Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1935 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation
av distriktsvården m. m. jämte i dessa
ämnen väckta motioner.
I den till riksdagen avlåtna, den 4 januari 1935 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret
1935/1936 har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 121, sid. 247 och
248, av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över
socialärenden för samma dag) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till statens skola för utbildning av distriktssköterskor
för budgetåret 1935/1936 beräkna ett anslag av 38,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 1 mars 1935
dagtecknad proposition, nr 213, under åberopande av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över socialärenden för sistnämnda dag
dels anhållit örn riksdagens yttrande över nedan intaget förslag till kungörelse
örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919
(nr 566),
dels och föreslagit riksdagen att
1) godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården,
som av departementschefen förordats,
2) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för budgetåret
1935/1936 anvisa ett anslag av 41,000 kronor.
Propositionen nr 213 har, i vad den avser förslaget till ändring i hälsovårdsstadgan,
hänvisats till andra lagutskottet samt i övrigt till statsutskottet.
Med anledning av sagda proposition hava inom riksdagen väckts följande
motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 305 av herr Thelin,
nr 310 av herrar Verner Andersson och von Miihlenfels,
nr 311 av herr Anton Pettersson m. fl.; samt
inom andra kammaren
nr 515 av fru Nordgren och fru Gustafson,
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. 2 avd. Nr 5.
125)9 35 1
2
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
nr 531 av herrar Andersson i Rasjön och Nilsson i Steneberg,
nr 532 av herr förste vice talmannen Magnusson,
nr 536 av fröken Wellin och fru Eklund,
nr 537 av herr Andersson i Falkenberg,
nr 538 av herrar Olsson i Närlinge och Westman samt
nr 539 av herr Pettersson i Dahl m. fl.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hava
omförmälda proposition och motioner hänskjutits till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.
De yrkanden, som framställts i motionerna, återgivas här nedan i samband
med utskottets yttrande i de delar, som motionerna avse. I fråga örn
de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkanden, får utskottet hänvisa
till motionerna.
Ändring i hälsovårdsstadgan.
Det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse örn ändrad lydelse
av 36 § hälsovårdsstadgan är av följande lydelse:
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566).
Härigenom förordnas, att 36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
36 §.
Hälsovårdsnämnden skall, örn ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras
av kommunalnämnden.
Särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera
än 1,500 invånare, såframt ej medicinalstyrelsen på framställning av kommunalfullmäktige
medgiver undantag. För hälsovårdsområde med 1,500 invånare
eller därunder må sådan nämnd ock tillsättas, där så prövas erforderligt.
Ledamöter i särskild hälsovårdsnämnd utses av kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, kommunalstämma, till nödigt antal, dock ej
mindre än tre. Suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva
antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är
närmast över hälften. Beträffande obehörighet att utöva uppdrag som ledamot
eller suppleant i särskild hälsovårdsnämnd, rätt att avsäga sig sådant
uppdrag, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång samt val av
ordförande och vice ordförande gäller vad i lagen örn kommunalstyrelse på
landet är örn kommunalnämnd stadgat.
3
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
Utgöres hälsovårdsnämnden av kommunalnämnden, skall en av nämndens
ledamöter med särskild insikt i och intresse för hälsovårdsfrågor av kommunalstämma
eller, där kommunalfullmäktige finnas, dessa utses att för den
tid han är vald till ledamot bereda och inför hälsovårdsnämnden föredraga
de ärenden, som ankomma på nämndens prövning.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.
För att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande åtgärder
till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande
ämnen, tillkallade dåvarande departementschefen i enlighet med
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931, såsom utredningsmän ledamoten
av riksdagens andra kammare, redaktören Ivar Österström, åt vilken
tillika uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete, samt
ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukarna Abel Andersson i
Löbbo och Harald Andersson i Dunker, förste provinsialläkaren i Malmöhus
län A. J. Ekelund, tillförordnade byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström
ävensom ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Martin
Skoglund. Sedan Ekelund den 2 mars 1931 entledigats från uppdraget att
vara utredningsman, tillkallades i hans ställe förste provinsialläkaren i Östergötlands
län Nils Wranne. De tillkallade utredningsmännen antogo benämningen
»Bostadsutredningen för landsbygden».
I avgivet betänkande (statens offentliga utredningar 1933: 37) har bostadsutredningen
för landsbygden — i det följande kallad bostadsutredningen —
bland annat föreslagit dels införande av skyldighet att tillsätta särskild hälsovårdsnämnd
för hälsovårdsområde med mera än 3,000 invånare, dels ock tillsättande
av beredande och föredragande ledamot för hälsoärenden i kommun,
där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden.
Redogörelse för bostadsutredningens förslag i dessa delar ävensom för
däröver avgivna yttranden återfinnes å sid. 13—26 i statsrådsprotokollet.
Departementschefen har i förevarande hänseende anfört i huvudsak följande:
»Bostadsutredningens
förslag åsyfta en effektivisering av hälsovårdsnämndernas
arbete. Bostadsutredningen har nämligen funnit, att hälsovårdsnämnderna
på många håll icke ägnat bostadsförhållandena eller över huvud
taget den allmänna hälsovården tillräcklig uppmärksamhet.
Det torde icke kunna förnekas, att hälsovårdsnämnderna i allmänhet icke
kommit att motsvara de förväntningar, som vid tillkomsten av 1919 års
hälsovårdsstadga ställts å dem såsom hälsovårdande organ inom kommunerna.
Anledningen härtill torde till en del vara att söka i själva hälsovårdsorganisationen
sådan densamma hittills utvecklat sig. Blott i ett jämförelsevis
ringa antal kommuner har särskild hälsovårdsnämnd tillsatts. I det stora
flertalet kommuner har således hälsovårdsärendena handhafts av nämnder,
som icke haft hälsovårdsfrågornas behandling till huvuduppgift och därför
ej heller utsetts med särskild hänsyn härtill. Men även på annat håll
4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
lärer anledningen vara att finna till det ringa initiativ, som hittills förekommit
från hälsovårdsnämndernas sida, särskilt för förbättring av bostadsförhållandena
på landsbygden. I åtskilliga fall torde nämligen ekonomiska
hinder legat i vägen för åtgärders vidtagande. Hälsovårdsnämnderna,
hava säkerligen ej sällan måst se genom fingrarna 2ned svåra missförhållanden
på grund av de konsekvenser ett ingripande från deras sida skulle
komma att medföra för bostadsinnehavaren. Dessa hinder av ekonomisk
natur torde dock numera hava väsentligen minskats tack vare statsmakternas
beredvillighet att med lån och bidrag av statsmedel stödja byggnadsverksamhet
och förbättring av bostäder på landet. Emellertid lärer denna understödsverksamhet
å andra sidan ställa ökade krav på att sakkunskap i hithörande
frågor är vederbörligen företrädd i hälsovårdsnämnderna.
Under utredningen i ärendet har även från flera håll framhållits betydelsen
av att åtgärder vidtoges till förstärkande av hälsovårdsmyndigheterna
på landsbygden. Olika vägar härutinnan hava ock anvisats. Av bostadssociala
utredningens experter har förordats en lösning i den riktning, som
angavs i hälsovårdsstadgekommitténs förslag av år 1915. Enligt detta förslag
skulle varje provinsialläkardistrikt utgöra ett hälsovårdsområde med en
hälsovårdsnämnd, bestående av vederbörande provinsialläkare eller extra
provinsialläkare såsom självskriven ledamot, en av länsstyrelsen förordnad
landsstatstjänsteman samt fem av landstinget valda ledamöter. Såsom ett
provisorium under tiden till dess en sådan omorganisation kunnat genomföras
har av experterna föreslagits inrättandet av en bostadsnämnd, som
skulle tillsättas huvudsakligen på sätt hälsovårdsstadgekommittén föreslagit
örn hälsovårdsnämnd men till vilken endast skulle överlämnas bostadsärendena,
medan de övriga hälsovårdsärendena såsom hittills skulle handhavas
av hälsovårdsnämnderna. Medicinalstyrelsen, som på sin tid i huvudsak
biträdde hälsovårdsstadgekommitténs förslag, har förklarat sig alltjämt intaga
samma ståndpunkt beträffande behovet av större hälsovårdsområden än primärkommunerna.
Emellertid har styrelsen tillika framhållit, att en dylik anordning
förutsatte så pass stora omändringar av vår nuvarande hälsovårdsorganisation,
att spörsmålet borde bli föremål för särskild utredning, och att
de ändringar, som vore erforderliga för ett bättre tillgodoseende av bostadshygienen,
borde genomföras utan att avvakta resultatet av denna utredning.
Experternas förslag att i avbidan på omorganisationens genomförande inrätta
bostadsnämnder har medicinalstyrelsen funnit sig böra avstyrka främst
av hänsyn till svårigheterna att avgränsa bostadsärendena från övrig hälsovårdsverksamhet.
Från något håll har föreslagits en anordning, enligt vilken den medicinska
sakkunskapen skulle tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna, och liknande
förslag har jämväl framställts i fråga örn den byggnadstekniska sakkunskapen.
Förslag har ock framkommit örn förening av byggnadsnämnd,
där sådan finnes, med hälsovårdsnämnden, ävensom örn samarbete mellan
hälsovårdsnämnden och tillgänglig byggnadsteknisk sakkunskap.
Att nu söka genomföra en så vittgående omläggning av hälsovårdsorganisationen,
som förordats av bostadssociala utredningens experter, kan tydligen
ej komma ifråga. Provinsialläkar- och extra provinsialläkardistrikten
torde, såsom de för närvarande äro reglerade, föga lämpa sig såsom enheter
för en indelning i hälsovårdsområden. En genomgående omreglering av dessa
distrikt måste sålunda först och främst komma till stånd. Men härför är
en tidskrävande utredning av nöden. Innan en sådan utredning föreligger,
lärer det ej ens vara möjligt att taga ståndpunkt till lämpligheten av experternas
förslag.
Emellertid torde möjligheter föreligga att inom den nuvarande organisa -
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 5
tionens ram uppnå en tillfredsställande förstärkning av hälsovårdsnämnderna
på landsbygden. Av de förslag, som härutinnan framkommit, synes mig i
första rummet böra beaktas bostadsutredningens förslag örn obligatorisk särskild
hälsovårdsnämnd i större kommuner. Vid tillsättande av en nämnd med
uteslutande hälsovårdande uppgifter kan nämligen sammansättningen bestämmas
främst av sanitära hänsyn. De krav, som framställts på att såväl medicinsk
som byggnadsteknisk sakkunskap skola tillförsäkras företräde i hälsovårdsnämnderna,
torde härmed kunna anses bli tillbörligt tillgodosedda. Tillgång
till personer med sådan sakkunskap lärer numera finnas i de flesta större
kommuner. Där så ej är fallet, torde svårighet ej behöva möta mot anordnande
av samarbete med sakkunnig person utom kommunen. Bostadsutredningens
förslag i förevarande hänseende har även i allmänhet vunnit tillstyrkan.
Från några håll har dock invänts, att behov av särskild hälsovårdsnämnd
utöver vad gällande bestämmelser medgåve ej funnes och att
en ytterligare splittring av den kommunala förvaltningen på särskilda
nämnder lätt kunde leda till fördyring av den kommunala omvårdnaden.
Gällande bestämmelser innebära väl icke något hinder mot tillsättande
av sådan nämnd, där behov därav verkligen föreligger, men har den av
bostadsutredningen företagna undersökningen just visat, att särskild hälsovårdsnämnd
ej blivit tillsatt i den utsträckning, som varit av behovet påkallad.
Beträffande farhågan för fördyring av den kommunala omvårdnaden
lärer en ökad sakkunskap hos hälsovårdsnämnderna icke behöva leda
i en sådan riktning.
Även enligt min mening böra således åtgärder vidtagas för att särskild hälsovårdsnämnd
tillsättes i väsentligt större utsträckning än hittills varit fallit.
Att såsom från något håll påyrkats införa en sådan organisation i samtliga
kommuner torde ej kunna komma ifråga. I mindre kommuner lärer väl blott
undantagsvis behov föreligga av särskild hälsovårdsnämnd. Däremot anser
jag, att nödig effekt ej skulle vinnas, därest — såsom flertalet av bostadsutredningens
ledamöter föreslagit •— särskild hälsovårdsnämnd göres obligatorisk
blott i kommuner med mera än 3,000 invånare. I stället synes det
mig lämpligare att gränsen i förevarande fall sättes vid det invånarantal,
som förordats av reservanten, eller 1,500 personer. Härigenom vinnes
jämväl överensstämmelse med den gräns, som är satt i fråga örn skyldighet
att välja kommunalfullmäktige. Emellertid torde vid en sådan gränsdragning
ej kunna undvikas, att här och var särskild hälsovårdsnämnd
bleve obligatorisk, utan att egentligt behov därav förefunnes. Detta skulle
kunna inträffa i sådana kommuner, där småbruk och bondgårdar förhärska.
Med hänsyn härtill och för vinnande av smidighet i systemet, anser jag
möjlighet böra finnas för dylik kommun att erhålla undantag från den allmänna
regeln örn obligatorisk särskild hälsovårdsnämnd. Bätten att medgiva
sådant undantag synes mig böra anförtros medicinalstyrelsen såsom
den högsta tillsynsmyndigheten över den allmänna hälsovården i riket.
Undantag torde ljura medgivas endast där särskild hälsovårdsnämnd uppenbarligen
ej kan anses fylla något verkligt behov; och bör det ankomma å
medicinalstyrelsen att sörja för fullständig utredning i ärendet, bland annat
genom inhämtande av yttrande av vederbörande länsstyrelse. För hälsovårdsområde
med 1,500 invånare eller därunder bör särskild hälsovårdsnämnd
kunna utses, där så prövas erforderligt.
Även bostadsutredningens förslag örn beredande och föredragande ledamot
för hälsovårdsärenden i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av
kommunalnämnden, synes mig ägnat att leda till en förstärkning av den
hälsovårdande myndigheten i dessa kommuner. Visserligen kan, såsom från
något håll framhållits, i mindre kommun uppstå svårighet att för uppdraget
6
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
Utskottet.
erhålla person med nödiga kvalifikationer. Men ett ej ringa värde torde
ligga enbart däri, att en ledamot av kommunalnämnden har till särskild
uppgift att ägna sin uppmärksamhet åt de frågor, som röra hälsovården.
Sådan ledamot kan efter hand skaffa sig noggrann kännedom örn gällande
författningsföreskrifter på området och förvärva en ingående praktisk erfarenhet
i hithörande frågor. I flertalet fall torde för övrigt samarbete med
erforderlig sakkunskap låta sig anordnas. Jag har därför ansett mig böra
förorda även detta förslag.»
Kungl. Majis förslag till ändring i hälsovårdsstadgan åsyftar, såsom förut
framhållits, att vinna en effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete. Sådan
effektivisering synes nödig icke minst med hänsyn till de vidgade uppgifter, som
ifråga örn bostadshygien och andra förebyggande åtgärder inom den allmänna
hälsovården komma att åvila hälsovårdsnämnderna. Det sätt att vinna
den eftersträvade effektiviseringen, förslaget innebär, synes utskottet ändamålsenligt.
Dock kan utskottet — i likhet med vad som kommit till uttryck
i motionerna I: 311, II: 531 och II: 538 — ej finna nödigt, att den gräns, över
vilken hälsovårdsnämnd skall vara obligatorisk, sättes så lågt som vid ett
invånarantal av 1,500. Den gränsdragning, som härutinnan förordats av flertalet
av bostadsutredningens ledamöter, eller vid 3,000 invånare, synes i stället
vara att föredraga. Behov av särskild hälsovårdsnämnd torde nämligen icke
föreligga i övervägande delen av de av landsbygdens kommuner, vilkas invånareantal
ej uppgår till mera än 3,000.
Vid den gränsdragning, som av utskottet förordats, torde möjlighet till
dispens ej vara erforderlig.
Med hänsyn till det anförda har utskottet ansett, att 36 § hälsovårdsstadgan
bör i här berörda delar givas följande i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag ändrade lydelse:
36 §.
Hälsovårdsnämnden skall---av kommunalnämnden.
Särskild hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera
än 3,000 invånare. För hälsovårdsområde med 3,000 invånare eller därunder
må sådan nämnd ock tillsättas, där så prövas erforderligt. Ledamöter i
— — — kommunalnämnd stadgat.
Utgöres hälsovårdsnämnden---nämndens prövning.
Omorganisation av distriktsvården.
Örn den statsunderstödda distriktsvården gälla för närvarande de bestämmelser,
som äro meddelade i kungörelsen den 30 april 1920 (nr 234) angående
statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor med däri sedermera
genom följande kungörelser vidtagna ändringar, nämligen den 26 september
1921 (nr 556), den 23 januari 1922 (nr 50), den 8 juni 1923 (nr 196), den 8
maj 1925 (nr 330), den 16 oktober 1925 (nr 418) samt den 9 maj 1930
(nr 133).
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
7
Jämväl den statsunderstödda dispensärverksamheten faller inom socialhygienens
område. Örn denna verksamhet äro bestämmelser meddelade i kungörelsen
den 8 maj 1925 (nr 329) angående statsbidrag för understödjande
av dispensärverksamhet, vilken kungörelse i viss del ändrats genom kungörelse
den 10 maj 1929 (nr 84).
Medicinalstyrelsen har den 4 maj 1933 (statens offentliga utredningar
1934: 9) framlagt åtskilliga förslag, åsyftande en omorganisation och utvidgning
av distriktsvården.
Den allmänna utgångspunkten för den av medicinalstyrelsen föreslagna
omorganisationen av distriktsvården har varit att med tillhjälp av förefintliga
organisationer söka bättre tillgodose de ökade krav på socialhygien
— särskilt i fråga örn moderskaps- och barnavård samt bostadsvård — som
efter världskrigets slut alltmera gjort sig gällande.
En närmare redogörelse för styrelsens förslag samt ett av bostadsutredningen
avgivet förslag till särskild bostadsinspektion återfinnes å sid. 32—
48 i statsrådsprotokollet. För de yttranden, som i anledning härav avgivits,
redogöres därefter å sid. 48—65.
Departementschefen har i princip tillstyrkt de framlagda förslagen. Beträffande
de erinringar, som i de avgivna yttrandena framställts, har departementschefen
anfört bland annat följande:
»Rörande distriJctsvårdsstyrelsen hava vissa erinringar framställts, som
till en del synas mig böra vinna beaktande. Yad först angår styrelsens
sammansättning torde, därest — såsom jag kommer att förorda — i dispensärverksamhet
sysselsatta sköterskor skola kunna sortera under styrelsen,
sakkunskap å tuberkulosområdet böra erhålla representation i styrelsen. Att
härvid föreskriva, att en särskild tuberkulosläkare alltid skall ingå i styrelsen,
anser jag dock ej erforderligt, utan synes det vara tillräckligt med en
föreskrift, att en läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård bör vara
ledamot av distriktsvårdsstyrelsen. Med en dylik föreskrift lärer det nämligen
ankomma å medicinalstyrelsen att — eventuellt med tillämpning av sin rätt
att utse en ledamot — bevaka, att sakkunskapen i fråga, där så kan anses
erforderligt, blir vederbörligen företrädd i distriktsvårdsstyrelsen. Givetvis
kan det med hänsyn till distriktsvårdsstyrelsens befattning med bostadsövervakningen
synas önskvärt att på motsvarande sätt garantera den byggnadstekniska
sakkunskapen tillbörligt inflytande. Det torde emellertid knappast
vara lämpligt att på förhand alltför mycket binda styrelsens sammansättning.
En utökning av det föreslagna antalet ledamöter åter skulle göra styrelsen
väl tungrodd. Man lärer för övrigt kunna utgå ifrån, att landstingen
i eget intresse skola låta den byggnadstekniska sakkunskapen på ett eller
annat sätt komma till sin rätt. Jag har därför icke ansett mig böra på denna
punkt vidtaga någon jämkning i förslaget.
Med denna ståndpunkt har jag ej heller ansett mig kunna förorda, att
en av distriktsvårdsstyrelsens ledamöter skall utses av länsstyrelsen, enär
landstingens rörelsefrihet därigenom skulle onödigtvis begränsas. Att såsom
från något håll påyrkats inskränka antalet ledamöter till tre låter sig knappast
göra, därest vid sidan av förtrogenhet med allmän kommunal förvaltning
speciell sakkunskap skall tillförsäkras utrymme.
Däremot håller jag i likhet med åtskilliga av de hörda myndigheterna före,
att landstingen böra beredas möjlighet anförtro distriktsvårdens handhavande
8
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
åt vederbörande förvaltningsutskott eller viss avdelning därav, dock under
förutsättning att utskottet eller avdelningen är i huvudsak sammansatt efter
av mig rörande distriktsvårdsstyrelsen förordade grunder. För giltighet av
landstings beslut härutinnan bör med hänsyn härtill erfordras godkännande
av medicinalstyrelsen.
Att medicinalstyrelsen till ledning för landstingen fastställer en normalinstruktion
för distriktsvårdsstyrelsen synes lämpligt, men torde särskild
föreskrift härom icke vara behövlig.
Yad angår distrikts vårdens organisation i övrigt hava som nämnts erinringar
i första hand framställts mot distriktssköterskans befattning med bostadsövervakningen.
Kritiken i denna del går i huvudsak ut på att distriktssköterskan
icke innehar erforderliga byggnadstekniska förutsättningar för
ifrågavarande uppgift samt att en bostadsövervakande verksamhet av den
art och omfattning, som föreslagits, svårligen låter sig förena med distriktssköterskans
uppgifter i övrigt. De sålunda framförda erinringarna synas
emellertid delvis härröra av en missuppfattning av innebörden i medicinalstyrelsens
förslag. Detta torde nämligen avse, att distriktssköterskans uppgift
i fråga örn bostadsvården skall inskränka sig till en upplysande och
rådgivande verksamhet, varjämte hon i förekommande fall skall hava att
till vederbörande myndighet avgiva rapport örn sådana förhållanden, som
kunna tarva ett ingripande från myndighetens sida. För en sådan verksamhets
behöriga utövande synes distriktssköterskan ej behöva besitta byggnadstekniska
insikter i egentlig mening. Där hon avgivit rapport örn av
henne uppmärksammade bristfälligheter, bör det ankomma å hälsovårdsmyndigheterna
att med hjälp av till buds stående sakkunskap — eventuellt
särskild bostadsinspektör — bedöma vad som i varje särskilt fall är att
åtgöra. Stor vikt har i förslaget lagts vid det förhållandet, att en bostadsövervakning
genom distriktssköterskorna i motsats till en sådan genom särskilda
bostadsinspektörer kan bli kontinuerlig. Yad angår den befarade
konflikten mellan distriktssköterskans uppgift i förevarande hänseende och
hennes arbete i övrigt, lärer det väl icke kunna förnekas, att en även på
angivet sätt begränsad bostadsövervakning är en mycket grannlaga uppgift,
som, därest den icke liandhaves med takt och omdöme, kan framkalla misstro
mot sköterskan och därigenom bli till men för hennes verksamhet i allmänhet.
En långt driven bostadsövervakning kan ock lätt motverka en lämplig arbetsfördelning
mellan sköterskans olika uppgifter. Emellertid torde medicinalstyrelsen,
som skall hava att utfärda instruktion för distriktssköterskorna,
däri kunna uppdraga linjerna för deras verksamhet på sådant sätt, att
faran för berörda olägenheter i huvudsak undanröjes. Under nu angivna
förhållanden och då en kontinuerlig bostadsövervakning icke utan avsevärt
större kostnader lärer stå att vinna på annat sätt, har jag icke ansett de
anförda erinringarna vara av den betydelse, att de böra föranleda modifiering
i medicinalstyrelsens av bostadsutredningen understödda förslag på
förevarande punkt.
Från några håll har i detta sammanhang påpekats lämpligheten av att
för bostadsövervakningen utnyttja den av vissa hushållningssällskap bedrivna
hemkonsulentverksamheten, som i så fall skulle utvidgas med stöd av
staten. Förutom att staten härigenom skulle påtaga sig bidrag för utvecklingen
av en helt ny kår, skulle den enhetlighet i fråga örn den förebyggande
verksamheten, som av medicinalstyrelsen och flertalet hörda myndigheter
tillmätts så stor betydelse, gå till spillo. Jag anser mig därför förhindrad
att medverka till en dylik anordning.
I fråga örn den i distriktsvården ingående barnavårdens avgränsning till
barnmorskornas arbetsfält ansluter jag mig helt till medicinalstyrelsens för
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
9
slag. Den gräns härutinnan, medicinalstyrelsen förordat, synes mig fullt
naturlig med hänsyn till såväl olikheten i distriktssköterskans och barnmorskans
utbildning som de faktiska förhållandena i övrigt. Därest erfarenheten
skulle ådagalägga, att distriktssköterskan anförtrotts alltför omfattande
arbetsuppgifter, får man taga under övervägande olika sätt att lutta hennes
arbetsbörda. Därvid synes bland annat en förskjutning av gränsen mellan
distriktssköterskans och barnmorskans verksamhetsområden, på sätt barnmorskeförbundet
in. fl. ifrågasatt, böra komma under bedömande. Dessförinnan
anser jag emellertid av nyss anförda skäl, att någon inskränkning icke
bör göras i distriktsvårdens av medicinalstyrelsen föreslagna omfattning.
Örn medicinalstyrelsens förslag, att distriktssköterskorna i viss utsträckning
skulle övertaga det av nuvarande dispensärsköterskor bedrivna fältarbetet,
hava meningarna varit mycket delade. Särskilt från sakkunskapen inom
tuberkulosvårdens område har befarats, att en dylik anordning skulle komma
att inverka menligt på dispensärvårdens effektivitet, och önskemål har uttalats
om full frihet för landstingen att avgöra, om och i vad mån förslaget
härutinnan bör för varje område genomföras. I åtskilliga yttranden har man
ställt sig avvaktande till förslaget på denna punkt i avbidan på medicinalstyrelsens
bebådade förslag till omorganisation av dispensärvården.
Jag vill då till en början nämna, att enligt vad jag från medicinalstyrelsen
under hand inhämtat, dess kommande förslag angående dispensärvården i huvudsak
går ut på följande. Tills vidare skola tre olika slag av dispensärer Annas:
A-dispensärer, B-dispensärer och distriktsdispensärer. Inom varje landstingsområde
skall finnas minst en A-dispensär. Övriga dispensärer skola finnas
till det antal, som inom varje landstingsområde är erforderligt. A-dispensär
skall vara utrustad med röntgenanläggning, varemot sådan ej behöver finnas
vid övriga dispensärer. A-dispensär skall förestås av läkare med sanatorieläkarekompetens.
Vid de övriga dispensärerna skall tjänsteläkaren i regel
fungera som dispensärläkare. Vid B-dispensär skall särskild dispensärsköterska
vara anställd, medan dispensärsköterskans åligganden vid distriktsdispensär
skola fullgöras av distriktssköterska. Arbetsuppgifterna för en
B-dispensär och en distriktsdispensär skola i det stora hela vara desamma.
Den egentliga skillnaden skall vara, att vid B-dispensär skall finnas särskild
dispensärsköterska samt att B-dispensär alltjämt skall sortera under en särskild
dispensärstyrelse i länet. Huru länge B dispensärer, vilka motsvara
den nuvarande allmänna typen av dispensärer, skola bibehållas, skall i varje
särskilt fall göras beroende av tuberkulosens frekvens. Det skall tillkomma
medicinalstyrelsen att efter landstingets hörande föreskriva, när inom ett
sjukvårdsområde, som anslutit sig till den nya distriktsvårdsorganisationen,
B-dispensärerna skola avvecklas.
Såsom synes åsyftar medicinalstyrelsens förslag till dispensärvårdens omorganisation
en förstärkning av dispensärvården utan att rubba den grund,
varpå distriktsvårdsförslaget bygger. Vid sådant förhållande torde hinder
ej föreligga att nu upptaga sistnämnda förslag i förevarande del till prövning.
Då det gäller det förebyggande arbetet inom tuberkulosvården, synes
mig stor vikt böra tillmätas den omständigheten, att tuberkulosen är en
sjukdom, som intimt sammanhänger med individens och familjens hela
livsföring. De organ, åt vilka detta arbete skall anförtros, böra därför besitta
kunskap och erfarenhet inom hälsovårdens samtliga grenar. Med hänsyn
härtill torde det i princip vara riktigt, att jämväl det förebyggande
arbetet inom tuberkulosvården ingår såsom ett ted i den för övriga grenar
av hälsovården gemensamma distriktsvården. A andra sidan utgör dispensärvården
till följd av den höga frekvens, tuberkulosen otvivelaktigt ännu
har i vissa delar av vårt land, en av de viktigaste grenarna inom den före
-
10
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
byggande verksamheten. Det måste därför anses fullt befogat, att från principen
örn enhetlighet inom liälsovårdsarbetet större avvikelser medgivas för
dispensärvården än för övriga grenar av förebyggande vård. Med dessa utgångspunkter
kan jag ej finna annat än att medicinalstyrelsens förslag på
ifrågavarande punkt, kompletterat på sätt medicinalstyrelsen i sitt i år avgivna
tilläggsförslag förordat, i stort sett innebär en tillfredsställande anordning,
helst som erfarenheterna från Norrbottens län, där dock tuberkulosfrekvensen
är störst, utvisat, att distrikts- och dispensärvårdens uppgifter
med fördel kunnat förenas i en hand. I vissa hänseenden synas dock jämkningar
i styrelsens förslag vara erforderliga, berörande de grunder, enligt
vilka statsbidrag skall utgå till dispensärvård.
Enligt min mening torde härutinnan följande böra gälla. Inom område,
där distriktsvård ännu ej anordnats enligt de nya bestämmelserna, skola angående
statsbidrag till dispensärvård nu gällande bestämmelser fortfarande äga
tillämpning. Har däremot inom området för dispensärens verksamhet distriktsvård
anordnats enligt de nya bestämmelserna, skall i princip statsbidrag ej
längre utgå för den del av dispensärens utgifter, som utgöres av arvode till
vid dispensären anställd sjuksköterska och ersättning för dennas resor i dispensärens
tjänst. Tills vidare skall dock, när medicinalstyrelsen finner skäl
därtill föreligga, statsbidrag kunna utgå jämväl för nämnda ändamål, såframt
fråga ej är örn sådan vid dispensären anställd sjuksköterska, till vars avlöning
statsbidrag utgår enligt de nya bestämmelserna angående statsbidrag till
distriktsvård. Slutligen skola nuvarande dispensärsköterskor vara tillförsäkrade
rätt att utan vidare innehava anställning såsom distriktssköterska
i den nya organisationen. Härmed anser jag alla rimliga krav på smidighet
i dispensärvårdens intresse hava tillgodosetts.
Beträffande distriktens storlek må i anledning av vissa yttranden i ämnet
till en början erinras, att det enligt förslaget aldrig avsetts att varje distrikt
skulle omfatta 3,000 invånare. Medicinalstyrelsen har tvärtom framhållit,
att det exempelvis inom industrialiserade trakter kan vara erforderligt med
mindre distrikt, medan i trakter av annan typ distrikten lämpligen böra
göras större. Vad styrelsen med sitt uttalande i förevarande del närmast
velat framhålla är endast, att det i genomsnitt torde bliva erforderligt med
en sköterska per 3,000 invånare. Med utgångspunkt härifrån hava landstingen
full frihet att vid uppgörande av plan för distriktsvårdens utbyggande
beakta geografiska och andra lokala förhållanden.
Från vissa håll har man velat göra gällande, att distrikten även med en
dylik tolkning av medicinalstyrelsens förslag skulle bli för små, samt påyrkat,
att distrikten åtminstone till en början över lag göras större. Det
är uppenbart, att behovet av distriktsvård kan växla i skilda landsändar.
Medicinalstyrelsens förslag är emellertid grundat på hittills vunnen erfarenhet
och det torde för närvarande icke föreligga tillräcklig anledning att i
princip frångå förslaget på denna punkt. Därest — såsom jag kommer
att förorda — ett successivt och partiellt genomförande av den nya organisationen
i varje landstingsområde medgives, beredes åt landstingen därjämte
möjlighet att närmare pröva sig fram i fråga örn distriktens storlek.
I några yttranden Ilar slutligen ifrågasatts, huruvida icke jämväl städer
med över 3,000 och upp till 6,000 invånare borde ingå i den föreslagna
distriktsvårdsorganisationen. Frågan örn distriktsvården i dessa städer torde
emellertid lämpligen böra lösas i samband med prövningen av det förslag,
bostadssociala utredningen för närvarande förbereder.
Jag ansluter mig alltså även beträffande distriktens storlek till medicinalstyrelsens
förslag, därvid jag dock vill framhålla, att under tiden intill dess
distriktsvård enligt den nya ordningen hinner i full utsträckning genomföras,
stor frihet bör medgivas landstingen i förevarande hänseende.
11
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
Jag övergår så till erinringarna rörande medicinalstyrelsens ekonomiska
kalkyler. Vad främst angår distriktssköterskornas avlöningsförmåner kunna
väl dessa för vissa delar av riket anses för lågt beräknade. Men å andra
sidan lära på åtskilliga håll högre avlöningsförmåner iiu de av medicinalstyrelsen
beräknade icke utgå. Ifrågavarande förmåner äro även att anse
såsom minimiförmåner, avsedda för de minsta distrikten. Normallönen bör
alltså ligga högre. Särskilt önskvärt är, att distriktssköterskan i sådana
distrikt, där allmänhetens besök äro eller kunna förväntas bliva talrika, herodes
en bostad örn två rum och kök. På månget håll kan det även vara lämpligt
att bereda sköterskan fri telefon. Detta bör emellertid avgöras från fall
till fall och bör därför icke göras till villkor för statsbidrag. Huruvida fri
tvätt och köksutrustning skall ingå i löneförmånerna kan diskuteras. Då
emellertid bestämmelsen härom öppnar möjlighet för en reglering av lönen
i denna del efter ortens sed, anser jag mig ej böra frångå medicinalstyrelsens
förslag härutinnan. Ej heller finner jag tillräcklig anledning föreligga
att avvika från styrelsens förslag beträffande ålderstillägg. Visserligen
skulle med den föreslagna anordningen distriktssköterskorna på en del håll
kunna komma att intaga en särställning i förhållande till övriga befattningshavare
hos landstingen, men anser jag denna omständighet väga mindre
tungt än att olikhet i förevarande hänseende skall råda inom distriktsvården
såsom sådan. Att på sätt från något håll påyrkats medicinalstyrelsen skulle
fastställa, resplaner för distriktssköterskorna, kan jag ej finna lämpligt eller
erforderligt.
Erinringarna rörande styrelsens kostnadsberäkningar i övrigt torde i
huvudsak vara befogade. Härav följer emellertid enligt min mening icke utan
vidare, att staten skall åtaga sig högre statsbidrag. Principen att staten
bör svara för den del av kostnaden, som faller på hälsovården, och landstingen
för den del, som avser sjukvården, är endast att betrakta som en
önskvärd norm vid kostnadsfördelningen oell icke som en absolut fastslagen
regel. I förhållande till gällande bestämmelser skulle dock staten enligt
föreliggande förslag åtaga sig över dubbelt så stor andel av kostnaderna, vilket
torde mer än väl motsvara de ökade uppgifter inom socialhygienens område,
som skulle åligga distriktssköterskorna. Jag anser mig därför icke böra
tillstyrka högre statsbidrag till den nya distriktsorganisationen än vad medicinalstyrelsen
föreslagit. I detta sammanhang vill jag tillägga, att det ur
likformiglietssynpunkt synes mig lämpligast, att staten och ej landstingen
bekostar ålderstilläggen.
Yrkanden hava framställts örn högre statsbidrag även till de landsting,
som kvarbliva vid den gamla organisationen. I vad dessa yrkanden avse
distriktsvården, torde motiven för desamma i huvudsak lia bortfallit i och
med att landstingen på sätt jag föreslagit medgivas möjlighet att vid sidan
av distriktsvård enligt de nya bestämmelserna tillsvidare bibehålla dispensärvård
i dess nuvarande skick. Jag anser mig ej heller kunna tillstyrka,
att statsbidrag får utgå till av kommun eller sammanslutning av kommuner
bedriven distriktsvård längre än medicinalstyrelsen föreslagit eller 5 år efter
de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Man torde hava riitt förvänta, att
med de förhöjda statsbidrag, som landstingen avses skola erhålla, dessa
skola innan utgången av nämnda tid hava övertagit och sörjt för distriktsvården
uti ifrågavarande kommuner, särskilt om samverkan mellan vederbörande
landsting oell primärkommuner anordnas i enlighet med vad jag
förut berört. Spörsmålet om och i vad mån högre statsbidrag bör utgå till
sådana dispensärsköterskor, som tills vidare icke inordnas i distriktsvården,
torde få upptagas till behandling i samband med prövningen av medicinalstyrelsens
förslag angående ifrågavarande vårds omorganisation.
12
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr o.
Utskottet.
De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1936. Beträffande
övergången till den nya distriktsvårdsorganisationen kan jag väsentligen
ansluta mig till de grunder, medicinalstyrelsen härför uppdragit. Dock
anser jag i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna,
att ett utbyggande av den nya organisationen bör kunna ske
etappvis och efter hand. För ett sådant utbyggande torde emellertid vissa närmare
föreskrifter vara erforderliga. Bland annat synes böra föreskrivas, att
utbyggandet skall ske enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Angående
de grunder, som enligt min mening böra gälla för en övergång till den nya
organisationen i vad den berör dispensärvården, har jag tidigare redogjort.»
Till komplettering av den av departementschefen lämnade redogörelsen
för de ändrade grunderna för statsbidrag till distrikts- och dispensärvården
har vid statsrådsprotokollet fogats inom departementet uppgjorda förslag till
kungörelse angående statsbidrag till distriktsvård samt till kungörelse örn
ändring av §§ 2 och 5 kungörelsen den 8 maj 1925 angående statsbidrag
för understödjande av dispensärverksamhet.
Med hänsyn till önskvärdheten att påskynda utbildningen av kompetenta
distriktssköterskor har, såsom inledningsvis framhållits, i årets statsverksproposition
föreslagits, att riksdagen måtte, i avbidan på förevarande proposition,
för nästa budgetår beräkna ett belopp av 38,000 kronor, avsett för
två distriktssköterskekurser enligt den nya undervisningsplanen. Tidigare
har blott en kurs årligen anordnats. Av nämnda belopp beräknas 15,600
kronor åtgå till arvode åt föreståndarinnan och lärarekrafter, 2,400 kronor
till expenser m. m. samt 20,000 kronor till stipendier.
För att sätta de nuvarande distriktssköterskor, som icke genomgått
statens distriktssköterskeskola, i stånd att fylla de nya uppgifterna, har det
synts oundgängligt att tillfälle till kompletterande utbildning omedelbart herodes
dem. Medicinalstyrelsen har för detta ändamål beräknat medel för
två kompletteringskurser vid distriktssköterskeskolan, tillsammans 3,000
kronor. Detta förslag har departementschefen förordat. Det totala anslagsbehovet
för budgetåret 1935/1936 utgör alltså 41,000 kronor, vilket belopp
med 3,000 kronor överstiger det preliminärt beräknade.
Förslaget till omorganisation av distriktsvården avser att med tillhjälp
av förefintliga organisationer söka bättre tillgodose de ökade krav på socialhygien,
som under senare år allt mera gjort sig gällande.
En förbättrad förebyggande vård har ansetts kunna vinnas bland annat
genom att i största möjliga utsträckning sammanföra den förebyggande vårdens
olika grenar till en enhetlig organisation. I denna organisation, distriktsvården,
skulle inordnas såväl den förebyggande vården som den öppna sjukvården.
Dispensärvården skulle emellertid ingå i den gemensamma organisationen
endast i den mån så befinnes lämpligt med hänsyn till tuberkulosfrekvensen.
De vidgade uppgifterna för distriktsköterskorna hava ansetts
kräva en omläggning av dessas utbildning. Ökade anslag hava därför
begärts för statens skola för utbildning av distriktssköterskor. Såsom följd
av att den förebyggande vården och sjukvården jämställts, har vidare staten
ansetts böra bidraga med omkring halva kostnaden för distriktsvården.
13
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
Utskottet har med tillfredsställelse sett, att vikten av ett målmedvetet
socialhygieniskt arbete vunnit ökad erkänsla. Det föreliggande förslaget torde
vara ägnat att väl befordra ett sådant arbete. Utskottet har därför i huvudsak
kunnat ansluta sig till de ifrågasatta ändrade grunderna för statsbidrag till
distrikts- och dispensärvården. De i motionerna 1:310 och II: 539 framställda
yrkandena örn avslag å förevarande förslag böra sålunda enligt utskottets
mening icke vinna riksdagens bifall.
I vissa avseenden bär utskottet emellertid ansett sig böra framställa
erinringar mot de av departementschefen förordade nya grunderna för statsbidrag
till distrikts- och dispensärvården.
Vad angår distriktsvårdsstyrelsen innebär förslaget, att distriktsvårdsstyrelsen
skall bestå av förste provinsialläkaren i länet såsom självskriven
ledamot, en av medicinalstyrelsen utsedd ledamot samt tre av landstinget
utsedda ledamöter. Såväl läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård
som kvinna har ansetts böra vara ledamot i styrelsen. Möjlighet har tillika
berette landstinget att, med medicinalstyrelsens godkännande, besluta, att
distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av landstingets förvaltningsutskott eller
viss avdelning därav.
Föreskriften att medicinalstyrelsen skulle utse en ledamot av distriktsvardsstyrelsen
har närmast varit betingad av behovet av garantier för att
sakkunskap å tuberkulosvårdens område skulle bliva företrädd inom styrelsen.
Då det emellertid måste antagas, att landstinget sörjer för att, där så
kan vara erforderligt, läkare med särskild utbildning i tuberkulosvård utses
till ledamot av styrelsen, har det synts utskottet ej vara befogat, att medicinalstyrelsen
skall utse en av styrelsens ledamöter. Utskottet tillstyrker
alltså bifall till det i motionen II: 531 framställda yrkandet, att någon ledamot
av distriktsvårdsstyrelsen icke skall utses av medicinalstyrelsen. Landstinget
torde i stället böra utse fyra ledamöter. Tillika vill utskottet framhålla
önskvärdheten av att landstinget i största möjliga utsträckning beaktar,
att en ledamot i styrelsen bör vara kvinna.
Att åt landstingets förvaltningsutskott eller avdelning därav anförtro de
uppgifter, som ankomma å distriktsvårdsstyrelsen, torde endast i undantagsfall
visa sig möjligt. Utskottet har emellertid icke velat motsätta sig förslaget
i denna del.
Beträffande bostadsvården har utskottet ansett sig böra understryka departementschefens
uttalande därom, att distriktssköterskans uppgift härutinnan
skall omfatta en upplysande och rådgivande verksamhet i nära samarbete
med hennes förmän och de lokala hälsovårdsnämnderna, varjämte
hon i förekommande fall skall hava att till vederbörande myndighet avgiva
rapport örn sådana förhållanden, som kunna tarva ett ingripande från myndighetens
sida. Någon fiskalisk befogenhet skall alltså icke tillkomma henne.
Enligt förslaget skall i distriktssköterskans uppgifter ingå jiimväl rådgivande
och upplysande verksamhet i avseende å barnavård. Beträffande
14
Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 5.
barnavårdens avgränsning till det arbetsfält, som tillkommer barnmorska,
framgår av motiveringen, att barnmorskan skall handbava vården av modern
och hennes barn under de första veckorna efter förlossningen, varefter
distriktssköterskan skall biträda med den profylaktiska vården och övervakningen
av barnet.
Utskottet — som inhämtat, att medicinalstyrelsen den 4 april 1935 avgivit
utlåtande och förslag angående förebyggande mödra- och barnavård —
har såsom sin mening velat uttala, att utskottets tillstyrkande av det föreliggande
förslaget i denna del icke får anses innebära ett slutgiltigt ståndpunktstagande
till gränsdragningen mellan barnmorskans och distriktssköterskans
uppgifter beträffande barnavården. Frågans definitiva lösning har
synts utskottet böra anstå, intill dess medicinalstyrelsens nyss angivna förslag
upptages till prövning och avgörande. Härmed torde få anses besvarad
motionen II: 515, vari yrkats, att riksdagen måtte uttala sig för att, vid omorganisation
av distriktsvården, i distriktssköterskas åligganden icke skall
ingå förebyggande moderskaps- och spädbarnsvård, utan att med ordnandet
av dessa vårdgrenars ställning till distriktsvården måtte anstå, tills förslag
örn s. k. för- och eftervård vid barnsbörd samt spädbarnsvård framlägges till
riksdagens prövning.
Ifråga örn dispensärvården öppnar förslaget möjlighet till att låta distriktssköterskorna
inom distrikt, där tuberkulosfrekvensen väsentligen nedgått,
övertaga det av dispensärsköterskorna bedrivna fältarbetet, under det att i
övrigt dispensärvården lämnas oberörd. Någon befogad anmärkning torde
icke vara att framställa emot att en dylik anordning genomföres i de delar
av landet, där tuberkulosfrekvensen väsentligen minskat. Örn någon obligatorisk
sammanslagning av dispensärsköterskornas och distriktssköterskornas
uppgifter är det sålunda ej fråga, och förslagets genomförande kan följaktligen
icke, såsom från något håll befarats, medföra ett sönderbrytande av
den bestående organisationen av dispensärvården. Med det anförda torde
utskottet hava besvarat motionen II: 537, däri hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för en sådan anordning, att hinder icke uppställas för bibehållande
av de anordningar på ifrågavarande område, som visat sig ändamålsenliga
och lämpliga.
I detta sammanhang har utskottet velat åberopa departementschefens
uttalande därom, att spörsmålet örn och i vad mån högre statsbidrag bör
utgå till sådana dispensärsköterskor, som tills vidare icke inordnas i distriktsvården,
torde få upptagas till behandling i samband med prövningen
av medicinalstyrelsens förslag angående ifrågavarande vårds omorganisation.
Utskottet förväntar, att nämnda prövning så påskyndas, att förslag i ämnet
snarast möjligt kan underställas riksdagen.
Beträffande distriktens storlek har departementschefen åberopat ett uttalande
av medicinalstyrelsen, att det i genomsnitt för riket torde bliva
erforderligt med en sköterska per 3,000 invånare, samt framhållit, att lands
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 15
tingen med utgångspunkt härifrån hava full frihet att vid uppgörande av
plan för distriktsvårdens utbyggande beakta geografiska och andra lokala
förhållanden. Utskottet, som hyser den uppfattningen, att konstlad likformighet
vid bestämmandet av distriktens storlek måste undvikas, har velat
kraftigt understryka detta departementschefens uttalande, vars innebörd
uppenbarligen är den, att geografiska och praktiska förhållanden skola vara
bestämmande för distriktsindelningen. Den uppfattning, varåt utskottet sålunda
givit uttryck, synes överensstämma med den, som framkommit i
motionen II: 531. Med det anförda torde jämväl de likalydande motionerna
I: 305 och II: 532, däri bland annat yrkats, att distriktens storlek må kunna
omfatta cirka 5,000 invånare, få i denna del anses besvarade.
Enligt förslaget skall distriktssköterska åtnjuta dels kontant lön av minst
1,800 kronor för år jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor, efter fem
och tio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock kostnadsfritt möblerad bostad
jämte erforderlig köksutrustning, värme och lyse samt tvätt eller ock ersättning
för dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta
minst ett rum och kök jämte nödiga uthus.
I de likalydande motionerna I: 305 och II: 532 har hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den kontanta lönen till distriktssköterska skall utgå
med minst 1,600 kronor, varemot i motionen II: 536 yrkats, att riksdagen
måtte besluta, att bland förutsättningarna för erhållande av statsbidrag till
avlöning av distriktssköterskor uppställes villkor om en kontant begynnelselön
av 2,000 kronor, varå tre ålderstillägg å 100 kronor skola utgå efter
3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.
Beträffande den kontanta begynnelselönen har utskottet funnit sig böra
tillstyrka det i propositionen framlagda förslaget. Härav följer att utskottet
icke kunnat biträda de i nyssnämnda motioner i förevarande hänseende framställda
yrkandena.
I fråga örn naturaförmånerna har departementschefen framhållit, att det
kunde diskuteras, huruvida fri tvätt och köksutrustning skulle ingå i dessa
förmåner. Utskottet för sin del har ej kunnat undgå att finna förslaget i
denna del opraktiskt, varför utskottet icke ansett lämpligt tillstyrka, att i
distriktssköterskornas löneförmåner inrymmas fri tvätt och köksutrustning.
Den nedsättning av de föreslagna löneförmånerna, som utskottets i nyss
angivna hänseende intagna ståndpunkt innebär, har utskottet emellertid ansett
böra på ett eller annat sätt kompenseras. Det har härvid förefallit utskottet
lämpligt att — i överensstämmelse med vad som yrkats i motionen
II: 536 — vidtaga den förändringeD beträffande de föreslagna ålderstilläggen,
att ytterligare ett ålderstillägg å 100 kronor föreskrives, varjämte tiden för
ålderstilläggens utgående fastställes till 3, 6 och 9 år.
Enligt det av departementschefen förordade förslaget skall statsbidrag
utgå med 1,000 kronor örn året för varje distriktssköterskebefattning.
Vidare skola ålderstilläggen bestridas av statsmedel. I avseende härå har
utskottet icke haft något att erinra, dock bör det av utskottet föreslagna
16 Sammansatt stats- och andra lagutsTcotts utlåtande Nr 5.
tredje ålderstillägget liksom övriga ålderstillägg helt bestridas av statsmedel.
Utskottet har sålunda ansett sig icke kunna tillstyrka den i motionerna
1:305 och 11:532 föreslagna höjningen av statsbidraget från 1,000 till 1,200
kronor.
Departementschefen har uttalat, att de föreslagna löneförmånerna äro att
anse såsom minimiförmåner. Särskilt önskvärt vore, framhåller departementschefen,
att distriktssköterskan i sådana distrikt, där allmänhetens besök
vore eller kunde förväntas bliva talrika, bereddes en bostad örn två rum och
kök. På månget håll kunde vidare enligt departementschefen vara lämpligt
att bereda sköterskan fri telefon.
Utskottet har velat understryka vad departementschefen sålunda framhållit.
Särskilt har utskottet ansett sig böra betona att, där så belinnes
vara av behovet påkallat, sköterskan erhåller särskilt mottagningsrum, utöver
förslagets ett rum och kök. Tillika vill utskottet uttala angelägenheten av
att sköterskan, såvitt möjligt, beredes fri telefon. I likhet med departementschefen
har dock utskottet ansett, att dessa frågor icke böra göras till
villkor för statsbidrag.
Mot förslaget örn anordnande av två distriktssköterskekurser enligt den
nya undervisningsplanen har utskottet icke haft något att erinra, liksom ej
heller emot de två föreslagna kompletteringskurserna. För sagda ändamål
har för nästa budgetår äskats ett anslag av 41,000 kronor. Utskottet tillstyrker
för sin del anvisandet av nämnda belopp.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
I:o) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,
att vid granskning av det vid propositionen nr 213 fogade förslaget
till kungörelse om ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566) riksdagen ej funnit skäl att
mot detsamma göra andra erinringar än utskottet i detta utlåtande
upptagit;
II:o) att riksdagen må
a) med de erinringar, som utskottet därutinnan anfört, godkänna
de i statsrådsprotokollet över socialärenden den 1 mars
1935 omförmälda ändrade grunderna för statsbidrag till distriktsoch
dispensärvården, samt
b) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor
för budgetåret 1935/1936 under femte huvudtiteln anvisa ett
anslag av 41,000 kronor;
lilio) att följande motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 305 av herr Thelin,
nr 310 av herrar Verner Andersson och von Muhlenfels,
nr 311 av herr Anton Pettersson m. fl.; samt
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
17
inom andra kammaren:
nr 515 av fru Nordgren och fru Gustafson,
nr 531 av herrar Andersson i Rasjön och Nilsson i Steneberg,
nr 532 av herr förste vice talmannen Magnusson,
nr 536 av fröken Wellin och fru Ehlund,
nr 537 av herr Andersson i Falkenberg,
nr 538 av herrar Olsson i Närlinge och Westman samt
nr 539 av herr Pettersson i Dahl m. fl.
må, i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad
utskottet anfört, icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 1 juni 1935.
På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från statsutskottet:
första kammaren: herrar Svensson i Kompersmåla, Carlsson i Gävle och Petrén;
andra kammaren: herrar Strindlund, Norsell* och Isacson;
från andra lagutskottet:
första kammaren: herrar Olof Carlsson och Karl Bodin;
andra kammaren: herrar Österström, Johanson i Hallagården och Holmström
samt fru Nordgren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Petrén, Norsell, Isacson och Olof Carlsson samt fru Nordgren,
vilka ansett
dels att utskottets utlåtande beträffande ändringen i hälsovårdsstadgan
(sid. 6) bort hava följande lydelse:
»Kungl. Majit förslag till ändring i hälsovårdsstadgan, vilket åsyftar en
effektivisering av hälsovårdsnämndernas arbete, synes utskottet ändamålsenligt.
I likhet med departementschefen har utskottet ansett, att särskild
hälsovårdsnämnd skall tillsättas för hälsovårdsområde med mera än 1,500
invånare. Då det emellertid vid sådan gränsdragning ej kan undvikas, att
särskild hälsovårdsnämnd i vissa fall göres obligatorisk, utan att egentligt
Bihang till riksdagens protokoll 11)35. 6 sami. 2 avd. Nr 5. 1299 as 2
18
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5.
behov därav förefinnes, bör i enlighet med det föreliggande förslaget möjlighet
till undantag hållas öppen. Rätten att medgiva dylikt undantag synes
— såsom jämväl föreslagits — böra anförtros medicinalstyrelsen. Då den
ifrågasatta anordningen med föredragande ledamot för hälsovårdsärenden
i kommun, där hälsovårdsnämnden utgöres av kommunalnämnden, torde
vara ägnad att leda till en förstärkning av den hälsovårdande myndigheten
i dessa kommuner, har utskottet ej heller i denna del haft något att erinra
mot det föreliggande förslaget.
Av det anförda följer, att utskottet ej kunnat tillstyrka de förslag, som
i motionerna I: 311, II: 531 och II: 538 framförts rörande gränsdragning i nyss
angivna hänseende vid 3,000 invånare.»
dels och att utskottet bort hemställa
I:o) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att vid granskning av det vid propositionen nr 213 fogade
förslaget till kungörelse örn ändrad lydelse av 36 § hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 (nr 566) riksdagen ej funnit skäl
till erinringar mot detsamma;
II:o) att riksdagen må
a) med de —--dispensärvården, samt
b) till statens —-- 41,000 kronor;
III:o) att följande---riksdagens åtgärd.
2) av herrar Strindlund och Johanson i Hallagården, vilka ansett, att utskottet
bort avgiva följande utlåtande:
»Av propositionen framgår, att inom medicinalstyrelsen pågår utarbetande
av förslag till omorganisation av dispensärvården. Vidare har styrelsen
den 4 april 1935 avgivit förslag angående förebyggande mödra- och
barnavård.
Det i propositionen framlagda förslaget till omorganisation av distriktsvården
är visserligen av den art, att det icke formellt sett lägger hinder i
vägen för en fristående behandling av nyssnämnda förslag, men det har dock
synts utskottet mest ändamålsenligt, att det organisatoriska uppbyggandet
av samtliga dessa vårdgrenar sker i ett sammanhang.
Enligt propositionen skall dispensärvården ingå i den nya organisationen
endast i den mån så befinnes lämpligt med hänsyn till tuberkulosfrekvensen.
A platser, där tuberkulossjukligheten alltjämt är av betydande omfattning,
torde sålunda den nuvarande ordningen i fråga örn dispensärvården fortfarande
komma att bestå. Förslaget medför alltså den konsekvensen, att de
ifrågasatta förmånligare statsbidragsbestämmelserna icke kunna tillämpas å
dispensärsköterskor, som icke inordnas i distriktsvården; och detta av den
anledningen, att tuberkulosfrekvensen icke medgiver övergång till den nya
organisationen. En sådan anordning synes utskottet icke tillfredsställande.
Propositionens förslag innebär vidare icke någon bestämd gränsdragning
mellan barnmorskans och distriktssköterskans arbetsområden. Då frågan
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 5. 19
härom icke kan lösas förrän i samband med medicinalstyrelsens förslag angående
förebyggande mödra- och barnavård, har utskottet jämväl av denna anledning
ansett, att omorganisationen av distriktsvården bör anstå för att,
såsom nyss antytts, lösas i samband med frågorna örn dispensärvårdens
samt den förebyggande mödra- och barnavårdens ordnande. Att under
dessa förhållanden nu vidtaga någon ändring av 36 § hälsovårdsstadgan
synes utskottet icke påkallat.
Utskottet har därför icke kunnat tillstyrka propositionen, i vad den avser
ändring av hälsovårdsstadgan och ändrade grunder för statsbidrag till
distrikts- och dispensärvården. Med hänsyn härtill erfordras icke för nästa
budgetår ökat anslag för påskyndande av utbildning av distriktssköterskor
liksom ej heller medel för anordnande av kompletteringskurser. Till statens
skola för utbildning av distriktssköterskor synes därför för budgetåret 1935/
1936 böra anvisas samma anslag som det för närvarande utgående, eller
18,000 kronor.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
I:o) att] riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,
att riksdagen icke kunnat ansluta sig till det vid propositionen
nr 213 fogade] förslaget till kungörelse örn ändrad lydelse av
36 § hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566);
Illo) att riksdagen må i anledning av motionerna I: 310 och
II: 539
a) i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen icke
kunnat godkänna de i statsrådsprotokollet över socialärenden
den 1 mars 1935 omförmälda ändrade grunderna för statsbidrag
till distrikts- och dispensärvården, samt
b) till statens skola för utbildning av distriktssköterskor för
budgetåret 1935/1936 under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 18,000 kronor»;
lilio) att motionerna 1:305 och 1:311 samt 11:515, 11:531,
II: 532, II: 536, II: 537 och II: 538 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
3) av herr Holmström och fru Nordgren, vilka ansett, att utskottets yttrande
beträffande distriktsvårdsstyrelsen (sid. 13) bort erhålla följande
lydelse:
»Vad angår distriktsvårdsstyrelsen---avdelning därav.
Föreskriften att---vara kvinna.
Då intet landstings förvaltningsutskott torde hava såväl förste provinsialläkaren
som kvinna såsom ledamöter, lärer bestämmelsen därom, att landstingets
förvaltningsutskott eller viss avdelning därav må utgöra distriktsvårdsstyrelse,
aldrig komma att tillämpas. Med hänsyn härtill synes bestämmelse
i förevarande hänseende icke böra ingå i blivande kungörelse
angående statsbidrag till distriktsvård.»
20 ,,Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 5.
4) av desamma, vilka ansett, att utskottets yttrande beträffande distrikts
sköterskan
tillkommande förmån av fri bostad och fri telefon (sid. 16 »Departementschefen
har---fri telefon. Utskottet har ----för stats
bidrag».
) bort erhålla följande lydelse:
»Det vid statsrådsprotokollet fogade förslaget till kungörelse angående
statsbidrag till distriktsvård innehåller beträffande distriktssköterskas förmån
av fri bostad den bestämmelsen, att bostaden skall omfatta minst ett
rum och kök jämte nödiga uthus. Någon föreskrift ifråga örn fri telefon har
icke intagits i kungörelseförslaget.
Departementschefen har i förevarande hänseende yttrat, att särskilt önskvärt
vore, att distriktssköterskan i sådana distrikt, där allmänhetens besök
vore eller kunde förväntas bliva talrika, bereddes en bostad örn två rum och
kök. På månget håll kunde vidare, framhåller departementschefen, vara
lämpligt att bereda sköterskan fri telefon.
Enligt utskottets förmenande torde någon tvekan icke kunna råda därom,
att det såväl för sköterskan som för dem, som skola anlita henne, måste
vara i högsta grad olämpligt, att mottagning och behandling sker i bostadsrummet.
Det torde icke finnas någon ort, där anordnandet av två rum och
kök för sköterskan skulle stöta på större svårigheter.
För att underlätta sköterskans tillkallande vid sjukdoms- och olycksfall
samt för att möjliggöra, att sköterskan snabbt skall kunna komma i förbindelse
med läkaren, är det vidare nödvändigt, att sköterskan, där så kan ske,
beredes fri telefon.
De synpunkter, utskottet sålunda givit uttryck åt, äro av den vikt, att
enbart ett uttalande till förmån för desamma icke torde vara tillfyllest. Det
synes utskottet i stället böra skapas garantier för att sköterskan tillförsäkras
såväl mottagningsrum som, där så kan ske, fri telefon. För den skull bör i
blivande statsbidragskungörelse intagas föreskrift av det innehåll, utskottet
ovan angivit.»
5) av herr Svensson i Kompersmåla, som ansett, att utskottet i fråga örn
statsbidrag till distriktssköterskas avlönande (sid. 15) bort med bifall i denna
del till de likalydande motionerna I: 305 och II: 532 uttala, att statsbidrag
skall utgå med 1,200 kronor i stället för föreslagna 1,000 kronor.
Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktryckeri.