Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1935 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr <5, i anledning av väckt motion om anställande
av kommissionärer vid rikets rådhusrätter och överdomstolar.

Uti en inom första kammaren väckt motion, nr 219, Ilar herr von Heland
— under åberopande av att enligt kungl, kungörelsen den 30 juni 1933 (nr
477) angående kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter kommissionär
med uppgift att i vissa avseenden tillhandagå allmänheten skall finnas
anställd hos vissa statsdepartement och förvaltningsmyndigheter, samt att
jämlikt domsagostadgan kommissionär vidare skall finnas anställd i varje
domsaga, medan däremot gällande författningar icke syntes föreskriva, att
kommissionär skall finnas anställd vare sig hos överdomstolarna eller hos
underdomstolarna i stad — hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till
Konungen anhålla, att kommissionärer måtte varda anställda jämväl hos
rikets rådhusrätter och överdomstolar med de åligganden, som angivas i
»den berörda författningen».

Till grund för sin hemställan åberopar motionären i huvudsak följande:

Att kommissionär icke vore anställd hos rådhusrätter och överdomstolar
medförde svårigheter och extra kostnader för den rättssökande allmänheten.
Ville någon ingiva handlingar till en rådhusrätt eller där uttaga bevis eller
erhålla andra uppgifter, måste han hänvända sig till någon i orten bosatt
person, så snart han icke själv kunde infinna sig på kansliet. Kostnaderna
härför torde som regel överstiga vad kommissionär ägde erhålla för motsvarande
uppdrags utförande. Ännu mera anmärkningsvärt framträdde de
angivna svårigheterna, då part skulle ingiva handlingar till överdomstolarna,
hos vilka målen i allmänhet utföras genom skrifters ingivande. Kunde han
icke själv infinna sig på expeditionen, måste han lämna på orten bosatt
person i uppdrag att utföra ärendet. Rättegångsbalken uppehölle visserligen
den tanken, att den, som ingåve handlingarna i målen, även utförde partens
talan och torde med utgångspunkt härifrån ställa sig avvisande till
möjligheten att hos myndigheten anställd kommissionär skulle få ingiva
handlingarna. I verkligheten hade emellertid den, som ingåve handlingarna,
som regel icke mer med målet att göra än vad skulle tillkomma en kommissionär.
Att under sådana förhållanden avböja möjligheten att låta sär Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. Nr 5. loss ss 1

Motionen.

Gällande
bestämmelser.

Reform förslag.

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

skilt tillsatt kommissionär ingiva handlingarna till det låga pris, som är
angivet i författningarna, syntes sakna varje fog. Vad anförts örn ingivande
av handlingar gällde givetvis med ännu större styrka sådana ärenden som
uttagande av bevis eller inhämtande av andra uppgifter. I detta sammanhang
kunde ock framkallas såsom önskvärt, att allmänheten utan anlitande
av kommissionär städse skulle kunna direkt korrespondera med landets
myndigheter och på så sätt insända handlingar och erhålla handlingar direkt
översända till sig. Utredning härom syntes böra företagas. —

Något yrkande i sist antydda riktning göres likväl icke i motionärens
slutliga hemställan.

Enligt den s k. domsagostadgan skall i varje domsaga finnas anställd
kommissionär med åliggande att under tjänstemannaansvar och mot bestämt
arvode tillhandagå den rättssökande allmänheten med ingivande till
domaren — alltså icke till häradsrätten —- av handlingar samt uttagande
och översändande till enskild av dylika. I den i motionen likaledes åberopade
kungörelsen den 30 juni 1933 lämnas i stort sett motsvarande bestämmelser
örn kommissionärer vid ett stort antal statliga förvaltningsmyndigheter.
Kommissionärer med författningsmässigt reglerad verksamhet saknas
sålunda i regel vid rikets allmänna domstolar i olika instanser, varvid
ju dock, som nämnts, behovet av kommissionärer vid häradsrätterna i stort
sett fylles av de i domsagostadgan avsedda kommissionärerna, varjämte kommissionär
skall vara anställd vid vattendomstolarna samt, för ärenden angående
inteckning i fartyg, vid Stockholms rådhusrätt. Motionären har
ock begränsat sitt yrkande till att avse förhållandena vid underdomstolarna
i stad och överdomstolarna, varmed närmast synes avses hovrätterna.

I en vid 1920 års riksdag i första kammaren väckt motion, nr 35,
hemställdes, att riksdagen ville besluta skrivelse till Kungl. Majit med
hemställan örn vilka lättnader, som i vissa i motionen berörda eller närstående
hänseenden skulle kunna beredas den rättssökande allmänheten.
Sedan kammarens första tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisats, i
sitt utlåtande hemställt att första kammaren måtte besluta anhållan hos
Kungl. Majit örn utredning angående beredande åt den rättssökande allmänheten
av lättnader vid handlingars ingivande till offentliga myndigheter
jämte i samband därmed stående spörsmål, samt första kammaren bifallit
utskottets hemställan och andra kammaren biträtt detta beslut, anhöll riksdagen
i skrivelse den 31 mars 1920 (nr 91) örn utredning i berörda hänseenden.
Kungl. Majit uppdrog utredningen åt f. d. hovrättsrådet G. Lilienberg,
som den 31 december 1920 avlämnade utredningens resultat jämte
förslag dels till förordning angående rätt att med allmänna posten till offentlig
myndighet insända handlingar m. m., dels ock till kungörelse angående
anställande av kommissionär hos rådhusrätt, magistrat och stadsstyrelse.

I fråga örn dessa spörsmåls historik och de principiella frågor, som enligt
den sakkunniges förmenande därvid borde komma till beaktande, kan ut -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr o. 3

skottet sålunda hänvisa till utredningen, vilken likvisst i det avseende,
varom här är fråga, icke föranlett några lagstiftningsåtgärder.

I anledning av motionen har utskottet efter i föreskriven ordning gjord
hemställan erhållit yttranden från rikets hovrätter, varjämte föreningen
Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfunds styrelse beretts tillfälle
yttra sig över densamma. Dessutom hava flertalet av rikets rådhusrätter
till vederbörande hovrätt inkommit med yttranden över i motionen berörda
ämnen. Ifråga örn yttrandenas innehåll får utskottet lämna följande redogörelse.

A. Kommissionärers anställande vid överdomstolar.

Samtliga hovrätter hava förklarat sig icke hava något att erinra mot att
hos dem kommissionärer anställas med författningsenligt reglerad verksamhet.

Svea hovrätt gör i detta avseende icke något närmare uttalande.

Göta hovrätt har intet att erinra mot anställande av överdomstolskommissionärer
med uppgift allenast att uttaga bevis och avskrifter eller att
inhämta uppgifter, men betonar, att verkliga rättegångsombuds åligganden
äro av helt annan och mera krävande art än de, som tillkomma kommissionärer
enligt i motionen omförmälda författningar, varjämte hovrätten vidrör
spörsmålet örn advokatkårens ställning till frågan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge företräder i stort sett samma synpunkter
som de av Göta hovrätt berörda.

Hovrätternas yttranden äro som bilagor fogade vid detta utlåtande (hil.
A-C).

I de av rådhusrätterna avgivna yttrandena har i allmänhet förevarande
del av motionen antingen förbigåtts eller uttryckligen undantagits. Dock
hava ett antal nedan närmare angivna rådhusrätter inskränkt sitt yttrande till
ett allmänt tillstyrkande av motionen och torde därmed kunna anses hava
uttalat sig jämväl i nu ifrågakomna avseende. De rådhusrätter å andra sidan
(Kalmar och Trosa), som uttalat sig i helt avstyrkande riktning, ha därvidlag
endast tagit ställning till frågan örn kommissionärers anställande hos dem
själva. Utförligare uttalanden rörande anställande av kommissionär hos
överdomstolarna hava lämnats av rådhusrätterna i Trälleborg (bil. L) och
Falun.

B. Kommissionärers anställande vid rådhusrätterna.

Samtliga hovrätter hava även härvidlag uttalat sig för ett ordnande av
kommissionärernas verksamhet.

Svea hovrätt har i övrigt intet närmare uttalande i frågan.

Göta hovrätt tillstyrker anställande av rådhusrättskommissionärer med
åligganden, å vilka de i ovan åberopade kungörelse den 30 juni 1933 angående
kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter meddelade föreskrifterna
i huvudsak syntes kunna vinna tillämpning.

Yttranden.

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar å sin sida, att vid utfärdande
av bestämmelser rörande kommissionärer vid rådhusrätterna de stadganden
böra tillämpas, som gälla rörande domsagokommissionärerna.

I övrigt får utskottet även i denna del hänvisa till yttrandena (bil. A—C).

(Rådhusrätterna gå i sina yttranden ofta närmare än hovrätterna in på
nu föreliggande spörsmål, merendels under starkt betonande av de lokala
förhållandena. Åtskilliga rådhusrätters yttranden innefatta dock därjämte
en belysning av frågan ur allmännare synpunkter eller från principiella utgångspunkter
och hava därför som bilagor fogats vid utskottets utlåtande.

Avstyrkande yttranden hava avgivits endast av rådhusrätterna i Kalmar och
Trosa. I åtskilliga övriga yttranden ifrågasättes dock värdet av den föreslagna
lagstiftningen, ehuru vederbörande rådhusrätter ansett sig sakna
förutsättningar för ett allmännare bedömande av hithörande spörsmål och
därför uttalat sig varken för eller emot (exempelvis rådhusrätten i Halmstad,
bil. H). Övriga yttranden torde kunna betecknas såsom tillstyrkande.

Uttalanden med ett allmänt tillstyrkande av motionen utan närmare motivering
hava avgivits av rådhusrätterna i Göteborg (bil. F), Malmö (bil. G),
Gävle, Simrishamn, Sundsvall, Köping, Orebro, Karlstad, Kristinehamn, Norrtälje,
Sigtuna, Vaxholm, Umeå, Örnsköldsvik, Uddevalla Lysekil, Mariestad,
Vimmerby, Västervik, Söderköping, Norrköping, Motala, Landskrona, Karlskrona,
Karlshamn, Kristianstad, Hedemora, Säter, Lidea, Sala, Söderhamn,
Västerås och Filipstad.

Till belysande av olika rådhusrätters ställning till frågan vill utskottet
anföra följande.

Stockholms samfällda rådhusrätt anför, att behovet av en ordnad kommissionärsverksamhet
länge stått klart för rådhusrätten, som även gjort egna
tidigare framställningar i ämnet, särskilt i samband med den mera vittutseende
och även i motionen berörda frågan örn utvidgning av rätten att till
offentlig myndighet insända handlingar med posten. Rådhusrätten funne
dock detta samband icke vara av den art, att det kunde omöjliggöra en fristående
lösning av frågan örn anställande av kommissionärer hos rådhusrätterna.
I övrigt får utskottet hänvisa till rådhusrättens yttrande med därvid
fogade handlingar (bil. D och E).

Då det av rådhusrätten i Trosa, vilken ju avstyrker kommissionärsväsendets
reglerande genom lagstiftning, avgivna yttrandet är belysande för hithörande
frågors ordnande i mindre städer, finner utskottet lämpligt återgiva
detsamma (bil. I). Detsamma är förhållandet med det av rådhusrätten i
Kalmar avgivna, likaledes avstyrkande yttrandet (bil. K).

Yttranden i tillstyrkande riktning med mer eller mindre uttömmande motivering
hava avgivits, utöver ovan nämnda, bland annat av rådhusrätterna i
Södertälje, Nyköping, Eskilstuna, Arboga, Falun, Östersund, Växjö, Alingsås,
Ulricehamn, Hälsingborg, Lund, Ystad, Trälleberg och Karlskrona.

Av dessa yttranden inhämtas i huvudsak följande.

Enligt den av motionären omförmälda kungörelsen den 30 juni 1933 skall,
liksom förhållandet varit under tidigare gällande bestämmelser, kommissionär

Första kammarens andru tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 5

vara förordnad lios överexekutor. Överexekutor utgöres i flertalet av landets
städer, som icke lagts under landsrätt — oell sålunda icke blott av sist
uppräknade — av magistraten eller någon dess ledamot, d. v. s. ofta samma
personer som vederbörande stads rådhusrätt. På samma sätt torde i regel
den sålunda hos överexekutor förordnade kommissionären i avsevärd utsträckning
även anlitas som kommissionär hos icke blott rådhusrätten, utan
även hos inskrivnings-, konkurs- och ägodelningsdomare i staden m. fl.
myndigheter, varvid även tillämpades en taxa i överensstämmelse med den
i nyssnämnda kungörelse föreskrivna. Denna utveckling hade ofta befordrats
därigenom, att kommissionärsgöromålen hos överexekutor som oftast endast
i obetydlig omfattning försloge till att regelbundet sysselsätta kommissionären,
varjämte den rättssökande allmänheten i stor utsträckning syntes
hysa den uppfattningen, att kommissionären vore anställd även hos vederbörande
rådhusrätt och domare, vadan det ofta förekomme, att handlingar,
som skulle ingivas till dessa, adresserades till deras »kommissionär». I enstaka
fall hade även formliga förordnanden för dylik kommissionär givits
(Malmö, Hälsingborg), vilken anordning slagit väl ut. Dock torde det å
andra sidan knappast förekomma, att rättsförluster förorsakades enskild person
genom misstag örn förefintligheten av kommissionär. Huru förhållandena
i detta fall plägat ordnas belyses bland annat i det tidigare omnämnda yttrandet
av rådhusrätten i Halmstad (bil. H).

Föreningen Sveriges stadsdomare tillstyrker i sitt yttrande bifall till motionen
(bil. M).

Från Sveriges advokatsamfund har intet yttrande avgivits.

Av vad ovan och i de avgivna yttrandena över motionen anförts torde
framgå, att behovet av kommissionärer vid rikets överdomstolar och rådhusrätter,
åtminstone i större och medelstora städer, visat sig så påtagligt, att
kom missionärs verksamhet som regel i en eller annan form redan anordnats.
Att därav följt betydande olikformighet torde ligga i öppen dag.
Å andra sidan har detta förhållande givetvis medfört, att behovet av lagbestämmelser
nog gjort sig mindre kännbart. Uppenbarligen skulle det dock
vara till fördel, särskilt för allmänheten utom vederbörande stad, att kommissionärsväsendet
vunne en fastare utformning och mera enhetlig reglering.
Största vinsten synes dock, även örn frånvaron av under tjänstemannaansvar
verksamma kommissionärer hittills icke medfört allvarligare olägenheter, vara
att förvänta ur rättssäkerhetens synpunkt. Någon mera avsevärd olägenhet,
såsom ökad omgång eller kostnad för den rättssökande allmänheten, synes
näppeligen vara att befara och torde i varje fall ej kunna motväga de fördelar,
som — åtminstone för de något större domstolarnas del — kunna
väntas bliva följden genom ett mera enhetligt ordnat kommissionärsväsen.

Förevarande motion utmynnar i hemställan om åtgärder för kommissionärers
anställande vid stads- och överdomstolar. Bortsett redan därifrån,
att begreppet överdomstolar icke med nödvändighet behöver omfatta enbart
hovrätterna, torde emellertid böra ifrågasättas, huruvida en nyreglering

Utskottet.

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

av kommissionärsväsendet i stad bör inskränkas till att avse verksamhet vid
rådhusrätterna i egentlig mening. Som ovan anförts, har ofta verksamheten
för de kommissionärer, som efter lokala initiativ anställts i ett flertal städer,
givits en vidare ram. Lämpligt torde därför vara att vid kommissionärsväsendets
ordnande jämväl kommer under omprövning, huruvida därvid icke
bör inbegripas kommissionärsverksamhet även hos exempelvis städernas
konkurs-, inskrivnings- och ägodelningsdomare, vid stadsstyrelser samt hos
magistraterna även i andra avseenden än dem, där redan enligt nu gällande
bestämmelser kommissionär skall finnas anställd.

På den närmare utformningen av hithörande bestämmelser saknar utskottet
anledning att ingå, då ordnandet av kommissionärsväsendet givetvis
ändock måste föregås av undersökningar och torde komma att röna inflytande
av de lokala förhållandena. Detsamma är förhållandet med den av
motionären utan särskilt yrkande berörda frågan örn utvidgad rätt för enskild
att genom allmänna posten träda i förbindelse med myndigheter och
offentliga befattningshavare, en fråga som för övrigt ingående behandlats i
f. d. hovrättsrådet Lilienbergs härovan omförmälda utredning. Utskottet,
som sålunda varken har anledning ansluta sig till därvid anförda synpunkter
eller finner allt gjort som härvidlag kan göras till undvikande av onödig
omgång och formalism, särskilt i avseende å hithörande förhållanden vid
överrätterna, förmodar emellertid att åtskilliga av dessa spörsmål enligt sin
egen natur komma att beaktas i samband med kommissionärsväsendets
ordnande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse
hos Kungl. Majit anhålla örn åtgärder för författningsmässigt
ordnande av kommissionärsverksamhet vid rikets överdomstolar
och städernas rättsväsen.

Stockholm den 25 april 1935.

Å utskottets vägnar:

O. A. NORDBORG.

Närvarande: Herrar Nordborg, Berling, Rydberg,1) Björck, John, Hansson, Jacob,
Sandström, Holstenson och von Miihlenfels.

'') Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

7

Bilaga A.

Till riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.

Genom remiss den 8 februari 1935 bar Kungl. Maj:t, med överlämnande
av en inom första kammaren väckt motion nr 219 örn anställande av kommissionärer
vid rikets rådhusrätter och överdomstolar, anbefallt hovrätten
att, sedan de under hovrätten lydande rådhusrätter berette tillfälle yttra sig
i ärendet, till utskottet överlämna yttrande över motionen.

I anledning härav får hovrätten, med överlämnande av de från rådhusrätterna
inkomna yttrandena, anföra.

Hovrätten får, under hänvisning till vad i nämnda yttranden anförts, tillstyrka,
att kommissionärer anställas vid rikets rådhusrätter. Vad därefter
angår frågan örn kommissionärers anställande vid hovrätterna får hovrätten,
då behov av biträde åt allmänheten vid ingivande av handlingar till hovrätten
samt vid anskaffande av laga kraftbevis med mera föreligger, förklara,
att hovrätten icke har något att erinra emot att kommissionärer anställas
jämväl vid hovrätterna.

Stockholm den 12 mars 1935.

På Kungl, hovrättens vägnar:

Birger Ekeberg.

Nils B. Piehl.

Bilaga B.

Till riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.

Genom remiss den 8 februari 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt Göta hovrätt
att, sedan de under hovrätten lydande rådhusrätter beretts tillfälle yttra
sig, avgiva yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt motion
nr 219 örn anställande av kommissionärer vid rikets rådhusrätter och överdomstolar.

I likhet med de flesta under Kungl, hovrätten lydande rådhusrätter, som
yttrat sig i anledning av motionen, får Kungl, hovrätten tillstyrka, att vid
rådhusrätterna anställas kommissionärer. Beträffande dylik kommissionär
synas de i kungl, kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter meddelade föreskrifter i huvudsak kunna
vinna tillämpning.

Vidkommande därefter frågan om anställande av kommissionärer vid överdomstolarna
får Kungl, hovrätten anföra: Kungl, hovrätten vill erinra, att i
vademål och revisionsmål det på grund av stadgandena i 26 kapitlet 5 §
och 30 kapitlet 26 § rättegångsbalken åligger part att inställa sig i hovrätt
respektive Konungens nedre justitierevision antingen personligen eller genom
ombud, försett med vederbörlig fullmakt att utföra partens talan. Vidare
skall, då talan fullföljes genom besvär och besvärsskriften icke egenhändigt
av parten undertecknats, behörig fullmakt till besvärens ingivande vara dem
bifogad. De uppgifter, som åvila den som uppträder som ombud för part
i överdomstolarna, inskränka sig icke till ingivande och uttagande av hand -

8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

lingar. Kungl, hovrätten vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på rättegångsbalkens bestämmelser örn muntliga förhör vid överdomstolarna
och örn det utsträckta muntliga förfarande, som torde komma att införas i
hovrätterna i samband med en blivande processreform. Av det sagda framgår,
att dessa rättegångsombuds åligganden äro av helt annan och betydligt
mera krävande art än de, som tillkomma kommissionärerna i de i motionen
omnämnda författningarna.

Behov av kommissionärer vid överdomstolarna kan icke heller anses föreligga,
då i städer, där dessa domstolar äro förlagda, finnas advokater, och
dessa äro bäst lämpade att såsom ombud tillvarataga den rättssökande allmänhetens
intressen. I varje fall torde man icke rimligen kunna begära,
att en kommissionär med det arbete och ansvar, som är förenat med bevakande
av mål vid domstol, skall kunna åtnöjas med arvode enligt de taxor,
som bestämts för kommissionär i domsagor och hos statens förvaltningsmyndigheter.

Emot anställande vid överdomstol av kommissionärer med uppgift allenast
att uttaga bevis och avskrifter eller att inhämta uppgifter har Kungl,
hovrätten intet att erinra. Kungl, hovrätten vill dock anmärka, att i Göta
hovrätt sedan lång tid tillbaka funnits och alltjämt finnas antagna s. k.
liovrättskommissarier, som gå allmänheten tillhanda. För dessa kommissarier
finnes emellertid ingen instruktion utfärdad, och de uppbära inga
andra arvoden än dem, de erhålla för sina uppdrag. Dessa arvoden kunna,
efter vad Kungl, hovrätten förvissat sig örn, icke anses oskäliga. Antalet
kommissarier är två, av vilka dock för närvarande endast en tjänstgör.
Denne träffas varje dag å hovrätten. Brev och försändelser adresserade till
»kommissionären hos Göta hovrätt» omhändertagas av honom. Så länge
denne kommissarie tjänstgör, kan han alltså ombesörja uttagande och översändande
av bevis och avskrifter samt besvara förfrågningar.

Från rådhusrätterna inkomna yttranden bifogas.

Jönköping den 7 mars 1935.

På Kungl, hovrättens vägnar:

G. Fischer.

Gunnar Arbman.

Bilaga C.

Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.

Genom remiss den 8 februari 1935 har Kungl. Majit anbefallt hovrätten
över Skåne och Blekinge att, sedan de under hovrätten lydande rådhusrätterna
beretts tillfälle yttra sig, avgiva utlåtande över en inom första kammaren
innevarande år väckt motion nr 219 örn anställande av kommissionärer
vid rikets rådhusrätter och överdomstolar. I anledning härav får hovrätten,
med överlämnande av de till hovrätten inkomna yttrandena, anföra
följande.

Enligt domsagostadgan skall i varje domsaga finnas anställd en kommissionär
med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå med ingivande
till domaren av ansökningar och andra handlingar, med uttagande
och översändande av expeditioner och ingivna handlingar samt med anskaf -

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 9

fande och översändande av avskrifter och bevis. I kungl, kungörelse den 30
juni 1933 stadgas, att kommissionär med i stort sett liknande uppgifter som
domsagokommissionärens skall finnas hos ett stort antal statliga förvaltningsmyndigheter,
däribland statsdepartement, centrala ämbetsverk och länsstyrelser.
Slutligen skall kommissionär vara anställd hos vattendomstolar samt, för
ärenden angående inteckning i fartyg, hos Stockholms rådhusrätt. De allmänna
överdomstolarna liksom även, med nyss angivna undantag, rådhusrätterna
sakna emellertid kommissionärer.

Enligt hovrättens mening äga de skäl, som föranlett inrättande av kommissionärsbefattningar
hos förut nämnda myndigheter, i det väsentliga även
giltighet beträffande rådhusrätter. Vid dessa synes sålunda ungefär samma
behov av kommissionär föreligga som i domsagorna. Hovrätten anser
därför lämpligt, att bestämmelser utfärdas örn anställande av kommissionärer
hos rådhusrätterna, därvid de rörande domsagokommissionärerna givna
stadgandena i allmänhet böra kunna vinna tillämpning.

För hovrättens del har allmänhetens behov i nu ifrågavarande hänseende
tidigare tillgodsetts av s. k. hovrättskommissarier, som förordnats av hovrätten.
Under de sista tiotalen år hava ej dylika befattningshavare fungerat.
I stället hava, då i enstaka fall handlingar insänts under »hovrättskommissionärens»
adress eller det eljest funnits påkallat, försändelser av dylikt slag
överlämnats till någon hovrättens extra tjänsteman, som vidtagit erforderliga
åtgärder därmed. Enligt rådande praxis betjänas allmänheten även direkt
per post av hovrättens expeditioner. Sålunda sändas på detta sätt t. ex.
lagakraftbevis från sekreterarexpeditionen även efter rekvisition från enskild
person och utan annan avgift än för postporto. Ehuru behov av kommissionär
i hovrätten ej gjort sig särskilt gällande, synes det likväl hovrätten vara
av vikt, att sådan befattning där inrättas och författningsenligt regleras.
Hovrätten får därför tillstyrka, att motionens syfte även för hovrättens del
förverkligas, dock bör härvid påpekas, att inom en hovrättskommissionärs verksamhetsområde
ej bör inrymmas ombudsmannaskap i hovrättsprocess, i
vilket avseende helt andra regler än de för kommissionär vanliga böra gälla.

Malmö den 13 mars 1935.

På Kungl, hovrättens vägnar:

S. Bruzelius.

E. Ahlgren.

Bilaga D.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt.

Genom skrivelse den 11 innevarande februari har Kungl. Hovrätten berett
Stockholms rådhusrätt tillfälle att avgiva yttrande i ärende rörande fråga
örn anställande av kommissionär vid rikets rådhusrätter och överdomstolar.

Frånsett ärenden angående inteckning i fartyg, för vilka enligt kungl,
kungörelsen den 1 november 1901 skall hos Stockholms rådhusrätt finnas
anställd kommissionär torde det äga sin riktighet att, såsom motionären
anför, gällande författningar icke föreskriva, att kommissionär skall finnas
anställd vare sig hos överdomstolarna eller hos underdomstolarna i stad.
Vid sådant förhållande har i varje fall inom Stockholms rådhusrätt något

10

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

anställande av kommissionär för övriga rättsärenden icke ansetts kunna ske
Då Kungl. Majit reglerat denna fråga för visst särskilt fall, torde det icke
tillkomma rådhusrätten själv att komplettera denna reglering genom egna
föreskrifter.

Att däremot behov av en dylik komplettering föreligger, har för rådhusrätten
länge statt klart. Sin uppfattning i detta hänseende fick rådhusrätten
tillfälle att framlägga, då Stockholms magistrat och samfällda rådhusrätt
den 28 oktober 1921 avgåvo underdåniga utlåtanden över ett av f. d. hovrättsrådet
G. Lilienberg den 31 december 1920 avgivet betänkande medförslag
till förordning angående rätt att med allmänna posten till offentlig
myndighet insända handlingar m. m. Nämnda betänkande åtföljdes bland
annat av ett förslag, till kungörelse angående anställande av kommissionär
hos ^ rådhusrätt, magistrat och stadsstjrelsc. Till detta förslag samt vad
magistraten och rådhusrätten1) i sina här i avskrift bilagda utlåtanden däröver
anförde tillåter sig rådhusrätten nu hänvisa, allenast med det tillägg,
att hänvisningen till 1920 års domsagostadga bör utbytas mot hänvisning
till nu gällande föreskrifter. Till bevis, att även sedermera önskemål örn
inrättande av en ordnad kommissionärsverksamhet vid rådhusrätten yppats,
får rådhusrätten vidare bilägga avskrift av en den 10 maj 1928 av dåvarande
aktuarien vid rådhusrätten till magistraten ingiven framställning i ämnet.1)
Denna framställning .har icke hittills föranlett någon åtgärd, beroende på
att man ansett sig i det längsta böra avvakta ett resultat av den Lilienbergska
utredningen i. frågan. Att något sådant resultat ännu icke lärer
föreligga, torde hava sin förklaring i att i denna utredning förslaget i vad
det avser kommissionärer sammankopplats med en vida mera vittutseende
fråga, nämligen rörande utvidgning av rätten att till offentlig myndighet
insända handlingar med posten, i vilket hänseende förslaget torde hava mött
åtskillig kritik (se härom t. ex. överståthållareämbetets här i avskrift bifogade
utlåtande av den 3 januari 1922).1)

heider åberopande av vad rådhusrätten sålunda anfört får rådhusrätten
alltså för sin del förorda att denna fråga nu utan ytterligare dröjsmål löses
genom statsmakternas försorg.

Därest åtgärder i detta avseende vidtagas, synas de, i likhet med vad det
Lilienbergska förslaget avsåg, böra utsträckas att omfatta kommissionärsuppdrag
jämväl i ärenden, som handläggas av magistrat.

Motionen avser såsom nämnts jämväl anställande av kommissionärer hos
överdomstolar. I detta hänseende torde något rådhusrättens uttalande icke
vara påkallat.

Stockholms rådhus den 15 februari 1935.

På samfällda rådhusrättens vägnar:

Frans Aug. Find.

W. Hilarion Wistrand.

l) Här uteslutet.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

11

Bilaga E.

Till Konungen.

Genom överståthållareämbetet har Stockholms magistrat anmodats att i
anledning av Eders Kungl. Maj:ts remiss den 6 maj 1921 avgiva underdånigt
utlåtande över ett av f. d. hovrättsrådet G. Lilienberg avgivet betänkande
med förslag till förordning angående rätt att med allmänna posten till offentlig
myndighet insända handlingar m. m.

Betänkandet innehåller vidare ett förslag till kungörelse angående anställande
av kommissionär hos rådhusrätt, magistrat och stadsstyrelse.

I vad förslagsställaren anfört rörande behovet och lämpligheten av att
kommissionärer anställas jämväl hos nu ifrågavarande institutioner instämmer
magistraten till fullo.

I förslagets 2 § stadgas, att kommissionärer skall förordnas av myndighet,
hos vilken han skall vara anställd, dock att kommissionär hos rådhusrätt
förordnas av magistraten. Vidare stadgas i 4 § att, därest, såsom enligt
1 § kan ske, flera kommissionärer äro hos en myndighet förordnade, myndigheten
må, efter vad lämpligt finnes, mellan dem fördela de uppdrag, vilka
icke uttryckligen äro lämnade till viss kommissionär. Måhända skulle sistnämnda
stadgande kunna något omformuleras i syfte att tydliggöra, vad
som väl bör vara förhållandet, eller att denna fördelning av ärendena bör
verkställas av samma myndighet, som tillsatt kommissionärerna, d. v. s.
beträffande kommissionärer hos rådhusrätt av magistraten.

Denna fördelning av ärendena mellan flera kommissionärer torde, vad
angår rådhusrätt, som arbetar på avdelningar, i regel lämpligast ske sålunda,
att viss eller vissa avdelningar anvisas åt varje särskild kommissionär.
Magistraten har utgått från, att förslagets avfattning icke lägger hinder i
vägen för en sådan anordning.

I 5 § av nu ifrågavarande förslag stadgas att vissa bestämmelser i stadgan
den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning
skola äga motsvarande tillämpning i fråga örn myndighet och kommissionär,
som förevarande kungörelse avser.

Magistraten har härutinnan till en början ansett det kunna ifrågasättas,
huruvida icke de sålunda åberopade bestämmelserna hellre borde inarbetas
i nu förevarande författning. Utan tvivel vore ett sådant tillvägagångssätt
ägnat att bereda lättnad för dem, som bliva satta att tillämpa författningen.
Särskilt skulle därigenom undgås de svårigheter i fråga örn tolkning av hänvisningens
innebörd, som eljest icke synas vara helt uteslutna.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:
W. Hilarion Wistrand.

12

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Bilaga F.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Göta Hovrätt.

Sedan rådhusrätten i Göteborg genom remiss den 11 innevarande februari
beretts tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens första kammare
väckt motion nr 219 örn anställande av kommissionärer vid rikets rådhusrätter
och överdomstolar, får samfällda rådhusrätten härmed anföra följande.

Motionen innefattar hemställan därom, att riksdagen ville i skrivelse till
Konungen anhålla, att kommissionärer måtte finnas anställda jämväl hos
rikets rådhusrätter och överdomstolar med de åligganden, som angivas i
kungl, kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer hos statens
förvaltningsmyndigheter.

Samfällda rådhusrätten, som inskränker sitt yttrande över motionen till
vad densamma kan hava avseende å rådhusrätten härstädes, vill i anledning
av den i motionen gjorda hemställan erinra örn, att det därmed avsedda
syftet i huvudsak hittills torde hava vunnits genom att såsom kommissionär
anlitats den kommissionär, som är anställd hos överexekutor härstädes,
vilken stått till allmänhetens förfogande mot det arvode, som stadgas i förenämnda
författning. I sådant avseende har jämväl den härstädes anställde
förste stadstjänaren anlitats mot i regel enahanda arvode. Såvitt samfällda
rådhusrätten har sig bekant, har några större olägenheter av det hittills
tillämpade förfaringssättet icke förmärkts. Som den i motionen gjorda hemställan
emellertid synes samfällda rådhusrätten lämplig, får samfällda rådhusrätten
för sin del tillstyrka bifall till motionen.

Göteborgs rådhus den 21 februari 1935.

På samfällda rådhusrättens vägnar:

B. A. Wallinder.

Jarl Holmquist.

Bilaga G.

Till Kungl, hovrätten över Skåne och Blekinge.

I skrivelse den 11 februari 1935 har Kungl, hovrätten lämnat samfällda
rådhusrätten tillfälle att yttra sig över en inom riksdagens första kammare
väckt motion nr 219 örn anställande av kommissionärer vid rikets rådhusrätter
och överdomstolar.

Samfällda rådhusrätten får med anledning härav meddela, att kommissionär
sedan den 5 juli 1927 varit förordnad vid magistraten och rådhusrätten.
Som regel har därtill förordnats den vid rådhusrätten anställda ordinarie
aktuarien och instruktionen för kommissionären innehåller att för befattningen
skall i tillämpliga delar gälla vad i domsagostadgan finnes stadgat
örn kommissionär i domsaga.

Enär denna anordning visat sig vara till gagn, tillstyrker samfällda rådhusrätten
bifall till motionen, och detta desto hellre som det är uppenbart,

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 13

att ett direkt korresponderande ''mellan allmänheten och landets myndigheter
skalle verka synnerligen betungande för myndigheterna.

Malmö rådhus den 20 februari 1935.

Å samfällda rådhusrättens vägnar:
S. E. Tillström.

N. G. Melander.

Bilaga H.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Göta Hovrätt.

Sedan rådhusrätten lämnats tillfälle att yttra sig över en av herr Erik
von Heland i riksdagens första kammare väckt motion örn anställande av
kommissionärer vid rikets underrätter och överdomstolar får rådhusrätten
härmed vördsamt anföra:

Det är ju möjligt att det vid någon eller några rådhusrätter tillampas ett
sådant system att det skulle kunna vara önskvärt att där få anställda kommissionärer
med uppgift att betjäna allmänheten. Det är emellertid rådhusrättens
egen erfarenhet att örn rådhusrättens ledamöter visa förståelse
för att kommunikationen med allmänheten skall försiggå på ett för allmänheten
tillfredsställande sätt — att denna förståelse är ganska allmän tror
sig rådhusrätten kunna vitsorda — införande av ett kommissionärsinstitut
med skyldighet att föra diarier m. m. skulle vara ägnad att för allmänheten
fördyra dess kostnader. Vid härvarande rådhusrätt inkomma årligen en hel
del framställningar med posten vilka upptagas direkt av den ledamot, vars
avdelning ärendet berör. Att förhållandet är allmänt vid rådhusrätterna
torde kunna härledas av att det så ofta inträffar att posten anlitas från
långt avlägsna trakter, där man säkerligen icke har någon kännedom örn
praxis vid denna rådhusrätt. Funnes en fast kommissionär är det väl troligt,
att denna finge hand örn alla dylika framställningar utan någon som
helst båtnad för allmänheten. En tänkbar utväg vore att länsstyrelserna
fingo en viss prövningsrätt, huruvida kommissionär skulle finnas vid rådhusrätt.
I de fall där anledning till klagomål av den art motionen anger
funnes skulle ju vederbörande domstol kunna förständigas att anställa kommissionär,
under det att andra rådhusrätter, som på annat och bättre sätt
sörjt för att allmänheten icke betungas med onödiga kostnader, skulle få
bibehålla det av dem använda systemet.

Halmstads rådhus den 16 februari 1935.

Å Rådstuvurättens vägnar:

Georg Bissmark.

14

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Bilaga I.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt.

Genom Kungl. Hovrättens skrivelse elen 11 innevarande februari lämnad
tillfälle att avgiva yttrande angående förslag örn inrättande av kommissionärer
bl. a. vid Rikets rådhusrätter får rådhusrätten härigenom vördsamt
anföra följande.

Vid denna rådhusrätt mottages handlingar till rådhusrätten eller till magistraten
av tjenstförrättande borgmästaren samt behandlas av vederbörande
myndigheter i vanlig ordning, för så vitt givetvis fråga är örn ärenden, vilka
överhuvudtaget kunna ingivas utan befullmäktigat ombud.

Något klagomål har jag under min tioåriga tjänstetid härstädes aldrig
avhört beträffande det förhållandet, att särskild kommissionär icke finnes
anställd.

Handlingarna, som icke avhämtas av vederbörande personligen, avsändas
av mig, varvid jag stundom debiterar något mindre belopp för besvären
exempelvis 50 öre eller 75 öre, någon gång något mera därest besvärliga
inläggningar eller assureringar skola avsändas.

Både ingivandet och avsändandet bliva på detta sätt icke blott stundom
— och för det mesta — avgiftsfritt utan även, därest kostnad debiteras,
Ulligare än vanlig kommissionärstaxa.

Vid kansliet här finnes icke ständigt biträde utan endast vid de tider, då
längder och dylikt skola utskrivas eller avskrivas.

Skulle en kommissionär bliva anställd skulle borgmästaren för det första
få svårighet med att anskaffa någon, som ständigt skulle stå färdig med att
sända eller ingiva, varjämte det för varje fall skulle bereda honom idel besvär
med att giva bud exempelvis örn ett bevis eller protokoll skulle avsändas.
Därtill komme, att han finge tala örn i detalj huru med varje ärende
skulle förfaras, vilket besvär bleve större än örn han själv på ett par minuter
skriver ett postförskott eller dylikt.

Då exempelvis en beställning på ett gravationsbevis inkomme per telefon
skulle borgmästaren i stället för att själv skicka det sända bud på kommissionären,
att ett bevis funnes att expediera samt därefter meddela vart
detta bevis skulle sändas.

Örn handlingar inkomme, som tarvade komplettering, skulle borgmästaren
likaledes underrätta kommissionären samt omsorgsfullt inpränta, vad som
ytterligare erfordrades.

Ett inrättande av kommissionärsbefattning vid en rådhusrätt som denna
skulle sålunda endast förorsaka vederbörande myndighet besvär, öka allmänhetens
utgifter för expeditionen samt i sin mån bidraga till det redan allt
för myckna lagstiftandet i tid och otid.

Beträffande de större rådhusrätterna är givetvis förhållandet ett annat.
Några klagomål torde dock även beträffande kommissionärsförhållandet vid
dessa vara sällsynta.

Rådhusrätten får för sin del vördsamt avstyrka den ifrågasatta institutionens
reglerande genom lagstiftning.

Trosa den 27 februari 1935.

Henry Anckarman
Rådhusrättens ordförande.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

15

Bilaga K.

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Göta hovrätt.

Med anledning av Kungl, hovrättens remiss den 11 februari 1935, varigenom
rådhusrätten i Kalmar beretts tillfälle att avgiva yttrande över en
inom riksdagens första kammare väckt motion örn anställande av kommissionär
vid rikets rådhusrätter och överdomstolar, får rådhusrätten härmed anföra
följande.

"Vid rådhusrätten finnes redan införd den ordningen, att till »kommissionären
vid rådhusrätten» ställda skrivelser med begäran örn uttagande av
bevis och resolutioner, inhämtande av upplysningar eller andra uppgifter
samt ingivande till befattningshavare vid rätten eller till inskrivningsdomaren
av handlingar mottagas, i förekommande fall utkvitteras samt brytas av
magistratens ordförande och av honom efter ärendets beskaffenhet fördelas

Eå de vid rådhusrättens tre särskilda expeditioner anställda expeditionsiträdena,
vilka en var inom sitt arbetsområde ombesörja det begärda ärendet
och mot samma arvode, som gäller för vid domsagornas kanslier anställda
kommissionärer, redovisa ärendet till sökanden. På alldeles samma
sätt förfares här, när, som ofta sker, skrivelser i ovannämnda syften anlända
till någon av befattningshavarna personligen.

Något trängande behov av lagstiftning i ämnet synes sålunda för denna
rådhusrätts vidkommande icke föreligga.

Att det ansetts nödvändigt förordna örn kommissionärers anställande vid
domsagorna har antagligen till en del haft sin grund däri, att domsagornas
kanslier icke sällan äro förlagda på platser, där ingen yrkesutbildad advokat
är bosatt. Då i varje stad med rådhusrätt torde finnas någon sådan advokat,
vilkens adress kan erhållas genom telefonkatalog eller handelskalender, bortfaller
detta skäl för rådhusrätternas vidkommande. I Kalmar finnas sex
yrkesutbildade advokater.

I detta sammanhang vill rådhusrätten icke underlåta framhålla, att officiellt
anställande av kommissionär vid rådhusrätt kan medföra icke önskvärd
konkurrens med stadens advokater, särskilt örn kommissionären berättigas
att, i analogi med vad beträffande domsagornas kommissionärer är
praxis, till rätten ingiva handlingar i ansökningsärenden, vartill kommer att,
då till kommissionär sannolikt komme att förordnas icke rättsbildat biträde,
ansökningshandlingarna ofta komme att vara oriktiga eller ofullständiga.

På grund av vad sålunda anförts får rådhusrätten vördsamt avstyrka, att
lagstiftning, i vad rådhusrätterna angår, äger rum i det ämne, motionen
omfattar.

Kalmar rådhus den 22 februari 1935.

På rådhusrättens vägnar:

Y. Malmquist.

16

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Bilaga L.

Till Kungl. Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Sedan rådhusrätten i Trälleberg enligt Kungl, hovrättens skrivelse av den
11 innevarande februari månad lämnats tillfälle att inkomma med yttrande
över en inom riksdagens första kammare väckt motion örn anställande av
kommissionärer vid rikets rådhusrätter och överdomstolar, får rådhusrätten
härutinnan vördsamt anföra:

Rådhusrätten kan helt instämma i motionens syfte såvitt angår anställande
av kommissionärer hos underdomstolarna i stad, ty det är otvivelaktigt, att
avsaknaden av sådana befattningshavare för den rättssökande allmänheten
medför svårigheter och extra kostnader.

Med insikten härom har rådhusrätten för mera än fyra år sedan härstädes
sökt råda bot på nämnda sakförhållande genom att på eget initiativ utse

person att med kommissionärs befogenhet tillhandagå allmänheten--- ■—J)

Rådhusrätten anser sålunda synnerligen önskvärt, att fast kommissionärsskap
hos rådhusrätt fastslås i lag.

Det torde vara otvivelaktigt, att rätt avsevärda kostnader uppstå för parter
vid bevakning av mål hos rikets överdomstolar. Men härvidlag må anses,
att det verkliga sakförhållandet ligger något annorlunda till. En fullföljd
av mål hos överdomstolar är ju ett direkt led i en pågående processföring
och med de skarpt utmärkta formella behörighetskrav och kravet på handlingarnas
befintlighet i övrigt i fullgott formellt skick vid ingivandet till överrätter,
torde större krav böra ställas på ombudsbehörigheten än vad ett kommissionärsskap
med icke juridiskt utbildad person innebär. Med den praxis, som
nu råder, skicka advokater och allmänhet från rikets övriga orter nästan
undantagslöst handlingar, avsedda för överdomstolar, till juridiska ombud,
bosatta å de platser, där överdomstolar finnas. Enligt uppkommen sedvänja
anses det härvidlag åligga sistnämnda jurister icke blott att ingiva handlingarna
till överrätten på grund av vidfogad fullmakt utan även att före ingivandet
noggrant granska handlingarnas formella oantastlighet, särskilt som
just dessa jurister genom sin verksamhet äro särskilt förtrogna med överrätternas
skriftväxlingsformer och arbetssätt.

Det torde förty icke vara rådligt att hos överrätterna tillsätta kommissionärer
med i allo vidsträckt befogenhet att uppträda såsom formell part i
verkliga rättegångsmål. Deras kompetens räcker icke till och rättssäkerheten
skulle för många parter sättas i fara.

Däremot torde intet hinder möta för införandet av ett begränsat kommissionärsskap
hos överrätterna, d. v. s. att en kommissionär utan sysslande
med partsskap i rättegångsmål skulle äga befogenhet att uttaga lagakraftbevis
och övriga bevis, beställda direkta avskrifter av inneliggande handlingar
m. m.

I slutet av åberopade motionen har motionären framhållit såsom önskvärt,
att allmänheten skulle kunna utan anlitande av kommissionär direkt
korrespondera med landets myndigheter.

Rådhusrätten får på det allra bestämdaste motsätta sig ett sådant förslag.
Utom det allmänt kända förhållande, att oansvariga personer mycket ofta
uppvakta myndigheterna med rena okynnesskrivelser, klanderskrivelser mot
viss ämbetsman eller visst sakförhållande m. m., måste det anses alldeles
uteslutet, att j>ersoner i domarställning skulle kunna vara skyldiga att i

'') Här redogöres för kommissionärsväsendet i staden.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 17

skrif tväxlingsform besvara frågor och påfordrade upplysningar i förhållanden,
som sedermera skulle bliva föremål för ett slutgiltigt rättsligt bedömande.
Med de ringa avgifter, som kommissionärer enligt gällande regler äro skyldiga
att sig åtnöja, torde någon börda för allmänheten icke läggas. Den
som vill uttaga eller ingiva handlingar eller bekomma vissa uppgifter och
som icke önskar personligen företräda hos vederbörande myndighet, bör med
lätthet kunna underkasta sig de nu fastställda kommissionärskostnaderna.

Trälleborgs Rådhus den 26 februari 1935.

För Rådhusrätten:

Alvin Wirgin.

Finar Runquist.

Bilaga M.

Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Sedan utskottet i skrivelse av den 31 januari 1935 anhållit örn Föreningen
Sveriges Stadsdomares yttrande över en inom riksdagens första kammare
av herr von Heland väckt motion örn anställande av kommissionärer vid
rikets rådhusrätter och överdomstolar, får föreningen anföra följande.

Motionen innefattar hemställan därom, att riksdagen ville i skrivelse till
Konungen anhålla, att kommissionärer måtte finnas anställda jämväl hos
rikets rådhusrätter och överdomstolar med de åligganden, som angivas i
kungl, kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer hos statens
förvaltningsmyndigheter.

Föreningen, som inskränker sitt yttrande över motionen till vad densamma
kan hava avseende å rådhusrätterna, vill i anledning av den i motionen
gjorda hemställan erinra därom, att det därmed avsedda syftet i
huvudsak hittills torde hava vunnits genom att såsom kommissionärer vid
rådhusrätterna anlitats därstädes anställd rådhusvaktmästare eller i fall, då
magistraten eller ledamot därav är överexekutor, den kommissionär, som
skall vara anställd hos överexekutor. Nämnda personer torde såsom regel
hava stått till allmänhetens förfogande mot det arvode, som stadgas i förenämnda
författning. Såvitt föreningen har sig bekant, har några större
olägenheter av det hittills tillämpade förfaringssättet icke förmärkts. Då den
i motionen gjorda hemställan emellertid synes föreningen lämplig, får föreningen
för sin del tillstyrka bifall till motionen.

Göteborg den 20 februari 1935.

A föreningens vägnar:

Bernh. Lindberg.

Jarl Holmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 193ö. 12 sami. 2 avd. Nr 5.

1036 85 3