Andra lagutskottets utlåtande Nr Sl.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1935 kl. 10 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 33
med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 §
strafflagen, dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 26 januari 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 33,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför domstol eller annan
myndighet fört sin eller annans talan eller avlagt vittnesmål eller eljest vid
förhör inför myndighet avgivit utsaga, eller ock för att hindra honom från
talans utförande, vittnesmålets avläggande eller utsagans avgivande; dömes
till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under fem dagsböter,
dömas.
Hotar man någon med våld i avsikt som förut är sagd; straffes med fängelse
eller böter.
Söker man eljest, genom att mot någon vidtaga åtgärd, som för honom föranleder
lidande, förlust eller annan skada, eller genom att hota någon med
sådan åtgärd, öva vedergällning för det han avlagt vittnesmål eller avgivit
utsaga vid förhör inför myndighet eller ock hindra honom därifrån; vare lag
som i andra stycket stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
lagförslaget, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
dels en i anledning av densamma inom andra kammaren väckt motion, nr 492,
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. % avd. Nr SL 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.
av herr Lindman m. fl., dels ock tre i anledning av propositionen nr 31 till
innevarande riksdag väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 283
av herr Johansson, Johan Bernhard m. fl. samt i andra kammaren nr 489 av
herr Lindman m. fl. och nr 495 av herr Sandberg, de tre sistnämnda motionerna
allenast i den mån de beröra de spörsmål, som behandlas i 7 § i trettonmannakommissionens
förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder
samt i 24 § i samma förslag, i vad detta stadgande har avseende å 7 §.
Vad motionärerna hemställt återgives i det följande.
Kommissionen har i 7 § av sitt nämnda lagförslag behandlat stridsåtgärder,
som rikta sig mot offentlig myndighet eller eljest utgöra ett angrepp
eller hot mot offentligrättsliga funktioner. I 24 § i samma förslag stadgas
straff, bland annat, för det fall, att stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 §.
7 och 24 §§ i kommissionens lagförslag äro av följande lydelse:
7 §.
Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.
Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom
att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål
eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för
vad han gjort i nu angivet hänseende.
24 §.
Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 § eller har i anledning av motsättning,
som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som
biträtt beslut örn massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan
att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömd till fängelse
eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter.
[Var stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 8 § sägs, dömes till
fängelse i högst ett år eller dagsböter.]
Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes
i fall, som i första stycket avses, med fängelse i högst ett år eller dagsböter
och eljest med dagsböter.
Kommissionens motivering till 7 § och en redogörelse för vad yttrandena
över kommissionsförslaget i förevarande del innehålla återfinnes å sid. 7 och 8
i nu förevarande proposition.
11 kapitlet 8 § strafflagen, vilket lagrum upptar gällande bestämmelser örn
straff för angrepp mot parter och vittnen, lyder sålunda:
Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens
befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller
vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets
avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två ar eller fängelse i högst
sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter,
dock ej under fem dagsböter, dömas.
Detta stadgande — ett relikt av de gamla edsöresbrotten — avser således
endast sådant angrepp mot parter, rättegångsombud och vittnen som sker ge
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
3
noin misshandel eller annan gärning vilken till sin natur är att anse såsom
våld å person. Å andra sidan faller även en i och för sig tämligen obetydlig
våldshandling under stadgandet och därmed under allmänt åtal, så snart någon
av de angivna subjektiva förutsättningarna för straffbarhet föreligga, nämligen
att våldet avsetts såsom vedergällning för att den angripne fört talan
eller vittnat eller utövats i syfte att hindra honom därifrån.
I propositionen nr 31 med förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder
anförde föredragande departementschefen statsrådet Möller, under rubriken
»Ur kommissionsförslaget utbrutna frågor», bland annat:
Kommissionens förslag upptager i 7 § första stycket ett stadgande örn förbud
mot stridsåtgärd, som vidtages mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget. Någon
motsvarighet till denna bestämmelse förekom ej i det av professor Bergendal
utarbetade utkastet. I motiven till kommissionsförslaget rörande denna punkt
ävensom angående förslaget i andra stycket av 7 §, avseende särskilt skydd
för vittnen m. fl., hänvisas bland annat därtill att personer som nödgades framträda
såsom medhjälpare åt statsmakten i dess funktioner understundom löpa
fara för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder. Kommissionen har
ansett det vara av stor vikt att vinna ökat rättsskydd på detta område och
funnit frågan nära sammanhänga med de spörsmål, som röra rättsskydd för
tredje man i ekonomiska konflikter.
Vad angår dylika repressalier mot ämbets- och tjänstemän, torde det väl
icke saknas exempel på att sådana förekommit. Något trängande behov av
lagstiftning på området har dock näppeligen gjort sig gällande. Mot kommissionens
förslag kan göras den invändningen, att det skulle kunna tolkas såsom
avseende även stridsåtgärder mot ämbetsmän eller innehavare av offentliga
uppdrag, vilka såsom arbetsledare förestå arbeten i statens regi. I varje fall
torde, i händelse av den föreslagna bestämmelsens antagande, svårighet uppstå
att skilja mellan lovliga arbetsinställelser eller blockader mot ett statligt
eller kommunalt arbetsföretag och förbjudna stridsåtgärder mot den funktionär,
som förestår eller leder arbetsföretaget. Med hänsyn till nödvändigheten
av ytterligare prövning av frågan även i sist berörda avseende kan den ej nu
upptagas till slutlig behandling. Det lärer inom justitiedepartementet bliva
föremål för utredning i vad mån straffbestämmelserna örn brott mot offentlig
myndighet böra utvidgas, varvid kommissionsförslagets bestämmelser i ämnet
komma under övervägande. I samband med bestämmelserna om skyddsarbete
har dock hänsyn tagits till önskvärdheten att giva neutralitetsskydd
åt den, som i egenskap av tjänsteman utför arbete under arbetskonflikt.
I 7 § andra stycket har kommissionen föreslagit ökat straffskydd för vittnen
m. fl. genom förbud mot stridsåtgärder som avse att hindra någon att
föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål
eller att tillhandagå ämbets- eller tjänsteman samt mot stridsåtgärder som
avse vedergällning för vad någon gjort i nu angivet hänseende- I den mån
särskilt skydd gentemot ifrågavarande stridsåtgärder för närvarande kan anses
vara av ett praktiskt behov betingat, torde bestämmelser i detta ämne närmast
få karaktär av strafflagsbcstämmelser och därför icke böra erhålla sin
plats i den provisoriska speciallag, varom bär är fråga.
Lagrådet anförde i sitt yttrande över förslaget till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder under rubriken »Komplettering av förslaget», bland annat:
Något stadgande motsvarande 7 § i kommissionens förslag har icke upptagits
i förevarande lagförslag. Däremot har i det till lagrådet jämväl remitte
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.
rade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen föreslagits
en utvidgning av där stadgat rättsskydd för part och vittne. Lagrådet har
emellertid av skäl som angivas i lagrådets yttrande över detta lagförslag funnit
sig icke kunna tillstyrka att det lägges till grund för lagstiftning.
Vinna lagrådets synpunkter beaktande, torde enda möjligheten för närvarande
att tillgodose det ostridigt föreliggande behovet av skydd för part och
vittne vara att i nu förevarande lagförslag upptaga stadganden i huvudsaklig
överensstämmelse med andra stycket av 7 § i kommissionens förslag. Att
skydd därigenom beredes även den som tillhandagår ämbets- eller tjänsteman
synes enbart lämpligt; och detta skydd torde böra uttryckligen utsträckas att
omfatta jämväl den som i annan egenskap än vittne för åstadkommande av utredning
höres av offentlig myndighet.
Departementschefens uppfattning att frågan örn skydd för tjänsteman ej
bör i detta sammanhang regleras i vidare mån än som skett i 10 § sista stycket
i det remitterade förslaget kan lagrådet icke dela. Departementschefen ställer
visserligen i utsikt att kommissionsförslagets bestämmelser i ämnet skulle
komma under övervägande i en tilltänkt utredning i vad mån straffbestämmelserna
örn brott mot offentlig myndighet böra utvidgas. Det kan dock ifrågasättas
örn icke svårigheter av liknande slag som de vilka visat sig föreligga
i fråga örn infogande i strafflagen av kommissionsförslagets skydd för parter
och vittnen skola möta även i fråga örn ämbets- och tjänstemäns skyddande
genom strafflagsbestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder. I varje fall
synes ej tillfredsställande att i avvaktan på denna lagstiftning, vars genomförande
i en nära framtid synes ovisst, underlåta att redan nu i den provisoriska
lagen införa skyddsbestämmelser för fall, där behov visat sig föreligga
och ytterligare utredning ej synes erforderlig. Att förbud mot stridsåtgärd
mot ämbets- och tjänsteman eller innehavare av offentligt uppdrag i eller för
befattningen eller uppdraget bör stadgas dels utan undantag då sådan åtgärd
vidtages i vedergällningssyfte och dels, örn den vidtages i annat syfte, åtminstone
i fall där den angripne ej är anställd i statens eller en kommuns affärsdrivande
verk, torde utan vidare vara tydligt. Lagrådet hemställer därför
att åtminstone i nu angiven omfattning skydd införes i sammanhang med förevarande
lagstiftning.
Huruvida man kan avstå ifrån att direkt straffbelägga överträdelse av de
sålunda förordade bestämmelserna synes i hög grad tvivelaktigt vad angår
skyddet för den som enbart fullgör honom i samhällsordningens intresse ålagd
skyldighet. Önskvärdheten av en viss enhetlighet i regleringen torde dock utgöra
ett vägande skäl för att även i dessa fall välja den form för repression
som lagrådet funnit lämplig i fråga örn otillåtna stridsåtgärder i allmänhet.
Gentemot vad lagrådet yttrat örn önskvärdheten av kompletterande bestämmelser
angående stridsåtgärd mot vittne, part, tjänstemän m. fl. hänvisade departementschef
e7i i propositionen nr 31 till vad han vid remissen till lagrådet
uttalat angående kommissionens motsvarande förslag.
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap.
8 § strafflagen innebar att i lagrummet, som i övrigt skulle lämnas oförändrat,
skulle införas ett andra stycke av följande lydelse:
Vidtager man eljest mot någon åtgärd, som för honom föranleder lidande,
förlust eller annan skada, eller hotar man någon med våld eller åtgärd, varom
nu är sagt, och sker det för det han fört talan eller vittnat eller för att honom
därifrån hindra; straffes med fängelse eller böter.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.
5
Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anförde vid remissen
till lagrådet, sedan han framhållit att han för närvarande icke vore beredd
att taga ställning till frågan örn utvidgning av rättsskyddet för ämbets- och
tjänstemän samt för dem, som tillhandaginge ämbets- och tjänstemän, bland
annat:
Under förarbetena till lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder ha övervägts
två olika vägar för lösningen av frågan örn utvidgat rättsskydd för
vittnen och andra som utöva någon funktion i rättsskipningens intresse. Professor
Bergendal förordade vissa ändringar i allmänna strafflagen, närmast i
11 kap. 8 §. Även kommisisonen fann starka principiella skäl tala för strafflagsändring
men stannade dock vid att såsom ett provisorium föreslå upptagande
av bestämmelser i ämnet i speciallagstiftningen angående ekonomiska
stridsåtgärder. Det bör emellertid anmärkas att skillnaden i sak mellan den
sakkunniges och kommissionens förslag icke är väsentlig. Även enligt kommissionsförslaget
straffbelädes sålunda överträdelser av den givna förbudsregeln,
och mål örn ansvar härför skulle upptagas vid de allmänna domstolarna.
Inledningsvis har erinrats därom att hithörande frågor såsom varande av
huvudsakligen straffrättslig natur utbrutits ur lagstiftningen örn ekonomiska
stridsåtgärder, vilken enligt det till lagrådet remitterade förslaget i stort sett
skulle erhålla karaktären av civillag. Dessutom ha berörts vissa förhållanden,
vilka ansetts böra föranleda att lagstiftningsåtgärder i ämnet för närvarande
begränsas till det område som enligt gällande rätt behandlas i 11 kap. 8 §
strafflagen, nämligen angrepp mot parter och vittnen jämte rättegångsfullmäktige.
Det torde ligga i sakens natur att de angrepp mot parter och vittnen varmed
man i praktiken främst har att räkna äro åtgärder som vidtagas i vedergällningssyfte.
Detta bekräftas också av de i det föregående refererade uttalandena.
Enligt 11 kap. 8 § strafflagen straffas emellertid jämte våld i vedergällningssyfte
även våld som utövas för att hindra någon att föra talan eller
vittna. Även om angrepp mot parter och vittnen i dylikt tvångssyfte icke
kunna antagas äga samma betydelse som åtgärder i hämndsyfte, torde likväl
tillräcklig anledning saknas att vid upptagande i lagrummet av andra angreppsformer
än våld utesluta handlingar som ske i tvångssyfte. En sådan
begränsning har icke heller ifrågasatts i kommissionsförslaget. Om man i likhet
med kommissionen vill kriminalisera även hot örn angrepp, torde för övrigt
medtagande av tvångssyftet vara av viss praktisk betydelse. Däremot synes
en utvidgning av det subjektiva brottsrekvisitet i den riktning som föreslagits
i professor Thyréns förberedande utkast till strafflag (statens offentliga utredningar
1933: 6), nämligen till handlingar i syfte att påverka talan eller
vittnesmål, icke vara påkallad av något verkligt behov.
Beträffande själva brottshandlingens beskaffenhet synas åtskilliga skäl tala
för en mera omfattande utvidgning av straffskyddet än som ifrågasatts under
förarbetena till lagstiftningen örn ekonomiska stridsåtgärder. Om, såsom nu
förutsattes, 11 kap. 8 § strafflagen skall omfatta dylika åtgärder samt hot
därmed, lärer konsekvensen fordra att även andra former av angrepp medtagas.
Ätt hot med våld å person bör straffbeläggas är under angivna förutsättning
uppenbart. Såsom ett ingalunda opraktiskt exempel på handlingar,
vilka kunna användas i vedergällnings- eller tvångssyfte, kan därjämte anföras
våld å annans egendom, vare sig våldet i och för sig är att hänföra till
skadegörelse enligt 19 kap. 20 § strafflagen eller på grund av omständigheterna
bör anses såsom hemfridsbrott enligt 11 kap. 12 §. De för sådant våld gäl
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
lande straffsatserna torde icke kunna anses tillfyllest för de fall då våldet
förövas i syfte som avses i 11 kap. 8 §. Bedömandet av handlingen enligt
sistnämnda lagrum, eventuellt i konkurrens med något av de förstnämnda,
skulle dessutom medföra att brottet faller under allmänt åtal, vilket synes
önskvärt och även påkallas av följdriktighetshänsyn.
Emellertid torde man svårligen kunna stanna vid att utsträcka lagrummet
till att omfatta, jämte våldsgärningar, vissa närmare bestämda handlingstyper
vilka kunna tänkas komma till användning såsom repressalier eller såsom
tvångsmedel gentemot parter och vittnen. Det skulle otvivelaktigt möta synnerliga
svårigheter att härvidlag uppdraga en tillfredsställande gränslinje.
Vad särskilt angår de ekonomiska stridsåtgär derna bör märkas att innebörden
av uttrycket ekonomisk stridsåtgärd i sig själv är tämligen svävande och även
kan förväntas komma att undergå förskjutning under loppet av en relativt begränsad
tid. Den uppräkning av dit hänförliga åtgärder som givits i förslaget
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder gör, som redan lagrubriken utmärker,
icke anspråk pa fullständighet. Därtill kommer att ej heller de grundläggande
begreppen blockad, bojkott etc. erhållit en närmare bestämning. Enligt
den lagförslaget åtföljande motiveringen har det tänkts att en vägledande
och enhetlig rättspraxis viel tolkningen av dessa uttryck skulle utbildas vid den
föreslagna specialdomstolen. Det bör under sådana förhållanden knappast
ifrågakomma att i den allmänna strafflagen operera med dessa begrepp eller
att eljest anknyta ändringen av 11 kap. 8 § strafflagen till den såsom provisorium
avsedda tredjemanslagstiftningen.
Av nu anförda skäl synes vara att förorda att lagändringen genomföres på
det sätt att överhuvud taget alla åtgärder vilka företagas i vedergällningssyfte
eller för att utöva tvång hänföras under lagrummet. För det ifrågavarande
brottets karaktär av indirekt angrepp mot den rättsskipande verksamheten är
tydligen^icke väsentligt att brottshandlingen utgör våld å person; att endast
sådant våld för närvarande omnämnes torde huvudsakligen äga historiska förklaringsgrunder.
Huruvida handlingen är i och för sig kriminellt eller civilt
rättsstridig eller örn den i och för sig är tillåten synes icke vara av avgörande
betydelse för frågan huruvida den bör föranleda påföljd såsom innebärande en
kränkning av de intressen som 11 kap. 8> § avser att skydda. Härför torde böra
fordras allenast att handlingen i något avseende är menlig för den mot vilken
den företages eller m. a. o. att angreppet består i en åtgärd som för den angripne
föranleder lidande, förlust eller annan skada. *
Med. en dylik allmän bestämning av brottshandlingen skulle uppenbarligen
åtskilliga i och för sig straffbelagda gärningar bliva hänförliga under 11 kap.
8 .§, då de äga rum i syfte som där angives. Såsom exempel ha nyss anförts
olika former av våld å annans egendom. Även ärekränkning torde stundom
kunna ske på sådant sätt att den kan sägas innefatta vidtagande av åtgärd
till annans skada. ,
Bland icke brottsliga gärningar lära främst vissa ekonomiska stridsåtgärder
kunna antagas komma att spela en viss roll. p
I fråga örn de såsom kollektiva betecknade stridsåtgärderna (blockad, bojkott,
arbetsinställelse samt därmed jämförliga åtgärder) bör i detta sammanhang
uppmärksammas spörsmålet vilken eller vilka personer som i det särskilda
fallet komma att drabbas av straffansvar. Kommissionsförslaget intog
härvidlag den ståndpunkten att straff borde utkrävas av envar som biträtt beslut
örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanat eller eljest sökt förmå annan
att deltaga däri. Enligt den nu ifrågasatta avfattningen av straffbestämmelsen
ill kap. 8 § strafflagen skulle någon närmare bestämning av brottssubjekten
icke ifrågakomma utan det skulle enligt allmänna rättsgrundsatser få avgöras
när betingelserna för straffbarhet äro förhanden. Beträffande de kollek
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
7
tiva stridsåtgärder vilka kunna tänkas komma till användning såsom vedergällning
eller tvång mot parter och vittnen, nämligen blockader och bojkotter,
må i detta hänseende anmärkas följande. Består anslutningen till eller deltagandet
i exempelvis en blockad mot en producent endast i underlåtenhet att
verkställa inköp av de blockerade produkterna, kan däri icke sägas ligga att
vederbörande ''vidtager åtgärd’ mot producenten. Örn emellertid deltagandet
därjämte tar sig uttryck i en positiv verksamhet, såsom agitation eller, andra
åtgärder som bidraga till ökad anslutning till blockaden, torde de objektiva
förutsättningarna för tillämpning av straffbestämmelsen få anses vara för
handen. Den ifrågavarande bestämmelsen lärer sålunda kunna tillämpas på
personer vilka framträda såsom organisatörer av blockaden, vilket uppenbarligen
ur lagens synpunkt är angeläget. I vad mån de som ''biträtt beslut’ om
stridsåtgärden komma att drabbas av straff torde i viss mån vara beroende
av omständigheterna vid beslutets fattande. Enbart det förhållandet att någon
vid en sammankomst mellan ett flertal personer givit sin röst för blockaden
lärer icke kunna föranleda att han fälles till ansvar. Härför torde, dessutom
böra fordras att han varit verksam för beslutets realiserande på sådant sätt
att han kan anses ha verkställt beslutet eller deltagit i dess verkställande.
I förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagas bland individuella
stridsåtgärder endast uppsägning av arbets- eller hyresavtal, samt
därjämte annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller
flera i samverkan. I förevarande fall synes anledning icke föreligga till motsvarande
begränsning, då för påföljd av åtgärden kräves att denna skett i
sådant syfte som avses i 11 kap. 8 § strafflagen. <
Straffet för brott mot 11 kap. 8 § strafflagen utgör för närvarande straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen mildrande
omständigheter må dock till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.
Denna straffskala synes böra bibehållas för de fall då brottshandlingen utgör
våld å person. För andra handlingar vilka nu avses skola hänföras under
lagrummet synes lämpligen kunna fastställas en gemensam lindrigare skala.
I denna torde straffarbete icke böra ingå. Härutinnan skulle följaktligen
överensstämmelse komma att råda med kommissionsförslaget, vilket i första
stycket av 24 § upptog fängelse samt, vid synnerligen mildrande omständigheter,
dagsböter. Med den vidsträcktare omfattning straffbudet nu skulle erhålla
torde dock bötesstraffet icke böra förbehållas fall då omständigheterna
äro mildrande.
Kommissionsförslaget innehöll härjämte en särskild lägre straffskala för
hot med stridsåtgärd, nämligen fängelse i högst ett år eller dagsböter. Enligt
vad i det föregående anförts skulle till 11 kap. 8 § hänföras såväl hot om våld
å person som hot om annan handling. Övervägande skäl torde tala för att icke
i straffhänseende göra någon skillnad mellan hot av ena och andra slaget
samt att icke heller för hot fastställa någon särskild straffskala, lägre än den
nyss föreslagna.
Vad angår de civilrättsliga påföljderna av ifrågavarande brott må anmärkas
att överförandet av brottet från speciallagstiftningen till allmänna strafflagen
medför, att de särskilda skadeståndsregler vilka äro avsedda att gälla
beträffande överträdelse av stadganden i den förra lagstiftningen icke erhålla,
tillämpning. Den omständigheten att sålunda i stället strafflagens skadeståndsregler
bliva gällande i fråga om stridsåtgärder vilka skola bedömas
enligt 11 kap. 8 § samma lag torde dock vid rättstillämnningen icke komma
att få någon nämnvärd betydelse. Den frihet som enligt numera rådande
rättsuppfattning tillkommer domstolarna vid prövningen angående förhandenvaron
av skada och vid bestämmandet av dess belopp lärer innebära tillräcklig
garanti mot mindre tillfredsställande resultat i fråga örn ersättning för skada
genom stridsåtgärder vilka innebära brott mot nämnda lagrum.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.
I sitt yttrande över nu ifrågavarande förslag avstyrkte lagrådet att förslaget
lades till grund för lagstiftning samt hemställde att de föreslagna bestämmelserna,
såvitt de avsåge ekonomiska stridsåtgärder, i stället under iakttagande
av vissa av lagrådet gjorda erinringar måtte inarbetas i förslaget
till lag om ekonomiska stridsåtgärder. Vunne denna hemställan ej bifall, borde
det remitterade förslaget omarbetas under beaktande av vad lagrådet anfört.
Rörande de skäl lagrådet åberopat för sin hemställan hänvisas till sid. 14—
16 i propositionen.
Departementschefen fann vad lagrådet anfört allenast böra föranleda att
åtgärder mot vederpart och ombud uteslötes ur det föreslagna andra stycket
av lagrummet samt att med vittnen jämställdes de som i annan egenskap än
vittnen för åstadkommande av utredning hördes av offentlig myndighet. Den
senare ändringen borde erhålla motsvarighet i paragrafens första stycke.
Departementschefens motivering återfinnes å sid. 17 f. i propositionen.
Propositionens lagförslag har avfattats i överensstämmelse med vad departementschefen
sålunda anfört.
I motionen II: 495 hemställes, att riksdagen måtte antaga det av kommissionen
avgivna förslaget.
I motionen II: 492 har — under hänvisning till vad som anförts i de i anledning
av propositionen nr 31 till innevarande riksdag väckta likalydande
motionerna I: 283 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. och II: 489 av herr
Lindman m. fl. — yrkats, att förevarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas.
I motionerna I: 283 och II: 489, vilka äro likalydande, har i nu ifrågavarande
hänseende anförts:
Beträffande skydd mot stridsåtgärd för ämbets- och tjänstemän eller innehavare
av offentligt uppdrag ävensom förbud mot stridsåtgärd för att hindra
någon att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål
eller tillhandagå ämbets- och tjänstemän har i propositionen strukits
förbudet mot repressalier mot ämbets- eller tjänstemän eller innehavare av
offentligt uppdrag. Såsom lagrådet anfört föreligger otvivelaktigt ett behov
av bestämmelser i nämnda hänseenden. Straffskydd för vittnen m. fl. har visserligen
av departementschefen förordats i propositionen nr 33 till införande i
strafflagen. Det sålunda föreslagna stadgandet synes emellertid icke täcka
alla fall där skydd pakallas av allmänna samhällshänsyn. De i kommissionsförslagets
7 § upptagna bestämmelserna torde därför böra upptagas i lagen
örn vissa ekonomiska stridsåtgärder och propositionen nr 33 av riksdagen
avslås.
Motionerna 1:283 och 11:489 utmynna i en hemställan, att det i propositionen
nr 31 framlagda lagförslaget måtte ändras i enlighet med i motionerna
framförda synpunkter. Vid motionerna har fogats utkast till, bland annat,
lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, vilket utkast i hithörande delar, 6 och
22 §§, i sak överensstämmer med 7 och 24 §§ i kommissionsförslaget, för vilka
bestämmelser redogörelse lämnats i det föregående.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.
9
Gällande strafflag innehåller i 11 kap. 8 § bestämmelser om våldsåtgärder
i vedergällnings- eller tvångssyfte mot enskilda, i rättsskipningens intresse
verksamma personer. Då nu fråga uppkommit om viss utvidgning av det sålunda
straffbelagda området synes det utskottet principiellt riktigt och praktiskt
mest ändamålsenligt att, på sätt i förevarande proposition föreslagits,
de härför nödiga stadgandena sammanföras med redan gällande bestämmelser.
Genom förslaget skulle även vinnas den fördelen att utvidgningen icke bleve
begränsad till ekonomiska stridsåtgärder i egentlig mening utan mera generellt
utsträcktes till åtgärder, som vidtagas i ovan angivet syfte, samt till hot örn
sådana åtgärder.
Vid sin granskning av förslaget har utskottet ej funnit anledning till erinran
mot detsamma.
I propositionen nr 31 har chefen för socialdepartementet tagit ställning till
frågan örn skydd för ämbets- och tjänstemän eller innehavare av offentligt
uppdrag mot repressalier genom ekonomiska stridsåtgärder. Enligt hans
mening kunde mot kommissionens förslag bland annat göras den invändningen,
att detsamma skulle kunna tolkas såsom avseende även stridsåtgärder
mot ämbetsmän eller innehavare av offentliga uppdrag, vilka såsom arbetsledare
förestode arbeten i statens regi. I varje fall skulle, i händelse av
den föreslagna bestämmelsens antagande, svårighet kunna uppstå att skilja
mellan lovliga arbetsinställelser eller blockader mot ett statligt eller kommunalt
arbetsföretag och förbjudna stridsåtgärder mot den funktionär, som
förestår eller leder arbetsföretaget. Med hänsyn till nödvändigheten av ytterligare
prövning av frågan även i sist berörda avseende ansåg departementschefen
att den ej nu kunde upptagas till slutlig behandling. I samband med
bestämmelserna örn skyddsarbete hade dock i nämnda proposition hänsyn tagits
till önskvärdheten att giva neutralitetsskydd åt den, som i egenskap av tjänsteman
utförde arbete under arbetskonflikt.
Chefen för justitiedepartementet har i nu förevarande proposition förklarat,
att han för närvarande icke vore beredd att taga ställning till frågan om
utvidgning av rättsskyddet för ämbets- och tjänstemän samt för dem, som
tillhandaginge ämbets- och tjänstemän.
Enligt utskottets mening är det emellertid önskvärt, att vår strafflagstiftning
kompletteras med bestämmelser örn skydd för ämbets- och tjänstemän
samt innehavare av offentligt''uppdrag. Utskottet får därför föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning och förslag
i ämnet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition, nr 33, måtte av riksdagen
bifallas;
B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Maj :t ville skyndsamt verkställa utredning
angående lagstiftning örn ökat skydd för ämbets- och tjänstemän
samt innehavare av offentligt uppdrag ävensom för riks
Biliang
till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 31 2
Utskottet.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.
dagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
C)
att motionen II: 492 måtte anses besvarad genom vad
utskottet ovan under A) hemställt; samt
D) att motionerna 1:283, 11:489 och 11:495 — såvitt de
blivit föremål för behandling i detta utlåtande — i den mån
de icke blivit beaktade genom vad utskottet ovan under A)
och B) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 21 maj 1935.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson, Frändén,
Sam Larsson, Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman och Forslund;
från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar, Linnér, Hage,
Johanson i Hallagården, Johanson i Stockholm, Olovson i Västerås och Sandström
i Sollefteå.
Reservation er:
1) av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström
i Sollefteå, vilka anfört:
»På de skäl, som anförts i högermotionerna och i reservationen till utskottets
utlåtande angående förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder,
hemställa vi,
att tredje stycket i förslaget till ändrad lydelse av 11 kap.
8 § strafflagen icke måtte vinna riksdagens bifall.»
2) av herrar Österström och Sam Larsson, vilka hemställt, att 8 § tredje
stycket i förslaget till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen icke
måtte bifallas av riksdagen.
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
351968