Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

1

Nr 183.

Kungl. Martts proposition till riksdagen nied förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter;
given Stockholms slott den 1 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

Under Hans Majit»

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 133.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.1

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 23 oktober 1908 angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

Utlänning eller —--handel stadga.

Den utlänning---blivit begången.

Där i fråga örn nu nämnd avgift andra grunder än de här ovan stadgade
finnas böra gälla i förhållande till viss främmande stat, ankommer
på Kungl. Majit att utfärda i anledning härav erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

1 Senaste lydelsen av 3 §, se 1917: 296, 1926:133 och 1928: 402.

Kungl. May.ts proposition nr 133.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn viss
ändring i förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter och anför därvid:

Enligt 3 § förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter skall bevillningsavgift för rätt att idka handel erläggas
av utlänning, som reser omkring i landet och för egen eller, såsom
utskickad, för annans räkning till inledande av handel, med eller
utan varuprov, bjuder ut eller slutar handel örn utländska varor att framdeles
från utlandet levereras. Motsvarande skyldighet åvilar jämväl i utlandet
bosatt svensk undersåte, som bedriver sådan verksamhet som nyss
angivits och som icke för det år, varför uppbörd av kommunal inkomstskatt
senast ägt rum, erlagt dylik skatt. Avgift skall utgå med 100 kronor
för den första tidrymden av 30 på varandra följande dagar — oavsett
örn verksamheten skall utövas under hela denna tidrymd eller blott en
del därav — och, örn verksamheten fortsättes utöver de första 30 dagarna,
med 50 kronor för varje i omedelbar anslutning därtill kommande tidrymd
av 15 dagar. Emellertid gäller enligt paragrafens sista stycke, att
där till följd av överenskommelse med främmande stat i fråga örn nu
nämnd avgift andra grunder än de i paragrafen stadgade skola gälla beträffande
den främmande statens undersåtar, Kungl. Maj:t äger utfärda
de för överenskommelsens tillämpning erforderliga föreskrifter, varvid
Kungl. Maj:t tillika må förordna, att motsvarande föreskrifter skola äga
tillämpning jämväl å sådan svensk undersåte, som avses i paragrafen.

Nyssnämnda sista stycke tillkom år 1926 i anledning av den under samma
år ingångna handels- och sjöfartstraktaten mellan Sverige och Tyska
riket. Enligt det till traktaten hörande slutprotokollet skulle tyska handelsresande
äga erlägga bevillningsavgifter enligt särskilda, för dem förmånligare
grunder. Och då det icke ansågs lämpligt att i 1908 års för -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ordning infoga de detalj bestämmelser, som till följd härav erfordrades,
föreslogs i proposition till riksdagen (nr 226 år 1926) ett tillägg till förordningens
3 § av det innehåll som nyss återgivits. Härvid avsågs jämväl
att bereda Kungl. Majit möjlighet att utfärda såväl erforderliga föreskrifter
beträffande sådan främmande stats undersåtar, som i förevarande
avseende ägde åtnjuta behandling såsom mest gynnad nation, som ock
föreskrifter i syfte att svensk undersåte i främmande stat icke måtte
bliva sämre ställd i sagda avseende än den främmande statens undersåtar.

Föreskrifter med stöd av 3 § sista stycket av 1908 års förordning lia
sedermera av Kungl. Majit meddelats dels i anledning av 1926 års traktat
med Tyska riket — kungörelserna den 13 juli 1926 (nr 381), den 12
maj 1927 (nr 135), den 4 maj 1928 (nr 104) och den 5 april 1929 (nr 58) —
dels ock, sedan nämnda traktat upphört att gälla och de i anslutning därtill
meddelade kungörelserna blivit upphävda, i anledning av den mellan
Sverige, å ena, samt Storbritannien och Norra Irland, å andra sidan,
slutna bandelsöverenskommelsen av den 15 maj 1933.

Sistnämnda, alltjämt gällande föreskrifter upptagas i kungörelsen den
30 juni 1933 (nr 463). Enligt 1 § i denna kungörelse skall av undersåte
i någon av trettiotvå angivna stater, däribland Brittiska riket, vilken
besöker Sverige i egenskap av resande för ett eller flera företag, som
äro registrerade eller hava sin huvudsakliga verksamhet i den stat resanden
tillhör, sådan avgift av vissa handlande och handelsexpeditör, som
omförmäles i 3 § av 1908 års förordning, erläggas med trettiofem kronor
för den första tidrymden av femton på varandra följande dagar, räknade
från och med den dag avgiften erlägges, med ytterligare trettiofem kronor
för därpå följande tidrymd av femton dagar samt, örn verksamheten
fortsätter utöver trettio dagar, med trettio kronor för den närmast följande
tidrymden av femton dagar och femtio kronor för varje ytterligare
sådan tidrymd. Enligt 2 § i samma kungörelse är undersåte i någon av
ifrågavarande stater, vilken är chef för eller eljest intager ledande ställning
inom företag, som registrerats eller har sin huvudsakliga verksamhet
i den stat undersåten tillhör, befriad från avgift, som i 1 § avses,
därest företaget bedriver affärsverksamhet i Sverige genom en eller flera
härstädes bosatta agenter. Några bestämmelser angående svenska undersåtar
meddelas icke i kungörelsen.

I en inom, finansdepartementet utarbetad promemoria, vilken den 26
januari 1935 remitterades till kommerskollegium för yttrande, framlades
förslag till ändrad lydelse av 3 § sista stycket ifrågavarande förordning,
enligt vilket detta författningsrum endast skulle innehålla, att där i fråga
örn i paragrafen nämnd avgift andra grunder än de förut stadgade finnas
böra gälla i förhållande till viss främmande stat, ankommer det på
Kungl. Majit att utfärda i anledning härav erforderliga föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

5

I promemorian anfördes såsom motivering till förslaget följande:

Det lärer kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelserna i 3 § sista stycket
av 1908 års förordning på ett i allo tillfredsställande sätt öppna möjlighet
för Kungl. Majit att fastställa särskilda grunder i avseende å de
avgifter, varom nu är fråga. Härutinnan må erinras örn den motsättning,
som — intill dess en författningsändring må komma till stånd —
alltid måste förefinnas mellan, å ena sidan, av Kungl. Majit med stöd av
nämnda författningsrum meddelade föreskrifter samt, å andra sidan,
vissa på tullagstiftningens område genomförda bestämmelser, vilka tillkommit
i syfte att underlätta den internationella handeln.

I sistnämnda hänseende föreskriver den i Genéve den 3 november 1923
undertecknade, av Sverige den 22 januari 1926 ratificerade internationella
konventionen rörande förenkling av tullformaliteterna i artikel 10 första
stycket, att varuprov och mönster, som äro underkastade tull och vilkas
införsel icke är förbjuden, skola, då de införas av fabriksidkare eller
köpmän, etablerade i någon av de fördragsslutande staterna, antingen
personligen eller genom förmedling av handelsresande, åtnjuta temporär
tullfrihet inom varje fördragsslutande stats område mot det att tullen
deponeras eller säkerhet ställes för dess eventuella gäldande. Häremot
svarande närmare föreskrifter återfinnas, såvitt angår den svenska tulllagstiftningen,
i 66—69 §§ kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med
tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen.

Under det att alltså lättnader i fråga örn förberörda bevillningsavgifter
kunna medgivas allenast till förmån för medborgare i viss främmande
stat, förutsatt jämväl att sådant medgivande är betingat av överenskommelse
med denna stat, samt därutöver för svenska medborgare, uppställes
såsom villkor för tillämpning i visst fall av de i tullförenklingskonventionen
avsedda förmånerna, att det företag, handelsresanden företräder,
är etablerat i något av konventionsländerna. Frågan örn handelsresandens
nationalitet är sålunda i sistnämnda fall helt utan betydelse.

För att nu berörda motsättning i den mån så finnes önskvärt må kunna
utjämnas, synes 3 § sista stycket av 1908 års förordning böra underkastas
jämkning av innebörd, att där andra grunder i fråga örn bevillningsavgifter
än de i paragrafen stadgade finnas böra gälla i förhållande till
viss främmande stat, Kungl. Majit tillerkännes befogenhet att utfärda i
anledning härav erforderliga föreskrifter. Dylika föreskrifter, gällande
i förhållande till viss främmande stat, skulle tydligen, därest någon begränsning
ej stadgas, komma att avse jämväl i denna stat etablerade
svenska undersåtar, som i egenskap av handelsresande företräda i samma
stat befintliga företag.

Det må framhållas, att vissa gällande handelsavtal erhållit en avfattning,
som väl lärer kunna giva upphov till den föreställningen, att i sådant
avtal omnämnd handelsresande skall, oavsett hans nationalitet, komma
i åtnjutande av de lättnader, som för närvarande äro medgivna med
avseende å här ifrågavarande bevillningsavgifter. Även oavsett denna
omständighet synas skäl föreligga att genomföra en författningsändring
av nyss angivet innehåll, varigenom bättre överensstämmelse skulle kunna
vinnas med de grundsatser, som gälla i fråga örn rätt till tullfrihet
för varuprov och mönster.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden i ärendet från samtliga
handclskamrar i riket, utom handelskammaren i Gävle, samt från SveBihang
lill riksdagens protokoll /.9,''f.r>. I sand. .Yr I.V! •>

6

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

riges allmänna exportförening, fullmäktige för Svenska handelsresandeföreningen
och föreningen Sveriges aktiva handelsresande. Under framhållande
av att i dessa yttranden inga erinringar mot den föreslagna författningsändringen
framställts har kommerskollegium förklarat sig finna
denna ändring önskvärd och lämplig samt tillstyrkt densamma.

För egen del får jag, i anslutning till de i promemorian anförda synpunkterna,
tillstyrka det i promemorian framlagda förslaget, vilket utan att
några meningsskiijaktigheter framkommit blivit förordat i alla de avgivna
yttrandena.

Föredraganden hemställer härefter, att inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den
23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Kegenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Bernt Nilsson.

3 50624. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.