Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1935 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om förhud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å allmänna vägar.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 26,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Olofsdon i Digernäs hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville för nästa års riksdag framlägga förslag till lag örn förhud för hastighetstävlingar
å allmänna landsvägar.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av länsstyrelserna i Malmöhus län och i Kopparbergs
län. Utskottet har därjämte lämnat Kungl, automobilklubben, svenska motorklubben,
nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och motorförarnas
helnykterhetsförbund tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit,
och finnas dessa, med undantag för vissa bilagor till länsstyrelsernas och svenska
motorklubbens yttranden, fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter
sig att hänvisa till yttrandenas innehåll.
I 13 § i gällande vägtrafikstadga den 20 juni 1930 stadgas, att tävling med
motorfordon eller velociped ej får anordnas å väg utan tillstånd av vederbörande
länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor för tillståndet, att
fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer. Med väg förstås i detta
sammanhang varje väg, gata och annan allmän plats, som är upplåten för allmän
samfärdsel eller eljest allmänneligen befaren. Stadgandet i 13 § vägtrafikstadgan
tillkom, efter förslag av 1927 års motorfordonssakkunniga, i
samband med att fri hastighet medgavs för personautomobiler och motorcyklar
å landsbygden. I 1923 års motorfordonsförordning hade stadgandet en
viss motsvarighet i bestämmelsen i 18 § 6 morn., enligt vilken länsstyrelse ägde
att för tävling eller vid annat särskilt tillfälle medgiva, att automobil framfördes
med större hastighet än vad eljest gällde.
Till upplysning örn de villkor, som kunna av länsstyrelserna uppställas för
tillstånd till hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar, vill utskottet
återgiva vissa bestämmelser i ett av länsstyrelsen i Malmöhus län den
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. £ avd. Nr 34.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.
1 juni 1934 meddelat utslag, varigenom svenska motorklubbens Malmö-avdelning
berättigats att söndagen den 2 september 1934 anordna »Sveriges Grand
Prix» för motorcyklar å den s. k. Saxtorpsbanan. Enligt utslaget skulle träningskörning
få äga rum å tävlingsbanan den 29, 30 och 31 augusti 1934 under
tiden */212 f. m.—-1/2 2 e. m. De vägar, varå tävlingen skulle hållas, skulle
vara avstängda för allmän trafik under den tid träningskörningen påginge
och en halv timme före dess början samt från kl. 12 p. d. den 1 september
1934 till tävlingens slut påföljande dag. För tillståndet skulle gälla vissa
villkor, vilka närmare angåvos i 22 särskilda punkter i utslaget. Sökanden
skulle sålunda å platser, som anvisades av kommissarien för statspolisens avdelning
i Malmö, uppsätta vägvisare till ledning för vägfarande i anledning
av vägavstängningarna. För förmedling av gångtrafik över tävlingsbanan
skulle nödiga vägbroar byggas. Banan skulle under träningskörningen och
tävlingen vara inhägnad å båda sidor. Avspärrningsanordningarna, rörande
vilka detaljerade föreskrifter lämnades, skulle utföras på sådant sätt, att åskådare
och vaktmanskap icke utsattes för risk att påköras. Förutsättningen för
vidtagande av anordningar å annans mark samt för beträdande av annans
markområde i anledning av tävlingen vore, att sökanden därtill utverkat tillstånd
av vederbörande markägare eller nyttjanderättshavare. Kunde sådant
tillstånd ej erhållas, förfölle länsstyrelsens medgivande till tävlingen. Sökanden
vore pliktig att gottgöra vederbörande vägstyrelse samt enskilda av tävlingen
föranledda skador. Under träningskörningen och tävlingen skulle inga
andra personer få uppehålla sig å med hus bebyggd fastighet invid banan än
sådana, som bodde i huset, samt personer, som erhållit kort, berättigande till
uppehåll å fastigheten, dock finge ingen vistas inom avspärrad del av fastigheten.
Sökanden skulle vidare ombesörja, att vid banan boende sjuka, vilka
besvärades av bullret från träningskörningen och tävlingen, transporterades
till och från någon utom hörhåll för bullret belägen vårdanstalt eller annat
anvisat ställe. Dessutom skulle sökanden i fall av behov föranstalta därom,
att de personer, som tävlingsdagen bevistat högmässan i viss kyrka, efter gudstjänstens
slut befordrades till sina hem vid banan eller till platser, varifrån
de kunde obehindrat fortsätta hem. Under träningskörningen och tävlingen
skulle läkare, sjukvårdare, ambulanser och sjukbårar, kvalificerat brandbefäl
och brandmanskap samt brandredskap i tillräckligt antal finnas å lämpliga
platser. Bevakningen och ordningens upprätthållande inom och utmed tävlingsbanan
skulle under träningskörningen och tävlingen ombesörjas av polisen
under högsta befäl av statspolisintendenten.
Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet
den 7 juli 1934 vissa sakkunniga, vilka sedermera antagit
benämningen 1934 års vägtrafiksakkunniga, för att verkställa utredning till
lösande av de spörsmål på motorfordonstrafikens område, som icke vore föremål
för prövning av 1932 års trafikutredning. De sakkunnigas betänkande
kan förväntas tämligen snart.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
3
Utskottet vill tillika erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet
den 28 februari 1935, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, tillkallat sakkunniga
för att biträda med verkställande av fortsatt utredning i fråga örn åtgärder
för åstadkommande av en ökad kontroll såväl å motorfordonsbeståndet
som å motorfordonstrafiken över huvud taget m. m. En redogörelse för direktiven
för de sakkunnigas arbete återfinnes i utskottets förut denna dag avgivna
utlåtande nr 33, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa. .
Hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar torde numera icke Utskottet.
tillåtas med mindre de vägar, varå fordonen skola framgå, avstängas för annan
trafik. Detta är givetvis en fördel ur trafiksäkerbetssynpunkt. Det torde
emellertid vara obestridligt, att med dessa tävlingar äro förenade åtskilliga
olägenheter. Utskottet vill härutinnan peka på att tävlingarna, såsom erfarenheten
visar, medföra fara till liv och egendom ej blott för de tävlande själva
utan jämväl för åskådare och andra, som vistas i närheten av tävlingsbanan.
Genom tävlingarna förorsakas de kring banan boende besvär i olika hänseenden,
varjämte vägfarande till följd av avspärrningsanordningar stundom bliva
nödsakade att färdas betydande omvägar för att nå sin bestämmelseort. Därtill
kommer, att åtminstone de större tävlingarna medföra ett omfattande och tidsödande
arbete för länsstyrelserna och underlydande polismyndigheter. Det
torde heller icke kunna förnekas, att hastighetstävlingar hos en del av allmänheten
väcker längtan efter fartsensationer, vilket kan leda till minskad försiktighet
i den allmänna trafiken. Vad ovan sagts avser hastighetstävlingar å
allmänna vägar. Utskottet vill emellertid fästa uppmärksamheten även på de
s. k. orienterings- eller tillförlitlighetstävlingarna, vilka försiggå å vägarna
samtidigt med den allmänna trafiken och till följd härav torde ha en mera
direkt inverkan på trafiksäkerheten än de rena hastighetstävlingarna. Ehuru
vid dylika tävlingar den högsta hastigheten icke är utslagsgivande utan vanligen
en relativt låg medelhastighet är bestämd, måste de tävlande, såsom nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande i sitt yttrande uttalat, för att
kunna hålla denna medelhastighet och ifrågakomma till en god placering i
tävlingen stundom färdas med en hastighet, som med hänsyn till trafiksäkerheten
är överdrivet hög. Eör tävlingarnas tillåtande har i huvudsak framhållits,
att desamma bidraga till utvecklingen av materielen. Motorfordonsfabrikanterna
torde emellertid, såsom motorförarnas helnykterhetsförbund framhållit,
ha andra både riskfriare och tillförlitligare möjligheter än tävlingar att
pröva motorernas och den övriga materielens hållbarhet och prestationsförmåga.
Enligt utskottets förmenande synes frågan örn hållande av tävlingar med
motorfordon å allmänna vägar böra göras till föremål för utredning. Därvid
torde böra övervägas, huruvida de fördelar i olika hänseenden, som möjligen stå
att vinna genom dylika tävlingar, uppväga de obestridliga nackdelar, som äro
förbundna med desamma. Därest utredningen ger vid handen, att sådana tävlingar
anses böra tillåtas, synes det emellertid, såsom länsstyrelsen i Malmöhus
län framhållit, med hänsyn till det omfattande intrång i ett stort antal personers
legitima intressen, som en större hastighetstävling onekligen medför, böra
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.
övervägas, huruvida länsstyrelserna böra bibehållas vid sin nuvarande befogenhet
att belt bestämma villkoren för tävlingarna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning rörande utfärdande
av skärpta bestämmelser och, örn så erfordras, förbud
för hastighetstävlingar och därmed jämförliga tävlingar med
motorfordon å de allmänna vägarna samt, i den mån så erfordras,
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 23 maj 1935.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Bagge*, Frändén*, Sam Larsson*,
Hagman, Gustaf Tamm, Olof Carlsson och Forslund;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Holmström, Sandström i Sollefteå,
Hermansson* och Sandberg*.
* Ej närvarande vid ntlåtandets justering.
Reservation
av herrar Gustaf Tamm, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Pettersson i
Hällbacken, Holmström och Sandström i Sollefteå, vilka anfört:
»Den av utskottets majoritet föreslagna utredningen kunna vi icke tillstyrka.
De av utskottsmajoriteten anförda olägenheterna vid motorfordonstävlingar
till lands äro icke av den art, att en utredning örn event, förbud mot
dylika tävlingar kan anses befogad.
Utskottets förslag synes vara i väsentlig mån grundat på det förhållandet,
att motorfordonstävlingar utgöra en fara till liv och egendom ej blott för de
tävlande själva utan jämväl för åskådare och andra, som vistas i närheten av
tävlingsbanan.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
5
Vi dela fullt den av länsstyrelsen i Malmöhus län framförda åsikten, att
fara för deltagarnas liv och hälsa föreligger vid nästan alla slag av idrottstävlingar
och att det skulle innebära ett ohållbart ingrepp i den allmänna
livsföringen att på grund av sådan förefintlig fara förbjuda tävlingar, vartill
även böra räknas motorfordonstävlingar.
I detta sammanhang torde böra erinras örn general Victor Balcks bekanta
hävdande av faromomentet som ett av de idrottsligt sett värdefullaste.
Likaledes instämma vi i sagda länsstyrelses uttalande, att principiellt sett
kan ett förbud mot motorfordonstävlingar icke grundas å det förhållandet,
att varje som helst risk för åskådarnas liv och hälsa ej kan förebyggas. Skulle
en dylik princip godtagas, vore ju t. ex. all flygtrafik över bebyggda orter
otänkbar.
Allmänhetens anspråk på säkerhet och skydd vid motorfordonstävlingar är
redan nu väl tillgodosett genom föreskriften, att vederbörande länsstyrelse
skall icke blott lämna tillstånd för dylika tävlingar utan även fastställa sådana
villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.
Länsstyrelserna torde helt visst äga de hästa möjligheterna att avgöra
örn en motorfordonstävling bör äga rum samt att vidtaga erforderliga
åtgärder till skydd för andra trafikanter under dylika tävlingar.
• Majoritetens förslag innebär eventuellt förbud för avhållande av orienterings-
eller tillförlitlighetstävlingar, sålunda även för s. k. stjärnfärder. Deltagare
i dylika tävlingar och färder äro underkastade samma föreskrifter i
fråga örn uppmärksamhet, hänsyn, hastighet m. m. som varje annan motorfordonsförare
och samma påföljder för felande härutinnan. Det synes oss då icke
blott olämpligt utan även icke överensstämmande med logik och rättskänsla
att genom förbud utestänga möjligheten till dylika färder, även om vissa tävlingsmoment
äro inlagda däri. Särskilt hör uppmärksammas, att under de
senaste åren åtskilliga deltagare i internationella s. k. stjärnfärder, rallies,
hava förlagt en av sina startplatser till Sverige, vilket sålunda vid ett event,
förbud skulle omöjliggöras. I vårt grannland Norge, där alltid stora ansträngningar
göras för att draga turister till landet, hava betydande arbete och uppoffringar
nedlagts för att förmå deltagare i Monte Carlo Rallyet att starta
från Norge. Ett förbud mot dylika tävlingar i Sverige skulle omöjliggöra
start jämväl från Norge, ett förhållande, som ovillkorligen måste beaktas,
enär detsamma helt visst skulle väcka förvåning och ovilja i vårt grannland.
Något önskemål från ortsbefolkningens sida att förbjuda motorfordonstävlingar
torde icke föreligga på grund av den betydande ekonomiska vinst, dylika
tävlingar tillföra befolkningen i den landsända, där tävling äger rum.
Under åberopande av vad sålunda anförts tillåta vi oss alltså hemställa,
att riksdagen måtte avslå förevarande motion.»
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr Sh; bilagor.
Bilaga A.
Länsstyrelsen i Malmöhus län.
Till riksdagens andra lagutskott.
Länsstyrelsen, som genom skrivelse från kungl, socialdepartementet den 1
februari 1935 anmodats att avgiva yttrande över en inom andra kammaren
väckt motion, nr 26, örn förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon å
allmänna vägar, får i anledning därav anföra följande.
Nedan angivna tävlingar med motorfordon hava efter länsstyrelsens tillstånd
under de senaste fem åren hållits i Malmöhus län, nämligen:
I Mölle en backtävling för automobiler och motorcyklar ett vart av åren
1930, 1931 och 1932.
Vid Lyckås en backtävling för motorcyklar ett vart av åren 1930, 1931 och
1934.
Vid samma plats en hastighetstävling för motorcyklar (triangelbana) ett
vart av åren 1932 och 1933. Medgiven tävling 1934 inställdes.
Vid Lilla Bedinge en hastighetstävling för motorcyklar å raksträcka ett vart
av åren 1930 och 1931.
I Ystad en hastighetstävling för automobiler å raksträcka år 1932.
Vid Norra Vram en hastighetstävling för automobiler, »Grand Prix». år
1933.
Vid Saxtorp en hastighetstävling för motorcyklar, »Grand Pris», ett vart
av åren 1930—1934.
Dessutom har länsstyrelsen meddelat tillstånd till ett mindre antal orienterings-
och tillförlitlighetstävlingar ett vart av ifrågavarande fem år.
Vid ingen av dessa tävlingar har, såvitt för länsstyrelsen blivit känt, någon
icke tävlande blivit skadad under och i följd av tävlingen.
Beträffande de tävlande själva äro följande olyckor att anteckna: Vid
Grand Prix-tävlingen i Norra Vram 1 mekaniker dödad och 4 förare skadade
samt vid Grand Prix i Saxtorp år 1932 2 förare skadade under övningskörning,
ben- och armbrott, och år 1933 1 förare dödad under övningskörning, 1 förare
dödad under själva tävlingen och 1 förare svårt skadad, likaledes under själva
tävlingen.
Under Grand Prix-tävlingen vid Norra Vram råkade en tävlingsbil i brand
med påföljd att ett hus antändes och nedbrann. En i huset boende gammal
man räddades med knapp nöd. Brandmanskap, som befann sig i omedelbar
närhet av olycksplatsen, förmådde begränsa elden genom vattenbegjutning av
brandsegel, som lagts över taket till ett närgränsande hus.
Följande olyckor inträffade å färd till eller ifrån tävling: 1930 kolliderade
en berusad förare av lastautomobil med annan bil med påföljd att föraren
dog. 1932 ihjälklämdes en motorcyklist mellan två varandra mötande
fordon.^ År 1933 påkördes en motorcyklist av en bil, varvid han bröt ett ben.
och en å motorcykeln sittande kvinna föll av cykeln och skadades. År 1934 skadades
en motorcyklist som med sitt fordon sökte tränga sig fram mellan två
automobiler.
Med avseende å innehållet i förevarande motion uppställa sig närmast följande
frågor, nämligen dels huruvida tävlingar som medföra fara för människors
liv och hälsa överhuvud taget böra förbjudas, dels huruvida motorfordonstävlingar
kunna anses vara av den farlighetsgrad att de böra förbjudas,
Andra lagutskottets utlåtande Ar 3h; bilagor.
7
under det andra mindre farliga tävlingar kunna medgivas, och dels huruvida,
även örn motorfordonstävlingar principiellt icke böra förbjudas, sådant dock
bör ske beträffande tävlingar å allmänna vägar.
Yad den första frågan angår må framhållas att fara för människors liv
och hälsa föreligger vid nästan alla slag av idrottstävlingar, vare sig vid
tävlingen endast fysisk styrka och träning mätas, såsom vid boxning och brottning,
eller därvid jämväl särskilda mekaniska medel komma till användning,
såsom vid bil- och cykeltävlingar. Att på grund av förefintlig fara, som
nyss nämnts, förbjuda tävlingar i idrott, vartill här även räknas motorfordonstävlingar,
innebure enligt länsstyrelsens mening ett ingrepp i den allmänna
livsföringen, vilket ej i längden vore hållbart. Enligt länsstyrelsens förmenande
kan frågan örn ett så långt gående förbud utan vidare avskrivas.
Om nu, såsom länsstyrelsen förmenar, motorfordonstävlingar. skola i förevarande
avseende räknas till idrottstävlingar, kan det icke bestridas att de få
hänföras till de mera riskfyllda bland sådana tävlingar. Huruvida emellertid
en med hänsyn till farlighetsgraden uppdragen gräns mellan tillåtna och
förbjudna tävlingar bör gå så, att motorfordonstävlingarna räknas till den
senare kategorien, torde i allt fall få anses tvivelaktigt. För länsstyrelsen
finnes ej tillgängligt något statistiskt material på vilket man kan i denna
fråga bygga, men en på ett allmänt övervägande grundad omständighet av
betydelse för bedömande av det berättigade eller det icke berättigade i en
differentiering torde böra påpekas, nämligen den att farligheten. är beroende
även av tävlingarnas frekvens, vilket innebär att tävlingar, som i och för sig
ej äro i särskilt hög grad riskfyllda, kunna genom sin större frekvens bliva
farligare än i och för sig mera riskfyllda, men sällan förekommande tävlingar.
Anförda omständighet och även andra förhållanden kunna göra det alltför
svårt att avgöra huruvida motorfordonstävlingar böra på grund av hög
farlighetsgrad generellt förbjudas, medan andra tävlingar medgivas, och länsstyrelsen
finner för sin del ej tillräckliga skäl föreligga att i lagstiftningsväg
träffa ett sådant avgörande.
Här ovan har vid tal om farlighet åsyftats den fara, för vilken de tävlande
själva äro utsatta. Emellertid gäller särskilt vid motorfordonstävlingar
att även andra, åskådarna, kunna skadas vid tävlingen. ^ Erågan blir då
huruvida denna omständighet bör föranleda förbud mot sådana tävlingar.
Tänkbart är att en tävlingsbana ordnas så, att all risk för åskådarna är utesluten,
men medgivas måste att så kan ske endast i undantagsfall. _ Platsen
för åskådarna får givetvis ej läggas långt från banan, och särskilt detta
medför att ett visst riskmoment i regel återstår, även sedan de mest omfattande
säkerhetsanordningar vidtagits. Principiellt sett kan emellertid enligt ^länsstyrelsens
mening ett förbud mot motorfordonstävlingar icke _ grundas å det
förhållandet att i regel varje som helst risk för åskådarnas liv och hälsa ej
kan förebyggas. Det synes vara att gå allt för långt i omtanke, i betraktande
av de många risker som överhuvud taget finnas i samhällslivet i ^olika
avseenden utan att något ingripande ifrågasattes. Såsom exempel må påpekas,
hurusom en viss risk av det slag. varom här är fråga, föreligger vid
flygtrafiken, exempelvis vid färd över bebyggda områden, där ett flygplan
kan störta ned och medföra olyckor för de där boende.
Återstår då frågan, huruvida i allt fall anledning finnes att meddela förbud
mot motorfordonstävlingar å de allmänna vägarna. Vad risksynpunkten
angår bör bemärkas att såväl i fråga om de tävlande själva som beträffande
åskådarna faran för olyckshändelser är större å allmän väg än den åtminstone
behöver vara vid en för ändamålet inrättad bana. Den allmänna vägen bibehålles
i stort sett sådan den är, även då tävling förlägges å densamma, och
följaktligen kan det hända att en del riskmoment finnas, som icke äro för
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-k; bilagor.
handen vid en särskild tävlingsbana. Å andra sidan utgår man ofta vid anordnande
av motorfordonstävlingar, där icke minst förarskickligheten skall
prövas, fran att tävlingsbanan bör erbjuda just sådana framkomstmöjligheter
som möta föraren under vanliga förhållanden, vadan det kan inträffa att man
vid anläggandet av en särskild tävlingsbana söker i denna få fram just
den allmänna vägens särskilda egenskaper. Där så sker, blir ur risksynpunkt
skillnaden ej stor mellan den allmänna vägen och den särskilt för tävlingsändamål
inrättade banan. Vad angår risken beträffande åskådarna är det
uppenbart att den allmänna vägen icke alltid erbjuder samma möjlighet att
genom särskilda anordningar undanröja faror för olyckshändelser bland åskådarna
som en särskild tävlingsbana. Å andra sidan finnes icke anledning att
antaga att man icke ofta kan vid den allmänna vägen bereda skydd för åskådarna
av beskaffenhet att bliva i det närmaste jämställt med vad i sådant avseende
kan åstadkommas vid särskild bana. Det blir med andra ord beroende
av förhållandena i varje särskilt fall, huruvida erforderligt skydd kan beredas
eller icke. Men om det förhåller sig så, som här sagts, torde ur farosynpunkt
icke finnas anledning att införa ett förbud mot motorfordonstävlingar på de
allmänna vägarna. Ett dylikt förbud kan enligt länsstyrelsens förmenande
icke heller byggas på hänsyn till den allmänna samfärdseln eller på det förhållandet
att en motorfordonstävlan på grund av vägens avstängning för allmän
trafik medför ett intrång i denna. Härvidlag synes det riktiga vara att
i varje, särskilt fall bedöma omfattningen av intrånget och väga detta mot
andra intressen. Såsom sadan bör framförallt anses allmänhetens inställning
till tävlingarna. Det torde utan vidare få anses klart att en mycket stor del
av allmänheten omfattar dessa tävlingar med starkt intresse. Den stora
tillslutningen av åskådare bär vittne därom. Tager man motorfolket för sig,
blir procenten av dem, som äro för tävlingar, betydlig. I föreliggande fall
finnes så mycket mera anledning att fråga hur motorfolkets inställning är.
sorn väghållningen till allra största delen bekostas av dem genom automobilskattemedlen.
Men det intrång, som här är i fråga, behöver icke alltid vara
så stort.. Härvid blir frågan, huru de lokala förhållandena äro. Vid Saxtorpstävlingarna
hava de allmänna vägar, som använts för tävlingarna, varit
avstängda under 6 timmars tid pa tävlingsdagen och några timmar närmaste
föregående dag eller dagar. Några större olägenheter av dessa avstängningar
ha icke försports, givetvis beroende därpå att närbelägna allmänna vägar kunnat
i stället begagnas utan att trafikanterna förlorat så mycket i tid.
Här ovan har avsiktligt talats örn tävlingar överhuvud taget och icke endast
örn hastighetstävlingar. Det är ju örn de senare som här egentligen är
fråga, men det ma påpekas att skillnaden mellan tävlingar, som angivas såsom,
hastighetstävlingar, och sådana som ej så rubriceras icke alltid är så synnerligen
stor.
Beträffande föreliggande spörsmål må ytterligare ett par synpunkter anföras.
Man kan framställa den frågan, huruvida hastighetstävlingar med motorfordon
tjäna ett förnuftigt ändamål. Meningarna därom äro delade. A
ena sidan framhålles att under dylika tävlingar göras i Mea örn fordonens
konstruktion och egenskaper erfarenheter, vilka äro av stor betydelse
för motorindustrien; å andra sidan förmenar man utvecklingen inom denna industri
hava hunnit sa långt att erfarenheterna från hastighetstävlingar icke
längre spela någon roll för en möjlig förbättring av fordonstyperna. Länsstyrelsen
tilltror sig icke att i denna fråga uttala något bestämt omdöme, men
far. påpeka, att någon ökning av motorfordonens snabbhet ej synes vara
nödig.
Lii annan synpunkt som kan läggas på frågan är den, huruvida det kan anses
skäligt att de statliga organen i den omfattning som förekommer vid de
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-4; bilagor.
9
stora hastighetstävlingarna tagas i anspråk utan annan gottgörelse än den,
som kan utgå till därvid använd statspolis. En tävling sådan som Saxtorpstävlingen
medför ett omfattande och tidsödande arbete för länsstyrelsen oell
underlydande polismyndigheter i ändamål att bereda största möjliga skydd
för åskådarna. Rimligt synes vara att en statlig licensavgift pålägges, vars
storlek bestämmes efter biljettinkomsterna, i likhet med nöjesskatten, där sådan
förekommer.
En olägenhet med de stora hastighetstävlingarna är även att för upprätthållande
av ordning polisstyrka tages i anspråk i sådan omfattning att möjligheten
att tillgodose ett eventuellt samtidigt inträdande polisbehov kan
äventyras. Uppenbarligen är det icke uteslutet att exempelvis vid den senaste
Saxtorpstävlingen, där över 200 poliskonstaplar eller fjärdingsman användes
för ordnings och säkerhets upprätthållande, en stor del av dessa polismän
kunnat ersättas av ordningsmän, men man måste då med utgång .frandén
erfarenhet som tidigare vunnits uppställa den fordran att dessa ordningsmän
erhållit tillfälle att förvärva vana att i ordningsavseende handskas med
folkmassor, en fordran vilken vederbörande tillställare icke kan tillmötesgå
utan omsorgsfulla förberedelser.
Länsstyrelsen förmenar att i fråga örn motorfordonstävlingar det icke borde
överlämnas åt de verkställande myndigheterna att helt bestämma villkoren för
tävlingarna, utan att allmänna föreskrifter borde meddelas,. varigenom gränserna
för länsstyrelsernas och andra polismyndigheters skyldighet och befogenhet
närmare fixerades. Vid en större tävlan, exempelvis Grand Prix tävling a
den s. k. Saxtorpsbanan, är fråga örn betydande ekonomiska värden, beträffande
såväl inkomster som utgifter, och både för tillställare och för myndigheter
är det därför av vikt att i möjligaste mån bestämda riktlinjer finnas för
de förfoganden som myndigheterna äga och böra vidtaga.
Brandfaran vid motorfordonstävlingar bör ej heller lämnas ur räkningen.
Vid den stora s. k. Vramtävlingen år 1933 råkade en av tävlingsbilarna i brand,
som spred sig, så att ett vid vägen liggande hus antändes och nedbrann. Endast
den lyckliga omständigheten att platsens brandkår var försedd med brandsegel
medförde att elden begränsades. Under en tävling å Saxtorpsbanan råkade
en motorcykel invid bensindepöten i brand, men genom ett snabbt ingripande
av brandmanskap å platsen avvärjdes en katastrof. Otvivelaktigt är
risken för brand större i fråga örn en tävlingsautomobil än beträffande en vanlig
automobil, bland annat av den anledningen att den förra medför avsevärt
mer brännolja än den senare.
Såsom av det föregående framgår äro med ifrågavarande tävlingar förenade
flera olägenheter, och fråga kan vara, om icke dessa tillsammantagna kunna
anses utgöra tillräckligt skäl för ett generellt förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å de allmänna vägarna. De avsedda olägenheterna äro emellertid
av beskaffenhet att kunna, örn ock med svårighet och ej utan betydande
kostnader, i avsevärd mån reduceras, och detta förhållande leder till att den
mera principiella sidan av frågan träder i förgrunden. Ur principiell synpunkt,
varmed länsstyrelsen åsyftar ifrågavarande tävlingars inordnande bland varjehanda
tillställningar till främjande av idrott m. m., kan länsstyrelsen för sin
del icke finna tillräcklig grund föreligga för det ifrågasatta förbudet.
Däremot anser länsstyrelsen skäl finnas att taga under övervägande fråga
örn påläggande av statlig licensavgift vid tillstånd till åtminstone större hastighetstävlingar
och örn närmare bestämmelser rörande villkoren för sådana
tävlingars hållande.
Till slut må påpekas, att här föreliggande frågas läge bleve ändrat, för den
händelse särskilda tävlingsbanor för motorfordon anordnades. I dylikt fall
borde frågan örn förbud som här avses tagas under övervägande.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
Avskrifter av en del utslag, varigenom tillstånd till motorfordonstävlingar
meddelats, bifogas.1
Malmö i landskansliet den 20 februari 1935.
F. Ramel.
Hj. Kjäll -
Bilaga B.
Länsstyrelsen 1 Kopparbergs län.
Till riksdagens andra lagutskott.
Såsom yttrande över en av herr Johan Olofsson i Digernäs i riksdagens
andra kammare väckt motion om förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon
å allmänna vägar får länsstyrelsen i Kopparbergs län anföra följande.
Länsstyrelsen utgår från, att motionen icke avser s. k. tillförlitlighetstävlingar
och orienteringstävlingar, under vilka de tävlande liksom övriga vägfarande
äga att rätta sig efter motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan,
utan tager sikte på de rena hastighetstävlingarna, med vilka avsikten är
att uppnå största möjliga hastighet.
I fråga örn sistnämnda art av tävlingar är det ju enligt gällande författning
länsstyrelsens skyldighet att fastställa sådana villkor för tillståndet till
tävlingen, att fara eller olägenhet för annan trafik icke uppkommer.
Inom länsstyrelsens erfarenhetsområde för ifrågavarande hastighetstävlingar
faller endast Sveriges Vinter Grand Prix åren 1931, 1932 och 1933, anordnade
å sjön Kärnen med omnejd samt Sveriges T. T.-lopp för motorcyklar
åren 1933 och 1934, anordnade å vägsträckor inom Hedemora socken och Hedemora
stad.
Efter ett flertal överläggningar med olika vederbörande har länsstyrelsen i
varje fall såsom villkor för tillstånd föreskrivit detaljerade anordningar för
ordningens upprätthållande och för tryggande av säkerheten, särskilt i fråga
om trafiken å de av tävlingen berörda allmänna vägarna. Länsstyrelsen
bilägger avskrift av resolutionerna för Grand Prix 1933 och T. T.-loppet 1934.1
Samtliga tävlingar hava avlupit utan olyckor och utan avsevärd olägenhet för
annan trafik.
Länsstyrelsen anser förbud för hastighetstävlingar å allmänna vägar ej vara
av den hittillsvarande erfarenheten påkallat utan förmenar, att det bör anförtros
länsstyrelserna att i varje särskilt fall pröva örn sådan tävlan bör tilllåtas
eller icke och, därest medgivande lämnas, bedöma, på vilket sätt tävlingen
bör anordnas, så att olyckshändelser förebyggas och fara eller olägenhet
för annan trafik ej uppkommer.
Falun i landskansliet den 4 mars 1935.
Bernh. Eriksson.
John Fahlroth.
’ Här uteslutna.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 84; bilagor.
11
inlaga C.
Kungl, automobllklubben.
Till andra lagutskottet.
Riksdagens andra lagutskott har berett Kungl. Automobil Klubben tillfälle
att yttra sig över en av herr Olofsson i Digernäs i andra kammaren
väckt motion örn förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna
vägar. Med anledning härav ber Kungl. Automobil Klubben få anföra följande.
Motionären, som med den föreslagna åtgärden torde avse att skapa en garanti
för att allmänheten icke utsattes för olyckor i samband med tävlingar med motorfordon,
anför bl. a., att »varje bil- och motorcykeltävling i vårt land har
slutat med större eller mindre sorgliga tilldragelser av olika slag; en del högst
beklagliga olyckor, som krävt människoliv, har liknat överdrivet sportfåneri,
som bör stävjas, i all synnerhet när dessa överdrifter skola tillåtas på de allmänna
landsvägarna».
Motionärens ovan återgivna yttrande kan dess bättre med fog betecknas såsom
i hög grad överdrivet, ty enligt vad K. A. K. har sig bekant, ha de 349
bil- och motorcykeltävlingar som under 1933 och 1934 avhöllos i Sverige haft
att uppvisa endast ett fatal, örn än så beklagliga olycksfall. Allmänhetens anspråk
på säkerhet torde enligt nuvarande föreskrifter redan vara tillgodosedda,
i det nämligen 13 § av vägtrafikstadgan föreskriver:
»Å väg må ej tävling med motorfordon eller velociped anordnas utan att
tillstånd härtill meddelats av vederbörande länsstyrelse, som har att fastställa
sådana villkor för tillståndet att fara eller olägenhet för annan trafik
ej uppkommer.»
Vad speciellt beträffar hastighetstävlingar, d. v. s. tävlingar,_ i vilka hastigheten
ensam är utslagsgivande, hava sådana endast ägt rum antingen på en inhägnad
bana, idrottsplats eller dylikt eller också på en landsväg, vilken under
tävlingen i fråga varit avlyst för allmän trafik och således icke vid tävlingstillfället
kunde anses vara allmän väg. I alla andra tävlingar, t. ex. tillförlitlighetstävlingar
och orienteringstävlingar äro de tävlande underkastade såväl
motorfordonsförordningen som vägtrafikstadgan på samma sätt som övriga
vägfarande.
Att genom ett rent förbud stoppa tävlingar med motorfordon skulle, enligt
K. A. K:s mening, vara olyckligt, härigenom skulle helt visst utvecklingen
på ett område, där man verkligen behöver samla erfarenheter, allvarligt försvåras.
Motionären gör vidare gällande, att motortävlingar enbart hava intresse för
bilfirmorna. Med kännedom örn den svenska bilhandelns inställning till tävlingar
ber klubben bestämt få bestrida detta. Den tid är länge sedan svunnen,
då allmänheten använde vid tävlingar uppnådda resultat som rättesnöre vid
inköp av fordon. Den svenska bilindustrien har heller icke haft anledning att
syssla med tävlingar, varför motionärens skäl i berörda fråga icke kan anses
bärande. Däremot torde tävlingar hava betydelse för den svenska motorcykelindustrien,
och örn så är förhållandet, vore det väl föga lämpligt, om man genom
ett förbud skulle försvåra möjligheterna för denna industri.
I anslutning till vad ovan anförts får Kungl. Automobil Klubben uttala, att
grundade skäl för ett förbud mot motortävlingar icke hava förebragts, och att
ett sådant förbud skulle i olika avseenden kunna medföra icke önskade följder.
Stockholm den 19 februari 1935.
För Kungl. Automobil Klubben.
A. Norlander.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr Sh; bilagor.
Bilaga Dl.
Svenska motorklubbens skrivelse.
Till riksdagens andra lagutskott.
Betr. motion nr 26.
Då Svenska Motorklubben beretts tillfälle att avgiva yttrande över den av
kerr Olofsson i Digernäs inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr
26, ha vi härmed äran inlämna ett yttrande, vari motionen i fråga punkt för
punkt bemötes.
Yttrandet har utarbetats av direktör Axel Löfström, Malmö, vilken under
åren 1931 till 1934, inkl., varit tävlingsledare för vårt lands största motortävling,
Sveriges Grand Prix för motorcyklar, och alltså otvivelaktigt kan anses
vara den man, icke endast inom Svenska Motorklubben utan även i hela landet,
som besitter den största sakkännedomen i dessa och hithörande frågor.
Svenska Motorklubben ber alltså under åberopande av i yttrandet framförda
motivering få uttala sitt avstyrkande av den nämnda motionen i alla dess
punkter.
Stockholm den 19 februari 1935.
Svenska Motorklubben.
Centralstyrelsen.
H. Holmström. ’
Generalsekreterare.
Svenska motorklubbens yttrande.
Bilaga D 2.
Yttrande
angående den av riksdagsmannen herr Johan Olofsson i Digernäs inlämnade
motionen i Andra Kammaren, Nr 26, av den 15 januari 1935.
Motionens motivering.
Herr Olofsson framhåller i sin motivering följande:
1. att varje bil- och motorcykeltävling har slutat med större eller mindre sorg
liga
tilldragelser av olika slag, en del högst beklagliga olyckor, som
krävt människoliv,
2. att dessa tävlingar ha liknat ett överdrivet sportfåneri, som bör stävjas, i
all synnerhet när dessa överdrifter skola tillåtas på de allmänna vägarna,
3. att landsvägarna, som äro avsedda för den allmänna samfärdseln, böra be
frias
från intrång av högst riskabla hastighetstävlingar.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
13
4. Herr Olofsson anser,
att för allmänheten bör den tävlan, som sker i den dagliga trafiken med motorfordon
på våra vägar, vara nog; det ena bilfabrikatet får tävla med
det andra i styrka, hållfasthet, billig drift och i övrigt praktiskt utförande.
Henna tävlan gör sig själv varje dag och den fabrik, som med
sin bil bäst fyller dessa krav har naturligtvis största utsikten att sälja
sin vara.
5. Herr Olofsson anser vidare,
att den tävlan åter, som sker i hastighetsåkning, hör mera till sport och
nöjen och framför allt till bilfirmorna och dess intressenter och som
själva böra bekosta sina tävlingsbanor och själva bära ansvaret för sina
tävlingar och ej ligga i vägen för den allmänna trafiken.
6. Slutligen påstår Herr Olofsson,
att dessa tävlingar äro av det största intresse för bilfirmorna därför att de
träffa den publik, som har gott örn pengar och för nöjet kan offra vad
som helst.
Punkt 1.
Beträffande påståendet, att varje tävling har slutat med större eller mindre
sorgliga tilldragelser av olika slag, innebär detta en högst betänklig osanning.
Hå detta uttalande närmast avser ett försvar för motorcykeltävlingarna, anser
jag mig icke behöva beröra biltävlingarna, i synnerhet som jag förmodar, att
det från landets ledande bilsammanslutning kommer att inlämnas en särskild
utredning i denna punkt. Varje år anordnas i Sverige ett hundratal hastighetstävlingar
för motorcyklar av i huvudsak fyra olika slag:
a) hastighetstävlingar å bana, som arrangeras på jordbana eller isbana,
b) hastighetstävlingar i backe, som anordnas i backar, huvudsakligen ingående
i det allmänna vägnätet, ehuru även sådana tävlingsbackar finnas,
som numera ligga helt eller delvis på privat område,
c) hastighetstävlingar å kilometerbana å landsväg. Sådan tävling har emellertid
icke anordnats under år 1934, och från de tidigare sparsamt anordnade
tävlingar av detta slag har icke inrapporterats något olyckstillbud.
d) Slutligen arrangeras hastighetstävlingar å sluten landsvägsbana, s. k.
Grand Prix- eller T. T.-lopp. Tävlingar av denna typ anordnades under
år 1934 till ett antal av tre stycken, nämligen Svenska T. T.-loppet i
Hedemora, Sveriges Grand Prix i Saxtorp samt Gotlands T. T.-lopp å
Gotland. Tidigare har jämväl förekommit ett par andra tävlingar av
denna natur, vilka dock äro nedlagda.
Räknar man hela antalet tävlingar av dessa fyra grupper per år, vilket torde
bliva cirka 100 st., kan det med lätthet konstateras, att antalet tävlingar med
allvarliga olyckshändelser eller tillbud till sådana icke uppgår till 10 °/°, och
räknar man sedan olycksprocenten per totalantalet startande förare per år,
uppgår denna till högst 5 %. Under sådana förhållanden kan med fullt fog
påstås, att motorsporten icke är mera riskabel än många andra sportsgrenar.
Skulle det möjligen tänkas, att motionären avser att vända sig speciellt mot
tävlingarna enligt grupp d), s. k. Grand Prix- eller T. T.-lopp, kan jag för
Sveriges Grand Prix å Saxtorpsbanan, Nordens största hastighetstävling för
motorcyklar, meddela, att det under de fem år denna tävling hittills avhållits,
inträffat två olyckor, båda under år 1933. Hen ena av dessa olyckor bestod i en
kollision mellan en motorcyklist och en mötande bil under en träningsmorgon,
sedan banan öppnats för trafik och träningen alltså hade avslutats. Vid detta
tillfälle dödades motorcyklisten. Under själva tävlingen samma år kolliderade
tvenne motorcyklister, då den ene försökte att passera på fel sida, varvid den
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34; bilagor.
ene motorcyklisten dödades och den andre erhöll ett benbrott. En undersökning
av övriga liknande hastighetslopp å landsväg giver vid handen ungefär
motsvarande olycksprocent (Onsala T. T. en större olyckshändelse, där åskådare
kommo till skada på grund av bristfälliga avspärrningsanordningar, Östgöta
T. T. en allvarligare olyckshändelse, Gotland, Hedemora och Lyckås inga
olyckshändelser, d. v. s. cirka femton tävlingar med summa två allvarliga
olyckshändelser). Räknas Saxtorp med, blir det tjugo tävlingar av detta slag
sedan år 1926 med sammanlagt fyra allvarliga olyckshändelser. Olycksrisken
per tävling blir här högre eller cirka 20 %, men räknas totalantalet startande
förare i samtliga dessa tävlingar, blir olycksrisken icke 1 %. Härvid bör särskilt
observerats, att säkerhetsanordningarna förbättrats så högst väsentligt
under de senaste åren, att olycksfallsrisken för publiken är praktiskt taget obefintlig
samt för förarnas vidkommande högst väsentligt minskad. Denna utredning
torde giva klart och tydligt vid handen, huru överdrivna motionärens
påståenden örn större eller mindre olyckor vid varje motortävling äro.
Punkt 2.
Örn edessa, hastighetstävlingar kunde rubriceras såsom sportfåneri, alltså såsom
någonting, som vore till ingen nytta, skulle ju dessa tävlingar vara lika
oberättigade vare sig de arrangerades å privata tävlingsbanor eller å allmänna
landsvägar. Fördenskull synes det mig ologiskt, att motionären å ena sidan
ivrar för ett förbud för hastighetstävlingar på grund av inträffade beklagliga
olyckshändelser och å andra sidan synes vilja förlägga dylika tävlingar å av
intressenterna bekostade tävlingbanor. Den omständigheten, att en tävling arrangeras
å en privat tävlingsbana, borteliminerar ingalunda olycksfallsrisken.
Beträffande beteckningen av dessa tävlingar såsom sportfåneri får jag i det
följande anledning att närmare bemöta detta.
Punkt 3.
Önskemålet att frigöra de allmänna landsvägarna från hastighetstävlingar
var för några år sedan föremål för myndigheternas stora intresse men har förlorat
sin aktualitet pa grund av det relativa fåtal sådana hastighetstävlingar.
som numera arrangeras. Anledningen till att flera sådana tävlingar blivit nedlagda,
är bl. a. den, att vederbörande myndigheter under beaktande av trafikens
växande krav icke ansett sig kunna meddela tillstånd. Och för de resterande
tre stycken hastighetstävlingar för motorcyklar å landsväg (Saxtorp,
Hedemora och Gotland) torde vederbörande myndigheter, resp. av tävlingarna
berörda kommuner, bäst kunna avgöra, om dessa tävlingars bibehållande utgöra
ett allvarligt intrång eller icke. För den s. k. Saxtorpsba.nans vidkommande
bortfaller helt denna motivering, enär den allmänna trafiken under den
tid banan är avspärrad kan fortgå obehindrat genom anlitande av utanför banan
liggande vägar.
Vid bedömandet av dessa hastighetstävlingars vara eller icke vara bör man
väl även taga hänsyn till deras sociala betydelse. — Den tekniska betydelsen,
i och för sig mycket viktig, framkommer i det följande. — Det är numera
så känt och omvittnat,
att t. ex. Sveriges Grand Prix a Saxtorpsbanan varje år skapar en hel mängd
ytterst välkomna arbetstillfällen av olika slag, i första hand för ortsbefolkningen,
där t. ex. samtliga arbetslösa i de av tävlingen berörda kommunerna
en längre tid såväl före som efter tävlingen sysselsättas,
att den oerhörda publikfrekvensen (vid 1933 års tävling enligt polisens beräkning
inemot 150,000 åskådare och vid fjolårets tävling, trots oväder, cirka
75,000 åskådare) skapar en för kommunikationsmedel och en hel mängd
företagare av olika slag högst betydande ökning av omsättningen med ty
Ändra lagutskottets utlåtande Nr 3-4; bilagor.
15
åtföljande goda återverkningar på olika områden. I detta sammanhang kan
nämnas, att den allmänna omsättningen vid Sveriges Grand Prix 1933 beräknades
till omkring 2,000,000 kronor samt att utgiftsstaten för det fem
timmar långa Grand Prix-loppet uppgår till 150,000 kronor, den för kommunerna
så viktiga nöjesskatten oberäknad,
att Sveriges Grand Prix å Saxtorpsbanan är en högst betydelsefull turistattraktion.
Vid 1933 års tävling uppgick antalet utländska besökande enbart
från Danmark till över 20,000 personer, samt
att Sveriges Grand Prix för motorcyklar på grund av sina föredömliga säkerhetsanordningar
såväl för publik som förare, uppnådda genom ett fruktbringande
samarbete mellan myndigheter och tävlingsledning, erhållit internationellt
erkännande och i flera avseenden tagits till förebild i utlandet.
Sveriges Grand Prix och de därigenom vunna utomordentliga framgångarna
för svensk motorcykelindustri hava skapat en värdefull reklam
för Sverige i utlandet.
Allt detta är tungt vägande faktorer, som tala för denna tävlings bibehållande.
Samma argumentering gäller i tillämpliga delar för övriga hastighetslopp.
Punkt 4.
Herr Olofssons påstående: »För allmänheten bör den tävlan, som sker i den
dagliga trafiken med motorfordon på våra vägar vara nog; det ena bilfabrikatet
får tävla med det andra i styrka, hållfasthet, billig drift och i övrigt
praktiskt utförande. Denna tävlan gör sig själv varje dag och den fabrik, som
med sin bil bäst fyller dessa krav har naturligtvis största utsikten att sälja
sin vara.», omnämner endast bilfabrikaten, och det vore nog icke lämpligt att
medtaga motorcyklarna i detta sammanhang. Var och en vet ju, att våra
svenska motorcykelfabriker gjort betydelsefulla tekniska framsteg på grund
av de i tävlingarna vunna erfarenheterna, och de svenska motorcyklarna stå
fördenskull i full nivå med utlandets yppersta fabrikat. Detta har medfört
ett högst glädjande uppsving för den svenska motorcykelindustrien, som numera
med god framgång hävdar sig på den svenska marknaden gentemot den
hårda utländska konkurrensen och samtidigt även funnit lovande exportmöjligheter.
Den största av våra svenska motorcykelindustrier, Husqvarna, har
under dessa år, med erfarenhet från vunna tävlingsresultat, producerat en
motorcykelmotor, som för närvarande anses vara den förnämsta i sitt slag i
hela världen och som även vunnit uppmärksammade svenska tävlingsframgångar
i utlandet.
Vad tävlingarnas, speciellt Grand-Prixloppens, tekniska betydelse beträffar,
tillåter jag mig hänvisa till bifogade bilagor: 1) »Motorcykelns utveckling»
(ur programmet för Sveriges Grand Prix 1933, sid. 35—37), samt 2) »Aktuella
utvecklingstendenser på motorcykelområdet» (ur programmet för Sveriges
Grand Prix 1934, sid. 19) [här uteslutna].
Motorteknikens utveckling skrider ständigt framåt, och alla nykonstruktioner
måste noga utprovas, innan de utsläppas i marknaden. Skulle detta, såsom
motionären önskar, ske i den dagliga trafiken och läggas i händerna på
allmänheten, som icke sitter inne med nödiga kvalifikationer för utförandet
av dylika prov, kan resultatet endast bliva ett, nämligen en oroväckande och
beklaglig stegring av olycksfallsprocenten med ty åtföljande osäkerhet på våra
landsvägar.
Punkt 5.
Motionärens påstående, att »den tävlan åter, som sker i hastighetsåkning,
lior mera till sport och nöjen och framför allt till bilfirmorna och dess intres
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr Sh; bilagor.
senter och som själva böra bekosta sina tävlingsbanor och själva bära ansvaret
för sina tävlingar och ej ligga i vägen för den allmänna trafiken», har redan
i det föregående bemötts, och den omständigheten, att en både ur social, industriell,
teknisk och många andra avseenden nyttig tävlingsform samtidigt
även innebär ett nöje, bör väl skäligen icke räknas såsom ett motiv för dess
avskaffande.
Av den förebragta tekniska utredningen framgår med all tydlighet, att
tävlandet mäste ske under samma förhållanden som i det dagliga livet, d. v. s.
å landsvägsbanor och icke å speciella tävlingsbanor. I annat fall kan man
riskera, att dessa tävlingar urarta till det av motionären befarade sportfåneriet.
Det kan slutligen invändas, att det i så fall bör byggas tävlingsbanor
efter landsvägsprinciper, men då det redan genom offentlig utredning ådagalagts,
att ett dylikt projekt icke är ekonomiskt genomförbart eller räntabelt
ens med ett betydande bidrag från det allmänna, torde det ur alla synpunkter
ställa sig fördelaktigare och mera ändamålsenligt att bibehålla motortävlandet
i sin nuvarande form.
Punkt 6.
Slutligen har motionären påstått, att dessa tävlingar äro av största intresse
för bilfirmorna därför att de träffa den publik, som har gott om pengar och
för nöjet kan offra vad som helst. Denna uppfattning är fullständigt felaktig,
ty erfarenheten giver klart och tydligt vid handen, att dessa tävlingar
snarare blivit ett de bredare lagrens nöje. Detta är fullt naturligt, då motorismen
räknar sina mesta utövare och intressenter bland menige man, vilket
för övrigt även de stora publiksiffrorna bevisa. Sveriges Grand Prix för
motorcyklar å Saxtorpsbanan har allmänt anseende som landets största folkfest,
och motorcykeln är numera i första hand ett arbetarens och den mindre
bemedlade medborgarens motoriserade fortskaffningsmedel.
Förestående utredning torde hava givit vid handen, att motortävlingarna i
Sverige, trots sin korta tillvaro, i hög grad befrämjat motorindustriens och
teknikens utveckling och alitsa utgöra ett led i den allmänna utvecklingens
tjänst. I övriga länder med egen motorindustri har man också till fullo insett
tävlingarnas oerhörda betydelse för motorismens utveckling, varför man numera
pa olika sätt även från det allmännas sida understöder och befrämjar
samma. Att under sådana förhallanden payrka ett förbud för motortävlingar
torde vara mindre välbetänkt, då ju ett sådant förbud skulle medföra högst
beklagliga återverkningar i nu berörda avseenden.
Vill man slutligen mot bakgrund av de i utlandet inträffade beklagliga
olyckshändelserna anlägga humanitära synpunkter på motortävlingarna, bör
man noga betänka, att det lika litet på tävlingsbanan som i den dagliga trafiken
går^att helt borteliminera olycksfall samt att utvecklingen på detta område
liksom på alla andra kräver uppoffringar.
Malmö den 19 februari 1935.
Axel Löfström.
Andra lagutskottets utlåtande Nr $h; bilagor.
17
Bilaga E.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.
Till riksdagens andra lagutskott.
Då lagutskottet berett N. T. F. tillfälle att avgiva yttrande över en av
herr Olofsson i Digernäs inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 26
örn förbud mot hastighetstävlingar med motorfordon å allmänna vägar, får nationalföreningens
styrelse härmed anföra följande.
Anordnandet av bil- och motorcykeltävlingar på landets allmänna vägar
regleras för närvarande av 13 § i vägtrafikstadgan, vilken lyder:
»Å väg må ej tävling med motorfordon eller velociped anordnas utan att tillstånd
härtill meddelats av vederbörande länsstyrelse, som har att _ fastställa
sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.
»
Berörda bestämmelse lärer numera av länsstyrelserna tillämpas sålunda, att
rena hastighetstävlingar på allmän väg, därvid även inbegripas s. k. backtävlingar,
icke tillåtas med mindre vägen helt avstänges från all annan trafik.
Under denna förutsättning komma dessa rena hastighetstävlingar icke att direkt
inverka på trafiksäkerheten för andra vägtrafikanter än de tävlande själva
och bliva de sålunda ur denna synpunkt närmast likställda med tävlingar å
särskilt, anordnade banor. Däremot förekomma andra tävlingar med motorfordon
å de allmänna vägarna, vilka hava en mera direkt inverkan _ på den allmänna
trafiksäkerheten. De vanligaste formerna av dylika tävlingar äro de
s. k. orienterings- och tillförlitlighetstävlingarna, vilka försiggå å vägarna
samtidigt med den allmänna trafiken. Ehuru vid dessa tävlingar den högsta
hastigheten icke är utslagsgivande utan vanligen en relativt låg medelhastighet
är bestämd eller kan av den tillståndsgivande myndigheten bestämmas, så
visar dock erfarenheten, att de tävlande på grund av tävlingens art för att
kunna hålla denna medelhastighet och ifrågakomma till god placering i tävlingen
å vissa sträckor måste hålla en fart, som med hänsyn till andra trafikanter
är överdrivet hög och i övrigt frestar till förbiseende av nödig varsamhet.
Dessa tävlingar äro enligt styrelsens mening icke sällan anordnade
och utförda på sätt, som medför en nedsättning i den allmänna trafiksäkerheten
på därav berörda vägar.
Såsom skäl för anordnande av mötorfordonstävlingar, särskilt sådana av
sistnämnda slag, plägar framhållas, att tävlingarna utgöra ett medel att framtvinga
bättre och trafiksäkrare motorfordon samt att öka motorförarnas skicklighet
och befordra körteknikens utveckling, vilket allt i väsentlig man skulle
bidraga till en förbättring av trafiksäkerheten på vägarna. Särskild under
automobilismens tidigare skeden torde ock tävlingarna hava verksamt bidragit
till utvecklingen inom skilda områden. Vidare har ock bl. a. åberopats motortävlingarnas
popularitet, deras ekonomiska betydelse för de orter, i vilka tävlingarna
hållas, samt önskvärdheten av att landet deltager i det internationella
samarbetet å ifrågavarande område. . .
Å andra sidan hava åtskilliga och vägande skäl anförts mot tävlingar av
ifrågavarande slag. Bortsett från de direkta risker, som tävlingarna ur trafiksäkerhetssynpunkt
kunna medföra för icke tävlande trafikanter, ett förhållande
som under ovan angivna förutsättningar knappast har större betydelse
för de rena hastighetstävlingarna, har sålunda bl. a. framhållits, att särskilt
hastighctstävlingarna hos allmänheten väcker en längtan efter fartsen
Bihang
till riksdagens protokoll J985. 9 sami. Z avd. Nr 8h. 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 84; bilagor.
sationer, som omsatt i praktiken på de allmänna vägarna kan medföra allvarliga
vådor.
Styrelsen för N. T. F., vars uppgift är att arbeta för höjd trafikkultur och
förbättrad trafiksäkerhet, vill för sin del i anledning av föreliggande motion,
utan att dock härutinnan hava medhunnit någon allsidig utredning, framhålla,
att därest rätt att lämna tillstånd till tävling med motorfordon å allmän väg
fortfarande anses böra förbehållas länsstyrelse — ett spörsmål, vartill styrelsen
ej i frågans nuvarande läge anser sig böra taga direkt ståndpunkt — dylikt
tillstånd enligt styrelsens mening uppenbarligen bör meddelas endast undantagsvis
och där särskilda skäl därtill föreligga samt under förutsättning
att för trafiksäkerheten fullt betryggande åtgärder vidtagas. I sådant hänseende
måste i fråga örn hastighetstävlingar en avstängning av vägen för all
annan trafik vara oundgängligen erforderlig. Givetvis måste ock betryggande
säkerhetsåtgärder vidtagas för den åskådande allmänheten. Vidkommande
andra tävlingar med motorfordon på allmänna vägar finner styrelsen, att dessa
tävlingar nu ofta bedrivas under sådana former, att deras eventuella bidrag
till utvecklingen av fordonen eller körskickligheten icke uppväger det faromoment,
som dessa tävlingars avhållande på allmän väg utgör.
Styrelsen vill för sin del tillstyrka, att den föreliggande frågan göres till
föremål för utredning. Därest möjlighet till anordnande av tävlingar av ifrågavarande
slag fortfarande kommer att hållas öppen, kommer styrelsen för sin
del att söka medverka därtill, att de villkor, som uppställas för tillstånd till
tävlingarna, ävensom kontrollen över dessa villkors efterlevnad bliva sådana,
att i enlighet med vägtrafikstadgans ordalydelse fara eller olägenhet för annan
trafik ej uppkommer.
Stockholm den 19 februari 1935.
Å styrelsens för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande vägnar:
Martin Eriksson.
Ernst Killander.
Utlaga F.
Motorförarnas helnykterhetsförbund.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse av den 26 dennes har utskottet berett Motorförarnas helnykterhetsförbund
tillfälle att avgiva yttrande över motion nr 26 i andra kammaren
av herr Olofsson i Digernäs väckt motion örn förbud mot hastighetstävlingar
med motorfordon å allmänna vägar.
Då vår förbundsstyrelse redan år 1933 i pressen publicerade ett uttalande
i berörda ärende och då detta uttalande alltjämt är representativt för förbundets
uppfattning i frågan, ha vi härmed äran bringa detsamma till eder kännedom:
»De upprörande och blodiga dödsolyckor, som hänt den senaste tiden (avser
händelser under år 1933) i samband med motorfordonstävlingar, ha med rätta
ställt dessa hastighetstävlingars existensberättigande under allmän debatt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8-4; bilagor.
19
Mången har ställt frågan om dessa hastighetstävlingar tjäna något förnuftigt
ändamål och — örn så skulle vara fallet — örn detta är så betydelsefullt, att
det kan vara försvarligt att ta stora risker och göra människooffer för att nå
det mål, som tävlingarna avse att tjäna.
Styrelsen för Motorförarnas helnykterhetsförbund, som ägnat denna fråga
ingående överväganden, kan ej finna att några legitima skäl föreligga för anordnandet
av hastighetstävlingar med motorfordon. Arrangörer och tillskyndare
av hastighetstävlingar anföra till försvar för dessa, att offer alltid måste
göras i utvecklingens tjänst och att genom dessa tävlingar erfarenheter samlas
beträffande fordonens material och konstruktion, som äro av stor betydelse.
Detta argument kunna vi ej tillmäta något större värde, då det är bekant,
att motorfordonsfabrikanterna numera ha andra både riskfriare och tillförlitligare
möjligheter att pröva motorernas och det övriga materialets kraft,
hållbarhet och prestationsförmåga. Ur fabrikanternas synpunkter ha, såvitt vi
kunna finna, tävlingarna endast reklamvärde, men behållningen av detta värde
kan måhända diskuteras.
Men samhället har ingen anledning att ta några hänsyn till reklamsynpunkterna
utan bör anlägga helt andra synpunkter vid avgörandet av hastighetstävlingarnas
vara eller icke vara. Anlägger man samhällsnyttosynpunkter på
problemet synes det oss självklart, att hastighetstävlingarna ej kunna försvaras.
Det är inte till bristningsgränsen farttrimmade motorfordon vi behöva,
utan hållbara och lättmanövrerade motorfordon, som gå säkert på vägarna och
som äro lydiga och nyttiga verktyg i skickliga förares händer. Till försvar
för hastighetstävlingarna anföres även, att genom desamma skickliga förare
utbildas. Däremot kan invändas, att det föreligger intet behov av förare, som
kunna sätta upp svindlande fart och med ständig dödsrisk pressa sig förbi
andra förare. Förareutbildningen bör väl i stället avse att lära vederbörande
väl behärska sitt fordon, att aldrig ta onödiga risker utan ständigt visa nödig
hänsyn till andra vägfarande.
Ur samhällelig synpunkt finns det inte den minsta anledning att gynna
förefintliga strävanden till ständigt ökad fart i trafiken. Samhällsmakterna ha
i stället plikten att värna allas rätt till säkerhet på vägarna. _ Hastighetstävlingar
med motorfordon tjäna enligt vår mening intet förnuftigt ändamål.
De sporra många vägfarande till ständigt ökad fart, med resultat att krafter
utlösas, som ej ens den skickligaste förare kan behärska. Vi anse därför, att
dessa tävlingar ej vidare böra tillåtas.»
Stockholm den 29 januari 1935.
Motorförarnas helnykterhetsförbund.
Sim. Fredriksson.
Sekr.
J. L. Olsson.
Ordf.