Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
1
5r 8.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1935 kl. 11 f. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion om beredande av
möjlighet att i byggnadsordning för stad införa bestämmelser
örn obligatorisk gemensam brandmur i
tomtgräns med mera.
Uti en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 27, har herr Sjödahl m. fl. hemställt, att
kammaren måtte i underdånig skrivelse till Konungen anhålla, att Kungl.
Majit ville vidtaga sådan ändring i gällande byggnadsstadga och, örn erforderligt,
andra författningar, att i byggnadsordning för stad kunde införas
bestämmelser örn obligatorisk gemensam brandmur i tomtgräns och örn
kostnaderna för sådan mur av i motionen närmare angivet innehåll, allt
under förutsättning att Kungl. Majit icke funne sig böra, utan att ändring
i byggnadsstadgan eller annan författning vidtoges, i nåder meddela tillstånd
att bestämmelserna i fråga finge intagas i byggnadsordning för stad.
Föreliggande motion, i vars syfte herr Nylander m. fl. instämt, är likalydande
med en i riksdagens andra kammare av herr Lithander m. fl. väckt
motion, nr 65.
Till stöd för sin hemställan åberopa motionärerna i huvudsak följande.
I de för Göteborgs stad gällande byggnadsordningarna hade sedan långt
tillbaka funnits föreskrift örn att i tomtgräns sammanbyggda hus skulle äga
gemensam brandmur, förlagd med sin mittlinje i gränsen. Byggnadsstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874, vilken numera ersatts av ny stadga den
20 november 1931, hade ej rest hinder för dylik föreskrift, och i närvarande
tid vore även så gott som samtliga i tomtgräns sammanbyggda hus i staden
uppförda med gemensam brandmur.
Under förarbetena till 1931 års byggnadsstadga framhölls från stadens
sida detta förhållande och önskvärdheten av att möjlighet till dess bibehållande
lämnades i stadgan. Detta skedde ock så till vida, att i § 53 i stadgan
medgavs, att gemensam brandmur finge uppföras, där grannarne därom
enades och byggnadsnämnden lämnade sitt tillstånd. Härmed hade emellertid
frågan för Göteborgs vidkommande icke fått någon tillfredsställande lösning.
Efter vad motionärerna kunnat finna och jämväl fått bekräftat genom
en av juris professorn vid Lunds universitet Albert Ernberg på uppdrag av
Göteborgs byggnadsnämnd verkställd utredning, som bifogats motionen, medgåve
ej § 53 byggnadsstadgan, att i byggnadsordning intoges föreskrift, att
gemensamma brandmurar skola uppföras, och en sådan föreskrift vore såsom
huvudregel nödvändig såväl av tekniska och ekonomiska skäl som för undvikande
av hart när olösliga konflikter mellan det i staden tillämpade bygg
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 12 sami. 2 avd. Nr 8.
1241 35
2
Första kammarens andra tilt fälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Yttranden.
nadssättet oell den nja byggnadsstadgans anordningar i hithörande avseende
nied därav följande fara för rättstvister och kränkning av välförvärvade rättigheter
enligt äldre författningar. Det kunde visserligen invändas, att de
tekniska och ekonomiska skälen för gemensamma brandmurar icke kunde
tillmätas någon avgörande betydelse bland annat därför, att dessa skäl icke
enbart gällde för Göteborg. Härvid ville motionärerna först erinra örn att
Göteborg hade sämre grundförhållanden i större utsträckning än flertalet
andra städer, särskilt å sådana områden, som upptagas av s. k. landshövdingehus.
Denna byggnadstyp, som kommit att huvudsakligen innehålla de
enklare och billigare lägenheterna, vore i mycket hög grad beroende av de
konstruktiva och ekonomiska lättnader, som gemensamma brandmurar medförde.
Det syntes därför vara ett steg i felaktig riktning att åstadkomma
ett byggnadssätt, som fördyrade dessa byggnader respektive bostäder samtidigt
som från både myndigheters och enskildas sida ansträngningar gjordes
att förbilliga byggnadskostnaderna. Att önskemålet att i en ny byggnadsordning
för Göteborg måtte kunna intagas bestämmelser för tryggande av
ett fortsatt användande i staden av anordningen med gemensamma brandmurar
stödde sig på en stark opinion, framginge av samstämmiga uttalanden
av såväl myndigheter som korporationer, i vilket avseende motionärerna
slutligen anförde, att stadskollegiet i Göteborg hemställt hos stadsfullmäktige
därstädes att ingå till Konungen med underdånig anhållan, att Kungl.
Majit måtte i nåder lämna sådan dispens från byggnadsstadgan, att i byggnadsordningen
för Göteborg kunde intagas de bestämmelser angående brandmurar
i tomtgräns, som i motionen utförligen intagits. Med hänsyn till
frågans stora betydelse och då det syntes tveksamt, huruvida det åsyftade
målet på denna väg kunde nås, hade likväl frågan såsom motion underställts
riksdagens prövning med härovan inledningsvis angivna yrkande.
I avseende å i motionen ifrågakomma författningsbestämmelser samt deras
belysning ur historisk, juridisk, teknisk och ekonomisk synpunkt får utskottet
hänvisa till motionen och därvid fogade vidlyftiga utredningar av professoren
Ernberg samt kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren N. A. Svensson.
I anledning av motionerna hava yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen,
Överståthållarämbetet, Stockholms stads byggnads- och gatunämnder, länsstyrelserna
i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län, stadsarkitekten i Stockholm
(två yttranden) och byggnadsnämndens förste ingenjör därstädes, länsarkitekten
i Stockholms län, brandchefen i Stockholm, Svenska brandskyddsföreningen och
Svenska stadsförbundet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har åberopat en i annat sammanhang
gjord hemställan till Kungl. Majit örn vidtagande av sådan ändring i
53 § byggnadsstadgan, att möjlighet bereddes att, där förhållandena det påkallade,
framtvinga gemensam brandmur.
Svenska stadsförbundet tillstyrker bifall till motionen.
Svenska brandskyddsföreningen anser, under förutsättning att vissa föreskrifter
örn gemensam brandmurs tjocklek m. m. införas i vederbörande
byggnadsordning, att inga hinder ur brandsäkerhetssynpunkt föreligga för
genomförandet av motionärernas förslag.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillika med länsarkitekten i Stockholm avstyrker
motionen.
Överståthållarämbetet finner, då spörsmålet örn gemensam brandmur synes
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 3
äga ett betydande intresse, särskilt i fråga om nedbringandet av byggnadskostnaderna,
angeläget, att utredning vidtages för utrönande av möjligheten
av en mera allmän användning av här ifrågavarande slag av anordning vid
husbyggande.
Stockholms stads byggnadsnämnd har under åberopande av nämndens förste
ingenjör och stadsarkitekten icke ansett sig kunna tillstyrka intagande av bestämmelser
i byggnadsordning örn rätt för stad att i sådan ordning föreskriva
obligatorisk gemensam brandmur.
Samma ståndpunkt har intagits av Stockholms stads gatunämnd under åberopande
av brandchefen i Stockholm.
För innehållet i byggnadsstyrelsens utlåtande över motion I: 27, vilket liksom
stadsarkitektens i Stockholm andra till styrelsen avlåtna yttrande i
sin helhet återfinnes som bilaga härvid, skall utskottet här nedan lämna en
kortfattad redogörelse.
Byggnadsstyrelsen framhåller på angivna grunder i sitt utlåtande, att anordningen
med gemensam brandmur torde vara lämplig endast vid lägre bebyggelse
och där grundförhållandena samtidigt äro ogynnsamma. En generell
bestämmelse örn obligatorisk gemenskap vore redan av denna anledning
alltför vittgående. Med den omfattning anordningen med gemensam brandmur
erhållit i Göteborg måste det givetvis, såsom i motionen framhållits,
komma att medföra betydande praktiska olägenheter, örn t. ex. den ena
murdelägaren river sin byggnad och i stället vill uppföra en ny byggnad
med egen brandmur. Något måste därför åtgöras till förhindrande av att
den ene murdelägaren icke ensidigt skall kunna framtvinga murgemenskapens
hävande.
Med hänsyn till i Göteborg rådande uppfattning örn fördelarna med
gemensam brandmur och därav uppkomna byggnadspraxis torde skäl tala
för att icke den ene grannen skall kunna ensidigt häva en befintlig murgemenskap,
särskilt då denna tillkommit genom obligatorisk bestämmelse i
byggnadsordning. Praktiska skäl syntes emellertid även tala för att detsamma
skulle gälla jämväl vid sådana fall, då den gemensamma brandmuren tillkommit
genom frivillig överenskommelse. Kunde bestämmelser i sådant hänseende
bliva gällande, syntes icke heller något behov längre förefinnas att hädanefter
anordna gemensamma brandmurar annat än efter överenskommelse
grannarna emellan. I sistnämnda fall syntes emellertid bestämmelserna
endast böra givas tillämpning på sådan gemensam brandmur, som därefter
anordnas.
Därest grannarna äro överens örn att häva murgemenskapen, borde de i
varje fall alltid äga rätt härtill.
Byggnadsstyrelsen vore emellertid icke beredd att avgiva något förslag
till dylika bestämmelser, vilkas utformande närmast torde vara en fråga av
lagteknisk natur. I motionen hade emellertid ifrågasatts, att Kungl. Majit
kunde, utan att byggnadsstadgan eller annan författning ändrades, meddela
tillstånd till den i motionen åsyftade anordningen. Byggnadsstyrelsen kunde
emellertid icke finna, att sådant tillstånd skulle kunna meddelas uteslutande
i dispensväg.
Utskottet.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Under alla förhållanden — och sålunda även för det fall att av byggnadsstyrelsen
ovan åsyftade bestämmelser skulle bliva gällande — torde en ändring
av 53 § byggnadsstadgan vara erforderlig.
Det hade även i motionen ifrågasatts, huruvida icke dessa rättsförhållanden
skulle kunna ordnas medelst stadsplanebestämmelser. Utan ändring av
53 § byggnadsstadgan samt därjämte 16 § i samma stadga torde det emellertid
icke kunna antagas, att ifrågavarande bestämmelser skola kunna fastställas
såsom stadsplanebestämmelser. Då sådana stadsplanebestämmelser
näppeligen skulle kunna fastställas mot endera grannens bestridande, skulle
man i denna ordning knappast vinna mer än vad som redan nu kan uppnås
genom frivillig överenskommelse mellan grannarna. Möjligen skulle
dock murgemenskapens framtida bestånd på detta sätt bliva rättsligen
tryggat.
På vilket sätt de sålunda erforderliga lag- eller författningsbestämmelserna
än utformades, syntes det dock lämpligast, att möjlighet bereddes att i byggnadsordning
intaga de föreskrifter, som närmast skulle avse att reglera det
ekonomiska mellanhavandet mellan grannarna.
Under hänvisning till vad styrelsen anfört förordade styrelsen i anledning
av motionen en utredning i syfte att sådana bestämmelser måtte
utfärdas, att, där på grund av obligatorisk föreskrift i äldre byggnadsordning
gemensam brandmur redan anordnats eller där på grund av föreskrift
i byggnadsordning sådan brandmur hädanefter anordnas efter frivillig
överenskommelse mellan tomtgrannar, dylik brandmursgemenskap icke må
kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.
§ 53 byggnadsstadgan styckena 1 och 2, varom i detta sammanhang närmast
är fråga, är av följande lydelse:
»Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida ej framförvarande
område till minst 12 meters bredd är undantaget från bebyggande,
avskiljas från denna fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet, som
i byggnadsordningen angives.
Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser
örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda
å varandra angränsande fastigheter, samt örn rätt för byggnadsnämnden att
i fall, som angives i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande
av brandmur.»
Ifrågavarande stadgandens inverkan på frågan örn möjligheten av bestämmelser
örn obligatorisk gemensam brandmur belyses av stadgandenas förhistoria.
Betänkande med förslag till stadsbyggnadslag m. m., avgivet av tillkallade
sakkunniga den 27 februari 1928, upptager i förslagets kap. 17 § 20 st. 2
en regel örn gemensam brandmur: »I byggnadsordning må bestämmelser
intagas örn rätt att där särskilda förhållanden det påkalla hava gemensam
brandmur för byggnader, uppförda å till varandra gränsande fastigheter.»
Sedan yttranden över nämnda betänkande avgivits av ett antal myndigheter
och sammanslutningar, utarbetades inom justitiedepartementet förslag till
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 5
byggnadsstadga, vilket framlades för riksdagen år 1931 genom kungl. prop.
nr 192.
På grund av vad som av vissa myndigheter i Göteborg anmärkts gentemot
det tidigare förslagets passus angående gemensam brandmur underkastades
den omredigering i det förslag till byggnadsstadga, som framlades genom
förutnämnda kungl. prop. Byggnadsstadgan den 20 november 1931 § 53 st. 2
överensstämmer ordagrant med § 53 st. 2 i förslaget oell lyder som nämnts:
»Där särskilda skäl det påkalla må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser
örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å
vardera angränsande fastigheter, samt örn rätt för byggnadsnämnden att i
fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande
av brandmur.» Formuleringen av § 53 st. 2 gör det möjligt att — under
förutsättning av särskilda skäl — i en byggnadsordning intaga en generell
regel, enligt vilken rätten att hava gemensam brandmur icke behöver vila
på en speciell motivering i det särskilda fallet.
Det bör emellertid framhållas, att avfattningen av § 53 st. 2 icke torde
medgiva en byggnadsordning att gå längre än till sanktionerande av rätt
att hava gemensam brandmur. Lagrummet meddelar icke någon tillåtelse
att i en byggnadsordning intaga en obligatorisk regel att för byggnader invid
skiljelinjen, å vardera av två angränsande fastigheter, brandmur skall,
oberoende av grannarnas vilja, vara gemensam. En dylik tillåtelse lär icke
kunna anses innefattad i den omredigering utkastets regel undergått. En
innebörd hos § 53 st. 2, motsatt den nu angivna, skulle icke heller överensstämma
med ett uttalande av justitieministern rörande ifrågavarande lagrum
i propositionen: »Anordningen med gemensam brandmur kan vara lämplig
för mindre byggnader, men icke i andra fall» (kungl. prop. s. 79).
En utväg att nu bereda en obligatorisk anordning med gemensam brandmur
rum i en byggnadsordning är att hos Kungl. Majit söka dispens. Kungl.
Majit äger att meddela dispens från lag, som tillhör området för lagstiftning,
som är förbehållen Konungen ensam (regeringsformen § 89), men däremot
icke från lag som faller under Konungens och riksdagens gemensamma
lagstiftningsmakt. Byggnadsstadgan är given av Konungen »efter riksdagens
hörande». Detta förhållande bör dock icke utgöra hinder för ifrågavarande
dispens. Av kungl. prop. nr 192 till 1931 års riksdag med förslag till byggnadsstadga
samt riksdagens behandling av detta ärende torde framgå att
det icke har varit meningen att Kungl. Majit skulle förlora rätten att giva
dispens från stadgan. Börande § 55 i förslaget — som motsvarar § 55 i
stadgan — anföres nämligen i prop. s. 79: »Mot sakkunnigförslaget har anmärkts
att detsamma, såsom intaget i lagen, icke inrymde någon dispensmöjlighet,
vilket dock ansågs kunna erfordras. Genom bestämmelsens intagande
i den nya byggnadsstadgan vinnes tydligen möjlighet att i detta
hänseende tillmötesgå skäliga önskemål.» Skulle man som ett skäl emot
dispens vilja anföra att den skulle avse en privaträttslig reglering av grannelagsförhållande,
kan häremot erinras att redan stadganden örn rätt att hava
gemensam brandmur innefatta en dylik reglering.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Under förutsättning av Kungl. Maj:ts bifall till den ovan inledningsvis
omförmälda framställning om dispens, som gjorts av Göteborgs stad, vore
sålunda föreliggande fråga för stadens del löst. Förbises får dock icke, att
motionärernas yrkande givits en vidare ram än motionens innehåll i övrigt
föranleder och sålunda icke avser förhållandena blott i Göteborg.
En annan utväg till lösning av ifrågavarande spörsmål ligger i den i
motionen ifrågasatta ändringen i byggnadsstadgan. Härvidlag torde emellertid
böra beaktas, att utredningen i ärendet givit vid handen att anordningen
med gemensamma brandmurar i allmänhet ansetts förbunden med så allvarsamma
olägenheter, att den ej bör komma till användning i andra fall än
där lokala förhållanden av i första hand byggnadsteknisk natur tala för densamma.
Att detta skulle vara fallet någon annanstädes i riket än i Göteborg
har icke med stöd av någon tillfredsställande utredning påståtts. Vad
Överståthållarämbetet i detta avseende anfört synes huvudsakligen grundat
på socialpolitiska skäl och angives dessutom endast med allmänna ordalag,
vilket i än högre grad är fallet med Svenska stadsförbundets kategoriska
tillstyrkande av motionen. Hedan detta torde giva vid handen, att en ändring
i en författning, som reglerar stadsbebyggelsen för hela landet med
hänsyn till ett enstaka lokalt behov, måste vara en nödfallsutväg, som blott
i sista hand bör beträdas.
Att i annan allmän författning än byggnadsstadgan — i över motionen
avgivna yttranden har närmast såsom en tredje utväg ifrågasatts stadsplanelagstiftningen
— införa föreskrifter, som i avseende å brandmur bleve stridande
mot bestämmelserna i byggnadsstadgan, innebure givetvis en oegentlighet
av sådant slag att denna utväg knappast kan vinna beaktande, vartill
kommer att stadsplanelagstiftningens principiella uppläggning mindre synes
vara att genom meddelande av positiva föreskrifter framtvinga visst bebyggelsesätt
än snarare att restriktivt ingripa mot såsom olämpliga ansedda
anordningar och förhållanden.
Örn sålunda den utredning av frågan, som blivit för utskottet verkställd,
icke giver vid handen att något behov föreligger att ändra hithörande bestämmelser
vare sig för riket i dess helhet eller ens för något annat samhälle
än Göteborgs stad, synes det däremot utskottet otvivelaktigt, att anordningen
med gemensamma brandmurar för denna stad visat sig så lämplig,
att den icke bör avlösas av tvingande bestämmelser i motsatt riktning och
väl kan motivera att bibehållas såsom obligatorisk örn än utskottet svårligen
kan helt instämma i de synpunkter, som av motionärerna härutinnan anförts.
Särskilt vill det härvidlag synas föga sannolikt, att vid bebyggelsen ens inom
Göteborgs stad å sådana områden, där markförhållandena ej göra gemensam
brandmur önskvärd, all fara vore utesluten för olägenheter av de slag, som
enligt sakkunniga myndigheters och fackmäns yttranden ofta äro förbundna
med gemensam brandmur.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes ett bibehållande av bestämmelserna
örn obligatorisk gemensam brandmur för visst samhälles räkning
icke böra möta svårare betänkligheter. Till möjligheten av ett dylikt bibe
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 7
hållande och undanröjande av konflikt nied för riket i allmänhet gällande
bestämmelser syftar den fjärde utväg till lösning av ifrågavarande spörsmål,
som angives i byggnadsstyrelsens yttrande, ehuru styrelsen förklarat sig för
närvarande icke beredd att avgiva något förslag till dess lagtekniska utformning.
Utskottet förbiser emellertid icke, att med en lösning i sist antydd riktning
i första hand allenast fortvaron av den anordning med gemensam
brandmur, som hittills på obligatorisk väg stadgats men för framtiden skulle
bliva beroende av frivillig överenskommelse, bleve säkrad och faran för
rättsliga konflikter i det hela undanröjdes. Motionen har emellertid en
vidare syftning, varjämte heller icke får förbises, att den genom byggnadsstadgans
nya lydelse anvisade vägen till gemensamma brandmurar väl kan
förväntas komma att giva denna anordning spridning även för andra samhällens
del. Att härvidlag, som i motionen törhända oavsiktligt gjorts, uppdraga
en skillnad mellan stad och andra samhällen, där byggnadsföreskrifterna
för stad i större eller mindre utsträckning äga tillämpning, synes så
mycket mindre motiverat som det i mindre samhällen ofta lättare byggnadssättet
oftare torde kunna giva anledning till brandmursgemenskap än i stad.
Under förutsättning, att den av byggnadsstyrelsen ifrågasatta utredningen
kunde leda till avsett resultat vill det emellertid synas, som örn motionärernas
farhågor för den framtida utvecklingen av stadsbebyggelsen i Göteborg
— givetvis såvida att frågan icke löses genom Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftningsbefogenhet eller dispensrätt, en utväg som ju alltjämt
står öppen — vore åtskilligt överdrivna. Anledning torde sålunda saknas
till antagande, att brandmursgemenskap icke även för framtiden skulle bliva
regeln i de fall, där tekniska och ekonomiska förhållanden göra sådan önskvärd.
Genom bestämmelser sådana som av byggnadsstyrelsen antytts bleve en
dylik på frivillighetens väg konstituerad anordning för framtiden i väsentliga
delar likställd med den hittills i kraft av tvingande bestämmelser förefintliga.
Härtill kommer, att gränsen mellan obligatorisk och frivillig brandmursgemenskap
i verkligheten nog är mindre skarp än motionen låter synas. Sålunda
kan det väl tänkas, att vid nybebyggelse å stads eller likställt samhälles
mark markägaren för själva överlåtelsen, respektive upplåtelsen genom tomträtt,
arrende eller hyra, betingar sig en överenskommelse örn brandmursgemenskap
såsom villkor. En dylik anordning torde merendels underlättas
därigenom, att dylika områden för nybebyggelse ofta äro i vederbörande
samhälles egen ägo. Vidare har ju samhället självt i viss mån möjligheten
att genom sin bestämmanderätt över anläggningar och anordningar till gemensamt
gagn och begagnande utöva inflytande på byggnadsverksamhetens
gestaltning.
Under denna förutsättning skulle i det stora hela de fördelar kunna bibehållas,
som för det närvarande visat sig förenade med brandmursgemenskapen
med undvikande därjämte av åtskilliga i yttrandena anmärkta olägenheter.
Vad utskottet sålunda anfört äger givetvis endast medelbart samband med
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
motionärernas yrkanden, men utgör å andra sidan ett konstaterande därav,
att hithörande spörsmål även under nuvarande förhållanden kunna erhålla
en tillfredsställande lösning inom ramen för gällande lagstiftning.
En förutsättning härför är emellertid tillskapandet inom denna ram av
exempelvis sådana bestämmelser, som avses i byggnadsstyrelsens yttrande
över motionen. För egen del ansluter sig utskottet i stort sett till de synpunkter,
som därvidlag gjorts gällande, och får sålunda under åberopande
av de skäl som härovan och av byggnadsstyrelsen anförts, hemställa,
att första kammaren för sin del måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utredning i syfte att sådana bestämmelser
måtte utfärdas, att — där på grund av obligatorisk föreskrift
i äldre byggnadsordning gemensam brandmur redan anordnats
eller där på grund av föreskrift i byggnadsordning sådan brandmur
hädanefter anordnas — dylik brandmursgemenskap icke
må kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.
Stockholm den 18 maj 1935.
A utskottets vägnar:
O. A. NORDBORG.
Närvarande: Herrar Nordborg, Berling, Björck, John, Hansson, Jacob, Sandström,
Holstenson, Heuman och von Muhlenfels.
Första kammarens andra tillfälliga idskotts utlåtande Nr 8.
9
Bilagor.
Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.
Genom beslut den 8 februari 1935 Ilar Kungl. Maj:t anbefallt Kungl, byggnadsstyrelsen
att, därest så funnes erforderligt efter vederbörandes hörande, till
riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2 avgiva av utskottet begärt
yttrande över en inom kammaren väckt motion, nr 27, örn beredande av möjlighet
att i byggnadsordning för stad införa bestämmelser örn obligatorisk
gemensam brandmur i tomtgräns m. m.
Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.
Enda stadgandet i vår stadsbyggnadslagstiftning angående brandmur förekommer
i 53 § byggnadsstadgan den 20 november 1931. I första stycket av
nämnda paragraf uttalas den allmänna regeln, att byggnad, som uppföres i
gräns mot grannfastighet, skall avskiljas från denna fastighet medelst brandmur.
Huvudregeln är sålunda, att alla byggnader, som uppföras i gräns mot
grannfastighet, skola hava var sin brandmur i fastighetsgränsen.
I andra stycket av 53 § meddelas emellertid ett undantag från denna regel.
Där särskilda skäl det påkalla, må nämligen i byggnadsordning meddelas bestämmelser
örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å
varandra angränsande fastigheter.
Gemensam brandmur kan vara av två olika slag. Antingen kan brandmuren
vara gemensam för de båda angränsande byggnaderna på så sätt, att den är
placerad mitt i fastighetsgränsen med halva sin bredd på vardera fastighetens
område, eller ock kan brandmuren vara gemensam så tillvida, att den ena byggnaden
är försedd med brandmur och den andra byggnaden uppföres utan sådan
mur. I sistnämnda fall tjänar sålunda den förstnämnda byggnadens brandmur
även såsom brandmur för den sistnämnda byggnaden.
I byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 funnos föreskrifter örn
brandmur i § 34. Här nämndes emellertid intet angående gemensam brandmur.
Den nuvarande byggnadslagstiftningen utgår från den uppfattningen, att
anordningen med gemensam brandmur i allmänhet icke är lämplig. För att
emellertid icke helt omöjliggöra en sådan anordning, vilken dock vid lägre bebyggelse
i vissa fall kan vara motiverad, har man i byggnadsstadgan medgivit,
att i byggnadsordning må intagas bestämmelser örn rätt att hava gemensam
brandmur. Längre sträcker sig emellertid icke detta medgivande. I byggnadsordning
torde alltså icke kunna intagas bestämmelse örn skyldighet att hava
brandmur gemensam.
Bland övergångsbestämmelserna i byggnadsstadgan finnes i 127 § andra
stycket följande bestämmelse: »Intill dess ny byggnadsordning fastställts, skall
den inom staden eller samhället hittills gällande byggnadsordningen fortfarande
lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot stadsplanelagen eller
denna stadga.» Sedan den 1 januari 1932, då byggnadsstadgan trädde i kraft,
synas de här ifrågavarande bestämmelserna i Göteborgs byggnadsordning angående
gemensam brandmur sålunda vara utan verkan.
Om anledningen till införandet i 53 § byggnadsstadgan av regler angående
rätt för tomtgrannar att i vissa fall och efter överenskommelse anordna gemensam
brandmur giva förarbetena till nämnda författningsrum en viss, örn än
ofullständig förklaring.
Den av Kungl. Majit den 5 juli 1907 tillsatta kommittén för verkställande av
revision av byggnadsstadgan för rikets städer upptog i sitt förslag till bygg
-
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Kr 8.
nadsstadga för riket under § 54 en föreskrift om att i byggnadsordning finge
intagas bestämmelse om rätt att kava gemensam brandmur för byggnader, uppförda
å skilda tomter. Huvudregeln var emellertid, att varje byggnad skulle
förses med egen brandmur. De sakkunniga anförde i motiven härtill, att denna
föreskrift tillkommit för att legalisera ett sedan lång tid tillbaka vedertaget
bruk inom vissa samhällen. Ibland vore — ansågs det — en gemensam brandmur
i följd av grundens beskaffenhet en ren nödvändighet.
I det av dåvarande överintendentsämbetet den 17 mars 1914 avgivna förslaget
till byggnadsstadga för riket hade enahanda föreskrift örn rätt att anordna
gemensam brandmur upptagits i § 55.
I bostadskommissionens år 1919 avgivna förslag till byggnadsstadga funnos
regler örn brandmur upptagna i § 74. Regeln var även där, att varje byggnad
skulle förses med egen brandmur. Emellertid skulle man i byggnadsordning
få intaga bestämmelse örn rätt att hava gemensam brandmur.
Byggnadslagstiftningssakkunniga hava i sitt år 1928 avgivna förslag till
stadsbyggnadslag i 17 kap. 20 § samma bestämmelser. I motiven härtill har
bland annat anförts: »Rätt att i byggnadsordning medgiva användande av
gemensam brandmur, som visserligen icke i regel bör ifrågakomma, torde dock
böra inrymmas med hänsyn särskilt till den ekonomiska fördelen härav under
vissa lokala förhållanden.»
I ett inom Kungl, justitiedepartementet sedermera utarbetat utkast till byggnadsstadga
hade stadgande örn gemensam brandmur intagits i § 53. I motiven
till detta utkast anfördes bland annat, att man särskilt ansett det lämpligt att
införa av de sakkunniga föreslagna bestämmelser örn rätt att mellan tomter
hava gemensam brandmur. Även här gällde det en fråga, som hittills reglerats
endast i byggnadsordningarna men som med hänsyn till sin natur icke syntes
lämpa sig att ordnas utan stöd i byggnadsstadgan.
I yttranden över utkastet i denna del anmärktes från vissa håll, att risk
förelåge, att det å vissa orter hävdvunna bruket av gemensamma brandmurar
måste i avsevärd grad inskränkas. Särskilt framhölls från Göteborgs stad, att
man kunde befara, att, därest utkastet, i vad det berörde dessa förhållanden, i
oförändrat skick skulle komma att vinna laga kraft, det icke längre skulle vara
möjligt att i Göteborgs byggnadsordning bibehålla sådana bestämmelser, att
tomtägare allt fortfarande ålades icke endast skyldighet att tåla det intrång,
som förorsakades av att brandmuren förlädes med hälften av sin bredd å hans
tomt, utan även att, i den mån han kunde draga nytta av brandmuren, gälda
viss del av kostnaden för densamma.
De av Göteborgs stad gjorda anmärkningarna föranledde emellertid ingen
ändring i sak av de sålunda föreslagna bestämmelserna. Departementschefen
framhöll i propositionen angående byggnadsstadgan i detta sammanhang, att
av bestämmelsernas avfattning med tydlighet torde framgå, att därmed icke avsåges
hindra fortvaron av sådan lokal praxis, som innebure rätt att hava gemensam
brandmur. Anordningen med gemensam brandmur kunde vara lämplig för
mindre byggnader men knappast i andra fall.
I anslutning härtill är det inom byggnadsstyrelsen uppgjorda förslaget till
normalbyggnadsordningar utarbetat (statens offentliga utredningar 1932: 6.
Kommunikationsdepartementet, Del I).
I de till normalförslaget hörande anvisningarna har byggnadsstyrelsen framhållit,
att i enlighet med den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen
i normalförslaget ansetts böra medgivas, att vid nybyggnad anordnades
gemensam brandmur endast i hus med lägre våningsantal. Om någon stad
skulle finna önskvärt, att denna rätt utvidgades till större hus, torde detta böra
ske med synnerlig försiktighet med hänsyn till de olägenheter, som lätteligen
uppstå, då det gäller att upplösa en redan träffad gemenskap i avseende å brand
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 11
mur. Särskilt gäller detta sådan gemensam mur, som är uppförd med hälften
å vardera tomten. Mindre olägenheter vållas av det fall, då ägare av brandmur
tillåter granne att mot hans brandmur uppföra hus utan egen brandmur. Även
detta är dock en undantagsanordning, som endast bör tillåtas i särskilda fall.
I intet fall synes det vara lämpligt att rent av betrakta det såsom en skyldighet
att, örn granne det äskar, underkasta sig gemensamma anordningar i fråga örn
brandmur.
Med anledning av vad i förevarande motion anförts angående gemensamma
brandmurars lämplighet ur ekonomisk och konstruktiv synpunkt, har byggnadsstyrelsen
låtit verkställa en undersökning i dessa hänseenden.
Rörande den i motionen åberopade, av kaptenen N. A. Svenson gjorda utredningen,
kan följande anföras. Dimensioneringen av grundplattor och pålar för
enskild brandmur har verkställts med utgång från att belastningen på de konsolformigt
utkragade grundplattorna förorsakar ojämn tryckfördelning mot
dessa, respektive olika stora krafter i pålarna. En dylik ojämn fördelning förutsätter
emellertid jämförelsevis stora vridningsrörelser hos grundplattor och
grundmurar, vilka rörelser icke kunna komma till stånd på grund av sammanhanget
med de långsgåeude yttermurarna och hjärtmurarna.
Bättre överensstämmelse med konstruktionens verkningssätt erhålles, örn
grundplattorna förses med konsolarmering, uppdragen i grundmurens yttersida,
som därjämte armeras i närheten av övre kanten med långsgående järn, förankrade
i lång- och hjärtmurar. Härvid kan räknas med praktiskt taget jämn
tryckfördelning mot grundplattorna och sinsemellan lika stora påltryck, varför
man vid landshövdingehus, vars övriga murar grundläggas på utbredda plattor,
icke behöver räkna med pålförstärkning under brandgavelmuren och ej heller
vid stenhus på friktionspålar förutsätta större belastning och längd för de närmast
grundmuren placerade pålarna än för de övriga.
Vidare kan man vid stenhus med enskild brandmur utföra denna med 1-stens
i stället för lV»-stens tjocklek jämväl i de två undre våningarna, åtminstone då
den icke är bjälklagsbärande, vilket synes vara en förutsättning, som lagts till
grund vid kostnadsberäkningarnas utförande.
Slutligen torde knappast föreligga skäl att vid kostnadsjämförelsen ^medräkna
korkisolering av brandmuren, då ju isolering erfordras endast vid sådana
fall, där brandmuren icke kan påräknas bliva motbyggd inom en närmare tidrymd.
Utföres brandmuren av högporöst tegel, vilket betingar samma kostnad
som vanligt murtegel, erfordras för övrigt ingen korkisolering, varjämte vinnes
fördelen av bättre konstruktion och billigare grundläggning.
De av kaptenen Svenson för enskild brandmur angivna kostnaderna uppgå
till kronor 586: 50 per meter mur och husbredd för 5 vånings stenhus och 358
kronor per meter för landshövdingehus. Med hänsyn tagen till vad ovan anförts,
kunna respektive kostnader reduceras, även för det mera ogynnsamma
fall att korkisolering medräknas, till respektive 535 kronor och 313 kronor.
Då kostnaden för den gemensamma brandmuren uppgivits till 710 kronor
per meter för stenhus och 358 kronor för landshövdingehus, bliver alltså dubbel
enskild mur 50 respektive 75 % dyrare än gemensam brandmur mot uppgivna
65 respektive 100 %.
Medräknas icke korkisolering, bliva de justerade kostnaderna för enskild
brandmur 482 kronor per meter för stenhus och 283 kronor per meter för landshövdingehus,
alltså för enskild mur endast 36 respektive 58 % större kostnad
än för gemensam brandmur.
Det torde slutligen böra framhållas, att för den händelse i samma kvarter
belägna byggnader icke uppföras samtidigt, kostnaden för gemensam brandmur
vid jämförelsen bör ökas med räntan under mellantiden på kostnadsskillnaden
mellan gemensam och enskild brandmur.
12
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Även nr rent konstruktiv synpunkt kunna hysas betänkligheter mot den
gemensamma brandmuren. Om exempelvis inom ett kvarter byggnaderna icke
uppföras samtidigt och vid senare bebyggelse genom terrängförhållanden eller
av annan anledning behov uppkommer att anordna källare till större djup än i
angränsande byggnader, erbjuder grunden för den tidigare uppförda gemensamma
brandmuren vissa svårigheter härför.
__Yid bebyggelse, som ej sker samtidigt, har man dessutom att räkna med vissa
olägenheter och kostnader därigenom att förtagningar i brandmurarna måste
anordnas eller andra åtgärder vidtagas för anslutning av grannbyggnadens
murar. Härtill kommer att i de fall, då grundmurarna ej äro nedförda till berg
eller fast botten, den sist uppförda byggnaden undergår större sättningar än den
intilliggande redan färdigbyggda, vilket förhållande kan medföra uppkomsten
av sprickbildningar i murarna. I detta avseende föreligger särskilt stor risk vid
den vanliga i Göteborg tillämpade grundläggningsmetoden med friktionspålning.
Såsom exempel på huru stora rörelser det här gäller, kan nämnas, att det på
friktionspålar grundlagda posthuset vid Drottningtorget i Göteborg vid uppförandet
undergick sättningar av upp till 3 centimeter, vilka under därpå följande
treårsperiod ökade med ytterligare omkring 5 centimeter. För att reducera
nämnda olägenhet vid gemensam brandmur kan visserligen tillgripas den
åtgärden att minska pålbelastnmgarna, men detta medför samtidigt kostnadsökning.
Örn murarna uppföras av tegel i kalkbruk, har man härjämte att räkna med
sjunkningen hos dessa på grund av brukets sammanpressning, vilket i viss män
förorsakar olägenhet, som ovan omnämnts beträffande sättningar i grunden.
Detta gäller även i de fall, då olika material med skilda egenskaper, t. ex. tegel
och.betong, komma till användning i angränsande byggnader.
Äro hustyperna, såväl i vad beträffar den allmänna anordningen som stommarnas
konstruktiva utbildning, icke från början fastställda, måste vid gemensamma
brandmurar dessa antingen utbildas för det ogsmnsammaste belastningsfali,
som kan tänkas ifrågakomma, eller besvärlig förstärkning företagas, sedan
den ena av byggnaderna uppförts. Liknande olägenheter har man att räkna med.
örn den ena av två intill varandra gränsande byggnader skall påbyggas.
Slutligen må framhållas de stora olägenheter, som måste uppkomma, örn en
byggnad skall rivas och ersättas med annan av olika typ i vad beträffar allmän
anordning, stommens konstruktiva utbildning, våningshöjd och antal våningar
etc. Förutom tidigare omnämnda nackdelar måste sålunda härvid räknas med
vissa svårigheter att anordna tillfredsställande förband mellan de olika byggnadernas
murar.
Enligt byggnadsstyrelsens mening torde alltså de från Göteborg framhållna
fördelarna av gemensam brandmur vara betydligt överskattade rrr såväl ekonomisk
som rent konstruktiv synpunkt.
De ekonomiska fördelarna av gemensam brandmur äro i stort sett och vid
normala förhållanden utan nämnvärd betydelse för andra fall än vid lägre bebyggelse
t. ex. vid de i Göteborg vanligen förekommande s. k. landshövdingehusen
och där grunden är av dålig beskaffenhet. Vid utformandet av bestämmelserna
i 53 § byggnadsstadgan torde man också närmast hava tänkt på dessa
förhållanden.
De för Göteborg åberopade ogynnsamma grundförhållandena omfatta emellertid
icke stadens hela område. Inom stora delar äro grundförhållandena utmärkta.
Flerstädes utgöres grunden av berg. I sådana fall är frågan om gemensam
eller enskild brandmur av ringa betydelse i här berörda hänseende.
I likhet med motionärerna är byggnadsstyrelsen av den meningen, att allt
bör göras för att förbilliga byggnadskostnaderna, och i den mån detta kan ske
genom anordnandet av gemensam brandmur, bör givetvis rätt härtill även finnas.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr S.
13
Rätten att anordna gemensam brandmur har emellertid aldrig ifrågasatts. Byggnadsstadgan
tillåter sålunda gemensamma brandmurar, örn grannarna frivilligt
överenskomma härom och örn detta medgives i byggnadsordningen. Det är
frågan örn att tvångsvis genomföra sådan murgemenskap, som måste ingiva allvarliga
betänkligheter.
Örn fördelarna av gemensam brandmur verkligen vore så stora, som man
anser i Göteborg, borde väl en överenskommelse mellan vederbörande tomtgrannar
vara lätt att uppnå. Det torde emellertid ligga nära till hands att
antaga, att de tvister, som ofta uppkomma mellan tomtgrannar i ett dylikt fall,
härvidlag i någon mån måste verka avskräckande för att etablera en dylik murgemenskap.
Det finnes väl knappast någon anledning antaga, att dessa tvister
skulle bliva färre, örn murgemenskapen gjordes obligatorisk.
Anordningen med gemensam brandmur torde, såsom ovan framhållits, vara
lämplig endast vid lägre bebyggelse och där grundförhållandena samtidigt äro
ogynnsamma. En generell bestämmelse örn obligatorisk murgemenskap är redan
av denna anledning allt för vittgående.
Med den omfattning anordningen med gemensam brandmur erhållit i Göteborg
måste det givetvis, såsom i motionen framhållits, komma att medföra betydande
praktiska olägenheter, örn t. ex. den ene murdelägaren river sin
byggnad och i stället vill uppföra en ny byggnad med egen brandmur. Något
måste därför åtgöras till förhindrande av att den ene murdelägaren icke ensidigt
skall kunna framtvinga murgemenskapens hävande.
I Stockholm, där gemensam brandmur även tidigare kunde få uppföras efter
överenskommelse grannarna emellan, har man i den nya, av Överståthållarämbetet
den 14 november 1934 fastställda byggnadsordningen meddelat vissa
bestämmelser rörande sättet för murgemenskapens hävande. Vill ägaren till
endera byggnaden å sin tomt uppföra egen brandmur i stället för den gemensamma,
är han sålunda berättigad därtill. Utan grannens medgivande får han
dock ej påbörja den gemensamma murens nedtagande förrän sex månader efter
det han underrättat denne örn den tillämnade åtgärden. Det åligger honom att
själv bekosta arbetet och att till hälften deltaga i kostnaden för den nya brandmur
jämte erforderlig grund, som grannen har att å sin tomt uppföra. Vill den,
som till sin byggnad har egen, inom tomtgränsen stående brandmur, i samband
med husets rivning borttaga densamma, och finnes invid gränsen byggnad å
granntomt uppförd utan egen brandmur, skall han tre månader före rivningsarbetets
början därom underrätta grannen, som det åligger att förse sin byggnad
med egen brandmur.
Dylika bestämmelser kunna väl antagas vara tillräckliga för Stockholm, där
murgemenskap ytterst sällan förekommer och där bestämmelserna närmast torde
avse en avveckling av murgemenskapen beträffande äldre byggnader med mer
än tre våningars höjd.
För Göteborg torde dessa bestämmelser däremot knappast vara tillfyllest.
Med hänsyn till där rådande uppfattning om fördelarna med gemensam. brandmur
och därav uppkomna byggnadspraxis torde såsom ovan framhållits skäl
uppenbarligen tala för att icke den ene grannen skall kunna ensidigt häva en
befintlig murgemenskap, särskilt då denna tillkommit genom obligatorisk bestämmelse
i byggnadsordning. Praktiska skäl synas emellertid även tala för
att detsamma skulle gälla jämväl vid sådana fall, då den gemensamma brandmuren
tillkommit genom frivillig överenskommelse. Kunna bestämmelser i
sådant hänseende bliva gällande, synes icke heller något behov längre förefinnas
att hädanefter anordna gemensamma brandmurar annat än efter överenskommelse
grannarna emellan. I sistnämnda fall synas emellertid bestämmelserna
endast böra givas tillämpning på sådan gemensam brandmur, som därefter
anordnas.
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Därest grannarna äro överens om att häva murgemenskapen, böra de i varje
fall alltid äga rätt härtill.
Byggnadsstyrelsen är emellertid icke beredd att avgiva något förslag till
dylika bestämmelser, vilkas utformande närmast torde vara en fråga av lagteknisk
natur. I motionen har emellertid ifrågasatts, att Kungl. Maj:t kunde,
utan att byggnadsstadgan eller annan författning ändrades, meddela tillstånd
till den i motionen åsyftade anordningen. Byggnadsstyrelsen kan emellertid icke
finna, att sådant tillstånd skulle kunna meddelas uteslutande i dispensväg.
Under alla förhållanden — och sålunda även för det fall att av byggnadsstyrelsen
ovan åsyftade bestämmelser skulle bliva gällande — torde en ändring
av 53 § byggnadsstadgan vara erforderlig.
Det har även ifrågasatts, huruvida icke dessa rättsförhållanden skulle kunna
ordnas medelst stadsplanebestämmelser. Utan ändring av 53 § byggnadsstadgan
samt därjämte 16 § i samma stadga torde det emellertid icke kunna antagas, att
ifrågavarande bestämmelser skola kunna fastställas såsom stadsplanebestämmelser.
Då sådana stadsplanebestämmelser näppeligen skulle kunna fastställas
mot endera grannens bestridande, skulle man i denna ordning knappast vinna
mer än vad som redan nu kan uppnås genom frivillig överenskommelse mellan
grannarna. Möjligen skulle dock murgemenskapens framtida bestånd på detta
sätt bliva rättsligen tryggat.
På vilket sätt de sålunda erforderliga lag- eller författningsbestämmelserna
än utformas, synes det dock lämpligast, att möjlighet bereddes att i byggnadsordning
intaga de föreskrifter, som närmast skulle avse att reglera det ekonomiska
mellanhavandet mellan grannarna.
Under hänvisning till vad byggnadsstyrelsen ovan anfört och med bifogande
av ett utav stadsarkitekten i Stockholm till styrelsen avgivet yttrande i ämnet,
får styrelsen i anledning av förevarande motion förorda en utredning i syfte att
sådana bestämmelser måtte utfärdas, att, där på grund av obligatorisk föreskrift
i äldre byggnadsordning gemensam brandmur redan anordnats eller där
på grund av föreskrift i byggnadsordning sådan brandmur hädanefter anordnas
efter frivillig överenskommelse mellan tomtgrannar, dylik brandmursgemenskap
icke må kunna av en tomtgranne ensidigt hävas.
Stockholm den 12 mars 1935.
Gustaf Linden.
Ivar Tengbom.
Sten Zethelius.
Bilaga.
Vördsamt utlåtande till Kungl. Byggnadsstyrelsen.
Anmodad avgiva yttrande över en inom riksdagen väckt motion om beredande
av möjlighet att i byggnadsordning för stad införa bestämmelser örn
obligatorisk gemensam brandmur m. m. får jag vördsamt anföra följande.
Av motionen framgår att den föranletts av vissa för Göteborg säregna förhållanden
nämligen dels markens beskaffenhet, som ofta vållar svårighet vid
grundläggning för husbyggnader, dels ett sedan gammalt tillämpat förfarande,
som hittills funnit stöd i stadens byggnadsordning och icke ansetts stå i strid
med gällande lag eller gamla byggnadsstadgans föreskrifter, men som funnits
oförenligt med 1931 års byggnadsstadga och därför icke längre kan upprätthållas
genom stadgandet i en ny byggnadsordning.
Första kammarens andra tillfälliga idskotts utlåtande Nr S. 15
I vilken utsträckning anordningen nied gemensam brandmur förekommer i
städerna har jag mig ej bekant. Kätt till gemensam brandmur under vissa förbehåll
inrymmes dock ofta i byggnadsordningarna. Däremot torde en obligatorisk
föreskrift örn sådan anordning vara ytterst sällsynt örn den ens förekommit
i någon annan byggnadsordning än Göteborgs.
Redan med hänsyn härtill förefaller det oegentligt att i byggnadsstadgan
införes ett stadgande örn rätt att i byggnadsordning lämna föreskrift, som gör
den gemensamma brandmuren obligatorisk. Införandet av en sådan rätt för
städerna motiveras icke av något allmänt behov utan skulle endast tjäna ett
snävt begränsat lokalt intresse. Att avgöra huruvida detta intresse svarar mot
ett verkligt behov eller endast grundar sig på en gammal sedvana kräver en
ingående kännedom örn de lokala förhållandena, varöver jag icke förfogar.
Skulle ett beaktansvärt lokalt behov här befinnas föreligga, synes detta dock
böra tillfredsställas på annat sätt än genom en generell anvisning i bj^ggnadsstadgan.
En sådan skulle otvivelaktigt verka synnerligen främmande och skulle
väl knappast leda till någon påföljd utanför den stad som påkallat densamma.
Det vore enligt min mening ej heller önskligt att så bleve fallet. De rättsliga
skäl, varpå yrkandet bland annat grundas, synas icke med nödvändighet kräva
ett obligatoriskt förfarande. Däremot är det otvivelaktigt att murgemenskapen
lätt ger anledning till rättsliga tvister av svårartad beskaffenhet. Ur rättslig
synpunkt torde därför ett förbud mot gemensam brandmur vara det mest önskvärda,
men praktiska skäl tala dock för bibehållande av en viss begränsad rätt
till sådan anordning. De regler, som i sådant avseende intagits i nya byggnadsstadgan,
synas väl avvägda och ägnade att bereda städerna all önskvärd frihet
att genom byggnadsordningarna i detalj reglera denna angelägenhet.
Det är förklarligt att en outvecklad byggnadsteknik i äldre tider vid svåra
markförhållanden kunnat ge upphov åt ett stadgande sådant som det i Göteborgs
byggnadsordning, men med de ökade resurser och nya hjälpmedel, som
numera stå till buds, borde det obligatoriska kravet icke behöva vidhållas. Förhåller
det sig så, som den till motionen fogade tekniska utredningen avser att
visa, att gemensamhetsförfarandet på grund av lokala förhållanden bereder
stora och påtagliga tekniska och ekonomiska fördelar, då föreligga också de
särskilda skäl, som enligt byggnadsstadgans 53 § påkalla bestämmelser i byggnadsordningen
örn rätt att hava gemensam brandmur och då bör det ju ej möta.
svårigheter att få detta förfarande tillämpat även utan obligatorisk föreskrift.
I Stockholm har anordningen med gemensam brandmur aldrig — utom möjligen
i mycket avlägsna tider — vunnit någon utbredning. I gamla byggnadsordningen
begränsades rätten till hus med högst 3 våningar och detta endast
inom ytterområdena, men icke ens denna rätt har, utom i undantagsfall och då
husen uppförts samtidigt, tagits i anspråk. De byggande lia ansett att den ekonomiska
fördel som därigenom ernås icke uppväger de rättsliga och även tekniska
olägenheter, som äro oskiljaktiga från detta förfarande. I den nya byggnadsordningen
har den gamla rätten bibehållits dock med den skillnad att den
i likhet med andra sådana särbestämmelser gjorts tillämplig inom hela stadsområde!.
Att införa någon obligatorisk bestämmelse har ej varit på tal och
skulle ej heller hava skett, även örn byggnadsstadgan anvisat möjlighet därtill.
För Stockholms vidkommande skulle ett komplement till byggnadsstadgan i
motionens syfte alltså sakna värde och ett sådant vore, enligt vad jag ovan
sökt visa, ej heller eljest lämpligt.
Stockholm den 18 februari 1935.
Sigurd Westholm.