Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

1

Nr 106.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag av statsmedel
till gäldande av förra kamreraren vid Ruda—Finsjö—
Oskarshamns och Ruda—Älghults järnväg saktiebolag Maria
Wikströms avgifter till enskilda järnvägarnas pensionskassa;
given Stockholms slott den 15 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inf är Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 15 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med chefen för kommunikationsdepartementet:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning fråga örn bidrag
av statsmedel för bevarande av förra kamreraren vid Ruda—Finsjö
—Oskarshamns järnvägsaktiebolag och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag
Maria Wijkströms, född Örnmark, pensionsrätt i enskilda järnvägarnas
pensionskassa.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 106.

1

2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 106.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Wijkström, som är änka, är född den 17 december 1877 och alltså
57 år gammal;

att hon erhållit anställning såsom kamrer och kassör vid Ruda—Finsjö
—Oskarshamns järnvägsaktiebolag år 1908 och vid Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag
år 1919, vilka anställningar hon innehaft intill dess nämnda
bolag i november 1931 försatts i konkurs;

att exekutiv auktion å bolagen tillhöriga Oskarshamn—Ruda och Ruda
—Älghults järnvägar förrättats den 10 maj 1932, därvid järnvägarna inropats
av riksgäldskontoret;

att järnvägarna sedermera enligt bemyndigande av riksdagen försålts
till Östra Smålands järnvägsaktiebolag med tillträde den 16 juli 1932;

att änkefru Wijkström, som allt intill tiden för konkursernas avslutande
i december 1932 biträtt konkursförvaltningarna med kamrerargöromål,
därefter icke kunnat erhålla fortsatt anställning;

att hon under de senare åren av sin anställning åtnjutit en avlöning av
3,000 kronor för år, för vilket belopp hon jämväl är delägare i enskilda
järnvägarnas pensionskassa;

att pensionsavgifter för änkefru Wijkström erlagts till nämnda kassa
med sammanlagt 539 kronor 52 öre för år, varav bolagen betalt 23 kronor
55 öre och hon själv 21 kronor 41 öre månatligen;

att änkefru Wijkström, under förutsättning att föreskrivna avgifter
till kassan erläggas, enligt reglementet för kassan är berättigad att vid
uppnådd ålder av 63 år eller, under vissa villkor, vid tidigare inträdd
arbetsoförmåga komma i åtnjutande av pension till belopp av 2,100 kronor
för år;

att änkefru Wijkström har två söner, av vilka den ene, som är gift,
är ingenjör och sedan år 1933 anställd såsom icke-ordinarie tjänsteman
hos marinförvaltningen med en avlöning av omkring 5,900 kronor för år,
under det att den andre sonen, vilken är ogift, efter avlagd filosofie licentiatexamen
nyligen vunnit anställning såsom lärare;

samt att sönerna, av vilka den yngre har avsevärda studieskulder,
icke torde vara i stånd att helt draga försorg örn moderns uppehälle eller
att bestrida hennes avgifter till enskilda järnvägarnas pensionskassa.

I skrivelse den 2 februari 1933 gjorde fullmäktige i riksgäldskontoret
framställning hos Kungl. Maj:t i syfte att understöd av statsmedel måtte
beredas åt, bland andra, änkefru Wijkström. I nämnda skrivelse anförde
fullmäktige, såvitt angår änkefru Wijkström, i huvudsak följande:

Vid inköp å exekutiv auktion eller eljest av enskilda järnvägar för statens
räkning torde under tidigare år hela den vid sådana järnvägar anställda
personalen utan undantag hava övertagits av statens järnvägar
respektive det enskilda företag, till vilket vederbörande järnväg efter
statsförvärvet blivit försåld. Under de senaste åren hade emellertid vid
statsförvärv av enskilda järnvägar och dessas övertagande av statens

3

- Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

järnvägar i fråga om personalen tillämpats mera restriktiva bestämmelser
av innebörd, att icke-ordinarie personal och sådan, som blivit ordinarie
under viss kortare tid före statsförvärvet, ej garanterats fortsatt
anställning, varemot all äldre ordinarie personal erhållit sådan anställning
eller förtidspensionerats, varjämte statens järnvägar åtagit sig erläggande
av de pensionsavgifter, som det ålåge såväl de anställda som
järnvägsförvaltningarna att inbetala. Oskarshamn—Ruda och Ruda
—Älghults järnvägar hade visserligen efter statsförvärvet ej övertagits
av statens järnvägar utan försålts till annat enskilt järnvägsföretag.
Enligt fullmäktiges uppfattning vore det emellertid obilligt, örn dessa
förhållanden skulle föranleda till att änkefru Wijkström, som den nye
ägaren ej kunnat bereda anställning, skulle lämnas utan pension eller
understöd. Fullmäktige ansåge sig därför böra föreslå, att staten trädde
emellan genom att bevilja visst understöd. För egen del funne fullmäktige
skäligt, att understöd av statsmedel bereddes änkefru Wijkström
dels genom tillerkännande åt henne av pension till belopp av 2,100
kronor för år, dels ock genom årlig inbetalning till enskilda järnvägarnas
pensionskassa av 539 kronor 52 öre för vidmakthållande av hennes
pensionsrätt hos kassan. Understödet syntes böra utgå till den tidpunkt,
då rätt till pension från nämnda kassa för henne inträdde.

I utlåtande den 24 februari 1933 över omförmälda framställning anförde
järnvägsstyrelsen bland annat:

Då ifrågavarande anställningshavare, såvitt handlingarna utmärkte,
aldrig innehaft anställning i statens tjänst, syntes det innebära ett med
hänsyn till konsekvenserna synnerligen betänkligt frångående av hittills
tillämpade principer, örn pension eller annat understöd av statsmedel
skulle beviljas. Visserligen hade sådan personal vid f. d. Härnösand—
Sollefteå järnväg, som ej bibehållits i statens järnvägars tjänst, förtidspensionerats,
men härvid vore att märka — förutom att vederbörande
dock någon tid varit anställda hos statens järnvägar — att sagda pensionering
grundade sig på statens järnvägars kontrciktsenliga skyldigheter,
sådana de fastställts i avtalet örn statens inlösen av banan. I
själva verket vore här alltså fråga örn en del av det pris, staten jämlikt
det frivilliga avtalet haft att gälda för banan.

Helt annorlunda ställde sig givetvis saken då, såsom i nu förevarande
fall, understöd ifrågasattes för personal vid järnvägar, som staten nödgats
endast för skyddande av sina fordringar förvärva i exekutiv ordning.
Mot dessa personer hade ju staten inga särskilda vare sig juridiska
eller moraliska förpliktelser i berörda hänseende, då det icke kunnat beredas
dem fortsatt anställning. Staten intoge nämligen i detta fall ingen
annan ställning än vilken som helst kreditgivare i motsvarande situation.

Det syntes för övrigt föreligga så mycket mindre skid för beviljande
av understöd i förevarande fall som den ifrågavarande banan icke dreves
av staten.

Styrelsen kunde alltså för sin del icke tillstyrka statsunderstöd.

Därest emellertid de principiella betänkligheter, varåt styrelsen givit
uttryck, icke skulle tillmätas avgörande betydelse, syntes det styrelsen,
att i varje fall understöd borde utgå allenast för det fall, att trängande
behov kunde anses vara förhanden, och blott med därav betingat belopp.

Beträffande Wijkström syntes det styrelsen, att, därest hon skulle befinnas
vara i behov av understöd, högre sådant dock ej borde ifrågakomma
än att hon efter erläggande av henne åvilande pensionsavgifter

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

heide kvar till livsuppehälle ett belopp, motsvarande vad som plägade
tillerkännas. änkor efter vissa befattningshavare med ungefär liknande
tjänsteställning vid statens järnvägar.

Statskontoret anförde i utlåtande den 31 mars 1933 bland annat:

Såsom förutsättning för beviljande av pension eller understöd av statsmedel
hade plägat fordras, att vederbörande varit anställd i statens
tjänst. Så vore emellertid ej fallet beträffande nu ifrågavarande befattningshavare.
Ett avsteg från berörda princip i detta fall syntes statskontoret
så mycket betänkligare som det med hänsyn till de enskilda järnvägarnas
alltmera försämrade ekonomiska ställning syntes vara ganska
sannolikt, att staten inom den närmaste framtiden såge sig nödsakad att
på liknande sätt övertaga ytterligare ett antal dylika järnvägar. Statskontoret
kunde för sin del icke finna skäl föreligga för statsverket, som
lidit betydande kapitalförluster å utlämnade lån till de enskilda järnvägarna,
att ataga sig ytterligare utgifter för understöd åt personal, som
under sådana omständigheter, som i detta fall vore för handen, blivit
överflödig.

Därest emellertid Kungl. Majit skulle finna omständigheterna i förevarande
fall böra föranleda beviljande av något understöd av statsmedel,
ansåge statskontoret, att dylikt understöd borde utgå med högst det belopp,
som _ vederbörande befattningshavare hade att erlägga i pensionsavgifter
till de enskilda järnvägarnas pensionskassa, och detta allenast
i fall, då trängande behov kunde anses föreligga.

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret erfarit, att ärendet ej komme att
föranleda proposition till 1933 års riksdag, återkallade fullmäktige i skrivelse
den 18 maj 1933 den hos Kungl. Majit gjorda framställningen.

Hos Kungl. Majit har därefter änkefru Wijkström i en den 1 november
1933 dagtecknad skrift hemställt, att bistånd måtte beredas henne i
enlighet med riksgäldsfullmäktiges i förenämnda skrivelse den 2 februari
1933 framlagda förslag. Till stöd för ansökningen har änkefru Wijkström
anfört, bland annat, att hon trots att hennes hälsotillstånd icke
lade hinder i vägen för förvärvsarbete icke lyckats vinna någon ny anställning
samt att hon på grund härav och då hon saknade egna medel
till sitt uppehälle befunne sig i bekymmersamma ekonomiska förhållanden.

I utlåtande den 27 februari 1934 över sistnämnda ansökning har järnvägsstyrelsen,
under åberopande av sitt den 24 februari 1933 avgivna utlåtande,
anfört följande:

Styrelsen finner sig alltjämt vara på grund av principiella betänkligheter
förhindrad tillstyrka, att understöd av statsmedel beredes sökanden.

Därest emellertid Kungl. Majit skulle finna omständigheterna i förevarande
fall böra föranleda beviljande av dylik förmån, anser styrelsen,
att understödets belopp bör bestämmas antingen i enlighet med statskontorets
i dess utlåtande den 31 mars 1933 under nyss angivna förutsättning
framställda förslag i ämnet eller, örn detta skulle befinnas alltför
snävt, efter de grunder, som i styrelsens tidigare utlåtande föreslagits
såsom skäliga i förevarande fall.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

Statskontoret har i utlåtande den 3 mars 1934 anfört följande:

Statskontoret finner icke anledning frånträda sin tidigare uttalade
principiella ståndpunkt i föreliggande understödsfråga. Statskontoret
vidhåller även den uppfattning, åt vilken ämbetsverket förut givit uttryck,
nämligen att understöd av statsmedel i varje fall icke bör ifrågakomma
i vidare mån än att detsamma motsvarar de avgifter, sökanden
har att erlägga till enskilda järnvägarnas pensionskassa, intill dess rätt
till pension från kassan kan medgivas henne.

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret beretts tillfälle att avgiva yttrande
över änkefru Wikströms nu förevarande ansökning, hava fullmäktige
i skrivelse den 21 juni 1934 anfört, att fullmäktige ansåge sig
kunna vidhålla sin förut uttalade uppfattning, att särskilda omständigheter
syntes tala för, att bistånd bereddes änkefru Wijkström dels genom
tillerkännande åt henne av pension till ett belopp av 2,100 kronor för år,
dels ock genom årlig inbetalning till enskilda järnvägarnas pensionskassa
av 539 kronor 52 öre för vidmakthållandet av hennes pensionsrätt hos kassan.

Då änkefru Wijkström icke varit anställd i statens tjänst, synes det
mig ur principiell synpunkt i hög grad tveksamt, huruvida understöd
från statens sida hör lämnas henne. Jag vill emellertid erinra, att 1933
och 1934 års riksdagar bemyndigat fullmäktige i riksgäldskontoret att i
ett likartat fall, avseende förre lokomotivmästaren vid Varberg—Ätrans
järnväg Anton Larsson, bestrida för delaktighet i enskilda järnvägarnas
pensionskassa stadgade avgifter. Även örn de förhållanden, som åberopats
i det föreliggande ärendet, ej synas vara lika ömmande som de omständigheter,
vilka förelågo beträffande Larsson, vill jag dock icke motsätta
mig, att den gjorda framställningen såtillvida tillmötesgås, att
statsverket lämnar ett bidrag till bestridande av sökandens avgifter till
enskilda järnvägarnas pensionskassa för att möjliggöra för henne att
bevara sin pensionsrätt i kassan. Detta bidrag torde emellertid böra begränsas
till att motsvara hälften av de erforderliga avgifterna. Ett bifall
härtill skulle innebära, att staten skulle erlägga ungefärligen den del
av avgifterna, som tidigare bestritts av de enskilda järnvägsbolagen.
Enligt vad jag inhämtat har sökanden, i avbidan på prövningen
av frågan örn understöd av statsmedel, erhållit anstånd med erläggande
av avgifter, belöpande å tiden efter den 30 juni 1932. Även till de sålunda
redan förfallna avgifterna torde staten böra bidraga i den utsträckning
nyss angivits. Såsom villkor för det ifrågasatta bidraget bör gälla, att
återstående delen av avgifterna erlägges av sökanden.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att
från förslagsanslaget till riksgäldskontoret: övriga

Bihang till riksdagens protokoll 19.15. 1 saini. Nr 106

2

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 106.

omkostnader bestrida hälften av de för förra kamreraren
vid Ruda—Finsjö—Oskarshamns järnvägsaktiebolag
och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag Maria
Wikströms, född Örnmark, delaktighet i enskilda
järnvägarnas pensionskassa stadgade avgifterna till
kassan, i vad dessa avse tiden från och med den 1
juli 1932 intill dess rätt till pension från kassan må
tillkomma Wijkström; dock under villkor att återstående
delen av samma avgifter erlägges av Wijkström.

Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

360489. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.