Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1935 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående obligatorisk
pensionering av äldre anställda inom näringslivet.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 97 av herr Björck, John, m. fl. samt motionen i andra kammaren
nr 163 av herr Åqvist.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag till föreskrifter örn obligatorisk
pensionering av äldre anställda inom näringslivet (tjänstemän, arbetare o. s.v.)
med hänsyn särskilt tagen till vikten av att bereda ungdomen ökade förvärvsmöjligheter.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

För bedömande av de i motionerna behandlade spörsmålen tillåter sig utskottet
förutskicka följande redogörelse.

Spörsmålet örn pensionering av äldre arbetare behandlades av 1933 års riksdag
i samband med Kungl. Maj:ts propositioner nr 211, 212 och 216 angående
anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten samt till bekämpande
av arbetslösheten.

I de likalydande motionerna I: 332 av herr Bagge och II: 518 av herr Linner
yrkades, att riksdagen skulle för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra reservationsanslag
av 10 miljoner kronor för att på sätt, som angivits i motionerna,
underlätta arbetsgivarnas frivilliga pensionering av äldre arbetare i syfte
att därigenom åstadkomma lättnad i ungdomsarbetslösheten.

Särskilda utskottet, som till behandling förehade nyssnämnda propositioner
och motioner, inhämtade yttranden över motionerna från pensionsstyrelsen, kommerskollegium
och statens arbetslöshetskommission. De båda sistnämnda myndigheternas
utlåtanden finnas delvis återgivna i nu ifrågavarande motioner
I: 97 och II: 163.

I sitt utlåtande nr 17 anförde särskilda utskottet beträffande motionerna
1:332 och 11:518:

Visserligen behjärtar utskottet livligt det av motionärerna avsedda syftet.
Vad statens arbetslöshetskommission och kommerskollegium anfört i de avgivna
yttrandena synes utskottet emellertid vara av beskaffenhet, att ett bifall
till det i motionerna framställda yrkandet nu icke torde kunna ifrågakomma.

Som villkor för statsbidrag skulle enligt motionärerna uppställas, att veder Bihang

till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 88. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

börande arbetsgivare i stället för den pensionerade arbetaren skulle anställa en
ung arbetslös arbetare. Såsom arbetslöshetskommissionen påpekat, torde förhållandena
emellertid ofta vara sådana, att de gamla arbetarna utföra ett
kanske ej strängt nödvändigt arbete och sålunda i själva verket ej kräva någon
ersättare. Även örn en ung arbetslös arbetare anställes i stället för den pensionerade,
kan för övrigt någon garanti för att den anställde skulle bibehållas
vid sin anställning icke erhållas. I de talrikt förekommande fall, då yrkeskunniga
arbetare i sina bästa år entledigas på grund av depressionen, måste
det för arbetsgivaren vara mindre tilltalande att med förbigående av den tillgängliga
yrkesutbildade arbetskraften anställa unga arbetare, vilka först
måste skolas, innan de kunna vara till effektiv nytta. Bland de permitterade
arbetarna, vilka avvakta möjligheten till förnyad anställning, måste det väcka
missnöje att på dylikt sätt bliva förbigångna vid anställning av ny arbetskraft.

Även örn man torde kunna utgå ifrån att såväl arbetsgivare som arbetare
lojalt komme att medverka till vinnande av det avsedda syftet, kan man således
varken undvika svårigheter eller missnöje bland de intresserade parterna.

Härtill komma de olägenheter, som uppstå genom att den föreslagna anordningen
allenast skulle vara en engångsåtgärd. De arbetare, som under något
av de närmaste åren skulle uppnå 65 års ålder, skulle säkerligen — i synnerhet
örn depressionen fortsätter — anse sig kunna ställa berättigade krav på att
också få bliva delaktiga av samma pensionering. En upprepning av åtgärden
måste givetvis, på sätt kommerskollegium påpekat, komma att försvåra lösningen
av problemet örn folkpensioneringen.

Då utskottet alltså anser sig böra avstyrka bifall till motionerna, vill utskottet
emellertid tillstyrka, att frågan göres till föremål för närmare utredning
i samband med den allmänna utredning av medlen emot ungdomsarbetslösheten,
som departementschefen förebådat i propositionen nr 216.

Reservationer avgåvos dels av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
vilka ansett, att utskottet i anledning av motionerna 1:332 och 11:518 bort
föreslå riksdagen att för budgetåret 1933/1934 bevilja ett reservationsanslag
å 5 miljoner kronor att ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för att i enlighet
med de i motionerna uppdragna riktlinjerna användas till statsbidrag för pensionering
av arbetare inom industrien, vilka uppnått 65 års ålder, dels ock av
herr Sigfrid Hansson (blank reservation).

Riksdagen biföll utskottets hemställan örn avslag å motionerna.

Särskild utredning angående åtgärder till bekämpande av ungdomsarbetslösheten
verkställdes av sakkunniga, vilka i mars 1934 avlämnade betänkande
i ämnet (S. O. U. 1934:11). I detta betänkande har emellertid frågan om pensionering
av äldre arbetare icke upptagits till behandling.

I proposition nr 265 till 1934 års riksdag angående anslag till särskilda åtgärder
i anledning av ungdomsarbetslösheten anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller:

Jag har låtit verkställa en särskild undersökning rörande möjligheterna att
på annan väg åstadkomma en lättnad i ungdomsarbetslösheten. Jag åsyftar
härvid åtgärder för underlättande av arbetsgivarnas frivilliga pensionering av
äldre arbetare. På min anmodan har pensionsstyrelsen avgivit yttrande, huruvida
och i vilka avseenden sådana ändringar i lagen örn allmän pensionsförsäkring,
som kunna vara ägnade att befordra förenämnda syfte, skulle kunna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

3

— utan avvaktande av ståndpunktstagandet till 1928 års pensionsförsäkringskommittés
blivande förslag — vidtagas. Den utredning, som från styrelsens
sida åvägabragts, har emellertid övertygat mig örn att för närvarande den
ifrågavarande utvägen tyvärr icke är framkomlig. Vidare har jag genom kommerskollegium
sökt erhålla närmare uppfattning rörande den utsträckning, i
vilken pensionering av arbetare över 67 års ålder inom industrien kan antagas
föranleda nyanställning av unga arbetslösa. Även den sålunda företagna
undersökningen har givit ett i stort sett negativt resultat, såtillvida att en förändring
av gällande bestämmelser rörande pensionsförsäkringen måste anses
utgöra en förutsättning för nyanställning på angivna väg av yngre arbetskraft.

I motioner vid 1934 års riksdag, I: 10 av herrar Sandén och Sjödahl samt
11:4 av herr Nilsson i Göteborg m. fl., vilka väckts före avlåtandet till riksdagen
av propositionen nr 265, hemställdes örn utredning rörande förutsättningarna
för en statsunderstödd förtidspensionering av äldre arbetare såsom ett
led i den allmänna arbetslöshetspolitiken.

Statsutskottet, som till behandling förehade propositionen nr 265 och motionerna
1:10 och 11:4, yttrade i sitt utlåtande nr 160, att då de utredningar i
av motionärerna angivet syfte, som av departementschefen så nyligen vidtagits,
givit ett i stort sett negativt resultat, funne sig utskottet icke kunna tillstyrka,
att en ny utredning redan då igångsattes, varför utskottet hemställde,
att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I anledning av åtskilliga motioner, som i syfte att motverka arbetslösheten
väckts angående åtgärder för begränsning inom statlig eller kommunal förvaltning
av bisyssleväsendet, det s. k. dubbeltjänstsystemet m. m., hemställde 1934
års riksdag (skrivelse nr 358), på förslag av första kammarens första tillfälliga
utskott (utlåtande nr 9) och andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (utlåtande
nr 5), att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning rörande möjligheterna
att genom en ändamålsenligare fördelning av arbetstillfällen av sådan
art, som angivits i motionerna, eller genom andra åtgärder av i utlåtandena antydd
natur motverka den rådande arbetslösheten. I andra kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande hade uttalats, att den beredning, åt vilken kunde
komma att anförtros den av utskottet förordade utredningen, borde, därest och
i den mån förhållandena så påkallade, vara oförhindrad att till behandling upptaga
jämväl frågan örn förtidspensionering av befattningshavare i allmän tjänst
i syfte att lindra den stora arbetslösheten bland landets ungdom.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

I en vid 1934 års riksdag väckt motion, II: 147, hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla örn utredning angående rätt
för vissa i statens eller eljest allmän tjänst anställda befattningshavare att
avgå t. ex. fem år före uppnådd pensionsålder utan minskning av dem eljest tillkommande
pensionsförmåner, allt i syfte att därigenom bereda möjlighet till
arbete åt unga arbetslösa, samt att Kungl. Maj :t därefter för riksdagen måtte
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

Bankoutskottet, som behandlade denna motion, yttrade i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 74:

Det i motionen avsedda syftet har, såvitt angår befattningshavare i statens
tjänst med nyreglerad avlöning, blivit i väsentlig mån tillgodosett genom det
förslag till civilt tjänstepensionsreglemente, örn vars godkännande bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60, vilket i huvudsak bifallits av riksdagen.

I övrigt lärer den i motionen berörda frågan, vad statstjänstemän angår, komma
under bedömande i samband med pågående eller blivande utredningar rörande
revision av gällande bestämmelser angående tjänstepension för tjänstemannagrupper,
vilka icke beröras av förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente.

Utskottet har icke ansett tillräckliga skäl föreligga för att riksdagen skulle
hos Kungl. Majit göra framställning i syfte att den föreliggande frågan, i vad
den icke kan komma att beröras i nyss omförmälda sammanhang, skulle göras
till föremål för särskild utredning. Utskottet vill emellertid erinra, att innevarande
års riksdag i anledning av vissa .motioner beslutit hos Kungl./Maj:t
anhålla örn utredning rörande möjligheterna att genom ändamålsenligare fördelning
av en del arbetstillfällen eller genom vissa andra åtgärder motverka
den rådande arbetslösheten. Bland sålunda åsyftade åtgärder har även nämnts
förtidspensionering för tjänstemän, som frivilligt avgå före uppnådd pensionsålder.
I samband med beslut örn skrivelse rörande utredning i ämnet
har uttalats, att den beredning, åt vilken ifrågavarande utredning kunde komma
att anförtros, borde vara oförhindrad att till behandling upptaga även spörsmålet
om förtidspensionering, därest och i den mån förhållandena så påkallade.

På grund av vad här anförts har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall
till den föreliggande motionen.

Eiksdagen biföll utskottets hemställan örn avslag å motionen.

1928 års pensionsförsäkring skommitté har i sitt den 26 april 1934 avgivna
betänkande rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen framlagt
två av kommittén utarbetade alternativ för frågans lösning, vilka skilja sig
från varandra huvudsakligen däruti, att det ena innebär ett överförande från
den obligatoriska pensionsförsäkringen till den frivilliga sjukförsäkringen av
uppgiften att meddela försäkring för invaliditet före den för rätt till ålderspension
stadgade åldern, under det att enligt det andra bibehålies en kombinerad
obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Enligt båda alternativen
skulle den nu gällande pensionsåldern, 67 år, bibehållas.

I ett vid lagförslagen fogat särskilt yttrande hava två av de sakkunniga,
landshövdingen Bernhard Eriksson och fru Olivia Nordgren, anfört, bland
annat:

Alltsedan pensionsförsäkringens tillkomst ha starka röster höjts för en
sänkning av pensionsåldern, och det torde icke kunna förnekas, att arbetsförmågan,
särskilt hos lönarbetarna och i synnerhet hos de inom industrier anställda,
ofta är i hög grad försvagad redan vid en tidigare ålder än 67 år. En
sänkning av pensionsåldern torde även vara påkallad av den nu rådande, och
sannolikt för en avsevärd framtid bestående, ungdomsarbetslösheten, vilken
kräver samhällets synnerliga uppmärksamhet och åtgärders vidtagande för
beredande av arbetsmöjligheter åt de unga. Endast under förutsättning att
vid en sänkning av pensionsåldern sådana pensionsförmåner beredas de avgående
arbetarna, att de kunna försörja sig och sin familj på pensionerna, tor -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

5

de emellertid en lägre pensionsålder och en tidigare avgång från innehavd anställning
komma att medföra ökade arbetstillfällen åt ungdomen. En sänkning
av pensionsåldern kommer eljest att i det stora flertalet fall endast innebära
ett ombyte av arbete eller arbetsplats för de förtidspensionerade. En
framkomlig väg för lösning av frågan vore måhända, att de arbetsgivare, som
äro försäkringspliktiga enligt olycksfallsförsäkringslagen, ålades att till en
förtidspensioneringsfond inbetala visst årligt belopp för varje anställd arbetare.
Genom pensioner från denna fond, utfyllda med ett statligt pensionstilllägg,
skulle pensionsåldern kunna avsevärt sänkas för löneanställda. Örn förtidspensioneringen
begränsades att omfatta endast industriarbetarna, torde
bidrag böra stadgas endast från de arbetsgivare, som falla under arbetarskyddslagens
bestämmelser för industriell verksamhet. En annan lösning av
frågan vore, att staten lämnade ett tillskott till alla av arbetsgivare frivilligt
lämnade förtidspensioner av viss storlek. För åstadkommande av en förtidspensionering
kunde det även tänkas att de vid ett företag anställda lämnade
ett årligt bidrag till en för dem avsedd förtidspensioneringsfond. Dessa antydningar
örn vissa möjligheter till åstadkommande av förtidspensionering
kunna helt säkert kompletteras med andra uppslag. Enligt vår mening är det
av synnerlig vikt att denna fråga snarast kommer under omprövning och bringas
till sin lösning.

I proposition nr 217 till årets riksdag med förslag till lag örn folkpensionering
m. m. har (sid. 116) under rubriken »Ändra frågor av större vikt. Pensionsåldern»
i sammandrag återgivits det av herr Bernhard Eriksson och fru
Nordgren avgivna särskilda yttrandet. Vidare omnämnes, att i flera yttranden,
särskilt från kommunalt håll, ifrågasatts mer eller mindre bestämt, att
pensionsåldern borde sänkas, därvid 65, 63 och även 60 år nämnts såsom lämplig
pensionsålder. Slutligen framhålles, att landsorganisationen understrukit
önskvärdheten, att de ovannämnda reservanternas uppslag örn förtidspensionering
av löneanställda göres till föremål för snar utredning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i nämnda proposition
anfört:

En sänkning av pensionsåldern skulle uppenbarligen från flera synpunkter
vara en mycket önskvärd reform. T den offentliga diskussionen har, innan
pensionsförsäkringskommitténs nyss åsj^ftade beräkningar framlagts, en sådan
åtgärd ofta utpekats såsom en av de angelägnaste förändringarna på pensionsförsäkringens
område. Det vill emellertid synas, som örn anhängarna av
en sänkning av pensionsåldern stundom tillmätt åtgärden en betydelse för arbetslöshetens
bekämpande, som densamma icke i full utsträckning äger. Det
bör nämligen ihågkommas, att tilldelande av pension åt en person vid en ålder
då han ännu äger arbetsförmåga, även örn denna är något nedsatt, icke i och
för sig är tillräckligt för att han skall upphöra att arbeta och sålunda bereda
plats åt annan arbetskraft. Ehuru jag väl behjärtar de starka skäl, som ändock
tala för en sänkning av pensionsåldern, ser jag mig i betraktande av de
därmed förbundna mycket stora kostnaderna icke i stånd att föreslå en generell
sådan åtgärd. Huruvida — såsom i det nämnda särskilda yttrandet till
kommittéförslaget ifrågasattes eller på annat sätt — pension kan beredas vid
en tidigare ålder åt vissa grupper av de till folkpensioneringen anslutna, förtjänar
enligt min mening att särskilt utredas. Frågan kan icke lösas i nu förevarande
sammanhang.

I Kungl. Maj:ts propositioner till innevarande riksdag nr 231 angående anslag
till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m. samt nr 232 angå -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

TJtshottet.

ende anslag till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet,
statliga och statskommunala reservarbeten m. m. har det nu förevarande spörsmålet
icke berörts.

Rörande omfattningen av ungdomsarbetslösheten får utskottet lämna följande
uppgifter:

Antalet arbetslösa november 1933 ......

Hela antalet
hjälpsökande

....... 170,702

Därav i åldern
16—21 år

29,300

juni 1934 ......

...... 99,628

13,038

>

juli 1934 ......

...... 86,253

10,452

augusti 1934 ......

...... 83,042

9,880

»

september 1934 ......

...... 78,918

9,016

»

oktober 1934 ......

...... 84,811

11,650

5>

november 1934 ......

...... 92,016

11,088

december 1934......

....... 92,881

10,413

mars 1935 ......

••..... 83,588

10,093

april 1935 ......

....... 75,122

8,727

Frågan örn ungdomsarbetslösheten kommer inom kort att bliva föremål för
internationellt övervägande. Internationella arbetsbyråns styrelse beslöt vid
sammanträde i oktober 1933, att på programmet för den internationella arbetskonferensens
nittonde sammanträde, vilket äger rum i juni månad innevarande
år, frågan örn ungdomsarbetslösheten skall upptagas. Det första initiativet
till denna frågas internationella handläggning togs år 1932 av den socialistiska
ungdomsinternationalen. Med hänsyn till problemets aktualitet och önskvärdheten
av en snar prövning och slutbehandling av detsamma från arbetskonferensens
sida har nu internationella arbetsbyrån, på uppdrag av sin styrelse, i
en avgiven rapport framlagt sådant informationsmaterial, som skall möjliggöra
för konferensen att vid sitt nästkommande sammanträde antingen preliminärt
utstaka riktlinjerna för en s. k. rekommendation i ämnet, vars innehåll
vid ett följande sammanträde slutgiltigt bestämmes efter rådfrågning av respektive
länders regeringar, eller, om detta skulle befinnas lämpligast, omedelbart
fatta beslut örn en dylik rekommendation med tillhörande direktiv och
bestämmelser.

Utskottet får slutligen erinra örn att innevarande riksdag i anledning av
väckta motioner (1:12, I: 98, II: 29 och II: 78) på förslag av andra lagutskottet
(utlåtande nr 19) i skrivelse (nr 141) till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl.
Maj:t ville till allsidig och skyndsam utredning upptaga frågan örn lagstiftning
i syfte att få till stånd betryggande former för pensionering av anställda
hos enskilda företag och sammanslutningar.

I förevarande motioner har till behandling upptagits, bland annat, spörsmålet
om obligatorisk pensionering av äldre anställda inom näringslivet. Utskottet
vill framhålla det nära sambandet mellan nämnda spörsmål och den
allmänna frågan örn folkpensionering, som genom propositionen nr 217 fram -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

7

lagts för årets riksdag, vilken proposition, med vissa ändringar, tillstyrkts
av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 1.

Vad åter angår den mera speciella frågan örn förtidspensionering av äldre
arbetare såsom medel mot ungdomsarbetslösheten, vilken fråga jämväl berörts
i de förevarande motionerna, får utskottet erinra därom, att detta spörsmål
upptagits till behandling i ett av landshövdingen Bernhard Eriksson och
fru Olivia Nordgren avgivet särskilt yttrande, som återfinnes i 1928 års pensionsförsäkringskommittés
år 1934 avlämnade betänkande med förslag rörande
revision av den allmänna pensionsförsäkringen. Under hänvisning till detta
särskilda yttrande har föredragande departementschefen, statsrådet Möller, i
den ovan omnämnda propositionen nr 217 till årets riksdag med förslag till
lag örn folkpensionering m. m. framhållit, att spörsmålet, huruvida pension i
vissa fall kunde beredas vid en tidigare ålder än den allmänna pensionsåldern,
förtjänade att särskilt utredas. Med hänsyn till vad departementschefen sålunda
anfört torde det kunna förväntas, att utredning i ämnet kommer att
igångsättas av Kungl. Maj :t.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

. att förevarande motioner, I: 97 och II: 163, icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Gustaf
Tamm*, P. Sandström, Norman, Karl Bodin, Knut Petersson och Forslund*;

från andra kammaren: herrar Österström*, Magnusson i Kalmar, Hage*, Johanson
i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn, Pettersson i Hällbacken och Holmström
samt fru Nordgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.