Första kammarens andru tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mais 1935 kl. 11 f. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, i
anledning av väckt motion angående ändring i § 2 kungörelsen
angående handel med farmacevtiska specialiteter.

I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 180, har herr Nordborg hemställt, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att § 2 första stycket av kungörelsen angående
handel med farmacevtiska specialiteter av den 15 juni 1934 måtte
erhålla följande ändrade lydelse: »Farmacevtisk specialitet må icke för
säljas, utom på av legitimerad läkare utfärdat recept, med mindre specialiteten
är upptagen i ett för ändamålet fört register.»

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Kungl. Maj:ts kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter
den 15 juni 1934 stadgar i § 2 som följer:

»Farmacevtisk specialitet må icke försäljas, med mindre specialiteten är
upptagen i ett för ändamålet fört register.

Ä medicinalstyrelsen ankommer att pröva fråga örn specialitets registrering.
Registret föres hos styrelsen. För att biträda styrelsen vid prövning av
registreringsärenden skall finnas en nämnd, bestående av fem ledamöter,
vilka utses av Kungl. Maj:t efter hörande av styrelsen och kommerskollegium.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat, äger styrelsen medgiva försäljning
av sådan icke registrerad specialitet, som till sin verkan skall prövas
av viss läkare, veterinär eller tandläkare eller varav viss person visas
vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd.»

Den av motionären åsyftade ändringen i nämnda paragrafs första stycke
— varigenom detsamma skulle erhålla följande lydelse: »Farmacevtisk specialitet
må icke försäljas, utom på av legitimerad läkare utfärdat recept, med
mindre specialiteten är upptagen i ett för ändamålet fört register.» — skulle
givetvis erfordra ändring i eller borttagande av tredje stycket i paragrafen.

över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande Yttranden.
från medicinalstyrelsen efter specialitetsnämndens hörande samt berett Svenska
läkaresällskapet tillfälle yttra sig, varjämte utskottet erhållit del av ett
uttalande i ämnet jämväl från Apotekarsocieteten.

Medicinalstyrelsens berörda utlåtande återfinnes såsom bilaga till detta utlåtande
(se Bil. A).

Bihang till riksdagens protokoll HISÖ. 12 sami. 2 aud. Nr 4.

1

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i.

Utskottet.

Svenska läkaresällskapet erinrar om att sällskapet i samband med den nu
gällande lagstiftningens tillkomst sökt skydda det intresse, som kliniker och
enskilda läkare under vissa omständigheter kunde hava av att använda specialiteter,
som ej blivit registrerade. Vid kungörelsens utformning hade sällskapets
förslag härutinnan också beaktats på ett sätt, som enligt sällskapets
förmenande tillfredsställde det legitima behovet av undantag från registreringstvånget.

Direktionen för Apotekarsocieteten har framhållit bland annat i huvudsak
följande:

»Om motionen skulle vinna bifall, skulle detta i realiteten innebära, att specialiteterna
komme att uppdelas i två huvudgrupper, den ena omfattande sådana
läkemedel, som ej finge säljas utan föreskriven kontroll, och den andra
sådana, som utan dylik kontroll finge säljas efter ordination av läkare
m. fl. Skulle utvecklingen gå i denna riktning, komme detta sannolikt att
medföra, att en del fabrikanter för framtiden ansåge sig kunna underlåta att
söka få sina tillverkningar registrerade — något som i sak skulle innebära
ett upprivande av grunderna för hela specialitetsförordningen. En följd
härav skulle även bliva, att de registreringsavgifter, som beräknats erforderliga
för specialitetskontrollens uppehållande, icke skulle inflyta i avsedd omfattning.

Om en ej inregistrerad specialitet anses vara av det värde, att särskild licens
rörande försäljning av densamma i större utsträckning begäres, synes
anledning saknas för tillverkaren att av kostnadsskäl undandraga sig registreringstvånget.
Uraktlåter han söka registrering för att av en eller annan anledning
undgå kontroll, synes ett sådant förfaringssätt icke böra uppmuntras.»

Motionen har sålunda avstyrkts av såväl medicinalstyrelsen och dess specialitetsnämnd
som Svenska läkaresällskapet och direktionen för Apotekarsocieteten.

Utskottet får för egen del anföra följande:

Kungörelsen angående handel med farmacevtiska specialiteter har nätt
och jämt hunnit träda i kraft. Erfarenheterna från dess tillämpning äro
därför ännu alltför ringa för att kunna giva skälig anledning till en ändring
av lagstiftningen redan nu. Skulle i visst enstaka fall någon olägenhet hava
försports till följd av kungörelsens verkningar, lärer densamma likväl ej
kunna tillmätas sådan betydelse, att den kan anses uppväga vikten av att
äga en effektiv kontroll över farmacevtiska preparaters innehåll och pris
ävensom reklamen för dylika. Från sakkunnigt håll har, som ovan
nämnts, framhållits, att tillmötesgående av motionärens krav skulle innebära
ett upprivande av grunderna för denna helt nya lagstiftning, om vars
nytta och allmänna betydelse någon tvekan näppeligen kan råda. Utskottet,
som icke vill bestrida, att tolkningen av specialitetskungörelsen i enskilda
tall måhända kunnat komma att handhavas med väl stor stränghet särskilt
i avseende å sådana farmacevtiska specialiteter, vilkas anskaffande redan

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i. 3

dessförutan varit förbundet med recepttvång, vill emellertid framhålla, att
en mindre rigorös tolkning av kungörelsens stadganden ingalunda behövei
befaras äventyra dess effektivitet och allmänna syfte.

Då emellertid under kungörelsens tillämpning vunna erfarenheter givetvis
efter hand undanröja dylika, enligt sakens natur med övergångstiden förknippade
olägenheter samt utskottet tillika försport, att en smidigare tilllämpning
därav också alltmera vunnit insteg, far utskottet, med beak
tande av de synpunkter i övrigt, som i de refererade yttrandena framförts,
samt under åberopande av vad utskottet för egen del härovan anfört, hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 mars 1935.

På utskottets vägnar:

EDWIN BERLING.

Närvarande: herrar Berling, Björck, John, Hansson, Jacob, Sandström, Holstenson
och von Muhlenfels.

4

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Bil. A.

Till Riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2.

Genom remiss deri 8 februari 1935 har Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att, därest så funnes erforderligt efter vederbörandes hörande,
avgiva och till riksdagens första kammares tillfälliga utskott nr 2 överlämna
yttrande över en inom kammaren av herr Nordborg väckt motion nr 180
angående ändring i bestämmelserna angående handeln med farmacevtiska
specialiteter.

Motionären hemställer, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att
2 § första stycket av kungörelsen angående handeln med farmacevtiska specialiteter
av den 15 juni 1934 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Farmacevtisk specialitet må icke försäljas, utom på av legitimerad läkare
utfärdat recept, med mindre specialiteten är upptagen i ett för ändamålet
fört register.»

över motionen har specialitetsnämnden avgivit yttrande den 23 februari
1935 av det innehåll bilagda protokollsutdrag utvisar.

Medicinalstyrelsen instämmer i vad specialitetsnämnden sålunda anfört.
Beträffande motionärens uppgifter rörande tillvägagångssättet vid sökandet
av licens för icke registrerade specialiteter hos styrelsen finner styrelsen
endast nödigt att omtala att blott en läkare inkommit med tryckta blanketter
och formulär. I övrigt torde de upplysningar vara tillfyllest, som återfinnas
i här bilagda V. P. M.

Styrelsen kan icke finna den av motionären ifrågasatta ändringen i specialitetskungörelsen
till någon del påkallad av de faktiska förhållandena och
får för den skull hemställa, att här avsedda motion icke måtte till någon
riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1935.

Ernst Matérn.

NILS HELLSTRÖM.

/ Lennart Löfquist.

Utdrag ur specialitetsnämndens protokoll den 23 februari 1935.

Närvarande: Expeditionschefen Landelius, professor Liljestrand, professor
Berglund, apotekare Ripa, direktör Kjellander.

Från Medicinalstyrelsen: Byråchefen Matérn.

Dinr A 211.

§ I''.

Remiss av framställning av riksdagens första kammares tillfälliga utskott
nr 2 örn erhållande av medicinalstyrelsens yttrande över en inom kammaren
väckt motion, nr 180, örn viss ändring i bestämmelserna ang. handel med
farmacevtiska specialiteter.

Som infordrat yttrande över en av Kungl. Majit genom remiss den 8
februari 1935 till Medicinalstyrelsen för yttrande överlämnad, inom riksdagens
första kammare av herr Nordborg väckt motion nr 180 om viss
ändring i bestämmelserna angående handel med farmacevtiska specialiteter
får specialitetsnämnden härmed anföra följande:

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i. 5

Enligt 2 § första stycket av kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel
nied farmacevtiska specialiteter ina sådan specialitet icke försäljas, med
mindre specialiteten är upptagen i ett för ändamålet fört register.

I motionen har hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla,
att 2 § första stycket av nämnda kungörelse måtte erhålla följande ändrade
lydelse: »Farmacevtisk specialitet må icke försäljas, utom på av legitimerad
läkare utfärdat recept, med mindre specialiteten är upptagen i ett för ändamålet
fört register.»

Den av motionären föreslagna ändringen av nu gällande stadgande i 2 §
första stycket av specialitetskungörelsen skulle innebära en utvidgning av
den i tredje stycket av berörda paragraf givna undantagsbestämmelsen, vilken
har följande lydelse: »Utan hinder av vad i första stycket är stadgat,
äger styrelsen medgiva försäljning av sådan icke registrerad specialitet, som
till sin verkan skall prövas av viss läkare, veterinär eller tandläkare eller
varav viss person visas vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd.»

Apotekssakkunnigas av år 1931 den 20 juli 1932 avgivna förslag till förordning
angående handel med farmacevtiska specialiteter innehöll icke någon
motsvarighet till nyssberörda undantagsbestämmelse. I avgivna yttranden
över detta förslag förordade svenska läkarsällskapet och apotekarsocietetens
direktion m. fl. införande i förordningen av en bestämmelse, som skulle
möjliggöra för kliniker, enskilda läkare m. fl. att erhålla specialitet, som icke
registrerats. Även Medicinalstyrelsen ansåg en tilläggsbestämmelse påkallad
och föreslog, att till 2 § skulle fogas ett stadgande av följande innehåll: »Undantagsvis
må dock, där ej medicinalstyrelsen av särskilda skäl annorlunda
bestämmer, farmacevtisk specialitet, som ej är registrerad, kunna försäljas,
då den av läkare, veterinär eller tandläkare skall användas för klinisk prövning
eller då bestämd person därav visas vara i behov.» I Kungl. Maj:ts proposition
nr 162 till 1934 års riksdag upptogs det sålunda väckta förslaget
i 2 § tredje stycket med den nu gällande lydelsen.

Motionären gör gällande, att sedan kungörelsen trätt i kraft, en avsevärt
stor del av specialiteter, som vunnit förtroende bland allmänheten eller som
läkare med framgång plägat föreskriva i sin praktik, vägrats registrering,
där icke, såsom befarats, registrering alls icke sökts. Allmänheten bleve förvägrad
att inköpa medel, som länge funnits tillgängliga å apoteken och visat
sig högst betydelsefulla för sjukvården, samt hänvisade att söka licens hos
medicinalstyrelsen. Detta medförde tidsutdräkt särskilt beträffande varor
av utländskt ursprung. Enligt motionären skulle dessa hittills i regel endast
använts efter läkares recept och anvisning, vilket torde lia varit garanti mot
medlens mindervärdighet eller allmänhetens missledande i bruket av deni.
Motionären ifrågasätter vidare, örn det vore nödigt, att läkare, i synnerhet
specialister, ställdes under förmynderskap under medicinalstyrelsen och dess
specialitetsnämnd för att skydda »en stor del av det hjälpsökande svenska
folket» från att »bli grundligt lurat, när de köpa dessa specialiteter», såsom
författningens syfte karakteriserats av första lagutskottets talesman. Fruktan
förelåge, att en viss ensidighet kunde komma att göra sig gällande, ej minst
vid tanken på huru medicinska auktoriteter i fråga örn både sedan länge
använda och nya läkemedel ofia befunnes stå i diametral motsättning mot
varandra. Det kunde också befaras, att en nationell isolering på området
kunde inträda, som skulle verka hämmande på läkarvetenskapen.

Om motionärens förslag komme till genomförande, skulle enligt hans förmenande
läkare kunna med visst apotek träffa avtal, att vissa icke registre -

6

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr -i.

rade läkemedel, som han brukade i sin praktik, kunde hållas i förråd, varigenom
åtminstone risken för deras försvinnande ur marknaden ej längre
förelåge, vilket skulle innebära en avgjord fördel för patienterna.

I motionen har icke angivits i vad mån den föreslagna ändringen av 2 §
första stycket skulle föranleda ändring av tredje stycket i samma paragraf.
Specialitetsnämnden har i motsats till motionären sig ej bekant, att några
för sjukvården betydelsefulla medel vägrats registrering. Ett genomförande
av motionärens förslag finge enligt nämndens uppfattning till följd, att den
ledande grundtanken i specialitetskungörelsen — en enhetlig kontroll av de
farmacevtiska specialiteterna — ej längre tillämpades. Oregistrerade preparat,
däribland även sådana som överensstämde med eller liknade redan registrerade,
skulle ohindrat få saluföras, allenast därför att de föreskrivits
av läkare. Reklamen för oregistrerade preparat skulle icke påverkas av stadgandena
i specialitetskungörelsen och denna sålunda sättas ur kraft. Genom
att undandraga varorna förhandsprövning skulle även medel, vilka sedermera
vid undersökning befunnes vara oriktigt deklarerade eller sakna värde,
kunna få hållas till salu under lång tid. Specialitetsnämnden finner föga sannolikt,
att den enskilde läkaren vid utskrivandet av recept skulle hava tid
och tillfälle att beakta de krav på specialitets beskaffenhet, som uppställts i
5 § i specialitetskungörelsen. Det torde för övrigt icke kunna bestridas, att
påverkan å läkaren att föreskriva visst läkemedel kan förekomma.

Enligt specialitetsnämndens mening har redan den nu befintliga dispensföreskriften
givits en så vidsträckt avfattning, att stor försiktighet måste
iakttagas vid meddelandet av dispens. Dispens bör över huvud taget icke
givas för sådana varor, som vägrats registrering på grund av att varan icke
är ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom.
Ej heller torde dispens böra givas för så lång tidrymd eller för så stora
kvantiteter, att tillverkaren finner onödigt att söka registrering.

Av i medicinalstyrelsens samling av författningar och cirkulär m. m. angående
medicinalväsendet under nr 1 och 3 1935 intagna meddelanden jämförda
med det av apotekens kontrollaboratorium år 1934 utgivna specialitetsregistret
med tillägg framgår, att registrering numera sökts för det övervägande
antalet av i nämnda register upptagna varor. Stora svårigheter
möta, när det gäller att utröna anledningen till att registrering icke sökts
för sådana varor, som återfinnas bland dispensärendena. Man torde kanske
kunna våga den förmodan, att det här närmast gäller varor, som endast i
ringa utsträckning försäljas å svenska apotek eller vilka tillverkaren respektive
ombudet icke vill underkasta den ingående prövning, som föreskrives
i specialitetskungörelsen.

Då sålunda den av motionären föreslagna ändringen icke synes påkallad
av omständigheterna, får specialitetsnämnden föreslå, att medicinalstyrelsen
ville hemställa, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

In fidem:

Lennart Löfquist.

Rätt utdraget betygar:

Ex officio:

Lennart Löfquist.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr i.

i

V. P. M.

angående handläggning av ärenden rörande registrering av farmacevtiska
specialiteter. (Avser tiden 1/7 1934—28/2 1935.)

Ansökan har avslagits i 28 fall, bland de i dessa fall framställda 41 olika
anmärkningarna hänföra sig 8 till felaktig deklaration, 5 till varans beskaffenhet,
7 till prisets skälighet, 14 till reklamen, i 7 fall har varan icke
funnits ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom.

Registrering har beviljats i 184 fall, härvid har beträffande 23 fall i beslutet
meddelats anvisning om viss rättelse.

160 dispensärenden ha förekommit, varav 1 avslagits av medicinalstyrelsen
och samtliga övriga bifallits. 129 olika läkemedel äro representerade,
varav 8 förevarit vid upprepade tillfällen. Dispens för läkemedel, vilket
tidigare vägrats registrering, har ej sökts. Samtliga dispenser hava expedierats
omgående i de fall, där ansökningshandlingen innehållit tillräckliga
uppgifter.

Stockholm i Kungl, medicinalstyrelsen den 28 februari 1935.

>" * • ■< s . ; *t‘ .. .. - i ■ . pr'' >

Lennart Löfquist.

Amanuens.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

Lennart Löfquist.