Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1935 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 171
med förslag till förordning om ändring i vissa delar
av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285), dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 171,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt, i statsrådet fört
protokoll, anhållit örn riksdagens yttrande över följande förslag till

Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285).

Härigenom förordnas, att 8, 9, 10 och 16 §§ i vägtrafikstadgan den 20 juni
1930 skola hava följande ändrade lydelse:

8 §.

1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för
dragare,

att vid färd i kurva, gatu- eller annan vägkorsning, branta backar eller eljest,
där utsikten är skymd, i god tid nedbringa hastigheten så som vid varje
tillfälle behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver;

att där körbanan är så hal, att fordonet lätteligen slirar, eller vid vändning
örn gatuhörn eller i samband med passerande av obevakat, särskilt för gående
avsett övergångsställe eller av å hållplats stående spårvagn icke använda större
hastighet än att fordonet omedelbart kan stannas;

samt att då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,
nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan stannas på
ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen
är stadgat.

2 mom. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser, där
stark trafik råder, eller i samband med passerande av obevakat, särskilt för
gående avsett övergångsställe liksom eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten
så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden
kan omedelbart bringas att stanna.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 85.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

9 §.

1 morn. Fordon skall vid färd i vägkorsningar och vägkrökar och eljest, då
utsikten över vägen är skymd, städse framföras å körbanans vänstra sida.

2 moni. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för
dragare eller som rider, åker velociped eller sparkstötting eller leder djur, att
hålla till vänster vid möte, sa ock för att tillåta upphinnande fordon att passera
förbi (omkörning).

Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas, och må under
inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare vägkrökar eller
å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan väg och järnväg.

Omkörning skall ske till höger.

Möte med och omkörning av spårvagn skall, om spårens läge det medgiver,
ske till vänster.

3 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett
annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra sida,
låta detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen förare av
fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande
körbana.

10 §.

1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid vägen
uppsatta anslag och varningstecken.

2 mom. Förare av fordon, vilken ärnar stanna, skall till ledning för bakom
kommande vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat
lämpligt sätt giva tecken. Vid möte med annan körande eller den, som rider
eller leder djur, skall förare, örn den mötande giver sådant tecken, iakttaga särskild
försiktighet eller, örn tecknet upprepas, stanna.

Vid ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande
genom utsträckning av hand eller piska eller på annat lämpligt sätt utvisa den
riktning, han ämnar välja.

3 mom. Den, som vill företaga omkörning, bör där så erfordras medelst ljudsignal
eller tillrop väcka den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne
skyndsamt genom ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att
signalen uppfattats, samt sakta farten.

Förare av fordon så ock den, som åker velociped, skall, då så i särskilt fall
är erforderligt till förebyggande av fara för person eller egendom, avgiva ljudsignal
eller, där signalapparat saknas, medelst tillrop väcka andra vägfarandes
uppmärksamhet.

4 mom. Inom stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat
tättbebyggt samhälle vare avgivande av ljudsignal i andra fall än i 3 mom.
sägs ej tillåtet. Detta stadgande gäller dock icke fordon, som framföres för i
18 § 4 mom. motorfordonsförordningen avsett ändamål.

5 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse
må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

3

vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga
sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar om
händelsen.

6 mom. Beträffande hinder och uppehåll i rörelse å gata eller annan allmän
plats i stad är stadgat i ordningsstadgan för rikets städe?.

16 §.

1 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt
7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 5 §, straffes med
böter från och med två till och med trehundra kronor.

För förseelse mot 10 § 4 mom. vare straffet böter från och med två till och
med tjugu kronor.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 och
9 §§, 10 § 2 morn. och 3 mom. andra stycket, 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna
försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon,
må till fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 5 mom. straffes med dagsböter; dock att där
förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas enligt
lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna inom första
kammaren nr 293 av herr Bergström och nr 298 av herr Nylander m. fl. samt
inom andra kammaren nr 521 av herr Paulsen m. fl.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
författningsförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Vad motionärerna hemställt återgives i det följande vid behandlingen av
de särskilda stadgandena i Kungl. Maj :ts författningsförslag. I fråga örn de
skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter sig utskottet
att, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas i detta utlåtande, hänvisa
till motionerna.

Utskottet övergår nu till en granskning av de särskilda stadgandena i författningsförslaget.

8 §.

8 § i gällande vägtrafikstadga är av följande lydelse:

1 mom. Det åligger vägfarare, som framför motorfordon eller fordon för
dragare,

att vid färd i kurva eller i vägkorsningar eller i branta backar eller där

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

skymmande föremål finnas invid vägbanan i god tid nedbringa hastigheten
så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver;

att vid vändning örn gatuhörn eller där körbanan är så hal, att fordonet
lätteligen slirar, eller vid passerande av å hållplats stående spårvagn icke
använda större hastighet än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen
och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter;

samt att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och väg,
nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan stannas på
ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigheten för motorfordon gäller liärförutom vad i motorfordonsförordningen
är stadgat.

2 mom. Vid vändning om gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser,
där stark trafik råder, eller eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten
så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden
kan bringas att stanna så gott som ögonblickligen och under alla omständigheter
på en sträcka av högst två meter.

De i 8 § i dess nuvarande lydelse meddelade bestämmelserna ha avfattats
i huvudsaklig överensstämmelse med förslag av 1927 års motorfordonssakkunniga.
(S. O. U. 1929:16.) I vissa hänseenden motsvarande bestämmelser
funnos tidigare i 18 § 2 mom. i 1923 års motorfordonsförordning.

I propositionen föreslås, förutom vissa formella jämkningar, i huvudsak
följande ändringar: I 1 mom. första punkten har ordet »vägkorsningar» ersatts
med orden »gatu- eller annan vägkorsning». I samma punkt har uttrycket
»eller där skymmande föremål finnas invid vägbanan» utbytts mot
uttrycket »eller eljest, där utsikten är skymd». Slutligen har i denna punkt
orden »till trafiksäkerheten» utökats till texten »till andra vägfarande och till
trafiksäkerheten». Departementschefen har ansett dessa jämkningar påkallade
för att tydligare ange förares åligganden å trafikfarliga platser. I 1 mom.
andra punkten ha i den där gjorda uppräkningen upptagits »eller i samband
med passerandet av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe», varjämte
den nu gällande texten »än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen
och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter»
ersatts av texten »än att fordonet omedelbart kan stannas». I 2 momentet har
uttrycket »eller eljest» utvecklats till texten »eller i samband med passerande
av obevakat, särskilt för gående avsett övergångsställe liksom eljest», varjämte
orden »än att velocipeden kan bringas att stanna så gott som ögonblickligen
och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter» ersatts med
texten »än att velocipeden kan omedelbart bringas att stanna».

överträdelse av den nu gällande 8 § straffas enligt 16 § 2 mom. med dagsböter.
Äro omständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande
av motorfordon, kan fängelse i högst ett år ådömas. I denna straffbestämmelse
föreslås ingen ändring i propositionen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra örn stadgandet i 14 § vägtrafikstadgan,
enligt vilket länsstyrelse äger meddela föreskrifter örn inskränknin -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

5

gar, försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder, som kunna erfordras
beträffande vägar, som icke ligga inom stads planlagda område. Beträffande
gator och andra allmänna platser inom stads planlagda område meddelas föreskrifter
i förevarande avseende för Stockholm av Överståthållarämbetet, för annan
stad, där poliskammare finnes, av denna samt för övriga städer av magistrat
eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse. Överträdelser av de föreskrifter,
som meddelats med stöd av 14 §, straffas enligt den ovannämnda
straffbestämmelsen i 16 § 2 mom. vägtrafikstadgan.

Beträffande bestämmelsen örn passerande av å hållplats stående sparvagn
får utskottet erinra örn stadgandet i § 6 punkt 13 i särskilda ordningsföreskrifter
för Stockholm utöver vad ordningsstadgan för rikets städer innehåller, enligt
vilket fordon skall framföras med särskild varsamhet vid passerande av
spårvagn vid hållplats. Ä.r hållplatsen icke försedd med refug eller annan
anordning till skydd för passagerarna, får fordon icke köras fram, när spårvagn
håller vid platsen för passagerares av- eller påstigning och fordonet vid
framkörning skulle komma närmare spåret än 2.5 meter.

En i rörelse varande automobil, som av föraren snabbast möjligt skall stannas
med bromsarna, hinner naturligtvis alltid tillryggalägga en viss vägsträcka,
innan den kan bringas till fullständigt stillastående. Längden av denna
väg är beroende på flera omständigheter. Till att börja med åtgår en viss tid
från det föraren erhållit impulsen att bromsa och till dess hans fot tryckt ned
bromspedalen (förarens reaktionstid). Härunder rullar bilen framåt utan att
bromsas, och den vägsträcka, som vagnen därvid tillryggalägger (reaktionsväg),
växlar efter bilens hastighet och reaktionstidens längd. Den egentliga
bromsvägens längd är beroende av, bland annat, bilens hastighet vid bromsningens
början, trycket på de bromsade hjulen i förhållande till vagnens totala
vikt, bromsarnas effektivitet, slirigheten mellan hjulen och vägbeläggningen,
vägens lutningsförhållanden samt luftmotståndet. Kungl, automobilklubbens
tekniska kommitté har år 1931 utarbetat en grafisk framställning av bromssträckornas
variationer vid olika väglag och hastigheter vid färd med en med
fyrhjulsbromsar försedd personautomobil. Enligt denna grafiska tablå utgör
bromssträckan, reaktionsvägen ej inräknad, vid en fart av 30 km./tim.
cirka 7 meter å barmark, normalt väglag, och cirka 35 meter i snö- och isväglag,
utan kedjor, vid en fart av 20 km./tim. cirka 3 meter a barmark, normalt
väglag, och cirka 15 meter i snö- och isväglag, utan kedjor, samt vid en fart
av 10 km./tim. cirka 1 meter å barmark, normalt väglag, och cirka 4 meter i
snö- och isväglag, utan kedjor.

De föreslagna sakliga ändringarna i förevarande paragraf funnos upptagna
i det i propositionen omförmälda, inom kommunikationsdepartementet utarbetade
författningsutkastet, dock att i 2 mom. ej föreslagits någon bestämmelse
örn passerande av övergångsställe för gående.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Över utkastet infordrades utlåtanden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands och
Norrbottens län.

Beträffande den föreslagna regleringen av körtrafiken över övergångsställen
för gående framställdes vissa erinringar av väg- och vattenbyggnadssts^relsen
samt av Överståthållarämbetet, som överlämnade ett av polismästaren i
Stockholm avgivet yttrande, till vilket Överståthållarämbetet anslutit sig.

Väg- och vattenbi g g nadssty reisen anförde, bland annat:

Mot utkastets reglering av körtrafiken över s. k. övergångsställen för gående
har styrelsen icke funnit anledning till erinran men anser sig böra framhålla,
att övergångsställena i.så fall alltid böra vara tydligt utmärkta samt
att det föreskrivna körsättet icke bör fordras annat än när gångtrafiken vid
övergångsställena gör sadant körsätt erforderligt. Såsom bestämmelsen rörande
körtrafiken över övergångsställena är formulerad i utkastet, skulle denna trafik
regleras även när gatan t. ex. nattetid är så gott som folktom. Det torde
även i detta sammanhang böra påpekas, att de exempelvis i Stockholm nu
förekommande övergångsställena ofta icke äro urskiljbara vid snöfall och ofta
icke heller, då farbanan är våt eller smutsig.

Polismästaren i Stochholm yttrade, bland annat:

Särskilda övergångsställen för fotgängare hava sedan flera år varit anordnade
i Stockholm, och ytterligare sådana komma att införas. Någon tvekan
torde icke behöva förekomma därom, att sådana bestämmelser äro önskvärda,
som giva fotgängare skydd inom övergångsställena. Däremot torde kunna
ifrågasättas, huruvida den formulering, bestämmelsen fått i utkastet, är den
lämpligaste. Vid sammanträde den 23 november 1934 med en av överståthållaren
tillkallad trafikkommitté med uppdrag att granska för Stockholm gällande
trafikföreskrifter enade sig kommittén örn följande uttalande: »Förare
av fordon skall lämna gående tillfälle att passera över gata å övergångsställe.
För sadant ändamål skall det åligga förare av fordon att, då detta närmar sig
sådant övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan vid behov
stannas framför övergångsstället; och bör det i övrigt åligga fordonsförare att
a sadant ställe iakttaga största möjliga hänsyn till de gående.» Samtidigt
uttalades önskvärdheten av att övergångsställena utmärktes tydligare än vad
nu ansags vara fallet samt att straffpåföljd icke förbundes med bestämmelsens
överträdande.

Varken vägtrafikstadgan eller annan författning föreskriver, att eller huru
övergångsställena skola anordnas. Ett alltför tätt utläggande av dessa inom
en livlig trafikerad stad^ måste medföra, att, örn hastigheten skall så begränsas,
som i utkastet föreslås, framkomstmöjligheten för motorfordon kommer att
i mer än. behövlig, grad förhindras. Det torde därför vara önskvärt, att föreskriften
i fråga gives en formulering, som mer anknyter sig till det av nyssnämnda
kommitté gjorda uttalandet. Dessutom torde mot utkastets föreskrift
uti förevarande del kunna göras den anmärkningen, att föreskrift örn övergångsställes
tydliga utmärkande saknas. Behov av dylik föreskrift torde vara
så mycket större, som överträdelse av hastighetsbegränsningen kan, enligt utkastet,
medföra dagsböter och i vissa fall fängelse.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, anför, bland annat:

Det torde icke kunna förnekas, att nied för närvarande gällande föreskrifter
betydande svårigheter ofta föreligga för fotgängare att under stark körtrafik
taga sig över från en gångbana till en annan. I städer och andra större orter
finnas ofta särskilda övergångsställen för fotgängare utmärkta medelst linjer
i gatubeläggningen eller dylikt. Stundom äro dylika övergångsställen även
utmärkta med vägmärken enligt kungörelsen den 12 juni 1931. Vissa övergångsställen
kunna ock utmärkas medelst automatiska ljussignaler. Någon
tvekan torde ej kunna föreligga därom, att vid sådant övergångsställe motorfordon
-—- så ock fordon för dragare — bör framföras med så låg hastighet,
att fordonet kan omedelbart stannas för att släppa fram fotgängare, som hava
för avsikt att passera övergångsstället. Givetvis är det av stor vikt, att de
lokala myndigheterna sörja för att tydligt utmärkta och även tillräckligt
många övergångsställen anordnas.

Emellertid äro övergångsställen ej alltid utmärkta på nyss angivet sätt; och
där marken är snötäckt samt vägmärke saknas, framträder ej övergångsstället
genom några yttre kännetecken. Icke desto mindre kan det ofta vara tydligt,
att ett för fotgängare avsett övergångsställe föreligger; det må exempelvis
erinras örn plats mellan refuge och gångbana. Det synes mig uppenbart, att
även vid dessa övergångsställen körtrafiken skall framgå under hänsynstagande
till fotgängares berättigade anspråk att kunna utan onödigt uppehåll och
utan fara taga sig fram.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har mot utkastets avfattning av andra
punkten i första stycket av 8 § 1 mom. erinrat, att enligt densamma fordon
skulle framföras med i punkten föreskriven hastighet även när några fotgängare
ej uppehölle sig vid ifrågakommande övergångsställe. Ehuru en sträng
bokstavstolkning av punkten skulle kunna leda till en dylik slutsats, har jag
dock — med hänsyn till svårigheterna att utan en vidlyftig beskrivning angiva
stadgandets syfte -—• funnit mig icke böra företaga någon ändring i punktens
avfattning. Då det ligger i öppen dag, att avsikten med stadgandet endast är
att irnderlätta för fotgängare, vid de tillfällen sådana befinna sig vid övergångsställe,
att passera över körbanan, synes det mig nämligen knappast behöva
befaras, att allmänheten och än mindre åklagarmyndighet eller domstol
skall annorlunda tolka stadgandet. Överhuvud taget torde det visa sig ogörligt
att för våra dagars väg- och gatutrafik meddela föreskrifter, som helt
utesluta det subjektiva omdömet örn deras tolkning. Vad särskilt åklagarmyndigheten
beträffar måste den vid föreskrifternas övervakande hava förmåga
och frihet att handla med hänsyn till dessas allmänna syfte, ej blott till deras
bokstav.

I fråga örn uttrycket obevakat övergångsställe må framhållas, att därmed
avses — förutom plats, där särskild trafikpolis ej tjänstgör — jämväl
plats, där automatiska ljussignaler ej finnas.

I förevarande paragraf har föreslagits, bland annat, att det skall åligga utskottet.
vägfarande, som framför motorfordon eller fordon för dragare, eller som åker
velociped, att i samband med passerande av obevakat särskilt för gående avsett
övergångsställe icke använda större hastighet än att fordonet omedelbart
kan stannas. Enligt utskottets förmenande kan det befaras, att den föreslagna
avfattningen av dessa bestämmelser är ägnad att leda till alltför stor stränghet
i den praktiska tillämpningen. Detta är i synnerhet betänkligt med hänsyn
till att förseelse mot 8 § är belagd med straff. Enligt utskottets uppfatt -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

TJtskottet.

ning böra ifrågavarande stadganden givas det innehåll, att sådan vägfarande,
varom nu är fråga, skall, då hans fordon närmar sig obevakat, särskilt för
gående avsett övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan vid
behov stannas framför övergångsstället. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka departementschefens uttalande, att det är av stor vikt, att de lokala
myndigheterna sörja för att övergångsställen tydligt utmärkas och även
anordnas i tillräckligt antal. Utskottet vill vidare förorda, att i 2 mom. orden
»till trafiksäkerheten», i överensstämmelse med vad som föreslagits i 1 morn.,
utökas till texten »till andra vägfarande och till trafiksäkerheten». I övrigt
har utskottet icke haft något att erinra mot de föreslagna ändringarna i förevarande
paragraf.

9 §•

Den föreslagna lydelsen av denna paragraf överensstämmer med 9 § i gällande
vägtrafikstadga med den ändring, att 3 mom. utgått, varigenom nuvarande
4 mom. upptagits som 3 mom. i propositionens förslag. Det nu gällande
3 morn., som handlar örn signalering vid omkörning, har med något förändrad
lydelse upptagits som 10 § 3 mom. första stycket i propositionens förslag.
överflyttningen har motiverats med lämpligheten att i 10 § sammanföra
de bestämmelser, som behandla signalering.

Emot vad sålunda föreslagits har utskottet intet att erinra.

10 §.

Gällande bestämmelser örn ljudsignalering i vägtrafikstadgan återfinnas i
9 § 3 mom. och 10 § 2 mom. första och andra styckena.

I 9 § 3 mom. stadgas.

Den, som vill företaga omkörning, bör medelst ljudsignal eller tillrop väcka
den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne skyndsamt genom ljudsignal
eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att signalen uppfattats, samt
sakta farten.

10 § 2 mom. första och andra styckena ha följande lydelse:

När sa erfordras, skall förare av fordon i god tid medelst ljudsignal eller
tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av motorfordon skall, då omständigheterna så påfordra, i god tid
giva varningssignal. Enahanda skyldighet åligger den, som åker velociped.

I skrivelse den 12 mars 1934 till Konungen hemställde Överståthållarämbetet,
att de lokala myndigheterna måtte erhålla rätt att meddela de särskilda
föreskrifter rörande ljudsignalers avgivande vid trafik med motorfordon, vartill
myndigheterna — för genomförande av systemet med s. k. tyst trafik —
kunde finna anledning.

över överstathallarämbetets skrivelse hördes länsstyrelserna och ett flertal
enskilda sammanslutningar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

9

En redogörelse för innehållet i överståthållarämbetets skrivelse samt de över
densamma avgivna yttrandena återfinnes å sid. 8—10 i propositionen.

Handlingarna i ärendet överlämnades därefter till 1934 års vägtrafiksakkunniga,
vilka med skrivelse den 29 november 1934 inkommo med förslag i ämnet.
De sakkunniga inskränkte sig, såvitt nu är i fråga, till att föreslå införande
i vägtrafikstadgan av en med 10 a § betecknad bestämmelse av innehåll, att
fordon skulle inom stads tättbebyggda område framföras på sådant sätt, att
avgivandet av ljudsignaler kunde i möjligaste mån undvikas. Detta stadgande
skulle icke vara förbundet med någon straffbestämmelse.

Departementschefen ansåg det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida de
vägtrafiksakkunnigas förslag vore tillfyllest för därmed avsett ändamål, och
lät inom kommunikationsdepartementet upprätta det förut i detta utlåtande
omförmälda utkastet till ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan.

I detta utkast sammanfördes i 10 § de bestämmelser, som avsågo ljudsignaleringen.
Denna paragrafs 1 mom. bibehölls oförändrat. Såsom 2 mom. upptogos
tredje och fjärde styckena i nuvarande 2 mom. 3 morn. upptog såsom
första stycke nuvarande 3 mom. i 9 § med allenast den ändringen, att orden
»bör medelst ljudsignal eller tillrop» utbytts mot orden »må där så erfordras
medelst ljudsignal eller tillrop». I ett andra stycke av 10 § 3 mom. i utkastet
stadgades, att förare av fordon så ock den, som åkte velociped, skulle, då så
i särskilt fall vore erforderligt till förebyggande av fara för person eller egendom,
avgiva ljudsignal eller, där signalapparat saknades, medelst tillrop väcka
andra vägfarandes uppmärksamhet; detta stadgande ersatte föreskrifterna i
första och andra styckena av nuvarande 2 mom. i 10 §. I anslutning till berörda
stadgande upptogs i 4 mom. en föreskrift av innehåll, att avgivande av
ljudsignal i andra fall än sålunda i 3 mom. sades ej vore tillåtet inom stads och
köpings tätt bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle; undantag
gjordes emellertid med avseende å fordon, som framfördes för i 18 §
4 mom. motorfordonsförordningen avsett ändamål. Såsom 5 och 6 mom. i
10 § av utkastet upptogos paragrafens nuvarande 3 och 4 mom. oförändrade.

En redogörelse för vad de över utkastet avgivna yttrandena innehålla beträffande
ifrågavarande stadgande återfinnes på sid. 14—16 i propositionen.

De i 10 § i utkastet sålunda upptagna bestämmelserna återfinnas med vissa
formella jämkningar i 10 § i propositionens författningsförslag.

Departementschefen anför, bland annat:

Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, torde ett flitigt användande av
ljudsignaler ingalunda innebära någon garanti för ökad trafiksäkerhet; fastmera
lärer det ofta förhålla sig så, att vederbörande förare genom signals avgivande
anser sig hava fullgjort vad på honom ankommer och såsom en följd
härav eftersätter behörig hänsyn till andra trafikanter. Otvivelaktigt synes
ock vara att trafiksäkerheten skulle i icke ringa mån ökas, därest motorfordonsförarna
tillförbundes att mindre lita till ljudsignalens verkningar och fotgängarna
tvingades till uppmärksamhet på körtrafiken, oavsett örn några sig -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

naler hördes. Ett fullständigt borttagande av skyldigheten att avgiva ljudsignal
kan naturligen icke ifrågakomma. Sådana situationer förekomma ej sällan,
där en annan trafikants uppmärksamhet måste väckas för att en olycka skall
kunna undvikas. Men det synes böra eftersträvas, att ljudsignalerandet inskränkes
till dylika fall och icke, såsom nu ofta är fallet, företages allenast
för att — oberoende av en sådan situation — giva till känna motorfordonets
annalkande. På sätt i överståthållarämbetets framställning uttalats och jämväl
i flertalet yttranden betonats är det närmast i tättbebyggda samhällen som
behov föreligger av ändrade föreskrifter i nu omhandlade syfte. Där framträda
ock det myckna signalerandets i allmänhet störande verkningar på ett
helt annat sätt än a den egentliga landsbygden. En ändring i vägtrafikstadgans
bestämmelser örn ljudsignalering synes därför, åtminstone tillsvidare,
böra avse allenast stads och köpings tättbebyggda område ävensom annat tättbebyggt
samhälle.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att i en vid innevarande riksdag
väckt motion, I: 21, av herr Lindhagen örn återställande av vägfreden i landet
ifrågasatts bestämmelser örn tyst trafik.

Första lagutskottet, som behandlat denna motion, har i sitt över motionen avgivna
utlåtande, nr 36, beträffande frågan örn tyst trafik allenast framhållit,
att riksdagen finge anledning taga ståndpunkt till detta spörsmål vid behandlingen
av nu ifrågavarande proposition.

I en vid denna riksdag avgiven motion, II: 36, bar herr Ossbahr anhållit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning angående
de åtgärder, som borde och kunde vidtagas till undanröjande i möjligaste mån
av i motionen påtalade missförhållanden och olägenheter till följd av det alltmer
tilltagande larmet och bullret i städerna och på landsbygden.

Motionen har för behandling hänvisats till andra kammarens andra tillfälliga
utskott.

Utskottet övergår nu till en närmare granskning av de i 3 och 4 mom. i
förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna. Övriga ifrågasatta ändringar
i paragrafen äro av formell natur, och utskottet har intet att erinra mot desamma.

3 mom. första stycket.

Detta stycke överensstämmer med nu gällande 9 § 3 mom, som återgives
ovan å sid. 8, med den avvikelsen, att uttrycket i 9 § 3 mom. »bör medelst ljudsignal
eller tillrop» utbytts mot texten »bör där så erfordras medelst ljudsignal
eller tillrop».

Den föreslagna bestämmelsen är i likhet med nu gällande 9 § 3 mom. ej förenad
med någon särskild straffbestämmelse.

Departementschefen har till stöd för förslaget, att signal bör avgivas vid
omkörning, allenast då så erfordras, anfört, att den framförvarandes uppmärksamhet
ofta kan vara väckt eller påkallas annorledes än medelst ljudsignal.
Departementschefen har såsom exempel härpå nämnt, att vid mörker en fram -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

11

förvarande ofta i tid kan varskos om den förestående omkörningen genom skenet
från det omkörande fordonets lyktor.

I motionen I: 293 har hemställts, att riksdagen i sitt yttrande över Kungl.
Maj:ts författningsförslag ville uttala, att nu ifrågavarande stycke måtte avfattas
i full överensstämmelse med nu gällande 9 § 3 mom.

I motionen anföres, bland annat:

Erfarenheten torde hava visat, att vid omkörning ett påkallande av den
framförkörandes uppmärksamhet alltid är behövligt. Den framförvarande kan
icke, även örn han kan iakttaga det bakom kommande fordonet, veta i vilket
ögonblick den efterfarande ämnar köra örn. Därest en fordonsförare av någon
anledning skall avvika från sin kurs, kan detta ske i det ögonblick den bakom
körande företager omkörningen, och även örn den förstnämnde är skyldig
att medelst tecken angiva sin avsikt att vika ur kursen, är det mycket troligt,
att den bakomvarande icke hinner stanna i så god tid, att sammanstötning kan
undvikas. Säkerligen skulle ock i förekommande fall tvistigheter beträffande
erforderligheten av signal från den omkörandes sida uppstå. Antagligt
är ock, att motorfordonsföraren, som måste få den uppfattningen att ljudsignaler
alltid äro av ondo, skall komma att hushålla med dem, även då omkörning
skall företagas. En ändring av Kungl. Maj:ts förslag därhän, att
bestämmelsen örn signalering vid omkörning finge kvarstå i den lydelse, stadgandet
har i 9 § 3 mom. av nu gällande vägtrafikstadga, torde icke i avsevärd
mån motverka strävandet efter den »tysta trafiken» men väl förekomma
olyckor och olyckstillbud.

Såsom i motionen framhållits synes den föreslagna ändringen i förevarande
stadgande kunna leda till minskad trafiksäkerhet. Utskottet får därför, med
tillstyrkande av motionen, förorda, att ifrågavarande stycke avfattas i överensstämmelse
med nu gällande 9 § 3 mom.

3 mom. andra stycket.

Detta stadgande motsvarar första och andra styckena av nuvarande 2 mom.
i 10 §, vilka båda stycken återgivas ovan å sid. 8.

Dessa bestämmelser föreslås nu i 10 § 3 mom. andra stycket ändrade därhän,
att förare av fordon samt velocipedåkare skola avgiva ljudsignal eller,
där signalapparat saknas, medelst tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet
allenast då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande av fara
för person eller egendom.

överträdelse av nuvarande 10 § 2 mom. straffas enligt 16 § 2 mom. med
dagsböter eller, under vissa förutsättningar, med fängelse i högst ett år. Samma
straffbestämmelse föreslås skola gälla för förseelse mot det föreslagna
stadgandet i 10 § 3 mom. andra stycket.

Utskottet har intet att erinra mot förevarande stadgande.

4 mom.

I detta moment har i enlighet med utskottets förslag upptagits ett stadgande
av innehåll, att avgivande av ljudsignal ej är tillåtet inom stads och köpings

Utskottet.

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle i andra fall
än i 10 § 3 mom. i propositionens förslag förmäles. Förevarande stadgande
skall dock icke gälla fordon, som framföres för i 18 § 4 mom. motorfordonsförordningen
avsett ändamål, d. v. s. ambulansbilar samt bilar, som användas
vid eldfara för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av
hjälp vid olycksfall eller av polisman i tjänsteutövning.

Förseelse mot det nya 4 mom. skall enligt ett i propositionen föreslaget
tillägg till 16 § 1 mom. straffas med böter 2—20 kronor.

Utskottet har funnit det föreslagna stadgandet på ett tillfredsställande sätt
fylla de krav på tystare trafik, som utvecklingen framkallat, och utskottet
har ingen erinran mot detsamma.

16 §.

Till 1 mom. i förevarande paragraf i dess gällande lydelse har fogats ett
andra stycke av innehåll, att förseelse mot 10 § 4 mom. skall straffas med böter
2—20 kronor, övriga ändringar i 16 § äro av formell natur, föranledda av de
förut i detta utlåtande omförmälda omplaceringarna av vissa bestämmelser i
9 och 10 §§.

I departementsutkastet hade föreslagits, att förseelse mot 10 § 4 mom.
skulle bestraffas enligt nu gällande 16 § 1 mom. och följaktligen med böter
2—300 kronor.

Polismästaren i Stockholm anförde i sitt yttrande över utkastet, bland annat: överträdelse

av förbudet i 10 § 4 mom. av utkastet skall enligt 16 § 1 mom.
straffas med böter från och med 2 till och med 300 kronor. Yår motorfordons-
och för övrigt hela vår trafiklagstiftning över huvud taget företer en
mångfald av föreskrifter, för vilkas överträdande straff är stadgat. De stora
risker, som i anledning därav föreligga för varje vägfarande men huvudsakligen
för motorfordonsförare att överträda straffbelagda lagbud, har väckt
en inom vida kretsar utbredd opinion mot dessa. Genom den nu föreslagna
lagstiftningen till möjliggörande av den s. k. tysta trafiken införes inom trafiklagstiftningen
en ny strafföreskrift, vilken utan tvivel kommer att ytterligare
verka irriterande på förhållandet mellan allmänheten och polisen, enär
den senare givetvis kommer att så långt ske kan övervaka förbudet mot att
annorledes än i vissa fall avgiva ljudsignal samt föranstalta om åtal vid förbudets
överträdande. Redan av nu anförda skäl måste jag ställa mig tveksam
mot lämpligheten att inom trafiklagstiftningens område införa ifrågavarande
brottsbegrepp, en tveksamhet, som är så mycket större, som åtminstone i
en stor stad ett effektivt övervakande av det föreslagna förbudet icke kan genomföras.
Emot förslaget talar emellertid också den omständigheten, att
straffbestämmelsen i fråga torde komma till användning allenast i undantagsfall.
Det torde nämligen kunna tagas för visst, att en var motorfordonsförare,
som giver ljudsignal och i anledning därav till äventyrs underkastas polisförhör,
kommer att åberopa förefintligheten av fara för person eller egendom, en
uppgift, vilkens motbevisande lärer bliva utomordentligt svårt och oftast komma
att misslyckas. Ehuruväl jag på anförda grunder icke kan finna den i utkastet

Andra lagutskottets utlåtande Nr 85.

13

föreslagna lösningen av frågan om lämpligaste sättet för den s. k. tysta trafikens
genomförande fullt acceptabel, vill jag dock icke avstyrka förslaget.
Anledningen härtill är den, att genom detsamma torde kunna bestraffas åtminstone
en del särskilt flagranta fall av onödigt signalerande.

Departementschefen anför:

Med syftet att genom inskränkning av ljudsignalerandet förmå motorfordonsföraren
till ökad varsamhet skulle det ej låta sig väl förena att lämna
avgivandet av ljudsignal, där sådan är förbjuden, utan varje straffpåföljd.
Det är visserligen icke uteslutet, att även en författningsändring av allenast
den innebörd, som innefattas i de vägtrafiksakkunnigas förslag till ändring
av vägtrafikstadgan, skulle komma att något minska ljudsignalerandet; men
helt visst komme icke en sådan bestämmelse, som endast vore att anse såsom ett
i vägtrafikstadgan intaget råd eller anvisning, att förmå mindre nogräknade
motorfordonsförare att upphöra med att söka tvinga sig fram genom att »köra
på signalen», varför man alltså icke skulle vinna den med åtgärden ytterst
åsyftade ökade varsamheten. Straffpåföljd lärer därför böra stadgas för att
markera, att det här gäller överträdelse av meddelad föreskrift; i sådant syfte
synes emellertid påföljden kunna inskränkas till ett ringa bötesbelopp, varför
utkastet härutinnan ändrats. I det av Överståthållarämbetet åberopade yttrande
över utkastet, som avgivits av polismästaren i Stockholm, hava framhållits
vissa nackdelar av att ytterligare en med straffpåföljd förenad trafikföreskrift
utfärdades. Jag har icke förbisett dessa. Men det synes mig ej heller
böra förbises, att det är plikten att så långt möjligt skydda allmänheten mot de
faror och olägenheter, vilka tyvärr visat sig förbundna med det moderna trafiklivet,
som föranlett dylika föreskrifter. Och den omständigheten,^ att beivrandet
av förseelse mot en föreskrift är förenat med vissa bevissvårigheter,
lärer icke böra hindra att föreskriften — örn den eljest är befogad — utfärdas.

I motionerna I: 298 och II: 521, vilka äro likalydande, har hemställts om
sådan ändring i Kungl. Maj :ts författmngsförslag, att straff icke matte stadgas
för förseelse mot 10 § 4 mom. I motionerna anföres till stöd för denna
hemställan, bland annat:

Förarna, som under en följd av år uppfostrats till att giva ljudsignal, skola
plötsligt ändra sin inställning till denna skyldighet, som förut föreskrivits och
inpräntats icke minst av domarna. Föreskrifterna i det föreliggande förslaget
synas också vara sådana, att en förare icke därav kan utläsa hur han skall
förfara beträffande avgivande av ljudsignal. Han blir straffad med dagsböter,
örn han försummar att giva signal, »då så i särskilt fall är erforderligt
till förebyggande av fara», och han straffas med böter från 2 t o. m.
20 kronor örn han avgiver ljudsignal i annat fall, än da sa är erforderligt till
förebyggande av fara. Det torde bliva omöjligt för en förare, som handlar
instinktivt vid en hastigt iråkad situation, att då avgöra, örn avgivande av
signal verkligen kan anses vara erforderligt, och ännu mindre torde det^bliva
möjligt för åtalsmyndigheten, som först efter det situationen är överstånden
kan bedöma de vidtagna åtgärderna, att avgöra, örn en avgiven signal varit
erforderlig eller icke. "Vidare är att märka, att en i hastigheten avgiven, lat
vara onödig signal, icke kan föranleda, att trafiksäkerheten försämras. Därtill
kommer, att föreskrifterna örn körkortsindragning ofta tillämpas på så
sätt, att små, i och för sig bagatellartade förseelser summeras ihop i förarens
straffregister och därigenom kunna föranleda indragning av körkortet. Vad
detta betyder för en förare, som för sitt uppehälle är beroende av sitt körkort.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

är uppenbart. Den nu föreslagna föreskriften ökar i väsentlig grad risken
för körkortsindragning.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att i vägtrafikstadgan finnas flera
bestämmelser, för vilkas överträdande särskilt straff ej finnes utsatt. Sådana
bestämmelser äro 3 § 2 morn., 9 § 3 mom. samt 10 § 1 mom. Förseelser mot
dessa stadganden torde emellertid i ett flertal fall kunna bestraffas enligt 16 §
2 mom. såsom överträdelse av det generella stadgandet i 2 §, att varje vägfarande
skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som betingas av omständigheterna.

Enligt utskottets förmenande synes frågan örn införande av straff för förseelse
mot 10 § 4 mom. böra anstå, tills nödig erfarenhet vunnits av den
praktiska tillämpningen av detta stadgande. Utskottet vill därför i likhet med
motionärerna förorda, att 16 § 1 mom. andra stycket måtte utgå,.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,
att vid granskning av det vid förevarande proposition
fogade förslaget till förordning örn ändring i vissa delar av
vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) riksdagen ej funnit
skäl att mot detsamma göra andra erinringar än utskottet i
detta utlåtande upptagit, samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, I: 293, I: 298 och II:
521, måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan under
A) hemställt.

Stockholm den 23 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, P. Sandström, Norman, Karl
Bodin, Knut Petersson, Olof Carlsson, Forslund och Carlström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Olovson i Västerås,
Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gahm, Sandström i Sollefteå, Johanson i Huskvarna
och Olsson i Staxäng.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 35.

15

Särskilt yttrande

vid 16 §

av herr Gardell i Gahns, vilken anfört:

»Den föreslagna lydelsen av 10 § 4 moni. angående tyst trafik inom stads
och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle
kan befaras leda till många nya ofrivilliga överträdelser av de bestämmelser,
som en motorfordonsförare har att iakttaga. Det blir i de särskilda fallen
synnerligen svårt att avgöra, örn skyldighet föreligger att signalera eller om
signalering är förbjuden. För förseelse mot 4 morn., d. v. s. vid ljudsignalering
i andra fall än i 10 § 3 mom. sägs, stadgas i 16 § 1 mom. andra stycket
straff i form av böter från 2 till 20 kronor. Enligt 10 § 3 mom. skall förare,
då så i särskilt fall är erforderligt till förebyggande av fara för person eller
egendom, avgiva ljudsignal. Iakttages icke detta, blir straffet dagsböter eller,
under vissa förutsättningar, fängelse i högst ett år.

En motorfordonsförare skall alltså under körning inom tättbebyggt samhälle
varje ögonblick vara beredd att avgöra, huruvida sådana omständigheter,
som i 10 § 3 mom. angivas, äro för handen, varvid signal skall avgivas
vid risk av dagsböter eller fängelse, eller örn förhållandena äro sådana, att
han skall undvika att signalera, med risk att annars dömas till böter från 2 till
20 kronor, ett avgörande som helt naturligt måste bli en omdömessak. Å
andra sidan måste det också för ordningsmaktens representanter bli en omdömessak
att avgöra, örn överträdelse av förordningen ägt rum eller icke. Domstolarna
å sin sida torde icke ha annan möjlighet än att som regel godtaga ordningsmaktens
omdöme. Det föreslagna 4 mom. i 10 § kommer med andra ord
att öka motorfordonsförarnas risk att bli ådömda straff för ouppsåtliga förseelser,
som de icke kunnat undvika. Därigenom ökas emellertid icke trafiksäkerheten
på gator och vägar.

Avsikten att så långt möjligt införa tyst trafik i tättbebyggda samhällen
synes kunna vinnas genom borttagande av nuvarande faktiska skyldighet att
avgiva signal vid gatukorsningar och dylikt utan införande av nya straffbestämmelser.
Riksdagen bör därför uttala sig för sådan ändring i Kungl.
Maj :ts förevarande förslag, att förseelse mot förslagets 10 § 4 mom. icke straffbelägges.
»

Reservation

vid 10 § 3 mom. första stycket

av herrar Norman, Olof Carlsson och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt,
att Kungl. Maj :ts förslag i denna del skulle av utskottet lämnas utan

erinran.