Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

1

tfr 134.

Kungl. Maj:ts ''proposition till riksdagen angående anslag
till kontorsbyggnad för statens vaitenfallsverks
räkning i kvarteret Björnen i Stockholm; given Stockholms
slott den 1 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 1 mars 1935.

Närvarande: •

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit under Utgifter för kapitalökning,
bil. 3, punkt 44, föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition
i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till uppförande i kvarteret Björnen
i Stockholm av en för statens vattenfallsverk avsedd kontorsbyggnad för
budgetåret 1935/1936 beräkna ett reservationsanslag av 400,000 kronor. Sedan
beredningen av detta ärende slutförts, vill jag nu ånyo anmäla detsamma.

I skrivelse den 29 september 1934 hemställde vattenfallsstyrelsen under viss
förutsättning om beräknande av ett belopp av 400,000 kronor för budgetåret
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 134.

617 36

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

1935/1936 för uppförande i kvarteret Björnen i Stockholm av en för statens
vattenfallsverk avsedd kontorsbyggnad.

Sedermera Ilar vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 6 december 1934, med bifogande
av till ärendet hörande ritningar, hemställt, att Kungl. Majit måtte
föreslå 1935 års riksdag att för berörda ändamål bevilja ett lånemedelsanslag av
635,000 kronor samt att härav anvisa 400,000 kronor å riksstaten för budgetåret
1935/1936.

Vattenfallsstyrelsen har härvid inledningsvis lämnat följande redogörelse för
de nya lokalbehov, som föranlett styrelsens nu ifrågavarande framställning:

De nya lokalbehov, som vattenfallsstyrelsen framförallt vore nödsakad att
inom kort tillgodose, gällde kraftverksbyråns driftavdelning, vars verksamhet
mycket hastigt utvecklats genom allt mer genomfört samarbete ej endast mellan
statens olika kraftverk utan även mellan dessa och många enskilda kraftanläggningar.
Det torde efter den erfarenhet, som vunnits under de två sista torråren,
få anses vara visat, att det vore nödvändigt att organisera en stark central driftledning,
ty endast därigenom kunde man på fördelaktigaste sätt tillgodogöra
styrelsens produktionsmöjligheter. Ett nytt steg till utveckling av den centrala
driftavdelningen måste tagas i samband med realiserande av den framlagda
planen för en kraftledning från övre Norrland till centralblockets ledningsnät,
och det medförde en rätt väsentlig ökning av lokalbehovet. Slutligen måste
tagas hänsyn därtill, att vattenfallsstyrelsen uppenbarligen måste vara rustad
att i händelse av mobilisering sammanhålla ledningen av landets kraftförsörjning
i allmänhet, och torde härför erforderligt utrymme böra reserveras. Utöver
driftavdelningens lokalbehov måste även möjlighet beredas för. ökade kontorsutrymmen
åt andra avdelningar inom styrelsens byråer. Särskilt för linjekontoret
väntades arbetsuppgifterna hastigt växa. Dessutom krävdes ersättning för
de lokaler, vilka av kraftverksbyråns förrådskontor för närvarande disponerades
i fastigheten nr 1 i kvarteret Björnen.

Beträffande de av vattenfallsstyrelsen i kvarteret Björnen disponerade fastigheterna
har härefter lämnats följande redogörelse:

Genom köpeavtal, som av Kungl. Maj:t och riksdagen godkänts år 1918,
hade vattenfallsstyrelsen förvärvat fastigheterna nr 1, 2, 3 och 9 i kvarteret
Björnen i Stockholm. De å tomterna nr 2, 3 och 9 befintliga husen hade under
åren 1927—1930 blivit successivt iordningställda och delvis ombyggda för statens
vattenfallsverks behov. Såväl vattenfallsstyrelsens ämbetslokaler som Älvkarleby
kraftverks Stockholmskontor hade varit helt och hållet inrymda i dessa
fastigheter allt sedan hösten 1928. Några rum i den icke väsentligt restaurerade
byggnaden å tomt nr 1 hade även tagits i anspråk för vattenfallsstyrelsens behov,
och under sommaren 1934 hade ett ytterligare tillskott i kontorslokaler erhållits
genom ombyggnad av en vindsvåning i en byggnad å tomterna nr 3 oell
9. Någon ytterligare utvidgning, varigenom till kontor lämpade lokaler kunde
erhållas inom fastigheterna nr 2, 3 och 9, vore nu icke genomförbar med gällande
byggnadsbestämmelser utan helt ny bebyggelse efter rivning av ett eller
flera av de nuvarande, delvis historiskt värdefulla husen.

Beträffande den återstående tomten, nr 1, kunde, har vattenfallsstyrelsen
härefter anfört, en restaurering av där befintligt hus icke lämpligen ifrågakomma,
emedan byggnaden vore mycket bristfällig och uppförd endast till omkring
8 meters taklisthöjd. En påbyggnad vore icke tillrådlig, då grundläggningen
visat sig för svag redan för den nuvarande belastningen. Ett rationellt

3

Kungl. Majus proposition nr 134.

utnyttjande av denna fastighet krävde därför, att en fullständigt ny byggnad
uppfördes. Emellertid mötte det stora svårigheter att erhålla fasta utgångspunkter
för ett definitivt byggnadsförslag rörande tomterna i kvarteret Björnen
på grund av att Stockholms stads myndigheter hade under utredning en genomgripande
reglering av hela nedre Norrmalm.

I detta hänseende har vattenfallsstyrelsen anfört, bland annat, att styrelsen
vid företagande av undersökning örn lämpligaste sättet för utnyttjande av tomt
nr 1 tagit hänsyn till att man måste förutsätta, att Klara Södra Kyrkogata skulle
breddas längs kvarteret Björnen, varvid en omkring sex meter bred remsa av
tomten nr 1 bomme att tagas i anspråk för gata, ehuru frågan örn denna stadsplaneändring
ännu ej blivit definitivt beslutad. Vidare hade styrelsen, i enlighet
med vad från stadsplanekontoret redan varit föreslaget, utgått från att
byggnadshöjden begränsades till 17.5 meter längs Klara Södra Kyrkogata och,
på cirka 17 meters fasadlängd från sistnämnda gata räknat, längs Karduansmakaregatan,
utefter vilken i övrigt en taklisthöj d av endast 13 meter bibehölles.

Vattenfallsstyrelsen har vidare meddelat, att de utrymmen, som beräknades
bliva senast hösten 1936 behövliga för styrelsen, utöver de nu av styrelsen disponerade
i kvarteret Björnen, uppginge till omkring 800 kvadratmeter. En
byggnad, lämpad för ändamålet och utförd under nyss angivna förutsättningar
beträffande plan och byggnadshöjder, kunde givas en sammanlagd nettogolvareal
av, frånsett souterrainvåning och garageutrymmen, omkring 1,200 kvadratmeter,
vadan omkring två tredjedelar av huset redan från början erfordrades
för styrelsens räkning. Återstoden hade styrelsen tänkt sig upplåten för annat
statens behov eller uthyrd åt enskilda, intill dess ytterligare lokaler bleve för
statens vattenfallsverk behövliga.

Styrelsen har vid sin skrivelse fogat av arkitekten Erik Hahr uppgjorda
skissritningar till bebyggande av tomt nr 1 enligt nyss anförda program. Då
frågan om utformningen av stadsplanen för nedre Norrmalm för det dåvarande
vore under behandling av Stockholms stadsplanenämnd, vore det, har styrelsen
i anslutning härtill anfört, icke nu möjligt att bedöma, huruvida ett bebyggande
av tomten nr 1 i kvarteret Björnen kunde genomföras på sätt sålunda avsåges.
De föreliggande skissritningarna vore dock tillfyllest för en betryggande kostnadsberäkning.
Styrelsen hade emellertid under rådande förhållanden ej ansett
sig kunna avvakta sådant avgörande i stadsplanefrågan, att ett av Stockholms
stads myndigheter granskat byggnadsförslag kunnat framläggas, då ett beslut
örn nybyggnad vid 1935 års riksdag vore oundgängligt, om byggnaden skulle
hinna färdigställas till erforderlig tidpunkt, hösten 1936.

Beträffande de med det ifrågasatta byggnadsföretaget förenade kostnaderna
har vattenfallsstyrelsen slutligen anfört följande:

Ett på senaste tiden starkt framträdande önskemål beträffande byggnader
av ifrågavarande slag vore, att i desamma inrymdes lokaler, vilka av i byggnaden
sysselsatta personer kunde i händelse av luftangrepp vid krig användas
som skyddsrum. Styrelsen hade, särskilt med tanke på att det planerats att
hit förlägga det centrala organet för landets kraftförsörjning även vid mobilisering,
ansett sig böra förutsätta, att byggnaden i viss utsträckning utrustades

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

med bombsäkra bjälklag över källrarna och åtminstone en i källarvåningen inredd
lokal, avsedd att kunna under krigstid apteras till ett kraftverkens centralkontrollrum.
För dessa anordningar hade tillagts 50,000 kronor i kostnadsberäkningen,
som för byggnaden i sin helhet slutade på 650,000 kronor. Av
detta belopp beräknades 400,000 kronor behöva disponeras under budgetåret
1935/1936, örn huset skulle tagas i bruk hösten 1936.

Av byggnadskostnaderna borde under alla förhållanden 15,000 kronor, utgörande
den del av statens vattenfallsverks fastighetsförvaltnings förnyelsefond,
som belöpte på den byggnad å tomten, vilken skulle rivas vid nybyggnad, bestridas
av nämnda fonds medel. Återstoden, 635,000 kronor, skulle, enligt styrelsens
mening, med fördel kunna täckas genom att ytterligare medel från statens
vattenfallsverks förnyelsefonder såsom lån finge placeras i den nya byggnaden.
Då emellertid frågan örn dylik användning av förnyelsefondsmedel för
närvarande vore föremål för utredning av riksräkenskapsverket i samråd med
de affärsdrivande verken, ansåge sig styrelsen icke för närvarande böra föreslå
anlitande av förnyelsefondsmedel för nybyggnadsändamål.

Sedan vattenfallsstyrelsen avlät sin förutberörda skrivelse den 6 december
1934, har arkitekten Hahr på styrelsens uppdrag något omarbetat byggnadsförslaget,
som nu föreligger i elva den 4 februari 1935 dagtecknade ritningar
jämte tomtkarta.

över detta förslag hava på vattenfallsstyrelsens hemställan avgivits utlåtanden
dels av Stockholms stads byggnadsnämnd den 13 februari 1935, som häri
åberopat tjänsteutlåtande av stadsarkitekten S. Westholm den 12 februari 1935,
dels av byggnadsstyrelsen den 18 februari 1935. Vidare har byggnadsstyrelsen
sistnämnda dag på grund av remiss till Kungl. Majit avgivit utlåtande i ärendet.

Stadsarkitekten Westholm har anfört huvudsakligen följande:

Byggnaden vore avsedd att förläggas indragen 6 meter från nuvarande gräns
mot Klara Södra Kyrkogata i enlighet med ett av byggnadsnämnden den 11 mars
1931 tillstyrkt men av stadsfullmäktige ännu ej antaget förslag till vidgning
av denna gata och skulle uppföras till den enligt stadsplaneförslaget tillämnade
höjden 17.5 meter. Mot gården hade denna byggnad givits en höjd av 20.5 meter,
vilket icke överensstämde med i föreliggande fall gällande bestämmelser i § 22
mom. 2 e) i 1890 års byggnadsordning för Stockholm. Styrelsen motiverade
denna höjd med det stora avståndet till motliggande hus å den styrelsen tillhöriga
granntomten.

Mot Karduansmakaregatan översköte takkonturen obetydligt den av gatubredden
betingade konturen, vilket motiverades med att nybyggnadens utformning
ansetts böra ansluta sig till vattenfallsstyrelsens bredvidliggande, kulturhistoriskt
värdefulla byggnad.

Gårdsarealen fyllde byggnadsordningens fordran endast i den mån hänsyn
icke toges till garagebyggnaden, som angåves vara av provisorisk art.

Ritningarna vore icke i slutgiltigt skick utförda men gåve dock en tillräckligt
tydlig bild av byggnaden.

Mot byggnadsföretaget, sådant det framginge av dessa preliminära ritningar,
torde i betraktande av dess ändamål och övriga föreliggande omständigheter
hinder ej böra möta. önskligt syntes dock att den högre byggnadens fasad mot
gården nedbringades genom indragning av översta våningen från fasadlivet och
att garagebyggnadens tak, därest denna byggnad icke bleve av rent tillfällig
beskaffenhet, utfördes såsom ett högre liggande gårdsplan.

Förslag till vidgning av Karduansmakaregatan förelåge men något beslut örn

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

förslagets utställande genom byggnadsnämnden hade e,i fattats. Något byggnadsförbud
åvilade alltså ej tomten.

Stockholms stads byggnadsnämnd har i sitt yttrande åberopat vad av stadsarkitekten
anförts. Nämnden har tillika meddelat, att nämnden till stadsplanenämnden
avlåtit skrivelse med underrättelse örn vad i ärendet förekommit.

By g gnadsst grelsen har i sin skrivelse till vattenfallsstyrelsen anfört huvudsakligen
följande:

Vid granskning av förslaget hade styrelsen för sin del icke funnit något att
i huvudsak erinra beträffande planläggningen av den föreslagna byggnaden.
Vad byggnadens fasader beträffade syntes dock dessa vid ett vidare utarbetande
av förslaget böra ägnas ett mera ingående studium.

Såsom stadsarkitekten Westholm i sitt tjänsteutlåtande framhållit, vore det
föreliggande förslaget i tre avseenden stridande mot Stockholms stads byggnadsordning,
nämligen vad beträffade hushöjden mot Karduansmakaregatan, vindsvåningens
utformning samt den föreslagna provisoriska, garagebyggnaden pa
gården. Hushöjden mot Karduansmakaregatan vore enligt styrelsens mening
motiverad med hänsyn till önskvärdheten att takkonturen på den föreslagna nybyggnaden
anslöte sig till takkonturen a den intilliggande, kulturh storiskt
värdefulla byggnaden. Ifråga örn vindsvåningen, hade stadsarkitekten Westholm
påpekat, att densamma erhållit en större höjd mot gården än vad byggnadsordningen
medgåve. Ett indragande av vindsvåningen mot gården i enlighet
med byggnadsordningen skulle emellertid menligt inverka på den i denna
våning föreslagna bostadsvåningen, och skulle med hänsyn till det stora gårdsutrymmet
icke få någon praktisk betydelse. Styrelsen ville i stället föreslå, att
den del av vindsvåningen, som läge närmast Karduansmakaregatan, indroges
på sätt som med blyerts angivits a ritningarna, men att fasadlivet mot garden
bibehölles enligt förslaget. Denna anordning förutsatte emellertid, att kvarteret
i fråga, innan byggnadsföretaget färdigställdes, försages med stadsplanebestämmelser,
enligt vilka en dylik anordning kunde medgivas. I .samband härmed
torde även sådana bestämmelser böra åstadkommas, som möjliggjorde antingen
garagebyggnadens uppförande i enlighet med förslaget eller också garagets förläggande
under gårdsytan, vilket senare enligt styrelsens mening vöre att föredraga,
då de lokaler i'' bottenvåningen, som vette mot gården, härigenom skulle
erhålla fördelaktigare belysning samt gården vinna i rymlighet och trevnad.

Beträffande de till 650,000 kronor beräknade kostnaderna för byggnadsföretagets
genomförande hade styrelsen icke något att erinra.

I sitt utlåtande till Kungl. Majit den 18 februari 1935 har byggnadsstyrelsen
åberopat innehållet i sitt nyss återgivna yttrande till vattenfallsstyrelsen.

Den 21 februari 1935 har vattenfallsstyrelsen inkommit med slutlig framställning
i ämnet och därvid fogat bland annat förut omförmälda, av arkitekten
Hahr på vattenfallsstyrelsens uppdrag något omarbetade byggnadsförslag,
åskådliggjort å elva stycken den 4 februari 1935 dagtecknade ritningar jämte
tomtkarta.

Styrelsen bär inledningsvis meddelat, att byggnaden avsåges uppförd med
grund av betong, byggnadsstomme av järnkonstruktion, ytterväggar av tegel,
eventuellt betong, bjälklag av järnbalkar, armerad betong och håltegel samt
yttertak av plåt eller betong med tätyta. Nybyggnadens förläggning å tomten

6

Kungl. Majus proposition nr 134.

framginge av en framställningen bifogad kopia av tomtkarta, å vilken med rött
inritats de olika husens konturer.

I anslutning härtill har styrelsen anfört:

Med hänsyn till att stadsplanenämnden redan år 1930 föreslagit en breddning
av Klara Södra Kyrkogata med sex meter på dess östra sida, hade husfasaden
mot nämnda gata föreslagits förlagd sex meter innanför nuvarande
tomtgränsen.

Då sålunda nära en sjättedel av tomten reserverades för gatuutvidgning bleve
nödvändigt att, för erhållande av skälig utnyttjning av den resterande tomtmarken,
till större delen fullbygga denna. Styrelsen ansåge detta så mycket
mera tillåtligt, som styrelsen vore ägare även till de angränsande tomterna 3 och
9 samt 2, av vilka den förstnämnda hade mycket rymliga gårdar, vartill komme
att här vore fråga örn en hörntomt. Förslaget avsåge, att gårdsutrymmet å tomt
nr 1 begränsades till 133 kvadratmeter av hela den areal, 560.9 kvadratmeter,
som förutsatts skola framdeles ingå i tomten. Dock hade ytterligare föreslagits
att å denna gård provisoriskt uppföra en envånings, brandsäker garagebyggnad,
då det garage, som vattenfallsstyrelsen för närvarande förfogade över å tomten
nr 3 och 9 i kvarteret, vore otillräckligt. Ett större permanent garage kunde
svårligen på lämpligt sätt anordnas härstädes förrän i samband med företagande
av ytterligare ombyggnader inom fastighetskomplexet.

I enlighet med stadsplanenämndens förslag av år 1930 hade förutsatts, att
tillåtna byggnadshöjden skulle bliva 17.5 meter mot Klara Södra Kyrkogata samt
likaledes 17.5 meter mot Karduansmakaregatan intill 15 meter från Klara
Södra Kyrkogatas blivande östra gatulinje, därefter 13 meter. Inåt gården hade
föreslagits en byggnadshöjd av 20.5 meter å den mot öster vettande fasaden,
vilket hade synts styrelsen fullt motiverat med hänsyn till att vattenfallsstyrelsen
ägde även den angränsande fastigheten, nr 3 och 9 kvarteret Björnen,
och att framför fasaden ifråga, frånsett garage i en våning, komme att ligga
en cirka 27 meter bred gård.

Beträffande de önskemål örn avvikelser från ritningarna, som från byggnadsnämnden
angivits, har styrelsen framhållit följande:

Den föreslagna byggnadshöjden mot gården, 20.5 meter, vore betingad av
behovet att utnyttja vindsvåningen till anordnande av en bostadslägenhet för
driftdirektören. Åtminstone under ett antal år framåt vore nämligen i hög grad
önskvärt, att driftdirektören skulle hava sin bostad förlagd i omedelbar närhet
av den natt och dag fungerande driftcentral för statens kraftverk, vilken avsåges
inrymd i nybyggnaden. Endast örn våningen erhölle den bredd, som föreslagits,
kunde en för ändamålet lämplig våning här inredas. Byggnadsstyrelsen hade
i denna fråga i huvudsak biträtt vattenfallsstyrelsens mening men föreslagit
en viss indragning av den del av vindsvåningen, som läge närmast Karduansmakaregatan.
En jämkning i detta avseende kunde lämpligen vidtagas vid utarbetande
av de definitiva byggnadsritningarna, örn detta skulle visa sig ur
utseendesynpunkt oundgängligt, vilket dock vattenfallsstyrelsen ansåge icke
vara fallet. I fråga om gårdsutrymmet vore, utöver vad redan anförts, att beakta,
att en sammanläggning av vattenfallsstyrelsens samtliga tomter i kvarteret
utan olägenhet kunde ske, varigenom det föreslagna gårdsutrymmet kunde
bliva fullt i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Ett annat sätt att
lösa frågan om garagebyggnaden vore, såsom byggnadsstyrelsen påpekat, att
införa särskilda stadsplanebestämmelser för kvarteret eller att helt förlägga
garaget under gårdsplanet. Avgörande av frågan örn garagets ordnande torde
böra träffas i samband med utarbetande av de definitiva byggnadsritningarna.

7

Kungl. Majus proposition nr 134.

I anslutning till vad sålunda anförts Ilar vattenfallsstyrelsen hemställt, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att, för uppförande av en kontorsbyggnad
för statens vattenfallsverk i kvarteret Björnen i Stockholm, i huvudsaklig
överensstämmelse med i styrelsens skrivelse åberopade, den 4 februari 1935
daterade ritningar med de smärre ändringar, varom byggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
kunde komma att enas, bevilja ett reservationsanslag av
650,000 kronor och att härav anvisa av lånemedel ett belopp om 400,000 kronor
för budgetåret 1935/1936.

Av den i ärendet förebragta utredningen finner jag behovet av ökade lokal- Departementsutrymmen
för statens vattenfallsverk styrkt, Såsom vattenfallsstyrelsen fram- c e en''
hållit, avser det nya lokalbehovet främst kraftverkens driftavdelning, vars verksamhet
hastigt utvecklats genom allt mera genomfört samarbete ej endast mellan
statens olika kraftverk utan även mellan dessa och enskilda kraftanläggningar.

Ett bifall till det av Kungl. Majit för 1935 års riksdag framlagda förslaget om
ett stamlinjesystem Porjus—Västerås m. m. medför ytterligare krav på den
centrala driftsledningen. Även för andra avdelningar inom vattenfallsstyrelsens
byråer — exempelvis linjekontoret -— hava behov av ökade kontorsutrymmen
uppstått. Vattenfallsstyrelsen har vidare framhållit att, örn nybyggnaden
skall hinna färdigställas till erforderlig tidpunkt, hösten 1936, beslut örn nybyggnad
måste fattas vid 1935 års riksdag. Med hänsyn till de sålunda förebragta
skälen finner jag mig böra tillstyrka, att åtgärder nu vidtagas för att
tillgodose vattenfallsstyrelsens ökade lokalbehov.

Det förslag i detta hänseende, som av vattenfallsstyrelsen framlagts i dess
skrivelse den 21 februari 1935 i anslutning till av arkitekten E. Hahr utarbetade,
den 4 februari 1935 dagtecknade ritningar, har i det stora hela biträtts
av byggnadsstyrelsen. Även jag finner mig kunna förorda, att detsamma i
huvudsak lägges till grund för det föreslagna byggnadsföretaget. I vissa detaljer
— avseende främst vindsvåningens utformning — har icke full enighet ännu
uppnåtts mellan vattenfallsstyrelsen och byggnadsstyrelsen. De föreliggande
meningsskiljaktigheterna synas emellertid ej vara större, än att enighet mellan
styrelserna torde kunna vinnas i samband med utarbetande av de definitiva
byggnadsritningarna.

I detta sammanhang vill jag erinra, att för den ifrågasatta anordningen av
vindsvåningen det torde vara lämpligast, om kvarteret i fråga, innan byggnadsföretaget
färdigställes, förses med stadsplanebestämmelser, enligt vilka en dylik
anordning kan medgivas, även om den av länsarkitekten framställda anmärkningen
mot vindsvåningens utformning knappast synes kunna hänföras till
sådana förhållanden, varom förmäles i 70 § tredje stycket byggnadsstadgan.

Vidare må framhållas, att förslag till vidgning av Karduansmakaregatan föreligger,
något vartill emellertid ej hänsyn tagits i de uppgjorda ritningarna. Såsom
stadsarkitekten meddelat, har emellertid något beslut om utställande genom
byggnadsnämnden av förslaget örn Karduansmakaregatans vidgning ej fattats,
och något byggnadsförbud åvilar alltså ej tomten. Ku angivna förhållande
synes mig icke böra hindra, att förslag i ämnet redan nu förelägges riks -

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 134.

dagen, något som — på sätt jag förut framhållit — är ur saklig synpunkt
önskvärt.

Kostnaderna för byggnadsföretaget hava av vattenfallsstyrelsen beräknats
till 650,000 kronor. Häremot har jag i likhet med byggnadsstyrelsen icke något
att erinra. Vattenfallsstyrelsen har i sin skrivelse den 6 december 1934
framhållit, att av byggnadskostnaderna 15,000 kronor, utgörande den del av
statens vattenfallsverks fastighetsförvaltnings förnyelsefond, som belöpte på
den till rivning ifrågasatta byggnaden å tomten, borde bestridas av nämnda
fonds medel. Återstoden av kostnaderna, 635,000 kronor, har föreslagits skola
på sedvanligt sätt utgå av lånemedel. Vad sålunda föreslagits vill jag biträda
och tillstyrker likaledes det för budgetåret 1935/1936 av vattenfallsstyrelsen
såsom erforderligt beräknade anslaget, 400,000 kronor.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att till kontorsbyggnad för statens vattenfallsverks räkning
i kvarteret Biörnen i Stockholm för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, av kronor 400,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.