Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

.Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 1 lebruari 1935 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 4
i första kammmaren av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. samt nr
30 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta, »att i ’lag örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöring’, skola i 1 § utgå orden: ''eller av annan jämförlig
orsak’».

Beträffande] de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, innehåller i § 1 den bestämmelsen, att
värnpliktig, som på grund av religiös övertygelse eller av annan jämförlig
orsak hyser allvarliga samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i
den ordning, värnpliktslagen föreskriver, skall kunna få fullgöra viss annan
tjänstgöring. Örn hans samvetsbetänkligheter avse tjänstgöring med vapen,
kan han få fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapnens
bruk eller bära vapen eller ammunition (§ 1 a)). Avse däremot hans
samvetsbetänkligheter varje tjänstgöring vid krigsmakten, kan han i stället
för sådan tjänstgöring få utföra civilt arbete för statens räkning (§ 1 b)).
Tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 sägs meddelas av
vederbörande inskrivningsrevision (§ 2). Beträffande samvetsömma värnpliktiga
är tjänstgöringstiden längre än för andra värnpliktiga (§ 3). Den,
som fullgör tjänstgöring enligt § 1 a) skall tjänstgöra ett antal dagar, som
med 90 överstiger det sammanlagda antalet dagar, varunder tjänstgöring i
fredstid enligt § 27 mom. 1 eller 2 värnpliktslagen skolat åligga honom.
TJtföres arbete enligt § 1 b) utgör motsvarande ökning i antalet tjänstgöringsdagar
120.

Genom kungörelse den 23 december 1925 (nr 516), vilken i vissa delar
erhållit ändrad lydelse genom kungörelse den 9 januari 1935 (nr 1), hava

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

i administrativ ordning (med stöd av § 9 i lagen) utfärdats vissa tillämpningsföreskrifter.
Vid ansökan av värnpliktig att få fullgöra tjänstgöring
enligt lagens bestämmelser skall (enligt § 1 i kungörelsen) fogas vissa intyg
rörande sökanden. Värnpliktig, vars samvetsbetänkligheter grunda sig på
religiös övertygelse, skall förete intyg, utfärdat av präst i den församling, där
sökanden är kyrkobokförd (respektive präst i främmande trossamfund), vilket
intyg skall uttryckligen angiva, antingen vilken uppfattning intygsgivaren
bildat sig i frågan, huruvida sökanden hyser allvarliga, på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter mot visst angivet slag av värnpliktstjänstgöring
i den ordning, värnpliktslagen föreskriver, eller mot varje slag
av tjänstgöring vid krigsmakten, eller ock att samma fråga undandrager
sig intygsgivarens bedömande. Skälen för vad sålunda angives skola i varje
fall linnas införda i intyget. Religiöst samvetsöm värnpliktig skall vidare
förete intyg, utfärdat på heder och samvete av två andra, myndiga,
ojäviga och trovärdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden
förvärvat ingående kännedom örn hans personliga förhållanden, att
de anse honom hysa allvarliga, på religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter
mot tjänstgöring i vanlig ordning eller vid krigsmakten överhuvud.
Intyget skall innehålla utförliga upplysningar såväl örn intygsgivarnas
bekantskap med sökanden som örn de omständigheter, på vilka intygsgivarnas
omdöme grundas. Slutligen skall religiöst samvetsöm förete
intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller landsfiskal
å landet örn de ovan senast omförmälda två intygsgivarnas trovärdighet.
— Värnpliktig, vars samvetsbetänkligheter hava annan grund än religiös
övertygelse (etiskt samvetsöm), skall förete skriftlig, på heder och samvete
avgiven försäkran av sökanden själv angående hans samvetsbetänkligheter
ävensom intyg, utfärdat pä heder och samvete av två myndiga, ojäviga och
trovärdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat
ingående kännedom örn hans personliga förhållanden, av enahanda
beskaffenhet som motsvarande för religiöst samvetsöm föreskrivna intyg.
Etiskt samvetsöm skall vidare förete intyg av polismästare eller stadsfiskal
i stad eller landsfogde eller landsfiskal på landet dels i fråga örn sökandens
vandel och dels beträffande de två intygsgivarnas trovärdighet.

Enligt § 2 i 1925 års kungörelse skola genom inskrivningsnämnds — inskrivningsbefälhavares
— försorg de uppgifter, som meddelats i ansökningshandlingar
av värnpliktig, varom nu är fråga, fullständigas med de ytterligare
upplysningar angående sökandens personliga förhållanden, vilka äro
av beskaffenhet att kunna inverka på ärendets avgörande.

Örn inskri vningsrevisionens ordförande finner föreliggande utredning otillräcklig
för bedömande av frågan, huruvida sökanden hyser samvetsbetänkligheter
av den art, han uppgiver, åligger det enligt § 3 i kungörelsen ordföranden
att föranstalta örn. vidare utredning i ärendet. Sökanden kan, vid
äventyr att ärendet ändock avgöres, föreläggas att inställa sig personligen
vid inskrivningsrevisionens sammanträde, att vidtaga av honom beroende

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. ö

åtgärder i syfte att person, vilkens hörande ordföranden anser vara av vikt,
kommer tillstädes vid nämnda sammanträde ävensom att ingiva skriftlig
utredning i avseende, som av ordföranden uppgives.

Av de ovan omförmälda bestämmelserna i § 1 av 1925 års kungörelse
hava genom kungörelsen den 9 januari 1935 tillagts föreskrifterna örn att
de två myndiga, ojäviga och trovärdiga intygsgivarna skola vara sådana
personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat ingående
kännedom örn hans personliga förhållanden, att nämnda intygsgivares
intyg skall innehålla utförliga upplysningar örn — förutom de omständigheter,
på vilka intygsgivarnas omdöme grundas — intygsgivarnas bekantskap
med sökanden samt att intyg av föreskriven beskaffenhet skall företes
i fråga örn intygsgivarnas trovärdighet.

Den första reglering genom lag av särskild tjänstgöring för värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, tillkom i vårt
land genom lag den 21 maj 1920.

Till grund för den proposition (165/1920), genom vilken förslag till nämnda
lag förelädes riksdagen, låg ett av år 1917 tillkallade särskilda sakkunniga
den 16 december 1918 avgivet betänkande i ämnet.

I fråga örn samvetsbetänkligheternas art föreslogo 1917 års sakkunniga
en huvudbestämmelse av följande lydelse:

»Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga, på kristligt
eller mosaiskt religiös övertygelse grundade samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i den ordning, som i gällande värnpliktslag
stadgas, må erhålla tillstånd — — —.»

Två av de sakkunniga voro av skiljaktig mening och föreslogo en lydelse
av följande innehåll:

»Värnpliktig, som enligt denna lag prövas hysa allvarliga samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, äge, — — —•»

I propositionen (nr 165) till 1920 års riksdag yttrade föredragande departementschefen
statsrådet E. A. Nilson:

Att på sätt de sakkunnigas majoritet föreslagit begränsa den grupp av
värnpliktiga, som skulle göras till föremål för specialbestämmelser i avseende
å värnpliktstjänstgöringen, till allenast sådana, vilkas samvetsbetänkligheter
hade sin grund i kristen eller mosaisk trosåskådning, funne departementschefen
varken vara följdriktigt från utgångspunkten för de sakkunnigas eget
resonemang eller ägnat att i tillämpningen leda till ett ur rättvisans och
billighetens synpunkt fullt tillfredsställande resultat. Principiellt riktigare
syntes departementschefen i detta avseende reservanternas förslag, sett från
bakgrunden av den uppfattning, som läge till grund för deras motivering,
nämligen att allenast pä religiös övertygelse grundade betänkligheter borde
föranleda befrielse från värnpliktstjänstgöring. Departementschefen anslöte
sig därför till denna mening, men ansåge det, emellertid vara lämpligt, att,
till ledning för de myndigheter, som skulle tillämpa lagbestämmelsen, såsom

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr å.

en närmare karaktäristik av vad som vore att anse såsom allvarliga samvetsbetänkligheter,
i lagtexten uttryckligen angåves, att ifrågavarande betänkligheter
skulle vara grundade på religiös övertygelse.

Vid behandlingen av propositionen samt i anledning därav väckta motioner
(1:241, I: 244 och II: 348) anförde andin lagutskottet (utlåtande nr 24),
bland annat:

Utskottet vilie icke förneka, att fall av samvetsbetänkligheter, vilka icke
grundade sig pä religiösa motiv utan på etiska, sociala eller andra skäl,
kunde inträffa, där statens efterlåtenhet med avseende på utkrävandet av
medborgarens skyldighet enligt värnpliktslagen kunde vara lika väl motiverat
som då samvetsbetänkligheterna grundade sig på religiös övertygelse.
Men utskottet fann sig av flera skäl ej kunna av denna anledning avstå
från kravet på religiös övertygelse som grund för berörda samvetsbetänkligheter.
— Utskottet ansåge, att genom utvidgning av lagens tillämplighetsområde
till betänkligheter av annan än religiös art fältet skulle lämnas
öppet för så mycken simulation och godtycke, att det ej kunde tillråda en
sådan utvidgning. Dock ville utskottet uttala, att det ansåge självklart,
att »religiös övertygelse» gåves en mycket vidsträckt betydelse, så att övertygelsen
ej förutsattes behöva bottna i viss kyrklig eller kristen åskådning.
Med en sadan tolkning torde, i betraktande av de obestämda gränserna för
vad som menades med religiös övertygelse, i regel de tänkta fall av etiska
samvetsbetänkligheter, för vilka man kunde finna särskild anledning att
ömma, kunna inrymmas under lagens bestämmelser.

Propositionens förslag örn att allenast på religiös övertygelse grundade
samvetsbetänkligheter skulle föranleda den ifrågavarande befrielsen bifölls
av riksdagen.

1920 års lag gällde till och med 1925 års utgång.

Vid 1924 års riksdag väcktes i motioner (1:177 och 11: 4) förslag till lagändring
i fråga örn samvetsbetänkligheternas art, men motionerna föranledde
icke. på grund av skiljaktiga beslut i kamrarna, någon riksdagens
åtgärd.

Genom proposition, nr 210, framlades för 1925 års riksdag förslag till ny
lag i ämnet. Med värnpliktiga, som hyste »allvarliga, på religiös övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter» mot värnpliktstjänstgöring i vanlig
ordning, likställdes i förslaget även sådana, vilka av| »annan jämförlig
orsak» hyste dylika samvetsbetänkligheter.

Föredragande departementschefen statsrådet P. Albin Hansson framhöll
efter att hava erinrat örn andra lagutskottets vid 1920 års riksdag ovan
omförmälda uttalanden, att erfarenheterna torde hava givit vid handen, att
lagtillämpningen ingalunda gått i den riktning, utskottet avsett.

Departementschefen anförde vidare, bland annat:

Vad angår påstådd svårighet att pröva allvaret av etiska och liknande
samvetsbetänkligheter, låter densamma naturligtvis sig icke förneka. Under
det att de religiösa samvetsömma ju i allmänhet tillhöra vissa samfund eller
sekter och kunna med intyg från lärare och präster styrka sin allvarliga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. 7

religiositet, råder icke motsvarande förhållande beträffande de s. k. etiskt
samvetsömma. Även om jag sålunda medgiver svårigheten härutinnan, kan
jag dock icke anse den oöverkomlig. Det ankommer givetvis på den värnpliktige
att nöjaktigt styrka allvaret av sina betänkligheter. Endast i den
mån så sker, är inskrivningsrevisionen berättigad och pliktig att taga hänsyn
till desamma. Den erforderliga prövningen lärer väl för övrigt icke behöva
ställa sig svårare för myndigheterna i vårt land än i de främmande länder,
där en dylik lagstiftning är genomförd. — Icke heller synes mig den till
uttryck komna farhågan, att simulation lättare skulle kunna förekomma i
fråga örn etiska än beträffande religiösa samvetsbetänkligheter, hava samma
fog för sig nu som vid tiden för den provisoriska lagens antagande. Då
gällde 1914 års värnpliktslag med dess långa utbildningstider. Med den
avsevärda förkortning i tjänstgöringstiden, som nu är ifrågasatt att komma
till stånd från och med nästa år, lärer lockelsen att undkomma värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning i motsvarande mån förminskas.

Första särskilda utskottet anförde i utlåtande (nr 2) över propositionen
och i samband därmed stående motioner (II: 387 och II: 432), bland annat:

De skäl, som föranlett att de s. k. etiskt samvetsömma hittills ställts
utanför den särskilda lagstiftningen örn samvetsömma, torde huvudsakligen
vara att hänföra till en befarad svårighet att mäta och pröva allvaret av
de påstådda samvetsbetänkligheterna samt en farhåga för att på så sätt
bereda väg för simulation. För utskottet står det emellertid klart, att man
numera icke kan underlåta att taga behörig hänsyn även till den art av
samvetsbetänkligheter, som äger annan än rent religiös grund, och detta
synnerligast som i våra grannländer Norge och Danmark ävensom i Nederländerna
andra än religiösa samvetsbetänkligheter få göra sig gällande. Såsom
departementschefen även understrukit, ankommer det givetvis på den
värnpliktige att nöjaktigt styrka allvaret av sina betänkligheter, och bör
prövningen av dessa icke ställa sig svårare i vårt land än i de länder, där
en lagstiftning i förevarande avseende redan är genomförd. Efter företagen
prövning har utskottet funnit sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i
nu förevarande hänseende.

Mot utvidgningen av § 1 i lagen till att omfatta samvetsbetänkligheter
icke blott av religiös^ utan även av etiskt slag anmäldes reservation av
sju utskottsledamöter.

Riksdagen biföll särskilda utskottets förslag.

De därvid antagna bestämmelserna i § 1 havé därefter icke undergått
någon förändring.

Frågan örn ändringar i lagstiftningen angående samvetsömma värnpliktiga
har under de senaste åren från skilda militära myndigheters sida dragits
under Kungl. Maj:ts prövning.

1 skrivelse den 15 september 1932 anförde chefen för norm arméfördelningen,
bland annat:

Erfarenheterna från de senaste årens inskrivningsförrättningar synas giva
vid handen, att de bestämmelser, vilka gälla ifråga örn värnpliktiga, som
hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, i

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

vissa fall torde vara i behov av ändring. — Under de senaste tvä aren Ilar
antalet sainvetsömma värnpliktiga inom norra arméfördelningen och särskilt
inom Västernorrlands inskrivningsområde i hög grad stegrats. — Härvid
är dock att märka, att antalet värnpliktiga, som anfört religiösa skäl för
sina samvetsbetänkligheter, är relativt litet i förhållande till antalet värnpliktiga,
som åberopa andra eller s. k. »etiska» skäl.

Gällande bestämmelser synas icke giva nöjaktig säkerhet för att icke inskrivningsskyldiga,
vilka av olust för värnpliktstjänsten i vanlig ordning
vilja undandraga sig densamma, lyckas göra det, utan att de verkligen hysa
sådana allvarliga samvetsbetänkligheter, som givetvis varit lagens mening.

Men även örn den samvetsömme för tillfället har vissa betänkligheter av
berörda art, torde det ofta vara svart, till och med för den samvetsömme
själv, att kunna avgöra, huruvida betänkligheterna äro av allvarligt slag,
särskilt i sådana fall, då desamma föranletts av en ivrig agitation omedel
bart före inskrivningsförrättningen. Det visar sig också att betänkligheterna
ej alltid äro så fast grundade utan lätt övergivas. Det är även naturligt,
att en yngling i 2O-årsåldern, som kanske aldrig förut ägnat en tanke åt
dessa frågor, ej har så lätt att avgöra denna svåra angelägenhet. På grund
härav synes frågan om samvetsömhet ej böra avgöras vid den första inskrivningsförrättningen,
utan uppskov med inskrivningen till nästföljande
år bör i varje fall meddelas den samvetsömme, så att han får erforderlig
tid att betänka sig. Härmed erhålles större säkerhet för att allvaret i hans
samvetsbetänkligheter är verkligen grundat, än vad nu är fallet.

Bestämmelserna rörande intygsgivningen hava också visat sig vara, särskilt
i fråga örn betänkligheter mot värnplikten av annan art än religiösa
sådana, av något löslig art. I den mån kännedom örn denna svaghet i
gällande bestämmelser sprids, är det fara för att anmälningarna örn samvetsbetänkligheter
skola taga ännu mer ökad omfattning, helst som en hänsynslös
försvarsfientlig propaganda tydligen målmedvetet bearbetar ungdomen
i sådan riktning. Som författningen nu är, kan snart sagt vilken
försvarsolustig yngling som helst av tvenne likasinnade få intyg örn sina
betänkligheter, och sedan av någon känd person bestyrkt, att de tvenne intygsgivarna
äro trovärdiga och ojäviga personer. Bestämmelserna rörande
intygen torde böra skärpas därhän, att större säkerhet vinnes för att intygen
äro väl grundade; sålunda böra intygsgivarna styrka, att de känt den
sökande under viss ej alltför kort tid.

Såsom yttrande över chefens för norra arméfördelningen skrivelse av den
15 september 1932 anförde chefen för generalstaben i skrivelse den 4 mars
1933, bland annat;

Intygen rörande »de allvarliga samvetsbetänkligheterna mot värnpliktens
fullgörande i den ordning vänpliktslagen föreskriver» vila ofta på mycket
lösa grunder. Att ett dylikt förhållande vinner utbredning är knappast
ägnat att förvåna, så som bestämmelserna utan påföljd synas kunna tilllämpas.

En av anledningarna till att antalet sa kallade etiskt samvetsömma varit
påfallande stort inom Västernorrlands inskrivningsområde synes vara den
propaganda, som vissa inom landet verkande försvarsfientliga så kallade
fredsföreningar bedrivit.

För att effektivt råda bot för missbruk, som påvisats i chefens för norra
arméfördelningen skrivelse, torde endast finnas en möjlighet, nämligen att
minska lagens giltighetsområde, så att erforderlig kontroll kan utövas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. 9

Erfarenheterna angående lagen av den 21 maj 1920 visa, att svårigheterna
att pröva samvetsbetänkligheter av religiös art understundom varit
stora. Missbruk av den art, som ägt rum inom Västernorrlands inskrivningsområde
de senaste åren, har dock under nämnda lags giltighetstid,
såvitt kunnat utredas, icke ägt rum, i varje fall icke i nämnvärd utsträckning.
Enär sålunda dessa lagbestämmelser varit väl avvägda, synes en
återgång till dem vara befogad. Erfarenheterna från motsvarande lagstiftning
utomlands tala även härför.

Skola nu gällande bestämmelser trots de påvisade olägenheterna allt fortfarande
i princip äga giltighet, är det nödvändigt att vidtaga åtgärder för
att förebygga missbruk. Den utväg, som i detta hänseende torde medföra
det bästa'' resultatet, är att genom en reglering av tjänstgöringstidens längd
göra undantagsbestämmelserna mindre lockande.

En annan restriktion, som lämpligen kan anbefallas jämsides ined den
ovan föreslagna och som, därest en förlängning av tjänstgöringstiden för
närvarande icke låter sig genomföras, kan tillämpas oberoende härav, är
viss ändring av bestämmelserna rörande intygs avgivande. Värnpliktiga,
som hysa religiösa samvetsbetänkligheter, kunna i de flesta fall avfordras
intyg av personel* i mer eller mindre officiell ställning. Så torde emellertid
icke vara fallet med de värnpliktiga, vilkas betänkligheter grundas på andra
skäl. Vägen att genom intyg eliminera möjligheterna till simulation av
så kallade etiska samvetsbetänkligheter synes visserligen mycket vansklig.
Erfarenheterna tala härvidlag ett tydligt språk. Men örn bestämmelserna
rörande avgivande av intyg skärpas därhän, att intygsgivarna på heder och
samvete måste förklara, att de väl känt den intygssökande och hans inställning
till värnpliktstjänstgöringen under en relativt lång tid, icke understigande
sex månader, synes det, icke vara omöjligt att något minska den
vårdslöshet i intygsgivningen, som i stor utsträckning förekommit.

I egenskap av befälhavare för Jämtlands inskrivningsområde anmälde
chefen för Jämtlands fältjägarregemente i skrivelse den 14 juni 1933 till
chefen för norra arméfördelningen, att antalet samvetsömma inom Jämtlands
inskrivningsområde syntes vara i tillväxt. Ökningen omfattade huvudsakligen
etiskt samvetsömma. — Regementschefen, som förmenade, att anledningen
till samvetsömhetens allt större spridning till stor del vore en
följd av den ytliga handläggning av ifrågavarande ärenden, som i allmänhet
syntes bestås av inskrivningsmyndigheterna, rekommenderade införandet av
ett frågesystem att föreläggas den samvetsömme och hans intygsgivare till
besvarande. Frågorna, upptagna å särskilda formulär, borde utarbetas a\
härför särskilt lämpliga, i psykologiska och etiska frågor kunniga personer.
— Chefen för norra arméfördelningen har sedermera överlämnat denna
skrivelse till Kungl. Majit.

Medicinalstyrelsen anförde i utlåtande över chefens för Jämtlands fältjägarregemente
skrivelse, bland annat, att det av honom framlagda förslaget
mera syntes syfta till en kontroll av de avgivna förklaringarnas
sanningsenlighet än till en psykologisk analys av samvetsbetänkligheternas
art. Del syntes därför medicinalstyrelsen lämpligt, att för den vägledning.

10

Andru lagutskottets utlåtande Nr 5.

som de föreslagna formulären avsäge att åvägabringa, i första hand praktisk
juridisk sakkunskap borde anlitas. Det torde emellertid kunna starkt
ifrågasättas, huruvida ett utfyllande av detaljerade på förhand kända frågeformulär
vore ägnat att i avsett syfte klargöra fallet. Styrelsen holle före,
att den utredning, som vid inskrivningsförrättningen stöde att vinna utöver
vad ansökningshandlingarna meddelade, under alla förhållanden måste bliva
skäligen ofullständig. Tyngdpunkten borde förläggas till utredning, som
inskrivningsrevisionens ordförande ägde verkställa.

Ytterligare ett hithörande spörsmål har anmälts för Kungl. Maj:t. I en
promemoria den 9 januari 1934 framhöll chefen för lantförsvarets kommandoexpedition
svårigheterna att bereda arbetstillfällen åt de alltmera
stigande kontingenterna samvetsömma värnpliktiga samt ifrågasatt dels en
återgång till den tidigare lagstiftningen med hänsynstagande allenast till
de religiöst samvetsömma, dels ock en utvidgning av bestämmelserna rörande
civilt arbete, så att sådant arbete skulle kunna få utföras icke blott för
statens räkning utan jämväl i vissa fall för kommunala ändamål.

Chefen för generalstaben har instämt i de sålunda anförda synpunkterna.

Vid 1934 års riksdag yrkades i två motioner, I: lil och II: 223, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn snara
åtgärder i syfte att undanröja de uppenbara brister, som vidlådde lagen
örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktens fullgörande
i vanlig ordning, ävensom rörande bestämmelser örn straffpåföljd
för den, som obehörigt utnyttjade lagens föreskrifter eller lämnade medhjälp
därtill.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 30) i anledning av motionerna:

Av vad här ovan anförts framgår, att av olika militära myndigheter
framställda förslag till ändringar beträffande nu gällande bestämmelser
rörande samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring för närvarande
äro föremål för Kungl. Maj:ts bedömande. Utskottet finner sig hava anledning
förvänta, att Kungl. Majit i samband med behandlingen av nämnda
framställningar kommer att taga under övervägande de åtgärder, vilka
kunna vara erforderliga för att bereda ökad möjlighet att vid bedömandet
av värnpliktigas ansökningar av det slag, varom här är fråga, skilja de
fall, då samvetsbetänkligheterna grunda sig på en ärlig och varaktig övertygelse,
från fall av annan art. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner
utskottet skäl icke föreligga för riksdagen att i anledning av nu ifrågavarande
motioner göra någon framställning i ämnet till Kungl. Majit.

Utskottet hemställde att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation anmäldes av fem ledamöter, vilka hemställde örn bifall till
det i motionerna gjorda yrkandet.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

11

Utskottet får vidare omnämna, att ordföranden för Svenska Freds- och
Skiljedomsföreningens arbetsutskott Per J. Gyberg i skrivelse till militieombudsmannen
den 28 september 1934 förklarat sig vilja för eventuella
åtgärder fästa M. 0:s uppmärksamhet vid det förfaringssätt, som, enligt
uppgift, chefen för Jämtlands fältjägarregemente tillämpat, när det gällt
att vid inskrivningsförrättning pröva samvetsömma värnpliktigas anhållan
att få utbyta den militära värnplikten mot annan tjänstgöring. Vissa olämpliga
frågeformulär skulle lia kommit till användning.

Regementschefen anförde i infordrat yttrande, bland annat, att frågeformulären
utarbetats av honom samt tillhandahållits ordförandena i inskrivningsnämnderna
för att tjäna såsom ledning vid fullständigande av s. k.
etiskt samvetsömmas uppgifter med de ytterligare upplysningar angående
sökandens personliga förhållanden, vilka vore av beskaffenhet att kunna
inverka på ärendets avgörande (jämför § 2 i 1925 års kungörelse). Till
M. O. överlämnades två frågeformulär, det ena med rubrik »Frågor att besvara
av etiskt samvetsöm» och det andra med rubrik »Frågeformulär att
ifyllas av intygsgivare för s. k. etiskt samvetsömma».

M. O. anförde därefter i skrivelse den 27 november 1934 till regementschefen,
bland annat, att med hänsyn till bestämmelserna i § 2 av 1925 års
kungörelse anmärkning icke kunde framställas vare sig däremot att regementschefen
i egenskap av inskrivningsbefälhavare ansett sig böra vidtaga
åtgärder för fullständigande av till honom inkomna ansökningshandlingar
uti ifrågavarande slag av ärenden eller emot att regementschefen för vinnande
av enhetlig tillämpning av nyssnämnda bestämmelser inom inskrivningsområdet
lämnat ordförandena i inskrivningsnämnderna anvisningar
angående sådant fullständigande av till nämnderna inkomna ansökningshandlingar.
Att regementschefen funnit nämnda fullständigande av ansökningshandlingarna
böra ske på det sätt, att ett antal frågor, upptagna i särskilt
upprättade frågeformulär förelagts sökande och dennes intygsgivare till
besvarande, funne M. O. ej kunna giva anledning till anmärkning. Vad
anginge spörsmålet huruvida de i formulären upptagna frågorna med hänsyn
till dessas innehåll författningsenligt kunnat framställas, anförde M. O., att
han fann, att en fråga i varje formulär (huruvida sökande ansåge sig ha
rätt och skyldighet att bruka våld till förhindrande av utförande av blockerat
arbete) icke lämpligen borde komma till användning, så vitt erforderlig
upplysning angående arten av sökandens samvetsbetänkligheter kunde
ernås utan framställande av denna fråga, i övrigt föranledde innehållet i
de i formulären upptagna frågorna icke någon M. 0:s erinran. Slutligen
förklarade M. O., att han icke ämnade företaga vidare åtgärd i ärendet.

Såsom ovan omnämnts har den 9 januari 1935 kungörelse (nr 1) utfärdats
angående vissa ändringar i 1925 års kungörelse (nr 516).

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

I fråga om antalet värnpliktiga, vilka under åren 1921—1934 beviljats
tillstånd att fullgöra tjänstgöring enligt bestämmelserna i § 1 av 1925 års
lag, får utskottet hänvisa till följande tabell (sammanställd på grundval av
för utskottet senast tillgängliga uppgifter):

Antalet samretsömma värnpliktiga åren 1921—1934.

År

Civilarbetare, £

1 b)

Övriga, § 1

a)

Summa

Summa

av reli-giösa skäl

av etiska
skäl

summa

av reli-giösa skäl

av etiska
skäl

summa

av reli- jäv etiska
giösa skaij skäl

1921

151

151

344

_

344

495 —

495

1922

152

152

j 259

—

259

411 j —

411

1923 210

■

—

210

189

189

399 j —

399

1924 1 245

—

245

149

—

149

394 | —

394

1925 i

178

—

178

46

—

46

224 —

224 |

1926

283

7

290

99

1

100

382 : 8

390

1927 !

264

4

268

61

2

63

325 6

331

1928

407

14

421

61

3 ,

64

468 | 17

485

1929 ;

378

7

385

56

2

58

434 | 9

443

1930 |

446

29

475

53

i

54

499 30

529

1931

429

102

531

53

i

54

482 I 103

585

1932 1

449

149

598

39

3

42 |

488 ; 152

640

1933 j

540

270

810

36

4

40 |

576 | 274 j

850

1934

489

242

731

44

8

52

533 ! 250 1

783

Beträffande antalet samvetsömma värnpliktiga inom olika inskrivningsområden
får utskottet i följande tabell lämna uppgifter för de senaste tre

arén.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5. 13

Samretsömma värnpliktiga inom olika inskrivningsomr&den åren 1932-1984.

i

Inskri viii resora nide

I

Civilarbetare, §

1 b)

av

Övriga,

§ 1

a)

etiska

skäl

av religiösa j
skäl

av

etiska

skäl

religiösa

skäl

av

1932|l933|

1934

1932

1933

1934

1932|l933lt934|

1932

1933

1934

Malmöhus södra ....................

3

12

7

— ;

1

1

- ;

i

—

Malmöhus norra ....................

17!

15

ii

2

— ;

—

1

—

— i

-

_ i

- j

Hallands .............................

6

5

10

i

1

-

—

2

-

-

—

- |

Kronobergs ...........................

22

19

31

—

6

4

5

4

i

—

-

-

Norra Smålands .....................

46

53

58

i

3

3

4

2

41

1

Östergötlands ........................

36

33

33

—

10

1

—

3

4!

1

1 !

J

Örebro .................................

42

65

51

4

1

12

5

2

7

4

2!

1

Södermanlands........................

16

24

23

1

2

1

3

i

4

_

—

—

i Stockholms ...........................

15

21

20

1 1

—

1

2

4

-

-

! Uppsala.................................

24

28

35

j _

5

1

2

3

4

—

-

| Västgöta—Bohus ....................

4

12

7

1

2

16

—

—

-

i -

1

—

! Älvsborgs ..............................

17

37

24

5

6

2

i

8

—

-

__

1

Skaraborgs..............................

41

36

38

—

11

16

4

2

2

l -

—

— 1

Värmlands ...........................

38

23

21

3

1

—

2

i

2

—

i

-J- i

i

Kopparbergs...........................

19

17

22

2

6

10

i

2

5

i

3

Gävleborgs ..........................

| 25

24

20

5

28

29

4

i — •

1 —

—

Jämtlands..............................

1 18

26

19

! 1

4

4

—

; —

4

1 —

i —

i Västernorrlands ....................

21

28

17

105

144

112

—

i —

2

-

i

— ;

i Västerbottens ........................

| 23

40

28

14

35

21

1

i —

i

! -

i

: —!

Norrbottens ...........................

9

10

9

—

—

3

3

2

—

-

1 —

i —

| Gotlands .............................

7

12

5

3

5

5

j —

1 —

2

| —

i -

1 —

Summa

! 449

1 540

! 489

1 149

270

242

1 39

! 36!

44

! 3

4

8

Såsom framgår av chefens för lantförsvarets kommandoexpedition ovan
omförmälda promemoria av den 9 januari 1934 hava svårigheterna att bereda
arbetstillfällen åt samtliga s. k. civilarbetare tidigare varit stora.
Emellertid har enligt vad utskottet inhämtat under föregående år samtliga
civilarbetare kunnat beredas sysselsättning. Till och med år 1932 utfördes
arbete allenast för domänstyrelsens och vattenfallsstyrelsens räkning. Under
åren 1933 och 1934 hava även Uppsala universitets skogsförvaltning, skogsförvaltningen
vid östra arméfördelningen samt riksantikvarien kunnat erbjuda
lämpligt arbete.

Utskottet får slutligen lämna uppgifter angående fördelningen inom olika
yrkeskategorier av samvetsömma värnpliktiga, vilka varit skyldiga att fullgöra
tjänstgöring under åren 1933 och 1934 (i de angivna siffrorna ingå
sålunda även värnpliktiga, vilka inskrivits före år 1933 men som icke
tidigare fullgjort tjänstgöring):

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 5.

Utikottet.

År

Kroppsar-betare utan
särskilt
angiven
yrkes-utbildning

Chauf-

förer

1

Kockar|.

tonster

Ma-

, . Mura-ski- !

re

nistor

Måla-

re

Skogs-

arbe-

tare

Skrif-art''e-tare

Sme-

der

Snicka-

re

Sten-

arbe-

tare

Sum-

ma

1933

570

11

- 5

1 j 2

15

147

52

12

44

4

803

1934

598

15

2 0

— ! 2

12

163

55

6

41

10

910

Utskottet anser det vara angeläget, att möjlighet föreligger att vid bedömandet
av värnpliktigas ansökningar av det slag, varom här är fråga,
skilja de fall, dä samvetsbetänkligheterna grunda sig på en ärlig och varaktig
övertygelse, från fall av annan art. Utskottet finner önskvärt, att
undersökning verkställes, i vad mån de genom kungörelsen den 9 januari
1935 utfärdade nya bestämmelserna i ämnet åstadkomma ökad trovärdighet
hos åberopade intyg och möjliggöra en tillförlitlig och rättvis prövning av
de uppgivna samvetsbetänkligheternas verkliga innebörd. En sådan undersökning
synes böra verkställas på det sätt, att redan under våren 1935 från
samtliga inskrivningsrevisioner i riket infordras meddelanden örn deras
erfarenheter av den nya kungörelsens bestämmelser i dessa avseenden. Samtidigt
synas inskrivningsrevisionerna böra anmodas att insända uppgifter,
huru antalet inkomna och beviljade ansökningar från samvetsömma värnpliktiga
efter de grunder, som däri åberopats, äro att fördela i grupper
enligt lagens bestämmelser.

Utskottet, som icke anser sig kunna tillstyrka det i motionerna framförda
yrkandet om lagändring, får hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 4 och II: 30, måtte hos Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville från samtliga inskrivningsrevisioner
i riket redan under våren 1935 infordra dels uppgifter
angivande huru antalet inkomna och bifallna ansökningar
från samvetsömma värnpliktiga efter de grunder,
som däri åberopats, äro att fördela i grupper enligt
lagens bestämmelser, dels ock meddelanden, i vad mån
erfarenheterna givit vid handen, att de genom kungörelsen
den 9 januari 1935 (nr 1) utfärdade nya bestämmelserna
i ämnet åstadkomma ökad trovärdighet
hos åberopade intyg och möjliggöra en tillförlitlig och
rättvis prövning av de uppgivna samvetsbetänkligheternas
verkliga innebörd.

Stockholm den 1 februari 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Aiidra lagutskottets utlåtande Nr 5.

15

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Bagge*, Hagman*, Gustaf'' Tamm,
P. Sandström, Norman, Knut Petersson* och Forslund;

från andra kammaren: herrar Österström*, Magnusson i Kalmar, Linnér, Petersson i
Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås och Hansson i Trollhättan, fru Nordgren samt herr Johansson
i Tväråselet.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.