Statsutskottets utlåtande Nr 126.

1

Kr 126.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1935 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934.

(lia avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Majit avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som blivit i revisionsberättelsen
iakttagen.

C

lio) Kungl, slottet. Under kungl, hov- och slottsstaterna, § 2, hava revisorerna
meddelat, att de vid besök å kungl, slottet i Stockholm iakttagit,
att västra trappuppgången och norra portiken icke hefunne sig i sådant
skick, som borde krävas för en byggnad av denna karaktär (Del I sid. 4).

Revisorerna hava ansett sig böra understryka behovet av snar reparation,
enär ett uppskjutande av dessa arbeten torde komma att framdeles
medföra större kostnader än örn de nu komma till utförande.

Den av revisorerna berörda frågan har upptagits av Kungl. Majit, utskottet.
som under sjätte huvudtiteln, punkt 41, i innevarande års statsverksproposition,
hemställt, att för ändamålet måtte för nästa budgetår anvisas
ett belopp av 64,000 kronor, utgörande en tredjedel av den till 192,000 kronor
uppskattade totalkostnaden för de reparationsarbeten, varom här är
fråga.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag har numera av riksdagen bifallits
(jfr statsutskottets utlåtande nr 6, p. 39); varom utskottet velat här

erinra.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr lis.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

2:o) Arméns mathåilningsanslag. Under försvarsdepartementet, § 5,
hava revisorerna framställt vissa erinringar beträffande beräkningen av
arméns mathåilningsanslag och därmed sammanhängande förhållanden
(Del I sid. 9—12).

I sitt utlåtande nr 4, punkt 23, har utskottet yttrat sig rörande de
spörsmål, som revisorerna sålunda upptagit till behandling; varom utskottet
velat här

erinra.

3:o) Förläggningsförhållandena för Stockholms garnison. Under försvarsdepartementet,
§ 6, hava revisorerna påtalat vissa förhållanden
rörande förläggningen av Stockholms garnison, nämligen dels det
bristande yttre underhållet av vissa byggnader inom Svea och Göta livgardens
kasernetablissement och dels den otillfredsställande förläggningen
å Järvafältet (Del I sid. 12—14).

Efter att hava redogjort för sina iakttagelser vid besök å förenämnda
platser hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande:

Vad till en början beträffar gar deskasernernas etablissemang äro revisorerna
av den uppfattningen, att det måste anses nödvändigt att
vidtaga åtgärder för att reparera de mest framträdande bristerna. Huru
än frågan örn gardesregementenas framtida förläggning kan komma att
ordnas, synes det revisorerna klart, att de nödvändigaste reparationsarbetena
å de nuvarande kasernerna icke böra uppskjutas.

Vidkommande därefter frågan örn den nära nog ständiga förläggningen
under övningar av trupper från Stockholms garnison till Järvafältet,
vilja revisorerna som sin mening framhålla, att det måste anses
Önskvärt, att därmed sammanhängande frågor snarast möjligt upptagas
till allvarligt övervägande. Det kan nämligen knappast anses rimligt,
att fast anställd personal och värnpliktiga, tillhörande dessa trupper,
skola intaga en avsevärt sämre ställning än vid övriga truppförband i
landet. Särskilt torde därvid böra beaktas, huruvida icke mera tillfredsställande
och särskilt ur hälsovårdssynpunkt fullt ändamålsenliga anordningar
kunna utan större kostnader vidtagas för att därigenom förbättra
nuvarande förläggningsförhållanden. Då, enligt vad revisorerna erfarit,
flertalet arrendekontrakt beträffande olika områden å Järvafältet
inom några år utgå, torde tidpunkten vara inne att söka lösa dessa
frågor. Revisorerna hava fäst sig vid, att, då elektrisk belysning saknas å
förläggningsplatserna, brandfaran är synnerligen stor vid förläggning
i de befintliga provisoriska lokalerna, där manskapet får vila på halm
och belysningen utgöres av fotogenlyktor.

Då staten numera för exploatering disponerat en betydande del av
Ladugårdsgärdet, varigenom övningsmöjliglieterna för Stockholmstrupperna
inskränkts, lärer det kunna ifrågasättas, örn icke någon del
av de genom exploateringen influtna försäljningsmedlen kunna tagas i
anspråk för ordnandet av förläggningen till Järvafältet och beredande
av ersättning för den fördel, som tillgången till Ladugårdsgärdet inneburit
för särskilt gardesregementena. För den händelse det icke anses
möjligt att för ordnandet av nu senast berörda angelägenheter taga i

Statsutskottets utlåtande Nr 126. 3

anspråk skattemedel, lärer nyssnämnda utväg, vilken anlitats då det
gällt att till Järvafältet utflytta artilleriets tygförråd oell laboratorier,
kunna komma till användning.

Revisorerna hava med det anförda velat fästa uppmärksamheten på
de mindre tillfredsställande förläggnings- och övningsförhållanden, som
nn förefinnas vid en del truppförhand inom Stockholms garnison och
vilka enligt deras mening måste anses innebära betydande olägenheter
för såväl de värnpliktiga som truppförbandens fast anställda personal.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningen, chefen för östra arméfördelningen,
arméförvaltningens domäntjänsteman och djurgårdskommissionen
(Del II sid. 10—35).

Utskottet vill till en början erinra därom, att revisorernas uttalande
i avseende å vissa kasernetablissements i Stockholm bristfälliga tillstånd
vunnit utskottets beaktande vid dess omprövning av frågan örn medelsanvisningen
å anslaget till byggnader, övningsfält och skjuthanor för
budgetåret 1935/1936 på så sätt, att utskottet i berörda sammanhang fäst
riksdagens uppmärksamhet på behovet utav en förhöjning framdeles av
ifrågavarande anslag, därest lantförsvarets byggnader skola kunna tillfredsställande
underhållas.

Vidkommande härefter de av revisorerna påtalade förläggningsförhållandena
för Stockholms garnison, är utskottet ense med revisorerna därom,
att desamma långt ifrån äro tillfredsställande och att åtgärder för
olägenheternas avhjälpande äro erforderliga. Då emellertid frågan örn
det definitiva ordnandet av stockholmsgarnisonens förläggning är beroende
på den blivande försvarsorganisationen, synes med vidtagandet av
anstalter i förevarande avseende lämpligen kunna anstå i avvaktan på
försvarskommissionens utredning. Utskottet har därför ansett sig nu
allenast böra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga. Under försvarsdepartementet,
§ 8, hava revisorerna upptagit till behandling frågan angående beredande
av civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga (Del I sid. 18—35).

Enligt bestämmelserna i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) örn värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, må värnpliktig,
som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak
hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i
den ordning, värnpliktslagen föreskriver, därest samvetsbetänkligheterna
avse varje tjänstgöring vid krigsmakten, i stället för sådan tjänstgöring
utföra civilt arbete för statens räkning. För tillämpningen av
nu nämnda lag erforderliga föreskrifter äro meddelade i kungörelsen den
23 december 1925 (nr 516). Enligt denna kungörelse skola här avsedda

Utskottet.

4

Statsutskottets xitlåtande Nr 126.

värnpliktiga, de s. k. civilarbetarna, inkallas för fullgörande av deni
åliggande civilt arbete i enlighet med i kommandoväg utfärdade bestämmelser.

Efter att hava lämnat vissa redogörelser dels beträffande de arbetsplaceringar
av civilarbetare, som förekommit genom försorg av domänstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen samt riksantikvarieämbetet, dels ock i fråga örn
statsverkets kostnader för dessa värnpliktiga, hava revisorerna gjort följande
allmänna uttalande:

Av den av revisorerna framlagda utredningen beträffande civilarbete
åt samvetsömma värnpliktiga framgår, att årligen ett stort antal dylika
värnpliktiga uttages för civilarbete samt att antalet till och med varit
så stort, att arbetstillfällen icke kunnat beredas hela det antal, som årligen
stått till förfogande. En följd härav har också blivit, att kostnaderna
för ifrågavarande arbete under de senaste åren utvisar en fortgående
stegring, samt att utgifterna för budgetåret 1933/1934 uppgå till icke
mindre än 402,350 kronor 71 öre.

Beträffande valet av arbeten för de samvetsömma värnpliktiga har erfarenheten
givit vid handen, att svårigheter förefunnits att erhålla sådana
arbeten, som äro för detta ändamål lämpliga. Enligt revisorernas mening
äro arbeten med utdikning av i de nordligaste länen belägna myrmarker,
av vilka kan utvinnas mark, lämplig till skogsbörd och odling,
sådana, som i främsta rummet böra här ifrågakomma, då dessa företag
uppvisa flera företräden framför övriga i frågakommande arbeten. Genom
arbetets förläggande till dessa trakter göres i allmänhet ej intrång
på ortsbefolkningens arbetstillfällen. Förläggnings- och arbetsförhållandena
vid dessa arbeten torde också vara sådana, att de för de samvetsömma
värnpliktiga icke innebära några fördelar med avseende på tjänstgöring
och bekvämlighet i jämförelse med de värnpliktigas vanliga tjänstgöringsförhållanden.
Slutligen vinnas genom förläggandet av större styrkor till
en och samma plats samma ekonomiska fördelar som vid vanliga militära
förläggningar.

De av vattenfallsstyrelsen anordnade arbetena, vid vilka sysselsättas
en betydande del av de samvetsömma värnpliktiga, hava däremot visat
sig särskilt kostsamma. Anledningen härtill är huvudsakligen, att till
dessa arbeten avdelats mycket små grupper samt att de värnpliktiga varit
underkastade ofta förekommande förflyttningar.

Sådana mindre företag som utgrävningarna vid Falsterbohus m. fl. platser
synas revisorerna mindre lämpliga för nu ifrågavarande ändamål
med hänsyn till såväl förläggningens art som de jämförelsevis dryga kostnader,
som varit förenade med desamma.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna hava, såsom nyss berörts, givit
vid handen, att statens kostnader för sådana samvetsömma värnpliktiga,
som i stället för tjänstgöring vid krigsmakten utföra civilt arbete folsta
tens räkning, uppgå till betydande belopp. Dessa kostnader redovisas
nu å ett flertal under fjärde huvudtiteln, avdelning Lantförsvaret,
upptagna anslag, vilka i allmänhet beräknas efter ett dagkostnadspris för
xjänstgöringsdag. Då emellertid åtminstone i vissa fall kostnaderna för
tjänstgöringsdag för här berörda värnpliktiga uppgå till väsentligt högre
belopp, än som ingår i nämnda dagköstnadsberäkning, kommer den allmänna
beräkning, som ligger till grund för anslagens fastställande, att i
viss mån rubbas. På grund härav och med hänsyn till behovet av att er -

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

5

hålla en fortlöpande redovisning av statsverkets kostnader för beredande
av civilarbete åt samvetsömma värnpliktiga, anse sig revisorerna böra
giva till känna sin uppfattning, att det måste anses önskvärt, att för framtiden
samtliga här ifrågavarande kostnader upptagas å ett särskilt för
ändamålet anvisat riksstatsanslag, vilket då lämpligen bör uppföras under
rubriken »Gemensamma anslag» å fjärde huvudtiteln.

Yttranden i anledning av revisorernas förevarande uttalande hava avgivits
av arméförvaltningen, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt riksantikvarien
(Del. II sid. 38—43).

Vad revisorerna och myndigheterna anfört rörande beredande av sysselsättning
åt civilarbetarna föranleder utskottet att understryka, att nämnda
värnpliktigas placering till arbete givetvis måste ske under hänsynstagande
till möjligheterna av att på ort och ställe kunna till rimliga kostnader
anordna en tillfredsställande förläggning samt att behörig övervakning
må kunna ske. Såsom lämpliga arbeten synas i första hand böra
ifrågakomma större diknings- och torrläggningsföretag. Vidare bör, såsom
revisorerna anfört, i kostnadsbesparande syfte eftersträvas att till
en och samma plats sammandraga största möjliga kontingent civilarbetare.
Emellertid vill utskottet med tillfredsställelse konstatera de åtgärder,
som, enligt vad framgår av arméförvaltningens yttrande, vidtagits
i ändamål att nedbringa statsverkets utgifter för dessa värnpliktiga.

Vidkommande härefter sättet för redovisningen av kostnaderna för här
ifrågavarande värnpliktiga, ansluter sig utskottet till det av revisorerna
framställda och av arméförvaltningen tillstyrkta förslaget, att samtliga
löpande utgifter för dessa värnpliktiga för framtiden komma att beräknas
å ett särskilt riksstatsanslag under fjärde huvudtiteln.

Utskottet har icke funnit anledning tillstyrka, att riksdagen gör särskild
framställning till Kungl. Majit i detta ärende. Emellertid har utskottet
velat vad sålunda förekommit för riksdagen

omförmäla.

5:o) Fattigvård oell barnavård för lappar. Under socialdepartementet,
§ 9, hava revisorerna gjort vissa uttalanden beträffande ordnandet av den
lapska fattigvården (Del I sid. 36—49).

Efter att hava lämnat en redogörelse för tidigare och nu rådande förhållanden
i fråga örn lapparnas fattigvård hava revisorerna gjort följande
allmänna uttalande.

Uppfattningen rörande en del med ordnandet av lapparnas anstaltsvård
sammanhängande frågor synes i vissa avseenden hava under senare
år undergått en icke oväsentlig förändring. Revisorerna syfta härvid
närmast på det avsteg från hitintills tillämpade grundsatser, som skett
vid lösningen av Malå sockens lappålderdomshemsfråga, ävensom på de
delvis förändrade principer, som kommit till uttryck vid utformandet av
den av byggnadsstyrelsen godkända, planen för det tilltänkta särskilda
ålderdomshemmet för lappar inom Sorsele socken.

Utskottet.

Utskottet.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Revisorerna finna för sin del de nya rön och synpunkter, som, på sätt
revisorerna i det föregående meddelat, framkommit under behandlingen
av nu avsedda två byggnadsfrågor, vara förtjänta av allt beaktande. Revisorerna
hava också — efter de intryck revisorerna erhållit såväl under
de avlagda besöken som annorledes — kommit till den uppfattningen, att
vid inrättandet av de redan färdigställda särskilda ålderdomshemmen för
lappar i vissa fall anordningarna blivit alltför kostsamma. Revisorerna
hava funnit det så mycket mera angeläget att tillkännagiva sin uppfatt*
förevarande avseenden, som det icke torde få anses helt uteslutet,
att fråga framdeles kan uppkomma om inrättande av ytterligare ett eller
annat ålderdomshem för lappar.

J- anslutning till vad revisorerna nu uttalat, vilja revisorerna vidare med
hänsyn till det stora antal lediga vårdplatser, som synes föreligga vid en
del av de redan i bruk tagna särskilda ålderdomshemmen för lappar,
framhålla önskvärdheten av att det även i andra fall än beträffande Tärna
socken undersökes, i vad mån det — för ernående av såväl lägre vårdkostnad
för vårdtagare räknat som även ett bättre utnyttjande av dessa
■hem “ kan vara möjligt och lämpligt att utan eftersättande av hemmens
egentliga uppgift å desamma intaga jämväl andra vårdbehövande än lappar.
Härvid synes det dock kunna ifrågasättas, huruvida icke vederbörande
fattigvårdssamhällen för sådana vårdtagare böra få vidkännas
en särskild avgift, avvägd med hänsyn till storleken av de till hemmens
inrättande lämnade statsbidragen.

Yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län samt av inspektören för fattigvård och barnavård (Del II sid.
43—50).

Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida icke vederbörande fattigvårdssamhällen
borde för vård å lappålderdomshemmen av andra vårdbehövande
än lappar få vidkännas en särskild avgift. Utskottet delar revisorernas
mening härutinnan. Genom att åt kommunerna medgives rätt att få använda
hemmen i fråga jämväl för dylika vårdtagare beredas kommunerna
härigenom en ekonomisk fördel, bland annat, därigenom att de icke
behöva bekosta vård för dessa understödstagare annorstädes. Det kan
därför enligt utskottets mening icke anses obilligt, att kommunerna i sådana
fall erlägga någon avgift.

Då utskottet förutsätter, att vad revisorerna i detta hänseende anfört
kommer under beaktande, utan att någon åtgärd från riksdagens sida behöver
vidtagas, har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för
riksdagen

omförmäla.

6:o) Ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet.
Under socialdepartementet, § 10, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan örn ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet
(Del I sid. 49—54).

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

7

Revisorerna hava erinrat därom, att 1933 års riksdag i skrivelse nr 393
förklarat, bland annat, att riksdagen medgav, att häradsskrivare finge
tillsvidare utan kostnad för statsverket årligen erhålla ledighet för enskilda
angelägenheter under viss angiven tid, med rätt för honom att uppbära
samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna med undantag för
den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse skulle utgå till vikarien.
Revisorerna hava emellertid påvisat, att utöver nämnda ersättning
i anledning av vissa efter meddelandet av ovanberörda riksdagsbeslut
utfärdade bestämmelser till vikarier utgått jämväl vikariatsersättning
av statsmedel dels från anslaget till befattningshavare vid länsstyrelserna,
dels ock från anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.

Revisorerna hava gjort följande uttalande.

Såsom av den gjorda utredningen framgår, bär riksdagens avsikt varit,
att ifrågavarande ledighet icke skulle medföra någon kostnad för statsverket.
Under erinran örn vad sålunda förekommit vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke bör tagas under övervägande frågan örn utfärdande
av nya bestämmelser i ämnet, som bättre stå i överensstämmelse med riksdagens
ovanberörda beslut i nämnda hänseende.

yttranden hava avgivits av statskontoret och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd samt förklaringar av länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Göteborgs och Bohus län (Del II sid. 51—63).

Såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava
ansett ändring eller förtydligande av de i ämnet meddelade bestämmelserna
böra vidtagas.

Såsom revisorerna framhållit, utgår enligt i ämnet utfärdade bestämmelser
i vissa fall av statsmedel ersättning till vikarie för häradsskrivare,
som åtnjuter semester. I riksdagens år 1933 avlåtna skrivelse nr 393 förutsattes
emellertid, att statsverket icke skulle genom beredande åt häradsskrivare
av förmånen av semester åsamkas några kostnader. Utskottet
finner därför i likhet med revisorerna påkallat, att nya bestämmelser
i ämnet utfärdas, vilka bättre stå i överensstämmelse med riksdagens ovanberörda
beslut i förevarande hänseende.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville taga under övervägande
frågan örn vidtagandet av sådana jämkningar i nu
gällande bestämmelser rörande ersättning till vikarie
för häradsskrivare under viss ledighet, att bestämmelserna
komma att stå i bättre överensstämmelse med
1933 års riksdag i dess skrivelse nr 393 meddelade
beslut.

Utskottet.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

7:o) Av vissa befattningshavare i byggnadsstyrelsen innehavda enskilda
arkitektuppdrag. Under kommunikationsdepartementet, § 12, hava revisorerna
uttalat sig rörande omfattningen av den enskilda arkitektverksamhet,
som vissa byggnadsstyrelsens tjänstemän bedrivit vid sidan av
tjänsten (Del I sid. 68—73).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i kungörelsen den
6 juni 1925 (nr 272) angående utsträckt tillämpning av avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
m. m., stadgas i avdelning B mom. 14 beträffande b3rggnadsstyrelsen följande: Med

ordinarie befattning må ej förenas sådant enskilt arkitektuppdrag,
som, vad angår chefen, Kungl. Maj:t och, vad angår annan befattning,
styrelsen finner inverka hinderlig! för tjänstgöringen i ämbetsverket.

Revisorerna hava vidare framhållit, att den föreliggande frågan varit
upptagen till behandling av 1931 års revisorer. I anledning av den då
framställda anmärkningen anförde statsutskottet bland annat, att av revisorernas
uttalande franninge, att i vissa fall, då tjänsteman vid byggnadsstyrelsen
åtagit sig privata uppdrag, det av dem därvid utförda arbetet
senare blivit föremål för granskning inom den byrå, där vederbörande
haft sin tjänstgöring förlagd. Utskottet hade ställt sig synnerligen
betänksamt inför ett dylikt förfaringssätt, som enligt utskottets mening
måste betecknas såsom olämpligt. Såsom av revisorerna vidare
framhållits, hade inom byggnadsstyrelsen gjorts gällande, att det i ovannämnda
författningsrum i avlöningsreglementet föreskrivna anmälningssystemet
icke innebure skyldighet för befattningshavare att från fall till
fall inhämta vederbörligt tillstånd till innehav av enskilt arkitektuppdrag,
utan att ett för visst uppdrag lämnat dylikt tillstånd finge anses
hava generell innebörd. Denna av byggnadsstyrelsen företrädda uppfattning,
som jämväl bomme till uttryck i styrelsens i ärendet avgivna
förklaring, kunde utskottet icke dela, utan ansåge för sin del, att medgivande
borde inhämtas i varje särskilt fall. Med tillkännagivande av den
ståndpunkt, utskottet intoge beträffande ärendet, hade utskottet velat
vad sålunda förekommit för riksdagen omförmäla. Ärendet föranledde
icke någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse över de enskilda arkitektuppdrag,
som under budgetåren 1931/1932, 1932/1933 och 1933/1934 innehafts
av byggnadsstyrelsens chef och övriga befattningshavare i styrelsen
samt i anslutning härtill gjort följande allmänna uttalande.

Såvitt revisorerna kunna finna har någon avsevärdare minskning i omfattningen
av ifrågavarande privata uppdrag, efter frågans behandling
av 1931 års revisorer, icke inträtt. Den enda förändring som inträffat
synes vara att vad byråchefer och intendenter beträffar en viss frivillig
övervakning av nytillkommande uppdrag kommit till stånd. I anledning

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

9

av vad nyssberörda revisorer och statsutskottet vid 1932 års riksdag anfört
har nämligen generaldirektören uttalat en önskan att nämnda tjänstemäns
privata uppdrag skola för honom anmälas. I fråga örn generaldirektörens
egna uppdrag synes däremot icke någon förändring hava
inträtt.

Vad 1931 års revisorer anfört rörande olämpligheten av att tjänstemännen
åtaga sig privata uppdrag, vilka i en eller annan form kunde
bliva föremål för byggnadsstyrelsens prövning, torde alltjämt äga giltighet.

Enligt revisorernas mening kail det alltjämt ifrågasättas, huruvida ej
nämnda, vid sidan av tjänsten bedrivna verksamhet förekommer i en utsträckning,
som ej är förenlig med statens intresse. Det synes revisorerna
tvivelaktigt, huruvida någon effektiv ändring i ovanberörda förhållande
kan förväntas komma till stånd, förr än generaldirektören och
byråcheferna i detta ämbetsverk förpliktas att inhämta Kungl. Maj:ts
tillstånd till innehav av enskilda uppdrag.

Revisorerna hava ansett sig böra bringa vad sålunda förekommit till
riksdagens kännedom.

Förklaring har avgivits av byggnadsstyrelsen (Del II sid. 86), som bifogat
ett av generaldirektören I. Tengbom avgivet särskilt yttrande, varjämte
yttrande avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd.

Såsom av revisorerna anförts, framhöll statsutskottet vid 1932 års riksdag
i anledning av vissa av 1931 års revisorer framställda anmärkningar
i fråga örn vissa befattningshavares hos byggnadsstyrelsen enskilda arkitektuppdrag
dels olämpligheten av att tjänstemännen åtogo sig privata
uppdrag, vilka i en eller annan form kunde bliva föremål för byggnadsstyrelsens
prövning, dels ock angelägenheten av att i fråga örn mottagandet
av enskilda uppdrag vederbörande inhämtade medgivande härtill i
varje särskilt fall.

Enligt vad som framgår utav den av revisorerna nu verkställda utredningen,
synas några väsentliga förändringar i berörda förhållanden
icke hava inträtt. Utskottet har därför ansett sig böra ånyo fästa uppmärksamheten
härpå. Vad särskilt beträffar anmälningsskyldigheten
ifråga örn de enskilda arkitektuppdragen har byggnadsstyrelsens chef,
såsom av den av honom lämnade förklaringen framgår, överenskommit
med byggnadsråden, att dessa skulle lämna honom uppgift örn deras privata
arkitektverksamhet samt även anmoda vederbörande intendenter att
lämna dylika uppgifter. På sätt allmänna civilförvaltningens lönenämnd
anfört är frågan örn befattningshavares rätt att mottaga vippdrag vid
sidan av tjänsten föremål för Kungl. Maj:ts övervägande i anledning av
de förslag, 1928 års lönekommitté framlagt. Då utskottet förutsätter, att
frågan örn den ordning, i vilken ledamot av byggnadsstyrelsen skall anmäla
innehavda privatuppdrag, i nämnda sammanhang jämväl kommer
under omprövning, anser sig utskottet nu allenast böra vad i ärendet förekommit
för riksdagen

Utskottet.

omförmäla.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

8:o) Av Stockholms stad utförda gatuarbeten för djurgårdskommissionens
räkning. Under kommunikationsdepartementet, § 13, hava revisorerna
framställt vissa anmärkningar mot vissa av djurgårdskommissionen
handlagda ärenden rörande ersättning för gatuarbeten (Del I sid.
73—84).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att, då stadsplan av
Kungl. Majit den 15 december 1911 fastställdes för vissa delar av norra
Djurgården, detta skedde efter med Stockholms stad träffad överenskommelse
enligt av Stockholms stadsfullmäktige genom beslut den 1 april
1905 uppställda villkor med av stadsfullmäktige den 19 september 1910
beslutade eftergift i visst avseende.

Efter att hava erinrat örn villkoren för stadsplanens genomförande
hava revisorerna meddelat, att de funnit anledning att närmare granska
till Stockholms stads gatukontor gjorda utbetalningar för djurgårdskommissionens
räkning. Av en utav revisorerna uppgjord sammanställning
framgå de ersättningar för gatuarbeten, som statskontoret under tiden
1 januari 1921—30 juni 1931 utbetalat till gatukontoret, efter det ersättningsbeloppen
av djurgårdskommissionen godkänts. Revisorerna hava
framhållit, att räkningarna äro synnerligen summariska och att specifikationer,
såvitt revisorerna kunnat finna, icke hilagts räkningarna.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna
uttalande.

Under § 19 av sin berättelse lämnade 1923 års revisorer en redogörelse
för djurgårdskommissionens verksamhet under åren 1912—1922 samt meddelade
samtidigt vissa uppgifter rörande kommissionens tillkomst och
uppdrag. Det hade väckt revisorernas uppmärksamhet, att kostnaderna
för de av kommissionen ombesörjda, av Stockholms stad på statens bekostnad
utförda gatuarbetena blivit påfallande höga. Enligt vad revisorerna
inhämtat hade kommissionen vid upprepade tillfällen sökt att
nedbringa dessa kostnader, men hade från stadens sida med stöd av den
träffade överenskommelsen gjorts gällande, att staden ägde ovillkorlig
rätt att på sätt, den funne lämpligt, utföra dessa gatuarbeten och bestämma
vilket slag av permanent beläggning, som borde förekomma i
gatorna inom området.

I anledning av motioner vid 1925 års riksdag, däri hemställdes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn föranstaltande
av utredning beträffande gällande avtal och uppgörelse av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad samt i vad mån det ur statsverkets
intressesynpunkt kunde vara önskvärt och möjligt att vinna ändring
i nämnda överenskommelser, framhöll riksdagen i skrivelse nr 264,
att förutom avståendet av den mark, som utlagts till gator och allmänna
platser inom det till exploatering upplåtna området, kronan hade måst
ikläda sig ytterligare betungande förbindelser på grund av ovannämnda
år 1905 träffade överenskommelse. Sålunda hade de kostnader, kronan
måst nedlägga för iordningställande av gator och allmänna platser, varit
högst betydande. I detta avseende vore särskilt att märka, att den staden
genom överenskommelsen lämnade uppgiften att å kronans hekost -

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

11

nåd förse gatorna med permanent beläggning kommit att i praktiken
föranleda, att avsevärda utgifter ålagts kronan. Såsom exempel härpå
kunde omnämnas, att kronans kostnader för utförande av permanent beläggning
med tuktad gatsten å Karlaplan dragit en sammanlagd kostnad
av 250,000 kronor.

Den av revisorerna nu verkställda undersökningen synes giva vid handen,
att en icke oväsentligt bidragande orsak till djurgårdskommissionens
sålunda redan tidigare påtalade stora utgifter för ifrågavarande
gatuarbeten varit att söka däri, att kronan debiterats kostnader för arbeten,
vilka rätteligen bort gäldas av staden, exempelvis kostnader för
gatuunderbåll ävensom kostnader för iordningställandet av vissa parker
och planteringar. Stöd för sin uppfattning att sagda kostnader rätteligen
bort bäras av staden hava revisorerna funnit jämväl däri, att stadens
myndigheter godkänt de anmärkningar, som under senaste åren
från kronans sida framställts mot debiteringar för arbeten av enahanda
art. Det förefaller också anmärkningsvärt, att kronans vederbörande organ
synas hava, frånsett de senaste åren, godkänt stadens räkningar,
utan att dessförinnan hava med stöd av infordrade specifikationer vederbörligen
granskat de i räkningarna ingående särskilda posterna, exempelvis
beträffande gatubeläggningsarbeten. Det vill synas revisorerna,
som örn vad 1923 års revisorer och 1925 års riksdag anfört beträffande
de höga kostnaderna för de av djurgårdskommissionen ombesörjda gatuarbetena
i alldeles särskild grad bort föranleda vederbörande att underkasta
de av staden för gatuarbetena gjorda debiteringarna en ingående
granskning.

Vad i ärendet förekommit giver revisorerna anledning påfordra en
grundlig undersökning, i vad mån Stockholms stad debiterat kronan
kostnader för andra arbeten än dem, som det avtalsenligt ålegat kronan
att gälda. Även bör utredas, huruvida vederbörande, som haft att före
likvideringen å kronans vägnar granska ifrågavarande räkningar, icke
tillbörligen hävdat kronans rätt och intressen gent emot Stockholms stad.

De i nu omhandlade avseenden vidtagna åtgärderna hava revisorerna
funnit vara av den synnerligen anmärkningsvärda beskaffenhet, att de
velat för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

Förklaring har avgivits av djurgårdskommissionen, som bilagt en av
dess verkställande ledamot, översten I. Petersson, avlämnad redogörelse
(Del II sid. 92—103).

Av vad som i detta ärende anförts och genom de upplysningar, som
utskottet under hand införskaffat, har utskottet kommit till den uppfattningen,
att ytterligare utredningar rörande de av revisorerna berörda
förhållandena mellan djurgårdskommissionen och Stockholms stad böra
ske för erhållande av den bättre överblick rörande utbetalningarna till
Stockholms stad för gatuarbeten, som måste anses erforderlig för att utskottet
skulle kunna taga ställning till dessa spörsmål. Med hänsyn
härtill måste utskottet finna det vara önskvärt, att den av 1934 års statsrevisorer
påbörjade granskningen fullföljes av de för innevarande års

Utskottet.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

revisionsförrättning valda statsrevisorerna. Sedan granskningen på
föreliggande område sålunda slutförts, lära större möjligheter finnas att
bedöma de ovan behandlade spörsmålen. Under åberopande av vad här
anförts har utskottet för närvarande allenast velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen

omförmäla.

9:o) Automobilbesiktningsväsendet. Under kommunikationsdepartementet,
§ 14, hava revisorerna till behandling upptagit frågan rörande automobilbesiktningsväsendet
(Del I sid. 84—100).

Efter att hava redogjort för det nuvarande besiktningsväsendets organisation
hava revisorerna lämnat en sammanställning rörande såväl
statsverkets inkomster från och utgifter för motorfordonsbesiktningen
under de senaste tre budgetåren som besiktningsmännens inkomster under
år 1933 av förrättningsavgifter enligt § 2 i kungörelsen nr 353/1930
samt ersättningar under budgetåret 1933/1934 enligt § 3 i samma kungörelse.

Kevisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, att — i motsats till
vad från början torde hava varit meningen ■— statsverkets inkomster
från besiktning av motorfordon icke längre täcka utgifterna för denna
besiktning. Underskottet är visserligen icke betydande och kan måhända
till någon del tillskrivas den samtidigt rådande depressionen med därav
föranledd reducering av motorfordonsbeståndet. Oavsett denna omständighet
hava revisorerna ansett sig böra undersöka huruvida icke utgifterna
för besiktningsväsendet kunna i något hänseende nedbringas och
hava därvid i första hand tagit under övervägande, örn icke utgifterna
för den flygande besiktningen, vilka för närvarande uppgå till omkring
25,000 kronor årligen, kunna minskas eller rent utav inbesparas genom en
förändring av organisationsformen. En överflyttning av detta slag av
besiktning till exempelvis statspolisen synes motiverad. Såsom förut
nämnts angavs redan vid statspolisens inrättande biträdandet vid trafikkontrollen
som en av dess blivande uppgifter. Den flygande besiktningen
lärer i regel icke kräva större apparat eller fackkunskap än att en motoriserad
poliskår, som bibragts visst mått av motorkännedom, kan utföra
densamma. Tillsyn av bromsar och andra säkerhetsanordningar ävensom
av ratt, belysningsanordningar o. s. v. jämte ett enklare körprov
torde i regel vara, vad man kan kräva vid dylik tillsyn, därest man
beaktar lagens krav på nödig hänsyn till motortrafiken. Skulle i något
fall större sakkunskap befinnas nödig än den, som den inspekterande
statspolisen besitter, torde hänvisning av denna kunna ske till undersökning
hos mera kvalificerad myndighet, exempelvis automobilbesiktningsman.
Någon nämnvärd ökning av kostnaden för statspolisen genom förläggandet
dit av dylika besiktningar torde ej behöva uppstå.

Några mindre betydande ändringar i gällande författningar i syfte att
undanröja ovan relaterade missförhållande, som ligger i dualismen mellan
statspolis och lokalpolismyndighet, är emellertid en förutsättning för
genomförandet av en sådan reform.

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

13

En. ytterligare besparing i utgifterna för besiktningsväsendet synes
kunna vinnas genom ändrade bestämmelser för beräkning av ersättning
till vikarie för besiktningsman. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen
framgår kunna de nuvarande bestämmelserna i ämnet icke anses
tillfredsställande, då statsverkets inkomster av förrättningsavgifter i
vissa fall gjorts beroende av huruvida och i vilken omfattning vikarie
anlitats av besiktningsman. Det synes revisorerna ej obilligt, att örn
samma besiktningsmannabefattning under ett kalenderår uppehälles av
flera personer, statsverkets andel i avgifterna i regel beräknas såsom örn
tjänsten uppehållits av endast en person.

Revisorerna vilja i detta sammanhang även beröra ett spörsmål, som
visserligen icke äger direkt samband med nu förevarande frågor, men
ändock torde vara värt beaktande. Ett flertal besiktningsmän åtnjuta
nämligen samtidigt avlöning från statsverket i annan form, exempelvis
i egenskap av befattningshavare på övergångsstat eller såsom pensionärer.
Enligt revisorernas mening böra personer, som i annan form åtnjuta
avlöning av statsmedel, i överensstämmelse med vad i sådant avseende
gäller på andra områden av statsförvaltningen, exempelvis domänverket,
få vidkännas någon reducering i nämnda avlöning.

I det ovan anförda hava revisorerna framhållit vissa önskemål, vilka
närmast avse smärre förändringar för tillgodoseende av statsverkets intresse
inom ramen för den nuvarande besiktningsmannaorganisationen.
Vid tidigare utredningar ifråga örn revision av motorfordonsförordningen
m. m. har emellertid framhållits, att man befunne sig i en hastig utveckling
och att man förutsett att ändringar i organisationsformer och
dylikt skulle framdrivas av utvecklingen själv. De senare åren hava
även medfört en genomgripande förändring av motorfordonsbeståndet i
riktning mot standardisering och ökad trafikduglighet. På grund härav
och då revisorerna i det föregående föreslagit avlyftande av viss del av
besiktningsmännens arbetsbörda, anse sig revisorerna böra ifrågasätta,
huruvida icke tidpunkten redan nu är inne för en omgestaltning av besiktningsmannainstitutionen
i sin helhet. Att i detta sammanhang ingå
på övriga detaljer ifråga örn en sådan omorganisation anse sig revisorerna
sakna anledning. Dock må framhållas, att det icke synes uteslutet,
att avsevärda besparingar kunna vinnas för det allmänna genom en förenkling
av besiktningsmannainstitutionen utan att trafiksäkerhetens
krav eftersättas.

Då revisorerna måste ur såväl statens som de enskilda medborgarnas
intresse tillmäta frågan örn automobilbesiktningsväsendets rationella ordnande
stor betydelse, hava de funnit sig böra för riksdagen framlägga
sina synpunkter i detta ärende.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser samt statspolisintendenten
(Del II sid. 103—178).

På sätt framgår av föredragande departementschefens uttalande till
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden den 22 februari 1935,
har inom sagda departement under hösten 1934 igångsatts utredning i
syfte att för ernående av större trafiksäkerhet åstadkomma ökade möjligheter
till övervakning av motorfordonstrafiken, särskilt å landsbyg -

Utskottet.

14

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

den, och i sammanhang därmed en undersökning angående lämpligheten
av viss omorganisation av automobilbesiktningsväsendet. Resultatet av
nämnda utredningar hava sammanfattats i en promemoria, som för yttrande
utsänts till vissa myndigheter. Efter att hava erinrat örn innehållet
i nämnda promemoria och med förmälan vad revisorerna under
förevarande paragraf anfört, har departementschefen funnit de spörsmål,
som framkommit i revisorernas uttalande, samt de synpunkter, som
det i promemorian förordade förslaget innefattade, böra med hänsyn till
innehållet i yttranden, som däröver avgivits, för vinnande av en allsidig
belysning bliva föremål för ytterligare utredning. Med anledning härav
har Kungl. Majit bemyndigat chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla tre personer för att såsom sakkunniga inom nämnda departement,
med beaktande av vad ovan anförts, biträda med verkställande
av fortsatt utredning i fråga örn åtgärder för åstadkommande av
en ökad kontroll såväl å motorfordonsbeståndet som å motortrafiken över
huvud m. m. Då av vad ovan anförts framgår, att de av revisorerna
berörda frågorna redan blivit föremål för utredning från Kungl. Maj:ts
sida, har utskottet allenast ansett sig böra vad i ärendet förekommit för
riksdagen

omförmäla.

10 :o) Stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 § 7 st. väglagen.
Under kommunikationsdepartementet, § 16, hava revisorerna meddelat,
att de vid granskning av vägdistriktens räkenskaper uppmärksammat,
att vissa länsstyrelser stämpelhelagt de resolutioner, varigenom fastställelse
meddelas å vägstämmornas beslut rörande årsarvoden åt vissa ledamöter
av vägstyrelserna (Del I sid. 101—103).

Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften återfinnes i kapitlet »örn
stämpel till statsmyndigheternas expeditioner» under 7 § följande stadgande: »---Dessutom

äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

kommuner och väghållningsdistrikt i mål och ärenden rörande de allmänna
vägarna och deras underhåll, jämväl vintertid;

Till belysande av stadgandets närmare innebörd hava revisorerna omnämnt,
huru detta tillkommit, samt i anslutning härtill gjort följande allmänna
uttalande.

Av ovanstående utredning torde, såvitt revisorerna kunna finna, med
tydlighet framgå, att författningens mening varit, att kommuner och
väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad slag de vara må, rörande vägväsendet,
skola åtnjuta stämpelfrihet. Att denna tolkning är riktig torde

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

15

för övrigt vad beträffar resolutioner angående fastställelse å beslut om
vägstyrelseledamöters arvoden ligga i sakens natur. Bestämmelsen örn
sådan underställning är ju tillkommen i det allmännas intresse som ett
skydd mot alltför rundligt tilltagna arvoden. Härtill kommer vidare att
avgiften för stämpeln i detta fall ingår bland de kostnader, för vilka
distriktet erhåller statsbidrag. Örn stämpel i dylikt fall skulle utgå, komme
staten att själv få betala 75—85 procent av den till statsverket inflytande
stämpelavgiften.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på
vissa länsstyrelsers ovan påtalade förfaringssätt och vilja för sin del
ifrågasätta, huruvida icke stadgandet i 7 § stämpelförordningen till undvikande
av misstolkningar bör förtydligas, förslagsvis på det sätt, att
kommuner och väghållningsdistrikt förklaras befriade från stämpel i alla
mål och ärenden rörande vägväsendet.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del II sid. 182), vilka båda myndigheter intet haft att erinra mot att
stadgandet i fråga förtydligades, på sätt revisorerna föreslagit.

I likhet med revisorerna anser utskottet, att meningen med den genom
förordningen den 19 november 1914 under 7 § meddelade bestämmelsen
örn befrielse för kommuner och väghållningsdistrikt från stämpelavgift
i mål och ärenden rörande de allmänna vägarna och deras underhåll
varit den, att kommuner och väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad
slag de vara må, rörande vägväsendet, skulle åtnjuta stämpelfrihet. Såsom
emellertid revisorerna påvisat har sagda bestämmelse av vissa länsstyrelser
tolkats annorlunda. Utskottet finner det därför erforderligt,
att stadgandet i fråga förtydligas på sätt revisorerna föreslagit.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville föranstalta örn, att ett
förtydligande sker av föreskriften i 7 § stämpelförordningen,
så att därav otvetydigt framgår, att kommuner
och väghållningsdistrikt skola vara befriade
från stämpelavgift i alla mål och ärenden rörande
vägväsendet.

Illo) Vägförbättringsarbetens utförande på underhållskonto. Under
kommunikationsdepartementet, § 18, hava revisorerna meddelat, att de
vid granskningen av vissa väghållningsdistrikts räkenskaper uppmärksammat,
att förbättringsarbeten i betydande utsträckning utförts på underhållskontot
(Del I sid. 105—107).

Revisorerna hava vidare meddelat, att bestämmelserna örn dylika arbetens
utförande på nämnda konto återfinnas i de vid Kungl. Majits kungörelse
den 22 oktober 1927 angående dispositionen av anslag till bidrag

Utskottet.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

till vägunderhållet på landet m. m. fogade anvisningarna enligt med däri
den 21 maj 1931 (S. F. S. nr 230) vidtagna ändringar.

Enligt dessa anvisningar må vid bestämmandet av de kostnader, som
skola tjäna till underlag för tillmätandet av ifrågavarande bidrag såsom
vägunderhåll icke upptagas förbättringsarbeten; dock att smärre dylika
arbeten, vilkas utförande utan uppskov prövas påkallat av trafiksäkerbetsbänsyn
eller vilkas verkställande av ekonomiska skäl eller eljest
finnas böra lämpligen ske i samband med vissa underhållsarbeten, ma
räknas såsom underhåll, under förutsättning, att, där ej fråga är örn förbättringsåtgärd
av belt obetydlig omfattning, före arbetets påbörjande
vederbörande länsstyrelses medgivande till utförande av detsamma inhämtats.

För att kunna bilda sig en uppfattning örn den utsträckning, i vilken
dylika å underhållets konto förda förbättringsarbeten förekomma, hava
revisorerna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen införskaffat vissa
uppgifter, vilka omfatta samtliga med vederbörligt tillstånd under åren
1932—1934 utförda arbeten av ifrågavarande art. Uppgifterna hava av
revisorerna sammanställts i tabellarisk form, varav framgår, att avsevärda
belopp använts för här ifrågavarande förbättringsarbeten. Tabellen
utvisar vidare, att vissa länsstyrelser, exempelvis länsstyrelserna i
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Norrbottens och framför allt
Västerbottens län, givit tillstånd till förbättringsarbetens utförande på
underhållskontot i långt större utsträckning än de andra.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Då det enligt väglagen utgående underhållsbidraget (det s. k. 30 procentbidraget)
avdrages från det för fördelning disponibla automobilskattemedelsbeloppet,
innan medlen fördelas å städer och landsbygd, komma städernas
och landsbygdens totala andelar att minskas genom förbättringsarbetens
inräknande bland underhållskostnaderna. Då vidare det av
automobilskattemedel direkt utgående underhållsbidraget (det s. k. 45 procentbidraget)
och det tillfälligt extra tilläggsbidraget avdragas, innan
landsbygdens återstående andel fördelas å de olika länsfonderna, bliva
de till förbättringsarbeten egentligen avsedda medlen ytterligare reducerade.
Ett alltför vidsträckt bruk av länsstyrelsernas rätt att meddela
tillstånd av här ifrågavarande art blir sålunda till direkt förfång tolde
övriga länen. Revisorerna finna det därför angeläget, att åtgärder vidtagas
i syfte att åstadkomma en jämnare och mera rättvis avvägningav
länens rätt att få vägförbättringar utförda med för underhåll egentligen
avsedda medel. Detta syfte skulle kunna ernås genom att länsstyrelsernas
ovanberörda befogenhet att meddela tillstånd i angivna hänseende
överflyttades till det centrala ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
En annan utväg vore, att Kungl. Majrt vid fördelningen av
till förfogande stående utjämningsandel toge hänsyn till den omfattning,
i vilken vederbörande länsstyrelser begagnat sig av ovan berörda befogenhet.

Revisorerna hemställa, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder till anvisande
av rättelse i ovan påtalade missförhållanden.

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

17

Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län (Del II sid.
183—198).

Den av revisorerna verkställda utredningen giver vid handen, att genom
beslut av vissa länsstyrelser vägförbättringsarbeten i betydande utsträckning
utförts på underhållskontot. Då det sålunda tillämpade förfaringssättet
länder till direkt förfång för övriga länsstyrelser i form av
minskade länsfonder av automobilskattemedel, ansluter sig utskottet till
revisorernas mening, att ändring i påtalade missförhållande bör komma
till stånd. Utan att här ingå på de olika förslag, som av revisorerna och
väg- och byggnadsstyrelsen framlagts för vinnande av rättelse i berörda
avseende, vill utskottet framhålla angelägenheten av att denna fråga bliver
föremål för utredning i syfte att enhetlighet och likformighet åvägabringas
på förevarande område.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte
att vid beslut örn utförandet av vägförbättringar med
för underhåll egentligen avsedda medel i möjligaste
mån enhetliga grunder vinna tillämpning.

12 :o) Enskilda vägar intagna till allmänt underhåll. Under kommunikationsdepartementet,
§ 20, hava revisorerna gjort vissa erinringar
beträffande de tillämpade principerna för intagandet av enskild väg till
allmänt underhåll (Del I sid. 118 och 119).

I syfte att erhålla närmare kännedom örn den utsträckning, i vilken
enskilda vägar intagas till allmänt underhåll, hava revisorerna från länsstyrelserna
infordrat uppgifter i detta hänseende, vilka av revisorerna
sammanställts i en tablå. Av tablån framgår, att under treårsperioden
1931—1933 1,210 kilometer enskilda vägar indömts till allmänt underhåll
ävensom att i fråga örn de olika länen enskilda vägar intagits i högst
olika omfattning.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såvitt revisorerna kunna finna hava länsstyrelserna i sina beslut örn
intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer.
Det torde knappast kunna förnekas, att nu gällande bestämmelser
giva länsstyrelserna möjlighet att behandla ärenden av ifrågavarande
art efter mer eller mindre subjektiva grunder. Vid dylika ärendens handläggning
torde sålunda förekomma, att eftergifter göras med tanke på de
enskilda vägintressenternas ekonomi, så att exempelvis fordringarna på
vägens ställande i lagligt skick före dess intagande till allmänt underhåll
i viss mån eftergivas. Hänsynstagande till de enskilda vägintressenterna
och vissa lokala förhållanden hava också föranlett, att länen utvisa
skiljaktigheter i nämnda hänseende, vilket framgår av den ovan intagna
tablån.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 0 sami. Nr 120. ‘3

Utskottet.

18

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

Det är enligt revisorernas mening nödvändigt, att länsstyrelserna underkasta
frågorna om intagandet av enskilda vägar till allmänt underhåll det
noggranna övervägande, som påkallas i betraktande av frågornas vikt i
ekonomiskt hänseende och ur allmänna synpunkter. I enlighet med föreskrifterna
i gällande väglag böra givetvis undersökningar verkställas rörande
det trafikbehov, vägen har att fylla. Detta behov bör bedömas efter
samma grunder, som tillämpas vid tillkomsten av ny väg. Även örn
inom skilda delar av landet olika fordringar torde böra uppställas på
vägens byggnadssätt och beskaffenhet och trafikbehovet givetvis ej kan
bedömas efter för hela landet ensartade grunder, måste dock en förutsättning
vara, att vägen skall befinna sig i ett mot trafikbehovet svarande
skick, innan den övertages till allmänt underhåll. Att denna förutsättning
föreligger bör — vilket under nuvarande förhållanden icke alltid lärer
ske — konstateras av vederbörande vägingenjör, som sålunda skall
besiktiga och godkänna vägen, innan länsstyrelsens beslut meddelas örn
dess övertagande till allmänt underhåll.

Med hänsyn till statsverkets intressen är det enligt revisorernas mening
angeläget, att spörsmålet rörande enskild vägs intagande till allmänt
underhåll av Kungl. Majit underkastas en ingående och allsidig prövning.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del II sid.
198 och 199).

Av vad revisorerna anfört synes framgå, att länsstyrelserna i sina beslut
örn intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda
förfaringssätt och därvid bedömt dessa frågor efter mer eller mindre
subjektiva grunder. Visserligen kunna med hänsyn till lokala och andra
förhållanden några för hela riket ensartade regler för dessa frågors bedömande
knappast tillämpas, men utskottet anser det vara ur statsverkets
intresse av vikt, att bestämmelser utfärdas, som angiva de principiella
förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän. Utskottet
finner detta spörsmål vara av den betydelse, att det bör göras till föremål
för en ingående prövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville underkasta frågan örn
förutsättningarna för intagande av enskild väg till
allmänt underhåll en ingående prövning.

13:o) Ombyggnad av väg i södra Vadsbo härads väghållningsdistrikt.

Under kommunikationsdepartementet, § 25, hava revisorerna framställt
anmärkning rörande handläggning av visst vägärende inom södra Vadsbo
härads väghållningsdistrikt (Del I sid. 129—132).

Revisorerna hava meddelat, att efter infordrande av anbud å ifrågavarande
vägarbete hade, av 6 inkomna anbud, de lägsta å respektive
46,830 kronor och 44,748 kronor inkommit från aktiebolaget C. J. Åberg,

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

19

Skövde och Liss Nyström, Timmersdala. Sedan emellertid länsstyrelsen
i Skaraborgs län på yrkande av vägingenjören förordnat, att vägen
ifråga skulle byggas 6 meter bred, d. v. s. bredare än ursprungligen ämnats,
bade reviderat kostnadsförslag infordrats från Nyström och aktiebolaget
C. J. Åberg med begäran örn uppgift å den merkostnad, som
uppstode på grund av länsstyrelsens ändringsbeslut. Nyström hade därvid
inkommit med anbud å 13,000 kronor oell bolaget å 12,000 kronor. Då
de av dessa firmor tidigare lämnade anbuden sammanräknades med de
för merkostnaden ingivna, blev den totala anbudssumman för Nyström
57,748 kronor och för aktiebolaget C. J. Åberg 58,830 kronor. Arbetsdirektionen
beslöt antaga det av Nyström ingivna anbudet, vilket beslut insändes
till länsstyrelsen för godkännande. Efter inhämtande av yttrande
från vägingenjören beslöt länsstyrelsen godkänna det av aktiebolaget
C. J. Åberg inlämnade anbudet å sammanlagt 58,830 kronor.

Med förmälan att länsstyrelsen sålunda godkänt för företaget en firma,
vars anbud icke antagits av vägdistriktets organ, hava revisorerna gjort
följande allmänna uttalande.

Såvitt revisorerna kunna finna hava vid ifrågavarande vägärendes
handläggning felaktigheter blivit begångna såväl av arbetsdirektionen
som av vägingenjören och länsstyrelsen.

I sitt ovanberörda yttrande förklarade vägingenjören anbudsgivaren
Nyström inkompetent som vägbyggare. Enligt vad revisorerna inhämtat
har emellertid Nyström tillsammans med vägbyggmästaren J. M.
Grahn, vilken, enligt Nyströms försäkran, även skulle hava varit Nyströms
sakkunnige kompanjon vid omläggningen av vägen Rör—Råstad—
Tidavad, godkänts som entreprenör för ett annat vägföretag inom samma
härad, nämligen omläggning av landsvägen Ek—Låstad, vilken omläggning
betingade en kostnad av 82,183 kronor. Detta arbete av Nyström och
hans kompanjon har enligt erhållen uppgift utförts på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt. Vägingenjörens åsikt att Nyström och hans kompanjon
varit inkompetenta som vägbyggare torde under sådana förhållanden
hava varit förhastat.

Vad åter beträffar vägdirektionens åtgärder synes, sedan länsstyrelsen
beslutat att vägen skulle utbyggas till en bredd av 6 meter, direktionen
hava bort antingen utlysa ny entreprenad eller också giva samtliga de
sex entreprenörer, som inkommit med anbud till den 1 november 1930, tillfälle
att inkomma nied nya anbud. Som förhållandena i detta fall utvecklade
sig förelåg faktiskt anbud endast från en entreprenör.

I fråga örn länsstyrelsens åtgöranden vilja revisorerna erinra, att frågan
örn beskaffenheten av den prövning, som enligt väglagen åligger vederbörande
myndigheter, har varit föremål för undersökning, bland andra, av
de inom kommunikationsdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka i
sitt den 23 december 1932 avgivna betänkande med förslag örn omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte därmed sammanhängande
spörsmål anförde bland annat följande.

»Infordrande och prövning av anbuden bör liksom nu ske genom försorg
av vägstyrelsen, som godkänner anbudet för sin del, dock under förutsättning
av vederbörande myndighets godkännande. Anbudsförfarandet och
godkännandet av entreprenör skola underställas den centrala myndighe -

20

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

tens prövning ifråga om större broar oell varaktiga beläggningar samt
länsstyrelsens prövning ifråga örn rena vägarbeten. Denna prövning innebär
emellertid icke, att det är myndigheten, som godkänner anbudet
och antager entreprenören, utan är endast en prövning, att anbudsinfordrandet
skett efter riktiga grunder och entreprenören kan såsom sådan
godtagas. Dessutom bör myndigheten givetvis äga tillse, att vid
granskning av anbuden skälig hänsyn tagits till tekniska och ekonomiska
synpunkter. Det är således icke myndigheten utan vägstyrelsen såsom
representant för byggherren, vägdistriktet, vilken antager entreprenören
och avslutar kontrakt örn arbetets utförande.»

I det föreliggande fallet har länsstyrelsen såsom entreprenör för företaget
godkänt en firma, som icke blivit av vägdistriktets organ, i detta
fall arbetsdirektionen, såsom entreprenör antagen. Länsstyrelsen hade i
sakens läge vid beslutets fattande med sina utgångspunkter allenast bort
förklara att den av arbetsdirektionen antagna entreprenören icke kunde
av länsstyrelsen godkännas. Sedan hade det tillkommit direktionen att
fatta nytt beslut i frågan och underställa detsamma länsstyrelsens prövning.

Revisorerna finna länsstyrelsens förfarande i detta vägärende anmärkningsvärt.

Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte
förklaring infordrats från länsstyrelsen i Skaraborgs län, som bifogat
yttrande av vägingenjören i länet (Del II sid. 209—213).

Länsstyrelsen har framhållit, att styrelsen vid ärendets handläggning
förfarit i full överensstämmelse med de regler, som enligt det av revisorerna
gjorda påpekandet bort iakttagas.

Vid den granskning, utskottet underkastat föreliggande fråga, har utskottet
kommit till den uppfattningen, att det ur principiell synpunkt måste
anses vara ägnat att ingiva betänkligheter, att icke samtliga entreprenörer,
som ursprungligen avgivit anbud, också beretts tillfälle att inkomma
med nya anbud, då, sedan beslut fattats örn vägens breddning från 5
till 6 meter, förutsättningarna för de tidigare anbuden upphörde att gälla.
I detta hänseende har utskottet i varje fall icke kunnat finna de avgivna
förklaringarna vara tillfyllest. Emellertid har utskottet, som icke kunnat
undgå att finna anmärkningsvärd den form, vägingenjören ansett
lämpligt att giva åt sin förklaring över de av riksdagens revisorer gjorda
erinringarna, funnit sig allenast böra vad i detta ärende förekommit för
riksdagen

omförmäla.

liro) Provision för stämpelförsäljning. Under finansdepartementet,
§ 27, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn provision för
stämpelförsäljning (Del I sid. 133—140).

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser på området även -

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

21

som i en uppgjord sammanställning påvisat, i vilken omfattning provision
för försäljning av stämplar utgått till statens befattningshavare,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste
löneregleringarna för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen
i övrigt har varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de
skäl, som anförts för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter,
som skapas av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i
tillfälle att förskaffa sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de
övriga få nöjas med sin i stat fastställda avlöning. Förefintligheten av
dylika extra inkomster eller sportler omöjliggör ock genomförandet av
enhetlig löneplan för det verk, det gäller, eller för flera likställda verk.
Det har därför ansetts vara av vikt att genom uttrycklig föreskrift i de
olika avlöningsreglementena förebygga, att så småningom under skilda
former skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av
vad löneregleringen avsett.

Det vill synas revisorerna, att vid införandet av det nya avlöningssystemet
för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen i
övrigt — med undantag av länsstyrelserna — avsikten varit, att jämväl
sportler av nu ifrågavarande natur skulle upphöra att utgå. Ett stöd
för denna uppfattning hava revisorerna funnit i det förhållandet, att 1925
års riksdag i samband med löneregleringen för landshövdingarna och befattningshavare
vid länsstyrelserna m. m. beträffande provision å försålda
stämplar ansett sig böra lämna särskilt medgivande, att dylik inkomst
även efter den nya löneregleringens ikraftträdande finge utgå till
befattningshavare vid landsstaten, med hänsyn bland annat till att stämpelprovisionen
vore mycket ringa och endast i undantagsfall översteg
1,000 kronor. Något dylikt medgivande har, såvitt revisorerna kunnat
finna, däremot icke lämnats andra befattningshavare med nyreglerad
avlöning. På grund härav och då, enligt vad som framgår av vad ovan
anförts, bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför
inflytande medel torde få anses ingå i ifrågavarande befattningshavares
tjänsteåligganden, finna revisorerna, att stämpelprovisionen, som sedan
år 1921 ökats med ungefär 75 procent, i förevarande fall icke vidare bör
utgå, utan omedelbart indragas till statsverket.

Beträffande till befattningshavare vid länsstyrelserna utgående inkomst
av stämpelförsäljning, vilken inkomst sedan år 1924 utvisar en
ökning med över 100 procent, anse revisorerna, att snara åtgärder böra
vidtagas för avveckling av densamma.

Det måste nämligen enligt revisorernas mening vara ägnat ingiva allvarliga
betänkligheter att, sedan statsmakterna principiellt utdömt sportelsystemet
såsom avlöningsform för statens befattningshavare, ett nytt
sportelsystem växer upp i en omfattning, som vid genomförandet av 1925
års lönereglering för länsstyrelserna icke kunnat förutses.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och
generalpoststyrelsen (Del II sid. 217—220).

Statskontoret har i likhet med revisorerna ansett, att provisionen i
fråga herde beträffande befattningshavare med nyreglerade löner indragas
till statsverket. Vad angår befattningshavare vid länsstyrelserna,
vilka redan tidigare uttryckligen berättigats uppbära provision, ansåge

22

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

ämbetsverket, att en maximering, förslagsvis till högst 1,000 kronor, borde
komma till stånd men för övriga befattningshavare vid länsstyrelserna
en indragning av förmånen i fråga borde ske.

Riksräkenskapsverket har med hänsyn till den ändring av stämpelförordningen,
som genomfördes år 1928, varigenom stämpelförsäljningen blev
ett tjänsteåliggande, ävensom till önskvärdheten av att jämväl sportelinkomster
av nu ifrågavarande slag i görligaste mån utmönstrades ur det
statliga avlöningssystemet, funnit sig böra tillstyrka, att åtgärder vidtagas
i syfte att begränsa eller helt avveckla nu utgående stämpelprovision
till befattningshavare med nyreglerad avlöning.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att, därest rätten till provision
skulle fråntagas här avsedda befattningshavare, fråga torde komma att
uppstå angående beredandet åt dem av felräkningspenningar för handhavandet
av stämplarna och likviderna för dem.

Under § 28 hava revisorerna vidare uttalat sig i fråga örn provision
till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda stämpelförsäljare.
(Del I sid. 140—142.)

Revisorerna hava under sistnämnda paragraf gjort följande allmänna
uttalande.

Såsom av den gjorda utredningen framgår skall, därest samma ämbete
eller tjänst under ett kalenderår uppehållits av flera personer, vilka var
för sig varit stämpelförsäljare, provisionen för de stämplar, som blivit
av dessa personer tillsammans försålda, beräknas såsom örn alla stämplarna
försålts av endast en person, varefter det härvid uppkommande
samfällda provisionsbeloppet fördelas mellan de olika försäljarna efter
förhållandet mellan de belopp, vartill provisionen för en var av dem
skulle hava uppgått, därest den beräknats allenast på hans försäljningssumma.
I de fall, då inom samma ämbetsverk eller myndighet, flera
var för sig självständiga stämpelförsäljare förordnats, har stämpelprovisionen
beräknats för en var av dem i enlighet med bestämmelserna i
42 § första stycket i stämpelförordningen, d. v. s. för stämpelförsäljare
i Stockholm med två procent samt i övriga städer och å landet med tre
procent å en årlig försäljningssumma av 20,000 kronor samt för överskjutande
belopp till och med 200,000 kronor med en procent och för belopp
därutöver med en tiondels procent. En anordning på sätt nu omförmälts
med ett flertal var för sig självständiga stämpelförsäljare inom
samma ämbetsverk måste givetvis för statsverket medföra en icke oväsentlig
merkostnad. En beräkning ger vid handen att statsverket under
år 1933 på så sätt åsamkats en merutgift å i runt tal 40,000 kronor. Då
enligt revisorernas mening stämpelförsäljningen inom samma ämbetsverk
eller myndighet i regel bör kunna utan olägenhet handhavas av allenast
en stämpelförsäljare, anse revisorerna, med hänsyn till angelägenheten
av att statsverkets kostnader för nämnda ändamål nedbringas, att
åtgärder snarast böra vidtagas för åstadkommande av ändring i nu angivna
hänseende.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och generalpoststyrelsen (Del
II sid. 217 och 220).

Statskontoret har anslutit sig till revisorernas uttalande i denna fråga,

23

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

under det att generalpoststyrelsen däremot funnit ändring i nuvarande
bestämmelser icke böra ske.

Utskottet delar den av revisorerna under § 27 uttalade uppfattningen,
vilken jämväl vunnit stöd i statskontorets och riksräkenskapsverkets yttranden,
att bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför
inflytande medel bör ingå i vederbörande befattningshavares uppgifter
i tjänsten, varför en avveckling av nuvarande system bör ske.

Vidkommande den av revisorerna under § 28 upptagna frågan angående
provision till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda
stämpelförsäljare torde denna fråga beträffande tjänstinnehavare vid
flertalet nyreglerade verk och myndigheter förlora sin betydelse, därest,
såsom revisorerna ovan föreslagit, provisionen där indrages. Vad beträffar
magistrater och rådhusrätter skulle, såsom statskontoret i
sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, frågan även efter provisionens
indragning alltjämt äga aktualitet. En undersökning rörande
möjligheten att nedbringa antalet stämpelförsäljare jämväl i här angivna
fall torde ur besparingssynpunkt vara påkallad. Även beträffande
länsstyrelserna bör en omprövning ske. Skulle en indragning av provisionen
ej anses lämpligen böra omedelbart genomföras, synes i varje fall
den av statskontoret ifrågasatta maximeringen böra äga rum.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville taga under övervägande
vad revisorerna anfört rörande provision vid stämpelförsäljning.

lärn) Kontrollkostnader för tillsyn över efterlevnaden av förordningen
om en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror. Under finansdepartementet,
§ 29, hava revisorerna meddelat, att de verkställt en utredning rörande
kontrollkostnaderna för tillsyn över efterlevnaden av förordningen
örn en särskild stämpelavgift å vissa lyxvaror (Del I sid. 142—146).

Revisorerna hava därvid funnit, att nämnda kostnader utom för några
enstaka orter voi''e oproportionerligt stora i förhållande till den influtna
skatten. På grund härav och under anförande att bestyret med kontrollen
icke torde vara särdeles betungande hava revisorerna förklarat sig
anse, att kontrollen i regel borde kunna utan särskild kostnad för statsverket
utövas av någon myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.

Utskottet vill erinra därom, att bevillningsutskottet vid innevarande
års riksdag i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 4 upptagit, bland
annat, det av revisorerna under förevarande paragraf berörda spörsmålet,
varvid utskottet — utan att därvid hava velat nu föreslå någon
förändring i gällande bestämmelser på området — ansett sig kunna utgå

Utskottet.

Utskottet.

24

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

från, att Kungl. Majit till nästa år låter närmare undersöka olika utvägar
till nedbringande av kostnaderna för kontrollen i fråga.

Om vad sålunda förekommit, har utskottet velat här

erinra.

16 :o) Partiella ledigheter. Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna
redogjort för en av dem företagen undersökning beträffande
tillämpningen av bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente angående
befattningshavares befrielse från viss del av sin tjänstgöring
samt i fråga örn ersättningen till vikarie under sådan ledighet (Del I sid.
150—170).

Revisorerna hava inledningsvis meddelat, att föreliggande fråga var
föremål för behandling av 1929 års revisorer, som verkställde en undersökning
i ämnet. I två tablåer, avseende den ena överståthållarämbetets
kansli och länsstyrelserna samt den andra övriga av 1929 års revisorer
undersökta verk och myndigheter, hava revisorerna nu framlagt resultatet
av sin förnyade utredning, såvitt rör omfattningen av och anledningen
till här åsyftade ledigheter. I tablåerna hava vidare lämnats uppgift
rörande omfattningen av ifrågavarande ledigheter under budgetåret
1928/1929 enligt den år 1929 verkställda undersökningen, med angivande
tillika för varje verk eller myndighet av det antal dagar, varmed ledigheterna
under budgetåret 1933/1934 överstego eller understego under budgetåret
1928/1929 beviljade ledigheter.

Efter att hava redogjort för resultatet av den verkställda utredningen
hava revisorerna erinrat därom, att 1929 års revisorer i anledning av den
av dem företagna undersökningen, bland annat, uttalade, att det med
hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av ifrågavarande slag
förekomme, syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss inskränkning
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare befrielse
från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas, samt förordade i sådant
avseende — under framhållande av att verken i allmänhet med undantag
av hovrätterna hade möjlighet att genom anlitande av anordningen
med partiella ledigheter förstärka sina arbetskrafter, utan att deras åtgärder
härutinnan underkastades prövning av Kungl. Majit eller riksdagen
— införande av föreskrifter liknande dem, som gällde för hovrätterna,
jämväl för statsförvaltningen i övrigt. Dock kunde det, enligt
revisorernas förmenande, därvid möjligen befinnas rimligt att för undvikande
av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit göra
dessa bestämmelser mindre restriktiva än de föreskrifter, som meddelats
för hovrätterna. Revisorerna slutade med att framhålla angelägenheten
av att de av dem berörda spörsmålen beaktades vid den blivande allmänna
revisionen av gällande avlöningsreglemente.

Med instämmande i revisorernas uttalande anhöll 1930 års riksdag, att

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

25

Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder, som knnde finnas påkallade,
och överlämnade Kungl. Maj :t sedermera ärendet till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén
lämnade uppdraget.

Kommittén ansåg sig beträffande den av revisorerna ifrågasatta inskränkningen
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare
befrielse från viss del av tjänstgöringen kunna inskränka sig till att
framhålla, att detta spörsmål enligt kommitténs mening icke borde erhålla
sin lösning genom bestämmelser i ett allmänt avlöningsreglemente.
Därest särskilda föreskrifter i förevarande avseende befunnes vara erforderliga
för vissa verk, borde, enligt kommitténs förmenande, dessa
föreskrifter i stället, i likhet med vad som skett beträffande hovrätterna,
intagas i vederbörande verks instruktioner eller arbetsordningar.

Som allmänt uttalande hava 1934 års revisorer anfört följande:

Av den nu verkställda undersökningen framgår, att partiella ledigheter
alltjämt förekomma i synnerligen stor omfattning. Omfattningen
av sådana ledigheter har under det sistförfluten budgetåret till och med
varit något större än under det budgetår, till vilket den av 1929 års resorer
företagna undersökningen hänförde sig. Undersökningen har vidare
givit vid handen, att anordningen med partiella ledigheter i förening
med nuvarande regler angående dispositionen av de till avlöningar
anvisade anslagsmedlen gjort det möjligt för verken och myndigheterna
i allmänhet att utan föregående prövning av Kungl. Majit eller
riksdagen förskaffa sig förstärkning av sina arbetskrafter i avsevärd
utsträckning ävensom att denna möjlighet i ej ringa omfattning utnyttjats
jämväl i sådana fall, där behovet av ytterligare arbetskrafter
hänfört sig till vederbörande verk och myndigheter normalt tillkommande
arbetsuppgifter eller eljest varit av mera stadigvarande beskaffenhet.
I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas, att endast i ett
mycket begränsat antal fall meddelats, att den beviljade partiella ledigheten
grundat sig på föreskrift i verkets instruktion eller tillkommit
efter det frågan underställts Kungl. Majlis eller vederbörande departementschefs
prövning.

Revisorerna finna sig därför böra understryka angelägenheten av att
den av 1929 års revisorer väckta frågan örn vidtagande av viss inskränkning
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare
befrielse från viss del av tjänstgöringen med det snaraste upptages till
fortsatt behandling, samt vilja i fråga örn tänkbara riktlinjer för lösningen
av detta spörsmål erinra örn de uttalanden, som i sådant avseende
gjorts av 1929 års revisorer och 1928 års lönekommitté. Härjämte synes
det revisorerna böra undersökas, i vad mån det kan vara möjligt, att
vid länsstyrelserna, där anordningen med partiella ledigheter är allmännast
förekommande, minska behovet av sådana ledigheter genom ändring
av gällande bestämmelser angående arbetsfördelningen vid dessa myndigheter.
Revisorerna finna det önskvärt, att sistberörda spörsmål tages
i övervägande av statens organisationsnämnd vid fullgörandet av det åt
organisationsnämnden lämnade uppdraget att verkställa utredning rörande
länsstyrelsernas organisation.

Det synes emellertid revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida det
icke kan vara påkallat, att, förutom åtgärder i nu angiven riktning, vid -

Utskottet.

26 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

taga dea ändring med avseende å gällande bestämmelser angående anslagsmedlens
disposition, att föreskrift meddelas därom, att då ickeordinarie
befattningshavare i anledning av partiell ledighet förordnats
att uppehålla ordinarie tjänst (eller tjänst å extra stat), honom tillkommande
lön fortfarande skall bestridas av de till avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare anvisade anslagsmedlen. Härigenom skulle
det icke längre Wiva möjligt för vederbörande verk och myndigheter
att genom anordningen med partiella ledigheter utöka den icke-ordinarie
personalen. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn att bestämmelser
av här ifrågasatt innebörd tidigare tillämpats i avsevärt
större utsträckning än vad som nu ifrågasatts skola bliva fallet.

I detta sammanhang hava revisorerna även ansett sig böra något beröra
spörsmålet huruvida, då fråga är örn partiell ledighet, oavkortad
vikariatsersättning bör utgå och örn över huvud taget i dylikt fall
vikariatsersättning kan anses erforderlig. Å ena sidan synes kunna
göras gällande, att, därest vederbörande tjänsteman, som erhåller partiell
ledighet, äger möjlighet att på en underordnad utan kostnad för
statsverket överflytta vissa arbetsuppgifter, detta kan leda till orättvisa,
och ett utnyttjande av denna möjlighet kan förvisso medföra betänkliga
konsekvenser. Å andra sidan är det klart, att vid kortare partiell
ledighet det ingalunda kan anses obefogat att en underordnad befattningshavare
övertager vissa arbetsuppgifter, från vilka den partiellt
ledige tjänstemannen erhållit befrielse. Ofta är ej heller skillnaden mellan
de arbetsuppgifter, som åligga tjänstemän i olika grader särskilt
markerad, och en överflyttning tillfälligtvis av arbetsuppgifter bör med
stöd av gällande instruktioner för ämbetsverken kunna ske. Utan att
vilja framställa något förslag i nu nämnda hänseende hava emellertid
revisorerna velat fästa uppmärksamheten även å detta förhållande.

Yttrande har avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd (Del
II sid. 228—230), som, bland annat, framhållit, att, därest man vill förebygga
en alltför vidsträckt tillämpning av gällande bestämmelser på
förevarande område, detta synes lönenämnden kunna i huvudsak vinnas
därigenom, att frågor örn partiell ledighet för verkschef eller ledamot
av verksstyrelse underställas Kungl. Maj:ts prövning i sådana fall, då
det är avsett, att ersättning skall utgå till vikarie. Däremot bör det
enligt nämndens mening alltjämt få ankomma på vederbörande verksstyrelse
att bevilja dylika ledigheter för andra tjänstemän, dock skulle
verksstyrelserna kunna åläggas att vid budgetårets slut till Kungl.
Majit anmäla ledigheter, under vilka vikariatsersättning utgått.

Såsom av revisorerna framhållits, har föreliggande spörsmål med anledning
av en utav 1929 års revisorer gjord utredning varit föremål för
behandling av 1930 års riksdag. Riksdagen fann därvid frågan vara av
den betydelse, att densamma borde av Kungl. Majit tagas under särskilt
övervägande. Vad i ärendet hittills åtgjorts har emellertid icke länt till
något positivt resultat. Då omfattningen av de ledigheter, varom här
är fråga, snarare till- än avtagit —• ett förhållande som särskilt i fråga

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

27

om länsstyrelserna är framträdande i flera fall — vill utskottet under
åberopande av riksdagens tidigare uttalande i denna fråga betona angelägenheten
av att åtgärder snarast vidtagas i syfte att åvägabringa ändrade
förhållanden. Vad lönenämnden anfört synes därvid böra särskilt
beaktas.

Uskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville taga under omprövning
frågan örn åtnjutande av partiell ledighet inom den
allmänna civilförvaltningen samt vad därmed äger
samband.

17 :o) Statsverkets kostnader för gränskontrollen. Under finansdepartementet,
§ 35, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn statsverkets
kostnader för gränskontrollen (Del I sid. 173—180).

Revisorerna hava erinrat örn gällande bestämmelser på området och
framhållit, att gränskontrollen ombesörjes i första hand av vederbörande
polismyndigheter i gränsorterna. Vidare finnas för utövande av kontrollen
anställda vissa polismän för hela rikets behov och särskilda gränspolismän
varjämte tulltjänsteman i stor utsträckning biträda polismyndigheterna
med passkontroll och övervakning av trafiken över rikets
gränser. De tulltjänsteman, som biträda de lokala polismyndigheterna
vid övervakandet av gränstrafiken i samband med sin ordinarie tjänstgöring
äro emellertid av sin tjänst bundna vid sina bevakningsplatser
och begränsade patrulleringsområden, varför deras kontrollverksamhet i
vanliga fall endast berör de utlänningar, som passera gränsen.

I proposition nr 181 till 1932 års riksdag anförde departementschefen
beträffande gränskontrollen bland annat, att de årliga kostnaderna för
de nuvarande anordningarna för denna kontroll syntes enligt en inom
socialdepartementet företagen undersökning uppgå till ett belopp, överstigande
50,000 kronor. Det ville emellertid synas, som örn vissa åtgärder,
ägnade att minska kostnaderna för gränskontrollen, kunde vidtagas.

En av länsstyrelsen i Norrbottens län på departementschefens anmodan
verkställd förberedande undersökning, vars resultat framlagts i
skrivelse den 11 mars 1932, syntes sålunda giva vid handen, att kostnaderna
för anlitandet inom länet av tullpersonal för gränskontroll kunde
avsevärt nedbringas. Möjligen stöde besparingar att vinna även på
andra håll.

Beträffande anordningarna för gränskontroll inom Norrbottens län
anförde länsstyrelsen i sin förenämnda skrivelse, bland annat, att länsstyrelsen
icke vore absolut övertygad örn att utgifter, som härvidlag påkostades
vore oundgängligen av nöden. Tullmännen fyllde givetvis med
sin ifrågavarande verksamhet en ordningsuppgift, men så värst kraftig

28

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

hjälp åt polismyndigheten i dess arbete med att hålla undan icke önskvärda
element kunde de knappast sägas lämna. Det syntes länsstyrelsen,
som örn tullpersonalen skulle utan någon särskild ersättning lämna
detta biträde under fullgörande av sin egentliga tjänstgöring.

Revisorerna hava vidare omnämnt, att för budgetåret 1933/1934 hava
till tulltjänstemän för här ifrågavarande uppdrag utbetalts arvoden med
sammanlagt 29,482 kronor 55 öre.

Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna
uttalande.

Den ovan omförmälda anordningen nied anlitande av tulltjänstemän
för gränskontrollen tillkom år 1918 och föranleddes närmast av under
kristiden rådande särskilda förhållanden. Därest denna kontroll alltjämt
kan anses behövlig — varom meningarna att döma av länsstyrelsens
ovan omförmälda skrivelse synas vara delade — anse revisorerna,
att denna hör kunna fullgöras av tulltjänstemännen utan särskild ersättning.
Ett stöd för denna uppfattning hava revisorerna även funnit i
ett av statskontoret den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning av en
framställning örn ersättning till vissa tulltjänstemän för biträde vid
gränskontrollen, i vilket utlåtande ifrågasattes, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort
skulle ingå i tull tjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och
särskild ersättning härför sålunda icke utgå. Revisorerna, som ansluta
sig till vad statskontoret anfört, anse hinder för en dylik anordning icke
föreligga, då flertalet av ifrågavarande tulltjänstemän, på sätt utredningen
givit vid handen, synes hava tid övrig för åtskilligt arbete utom
tjänsten.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, generaltullstyrelsen och
länsstyrelsen i Norrbottens län (Del II sid. 218, 236 och 244).

Statskontoret har i sitt yttrande åberopat sitt den 6 juni 1929 avgivna
utlåtande i anledning av en framställning från länsstyrelserna i Norrbottens,
Jämtlands och Värmlands län angående ersättning till vissa tulltjänstemän
för biträde vid gränskontroll, i vilket utlåtande ämbetsverket
ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde vidtagas, för att granskningen
av pass och s. k. nordiskt resekort (S. F. nr 106/1929) komme att ingå i tulltjänstemännens
å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild ersättning
härför sålunda icke skulle utgå.

Generaltullstyrelsen har erinrat därom, att förslag vid olika tillfällen
framkommit, att vederbörande tulltjänstemän vid rikets landgränser bc
de utan särskild ersättning verkställa den polismyndighet eljest tillkommande
gränskontrollen och har nu ifrågasatt, huruvida icke det föreliggande
förslaget borde göras till föremål för särskild utredning, vilken
i så fall borde omfatta även det inbördes förhållandet mellan tull- och
polispersonalen vid landgränserna beträffande tillsynen å efterlevnaden av
lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel samt lagen den
20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin.

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

29

Frågan örn ersättning till tulltjänstemannen för deras bestyr med gränskontrollen
har tidigare varit underkastad prövning av myndigheterna.
Sålunda har statskontoret i ett den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning
av en framställning örn ersättning till vissa tulltjänsteman för
biträde vid gränskontrollen ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde
vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort skulle
ingå i tulltjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild
ersättning härför sålunda icke skulle utgå. Utskottet, som delar
statskontorets mening, till vilken revisorerna anslutit sig, anser det icke
obilligt, att, därest sagda kontroll kan anses fortfarande vara behövlig,
densamma fullgöres av tulltjänstemännen utan särskild ersättning, helst
som uppdraget i fråga icke kan anses vara av någon omfattande beskaffenhet.
På grund av det anförda vill utskottet föreslå, att den föreliggande
frågan göres till föremål för förnyad omprövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Majit ville taga under omprövning
frågan örn indragning av nu utgående ersättning till
tulltjänstemän för deras bestyr med gränskontrollen.

18 :o) Vissa kommittékostnader. Under finansdepartementet, § 36, hava
revisorerna meddelat, att de granskat de ersättningsräkningar, som avlämnats
av ordförande och ledamöter i ett flertal kommittéer, ävensom
kommittéernas räkenskaper rörande omhänderhavda expensmedel (Del I
sid. 180 och 181) och därvid anfört följande.

Revisorerna hava fäst sig vid att i vissa fall, då ett under längre
tid fortlöpande arbete skall av vederbörande kommitté utföras, Kungl.
Majit vid kommitténs tillsättning eller senare meddelat beslut därom,
att kommitténs ordförande eller dess verkställande ledamot skolat erhålla
viss för månad fastställd ersättning. I stort sett lärer, då sådant beslut
icke meddelats, avsikten vid kommitténs tillsättande hava varit att ersättning
skolat utgå icke för hela tiden från det kommittén tillsatts
till dess arbetet avslutats, utan endast för den del av tiden, varunder arbete
verkligen utförts. Emellertid har i vissa kommittéer ersättning av
vederbörande ordförande — statstjänstemän i byråchefs eller högre ställning
— debiterats för i regel varje dag under året, då semester icke åtnjutits
och i vissa fall även under semester och då vederbörande varit
ledig på grund av tjänsteresa eller av annan anledning. Det lämpligaste
torde vara, att visst månadsarvode även i dylika fall utgår för såvitt
avsikten är, att kommittén skall bedriva sitt arbete under längre
fortlöpande tid.

Revisorerna vilja även ifrågasätta huruvida det må anses försvarligt,
att en byråchef i ett verk, som förordnats till ordförande i en kommitté
med ett månadsarvode av 300 kronor och samtidigt i en annan kommitté
under loppet av längre tid än ett år såsom ordförande uppburit arvode
med 12 kronor örn dagen, samtidigt uppehållit sin byråchefstjänst med
endast några få dagars tjänstledighet.

Utskottet.

Utskottet.

30 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

För övrigt vilja revisorerna framhålla vikten av att det noga tillses,
att de bestämmelser, som i fråga örn kommittéer meddelats uti kungörelsen
den 29 augusti 1921 (nr 517) noga efterlevas.

I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att det påtalade
förfaringssättet är mindre lämpligt och icke vidare hör få förekomma.
Då utskottet förutsätter, att rättelse för framtiden sker, vill utskottet
nu inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

19 :o) Dyrtidstillägg åt personal vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Under ecklesiastikdepartementet, § 39, hava revisorerna fäst uppmärksamheten
vid att landstinget i Uppsala län icke kommit att deltaga i utgifterna
för den betydande del av löneförmånerna till Akademiska sjukhusets
befattningshavare, som utgöres av dyrtidstillägg, ävensom påtalat,
att dyrtidstilläggen bort hava utgått efter de för nyreglerade verk fastställda
grunderna (Del I sid. 204—209).

Revisorerna hava inledningsvis omnämnt, att till personalen vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala under en följd av år utbetalats dyrtidstilllägg
enligt § 3 i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder
för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst eller med belopp,
som vore avsedda för sådana befattningshavare, vilkas avlöningar
icke blivit reglerade.

Efter att vidare hava framhållit, att Akademiska sjukhuset vore en
statsinstitution, som emellertid med sin verksamhet även tillgodosåge
Uppsala läns landstingsområde i fråga örn dess sjukvårdsbehov, hava revisorerna
omnämnt, att landstingets ställning till sjukhuset reglerades
genom ett mellan universitetet och landstinget upprättat kontrakt (av
år 1900 med sedermera vidtagna ändringar).

Revisorerna hava härefter meddelat, att efter granskning av universitetets
och Akademiska sjukhusets i Uppsala räkenskaper för budgetåret
1930/1931 riksräkenskapsverkets revision framställde två anmärkningar.
Den ena anmärkningen avsåg, att till viss personal vid nämnda sjukhus

— predikant, organist, föreståndarinnor, sjukgymnaster, sköterskor, barnmorskor,
baderska, badbiträde, fotografiskt biträde, expeditionsbiträde,
ammor, intendent, kassör, kontorsbiträden, kontorsgosse, vaktmästare,
snickare, tapetserare, trädgårdsmästare, portvakt, drängar, maskinmästare,
maskinist, eldare, putsare, smed, verkmästare, kökspersonal med undantag
av elever, ekonomiarbetare, serveringsbiträden, tvätterskor, strykerskor,
manglerska, sömmerskor, städerskor, postutdelare och barberare

— utbetalts dyrtidstillägg enligt bestämmelserna i kungörelsen den 15
juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst med sammanlagt 71,457 kronor, varvid dyrtidstilllägget
å ena sidan för varje månad avförts å kontot »Akademiska sjuk -

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

31

liusets drift» och å den andra sidan återförts till samma konto från det å
riksstaten under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst. Då personalen vid sjukhuset
icke kunde anses såsom sådana befattningshavare i statens tjänst,
som avsåges i nämnda kungörelse, hade dyrtidstillägg till samma personal
icke bort utgå från det angivna dyrtidstilläggsanslaget. På grund
liärav anmärktes 71,457 kronor till ersättande av mindre akademiska
konsistoriet, vilket den 6 juni 1930 fattat beslut angående fastställande av
Akademiska sjukhusets stat för budgetåret 1930/1931. Den andra anmärkningen
gällde, att till kamreraren vid sjukhuset E. Stenkil, som åtnjöte en
årslön av 2,000 kronor, utbetalts dyrtidstillägg enligt bestämmelserna i
ovannämnda kungörelse med sammanlagt 606 kronor, vilket belopp i räkenskapen
avförts från ovannämnda å riksstaten uppförda förslagsanslag.
Då Stenkil såsom kamrerare vid sjukhuset icke kunde anses såsom
sådan befattningshavare i statens tjänst, som avsåges i ifrågavarande
kungörelse, hade dyrtidstillägg till honom icke bort utgå från det angivna
anslaget. På grund härav anmärktes 606 kronor till ersättande.

Anmärkningarna bestredos av konsistoriet. Genom två särskilda utslag
den 8 februari 1933 förpliktade riksräkenskapsverket de för utbetalningarna
ansvariga att ersätta statsverket på grund av den förra anmärkningen
71,457 kronor och på grund av den senare anmärkningen 606
kronor.

Kammarrätten, dit ärendet fullföljdes, meddelade den 31 maj 1934 utslag
i målen. Kammarrätten förklarade, att som ifrågavarande befattningshavare
finge anses vara innehavare av sådana befattningar i statens tjänst,
som avsåges i § 7 kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst, samt, såvitt
av handlingarna i målen framginge, av dem åtnjutna avlöningsförmåner
finge anses utgå av statsmedel, hade den myndighet, som ägde bestämma
befattningshavares löner, kunnat besluta örn utgående av dyrtidstillägg
i enlighet med i omförmälda kungörelse givna bestämmelser. Då vidare,
såvitt av handlingarna i målen framginge, av behörig myndighet fattats
dylikt beslut samt erinran ej gjorts mot de grunder, efter vilka dyrtidstillägg
utbetalats, fann kammarrätten skäligt att med ändring av riksräkenskapsverkets
utslag ogilla revisionens i målet förda talan.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Genom kammarrättens ovanberörda utslag har allenast fastslagits, att
mindre akademiska konsistoriet icke saknat befogenhet att besluta örn
dyrtidstilläggs utgående i enlighet med i dyrtidstilläggskungörelsen givna
bestämmelser.

Revisorerna hava emellertid funnit att andra skäl förelegat, vilka tala
för, att dyrtidstillägg från dyrtidstilläggsanslaget icke alls bort utgå eller
att i varje fall dyrtidstillägg av statsmedel bort utgå med lägre belopp
än sorn nu skett.

I mån av stegrade driftkostnader — till vilka kostnader personalens
på grund av dyrtiden ökade löner böra hänföras — måste också ökning

32

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

uppstå i elen brist, som återstår att täcka, sedan tillgängliga inkomstmedel
tagits i anspråk. Denna brist skall enligt kontraktet mellan staten
och landstinget ersättas av landstinget och staten med hälften vardera,
d. v. s. landstinget bör i samma utsträckning som staten bidraga till personalens
ökade löner.

Genom att sjukhuspersonalen i förevarande fall lämnats dyrtidstillägg
med de högsta belopp, som enligt dyrtidstilläggskungörelserna kunna beredas
befattningshavare i statens tjänst, hava de ökade driftkostnaderna,
i vad desamma avse löner, kommit att betunga endast den ena parten, staten,
medan den andra parten, landstinget, blivit helt befriad från att
bidraga till ifrågavarande utgifters bestridande.

Revisorerna hava funnit anmärkningsvärt, att icke nu ifrågavarande
kostnader, med beaktande av statens intresse härutinnan, fördelats mellan
staten och landstinget.

Revisorerna hava även kommit till den uppfattningen att beloppen av
de medgivna dyrtidstilläggen icke ansluta sig till bestämmelserna i dyrtidstilläggskungörelsen.
Dessa tillägg hava nämligen beräknats med de
högre belopp, som äro fastställda för befattningshavare vid oreglerade
verk, ehuru tilläggen jämlikt kungl, brev den 6 juni 1925 angående nya
stater för universitetet i Uppsala m. m. synas hava bort utgå efter de för
nyreglerade verk angivna grunderna.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och direktionen för Akademiska
sjukhuset i Uppsala (Del II sid. 246—251).

På sätt statskontoret i avgivet yttrande anfört har statskontoret, som
tidigare fäst uppmärksamheten på det av riksdagens revisorer angivna
förhållandet, i avgivet yttrande i ärendet uttalat, att det syntes statskontoret
böra tagas under övervägande, huruvida icke förevarande spörsmål
bäst skulle lösas genom en förnyad överenskommelse med landstinget,
varigenom landstingets bidragsskyldighet icke göres beroende av
den brist, som kan uppstå i sjukhusets stat, utan ställes i förhållande till
det saldo, som uppkommer, därest bland sjukhusets omkostnader inräknas
jämväl utgifter för sjukhusets personal, för vilkas bestridande medel
anvisats i annan ordning än i nämnda stat.

Utskottet, som delar den av statskontoret sålunda uttalade meningen,
uttalar sin förväntan, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad
på frågan och, därest så skulle befinnas kunna ske, genom underhandlingar
med landstinget söker få till stånd sådan ändring av avtalet med
landstinget, att den av riksdagens revisorer angivna fördelningen av utgående
dyrtidstillägg kommer till stånd.

Då i detta ärende någon åtgärd från riksdagens sida icke torde i nu
angivna eller övriga hänseenden behöva påkallas, har utskottet allenast
velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

33

20 :o) Ödeby gds til lä g g vid vissa prästerliga befattningar. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 43, hava revisorerna till behandling upptagit frågan
rörande utbetalande av ödebygdstillägg vid vissa prästerliga befattningar
(Del I sid. 213—226).

Revisorerna liava inledningsvis erinrat om gällande bestämmelser rörande
ödebygdstillägg, vilka huvudsakligen äro meddelade i lagen den
21 november 1925 (nr 455) angående särskilda lönetillägg (ödebygdstilllägg)
vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Enligt 1 § av ovan omförmälda lag angående ödebygdstillägg må från
och med den 1 maj 1926 till kyrkoherdar, komministrar samt s. k. ständiga
adjunkter, vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro
rförlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen
och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer
och allmän kulturell isolering måste antagas utöva en särskild
påfrestning å den prästerlige tjänstinnehavaren, i enlighet med vad i
nämnda lag stadgas samt Konungen efter framställning av vederbörande
domkapitel bestämmer, utgå ett särskilt tillägg till lönen (ödebygdstilllägg).

I 2 § stadgas, att ödebygdstillägg må fastställas till ett belopp av högst
1,200 kronor årligen att utgå under den period, för vilken lönereglering,
fastställd enligt lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9 december
1910, äger giltighet. Inträda, efter det dylikt tillägg blivit för
viss befattning fastställt, sådana ändrade förhållanden, att befattningen
kan anses hava helt eller delvis förlorat den karaktär, som i 1 § avses,
skall, efter Konungens bestämmande, ödebygdstillägget vid tjänstinnehavarens
avgång upphöra att utgå, eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas.

Förutom ödebygdstillägg, framhålla revisorerna, utgå till prästerliga
tjänstinnehavare i Härnösands och Luleå stift ett flertal förmåner och
ersättningar, vilka av revisorerna närmare angivits i en tabellarisk sammanställning.

Revisorerna hava sammaufattat sina iakttagelser i följande allmänna
uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har tillkomsten av ödebygdstilläggen
motiverats med, bland annat, att vissa prästerliga befattningar
vore förlagda till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift,
där vistelsen och verksamheten på grund av hårt klimat, outvecklade
kommunikationer och allmän kulturell isolering vore särskilt påfrestande
för den prästerlige tjänstinnehavaren. Vid frågans förberedande behandling
framhölls därjiimte såsom ytterligare skäl för beviljande av sådan
avlöningsförmån svårigheterna att med ordinarie innehavare besätta de
prästerliga befattningarna i vissa av rikets nordligaste trakter, vilka svårigheter
sammanhängde med den då i stora delar av landet rådande prästbristen.

Ett förhållande, som emellertid synes hava tilldragit sig mindre uppmärksamhet
vid berörda tillfälle, var den gynnsamma löneställning vil Bihang

till riksdagens protokoll 10:15. 6 sami. Nr 126. 3

34

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

keil prästerna i de s. k. ödebygdspastoraten redan då intogo i förhållande
till prästerliga befattningshavare i landet i övrigt. Såsom förut påvisats,
översteg den reglerade medellönen för ifrågavarande kyrkoherdar och
komministrar vad som utgick för motsvarande befattningshavare i rikets
övriga pastorat med respektive 1,265 och 761 kronor.

Oavsett sistnämnda omständighet synas de skäl, som åberopats till
stöd för beviljande av ödebygdstillägg, icke längre äga giltighet i samma
utsträckning som tidigare. På grund av den kraftiga utveckling,
som kommunikationsväsendet under senare år undergått genom såväl anordnandet
av nya förbindelseleder som utvecklingen av kommunikationsmedlen
ävensom med hänsyn till tillkomsten av radio, lärer den isolering,
som förut i olika avseenden förefunnits å vissa orter, numera hava
brutits. Vad särskilt angår de ifrågavarande ödebygdspastoraten visar
den verkställda utredningen, att dessa kunna i sådant hänseende anses
väl tillgodosedda och i många fall äro bättre ställda än på vissa håll
i övriga delar av landet.

Med hänsyn till den ovan påvisade stegringen av antalet utexaminerade
teologie kandidater under "de senaste åren synes någon svårighet icke
längre föreligga att besätta de ifrågavarande pastoraten med lämpliga
prästmän, något som även framgår av att dispensförfarandet numera
upphört inom de nordliga stiften.

En jämförelse med andra befattningshavargrupper å samma orter giver
även vid handen, att dessa icke eller endast i obetydlig utsträckning
kommit i åtnjutande av någon löneförmån, som i likhet med ödebygdstillägget
är avsedd att utgöra kompensation för vissa besvärliga tjänstgöringsförhållanden.
Som exempel på dylika befattningshavargrupper
må nämnas tjänstemän vid kommunikationsverken och domänverket,
landsfiskaler och lärarpersonal vid folkskolor m. fl.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att den löneställning, som
här avsedda präster innehava, sannolikt kommer att medföra avsevärda
svårigheter vid deras inordnande i löneplan, motsvarande den som gäller
för nyreglerade befattningshavare.

På grund av nu anförda förhållanden och då ödebygdstillägg icke
längre har den karaktär, som det tidigare haft, anse revisorerna, att vid
vakans å tjänst å prästerlig befattning inom ödebygdspastorat utredning
bör verkställas, huruvida ödebygdstillägg allt fortfarande skall utgå till
innehavare av dylik befattning.

Yttranden hava avgivits av kammarkollegiet och statskontoret gemensamt
samt domkapitlen i Härnösand och Luleå (Del II sid. 256—261).

Under det att kammarkollegiet och statskontoret anslutit sig till revisorernas
förslag, hava de i ärendet hörda domkapitlen ställt sig avvisande
mot detsamma.

Revisorerna hava funnit av förhållandena påkallat, att utredning verkställes
i syfte att utröna, huruvida ödebygdstillägg allt fortfarande bör
utgå till innehavare av prästerlig befattning inom ödebygdspastoraten.
Utskottet vill med anledning härav erinra därom, att i § 2 av ovanberörda
lag den 21 november 1925 angående ödebygdstillägg stadgas, att,
därest, efter det ödebygdstillägg blivit för viss befattning fastställt, så -

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

35

dana ändrade förhållanden inträtt, att befattningen kan anses helt eller
delvis hava förlorat den karaktär, som i 1 § i samma lag avses, tillägget
i fråga skall efter Konungens bestämmande vid tjänstinnehavarens avgång
upphöra att utgå, eller, efter ty prövas skäligt, nedsättas. Möjlighet
föreligger alltså redan nu att vidtaga ändring i utgående tillägg. Då
emellertid någon skyldighet för vederbörande myndigheter icke finnes att
göra framställning i sådant avseende, vill utskottet framhålla vikten av
att Kungl. Majit tillser, att omprövning, på sätt i omförmälda lagrum
föreskrivits och som sker i fråga örn motsvarande tillägg för provinsialläkare,
verkligen kommer till stånd. Härigenom skulle erforderlig
kontroll vinnas, att ödebygdstilläggen allenast utginge, då så vore av omständigheterna
motiverat.

Utskottet, som alltså icke funnit sig behöva påkalla någon åtgärd i
denna fråga från riksdagens sida, har emellertid velat vad i ärendet förekommit
för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 53, hava revisorerna berört frågan rörande vissa
tjänstledigheter inom folkskollärarkåren (Del I sid. 239 och 240).

Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser i fråga örn folkskollärarnas
avlöningsförhållanden under tjänstledighet, hava revisorerna
meddelat, att 1932 års revisorer verkställde en undersökning rörande
vissa tjänstledigheter inom folkskollärarkåren, dock endast avseende
ledigheten för enskilda angelägenheter såsom med anledning av
ingående av äktenskap, tjänstgöring inom annat skoldistrikt, studier, resor
m. m. Kevisorerna uttalade därvid, att de funne det otillfredsställande,
att i de fall, då med tjänstledigheten avsetts befrielse från all
tjänstgöring under en eller flera terminer, ledigheten beviljades allenast
för lästiden, under det att efterföljande eller mellanliggande ferier icke
inbegrepes i tiden för ledigheten.

Revisorerna hava som allmänt uttalande i ärendet anfört följande.

Revisorerna hava vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper
funnit åtskilliga fall, där folk- och småskollärare under flera år i följd
beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästerminerna. Tjänstledighet
har i dessa fall begärts och beviljats endast den del av året, då tjänstgöringsskyldighet
för lärarna förelegat. Under ferietid däremot Ilar läraren
varit i tjänst. I ett fall har detta tillvägagångssätt tillämpats alltsedan
den 1 januari 1912. De uppmärksammade fallen beröra huvudsakligen
lärare och lärarinnor, vilka på grund av sinnessjukdom vårdats å
sinnessjukhus. Enär de beviljats sjukledighet endast under terminerna,
hava do kunnat komma i åtnjutande av oavkortade löneförmåner under
ferierna, liven örn de fortfarande vårdats å sinnessjukhus.

På grund av vad sålunda förekommit, vilja revisorerna under erinran
jämväl om det av riksdagens revisorer år 1932 gjorda uttalandet i sa -

36

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Utskottet.

ken, bestämt göra gällande, att sådana författningsföreskrifter skola meddelas
för lärare vid folk- och småskolor, att i här ifrågavarande fall
i ledigheten skall inbegripas jämväl jul- eller sommarferier. Revisorerna
hava ånyo velat fästa riksdagens uppmärksamhet å här berörda förhållanden
samt vilja dessutom framhålla vikten av att effektiv kontroll utövas
däröver, att gällande bestämmelser i fråga örn avgång från tjänst
behörigen efterlevas.

Därest ej denna angelägenhet kan ordnas på annat sätt, kan ifrågasättas,
huruvida icke riksdagen vid beviljande av anslag till provisorisk löneförbättring
och dyrtidstillägg åt lärarpersonalen bör fästa sådant villkor,
att icke här berörda missförhållanden fortfara.

Yttranden hava avgivits av statskontoret och skolöverstyrelsen (Del II
sid. 292—294).

Statskontoret har anfört följande.

Statskontoret delar riksdagens revisorers uppfattning, att åtgärder böra
vidtagas till förhindrande av uppkomsten av sådana uppenbara missförhållanden,
som påvisas i den remitterade paragrafen av revisionsberättelsen.

Ämbetsverket vill emellertid erinra, att folkskolan icke är den enda
skoltyp, vid vilken dylika förhållanden kunna förekomma. Enahanda
bestämmelser angående sjukavlöning gälla nämligen även vid andra skolformer.
De författningsändringar, som böra vidtagas, borde därför rätteligen
icke inskränkas till folk- och småskolor — på vilka revisorerna
närmast tagit sikte — utan borde omfatta alla sådana skolor, vilkas avlöningsbestämmelser
möjliggöra förhållanden av den art revisorerna här
påtalat.

Statskontoret vill i detta sammanhang erinra, hurusom spörsmålet örn
statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet varit föremål
för utredning av inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga,
vilka nyligen avgivit betänkande och förslag i detta ämne. Nämnda
förslag innebär bland annat, att staten skulle i avsevärt större utsträckning
än hittills påtaga sig kostnaderna för folkskoleväsendet och däribland
jämväl utgifterna för folk- och småskollärarnas löner. Såvitt statskontoret
kan finna, vore tillfället lämpligt att i samband med ett dylikt
åtagande upptaga till övervägande den av revisorerna antydda utvägen
att vid beviljande av anslag till löneförmåner åt lärare fästa sådana villkor,
att de påtalade missförhållandena bringas att upphöra.

Jämväl skolöverstyrelsen har ansett, att en ändring av nu gällande bestämmelser
beträffande avdrag av lönen vid sjuktjänstledighet för folkskolans
lärare torde vara påkallad och att, därest utredning kommer till
stånd, densamma bör omfatta även andra lärargrupper vid statsunderstödda
kommunala läroanstalter med enahanda bestämmelser i fråga örn
avlöning vid sjukledighet, som gälla för folkskollärare.

Vad revisorerna ovan anfört visar, att nuvarande bestämmelser beträffande
avdrag å lönen vid sjuktjänstledighet för folkskolans lärare äro
i hög grad otillfredsställande. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna
anser utskottet en författningsändring vara av förhållandena

Statsutskottets utlåtande Nr 126. 37

påkallad. Då, såsom ovan anförts, enahanda bestämmelser angående
sjukavlöning gälla även vid andra skolformer än folkskolan, bör givetvis
en kommande författningsändring omfatta jämväl lärargrupperna vid
dylika skolor. Det synes utskottet lämpligt, att det föreliggande ärendet
upptages till behandling i samband med vissa därmed sammanhängande
spörsmål rörande statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet.
Då utskottet förutsätter att så kommer att ske, utan att särskild
åtgärd vidtages från riksdagens sida, vill utskottet nu inskränka
sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

22 :o) Tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. Under
ecklesiastikdepartementet, § 54, hava revisorerna meddelat, att de verkställt
en undersökning beträffande tillsättning av lärare i folk- och småskolor
i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 20 juli 1938 (nr
507) i syfte att utröna, huruvida, att döma av vunnen erfarenhet, avsikten
med ifrågavarande kungörelse kan förväntas bliva uppnådd (Del I
sid. 241—246).

Nämnda undersökning hade, bland annat, visat, att å vederbörande
lärares sida i allmänhet icke visats någon benägenhet att begagna sig av
rättigheten att söka de tjänster, som kungjorts lediga med begränsning
av ansökningsrätten. Revisorerna hävdade, att en snabbare avveckling
av antalet övertaliga tjänster kunde ske, därest de i författningen givna
bestämmelserna i vissa hänseenden ändrades eller kompletterades.

Den av revisorerna berörda frågan kommer utskottet att upptaga till
behandling i samband med Kungl. Maj:ts proposition nr 174 angående
statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m.; varom
utskottet velat här

erinra.

23:o) Ersättning av statsmedel för släckning av skogseld. Under jordbruksdepartementet,
§ 56, hava revisorerna framställt vissa erinringar i
fråga örn tillämpade principer vid ersättning av statsmedel för släckning
av skogseld (Del I sid. 249—257).

Revisorerna hava till en början redogjort för bestämmelserna i lagen
den 14 oktober 1914 (nr 281) örn förekommande och släckning av skogseld
ävensom lämnat en sammanställning, utvisande belastningen under
budgetåren 1929—1934 å anslaget till släckning av skogseld.

Efter att hava närmare redogjort för hurusom vid bestämmandet av
ersättning för här ifrågavarande ändamål olika principer tillämpats av

Utskottet.

38

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

skilda länsstyrelser, liava revisorerna sammanfattat sina iakttagelser i
följande allmänna uttalande.

Den huvudsakliga anledningen till att nu ifrågavarande anslag i så
betydande grad överskridits under hudgetåret 1933/1934 är givetvis att
söka i de talrika och förödande skogseldar, vilka sommaren 1933 hemsökte
särskilt det nord- och mellansvenska skogsområdet. En bidragande orsak
till berörda överskridande torde även hava varit, att anslaget i stor utsträckning
kommit att användas till beredande av ersättning i sådana
fall, då gottgörelse av statsmedel icke rimligen bort ifrågakomma.

Revisorerna, som tagit del av ett flertal länsstyrelsers beslut angående
utbetalande av ersättning vid släckning av skogseld, hava härvid iakttagit
att olika principer tillämpats. Vissa länsstyrelser hava sålunda ansett,
att enligt grunderna för 17 § i 1914 års lag stadgandet icke vore
avsett att bereda markägare ersättning för hans kostnader för skyddande
av sin egendom och på grund härav funnit sig icke kunna tillerkänna
gottgörelse åt sådan ägare eller annan, som haft direkt personligt intresse
av eldens släckande, medan däremot andra länsstyrelser i sådana fall
utbetalat full ersättning. Detta förhållande torde, såsom även framhållits
i svenska brandskyddsföreningens ovanberörda betänkande, hava
sin grund i att någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning i fråga
örn ersättning eller belöning av statsmedel icke lämnats genom 1914 års
riksdags beslut i ämnet. Särskilt anmärkningsvärt måste dock revisorerna
finna, att Stockholms stad och Ulricehamns stad kunnat beredas ersättning
för deltagande i släckning av skogsbrand å nämnda städer tillhörig
skog. Enligt revisorernas mening bör ersättning icke utgå till
skogsägare, vars skog antänts eller hotats av skogsbranden, för deras
personliga insatser i släckningsarbetet. Likaså torde anhöriga till nu
nämnda personer, som hava intresse av eldens hämmande, icke böra erhålla
ersättning. Huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare
för kostnader i anledning av skogsbrand, exempelvis för lejning av manskap,
torde böra göras till föremål för prövning i varje särskilt fall, varvid
hänsyn särskilt bör tagas till vederbörandes förmögenhetsförhållanden
samt huruvida vederbörande driver yrkesmässig skogsrörelse.

Enär deltagande i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän
medborgerlig plikt, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ersättning
över huvud taget bör utgå till den, som under allenast kortare tid deltagit
i eldsläckningen.

I detta sammanhang må nämnas, att i brandskyddskommitténs ovannämnda
utlåtande framhållits, att, även örn genom riksdagens beslut örn
ersättning vid skogseld någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning
icke lämnades, vid tillämpningen av 17 § i lagen örn skogseld dock
borde gälla, att gottgörelse ej skulle utgå till den, som haft personligt intresse
av släckningsarbetet, varjämte länsstyrelserna borde beakta att ej
genom för stor rundhänthet den grundläggande uppfattningen örn skyldigheten
att deltaga i sådant arbete som en medborgerlig plikt bleve avtrubbad.

Enär numera skogsbrandförsäkring i stor utsträckning förekommer
salunda kan nämnas, att i september år 1934 cirka 60,000 eller i runt tal
en fjärdedel av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar — vill det
synas revisorerna att brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna
för släckning av skogseld, som antänt eller hotat antända brandförsäkrad
skog.

Statsutskottets utlåtande iVr 126. 39

Då statsverkets kostnader under senaste budgetår för släckning av
skogseld givit frågan örn grunderna för statens bidrag till dylikt ändamål
ökad aktualitet, hava revisorerna — utan att närmare ingå på vad
sätt ifrågavarande spörsmål bör lösas — ansett sig böra bringa de av
revisorerna gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.

Yttranden hava avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
samt domänstyrelsen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund (Del II sid. 302—330), vilka i huvudsak anslutit sig till vad
revisorerna anfört.

Av vad revisorerna anfört och de i ärendet hörda myndigheterna meddelat
framgår tydligt, att olika principer tillämpats av de skilda länsstyrelserna,
då fråga varit örn utanordnande av ersättning vid bekämpande
äv skogsbrand. Fall synas också hava förekommit, då, såvitt utskottet
kan finna, ersättning uppenbarligen icke bort utgå.

Enligt vad utskottet erfarit, har en av svenska brandskyddsföreningen
tillsatt skogsbrandkommitté den 13 oktober 1934 avgivit förslag till en
revision av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning
av skogseld. Över detta förslag, som överlämnats till Kungl. Majit, har
Kungl. Majit under våren 1935 infordrat yttranden från åtskilliga myndigheter.
I betänkandet hava, bland annat, berörts vissa frågor rörande
ersättning vid deltagande i släckning av skogseld samt i fråga örn bestridandet
av kostnader för bekämpande av skogseld. Enligt utskottets mening
böra de synpunkter, som i syfte att nedbringa och begränsa statens
utgifter på detta område av revisorerna framförts såväl i fråga örn möjlighet
till ersättning som ock beträffande huru kostnaderna för släckning
av skogseld lämpligen böra fördelas och örn staten fortfarande skall
i huvudsak ensam betala utgifterna härför, göras till föremål för en ingående
undersökning. Ersättningsfrågan lärer utan dröjsmål böra upptagas
till prövning, något som måhända kan ske i samband med den ifrågasatta
revisionen av de i nämnda lag örn förekommande och släckning
av skogseld intagna föreskrifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville taga under övervägande
vad revisorerna anfort i fråga örn ersättning vid
släckning av skogseld samt beträffande kostnaderna
härför.

24 :o) Utnyttjande av kronans fiskevatten. Under jordbruksdepartementet,
§ 57, hava revisorerna till behandling upptagit frågan örn utnyttjandet
av kronans fiskevatten (Del I sid. 257 och 258).

■ Revisorerna hava erinrat därom, att kronan äger ett stort antal fiske -

Vt »kottet.

40

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

vatten, dels å kronoparker här och var i landet, dels å renbetesffällen i
Jämtlands län ävensom å områden ovan odlingsgränsen i Västerbottensoch
Norrbottens län. Inom de förra områdena äger domänstyrelsen jämlikt
7 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42) örn rätt till fiske upplåta fiskerätt,,
dock endast till inom häradet eller socknen boende. Inom de senare områdena
är fisket i första hand jämlikt 55 och 56 §§ lagen den 18 juli 1928
(nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige förbehållet
lapparna, elraru med rätt för vederbörande länsstyrelse att efter lapparnas
hörande upplåta fiske även till andra.

Enligt vad revisorerna inhämtat är ett stort antal av de förra vattnen
utarrenderade, dock endast — jämlikt lagens bestämmelser — till ortsbor.
Under senare år hava även ett stort antal av kronans inom fjällområdena
belägna, lapparna förbehållna fiskevatten upplåtits på arrende,
i första hand till den bofasta befolkningen men därjämte även till
s. k. sportfiskare, d. v. s. huvudsakligen personer från andra trakter.

Då några enhetliga principer för dessa upplåtelser icke följts, hava,
framhålla revisorerna, i många fall de direkta fiskevårdsintressena icke
blivit i tillräcklig grad tillgodosedda. De rådande förhållandena hava
medfört klagomål såväl från den bofasta befolkningens och sportfiskarnas
sida över lapparnas sätt att bedriva fiske som från lapparnas sida
över den bofasta befolkningens inkräktande på deras rättigheter.

Obestridligt torde vara, fortsätta revisorerna, att fiskbeståndet i mångå
av kronans ovan odlingsgränsen belägna fiskevatten är mer eller mindre
ödelagt genom ett hänsynslöst fiske. Sålunda finnas många vatten, där
för några tiotal år sedan goda fiskefångster kunde göras, men som nu,
särskilt i samband med de på senare år förbättrade kommunikationerna,
blivit totalt skövlade. Samtidigt finnas åtskilliga, särskilt avlägset belägna
fiskevatten, som aldrig utnyttjas på den grund, att de ej ligga i
lapparnas stråkvägar och för närvarande ej äro kända av andra fiskeriintresserade.
I intetdera av nu angivna fall sker ett rationellt utnyttjande
av fiskevattnen i syfte att bereda största möjliga men samtidigt
fortbestående avkastning samt att förebygga fiskbeståndets minskning.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av det anförda framgår kunna nu rådande förhållanden i avseende
å kronans fiskevatten icke anses tillfredsställande.

En nödvändig förutsättning för en rationell fiskevård i kronans fiskevatten
är, att olika fiskevatten utlämnas till olika kategorier fiskande,
som var och en kunna och böra lia intresse av att fiskbeståndet förkovras
och vattnen ge en god avkastning. Visserligen torde man ej kunna begära
av lapparna, att de skola direkt syssla med fiskevårdande åtgärder,
inplanteringar etc. Däremot torde från lappfonderna medel kunna utanordnas
för dylika syftemål. Vid fiskeupplåtelser av ifrågavarande vatten
till ortsbefolkningen och sportfiskare böra dock uppställas vissa villkor
i avsikt att skydda fiskbeståndet. Säkerligen skulle genom en uppdelning
på ena eller andra sättet av kronans ovan odlingsgränsen belägna
fiskevatten, genom vattnens upplåtelse efter vissa enhetliga principer

Statsutskottets utlåtande Nr 12G. 41

och genom lämplig upplysnings- och propagandaverksamhet dessa vatten:
kunna bliva av en mycket större betydelse för lapparna och den bofasta
befolkningen än de för närvarande äro.

Under hänvisning i övrigt till vad revisorerna i sin år 1933 avgivna
berättelse anfört beträffande ifrågavarande spörsmål vilja de förorda,
att en allsidig utredning beträffande möjligheterna att få till stånd ett
rationellt utnyttjande av kronans fiskevatten företages.

Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka bifogat
yttranden av lappfogdarna i länen (Del II sid. 331—341).

Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava därvid tillstyrkt revisorernas
förslag örn utredning i ärendet, likaså länsstyrelsen i Jämtlands
län. Däremot bar länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrkt förslaget
i fråga, under det att länsstyrelsen i Norrbottens län icke velat motsätta
sig detsamma.

Av vad revisorerna anfört synas rådande förhållanden i avseende å
kronans fiskevatten icke vara tillfredsställande. Genom vidtagandet av
vissa fiskvårdande åtgärder skulle dessa vatten säkerligen kunna bättre
utnyttjas och bliva av långt större betydelse än de för närvarande äro.
Utskottet finner därför i likhet med flertalet av de i ärendet börda myndigheterna
önskvärt, att en utredning i det av revisorerna angivna syftet
kommer till stånd, vilken utredning givetvis bör omfatta samtliga kronan
tillhöriga fiskevatten i riket.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta föranstalta örn utredning
beträffande möjligheterna att åvägabringa
ett ändamålsenligt utnyttjande av kronans fiskevatten.

25io) Rese- och traktamentsersättningar till sektionsföreståndare m. fl.
tjänstemän vid statens järnvägar. Under statens affärsverksamhet, § 65,
hava revisorerna till granskning upptagit frågan örn rese- och traktamentsersättningar
till sektionsföreståndare m. fl. tjänstemän vid statens
järnvägar (Del I sid. 280—284).

Efter att hava omnämnt gällande bestämmelser i ämnet hava revisorerna
i syfte att utröna statsverkets kostnader för traktamentsersättning
åt ifrågavarande tjänstemän meddelat, att de infordrat specificerad uppgift
angående de till dessa tjänstemän under år 1933 utgående traktamentsersättningar,
vilka uppgifter av revisorerna sammanfattats i en
tablå. Vidare hava revisorerna i tabellarisk form meddelat resultatet av
en av dem verkställd undersökning rörande den utsträckning, i vilken

Utskottet

42

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

resekostnads- oell traktamentsersättning under en följd av år utbetalats
vid sektionsföreståndarnas expeditioner.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

. Äv ovanstående uppgifter framgår till en början att kostnaden för selttio.
n®föreståndarnas d. v. s. förste trafikinspektörers, förste ban- och maskiningenjörers,
trafikinspektörers samt ban- och maskiningenjörers, ävensom
för telegraf- och signalingenjörernas traktamentsersättningar uppgå
till rätt betydande belopp. Sammanlagda kostnaden för år 1933 utgör
113,859 kronor 87 öre. Beloppet synes högt särskilt i betraktande av den
ringa numerär denna tjänstemannakategori omfattar samt att i kostnaden
icke ingå utgifter för järnvägsresor utan endast den ersättning vederbörande
tjänstemän uppburit i traktamente och för det fåtal automobilresor,
som förekommit. Enligt vad revisorerna inhämtat har även
järnvägsstyrelsen haft sin uppmärksamhet riktad å saken och vidtagit
åtgärder i syfte att få kostnaderna i fråga för framtiden nedbringade.

Uppgifterna utvisa vidare, att en tendens till stegring av de ifrågavarande
expeditionernas kostnader föreligger. Det är att märka, att under
år 1925 och senare i besparingssyfte utfärdats bestämmelser, enligt vilka
traktamentena undergått sänkning, varför stegringen av antalet förrättningar
i verkligheten torde vara större än siffrorna giva anledning förmoda.
Ä andra sidan hava emellertid under tidsperioden 1922—1934 särskilt
i Norrlandsdistrikten bansträckorna ökats genom nybyggnader och
inköp av nya bansträckor.

Revisorerna vilja erinra, att bland ifrågavarande tjänstemäns arbetsuppgifter
ingå inspektionsskyldighet och andra åligganden, för vilkas
utförande resor i betydlig omfattning äro nödvändiga. Revisorerna tilltro
sig givetvis ej heller att kunna angiva var i detta fall gränsen går
mellan befogade och icke befogade resor. En jämförelse mellan, å ena
sidan, de olika sektionernas storlek och arbetsuppgifternas beskaffenhet
och, å den andra, traktamentsersättningarna till vederbörande föreståndare
utvisar emellertid att i åtskilliga fall en reducering av ifrågavarande
kostnad bör vara möjlig även med bibehållande av nuvarande bestämmelser
för dylik ersättning. Med omsorgsfullare planläggning av resorna
och ett bättre utnyttjande av tillgängliga tågförbindelser torde en
avsevärd besparing stå att vinna. Därest de av järnvägsstyrelsen vidtagna
åtgärderna icke skulle leda till åsyftat resultat, torde böra tagas
under övervägande, vilka åtgärder, som vid sådant förhållande böra genomföras.

Förklaring har avgivits av järnvägsstyrelsen (Del II sid. 365—368),
som, bland annat, uttalat, att vad riksdagens revisorer anfört rörande de
ifrågavarande expeditionernas traktamentskostnader, föranleder järnvägsstyrelsen
omnämna, att beträffande baningenjörsexpeditionerna torde
kunna räknas med minskade kostnader bland annat av den anledningen,
att de hittillsvarande så kallade avlöningsresorna, som dragit åtskillig
traktamentsersättning, under året komma att helt upphöra och avlöningarna
i stället utsändas genom postgiro eller med postanvisningar.
För maskiningenjörsexpeditionerna, där tendensen redan är nedåtgående,
torde kunna räknas med ytterligare minskning. För trafikinspektörsexpeditionerna
däremot torde någon nämnvärd nedgång icke kunna

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

43

påräknas, beroende bland annat på den sedan några år i trafikförvärvssyfte
inrättade trafikombudsverksamheten, som för med sig ideliga tjänsteresor
för trafikombuden. Järnvägsstyrelsen framhåller vidare, att det
är styrelsens avsikt att framdeles liksom hittills med uppmärksamhet
följa hithörande förhållanden för att, med fortsatt vidmakthållande av
en fullt betryggande inspektion av drifttjänsten i dess olika faser, övervaka,
att den frihet med avseende på inspektionsresorna, som ifrågavarande
tjänstemän obetingat måste hava för att inspektionsarbetet icke
skall till någon del äventyras, icke göres till självändamål eller föranleder
till missbruk. Påträffas dylikt, kommer det såsom hittills att påtalas
och, örn förhållandena det påkalla, även beivras.

Vad av revisorerna anförts synes giva vid handen, att de av revisorerna
påtalade förhållandena icke kunna sägas vara tillfredsställande. Såsom
emellertid av järnvägsstyrelsens i ärendet avgivna förklaring framgår,
Ilar styrelsen vidtagit vissa åtgärder i syfte att få här ifrågavarande
kostnader för framtiden nedbringade. Utskottet vill uttala sin bestämda
förväntan, att genom dessa åtgärder en ändring i hittillsvarande förhållanden
också kommer till stånd. Med detta uttalande inskränker sig
utskottet nu till att vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

26:o) Utnyttjande för enskild räkning av rön från offentlig verksamhet.
Under statens affärsverksamhet, § 67, hava revisorerna påtalat ett
fall. där en befattningshavare inom vattenfallsstyrelsen, byrådirektör Edholm,
för egen räkning utnyttjat de forskningsresultat, som han vunnit
under sitt arbete för statens räkning (Del I sid. 287-—294).

Den 5 oktober 1923 medgav Kungl. Majit efter framställning av vattenfallsstyrelsen
med stöd av 40 § av gällande avlöningsreglemente för
tjänstemän vid kommunikationsverken, att till distriktsingenjören vid
Älvkarleby kraftverk H. Edholm, vilken av styrelsen förordnats att å
styrelsens kraftverksbyrå biträda vid handläggning av ärenden, som
sammanhängde med pågående utredning örn rabattaxa för de till statens
kraftverk anslutna elektriska distributionsföreningarna och därmed jämställda
abonnenter m. m., finge under högst ett år utöver honom tillkommande
avlöning utbetalas särskild ersättning efter 2,000 kronor för år
räknat, att utgå av statens vattenfallsverks medel. Sedan vattenfallsstyrelsen
därefter — med förmälan att de ärenden, med vilkas handläggning
Edholm biträtt styrelsen, fortfarande krävde central handläggning
— hemställt örn bemyndigande att tills vidare såsom dittills till''Edholm
utbetala särskild ersättning, så länge ifrågavarande förordnanden erfordrades,
bemyndigade Kungl. Majit den 31 mars 1926 vattenfallsstyrelsen
att från och med utgången av tid, som avsåges i Kungl. Majlis före -

Utskottct.

44

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

nämnda beslut, tills vidare under den tid, varunder förordnande för Edholm
att inom styrelsen handlägga ärenden rörande landsbygdsdistributionen
påkallades, till Edholm utbetala särskild ersättning, beräknad till
och med utgången av år 1925 efter 2,000 kronor för år och därefter med
ett belopp, motsvarande skillnaden mellan Edholms avlöningsförmåner
såsom distriktsingenjör och de löneförmåner, som skulle hava tillkommit
honom, därest han från tidpunkten för förordnandets början varit konstituerad
till ordinarie byrådirektör, dock med avdrag av ett belopp motsvarande
skillnaden mellan de å Edholms distriktsingenjörstjänst belöpande
avgifter för egen samt änke- och pupillpensionering och dylika avgifter
för byrådirektörstjänst.

Det arbete, som med den sålunda genom de olika besluten tillskapade
befattningen avsågs, kom emellertid inom några få år att skifta karaktär.
Redan omkring år 1925—1926 var distributionsföreningarnas organisationer
och ekonomi i det närmaste stabiliserad. Det befanns därför
lämpligt att förlägga arbetets huvudsakliga tyngdpunkt till en verksamhet,
som avsåg att åt elektriciteten finna nya avsättningsområden. I syfte
att åt Edholm bereda en bättre avlönad ställning vid statens vattenfallsverk
gjorde vattenfallstyrelsen i skrivelse den 23 december 1932 framställning
örn inrättande av en ordinarie byrådirektörsbefattning åt denne.

Denna framställning föranledde emellertid icke annan åtgärd än att
Kungl. Majit förordnade, att därest distriktsingenjören H. Edholm förflyttades
till förste byråingenjörsbefattning vad i Kungl. Majrts beslut
den 31 mars 1926 stadgades i fråga örn beräkning av särskild ersättning
åt Edholm under förordnande att inom vattenfallstyrelsen handlägga
ärenden rörande landsbygdsdistributionen skulle äga motsvarande tilllämpning
sedan Edholm konstituerats till förste byråingenjör.

Varken i instruktion, arbetsordning eller styrelsens protokoll återfinnes
någon bestämmelse angående de arbetsuppgifter, som äro förenade
med Edholms byrådirektörstjänst.

Till Edholm såsom sekreterare i jordbrukstekniska föreningen har vidare
utgått arvode med 3,000 kronor för år.

Efter påstötning från enskilt håll gjorde Edholm under åren 1925/1926
hos vattenfallsstyrelsen framställning örn understöd till undersökningar
beträffande spannmålstorkning. Sedan vattenfallsstyrelsen underkastat
den för nämnda undersökningar uppgjorda planen vederbörlig granskning,
lät styrelsen för dessa undersökningars verkställande inrätta ett
laboratorium. I detta hava sedermera vetenskapliga undersökningar och
prov verkställts, vilka i sin tur lett till klarläggande av dittills obeaktade
förhållanden på lantbruksfysikens och jordbruksfysiologiens områden,
exempelvis reglerna för spannmålstorkning genom luft. Utformningen
av de apparater och installationer, som erfordras för nyttiggörandet av
dessa rön, har dock ej skett å laboratoriet eller med hjälp av från vattenfallsstyrelsen
tillhandahållen arbetskraft.

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

45

Från olika enskilda institutioner och firmor (Lundströms stiftelse för
uppfinnare, ASEA oell dess dotterbolag Svenska fläktfabriken) samt från
lantbruksakademien har Edholm emellertid erhållit ekonomiskt stöd för
uppslagens bearbetning och omsättning i praktiken.

Med anledning av vissa ogynnsamma erfarenheter från ett av vattenfallsstyrelsens
etablissement har Edholm utarbetat en ny metod för avskiljande
av sot från skorstenar.

På de anordningar för omsättningen i praktiken av ovan nämnda
spörsmål har Edholm med vattenfallsstyrelsens goda minne sökt och erhållit
patent. Såsom innehavare av patenten har han från den firma,
som sedermera utnyttjat dessa för sin fabrikation, uppburit inkomst å
patenten.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse i detta sammanhang att
lämna en redogörelse för de principer, som tillämpas av ingenjörsvetenskapsakademien
gentemot hos densamma anställda personer, vilka under
sitt arbete hos akademien göra uppfinningar, vilka leda till uttagande av
patent.

Akademien har enligt en till revisorernas förfogande ställd promemoria
i sådant hänseende fastställt vissa riktlinjer och i princip uttalat

att akademiens forskningsarbeten, evad de utföres av hos akademien
anställda tjänstemän eller bedreves av enskilda forskare med understöd
av akademien, skulle bedrivas uteslutande i syfte att genom publicering
av resultaten befordra den tekniska och industriella utvecklingen i allmänhet,

att sådan publicering skulle ske skyndsammast möjligt till förebyggande
av att forskningsresultaten obehörigen av enskilda utnyttjades genom
patent,

att patent för akademiens räkning å framkommande uppslag skulle
sökas allenast i sådana fall, då anledning funnes att antaga, att forskningsresultatens
karaktär av allmän egendom icke kunde på annat sätt
effektivt skyddas,

att sådan patentansökan finge av akademiens befattningshavare eller
vederbörande enskilda forskare ingivas allenast efter samråd med akademiens
verkställande direktör,

att sådan patentansökan borde av akademien fullföljas allenast intill
dess en effektiv publicering av forskningsresultatet kunde äga rum,^

att frågan huruvida, därest särskilda skäl härför förelåge, att sådant
patent borde i undantagsfall av akademien för egen räkning upprätthållas,
skulle i förekommande fall av akademiens förvaltningsutskott upptagas
till noggrant övervägande, samt

att med akademiens befattningshavare skulle träffas sådana överenskommelser,
som i möjligaste mån bereda skydd mot missbruk i patentavseende
av den kännedom de äga örn de vid arbetena erhållna resultaten.

Vid behandling av de individuella fallen har det förekommit, att det
befunnits ändamålsenligt och berättigat att skydda utvunna arbetsresultat
genom patent i exploateringssyfte och har i sådant fall, särskilt då vederbörande
uppfinnare icke varit fastare knuten till akademien, det befunnits
lämpligt och erforderligt att låta uppfinnaren komma i åtnjutan -

46 Statsutskottets utlåtande Nr 126.

de av viss andel i en eventuellt uppstående, från patentet härrörande
vinst.

Revisorerna liava gjort följande allmänna uttalande.

Ovan relaterade förhållanden hava riktat revisorernas uppmärksamhet
på avsaknaden av fast avgränsning mellan statlig och enskild verksamhet
i förevarande fall. A vattenfallsstyrelsens stat finnes i en av de
högsta lönegraderna uppförd befattning, av vars innehavare givetvis kräves,
att hela hans arbetskraft skall stå till verkets disposition. Befattningshavaren
i fråga, från begynnelsen sysselsatt med andra uppgifter
för verkets räkning, har så småningom, genom den inom hans fackområde
fortlöpande utvecklingen, med verkets goda minne och önskan länkats
in på forskningsarbete, som varit avsett att åt verket vinna ökad
kundkrets och popularisera användningen av verkets produkt, elektrisk
energi. För verkställandet av erforderliga prov och vetenskapliga undersökningar
har laboratorium inrättats på det allmännas bekostnad, oell
till befattningshavarens hjälp hava anställts vetenskapligt utbildade assi-,
stenter, avlönade delvis av ämbetsverket, delvis av den statsunderstödda
förening, där befattningshavaren själv mot arvode bestrider sekreterartjänsten.
I detta laboratorium och med berörda till förfogande stående
hjälpmedel hava gjorts vissa nya rön, otvivelaktigt av betydligt värde.
Med utgångspunkt från dessa rön har sedermera befattningshavaren utformat
de maskiner, apparater etc., som krävas för rönens användning i
praktiken, och det har från verkets sida uppenbarligen betraktats som en
självfallen sak, att uppfinnaren skulle äga rätt att själv utnyttja sina
konstruktioner i ekonomiskt syfte. Patent har av befattningshavaren uttagits
för flera av dessa konstruktioner, och inkomsten från dem har
oavkortat tillfallit uppfinnaren-befattningshavaren. Såvitt revisorerna
kunna finna har befattningshavaren på detta sätt kommit att intaga en
privilegierad ställning. Ett stöd för denna sin mening hava revisorerna
funnit i det av ingenjörsvetenskapsakademien för liknande fall tillämpade
förfaringssättet. Ur det allmännas synpunkt är det givetvis ömkligt,
att patent under sådana förhållanden, varom här är fråga, utarbetas
för statens räkning och att staten sedermera förfogar över dem på för
det allmänna fördelaktigaste sätt. Revisorerna vilja vidare i detta sammanhang
erinra örn bestämmelsen i 40 § i gällande avlöningsreglemente
för kommunikation sverken, enligt vilken ersättning till tjänsteman för
tjänstgöring vid vederbörande verk icke må — annorledes än såsom gratifikation
eller belöning från anslag, som anvisats för sådant ändamål —
utbetalas utöver vad i reglementet förutsättes eller eljest enligt beslut
av Kungl. Majit och riksdagen må utgå, så framt ej för fullgörande av
visst uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemannens
vanliga tjänstutövning, anvisats särskilda medel eller Kungl. Majit finner
skäl medgiva särskild gottgörelse. I förevarande fall har icke desto
mindre till Edholm utöver lönell utgått icke obetydliga förmåner. Detta
förhållande äger det närmaste samband med frånvaron av bestämd avgränsning
av Edholms åligganden å byrådirektörst jönsten. Enligt revisorernas
mening är det i hög grad angeläget, att den hittills rådande
sammanblandningen mellan Edholms tjänsteåligganden samt halvofficiella
och rent privata uppdrag med det snaraste bringas att upphöra och
att klara och tydliga bestämmelser meddelas beträffande Edholms avlönings-
och tjänstgöringsförhållanden.

Revisorerna måste beteckna det såsom anmärkningsvärt, att ifrågava -

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

47

rande sammanblandning kunnat äga rum med vattenfallsstyrelsens goda
minne, och anse det påkallat, att åtgärder med det snaraste vidtagas till
rättelses vinnande.

Yttrande Ilar avgivits av vattenfallsstyrelsen, som bilagt uttalanden
av byrådirektören Edholm och jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska
sektion (Del II sid. 371—380).

Jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion har lämnat en
sammanställning av kostnaderna för jordbruksteknisk forskning, utförd
av byrådirektör Edholm, dels inom vattenfallsstyrelsen, dels ock med stöd
av jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion. Sektionen har
därefter framhållit, att vid denna forskning beaktansvärda resultat vunnits,
men också att den bedrivna forskningen lett in på områden, som endast
i ringare mån höra samman med ökad elektrisk kraftförbrukning vid
jordbruket utan framförallt sammanhänga med utveckling av den teknik,
vartill den elektriska kraftens rationella användning vid jordbruket leder.

En följd härav har blivit, att i vattenfallsstyrelsen uppstått tvekan, örn
styrelsen i fortsättningen kan medverka uti ifrågavarande verksamhet i
samma utsträckning som hittills. Den sannolikt enda möjligheten att
ordna denna fråga synes vara, att Edholms verksamhet brytes loss från
vattenfallsstyrelsen samt med statens stöd gives en självständig ställning,
måhända anknuten till annan lämplig forskningscentral.

Av vattenfallsstyrelsen har förklarats, att styrelsen vore beredd att tillstyrka
visst årligt bidrag att utgå på styrelsens driftkostnadsstat, örn
det nya forskningsorganet övertoge vattenfallsstyrelsens nuvarande forskningsverksamhet
på området.

Elektrotekniska sektionen hade därför hemställt, att åtgärder måtte
vidtagas för att Edholm må sättas i tillfälle att under lämplig organisationsform
med statens stöd fortsätta sin forskningsverksamhet på det
jordbrukstekniska området.

De av revisorerna i detta ärende påtalade förhållandena kunna enligt
utskottets mening icke anses vara ur principiell synpunkt ordnade på ett
tillfredsställande sätt. Med hänsyn till den betydelse, som byrådirektören
Edholms forskningsverksamhet ansetts äga, vill utskottet i anslutning
till vad jordbrukstekniska föreningens elektrotekniska sektion anfört
ifrågasätta lämpligheten av att Edholms verksamhet lösgöres från
vattenfallsstyrelsen och att han med statens stöd knytes till annan forskningscentral,
där han kail beredas tillfälle att fullfölja sina forskningar
på det jordbrukstekniska området.

Med uttalande av sin förväntan, att denna fråga utan framställning
från riksdagens sida kommer att av Kungl. Majit tagas under övervägande
och ordnas på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt, vill utskottet
nu allenast vad i ärendet förekommit för riksdagen

Vt siotlet.

omförmäla.

48

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

27:o) Kostnadsfri bostadstelefon vid kommunikationsverken. Under statens
affärsverksamhet, § 68, hava revisorerna meddelat, att de verkställt
utredning rörande den utsträckning, i vilken på statens bekostnad anordnats
bostadstelefoner till befattningshavare inom kommunikationsverken
(Del I sid. 294—803).

Efter att hava redogjort i förevarande avseende för gällande stadganden
och bestämmelser ävensom lämnat en uppgift å de tjänstemän, vilka
på vederbörande kommunikationsverks bekostnad innehava bostadstelefon,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Av ovan angivna stadganden och instruktioner framgår icke med full
tydlighet, huruvida någon rätt förefinnes för vederbörande verks styrelser
att på sätt som skett låta på statens bekostnad anordna bostadstelefoner
åt tjänstemän vid verket. Vissa skäl tala emellertid för antagandet,
att man vid bestämmelsernas tillkomst icke haft för avsikt att lämna ett
generellt medgivande till ett dylikt förfaringssätt. Det torde snarare
kunna antagas, att Kungl. Majit med de i instruktionerna för järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen och vattenfallsstyrelsen givna undantagsbestämmelserna
endast avsett anordnandet av telefonförbindelser inom
"verkens och dem underlydande linjeförvaltningars ömhet slokaler. En sådan
tolkning av bestämmelserna synes även hava föresvävat telegrafstyrelsen
i dess ovanberörda skrivelse den 11 juni 1918. I sin den 18 april
1914 till Kungl. Majit gjorda framställning åsyftade vattenfallsstyrelsen
närmast rätt för verket att anordna bostadstelefoner till vissa bland driftspersonalen,
vilka för att kunna fullgöra sina tjänsteåligganden voro nödsakade
att hava telefonförbindelse till sina bostäder. Någon tanke på att
enahanda rättighet skulle erfordras i fråga örn administrativa kamerala
befattningshavare synes icke hava förelegat. Kungl. Majits beslut den
14 september 1914 innebar allenast ett bifall till vattenfallsstyrelsens framställning.
På grund av kungl, brevets ordalag har detsamma emellertid
av verket kunnat givas en vidsträcktare innebörd.

Statsverkets årliga kostnader för de av järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsen
och '' vattenfallsstyrelsen anordnade bostadstelefonerna torde
kunna beräknas till cirka 60,000 kronor medan värdet av tjänsteabonnemang
och avgiftsfria bostadstelefoner för telegrafverkets personal torde
kunna uppskattas till närmare 500,000 kronor. Revisorerna vilja fästa
uppmärksamheten därå, att flertalet av ifrågavarande tjänstemän säkerligen
skulle hålla sig med telefon, även örn ifrågavarande särskilda förmån
icke stöde dem till buds. Större delen av statens genom dessa förmåner
minskade inkomst representerar under sådana förhållanden — i
motsats till fribiljetter och liknande förmåner — sakligt sett en motsvarande
förlust för statsverket.

Det torde ligga i sakens natur att vissa tjänstemän vid kommunikationsverken
hava sådana arbetsuppgifter, att det är nödvändigt för dem att
stå i ständig kontakt med verket och dess tjänstemän. Till denna kategori
höra befattningshavare, vilkas medverkan är erforderlig för att störningar
i verkets drift i möjligaste mån skall undvikas. Såsom exempel
på sådan personal torde kunna anföras viss teknisk och trafikutbildad
personal. Till ifrågavarande kategori lärer däremot i regel kameral och
administrativ personal icke vara att hänföra. Det är emellertid att märka
att även i fråga örn den personal beträffande vilken bostadstelefon är ur
tjänstens synpunkt berättigad, telefonen samtidigt tjänar ett lika stort

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

49

privat intresse. Revisorerna kunna icke finna det obilligt, att dessa
tjänstemän förpliktas att i högre grad än hittills deltaga i kostnaden för
telefonförbindelsen. Revisorerna vilja därför ifrågasätta, huruvida det
icke vore tillfyllest om staten bidroge med hälften av avgiften i lägsta
abonnemangklassen. Från denna princip kunde ju eventuellt få göras
undantag i alldeles speciella fall exempelvis då bostadstelefon är absolut
nödvändig, men vederbörande tjänsteman icke intager den ställning i lönehänseende,
att bostadstelefon kan sägas ingå i hans levnadsstandard.

Vad slutligen beträffar telegrafverkets telefonabonnemang mot nedsatt
avgift — de s. k. tjänsteabonnemangen, vilka i detta avseende representera
den största kostnaden för statsverket — vilja revisorerna erinra, att denna
förmån i många fall utgör ett direkt lönetillskott för tjänstemännen. Enligt
revisorernas mening böra dessa tjänstemän erlägga högre abonnemangsavgift
än som för närvarande utgår. Vid bestämmande av avgifternas
storlek må i de fall, där särskilda skäl därtill föranleda, undantag
från denna regel medgivas.

Förklaringar hava avgivits av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen (Del II sid. 380—389).

Vad i ärendet förekommit, har utskottet ansett vara av den beskaffenhet,
att utskottet velat detsamma för riksdagen

omförmäla.

28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat, har utskottet funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt
ställd rättelse, dels vara av vederbörande utlåtanden nöjaktigt förklarat,
dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt
tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bör av förhållandena föranledas,
dels slutligen icke vara av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla
något yttrande, vilket utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 21 maj 1935.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 6 sami. Nr 126.

4

50

Statsutskottets utlåtande Nr 126.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Carlsson i Gävle, Johansson i Fredrikslund, Bergqvist,
Nilsson i Gränebo, Asplund, Borell, Walles, Gustafsson i Benestad, Bergström, Petrén
Tham och Lindström; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Magnusson i Skövde, Törnkvist
i Karlskrona, Holmgren, Eriksson i Stockholm, Jeppsson, Andersson i Höör, Svensson
i Grönvik, Jonsson i Eskilstuna, Persson i Fritorp, Högström och Andersson i Ovanmyra.

Reservationer:

vid punkt 7:o) (av vissa befattningshavare i byggnadsstyrelsen innehavda
enskilda arkitektuppdrag)

av herr Johansson i Fredrikslund, som ansett, att utskottet bort i skrivelse
till Kungl. Majit påyrka sådan ändring i gällande föreskrifter, att
av revisorerna omnämnda befattningshavare i byggnadsstyrelsen icke
utan Kungl. Majits medgivande få mottaga enskilda arkitektuppdrag;

vid punkt 8:o) (av Stockholms stad utförda gatuarbeten för djurgårdskommissionens
räkning)

av herr Anderson i Råstock.

851647. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.