Statsutskottets utlåtande Nr 97.
1
Nr 97.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1935 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd till svensk luftfart m. m. jämte
två i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 8 mars 1935 dagtecknad proposition, nr
162, Ilar Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen
dels bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget Aerotransport träffa
avtal örn regelbunden luftfart efter utgången av år 1936 i huvudsaklig överensstämmelse
med det av föredragande departementschefen förordade, såsom
bilaga 3 vid statsrådsprotokollet fogade förslaget;
dels till tecknande av aktier i aktiebolaget Aerotransport, sedan dess bolagsordning
ändrats i huvudsaklig överensstämmelse med det vid nämnda
avtalsförslag såsom bilaga B fogade förslaget, under Utgifter för kapitalökning
och rubrik Fonden för statens aktier för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, av 1,250,000 kronor;
dels höja den i förslaget till riksstat för budgetåret 1935/1936 under rubriken
»F. Lånemedel» upptagna inkomstposten »Övriga lånemedel» med motsvarande
belopp;
dels ock besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall av behov
tillhandahålla medel för inlösen av aktier i bolaget, vilka tillhöra annan än
staten.
I anledning av propositionen hava i två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren, nr 296, av herr E. Sjödahl och den andra
inom andra kammaren, nr 518, av herr O. Jeppsson m. fl. hemställts,
a) att i avtalet mellan statsverket och aktiebolaget Aerotransport andra
paragrafen, första stycket, erhåller den formulering, som föreslagits av luftfansutredningen:
»Statsunderstöd utgår under förutsättning, att regelbunden
luftfart upprätthålles i minst den utsträckning, som angives i härvid såsom
bilaga A fogade trafikprogram med de ändringar uti detsamma, om vilka
Kungl Majit och bolaget må tid efter annan enas», samt att § 15 i samma
avtal får följande: »Statsverket är berättigat att vid avtalstids utgång inBihang
till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 97. uno sb 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
lösa bolagets tillliörigheter och trafikmateriel med belopp, som bestämmes
av fem gode män, av vilka Kungl. Majit utser två och bolaget två, varefter
de fyra sålunda valda tillkalla den femte. Inlösningsbeloppet får högst utgöra
summan av bolagets skulder och övriga förbindelser samt aktiekapitalets
nominella belopp»;
b) att riksdagen, i anledning av de uttalanden, som förekomma i Kungl.
Majits proposition nr 162 till årets riksdag, under rubriken »Postflygning»
ville framhålla, dels att det synes riksdagen lämpligt, att med vanligt utomlandsporto
frankerad brevpost alltjämt flygbefordras enligt hittills tillämpade
principer, dels ock att riksdagen finner det angeläget, att nattpostflygningarna
utökas till att pågå året runt, så snart tekniska hinder för en sådan åtgärd
icke längre föreligga;
c) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning beträffande upprättande av en flygled till Norrland; samt
d) att riksdagen ville såsom sin åsikt uttala, att Kungl. Majit vid fastställande
av taxor för den inrikes lufttrafiken måtte i möjligaste mån beakta
de i motionerna anförda synpunkterna.
Nuvarande avtal med aktiebolaget Aerotransport, avseende en statssubvention
av 650,000 kronor för år, gäller till och med utgången av år 1936.
För att i tid kunna träffa förberedelser för nya avtalsperioden har redan
nu underställts riksdagens prövning frågan örn formerna för en ny statssubvention
till den svenska luftfarten under sexårsperioden 1937—1942. Till
grund för propositionen ligger ett av särskilda sakkunniga (luftfartsutredningen)
avgivet förslag. Dessa sakkunniga — överståthållaren T. K. V. Nothin,
ordförande, samt ledamoten av riksdagens andra kammare, numera andre
vice talmannen O. Jeppsson, byråchefen i järnvägsstyrelsen A. C. A. Stjerna,
byrådirektören i generalpoststyrelsen C. A. G. Bildt och verkställande direktören
i aktiebolaget Aerotransport G. F. C. Florman — hava den 26 november
1934 avgivit betänkande med utredning rörande reguljär luftfart samt
luftfartsmyndighetens organisation (statens off. utredn. 1934:48). Luftfartsutredningens
förslag utmynnar i en hemställan, vari utredningen förordar
bland annat:
att svensk statsunderstödd luftfart från och med år 1937 bedrives i den
vidgade omfattning, som är angiven under beteckningen »trafikplan III»,
innebärande en enkeltur dagligen året runt på en var av sträckorna Malmö
—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam, Malmö—Köpenhamn—Amsterdam,
Amsterdam — Paris, Amsterdam—London, Stockholm—Malmö och Oslo—-Göteborg—Köpenhamn—Malmö, samt en dubbeltur dagligen året runt på
vardera av sträckorna Stockholm—Abo—Helsingfors—Tallinn och Malmö—
Köpenhamn—Berlin,
att för bedrivandet av ifrågavarande luftfart nuvarande aktiebolaget Aerotransport
ombildas, varvid svenska staten ingår såsom huvuddelägare genom
teckning av stamaktier till ett belopp av 2,500,000 kronor, medan innehavare
av nuvarande aktier i bolaget erhålla preferensaktier intill belopp, motsvarande
584,000 kronor, medförande preferensrätt till fyra procents årlig utdelning,
att mellan svenska staten och det sålunda ombildade bolaget träffas avtal,
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
3
gällande till att börja med sex år, om utförande av reguljär luftfart i enlighet
med förenämnda »trafikplan III», därvid staten förbinder sig lämna
bolaget årligt understöd för år 1937 med 950,000 kronor och för år 1938
med 875,000 kronor o. s. v. med ett för varje år med 75,000 kronor nedsatt
belopp,
att de nattpostflygningar, som av det svenska luftfartsbolaget lära komma
att utföras, även i fortsättningen bekostas av postmedel, varvid ersättningen
beräknas efter bolagets självkostnader, samt
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blir luftfartsmyndighet, för vilket
ändamål nyinrättas en särskild byrå inom ämbetsverket.
Luftfartsutredningen har utgått från att de luftfartslinjer, vilka ingå i det
av utredningen förordade programmet för flygtrafikens utveckling, alltjämt
bliva anlitade för postbefordring och att förutom luftfrankerad post även
annan brevpost (brev och brevkort) liksom hittills flygbefordras å omhandlade
linjer.
Till detta förslag har departementschefen i allt väsentligt anslutit sig; beträffande
postflyget har dock departementschefen, på sätt av det följande
framgår, antytt vissa möjligheter till kostnadsbegränsningar.
Av vad departementschefen anfört örn transportavgifternas avvägning må
här återgivas följande:
Vid ett bedömande av frågan, vilken taxepolitik som bör föras, är att
märka, att i den mån den svenskdrivna luftfarten i samtrafik med utländska
företag trafikerar övervägande utländska linjer, taxorna måste i huvudsak
fastställas i samförstånd med dessa andra länder eller företag och att således
i dessa fall svenskt inflytande endast i begränsad utsträckning kan
göra sig gällande. A inrikes linjer äger däremot det egna landet självbestämmanderätt
över taxorna, vare sig dessa linjer trafikeras av in- eller
utländska företag. Taxefrågan får också här sin största betydelse med
hänsyn till andra trafikmedels ekonomi och intressen, vilka givetvis icke
böra mer än nödvändigt trädas för nära av en med statsunderstöd bedriven
flygtrafik. Luftfartsutredningen har för sin del framhållit, att särskild
uppmärksamhet alltjämt bör fästas vid taxepolitiken, så. att ingen
osund konkurrens uppstår. Jag ansluter mig till denna uppfattning liksom
till utredningens mening därom, att i angivet syfte biljettpriserna å de
inrikes statsunderstödda linjerna böra, örn ej särskilda omständigheter påkalla
undantag, hållas över priset å lia klass järnvägsbiljett, inberäknat sovplatsavgift
där sovvagn brukar användas, å motsvarande järnvägssträcka.
Det synes mig över huvud taget riktigt att trafikanterna, för vilka de snabba
och bekväma flygförbindelserna ansetts vara av stor ekonomisk betydelse, i
högre grad än för närvarande böra bära kostnaderna för luftfarten. Detta
utesluter icke, att transportavgifterna vid flyglinjetrafiken, sedan densamma
nått självständig ekonomisk bärkraft, så snart som möjligt böra bringas
ned tiil en nivå, vid vilken luftfarten kan komma att tjäna som trafikmedel
för en större allmänhet än den, som nu har möjlighet att begagna sig av
dess fördelar.
Beträffande flygpostbefordran vill utskottet inledningsvis erinra örn ett av
1932 års riksdag i skrivelse nr 214 gjort uttalande, att världspostkonventionen
principiellt utginge från att snabbaste väg alltid borde anlitas för
postbefordran samt att, då inkomsten av utlandsportot lämnade betydande överskott,
goda skäl syntes föreligga att alltjämt främja denna ur den allmänna
samfärdselns synpunkt riktiga princip.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Departementschefen har i nu förevarande proposition påpekat, att postverket
under senare år flygledes till utlandet transporterat betydande delar
av den brevpost, tidvis så gott som all sådan, som lämpligen kunnat befordras
å flyglinje, liksom även luftfrankerad paketpost. Detta gäller såväl dagflygningarna
som de hittills blott under sommarmånaderna bedrivna nattflygningarna.
Den med särskilt luftporto försedda brevposten har flygbefordrats till bestämmelseorten,
i den mån flyglägenheter varit tillgängliga och medfört tidsvinst.
Övrig brevpost har i mån av utrymme erhållit flygbefordran till London,
Paris, Bryssel, Antwerpen, Hamburg, Berlin och Helsingfors, därvid
alltså även vissa av Aerotransport icke trafikerade linjer utnyttjats för ändamålet.
Hela den av generalpoststyrelsen på basis av nuvarande befordringsprinciper
uppgjorda kalkylen för luftpostbefordran efter år 1936 visade väsentligt
minskade portoinkomster men nära nog fördubblade nettokostnader.
Det kunde givetvis ifrågasättas, huruvida det skulle vara ekonomiskt riktigt
att anordna flygposttransporterna efter ett program, som visar ett dylikt
resultat. I anslutning härtill anför departementschefen bland annat följande:
Från näringslivets sida har, under framhållande av postflygningens, enkannerligen
nattflygningens stora betydelse för näringslivet över huvud taget
och främst för export- och importhandeln, betonats angelägenheten av att
det särskilda luftportot avvecklas. Det må erkännas att flygpostbefordringen
äger sin betydelse för vissa delar av näringslivet. Detta förhållande synes
emellertid i och för sig icke kunna åberopas som skäl för att postverket
skulle i stället för näringslivet självt och den korresponderande allmänhet
i övrigt, som önskar utnyttja flygposttransporterna, bära hela den särskilda
kostnad, som är förenad med sådana transporter. Det stundom framförda
skälet, att postverket har skyldighet att transportera posten på snabbaste
sätt, kan jag finna godtagbart endast intill den gräns, som skälig jämvikt
mellan inkomster vid och utgifter för respektive befordringssätt ovillkorligen
måste utgöra. Yad särskilt angår nattflygningarna synes det uppenbart,
att icke ens med den fastställda luftportosatsen en sådan jämvikt tillnärmelsevis
kan uppnås.
Äro emellertid de ekonomiska eller andra fördelar, den snabba flygpostbefordringen
påstås medföra för korrespondenterna, av den storleksordning,
att betydande belopp finnas böra nedläggas av postverket på denna flygning,
bör det också kunna antagas, att en rimlig höjning av portosatsen
för flygbefordran icke gärna kan föranleda till en minskning av den luftfrankerade
postmängden. En höjning av luftportot borde vid sådant förhållande
sannolikt medföra en motsvarande inkomstökning för postverket.
Möjligheterna att avväga luftpostpoidot äro begränsade genom den internationella
postkonventionen. Enligt denna får inom Europa sådant porto
uttagas med högst 15 guldcentimes per 20 gram. Det nuvarande svenska
portot, 10 öre per 20 gram, motsvarar emellertid enligt gällande kurs endast
ungefär 8 guldcentimes och skulle alltså kunna höjas till inemot det dubbla.
Det svenska luftportot är bland de lägsta i Europa. I exempelvis Danmark
är luftportot för närvarande fastställt till 20 danska öre per 20 gram för brev
och 15 öre för brevkort.
Örn sålunda, vid bibehållande av särskilt luftporto, en höjning av detsamma
synes rimlig och genomförbar, kunna emellertid även andra åtgärder
i detta sammanhang komma under övervägande. Förut har antytts, att
frågan örn flygbefordring av icke luftfrankerad post ställde sig något annor
-
Statsutskottets utlåtande, Nr 97.
O
lunda vid sådana nattflyglinjer, för vilka postverket bestrede bolagets självkostnad.
I dylika fall kan nämligen den icke luftfrankerade posten, i den
mån utrymmet det medgiver, medtagas utan särskild kostnad för postverket.
I regel är den luftfrankerade postmängden icke större än att även övrig
brevpost kan inlastas i flygplanen, som vid nattflygningen endast avses för
posttransport, oell postverkets kostnader för nattflygningarna äro lika stora
oavsett den transporterade postmängden. Det kan då ock synas naturligt,
att även den icke luftfrankerade posten får medfölja. En given gräns för
flygtransporten av sistnämnda post bör dock enligt min mening vara den
station, från vilken postverket bär att erlägga frakt efter vikt och där alltså
det särskilda skälet för flygbefordringen icke längre äger giltighet. Vid denna
station skulle då den icke luftfrankerade posten överföras till land- respektive
sjötransport, örn sådan ifrågakommer.
Örn det alltså under vissa förhållanden kan anses lämpligt att även icke luftfrankerad
utlandspost från Sverige befordras med nattfly glin jerna — behov avnattflygning
för annan post än utlandspost torde icke föreligga å nuvarande
svenska flygleder — synes det, i betraktande av de höga kostnaderna för detta
befordringssätt och den betydande del av utlandsposten, som sålunda skulle
flygbefordras, kunna sättas i fråga, huruvida icke det vanliga utlandsportot bör
höjas, med bibehållande av det särskilda luftportot endast för flygtransport till
utomeuropeiska länder och för flygning inom Europa med andra linjer än svenska
nattflyglinjer. Därmed skulle praktiskt taget all brevpost till utlandet vara
berättigad till transport med svenska nattflyglinjer, där sådana inrättats.
Ett av de tidigare åberopade viktigare skälen för flygbefordran av icke
luftfrankerad post har varit, att det svenska utlandsportot har ansetts väl
högt och därför motivera en förbättring av transporttiderna genom flygbefordran
utan att särskilt luftpostporto med nödvändighet bort uttagas.
Numera torde emellertid detta skäl knappast äga giltighet. Generalpoststyrelsen
har ock i sitt utlåtande antytt, att en höjning av utlandsportot
kunde anses befogad till och med av andra skäl än dem som hänföra sig till
flygförbindelsernas större snabbhet. Aven utvägen att minska förlusterna
å" postflyget genom uttagande av ett högre utlandsporto än det nu fastställda
bör därför komma under övervägande.
Beträffande den ekonomiska innebörden av en eventuell höjning av utlandsportot
må erinras örn följande. Den internationella postkonventionen
fastställer för vanliga brev ett utlandsporto av 25 guldcentimes för 20 gram
och 15 guldcentimes för varje påbörjad överskjutande viktsats av 20 gram samt
för brevkort 15 guldcentimes, med rätt för staterna att minska portosatserna
med 20 procent eller öka dem med 40 procent. Det svenska utlandsportot
är 25 respektive 15 öre för brev och 15 öre för brevkort, efter nuvarande
kurs motsvarande omkring 20 respektive 12 guldcentimes. Enligt postverkets
statistik för år 1934 utgjorde antalet svenska brev till utlandet inklusive
rekommenderade och assurerade försändelser, men bortsett från
post till Danmark, Finland, Island och Norge — för dessa gälla i stort sett
samma portosatser som inom Sverige — något mer jin 9 miljoner. En höjning
av brevportosatsen 25 öre till exempelvis 35 öre torde alltså kunna
beräknas medföra en inkomst av omkring 900,000 kronor, vartill kommer
den inkomstökning, som skulle vinnas örn samtidigt utlandsportot för brevkort
i motsvarande mån höjdes.
Örn en portoökning av här angiven art genomföres, synes flygbefordringen
av post kunna utan mera avsevärd nettokostnad bedrivas i huvudsakligen don
omfattning, luftfartsutredningen förutsatt. Dock torde, på sätt jag förut utvecklat,
åtminstone i regel endast den post, som försetts med luftporto, böra
transporteras med dagflygningarna och med nattflygningarna bortom slutpunkten
för de svenska linjerna.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Utskottet.
Alltsedan år 1925 har statssubvention utgått till aktiebolaget Aerotransport.
Redan år 1918 hade emellertid riksdagen framställt begäran örn utredning
rörande förutsättningarna för en »reguljär lufttrafik». De förväntningar,
som riksdagen då och senare vid olika tillfällen uttalat beträffande
detta nja trafikmedels betydelse för samfärdseln, äro numera på god väg
att förverkligas. Den europeiska liksom den amerikanska kontinenten är
redan genomdragen av ett stort antal flyglinjer med en regelbunden, året
örn pågående trafik, som är i starkt tilltagande. Yad den nordiska trafiken
beträffar må erinras, att rörelsen vid Malmö flyghamn redan nått ett omfång
av 22 ankommande eller avgående flygplan per dag. Genom förening
av tåg- och flygförbindelse föreligger innevarande sommarhalvår möjlighet
till dagpassagerarbefordran Stockholm—Paris, respektive London och vice
versa. Helsingfors är likaledes — över Riga -— förenat med sistnämnda
båda städer genom dagflygförbindelse. Såsom ytterligare belysande för den
alltjämt tilltagande hastigheten på flyglinjerna må anföras, att Malmö
numera kan på dagen nås från så avlägsna platser som Rom och Atén.
Aven den transkontinentala lufttrafiken är stadd under utveckling. Engelska,
franska och holländska flygföretag upprätthålla flygförbindelser till
Indien med sammanlagt fem turer i veckan. Med Zeppelinluftskepp upprätthålles
passagerarfart varannan vecka mellan Tyskland och Sydamerika.
Mellan Europa och Sydamerika finnas dessutom två luftpostturer per vecka,
därav en fransk och en tysk; även befordringen över Atlanten sker med flyg.
Engelska postverket överväger för närvarande att mot vanligt porto transportera
flygpost över hela det brittiska imperiet.
Den i propositionen framlagda planen för den svenska luftfarten under
åren 1937—1942 innebär, att helårstrafik skulle bedrivas dels å kontinentlinjerna
Stockholm—Malmö—Berlin, London och Paris, dels ock å de skandinaviska
linjerna Oslo—Göteborg—Malmö och Stockholm—Helsingfors—
(Tallinn). Därjämte skulle nattpostflygning äga rum året runt i sådan omfattning,
att brevpost kunde åtminstone under sex veckodagar befordras från
Stockholm, respektive Göteborg till London, respektive Paris och vice versa
på en natt med avgång alltså på aftonen och utdelning följande morgon.
För detta trafikprograms genomförande förutsättes dels ett statligt engångsutlägg
för aktieteckning i det ombildade aktiebolaget Aerotransport på
2,500,000 kronor — att utgå av lånemedel — dels ock en årlig subvention
med följande belopp1), nämligen:
1937 ........................................................ kronor 1,050,000
1938 ........................................................ » 975,000
1939 ........................................................ » 900,000
1940 ....................................................... » 825,000
1941 ......................................................... » 750,000
1942 ......................................................... » 675,000
‘) Av dessa belopp innehållas 100,000 kronor som ränta å statens kapitalinsats, 2,500,000
kronor, i aktiebolaget Aerotransport.
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
7
Läggas härtill de årliga merutgifter på cirka 900,000 kronor som postflygningen
beräknas medföra stiga de statliga utläggen för ifrågavarande
linjeluftfart till avsevärda summor.
Yid den föreliggande frågans bedömande bör dock beaktas, att flygtrafiken
alltjämt är att betrakta som ett nytt transportmedel, som ej ännu uppnått
sin självständiga bärighet. I likhet med ett stort antal främmande nationer
lära de svenska statsmakterna böra medverka till att göra en fortsatt insats
för flygtrafikens utveckling. Erinras må, att även det svenska järnvägsväsendets
genombrott på sin tid skedde med liknande stora uppoffringar, varvid
den relativa betydelsen av andra transportmedel, enkannerligen den inrikes
sjöfarten samtidigt kom att minskas. Belysande är ett av 1887 års taxekommitté
gjort uttalande, att när järn vägsbyggandet på 1850-talet tog sin
början »regering och riksdag mindre torde haft till ögonmärke detta företags
avkastningsförmåga än tidens krav på förbättrade och snabba kommunikationsmedel».
En jämförelse, som härvidlag också förtjänar åberopas, äro
de stora utlägg, som under 1800-talet ända fram till Sassnitzfärjornas tillkomst
år 1909 från postverket erfordrades i form av stora ångbåtssubventioner
och på annat sätt för att tillgodose behoven av tidsenliga och allt
snabbare postförbindelser med kontinenten.
På grund av sitt allmänna geografiska läge och särskilt som genomfartsland
för den norska och finska trafiken har Sverige betydande intressen att
tillvarataga vid det slutliga fastställandet av de framtida internationella flyglinjerna.
Ett framtidsintresse är också utvecklingen av de inhemska flyglederna.
Från dessa utgångspunkter har utskottet ansett sig böra tillstyrka de
föreliggande förslagen till ombildning av aktiebolaget Aerotransport och till
ökning av dess kapital samt i samband därmed örn en årlig subvention till
bolaget. Att understödsbeloppet årligen minskas förtjänar särskilt uppmärksammas,
och förslaget härutinnan får betraktas som ett uttryck för hysta
förväntningar att kunna uppnå ett efterhand förbättrat ekonomiskt resultat
på de nu tillsvidare statssubventionerade linjerna.
Beträffande den framtida taxepolitiken har departementschefen anslutit
sig till luftfartsutredningens uttalande örn att biljettpriserna å de inrikes
stödda linjerna böra »om ej särskilda omständigheter påkalla undantag»
hållas över priset å Ira klass järnvägsbiljett, inberäknat sovplatsavgift, där
sovvagn brukar användas.
Transportavgifternas lämpliga avvägning måste utan tvivel betraktas som
en särskilt ömtålig sak, då fråga är om ett nytt transportmedel sådant som
flyget. Till viss ledning synas dock kunna tjäna redan vunna erfarenheter
från utländska trafiklinjer. I varje fall måste utskottet finna angeläget, att
luftfartens utveckling ej hämmas genom alltför högt satta taxenormer. Detta
synes ej minst böra gälla, då fråga är om att tillvarataga det svenska flygets
framtidsmöjligheter inom det egna landets gränser.
De årliga nettokostnaderna för postflygningen uppgå för närvarande till
inemot 600,000 kronor. Postverket har då med flygplan befordrat även icke
B Statsutskottets utlåtande Nr 97.
luftfrankerad post, ett förfaringssätt, som jämväl av främmande postförvaltningar
i en alltjämt ökad utsträckning börjar tillämpas. Med nattflyg bar
emellertid posten hittills transporterats allenast under fem månader Stockholm—Malmö—Hannover.
Skall, såsom generalpoststyrelsen funnit motiverat,
nattpostflygning försiggå året runt och både från Stockholm och Göteborg,
ökas kostnaderna till cirka 900,000 kronor på sätt framgår av följande
inom generalpoststyrelsen uppgjorda beräkning:
Kronor.
Dagflygningar......................................................................................... ») 290,000
Nattflygningar........................................................................................ 1,140,000
Yidarebefordring å utländska flyglinjer, omkring.............................. 240,000
Lokala transporter och personalkostnader, omkring ........................ 85,000
Summa kronor 1,755,000
Härifrån avgå Kronor.
Luftportoinkomster (beräknade) ..................... 125,000
Lufttransitinkomster (av danska, finska, norska m. fl. postförvaltningar),
omkring........................................................ 630,000
Inbesparade land- och sjötransitavgifter, omkring.............. 110,000 865 000
Nettokostnad kronor 890,000
Denna summa av i runt tal 900,000 kronor förefaller hög men kan vara
motiverad med hänsyn till postflygets alldeles särskilda betydelse för Sveriges
del, främst på grund av vårt avlägsna läge i förhållande till London och
Paris samt andra kultur- och handelscentra. Av stor betydelse är även, att
Sverige kan bibehålla och utveckla samarbetet med Danmark, Finland och
Norge beträffande postbefordran.
Bland åtgärder, som lämpligen kunna komma i fråga för kostnadernas
begränsning och som i propositionen diskuteras, synes en måttlig höjning
av vårt för närvarande relativt låga utlandsporto erbjuda en nära tillhands
liggande lösning.
I detta sammanhang måste uppmärksammas, att de kalkyler, som ligga
till grund för beräkningen av den årliga allmänna subventionen till aktiebolaget
Aerotransport, grundats på en bolagets årsintäkt av post, transporterad
med dagflyglinjerna, till belopp av 265,000 kronor.
Vad angår avtalet med aktiebolaget Aerotransport anser utskottet en
ändring påkallad beträffande § 15. Enligt departementschefens förslag har
denna paragraf följande lydelse: »§ 15. Statsverket är berättigat att vid avtalstidens
utgång inlösa bolagets tillhörigheter och trafikmateriel med belopp,
som bestämmes av fem gode män, av vilka Kungl. Maj:t utser två och
bolaget två, varefter de fyra sålunda valda tillkalla den femte. Inlösningsbeloppet
får bestämmas högst till aktiekapitalets nominella belopp.» På sätt
‘) Av luftfartsutredningen beräknad till 265,000 kronor. Beloppet 290,000 kronor innefattar
även postbefordran med passagerarflyg (Oslo)—Göteborg—Malmö i anslutning till
nattpostflyglinj en Malmö—Kontinenten.
Statsutskottets utlåtande Nr 97.
9
motionsvis erinrats skulle emellertid denna formulering leda till att även
om värdet av bolagets tillhörigheter vid en framtida likvidation motsvarade
ej endast aktiekapitalet utan även bolagets skulder dessa tillhörigheter dock
skulle av statsverket betalas med allenast en summa motsvarande aktiekapitalets
nominella belopp och alltså utan hänsyn till skulderna. Då, såsom
skäligt synes vara, även skulderna böra få inräknas i lösesumman, vill
utskottet föreslå följande lydelse av nämnda paragrafs sista stycke.
§ 15-
Statsverket är berättigat---den femte. Därest bolagets tillhörig
heter
och trafikmateriel i värde överstiga summan av bolagets aktiekapital
och skulder, får inlösningsbeloppet likväl icke bestämmas högre än som kan
beräknas erforderligt för att aktieägarna vid likvidation av bolaget skola
erhålla vad som motsvarar aktiernas nominella belopp.
Vad departementschefen anfört beträffande flygleder och övrig markorganisation
liksom ock i fråga örn luftfartsmyndighetens överflyttning från kommunikationsdepartementet
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föranleder
ingen särskild erinran från utskottets sida.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition och
motionerna I: 296 och II: 518, må
a) bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget Aerotransport
träffa avtal örn regelbunden luftfart efter utgången
av år 1936 i huvudsaklig överensstämmelse med det av chefen
för kommunikationsdepartementet förordade förslaget;
b) till tecknande av aktier i aktiebolaget Aerotransport,
sedan dess bolagsordning ändrats i huvudsaklig överensstämmelse
med det vid nämnda avtalsförslag såsom bilaga B fogade
förslaget, under Utgifter för kapitalökning och rubrik Fonden
för statens aktier för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 1,250,000 kronor, att utgå av lånemedel;
c) besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fallav
behov tillhandahålla medel för inlösen av aktier i bolaget,
vilka tillhöra annan än staten.
Beträffande Kungl. Maj:ts förslag örn höjning av inkomstposten »Övriga
lånemedel» kommer utskottet att framdeles avgiva yttrande.
Stockholm den 3 maj 1935.
På statsutskottets vägnar:
ANDEUS ANDERSON.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 97.
1010 35 2
10
/Statsutskottets utlåtande Nr 97.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Pålsson, Olof Olsson, Johansson i Fredrikslund,
Bergqvist, Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, Bergström, Nylander, Nilsson i Fredrikstad,
Tham, Lindström och Larsson i Varberg, samt
från andra kammaren: herrar Anderson i Eåstock, Magnusson i Skövde, Törnkvist
i Karlskrona, Holmgren, Eriksson i Stockholm, Jeppsson, Jonsson i Eskilstuna,
Andersson i Prästbol, Nilsson i Hörby, Norsell, Andersson i Ovanmyra och Aronson.
Stockholm 19 35 K. L. Beckmans Boktr.