Statsutskottets utlåtande Nr 83.
21
Nr 83.
Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1935 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av vadit motion om tillgodoseende av statens
lokalbehov genom förvärv av fastigheter i Stockholm.
(4:e avd.)
I en inom första kammaren av herr O. A. Ernfors väckt motion, nr 131, har
hemställts, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att då
tillfälle erbjudes till förvärvande av välbelägna fastigheter i Stockholm, vilka
kunna för statens räkning lämpligen utnyttjas, Kungl. Majit ville träffa anstalter
för förvärvande av sådana fastigheter.
I sitt år 1925 avgivna betänkande (Statens offentliga utredningar 1925: 15)
redogjorde statens byggnadssakkunniga för staten tillhöriga fastigheter i huvudstaden.
Under erinran att uppgjorda liggare upptoge staten tillhöriga fastigheter
i Stockholm och dess omedelbara närhet med en sammanlagd areal
av 30,205,442 kvm. och med ett år 1920 uppgivet taxeringsvärde av 184,177,027
kronor, anförde de sakkuniga följande:
Denna senare summa måste anses ligga icke oväsentligt under fastigheternas
verkliga värde. Särskilt påtaglig är undervärderingen av de större monumentalbyggnaderna
och de kungl, lustslotten. För större delen av Djurgården
finnes intet värde angivet. Enligt Djurgårdssakkunnigas beräkning skulle enbart
den del av Djurgården, som av dem ansågs lämplig till stad med slutet
byggnadssätt, upptaga en yta av 2,747,600 kvm., vid försäljning lämna statsverket
en nettobehållning av 137,380,000 kronor. Kungsträdgården är taxerad
till endast 220,000 kronor samt Kungl, biblioteket och Humlegården tillsammans
till 500,000 kronor; däremot är Bellevue upptaget till ett värde av
3,000,000 kronor, vilket allt vittnar örn brist på ordning och konsekvens vid
bokförandet av statens fastigheter, ett förhållande som vi få anledning att
längre fram närmare beröra.
Nämnda tre fastigheter, Kungsträdgården, Humlegården och Bellevue hava
det gemensamt, att de, ehuru visserligen icke helt obebyggda, till sina huvudsakliga
delar äro tills vidare upplåtna till allmänt begagnande, oaktat de icke
i stadsplanen fastställts såsom torg eller allmän plats. De bibehålla sålunda
alltjämt sin karaktär av byggnadsmark, vilket innebär, att de av statsverket
kunna helt eller delvis bebyggas utan stadens medgivande till ändring av stadsplanen.
Detsamma torde vara förhållandet på Norrmalm bland annat även med
Lantmäteribacken och markremsor utmed Tekniska skolans och Nya elementarskolans
gatufasader ävensom med betydande delar av till trafik upplåten
mark på Riddarholmen, såsom ela 71 % av den för Gamla kungshuset och
Kammarrättens hus gemensamma tomten nr 6 kv. Riddarholmen, vissa delar
av Arkivgatan, gränden utefter Rosenhaneska palatsets östra sida ävensom den
gamla Geijerska tomtdelen öster örn Riddarholmskyrkans kor utefter järnvägen.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
Utskottet.
Däremot torde icke utan ändring av stadsplanen kunna bebyggas den mark,
vartill staten, enligt Riksarkivets utredning, visserligen måste anses vara ägare,
toen vilken ingår i gata eller allmän plats enligt fastställd stadsplan eller
stadsplan, som »av ålder består», såsom exempelvis vissa delar av Arkiv- och
Tryckerigatorna samt Kungsträdgådsgatan mellan Hamngatan och Arsenalsgatan.
Såsom allmänna önskemål beträffande statens byggnadsverksamhet framhöllo
de sakkunniga
att statens nybyggnadsverksamhet inskränktes till det minsta möjliga,
att åtskilliga Kronan tillhöriga tomter bättre tillgodogjordes,
att förhyrning av lokaler i enskilda fastigheter så småningom avvecklades,
att i samma hus eller i varandras närhet sammanfördes sådana verk och institutioner,
som av en eller annan anledning kunna anses samhörande eller som
hava fördel av att vara placerade nära varandra,
att ämbetsverken förlädes i stadens centralare delar,
att på Riddarholmen bibehölles riksarkivet och de kamerala verken.
I anslutning härtill framkastade de sakkunniga tanken på att, för beredande
av plats åt ämbetsverken i stadens centralare delar, staten borde förvärva
centralt och ur affärssynpunkt väl belägna egendomar, i vilka hela bottenvåningen
jämte överbyggda gårdar kunde uthyras till affärslokaler, hellre än att
för ämbetsbyggnader använda mera periferiskt belägna, staten tillhöriga tomter.
Härvid borde i första rummet förvärvas fastigheter, belägna i kvarter,
där staten redan förut är tomtägare, såsom i kv. Fyrmörsaren (gymnastiska
centralinstitutet), Lejonet (Arvfurstens palats) och Rosenbad.
De sakkunniga framhöllo emellertid också att nybyggnadsbehovet i avsevärd
mån kompenserades genom evakuerade värdefulla tomter och byggnader i
centralare stadsdelar såsom exempelvis sådana fastigheter vilka för det dåvarande
upptoges av garnisonssjukhuset, karolinska institutet, tekniska högskolans
gamla fastighet vid Drottninggatan o. s. v.
Till stöd för sin framställning örn ytterligare statliga nyförvärv av centralt
belägna Stockholmsfastigheter har motionären åberopat den utökning av statens
verksamhet som alltjämt påginge.
I anledning härav vill utskottet erinra örn de åtgärder, som på senare tid vidtagits
för tillgodoseende av ökade behov av tjänstelokaler. Bland skedda förvärv
och utförda om- eller nybyggnader märkas Rosenbadsfastigheterna, försvarsdepartementets
fastighet vid Storkyrkobrinken, den stora ämbetsverksfastigheten
Hantverkargatan 29, kontrollstyrelsens hus vid Svartmangatan,
riksförsäkringsanstaltens hus vid Adolf Fredriks kyrka samt fastigheten
Myntgatan 4, där en del av nya kanslihuset redan är uppfört. Härtill komma
vattenfallsstyrelsens fastighet vid Karduansmakargatan, telegrafverksfastigheten
vid Brunkebergstorg och postverkets år 1929 inköpta stora fastighet vid
Malmtorgsgatan. Att staten jämväl i övrigt förfogar över ett ansenligt fastighets-
och tomtbestånd inom Stockholms centrum framgår av statens byggnadssakkunnigas
betänkande. I den mån vissa där angivna tomtområdens bebyg
-
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
23
geise anses böra undvikas bör dock deras innehav öppna möjlighet till förvärv
av annan lämplig tomtmark genom byte eller på annat sätt.
Efter finans- och handelsdepartementens inflyttning i nya kanslihuset bliva
deras nuvarande lokaler vid Storkyrkobrinken, respektive i Rosenbad tillgängliga
för andra statsändamål. En del av statens lokalbehov torde alltid få tillgodoses
genom förhyrning, i all synnerhet då fråga är örn kommittéer, kommissioner
och andra tillfälliga ändamål och då så kan ske till måttliga hyror
på sätt för närvarande bör kunna vara fallet.
överhuvud anser sig utskottet böra ifrågasätta, huruvida man från riksdagens
sida bör räkna med en så stark ytterligare stegring av den statliga förvaltningsverksamheten,
att ett särskilt riksdagsinitiativ nu tarvas för att säkerställa
det framtida behovet av tjänstelokaler.
Med avstyrkande alltså av motionen hemställer utskottet,
att herr Ernfors’ motion I: 131 ej må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 9 april 1935.
På statsutskottets vägnar:
ANDERS ANDERSON.
Närvarande: se under utlåtandet nr 80.