Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
1
Nr 127.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m.; given Stockholms
slott den 26 februari 1935.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag örn ändrad lydelse av 72 § växellagen;
2) lag örn tillägg till 55 § checklagen; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1930 (nr 173) örn
beräkning av lagstadgad tid.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 19S5.
1 sami.
Nr 127.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
Förslag
till
Lag
örn ändrad lydelse ar 72 § växellagen.
Härigenom förordnas, att 72 § växellagen skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
Inträffar växels---å söckendag.
Skall åtgärd---helgdagar medräknas.
Likställda med allmän helgdag enligt denna lag vare påskafton, midsommarafton
och julafton.
Vid beräkning---ej medräknad.
Uppskovsdagar äge---ej rum.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 55 § checklagen.
Härigenom förordnas, att till 55 § checklagen skall fogas ett nytt stycke
av följande lydelse:
Likställda med allmän helgdag enligt denna lag vare påskafton, midsommarafton
och julafton.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
3
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1930 (nr 173) örn
beräkning av lagstadgad tid.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 30 maj 1930 örn beräkning av lagstadgad
tid skall erhålla följande ändrade lydelse:
Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
å söndag eller annan allmän helgdag eller å påskafton, midsommarafton
eller julafton, må åtgärden företagas å nästa söckendag; dock att vad sålunda
stadgats ej skall gälla, där åtgärden skall företagas senast å viss rättegångsdag
eller inskrivningsdag och denna infaller å någon av ovan sist angivna
tre dagar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprins en-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social-, finans- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Schlyter, riksdagens skrivelse den 7 april 1934, nr 134,
angående vissa åtgärder för införande av »bank fridag ar».
Eöredraganden anför:
»I en motion till 1934 års riksdag (II: 298) hemställdes om utredning angående
införande i Sverige av motsvarighet till ''bank holidays’ i England och
’Bankfeiertage’ i Tyskland. Med anledning därav anhöll riksdagen på hemställan
av andra lagutskottet (utlåt, nr 16) i den nu anmälda riksdagsskrivelsen,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande lämpligheten av
en sådan ändring i gällande lagstiftning rörande bestämd tid för utförande av
vissa rättshandlingar inom affärslivet, att hinder ej mötte att hålla bankerna
stängda påskafton, midsommarafton och julafton, då dessa dagar infölle å söckendag,
samt möjligen ytterligare någon helgfri dag i anslutning till söndag
under den senare hälften av året, ävensom för riksdagen framlägga de förslag
vartill utredningen kunde föranleda.
Det nuvarande antalet helgdagar i vårt land är bestämt genom förordningen
den 4 november 1772. Av helgdagarna infalla vissa alltid å söndag,
medan andra ej med nödvändighet eller aldrig infalla å söndag. Till den senare
gruppen höra nyårsdagen, trettondagen, Marie bebådelsedag, långfredagen,
annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, annandag pingst, midsommardagen,
juldagen och annandag jul. Vid flera tillfällen har väckts fråga örn
ändring i helgdagarnas antal eller örn införande av arbetsfria söckendagar.
Vid 1915 års riksdag hemställdes i en motion (II: 125), att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning och förslag angående införande
i vårt land av bestämmelser örn helgdagar utan kyrklig karaktär i syfte
att bereda särskilt den å kontor samt i handelsbutiker och fabriker sysselsatta
delen av befolkningen tillfälle till vila och rekreation under den ljusa
och varma årstiden. — Lagutskottet (utlåt, nr 24) gav sin anslutning till mo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
5
tionens syfte och erinrade i detta sammanhang, att alltjämt endast ett jämförelsevis
ringa fåtal personer åtnjöte förmånen av semesterledighet. Därest
med hänsyn till vissa betänkligheter av national- och privatekonomisk natur
en ökning av de arbetsfri dagarnas antal icke läte sig genomföras, syntes det
utskottet böra tagas under övervägande huruvida icke nämnda syfte kunde nås
genom att samtidigt med införandet av arbetsfri vardagar, förlagda till sommaren,
avlysa ett par av de kyrkliga helgdagar som infölle under en i rekreationshänseende
mindre lämplig årstid. — På förslag av utskottet beslöt riksdagen
härefter avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 125) i huvudsaklig överensstämmelse
med den i motionen gjorda hemställan.
År 1924 yrkades i en inom riksdagen väckt motion (1:20), att riksdagen
ville uttala sig för allhelgonadagens upptagande såsom kyrklig eller borgerlig
helgdag samt hos Kungl. Majit anhålla örn därför erforderliga åtgärder.
Efter hemställan av första lagutskottet (utlåt, nr 11), som bland annat hänvisade
till 1915 års riksdagsskrivelse, blev motionen avslagen av kamrarna. —
I skrivelse till Kungl. Majit den 16 april 1926 hemställde sedermera generalpoststyrelsen,
att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder för att den 1 maj, då
denna dag infölle å söckendag, måtte göras till en arbetsfri dag utan kyrklig
karaktär. Socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, landsorganisationen och svenska
bankmannaföreningen tillstyrkte efter remiss förslaget, vilket däremot avstyrktes
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska lantarbetsgivarnes centralförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap.
Telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, vilka jämväl avgåvo yttranden
i ärendet, togo icke bestämd ställning till förslaget.
Genom lag den 12 juni 1931 (nr 288) infördes i 5 § lagen den 29 juni 1912
om arbetarskydd en bestämmelse av innehåll, att åt arbetare som utan avsevärt
uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren
eller företaget någon längre tid bör, i allmänhet under den varmare årstiden,
beredas semesterledighet under minst fyra söckendagar, vilken ledighet
i regel bör vara sammanhängande och förlagd i omedelbar anslutning till söneller
helgdag. I den proposition (nr 40) till 1931 års riksdag, som låg till
grund för denna lagändring, framhöll föredragande departementschefen, att
genom den föreslagna bestämmelsen örn arbetarsemester det syftemål som legat
till grund för 1915 års riksdagsskrivelse syntes vara i väsentlig mån tillgodosett,
varför han ej ansett vidare åtgärd böra vidtagas i anledning av
skrivelsen.
över den förut omförmälda 1934 års riksdagsmotion inhämtades
yttranden av vissa organisationer. Därvid upplyste svenska bankföreningen,
att de svenska bankerna i syfte att bereda personalen ledighet plägade
hålla sina kontor stängda å dels påskafton, utom då denna infölle vid kvartalsskifte
med därav följande ökat arbete för allmänhetens betjänande, dels ock en
söckendag i anslutning till midsommarhelgen, dock att, med hänsyn till föreskrifterna
örn påföljd av underlåtenhet att i rätt tid vidtaga vissa åtgärder enligt
växel- och checklagarna, varje bank måste å nämnda fridagar hålla en ex
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
pedition på platsen öppen under någon timme. Föreningen ville betona, att
den i motionen väckta frågan hade avsevärt större räckvidd än som av det dittills
sagda franninge, och erinrade att de engelska ''bank holidays’ ingalunda
vore endast växelrättsliga uppskovsdagar utan i själva verket ett slags legaliserade
fridagar för stora delar av det engelska folket, vilka i alla andra avseenden
än det religiösa syntes vara likställda med helgdagar. Slutligen framhölls,
att bankerna vore tjänare åt affärslivet och allmänheten, som av dem
förväntade att de icke uraktläte att tillhandagå med sin förmedlande verksamhet,
då arbetet å övriga områden fortginge. •—- Svenska bankmannaföreningen
erinrade, att införandet av ett antal extra ledighetsdagar utöver de i kalendern
upptagna helgdagarna länge varit ett allmänt omfattat önskemål, vilket delvis
också tillgodosetts genom att vissa helgfria dagar, exempelvis påsk- och midsommaraftnarna
samt sådana dagar som infallit mellan två helgdagar, genom
enskilt initiativ gjorts arbetsfria. Föreningen förmenade, att dessa dagar säkerligen
skolat mera allmänt accepteras såsom arbetsfria såväl inom näringslivet
som av offentliga institutioner, därest icke bestämmelser rörande olika
slag av förrättningar omöjliggjort en sådan utsträckning av ledigheten. Den
av bankerna anlitade utvägen att vid berörda tillfällen hålla öppet en timme,
och då endast för växelinlösen och dylikt, syntes föreningen otillfredsställande
för både bankerna och deras kundkrets, för de förra enär de måste hålla personal
tillgänglig endast för nämnda uppgift, för kundkretsen därför att den
tvingades besöka banklokalerna å tider då annat ärende icke samtidigt kunde
uträttas i banken eller på orten. Under framhållande att försäkringsföretag
hölles stängda å dagar varom nu vore fråga förordade föreningen, att dessa
dagar i lag fastställdes såsom helgdagar, varav automatiskt skulle följa att
växelinlösen och andra ekonomiska handlingar, vilka enligt lag måste ske en
sådan dag, kunde med samma verkan utföras å närmast följande söckendag.
En lagstiftning på området skulle sålunda möjliggöra ett utvidgande av redan
utbildad praxis till andra delar av näringslivet, där den kunde innebära en
fördel för såväl arbetstagare som arbetsgivare, samtidigt som den skulle göra
de nu existerande bankfridagarna mera effektiva för de institutioner som redan
helt eller delvis genomfört sådan ledighet. Det syntes föreningen vara
ett rimligt önskemål, att ett antal extra helgdagar gjordes obligatoriska och
förlädes på helgfria eller eljest särskilt lämpliga tider av året, i vilket hänsende
man förslagsvis kunde tänka sig den 1 maj, första helgfria måndagen efter
den 15 juli, andra måndagen i oktober, påskafton och midsommarafton. -—
Sveriges köpmannaförbund tillstyrkte motionen under förutsättning att en kommande
utredning toge hänsjm till nödvändigheten av att införa särskilda bestämmelser
rörande detaljhandelns ordnande under bankfridagarna.
Ändra lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande örn de
såväl under frågans behandling i riksdagen som tidigare framförda önskemålen
att genom införande av ett antal helt eller delvis arbetsfria dagar bereda
vårt lands arbetande befolkning ökad möjlighet till vila och rekreation.
Utskottet, som ansåg detta syfte i och för sig behjärtansvärt, fann följande
dagar därvid böra i första hand komma i fråga, nämligen påskafton, som
Kungl. Maj:ts proposition nr IS7.
7
infölle mellan två helgdagar, samt midsommarafton och julafton, möjligen
därutöver någon dag i anslutning till söndag under den senare hälften av aret,
då antalet helgdagar vore väsentligt mindre än under årets tidigare skede.
Med anledning av vissa i yttrandena över 1915 års riksdagsskrivelse gjorda
uttalanden, att lagstiftning i förevarande ämne ej borde föregå sedvänjan utan
att sedvänjan borde gå först och lagstiftningen i mån av behov följa reglerande
efter, hänvisade utskottet till att ett flertal grupper av anställda numera efter
överenskommelse mellan företagare i samma bransch eller i annan ordning
beretts ledighet helt eller delvis å vissa söckendagar i anslutning till helgdagar,
såsom å påsk- och midsommaraftnarna. Utskottet förklarade sig finna anledning
till förmodan, att strävandena att bereda allt bredare lager av vårt folk
utsträckt ledighet vid helger skulle fortsätta och på den privata överenskommelsens
väg förverkligas i allt större utsträckning. Under framhållande att
denna utveckling emellertid i viss man försvarades av särskilda stadganden i
svensk lagstiftning angående bestämd tid för företagande av rättshandlingar
inom affärslivet yttrade utskottet slutligen, att möjligheten att bereda anställda
den ledighet som i och för sig kunde anses önskvärd i ej oväsentlig mån skulle
ökas, därest nämnda hinder i lagstiftningen undanröjdes.
Med föranledande av riksdagens skrivelse har inom justitiedepartementet
utarbetats en promemoria, jämte utkast till bestämmelser i ämnet.
Enligt dessa skulle dels i 72 § växellagen och 55 § checklagen införas
stadganden att påskafton, midsommarafton, andra lördagen i november och
julafton vore likställda med allmän helgdag enligt sagda lagar, dels och 2 §
lagen den 30 maj 1930 (nr 173) örn beräkning av lagstadgad tid sålunda ändras,
att vad där funnes stadgat örn fatalietids infallande å söndag eller annan
allmän helgdag komme att avse jämväl nyssnämnda fyra dagar.
I promemorian anmärktes bland annat, att de svenska växel- och checklagarna
— liksom motsvarande danska, norska och finska författningar tillkommit
efter internationellt samarbete, vilket resulterat i ett flertal den 7 juni
1930 och den 19 mars 1931 dagtecknade konventioner. Enligt bilaga II till
konventionen örn gemensam växellag art. 18 äger envar av de för dragsslutande
staterna föreskriva, att i fråga örn växels uppvisande till godkännande eller
betalning och andra åtgärder nied avseende å växel vissa söckendagar skola
likställas med helgdagar, och i bilaga II till konventionen om gemensam checklag
art. 27 har motsvarande befogenhet tillförsäkrats i fråga örn checks uppvisande
till betalning och andra åtgärder med avseende å° check.
över promemorian och lagutkasten lia efter remiss utlåtanden avgivits av
fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen, svenska bankmannaföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, handelskamrarna
i riket, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
samt hovrätterna.
Beträffande förslagets huvudgrunder ha delade meningar gjort sig gällande.
Tanken att genom en lagstiftning efter nyss angivna linjer bereda möjlighet
8 Kungl. Maj:is proposition nr 127.
till införande av vissa arbetsfria dagar har dock vunnit anslutning i flertalet
utlåtanden.
Fullmäktige i riksbanken ha sålunda ej funnit anledning till erinran mot de
remitterade lagutkasten, och jämväl svenska bankförening en samt svenska bankmanna
för eningen ha lämnat dessa utan principiella anmärkningar. Bankföreningen
har givit uttryck at den uppfattningen, att det icke borde möta
någon större svårighet att göra vissa av de föreslagna dagarna, vilka redan i
stor utsträckning vore fridagar, till civila helgdagar i egentlig mening. X
detta sammanhang har föreningen emellertid betonat angelägenheten av att ej
genom en lagstiftning av förevarande art skapa sådan möjlighet beträffande
viss dag, utan att dessförinnan skaffats nöjaktig säkerhet för att denna möjlighet
också komme att användas av näringslivet. För bankerna skulle en dylik
sitt syfte icke motsvarande lagstiftning medföra särskilda olägenheter, i det
att a ena sidan bankerna borde anses skyldiga att tillhandagå med sina tjänster
å varje dag som för näringslivet i övrigt vore arbetsdag, medan det å andra
sidan vore förklarligt örn, sedan en viss dag genom lagstiftning förklarats vara
bankfridag, bankpersonalen komme att göra anspråk på att få använda den
såsom sådan. — Bankmannaföreningen har uttalat sin tillfredsställelse med
det framlagda förslaget i huvudsak och, på en detalj när, tillstyrkt bifall till
detsamma.
Sveriges industriförbund åter har motsatt sig vidare åtgärder i förslagets
syfte utan samtidig minskning av antalet helgdagar. Förbundet har särskilt
understrukit att med införandet av arbetarsemester skälen för ett utökande av
antalet arbetsfria dagar väsentligt försvagats och att det alltså numera förelåge
ännu större anledning än förut att inskränka de påkallade förändringarna till
en omflyttning av helgdagarna, vilka i flera fall genom sin olämpliga placering
verkade hindrande och förryckande på det produktiva arbetet. Det missförhållande,
som lage i de nuvarande helgdagarnas ur rekreationssynpunkt
ogynnsamma fördelning på årstiderna, skulle enligt förbundets mening ytterligare
skärpas genom förslaget, vilket förläde tre av de nya fridagarna till den
helgdagsrikare delen av året. — Jämväl Sveriges köpmannaförbund har ställt
sig avvisande och salunda förklarat sig icke kunna tillstyrka lagändringarna
med mindre utredning vidtoges angående behovet av nya bestämmelser för
handeln å sön- och helgdagar. Förbundet har ansett det kunna befaras att,
sedan exempelvis julafton och midsommarafton erhållit karaktär av bankfridagar,
från personalhåll skulle framföras anspråk på att all handel då
borde ligga nere. En sådan anordning skulle emellertid, med hänsyn till att
omsättningen inom vissa affärsgrenar vore särskilt livlig å dessa dagar, innebära
ett svårt slag för detaljhandeln. Följden kunde lätt bliva den, att försäljningen
da överginge till kiosker och utanför köpmannaorganisationerna
stående smärre affärer. Redan nu pagmge en livlig försäljning av allehanda
varor å sön- och helgdagar, då detaljaffärerna måste hållas stängda. Det kunde
under sådana förhållanden icke ligga i detaljhandelns intresse, att antalet
helgdagar ökades utan att rätten till handel å dessa dagar bleve begränsad.
Av handelskamrarna ha åtta (Stockholms, Gotlands, Skånes, Västergötlands
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
9
och norra Hallands samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskamrar,
handelskamrarna i Karlstad, för örebro och Västmanlands län samt i Gävle) uttalat
sig till förmån för lagstiftning i förslagets riktning eller förklarat sig icke
vilja motsätta sig en sådan. Såsom skäl härför har huvudsakligen åberopats, att
åtminstone vissa av de angivna dagarna redan genom sedvänja fått karaktär av
mer eller mindre arbetsfria dagar, samt att några olägenheter för näringslivet
eller allmänheten icke syntes vara att befara till följd av de ifrågasatta bestämmelserna.
En handelskammare har härutinnan yttrat, att den nyssnämnda, ännu
vacklande och långt ifrån allmänna sedvänjan otvivelaktigt komme att få en
kraftig impuls till ytterligare utbredning och fastare utformning genom att
på föreslaget sätt så att säga legaliseras, men att, då sadan tendens redan
förefunnes och ådagalagt växande styrka samt icke visat sig medföra
nämnvärda olägenheter, intet syntes vara att erinra mot ett möjliggörande av
fortsatt utveckling på denna väg. -— Östergötlands och Södermanlands läns
handelskammare har väl funnit förslagets syfte förtjänt att omfattas med
välvilja men samtidigt uttalat att, då handelskammaren likväl hyste
betänkligheter mot förslagets upphöjande till lag, detta närmast berodde därpå
att de ifrågavarande dagarnas förvandling till bankfridagar enligt handelskammarens
mening ej skulle innebära någon lösning av det föreliggande
problemet. Handelskammaren har emellertid icke helt motsatt sig förslagets
genomförande. — Tre handelskamrar (Smålands och Blekinge samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskamrar ävensom handelskammaren i Göteborg)
lia däremot avstyrkt lagstiftningen. Särskilt har framhållits, att
något behov av nya arbetsfria dagar icke syntes föreligga, då det nuvarande
antalet helgdagar vore tillräckligt, att den till industriens förfogande stående
arbetstiden redan förut, bland annat till följd av bestämmelsen örn arbetarsemester,
vore mindre i Sverige än i flertalet andra länder, samt att den ökning
av de arbetsfria dagarnas antal, vartill förslaget syftade, skulle bliva
skadlig ur nationalekonomisk synpunkt. Anmärkts har vidare, att ett partiellt
genomförande av ledighet genom frivilliga överenskommelser skulle inverka
menligt för de grupper inom näringslivet, där överenskommelse icke kunde
träffas. I ett av utlåtandena har behovet av bestämmelser örn detaljhandelns
ordnande under bankfridagarna understrukits. Förekomsten av någon mera
utbredd sedvänja, vilken skulle göra lagstiftningen berättigad, har ock bestritts.
Såsom en lämplig lösning av frågan har från en handelskammares
sida förordats, att vissa av de nuvarande helgdagarna förlädes till en för deras
utnyttjande i rekreationssyfte lämpligare årstid samt därvid möjligen finge
karaktär av bankfridagar; dessförutan syntes införandet av sådana fridagar
icke önskvärt.
Kommerskollegium, som tagit del av handelskamrarnas och industriförbundets
utlåtanden, har avstyrkt förslaget. Kollegium har därvid givit sin anslutning
till den från flera håll inom näringslivet hävdade uppfattningen, att
skäl för införande av nya allmänna arbetsfria dagar knappast förelåge och
att en sådan utvidgning av antalet fridagar måste väcka gensagor med hänsyn
till den nationalekonomiska förlust som ledigheten föranledde. Kollegium har
10
Kungl. Majlis proposition nr 127.
vidare ansett, att redan genom den ledighet som för närvarande till följd av
lagstiftning eller sedvänja bereddes det svenska folket behovet av vila och
rekreation vore tillräckligt tillgodosett, och i detta hänseende erinrat om föreskrifterna
angående arbetarsemester samt att enligt gällande kollektivavtal
inom ett flertal industrier påsk-, pingst-, midsommar- och julaftnarna vore arbetslediga
dagar. En utsträckning av ledigheten till övrig näringsverksamhet,
särskilt handeln, mötte enligt kollegii mening ur såväl näringsidkarnas som
allmänhetens synpunkter vida större betänkligheter än vad fallet vore i fråga
örn industrien, där ej sällan arbetets återupptagande exempelvis på en lördag
som infölle mellan två helgdagar kunde vara direkt oekonomiskt, medan för
handelns vidkommande tillskapandet av längre obligatoriska stängningsperioder,
såsom vid jul och påsk, medförde betydande olägenheter och förluster.
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, med undantag av de i Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs och Västmanlands län, lia lämnat förslaget i
princip utan erinran, därvid åberopats väsentligen samma skäl som anförts av
vissa handelskamrar. Uttalats bär ock, att det åsyftade införandet av några
arbetsfria dagar icke syntes kunna medföra nämnvärt hinder för arbetet inom
länsstyrelserna. I vissa av utlåtandena har å andra sidan anmärkts, att de
ifrågasatta lagändringarna i och för sig knappast syntes kunna utöva någon
inverkan pa arbetstiden inom statens verk och inrättningar. Länsstyrelsen i
Hallands län har erinrat om den minskning i arbetsförtjänst, som införandet
av nya arbetsfria dagar komme att medföra för personal med avlöning för
dag eller timme, samt ansett det icke vara uteslutet att i särskilda fall reformen
skulle föranleda utgifter för anställande av ökad arbetskraft. Med hänsyn
till dessa förhållanden, Anika syntes äga tillämpning ej blott beträffande
statstjänst utan i väsentliga delar även å enskild tjänst och näringslivet i allmänhet,
förelåge enligt länsstyrelsens mening verklig anledning att i samband
med den nu föreslagna reformen taga under övervägande en indragning av
någon eller några av de nuvarande helgdagarna. -— Fyra länsstyrelser ha, såsom
redan antytts, ställt sig avvisande till den ifrågasatta lagstiftningen. De
lia därvid framfört betänkligheter av huvudsakligen enahanda innehåll som
kommerskollegium och en del handelskamrar. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har därjämte uttalat, att en stängning av riksbankskontoren å dagar, då
länsstyrelsernas olika avdelningar måste hållas öppna för in- och utbetalningar,
vore ägnad att bereda länsstyrelserna allvarliga olägenheter samt att,
även örn de nya bestämmelserna åsyftade att möjliggöra extra fridagar endast
för privatbankerna, olägenheter likväl skulle uppkomma såväl för länsstyrelserna
som i ännu högre grad för allmänheten på grund av svårigheten för de förra
att fullgöra dem författningsenligt åliggande skyldighet att insätta inbetalda
penningmedel i räntegivande bank samt att hålla medlen vederbörande rättsägare
tillhanda vid anmälan.
Hovrätterna slutligen ha lämnat förslaget utan anmärkning ur principiell
synpunkt. Göta hovrätt har ansett det önskvärt, att ett vidmakthållande och
en utsträckt tillämpning av den vid banker, affärsföretag och industrier uppkomna
sedvänjan att i viss utsträckning inställa verksamheten å Anssa dagar
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
11
underlättades genom lagstiftningsåtgärder, samt tillika uttalat att den förkortning
eller förlängning av vissa tidsfrister som föresloges icke syntes medföra
någon olägenhet för myndigheter eller allmänheten. Hovrätten har därjämte
framhållit att lagstiftningens syfte skulle befrämjas, därest underdomstolarna
icke sammanträdde å bankfridagarna samt ej heller inskrivningsärenden
då kunde vinna handläggning.
Med avseende å valet av fridagar innehålla de avgivna utlåtandena i korthet
följande.
Samtliga de myndigheter och organisationer, som ej ställt sig avvisande till
lagstiftningen i dess helhet, lia lämnat utan erinran förslaget att göra midsommarafton
till bankfridag. Detsamma gäller, på ett par undantag när, jämväl
i fråga om påskafton. Stockholms handelskammare har, med hänsyn
till de olägenheter ett sammanhängande avbrott i detaljhandeln å fyra dagar
syntes medföra för den köpande allmänheten, förklarat sig endast med tvekan
kunna tillstyrka sistnämnda dags inbegripande under de föreslagna åtgärderna.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare har funnit påskafton
olämplig för det avsedda syftet, då denna dag infölle under en ur rekreationssynpunkt
mindre gynnsam årstid, vilken redan nu finge anses vara
tillräckligt försedd med fridagar, samt därjämte ägde stor betydelse som affärsdag.
Beträffande julafton innehålla utlåtandena i allmänhet ej heller några särskilda
erinringar mot förslaget. Ett mindretal representanter för näringslivet
ha dock ställt sig avvisande på denna punkt. Svenska bankföreningen har salunda
förklarat sig antaga, att varken allmänheten eller handelsidkarna skulle
vilja tänka sig julafton med dess utomordentligt livliga butikshandel förvandlad
till civil helgdag med stängda affärer. Stockholms handelskammare,
som betecknat butikshandeln på ifrågavarande dags förmiddag såsom i viss
mån utgörande ett led i det traditionella julfirandet, har uppgivit det vara
genom erfarenheten ådagalagt, att julaftons infallande på en söndag avsevärt
minskade varuomsättningen, samt framhållit att genom den föreslagna
anordningen skulle skapas ytterligare en ledighetsdag vid en årstid som redan
ansåges alltför rikligt begåvad med helgdagar. Liknande synpunkter ha
framförts av Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt av Skånes
handelskammare, vilken ock anmärkt, att då det från bankernas kunder i
allmänhet syntes föreligga ett bestämt krav att bankerna holle sina expeditioner
öppna i vanlig omfattning på julafton, anledning saknades att i växeloch
checkrättsligt hänseende likställa denna dag med helgdag.
Förslaget att förlägga en bankfridag till andra lördagen i november har
ganska allmänt mött gensagor, särskilt från näringslivets representanter. Fullmäktige
i riksbanken, en handelskammare, fjorton länsstyrelser samt Svea
hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge ha dock lämnat förslaget jämväl
i denna del utan erinran. Såsom skäl mot den ifrågasatta anordningen har
framför allt anförts, att den saknade stöd av sedvänja samt att den föreslagna
dagen infölle vid en för friluftsliv olämplig arstief. Kommerskollegium, som
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
avstyrkt lagstiftningen i dess helhet, har funnit särskilt betänkligt att inrätta
ett slags borgerlig helgdag på hösten, för vilken anordning traditionsmässig
förutsättning — frånsett det i Skåne gängse firandet av Mårtens gås’ den
10 november — ej förelåge. I varje fall borde detta enligt kollega mening ej
ifrågakomma under annan förutsättning än att någon av de talrika mindre
viktiga helgdagarna under våren indroges. Göta hovrätt har uttalat att, därest
behov‘förelåge att införa en ny fridag under årets senare hälft, detta syntes i
första hand böra ske genom åtgärder i annan ordning, därvid för övrigt en ur
årstidens synpunkt lämpligare dag vore att föredraga. Jämväl enligt flera
andra utlåtanden har behovet av ökad möjlighet till rekreation under höstmånaderna
ansetts bliva bättre tillgodosett genom den ifrågasatta fridagens förläggande
till en tidigare tidpunkt, i vilket hänseende föreslagits olika dagar
under september eller oktober. Från några håll slutligen har, i stället för en
dag under hösten, såsom bankfridag förordats den 1 maj.
Här ma erinras örn vissa bestämmelser angående helgdagar och andra legala
fridagar i några främmande länder.
I Danmark finnas 9 helgdagar, vilka ej med nödvändighet eller aldrig infalla
a söndag. I danska växellagen den 23 mars 1932 § 72 första och andra
styckena stadgas, att örn en växel förfaller på en lagbestämd helgdag, betalning
ma krävas först följande söckendag. Likaledes kunna alla andra handlingar
rörande växeln, såsom uppvisande till accept och upptagande av protest,
företagas endast pa söckendag. Skall en sådan handling företagas inom en
frist vars sista dag är en lagbestämd helgdag, utsträckes fristen till nästkommande
söckendag. Mellanliggande helgdagar medtagas vid fristens beräkning.
I tredje stycket av paragrafen stadgas därjämte, att ’Grundlovsdagen’ — den
5 juni är att likställa med de lagbestämda helgdagarna såvitt angår växelrättsliga
handlingars företagande. 55 § i danska cheeklagen den 23 mars 1932
innehåller motsvarande bestämmelser med avseende å check. ’Grundlovsdagen
är enligt en lag den 7 augusti 1922 även i vissa andra hänseenden likställd
med helgdag.
I hörge uppgår antalet helgdagar, vilka ej med nödvändighet eller aldrig
infalla å söndag, likaledes till 9. Norska växellagen den 27 maj 1932 innehåller
i § 72 första och andra styckena samma bestämmelser som motsvarande
lagrum i den danska växellagen. Den norska lagen stadgar vidare i tredje
stycket av samma paragraf, att som helgdag anses ’i denne förbindelse’ också
den 17 maj. o5 § i norska checklagen den 27 maj 1932 innehåller motsvarande
stadganden beträffande check.
Finland har samma helgdagar som Sverige. Finska växellagen den 14 juli
1932, som i § 72 första och andra styckena innehåller bestämmelser av enahanda
innebörd som motsvarande lagrum i de danska och norska växellagarna,
stadgar i tredje stycket av samma paragraf, att Arnd i paragrafen sägs örn allmän
helgdag skall tillämpas jämväl beträffande ’självständighetsdagen’, den
6 december. 55 § i finska checklagen den 14 juli 1932 innehåller motsvarande
stadganden beträffande check.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
13
I England finnas nied undantag av långfredagen och juldagen inga andra
helgdagar än sådana som sammanfalla med söndagar. Annandag pask, annandag
pingst, första måndagen i augusti och annandag jul utgör s. k. bank holidays;
infaller annandag jul på en söndag, är den därpa följande måndagen bank
holiday. Beträffande innebörden av detta begrepp gäller bland annat, att åtgärder
med avseende å växlar som eljest skulle ha vidtagits a en bank holiday
få med laga verkan företagas nästföljande söckendag, samt att ingen kan
tvingas att på en bank holiday verkställa någon betalning eller eljest företaga
någon handling, som han icke kunnat tvingas att vidtaga långfredagen eller
juldagen. Bank holidays betraktas såsom allmänna ledighetsdagar inom vissa
verk och inrättningar samt lia i viss utsträckning gjorts till obligatoriska fridagar
inom industrien. — Bank holidays finnas även i Skottland och Irland.
I Tyskland bar den 27 februari 1934 utfärdats en lag örn helgdagar, enligt
vilken den 1 maj är tyska folkets nationella högtidsdag med helgdags karaktär.
Förutom denna högtidsdag och söndagarna skola enligt samma lag
finnas 9 helgdagar. Före lagens utfärdande funnos i Tyskland vissa s. k.
Bankfeiertage.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan örn lagstiftningsåtgärder
för införande av vissa arbetsfria dagar i syfte att bereda arbetsanställda
ökade möjligheter till vila och rekreation sedan åtskilliga år stått på
dagordningen. Enligt de förslag, vilka före år 1934 voro föremål för statsmakternas
behandling, skulle fridagarna få karaktär av allmänna helgdagar
— kyrkliga eller borgerliga — och sålunda bliva obligatoriska. Mot dessa
förslag yppades betänkligheter ur ekonomisk synpunkt, och det framhölls
att en lagstiftning på området icke borde föregå sedvänjan. Det vid fjolårets
riksdag motionsvis väckta förslaget att hos oss införa motsvarighet till de i
vissa främmande länder förekommande hankfridagarna avsag däremot närmast
blott att möjliggöra ett inställande av bankernas verksamhet å vissa dagar,
då affärsverksamheten redan nu sedvanemässigt i avsevärd omfattning lage
nere. Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande till
denna tanke under framhållande att, efter överkommelse mellan företagare i
samma bransch eller i annan ordning, ledighet numera beretts ett flertal
grupper av anställda å vissa söckendagar i anslutning till helgdagar, samt
att möjligheten till en fortsatt utveckling i sådan riktning på den privata överenskommelsens
väg skulle i ej oväsentlig mån ökas, därest de hinder härför,
som vissa lagstadganden angående bestämd tid för företagande av rättshandlingar
inom affärslivet utgjorde, kunde undanröjas.
De bestämmelser, som i detta sammanhang närmast asyftats, äro föreskrifterna
i växel- och checklagarna örn vidtagande å viss dag eller inom viss tid
av växel- och checkrättsliga åtgärder. De modifikationer som härutinnan
finnas stadgade äga avseende endast å helgdagar. Sålunda gäller enligt 72 §
växellagen, att örn växels förfallodag inträffar å söndag eller annan allmän
helgdag, betalning för växeln ej må krävas förrän nästa söckendag; alla andra
Departe
ments
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
åtgärder med avseende å växel, såsom uppvisande till godkännande oell upptagande
av protest, må likaledes vidtagas allenast å söckendag. Skall åtgärd
som nyss sagts vara vidtagen inom viss tid vars sista dag är allmän helgdag,
utsträckes tiden för åtgärdens vidtagande att omfatta jämväl påföljande söckendag.
Vid tids beräknande skola mellanliggande helgdagar medräknas.
55 § checklagen innehåller motsvarande bestämmelser beträffande check. Enär
uppskov alltså ej kan äga rum i fall då frist enligt växellagen eller checklagen
utgår å annan dag än helgdag, är det tydligen icke möjligt för bankerna att
helt halia sina kontor stängda å sådan dag. Därest på sätt riksdagen
ifrågasatt vissa söckendagar skola kunna göras till bankfridagar, erfordras
därför att dessa dagar i växel- och checkrättsligt avseende likställas med
allmän helgdag. I enlighet härmed hade ock de remitterade utkasten till ändringar
i nyssnämnda båda lagrum avfattats.
Mot en lagstiftning av nu angiven innebörd — vilken allenast åsyftar att
underlätta vidmakthållandet och utsträckt tillämpning på frivillighetens väg
av en redan ganska allmänt utbredd sedvänja -— torde befogade invändningar
icke kunna göras. Härvid måste naturligen förutsättas att de ifrågasatta
åtgärderna icke i och för sig äro ägnade att vålla olägenheter eller eljest få
anses otjänliga för det avsedda ändamålet. De erinringar, som i vissa yttranden
riktats mot de remitterade lagutkasten, synas i allmänhet knappast heller
vara av principiell natur utan fastmera grunda sig därå att, åtminstone inom
vissa grenar av näringslivet, någon sedvänja av angiven art icke skulle föreligga
beträffande de föreslagna dagarna samt ej heller vore önskvärd. I några
fall, särskilt från näringsidkarhåll, har man velat göra gällande att den ökning
av antalet arbetsfria dagar, vartill förslaget ytterst syftade, vore ägnad
att föranleda nationalekonomisk förlust. Till denna uppfattning har kommerskollegium
anslutit sig. Kollegium har ock framhållit, att folkets behov
av vila och rekreation för närvarande syntes väl tillgodosett, samt därvid erinrat
dels om bestämmelserna angående arbetarsemester, dels ock därom att
enligt gällande kollektivavtal inom ett flertal industrier redan nu påsk-,
pingst-, midsommar- och julaftnarna vore arbetsfria dagar. En utsträckning
av ledigheten till övrig näringsverksamhet måste enligt kollegii mening väcka
gensagor; särskilt för handelns vidkommande medförde tillskapandet av längre
obligatoriska stängningsperioder betydande olägenheter och förluster. Vad
sålunda anförts beträffande industrien torde dock näppeligen vara ägnat att
för dess del föranleda betänkligheter mot ett förverkligande av den ifrågasatta
lagstiftningens syfte. Eastmera synes ett allmänt införande av arbetsledighet
å nämnda helgdagsaftnar väl ansluta sig till de rådande förhållandena inom
denna näringsgren. Därest eljest på ett visst område av affärslivet, exempelvis
inom detaljhandeln, ett motsvarande inställande av verksamheten skulle
medföra avsevärda nackdelar i ett eller annat hänseende — något som dock
knappast kan anses vara pa övertygande sätt ådagalagt genom vad i ärendet
förekommit — och på grund därav röna allmänt motstånd från näringsutövarnas
sida, lära de nu ifrågasätta bestämmelserna svårligen kunna tänkas komma
att utöva något avgörande inflytande på utvecklingen härutinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
15
Ändra lagutskottet har i sitt utlåtande anfort, att de söckendagar som i första
hand borde ifrågakomma såsom bankfridagar vore påskafton, vilken infölle
mellan två helgdagar, samt midsommarafton och julafton. Dessa dagar
ha jämväl upptagits i de remitterade lagutkasten. Beträffande påsk- och
midsommaraftnarna anknyter förslaget nära till radande praxis vid bankerna,
vilka då pläga hålla öppet endast någon kortare stund för inlösen av växlar
och dylikt. För bankernas egen del torde fördenskull i regel icke förorsakas
några störningar i arbetets gång, örn de helt stänga sina kontor under
de sistnämnda båda dagarna. Något betydande allmänhetens intresse
synes icke heller påkalla att bankerna då hålla öppet i den omfattning som
för närvarande sker. Fastmera lärer det få anses innebära en ej ringa fördel
för allmänheten, att med de ekonomiska angelägenheter varom i detta sammanhang
är fråga kan anstå till nästa normala arbetsdag. Fran bankmannahåll
har emellertid framhållits, att bankerna icke ansett sig böra. inskränka
öppethållandet av sina kontor vid de tillfällen då påskafton infallit vid
kvartalsskifte, och den uppfattningen har kommit till uttryck, att bankerna i
dylikt fall icke lämpligen kunna underlåta att tillhandagå allmänheten med
sin förmedlande verksamhet. Med anledning härav må allenast erinras, hurusom
den omständigheten att växel- och checkrättsliga åtgärder icke behöva vidtagas
å en viss dag tydligen icke utgör något hinder för bankerna att då hålla
sina kontor öppna, därest sådant på grund av särskilda förhållanden skulle
befinnas erforderligt. Någon anledning att i nu nämnda delar frångå det remitterade
förslaget torde alltså ej föreligga. Jämväl i fråga om julafton synes
förslaget böra godtagas. Visserligen kan beträffande denna dag icke åberopas
någon sedvänja att hålla bankkontoren tillgängliga för allmänheten i
mindre omfattning än eljest. Med hänsyn till den livliga detaljhandel som plägar
försiggå under julafton, då denna ej infaller å söndag, och vari några
restriktioner åtminstone för närvarande icke torde böra ifrågakomma, kunde
det ock tänkas föranleda vissa olägenheter, därest bankerna holle stängt den
dagen. Även örn det därför måhända knappast kan förväntas att de nya bestämmelserna
skola, vad julafton angår, komma att sträcka sina verkningar
utom växel- och checkrättens område, torde likväl deras genomförande härutinnan
vara tillräckligt motiverat. Det synes sålunda rimligt att de lättnader
på sagda område, som beredas beträffande påsk- och midsommaraftnarna, jämväl
komma att omfatta julafton med dess särskilda karaktär av högtidsdag.
Erinras må ock, att inom ett stort antal verksamhetsområden så gott som allt
arbete inställes å julafton; örn än på sätt nyss antytts vissa olägenheter kunna
befaras följa av att bankkontoren då hållas stängda, synes detta icke böra
hindra att en möjlighet beredes bankerna att låta sina personal få en längre
sammanhängande ledighet vid julhelgen.
Såsom inledningsvis nämnts har riksdagen — med viss tvekan — ifrågasatt
att även någon helgfri dag i anslutning till söndag under senare hälften av året
borde ifrågakomma i detta sammanhang. Enligt de remitterade lagutkasten
föreslogs i sådant hänseende andra lördagen i november. Förslaget härom har
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 127.
i ett flertal yttranden gjorts till föremål för kritik, därvid särskilt framhållits
att införandet av en dylik fridag saknade stöd av sedvänja samt att dagen infölle
vid en ur rekreationssynpunkt olämplig årstid. Vad sålunda anförts torde
böra vinna beaktande. Då emellertid ej heller någon av de dagar som i olika
yttranden förordats i den förstnämndas ställe synes fylla angivna krav, har jag
ansett mig böra föreslå att den nya lagstiftningen tills vidare inskränkes
till att omfatta allenast de tre omförmälda helgdagsaftnarna.
Det hittills sagda har huvudsakligen ägt avseende å de särskilt för bankernas
verksamhet betydelsefulla bestämmelserna i 72 § växellagen och 55 §
checklagen. Vid en ändring av dessa lagrum i åsyftad riktning torde emellertid
även böra uppmärksammas stadgandena i lagen den 30 maj 1930 (nr
173) örn beräkning av lagstadgad tid. Enligt 2 § sistnämnda lag må, om
tid då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas infaller
på söndag eller annan allmän helgdag, åtgärden företagas å nästa söckendag.
Såsom i den remitterade promemorian anförts lärer, ifall de förut angivna
dagarna skola likställas med helgdagar vid tillämpningen av växel- och checklagarna,
en motsvarande bestämmelse lämpligen böra införas i 2 § lagen örn
beräkning av lagstadgad tid. Därest så sker, synes dock viss tvekan kunna
tänkas uppkomma örn lagens tillämpning då den ifrågavarande åtgärden författningsenligt
skall företagas sist å viss rättegångsdag eller inskrivningsdag,
såsom i fall som avses i 14 § lagen örn inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
m. m. samt i 4 § inteckningsförordningen. Då det åtminstone för närvarande
icke torde böra. ifrågakomma att införa bestämmelser till förhindrande
a.tt - såsom i undantagsfall kan ske — underrätt sammanträder eller inskrivningsdag
hålles å bankfridag, torde det nu ifrågasatta nya stadgandet
böra fullständigas med en uttrycklig förklaring att detsamma icke skall gälla
i de sist omförmälda fallen.
Det bör anmärkas, att lagen örn beräkning av lagstadgad tid är tillämplig
beträffande alla tider för vidtagande av viss åtgärd, som finnas utsatta i lag
eller särskild författning. Den ifrågasatta ändringen däri komme fördenskull
att i viss mån överskrida ramen för den av 1934 års riksdag begärda utredningen,
vilken endast avsåg ändring i gällande lagstiftning rörande bestämd
tid för utförande av vissa rättshandlingar inom affärslivet. Att i lagen göra
skillnad mellan rättshandlingar inom och utom affärslivet synes dock uteslutet.
—- Å andra sidan bör framhållas, att lagen icke avser tider som bestämts
genom avtal eller viljeförklaringar. Enligt vad föredragande departementschefen
anförde i den proposition (nr 216) till 1930 års riksdag, varigenom
förslag till nämnda lag framlades, ansågos stadganden härom falla utom
dennas ram. Ej heller i övrigt finnes i svensk rätt någon allmän bestämmelse
som reglerar de fall då en rättshandling enligt avtal eller viljeförklaring skall
vidtagas a allmän helgdag. Med hänsyn härtill lärer ej heller böra ifrågakomma
att i förevarande sammanhang meddela en allmän regel för de fall
da en rättshandling enligt avtal eller viljeförklaring skall äga rum å någon
av de förut nämnda söckendagarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 127. 17
Därest lagstiftningen i ämnet inskränkes till de sålunda angivna åtgärderna,
torde densamma ej motivera indragning av någon av de nuvarande allmänna
helgdagarna.
Med anledning av ett av länsstyrelsen i Uppsala län gjort påpekande må slutligen
understrykas, att de nu ifrågasatta bankfridagarna naturligen i alla
andra hänseenden än dem, varom uttryckliga bestämmelser enligt vad nu sagts
kunna bliva meddelade, bibehålla sin karaktär av söckendagar i rättslig mening.
I enlighet med vad i det föregående anförts hava inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 72 § växellagen;
2) lag om tillägg till 55 § checklagen; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1930 (nr 173) örn
beräkning av lagstadgad tid.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schiverin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, bär här
uteslutiti.
Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sami. Nr 127.
2
18
Kungl. Majda proposition nr 127.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari
1935.
Närvarande :
justitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Bagge.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 15 februari 1935, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 72 § växellagen;
2) lag om tillägg till 55 § checldagen; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1930 (nr 173) om
beräkning av lagstadgad tid.
Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Carl Romberg.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Majlis proposition nr 127.
19
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 26 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna
för social-, finans- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Schlyter, lagrådets den 20 februari 1935 avgivna utlåtande
över de den 15 februari 1935 till lagrådet remitterade förslagen till lag
örn ändrad lydelse av 72 § växellagen, lag om tillägg till 55 § checklagen samt
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1930 (nr 173) örn beräkning
av lagstadgad tid; därvid föredraganden hemställer att förslagen, som
av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.