Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1935 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 31
med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 januari 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 31,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan infört förslag
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Motioner.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen motionerna

inom första kammaren

nr 276 av herr Hansson, Sigfrid,
nr 277 av herr Hansson, Sigfrid,

nr 278 av herrar Wangson, Otto, och Ström, Fredrik,
nr 279 av herr Hagman,
nr 280 av herr Hamrin m. fl.,
nr 281 av herr Lindley m. fl.,
nr 282 av herr Hansson, Sigfrid,
nr 283 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl.,
nr 286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson,
nr 287 av herr Nilsson, Petrus, m. fl.,
nr 288 av herr Branting och
nr 289 av herr Reuterskiöld, samt

inom andra kammaren
nr 127 av herr Ström m. fl.,

nr 482 av herrar Hagberg i Luleå och Bräde fors,
nr 483 av herr Lindberg i Stockholm,
nr 486 av herr Frankenberg m. fl.,
nr 487 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 8 avd. Nr 89.

1

2

Andra lagut&icottets utlåtande Nr 29 j motioner.

nr 489 av herr Lindman m. fl.,

nr 494 av herrar Lovén och Lindberg i Stockholm,

nr 495 av herr Sandberg,

nr 496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng,
nr 497 av herr Danielsson m. fl.,
nr 498 av herr Björck i Kristianstad m. fl.,
nr 499 av herr Andersson i Rasjön m. fl. och
nr 500 av herr Olsson i Närlinge m. fl.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda
lagförslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.

Motionen II: 482 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta
att genom en folkomröstning för eller mot tredjemanslagstiftningen ge svenska
folket tillfälle att säga sin mening samt i avvaktan på resultatet av denna
omröstning uppskjuta behandlingen av alla förslag, som syfta till att ytterligare
begränsa fackföreningarnas strävanden att tillvarataga det arbetande
folkets intressen.

I motionen II: 487 har yrkats, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition.

I motionen I: 288 har hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition
eller alternativt att riksdagen, vid antagande av en lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder, måtte jämväl besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utarbetande av en sammanförd, systematiserad lagstiftning till skydd
för arbetsanställda, eller en särskild Arbets-Balk, varmed närmare åsyftas 1)
skydd mot orättvist avskedande, 2) rätt till viss uppsägningstid, 3) rätt till
viss minimilön, 4) rätt till semester, 5) rätt till människovärdiga arbetsförhållanden,
6) rätt till ledighet, understöd och återanställning vid barnsbörd,
7) rätt till pension efter långvarig tjänst i samma företag, 8) kollektivavtalsrätt,
9) verksamma garantier för utfående av intjänt arbetslön, 10) samhällelig
kontroll i de anställdas intresse över företagare och deras förlagsgivare.

I motionen I: 289 har framställts det yrkandet, att riksdagen ville, där den
finner en interimistisk lagstiftning för närvarande nödvändig, dels giva denna
en sådan utformning, att frågan örn de från lagens skydd undantagna förhållandena
icke prejudiceras såsom otillåtna, dels ock hos Kungl. Maj :t
anhålla örn utarbetande av en slutlig lag i enlighet med i motionen angivna
riktlinjer och dess framläggande vid 1938 års riksdag till riksdagens
prövning.

I motionen II: 495 har yrkats, att riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj :ts lagförslag måtte för sin del antaga av trettonmannakommissionen avgivet
förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder. Sistberörda
förslag har följande lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

3

Herr Sandbergs motion II: 495.

(Trettonmannakoxnmissionens förslag.)

Förslag

till

LAG ANGÅENDE VISSA EKONOMISKA STEIDSATGIkDEE.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Under beteckningen stridsåtgärd är, alltefter de särskilda bestämmelserna
i denna lag, att hänföra

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder
nedan benämnas massåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två
eller flera i samverkan.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott gällande, vare det ej i något fall att
anse såsom stridsåtgärd.

2 §•

Massåtgärd må ej av anledning, som hänför sig till eller härrör av arbetstvist
eller annan motsättning på det ekonomiska området mellan särskilda parter,
igångsättas av annan än förening, i vars verksamhet ingår att företaga
sådan åtgärd. Yad sålunda stadgas skall dock icke vid arbetstvist gälla örn
arbetsinställelse, som part utan samband med blockad eller bojkott anordnar
mot sin motpart i tvisten, ej heller vid annan ekonomisk motsättning örn massåtgärd,
som part företager mot sin motpart för att förmå denne att, utan slutande
av avtal, i förhållande till angriparen tillämpa vissa priser eller dylikt.

Där förening med verksamhet, som i första stycket sägs, utgör huvudorganisation
i förhållande till andra dylika föreningar, må ej dessa företaga massåtgärd,
utan ankommer detta på huvudorganisationen.

3 §.

Förening, som vill förbehålla sig att igångsätta massåtgärd enligt vad i 2 §
stadgas, vare pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där föreningen har sitt
säte, ställa säkerhet för skadestånd, som föreningen kan bliva förpliktad utgiva
enligt denna lag. Utan hinder av vad nu är sagt äge dock förening, vilken
är part i arbetstvist rörande kollektivavtals ingående, mot sin motpart
vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

Har säkerhet blivit ställd, men varder densamma tagen i anspråk för gäldande
av skadestånd, vare föreningen pliktig att, inom en månad efter det länsstyrelsen
därom anmanat föreningen, fylla vad som brister.

Vad i andra stycket stadgas skall hava motsvarande tillämpning, om länsstyrelsen
finner säkerheten ej längre vara betryggande eller böra jämlikt 5 §
ökas och därför anmanar föreningen att ställa ytterligare säkerhet.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

4 §•

Säkerhet, som avses i 3 §, skall utgöras av penningar eller ock av värdehandlingar
eller borgen, som länsstyrelsen godkänner. Nedsättas penningar,
skola de av länsstyrelsen göras räntebärande genom insättning i bank.

Säkerheten skall gälla följande belopp:

1. för arbetsgivarförening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen
arbetare, som av föreningens medlemmar sysselsättas;

2. för fackförbund, fackförening eller annan sådan förening av arbetare;
femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen medlemmar;

3. för förening, huvudsakligen bestående av köpmän eller andra näringsidkare,
vilka hava skyldighet att föra handelsböcker: femtusen kronor för varje
påbörjat antal av femhundra medlemmar; samt

4. för annan förening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av ettusen
medlemmar.

Högsta belopp, för vilket säkerhet behöver ställas, vare i fall, som under

2.—4. sägs, femtiotusen kronor.

Ej må säkerheten tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken den
blivit ställd.

5 §.

Vill förening ställa säkerhet, vare den tillika pliktig att till länsstyrelsen
ingiva:

1. föreningens stadgar;

2. uppgift å de personer, som hava säte i föreningens styrelse eller som
eljest äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;

3. uppgift å antalet medlemmar i föreningen jämte underlydande föreningar
eller, i fall som i 4 § andra stycket 1. avses, å antalet arbetare.

Beslutes ändring i stadgarna eller sker ändring i de förhållanden, varom
ovan under 2. sägs, skall anmälan härom omedelbart göras hos länsstyrelsen.

Där på grund av ändring i förhållande, som i 4 § andra stycket avses, nedsatt
säkerhet bör ökas, vare föreningen pliktig att genast föranstalta därom.

Vad i andra och tredje styckena stadgas äge ej tillämpning, örn föreningen
hos länsstyrelsen anmäler, att föreningen avstår från behörigheten att igångsätta
massåtgärd. I sådant fall äge föreningen återfå säkerheten, där länsstyrelsen
finner skäl till antagande, att denna ej behöver tagas i anspråk på
grund av stridsåtgärd, som redan vidtagits.

6 §.

Ahll förening vidtaga massåtgärd, skall skriftlig underrättelse därom lämnas
till den, som åtgärden avser. Tillhör han förening, varom sägs i 2 §, må
underrättelsen lämnas till denna. Redogörelse för anledningen till åtgärden
skall samtidigt lämnas och jämväl intagas i meddelande, som är avsett att
sprida kännedom därom.

Underrättelsen skall utom i det fall, varom i 18 § är särskilt stadgat, lämnas
minst en vecka i förväg. Vad nu är sagt skall, ändå att meddelandet ej
rätteligen framkommer, anses fullgjort, därest underrättelsen under mottagarens
senast kända adress inlämnats för befordran med post eller telegraf så
tidigt, att den inom angivna tid bort framkomma till mottagaren.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder motpart).

7 §•

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

5

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom
att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål
eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för
vad han gjort i nu angivet hänseende.

8 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt man därmed åsyftar att
av religiösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

9 §•

Ej må någon, sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods
eller penningar genom att mot honom rikta massåtgärd eller hot därom.

Till orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning
av någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen
sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

10 §.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
ej äga rum mot någon, där syftet är att utöva vedergällning för hans
ställning till tvisten. Samma lag vare, där förhållande, för vilket vedergällning
åsyftas, upphört redan före tvistens avslutande.

11 §.

Massåtgärd må man ej vidtaga mot någon för att förmå eller hindra honom
att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej heller
må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal, utan så är att
arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes ej skäligen böra vara
medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd personals
intressen, eller annan sådan anledning föreligger.

12 §.

I anledning av tvist rörande arbetsförhållande må massåtgärd ej vidtagas
mot den som utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller
egna eller makes föräldrar eller syskon driver näring eller utför arbete för
egen räkning.

13 §.

Om förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbArt syfte (stridsåtgärd mot tredje man).

14 §.

Där någon väckt fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbetseller
transportprestation, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av
kollektivavtal eller annat sådant avtal mellan parterna, vare förbjudet att
såsom påtryckningsmedel rikta stridsåtgärd mot någon som icke har del i
tvisten (tredje man). Lika med fråga örn avtals ingående anses tvist mellan
parterna om dess tillämpning.

Yad i första stycket stadgas skall ock gälla vid ekonomisk motsättning, där
part eftersträvar att förmå motparten att, utan slutande av avtal, i förhållande
till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

Föreligger ett konkurrensförhållande i fråga om arbetstillfälle, kundkrets,
prissättning, affärsbetiugelser eller dylikt, och vill part i denna tvist, efter
uppgörelse med motparten eller annorledes, åstadkomma nedläggande eller
reglering av dennes verksamhet eller eljest utöva inverkan därå, vare förbjudet
för part eller annan att rikta massåtgärd mot tredje man för att förmå
honom till medverkan genom avbrytande av hans ekonomiska förbindelse med
motparten eller vidtagande av annan åtgärd mot denne.

15 §.

I anledning av sådan motsättning till part, som enligt 7—12 §§ eller lagen
örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, må ej heller
stridsåtgärd av något slag äga rum mot tredje man.

16 §.

Det i 14 § stadgade skydd för tredje man tillkomme ej den, som brutit sin
neutralitet i tvisten. Såsom neutralitetsbrott är att anse:

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, till fördel
för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende
å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit
anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock
att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller
utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning
eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer
honom.

Såsom brytande av neutralitet är, med den inskränkning, som följer av 1.
och 2., icke att anse, att någon vid arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt arbete.
Ej heller brytes neutralitet genom utförande av skyddsarbete åt part. Till
skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor eller
för skada å byggnader eller andra anläggningar, husdjur, mogen gröda, maskiner,
varulager eller dylikt.

17 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd
ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat
arbete än skyddsarbete, ändå att han därtill förbundit sig. Beträffande skyddsarbete
gälle vad därom är stadgat i 16 §, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.

18 §.

Utan hinder av vad i 14 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas i syfte att genom
utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal
bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta
annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad. Till arbetsinställelse är
ock att hänföra vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för
eller härröra från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten; i ty
fall gälle ej viss tid för underrättelse, som i 6 § sägs.

Om påföljd av överträdelse av denna lag.

19 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som är förbjuden enligt denna lag, eller
framställt hot om sådan åtgärd, meddele rätten på begäran förbud mot åt -

Andra lagutskottets utlåtande Nr H9; motioner.

7

gärdens fortsättande eller anordnande oell förelägge tillika, där fråga är örn
massåtgärd, den som anordnat denna att inom viss kort tid i tidning, som av
rätten bestämmes, införa meddelande örn åtgärdens hävande vid äventyr att
motparten äger på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta
örn sådant kungörande.

Om meddelande av förbud under rättegången stadgas i 40 §.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal, som sker i strid mot bestämmelse
i denna lag, vare ogill. Beträffande föreskrift örn återställande av förhållande,
som rubbats genom uppsägningen, gälle vad i denna lag är stadgat örn
förbud, varom ovan sägs.

20 §.

Anordnas massåtgärd i strid mot 2 §, vare envar, som biträtt ^beslut härom
eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga i^ åtgärden,^ förfallen
till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
fängelse i högst ett år dömas.

Har förening, som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga massåtgärd, anordnat
sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat, skall envar, som
biträtt beslut örn åtgärden, dömas till det ansvar, som i första stycket är sagt.

21 §.

Åsidosättes föreskrift, som i 5 § andra stycket är meddelad, straffes den
försumlige med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

22 §.

Vidtages, i annat fall än i 20 § sägs, massåtgärd utan iakttagande av bestämmelserna
i 6 §, skall envar, vilken sådan försummelse ligger till last,
straffas med dagsböter.

23 §.

Den som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom örn massåtgärd,
lämnar uppenbart oriktig eller missvisande framställning, straffes, där han
ägt eller med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet, med
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse
dömas.

24 §.

Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 § eller har i anledning av motsättning,
som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som
biträtt beslut om massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan
att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömd till
fängelse eller, där omständigheterna, äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

Var stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 8 § sägs, dömes till fängelse
i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes
i fall, som i första stycket avses, med fängelse i högst ett år eller dagsböter
och eljest med dagsböter.

25 §.

Varda gods eller penningar någon avtvungna på sätt i 9 § sägs eller genom
att mot tredje man riktas stridsåtgärd eller hot därom, skall envar som
biträtt beslut om massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå an -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

nan att deltaga dari, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömas till fängelse
eller dagsböter.

Därest sådant tvång, som i första stycket avses, blivit försökt men ej fullbordat,
varde gärning, som där är sagd, straffad med fängelse i högst ett år
eller dagsböter.

26 §.

Har mot stridsåtgärd meddelats förbud, som i 19 § avses, men anordnas
eller fortsattes åtgärden likväl, varde envar som åsidosätter förbudet genom
att biträda beslut örn massåtgärd eller genom att uppmana eller eljest söka
förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller fortsätta annan
stridsåtgärd, dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

27 §.

Ej må straff enligt denna lag tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff.

28 §.

Till straff enligt 26 § skall särskilt dömas, ändå att den brottslige dömes
till straff för annan förseelse mot denna lag.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot 21, 23
eller 26 §, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill förvunnen,
för varje gång åtal mot honom ägt rum, fällas till det straff, som för
sådan förseelse är stadgat.

I de fall, som i denna paragraf avses, må sammanlagda tiden för fängelsestraff
ej överstiga två år.

29 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

30 §.

Har någon gjort sig skyldig till förfarande, som enligt 23, 24, 25 eller 26 §
är belagt med straff, vare han pliktig ersätta därav uppkommen skada.

Envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt 10, 11, 12, 14 eller
15 § är förbjuden, eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd,
vare ock skyldig ersätta skada, som av åtgärden kommit.

31 §.

. Där de, som äga företräda förening, varom i 2 § sägs, besluta stridsåtgärd,
vilken enligt denna lag är förbjuden, vare jämväl föreningen pliktig ersätta
skada, som kommer av åtgärden.

32 §.

Har medlem i sådan förening, varom i 2 § förmäles, såvitt angår massåtgärd
gjort sig skyldig till otillåtet förfarande av den art, som i 30 § avses, och faller
^åtgärden inom föreningens verksamhetsområde, vare föreningen, när den
erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, pliktig att, där så ske kan,
hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet och förebygga skada
av detsamma. För sådant ändamål äge föreningen mot medlem tillämpa

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

9

varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande av
förpliktelse, som åligger medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna
innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år.

Vad nu sagts örn medlem skall, där fråga är örn förbund av flera föreningar,
gälla örn ansluten förening, så ock örn dennas medlemmar.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig
ersätta därav uppkommen skada.

33 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets
belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.

34 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

Där förening, som avses i 2 §, är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må
föreningen förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet
belöper på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem
söka åter vad föreningen sålunda utgivit. Vad i 32 § andra stycket sägs skall
äga motsvarande tillämpning.

35 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin
talan hos domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande
och i annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Vissa bestämmelser örn rättegången.

36 §.

Förseelser mot denna lag åligger det allmän åklagare att beivra. Talan örn
ansvar för förseelse, som omförmäles i 20, 22, 23, 24, 25 eller 26 §, så ock örn
förbud mot stridsåtgärd, som vidtagits eiler varom hot framställts, må föras
förutom av den, som därigenom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande
av yrkes- eller fackintressen, av vilken denne är medlem, såframt sammanslutningen
äger att kära inför domstol. Föres talan av åklagaren, åge
han ock yrka förbud mot stridsåtgärd.

37 §.

Förseelse, som avses i 21 §, skall åtalas vid rätten i den ort, där föreningen
har sitt säte.

I andra fall skall talan anhängiggöras vid rätten i den ort, där den näringsverksamhet
bedrives, som avses med vidtagen eller ifrågasatt stridsåtgärd,
eller, örn åtgärden ej avser sådan verksamhet, vid rätten i den kränktes hem -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

vist. Föres ej talan om ansvar, må svaranden ock sökas, där han är skyldig
att svara i mål örn gäld i allmänhet.

Äro genom en stridsåtgärd flera kränkta, må talan för dem gemensamt föras
vid envar domstol, som enligt vad ovan är sagt är behörig för en av dem.

38 §.

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål
inkalla vittnen och i övrigt införskaffa bevisning. Ändå att talan örn ansvar
ej föres, må rätten anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att
upplysningsvis höras, skall, evad allmän åklagare för talan i målet eller ej,
beträffande ersättning av allmänna medel för inställelse och sådan ersättnings
återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål är stadgat.

I avseende å rättegången i övrigt skall gälla vad i lag är stadgat örn brottmål,
ändå att talan ej grundar sig å handling, som är belagd med straff.

39 §.

Framgår av omständigheterna, att massåtgärd igångsatts eller, när fråga är
om hot, är avsedd att igångsättas av förening, som enligt 2 § är behörig att
företaga dylik åtgärd, må förbud mot åtgärden ej meddelas, med mindre föreningen
blivit instämd i målet.

När skäl därtill äro, må rätten meddela förbud mot massåtgärd, ändå att
den, som svarar i målet, ej kunnat övertygas att hava medverkat vid det förfarande,
varom fråga är.

40 §.

Föreligga sannolika skäl till antagande att stridsåtgärd, varom i målet är
fråga, är stridande mot denna lag, äge rätten, när yrkande därom framställes,
meddela förbud mot stridsåtgärden för tiden intill dess laga kraft ägande utslag
föreligger.

Är å landet stämning uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten, äge
domaren på ansökan meddela förordnande, varom nu är sagt. Innan förordnande
meddelas i fråga örn massåtgärd, vilken vidtagits eller är avsedd att
vidtagas av förening, som är behörig därtill, skall tillfälle beredas denna alt
yttra sig över ansökningen. Har förordnande meddelats, tage rätten vid första
rättegångstillfället i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga
bestånd.

Förbud, varom i denna paragraf är sagt, kan när som helst återkallas av
rätten.

41 §.

Beslut örn förbud, som i denna lag avses, och örn återkallelse av sådant gånge
i verkställighet lika med laga kraft ägande dom.

42 §.

Uppkommer i mål, som denna lag avser, tvist örn fråga, vilken är av beskaffenhet
att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras av arbetsdomstolen,
skall rätten hänvisa parterna att där utföra sin talan beträffande denna fråga;
och vile målet i vad det beror av sagda fråga.

Andra lagutskottets utlåtande Nr Z9; motioner.

11

43 §.

För att avgiva yttrande till rätten i fråga om behörighet enligt 2 eller 3 §
att vidtaga stridsåtgärd, så ock i fråga huruvida sådan åtgärd är att anse såsom
förbjuden enligt denna lag, skall finnas en nämnd med säte i Stockholm.

Rätten inhämte nämndens yttrande, när part det yrkar, så framt det ej prövas
vara utan betydelse för målet, så ock när rätten eljest finner det erforderligt.
I '' s

44 §.

Den nämnd, varom i 43 § sägs, skall bestå av ordförande och åtta ledamöter,
vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och en ledamot, vilken
förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i^ domarvärv
erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden
som ekonomiska förhållanden i allmänhet, övriga ledamöter
skola företräda de intressen, som hänföra sig till arbetsgivare och arbetare,
jordbruk, grosshandel, detaljhandel och industri. För vice ordföranden och
övriga ledamöter förordnar Konungen ersättare enligt de för ledamöter stadgade
grunder.

Nämnden vare beslutför med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter,
som företräda särskilda intressen, tillkalle ordföranden dem, som i det
särskilda fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages.att motsatta intressen
örn möjligt bliva i lika mån företrädda. Mot den, som i nämnden sitter,
gälle samma jäv som i lag stadgas i fråga örn domare. Den mening, varom
de flesta förenat sig, utgöre nämndens beslut; vid lika röstetal äge ordföranden
utslagsröst.

Erfordras närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet, meddelas
sådana av Konungen.

45 §.

Föreligga i målet flera frågor, och skulle tidsutdräkt vållas av att någon
eller några frågor avgöras först i sammanhang med målet i övrigt, må slutligt
avgörande träffas i del av målet.

46 §.

Är part missnöjd med beslut, varigenom rätten jämlikt 40 § under rättegången
meddelat förbud eller förklarat, att förbud, som av domaren givits,
skall äga bestånd, äge han föra särskild klagan däröver.

Har domaren å landet meddelat förbud, som nu är sagt, må klagan föras hos
hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden
erhöll del av beslutet.

över hovrättens beslut i fråga, varom i denna paragraf sägs, må klagan ej
föras.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1934 och gälla till och med
den 31 december 1939; dock att vad i lagen är stadgat skall gälla även efter
sistnämnda dag, såvitt angår ansvar och skadestånd i anledning av överträdelse,
som är begången under tiden för lagens giltighet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

I motionerna I: 283 och II: 489, vilka äro likalydande, har yrkats, att det
i propositionen framlagda lagförslaget ävensom lagen örn arbetsdomstol måtte
ändras i enlighet med i motionerna framförda synpunkter. Vid motionerna
hava fogats utkast till den av motionärerna ifrågasatta lagstiftningen, vilka
utkast äro av följande lydelse:

Herrar Johan Bernhard Johanssons m. fl. och Lindmans m. fl. motioner

I: 283 och II: 489.

1) Utkast
till

DAG OM VISSA EKONOMISKA STRIDSÅTGÄRDER.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan
därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande av ekonomisk
förbindelse, såframt åtgärden, ensam eller i förening med annan samverkande
åtgärd av liknande beskaffenhet, är ägnad att medföra synnerligt
men för den, mot vilken åtgärden riktas.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar
gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd.

2 §.

Kollektiv stridsåtgärd må ej av anledning, som hänför sig till eller härrör
av arbetstvist eller annan motsättning på det ekonomiska området mellan särskilda
parter, igångsättas av annan än förening, i vars verksamhet ingår att
företaga sadan åtgärd. Vad sålunda stadgas skall dock icke vid arbetstvist
gälla om arbetsinställelse, som part utan samband med blockad eller bojkott
anordnar mot sin motpart i tvisten, ej heller vid annan ekonomisk motsättning
örn kollektiv stridsåtgärd, som part företager mot sin motpart för att förmå
denne att, utan slutande av avtal, i förhållande till angriparen tillämpa vissa
priser eller dylikt.

_ Där förening med verksamhet, som i första stycket sägs, utgör huvudorganisation
i förhållande till andra dylika föreningar, må ej dessa företaga kollektiv
åtgärd, utan ankommer detta på huvudorganisationen.

3 §.

Förening, som vill förbehålla sig att igångsätta kollektiv stridsåtgärd enligt
vad i 2 § stadgas, vare pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där föreningen
har sitt säte, ställa säkerhet för skadestånd, som föreningen kan bliva förpliktad
utgiva enligt denna lag. Utan hinder av vad nu är sagt äge dock förening,
vilken är part i arbetstvist rörande kollektivavtals ingående, mot sin
motpart vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

Har säkerhet blivit ställd, men varder densamma tagen i anspråk för gäl -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

13

dande av skadestånd, vare föreningen pliktig att, inom en månad efter det länsstyrelsen
därom anmanat föreningen, fylla vad som brister.

Vad i andra stycket stadgas skall hava motsvarande tillämpning, örn länsstyrelsen
finner säkerheten ej längre vara betryggande eller böra jämlikt 5 §
ökas och därför anmanar föreningen att ställa ytterligare säkerhet.

4 §.

Säkerhet, som avses i 3 §, skall utgöras av penningar eller ock av värdehandlingar
eller borgen, som länsstyrelsen godkänner. Nedsättas penningar,
skola de av länsstyrelsen göras räntebärande genom insättning i bank.

Säkerheten skall gälla följande belopp:

1. för arbetsgivarförening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen
arbetare, som av föreningens medlemmar sysselsättas;

2. för fackförbund, fackförening eller annan sådan förening av arbetare:
femtusen kronor för varje påbörjat antal av femtusen medlemmar;

3. för förening, .huvudsakligen bestående av köpmän eller andra näringsidkare,
vilka hava skyldighet att föra handelsböcker: femtusen kronor för varje
påbörjat antal av femhundra medlemmar; samt

4. för annan förening: femtusen kronor för varje påbörjat antal av ettusen
medlemmar.

Högsta belopp, för vilket säkerhet behöver ställas, vare i fall, som under

2.—4. sägs, femtiotusen kronor.

Ej må säkerheten tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken den
blivit ställd.

5 §•

Vill förening ställa säkerhet, vare den tillika pliktig att till länsstyrelsen
ingiva:

1. föreningens stadgar, innefattande bestämmelser huru beslut skall åstadkommas
och val av styrelse äga rum;

2. uppgift å de personer, som hava säte i föreningens styrelse eller som eljest
äga företräda föreningen, ävensom å deras adresser;

3. uppgift å antalet medlemmar i föreningen jämte underlydande föreningar
eller, i fall som i 4 § andra stycket 1. avses, å antalet arbetare.

Beslutes ändring i stadgarna eller sker ändring i de förhållanden, varom
ovan under 2. sägs, skall anmälan härom omedelbart göras hos länsstyrelsen.

Där på grund av ändring i förhållande, som i 4 § andra stycket avses, nedsatt
säkerhet bör ökas, vare föreningen pliktig att genast föranstalta därom.

Vad i andra och tredje styckena stadgas äge ej tillämpning, örn föreningen
hos länsstyrelsen anmäler, att föreningen avstår från behörigheten att igångsätta
kollektiv stridsåtgärd. I sådant fall äge föreningen återfå säkerheten,
där länsstyrelsen finner skäl till antagande, att denna ej behöver tagas i anspråk
på grund av stridsåtgärd, som redan vidtagits.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

6 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom
att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål

14

Andra lagutslcottets utlåtande Nr 29; motioner.

eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för
vad han gjort i nu angivet hänseende.

7 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,
politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

8 §•

Sedan arbetshäst eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
ej äga rum mot någon, där syftet är att utöva vedergällning för hans
ställning till tvisten. Samma lag vare, där förhållande för vilket vedergällning
åsyftas upphört redan före tvistens avslutande.

9 §•

Kollektiv stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon för att förmå eller hindra
honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej
heller må, oavsett vad i arbets- eller hyresavtal stadgas örn rätt till uppsägning,
avtalet i sådant syfte uppsägas i fall som avses i 1 § första stycket,
utan så är att arbetsledare eller annan i förtroendeställning finnes på grund
av denna sin ställning icke böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande
av honom underställd personals intressen, eller annan sådan anledning
föreligger.

Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för vidtagande av stridsåtgärd
i syfte att åstadkomma föreskrift i kollektivavtal, enligt vilken förtroendeman
som i första stycket sägs icke må tillhöra förening av sist omförmäld
beskaffenhet.

Ej må i något fall kollektiv stridsåtgärd vidtagas i ändamål att uppnå föreskrift
i kollektivavtal att alla i ett företag anställda eller en eller flera grupper
av dem skola tillhöra viss förening, med mindre undantag medgives beträffande
dem som vunnit anställning redan före den kollektiva stridsåtgärdens
vidtagande och vilkas anställande icke föranletts av att stridsåtgärden var
väntad.

10 §.

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, avkomlings make,
adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller syskon eller högst fyra
oskylda arbetare driver näring eller utför arbete för egen räkning må kollektiv
stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av tvist rörande arbetsförhållandet.

11 §.

Ej må någon, sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods
eller penningar genom att mot honom rikta kollektiv stridsåtgärd eller hot
därom.

Till orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning
av någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen
sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

12 §.

Örn förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

15

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

13 §.

Där i 7—11 §§ eller lagen om kollektivavtal stadgas förbud mot stridsåtgärd
med omedelbart syfte må icke i anledning av sådan motsättning till part som
där avses någon som helst stridsåtgärd riktas mot den som ej har del i tvisten.

14 §.

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,
arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant
avtal må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden, stridsåtgärd
ej riktas mot tredje man såsom medel att påverka parten. Lika med tvist örn
avtals ingående anses tvist örn dess tillämpning.

Yad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,
till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal i
förhållande till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle
eller dylikt må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden,
kollektiv stridsåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå honom att
avbryta sina ekonomiska förbindelser med parten eller vidtaga annan liknande
åtgärd mot denne.

15 §.

Det i 14 § stadgade skyddet för tredje man tillkommer icke:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, där han
till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gent emot föreningen i
avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utför arbete, som förklarats i blockad, såframt
icke blockaden är enligt denna lag otillåten eller han allenast kvarstannar
i anställning, som han erhållit före tvisten, innan denna var väntad;

3. den som under arbetstvist sysselsätter arbetare, vilken i anledning av
tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen
är enligt lag otillåten;

4. den som under tvisten lämnar part ekonomiskt understöd eller efter omläggning
eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bispringer honom; 5.

den som äger aktier till värde överstigande hälften av aktiekapitalet i
aktiebolag, som är part i tvisten, så ock den som är annan delägare än kommanditdelägare
i handelsbolag, som är part i tvisten.

Vad ovan i denna paragraf är sagt har icke avseende å skyddsarbete. Till
skyddsarbete hänföres arbete som icke kan anstå utan fara för människor eller
för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, husdjur, mogen gröda,
maskiner, varulager eller dylikt, så ock lossning av fartygslast, annat arbete
som enligt föreskrift i kollektivavtal skall såsom skyddsarbete anses.
Vad örn skyddsarbete är stadgat galle ock örn arbete som någon är pliktig att
utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete
vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

16 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd
i anledning av att han oaktat åtagande i arbetsavtal, under arbetsinstäl -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

leise vägrat att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat
arbete än i 15 § sista stycket sägs.

17 §.

Utan hinder av vad i 14 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas i syfte att genom
utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal
bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta
annat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

Om påföljd ay överträdelse ay denna lag.

Om förbud.

18 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller
framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela
förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen
tillika, där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden
att ej mindre inom viss kort tid i tidning, som av domstolen bestämmes,
införa meddelande om åtgärdens hävande, så ock på lämpligt sätt som
domstolen kan bestämma avlysa åtgärden. Införes ej i enlighet med vad domstolen
bestämt sådant meddelande i tidning, som ovan sägs, äger den, mot vilken
stridsåtgärden riktas, på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt
föranstalta örn sådant kungörande.

Förbud som ovan sagts må, när yrkande därom framställes, meddelas under
rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad, där sannolika
skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är fråga är stridande
mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som helst återkallas
av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal
eller hot örn sådan åtgärd, må, så länge förbudet består, allmän domstol eller
annan myndighet, där förbudet bragts till dess kännedom, icke å uppsägningen
grunda beslut örn avhysning eller annan verkställighet, ej heller verkställa sådant
å uppsägningen grundat beslut.

När skäl därtill äro må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat
vid det förfarande varom fråga är.

Om straff.

19 §.

Anordnas kollektiv stridsåtgärd i strid mot 2 §, vare envar, som biträtt beslut
härom eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga i
åtgärden,^ förfallen till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst ett år dömas.

Har förening, som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga kollektiv stridsåtgärd,
anordnat sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat, skall envar,
som biträtt beslut örn åtgärden, dömas till det ansvar, som i första stycket
är sagt.

20 §.

Åsidosättes föreskrift, som i 5 § andra stycket är meddelad, straffes den
försumlige med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

17

21 §.

Den som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom örn kollektiv
stridsåtgärd, lämnar uppenbart oriktig eller missvisande framställning, straffes,
där han ägt eller med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet,
med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
till fängelse dömas.

22 §.

Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 6 § eller har i anledning av motsättning,
som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som biträtt
beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker
förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd,
dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till
dagsböter.

Var stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 7 § sägs dömes till fängelse
i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd varom i denna paragraf är sagt, straffes
i fall som i första stycket avses med fängelse i högst ett år eller dagsböter
och eljest med dagsböter.

23 §.

Vidtages i strid mot 10 § kollektiv stridsåtgärd, varde envar, som biträtt
beslut örn sådan åtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att
deltaga däri, dömd till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande
må till fängelse dömas.

24 §.

Varda gods eller penningar någon avtvungna på sätt i 11 § sägs eller genom
att mot tredje man riktas stridsåtgärd eller hot därom, skall envar som
biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker
förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annat stridsåtgärd, dömas
till fängelse eller dagsböter.

Därest sådant tvång, som i första stycket avses, blivit försökt men ej fullbordat,
varde gärning, som där är sagd, straffad med fängelse i högst ett år
eller dagsböter.

25 §.

Har mot stridsåtgärd meddelats förbud som i 18 § avses, men anordnas
eller fortsättes åtgärden likväl, varde envar som åsidosätter förbudet genom
att biträda beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller genom att uppmana eller eljest
söka förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller fortsätta
annan stridsåtgärd, dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

Åsidosättes eljest föreläggande, som i 18 § sägs, och fortgå stridsåtgärderna,
dömes till dagsböter eller om upprepat föreläggande åsidosättes till dagsböter
eller fängelse i högst 6 månader.

26 §.

Innefattar handling, varå straff är utsatt i denna lag, tillika brott efter
annan lag, dömes till särskilt straff efter vardera lagen.

27 §.

Till straff enligt 25 § skall särskilt dömas, ändå att den brottslige dömes
till straff för annan förseelse mot denna lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29 j motioner.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot 20, 21
eller 25 § fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill förvunnen,
för varje gång åtal mot honom ägt rum, fällas till det straff, som för sådan
förseelse är stadgat.

I de fall, som i denna paragraf avses, må sammanlagda tiden för fängelsestraff
ej överstiga två år.

28 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Om skadestånd.

29 §.

Har någon gjort sig skyldig till förfarande som enligt 21, 22, 23, 24 eller
25 § är belagt med straff, vare han pliktig ersätta därav uppkommen skada.

Envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt 8, 9, 13 eller 14 § är
förbjuden, eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd, vare ock
skyldig ersätta skada som av åtgärden kommit.

30 §.

Där de, som äga företräda förening, varom i 2 § sägs, besluta stridsåtgärd,
vilken enligt denna lag är förbjuden, vare jämväl föreningen pliktig ersätta
skada, som kommer av åtgärden.

31 §.

Har medlem i sådan förening, varom i 2 § förmäles, såvitt angår kollektiv
åtgärd, gjort sig skyldig till otillåtet förfarande av den art som i 29 § avses och
faller åtgärden inom föreningens verksamhetsområde, vare föreningen, när
den erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, pliktig att, där så ske
kan, hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet och förebygga
skada av detsamma. För sådant ändamål åge föreningen mot medlem tillämpa
varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund av åsidosättande
av förpliktelse, som åligger medlem. Föreningen må jämväl, oavsett vad stadgarna
innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år.

Vad nu sagts örn medlem skall, där fråga är om förbund av flera föreningar,
gälla örn ansluten förening, så ock örn dennas medlemmar.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig
ersätta därav uppkommen skada.

32 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må
skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.

33 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan
skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan, må

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29 j motioner.

19

i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den förre,
en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Där förening, som avses i 2 §, är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må
föreningen förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet
belöper på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem
söka åter vad föreningen sålunda utgivit. Vad i 31 § andra stycket sägs
skall äga motsvarande tillämpning.

34 §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin
talan hos domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande
och i annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Om rättegången.

35 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

För behandling av sådana mål skola utöver de ledamöter jämte ersättare
som förordnas enligt lagen örn arbetsdomstol av Konungen för en tid av två
år i sänder utses två ledamöter med särskild insikt i handel och två ledamöter
med särskild insikt i jordbruk jämte ersättare för dem.

I mål som avse tillämpningen av denna lag vare domstolen domför med ordförande
och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare som företräda särskilda
intressen tillkalle ordföranden dem som i det särskilda fallet äga största
sakkunskap, därvid ock iakttages att motsatta intressen örn möjligt bliva i lika
mån företrädda.

36 §.

Vid domstolen skola vara anställda en eller, där så erfordras, flera åklagare
för utförande av allmänt åtal i mål enligt denna lag, så ock i talan örn förbud
i fall som avses i 37 § första stycket. Åklagare förordnas av Konungen.

37 §.

Talan om förbud enligt 18 § må föras förutom av den, som genom stridsåtgärden
eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande av
närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, så framt sammanslutningen
äger kära inför domstol, ävensom av vid domstolen anställd åklagare
på anmälan av annan målsägande än sådan sammanslutning som här avses.

Talan örn ansvar enligt denna lag må föras förutom av åklagaren och målsäganden,
av sammanslutning som nyss sagts.

38 §.

Med avseende å mål angående tillämpningen av denna lag skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen
om arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri rättegång.
Ändå att talan örn ansvar ej föres, må domstolen och där anställd åklagare
anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

39 §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att den
förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst hot

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; motioner.

om sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 § strafflagen;
ej heller skall hot örn åtgärd, varom nu sagts, föranleda straff enligt
15 kap. 23 § strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31
december 1940; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda
dag såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för lagens giltighet
ägt rum i strid mot densamma.

Då ledamöter och ersättare första gången utses enligt 35 § skall förordnandet
gälla intill den tid då förordnande enligt 4 § i lagen örn arbetsdomstol utgår.

2) Utkast
till

ÄNDRING I LAGEN DEN 22 JUNI 1928 OM ARBETSDOMSTOL.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal och mål enligt
lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder skall finnas en domstol med säte i
Stockholm, kallad arbetsdomstol.

Angående arbetsdomstolens sammansättning och rättegången vid arbetsdomstolen
i mål enligt lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder gäller vad i
nämnda lag är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31
december 1940, dock att lagen skall jämväl efter sistnämnda dag äga tillämpning
såvitt angår påföljd av förfarande, vilket under tiden för giltigheten av
lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ägt rum i strid mot densamma.

Övriga motioner.

Vad övriga motionärer hemställt återgives i det följande.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, tillåter
sig utskottet att, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.

Här må omnämnas, att några av de i anledning av förevarande proposition
nr 31 väckta motionerna i vissa delar behandlats i andra av utskottet denna
dag avgivna utlåtanden, nämligen motionerna I: 280, II: 495 och II: 499 i utlåtandet
nr 30 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 32 med förslag
till lag angående tillägg till lagen den 28 maj 1920 örn medling i arbetstvister,
motionerna I: 283, II: 489 och II: 495 i utlåtandet nr 31 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 33 med förslag till lag örn ändrad lydelse av 11
kap. 8 § strafflagen samt motionen II: 495 i utlåtandet nr 32 i anledning av
väckta motioner angående visst tillägg till 11 kap. strafflagen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

21

Historik.

1929 års riksdag.

Spörsmålet om lagstiftningsåtgärder till tryggande av tredje mans rätt till
neutralitet i ekonomiska konflikter upptogs såsom ett fristående problem första
gången vid 1929 års riksdag. I tvenne likalydande motioner i båda kamrarna
(1:12 av herr Frändén m. fl. och 11:21 av herr Nygren m. fl.) hemställdes
nämnda år, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans
rätt till neutralitet i arbet skonflikt, varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare,
som drabbades av övergrepp, måtte särskilt beaktas.

I yttrande över motionerna avstyrkte socialstyrelsen den ifrågasatta lagstiftningen.

Jämväl andra lagutskottet avstyrkte (i utlåtande nr 42) motionerna.

I en avgiven reservation (av herrar Westman, von Sydow, Frändén, Magnusson
i Skövde, Johanson i Hallagården och Petersson i Lerbäcksbyn) hemställdes
emellertid örn skrivelse till Kungl. Maj:t i motionernas syfte. Från
denna reservation, som blev utgångspunkten för den senare verkställda utredningen
i ämnet, må följande återgivas (reservanterna angiva den lydelse utskottets
utlåtande enligt deras mening borde ha):

Utskottet förbiser ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga svårigheter
att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans neutralitet
vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning
bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare
sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären
av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler
örn skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde
böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av
föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller
utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd
tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska uppoffringar
för att understödja endera parten eller då maning i en eller annan
form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande organisationens
medlemmar.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning,
huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder må vidtagas för att
bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt,
men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller
andra stridsåtgärder, som riktas mot honom.

Det må här anmärkas, att fyra reservanter i utskottet (herrar Almkvist,
Granström, Jeppsson och Andersson i Rasjön) instämde i utskottets kläm men
voro skiljaktiga beträffande motiveringen, i vilket hänseende anfördes (jämväl
dessa reservanter angiva den lydelse utskottsutlåtandet enligt deras mening
borde lia):

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Den kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i konflikter mellan arbetsgivare
och arbetare, som stundom förekommer, anse motionärerna vara
av den allvarliga beskaffenhet, att ett ingripande av statsmakterna i lagstiftningsväg.
är. av behovet påkallat. Motionärerna ifrågasätta, huruvida icke
de organisationer eller enskilda, som igångsätta och genomföra bojkottövergrepp
mot neutral part, böra genom lagstiftning göras ekonomiskt ansvariga
för de skadeverkningar, som därav kunna uppstå.

Utskottet anser det vara av erfarenheten bestyrkt, att kränkning av tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter icke sällan förekommer. Det
torde även vara obestridligt, att denna kränkning understundom äger rum
under former, som äro ägnade att i särskild grad tilldraga sig allmän uppmärksamhet,
medföra förluster och framkalla känslor av otrygghet i den
borgerliga näringens utövande hos dem, som utan sin förskyllan bli lidande
av blockad- eller bojkottåtgärder, samt irritation och missnöje bland dem, som
drabbas av stridsmetodernas indirekta följder.

Emellertid torde det av motionärerna berörda spörsmålet vara, på sätt socialstyrelsen
i sitt yttrande framhåller, ett bland de mera komplicerade på sociallagstiftningens
område på grund av de svårigheter, som i detta fall möta för
lagstiftningens effektiva upprätthållande. Möjligheterna att kringgå eventuella
bestämmelser äro nämligen både många och lätt tillgängliga. En bojkott
mot t. ex. en näringsidkare kan lätt igångsättas utan att formliga bevis på
åtgärdens ursprung och verkningar kunna erhållas.

Vid sådant förhållande anser utskottet det böra undersökas, huruvida icke
en lösning kan vinnas på annan väg, exempelvis genom avtal därom arbetsgivare
och arbetarorganisationer emellan.

I detta avseende finner sig utskottet böra erinra därom, att på initiativ av
den nuvarande socialministern en delegation blivit tillsatt i syfte att främja
samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden och humanisera striderna
på det produktiva livets områden.

Därest genom denna delegation en lösning kunde vinnas av frågan om
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, skulle en verkligt betydelsefull
insats bliva gjord. Och detta så mycket hellre, som en överenskommelse
härutinnan mellan parterna med all sannolikhet skulle komma att erhålla en
högre grad av effektivitet än den i motionerna förordade åtgärden.

Intill dess, att en undersökning blivit verkställd, huruvida icke en lösning
kan vinnas på nu angivna väg, anser sig utskottet icke böra biträda det av
motionärerna framställda förslaget.

Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren (genom
lottning) herrar Westmans m. fl. reservation, medan andra kammaren biföll
utskottets hemställan med utslutande av dess motivering.

Kungl Maj:t den 22 november 1929.

Frågan upptogs därefter genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1929,
då professorn Ragnar Bergendal erhöll uppdrag att inom socialdepartementet
biträda med utredning i ämnet. I yttrande till statsrådsprotokollet uttalade
därvid föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, följande angående
föremålet för utredningen.

. Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan örn tredje mans rätt
till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt i särskilda
fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper
reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

23

formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra med en önskad
lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder för
att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen att träda in
i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare
eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera
parten eller att -överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden. En
fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke
behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från
andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes man emellertid i allmänhet
icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet
att ersätta genom neutralitetskränkningen vållad skada. Anspråken på dylik
lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder
från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden varit de i
praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans
rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda
missförhållanden, möter man emellertid omedelbart svårigheter med
hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför i första hand
angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning.
Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande^ lagstiftning
bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant
ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen
bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro
ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda
sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna
och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet
som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer
skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder
sådana som de, vilka här äro i fråga.

1931 och 1932 års riksdagar.

Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner örn utvidgningar av den
åt professorn Bergendal uppdragna utredningen örn tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter samt örn påskyndande av berörda utredning, nämligen
vid 1931 års riksdag motionerna 1:129 av herr Trygger m. fl., 1:131 av herr
Nilsson, Petrus, m. fl., 11:186 av herr Lindman m. fl. och 11:193 av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. samt vid 1932 års riksdag motionerna 1:187
av herr Trygger m. fl. och 11:264 av herr Lindman m. fl. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet i utlåtande nr 31 vid 1931 års riksdag och i
utlåtande nr 12 vid 1932 års riksdag.

Riksdagen beslöt, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Professorn Iiergentlals utredning.

Professorn Bergendal avlämnade den 30 november 1933 utredning angående
tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål (statens offentliga utredningar 1933: 36). Vid utredningen voro
såsom bilagor fogade dels ett utkast till lag med vissa bestämmelser mot eko -

24

Andra lagutskottet utlåtande Nr 29.

nomiska stridsåtgärder, dels ett utkast till lag om ändring av 11 kap. strafflagen,
dels ock ett utkast till ändringar i tryckfrihetsförordningen. Dessa utkast
vörö enligt vad i betänkandet framhölls av preliminär natur och den sakkunnige
förutsatte att definitiva lagstiftningsåtgärder föreginges av fortsatt
utredning.

Rörande det närmare innehållet i lagutkasten hänvisar utskottet till betänkandet.
Utskottet vill allenast här anmärka att enligt de framlagda lagutkasten
skulle lagstiftningen i ämnet så till vida bygga på den grundval, som
angivits av utskottsreservanterna vid 1929 års riksdag, att tredje mans rätt
till neutralitet i konflikter skulle vara den bärande huvudtanken i lagstiftningen.

Ehuru sålunda den sakkunnige förordade en lagstiftning, byggd på tanken
örn tredje mans neutralitet i konflikter, innebar hans förslag till utformning
av lagbestämmelser i skilda hänseenden utvidgningar av eller eljest avvikelser
från den tidigare angivna ramen för lagstiftningen.

Den sakkunnige föreslog sålunda en utvidgning av den ifrågasatta lagstiftningen
till att gälla neutralitets sky dd för tredje man även vid andra konflikter
än arbetskonflikter.

Den sakkunnige föreslog vidare, att lagstiftningen skulle omfatta även
spörsmålet örn strejkbrytare och deras behandling.

En avvikelse från den tidigare angivna utgångspunkten för en lagstiftning
innefattades jämväl i den sakkunniges förslag att utforma lagen såsom en
strafflag.

Enligt den sakkunniges lagutkast skulle mål, som avsåge tillämpningen av
den ifrågasatta lagstiftningen, handläggas vid de allmänna domstolarna.

Över den sakkunniges utredning ha yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar.

Yttrandena ha tryckts (statens offentliga utredningar 1934: 10). Beträffande
yttrandenas innehåll hänvisar utskottet till nämnda publikation.

Kungl. Maj:t den 9 mars 1934.

Den 9 mars 1934 tog Kungl. Maj :t ställning till spörsmålet örn ärendets vidare
behandling. Vid sin anmälan av ärendet för Kungl. Majit nämnda dag
hemställde föredragande departementschefen, statsrådet Möller, örn bemyndigande
att tillkalla en kommission för ytterligare prövning av det föreliggande
lagstiftningsproblemet. Det egentliga utredningsarbetet borde enligt departementschefens
mening anförtros åt tre personer. Härutöver borde kommissionen
bestå av högst tio representanter för olika meningsriktningar.

Som direktiv för kommissionens arbete anförde departementschefen i huvudsak
följande.

Vid^ den ytterligare utredning av det föreliggande lagstiftningsproblemet,
som sålunda nu bör komma till stånd, torde utredningsmännen böra ingående
pröva de erinringar, som i de avgivna utlåtandena framställts mot det föreliggande
utkastet till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.
De böra därvid överväga en sådan läggning av en eventuell lag i ämnet,
att densamma icke får karaktären av strafflag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

25

Bland övriga viktigare frågor, som kräva ytterligare prövning och som ej
omnämnts i det föregående, vill jag fästa uppmärksamheten på lagutkastets
ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits från förbudet
mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hava karaktären
av arbetsnedläggelse, synes stundom kunna leda till att den lovliga totala arbetsnedläggelsen
tillgripes i stället för den mindre omfattande och ur arbetsfredens
synpunkt mindre störande partiella blockaden. Vidare erfordras en
förnyad prövning av lagutkastets bestämning av neutralitetsbegreppet, särskilt
i vad avser strejbrytare som under pågående konflikt fortsätta arbetet.
Lagutkastets ståndpunkt, att uppsägning av skriftligt avtal i vedergädlningssyfte
eller såsom en akt av föreningstvång eller föreningsrättskränkning förbjudes,
medan uppsägning av muntligt avtal i samma syfte icke drabbas av
samma förbud och påföljd, har från flera håll kritiserats och synes på nytt
böra övervägas. Möjligheten att mera effektivt än i lagutkastet skett skydda
kontorspersonals, arbetsledares och andra anställdas neutralitet under arbetskonflikt
bör ytterligare prövas, såsom ock påyrkats i yttranden från Sveriges
kontoristförening och Sveriges arbetsledareförbund. Härvid torde särskilt
övervägas ogiltigförklarande av avtalsbestämmelser, genom vilka den anställde
frånhänder sig sin neutralitet.

Uppgiften för en lagstiftning bör huvudsakligen vara att utmönstra vissa
slags stridsåtgärder på den grund att de verka obilligt och irriterande genom
att indraga utomstående neutrala i dem ovidkommande konflikter. Att i en
lagtext noggrant definiera vilka stridsåtgärder böra ur angivna synpunkter
förbjudas är, enligt vad det föreliggande lagutkastet och avgivna remissyttranden
giva vid handen, synnerligen vanskligt. Örn emellertid kriminalisering
undvikes, torde dessa svårigheter minskas. I händelse av en sådan omläggning
av lagstiftningen skulle dessutom tanken på en central specialdomstol
eller skiljenämnd för prövning av hithörande frågor kunna upptagas till prövning.
Med hänsyn till att man rör sig på ett nytt och svåröverskådligt område,
där en lagstiftning skulle innebära brytning med vissa hittills tillämpade bruk
såväl på arbetsmarknaden som inom affärslivet, torde vidare böra övervägas en
sådan anordning, att den centrala domstolen eller nämnden äger meddela förbud
mot stridsåtgärder av viss i lagen angiven art, och att särskild påföljd
inträder först vid vägran att efterkomma sådant förbud.

Till ledamöter av kommissionen att handhava det egentliga utredningsarbetet
förordnade departementschefen ordföranden i arbetsdomstolen, f. d. justitierådet
A. Lindhagen, professorn Bergendal och häradshövdingen, förutvarande
justitieombudsmannen S. E. Ekberg. Till ledamöter av kommissionen utsågos
därjämte verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen G.
Söderlund, ledamoten av landssekretariatet J. A. Forslund, redaktören för tidskriften
Kooperatören A. Gjöres, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund
Y. O. L. Strömberg, ordföranden i riksförbundet landsbygdens folk,
hemmansägaren C. G. Johansson i Stora Skedvi och ombudsmannen hos Sveriges
arbetsledareförbund E. Ahlberg samt slutligen ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren P. Gustafsson i Benestad, ledamoten av riksdagens
första kammare redaktören S. Hansson, ledamoten av riksdagens första
kammare, numera generaldirektören A. S. E. Larsson och professorn N. H. Å.
Hassler. Åt Lindhagen uppdrogs tillika att vara kommissionens ordförande.

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Tretton maiinakoinmissioiiens förslag.

Den 4 maj 1934 avlämnade kommissionen betänkande med förslag dels till
lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder, dels ock till lag örn ändring i
11 kap. strafflagen. Betänkandet har tryckts (statens offentliga utredningar
1934:16).

Kommissionen förutsatte att de framlagda lagförslagen skulle kompletteras
med vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, ehuru kommissionen ej framlade
förslag i sådant hänseende.

Kommissionens lagförslag ha avtryckts i utskottets utlåtande (sid. 3—12) i
samband med redogörelsen för den av herr Sandberg väckta motionen II:
495.

Beträffande det närmare innehållet i lagförslagen får utskottet i den mån
redogörelse därför icke lämnas här nedan hänvisa till utlåtandet i nämnda del.

över kommissionens förslag ha yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter
och sammanslutningar. Yttrandena ha tryckts (statens offentliga utredningar
1934:30). I propositionen lämnas kortfattade redogörelser för yttrandenas
innehåll.

1934 års riksdag.

Med anledning av åtta vid 1934 års riksdag väckta motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 150 av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr l5l, 152
och 153 av herr Johan Bernhard Johansson m. fl., samt motionerna i andra
kammaren nr 290 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. och nr 337, 338 och!
339 av herr Lindman m. fl., anhöll riksdagen i skrivelse den 11 juni 1934 (nr
370), under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 47, att Kungl. Maj:t, med beaktande av vad utskottet
i sitt nämnda utlåtande anfört, ville för riksdagen framlägga förslag till lag
örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter samt vid ekonomiska
konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt.

Rörande de allmänna grunder på vilka en blivande lagstiftning i ämnet borde
bygga anförde utskottet i huvudsak följande.

Erfarenheten har givit vid handen, att kränkning av tredje mans rätt förekommit
på skilda områden, där ekonomiska motsättningar kunna föranleda
stridsåtgärder av olika slag. Det synes därför vara ställt utom tvivel, att en
blivande lag icke bör vara inskränkt till arbetskonflikter utan gälla jämväl vid
ekonomiska konflikter på hyresmarknaden och inom näringslivet i övrigt. Vid
en lagstiftning på ett så vidsträckt och svåröverskådligt område är det tydligen
av vikt, att den rättsliga regleringen tager hänsyn till de skiftande förhållanden,
som olika verksamhetsgrenar förete, och icke utformas med beaktande
av förhållandena endast inom någon av dessa.

Under den utredning, som ägt rum sedan den sakkunnige avgivit sitt betänkande,
har föreslagits uppställande av vissa regler i syfte att i största utsträckning
kunna begränsa användningen av straff såsom påföljd för vidtagande
av olovliga stridsåtgärder. Enligt utskottets mening är det eftersträvansvärt,
att en blivande lag erhåller en sådan läggning, ehuru det måhända
torde komma att visa sig, att ett fullständigt undvikande av kriminalisering
ej låter sig göra, därest lagen skall erhålla tillbörlig verkan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

27

Med avseende å den grundåskådning, som bör giva en lagstiftning i ämnet
sin prägel, torde här kunna erinras örn vad riksdagen i skrivelse till Konungen
den 30 april 1926 (nr 167) rörande åtgärder till arbetsfredens främjande anfört:
»Tydligt är att härvid åsyftas en lagstiftning, som är rättvist avvägd,
fri från ensidighet och avpassad efter ett demokratiskt samhälles rättsordning.
» Uppenbarligen äger den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck,
tillämpning å den nu ifrågasatta lagstiftningen. Denna bör följaktligen icke
rikta sig mot en viss samhällsklass, överhuvud bör den syfta till beredande
av rättsskydd åt en var, som äger grundade anspråk på att icke bliva indragen
i de konflikter, varom här är fråga, örn än en lagstiftning av nu angiven
innebörd kommer att inskränka rörelsefriheten i vissa hänseenden, lära berättigade
gensagor dock icke kunna resas mot att, inom de gränser som här antytts,
enskilda intressen underkastas en rättslig reglering.

Angående inom utskottet avgivna reservationer hänvisas till utskottets
nämnda utlåtande nr 47/1934, sid. 13 och 14.

Propositionen.

Propositionens förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder utgör en
inom socialdepartementet verkställd överarbetning av trettonmannakommissionens
förslag. Liksom detta sistnämnda avser propositionens lagförslag i princip
att förbjuda ekonomiska stridsåtgärder, vidtagna mot tredje man, d. v. s.
mot den som icke är part i den egentliga tvisten. Men därjämte upptager lagförslaget
liksom kommissionens förslag en avdelning, vari behandlas vissa speciella
fall, då stridsåtgärd riktas icke mot tredje man utan mot part. Däremot medtages
icke i propositionen det av kommissionen förordade fristående förslaget örn
tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende generellt förbud mot utdelande av
blockadlappar, utställande av blockadvakt o. d. å offentlig plats, även när
stridsåtgärd i och för sig är tillåten. Icke heller medtages i propositionen förslaget
örn ändring i tryckfrihetsförordningen, avseende straff för uppmaning
i tryckt skrift till förbjudna stridsåtgärder. En ändring i grundlag har icke
ansetts böra ske i anslutning till den provisoriska lag, varom här är fråga.

Lagförslagets huvudtanke är, liksom kommissionens motsvarande förslag,
att skydda utanför en ekonomisk konflikt stående näringsidkare att indragas i
denna emot sin vilja. Det bygger på den grundsatsen att konflikter böra utkämpas
mellan de tvistande parterna själva och att utomstående näringsidkare
skola tillåtas att behålla en neutral ställning till båda de stlidande parterna.

En huvudförutsättning för lagstiftningen har enligt föredragande departementschefens,
statsrådet Möllers, uttalande i motiven varit att densamma icke
enbart reglerar stridsåtgärder mot tredje man, som vidtagas i anslutning till
konflikter på arbetsmarknaden. Därest lagstiftningen skall upphöja till en
rättsprincip grundsatsen örn skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister,
bör enligt departementschefens mening denna rättsprincip genomföras även på
andra områden av det ekonomiska livet, där förhållandena äro likartade. I
detta hänseende intager propositionen samma ståndpunkt som professorn Ber -

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

gendals betänkande och kommissionens förslag. Tredje mans neutralitet skyddas
sålunda även i konflikter, som utkämpas mellan t. ex. jordbrukare och deras
avnämare eller deras leverantörer, i strider på hyresmarknaden, i konflikter
mellan konkurrenter på affärslivets område eller i konflikter mellan arbetsgivare
inbördes (t. ex. leveransspärr gentemot tredje man).

Förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder inledes (1 §) med en
beskrivning av de stridsåtgärder, som äro föremål för reglering i lagen i vissa
särskilda fall. Det skiljes i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens
förslag på tre grupper av stridsåtgärder: kollektiva stridsåtgärder, d. v. s.
blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller därmed likställda
åtgärder; uppsägning av arbets- eller hyresavtal samt annat avbrytande
av ekonomisk förbindelse, när det sker av flera i samverkan eller eljest är till
avsevärt men för den angripne.

De sålunda angivna stridsåtgärderna av olika typer äro förbjudna dels i
vissa uppräknade undantagsfall, när de riktas mot andra parten i en tvist, dels
mera generellt, när de riktas mot neutral tredje man.

Inom den första gruppen av förbudsbestämmelser — stridsåtgärder mot part
—• märkas följande fall. Stridsåtgärd, som utgör led i en förföljelse av viss
person, igångsatt i anledning av hans religiösa eller politiska åsikter eller av
andra liknande grunder, får icke vidtagas (2 §).

Det andra hithörande fallet avser vad kommissionen kallat stridsåtgärder i
vedergällningssyfte (3 §). Därmed åsyftas stridsåtgärder, som vidtagas i
syfte att straffa en person för hans hållning i en redan avslutad konflikt eller
tvist. Sålunda förbjudas arbetsgivare att efter uppgörelse i en arbetskonflikt
vidtaga stridsåtgärd i form av avskedande av arbetare, som varit särskilt aktiv
under konflikten. Vidare hör under denna bestämmelse det fall då en utomstående
tredje man, t. ex. en handlande, efter primärkonfliktens slut utsättes för
bojkott på grund av sin hållning under konflikten. Tankegången är att alla dylika
trakasserier skola upphöra med primärkonfliktens biläggande. Enligt kommissionsförslaget
skulle även alla repressalier mot stadgebrytande föreningsmedlemmar
och mot andra osolidariska arbetsgivare och arbetare vara förbjudna
i och med primärkonfliktens avslutande. I denna sistnämnda punkt avviker
propositionen från kommissionens förslag. Prickning av strejkbrytare skall
icke vara förbjuden i och med att arbetskonflikten upphört. Ej heller skall
t. ex. en förening av jordbrukare vara förhindrad att även efter primärkonfliktens
avslutande vidtaga repressalier mot en osolidarisk medlem. Dock skall
åtgärd, som nu sagts, vara förbjuden, där den är att hänföra till förföljelse som
i 2 § sägs. I detta sammanhang anmärkes i motiven att de repressaliemedel,
som arbetsgivareföreningar använda gentemot osolidariska medlemmar, nämligen
indrivning av vite enligt deponerade reverser, redan enligt kommissionens
förslag skulle vara medgivna såsom icke fallande under begreppet stridsåtgärd.

Det tredje stadgandet i avdelningen örn stridsåtgärder mot part avser förbud
mot stridsåtgärder, som innefatta kränkning av föreningsrätten (4 §).
Propositionen gör detta skydd för föreningsrätten mer omfattande än vad kom -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

29

missionen föreslagit genom att uppställa en allmän regel örn föreningsrättens
respekterande och örn förbud mot alla slags stridsåtgärder utan undantag. Angående
föreningsrätt för arbetsledare oell annan i förtroendeställning hade kommissionsförslaget
gjort den inskränkningen att uppsägning av arbets- eller hyresavtal
såsom stridsåtgärd icke skulle vara förbjuden örn vederbörande ansåges
ej skäligen böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av
honom underställd personals intressen eller annan sådan anledning förelåge.
Enligt propositionen må inskränkningar i föreningsrätten för dessa personer ske
endast i kollektivavtal. Propositionen upptager icke något förbud mot stridsåtgärder,
som åsyfta organisationstvång. Denna fråga har betraktats såsom
helt fristående från spörsmålet örn föreningsrätten och ej tillräckligt utredd
för att kunna upptagas i lagförslaget.

Såsom fjärde fall av partsstrider upptager propositionen förbud mot kollektiva
stridsåtgärder, riktade mot familjeföretag och föranledda av tvist rörande
arbetsförhållandet (5 §). Propositionens förslag överensstämmer här i
sak med kommissionens. Det fridlyser sålunda från kollektiva stridsåtgärder
den som utför arbete för egen räkning eller driver näring utan biträde av annan
än make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller
syskon.

Slutligen upptagas såsom femte fall i denna avdelning de s. k. utpressningsblockaderna
och under vissa betingelser även s. k. indrivningsblockader (6 §).
Propositionen avviker i vissa hänseeuden från kommissionsförslaget. Beträffande
utpressningsblockader stadgas, att stridsåtgärd — vare sig kollektiv
sådan eller individuell — ej må vidtagas i syfte att förskaffa någon betalning
för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå någon att avstå från
honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda någon obehörig vinning.
Vad indrivningsblockader beträffar förbjudas de när de avse indrivning av
betalning av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse
vartill gälden hänför sig, såframt denne varken är betalningsskyldig för
gälden eller vid övertagandet haft eller bort ha kunskap örn dess förhandenvaro.

Vissa i kommissionsförslaget intagna ytterligare förbud inom denna avdelning
ha brutits ut för att behandlas i annat sammanhang eller ytterligare utredas.

Avdelningen örn stridsåtgärder mot tredje man innehåller i likhet med kommissionsförslaget
ett allmänt förbud mot sådana stridsåtgärder, under förutsättning
att tredje man iakttagit neutralitet i tvisten. Är primärkonflikten
lagstridig eller avtalsstridig, skall tredje mans skydd vara ännu mer utsträckt,
i det att neutralitet då ej uppställes såsom betingelse för skyddet. I konkurrenstruster
förbjudas dock endast kollektiva stridsåtgärder mot tredje man,
även detta i överensstämmelse med kommissionsförslaget (8 och 9 §§).

Vad angår neutralitetsbegreppet avviker propositionen (10 §) från de tidigare
förslagen i vissa hänseenden. Den viktigaste avvikelsen gäller frågan
örn strejkbrytares ställning under konflikt. Kommissionen hade gjort en

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skillnad mellan det fall då någon redan tidigare varit anställd vid arbetsplatsen
och under konflikten fortsatt arbetet, å ena sidan, och det fall då någon
antagit arbete under eller omedelbart före konflikten, å andra sidan. Endast
strcjkbrytare av den senare kategorien skulle betraktas som oneutrala. Propositionen
har icke bibehållit denna skillnad utan hänför båda kategorierna
till dem som icke åtnjuta skydd. Endast i vissa undantagsfall, nämligen örn
konflikten utgör avtalsbrott eller eljest är lagstridig eller vidtagen i strid mot
organisationens stadgar och när fråga är örn »skyddsarbete», åtnjutes skydd
av dem, som bryta blockaden. Propositionen har ock tillfogat ett par kategorier
av »oneutrala», nämligen sådana som stå i viss ekonomisk intressegemenskap
med part i tvisten. Angående begreppet skyddsarbete har propositionen
dels vidtagit vissa inskränkningar, dels ock vissa utvidgningar. Skyddsarbete
är enligt propositionen sådant arbete, som icke kan anstå utan fara för människor
eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,
husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som man är skyldig
utföra på grund av offentlig tjänsteplikt eller särskild föreskrift i lag.

Liksom enligt kommissionsförslaget skall arbetsledare, tjänsteman eller därmed
jämställd vara befriad från att vid arbetsinställelse utföra, förutom sina
vanliga göromål, annat arbete än skyddsarbete (11 §). Avtal av annan innebörd
är ogiltigt. Skyddsarbetet skall icke kunna, såsom kommissionen hade
föreslagit, bestämmas på avvikande sätt i kollektivavtal.

Sympatistrider räknas såsom stridsåtgärder mot tredje man men tillåtas
när primärkonflikten utgöres av tvist angående upprättande av kollektivavtal.
Till medgivna sympatiaktioner räknas arbetsinställelse jämte arbetsblockad
ävensom vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra
från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten (12 §). Propositionen
överensstämmer härutinnan med kommissionens förslag.

Beträffande påföljderna av bestämmelsernas överträdande avviker propositionen
från kommissionsförslaget. Kriminalisering har i möjligaste mån undvikits.
Den vanliga påföljden är skadestånd (13 §). Jämte skadestånd kan
överträdelse av lagen medföra att domstolen utfärdar förbud mot stridsåtgäi •
dens vidtagande eller fortsättande m. m. (17 §). Straffpåföljd inträder vid
kollektiva stridsåtgärder endast i ett fall, nämligen om någon, efter det domstolen
meddelat förbud, uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga
i kollektiv stridsåtgärd, och eljest i det fall att någon, efter förbuds utfärdande,
vidtager eller fortsätter annan stridsåtgärd än kollektiv. Straffet utgöres
av dagsböter (18 §).

I motsats mot kommissionen föreslås i propositionen inrättandet av en specialdomstol
för ekonomiska stridsåtgärder. I denna skola representanter för
de viktigaste närings- och yrkesintressen, som av lagen beröras, ha säte (19 §).
Allmän åklagare äger åtalsrätt när fråga är örn ansvarstalan. En eller flera
särskilda åklagare skola förordnas för dessa mål (20 och 21 §§).

Beträffande domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes
skola i huvudsak gälla bestämmelserna i lagen örn arbetsdomstol (23 §),

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

31

De i kommissionsförslaget upptagna föreskrifterna om vissa villkor för behörighet
att vidtaga stridsåtgärder och om ställande av säkerhet (§§ 2—5 i
kommissionsförslaget) ha icke medtagits i propositionen. Dessa bestämmelser,
som icke hade någon motsvarighet i det bergendalska förslaget, ha av
departementschefen ansetts utgöra betydande och av förhållandena ej motiverade
inskränkningar såväl i oorganiserades som i organisationers handlingsfrihet.
Särskilt på områden där organisationsväsendet befinner sig på ett relativt
outvecklat stadium skulle behörighetsreglerna enligt departementschefens
mening vara ägnade att i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel.

I övergångsbestämmelserna till propositionens lagförslag har föreslagits, att
lagen skall träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31 december
1938.

Övriga bestämmelser i svensk rätt.

Förutom bestämmelserna i en blivande lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder
komma även gällande rättsgrundsatser att bli tillämpliga å dylika
stridsåtgärder. Utskottet övergår nu till en redogörelse för dessa grundsatser.

De bestämmelser i gällande svensk lagstiftning, som kunna äga betydelse
för bedömandet av frågan om stridsåtgärders tillåtlighet, äro 15 kap. 22 §
och 16 kap. 8 § strafflagen, lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal samt
lagen den 11 juni 1915 örn avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område. Däremot innehåller lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens inga bestämmelser som ha avseende å ekonomiska
stridsåtgärder.

15 kap. 22 § strafflagen.

Enligt detta lagrum stadgas straff, i första stycket för den som tvingar någon
utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot att
något göra, tåla eller underlåta, samt i andra stycket för den som försöker,
på sätt nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra
någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete. Såväl för det
fullbordade brottet i första stycket som för försöksbrottet i andra stycket kräves
att den tvingande velat förmå den tvungne till ett handlande av positiv
eller negativ natur. På grund härav är det i första hand uppenbart att sådana
stridsåtgärder, vilka icke tillgripas i syfte att förmå den angripne till
något handlande, utan huvudsakligen användas för att straffa honom, t. ex.
prickning av en strejkbrytare efter arbetstvistens biläggande eller efter det
att strejbrytaren slutat arbeta på den blockerade arbetsplatsen, icke kunna föranleda
straff för tvång enligt ifrågavarande lagrum. Går däremot angriparens
syfte ut på att tvinga den angripne att handla på visst sätt, t. ex. att
förmå part i en tvist till visst medgivande eller förmå tredje man att ansluta
sig till en stridsåtgärd mot parten, torde det avgörande spörsmålet för frågan
örn blockadåtgärdens straffbarhet vara det, örn företagande av en blockadåt -

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

gärd eller hot om företagande av en sådan åtgärd kan betraktas såsom hot av
sådan art varom i nämnda lagrum förmäles. I detta avseende må till en början
framhållas att i rättspraxis någon slutlig lösning av frågan örn hur hotet
skall vara beskaffat icke föreligger. Emellertid torde det icke vara nödvändigt
att ta ställning till denna principiella fråga för avgörande av det förevarande
spörsmålet huruvida hot örn blockad eller hot örn företagande av blockadåtgärd
kan anses falla under hot i 22 §. Detta spörsmål har nämligen
varit föremål för prövning i ett antal rättsfall utan att domstolarna därvid tagit
ställning till den nyssnämnda principiella frågan.

Av dessa rättsfall (se t. ex. N. J. A. 1910 not. B nr 268, 1911 not. B nr 719,
1912 sid. 97 och 1926 not. B. nr 344) framgår att Högsta domstolen icke funnit
hot örn företagande av blockadåtgärder eller vidtagande av sådan åtgärd
innebära hot av det slag varom i 15 kap. 22 § förmäles. Enskilda ledamöter
av domstolen hava dock varit av motsatt mening.

16 kap. 8 § strafflagen.

Jämväl blockadåtgärdernas förhållande till ärekränkningsbrottet påkallar i
detta sammanhang beaktande. Härvidlag är emellertid att märka att det
blotta vidtagandet av en blockadåtgärd eller hot därom icke kan anses såsom
ärekränkning. Vad som föranleder att ett samband mellan en blockadåtgärd
och ett ärekränkningsbrott kan uppstå, är det förhållandet att ett blockadmeddelande
eller en direkt uppmaning till någon att ansluta sig till en blockadåtgärd
ofta förses med en sådan motivering, att häri ligger ett utsättande
eller fortspridande av rykte örn gärning eller last, som för någons ära, goda
namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menlig är.
Under sådana omständigheter har meddelandet eller uppmaningen ansetts vara
straffbar enligt 16 kap. 8 § strafflagen (vanligen — med hänsyn till att
handlingen ofta utgör tryckfrihetsbrott — jämförd med § 3 liro tryckfrihetsförordningen).
Så är i synnerhet fallet örn meddelandet eller uppmaningen
innehåller, att en person prickats på grund av osolidariskt handlingssätt.
(Jmfr N. J. A. 1932 not. B nr 635 och 1934 sid. 121.)

Det torde emellertid böra anmärkas att i de fall, där blockadmeddelandet
icke innehåller någon uppgift örn anledningen till blockaden, någon tillämpning
av 16 kap. strafflagen icke lärer kunna ifrågakomma. Även då en motivering
för blockaden lämnas torde ofta uppgifterna i densamma vara så allmänt
formulerade att förutsättningarna för straff enligt berörda kapitel ej
äro för handen. (Jmfr N. J. A. 1932 not. B. nr 151.)

Civila rättsverkningar.

I vissa fall kan företagandet av ekonomiska stridsåtgärder giva upphov till
civila rättsverkningar. I detta avseende må först framhållas att företagandet
av en ekonomisk stridsåtgärd mången gång kan innebära ett avtalsbrott. Är
så fallet, kan åtgärden uppenbarligen föranleda skadeståndsskyldighet i enlighet
med gällande rättsregler rörande skadeståndsskyldighet på grund av
avtalsbrottet. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att jämlikt lagen

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

33

den 22 juni 1928 om kollektivavtal »arbetsinställelse, blockad, bojkott eller
annan därmed jämförlig stridsåtgärd» under vissa omständigheter icke får av
parterna vidtagas under den tid avtalet är gällande, samt att ett avtalsbrott
i berörda avseende medför skadeståndsskyldigliet enligt de särskilda regler,
som i nämnda lag givas.

Vidare må erinras därom att jämlikt 29 § avtalslagen rättshandling, som
någon rättsstridigt tvungit annan att företaga, icke är gällande mot den tvungne
bland annat, där den gentemot vilken rättshandlingen företogs själv utövat
tvånget. Då det använda tvångsmedlet icke i och för sig behöver vara rättsstridigt
örn blott det använda tvånget varit rättsstridigt, lärer t. ex. en blockadåtgärd,
varigenom någon tilltvingar sig obehöriga förmåner (utpressningsblockad),
kunna anses såsom rättsstridigt tvång, varom i berörda paragraf
sägs. I sådant fall kan den genom blockadåtgärden framtvungna rättshandlingen
förklaras ogiltig och angriparen förpliktas återbära vad han på grund
av rättshandlingen uppburit.

Det spörsmål, som tilldrager sig största intresse i detta sammanhang, hänför
sig emellertid till frågan i vad mån en icke avtalsstridig stridsåtgärd kan
föranleda skadestånd enligt allmänna rättsgrundsatser. Uppenbarligen förhåller
det sig nämligen så att angreppen mot tredje man endast sällan kunna
föranleda skadeståndsskyldighet på grund av avtalsbrott, då det i regel icke
föreligger något avtalsförhållande mellan angriparen och den angripne tredje
mannen. — Att en blockadåtgärd i och för sig icke giver upphov till skadeståndsskyldighet
synes hava fastslagits genom ett av högsta domstolen år
1925 avgjort mål (se N. J. A. 1925 sid. 85). I berörda mål hade en bageriidkare,
vars rörelse på grund av arbetstvist förklarats i blockad av en fackförening,
instämt vederbörande fackförbund, som godkänt föreningens blockad,
med yrkande bland annat att förbundet måtte förpliktas att till honom
utgiva skadestånd för det avbräck blockaden vållat hans rörelse. Yrkandet
ogillades i samtliga instanser, därvid hovrätten, vars dom enhälligt fastställes
av Högsta domstolen, förklarade, att målsäganden icke visat någon omständighet,
på grund varav fackförbundet kunde kännas skyldigt att till honom
gälda skadestånd i fordrat hänseende.

Samma ståndpunkt har jämväl intagits i ett senare rättsfall (se N. J. A.
1932 not. B nr 151), ehuru där en ledamot i Högsta domstolen uttalade
avvikande mening, av vilken synes framgå, att en blockad enligt denne ledamots
åsikt under vissa omständigheter kunde vara att anse som rättsstridig
och alltså föranleda skadestånd, nämligen örn den igångsatts i rättsstridigt
syfte eller genomförts på rättsstridigt sätt.

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottets förslag.

Allmänna synpunkter.

I likhet med föredragande departementschefen är utskottet av den meningen,
att en reglering i lag av frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska
konflikter och vissa därmed sammanhängande spörsmål nu bör komma
till stånd. Utskottet kan sålunda ej tillstyrka det i motionen 1:288 av herr
Branting och i motionen II: 487 av herr Olsson i Stockholm m. fl. framställda
yrkandet, att riksdagen måtte avslå propositionen, ej heller den i motionen
II: 482 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors gjorda hemställan att riksdagen
måtte besluta att genom en folkomröstning för eller mot tredjemanslagstiftningen
ge svenska folket tillfälle att säga sin mening samt i avvaktan
på resultatet av denna omröstning uppskjuta behandlingen av det föreliggande
lagstiftningsärendet.

Utskottet kan ej heller tillstyrka det av herr Branting i motionen I: 288 alternativt
framställda yrkandet att riksdagen, vid antagandet av en lag örn
vissa ekonomiska stridsåtgärder, måtte jämväl besluta i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn utarbetande av en sammanförd, systematiserad lagstiftning
till skydd för arbetsanställda, eller en särskild Arbets-Balk, varmed i motionen
åsyftas 1) skydd mot orättvist avskedande, 2) rätt till viss uppsägningstid,

3) rätt till viss minimilön, 4) rätt till semester, 5) rätt till människovärdiga
arbetsförhållanden, 6) rätt till ledighet, understöd och återanställning vid
barnsbörd, 7) rätt till pension efter långvarig tjänst i samma företag, 8) kollektivavtalsrätt,
9) verksamma garantier för utfående av intjänt arbetslön,
10) samhällelig kontroll i de anställdas intresse över företagare och deras förlagsgivare.
De av motionären berörda spörsmålen äro nämligen föremål för
behandling i annat sammanhang. Åtskilliga av desamma ingå sålunda i kommitténs
angående privatanställda uppdrag och vissa ha behandlats i dess
betänkande med förslag till lag örn arbetsavtal (statens offentliga utredningar
1935: 18). Jämväl den av Kungl. Majit den 31 december 1934
igångsatta utredningen i anledning av riksdagens skrivelse den 11 juni 1934,
nr 373, med begäran om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas
i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen
och att främja arbetsfreden torde ha betydelse för de spörsmål
motionären berört.

I anledning av vad som anförts av herr Keuterskiöld i motionen I: 289 vill
utskottet hänvisa till den förut (sid. 31 ff.) lämnade redogörelsen. Av denna
framgår i vad mån vidtagandet av ekonomiska stridsåtgärder kommer i strid
med gällande grundsatser i svensk rätt. Enligt utskottets mening torde det
vara klart att de fall, där skydd ej beredes enligt den nu föreslagna lagstiftningen,
icke därigenom få karaktären av fall, vilka lagen tillåter. De bli
fortfarande att bedöma enligt gällande rättsgrundsatser. Detta torde för öv -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

35

rigt framgå av själva lagtexten med den avfattning densamma givits såväl
i propositionen som i utskottets förslag. Både i 15 och 17 §§ i utskottsförslaget
uttalas att de där angivna fallen, då tredje man icke åtnjuter skydd,
utgöra undantag allenast från det i 14 § i förslaget stadgade skyddet. Någon
inskränkning i det skydd, som enligt hittills gällande svensk rätt åtnjutits
mot ekonomiska stridsåtgärder, har således icke skett genom det föreliggande
lagförslaget. En arbetsvillig åtnjuter skydd mot en prickning (såväl straff
som skadestånd) örn åtgärden exempelvis är att betrakta som ärekränkning
även om prickningen icke är en otillåten åtgärd enligt lagen örn ekonomiska
stridsåtgärder. Vidare kan t. ex. en tredje man som angripes med en sympatiåtgärd,
vilken icke är förbjuden enligt den föreslagna lagen men som strider
mot ett kollektivavtal, erhålla skadestånd, örn han väcker talan härom hos
arbetsdomstolen.

I detta sammanhang förtjänar ock framhållas att stridsåtgärder ofta kunna
bli att bedöma både enligt den nu föreslagna lagen och gällande rätt, t. ex. örn
åtgärden strider mot lagen örn kollektivavtal eller lagen örn avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område eller örn åtgärden utgör straffbar
ärekränkning.

Vid granskningen av propositionen har utskottet ansett sig böra föreslå vissa
ändringar i eller tillägg till densamma. Dessa avse först och främst införande
av bestämmelser motsvarande kommissionens behörighetsregler, vilka gå
utöver den föreslagna lagstiftningens ram genom att reglera rätten överhuvud
att vidtaga stridsåtgärder. I nämnda bestämmelser föreslår utskottet bland
annat viss lindring med avseende å skyldigheten att ställa säkerhet. Enligt
utskottets förslag kan en topporganisation, som ställt säkerhet, medgiva att
denna må gälla även för en till densamma ansluten förening. I så fall blir
sistnämnda förening befriad från säkerhets ställande. På detta sätt torde den
kritik, som från vissa håll riktats mot de delar av behörighetsreglerna, vilka
ha avseende å säkerhets ställande, till stor del ha undanröjts.

I likhet med föredragande departementschefen är utskottet av den meningen,
att mål, som avse tillämpningen av den föreslagna lagen, böra upptagas och
avgöras av en särskild domstol. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla
den avsevärda ökning i lagstiftningens effektivitet, som vunnits såväl
härigenom som genom införandet av behörighetsreglerna. Genom möjligheterna
till skyndsamt ingripande från domstolens sida och straff för överträdelse
av sistnämnda regler när blockader och bojkotter, oberoende av örn de
äro förbjudna eller ej, vidtagas av andra än föreningar som nedsatt säkerhet
synas tillfredsställande garantier ha skapats beträffande lagstiftningens effektivitet.
Utskottet har med hänsyn härtill ansett det möjligt att, åtminstone
under den provisoriska giltighetstid varom nu är fråga, stadga straff, förutom
för överträdelse av nämnda regler och vad därmed äger samband, allenast i det
fall att någon bryter mot ett av domstolen meddelat förbud mot anordnande
eller fortsättande av stridsåtgärd.

Beträffande skydd för personer, som utföra arbete under konflikt, har utskottet
ställt sig på den ståndpunkten att det skall vara förbjudet att vidtaga

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

repressalieåtgärder när en konflikt är slut. Utskottets förslag i denna del
innebär sålunda en avsevärd skärpning i förhållande till propositionen. Härtill
kommer det indirekta skydd för nämnda personer, som blir en följd därav
att s. k. prickningar endast få vidtagas av föreningar som nedsatt säkerhet.

Möjligheterna att vidtaga åtgärder i syfte att utöva organisationstvång äro
minskade i förhållande till vad propositionen medgivit. Medan utskottets förslag
överensstämmer med propositionen därutinnan, att, med tillämpning av
den principen att lagstiftningen avser skydd för tredje man, stridsåtgärder
mot part i syfte att öva organisationstvång icke äro förbjudna, anser sig utskottet
böra föreslå, att i lagen upptages en ny bestämmelse av innehåll, att
stridsåtgärder ej få vidtagas mot en tredje man för att därigenom tvinga en
part in i en organisation eller för att hindra honom att utträda därur.

I fråga örn neutralitetsreglerna föreslår utskottet åtskilliga förändringar av
synnerlig vikt. Enligt utskottets förslag skall ett aktiebolag, vari part i tvisten
äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet, eller handelsbolag,
vari part i tvisten är delägare, icke på denna grund kunna utsättas
för stridsåtgärder. Till skyddsarbete hänföres i utskottets förslag, förutom
i propositionen upptagna arbeten, dels arbete som icke kan anstå utan fara för
skada å varulager, dels arbete med bärgning av mogen gröda och därmed jämställda
produkter, dels, under vissa förutsättningar, arbete för åstadkommande
och spridande av meddelande från offentlig myndighet eller av tryckalster
utgörande offentligt tryck, dels ock, såvitt angår arbetsledare, tjänstemän eller
därmed jämställda, arbete som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal,
godkänt av vederbörande huvudorganisationer av arbetsgivare, arbetare samt
arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda.

En person som utför arbete av nu angivet slag kan enligt utskottets förslag
icke utsättas för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder. Såväl genom
de föreslagna bestämmelserna örn skyddsarbetets omfattning som genom
uppställandet av behörighetsreglerna, vilka ju som förut omnämnts innebära
en reglering av rätten överhuvud att vidtaga stridsåtgärder gående utöver den
föreslagna lagstiftningens ram, har utskottet kommit att beröra spörsmål av
synnerlig stor samhällelig betydelse, nämligen frågan i vad mån rätten att
vidtaga stridsåtgärder på det ekonomiska livets område bör tillåtas.

På dessa omfattande spörsmål i deras helhet har utskottet ej kunnat ingå
utan torde desamma få komma under bedömande i samband med de utredningar,
som av Kungl. Majit igångsatts i ämnet.

Slutligen förordar utskottet ändrade bestämmelser rörande skadeståndsskyldighet
ävensom sådan ändring beträffande domstolens rätt att meddela förbud
att domstolen icke skall äga att återinsätta en person i en lägenhet från vilken
han avhysts på grund av en uppsägning som haft karaktären av stridsåtgärd.

(Beträffande lagens giltighetstid föreslår utskottet en utsträckning till 4 år,
nied ikraftträdande den 1 oktober 1935.

Till frågan örn skydd för ämbets- och tjänstemän samt innehavare av offentligt
uppdrag ävensom för den som avlagt vittnesmål eller avgivit utsaga vid
förhör inför myndighet m. fl. (7 § i kommissionsförslaget) återkommer ut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

37

skottet i sitt utlåtande nr 31 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 33
med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Spörsmålet örn lagstiftning avseende förbud mot utställande av blockadvakter
och utdelande av blockadlappar m. m. behandlas av utskottet i dess utlåtande
nT 32, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att i lagstiftningen
böra införas varselbestämmelser allenast av den räckvidd, som föreslagits
i propositionen nr 32. Till skälen för denna sin ståndpunkt återkommer
utskottet i sitt utlåtande nr 30 i anledning av nämnda proposition.

För de av utskottet föreslagna ändringarna skall redogörelse lämnas vid
de olika paragraferna, varvid utskottet kommer att angiva de skäl, som varit
avgörande för utskottets ståndpunkt.

Utskottet övergår härefter till en detaljredogörelse för utskottets förslag.

Specialmotivering.

Lagens underrubriker.

I anledning av att utskottet förordar införande i lagen av behörighetsregler
har viss jämkning skett i den första av lagens underrubriker.

1 §•

1 § i utskottets lagförslag motsvarar 1 § i kommissionens och propositionens
förslag.

I 1 § av kommissionsförslaget stadgas, att under beteckningen stridsåtgärd
är, allt efter de särskilda bestämmelserna i lagen, att hänföra dels blockad,
bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk), vilka åtgärder i lagen benämnas
massåtgärder, dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal, dels ock
annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera i
samverkan. Göres rättslig påföljd av avtalsbrott gällande, skall det ej i något
fall vara att anse såsom stridsåtgärd.

Kommissionens motivering till 1 § återfinnes å sid. 68 f. i propositionen.

Jämväl i kommissionens allmänna motivering göras uttalanden av betydelse
för detta stadgande (se kommissionens betänkande sid. 23 f.).

Angående en inom kommissionen avgiven reservation beträffande 1 § hänvisar
utskottet till sid. 95—96 i kommissionens betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande
1 § återfinnes å sid 69—71 i propositionen.

Det till lagrådet remitterade förslaget (se sid. 149 ff. i propositionen) skiljer
sig från kommissionsförslaget i sakligt hänseende därutinnan, att till »blockad,
bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk)» fogats »eller annan
därmed jämförlig åtgärd.» Därjämte har sista styckets bestämmelser komplet -

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

terats, så att desamma omfatta, förutom avtalsbrott, även överträdelse av föreningsstadgar,
varjämte uttalas att rättslig påföljd av avtalsbrott eller av
överträdelse av föreningsstadgar ej skall anses såsom stridsåtgärd, där ej annat
följer av vad i lagen stadgas. I redaktionellt hänseende märkes, att benämningen
»massåtgärder» utbytts mot »kollektiva stridsåtgärder».

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Vad angår önskemålen örn närmare bestämning i lagtexten av de grundläggande
begreppen i detta lagrum, torde det erbjuda stora svårigheter att på
ett uttömmande sätt beskriva de olika stridsåtgärderna. Något sådant försök
har ej heller gjorts i lagen örn kollektivavtal, där de olika slagen av kollektiva
stridsåtgärder jämväl omnämnas. Ordalagen i förevarande paragraf
ba dock fullständigats till närmare överensstämmelse med nämnda lag. Ifall
en specialdomstol inrättas, torde det bliva i möjligaste mån sörjt för en vägledande
och enhetlig rättspraxis vid tolkningen av dessa uttryck.

Yrkandet på uteslutande ur förslaget av föreskrifterna örn individuella
stridsåtgärder kan jag^ icke biträda. Lagstiftningen skulle få en utpräglat
ensidig karaktär om sådana stridsåtgärder, vilka särskilt tillgripas från arbetsgivarsidan,
lämnades utanför all reglering. Att såsom jämväl ifrågasatts
bland individuella stridsåtgärder upptaga även uppsägning av arrendeavtal,
synes knappast vara av förhållandena betingat.

I anslutning till förslag av socialstyrelsen har termen »massåtgärder» ersatts
med »kollektiva stridsåtgärder».

Sista stycket i paragrafen har fullständigats i syfte att brott mot föreningsstadgar
uttryckligen må likställas med avtalsbrott. Dessutom har genom en
hänvisning till vad i lagen stadgas en antydan givits därom, att avtalsföreskrifter
stundom vika för tvingande regler i lagen och att följaktligen ett förfarande,
som strider mot en avtalsbestämmelse, icke alltid är avtalsbrott i
teknisk mening.

Utöver de ändringar som ovan nämnts ha ett par redaktionella jämkningar
vidtagits.

Lagrådet ansag att fragen, huruvida ett avbrytande av ekonomisk förbindelse
skulle anses såsom en stridsåtgärd, icke borde vara beroende av örn det
vore en eller flera i samråd som vidtoge åtgärden utan därav örn åtgärden
vore av sadan beskaffenhet, att den ensam eller i förening med annan eller
andra åtgärder kunde i fråga örn olägenheten för den angripne åstadkomma
verkan någorlunda jämförlig med den man i allmänhet avsåge att vinna med
en i liknande ändamål företagen kollektiv stridsåtgärd. I lagtexten syntes
detta kunna uttryckas exempelvis så, att åtgärden skulle vara ägnad att ensam
eller i förening med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet
medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktades. Vad lagrådet
sålunda anfört avsåg annat avbrytande av ekonomisk förbindelse än uppsägning
av arbets- och hyresavtal men hade enligt lagrådets mening i huvudsak
giltighet även beträffande uppsägning av dylika avtal. Lagrådet fann därför
att för hänförande under stridsåtgärd borde med avseende å dessa avtal uppställas
enahanda förutsättning som angivits beträffande annat avbrytande av
ekonomisk förbindelse.

Vidare hemställde lagrådet, att de i slutet av andra stycket förekommande
orden »där ej annat följer av vad i denna lag stadgas» måtte såsom obehövliga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

39

utgå eller att, därest denna hemställan icke beaktades, den inskränkande bestämmelsen
i fråga måtte erhålla en mera vid avfattning.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört för sin ståndpunkt, hänvisas till propositionen
sid. 165—168.

Departementschefen fann vad lagrådet anfört höra vinna beaktande allenast
så till vida, att »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse» skulle betraktas
som stridsåtgärd, när det skedde av flera i samverkan eller eljest vore
till avsevärt men för den angripne.

Departementschefens motivering härför återfinnes å sid. 191 f. i propositionen.

Propositionens förslag har i anslutning till vad departementschefen anfört
givits samma lydelse som det remitterade förslaget med allenast den ändringen,
att »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller flera
i samverkan» utbytts mot »annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det
sker av flera i samverkan eller eljest är till avsevärt men för den angripne».

I fråga örn 1 § framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

I motionerna I: 283 och II: 489 yrkas ändring av paragrafen till överensstämmelse
med vad lagrådet anfört. I enlighet härmed föreslås att med
stridsåtgärd skall förstås dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout
eller strejk) eller annan därmed jämförlig åtgärd, i lagen benämnda kollektiva
stridsåtgärder, dels ock uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande
av ekonomisk förbindelse, såframt åtgärden, ensam eller i förening
med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet, är ägnad att medföra
synnerligt men för den, mot vilken åtgärden riktas. Göres rättslig påföljd
av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar gällande, skall
det ej vara att anse såsom stridsåtgärd.

I motionerna I: 283 och II: 489 har i anslutning till vad lagrådet hemställt TJtskottet.
föreslagits att uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande
av ekonomisk förbindelse skall anses som stridsåtgärd allenast såframt åtgärden
ensam eller i förening med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet
är ägnad att medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas.
En dylik regel skulle innebära, att örn exempelvis en uppsägning av ett
arbets- eller hyresavtal ej hade sådan verkan eller i varje fall icke kunde
visas hava det, uppsägningen skulle vara en tillåten åtgärd enligt den föreslagna
lagen och få riktas t. ex. mot en neutral tredje man (jfr 13 och 14 §§
i utskottets förslag) eller som vedergällning mot en person för hans ställning
till en avslutad tvist (jfr 8 § i utskottets förslag). I kollektivavtalen
förekommer ofta en föreskrift, motsvarande 8 § i utskottets förslag, eller av
innebörd att trakasserier icke få förekomma å någondera sidan efter en avslutad
konflikt. Där en sådan bestämmelse finnes har den i arbetsdomstolens
praxis så tillämpats, att när avskedande av arbetare eller vägran att återintaga
honom i tjänst skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

verksamhet under konflikten varit den verkliga orsaken till avskedandet, arbetsgivaren
förpliktats utgiva skadestånd, således oberoende av huruvida åtgärden
varit av beskaffenhet som i motionerna angivits. Det synes utskottet
icke lämpligt att en tvingande regel i lagen skulle gå mindre långt än en dylik
i kollektivavtalen förekommande bestämmelse. Med anledning härav och
under åberopande av vad departementschefen anfört har utskottet funnit sig
ej kunna tillstyrka den i nämnda motioner föreslagna ändringen.

De övriga ändringsyrkanden som framställts i motionerna synas utskottet
vara av mindre betydelse och ha icke föranlett utskottet att föreslå ändring i
propositionen.

Att de i denna paragraf angivna stridsåtgärderna — även de kollektiva —
icke blott ha avseende å arbetsmarknadens strider utan även å stridsåtgärder
på det allmänt ekonomiska området, synes utskottet tydligt framgå av lagtexten.

2 §•

Denna paragraf motsvarar kommissionens 2 § och innehåller huvudstadgandet
i de s. k. behörighetsreglerna.

Kommissionens förslag innehöll i första stycket, som huvudregel, att massåtgärd
i anledning av motsättning på det ekonomiska området, mellan särskilda
parter, icke skulle få igångsättas av annan än förening, i vars verksamhet
inginge att företaga sådan åtgärd. Härifrån stadgades emellertid två undantag.
Även annan än förening skulle äga igångsätta massåtgärd dels vid
arbetstvist örn åtgärden endast innebure arbetsinställelse och riktades mot motparten
i tvisten, dels ock vid annan ekonomisk motsättning örn åtgärden riktades
mot motparten för att förmå denne att, utan slutande av avtal, i förhållande
till angriparen tillämpa vissa priser eller dylikt. I andra stycket
av kommissionens förslag stadgades slutligen, att örn förening utgjorde huvudorganisation
i förhållande till andra föreningar de senare ej finge företaga
massåtgärder utan ankomme detta på huvudorganisationen.

I sin allmänna motivering har kommissionen (sid. 29 ff. i betänkandet) som
skäl för införandet av ifrågavarande regler anfört i huvudsak följande.

Vid ifrågavarande lagstiftning har man att räkna med två huvudgrupper av
personer och organisationer, nämligen å ena sidan organisationer och deras
ledare, vilka man med fullt förtroende kan förvänta icke komma att vidtaga
några i lag förbjudna åtgärder, samt å andra sidan enskilda personer utan
förtroendeställning ävensom ledare för en tillfälligt bildad sammanslutning
eller en på egen hand opererande avdelning under en större organisation, vilkas
ställning icke erbjuder någon synnerlig garanti för vederhäftighet eller ansvarskänsla.
För den förra gruppen skulle enbart skadeståndsskyldighet vara
en tillräckligt verksam påföljd för överträdelse av förbud enligt lagen men
däremot icke för den senare, enär dels nämnvärd skada ofta icke förekomme
och dels vilja eller tillgångar att betala utdömt skadestånd alltför ofta skulle
saknas. Med anledning härav var professor Bergendals lagutkast uppbyggt
på tanken att straff skulle utkrävas i alla fall av överträdelse av ett i lagen
uppställt förbud.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

41

Det är emellertid tydligt, att det allmännas intresse av en effektiv reaktion
mot lagöverträdelser icke kräver ingripande med straff i andra fall, än då
målet icke kan nås med andra medel. Kommissionen har därför övervägt,
huruvida man med utgångspunkt i den förut angivna skillnaden mellan olika
grupper av personer och organisationer, med vilka man i detta avseende har
att räkna, skulle kunna inskränka det straffbara området.

Härvid har emellertid kommissionen tillika beaktat, att det från det allmännas
synpunkt vore av utomordentlig betydelse att överhuvud vinna en viss
koncentration i fråga om användandet särskilt av de farliga blockad- och bojkottvapnen,
således alldeles oberoende av de förbud, som lagstiftningen kan
komma att upptaga för speciella fall. Sådana förhållandena nu äro, proklameras
blockader många gånger av okända och obetydliga organisationer utan
synliga ledare eller av alldeles lösa och endast för tillfället bildade sammanslutningar.
Anspråket att dylika blockader skola respekteras vållar förvirring
och oro. Den minsta fordran, som kan ställas på en lagstiftning rörande
ekonomiska stridsåtgärder, är att allmänhet och myndigheter kunna veta vilka
som stå bakom vidtagna åtgärder. Men härutöver framträder med styrka
kravet på att dessa farliga och skadebringande vapen endast hanteras av personer,
som kunna förväntas besitta erforderlig klokhet, erfarenhet och omdömesgillhet.

Örn man uppställer en formell gräns i fråga örn behörighet att vidtaga de
farligaste stridsåtgärderna, kan man sålunda vinna högst beaktansvärda. fördelar.
Till en början kunna många irriterande aktioner i och för sig undvikas,
alldeles bortsett från de speciella förbud mot stridsåtgärder i visst syfte, som
upptagas i lagstiftningen. Örn man vidare på detta sätt kan förbehålla behörighet
att verkställa stridsåtgärder åt organisationer, vilka erbjuda garanti
för ekonomisk stabilitet och vilkas ledning kan förväntas besitta erforderlig
besinning och omdömesgillhet, kan man i icke ringa utsträckning avstå från
att utkräva straff i de fall, då från sådana organisationers sida överträdelse
sker av speciella förbud; reaktionen från det allmännas sida kan inskränkas
till åläggande att gälda ersättning till den skadelidande. Slutligen innebär en
sådan lösning en betydande vinst även i fråga om behandlingen av dem, som
frånkännas behörighet att vidtaga stridsåtgärder men vilka det oaktat tillgripa
sådana. Visserligen är i dessa fall straff ofrånkomligt, men straffet kommer
i första rummet att utkrävas för åsidosättandet av den formella behörighetsregeln.
Var och en som saknar behörighet kan utan vidare veta, vad han har
att rätta sig efter, och behöver aldrig utsättas för frestelsen att med stöd av
en oviss subjektiv tolkning av de speciella förbudsreglerna tillgripa stridsåtgärder,
som sedermera av domstol stämplas såsom olagliga; örn någon trots
bristande behörighet vidtager stridsåtgärd, kommer detta att ske med öppna
ögon för risken, och vederbörande kan icke åberopa sig på sin bristande insikt
i fråga om lagens möjligen i övrigt svårtillgängliga innebörd.

På grundval av dessa överväganden har kommissionen sökt uppställa en dylik
behörighetsregel. Härvid har det till en början framstått såsom nödvändigt
att begränsa regelns tillämplighet till sådana områden, där stridsåtgärden
tillgripcs av anledningar, som hänföra sig till någon ekonomisk motsättning
mellan särskilda parter. Utom tillämplighetsområdet falla således dels
sådana bojkottåtgärder, som äro betingade av ideella motiv, exempelvis bojkott
från allmänhetens sida mot pressorgan, vilkas innehåll är sedlighetssårande,
och dels bojkottåtgärder, som — även örn de i viss mån äro ekonomiskt betingade
— dock icke kunna hänföras till ett visst partsförhållande, t. ex. bojkott
av varor från visst land eller av viss beskaffenhet. Det ligger vidare i
sakens natur, att en behörighetsgräns icke kan uppställas i fråga örn individuella
stridsåtgärder utan endast kan hänföra sig till vad kommissionen beteck -

42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

nät såsom massåtgärder, d. v. s. blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout
eller strejk).

I fråga om behörighetsgränsen är det också tydligt, att man icke bör överlämna
åt enskilda personer att igångsätta massåtgärder. Stridsåtgärder av
denna art måste såsom regel förbehållas de egentliga stridsorganisationerna.
Från denna regel har kommissionen dock ansett sig böra göra två undantag.
Sålunda har kommissionen icke vågat frånkänna enskilda personer formell
behörighet att vidtaga arbetsinställelse. Det skulle enligt kommissionens mening
verka synnerligen stötande att utkräva straff av arbetare, som i förekommande
fall begagna sig av sin naturliga möjlighet att vägra tillhandahålla
sin arbetskraft, endast därför att organisationsmässigt tillstånd till åtgärden
icke erhållits; strejken kan ju i och för sig vara fullt lovlig och arbetarna kunna
vidare tänkas vara oorganiserade, i vilket fall varje medverkan av en organisation
är utesluten. Ej heller kan man beröva en oorganiserad arbetsgivare
varje laglig möjlighet att företaga lockout. Undantaget gäller dock endast
arbetsinställelse, som part i en aktuell tvist anordnar mot motparten i tvisten.
Avser arbetsinställelse sympatiåtgärd, fordras att den anordnas av organisation.
Det är vidare endast arbetsinställelsen såsom sådan, vilken utan vidare
bör stå öppen för enskilda personer. Vill man förena arbetsinställelsen med
en arbetsblockad, måste medverkan av organisation erfordras. Då arbetsinställelse
utan dylik blockad saknar större effektivitet, lärer icke heller från
den allmänna trygghetens synpunkt större betänklighet kunna möta mot det
ifrågavarande undantaget. Det andra undantaget åsyftar vissa fall, där
man ansett att krav på sammanslutning i en förening icke skäligen kan uppställas
för behörighet att anordna bojkott eller blockad. En ekonomisk motsättning
kan tänkas på den ena partssidan beröra en relativt begränsad krets
av personer, vilka i ett visst avseende hava ett gemensamt intresse men i övrigt
leva under vitt skilda förhållanden. Trafikanterna på en viss omnibuslinje
äro exempelvis missnöjda med gällande taxor eller tidtabeller och vilja
därför bojkotta företaget, eller kunderna hos ett annat företag tillgripa bojkott
på grund av oskäliga priser. Det utmärkande för dylika fall är, att de bojkottande
icke eftersträva den ekonomiska motsättningens hävande genom slutande
av ett formligt avtal utan åtnöjas med allenast en faktisk effekt av sina
åtgärder, d. v. s. sänkning av taxor eller priser o. s. v. I de fall, där stridsåtgärder!
åsyftar upprättandet av ett avtal, har det däremot icke ansetts tillrådligt
att låta en icke såsom förening organiserad krets av personer tillgripa
sådana stridsåtgärder som blockad och bojkott.

Genom att för de flesta fall utesluta enskilda personer från att igångsätta
blockad eller bojkott är emellertid icke mycket vunnet ur de synpunkter, som
ovan framhållits. Den effektiva gränsdragningen måste göras från andra utgångspunkter.
Den bästa förebilden erb.judes här av de stora arbetsgivareoch
arbetarorganisationerna själva. Enligt svenska arbetsgivareföreningens
stadgar får lockout icke företagas av någon medlem av föreningen utan medgivande
av denna. Och i landsorganisationens stadgar föreskrives, att blockad
av arbetsplats eller varor med bindande kraft endast kan beslutas av förbundsstyrelse
ävensom att upprop örn bojkott skall utfärdas av förbundsstyrelse. I
vissa, fall fordras t. o. m. landsorganisationens medverkan till stridsåtgärd.
Strejk, som kan väntas föranleda lockout, får sålunda icke tillgripas, med
mindre landssekretariatet lämnat sitt bifall. Likaledes har landssekretariatet
att avgöra fråga örn blockad, när sådan skulle beröra arbetare inom flera
fackförbund och de olika förbundsstyrelserna icke kunna enas. De principer,
som sålunda uppställts i landsorganisationens stadgar, torde dock icke
hava blivit till fullo genomförda, beroende på ett visst motstånd från olika

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

43

underavdelningars sida mot en dylik centralisering. Ej heller synas de angivna
principerna avse annat än fackliga konflikter i trängre mening; sålunda
lära stadgarnas föreskrifter icke avse stridsåtgärder med politiskt syfte och
ej heller s. k. prickningar av personer, som i egenskap av arbetsvilliga eller
eljest förmenas hava uppträtt osolidariskt. — En bestämd tendens till centralisering
i fråga örn stridsåtgärders företagande finnes också på områden,
som falla utanför arbetstvisterna. Inom riksförbundet landsbygdens folk gäller
sålunda, att stridsåtgärd endast får vidtagas av centralorganisationen och
icke av de lokala sammanslutningarna, och detsamma har tillämpning beträffande
Sveriges köpmannaförbund, ehuru man här anser, att från köpmännens
sida stridsåtgärder i vanlig bemärkelse icke bruka företagas.

Den strävan, som redan gör sig gällande att åt de centrala stridsorganisationerna
förbehålla igångsättandet av stridsåtgärder, är enligt kommissionens
mening i och för sig sund och riktig, och med avseende å sin verkan sammanfaller
denna strävan med målet för den gränsdragning i fråga örn behörigheten
att vidtaga massåtgärder, som kommissionen enligt det föregående ansett
erforderlig. Med anledning härav har kommissionen uppställt den regeln
att om föreningar, i vilkas verksamhet ingår att företaga massåtgärd, äro sammanslutna
till en huvudorganisation, endast denna men icke de anslutna föreningarna
är behörig vidtaga massåtgärd.

I specialmotiveringen till 2 § har kommissionen anfört:

När i 2 § talas örn förening, i vars verksamhet ingår att företaga stridsåtgärd,
åsyftas därmed naturligtvis i första rummet verkliga kamporganisationer
sådana som arbetsgivarföreningar och fackföreningar. På det allmänna
ekonomiska området torde det vara ovanligt att sammanslutningar för gemensamma
intressens tillvaratagande i sina stadgar uttryckligen angiva, att
det ingår i sammanslutningens uppgift att företaga stridsåtgärd. En stadgeändring
för att utmärka detta torde emellertid icke vara erforderlig därför
att den nu föreslagna lagen träder i kraft. Örn en dylik förening vill tillgripa
stridsåtgärder synes det vara tillräckligt, att föreningen betecknar sig själv
såsom kamporganisation genom att nedsätta säkerhet enligt 3 §.

Vilka föreningar, som skola betecknas såsom huvudorganisationer, torde i
vissa fall kunna bliva föremål för tvekan. I huvudsak måste stadgarnas bestämmelser
härvid vara avgörande. Innehålla stadgarna icke några särskilda
regler om beslutanderätten i fråga örn stridsåtgärder, måste topporganisationen
anses såsom huvudorganisation. Innehålla stadgarna däremot ett allmänt medgivande
för underordnade organisationer, vilka sinsemellan i övrigt äro jämställda,
att företaga stridsåtgärder i allmänhet eller av viss typ, måste varje
sådan organisation anses äga behörighet enligt 2 § men då naturligen med
skyldighet att ställa säkerhet enligt 3 §. Däremot kan det icke tillkomma en
topporganisation att delegera beslutanderätt åt viss underorganisation vare sig
i allmänhet eller för vissa särskilda fall. Med tillämpning av sålunda angivna
grunder torde exempelvis svenska arbetsgivareföreningen i de flesta fall vara
att anse såsom huvudorganisation i förhållande till samtliga under densamma
stående organisationer. Det är emellertid icke uteslutet, att även dessa senare
i vissa fall kunna komma att innehava självständig behörighet. Däremot torde
i regel de till landsorganisationen anslutna fackförbunden vart för sig vara att
anse såsom huvudorganisation. Endast i undantagsfall lärer landsorganisationen
själv kunna ifrågakomma såsom sådan.

Till kommissionens betänkande har fogats en reservation av dess ordförande
med instämmande av två dess ledamöter, vilka avstyrka det undantag
från kommissionens huvudregel, som avser kollektiva stridsåtgärder riktade

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

mot motparten för att förmå denne att, utan slutande av avtal, i förhållande
till angriparen tillämpa vissa priser eller dylikt.

Vad i de över kommissionens förslag avgivna yttrandena anförts av mera
principiellt intresse för bedömande av frågan örn behörighetsreglers införande
finnes ^återgivet å sid. 35 f. i propositionen. Därutöver må här lämnas följande
redogörelse för yttrandena i den mån de ha avseende å nu förevarande
paragraf.

Socialstyrelsen har beträffande de i 2 § första stycket av kommissionens
förslag stadgade undantagen från behörighetsregeln framhållit, att den obegränsade
rätten till arbetsinställelse mot en motpart i en arbetstvist uppenbarligen
kunde vara ägnad att i många fall uppmuntra till säraktioner från
vissa grupper inom en förening och därigenom förringa den föreningsledningens
auktoritet över medlemmarna, som lagens behörighetsregler eljest
vore ägnad att befordra. Likaså kunde massåtgärd vid annan ekonomisk motsättning
än arbetstvist till sina konsekvenser vara fullt jämförlig med en
arbetstvist och lämna öppet för illojala element att utöva en skadegörande
verksamhet.

I fråga örn det i 2 § andra stycket upptagna stadgandet framhöll socialstyrelsen,
att en ganska rik variation förefunnes inom organisationsväsendet
på det fackliga området vad beträffade befogenheten för huvudorganisation
respektive underordnad organisation att företaga stridsåtgärd. Under de senaste
åren hade visserligen en utveckling i centraliserande riktning, i anslutning
till av landsorganisationen i mars 1932 upprättade normalstadgar,
genomförts inom flertalet till densamma anslutna fackförbund, men tidigare
hade på sina håll pågått en ganska markerad dragkamp örn beslutanderätten
i konfliktfrågor mellan de lokala organisationerna och den centrala förbundsledningen.
Alltjämt torde emellertid finnas exempel på sådana sammanslutningar,
inom vilka centraliseringen icke vore tillfullo genomförd eller åtminstone
kirnde anses tveksam till sin innebörd. Sålunda torde fortfarande
på sina håll gälla en sådan regel, att underordnad organisation ägde fatta
beslut örn vidtagande av stridsåtgärder men att den i sådant fall skulle underställa
beslutet huvudorganisationens prövning. Risken av att vidtaga stridsåtgärd
i strid mot huvudorganisationens mening eller utan att beslutet örn åtgärden
på förhand underställts huvudorganisationens prövning vore i sådana
fall i regel endast, att eljest utgående ekonomiskt understöd ur huvudorganisationens
kassa till de stridande ej komme att utgå. Det torde vidare finnas
exempel på sådana stadgar, enligt vilka rätten att besluta om vidtagandet av
vissa slag av konflikter tillkomme den underordnade organisationen, medan
beträffande andra slag av stridsåtgärder beslutanderätten förbehållits huvudorganisationen.
I nu berörda fall skulle tydligen för erhållande av behörighet
att vidtaga massåtgärder erfordras nedsättande av säkerhet såväl av
huvudorganisationen som av den underordnade organisationen. Vad anginge
den syndikalistiska arbetarorganisationen, som utvisade en typisk decentraliserad
organisationsform, skulle uppenbarligen varje lokal samorganisation behöva
nedsätta säkerhet för förvärvande av behörighet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

45

En reservant i socialstyrelsen har ansett att tillgripandet av massåtgärd av
part vid annan ekonomisk motsättning än arbetstvist för att förmå motparten
att utan slutande av avtal tillämpa vissa priser eller dylikt tillhörde de rättigheter,
som borde lämnas okränkta av lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansåg, att det ej borde medgivas organiserad
arbetare och arbetsgivare att vidtaga arbetsinställelse utan sin organisations
medgivande.

Kommerskollegium, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus, Västmanlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges bageriidkareförening, Sveriges industriförbund,
Sveriges redareförening samt Sveriges hantverksorganisation ha anslutit sig
till den av kommissionens ordförande jämte två ledamöter uttalade meningen
att det i 2 § andra punkten stadgade undantaget beträffande kollektiv stridsåtgärd,
som part företager mot sin motpart för att förmå denne att, utan
slutande av avtal, i förhållande till angriparen tillämpa vissa priser eller
dylikt, borde utgå. Sistnämnda organisation bar därjämte påpekat, att ett
dylikt undantag lätt skulle kunna utnyttjas som förevändning för ett angrepp
där det verkliga syftet vore ett annat.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att vissa svårigheter mötte
vid behörighetsregelns tillämpning. Det vore oklart, huruvida en massåtgärd,
som blivit beslutad av viss organisation, kunde i behörighetshänseende omfatta
jämväl oorganiserade eller till annan organisation anslutna arbetsgivare eller
arbetare. Fråga vore nämligen örn ett av behörig organisation fattat beslut
örn massåtgärd under några omständigheter skulle kunna få ''åberopas av andra
än organisationens medlemmar och för den händelse denna fråga besvarades
jakande örn avgörande därvid skulle vara industriens eller arbetsplatsens enhet,
örn anslutning till annan organisation eller annan grund.

För avgörandet, huruvida en överordnad organisation skulle anses som huvudorganisation
i lagens mening, måste man vidare låta stadgarna vara ensamt
utslagsgivande. Detta ledde onekligen till ett otillfredsställande till’
stånd, i synnerhet då som förhållandet vore inom den reformistiska fackorganisationen
den stadgeenliga behörigheten att besluta örn massåtgärder vore beroende
på åtgärdernas olika natur och fördelad på olika instanser samt bestämmelserna
i fråga i övrigt vore oklara och ofullständiga. Det vore även
för arbetsgivarföreningens vidkommande vanskligt att med stöd av stadgarnas
bestämmelser örn rätt att vidtaga massåtgärder avgöra hur den lagliga
behörigheten att vidtaga sådana åtgärder skulle förläggas, då de till föreningen
anslutna förbunden ej vore betagna rätten att utan föreningens medgivande
vidtaga lockout, utan frånvaron av dylikt medgivande endast inverkade
på förbundens rätt till konfliktersättning.

Otillfredsställande vore även att organisationerna själva skulle genom stadgarnas
avfattning kunna inverka på behörigheten att företaga massåtgärd.

Arbetsgivareföreningen har vidare uttalat att i uttrycken »igångsätta» och
»företaga» massåtgärd ej behövde inläggas mera än att behörig organisation
genom i vederbörlig ordning fattat beslut lämnat sitt godkännande av en av
andra planerad massåtgärd.

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Slutligen har arbetsgivareföreningen framhållit, att då den personliga rätten
att vidtaga individuella åtgärder vore orubbad och en arbetsinställelse
utan samband med arbetsblockad i praktiken icke torde förekomma borde jämväl
behörigheten att vidtaga arbetsinställelse i en primärtvist förbehållas organisationerna.

Landsorganisationen har påpekat, att det vore oklart huruvida arbetsinställelse
folie utanför behörighetsregeln även i det fall att åtgärden utan samband
med blockad eller bojkott vidtoges av förening. I lagtexten talades om part och
i motiven örn enskilda personer. Någon anledning att i förevarande avseende
göra skillnad mellan sådan arbetsinställelse och arbetsinställelse av enskild
part funnes icke.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att föreningar som enligt stadgande i
denna paragraf vore behöriga att företaga massåtgärd erhölle viss benämning
som genomgående kunde användas i lagtexten.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet (se närmare sid. 54 ff.
i propositionen) bland annat följande.

Mot kommissionens . förslag att upptaga vissa »behörighetsregler» kunna
betydelsefulla invändningar göras. På intet annat område inom lagstiftningen
finnes någon verklig motsvarighet till vad här löreslås. Såsom länsstyrelsen
i Ostergötlands län i sitt yttrande framhållit, synes det rent principiellt sett
mindre riktigt, att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd icke får vidtagas,
savida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som kunde komma att
utdömas, därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen. En organisationsmässig
verksamhet, som innefattar igångsättande av stridsåtgärder, innebär
enligt kommissionen i betydande omfattning ett allmänfarligt moment.
Strejk- och blockadvapnet har dock historiskt sett varit hävstången för fackföreningarna
att vinna inflytande pa arbetsvillkoren och har sålunda framför
allt visat sig ha en synnerligen samhällsnyttig roll i utvecklingen. Vissa samhällsgrupper
ha möjlighet att för sina intressens hävdande anlita andra maktfaktorer,
såsom, besittningen eller kontrollen av kapitaltillgångar, utan att lagstiftningen
hittills uppdragit snäva gränser för dessa maktfaktorers begagnande.
Örn det säges att fackföreningarna i strejk- och blockadvapnet disponera
ett vapen, som i betydande omfattning innefattar ett samhällsfarligt moment,
så kan detsamma med minst lika stor rätt sägas örn enskilda företagares oinskränkta
disponerande av de kapitaltillgångar, som företagen representera. Den
fullständiga ensamrätten att avgöra t. ex. huruvida och under vilka betingelser
ett företag skall hållas i gång ger med nödvändighet företagaren en stark
ställning gentemot arbetarna, en ställning som också kan till samhällets skada
missbrukas. Vid varje inskränkning i arbetarnas och deras föreningars handlingsfrihet
beträffande begagnandet av deras viktigaste påtryckningsmedel
gentemot arbetsgivarna bör iakttagas sådan varsamhet, att icke resultatet blir
en förskjutning till hela arbetarklassens nackdel i dess läge i den tills vidare
oundvikliga intressekampen på arbetsmarknaden. Vad nu sagts äger motsvarande
tillämpning på andra områden än arbetsförhållandet.

De föreslagna behörighetsreglerna innebära enligt min uppfattning alltför
betydande och av förhållandena ej motiverade inskränkningar såväl i oorganiserades
som i organisationers handlingsfrihet. Särskilt på områden där organisationsväsendet
ännu befinner sig på ett relativt outvecklat stadium skulle
behörighetsreglerna i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

47

Jag kan följaktligen icke tillstyrka att dessa regler upptagas i lagen. Bland
behörighetsreglerna finnes dock en föreskrift, som i och för sig synes berättigad,
nämligen stadgandet att huvudorganisation och icke underavdelning av
sådan skall ha bestämmanderätt i fråga om anordnande av vissa stridsåtgärder.
Tillämpningen av en sådan schematisk regel är emellertid, med hänsyn till de
olikartade bestämmelser, som befintliga stridsorganisationers stadgar innehålla,
förenad med svårigheter. Såsom framgår av yttranden från såväl arbetsgivaresom
arbetareorganisationer, kan det stundom råda tvekan om vilken organisation
enligt den föreslagna regeln skulle anses såsom huvudorganisation. Härtill
kommer att detta spörsmål sammanhänger med vissa andra, till utredning
hänskjutna frågor. Jag har fördenskull icke ansett det påkallat att nu föreslå
en lagbestämmelse rörande denna särskilda punkt. Vid utformningen av
neutralitetsreglerna har dock viss hänsyn tagits till det förhållandet att en
arbetsstrid igångsatts av en underorganisation, som enligt sina stadgar är därtill
obehörig.

Lagrådet anförde:

Ett skyndsamt inskridande mot obehöriga angrepp genom meddelande från
domstolens sida av förbud torde väl i allmänhet vara ett tillfyllestgörande
vapen i rättsskipningens tjänst, men i vissa fall kan det icke anses vara tillräckligt.
Särskilt då det gäller avsättningsblockader och prickningar förhåller
det sig ej sällan så att skadan är skedd redan genom att åtgärden proklamerats.
Även om förbud meddelas och uppmaning till aktionens fortsättande
icke sker, är det ju intet som hindrar att allmänheten förfar i enlighet med den
en gång gjorda uppmaningen. Den enda påföljd för angriparen som i dylikt
fall kan enligt förslaget inträda är ådömande av skadestånd. Då man kan
förvänta att efter lagens tillkomst de större eller mera fasta organisationerna
i regel komma att ställa sig lagens bestämmelser till efterrättelse, måste man
utgå från att vanligen, när en obehörig åtgärd av detta slag företages, det är
en mer eller mindre lös sammanslutning eller enskilda personer som igångsatt
den; och det skall säkerligen visa sig att i de flesta fall något skadestånd icke
kan uttagas av dessa. Vill man förhindra att lagens bestämmelser sålunda
skola kunna utan påföljd åsidosättas, torde, såvida man icke vill direkt stadga
straff för vidtagande av enligt lagen otillåtna stridsåtgärder — något som
lagrådet, enligt vad ovan antytts, anser böra undvikas — näppeligen annan
utväg givas än att i lagen upptaga behörighetsregler av den art kommissionen
föreslagit. Att genom dylika behörighetsregler vinnas jämväl andra betydande
fördelar synes kommissionen hava övertygande visat.

En lagstiftning vari nu omförmälda regler upptagas skulle därigenom komma
att innefatta en reglering i avsevärd omfattning av rätten överhuvud att
använda ekonomiska stridsmedel, och lagen skulle följaktligen gå utöver vad
med lagstiftningen till skydd för »tredje mans rätt» i och för sig avses. Men
om befogenheten att tillgripa ekonomiska stridsåtgärder icke därigenom över
hövan inskränkes och man å andra sidan genom uppställande av behörighetsreglerna
vinner ett verksamt medel för stävjande av mer eller mindre obefogade
angrepp, synes den nämnda omständigheten icke böra få utgöra hinder att använda
detta medel. Huruvida nu angivna regler skulle obehörigen inskränka
rätten att i legitimt syfte tillgripa ekonomiska stridsmedel, såsom departementschefen
anser, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. Det är
dock att märka dels att samtliga de kommissionens ledamöter, vilka icke motsatt
sig den föreslagna lagstiftningen överhuvud, i princip accepterat kommissionens
förslag på denna punkt — dock vad en ledamot beträffar med avvisande
av bestämmelsen örn säkerhets ställande — och dels att ingen av de över
förslaget hörda myndigheterna eller sammanslutningarna ställt sig helt avvi -

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

sande mot denna del av förslaget samt att endast från ett fåtal håll däremot
riktats kritik, huvudsakligen avseende bestämmelserna örn ställande av säkerhet.
Även lagrådet finner med hänsyn till de betydande fördelar, som genom
uppställandet av ifrågakomna regler skulle ernås, hinder ur nu angivna synpunkt
icke böra möta mot deras upptagande i lagen.

Mot kommissionens förslag i denna del har socialstyrelsen uttalat vissa betänkligheter
på grund av att någon bestämning av föreningsbegreppet icke
lämnats i förslaget. Det är onekligen en brist att detta begrepp ej finnes bestämt
i vår lagstiftning. I praxis har emellertid sedan länge förening tillerkänts
rättssubjektivitet under förutsättning att den har stadgar innefattande
bestämmelser bland annat huru beslut skall åstadkommas samt att styrelse
för föreningen finnes utsedd. Med hänsyn till de minimala fordringar som sålunda
pläga uppställas för godkännande såsom förening torde knappast behöva
befaras att svårigheter att i förekommande fall bedöma huruvida en sammanslutning
är att anse såsom förening skola i någon högre grad framträda
vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.

_ Vad i anledning av kommissionens förslag invänts därom att det rent principiellt
sett syntes mindre riktigt att en aldrig så befogad och lagenlig stridsåtgärd
icke finge vidtagas, såvida icke säkerhet ställts för det skadestånd, som
kunde utdömas därest åtgärden skulle befinnas stridande mot lagen, finner
lagrådet icke kunna tillmätas betydelse; och vill lagrådet i sammanhang härmed
erinra örn att enligt gällande lag den som vill hos vederbörande myndighet
erhålla viss handräckningsåtgärd, såsom kvarstad, skingringsförbud etc., har
att ställa pant eller borgen för den skada som kan genom åtgärden tillskyndas
vederparten.

På grund av det nu sagda och då vad mot de utav kommissionen i detta
hänseende föreslagna bestämmelserna anförts i stort sett icke synes vara av
beskaffenhet att hindra deras antagande förordar lagrådet, som icke i anledning
av den gjorda remissen har att ingå i närmare granskning av kommissionens
förslag i denna del, att det remitterade förslaget kompletteras genom
upptagande däri av regler i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens
förslag i dess 2—6 §§.

Vad lagrådet anfört föranledde icke departementschefen att frångå den
ståndpunkt, som intagits i det remitterade förslaget.

I åtskilliga motioner framställas yrkanden beträffande denna paragraf.

I de likalydande motionerna I: 287 och II: 500 samt i motionen II: 495 hemställes
att kommissionens förslag måtte antagas.

I det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som bifogats motionerna
I: 283 och II: 489, har kommissionens förslag upptagits med allenast
den jämkningen, att »massåtgärder» utbytts mot »kollektiva stridsåtgärder».

I de likalydande motionerna I: 280 och II: 499 hemställes örn införande i
lagen av bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens
förslag.

På sätt förut antytts är utskottet av den meningen att i lagstiftningen böra
införas bestämmelser motsvarande kommissionens behörighetsregler. Som skäl
härför åberopar utskottet vad kommissionen och lagrådet i detta hänseende
anfört, för vilka skäl redogörelse lämnats i det föregående. Vid sitt ståndpunktstagande
i frågan har utskottet ej förbisett, att behörighetsreglerna
äro behäftade med vissa brister, vilka framför allt sammanhänga med avsak -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

49

Haden i vårt land av en lagstiftning om s. k. ideella föreningar, ävensom att
vissa anmärkningar, som framställts mot nämnda regler, äro berättigade. Med
hänsyn till de betydande fördelar, som genom uppställandet av dessa regler
skulle ernås, finner emellertid utskottet binder ur nu angivna synpunkt ej
böra möta mot deras upptagande i lagen.

Av utskottets nu angivna ståndpunkt följer, att utskottet i likhet med kommissionen
anser att behörigheten att vidtaga kollektiva stridsåtgärder i princip
skall vara förbehållen föreningar i vars verksamhet ingår att företaga
dylika åtgärder. I kommissionens huvudstadgande härom, som upptages i första
stycket av förevarande paragraf, torde emellertid böra vidtagas en jämkning
i de ordalag, som kommissionen föreslagit, för att utesluta varje tvekan
därom att under behörighetsreglerna inbegripas även stridsåtgärder, varmed
åsyftas att av religiösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot
någon.

De av kommissionen föreslagna undantagen från huvudregeln har utskottet,
av skäl som kommissionen anfört, ansett sig böra godtaga. Emellertid torde,
för undvikande av kollision med andra regler i lagen, undantag böra
göras även för det fall, att oorganiserade arbetare genom en arbetsinställelse,
som har karaktären av kollektiv stridsåtgärd, ansluta sig till en å samma arbetsplats
av en behörig organisation anordnad sympatiåtgärd, som är tillåten
enligt lagen.

I anledning av landsorganisationens yttrande vill utskottet framhålla, att
i de fall, då enskilda personer enligt paragrafen äga rätt att vidtaga stridsåtgärder,
samma rätt tillkommer förening även utan iakttagande av vad i det
följande stadgas örn nedsättande av säkerhet m. m.

Såsom framgår av kommissionens motivering kan en förening, som är ansluten
till ett organisationskomplex, i vissa fall komma att betraktas som
huvudorganisation, i andra fall som underorganisation beroende på stadgarnas
bestämmelser. I detta sammanhang har kommissionen i sin motivering antytt
att en huvudorganisation ej skulle äga delegera beslutanderätten åt en
underorganisation. Det torde icke vara lämpligt att i förevarande ordning närmare
reglera denna fråga, som, därest den överhuvud taget bör bli föremål för
rättslig behandling, bör vinna sin lösning i en föreningslagstiftning. Enligt
utskottets mening synes hinder ej möta för en huvudorganisation att uppdraga
åt annan än organisationens styrelse att å organisationens ansvar utöva dess
beslutanderätt beträffande vissa stridsåtgärder. Frågans lösning torde emellertid
kunna överlämnas åt rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och för
undvikande av den tolkningen att varje åtgärd som äger samband med en av en
huvudorganisation beslutad kollektiv stridsåtgärd skall behöva utföras av huvudorganisationen
föreslår utskottet en mindre kategorisk formulering av sista
stycket i 2 §.

Till svenska arbetsgivareföreningens anmärkning att det vore oklart, huruvida
en massåtgärd, som blivit beslutad av viss organisation, kunde i behörighetshänseende
omfatta jämväl oorganiserade eller till annan organisation anslutna
arbetsgivare eller arbetare, återkommer utskottet vid behandlingen av

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29. 4

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

kommissionens förslag till straffbestämmelser för överträdelse av behörighetsreglerna.
Med nämnda bestämmelser synes nämligen anmärkningen i fråga
äga visst samband.

Vad för övrigt i yttrandena anförts har ej synts utskottet vara av beskaffenhet
att föranleda ändring i den föreslagna lagtexten. Utöver de ändringar
som utskottet i det föregående angivit har i lagtexten vidtagits ett par jämkningar
av mindre vikt.

3 §.

I denna paragraf, som behandlar skyldigheten för behörig förening att ställa
säkerhet, har upptagits första stycket i 3 § av kommissionens förslag med
vissa tillägg och jämkningar av huvudsakligen teknisk art.

I nämnda stycke i kommissionsförslaget stadgades, att varje förening, som
ville bliva behörig att vidtaga massåtgärd, skulle vara skyldig att hos länsstyrelse
nedsätta säkerhet för skadestånd, som föreningen kunde förpliktas utgiva
enligt lagen. Förening, vilken vore part i arbetstvist rörande kollektivavtals
ingående, skulle emellertid utan ställande av säkerhet äga mot sin motpart
vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

I den allmänna motiveringen har kommissionen framhållit, att syftet att
vinna en tillfredsställande formell gräns icke vore till fullo uppnått genom
de i 2 § uppställda behörighetsreglerna. Utanför de stora organisationerna
funnes en mångfald mer eller mindre löst organiserade sammanslutningar bland
vilka man kunde vänta att finna brist på omdömesgillhet och god vilja att
taga hänsyn till lag och laga myndighet. Det kunde även befaras att uppställandet
av behörighetsregler, sådana som kommissionen föreslagit, skulle kunna
giva anledning till en ökning av antalet dylika fritt arbetande smärre enheter.
Då kommissionen icke ansett sig kunna föreslå mera drastiska ingripanden
hade endast återstått att söka vinna ett yttre tecken på att en organisation
hade förmåga och vilja att lämna gottgörelse för den skada som kunde
komma att förorsakas av att den handlade i strid med lagens olika förbud.
Med hänsyn härtill hade kommissionen jämväl uppställt föreskrifter om ställande
av säkerhet.

Kommissionen anförde härefter.

Reglerna örn särskild behörighet och örn säkerhets ställande hava i icke
ringa mån tillkommit för att undvika tvist örn huruvida en viss stridsåtgärd
strider mot lagens speciella förbud eller icke. Av detta syfte följer, att bestämmelserna
måste hänföra sig till massåtgärder, oberoende av deras lovlighet eller
olovlighet enligt de speciella stadgandena. Från regeln örn ställande av
säkerhet har kommissionen emellertid ansett sig böra göra ett omfattande och
viktigt undantag. De organisationer, som bildats för tillvaratagande av arbetsgivares
och arbetares intressen, hava till huvudsaklig uppgift att genom
kollektivavtal reglera arbetsförhållandena. När enighet örn dylikt avtals upprättande
eller örn de villkor, som skola upptagas i avtalet, icke kan vinnas, är
arbetsinställelse och därmed förenad arbetsblockad det naturliga påtryckningsmedlet.
Meningsskiljaktighet råder icke därom, att rätten till dessa stridsåtgärder
i huvudsak icke skall röna inverkan av den nu föreslagna lagstiftningen
och att sålunda något skadestånd icke kan ifrågakomma på grund av desam -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

51

ma. Det synes vid sådant förhållande oegentligt att på detta organisationernas
förnämsta verksamhetsfält fasthålla vid fordran på en säkerhet, som är betingad
av behovet att vinna ordning och reda beträffande stridsåtgärder, vilka
drabba andra än motparten i ett blivande kollektivavtalsförhållande. Att den
med säkerheten åsyftade verkan skall komma att åsidosättas genom undantaget,
torde icke heller vara att befara, då nämligen de fall, som undantaget avser,
kunna begreppsmässigt klart avskiljas från alla andra fall. Ur denna synpunkt
kan dock undantaget endast få gälla för de primära stridsåtgärder, som
företagas i förhållande mellan de blivande avtalsparterna. Så snart fråga blir
örn s. k. sympatiåtgärder, föreligger sådan fara för obehörigt intrång på tredje
mans rätt, att huvudregeln måste gälla.

Säkerhet ställes en gång för alla av organisation, som vill åt sig förbehålla
behörighet att vidtaga massåtgärd, och den nedsättes således icke för varje
särskild åtgärd, som ifrågakommer. Säkerheten kan icke tillgripas för annan
organisationens skuld än som utgöres av skadestånd, ådömt enligt den föreslagna
lagen, och således icke exempelvis för skadestånd, som organisationen
ådrar sig enligt lagen örn kollektivavtal.

I specialmotiveringen anförde kommissionen följande.

Såsom förut blivit anfört ställes säkerheten en gång för alla och sålunda
icke för varje särskild stridsåtgärd. Icke blott underlåtenhet att över huvud
ställa säkerhet utan även underlåtenhet att iakttaga vad i andra och tredje
styckena stadgas örn säkerhetens utfyllande eller utökande medför förlust av
en eljest enligt 2 § föreliggande behörighet. Med hänsyn härtill har det icke
ansetts erforderligt att med straff belägga enbart underlåtenheten att utfylla
eller öka säkerheten (jämför 21 §).

Då säkerheten ställes endast för skadestånd, som föreningen kan bliva förpliktad
utgiva enligt den föreslagna lagen, gäller icke säkerheten för de enskilda
medlemmarnas överträdelser men däremot för det fall att förening enligt
34 § andra stycket förpliktas att solidariskt med medlem gälda vad av
skadeståndet belöper på denne.

I några av de avgivna yttrandena hava, såsom framgår av den å sid. 36 f.
i propositionen lämnade redogörelsen, betänkligheter framförts rörande lämpligheten
av bestämmelserna örn ställande av säkerhet.

I övrigt avse yttrandena i denna del huvudsakligen det förut av kommissionen
i första stycket föreslagna undantaget från skyldigheten att ställa säkerhet.
Utskottet vill i detta sammanhang lämna en kortfattad redogörelse för
vad yttrandena härutinnan innehålla.

Socialstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, sågverksförbundet och Sveriges
redareförening ha sålunda hemställt att nämnda undantag måtte utgå.

Socialstyrelsen har påpekat, att part i arbetstvist bleve tydligtvis varje förening
så snart densamma för sina medlemmar krävde kollektivavtal. Inom de
områden, där sådana avtal ännu icke blivit vanliga, vore sålunda förening med
stöd av detta undantag oförhindrad att etablera arbetsinställelse jämte arbetsblockad
även örn man på förhand måste ha klart för sig att yrkandet på kollektivavtal
saknade varje utsikt till framgång eller föreningen representerade
endast ett fåtal av de personer, som bleve berörda av stridsåtgärden. Att observera
vore här, att en sådan blockad jämlikt 16 § i kommissionsförslaget
skulle respekteras vid påföljd att eljest vederbörande betraktades som oneutral.
Ej sällan förekomme sådana konflikter med yrkande örn avtal, vilkas

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

utgång redan på förhand kunde anses skäligen resultatlös. Så torde mången
gång vara fallet vid stridsåtgärder som igångsattes av syndikalistiska sammanslutningar
på grund av den principiella inställningen inom vidsträckta arbetsgivarkretsar
till frågan örn ingående av kollektivavtal med nämnda sammanslutningar.

Till belysning tjänade följande exempel. Vid igångsättande av en skogsavverkning
förklarades denna i blockad av en syndikalistisk sammanslutning på
platsen med yrkande örn avtal. Beträffande avverkningen bade förut avtal
icke funnits och de till den lokala samorganisationen anslutna arbetarna voro i
mindretal. Efter det blockaden förklarats bleve emellertid samtliga personer
som antoge anställning vid avverkningen att betrakta som oneutrala.

I detta sammanhang kunde påpekas att den omständigheten att en förening
uppställt krav på kollektivavtal ej hindrade att en i anledning därav vidtagen
arbetsinställelse och blockad kunde enligt lagen vara en otillåten stridsåtgärd,
t. ex. en konkurrenstvist, som vore förbjuden enligt 14 § i kommissionens förslag.
I praktiken kunde det möta svårigheter att i vissa fall skilja sådan konkurrensstrid
från den legitima avtalsstriden.

Det skulle ofta icke möta större svårigheter att genom framförande av krav
på kollektivavtal kringgå föreskrifterna örn ställande av säkerhet. Det erinrades
att enligt lagen örn kollektivavtal envar skriftligt avfattad överenskommelse
örn arbetsvillkor mellan parterna vore att betrakta som kollektivavtal,
således även uppgörelser örn ackordspriser eller visst sådant pris, örn ändrade
ackord på grund av införande av maskinella anordningar eller nya arbetsmetoder
och dylikt. Även örn mellan parterna redan gällde kollektivavtal kunde,
örn detsamma medgåve vidtagandet under avtalstiden av stridsåtgärd i intressetvist,
en förening — även sådan som ej ställt säkerhet — vidtaga arbetsinställelse
med blockad, allenast denna åtgärd förknippades med krav på avtal
rörande ett eller annat sådant speciellt förhållande.

Vidare kunde ifrågasättas, örn ej undantaget i paragrafen kunde till sin
räckvidd regleras på så sätt, att det icke bleve tillämpligt i fråga om massåtgärd
som igångsattes av ett mindretal av de av åtgärden direkt berörda
personerna. I allt fall borde flertalet arbetare å en arbetsplats beredas skydd
för eventualiteten att enligt 16 § i kommissionsförslaget bliva betraktade som
oneutrala i en av mindretalet igångsatt konflikt.

Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit att det sällan torde förekomma
att vid arbetskonflikter som avsåge sådan arbetsgivare, vilken vore
åtkomlig med avsättnings-, leverans- eller transportblockad, en arbetsnedläggelse
ej förenades med någon sådan blockad. Med hänsyn till det nästan
oskiljaktiga sambandet mellan arbetsnedläggelse jämte arbetsblockad och
blockader av nyssnämnt slag vore det ej lämpligt att göra den gränsdragning
som föreslagits i fråga örn skyldighet att ställa säkerhet. Därtill bomme att
bestämmelsen vore avsedd att verka återhållande å den som ämnade igångsätta
massåtgärd.

Arbetsgivareföreningen har därför yrkat att undantaget beträffande ställande
av säkerhet måtte utgå.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

53

Sågverksförbundet har också yrkat att undantaget i fråga måtte utgå. Förbundet
har särskilt framhållit de konsekvenser detsamma skulle få för flottningen.

Landsorganisationen har framhållit följande. Någon anledning till att befrielsen
från ställande av säkerhet vid arbetstvist endast skulle gälla för det
fall, att stridsåtgärden utgjordes av arbetsinställelse jämte arbetsblockad, funnes
icke. Hittills hade icke rått någon meningsskiljaktighet örn lovligheten
av övriga blockadformer, såsom avsättnings-, tillförsel- eller transportblockad
i en tvist örn upprättande av kollektivavtal. Kommissionen ifrågasatte ej heller
lovligheten av dylika blockader när det gällde tvist örn upprättande av
kollektivavtal. Skadestånd kunde ifrågakomma lika litet för dylika blockader
som för arbetsblockad. Vartill tjänade då säkerheten? Kommissionen lämnade
intet svar på denna fråga. Landsorganisationen ville bestämt motsätta
sig ifrågavarande begränsning. Även örn undantaget från säkerhetsregeln i
allmänhet icke hade större betydelse — eftersom de egentliga stridsorganisationemas
verksamhet icke vore begränsad till avtalsaktioner och de således i
allt fall bleve skyldiga att nedsätta säkerhet örn förslaget eljest ginge igenom —
så kunde dock den stadgade befrielsen vara av värde, särskilt för nybildade,
ekonomiskt ännu ej stabiliserade organisationer, som strävade att få till stånd
en reglering av arbetsförhållandena i kollektivavtalets form.

Slutligen erinrade landsorganisationen örn att säkerhetsregeln gällde endast
massåtgärder, som vidtagits av förening. Detta medförde bland annat, att
en oorganiserad arbetsgivare, som ju enligt 2 § i kommissionens förslag vore
behörig att mot sin motpart vidtaga massåtgärd i form av arbetsinställelse,
överhuvud aldrig bleve skyldig att ställa säkerhet för skadestånd, som han
kunde bli förpliktad att utgiva på grund av en av honom företagen rättsstridig
lockout, och detta även om åtgärden vidtagits i annan arbetstvist än
tvist örn kollektivavtals ingående.

Varken departementschefen eller lagrådet hava i vidare mån än tidigare
omnämnts yttrat sig över innehållet i denna paragraf.

I de motioner, vilka avse förevarande stadgande, hemställes,

i motionerna II: 495 samt I: 287 och II: 500 att kommissionens förslag
måtte upptagas i lagen,

i motionerna I: 283 och II: 489 att kommissionens förslag måtte antagas,
dock med den jämkningen att »massåtgärd» måtte utbytas mot »kollektiv
stridsåtgärd», samt

i motionerna I: 280 och II: 499 att i lagen måtte införas bestämmelser i
huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag.

Som framgår av kommissionens motivering, för vilken utskottet lämnat redogörelse
under 2 §, komma vederbörande föreningars stadgar att i huvudsak
bli avgörande för frågan vilka föreningar som skola betraktas som huvudorganisationer.
Inom samma organisationskomplex torde med hänsyn härtill
i en del fall ej blott topporganisationen utan även underlydande organisationer
kunna bli att betrakta som huvudorganisation och således bli skyldiga att

Utskottet.

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

nedsätta säkerhet för bibehållande av nuvarande stadgeenliga rätt att vidtaga
stridsåtgärder. Sålunda torde såväl svenska arbetsgivareföreningen och
till densamma anslutna föreningar och förbund som ock landsorganisationen
och till densamma anslutna förbund bliva nödsakade att nedsätta säkerhet. En
skyldighet att nedsätta säkerhet i enlighet med kommissionens förslag synes
därför, särskilt för nybildade eller ekonomiskt mindre bärkraftiga organisationskomplex,
kunna bli mycket betungande och på så sätt komma att lägga
hinder i vägen även för vidtagande av stridsåtgärder, som äro tillåtna enligt
den föreslagna lagen eller icke regleras i densamma. För att förhindra detta
föreslår utskottet som redan antytts att underordnade föreningar som enligt
2 § äro behöriga att vidtaga kollektiva stridsåtgärder befrias från säkerhets
ställande, om den överordnade föreningen ställt sådan och tillika medgivit, att
säkerheten må gälla även för den underordnade föreningen. Om säkerheten
utgöres av borgen eller bankgaranti fordras givetvis, att säkerhetsförbindelsens
avfattning är sådan, att den gäller även den underlydande föreningen. På
grund härav har förbehåll stadgats för det fall, att hinder möter i säkerhetens
beskaffenhet. Den överordnade föreningens medgivande synes böra vara
återkallelig! För att förhindra att förening, som ställt säkerhet, genom en
återkallelse befriar sig från ansvar för en stridsåtgärd som är omedelbart
förestående torde böra stadgas att medgivandet ändock skall gälla i fråga
örn skadestånd för åtgärd som vidtages inom viss kort tid — fjorton dagar -—
efter återkallelse^ Härigenom vinnes även nödig tidsfrist för den underordnade
föreningens underrättande örn återkallelse^ Att märka är, att anlitandet
av det föreslagna institutet är fullt frivilligt. Förening som vill självständigt
nedsätta säkerhet har givetvis full rätt därtill.

I likhet med kommissionen anser utskottet, att förening, som icke inom viss
tid efterkommer anmaning att utfylla eller öka ställd säkerhet, bör förlora sin
behörighet att vidtaga stridsåtgärder. Samma påföljd synes även böra inträda,
om förening underlåter att efter anmaning till länsstyrelsen ingiva uppgifter
om förhållanden, som äro av betydelse för fastställande av säkerhetens
belopp. Ett dylikt stadgande torde nämligen vara erforderligt för en effektiv
kontroll av att säkerhetens belopp motsvarar de vid varje tid rådande faktiska
förhållandena.

Beträffande det i 3 § av kommissionens förslag upptagna stadgandet örn
undantag från ställande av säkerhet ha, som framgår av den i det föregående
lämnade redogörelsen, skäl anförts både för och emot dess medtagande i lagstiftningen.
I vissa yttranden ha ock framställts förslag både örn utvidgningar
och inskränkningar i detta stadgande. Vid övervägande av vad sålunda förekommit
har utskottet anslutit sig till kommissionens förslag i de''nna del, vilken
ståndpunkt ock vunnit understöd uti de i ärendet väckta motionerna. Stadgandet
i fråga har införts som sista stycke i 3 § av utskottets lagförslag.

4 §•

Denna paragraf, som motsvarar kommissionens 4 § med undantag för sista
stycket, innehåller bestämmelser örn säkerhetens belopp och beskaffenhet.
Sista stycket i 4 § kommissionens förslag återfinnes i 6 § utskottets förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

55

Enligt kommissionens förslag skulle säkerheten gälla följande belopp: för
arbetsgivarförening 5,000 kr. för varje påbörjat antal av 5,000 arbetare, som
av föreningens medlemmar sysselsattes; för fackförbund och fackföreningar
5,000 kr. för varje påbörjat antal av 5,000 medlemmar; för köpmannaföreningar
5,000 kr. för varje påbörjat antal av 500 medlemmar samt för andra föreningar
5,000 kr. för varje påbörjat antal av 1,000 medlemmar. Därjämte
stadgades för alla andra föreningar än arbetsgivarföreningar ett maximibelopp
av 50,000 kr.

Beträffande säkerhetens beskaffenhet föreskrevs i kommissionens förslag
endast, att den skulle utgöras av penningar eller ock av värdehandlingar eller
borgen, som länsstyrelsen godkände.

Att något maximibelopp icke fastställts för arbetsgivarförening sammanhänger,
enligt kommissionens motivering, med att fackförbunden i de flesta
fall var för sig måste betraktas såsom huvudorganisation, medan däremot
svenska arbetsgivareföreningen i regel ensam vore att betrakta såsom sådan.
Örn en maximering ägde rum i fråga örn den fran detta hall ställda säkerheten,
under det att de olika fackförbunden var för sig måste nedsätta säkerhet
till sammanlagt ganska betydande belopp, skulle enligt kommissionens mening
en påtaglig olikhet inträda i fråga örn de säkerheter, som ställdes från den
ena och den andra sidan.

De avgivna yttrandena innehålla beträffande denna paragraf i huvudsak
följande.

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det oegentligt att för arbetsgivarorganisationerna
icke skulle gälla någon maximering av säkerhetens belopp.
Detta hade av kommissionen motiverats med att arbetsgivareföreningen, i motsats
till exempelvis landsorganisationen, skulle anses som en huvudorganisation.
Då de under arbetsgivareföreningen sorterande förbunden hade befogenhet att
självständigt vidtaga lockout syntes det kunna ifrågasättas, huruvida ej jämväl
dessa voro att anse som huvudorganisation i den mening, som avsåges i förslagets
2 §. Å andra sidan finge ej förglömmas, att landsorganisationen
hade stadgeenlig behörighet att i vissa fall besluta örn massåtgärders vidtagande.
Under sådana omständigheter förefölle det oegentligt att arbetsgivareorganisationerna
försattes i en undantagsställning. En rättvis lösning skulle
kunna erhållas genom en särbestämmelse för en huvudorganisation, vilken i
sin tur utgjorde en sammanslutning av andra föreningar som jämväl ägde behörighet
att igångsätta massåtgärder, därvid den föreslagna maximeringen
skulle oförändrad kunna gälla i övrigt.

I fråga örn beräkningen av säkerhetens storlek har arbetsgivareföreningen
framhållit, att det vore erforderligt med föreskrift, för vilken tidpunkt det
arbetareantal, som vore bestämmande för säkerhetens belopp, skulle gälla. Då
de till föreningen anslutna arbetsgivarna åtnjöte delägarskap i föreningen efter
det genomsnittliga antalet hos arbetsgivaren under nästföregående år sysselsatta
arbetare, syntes det i förevarande paragraf angivna arbetarantalet
kunna beräknas på liknande sätt, därvid föreningen hade att inom viss tid efter
varje års början inkomma med uppgift å det för året gällande antalet.

Sveriges redareförening har ansett det vara oriktigt att göra skillnad mel -

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Ian arbetsgivareföreningar och fackföreningar, enär denna skillnad grundade
sig på föreskrifter i organisationernas stadgar, vilka föreskrifter när som
helst kunde underkastas förändring.

Sveriges köpmannaförbund har yrkat, att köpmannaorganisationerna icke
skulle åläggas att nedsätta större säkerhet än fackföreningarna. Fackföreningarnas
ekonomiska resurser torde i allmänhet vara betydligt större än köpmannaorganisationernas,
och den skadegörelse, som skulle kunna åstadkommas
genom en av köpmannaorganisationer vidtagen stridsåtgärd, kunde ej
tänkas bliva av större omfattning än den, som åstadkommes genom stridsåtgärd
företagen av fackförening.

Kommerskollegium har ansett sig ej kunna förorda bifall till Sveriges köpmannaförbunds
nämnda yrkande.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har framhållit, att i motsats till
vad gällde vid industrien vore anslutning till lantarbetsgivarorganisationerna
icke grundad pa antalet sysselsatta arbetare utan på egendomsstorleken, nämligen
på antalet hektar åker, äng och kultiverade betesmarker under medlemmens
eget bruk. Med hänsyn härtill vore en komplettering av 4 § påkallad.

Socialstyrelsen har ansett det böra övervägas, örn det ej borde i lagen något
närmare angivas de slag av värdehandlingar, vilka jämte penningar finge godtagas
såsom säkerhet, varjämte måhända föreskrift borde lämnas, att det betryggande
värdet av säkerheten årligen prövades.

Jämväl länsstyrelsen i Västernorrlands län har önskat förtydligande bestämmelser
angående beskaffenheten av den säkerhet, som skulle ställas, för
det fall att säkerheten utgjordes av annat än penningar. Sålunda borde exempelvis
för borgen gälla, att löftesmän skulle borga en för alla och alla för en
såsom för egen skuld, samt för säkerhet bestående av inteckning, att densamma
skulle ligga inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet av intecknade
fastigheten. Vidare syntes det länsstyrelsen nödigt, att närmare föreskrifter
infördes angående påföljd för underlåtenhet att öka nedsatt säkerhet.

Departementschefen och lagrådet hava i sina yttranden icke berört stadgandena
i förevarande paragraf.

I de motioner, vari frågan om behörighetsregler upptagits till behandling,
har hemställts,

i motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 att kommissionens förslag måtte
antagas,

i motionerna I: 280 och 11:499 att i lagen måtte införas bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit, samt

i motionerna 1:287 och 11:500 att riksdagen måtte antaga kommissionens
förslag, utökat med en punkt som angåve att förening, bestående huvudsakligen
av jordbrukare för tillvaratagande av medlemmarnas gemensamma intressen,
icke behövde ställa större säkerhet per medlem än som stadgades för
förening av arbetare.

Enligt kommissionens förslag skulle antalet medlemmar eller sysselsatta
arbetare vara direkt avgörande för beräkningen av säkerhetens belopp. Då

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

57

det vid en sådan beräkning lätt kan uppkomma synnerligen tveksamma spörsmål,
skulle ovisshet kunna uppstå, huruvida skyldigheten att ställa säkerhet
behörigen fullgjorts. En förening, som själv anser sig ha ställt säkerhet
till lagligt belopp, skulle kanske sedermera av domstolen kunna befinnas ha
varit skyldig att ställa säkerhet till högre belopp. Föreningen har då, trots
att säkerhet nedsatts, objektivt sett varit obehörig att företaga kollektiva
stridsåtgärder. På grund härav anser sig utskottet böra föreslå, att det överlämnas
åt länsstyrelsen att enligt i lagen fastställda grunder och med ledning
av föreningens uppgifter bestämma säkerhetens belopp. Örn en förening ställt
säkerhet till det av länsstyrelsen bestämda beloppet, har den förskaffat sig
vederbörlig behörighet vare sig beloppet vid närmare prövning befinnes överensstämma
med lagens regler eller ej.

Utskottet finner vidare att kommissionens regler böra kompletteras med vissa
närmare bestämmelser örn beräkning av medlems- respektive arbetarantal. Sålunda
torde det böra uttryckligen stadgas, att även anslutna föreningars medlemmar
skola tagas i betraktande. Vidare synes det vara lämpligt att fastställa,
att förhållandena under året före det, då säkerheten ställes, skola vara
avgörande. Härigenom vinnes, att uppgiftsplikten beträffande förändringar
i medlems- eller arbetarantal behöver fullgöras högst en gång årligen. Nämnda
skyldighet torde eljest lätt kunna bli onödigt betungande. På grund av
vad svenska arbetsgivareföreningen anfört synes det vidare vara praktiskt att
i fråga örn arbetsgivarföreningar lägga genomsnittliga antalet under föregående
år sysselsatta arbetare till grund för beräkningen. Beträffande övriga
föreningar torde förhållandet vid årets slut lämpligen böra bliva normgivande.

Vad härefter angår det högsta belopp som säkerheten må avse, så torde den
av utskottet under 3 § förordade möjligheten för en förening att få tillgodoräkna
sig av överordnad förening ställd säkerhet böra medföra viss jämkning
av kommissionens bestämmelser i berörda hänseende. Enligt utskottets förslag
skulle det nämligen, vid bibehållande av kommissionens maximeringsbestämmelse,
bli möjligt att låta ett av t. ex. landsorganisationen nedsatt belopp örn
50,000 kr. gälla för samtliga till densamma anslutna fackförbund. Under sådana
förhållanden synes det knappast förefinnas någon anledning till olika
bestämmelser för arbetar- och arbetsgivarorganisationer. Utskottet förordar
sålunda att maximeringen skall gälla alla organisationer oberoende av deras
beskaffenhet.

Det i motionerna 1:287 och 11:500 framförda yrkandet att förening, huvudsakligen
bestående av jordbrukare, icke måtte behöva ställa större säkerhet
per medlem än som stadgas för förening av arbetare, har utskottet ansett
sig böra tillstyrka. Samma förmån synes utskottet böra tillkomma förening
huvudsakligen bestående av hyresgäster.

I övrigt har utskottet icke ansett sig böra föreslå ändring beträffande säkerhetens
belopp.

I fråga örn säkerhetens beskaffenhet finner utskottet de av kommissionen
föreslagna reglerna vara tillfyllest. Något behov av de av socialstyrelsen och

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasatta bestämmelserna synes utskottet
knappast föreligga.

Beträffande länsstyrelsens i Västernorrlands län yrkande att närmare föreskrifter
måtte meddelas örn påföljd för underlåtenhet att öka nedsatt säkerhet
önskar utskottet framhålla, att dylika föreskrifter torde vara obehövliga. Enligt
3 § andra stycket i utskottets förslag förlorar nämligen en förening, som
underlåter att efterkomma länsstyrelses anmaning att ställa ytterligare säkerhet,
rätten att vidtaga kollektiva stridsåtgärder.

5 §•

Paragrafen motsvarar i huvudsak kommissionens 5 § och innehåller regler
om viss uppgiftsplikt.

Enligt kommissionens förslag skulle förening, som ville ställa säkerhet, till
länsstyrelsen tillika ingiva dels föreningens stadgar, dels uppgift å styrelseledamöter
eller andra som eljest ägde företräda föreningen ävensom å deras
adresser, dels ock uppgift å medlems- respektive arbetarantal. Vidare skulle
anmälan göras örn förändrade förhållanden i förstnämnda båda avseenden,
medan föreningen vid förändring i fråga örn medlems- eller arbetarantal av
beskaffenhet att föranleda ökning av säkerhetens belopp skulle, utan uppgiftsskyldighet
till länsstyrelsen vara pliktig att omedelbart föranstalta örn
säkerhetens ökande. För underlåten uppgift örn förändrade förhållanden stadgades
bötesstraff (i 21 § kommissionsförslaget) medan däremot för underlåtenhet
att öka säkerhetens belopp någon påföljd ej inträdde förrän en månad
efter det länsstyrelsen anmanat föreningen att fullgöra sin skyldighet. I
detta fall utgjorde påföljden, att föreningen jämlikt 3 § kommissionsförslaget
ginge förlustig sin behörighet.

I yttrandena har socialstyrelsen framhållit, att det icke ankomme på länsstyrelsen
att verkställa någon saklig prövning av de uppgifter och handlingar,
som omförmäldes i 5 § av kommissionens förslag. I de fall då säkerhet
ställts och de i 5 § angivna uppgifterna och handlingarna inkommit,
torde väl också som regel kunna antagas att verklig föreningsbildning ägt
rum. Skulle i något fall sådan icke föreligga och vederbörande »förening»
därför icke kunna ådömas skadestånd, vore det ovisst, örn säkerheten finge
tagas i anspråk för det skadestånd, som kunde komma att åläggas den otilllåtna
konfliktens tillskyndare. En viss oreda i rättsförhållandena måste
även i dylikt fall råda, intill dess genom domstols utslag klargjorts, att den
antagna behörigheten icke förelegat.

Av större betydelse vore att i de fall, där säkerhet icke behövde ställas,
behörighetsfrågan vore fullständigt svävande intill dess den komme under
domstols omprövning. Framför allt syntes det emellertid angeläget att viss
upp&iftsskyldighet alades förening, som ej ställt säkerhet, så snart den
igångsatte stridsåtgärd för vilken behörighet vore stipulerad men för vilken
säkerhet icke krävdes, t. ex. pa länsstyrelsens anfordran eller i samband med
fullgörande av varselplikten.

Slutligen har styrelsen papekat, att sådana fall kunde förekomma, där det
för närmare bedömande av en förenings behörighet att vidtaga stridsåt -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

59

gärd erfordrades tillgång jämväl till stadgar för föreningens huvud- respektive
underorganisationer.

Varken departementschefen eller lagrådet ha i sina yttranden närmare berört
de av kommissionen under denna paragraf föreslagna bestämmelserna.

I de motioner, vari föreslås införande av behörighetsregler, hemställes

i motionerna II: 495 samt I: 287 och II: 500 att kommissionens förslag
måtte antagas,

i motionerna 1:283 och 11:489 att riksdagen måtte besluta i enlighet med
kommissionens förslag, dock att efter orden »föreningens stadgar» måtte införas
»innefattande bestämmelser huru beslut skall åstadkommas och val av
styrelse äga rum» ävensom att »massåtgärd» måtte utbytas mot »kollektiv
stridsåtgärd»; samt

i motionerna 1:280 och 11:499 att i lagen måtte införas bestämmelser i
huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag.

Kommissionens bestämmelser örn uppgiftsskyldighet ligga till grund även Utskottet.
för utskottets förslag, ehuru vissa jämkningar vidtagits. Sålunda har utskottet
ansett lämpligt att, i enlighet med vad som föreslagits i motionerna
1:283 och 11:489, i paragrafen intaga en erinran örn att föreningens stadgar
skola innefatta bestämmelser huru beslut skola åstadkommas och val av
styrelse äga rum. Ehuru detta knappast innebär någon ändring i sak, enär
villkoret i fråga lärer böra vara uppfyllt för att en förening överhuvud taget
skall anses ha kommit till stånd, synes därigenom ökade garantier vinnas mot
att behörighet icke förvärvas i andra fall än då en verklig föreningsbildning
ägt rum. Härigenom torde vissa av de anmärkningar socialstyrelsen i sitt
yttrande framställt ha blivit undanröjda. Vad socialstyrelsen i övrigt anfört
har ej synts utskottet vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i
lagförslaget.

För förening, som jämlikt vederbörligt medgivande vill åberopa av överordnad
förening ställd säkerhet, krävas vissa kompletterande föreskrifter. Uppgifterna
skola i detta fall ingivas till länsstyrelsen i det län, där den underlydande
föreningen har sitt säte, och åtföljas av den överordnade föreningens
skriftliga medgivande i huvudskrift samt bevis, att säkerhet blivit ställd.

Då enligt utskottets förslag länsstyrelsens beslut skall bliva avgörande för
säkerhetens belopp, har vidare den av kommissionen föreslagna omedelbara
skyldigheten för förening att, då anledning därtill föreligger, öka säkerheten
utbytts mot en skyldighet att till länsstyrelsen göra anmälan örn det förhållande,
som skulle föranleda ökningen. Enligt utskottets mening medför denna
anordning en effektivare garanti för att säkerhetens belopp verkligen motsvarar
de aktuella förhållandena.

Som ett ytterligare led i kontrollen har slutligen i utskottets förslag stadgats,
att en förening är skyldig att avlämna förnyade uppgifter närhelst
länsstyrelsen på grund av kunskap örn förändrade förhållanden eller av annan
anledning finner skäl infordra dylika. Underlåtenhet att efterkomma
dylik anmaning medför, såvida det gäller uppgifter av betydelse för säkerhetens
belopp, enligt 3 § efter viss tids förlopp behörighetens förlust.

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

6 §•

I denna paragraf hava sammanförts dels bestämmelser, hämtade från 3, 4
och 5 §§ i kommissionens förslag, dels ock vissa kompletterande föreskrifter.

Bestämmelserna örn ställande av ytterligare säkerhet motsvaras sålunda
av 3 § andra och tredje styckena i kommissionens förslag, vari stadgas att örn
ställd säkerhet tages i anspråk för gäldande av skadestånd föreningen skall
på anmaning av länsstyrelsen fylla bristen samt att detsamma skall gälla
örn länsstyrelsen finner säkerheten icke längre vara betryggande eller böra
jämlikt 5 § ökas och därför anmanar föreningen att ställa ytterligare säkerhet.

Från kommissionens 4 §, sista stycket, har överförts regeln, att säkerhet
ej får tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken den är ställd.

I paragrafen ha vidare meddelats bestämmelser örn säkerhetens återfående,
vilka i viss mån motsvara reglerna i 5 § fjärde stycket av kommissionens
förslag, där det stadgas, att förening, som avstått från behörighet att igångsätta
massåtgärd, skall äga återfå säkerheten örn länsstyrelsen finner skäl
till antagande att den ej behöver tagas i anspråk på grund av redan vidtagen
stridsåtgärd.

I sitt yttrande över kommissionens förslag har länsstyrelsen i Stockholms
län ifrågasatt lämpligheten av kommissionens förslag i sistnämnda avseende.
En länsstyrelse nödgades nämligen här bedöma icke blott huruvida stridsåtgärd
vidtagits eller ej utan även huruvida en vidtagen stridsåtgärd vore
av sådan beskaffenhet att säkerhet skulle vara ställd. Då ett sådant bedömande
i många fall torde förutsätta införskaffande av bevisning, jämväl vittnesbevisning,
syntes det lämpligare, att rätten eller domaren prövade frågan
örn säkerhets utfående.

Socialstyrelsen har ansett, att stadgandet om återfående av säkerhet borde
avfattas med hänsyn till 35 § av kommissionens förslag så att förening ej
skulle äga återbekomma säkerheten förrän efter utgången av den i nämnda
paragraf stipulerade preskriptionstiden av två år. Vöre då skadeståndspåstående
framställt skulle länsstyrelsen även sedermera äga innehålla så stor
del av säkerheten som svarade mot det belopp skadeståndsanspråket avsåge.

Departementschefen och lagrådet hava i sina yttranden icke närmare berört
ifrågavarande bestämmelser.

I de motioner, vari yrkats införande i lagen av bestämmelser örn ställande
av säkerhet, har beträffande under denna paragraf behandlade frågor hemställts i

motionerna II: 495 samt I: 287 och II: 500 att kommissionens förslag
måtte antagas,

i motionerna 1:283 och 11:489 att kommissionens förslag måtte antagas
med allenast den jämkningen, att i 5 § fjärde stycket »massåtgärd» måtte
utbytas mot »kollektiv stridsåtgärd», samt

i motionerna I: 280 och II: 499 att i lagen måtte införas bestämmelser i huvudsaklig
överensstämmelse med kommissionens förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

61

I denna paragraf lia som förut nämnts sammanförts vissa bestämmelser Utskottet.
örn ökning och minskning av säkerhetens belopp ävensom den grundläggande
regeln örn säkerhetens fredande från utmätning för annan gäld.

Vidare har upptagits en uttrycklig bestämmelse örn länsstyrelses skyldighet
att tillse, att säkerheten såväl kvalitativt som kvantitativt hålles vid
makt. I anslutning härtill ha även givits regler örn återbekommande av säkerheten
efter avstående från behörigheten. Motsvarande regler hade av
kommissionen givits i direkt anslutning till bestämmelserna örn uppgiftsplikt
såsom undantag från de sistnämnda. Ehuru det med utskottets utformning
av bestämmelserna icke direkt utsäges, ligger det i sakens natur, att uppgiftsplikten
bortfaller i och med avståendet från behörigheten.

Utskottet har därjämte ansett kommissionens bestämmelser böra kompletteras
så att möjlighet beredes att återfå en del av säkerheten i anledning av
nedgång i medlems- eller arbetarantal. Utan att särskilda bestämmelser
härom meddelas torde det vara klart, att den som nedsatt säkerhet äger erhålla
upplupen ränta, därest denna ej behöver tagas i anspråk i anledning av
att säkerheten nedgått eller ej finnes betryggande eller annan dylik anledning
föreligger.

I anledning av vad socialstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län anfört
vill utskottet framhålla, att den föreslagna lagtexten ej lägger hinder i
vägen för länsstyrelsen att avvakta preskriptionstidens utgång, innan säkerheten
åter ställes. I många fall torde ock försiktigheten bjuda, att detta tillvägagångssätt
användes. För att emellertid underlätta återfåendet av säkerheten
föreslår utskottet, att länsstyrelsen vid sin prövning icke behöver taga
hänsyn till stridsåtgärd, som vidtagits efter behörighetens upphörande eller,
där förhållande inträffat av beskaffenhet att ställd säkerhets belopp må nedsättas,
efter det beslut fattats örn nedsättning av säkerhetens belopp. Har
säkerheten med tillämpning av bestämmelserna i 3 § första stycket i utskottets
förslag medgivits skola gälla även för ansluten förening, måste emellertid
länsstyrelsen taga hänsyn till stridsåtgärd som av sistnämnda förening
vidtagits inom fjorton dagar från det återkallelsen kommit länsstyrelsen tillhanda.
En erinran härom har intagits i lagtexten och givits det innehållet, att
säkerhet må återfås, där länsstyrelsen finner skäl till antagande att densamma
ej behöver tagas i anspråk för skadestånd varför säkerheten må häfta på
grund av medgivande, varom i 3 § första stycket sägs.

Slutligen har det synts utskottet lämpligt, att länsstyrelsen i de fall då
förenings behörighet upphör på grund av förhållande, som sammanhänger
med den ställda säkerheten, ålägges att bevisligen härom underrätta föreningens
samtliga styrelseledamöter och övriga företrädare, där ej skäl föreligger
till antagande, att dessa ändå äga kännedom härom. Nämnda personer
skulle eljest i många fall kunna åberopa bristande kunskap örn behörighetens
upphörande och till följd härav gå fria från ansvar för en stridsåtgärd.
Föreningens behörighet kan tänkas upphöra även av andra orsaker än
de nämnda, t. ex. genom ändring av dess egna eller överordnad förenings stadgar,
men till dessa fall har utskottet ej ansett länsstyrelsens underrättelseskyldighet
böra utsträckas.

62

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

7 §•

7 § i utskottets förslag motsvarar 8 § i kommissionens och 2 § i propositionens
lagförslag.

Enligt 8 § i kommissionsförslaget skall stridsåtgärd ej få vidtagas mot
någon, såframt man därmed åsyftar att av religiösa, politiska eller liknande
grunder utöva förföljelse mot honom.

Kommissionens motivering till denna bestämmelse återfinnes å sid. 72 f. i
propositionen.

För de yttranden, som avgivits över kommissionsförslaget, lämnas — såvitt
de avse nu ifrågavarande stadgande — en redogörelse å sid. 73 i propositionen.

Bestämmelsen i fråga upptogs med en mindre formell jämkning i 2 § av
det till lagrådet remitterade förslaget.

Departementschefen anförde vid remissen:

I likhet med kommissionen anser jag skäl tala för ett stadgande örn förbud
mot stridsåtgärder, som ha karaktären av förföljelse, föranledd av religiösa,
politiska eller liknande skäl. Såsom av kommissionens motiv framgår,
har stadgandet ansetts täcka jämväl t. ex. fall av förföljelse mot någon på
grund av hans föregående anställning såsom militär eller polisman. Dess
avfattning torde vara tillräckligt vidsträckt för att omfatta även sådan förföljelse^
sorn. i landsorganisationens yttrande beröres.

Vad i.övrigt anmärkts i avgivna yttranden synes mig icke böra föranleda
ändring i kommissionens förslag. Allenast en mindre omredigering av formell
natur har vidtagits.

Beträffande denna paragraf hade lagrådet intet yttrande.

Det remitterade förslaget har i denna del oförändrat upptagits i propositionens
lagförslag.

I fråga örn förevarande paragraf framställes ändringsyrkande allenast i en
motion, nämligen 11:495, däri hemställes örn bifall till kommissionsförslaget.

Som förut antytts överensstämmer ifrågavarande paragraf i propositionen
i sak med kommissionsförslagets motsvarande bestämmelse. Utskottet har vid
sin granskning av paragrafen ej funnit anledning frångå propositionens förslag.

8 §.

8 § i utskottets förslag motsvarar 10 § i kommissionens och 3 § i propositionens
lagförslag.

I 10 § av kommissionsförslaget stadgas, att, sedan arbetstvist eller annan
ekonomisk tvist blivit avslutad, stridsåtgärd ej må äga rum mot någon, där
syftet är att utöva vedergällning för hans ställning till tvisten. Samma regel
skall gälla, där förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, upphört redan
före tvistens avslutande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 63

Å sid. 74 i propositionen finnes intagen kommissionens motivering för stadgandet.

För innehållet i de över kommissionsförslaget avgivna yttrandena i förevarande
del lämnas redogörelse å sid. 74—76 i propositionen.

I 3 § i det till lagrådet remitterade förslaget föreskrevs — i första stycket —
att, sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, stridsåtgärd
i vedergällningssyfte ej finge vidtagas mot någon som haft del i tvisten. Ej
heller finge — enligt andra stycket — stridsåtgärd mot annan i anledning av
hans förhållande till tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats eller det förhållande,
varom vore fråga, dessförinnan upphört. Vad i andra stycket stadgades
skulle dock -— enligt tredje stycket — ej avse stridsåtgärd i anledning av
förhållande, som åsyftades i 10 § under 1—3 av det remitterade förslaget,
d. v. s. stridsåtgärder gentemot föreningsmedlemmar, som till fördel för motparten
åsidosatt sina organisationsmässiga förpliktelser, ävensom mot osolidariska
arbetare och arbetsgivare.

Departementschefen anförde vid remissen:

Yad först angår förhållandet mellan parterna i tvisten anser jag i likhet
med kommissionen att stridsåtgärder i vedergällningssyfte böra efter tvistens
avslutande vara bannlysta. En föreskrift härom har upptagits i första stycket
av förevarande paragraf.

Vad härefter angår förhållandet mellan part i tvisten och utomstående
tredje man, innehåller 8 § förbud mot stridsåtgärd som under pågående primärkonflikt
vidtages såsom medel att öva påtryckning på motparten i konflikten.
Vidtages eller fortsättes stridsåtgärd mot en utomstående, sedan
primärkonflikten upphört, blir densamma enligt lagförslagets systematik att
anse såsom stridsåtgärd med omedelbart syfte, varvid syftet måste vara att
straffa vederbörande för hans hållning under konflikten. Vare sig straffet
får karaktären av huvudsakligen vedergällning eller snarare avser att ha en
förebyggande verkan för framtiden, bör tydligen en dylik stridsåtgärd icke få
igångsättas mot någon som under primärkonfliktens fortgång åtnjutit neutralitetsskydd.
Beträffande stridsåtgärd mot den som under konflikten varit
oneutral torde böra skiljas mellan olika fall. Den som brustit i neutralitet
på sätt som avses i 10 § under 4—6 är närmast att likställa med motparten
i primärkonflikten. I och med tvistens biläggande bör stridsåtgärd mot honom
ej få ifrågakomma. Annorlunda ter sig frågan örn repressalier mot den som
brutit sina organisationsmässiga förpliktelser eller som avses i 10 § under 2
och 3. _ .

Vad angår arbetsgivareorganisationers repressalier mot osolidariska medlemmar,
bör märkas, att de huvudsakligen ske i form av indrivning av vite
enligt på förhand jämlikt stadgarna deponerade reverser och i sådant fall
redan på grund av föreskriften i 1 § sista stycket bliva.medgivna.

Arbetarorganisationer, jordbrukares producentorganisationer m. fl. kunna
i regel ej begagna sig av samma medel för upprätthållande av medlemmarnas
solidaritet. De tillgripa i stället det psykologiska och ekonomiska tvångsmedel
som bojkottförfarandet utgör. Skulle alla verkningar av bojkott i dylika
fall på grund av föreskrift i lag omedelbart upphöra i och med primärkonfliktens
avslutande, bleve bojkotten säkerligen föga effektiv såsom medel
att upprätthålla den stadgemässigt fordrade solidariteten. Något direkt sakligt
sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas
rätt att bestraffa sina stadgebrytande medlemmar kan icke heller anses för -

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

handen. Vad nn sagts äger ock i huvudsak tillämpning å organisationernas
bojkottåtgärder mot de osolidariska arbetare och arbetsgivare, som enligt 10 §
2—3 skulle sakna neutralitetsskydd under konflikten.
o Med hänsyn till nu anförda synpunkter har jag givit förevarande paragraf
sådan avfattning att den icke innefattar förbud mot stridsåtgärder gentemot
personer, som avses i 10 § under 1—3, d. v. s. föreningsmedlemmar som till
fördel för motparten åsidosatt sina organisationsmässiga förpliktelser ävensom
osolidariska arbetare och arbetsgivare.

Därest någon efter en redan avslutad tvist utsattes för en mera utpräglad
förföljelse, torde det ofta vara hans politiska eller fackliga inställning eller
någon liknande grund, som framkallar förföljelsen, och stridsåtgärden blir i
sådant fall otillåten enligt 2 §.

Lagrådet anförde inledningsvis under rubriken »Strejkbrytares ställning»
bland annat följande, som har avseende å 3 § i det remitterade förslaget.

Vid angivande av skälen för den avvikelse, som i fråga örn otillåtligheten av
stridsåtgärd i vedergällningssyfte gjorts från kommissionsförslaget, bar föredragande
departementschefen åberopat huvudsakligen, att arbetarorganisationerna
och jordbrukarnas producentorganisationer m. fl. för upprätthållande
av medlemmarnas solidaritet i regel måste tillgripa det tvångsmedel som bojkottförfarandet
innebure, att effekten därav bleve ringa om alla verkningar
av förfarandet i dylika fall på grund av föreskrift i lag omedelbart skulle
upphöra i och med primärkonfliktens avslutande ävensom att något direkt
sammanhang mellan primärkonfliktens avslutande och organisationernas rätt
att bestraffa stadgebrytande medlemmar icke kunde anses vara för handen.
Vad sålunda anförts ägde enligt departementschefens mening i huvudsak tilllämpning
även å organisationernas bojkottåtgärder mot utanför organisationerna
stående.

Det ligger i öppen dag att de angivna skälen icke leda längre än till att
det bör vara medgivet för organisationer att efter arbetstvists avslutande i vedergällningssyfte
angripa stadgebrytande medlemmar, detta såvida man icke
vill antaga att mellan medlemmar av samma klass finnes en av samhällsförhållandena
betingad skyldighet till solidaritet inbördes, en skyldighet som
bör kunna med tvång upprätthållas. Att i vårt land skulle härska en klassmotsättning
av den art, att den gör en dylik skyldighet till solidaritet påkallad,
kan enligt lagrådets mening svårligen göras gällande. Härvid må även
erinras örn att, såsom handelskammaren i Gävle påpekat, man har, vad gäller
arbetarna, att räkna med uppträdandet av olika grupper, vilkas handlingssätt
kan influeras av vitt skilda uppfattningar i politiskt avseende, i fråga örn lönestridsteori,
i fråga örn bedömande av i visst fall föreliggande fakta eller som
helt enkelt vilja hävda sitt rent privata gruppintresse. Att här trots föreliggande
meningsskiljaktigheter, som måhända icke ens fått tillfälle att göra sig
gällande vid fattandet av beslutet örn den ifrågavarande stridsåtgärden, förutsätta
en sådan plikt till gemensamt uppträdande att det skydd som eljest borde
föreligga skulle bortfalla i händelse den ena gruppen arbetare icke åtlydde
det beslut örn stridsåtgärd som en annan grupp eller dess organisation fattat,
synes icke möjligt.

Vad härefter beträffar frågan örn tillåtligheten av stridsåtgärder i vedergällningssyfte
mot dem som brutit sina stadgeenliga förpliktelser mot en organisation
måste väl i detta hänseende åt departementschefens ovan angivna skäl
tilläggas viss betydelse, men framhållas må dock att, med hänsyn till den utveckling
fackföreningsrörelsen i vårt land nått, redan ett utkrävande av de
påföljder organisationerna enligt sina stadgar äga göra gällande vid stadge -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

65

brott kunna mycket kännbart drabba vederbörande. Mot de anförda skälen bör

1 allt fall vägas angelägenheten av att söka mildra bitterheten i striderna på
arbetsområdet ävensom det oegentliga i att lagen sålunda i själva verket skulle
åt organisationerna medgiva en rätt att vidtaga straffåtgärder, vilkas verkan,
såsom den sakkunnige framhållit, helt saknar de garantier och den begränsning
varmed man enligt allas mening bör kringgärda det statliga straffet.
Det har vidare av honom framhållits att dessa åtgärder allt för ofta äro uttryck
för känslor av hämnd och hat samt drabba måttlöst, saväl till intensitet som
varaktighet. Departementschefen har visserligen antytt att, om °en stridsåtgärd
skulle få karaktär av förföljelse, densamma borde anses otillåten enligt

2 § i förslaget. Då emellertid 3 § behandlar frågan om tillåtlighet att efter
avslutad tvist vidtaga stridsåtgärder i vedergällningssyfte samt i 2 § avses
stridsåtgärder som vidtagas av religiösa, politiska eller liknande grunder, lärer
efter vanliga lagtolkningsgrunder det icke vara möjligt att anse åtgärder vidtagna
i vedergällningssyfte mot strejkbrytare, även örn dessa åtgärder nått
den intensitet att de kunna betecknas såsom förföljelse, förbjudna enligt 2 §.
Därest förslagets ståndpunkt i förevarande hänseende vidhålles, torde därför
vara nödigt att genom uttrycklig bestämmelse antingen i 2 § eller i 3 § angiva
vad som skall gälla i fråga örn förföljelse mot strejkbrytare. Framhallas må,
att i allmänhet kommissionens ståndpunkt i detta avseende huvudsakligen godtagits
i de över dess förslag avgivna yttrandena; så har exempelvis landsorganisationen
förklarat sig under viss förutsättning biträda kommissionsförslaget
i vad det avsåge repressalier som företagas efter primärkonfliktens biläggande.

I sitt särskilda yttrande rörande 3 § i det remitterade förslaget anförde lagrådet: Av

skäl som lagrådet i den allmänna motiveringen anfört vid behandlingen
av strejkbrytares ställning — skäl vilkas innebörd i stort sett kan aberopas
även beträffande arbetsgivare och andra som handla på sätt i 10 § 1 och 3 angives
— finner lagrådet en sådan ändring böra vidtagas, i 3 § att de som avses
i tredje stycket icke undantagas från skydd mot stridsatgärd i vedergällningssyfte.
i detta sammanhang må framhållas, att vedergällningssyfte
måste anses föreligga även då åtgärden icke förestavats, av hämndkänsla i
vanlig mening utan avsikten endast är att utöva repressalier såsom medel att
åstadkomma en allmänt förebyggande verkan för .framtiden.

Frågan huruvida detta skydd bör, såsom kommissionen föreslagit, vad angår
den som ej har del i tvisten, inträda redan då förhållande, för vilket vedergällning
åsyftas, upphört före tvistens avslutande — t. ex. i fråga örn
strejkbrytare så snart han upphört med det blockerade arbetet — eller, såsom
landsorganisationen ansett riktigt, först då tvisten är avslutad, finner lagrådet
kunna vara föremål för viss tvekan. En sådan tvekan beror huvudsakligen
på att, så länge tvisten pågår, man måste räkna med att syftet jämväl
kan vara att söka förebygga ett upprepande under tvistens fortgång av det
oneutrala förfarandet. Att vid lagstiftningen utgå fran vare sig att det ena
eller att det andra syftet i regel är det dominerande torde knappast, vara
möjligt. Emellertid tala i andra hänseenden vissa skäl för att. såsom tid för
skyddets inträdande välja icke tvistens avslutande utan den tid då det^ förhållande,
varom fråga är, dessförinnan upphört. Örn nämligen tvisten, såsom
fallet understundom kan vara, fortsätter under åratal, kan en bestämmelse,
som hänför skyddet först till tiden för tvistens avslutande, komma att alltför
hart drabba den som gjort vad lian kunnat för. att draga sig ur striden. En
dylik bestämmelse skulle även kunna verka obilligt i det fall att omständig Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29. 5

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

heterna göra det alldeles uppenbart att något upprepande under tvisten av
den angripnes förfarande icke är att förvänta.

Med hänsyn till det nu anförda synes riktigast att låta skyddet — i överensstämmelse
med vad enligt det remitterade förslaget skall gälla i fråga örn
andra kategorier av oneutrala, t. ex. den som under tvist verksamt bisprungit
part — inträda redan då det förhållande, varom fråga är, har upphört. Det
hemställes därför att paragrafen avfattas i enlighet med 10 § i kommissionens
förslag.

I anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen:

Vad lagrådet anfört beträffande bestämmelserna i B § sista stycket angående
stridsåtgärd i vedergällningssyfte mot osolidariska föreningsmedlemmar,
arbetare och arbetsgivare föranleder mig icke att frångå den ståndpunkt
som intages i det remitterade förslaget. Såsom i remissprotokollet vid 3 §
antytts torde fall av mera utpräglad förföljelse drabbas av förbudet i 2 §,
även örn förföljelsen kan i viss mening sägas ha karaktären av vedergällning.
Överhuvud lärer den omständigheten att stridsåtgärder i vedergällningssyfte
behandlas i 3 § icke få föranleda den slutsatsen att ett moment av vedergällning
icke skulle kunna ligga till grund även för de stridsåtgärder, som behandlas
i 2 §. Ehuru något tillägg i lagtexten i syfte att uttryckligen angiva
att förföljelse som ovan nämnts ej må äga rum näppeligen synes mig
erforderligt, har jag dock med hänsyn till den härifrån avvikande mening,
varåt lagrådet givit uttryck i denna lagtekniska fråga, ansett lämpligt låta
förse förevarande stycke i 3 § med ett dylikt tillägg.

Propositionens förslag till 3 § är ordagrant lika med det remitterade förslaget
med tillägg till sista stycket av orden »såvida åtgärden icke är att
hänföra till förföljelse som i 2 § sägs».

Åtskilliga motioner innehålla yrkanden beträffande förevarande paragraf.

I motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 hemställes, att kommissionens
förslag i ämnet måtte antagas.

I motionerna I: 280 och II: 499 yrkas, att i lagen måtte införas bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit.

I motionerna 1:287 och 11:500 framhålles det principiellt riktiga däri, att,
sedan stridsåtgärder mellan parterna avslutats och överenskommelse träffats,
alla påtryckningsåtgärder mot den, som under konflikten spelat rollen av
tredje man, böra vara avslutade.

Motionen I: 277 utmynnar i en hemställan, att följande lydelse måtte givas
åt lagtexten:

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som haft del i tvisten eller
mot annan i anledning av hans förhållande till densamma.

Vad sålunda stadgats skall dock ej avse stridsåtgärd i anledning av förhållande
som i 10 § under 1—3 åsyftas, såvida åtgärden icke är att hänföra
till förföljelse som i 2 § sägs.

Har stridsåtgärd vidtagits i anledning av förhållande som i 10 § under 4
åsyftas, må, oavsett att den ursprungliga tvisten icke blivit avslutad, förbud
som i 17 § sägs mot åtgärdens fortsättande meddelas, därest det förhållande
som föranlett åtgärden upphört samt uppenbart är att upprepande under
tvisten av den angripnes förfarande icke är att förvänta.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

67

Mellan 3 § första och andra styckena i propositionen samt motsvarande bestämmelser
i 10 § av kommissionens förslag torde ej finnas någon saklig skillnad.
Däremot innehåller tredje stycket i propositionen en bestämmelse, som ej
återfinnes i kommissionens lagtext. Innebörden av densamma är att en osolidarisk
medlem av en förening som varit invecklad i en tvist samt arbetare och
arbetsgivare, som varit osolidariska under tvisten, och som enligt 10 § 1—3 i
propositionen icke åtnjuta skydd under tvisten, ej heller åtnjuta skydd efter
tvistens slut under annan förutsättning än att den åtgärd, som riktats mot
dem, är att hänföra till förföljelse som sägs i 2 § av propositionens lagförslag.
Skydd åtnjutes sålunda ej heller i det fall att tvisten icke avslutats men det
oneutrala handlingssättet upphört.

Beträffande spörsmålet örn skydd efter en konflikt är utskottet av den meningen
att sedan en tvist blivit avslutad alla stridsåtgärder mot personer,
som under tvisten intagit ställning av parter eller tredje män, böra vara förbjudna.
Med hänsyn härtill föreslår utskottet, att tredje stycket i 3 § av propositionen
utgår ur lagförslaget. Någon motsvarighet till detta stycke upptages
därför icke i 8 § av utskottets lagförslag.

Vad därefter angår frågan örn skydd före konfliktens slut intog kommissionen
den ståndpunkten att stridsåtgärder skulle vara förbjudna så snart det
oneutrala handlingssättet upphört. Departementschefen ansåg att skydd mot
stridsåtgärder före konfliktens slut icke skulle tillkomma osolidariska föreningsmedlemmar
samt osolidariska arbetsgivare och arbetare utan vara begränsat
dels till den som lämnat part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning
eller förändring av sin näring eller verksamhet, bisprungit honom,
dels ock till den som äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag eller är delägare
utan begränsad ansvarighet i ett handelsbolag som är part i tvisten.

Vad angår det första spörsmålet vill utskottet erinra örn att jämväl lagrådet,
ehuru lagrådet tillstyrkte en dylik regel, funnit det kunna vara föremål
för en viss tvekan, huruvida man i detta hänseende borde gå så långt
som kommissionsförslaget. Lagrådets tvekan berodde huvudsakligen på att
så länge tvisten påginge man måste räkna med att syftet med stridsåtgärden
jämväl kunde vara att söka förebygga ett upprepande under tvistens fortgång
av det oneutrala förfarandet. På grund härav och då, på sätt i yttrandena
framhållits, en dylik regel skulle kunna leda till åtskilliga praktiska olägenheter,
har utskottet ej ansett sig kunna tillstyrka densamma.

Till belysning av frågan huruvida den som lämnat part ekonomiskt understöd
eller efter omläggning eller förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit
honom skall åtnjuta skydd först då konflikten avslutats eller redan
då det oneutrala handlingssättet upphört har i motionen I: 277 lämnats en
klargörande utredning. Utskottet kan ej finna det vara lämpligt att en person
som givit en i konflikt invecklad part ett understöd eller verkställt en leverans
som till äventyrs kan ha varit avgörande för personens i fråga möjlighet
att med framgång föra striden till slut skall vara skyddad från varje möjlighet
till repressalieåtgärder medan tvisten pågår, även om anledning finnes till
antagande att ett upprepande av det oneutrala handlingssättet är att befara.

Utskottet.

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vad slutligen angår den som äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag eller är
delägare utan begränsad ansvarighet i ett handelsbolag, som är part i tvisten,
torde frågan örn skyddet skall inträda vid konfliktens slut eller örn vederbörande
dessförinnan överlåtit aktiemajoriteten eller utträtt ur handelsbolaget
vara av så pass ringa praktisk betydelse att en särreglering i detta fall icke
torde vara påkallad. Utskottet har därför stannat vid att föreslå att skydd
för en person som ej åtnjutit sådant under en tvist skall inträda först då tvisten
upphört. Härvid utgår utskottet emellertid ifrån att som utgångspunkt
för tvistens avslutande skall räknas den tidpunkt då tvisten i realiteten kan
anses ha upphört, även örn något formligt fredsslut icke skulle ha träffats.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i kommissionens och 4 § i propositionens lagförslag.

I 11 § i kommissions för slag et föreskrives, att man ej må vidtaga massåtgärd
mot någon för att förmå eller hindra honom att inträda i eller utträda ur förening
eller annan sammanslutning. Ej heller må i sådant syfte uppsägning ske
av arbets- eller hyresavtal, utan så är att arbetsledare eller annan i förtroendeställning
finnes ej skäligen böra vara medlem av förening, som avser tillvaratagande
av honom underställd personals intressen, eller annan sådan anledning
föreligger.

Kommissionens motivering för detta stadgande återfinnes å sid. 49—50 i dess
betänkande.

Reservationer, däri de i 11 § föreslagna bestämmelserna beröras, finnas intagna
å sid. 90, 92 och 93, 96 samt 104 i betänkandet.

För yttrandena över 11 § i kommissionsförslaget lämnas redogörelse å sid.
37—40 samt 78—80 i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 4 §, som motsvarade kommissionsförslagets
11 §, följande lydelse:

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra
ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.
Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed
åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom att
utträda ur förening eller annan sammanslutning.

Stridsåtgärd må ej heller vidtagas från ena partens sida såsom vedergällning
för att krav på kollektivavtal blivit rest från andra sidan.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall ej anses föreskrift i kollektivavtal,
att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej må vara medlem av förening,
som avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot
arbetsgivaren.

Vid remissen anförde departementschefen i den allmänna motiveringen till
lagförslaget under rubriken »Skydd för föreningsrätten» bland annat följande:

I likhet med kommissionen anser jag att lagen bör innehålla bestämmelser
till skydd för föreningsrätten. Behovet av sådant skydd har framför allt gjort
sig gällande i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, i det arbetsgivare
icke sällan motsatt sig arbetarnas organisationssträvanden och vägrat

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

69

ingå i underhandlingar nied fackförening om arbetsvillkoren. Inom storindustrien
äro väl numera kränkningar av föreningsrätten av denna art relativt
sällsynta. Däremot förekomma de understundom i den maskerade form att
arbetare, som äro organisationens förtroendemän, utsättas för förföljelser.

I kollektivavtalen förekommer ofta en klausul, som stadgar att föreningsrätten
skall å ömse sidor lämnas okränkt. Där en sådan bestämmelse finnes
har den i arbetsdomstolens praxis så tillämpats att, när avskedande av arbetare
skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens verksamhet eller
ställning i fackföreningen varit den verkliga orsaken till avskedandet och
detta kunnat på tillfredsställande sätt styrkas eller göras sannolikt, arbetsgivaren
förpliktats att utgiva skadestånd och eventuellt återtaga arbetaren i sin
tjänst.

Det av kommissionen formulerade stadgandet skulle upphöja till en allmängiltig
rättsgrundsats denna i många kollektivavtal införda bestämmelse. Enligt
detsamma skulle exempelvis lockout i syfte att hindra arbetarna från bildandet
av en fackförening vara rättsstridig. Vidare skulle uppsägning av
arbets- eller hyresavtal vara förbjuden, när uppsäkningen vore att tolka såsom
angrepp å föreningsrätten, alldeles oavsett örn eljest det individuella arbetsavtalet
kunde bringas till upphörande efter kort varsel och utan meddelande
av särskilda uppsägningsgrunder. I princip skulle sålunda genom det
föreslagna stadgandet vinnas ett värdefullt skydd för föreningsrätten. Emellertid
kan det icke förbises att detta skydd på grund av bevisningssvårigheter
i praktiken ofta torde bli illusoriskt.

Förslaget innebär ock skydd för arbetsgivares föreningsrätt. Så t. ex. skulle
en strejk, vidtagen för att hindra arbetsgivaren att ansluta sig till en arbetsgivareförening,
vara rättsstridig.

Kommissionens förslag är, såsom redan framhållits, ej begränsat till skydd
för arbetarnas föreningsrätt gentemot arbetsgivare och för arbetsgivares föreningsrätt
gentemot arbetare. Det sträcker sig därutöver till andra ekonomiska
områden än arbetsförhållandet, t. ex. hyresförhållandet och jordbruket.
Sålunda skulle uppsägning av en hyresgäst på den grund att. denne anslutit
sig till en hyresgästförening eller annan organisation vilken som helst vara
rättsstridig. Likaså skulle blockad av en fastighet i syfte att hindra fastighetsägaren
från att ansluta sig till en fastighetsägareförening vara förbjuden.
Men förslaget går längre än att avse skydd för föreningsrätten i hävdvunnen
mening. Det vill dessutom, såsom det framhålles i motiven, rikta sig »mot allt
slags organisationstvång, som kan utövas mot en enskild person». I enlighet
härmed förbjudas massåtgärder (t. ex. prickning) mot oorganiserade arbetare,
vidtagna i syfte att förmå dem att ansluta sig till en fackförening, och mot
oorganiserade jordbrukare för att förmå dem att ansluta sig till en producentförening.
Det omfattande och invecklade problemet örn organisationstvång i
dess skilda former har dock ej upptagits till allmängiltig lösning av kommissionen.
Det föreslagna förbudet avser i första hand alla massåtgärder.
Vidare inbegripes därunder uppsägning av arbets- eller hyresavtal. Stridsåtgärd,
som består i avbrytande av ekonomisk förbindelse av två eller flera
i samverkan (jfr 1 § i förslaget), har däremot såsom nyss nämnts ej ansetts
böra förbjudas i detta sammanhang. Härom uttalar kommissionen: »Erfarenheten
har ej visat, att missbruk i sistnämnda hänseende förekommit. På
det rent ekonomiska området kunna dessutom förekomma fall, då ett villkor
örn parts inträde i en viss förening ingår såsom ett naturligt lod i en affärsförbindelse.
»

I detta sammanhang må nämnas att kommissionen berört spörsmålet om
organisationstvång även i samband med frågan om stridsåtgärder mot tredje
man. Enligt 15 § i dess förslag skulle stridsåtgärd mot tredje man vara för -

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

bjuden i sådana fall då anledningen till stridsåtgärden är sådan motsättning
till part, som ej må föranleda stridsåtgärd mot denne. En stridsåtgärd, riktad
mot arbetsgivare för att förmå honom att kräva vissa oorganiserade arbetares
anslutning till fackförening såsom villkor för deras bibehållande, skulle
sålunda vara otillåten enligt förslaget. Örn detta exempel yttrar kommissionen
följande:

»Dylika fall, där stridsåtgärder skulle vara förbjudna enligt förevarande
paragraf, äro emellertid sällsynta. Från dem äro att noga skilja de betydligt
vanligare fall, i vilka man går till strid för att i ett kollektivavtal få inryckt
en bestämmelse örn att alla arbetare vid de arbetsplatser, för vilka avtalet skall
gälla, skola tillhöra viss organisation (eller att företräde till anställning skall
tillkomma dennas medlemmar). En dylik bestämmelse är giltig, och den må
även i allmänhet genomdrivas medelst stridsåtgärd, försåvitt nämligen detta
icke endast innebär ett maskerat försök att tvinga en eller flera särskilda arbetare
att inträda i organisationen utan verkligen åsyftar att genomföra en
generell reglering av arbetsvillkoren. Det har icke ansetts nödigt att meddela
uttrycklig bestämmelse av sådant innehåll.»

Av det anförda framgår att kommissionen icke upptagit det vidlyftiga problemet
örn organisationstvång till fullständig utredning och lösning. För egen
del finner jag mig icke kunna förorda att en partiell reglering av hithörande
spörsmål sker i förevarande lagförslag. Frågan om organisationstvång torde
sålunda ej° böra regleras i lagförslaget. I detta bör införas endast ett stadgande
angående skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Vidare torde en
speciell bestämmelse erfordras beträffande arbetsledares ställning i organisationshänseende.
Härtill återkommer jag i det följande.

Det skydd för föreningsrätten, som jag sålunda föreslår skola beredas parterna
såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska områden, synes
böra utsträckas till att avse aven rätt för arbetare och andra anställda att ingå
i förhandling örn en kollektiv reglering av arbetsvillkoren. Kravet på kollektivavtal
är nämligen det naturliga uttrycket för organisationens framträdande
såsom representant för personalen vid förhandlingar om arbetsvillkoren. Ett
effektivt skydd för kollektivavtalets princip låter sig väl icke genomföra utan
vittgående omgestaltning av rådande förhållanden. Men i förevarande paragraf
synes lämpligen kunna stadgas att stridsåtgärd ej må vidtagas från ena
partens sida såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal blivit rest från
andra sidan.

I motiveringen till de särskilda paragraferna i det remitterade förslaget anförde
departementschefen beträffande 4 §:

I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat mig angående de synpunkter,
som enligt min uppfattning böra vara bestämmande vid avfattningen
av förevarande stadgande. I överensstämmelse härmed har lagrummet
begränsats till att avse skydd för föreningsrätten. I första punkten uttalas
den allmänna principen örn föreningsrätt. Såsom den viktigaste tillämpningen
av denna princip förbjudes enligt andra punkten vidtagandet av stridsåtgärder,
som innebära kränkning av föreningsrätten. Genom det allmänna
stadgandet i första punkten tillgodoses vissa i yttrandena uttalade önskemål
om ett mera omfattande skydd för föreningsrätten.

_ Jag delar den åsikt, som uttalats av landsorganisationen angående bevisningssvårigheterna,
när individuella stridsåtgärder, innebärande kränkning av
föreningsrätten, företagas mot arbetare. En föreskrift örn skyldighet för arbetsgivare
att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetsavtal
skulle väl kunna något underlätta bevisningen. Dock torde en bestämmelse

Andra lagutskottets utlåtande Nr f,9.

71

av denna art knappast kunna genomföras utan att samtidigt en mera genomgripande
revision av arbetsrätten kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit (nr 373)
anhållit örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på
föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att
rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och
att främja arbetsfreden. Nu berörda fråga torde böra övervägas i samband
med den utredning, som sålunda av riksdagen begärts och om vars igångsättande
jag har för avsikt att senare hemställa.

Yad angår frågan örn arbetsledares med fleras föreningsrätt, kan jag icke
ansluta mig till kommissionens förslag att ställa dem utanför det föreningsrättsskydd,
som skulle ligga i den nya lagens förbud mot avskedande, när en
sådan åtgärd innebär kränkning av föreningsrätten. Åtskilliga hörda korporationer,
särskilt organisationer av anställda, ha starkt kritiserat den nämnda
undantagsbestämmelsen. I yttrandet av de anställdas centralorganisation
framhålles sålunda, att det uppställda undantaget skulle innebära, att lagens
helgd gåves åt även ganska upprörande kränkningar av föreningsrätten.

I anslutning till ett uppslag, som framkommit i flera, yttranden, har jag
låtit begränsa undantaget på det sätt att en inskränkning av arbetsledares
och andra med dem likställda anställdas föreningsrätt må ske endast i kollektivavtal.
Därmed torde skäliga garantier mot missbruk erhållas. Kegeln
innebär i praktiken att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande
organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses
utgöra kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss
inskränkning i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän
att tillhöra särskilda organisationer. Vid tvist örn innehållet av dylika
bestämmelser i ett blivande kollektivavtal bliva följaktligen stridsåtgärder,
varom i denna paragraf är fråga, ej förbjudna.

Angående innehållet i andra stycket hänvisar jag till den allmänna motiveringen.

Lagrådet anförde inledningsvis under rubriken »Föreningsrätt och organisationstvång»: Frågan

örn skydd för föreningsrätt och mot organisationstvång hör till dem,
örn vilka man kan vara tveksam huruvida de böra upptagas i detta lagstiftningsärende
eller böra lösas i annat sammanhang, vad förevarande ämne angår
alltså i samband med en reglering i större utsträckning av de föreningsrättsliga
spörsmålen. Då emellertid, med hänsyn till de svårigheter som visat
sig möta mot lagstiftning på det föreningsrättsliga området, föga förhoppning
finns att inom närmaste tiden sådan lagstiftning skall komma till stånd,
kan det anses påkallat att i en lag om ekonomiska stridsåtgärder reglera frågan
i vad mån det bör vara förbjudet att genom dylika stridsåtgärder göra
intrång i den enskildes frihet att ansluta sig eller icke ansluta sig till viss
förening.

I det remitterade förslaget behandlas frågan endast i vad den avser rätten
att tillhöra en förening. Spörsmålet huruvida tvång må utövas för att förmå
någon till inträde i förening beröres icke i förslaget. Föredragande departementschefen
har såsom motiv härför endast anfört att kommissionen icke upptagit
problemet om organisationstvång till fullständig utredning och lösning.
Enligt lagrådets mening föreligger dock tillräcklig utredning för att, åtminstone
i den utsträckning som skett i kommissionens förslag, ingå på frågan
örn ekonomiska stridsåtgärders tillåtlighet eller icke tillåtlighet när det gäller
organisationstvång.

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Lagrådet kan icke finna riktigt att, om ena sidan av frågan (föreningsrätt
i inskränkt mening) upptages, icke också den andra sidan (organisationstvång)
blir behandlad. Principiellt sett måste tvång anses vara lika förkastligt,
vare sig det utövas i den ena eller andra riktningen. De invändningar
av saklig natur som gjorts mot kommissionens förslag på denna punkt gå i
huvudsak ut på att inom vissa näringsområden det är nödvändigt för befintliga
organisationer att till hindrande av obehörig konkurrens kunna genom
ekonomiska stridsåtgärder tvinga till inträde i organisationerna. Att tilllåta
så starka ingrepp i enskildas rättssfär och särskilt deras frihet bör emellertid
icke ifrågakomma utan att mycket vägande skäl kunna anföras därför.
Det är naturligtvis icke uteslutet, att inom det ekonomiska samhällslivet
vissa parter kunna hava kommit att intaga så stark maktställning att för
åstadkommande av bättre balans mellan de olika intressena lagen bör kunna
medgiva större frihet med avseende å användandet av ekonomiska stridsmedel
än som eljest må anses riktigt. Att förhållandena äro sådana inom vårt
land, därom ger utredningen ingalunda några övertygande vittnesbörd. I
detta avseende kan hänvisas särskilt till utlåtandena från socialstyrelsen och
landsorganisationen, vilka icke haft några principiella erinringar att framställa
mot kommissionens förslag på denna punkt. Även örn inom ett eller
annat näringsområde förhållandena i organisationsavseende icke må vara tillfredsställande,
synas de dock icke vara av den art, att de nödvändiggöra avsteg
från vad principiellt bör gälla.

I sitt särskilda yttrande rörande 4 § har lagrådet hemställt,

att den allmänna bestämmelsen i första stycket örn att föreningsrätten skall
lämnas okränkt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare ävensom mellan
parter i andra ekonomiska förhållanden måtte utgå, i vilket sammanhang
lagrådet tillika anmärkt att bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga
sanktioner,

att i första stycket måtte i överensstämmelse med kommissionens förslag
stadgas såsom huvudregel dels att kollektiv stridsåtgärd icke finge vidtagas
mot någon för att förmå eller hindra honom att inträda i eller utträda ur förening
eller annan sammanslutning och dels att icke heller stridsåtgärd i form
av uppsägning av arbets- eller hyresavtal finge, oavsett vad i arbets- eller
hyresavtalet stadgades örn uppsägningsrätt, vidtagas mot någon i sådant syfte,

att emellertid, därest den hemställan vunne beaktande, som lagrådet viel 1 §
gjort örn att uppsägning av arbets- eller hyresavtal skulle vara att anse som
stridsåtgärd allenast örn uppsägningen vore ägnad att ensam eller i förening
med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet medföra synnerligt
men för den mot vilken uppsägningen riktades, förbudet mot uppsägning i
förevarande paragraf borde uttryckligen hänföras till sådana fall av uppsåt
ning som avsåges i 1 § första stycket,

att undantagsbestämmelsen i tredje stycket, i den mån densamma reglerade
avtalsfriheten, måtte utgå men att bestämmelsen, såvitt densamma hade till
syfte att indirekt reglera jämväl tillåtligheten av stridsåtgärder — enligt departementschefens
motivering skulle av bestämmelsen följa att stridsåtgärder
icke vore förbjudna vid tvist örn ett blivande kollektivavtals innehåll i ifrågavarande
hänseende -— måtte bibehållas och införas i ett särskilt stycke i paragrafen
med en jämkad avfattning som uttryckte sist angivna innebörd,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

73

att omedelbart till huvudregeln i första stycket måtte fogas den undantagsbestämmelsen
att stadgandet örn förbud mot uppsägning av arbets- eller hyresavtal
icke skulle gälla där så vore att arbetsledare eller annan i förtroendeställning
funnes på grund av denna sin ställning icke böra vara medlem av
förening, som avsåge tillvaratagande av honom underställd personals intressen,
eller annan sådan anledning förelåge,

att det i andra stycket upptagna stadgandet, vilket knappast syntes innehålla
något utöver vad som skulle gälla redan på grund av första stycket i 3 §
av det remitterade förslaget och i varje fall behandlade ett till sistnämnda
lagrum hörande ämne, måtte utgå ur 4 §, samt

att i förevarande paragraf måtte införas ett stadgande av innebörd att kollektiv
stridsåtgärd ej finge i något fall vidtagas i ändamål att uppnå föreskrift
i kollektivavtal att alla i ett företag anställda eller en eller flera grupper
av dem skulle tillhöra viss förening, med mindre undantag medgåves beträffande
dem som vunnit anställning redan före den kollektiva stridsåtgärdens
vidtagande och vilkas anställande icke föranletts av att stridsåtgärden
var väntad.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört till stöd för sin förevarande hemställan,
hänvisas till propositionen sid. 169—173.

I anledning av vad lagrådet anfört yttrade departementschefen:

Lagrådet har hemställt om upptagande i förslaget av förbud mot stridsåtgärder,
som innefatta organisationstvång. Utöver vad kommissionen i detta
avseende föreslagit, hemställer lagrådet om förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
som åsyftar införandet i kollektivavtal av s. k. organisationsklausul, med mindre
undantag medgives beträffande dem som vunnit anställning redan före
den kollektiva stridsåtgärdens vidtagande och vilkas anställande icke föranletts
av att stridsåtgärden var väntad. Då de skäl som föranlett mig att icke
i det remitterade förslaget medtaga bestämmelser örn organisationstvång synas
mig alltjämt äga giltighet, anser jag mig icke kunna biträda lagrådets hemställan.

Mot det i 4 § första stycket första punkten upptagna stadgandet örn skydd
för föreningsrätten har lagrådet invänt att det faller utanför den förevarande
lagstiftningens ram, särskilt därutinnan att det inkräktar på avtalsfriheten.
Enligt lagrådets mening borde skyddet för föreningsrätten begränsas till att
avse endast angrepp medelst ekonomiska stridsåtgärder. Jag kan icke dela
denna uppfattning. Det synes mig tvärt örn angeläget att det eftersträvade
skyddet för föreningsrätten göres allmänt och effektivt. _ Med hänsyn till lagrådets
subsidiära anmärkning att bestämmelsen icke blivit utrustad med erforderliga
sanktioner har jag vidtagit en jämkning i 13 och 16 §§. — I överensstämmelse
med min här angivna ståndpunkt har jag ej funnit anledning föreslå
någon inskränkning av förbudet till att avse allenast vissa stridsåtgärder,
ej heller någon saklig ändring i sista stycket i den mån detsamma reglerar
avtalsfriheten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande andra stycket om förbud
mot stridsåtgärd, vidtagen såsom vedergällning för att krav på kollektivavtal
blivit rest från andra sidan, vill jag framhålla att bestämmelsen i 3 § ej är
tillräcklig i det hänseende varom fråga är. 3 § innehåller nämligen^allenast
förbud mot stridsåtgärder sedan en tvist avslutats. Så länge kravet på kollektivavtal
kvarstår, torde emellertid enligt förslagets terminologi den tvist som
uppkommit genom nämnda krav ej kunna anses avslutad och skydd föreligger

74

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

alltså ej jämlikt 3 §. — För att närmare utmärka andra styckets samhörighet
med stadgandet om föreningsrätten har jag emellertid vidtagit en jämkning
i avfattningen, i samband varmed bestämmelsen fogats till första stycket.

Lagrådet har beträffande den i tredje stycket upptagna regeln anmärkt, att
densamma visserligen skulle kunna anses tillfyllestgörande såvitt anginge de
arbetsförhållanden, där kollektivavtal i dylika och andra fall vore en normal
företeelse, men icke på affärslivets område, varest det i stort sett icke förekomma
och knappast heller vore att förvänta att en reglering skedde genom
kollektivavtal. I den mån nämnda uppfattning är riktig, synes slutsatsen dock
ej bliva att en ändring i bestämmelsen erfordras, enär det på affärslivets område
— såsom jämväl bestyrkes av vissa i ärendet avgivna yttranden — icke
finnes anledning hindra olika grupper av anställda att tillhöra samma organisationer.
— För att det må fullt tydligt framgå av lagtexten att som kränkning
av föreningsrätten ej heller är att anse stridsåtgärd för åstadkommande
av föreskrift i kollektivavtal som i tredje stycket av det remitterade förslaget
sägs eller uppsägning som grundas å en sådan föreskrift, föreslår jag ett tilllägg
härom till nämnda stycke, vilket till följd av sammanslagningen av första
och andra stycket upptages såsom andra stycke i förslaget.

Sedan de av departementschefen sålunda angivna ändringarna vidtagits, har
ifrågavarande stadgande upptagits i propositionens lagförslag med den lydelse,
som återges å sid. 152 i detta utlåtande.

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i åtskilliga motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Motionerna 1:280 och 11:499 innehålla yrkande, att i lagen måtte införas
bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit.

I motionerna I: 281 och II: 494, vilka äro likalydande, framlägges följande
förslag till formulering av 4 §:

I förhållandet---kollektivavtal.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av föreskrift
i kollektivavtal, att arbetsledare ej må vara medlem av förening, som
avser tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.
Ej heller — — — föreskrift.

Med arbetsledare förstås i denna lag den som i egenskap av arbetsgivares
ställföreträdare utövar förmanskap med uppdrag att leda, fördela eller kontrollera
andras arbete, icke annat än tillfälligtvis själv deltager i arbetet, åtnjuter
fast lön och icke har andel i ackord.

Detta förslag innefattar inga andra avvikelser från propositionens lagtext
än att orden »eller annan i förtroendeställning» i propositionens text icke medtagits
i motionens förslag samt att i det sistnämnda förslaget i ett särskilt
stycke upptagits en definition av begreppet »arbetsledare».

Det utkast till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, som fogats vid motionerna
I: 283 och II: 489, innehåller i 9 § (se ovan s. 14) mot 4 § i propositionens
förslag svarande bestämmelser. Utkastet är avfattat helt i överensstämmelse
med lagrådets hemställan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

75

Innebörden av begreppet »arbetsledare eller annan i förtroendeställning»
har i flera olika sammanhang blivit föremål för belysning.

Kommissionen avser med det i 11 § i kommissionsförslaget omförmälda undantaget
för arbetsledare eller annan i förtroendeställning »i första hand
tjänstemän i chefsbefattningar, verkmästare, förmän och med dessa jämställda
men även andra, vilka innehava förtroendesysslor t. ex. sekreterare åt chefen
m. fl.» Kommissionen framhåller, att under begreppet ej falla »sådana förmän
för en mindre grupp arbetare, vilka själva deltaga i arbetet och ej kunna
betraktas såsom arbetsledare i egentlig mening». I de över kommissionens
betänkande avgivna utlåtandena erinra, bland andra, Sveriges arbetsledareförbund,
svenska kontoristföreningarnas förbund och landsorganisationen, att begreppet
»arbetsledare eller annan i förtroendeställning» är mångtydigt. I propositionen
har ifrågavarande begrepp icke blivit definierat.

Enligt stadgarna för Sveriges arbetsledareförbund skall såsom arbetsledare
betraktas »den, vilken är anställd med huvudsaklig uppgift att leda, fördela
eller kontrollera ett arbete, i vars utförande han själv icke regelbundet deltager».
Medlemskap i förbundet kan emellertid förvärvas av, bland andra, även
den, som är »anställd för sådant till produktionen hörande uppdrag, att han
intager en med arbetsledarna i företaget närmast jämförlig eller närstående
ställning». Med sistnämnda bestämning lära ha avsetts vissa tjänstemän, som
sysselsättas vid ett företags planeringskontor eller som bedriva tidsstudier
inom företaget, m. fl. I en den 31 januari 1935 mellan verkstadsföreningen
och arbetsledareförbundet träffad överenskommelse, innefattande bestämmelser
örn förebyggande och biläggande av tvister mellan arbetsgivare och arbetsledare
samt örn arbetsledarnas åligganden vid konflikt m. m., har såsom
arbetsledare betecknats »den, som erhållit stadigvarande anställning med uppgift
att leda, fördela eller kontrollera arbete, vilket utföres av honom underställd
arbetarepersonal». Enligt särskilda protokollsanteckningar till denna
överenskommelse skola emellertid »Öververkmästare och med dem jämställda»
betraktas såsom arbetsledare, »oaktat de endast indirekt leda arbetet».

I flertalet riksavtal, godkända av Svenska arbetsgivareföreningen, samt i
åtskilliga för större industrier gällande avtal, godkända av nämnda förening,
återfinnes en arbetsledaredefinition. I det innevarande år träffade kollektivavtalet
mellan Sveriges träindustriförbund och Svenska träindustriarbetareförbundet
stadgas, att med verkmästare eller förman avses »den, som är anställd
som arbetsgivarens speciella representant gentemot arbetarna och åtnjuter
avlöning såsom sådan (helst fast års- eller månadslön) samt utövar befäl
med uppdrag att leda, fördela och kontrollera arbetet, själv icke deltager
i arbetet annat än tillfälligtvis och ej har andel i arbetarnas ackord». Arbetsledaredefinitionen
i flertalet övriga, av arbetsgivareföreningen godkända avtal
har en i huvudsak liknande avfattning.

I de kommunala kollektivavtalens allmänna bestämmelser återfinnes som
regel en definition av begreppet »förman och arbetsledningens förtroendeman»,
enligt vilken därmed skall avses »dels den, vilken är anställd såsom arbetsledningens
särskilda representant gent emot arbetarna, åtnjuter avlöning som så -

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

TJtskottet.

dan och utövar befäl med uppdrag att leda, fördela eller kontrollera arbete å
arbetsplats samt icke annat än tillfälligtvis deltager i arbetet, dels den, som
innehar därmed jämförlig befattning». I de särskilda specialbestämmelserna
angående arbets- och löneförhållandena vid olika kommunala nämnder, styrelser
och kontor anges därefter de befattningshavare, vilka äro att betrakta
såsom förmän och förtroendemän. Sålunda utsäges i specialbestämmelserna
angående arbets- och löneförhållanden vid Stockholms stads fastighetsnämnd
och hamnstyrelse samt gatukontor, med undantag för vissa arbeten, att de i de
allmänna bestämmelserna omnämnda förmän och förtroendemän utgöras av
verkmästare, schaktmästare, examinerade maskinister, ångslupsbefälhavare,
förrådsmästare, transportmästare, brädgårdsförman, kranförmän, mudderverksförman
(muddermästare), förste rorgängare, portvakter, personbilförare och
verkmästarebiträden.

Kommerskollegium har i sin den 21 mars 1935 avgivna berättelse om rikets
industri år 1933 lämnat vissa statistiska uppgifter örn den inom industrien
anställda förvaltningspersonalen. Berörda personal har fördelats på fem klasser,
nämligen 1) företagsledare, 2) teknisk förvaltningspersonal inkl. förmän,
som ej deltaga i arbetet (företagsledaren oräknad), 3) kontorspersonal, 4) lagerbokhållare
o. d. samt 5) resande i firmans tjänst. Klassen företagsledare
omfattar icke ägare, arrendatorer o. dyl., vilka själva handha arbetsledningen,
utan endast för detta ändamål särskilt anställda personer, såsom verkställande
direktörer, disponenter, förvaltare etc. I de olika klasserna hava redovisats,
såsom företagsledare 6,278 män och 138 kvinnor, såsom teknisk förvaltningspersonal
16,836 män och 653 kvinnor, såsom kontorspersonal 14,549 män
och 8,517 kvinnor, såsom lagerbokhållare o. dyl. 2,635 män och 763 kvinnor
samt såsom resande i firmans tjänst 2,987 män och 48 kvinnor eller sammanlagt
53,404 personer.

I 11 § av kommissionens förslag upptogos bestämmelser till skydd för såväl
rätten att stå utanför en förening (skydd mot organisationstvång) som
för rätten att tillhöra en förening (skydd för föreningsrätten i egentlig mening).
Detta skydd gjordes emellertid icke av kommissionen allsidigt och
fullständigt. Enligt kommissionens förslag förbjöds nämligen varken organisationstvång
eller kränkning av föreningsrätten, när detta skedde genom det
slag av stridsåtgärder som i kommissionens förslag rubricerades som avbrytande
av ekonomisk förbindelse av två eller flera i samverkan. Orsaken härtill
angavs av kommissionen, utan att någon utredning härom förebragts, vara
dels att erfarenheten icke visat att missbruk i detta hänseende förekommit, dels
ock att på det rent ekonomiska området kunde förekomma fall, då ett villkor
om parts inträde i en viss förening inginge som ett naturligt led i en affärsförbindelse.
Slutligen avsåg kommissionens förslag icke att lägga hinder i
vägen för att i kollektivavtal, eventuellt genom stridsåtgärder, få inryckta
bestämmelser örn att alla arbetare vid de företag, som avtalet berörde, skulle
tillhöra viss organisation eller att företräde till anställning skulle tillkomma
organisationens medlemmar (s. k. generella organisationsklausuler).

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

77

Vid sitt ståndpunktstagande till de föreliggande spörsmålen framhöll föredragande
departementschefen att kommissionen i sitt förslag icke upptagit
det vidlyftiga problemet örn organisationstvång till fullständig utredning och
lösning samt att han för egen del icke kunde förorda en partiell reglering av
hithörande spörsmål i förevarande lagstiftning. Frågan om organisationstvång
borde därför enligt hans mening icke regleras i lagförslaget. Däremot
ansåg departementschefen att i detsamma borde upptagas en generell regel
örn skydd för föreningsrätten i egentlig mening. Slutligen föreslogs i propositionen
en särskild reglering av föreningsrätten för arbetsledare och annan i
förtroendeställning.

I motionerna föreligga yrkanden örn såväl utvidgningar av propositionens
förslag som inskränkningar i detsamma. Ingen av de väckta motionerna intager
emellertid den ståndpunkten att skyddet mot organisationstvång skall
avse alla stridsåtgärder, som vidtagas i detta syfte. I motionerna I: 283 och
II: 489 yrkas en ytterligare inskränkning i det av kommissionen föreslagna
skyddet, i det att uppsägning av arbets- och hyresavtal i syfte att utöva organisationstvång
eller kränka föreningsfriheten — åtgärder vilka enligt sakens
natur framför allt kunna få användning på arbetsgivarsidan — icke skola
vara förbjudna under annan förutsättning än att åtgärden ensam eller i förening
med annan samverkande åtgärd av liknande beskaffenhet är ägnad att
medföra synnerligt men för den mot vilken åtgärden riktas.

Därest det föreslagna skyddet mot organisationstvång icke göres fullständigt
och allsidigt, skulle lagstiftningen för vissa samhällsgrupper kunna framstå
som riktad allenast mot dem. Med hänsyn härtill och då arten och
omfånget av de åtgärder från samhällets sida som böra övervägas i samband
med spörsmålet örn begränsningar i vissa samhällsgruppers organisatoriska
rörelsefrihet är föremål för övervägande av de sakkunniga, som av
Kungl. Majit genom beslut den 31 december 1934 tillkallats i anledning av
riksdagens förutnämnda skrivelse den 11 juni 1934, har utskottet icke ansett
sig böra, utan att avvakta nämnda utrednings resultat, förorda en partiell lösning
av frågan i det föreliggande provisoriska lagförslaget. Utskottet utgår
emellertid ifrån att senast vid utgången av den nu föreslagna lagstiftningens
giltighetstid skall föreligga utredning örn och på vad sätt organisationstvång
i dess skilda former bör regleras på olika områden av det ekonomiska livet.

I ett hänseende har emellertid utskottet ansett sig böra föreslå en skärpning
i propositionens förslag. Förevarande lagstiftning avser ju närmast att
skydda tredje man under det att stridsåtgärder mot part i huvudsak lämnas
oreglerade av densamma. Örn denna princip tillämpades beträffande organisationstvång
skulle stridsåtgärder ej få vidtagas mot en tredje man för att
därigenom tvinga en part in i en organisation eller för att hindra honom att
utträda därur. Utskottet tillstyrker att förslaget kompletteras i detta hänseende.
Bestämmelse härom har införts i 13 § av utskottets lagförslag. I
övrigt har utskottet anslutit sig till propositionen.

Utskottet, som i det föregående (sid. 75—76) meddelat vissa upplysningar
örn det sätt, varpå begreppet »arbetsledare eller annan i förtroendeställning»

78

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

utformats, särskilt inom arbetslivets område, anser för sin del lämpligt, att
tolkningen av begreppet överlåtes åt rättstillämpningen.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i kommissionens och 5 § i propositionens
lagförslag.

Kommissions förslag et stadgar, att i anledning av tvist rörande arbetsförhållande
massåtgärd ej må vidtagas mot den som utan biträde av annan än
make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller syskon
driver näring eller utför arbete för egen räkning. Kommissionens motivering
för stadgandet återfinnes å sid. 82—83 i propositionen, reservationer å sid.
90 och 93 i kommissionens betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande
12 § lämnas å sid. 83—85 i propositionen.

Kommissionens förslag med allenast redaktionell jämkning fanns upptaget
såsom 5 § i det till lagrådet remitterade förslaget.

Departementschefen anförde vid remissen:

Kommissionens förslag synes mig kunna godtagas, med allenast en redaktionell
jämkning, avsedd att förebygga den tolkningen att stridsåtgärd vore
förbjuden även i sådana fall, som av landsorganisationen beröras, nämligen då
stridsåtgärd igångsättes för utfående av ogulden arbetslön från en tid då lejd
arbetskraft ännu användes vid företaget. Uppenbart är att bestämmelsen icke
omfattar det fall då flera personer, utan att stå i den förvantskap med varandra,
varom i paragrafen är fråga, driva rörelse gemensamt, vare sig i bolags
form eller annorledes.

Lagrådet yttrade härom:

Det måste enligt lagrådets mening dragas i tvivelsmål, huruvida de förhållanden,
varå denna paragraf har avseende, i förslaget vunnit en sådan reglering^
att lagstiftningen lämnar det skydd som den kan och bör giva. Vinner
lagrådets hemställan vid 4 § beträffande stridsåtgärder som avse organisationstvång
och genomdrivande av s. k. organisationsklausuler beaktande, motverkas
väl därigenom åtskilliga av de mest stötande angreppen på företagare
som böra få sköta sig på egen hand, men det låter sig knappast förnekas att
vissa möjligheter till obehörig inblandning i dylika företagares verksamhet
ändock komma att kvarstå. Vill man utsträcka skyddet — och, såsom särskilt
av socialstyrelsens yttrande framgår, starka skäl tala därför — står,
såvitt lagrådet kan finna, knappast annan utväg till buds än att sätta en
gräns som medgiver skydd även i sådana fall då vid företaget finnas anställda
något mindre antal oskylda personer. Frågan var gränsen bör fixeras
torde icke vara av den natur att något förslag därutinnan från lagrådets sida
är påkallat.

Anledning saknas att bland de anförvanter, vilkas anställande icke utesluter
skydd, ej upptaga även avkomlings make.

Vad lagrådet anfört fann departementschefen icke böra föranleda ändring
i förslaget, varför dess avfattning av 5 § oförändrad upptagits i propositionens
lagförslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 79

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i åtskilliga motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

I det lagutkast, som framlägges i motionerna 1:283 och 11:489, finnes i
10 § (se ovan s. 14) en bestämmelse, enligt vilken under det skydd för
familjeföretag, som lämnas i 5 § i propositionens förslag, skall inbegripas
även den, som driver näring eller utför arbete utan biträde av annan än
högst fyra oskylda arbetare. Vidare angives bland de anförvanter, vilkas
anställande icke utesluter skydd, även avkomlings make.

I motionerna 1:281 och 11:494 yrkas, att familjeföretag skola beredas
skydd mot kollektiva stridsåtgärder i anledning av arbetstvister allenast vid
utförande av arbete för egen räkning men däremot icke vid drivande av näring.
Enligt detta yrkande skola orden »driver näring eller» i propositionens 5 §
utgå.

Motionen 1:282 utmynnar i en hemställan örn sådan ändring av 5 § i propositionens
förslag, att det där åsyftade skyddet icke begränsas till att gälla
endast kollektiv stridsåtgärd i anledning av tvist rörande arbetsförhållandet.

Slutligen yrkas i motionen 11:496, att under skyddet för familjeföretag
skola inbegripas även andra företag, som ha högst tio anställda utom familjemedlemmar
eller som gemensamt drivas av högst tio personer, att såsom familjemedlem
skall angivas jämväl avkomlings make samt att den i propositionsförslagets
5 § intagna begränsningen »i anledning av tvist rörande
arbetsförhållandet» skall utgå.

Statistiska uppgifter rörande s. k. småföretag förekomma endast i begränsad
omfattning. Här nedan ha sammanställts en del uppgifter beträffande
industrier och arbetsställen med tio arbetare eller därunder. Siffrorna ha
hämtats från kommerskollegiums berättelse för år 1930, det senaste år uppgifter
i detta hänseende lämnats. Uppgifterna avse endast de industriföretag,
som ingå i industristatistiken, och ej de hantverks- och småindustriella rörelser,
som ej ansetts böra redovisas därstädes.

Arbetsställen inom industrin nied tio arbetare och därunder år 1930.3

Industrigrupper

Antal arbets-ställen

Antal

arbetare

Malmbrytning och metallindustri........

1,450

7,845

Jord- och stenindustri.............

487

2,796

Träindustri..................

1,396

8,437

Pappers- och grafisk industri . • •......

473

2,703

Livsmedelsindustri...............

3,673

11,673

Textil- och beklädnadsindustri.........

218

1,110

Läder , hår- och gummivaruindustri......

264

1,372

Kemisk-teknisk industri............

218

920

Kraft-, belysnings- och vattenverk.......

692

1.905

Summa

8,871

38,761

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Utskottet.

Av de i det föregående lämnade statistiska uppgifterna framgår att beträffande
den egentliga industrin antalet arbetsställen med tio arbetare och därunder
år 1930 uppgick till 8,871 med ett sammanlagt arbetarantal av 38,761.
I vad mån anförvanter av ovan angivet slag ingår häri är icke möjligt att
fastställa. På grund av den gränsdragning, som inom industristatistiken skett
mellan de egentliga industriföretagen samt vissa hantverks- och småindustriella
rörelser, redovisas icke i tabellen företag inom byggnadsbranschen,
skomakeriyrket och måleriyrket m. fl., där antalet småföretag är betydande.
Ej heller omfattar tabellen annat än arbetsställen inom industrin, således
icke inom handel, sjöfart och annan transportverksamhet, där jämväl antalet
småföretag är avsevärt. Beträffande företag, som sysselsätta högst fyra
arbetare utöver de angivna anförvanterna, finnas inga närmare uppgifter, men
utskottet föreställer sig att deras antal är betydande.

Ett bifall till motionerna I: 283 och II: 489 samt II: 496 skulle medföra att
en person, som förutom de i paragrafen närmare angivna anförvanterna sysselsätter
fyra respektive tio arbetare, komme att vara fredad från kollektiva
stridsåtgärder — d. v. s. i detta fall strejk, blockad eller bojkott — icke blott
från utomståendes sida utan även från arbetarnas. Däremot utgöra de i motionerna
föreslagna stadgandena intet hinder för arbetsgivaren att vidtaga
kollektiva stridsåtgärder — d. v. s. lockout, blockad eller bojkott — mot de
anställda. Arbetsgivaren skulle sålunda få igångsätta lockout jämte blockad
eller bojkott t. ex. för att sänka de anställdas löner, medan de anställda skulle
vara betagna möjligheten att genom dylika stridsåtgärder söka förbättra sina
levnadsförhållanden. En lagbestämmelse, som skulle medföra en sådaö olikhet
i parternas handlingsfrihet vid ett stort antal företag, kan utskottet icke tillstyrka.
Utskottet vill sålunda i denna del ansluta sig till kommissionens i
propositionen upptagna förslag.

I motionen I: 282 har framställts det yrkandet att skyddet för de i propositionen
angivna företagen icke måtte begränsas till tvister rörande arbetsförhållandet
utan även avse t. ex. bojkottåtgärder från köpmannasammanslutningar
i syfte att hindra ett dylikt företag att erhålla varor till avsalu.

Även örn på sätt motionären anfört skäl i och för sig kunna anföras för
att skyddet för s. k. familjeföretag göres allsidigt och fullständigt anser sig
utskottet icke kunna taga ställning till en dylik utsträckning utan att närmare
utredning förebragts angående dess verkningar i olika hänseenden. Utskottet
vill således jämväl i detta hänseende ansluta sig till propositionens förslag.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § i kommissionens och 6 § i propositionens lagförslag.

Enligt 9 § första stycket i kommissionens förslag är det förbjudet att, sig
eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods eller penningar genom
att mot honom rikta massåtgärd eller hot därom. Enligt andra stycket i sam -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.9.

81

ma paragraf skall till orättmätig vinning ej vara att hänföra att borgenär erhåller
betalning av någon, som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse
och därvid uppsåtligen sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

Vad kommissionen anfört till stöd för detta stadgande återgives å sid. 86—91
i propositionen. En reservation har avgivits (se sid. 89—90 i kommissionens
betänkande).

En redogörelse för vad yttrandena över kommissionens förslag innehålla beträffande
ovan återgivna stadgande lämnas å sid. 91—92 i propositionen.

I det remitterade förslaget hade 6 §, som svarade mot 9 § i kommissionsförslaget,
följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att förskaffa
någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå någon
att avstå från honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda sig
eller annan obehörig vinning.

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning för utfört
arbete av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit arbetsprodukten eller
arbetsföretaget, såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller
vid övertagandet haft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

Departementschefen anförde vid remissen, bland annat:

Vad först angår stridsåtgärder som kunna betecknas såsom företagna i utpressningssyfte
delar jag i huvudsak den mening varåt kommissionen givit uttryck.
Set synes mig dock önskvärt att i lagtexten omnämna ett par typiska
exempel på de stridsåtgärder, som åsyftas. Departementsförslaget omnämner
fördenskull två sådana exempel: att stridsåtgärd vidtages i syfte att förskaffa
någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, och i syfte att förmå
någon att avstå från honom tillkommande arbetslön. Vidare bar jag icke
funnit tillräckliga skäl anförda för kommissionens ståndpunkt att begränsa
förbudet till allenast kollektiva stridsåtgärder i utpressningssyfte. Även exempelvis
avskedande, verkställt i syfte att förmå en person att avstå från intjänad
lön, bör omfattas av stadgandet. Såsom nyss antyddes äro de i texten
anförda fallen endast att betrakta såsom exempel på stridsåtgärder, som enligt
detta lagrum äro förbjudna. Såsom otillåten stridsåtgärd av annan typ
än de anförda exemplen må nämnas det fall att en organisation av hyresgäster
anordnar blockad i syfte att framtvinga skadestånd, som är rättsligen ogrundat.
För övrigt har avfattningen av stadgandet jämkats med hänsyn till att
detsamma i departementsförslaget icke framträder såsom en strafflagsföreskrift,
nära överensstämmande med utpressningsparagrafen i allmänna strafflagen,
utan såsom allenast ett förbud mot vissa stridsåtgärder, av samma karaktär
som andra i lagförslaget upptagna förbudsföreskrifter. Tolkningen av
de särskilda brottsrekvisiten i 21 kap. 10 § strafflagen bör icke utan vidare
vara avgörande vid tillämpningen av stadgandet i förevarande lag.

Vad härefter angår frågan örn stridsåtgärder i indrivningssyfte mot parts
efterträdare (»successor-blockader») — t. ex. mot ny ägare av ett bygge,
vars föregående ägare blockerats på grund av obetalda ackordsöverskott —• innebär
enligt min mening kommissionens förslag ett alltför vittgående förbud
mot dylika stridsåtgärder. Kommissionen har själv i sitt betänkande understrukit
sambandet mellan förevarande spörsmål och problemet örn beredande
av ökad säkerhet för arbetarnas löner. Inom justitiedepartementet har ock
sistnämnda fråga upptagits till förberedande prövning, men något förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1935. O sami. 2 avd. Nr 2!). 6

82

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

lagstiftning kan på grund av de svårigheter, som problemet erbjuder, icke
under den närmaste tiden framläggas. Under sådana förhållanden anser jag
det icke vara skäligt att för närvarande gå så långt i fråga örn förbud mot
successor-blockader som kommissionen föreslagit.

Stridsåtgärd bör enligt min mening vara tillåtlig ej blott då den som övertagit
fastigheten eller rörelsen »uppsåtligen sökt möjliggöra för denne (gäldenären)
att undandraga sig gälden», utan redan då successorn insett eller
bort inse gäldens förhandenvaro. Härutinnan ansluter jag mig sålunda i huvudsak
till den ståndpunkt, som intagits av en reservant inom kommissionen
och som vunnit stöd i åtskilliga yttranden. Det synes ock lämpligt att stadgandet
begränsas till att avse stridsåtgärder för indrivning av betalning för utfört
arbete. Enligt den sålunda utformade regeln skulle det bliva otillåtet att vidtaga
stridsåtgärd i syfte att indriva betalning för utfört arbete hos en successor,
såframt denne varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet
haft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

Lagrådet hemställde i sitt över det remitterade förslaget i denna del avgivna
yttrande,

att förhållandet mellan paragrafens båda stycken måtte, oavsett vilken omfattning
regeln i andra stycket erhölle, uttryckas så, att där angåves i vilka
undantagsfall stridsåtgärder mot successor vore tillåtna,

att i enlighet med kommissionens förslag endast frågan om kollektiva stridsåtgärder
tillåtlighet måtte regleras i förevarande paragraf,

att uttrycket »obehörig vinning» måtte ersättas med det i kommissionsförslaget
använda uttrycket »orättmätig vinning», samt

att, vad anginge den i andra stycket behandlade frågan örn successor-blockaders
tillåtlighet, en återgång till kommissionens förslag i förevarande hänseende
måtte ske.

Lagrådets yttrande, innefattande jämväl skälen för denna hemställan, återgives
å sid. 17.3—175 i propositionen.

Departementschefen anförde härefter:

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande 6 § torde åt andra stycket
i nämnda paragraf böra givas sådan lydelse att detsamma omfattar alla successor-blockader,
således även t. ex. successor-blockader vidtagna av leverantörer
som ej fått betalning för levererade varor. I övrigt finner jag det angeläget
att genom avfattningen av regeln i andra stycket utmärka att »indrivningsblockader»
gentemot successor ej äro att betrakta såsom »utpressningsblockader».

Vad, lagrådet eljest anmärkt beträffande 6 § föranleder mig icke att frångå
den ståndpunkt som i det remitterade förslaget intagits. Yad särskilt angår
den av lagrådet föreslagna begränsningen till allenast kollektiva stridsåtgärder
vill jag framhålla att härigenom skulle ett otillbörligt förfarande av det
slag, som särskilt omnämnes i det remitterade lagförslaget, nämligen stridsåtgärd
som vidtages i^syfte att förmå någon att avstå från honom tillkommande
arbetslön — ett påtagligt fall av »utpressning» av samma typ som »utpressningsblockaderna»
— praktiskt taget alltid bliva tillåtet.

I propositionens förslag erhöll förevarande stadgande den lydelse, som framgår
av lagtexten å sid. 152 i utskottets utlåtande. .

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

83

Motionerna innehålla i fråga om förevarande paragraf följande yrkanden.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder har det stadgande, 11 §, som motsvarar 6 § i propositionens
förslag, samma lydelse som 9 § i kommissionsförslaget med den avvikelsen,
att ordet »massåtgärd» utbytts mot orden »kollektiv stridsåtgärd».

I likhet med kommissionen och departementschefen anser utskottet att en
lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder bör innehålla bestämmelser till
skydd mot s. k. utpressningsblockader. Den sakliga skillnad som i detta
hänseende förefinnes mellan 9 § första stycket i kommissionens förslag och

6 § första stycket i propositionen består huvudsakligen däri att propositionen
utsträckt skyddet att avse även andra stridsåtgärder än kollektiva, varjämte
orden »orättmätig vinning» i kommissionsförslaget utbytts mot »obehörig vinning»
i propositionen. Beträffande bestämmelsernas avfattning i detta hänseende
ansluter sig utskottet till propositionen.

I 9 § andra stycket av kommissionens lagförslag och i 6 § andra stycket
i propositionen regleras stridsåtgärder vidtagna i indrivningssyfte mot parts
efterträdare (»successorblockader»). Enligt kommissionens förslag skulle
stridsåtgärder i dylikt syfte allenast i sällsynta undantagsfall bli tillåtna.
Så länge spörsmålet örn beredande av ökad säkerhet för arbetarnas löner ej
blivit löst, synes det utskottet icke vara skäligt att i en provisorisk lagstiftning,
varom här är fråga, gå så långt beträffande förbud mot successorblockader
som av kommissionen och i motionerna I: 283 och II: 489 samt i motionen
II: 495 föreslagits. Utskottet anser sig under nuvarande förhållanden kunna
förorda propositionens förslag. Utskottet finner det emellertid önskvärt, att
frågan örn lagstiftning i syfte att skapa större säkerhet för arbetares vid
byggnadsföretag lönefordringar erhåller en snar och tillfredsställande lösning.
Utskottet kommer därför att hemställa örn skrivelse till Kungl. Majit med
begäran örn skyndsam utredning och förslag i ämnet.

12 §.

Denna paragraf har samma lydelse som 13 § i kommissionsförslaget samt

7 § såväl i det remitterade förslaget som i propositionens förslag.

Den hänsyftar på att stridsåtgärder i förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, i vissa fall äro förbjudna
enligt 4 § i lagen den 22 juni 1928 örn kollektivavtal.

I de motioner, vilkas yrkanden beröra förevarande stadgande (11:495 samt
1:283 och 11:489), har ändring av detsamma icke föreslagits. Ifrågavarande
bestämmelse har i det i motionerna I: 283 och II: 489 framlagda utkastet
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagits såsom 12 §.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot ifrågavarande stadgande.

Utskottet.

Utskottet.

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13 §.

13 § i utskottets lagförslag motsvarar 15 § i kommissionens och 8 § i propositionens
förslag.

I 15 § av kommissions förslag et stadgas, att i anledning av sådan motsättning
till part, som enligt 7—12 §§ i den av kommissionen föreslagna lagen eller
lagen örn kollektivavtal icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, ej heller
stridsåtgärd av något slag må äga rum mot tredje man.

Kommissionens motivering till 15 § återfinnes å sid. 105 f. i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget motsvarades kommissionens 15 § av
9 §, i vilken stadgades följande: »I anledning av sådan motsättning till part,
som enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd mot denne, må ej heller såsom
påtryckningsmedel stridsåtgärd av något slag riktas mot tredje man.»

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i specialmotiveringen:

Förevarande paragraf behandlar sådana stridsåtgärder mot tredje man, vilka
hänföra sig till en utbruten lagstridig primärkonflikt eller till en latent sådan,
d. v. s. en »motsättning» till part, som enligt lag icke får föranleda stridsåtgärd
och där stridsåtgärd icke heller ännu har tillgripits. Primärtvisten
behöver inte vara en avtalstvist, ej heller av den art som åsyftas i andra och
tredje stycket av 8 §. Enligt kommissionens förslag skall förbudet mot tredjemansangrepp
i dessa fall vara absolut och sålunda bl. a. ej begränsat genom
föreskrift angående neutralitet såsom betingelse för tredje mans rättsskydd.
Med hänvisningen till lagen örn kollektivavtal åsyftas dels avtalsstridiga primärkonflikter
och dels sådana primärkonflikter, som äro förbjudna i kollektivavtalslagen,
oavsett örn de medgivas i avtal eller icke. Då tredje man i dessa
fall skyddas utan hänsyn till neutralitet, blir följden att arbetare som taga
anställning under en konflikt, vilken utgör avtalsbrott från arbetarsidan,
komma i åtnjutande av tredjemansskydd. Häremot är icke något att erinra.
Lagrummet avser vidare stridsåtgärder mot tredje man, hänförande sig till
primärkonflikter av det slag, som enligt föregående eller efterföljande bestämmelser
i detta lagförslag eller i annan lag förklarats förbjudna. Örn en
arbetsgivare med kränkning av föreningsrätten avskedat en arbetare, blir en
stridsåtgärd mot tredje man, som avser att skärpa det otillåtna primärangreppet
(avskedandet) •— t. ex. uppsägning från arbetsgivarens sida av en
hyresgäst, vilken upplåter bostad åt den avskedade arbetaren — att hänföra
till de här förbjudna tredjemansstriderna. Har en arbetsledare under en konflikt
vägrat utföra visst arbete, som ej tillhör hans vanliga göromål och ej
heller är skyddsarbete, blir en av arbetsgivaren vidtagen stridsåtgärd mot
tredje man, t. ex. avskedande av en anhörig till arbetsledaren, förbjuden enligt
förevarande paragraf, jämförd med 3 och 11 §§.

På grund av den avfattning, som i det föreliggande lagförslaget givits åt
3 och 4 §§, blir resonemanget i kommissionens motiv angående de fall, då
primärtvisten gäller frågor örn strejkbrytare, organisationstvång m. m., icke
i allo tillämpligt. Stridsåtgärd i syfte att i kollektivavtal införa en klausul,
varigenom de under konflikten arbetande strejkbrytarna skulle förhindras
fortsatt anställning, omfattas icke av förbudet i nu förevarande paragraf.
Ej heller förbjudes stridsåtgärd i syfte att få i kollektivavtal införd en bestämmelse,
varigenom såsom förutsättning för vissa arbetares kvarstannande
stadgas att de ingå i fackförening.

I kommissionens förslag har den ändringen vidtagits att hänvisningen till
uppräknade lagrum ersatts med en mera allmänt avfattad hänvisning. Vidare
har en redaktionell jämkning företagits.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

85

I förevarande sammanhang må jämväl hänvisas till vad departementschefen
anfört i den allmänna motiveringen sid. 58—59.

Lagrådet ansåg lämpligt, att 8 och 9 §§ i det remitterade förslaget bytte
plats. Vidare syntes orden »såsom påtryckningsmedel» i 9 § böra utgå. Slutligen
fann lagrådet paragrafen böra giva uttryck åt att, där i 2—6 §§ i förevarande
lag eller eljest i lag stadgades förbud mot stridsåtgärd med omedelbart
syfte, det icke vore tillåtet att i anledning av sådan motsättning till part
som där avsåges rikta någon som helst stridsåtgärd mot tredje man.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört härutinnan, hänvisas till propositionen
sid. 176—178.

I anledning av vad lagrådet anfört förordade departementschefen, att 8 och
9 §§ finge byta plats, varjämte vissa jämkningar vidtoges i desamma.

9 § erhöll därefter i propositionens förslag — såsom 8 § — den lydelse, som
framgår av lagtexten å sid. 158 nedan i utskottets utlåtande.

Beträffande nu ifrågavarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det till motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder innehåller (i 13 §) den bestämmelsen, att där i
7—11 §§ i den i utkastet föreslagna lagen eller lagen örn kollektivavtal stadgas
förbud mot stridsåtgärd med omedelbart syfte, icke i anledning av sådan motsättning
till part, som där avses, någon som helst stridsåtgärd må riktas mot
den, som ej har del i tvisten. Utkastets 13 § innehåller icke någon motsvarighet
till sista punkten av 8 § i propositionens förslag. Detta sammanhänger
därmed, att utkastets 8 § icke innehåller motsvarighet till 3 § sista stycket i
propositionens förslag.

Den sakliga skillnad, som förefinnes mellan 8 § i propositionen, å ena sidan, Utskottet.
samt kommissionsförslagets och motionernas motsvarande bestämmelser, å den
andra, består huvudsakligen däri att kommissionsförslaget och motionerna icke
upptaga någon motsvarighet till sista punkten i 8 § av propositionen. Då en
ändring i detta hänseende utgör en konsekvens av den ändring, varom utskottet
hemställt under 8 § i utskottets förslag, torde nämnda punkt böra utgå
ur förslaget. Som utskottet redan under 9 § antytt, föreslår utskottet att till
nu ifrågavarande paragraf göres ett tillägg av innebörd att stridsåtgärd ej
må riktas mot tredje man för att förmå part att inträda i eller hindra honom
att utträda ur förening eller annan sammanslutning. I övrigt överensstämmer
paragrafen med propositionen.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i kommissionens och 9 § i propositionens
lagförslag.

I 14 § av kommissionsförslaget stadgas i första stycket att, där någon väckt
fråga örn ingående med annan av avtal rörande arbets- eller transportpresta -

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

tion, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat
sådant avtal mellan parterna, det är förbjudet att såsom påtryckningsmedel
rikta stridsåtgärd mot någon som icke har del i tvisten (tredje man). Lika med
fråga örn avtals ingående anses tvist mellan parterna om dess tillämpning.

Enligt andra stycket skall vad i första stycket stadgas ock gälla vid ekonomisk
motsättning där part eftersträvar att förmå motparten att, utan slutande
av avtal, i förhållande till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att om ett konkurrensförhållande
i fråga örn arbetstillfälle, kundkrets, prissättning, affärsbetingelser eller dylikt
föreligger, och part i denna tvist, efter uppgörelse med motparten eller
annorledes, vill åstadkomma nedläggande eller reglering av dennes verksamhet
eller eljest utöva inverkan därå, det är förbjudet för part eller annan att rikta
massåtgärd mot tredje man för att förmå honom till medverkan genom avbrytande
av hans ekonomiska förbindelse med motparten eller vidtagande av annan
åtgärd mot denne.

Vad kommissionen anfört till stöd för sitt förslag återgives å sid. 94—102 i
propositionen.

För vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande de i
förevarande paragraf behandlade spörsmålen lämnas redogörelse i propositionen
å sid. 102—104.

I det remitterade förslaget motsvarades kommissionsförslagets 14 § av 8 §,
som hade följande lydelse:

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,
arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant
avtal må ej såsom påtryckningsmedel stridsåtgärd riktas mot någon, som icke
har del i tvisten (tredje man). Lika med tvist örn avtals ingående anses tvist
örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan,
till vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande
till honom tillämpa vissa priser eller dylikt.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle
eller dylikt må part eller annan icke rikta kollektiv stridsåtgärd mot
tredje man för att förmå honom att avbryta sina ekonomiska förbindelser med
motparten eller vidtaga annan liknande åtgärd mot denne.

Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet:

Förevarande lagrum innefattar lagförslagets huvudprincip angående skydd
för tredje mans neutralitet. Jag har redan i den allmänna motiveringen redogjort
för min ställning till de viktigaste frågor, som här möta.

Vad beträffar neutralitetsgrundsatsens närmare utformning i kommissionsförslagets
14 §, är jag fullt medveten om att åtskilliga i yttrandena framställda
invändningar ha ett visst berättigande. Sålunda kan det ifrågasättas, huruvida
det är påkallat att i stadgandet örn konkurrenstvister begränsa förbudet
mot stridsåtgärder till kollektiva sådana, såsom skett i kommissionsförslaget.
Då jag likväl i denna punkt icke anser mig böra avvika från kommissionen, är
det med hänsyn till svårigheten att överblicka lagstiftningens räckvidd på
detta område.

I anledning av vad i kommissionens motiv och i socialstyrelsens yttrande
uttalats angående konkurrenstvister på arbetsmarknaden, önskar jag fram -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

87

hålla, att bestämmelserna örn skydd för tredje mans neutralitet i sådana konkurrenstvister
givetvis ej böra lägga hinder i vägen för stridsåtgärder, som
till sitt huvudsakliga syfte äro att anse såsom stridsåtgärder mot part. Den
omständigheten att i ett avtalsförslag, som från arbetarsidan överlämnats och
som från motsidan förkastats, även finnes någon klausul, som vid tillämpningen
kunde medföra intrång i andra arbetares eller organisationers intressen, bör ej
medföra att en efter förhandlingarnas avbrytande vidtagen kollektiv stridsåtgärd
anses såsom angrepp på tredje mans (arbetsgivarens) neutralitet. Det
vore en uppenbar fiktion att i en vanlig strid, riktad mot arbetsgivaren — den
egentliga motparten — se ett angrepp mot tredje man, därför att någon stridspunkt
berör även konkurrerande arbetares intressen, överhuvud torde stadgandet
i tredje stycket endast i de undantagsfall, då konkurrenssyftet är dominerande,
få tillämpning på arbetsmarknadens strider. Frågan örn stipulerandet
i kollektivavtal av organisationstvång har icke genom det föreliggande
lagförslaget upptagits till behandling.

Förevarande lagrum har i flera hänseenden underkastats omarbetning, varvid
eftersträvats att utan sakliga förändringar vinna en förenklad avfattning
av bestämmelserna.

Lagrådet hemställde,

att i 8 § uttryckligen angåves att från det där stadgade förbudet skulle gälla
de undantag som omnämndes i 10 och 12 §§,

att i första stycket uttrycket »tredje man» icke måtte användas med kursiv
stil på ett sätt som antydde att därmed avsåges att ge en begreppsbestämning,
samt

att, med undvikande av ordet påtryckningsmedel, första stycket måtte givas
det innehållet att emot den, som ej vore part i den tvist varom i första stycket
förmäldes, stridsåtgärd icke finge vidtagas i syfte att därigenom påverka part
i nämnda tvist.

Lagrådets yttrande återgives å sid. 176—177 i propositionen.

Efter det att lagrådets yttrande avgivits, anförde departementschefen:

I anledning av vad lagrådet anfört förordar jag att vissa jämkningar vidtagas.
Därjämte bar intagits en föreskrift örn att stridsåtgärd mot tredje man
är förbjuden i anledning av sådan motsättning till part, varom i 3 § sista stycket
är fråga.

I samband med frågan örn organisationstvång bar lagrådet vid 4 § berört
även spörsmålet om stridsåtgärder mot tredje man, som hänföra sig till konkurrenstvister
angående arbetstillfällen. Därvid bar lagrådet med hänvisning
särskilt till vissa uttalanden i motiven till 8 § i det remitterade förslaget givit
uttryck åt den uppfattningen att det skydd, som följer av stadgandet i 8 §
tredje stycket i sagda förslag, måste anses vara till sin innebörd oklart och till
sin verkan synnerligen ovisst. Med vidhållande av vad i åsyftade uttalanden
framhållits önskar jag ytterligare understryka att här endast avses
verkliga konkurrenstvister. En sådan föreligger icke om exempelvis under en
vanlig arbetskonflikt arbetsgivaren träffar uppgörelse med utomstående arbetare
eller en deras organisation och den ursprungliga arbetarparten fullföljer
striden genom blockad eller bojkott gentemot arbetsgivaren. Denne
sistnämnde kan icke i en dylik situation betraktas såsom tredje man, utsatt
för stridsåtgärder i anledning av en konkurrenstvist mellan två arbetargrupper.

88

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

De bestämmelser, varom nu är fråga, upptogos som 9 § i propositionens
förslag med den lydelse, som framgår av lagtexten å sid. 153 i utskottets utlåtande.

Motionerna innehålla beträffande propositionens 9 § följande yrkanden.

I motionen 11:495 hemställes örn antagande av kommissionens förslag.

I motionerna 1:287 och II: 500 anföres bland annat:

Det inträffar icke sällan, att fackföreningar i städer och större samhällen
söka under hot örn blockad tvinga oorganiserade arbetare på omkring liggande
landsbygd att tillämpa fackföreningarnas arbetspriser. Detta gäller
framförallt byggnadsarbeten av olika slag. Örn arbetaren icke faller undan
för fackföreningskravet, blir han blockerad. Lagtextens formulering synes
icke med full tydlighet giva vid handen, att arbetsgivaren i ett sådant fall skall
betraktas som tredje man och erhålla skydd mot blockad, ehuru striden uppenbarligen
har sin grund i konkurrenstvist örn arbetstillfällen. Ett förtydligande
bör ske, så att det klart framgår, att stridigheter av detta slag skola hänföras
till konkurrenstvister.

Det i motionerna 1:283 och 11:489 framlagda utkastet till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder innehåller i 14 § ett stadgande, till alla delar överensstämmande
med 9 § i propositionens förslag.

I detta sammanhang må jämväl omnämnas en i motionen II: 497 gjord hemställan
örn sådant tillägg till lagen, att skydd mot kollektiva stridsåtgärder
beredes arbetsgivare och arbetare, som sinsemellan icke ligga i tvist örn löner
eller arbetsförhållanden.

Förevarande paragraf innehåller huvudstadgandet angående skydd för tredje
mans neutralitet i ekonomiska konflikter.

I samband med denna paragraf har utskottet ansett sig böra behandla dels
yrkandet i motionen II: 497 att skydd måtte beredas arbetsgivare och arbetare,
som sins emellan icke ligga i tvist örn löner eller arbetsförhållanden, dels yrkandet
i motionerna I: 287 och II: 500 att ett förtydligande i lagtexten måtte
ske så att det klart framginge att vissa i motionerna närmare angivna tvister
mellan fackföreningar och oorganiserade arbetare vore att hänföra till konkurrenstvister.

Beträffande yrkandet i den förstnämnda motionen vill utskottet framhålla
att ett bifall till detsamma skulle medföra att s. k. sympatiåtgärder bleve förbjudna.
En sympatiåtgärd innebär nämligen vidtagande av kollektiva stridsåtgärder
mot arbetsgivare eller arbetare, som sins emellan icke ligga i tvist
örn löner eller arbetsförhållanden. Som framgår av utskottets utlåtande under
17 § anser utskottet rätten till sympatiåtgärder fortfarande böra bibehållas.
Utskottet anser sig sålunda icke kunna tillstyrka det i motionen framställda
yrkandet. Vid tillämpningen av 14 § sista stycket i utskottets förslag torde
böra beaktas nödvändigheten av att förebygga att ifrågavarande bestämmelser
kringgås på det sätt att man söker dölja att en tvist som rätteligen bör
betraktas som en konkurrenstvist, är av sådan beskaffenhet. Örn t. ex. en
fackförening genom blockad eller hot därom söker tvinga oorganiserade ar -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

89

betare att tillämpa fackföreningens arbetspriser torde arbetsgivaren vara att
betrakta som tredje man samt skyddad mot kollektiva stridsåtgärder enligt
sista stycket i förevarande paragraf.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke böra föreslå någon
ändring i propositionen.

15 §.

Denna § motsvarar 16 § i kommissionens och 10 § propositionens lagförslag.

Enligt 16 § i kommissionens förslag tillkommer det i 14 § av samma förslag
stadgade skyddet för tredje man ej den, som brutit sin neutralitet i tvisten.
Såsom neutralitetsbrott är enligt 16 § första stycket att anse:

1. att medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § av förslaget
avses, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen
i avseende å tvisten;

2. att någon, som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit
anställning, under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad, så ock
att någon sysselsätter arbetare, som i anledning av tvisten nedlagt arbete eller
utestängts från sådant; samt

3. att någon under tvist lämnar part ekonomiskt understöd eller, efter omläggning
eller annan förändring av sin näring eller verksamhet, bispringer
honom.

Slutligen stadgas i andra stycket av 16 § att såsom brytande av neutralitet
är, med den inskränkning, som följer av de under 1. och 2. här ovan anmärkta
bestämmelserna, icke att anse, att någon vid arbetsnedläggelse kvarstannar
i sitt arbete. Ej heller brytes neutralitet genom utförande av skyddsarbete
åt part. Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för
människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, husdjur,
mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt.

Kommissionens motivering till 16 § återgives å sid. 50 och 109—116 i propositionen.

Reservationer beträffande samma stadgande återfinnas å sid. 90—91, 93 94

samt 96—97 i kommissionens betänkande.

För innehållet i yttrandena över kommissionens förslag, såvitt de avse 16 §,
lämnas redogörelse å sid. 33—35 och 109—118 i propositionen.

I det remitterade förslaget hade 10 §, som motsvarade kommissionsförslagets
16 §, erhållit följande lydelse:

Det i 8 § stadgade skydd för tredje man tillkomine endast den som är neutral
i tvisten.

Såsom sådan skall icke anses:

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, där lian till fördel för motparten
åsidosatt sina förpliktelser gentemot föreningen i avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört arbete, vilket behörigen förklarats i
blockad, såvida arbetet är av annan art än skyddsarbete;

3. den som under arbetstvist anställt arbetare, vilken i anledning av tvisten
nedlagt arbete eller ock behörigen utestängts från sådant;

90

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

-1. den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter
omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit
honom;

•5. den som äger aktier till värde av mer än hälften av aktiekapitalet i aktiebolag,
som är part i tvisten, eller är delägare i handelsbolag, som är part i
tvisten ;

6. aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier till värde av mer än hälften
av aktiekapitalet, eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare.

Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för människor
eller för skada a byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,
husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är pliktig
att utföra pa grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete
vars eftersättande kan medföra ansvar för tjänstefel.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i den allmänna motiveringen
under rubriken »Frågan örn strejkbrytares ställning», bland annat:

Jag kan icke ansluta mig till den tankegång i såväl professor Bergendals
utkast som i.kommissionsförslaget, enligt vilken det särskilda rättsskyddet för
neutral tredje man får i viss utsträckning avse även de arbetare, som under
en laglig arbetsinställelse, vare sig strejk eller lockout, möjliggöra driftens
uppehållande genom att utföra det arbete som förklarats i blockad av vederbörande
organisation eller av de i strid invecklade oorganiserade arbetarna.

Kravet på lagstiftning till tredje mans skydd har, när det först upptogs
vid 1929 ars riksdag, asyftat allenast sådan tredje man som står helt utanför
arbetskonflikten. Under debatten i första kammaren yttrade huvudtalaren för
de utskottsreservanter, som krävde lagstiftning i ämnet, bl. a. följande: »Det
är självklart, efter vad jag sagt, att den lagstiftning, som det här är fråga örn,
pa intet vis skulle ha någon som helst betydelse i fråga örn strejkbrytarna
och deras behandling.» I professor Bergendals betänkande hänföras emellertid
utan närmare motivering strejkbrytare till tredje man, ehuru grundsatsen
örn skydd för tredje man modifieras genom den närmare utformningen av
föreskriften angående neutralitet såsom betingelse för rättsskyddet. Stridsåtgärd
mot tredje man skulle nämligen icke anses föreligga bl. a. då stridsatgärd
i anledning av pågående tvist riktas mot någon som »efter antagande
av arbete» understödjer part. I motiven uttalas härom, att antagande av arbete
hos en^i strid invecklad arbetsgivare, hos vilken man icke förut har anställning
(eller åt vilken man på grund av tidigare anställning har att utföra arbete av
helt annat slag) bör anses utgöra ett neutralitetsbrott, örn det har karaktären
av understöd i konflikten, d. v. s. örn det avser utförande av arbete, som eljest
måste på grund av konflikten ligga nere. Däremot bör enligt motiven den
som fortsätter sin anställning hos part i konflikten icke i något fall anses på
ett oneutralt sätt stödja honom. Enligt denna ståndpunkt skulle alltså bl. a.
de mera^ professionella strejkbrytarna vara undantagna från lagens skydd under
pågående arbetskonflikt. Kommissionsförslaget bygger på samma tankegang
som det Bergendalska utkastet men begränsar ytterligare genom utvidgning
av begreppet neutralitetsbrott den kategori av strejkbrytare, som skulle
åtnjuta speciellt rättsskydd. Bojkottåtgärd mot strejkbrytare (»prickning»)
skulle enligt förslaget icke vara förbjuden, örn strejkbrytaren är medlem i organisationen
och genom att antaga arbete eller kvarstå i arbetet åsidosätter sina
förpliktelser gentemot föreningen till fördel för motparten. Icke heller skulle
det föreslagna rättsskyddet för tredje man komma den strejkbrytare till godo,
som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit anställning och
under tvisten utför arbete, vilket är förklarat i blockad. Såsom neutral tredje
man skulle däremot betraktas den som, utan att vara bunden av medlemsför -

Andra lagutskottets utlåtande Ar 20.

91

pliktelser till en i konflikten invecklad organisation och utan att lia tagit
anställning just i anledning av den väntade eller utbrutna konflikten, kvarstår
i ett arbete som han tidigare innehaft. Att en oorganiserad arbetare vid konflikt
övertager ett annat arbete hos samme arbetsgivare än det, varmed han
förut sysslat, anses enligt kommissionsförslaget icke såsom ett oneutralt handlingssätt
och medför alltså icke att rättsskyddet förverkas.

En blivande lag bör såvitt möjligt bygga på en enhetlig och lätt begriplig
rättstanke, som är ägnad att godtagas och gillas av den allmänna rättsuppfattningen
även i de närmast berörda kretsarna. Respekten för utom konflikten
stående näringsidkares neutralitet är en grundsats, som torde ha utsikter
att så småningom vinna i stort sett allmän anslutning. En lagstiftning, som
sanktionerar denna grundsats, kan icke med fog karakteriseras såsom ensidig
eller såsom innebärande ett alltför kännbart intrång i den rörelsefrihet, som
organisationerna vid hävdandet av sina legitima intressen behöva.

Samma omdöme kan enligt min mening icke givas angående en lag, som till
neutral tredje man hänför även osolidariska arbetare, låt vara^med de modifikationer,
som kommissionsförslaget innebär. Mot kommissionens i denna
fråga intagna ståndpunkt kunna såväl sakliga som formellt systematiska invändningar
framställas.

Därest samtliga arbetare vore organiserade, vare sig genom frivillig anslutning
eller, såsom fallet numera är i vissa länder, genom tvingande lagbestämmelser,
skulle frågan örn tredjemansskydd för strejkbrytare, med lagförslagets
läggning i övrigt, aldrig uppkomma. Brytandet av organisationsmässig förpliktelse
är nämligen, såsom nyss anförts, ett oneutralt förfarande ^som enligt
kommissionsförslaget medför tredjemansskyddets förverkande. I vårt land är
ju alltjämt organisationsväsendets uppbyggande en arbetarnas egen sak. Inom
vidsträckta arbetsområden, särskilt vissa delar av storindustrien,_ äro dock
praktiskt sett alla arbetare anslutna till fackliga organisationer. Vid konflikter
förekommer här relativt sällan att driften uppehälles med hjälp av oorganiserade.
som kvarstå i arbete, sedan de organiserade nedlagt arbetet eller blivit
föremål för lockout. Därest försök göres att hålla arbetet i gång, sker det snarare
med hjälp av tillfälligt anställda, vilka enligt kommissionsförslaget icke
skulle betraktas såsom neutrala tredje män och sålunda icke heller åtnjuta det
speciella rättsskydd, som den föreslagna lagen skulle giva tredje man.. Frågan
örn speciellt skydd under pågående konflikt för strejkbrytare, som enligt kommissionsförslaget
skulle betraktas såsom neutrala, torde alltså för dessa arbetsområden
lia mindre betydelse.

Inom andra arbetsområden såsom den mindre industrien, lantbruket, handelsvärlden,
hotell- och restaurangrörelsn m. fl. äro förhållandena annorlunda.
Arbetarnas organisationssträvanden lia på dessa områden icke nått samma
resultat som inom storindustrien. Vid en arbetskonflikt ha de fackliga organisationerna
icke sällan att här räkna med två grupper av motståndare; å ena
sidan motparten-arbetsgivaren, å andra sidan de arbetare som genom sin bristande
solidaritet gentemot de organiserade hjälpa arbetsgivaren till en för
honom gynnsam utgång av striden. Oavsett vilka bevekelsegrunder som föranleda
de oorganiserade att i det särskilda fallet avböja samverkan med de
strejkande eller lockoutade arbetarna, kommer de förras uppträdande faktiskt
att från de övriga arbetarnas synpunkt verka såsom ett partitagande i konflikten
mot arbetarparten. Det vore ett misskännande av det verkliga läget att
betrakta ens den ifrågavarande kategorien av strejkbrytare såsom neutrala
utomstående. För övrigt må i detta sammanhang påpekas att de oorganiserade.
även om de vilja kvarstå i arbetet och förklara sig icke ha någon tvist med
arbetsgivaren om arbetsvillkoren, ändock ofta drabbas av utestängning, enär
det icke för arbetsgivaren är möjligt eller lämpligt att uppehålla driften med

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

allenast deras hjälp. Det ifrågasatta rättsskyddet skulle icke garantera dem,
i deras egenskap av tredje män, skydd mot att genom arbetsgivarens åtgöranden
få dela de övriga arbetarnas lott vid t. ex. en lockout. Formellt skulle
de icke anses vara föremål för stridsåtgärd i dylikt fall.

En lagstiftning som förbjöde nära nog all slags, även psykologisk påtryckning
på oorganiserade arbetare att göra gemensam sak med de strejkande eller
utestängda arbetarna under en konflikt, skulle uppenbarligen icke kunna erkännas
såsom opartisk. Snarare skulle den framstå såsom ett ensidigt ingripande
mot fackföreningarna och deras strävanden att skapa sammanhållning
och solidaritet mellan arbetarna.

Bestämmelser örn förbud mot stridsåtgärder, riktade mot strejkbrytare, och
örn påföljder vid överträdelse av förbudet skulle i verkligheten utgöra en påbyggnad
av 15 kap. 22 § strafflagen, som stadgar straff dels för rättsstridigt
tvång i allmänhet, utövat utan laga rätt, genom våld eller hot, dels ock särskilt
för försök till sådant tvång, när försöket avser att »tvinga någon till deltagande
i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller att
övertaga erbjudet arbete». De strider som stått örn sistnämnda bestämmelse,
den s. k. Åkarpslagen, särskilt före den 1914 vidtagna uppmjukningen av densamma,
utgöra vittnesbörd örn hur starkt motsättningarna bryta sig i denna
fråga. Ett lagbud som förklarade oorganiserade strejkbrytare för neutrala
tredje man i arbetskonflikter, vari de genom sitt fortsatta arbete ingripa och
vilkas utgång de påverka till arbetsgivarpartens fördel, skulle näppeligen
ändra arbetarnas rättsuppfattning i denna fråga och därför ej heller vinna
åsyftad helgd och respekt.

Med vad nu sagts skall ingalunda bestridas, att de oorganiserades vägran att
deltaga t. ex. i en strejk, som igångsatts av en facklig organisation, kan vara
grundad på respektabla motiv. Örn lagen ej giver dem ett speciellt rättsskydd
gentemot prickning^'' eller liknande stridsåtgärder, ligger häri från lagstiftarens
sida intet ståndpunktstagande till deras personliga bevekelsegrunder i
de varierande situationer, som kunna inträffa. För övrigt är det uppenbart
att även organiserade arbetare kunna lia legitim anledning att vägra respektera
en blockad. Denna kan exempelvis ha igångsatts av enskilda arbetare eller
av en annan organisation än deras egen och för dem framstå såsom en s. k.
okynnesblockad.

Hela frågan örn strejkbrytare och deras ställning, hittills reglerad huvudsakligen
i 15 kap. 22 § strafflagen, tillhör överhuvud icke den här föreslagna
lagens område enligt den uppfattning, som jag nu förfäktat.

Även sådana arbetare, som enligt kommissionens förslag skulle såsom oneutrala
strejkbrytare vara i saknad av rättsskyddet, kunna ledas av motiv, som
äro legitima. I kommissionens betänkande uttalas att, när lagen betecknar en
viss hållning såsom oneutral, däri ingalunda ligger, att en sådan hållning
skulle av rättsordningen ogillas, långt mindre förbjudas. Detsamma kan sägas
örn en lagstiftning som helt undantager strejkbrytare från begreppet tredje
man.

Jag anser följaktligen att tillräckliga skäl ej föreligga för den utvidgning
av nuvarande bestämmelser i 15 kap. 22 § strafflagen, som ett antagande av
kommissionens förslag i denna del i själva verket skulle betyda.

I detta sammanhang må nämnas att departementschefen jämväl behandlat
frågan örn strejkbrytares ställning i samband med spörsmålet örn sympatistrider,
därvid departementschefen anfört bland annat följande.

Sympatiaktioner komma jämväl i strid med de grundläggande principerna
för en lagstiftning örn skydd för tredje mans neutralitet i arbetskonflikter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

93

Ifall en tvist inom t. ex. byggnadsindustrien leder till att lockout förklaras
gentemot vissa arbetargrupper, som icke lia någon tvist med sina arbetsgivare
och icke heller bispringa de i konflikten invecklade^ arbetarna, så är angreppet
tydligen riktat mot tredje man, som själv önskar hålla sig utanför striden och
iakttaga neutralitet. Endast genom att alla organiserade, arbetare betraktas såsom
inbördes solidariska och de olika fackförbunden såsom varandras naturliga
bundsförvanter, kail en förklaring givas till den avvikelse från principen
örn neutralitetsskydd för tredje man, som den föreslagna undantagsbestämmelsen
örn sympatistriders lovlighet innebär. Det må i detta sammanhang anmärkas,
att de som hävda denna naturliga solidaritet mellan arbetarna inbördes
såsom grund för att betrakta dem som varandras allierade, oavsett örn något
oneutralt stöd givits åt den stridande arbetarparten under den särskilda
konflikt, som föranlett sympatilockouten, icke borde vara främmande för de
synpunkter på strejkbrytares ställning, som i det föregående utvecklats. Örn
nämligen rätten till sympatilockout, i trots av det principiella förbudet mot
tredjemansangrepp, försvaras med hänsyn till arbetarnas naturliga solidaritet
och ställning såsom i varje fall latenta bundsförvanter, bör det från samma
utgångspunkt te sig naturligt att strejkbrytares ingripande i en arbetskonflikt
från arbetarnas sida betraktas såsom ett svikande av naturliga bundsförvantsförpliktelser.

I specialmotiveringen anförde departementschefen, att han i anledning av
anmärkning av landsorganisationen mot presensfonnerna »utför arbete», »lämnar
understöd», etc. vidtagit jämkning i ordalagen samt yttrade vidare:

I regeln under punkt 1 har jag, i anslutning till de synpunkter som utvecklats
i åtskilliga remissyttranden, gjort den ändring att brytandet av organisationsmässiga
förpliktelser kan medföra neutralitetens förlust även örn
det icke är fråga om de egentliga stridsorganisationerna. De i propositionen
refererade av landsorganisationen och socialstyrelsen i annat avseende gjorda
anmärkningarna till denna punkt torde förfalla genom den avfattning de följande
punkterna fått i departementsförslaget.

Angående föreskriften i punkt 2 har av socialstyrelsen och flera arbetsgivareorganisationer
yrkats uttrycklig bestämmelse därom att den som tagit arbete
under en konflikt, som utgör avtalsbrott från arbetarson, erhåller skydd
såsom neutral tredje man. Redan av stadgandet i 9 § Damgar, att denna regel
enligt lagförslaget skall gälla. Emellertid torde en antydan örn regeln i
fråga även i detta sammanhang vara erforderlig. Jag har därför tillfogat ordet
»behörigen», varigenom uttalas att endast om blockad behörigen förklarats
neutraliteten förverkas. _ o

En blockad kan vara obehörigen förklarad, ej blott örn blockaden såsom
sådan är stridande mot avtal eller lag utan även örn den organisation,, som utfärdat
blockadförklaringen, enligt sina stadgar saknar behörighet därtill. Ifall
sålunda en underorganisation, som enligt stadgarna varit skyldig, att inhämta
den överordnade organisationens medgivande till blockadförklaring, försummat
avvakta sådant medgivande, blir följden att de som antaga arbete under
konflikten erhålla skydd såsom neutrala. Härigenom torde erhållas vissa
ökade garantier för att stadgarnas bestämmelser om behörighet i fråga örn
stridsåtgärder komma att efterlevas.

I konsekvens med vad nyss sagts har ordet »behörigen» inskjutits även i
punkt 3 av departementsförslaget. .

Såsom ytterligare undantag från neutralitetsskyddet torde, i anslutning till
vad som i ett par yttranden ifrågasatts, böra införas bestämmelse till förekommande
av att neutralitet kan åberopas av bolag, vari part äger ett dominerande

94 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

intresse, eller omvänt av enskild person, som är huvudintressent i det bolag,
som är part i tvisten.

Det kunde ifrågasättas att genom en allmänt avfattad bestämmelse i detta
syfte lämna visst utrymme för en diskretionär prövning från domstolens sida.
Jag har dock funnit övervägande skäl tala för att angiva bestämda kännetecken
på. det ekonomiska intresse, som bör verka neutralitetshindrande, och
stannat vid ett delägarskap i aktiebolag, överstigande halva aktiekapitalet,
samt delägarskap i handelsbolag såsom sådant kännetecken.

_ Bestämningen av »skyddsarbetets» räckvidd har uppenbarligen stor praktisk
betydelse. Enligt förevarande paragraf skall det ej anses såsom oneutralt
strejkbryteri, örn arbetare åtager sig skyddsarbete under konflikt, varför
den arbetare, som utför skyddsarbete, ej må utsättas för prickning eller andra
bojkottåtgärder. Innebörden av begreppet skyddsarbete berör ock nästa paragraf,
där det gäller att avgränsa arbetsledares förpliktelser att under konflikt
utföra arbete, som eljest åligger arbetarna. Örn begreppet skyddsarbete får ett
vidsträckt omfång, minskas effektiviteten av arbetsnedläggelsen. Å andra sidan
är det angeläget att, såsom hittills i praktiken vanligen skett, arbetarna
vid arbetets nedläggande taga tillbörlig hänsyn till förefintliga risker av att
maskiner, byggnader och andra anläggningar, husdjur m. m. lämnas utan tillsyn
och vård. Vid avvägande av de olika intressen, som här stå emot varandra,
ansluter jag mig i huvudsak till det förslag, som framställts av en reservant
i kommissionen, herr Sigfrid Hansson. I anledning av vad Sveriges
redareförening anfört, anser jag mig dock böra föreslå tillfogandet av ordet
fartyg i^uppräkningen av objekt för skyddsarbete. Det bör understrykas, att
endast sådant arbete utgör skyddsarbete, som icke utan fara kan anstå.

Neutralitetsskydd bör få åberopas även av den som under en konflikt utför
arbete, vilket han på grund av offentlig tjänstemannaplikt eller enligt direkta
föreskrifter i lag är skyldig fullgöra, Den som ådrager sig ansvar för tjänstefel
enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjer att utföra visst arbete under
konflikt, bör vara. skyddad mot bojkott, om han fullgör arbetet. Såsom exempel
på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avse tjänstemän, nämner jag
sjömanslagen. I ett fall där en vägran att utföra visst arbete ombord å ett
fartyg skulle ådraga den vägrande straff, bör han tydligen, därest han fullgör
sin lagliga skyldighet, åtnjuta samma neutralitetsskydd, som medgives vid
utförande av skyddsarbete. En bestämmelse härom har införts i förevarande
paragraf.

Lagrådet anförde inledningsvis under rubriken »Strejkbrytares ställning»
bland annat följande, som har avseende å förevarande paragraf:

I sin allmänna motivering till förslaget har departementschefen särskilt behandlat"
frågan om strejkbrytares ställning och därvid framhållit, att denna
fråga överhuvud icke tillhör den föreslagna lagens område. Detta kan näppeligen
vara riktigt. Då lagen ger och för att vinna sitt ändamål måste giva
regler örn och i vilken mån angrepp genom ekonomiska stridsåtgärder i allmänhet
böra vara förbjudna eller tillåtna mot sådana tredje män som på ena
eller andra sättet tagit ställning till en tvist, finns ingen anledning varför
icke lagen skulle taga ståndpunkt, vare sig det nu blir i ena eller andra riktningen,
till frågan om eller i vilken mån stridsåtgärder må företagas mot arbetare
som under en arbetstvist utför arbete. Förslaget måste i själva verket
också anses hava tagit ståndpunkt i frågan. Denna innebär att skydd icke
tillerkännes strejkbrytare i annat fall än då den av honom brutna arbetsblockaren
är obehörig, icke ens om stridsåtgärd sker i rent vedergällningssyfte.

Härifrån skiljer sig kommissionens förslag i två avseenden: stridsåtgärd i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

95

vedergällningssyfte är icke tillåten och den som vid arbetsnedläggelse kvarstannar
i sitt arbete är skyddad, dock med vissa modifikationer vilka lagrådet
ej i detta sammanhang anser nödigt beröra.

Vad angår kommissionens förslag att, under vissa förutsättningar, det skydd
som under pågående arbetstvist bör tillkomma den som ej har del i tvisten
icke skall undandragas arbetare vilken vid arbetsnedläggelse kvarstannar i sitt
arbete, synas de därför anförda skälen övertygande. Det kan icke vara skäligt
att arbetare, som mot sin vilja blivit försatt i den ställningen att, huru han
än förfar, han måste handla antingen i den ena eller den andra partens intresse,
ej erhåller det skydd som eljest anses böra tillkomma den som vill
stå utanför tvisten. Särskilt otillfredsställande framstår detta örn, såsom icke
sällan förekommer, en minoritet bland de anställda eller en förening representerande
en minoritet igångsatt arbetsinställelse eller örn arbetsblockad förklarats
utan samband med arbetsinställelse.

Lagrådet ansluter sig alltså till de synpunkter som legat till grund för
kommissionens ställning till förevarande fråga i vad den nu berörts.

I sitt särskilda yttrande rörande 10 § i det remitterade förslaget förordade
lagrådet.

att ingressen till paragrafen gåves allenast det innehållet att det i 8 § stadgade
skyddet icke tillkomme dem som sedan nämndes i punkterna 1—6 i andra
stycket,

att ordet »behörigen» i punkterna 2 och 3 måtte utgå och att i stället i vardera
punkten angåves att det i 8 § stadgade skyddet förlorades såframt icke
blockaden respektive utestängningen vore otillåten enligt den föreslagna lagen,

att punkt 2 icke måtte avse den som vid arbetsnedläggelse kvarstannat i
sin anställning, förutsatt att anställningen ägt rum före tvisten och innan denna
var väntad samt att han icke utfört annat blockerat arbete än det som han
på grund av nämnda anställning varit pliktig att fullgöra,

att motsvarande begränsning av undantaget som den vilken i punkt 2 gjorts
genom förbehållet rörande skyddsarbete måtte uttryckligen stadgas även i
fråga örn punkt 1,

att bestämmelserna om undantag för skyddsarbete och därmed jämställt arbete
måtte, såsom skett i kommissionens förslag, i deras helhet sammanföras i
paragrafens sista stycke,

att, därest den i 3 § behandlade frågan om skydd efter konflikt löstes på
sätt lagrådet där förordat, presens- i stället för perfektformen måtte komma
till användning i punkterna 1—4,

att från den i punkt 5 intagna regeln undantag måtte göras för kommanditdelägare,

att punkt 6 måtte utgå,

att, beträffande sista stycket, de exempel på skyddsarbete, som funnes i
kommissionens förslag men uteslutits i det remitterade förslaget, måtte där
upptagas, samt

att möjlighet bereddes att, genom särskild bestämmelse i kollektivavtal att
visst arbete skulle anses såsom skyddsarbete, utvidga kretsen av de arbeten
som åtnjöte ifrågavarande ovillkorliga skydd.

96

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

I fråga om de skäl, som lagrådet åberopade vid framställandet av dessa förslag,
hänvisas till sid. 178—180 i propositionen.

Departementschefen anförde härefter:

I 10 § första stycket har, i anledning av vad lagrådet anfört, skett en jämkning
i avfattningen.

Med hänsyn till vad lagrådet yttrat beträffande andra stycket punkt 1 förordar
jag den kompletteringen av nämnda stadgande att medlem av en i tvisten
invecklad förening förlorar neutralitetsskyddet. där han, annorledes än genom
utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser
gentemot föreningen i avseende å tvisten.

I anledning av vad lagrådet anfört beträffande ordet »behörigen» föreslår
jag, att punkterna 2 och 3 omformuleras på det sätt att i vardera punkten angives
att skyddet förloras såframt icke blockaden respektive utestängningen
är stridande mot lag eller föreningsstadgar. Lagrådet har visserligen ansett
de skilda organisationernas stadgar icke vara normer vilkas giltighet lagen
utan vidare kunde förutsätta som given. Då emellertid de av kommissionen
föreslagna behörighetsreglerna, vilka lagrådet i huvudsak tillstyrkt, utgå ifrån
(2 § st. 2), att de olika föreningarnas stadgar skola, såvitt angår föreningarnas
inbördes förhållanden, läggas till grund för avgörandet örn behörighet föreligger,
synes ej hinder möta att, på sätt jag nu beträffande ett specialfall förordat,
i lagtexten hänvisa till sådana stadgar.

Gentemot vad lagrådet yttrat därom att punkten 2 icke bör avse den som
vid arbetsnedläggelse kvarstannat i anställning hänvisar jag till vad jag vid
remissen av förslaget uttalat angående kommissionens motsvarande förslag.

Punkterna 5 och 6 ha i anledning av lagrådets anmärkningar så omformulerats
att de ej avse kommanditdelägare.

Vad lagrådet i övrigt anfört vid detta lagrum föranleder mig icke att föreslå
ändring i det remitterade förslaget.

I 10 § i propositionens lagförslag upptogs därefter ifrågavarande stadgande
med den lydelse, som återgives å sid. 154 i utskottets utlåtande.

Beträffande ifrågavarande stadgande framställas i motionerna åtskilliga
yrkanden.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som framlagts i motionerna
I: 283 och II: 489, har i 15 § ett stadgande, som svarar mot 10 § i propositionens
lagförslag. Förstnämnda stadgande återgives å sid. 15 i utskottets
utlåtande. Med vissa ändringar och tillägg överensstämmer stadgandet
med vad lagrådet föreslagit.

Beträffande de särskilda punkterna i första stycket yrkas, i fråga örn andra
punkten, i motionerna I: 280 och II: 499, att åt densamma måtte givas ett innehåll
i huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag.

I fråga örn samma punkt hemställes i motionerna I: 278 och II: 486, att den
måtte erhålla följande lydelse:

»den som under arbetstvist utfört blockerat arbete av annan art än skyddsarbete,
såframt icke blockaden är stridande mot lag eller föreningsstadgar. så
ock den, som inflyttar, eller förhyr i fastighet, som behörigen förklarats i blockad
på grund av hyrestvist.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

97

I motionerna I: 287 och II: 500 framhålles, att även om kommissionsförslagets
behörighets- och säkerhetsregler införas i den nya lagstiftningen, torde
propositionens regler rörande de oorganiserade arbetarnas ställning, då de kvarstå
i arbete under en konflikt, kunna ge anledning till anmärkningar. Så torde
hänsyn böra tagas till vissa särskilt ömtåliga fall av arbetsnedläggelser. Örn
t. ex. fortsatt drift är avgörande för företagets bestånd, borde på ansökan av
en minoritet av oorganiserade arbetare, utgörande exempelvis minst en tredjedel
av hela arbetsstyrkan, som önskade kvarstanna i arbetet, domstolen kunna
meddela dem rätt till tredje mans skydd, trots att arbetsnedläggelsen icke formellt
vore stridande mot lag eller föreningsstadgar.

Beträffande första styckets fjärde punkt ifrågasattes i motionerna I: 287
och II: 500 ett tillägg till punkten av innehåll, att leverans av varor till försäljning
skall inbegripas bland åtgärder, som i punkten uppräknas såsom åtgärder
i syfte att möjliggöra för part att fortsätta sin rörelse.

Vidkommande andra stycket (omfattningen av begreppet skyddsarbete) yrkas
i motionerna I: 281 och II: 494, att berörda stycke måtte erhålla följande
lydelse:

Till skyddsarbete hänföres arbete, som är oundgängligen erforderligt för
förebyggande av fara för människor eller av förstörelse av eller avsevärd skada
å i bruk tagna byggnader eller andra anläggningar, maskiner eller andra
driftsanordningar samt husdjur.

Motionen II: 488 utmynnar i en hemställan, att ur den i propositionen föreslagna
lagtexten ordet »fartyg» skall utgå, varmed skulle åsyftas, att lossnings-
eller lastningsarbete icke vore att hänföra till skyddsarbete.

I motionerna I: 287 och II: 500 hemställes, att jämväl skördearbete hänföres
till skyddsarbete. Därjämte yrkas, att arbetsledare m. fl. utan att förlora
sin neutralitet måtte kunna utföra arbete, som Konungen förklarar vara
av den art, att hänsyn till det allmännas välfärd kräver dess utförande. Ehuru
sistnämnda yrkande närmast har avseende å följande paragraf, har detsamma
av utskottet behandlats i samband med den förevarande.

I motionerna I: 280 och II: 499 hemställes, att till skyddsarbete hänföres
även arbete, som icke kan anstå utan skada å mogen gröda och varulager.

I detta sammanhang har utskottet jämväl förehaft till behandling en från
första lagutskottet överlämnad, av herr Ström m. fl. inom andra kammaren
väckt motion, nr 127, vari hemställes att riksdagen måtte besluta att hos regeringen
anhålla örn förslag till sådan ändring av sjömanslagen, att sjöfolket
icke behöver utföra strejkbryteriarbete i hamnar där konflikt råder.

Beträffande de skäl, vilka motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

Medan 14 § i utskottets förslag innehåller huvudstadgandet örn skydd för Utskottet.
tredje man i ekonomiska konflikter behandlas i förevarande paragraf vissa undantag
från detta skydd.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

7

98

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

De spörsmål, som här framför allt äro av vikt, är frågan i vilken utsträckning
personer, som utföra arbete under en konflikt, skola åtnjuta skydd samt
omfattningen av begreppet skyddsarbete.

Beträffande spörsmålet örn skydd för personer, som utföra arbete under en
konflikt, intog kommissionen den ståndpunkten att en stridsåtgärd mot en sådan
person icke skulle vara förbjuden örn denne vore medlem av en i tvisten
invecklad förening och, genom att antaga arbete eller kvarstå i arbetet, till
fördel för motparten åsidosatte sina förpliktelser gentemot föreningen. Icke
heller skulle tredjemansskydd enligt kommissionens förslag komma en arbetare
till godo som i anledning av utbruten eller väntad arbetstvist antagit anställning
och under tvisten utförde arbete, vilket vore förklarat i blockad.
Däremot skulle skydd åtnjutas av arbetare som, utan att vara bunden av medlemsförpliktelser
till en i konflikten invecklad förening och utan att hava tagit
anställning i anledning av den väntade eller utbrutna konflikten, kvarstode
i ett arbete som han tidigare innehaft.

Propositionen intager den ståndpunkten till spörsmålet i fråga att en person,
som utför arbete under konflikt, åtnjuter skydd endast i fall konflikten
är olaglig eller igångsatts i strid mot vederbörande förenings stadgar.

Såsom framgår av kommissionens lagförslag har principen att en tredje
man, som önskar hålla sig utanför en konflikt, icke må kunna utsättas för
stridsåtgärder icke kunnat upprätthållas i full utsträckning. Örn två parter
äro invecklade i strid med varandra är det sålunda under vissa förutsättningar
tillåtet — utskottet återkommer till spörsmålet vid behandlingen av 17 § i utskottets
förslag — att tvisten genom sympatiåtgärd utvidgas till att omfatta
även personer eller företag, som icke ha med den ursprungliga tvisten att
skaffa. På detta sätt kan tvisten komma att utsträckas till personer, som intaga
ställningen av neutrala tredje män. Att en sympatiåtgärd, som riktas mot en
neutral tredje man, tillåtes kan givetvis ej försvaras ur rättsliga synpunkter
utan torde ha sin grund i ett hänsynstagande till de stridande parternas —
framförallt arbetsgivarpartens — intressen, ett intresse som statsmakterna
genom lagstiftningsåtgärder hitintills ej velat underkänna.

Jämväl på det allmänt ekonomiska området har man av hänsyn till de
stridande parternas eller enderas intressen icke kunnat genomföra principen
att en tredje man, som önskar stå utanför en strid, skall vara skyddad mot
stridsåtgärder. Enligt samtliga de föreliggande förslagen —- såväl kommissionens
som propositionens och utskottets — äro nämligen i en konkurrenstvist
avbrytande av ekonomisk förbindelse samt uppsägning av arbets- eller hyresavtal
ej att betrakta som otillåtna stridsåtgärder, örn de riktas mot en neutral
tredje man.

I anslutning till vad som alltså skett inom andra delar av den lagstiftning, som
nu föreslås, har utskottet, när det gällt att i denna lagstiftning utforma rättsregler
beträffande skydd för oorganiserade arbetare som kvarstanna i arbete,
låtit ett ökat skydd, ehuru i begränsad omfattning, tillkomma dem.

De av utskottet föreslagna lagreglerna innebära en väsentlig ökning av skyddet
för de arbetare varom nu är fråga. Därigenom att stridsåtgärder, bestående

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

99

i arbetsinställelse jämte arbetsblockad, enligt utskottets förslag endast få vidtagas
av föreningar samt prickningar allenast av föreningar, som nedsatt säkerhet,
torde verksamma garantier ha skapats för att stridsåtgärder i fall, vilka
framstått som särskilt oberättigade, ej komma till stånd eller i varje fall bli
att betrakta som rättsstridiga enligt den föreslagna lagen. Vidare har genom
den utsträckning begreppet skyddsarbete erhållit i utskottets förslag jämväl
nu nämnda arbetare beretts ett ökat skydd under konflikten. Slutligen må i
detta sammanhang erinras örn den synnerligen viktiga omständigheten att utskottet
i sitt förslag förbjudit stridsåtgärder mot tredje män, alltså även mot
de arbetare varom nu är fråga, efter konfliktens slut, även örn dessa ej åtnjutit
skydd medan konflikten pågått.

Beträffande det ifrågasatta rättsskyddets verkan i praktiken vill utskottet
till en början framhålla att detsamma icke skulle garantera de oorganiserade
arbetarna i deras egenskap av tredje män skydd mot att genom arbetsgivarens
åtgöranden få dela de övriga arbetarnas lott vid t. ex. en lockout. Vidare torde
man vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet icke kunna helt bortse
ifrån det förhållandet att när en stridsåtgärd gäller ingående av kollektivavtal
de organiserade arbetarna faktiskt verka i de oorganiserade arbetares intresse,
vilka kvarstanna i arbetet, enär de sistnämnda ju komma i åtnjutande av
samma förmåner som de organiserade genom en strid kunna tillkämpa sig. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra örn förhållandena i vårt grannland
Danmark, där konkurrensen från oorganiserade arbetsgivare och arbetare hotat
att undergräva kollektivavtalens existens samt föranlett arbetarnas och arbetsgivarnas
huvudorganisationer att, på förslag av vederbörande riksförlikningsman,
vidtaga vissa åtgärder i syfte att trygga de kollektiva avtalens lönenivå
mot underminering från de oorganiserades sida.

Utskottet har, med utgångspunkt från den skillnad som finnes mellan konflikter
av olika slag, sökt utfinna en regel, som skulle giva de oorganiserade
arbetare, som kvarstanna i arbetet, skydd i vissa fall, där så kunde anses särskilt
önskvärt. En dylik bestämmelse synes emellertid svårligen kunna genomföras
i praktiken. Genom införandet av behörighetsregler torde emellertid,
som utskottet ovan anfört, vissa garantier ha skapats för att stridsåtgärder
i fall, vilka framstått som särskilt oberättigade, ej komma till stånd eller i
varje fall bli att betrakta som rättsstridiga.

Slutligen önskar utskottet framhålla, att den föreslagna lagstiftningen icke
innehåller eller avser att innehålla en uttömmande reglering av frågan örn
skydd för arbetsvilliga under en konflikt. Som utskottet redan i annat sammanhang
påpekat är en arbetsvillig skyddad genom bestämmelser i allmän lag
för vissa mera allvarliga påtryckningsåtgärder, nämligen om åtgärden faller
under den s. k. Åkarpslagen (15: 22 strafflagen) eller utgör straffbar ärekränkning
(16:8 strafflagen).

Av det anförda framgår att såväl enligt kommissionens förslag som enligt
propositionen och i ärendet väckta motioner neutralitetsskydd under konflikt
icke skulle tillkomma vissa arbetargrupper nämligen arbetare som äro medlemmar
av en i tvisten invecklad förening samt arbetare, vilka tagit anställ -

100

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ning i anledning av en väntad eller utbruten arbetstvist. Däremot tillerkänner
propositionen, som förut anmärkts, allenast i vissa fall skydd åt oorganiserade
arbetare som kvarstanna i arbetet.

Beträffande sistnämnda spörsmål vill utskottet, under åberopande av vad
utskottet ovan anfört och med hänsyn till den betydelse som enligt utskottets
förslag tillerkänts organisationerna och deras utveckling genom införande i
lagstiftningen av behörighetsregler samt då frågan örn en föreningslagstiftning
för närvarande är under utredning, ansluta sig till propositionens förslag.

Utskottet kan icke tillstyrka det i motionerna I: 278 och II: 486 framställda
yrkandet att med den som utför blockerat arbete skall jämställas den
som inflyttar eller hyr i fastighet, som förklarats i blockad på grund av hyrestvist.

Beträffande omfattningen av begreppet skyddsarbete har i propositionen
dels föreslagits vissa inskränkningar i kommissionens förslag, dels ock vissa
utvidgningar i detsamma.

Inskränkningarna innebära att mogen gröda och varulager uteslutits, utvidgningarna
att fartyg tillagts, varjämte föreskrivits att lika med skyddsarbete
skall anses arbete, som någon är pliktig att utföra på grund av särskild föreskrift
i lag eller författning, så ock arbete vars eftersättande kan medföra ansvar
för tjänstefel. På grund av sistnämnda bestämmelse blir den som ådrager
sig ansvar för tjänstefel enligt 25 kap. strafflagen, därest han avböjer att utföra
visst arbete under konflikt, skyddad mot blockad eller bojkott, örn han fullgör
arbetet. Såsom exempel på uttryckliga föreskrifter i lag, som icke avse
tjänstemän, må nämnas sjömanslagen. I ett fall, där en vägran att utföra visst
arbete ombord å ett fartyg skulle ådraga den vägrande straff, kommer denne,
därest han fullgör sin lagliga skyldighet, att åtnjuta samma neutralitetsskydd,
som medgives vid utförande av skyddsarbete.

I motionerna föreslås både inskränkningar och utvidgningar i propositionens
förslag. Utvidgningarna gå i huvudsak ut på att visst arbete med mogen
gröda och varulager samt lossning av fartygslast och arbete, vilket i
kollektivavtal betecknats som skyddsarbete, skola omfattas av nämnda begrepp.
Beträffande inskränkningarna hänvisar utskottet till motionerna I: 281,
11:483 samt 11:494 (se ovan sid. 97).

Uppenbarligen har bestämningen av begreppet skyddsarbete stor praktisk
betydelse. Enligt lagförslaget skall det nämligen icke anses som oneutralt
handlingssätt, örn arbetare åtager sig skyddsarbete under en konflikt, trots
att blockad föreligger, varför den arbetare, som utför dylikt arbete, ej må utsättas
för prickning eller andra bojkottåtgärder. Bestämningen av begreppet
skyddsarbete berör också 16 § i utskottets förslag, där det gäller att avgränsa
arbetsledares förpliktelser att under konflikt utföra arbete, som eljest åligger
arbetarna. Enligt utskottets mening är det av stor samhällelig betydelse att
begreppet skyddsarbete ej erhåller för snäv omfattning. Å andra sidan får ej
förbises att, örn detta begrepp får ett vidsträckt omfång, det kan, särskilt i
de fall att stridsåtgärden utgått från arbetsgivarsidan, framstå som ett obe -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

101

hörigt ingripande från samhället på den ena partens sida i konflikterna på
arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke kunna förorda
en sådan utvidgning av begreppet skyddsarbete att detsamma även skall omfatta
lossning av fartygslast.

Ej heller har utskottet funnit sig kunna tillstyrka en sådan ordning att skyddsarbetets
omfång kan utsträckas genom föreskrifter i kollektivavtal. En neutralitetsgrundande
bestämmelse i lagen skulle på detta sätt bli beroende av
växlingen i parternas styrkeförhållanden och sålunda ytterst av konjunkturläget
på arbetsmarknaden, något som icke torde vara lämpligt.

I fråga örn arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda föreslår utskottet
på grund av den mellanställning de intaga, en särskild regel. Beträffande
dessa skall enligt utskottets förslag arbete, som hänförts till skyddsarbete
i kollektivavtal, godkänt av de huvudorganisationer av arbetsgivare, arbetare
samt arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda, vars intressen beröras
av avtalet, anses som skyddsarbete.

Vad därefter angår arbete, som icke kan anstå utan fara för skada å varulager
har kommissionen samt flertalet av de myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig i frågan, ävensom lagrådet ansett, att dylikt arbete bör
innefattas under begreppet skyddsarbete. Utskottet förordar en komplettering
av propositionens lagförslag i detta hänseende.

Beträffande mogen gröda har utskottet ansett att man till skyddsarbete bör
hänföra arbete, som avser skördens bärgning. Bärgning av mogen gröda är
nämligen ett arbete, som enligt den allmänna uppfattningen hos vårt folk intar
en särställning. I lagtexten synes förhållandet kunna uttryckas på det sättet
att som föremål för skyddsarbete jämväl angives bärgning av mogen gröda
och därmed jämställda produkter. Samma regler torde nämligen böra tilllämpas
på arbete för att skörda rotfrukter, trädgårdsprodukter eller dylikt
som beträffande skörd av säd och hö.

I anledning av ett yrkande som framställts i motionerna 1:287 och II: 500
föreslår utskottet slutligen att till skyddsarbete jämväl skall hänföras arbete
för åstadkommande och spridande av meddelande från offentlig myndighet
eller av tryckalster utgörande offentligt tryck där Konungen finner hänsyn
till det allmännas välfärd kräva arbetets utförande. Genom en dylik regel
skulle det bli möjligt att under en typografkonflikt, efter beslut av Kungl.
Maj:t, få arbete med tryckning och bindning av riksdagstrycket eller av viktigare
allmänna handlingar, t. ex. författningar som måste utfärdas, samt tryckning
av andra viktigare meddelanden skyddat mot repressalieåtgärder från
arbetsgivarnas eller arbetarnas sida.

Beträffande skyddsarbete yrkas i motionen II: 483 att ordet fartyg måtte
utgå ur lagtexten och att därmed måtte avses att lossnings- och lastningsarbete
ej är att hänföra till skyddsarbete. Till en början vill utskottet framhålla att
till skyddsarbete i propositionen hänföres arbete, som icke kan anstå utan
fara för skada å fartyg. Härmed avses givetvis skada å själva fartyget ej å
fartygslasten. Genom borttagande av ordet fartyg ur lagtexten skulle säle -

102

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

des icke vinnas det syfte motionären vill ernå. Utskottet önskar vidare påpeka
att lossningsarbete av skäl som utskottet förut angivit icke upptagits
i lagtexen som skyddsarbete. Däremot har som förut omnämnts vid utformningen
av bestämmelserna örn skyddsarbete i propositionen tagits hänsyn
till den intressekollision, vari sjömän kunna komma genom dem enligt bestämmelser
i annan lag, i detta fall sjömanslagen, åliggande skyldighet att
i vissa fall utföra arbete som nu nämnts. Bestämmelserna i lagstiftningen
örn ekonomiska stridsåtgärder ha således ej i detta hänseende något självständigt
innehåll utan det blir i sjömanslagen som en ändring skall göras örn motionärens
önskemål skola tillgodoses. En dylik ändring förutsattes ock i
motionen II: 127, där det yrkas att riksdagen måtte besluta att hos regeringen
anhålla örn förslag till sådan ändring i sjömanslagen, att sjöfolket icke behöver
utföra strejkbryteriarbete i hamnar, där konflikt pågår. Innan utskottet
angiver sin ställning till det i nämnda motion framställda förslaget,
vill utskottet redogöra för den tolkning som i rättspraxis kommit ifrågavarande
bestämmelser i sjömanslagen till del. Spörsmålet är behandlat i två av
högsta domstolen den 8 februari 1932 avgjorda mål. Vid ett svenskt fartyg
»Benares» ankomst till Colombo på Ceylon i februari 1927 rådde strejk där
bland hamnarbetarna. På grund härav var det icke möjligt att få lossa fartygets
last med anlitande av sedvanlig arbetskraft. Befälhavaren beordrade
då samtliga besättningsmän, däribland en smörjare och en steward, att deltaga
i lossningsarbetet. De vägrade alla, dock förklarade sig däckspersonalen villig
att tjänstgöra som vinschman. Övrigt arbete utfördes sedan av fartygsbefälet.
Befälhavaren bestraffade de vägrande, under åberopande av 62 § punkterna
3 och 8 i sjömanslagen, för underlåtenhet att efterkomma order med mistning
av hyra under sex dagar.

De två förutnämnda besättningsmännen instämde sedermera rederiet till
rådstuvurätten i Göteborg med yrkande att utfå den hyra varom de gått miste.
Rådstuvurätten, vars utslag av högsta domstolen fastställdes, ogillade yrkandet
med den motiveringen att besättningsmännen i fråga varken på grund
av lag, särskilt avtal eller annan av dem åberopad omständighet kunde anses
hava varit fritagna från skyldighet att utföra lossningsarbetet eller att
på befälhavarens order tillfälligtvis biträda vid lossningsarbetets utförande.

I målet infordrades av högsta domstolen ett utlåtande från kommerskollegium.
Utlåtandet, som är synnerligen vidlyftigt, innehåller bland annat utredning
i vilken utsträckning under tiden efter år 1926 manskap och befäl deltagit
i lastnings- och lossningsarbete samt i vilken utsträckning bestraffning
skett för underlåtenhet härutinnan. Rörande utlåtandets närmare innehåll hänvisar
utskottet till den redogörelse härför som intagits i nytt juridiskt arkiv
för år 1932 avdelning I sid. 6 ff.

Utskottet anser att man vid bedömandet av det föreliggande spörsmålet icke
kan bortse ifrån den synnerligen svåra ställning i vilken ett fartyg befinner
sig, som kommer till en hamn där konflikt pågår mellan hamnarbetarna å ena
sidan samt det eller de stuveriföretag, som utgöra deras arbetsgivare, å den

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

103

andra. Även om rederiet skulle vilja betala de löner hamnarbetarna fordra,
torde det oftast icke vara möjligt att få hamnarbetarna att, så länge konflikten
pågår, utföra arbetet i fråga. Att i ett dylikt fall genom en tvingande lagbestämmelse
befria sjömännen från en skyldighet, som enligt gällande lag ansetts
åligga dem, har icke synts utskottet lämpligt. Utskottet önskar i detta
sammanhang framhålla att av högsta domstolens förenämnda domar synes
framgå, att intet hinder föreligger för sjömännen själva att träffa avtal med
sina arbetsgivare örn befrielse från skyldighet att utföra lossnings- och lastningsarbete
i hamnar, där konflikt pågår. Utskottet kan på grund av de skäl
som nu anförts icke biträda det i motionen H: 127 påyrkade skrivelseförslaget.
I övriga motioner framställda förslag örn ändringar i inskränkande riktning
av begreppet skyddsarbete har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka.

Sedan utskottet redogjort för sin ståndpunkt till de principiella frågor som
möta beträffande förevarande paragraf, övergår utskottet till detaljspörsmålen.

Punkt 1.

Med hänsyn till att utskottet föreslagit införande av behörighetsregler hemställer
utskottet att förevarande punkt begränsas till att allenast gälla föreningar,
som avses i 2 § av utskottets förslag, d. v. s. de egentliga kamporganisationerna.

Punkt 3.

I anledning av yrkande i motionerna I: 283 och II: 489 föreslår utskottet
ett tillägg till punkt 3 i förtydligande riktning eller av innebörd att den som
anställt strejkande eller lockoutade arbetare icke förlorar tredje mansskyddet,
örn det arbete de anställda utföra utgöres av skyddsarbete.

Punkt 4.

I motionerna I: 287 och II: 500 yrkas ett tillägg till punkt 4 av innebörd att
leverans av varor till försäljning i syfte att möjliggöra för part att fortsätta
sin rörelse skall inbegripas bland åtgärder, som medföra neutralitetsskyddets
förverkande.

Den tanke som ligger bakom motionärernas hemställan torde vara en önskan
att lagstiftningen icke helt måtte förbjuda stridsåtgärder mot en tredje man,
som levererar varor till en konkurrent och på detta sätt möjliggör för konkurrenten
att fortsätta sin verksamhet. Som framgår av 14 § sista stycket i utskottets
förslag är det emellertid i en konkurrenstvist endast förbjudet att
rikta kollektiva stridsåtgärder mot en tredje man. Uppsägning av arbets- eller
hyresavtal samt avbrytande av ekonomisk förbindelse äro således enligt förevarande
lagstiftning icke förbjudna stridsåtgärder mot tredje man i en konkurrenstvist.
Att medgiva längre gående möjligheter till vidtagande av stridsåtgärder
i fall, varom i motionerna är fråga, har ej synts utskottet lämpligt.

104

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

Punkt 6 i propositionen.

I denna punkt föreslås i propositionen ett stadgande av innebörd att ett aktiebolag,
vari part i tvisten äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet,
eller handelsbolag, vari part i tvisten är delägare utan begränsad
ansvarighet, icke skall åtnjuta tredje mans skydd.

Syftet med detta stadgande torde framför allt vara att förhindra att en person,
genom att använda sig av den juridiska bolagsformen, förhindrar att mot
honom vidtagas stridsåtgärder av legitim natur. X detta hänseende anser utskottet
stadgandet ha en uppgift att fylla. Å andra sidan får ej förbises att
detsamma kan medföra konsekvenser av icke önskvärd natur. Örn en person
exempelvis driver en textilfabrik i en del av landet och äger mer än hälften av
aktiekapitalet i en skofabrik i en helt annan trakt så skulle, örn han invecklades
i en konkurrenstvist beträffande textilfabriken, blockader och bojkotter
kunna riktas mot skofabriken utan att denna hade det minsta med tvisten att
skaffa. En dylik möjlighet till stridsåtgärder skulle bli till nackdel icke blott
för aktiebolaget i fråga utan även för de där anställda. Vid övervägande av
de skäl, som kunna anföras för och emot ifrågavarande bestämmelse och då
densamma icke synes kunna givas sådan avfattning att nämnda olägenheter
undanröjas, har utskottet stannat vid att föreslå, att densamma utgår ur lagförslaget.
Utskottet utgår härvid ifrån att, örn ett bolags verksamhet kan sägas
i verkligheten drivas av den som är part i tvisten, den omständigheten att
bolaget är i juridiskt avseende ett från parten skilt rättssubjekt icke kommer
att tillerkännas betydelse i förevarande avseende.

16 §.

16 § i utskottets lagförslag motsvarar 17 § i kommissionens och 11 § i
propositionens förslag.

I 17 § av kommis stons för slag et stadgas att vid arbetsinställelse arbetsledare,
tjänsteman eller därmed jämställd ej är pliktig att utom de göromål, som
eljest fullgöras av honom, utföra annat arbete än skyddsarbete, ändå att han
förbundit sig därtill. Beträffande skyddsarbete gäller vad därom är stadgat
i kommissionsförslagets 16 §, såframt ej annat är bestämt i kollektivavtal.

. Kommissionens motivering till 17 § återfinnes å sid. 120—121 i propositionen.

Angående inom kommissionen avgivna reservationer beträffande 17 § hänvisar
utskottet till sid. 91, 97 och 98 samt 104 och 105 i kommissionens betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla i fråga
örn samma stadgande återfinnes å sid. 121—126 i propositionen.

Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i 11 § ett mot 17 § i kommissionsförslaget
svarande stadgande, innefattande allenast den avvikelsen
fran kommissionsförslaget, att det icke medgav möjlighet att i kollektivavtal
stadga förändring av skyddsarbetets begrepp.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen bland annat:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

105

En föreskrift om arbetsledares och andra anställdas rättigheter och skyldigheter
under en arbetskonflikt göres icke överflödig genom bestämmelsen i
10 § under 2. Oavsett huruvida denna personalgrupp kan påräkna neutralitetsskydd
eller icke gentemot arbetarna, erfordras en reglering av ifrågavarande
personers skyldigheter gentemot arbetsgivaren i avseende å göromål,
som eljest ej tillhöra deras uppgifter. Det är en sådan reglering som genom
förevarande paragraf skall ske.

Arbetsledare tillerkännas enligt kommissionens förslag neutralitetsrätt även
gentemot arbetsgivaren. Genom tvingande lagbud tillförsäkras de rätt att avböja
övertagandet av annat arbete än skyddsarbete. Dock har kommissionen
icke följdriktigt tillämpat denna princip. Genom föreskrift i kollektivavtal
skall nämligen skyddsarbete kunna med bindande verkan bestämmas på annat
sätt än i lagen skett.

För egen del förordar jag kommissionens förslag med den avvikelsen, att
bestämningen av skyddsarbete i 10 § alltid skall lända till efterrättelse. Någon
utvidgning av skyddsarbetets begrepp skall alltså ej kunna stadgas i kollektivavtal.

I anledning av uttalanden i åtskilliga remissyttranden vill jag framhålla,
att lagförslaget ej innehåller något förbud för arbetsledare att i en uppkommande
konfliktsituation frivilligt utföra även sådant arbete, som faller utanför
begreppet skyddsarbete. Det är här endast fråga örn vad arbetsgivaren
kan kräva och vad arbetsledaren kan vägra utan att utsätta sig för påföljden
av repressalier från arbetsgivarens sida. Det gäller sålunda angivande av de
neutralitetsförpliktelser, som arbetsgivare skola iakttaga gentemot arbetsledare,
tjänstemän och därmed jämställda.

Lagrådet ansåg, att bestämmelsen i 11 § borde utgå ur förslaget eller eventuellt
begränsas till att avse allenast förbud mot att vidtaga stridsåtgärd
mot sådan anställd varom här är fråga i anledning av att han, oaktat åtagande
i arbetsavtal, under arbetsinställelse vägrat att utom de göromål, som eljest
av honom fullgöras, utföra annat arbete än i 10 § sista stycket av det remitterade
förslaget sägs.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört för sin ståndpunkt, hänvisas till sid.
180—181 i propositionen.

Departementschefen anförde, att örn stadgandet erhölle ett så begränsat innehåll,
som lagrådet alternativt föreslagit, därav skulle bliva en följd att en
arbetsledare visserligen ej finge avskedas därför att han under konflikt vägrat
utföra annat arbete än sitt vanliga men att han bleve skyldig att utgiva
skadestånd eller utfäst vite på grund av dylik underlåtenhet. Då skyddet för
arbetsledare m. fl. därigenom skulle komma att sakna effektivitet, kunde det
av lagrådet alternativt förordade stadgandet icke godtagas.

I anledning av vad departementschefen sålunda anfört, har det remitterade
förslagets 11 § oförändrad upptagits i propositionens förslag.

Beträffande 16 § framställas yrkanden i åtskilliga motioner.

I motionerna 1:286 och 11:498 yrkas, att förevarande stadgande (11 § i
propositionens förslag) måtte utgå.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och 11:489 fogade utkastet till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder innehåller i 16 § ett stadgande med innehåll i över -

106

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Utskottet.

ensstämmelse med den av lagrådet alternativt förordade lagregeln. Beträffande
lydelsen av nämnda 16 § hänvisas till sid. 16 här ovan i utlåtandet.

Beträffande 11 § i propositionen och 17 § i kommissionens förslag föreligger
allenast den sakliga skiljaktigheten att enligt kommissionens förslag en annan
bestämning av skyddsarbetets begrepp kunde ske i kollektivavtal, vilket
icke är möjligt enligt propositionen. Enligt uttryckligt uttalande i kommissionens
motivering skulle emellertid, då de egentliga arbetarna saknade inflytande
på sådana kollektivavtal, ett åtagande från arbetsledarnas sida att utföra
skyddsarbete av annan art, än som omförmäldes i 16 § av kommissionens
förslag, icke föranleda, att sådant arbete skulle anses förenligt med neutralitet
under en arbetstvist.

Som framgår av utskottets förslag under 15 § har utskottet, såvitt angår
arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda, föreslagit att som skyddsarbete
skall anses arbete, som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal, godkänt
jämväl av vederbörande huvudorganisation av arbetare. Härigenom har den
fördelen vunnits att utförande av dylikt arbete medför neutralitetsskydd enligt
15 §. Med hänsyn till vad utskottet sålunda föreslagit torde något tillägg i
det hänseende, som av kommissionen och i motionen II: 495 föreslagits, ej böra
ske till 16 §. De i motionerna för övrigt väckta yrkandena har utskottet ej
ansett sig böra tillstyrka. Paragrafen upptages, med allenast en redaktionell
jämkning, i den avfattning den har i propositionen.

17 §.

17 § i utskottets lagförslag motsvarar 18 § i kommissionens och 12 § i propositionens
förslag.

I 18 § av kommissionsförslaget föreskrives, att utan hinder av vad i 14 §
av samma förslag stadgas stridsåtgärd må vidtagas i syfte att genom utvidgning
av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal bispringa
part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må ej omfatta annat än
arbetsinställelse jämte arbetsblockad. Till arbetsinställelse är ock att hänföra
vägran att taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från
rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten; i ty fall skall ej gälla
viss tid för underrättelse, som i 6 § av kommissionsförslaget sägs.

Kommissionens motivering till dess 18 § återfinnes å sid. 127—130 i propositionen.

Beträffande inom kommissionen avgivna reservationer i fråga örn samma
paragraf hänvisar utskottet till kommissionens betänkande sid. 94 och 95 samt
98 och 99.

Å sid. 35 samt 130—133 i propositionen återfinnes redogörelse för vad yttrandena
över kommissionsförslaget innehålla i fråga örn innehållet i 18 §.

Kommissionsförslaget upptogs i det till lagrådet remitterade förslaget dels
med uteslutande av bestämmelsen örn undantag från kommissionsförslagets
6 §, vilket sistnämnda stadgande icke upptagits i det remitterade förslaget,
dels ock med en redaktionell jämkning i syfte att undvika ett uttryckssätt,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

107

enligt vilket vägran att taga befattning med varor för eller från viss rörelse
hänfördes till arbetsinställelse.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i den allmänna motiveringen
under rubriken »Sympatistrider» bl. a. följande:

Vid utformandet av förbudet mot stridsåtgärder riktade mot tredje man bär
såväl professor Bergendal som kommissionen gjort undantag för sådana stridsåtgärder
på arbetsmarknaden, som bruka betecknas såsom sympatistrider. I
motiven till det Bergendalska förslaget uttalas, att vid en sympatistrid den
angripne är i bokstavlig mening utomstående, tredje man, i förhållande till den
ursprungliga konflikten. Emellertid är vid arbetskonflikter, framhållesdet vidare,
bruket av sympatiaktioner djupt inrotat och den principiella lovligheten
därav torde ha kommit att allmänt erkännas. Det erinras ock därom att lagen
örn kollektivavtal icke förbjuder sympatiaktion under avtadstiden till förmån
för part under förutsättning att dennes stridsåtgärd (primärkonflikten) är
lovlig. Enligt den sakkunnige borde det därför icke ifrågasättas att nu genomföra
någon ändring härutinnan såvitt angår arbetsinställelser och därmed
omedelbart sammanhängande stridsåtgärder. Men härvid borde också gränsen
dragas.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 9 mars 1934 i samband med
kommissionens tillkallande fäste jag bland annat uppmärksamheten på lagutkastets
ställning till sympatistrider. Det förhållandet att dessa undantagits
från förbudet mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, såvida de hade karaktären
av arbetsnedläggelse, syntes stundom kunna leda till att den lovliga
totala arbetsnedläggelsen tillgrepes i stället för den mindre omfattande och
ur arbetsfredens synpunkt mindre störande partiella blockaden.

Kommissionen har ställt sig på samma ståndpunkt som professor Bergendal.
Den har därjämte upptagit till lösning frågan örn sådana partiella sympatiaktioner,
som bestå i vägran från arbetares sida att taga befattning med
råvaror för eller produkter från ett företag, som är invecklat i arbetstvist.
Sådan sympatiaktion skall enligt förslaget betecknas såsom (partiell) arbetsinställelse
och anses såsom lovlig sympatiåtgärd.

Spörsmålet örn sympatiaktioners lovlighet har som bekant varit föremål för
skarpa meningsbrytningar inom riksdagen i samband med behandling av lagförslag
angående kollektivavtal. Det har därvid gjorts gällande att kollektivavtalens
funktion vore att skapa arbetsfred under den tidsperiod, för vilken
avtalet med däri upptagna arbetsvillkor vore avsett att gälla. Gentemot denna
tankegång har från arbetsgivarsidan hävdats att möjlighet till sympatilockout,
oberoende av befintliga avtal, vore arbetsgivarnas viktigaste påtryckningsmedel
vid uppkommande mera omfattande arbetstvister. Något legalt förbud
mot sympatistrider under kollektivavtalets giltighetstid har heller icke
kommit till stånd. Enligt gällande lag örn kollektivavtal äro parterna icke
betagna möjligheten att i kollektivavtal införa bestämmelse, varigenom sympatistrider
medgivas.

I fortsättningen erinrade departementschefen, att i förevarande sammanhang
frågan icke gällde sympatistriders förenlighet med kollektivavtalet, men
att sympatiaktionerna jämväl komme i strid med de grundläggande principerna
för en lagstiftning om skydd för tredje mans neutralitet i arbetskonflikter.
Därvid framhöll departementschefen, bland annat, att den avvikelse från principen
örn neutralitetsskydd för tredje man, som den föreslagna undantagsbestämmelsen
örn sympatistriders lovlighet innebure, endast kunde förklaras genom
att alla organiserade arbetare betraktades såsom inbördes solidariska och
de olika fackförbunden såsom varandras naturliga bundsförvanter. Med hänsyn

lös

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

till det läge, vari frågan om sympatistriders tillåtlighet för närvarande befunne
sig och då det varken från arbetsgivar- och arbetarorganisationer eller från
hörda myndigheter framförts yrkande på dessa stridsåtgärders avlysande i
detta sammanhang, hade departementschefen avstått från att förorda förbud
mot sympatistrider i lagförslaget.

I specialmotiveringen till 12 § anförde departementschefen:

. Vad angår^ kommissionens förslag att begränsa stadgandet i detta lagrum
till allenast sådana fall, då primärkonflikten utgöres av en arbetstvist rörande
upprättande av kollektivavtal, har jag ingen erinran mot detsamma. Uppenbart
är att partitagande till förmån för ena parten i en lovlig sympatikonflikt
medför neutralitetens förverkande enligt de i 10 § givna reglerna.

Landsorganisationen har fäst uppmärksamheten vid ett slags »sympatiaktioner»,
som företagas gentemot samme arbetsgivare, som är part i primärkonflikten,
men av en annan arbetarorganisation än den som har en tvist med arbetsgivaren.
_ I landsorganisationens yttrande ifrågasättes att en dylik stridsatgärd
möjligen kunde betraktas som tredjemansangrepp, i vilket fall stridsåtgärden
borde vara tillåten även om primärkonflikten icke gällde upprättandet
av kollektivavtal utan t. ex. indrivning av fordran. Det anförda fallet kan
emellertid icke hänföras till stridsåtgärder mot tredje man, än mindre till
stridsåtgärd mot neutral tredje man. Snarare kunde man tala örn en stridsatgärd
från tredje mans sida mot part. Till skillnad från de i annat sammanhang
omnämnda exemplen på konkurrenstvister mellan två arbetargrupper,
vari arbetsgivaren indrages såsom tredje man, uppträda i detta fall arbetargrupperna
såsom bundsförvanter. Något förbud mot de här ifrågavarande
sympatiaktionerna torde sålunda icke kunna utläsas ur lagförslaget.

Beträffande arten av tillåtna sympatiaktioner har kommissionen föreslagit
en begränsning till arbetsinställelse jämte arbetsblockad, men därvid till arbetsinställelse
hänfört även sådan partiell arbetsinställelse som består i vägran att
taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som
drives av part i den ursprungliga tvisten. Såsom framgår av ovan givna redogö
reise ha yrkanden framställts örn såväl inskränkning som utvidgning av de
tillatna sympatiaktionerna. För egen del ansluter jag mig till kommissionens
förslag i denna punkt.

Beträffande avfattningen har vidtagits en redaktionell jämkning i syfte att
undvika ett uttryckssätt enligt vilket vägran att taga befattning med varor
för eller från viss rörelse hänföres till arbetsinställelse. Härmed har jag givetvis
ej avsett något ställningstagande till frågan örn tolkningen av begreppet
arbetsinställelse i kollektivavtal.

I den allmänna motiveringen till sitt yttrande (under rubriken »Sympatistrider»
å sid. 161 i propositionen) har lagrådet på de av departementschefen
anförda praktiska grunderna och då förslaget endast i begränsad omfattning
tilläte sympatiåtgärder icke ansett sig böra avstyrka vad sålunda föreslagits.
Beträffande 12 § i det remitterade förslaget har lagrådet intet yttrande.

12 § i det remitterade förslaget har med allenast en redaktionell jämkning
upptagits i propositionens lagförslag.

Beträffande 17 § (12 § i propositionen) framställas yrkanden i flera motioner.

Motionen I: 279 utmynnar i en hemställan örn avslag å 12 § i propositionen.

I motionen II: 495 yrkas, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

109

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder innehåller såsom 17 § ett stadgande, enligt vilket varublockaderna
uteslutits från de tillåtna stridsåtgärderna. I fråga örn stadgandets
lydelse hänvisas till texten å sid. 16 här ovan i utskottets utlåtande.

I motionerna I: 287 och II: 500 anföres, att de i 12 § av propositionens förslag
omnämnda sympatiåtgärderna icke böra få omfatta vägran att taga befattning
med varor, som utgöras av lätt förstörbara livsmedel.

Slutligen föreslås i motionerna I: 286 och II: 498, att förevarande stadgande
måtte erhålla den lydelse, som föreslagits i kommissionsförslaget, med ändring
såtillvida att ordet »ock» i satsen »Till arbetsinställelse är ock att hänföra»
utbytes mot »icke» samt att sista satsen från »i ty fall gälle» utgår.

I motionen I: 279 hemställes örn avslag å förevarande paragraf. Örn detta Utskottet
yrkande bifalles, torde rätten att vidtaga sympatiåtgärder i det hänseende
varom nu är fråga bliva beroende av huruvida den tredje man, mot vilken åtgärden
riktas, förverkat sin neutralitet enligt de eljest i lagförslaget givna
reglerna (jfr 15 § i utskottets lagförslag). Stridsåtgärd mot en tredje man
skulle i ett dylikt fall vara tillåten, eljest icke.

Som utskottet redan tidigare framhållit är utskottet ense med motionären
därutinnan, att en lagstiftning, som tillåter sympatiåtgärder i större utsträckning
än nyss nämnts, kommer i strid med principen örn tredje mans rätt till
neutralitet i ekonomiska konflikter. Då utskottet det oaktat icke kunnat tillstyrka
motionärens hemställan beror detta på skäl för vilka utskottet i det
föregående (sid. 98) redogjort.

Av den ovan lämnade redogörelsen för de i ämnet väckta motionerna framgår,
att i dessa framställts yrkanden örn vissa inskränkningar i propositionens lagförslag.
Utskottet ansluter sig i denna del till propositionen, som härutinnan
överensstämmer med kommissionens förslag.

18 §.

Denna paragraf har, såvitt angår första och andra styckena, motsvarighet
i 30 § och 34 § första stycket i kommissionens förslag samt 13 § första och
andra styckena i propositionens förslag.

Här må erinras att spörsmålet örn de sanktioner, som böra upptagas i förevarande
lagstiftning, sammanfattningsvis behandlats i propositionen å sid.

40—41, 59—61, 156—159 samt 190, vartill utskottet får hänvisa. I den del
berörda spörsmål avser frågan om straff kommer utskottet att upptaga detsamma
vid behandlingen av 24 § i utskottets förslag.

Kommissionsförslaget stadgar i 30 § första stycket, att den, som gjort sig
skyldig till förfarande, som enligt 23, 24, 25 eller 26 § i samma förslag (se
lagtexten å sid. 7—8 i utskottets utlåtande) är belagt med straff, skall vara
pliktig ersätta därav uppkommen skada. Enligt 30 § andra stycket skall
envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt 10, 11, 12, 14 eller 15 §
i kommissionsförslaget (se lagtexten å sid. 5—6 i utskottets utlåtande) är förbjuden,
eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd, också vara

Ilo

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skyldig ersätta skada, som av åtgärden kommit. 34 § första stycket föreskriver,
att örn skadeståndsskyldighet ålägges flera, den skall fördelas mellan
dem efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

I detta sammanhang må omnämnas, att 34 § i kommissionsförslaget innehåller
även ett andra stycke. Beträffande dess lydelse hänvisas till lagtexten å
sid. 9 här ovan i utskottets utlåtande.

Vad kommissionen anfört till stöd för ovan omförmälda stadganden återfinnes
å sid. 73—75 i dess betänkande (jämför sid. 134 i propositionen).

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionens förslag innehålla beträffande
samma stadganden lämnas å sid. 134—136 i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 13 § följande lydelse:

Envar som vidtagit stridsåtgärd, vilken enligt denna lag ej må äga rum,
eller som, efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd jämlikt denna lag meddelats,
uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga däri, vare skyldig
ersätta skada som av förfarandet kommit.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar till
last.

Departementschefen anförde vid remissen:

Stadgandet i 13 § första stycket av departementsförslaget behandlar frågan
örn de handlingstyper, som skola medföra skadeståndspåföljd. Huvudregeln
är den även ! kommissionens förslag upptagna bestämmelsen att den som vidtagit
stridsåtgärd är skadeståndsskyldig. Denna regel har tillämpning å
såväl fysiska som juridiska personer. Med hänsyn till anmärkningar, som
landsorganisationen framställt, har ur förslaget uteslutits bestämmelsen örn
att den som biträtt beslut örn massåtgärd skall vara skyldig utge skadestånd.
Att utreda vilka personer som exempelvis å ett föreningsmöte varit närvarande,
deltagit i en omröstning och röstat för den stridsåtgärd, varom beslut fattats,
torde i allmänhet erbjuda oöverkomliga svårigheter. Jämväl utan detta
stadgande synas de föreslagna skadeståndsreglerna äga tillräcklig effektivitet.
j

Förutom de nu angivna reglerna har kommissionen föreslagit att förfarande,
som är belagt med straffpåföljd, även skall medföra skadeståndsskyldighet.
Då med departementsförslagets läggning straff kan inträda först sedan förbud
mot stridsåtgärd utfärdats av domstol och överträdelse skett av sådant
förbud, föranledes därav en saklig ändring även beträffande skadeståndsskyldigheten.
Den som uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig
kollektiv stridsåtgärd skulle enligt kommissionsförslaget i vissa fall (24
och 25 §§) drabbas av straff redan före meddelandet av förbud, i övriga fall
(26 §) först efter sådant förbuds utfärdande. Skadeståndsskyldigheten skulle
följa samma regler. Enligt departementsförslaget kommer den som uppmanat
eller eljest sökt förmå annan att deltaga i olovlig kollektiv stridsåtgärd icke
i något fall att drabbas av straffpåföljd, innan förbud utfärdats. Följdriktigheten
bjuder att även skadeståndsplikt för sådan gärningsman inträder enligt
samma regler som skulle gälla i fråga örn andra stridsåtgärder och alltså först
efter meddelandet av förbud. Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges
bageriidkareförenings förslag örn skärpning av skadeståndsskyldigheten i dessa
hänseenden kan jag sålunda icke biträda.

I andra stycket av 13 § har upptagits bestämmelsen i 34 § första stycket
kommissionsförslaget, vilken emellertid givits samma avfattning som motsvarande
stadgande i 9 § kollektivavtalslagen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

lil

I departementsförslaget har ej upptagits någon motsvarighet till 34 § andra
stycket i kommissionsförslaget. Det synes icke skäligen böra åläggas förening
att i första hand ansvara för medlems fullgörande av sin skadeståndsplikt.
Jag erinrar örn att en regel örn skyldighet för förening att i förhållande till
den skadeståndsberättigade gälda även andel av skadestånd, som belöper å
medlemmarna, föreslogs i 1928 års proposition angående kollektivavtalslagen.
Andra lagutskottet motsatte sig emellertid införandet i lagen av en sådan regel
och uttalade härom: »En dylik regel örn solidarisk ansvarighet anser utskottet
för sin del mindre lämplig. Åtminstone för en arbetareförening torde
det i många fall vara mycket svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel
av ett utdömt skadestånd, och föreningen torde därför ofta komma att få
slutligt svara för hela beloppet. Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra
föreslå, att omförmälda stadgande uteslutes.» Riksdagen beslöt ock i enlighet
med utskottets hemställan.

Lagrådet förordade en återgång till kommissionens ståndpunkt så att den
som biträdde beslut örn en otillåten kollektiv stridsåtgärd kunde åläggas skadeståndsskyldighet.
Vidare förordade lagrådet, beträffande stadgandet i andra
stycket, att domstolens skyldighet att fördela skadeståndsansvaret efter vars
och ens skuld hänfördes, icke såsom i förslaget skett till skadeståndsfrågan i
dess helhet, utan till det rättsliga avgörande som för varje gång ägde rum.
Denna regel borde emellertid kompletteras så, att i lagen utsädes, att örn den
skadelidande, sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, anhängiggjorde talan
mot annan, den sistnämnde finge, i den mån det funnes skäligt, förpliktas att
solidariskt med den först förpliktade gälda skadestånd. Slutligen förordade
lagrådet, att lagens tillämplighetsområde begränsades genom ett tillägg till
förevarande paragraf av innehåll att, örn stridsåtgärd innefattade brott mot
annat avtal än kollektivavtal, vad i förevarande lag stadgades icke skulle äga
tillämpning å sådan ansvarighet för skada av avtalsbrottet, som eljest följde
av lag eller avtalet.

Rörande de skäl, som lagrådet anfört härutinnan, hänvisas till propositionen
sid. 181—183.

Vad lagrådet anfört fann departementschefen icke höra föranleda annan
saklig ändring i det remitterade förslaget, än att till 13 § gjordes ett tillägg
— upptaget som ett tredje stycke i propositionens förslag — innefattande begränsning
beträffande lagens tillämpning rörande ansvarighet för skada på
grund av avtalsbrott.

De skäl, som departementschefen anfört för sin ståndpunkt, återfinnes å
sid. 195—197 i propositionen.

Den lydelse, som förevarande stadgande erhöll i propositionens förslag, framgår
av lagtexten å sid. 156 i utskottets utlåtande.

Den jämkning i lagtexten, som består däri att efter orden »Envar som vidtagit
stridsåtgärd» tillagts orden »eller annan åtgärd», är föranledd av lagrådets
anmärkning att det stadgande örn skydd för föreningsrätten, som upptagits
i 4 § första stycket första punkten i det till lagrådet remitterade förslaget,
icke blivit utrustat med erforderliga sanktioner.

Motionerna innehålla i fråga örn förevarande paragraf följande yrkanden.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

112

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

Utskottet.

Denna hemställan innefattar jämväl yrkande, att 34 § andra stycket i kommissionsförslaget
måtte antagas.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder återfinnas mot 13 § första och andra styckena i propositionens
förslag svarande stadganden i 29 § samt 33 § första stycket. 29 § överensstämmer
i huvudsak med 30 § i kommissionens förslag. Motsvarande gäller beträffande
första; punkten i 33 § första stycket i lagutkastet och 34 § första stycket
i kommissionens förslag. 33 § första stycket i lagutkastet innehåller
emellertid, i överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit, en andra punkt,
av innehåll att, örn, sedan skadeståndsskyldighet ålagts någon, talan föres
av den skadelidande mot annan, denne må i den mån det finnes skäligt förpliktas
att gemensamt med den förre, en för båda och båda för en, gälda
skadestånd.

Lagutkastet innehåller vidare ett andra stycke i 33 §, vilket i sak fullständigt
överensstämmer med 34 § andra stycket i kommissionsförslaget.

Lagutkastets text i nu ifrågavarande delar återfinnes å sid. 18 och 19
här ovan i utskottets utlåtande.

Mellan propositionens förslag i 13 § första stycket, å ena sidan, samt kommissionens
förslag i 30 § och de motioner, vilka helt eller i huvudsak anslutit
sig till kommissionens förslag i denna del, å den andra, föreligger — förutom
vissa skiljaktigheter som sammanhänga med olikheten i straffsystemets
utformning, varpå utskottet nu ej skall ingå — den olikheten att kommissionen
knyter skadeståndsansvaret jämväl till den som biträtt beslut örn anordnande
av kollektiv stridsåtgärd. Enligt utskottets mening torde det i allmänhet
erbjuda oöverkomliga svårigheter att utreda, vilka personer som exempelvis
å ett föreningssammanträde varit närvarande, deltagit i en omröstning
och röstat för den stridsåtgärd, varom beslut fattats. Även örn en dylik utredning
skulle kunna förebringas torde det ofta förhålla sig så att de personer,
som biträtt beslut, ej tagit en sådan aktiv del i beslutets åstadkommande
att de böra åläggas skadeståndsskyldighet. I likhet med departementschefen
anser därför utskottet att skadeståndsskyldighet bör drabba den som vidtagit
åtgärden eller som, efter det förbud mot en kollektiv stridsåtgärd meddelats,
uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga däri.

Enligt kommissionens förslag avsågs icke att stadga skadeståndsskyldighet
för den som, utan att överträda lagens särskilda bestämmelser, allenast
överträtt behörighetsreglerna. Utskottet har ställt sig på samma ståndpunkt.
Samma regel torde böra gälla även örn förbud meddelats i anledning av överträdelse
av behörighetsreglerna. Med anledning härav föranledes viss ändring
i första stycket av förevarande paragraf.

Beträffande reglerna örn skadeståndsskyldighetens fördelning, när flera äro
ansvariga för skada, anser utskottet att den av lagrådet förordade och i motionerna
I: 283 och II: 489 upptagna regeln är att föredraga framför propositionens
förslag. En bestämmelse i detta hänseende upptages i andra stycket
av utskottets förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

113

Tredje stycket i utskottets förslag överensstämmer helt med tredje stycket
i 13 § av propositionen.

I motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 har hemställts om upptagande
av den av kommissionen i 34 § andra stycket föreslagna bestämmelsen att
förening, som jämte medlemmar är skadeståndsskyldig, må förpliktas gälda
även medlemmarnas andelar i skadeståndet med rätt för föreningen att av
medlemmarna söka åter vad föreningen utgivit.

Utskottet anser att en dylik regel icke bör inflyta i förevarande lagstiftning.
Som skäl härför får utskottet åberopa följande uttalande från utskottets
sida vid behandlingen av motsvarande bestämmelse i 1928 års proposition
angående kollektivavtalslagen (se utskottets utlåtande 36/1928 sid. 24): »En
dylik regel om solidarisk ansvarighet anser utskottet för sin del mindre lämplig.
Åtminstone för en arbetarförening torde det i många fall vara mycket
svårt att av sina medlemmar utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd,
och föreningen torde därför ofta komma att få slutligt svara för hela beloppet.
Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra föreslå, att omförmälda
stadgande uteslutes.» Den ståndpunkt, som utskottet då intog, vann riksdagens
bifall.

19 §.

Denna paragraf motsvarar med vissa jämkningar 31 § i kommissionsförslaget.

I kommissionsförslagets 31 § stadgas, att där de, som äga företräda förening,
varom sägs i 2 § av samma förslag, besluta stridsåtgärd, som är förbjuden enligt
nu ifrågavarande lag, jämväl föreningen skall vara pliktig ersätta skada,
som kommer av åtgärden.

Någon motsvarande bestämmelse återfinnes icke i propositionens lagförslag.

Kommissionen anförde i motiveringen till 31 § i sitt förslag, att av allmänna
rättsgrundsatser visserligen torde följa att i fall som i paragrafen
avsåges skadeståndsskyldighet skulle inträda för vederbörande förening, men
att kommissionen likväl ansett ett stadgande därom icke böra saknas i lagen.

Departementschefen yttrade vid remissen till lagrådet, att regeln i 31 §
av kommissionsförslaget synts utan fara för missförstånd kunna undvaras.

Lagrådet gjorde härutinnan ingen erinran.

I motionerna 1:283 och 11:489 samt 11:495 hemställes att kommissionens
förslag måtte antagas.

I likhet med kommissionen anser visserligen utskottet, att förevarande bestämmelse
i kommissionsförslaget icke utsäger mer än som följer av allmänna
rättsgrundsatser. Utskottet finner emellertid bestämmelsen vara i tydlighetens
intresse önskvärd och har därför med ett par jämkningar upptagit densamma
i sitt lagförslag. Att stadgandet allenast avser de fall, då beslut fattats
å vederbörande förenings vägnar, torde sålunda böra klart utsägas. Då
enligt utskottets förslag skadeståndsskyldighet icke kommer att åvila dem
som biträtt beslut om förbjuden stridsåtgärd, har ordet »jämväl» ansetts böra

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. £ avd. Nr £9. 8

Utskottet.

114

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

utgå. Slutligen har upptagandet av behörighetsregler nödvändiggjort en liknande
formell jämkning som den i 18 § föreslagna.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § i kommissionens förslag och 14 § i propositionen.

I 32 § av kommissionsförslaget stadgas, att örn medlem i sådan förening,
varom förmäles i 2 § (kommissionsförslaget), såvitt angår massåtgärd gjort
sig skyldig till otillåtet förfarande av den art, som avses i 30 § (samma förslag),
och åtgärden faller inom föreningens verksamhetsområde, skall föreningen,
när den erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, vara pliktig att,
där så kan ske, hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet och
förebygga skada av detsamma. För sådant ändamål äger föreningen mot medlem
tillämpa varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund av
åsidosättande av förpliktelse, som åligger medlem. Förening må jämväl, oavsett
vad stadgarna innehålla, utesluta medlem för en tid av intill ett år. Vad
som sagts örn medlem skall, där det är fråga örn förbund av flera föreningar,
gälla örn ansluten förening så ock örn dennas medlemmar. Örn förening åsidosätter
vad som stadgas i paragrafen, skall föreningen vara skyldig ersätta
uppkommen skada.

Kommissionens motivering till 32 § återfinnes å sid. 74 i dess betänkande
(jämför sid. 134 i propositionen).

För vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande samma
paragraf lämnas redogörelse å sid. 136 i propositionen.

14 § i det till lagrådet remitterade förslaget hade följande lydelse:

Ar förening invecklad i tvist och har medlem i föreningen i anledning av
tvisten gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,
när den erhåller kännedom därom, pliktig att söka hindra honom från
att fortsätta förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta
därav uppkommen skada.

Vad nu sagts örn förening galle även om förbund av flera föreningar och
skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten
förening som medlem därav.

Departementschefen anförde vid remissen:

I anledning av anmärkningar, som framställts mot bestämmelserna i 32 §
i kommissionsförslaget, har jag låtit desamma undergå omformulering. Som
förebild för regler i ämnet torde lämpligen kunna stå motsvarande föreskrifter
i 4 § andra stycket kollektivavtalslagen och 1 § tredje stycket nämnda
lag. _ I den proposition vari förslaget till lag om kollektivavtal framlades
för riksdagen (1928 nr 39) uttalade departementschefen följande, vilket synes
tillämpligt även i förevarande fall: »Det har också invänts att organisationernas
skyldighet i förevarande avseende icke är i lagen tillräckligt preciserad,
då där icke gives anvisning på de medel, varmed organisation skall
hava sökt påverka medlemmarna, för att bliva fri från ansvar. En sådan
fullständighet kan icke krävas av en lag och den är ej heller önskvärd. Huruvida
organisationen gjort vad som ankommer på den måste bedömas med hän -

Andra lagutskottets utlåtande Nr j29.

115

syn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde det vara tillräckligt
med ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan det fordras, att
organisationen skridit till bestraffningsåtgärder, som stått densamma till buds
enligt dess inre regler.»

Den begränsning, som i lagen om kollektivavtal skett genom att garantiansvaret
knytes till förening som är bunden av kollektivavtal, torde kunna i
förevarande fall ersättas med en föreskrift vilken knyter ansvaret till förening
som är invecklad i tvisten.

Lagrådet förordade, att reglerna i förevarande paragraf — i enlighet med
kommissionens förslag — måtte anknytas endast till kollektiva stridsåtgärder.
Stadgandets förutsättning borde lämpligen angivas så, att medlem i förening
gjort sig skyldig till otillåtet förfarande, som i 13 § sägs, och fråga vore örn
kollektiv stridsåtgärd av sådan art att den folie inom föreningens verksamhetsområde.
Det borde uttryckligen fastslås skyldighet för förening att, sedan
den vunnit kännedom om medlemmens förfarande, giva tillkänna för medlemmen
föreningens ogillande av detsamma. Vidare borde införas ett allmänt
stadgande av innebörd att föreningen i övrigt skulle, på sätt som stöde föreningen
till buds, söka dels hindra medlemmen från att fortsätta förfarandet
och dels förebygga skada av detsamma. Det torde ock kunna ifrågasättas, örn
man icke borde uttryckligen stadga skyldighet för föreningen att utan dröjsmål
lämna den angripne meddelande örn sina åtgöranden i berörda avseenden.

I fråga örn de skäl, som lagrådet anfört, hänvisas till propositionen sid.
183—184.

Vad lagrådet yttrat fann departementschefen icke böra föranleda annan ändring
i det remitterade förslaget än en jämkning i ordalagen med syfte att undanröja
eventuell tvekan därom att, jämväl ifall en förening varit invecklad i
tvist, den vore skyldig att ingripa mot medlem, som gjort sig skyldig till
stridsåtgärd i anledning av tvisten. För departementschefens skäl härutinnan
lämnas redogörelse å sid. 197 i propositionen.

Propositionens förslag är av samma lydelse som det remitterade förslaget
med den ändringen, att de inledande orden »Är förening invecklad i tvist och
har medlem i föreningen i anledning av tvisten» ersatts med orden »Har medlem
i förening i anledning av tvist, vari föreningen är eller varit invecklad»
(se lagtexten å sid. 156 i utskottets utlåtande).

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder innehåller i 31 § ett stadgande, som är överensstämmande
med kommissionsförslagets 32 §. Lagtexten återfinnes å sid. 18 i utskottets
utlåtande.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avse att stadga ett visst ansvar för
olika organisationer med avseende å de enskilda medlemmarnas åtgöranden i
anledning av en tvist. Betydelsen av ett dylikt ansvar är uppenbar, och olika
meningar synas allenast råda beträffande omfattningen av detsamma. Medan

Utskottet.

116

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

propositionen begränsar ansvaret till stridsåtgärder i en tvist, vari föreningen
är eller varit invecklad, och i dessa fall låter ansvaret gälla alla slag av stridsåtgärder,
hemställes i motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489, i överensstämmelse
med kommissionens förslag, att ansvaret skall omfatta stridsåtgärder,
som överhuvudtaget falla inom föreningens verksamhetsområde, dock allenast
kollektiva sådana.

En viss skiljaktighet föreligger även mellan propositionen, å ena sidan, samt
de nämnda motionerna och kommissionsförslaget, å den andra, rörande omfattningen
av de åtgärder, som en förening har att vidtaga för att freda sig
från ansvar för medlems otillåtna förfarande. Under det propositionen i överensstämmelse
med kollektivavtalslagens motsvarande regler nöjer sig med en
mera allmän formulering, hemställes i motionerna örn detaljerade föreskrifter.

På de skäl departementschefen anfört har utskottet ansett propositionens bestämmelser
i huvudsak kunna godtagas. Med hänsyn till att utskottet förordat
införande i lagstiftningen av behörighetsregler föreslår utskottet den
huvudsakligen formella ändringen att ansvaret skall knytas till föreningar,
som avses i 2 §, d. v. s. de egentliga kamporganisationerna.

21 §.

Detta stadgande har samma lydelse som 33 § i kommissionens förslag samt
15 § såväl i det till lagrådet remitterade förslaget som i propositionens förslag.

Kommissionens motivering till 33 § i dess förslag återfinnes å sid. 74 i kommissionens
betänkande (jämför sid. 134 i propositionen).

Redogörelse för innehållet i ett yttrande angående sistnämnda paragraf —
avgivet av landsorganisationen — lämnas å sid. 135 i propositionen.

Departementschefens anförande vid remissen till lagrådet återfinnes å sid.
137—138 i propositionen.

Lagrådet hade intet yttrande beträffande 15 § i det remitterade förslaget.

I motionerna har intet ändringsyrkande framställts i fråga örn förevarande
paragraf.

Motsvarigheten till densamma finnes i det vid motionerna I: 283 och II: 489
fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagen såsom
32 §.

Utskottet har vid sin granskning av förevarande stadgande icke funnit anledning
till erinran mot detsamma.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i kommissionens förslag och 16 § i propositionen.

35 § i kommissionsförslaget innehåller den preskriptionsbestämmelsen, att
var, som vill fordra skadestånd enligt lagen, skall anhängiggöra sin talan hos
domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande och i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

117

annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas vad som sålunda föreskrives är talan förlorad.

Kommissionens motivering till 35 § återfinnes å sid. 75 i dess betänkande.

Redogörelse för innehållet i ett över kommissionsförslaget avgivet yttrande,
som berör 35 § — avgivet av socialstyrelsen — lämnas å sid. 138 i propositionen.

I 16 § i det till lagrådet remitterade förslaget stadgades, att var som ville
fordra skadestånd enligt lagen skulle anhängiggöra sin talan inom två år från
avslutande av stridsåtgärd varå ersättningsskyldigheten grundades. Försummades
det, vore talan förlorad.

Departementschefen anförde vid remissen:

Ehuru jag i likhet med socialstyrelsen anser vissa skäl tala för en^ kortare
preskriptionstid än två år, har jag dock stannat vid att icke föreslå någon
ändring i kommissionsförslaget i detta hänseende. Bestämmelsen i fråga har
därför, allenast med en mindre jämkning, upptagits i departementsförslaget.

Lagrådet hade intet yttrande beträffande 16 § i det remitterade förslaget.

I propositionens förslag intogs paragrafen med allenast den jämkningen, att
ordet »stridsåtgärd» ersattes med orden »den åtgärd». Jämkningen sammanhängde
med den motsvarande ändring, som samtidigt vidtogs i 13 § första
stycket i det remitterade förslaget.

Beträffande förevarande stadgande framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder innehåller i 34 § ett stadgande med samma ordalydelse
som 35 § i kommissionens förslag.

De skiljaktigheter beträffande preskriptionsbestämmelsens avfattning, som Utskottet.
finnas mellan propositionen, å ena sidan, samt kommissionens förslag och motionerna,
å den andra, bero på olikheter i skadeståndsreglernas utformning.
Då utskottet i sistnämnda hänseende anslutit sig till propositionen torde
konsekvensen fordra att jämväl preskriptionsbestämmelsen utformas i enlighet
med propositionen. Nämnda bestämmelse upptages därför oförändrad i
utskottets förslag.

23 §.

Denna paragraf motsvaras i kommissionsförslaget av bestämmelserna i 19 §
örn meddelande av förbud mot stridsåtgärd m. m. samt i 40 § om meddelande
av förbud under rättegången. I paragrafen ha därjämte upptagits bestämmelserna
i 39 § andra stycket i kommissionsförslaget om möjlighet att meddela
förbud i vissa fall ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas atti
hava medverkat vid det förfarande, varom fråga är.

I propositionens förslag återfinnes motsvarigheten till förevarande stadgande
i 17 §.

Beträffande lydelsen av de ovan omförmälda paragraferna i kommissionsförslaget
hänvisas till lagtexten å sid. 6—7 samt 10 i utskottets utlåtande.

118 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Kommissionens motivering till dessa paragrafer återgives å sid. 139—140 i
propositionen.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande
samma stadganden lämnas å sid. 140 i propositionen.

I detta sammanhang må omnämnas stadgandet i 39 § första stycket i kommissionsförslaget,
enligt vilket, örn av omständigheterna framgår, att massåtgärd
igångsatts eller, när fråga är örn hot, är avsedd att igångsättas av
förening, som enligt 2 § är behörig att företaga dylik åtgärd, förbud mot åtgärden
ej må meddelas, med mindre föreningen blivit instämd i målet.

Det till lagrådet remitterade förslaget (17 §) hade följande lydelse:

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller
framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela
förbud^ mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,
där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden
att inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa meddelande
örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den förpliktades bekostnad
själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant kungörande.

Uppsägning av arbets- eller hyresavtal i strid mot denna lag vare ogill; och
äger domstolen, där sådan uppsägning skett, på talan därom meddela föreskrift
om återställande av förhållande som rubbats genom uppsägningen.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,
meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,
där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är
fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som
helst återkallas av domstolen.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat
vid det förfarande varom fråga är.

Departementschefen anförde vid remissen:

I förevarande paragraf har skett den jämkning i ordalagen, att det lägges
i domstolens hand att avgöra örn förbud och föreläggande, varom yrkande
framställts, skall meddelas. Även i övrigt har lagrummets avfattning undergått
några smärre jämkningar.

Med. departementsförslagets läggning att icke knyta behörigheten att vidtaga
vissa stridsåtgärder till föreningar torde bestämmelsen i 39 § första stycket
i kommissionsförslaget kunna undvaras.

Lagrådet ifrågasatte örn icke i föreläggande jämlikt första stycket borde
kunna stadgas —- utom skyldighet att i tidning kungöra domstolens förbud —
tillika skyldighet att på lämpligt sätt som domstolen kunde bestämma avlysa
stridsåtgärd. Till löreläggandet i denna del borde uppenbarligen knytas effektiv
straffpåföljd vid underlåtenhet att fullgöra detsamma. Därom torde
lämpligen böra stadgas i nästföljande paragraf (18 § i propositionen). Därför
syntes, örn förslaget i förevarande avseenden ändrades, jämväl bestämmelsen
om äventyr vid underlåtenhet att införa kungörelse i tidning böra sammanföras
med bestämmelserna i allmänhet örn påföljder i 18 § och i förevarande
paragraf hänvisning blott göras till vad i 18 § stadgades. Lagrådet
anmärkte vidare, att stadgandet i andra stycket av 17 § att uppsägning av
arbets- eller hyresavtal i strid mot lagen skulle vara ogill och att domstolen,

Andra lagutskottets utlåtande Nr %9.

119

där sådan uppsägning skett, skulle äga meddela föreskrift om återställande
av förhållande som rubbats genom uppsägningen hörde till dem, örn vilka det
måste ifrågasättas, huruvida de icke ledde längre än som vore betingat av
lagstiftningens syfte och ingrepe djupare i civilrättens regler än tillrådligt
vore. Stadgandet syntes kunna leda till förvecklingar. Lagrådet hemställde
därför, att tredje stycket finge ingå såsom andra stycke i paragrafen samt
att bestämmelserna i andra stycket, med förflyttning till tredje styckets plats,
i sin helhet måtte ersättas med föreskrifter av den innebörden att, om förbud
meddelats i anledning av uppsägning eller hot örn sådan åtgärd, allmän domstol
eller annan myndighet, där förbudet bragts till dess kännedom, icke
finge, så länge förbudet bestode, å uppsägningen grunda beslut örn avhysning
eller annan verkställighet, ej heller verkställa sådant å uppsägningen grundat
beslut. Örn vad sålunda föreslagits iakttoges, borde de i tredje stycket
förekommande orden »eller föreskrift» samt »eller föreskrifter» utgå. Även
för motsatt fall syntes stadgandet beträffande provisorisk föreskrift örn återställande
böra utgå.

I fråga örn de skäl, som lagrådet anfört, hänvisas till sid. 184—186 i propositionen.

Med anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen i huvudsak
följande.

Ehuru bestämmelser örn rätt för domstolen att förelägga den som vidtagit
stridsåtgärd att avlysa åtgärden jämte straffpåföljd vid underlåtenhet att
fullgöra föreläggandet icke torde vara erforderliga, förslår jag dock för att
tillmötesgå lagrådets hemställan föreskrifter i detta hänseende. Dessa torde
lämpligen kunna införas, huvudstadgandet i 17 § första stycket och straffbestämmelsen
i 18 §.

Lagrådet har anmärkt att stadgandet örn återställande av förhållande, som
rubbats genom uppsägning av arbets- eller hyresavtal, icke kunde anses oumbärligt
och därvid särskilt hänvisat till möjligheten för hyresgäst att utfå
skadestånd på grund av stridsåtgärd bestående i uppsägning av hyresavtalet.
Enligt lagrådets mening borde därför bestämmelsen uteslutas och ersättas med
vissa andra mindre långt gående regler, varigenom allt det skydd, som rimligen
kunde begäras i förevarande avseende, vore säkerställt.

Stadgandet i fråga torde emellertid knappast ha sin största betydelse vid
hyresavtal. Med hänsyn till den i allmänhet relativt långa uppsägningstiden
för dylika avtal torde en hyresgäst, som utsättes för uppsägning, i regel hinna
hänskjuta till specialdomstolens prövning frågan huruvida uppsägningen är
en stridsåtgärd, innan han behövt lämna lägenheten. Sin främsta verkan
skulle bestämmelsen säkerligen få i de fall, som lagrådet ej närmare berört,
nämligen vid uppsägning av arbetsavtal, där i allmänhet ingen eller blott en
helt kort uppsägningstid finnes stadgad eller eljest är gällande. Det ma anmärkas
att arbetsdomstolen i sin praxis icke sällan har förpliktat arbetsgivare,
som med kränkning av bestämmelser i kollektivavtal avskedat en arbetare,
att återtaga honom i sin tjänst.

I likhet med kommissionen anser jag det vara av stor vikt att den angripne
i möjligaste mån bibehålies vid de rättigheter som tillkomma honom och det
synes icke finnas några bärande skäl för att giva honom mindre skydd än vad
enligt arbetsdomstolens berörda praxis tillkommer den arbetare, som utsatts
för en enligt kollektivavtal otillåten stridsåtgärd.

120

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

TJtskottet.

I.anledning av vad lagrådet i övrigt anfört föreslår jag ett tillägg till 17 §
av innebörd att om förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbetseller
hyresavtal eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet,
där förbudet bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen
grundat beslut.

I övrigt ansåg sig departementschefen icke i anledning av lagrådets yttrande
böra vidtaga ändring beträffande förevarande paragraf.

I fråga örn de skäl, som departementschefen anfört till stöd för sina synpunkter,
hänvisas till sid. 197—199 i propositionen.

Propositionens förslag erhöll därefter den lydelse, som framgår av lagtexten
å sid. 157—158 här nedan i utskottets utlåtande.

Yrkanden beträffande förevarande paragraf framställas i tre motioner.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.
Härvid avses ej blott 19 §, 39 § andra stycket och 40 § utan även 39 § första
stycket.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder innehåller ett stadgande, 18 §, som motsvarar 17 § i
propositionen. 18 § i utkastet har givits det sakliga innehåll, som lagrådet
föreslagit. Lagtexten återfinnes å sid. 16 här ovan i utskottets utlåtande.

De bestämmelser, varigenom möjlighet skulle beredas att utverka domstolens
förbud mot otillåten stridsåtgärd, har utskottet ansett böra upptagas i lagförslaget
väsentligen i den avfattning som föreslagits i propositionen. Härigenom
kommer förbud att kunna utverkas även vid överträdelse av behörighetsreglerna.
Detta torde vara lämpligt och överensstämmer även med kommissionens
förslag. I den del av propositionen, vari denna i sakligt hänseende
skiljer sig från det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade lagutkastet
(18 §), har emellertid en jämkning vidtagits. Andra stycket i propositionens
förslag, som saknar motsvarighet i nämnda utkast, torde, som lagrådet erinrat,
i vad det avser hyresförhållanden kunna leda till vissa förvecklingar, t. ex.
örn en ny hyresgäst, som är i god tro, inflyttar i en lägenhet vid samma tid,
som domstolen utan kännedom därom meddelat beslut örn återställande av
lägenheten till en därifrån olagligen uppsagd och avhyst person. Med anledning
härav har utskottet ansett bestämmelsen i fråga allenast böra avse arbetsavtal,
i vilket hänseende densamma, såsom departementschefen framhållit,
torde hava sin största betydelse samt fara för förvecklingar knappast synes
föreligga. Klart är att en hyresgäst, som blivit avhyst från en lägenhet på
grund av en uppsägning, som haft karaktären av en förbjuden stridsåtgärd,
är, därest han lidit skada, berättigad till skadestånd enligt de i utskottets förslag
givna reglerna.

(Motionen 1:276.)

I förevarande sammanhang får utskottet till behandling upptaga motionen
1:276 av herr Sigfrid Hansson, däri hemställts, att riksdagen för sin del

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

121

måtte antaga en bestämmelse att såsom särskild paragraf ingå under avdelningen
»Örn meddelande av förbud m. m.» med följande lydelse:

Vid uppsägning av arbetsavtal vare den, som verkställt uppsägningen, pliktig
att, när det av motparten påfordras, uppgiva skäl för uppsägningen.
Åsidosättes dylik förpliktelse, äger domstolen förelägga den tredskande att
vid vite fullgöra densamma samt honom till sådant vite fälla.

I sitt över kommissionsförslaget avgivna yttrande anförde landsorganisationen
(jfr. sid. 75 och 76 i propositionen), bland annat, att då den föreslagna
lagstiftningen regelmässigt hänförde uppsägning av arbetsavtal till de förbjudna
stridsåtgärdernas område och därvid gjorde uppsägningens rättsstridighet
beroende av skälen för densamma, det med hänsyn till en effektiv rättstillämpning
vore oundgängligt, att uttryckligt angivande av dessa skäl kunde
påfordras av den uppsagde. En bestämmelse härom borde införas i lagen.

Beträffande nu ifrågavarande spörsmål anför departementschefen (vid behandlingen
av 4 § i propositionens förslag):

Jag delar den åsikt, som uttalats av landsorganisationen angående bevisningssvårigheterna,
när individuella stridsåtgärder, innebärande kränkning av
föreningsrätten, företagas mot arbetare. En föreskrift örn skyldighet för arbetsgivare
att vid anfordran uppgiva skäl för uppsägning av arbetsavtal
skulle väl kunna något underlätta bevisningen. Dock torde en bestämmelse
av denna art knappast kunna genomföras utan att samtidigt en mera genomgripande
revision av arbetsrätten kommer till stånd. Jag vill i detta sammanhang
erinra örn att 1934 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majjt (nr 373)
anhållit örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på
föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att
rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och
att främja arbetsfreden. Nu berörda fråga torde böra övervägas i samband med
den utredning, som sålunda av riksdagen begärts och örn vars igångsättande
jag har för avsikt att senare hemställa.

Den av departementschefen omnämnda utredningen har igångsatts av Kungl.
Majit enligt beslut den 31 december 1934. Tre sakkunniga hava tillsatts
med uppdrag att verkställa förberedande utredning i ämnet samt att framlägga
förslag för undersökningarnas fortsatta bedrivande.

Kommittén angående privatanställda, som haft uppdrag att inom socialdepartementet
biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag
rörande frågan örn rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal
och vad därmed äger samband, har den 15 april 1935 framlagt betänkande
med förslag till lag om arbetsavtal (statens offentliga utredningar
1935:18). I förslaget intagna bestämmelser avse icke att stadga begränsning
i uppsägningsrätten i och för sig. Emellertid har i den föreslagna lagen
som 35 § intagits ett stadgande av innehåll, bland annat, att arbetsgivare
skall vara skyldig att, då arbetsavtalet uppsäges eller då detsamma upphör,
på särskild anfordran av arbetstagaren lämna honom intyg angående orsaken
till avtalets upphörande. I lagen föreslås dock icke något straff eller annan
påföljd för det fall, att arbetsgivaren icke skulle ställa sig nämnda bestämmelse
i 35 § till efterrättelse.

122

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Utskottet ansluter sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen
att en bestämmelse av det innehåll, som föreslagits i motionen, icke bör
införas i nu förevarande lagstiftning. Huruvida en sådan bestämmelse bör
stadgas i lag torde upptagas till avgörande i ett större sammanhang. Med
hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna tillstyrka den
i motionen 1:276 gjorda hemställan.

24 §.

Innan utskottet ingår på en närmare redogörelse för denna paragraf, anser
sig utskottet böra lämna en allmän framställning rörande behandlingen av
spörsmålet huruvida och i vilken omfattning förevarande lagstiftning bör erhålla
karaktär av strafflag.

Kommissionsförslaget upptar åtskilliga straffbestämmelser, åt vilka ■—- i anslutning
till de av kommissionen föreslagna behörighetsreglerna — givits i
huvudsak följande innehåll:

Vidtagande av massåtgärd utan behörighet är alltid straffbelagt (20 §).
Nedlägger domstolen förbud mot åtgärdens fortsättande och överträdes detta
förbud, föranleder åtgärden nytt straff enligt en strängare straff skala (26 §
och 28 § första st.). Vidtages massåtgärd av en organisation, som är behörig
och ställt säkerhet, men finnes åtgärden strida mot någon av lagens specialregler,
inträder icke straff. Sådant kommer i fråga först örn domstolen utfärdat
förbud mot åtgärdens fortsättande och detta förbud blivit överträtt (26 §). Detsamma
gäller om andra slag av stridsåtgärder (26 §); i fråga om sådana ha
ju behörighetsregler ej uppställts. I vissa fall inträder dock alltid straff,
nämligen vid stridsåtgärder, som innefatta angrepp på offentlig myndighet,
vittnen m. fl. (24 § första st.), vidare vid stridsåtgärder, som innefatta politisk
eller religiös förföljelse (24 § andra st.), och slutligen vid stridsåtgärder
i utpressningssyfte (25 §). Särskilt straff är stadgat för lämnande
av uppenbart oriktiga och missvisande framställningar vid spridande av kännedom
örn massåtgärd (28 §). Straffsatserna äro dagsböter, i vissa fall fängelse.

Kommissionens allmänna motivering till dessa straffbestämmelser återfinnes
å sid. 28—30 i dess betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla angående
förevarande spörsmål lämnas å sid. 40—41 i propositionen.

I den allmänna motiveringen till det till lagrådet remitterade förslaget anförde
departementschefen under rubriken »Straffpåföljder eller icke» bland
annat följande:

En huvudfråga vid utformningen av en lag örn skydd för tredje man gäller
de sanktioner, som böra upptagas i lagen för att göra dess påbud effektiva. I
den vid 1929 års riksdag vid utskottsutlåtandet i ämnet fogade reservation,
som av första kammaren godkändes, uttalades i tydliga ordalag att reservanterna
icke ifrågasatte en lagstiftning med karaktären av strafflag. Samma
ståndpunkt antyddes i de direktiv, som meddelades i departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet vid utredningens igångsättande. Utredningsmannen
kom emellertid till annat resultat och föreslog såväl straff som skadeståndsansvar
vid överträdelse av lagens förbud mot stridsåtgärder. När jag

Andra lagutskottets utlåtande Nr S9.

123

i statsrådet anmälde frågan om överarbetning av det Bergendalska utkastet,
betonade jag att vid den fortsatta prövningen av lagstiftningsproblemet
borde övervägas en sådan läggning av lagen, att densamma icke finge karaktären
av strafflag.

Kommissionen har emellertid i princip godtagit samma ståndpunkt, som
innefattas i det föregående utkastet. Även kommissionsförslaget har sålunda
i stor utsträckning karaktären av strafflag. Såsom förut framhållits, har
dock den modifikationen skett i det Bergendalska förslaget att straffansvar
vid överträdelse av förbud mot olovliga stridsåtgärder undgås i vissa fall genom
ställande av säkerhet på förhand för eventuella skadeståndsanspråk. Även
i vissa andra fall skulle endast skadeståndspåföljd inträda vid företagande
av olovliga stridsåtgärder.

Kommissionens ståndpunkt till spörsmålet örn påföljder av otillåtna stridsåtgärder
finner jag dock icke tillfredsställande. Klart är visserligen att en
blivande lag bör innehålla föreskrifter örn sådana sanktioner, att lagens förbud
mot stridsåtgärder erhålla nödig effektivitet. Men det synes mig också uppenbart
att man i fråga örn påföljder icke bör gå längre än som kan förväntas
vara strängt nödvändigt med hänsyn till syftet. Kommissionen har enligt min
uppfattning ej förebragt tillräckliga skäl för antagandet att kriminalisering
i föreslagen utsträckning är oundgänglig.

Det gäller i detta fall att införa förbud mot stridsåtgärder, som hittills i
allmänhet ansetts vara tillåtliga i den ekonomiska intressekampen. Lagens bestämmelser
sträcka sig över ett vidsträckt och svåröverskådligt område. Sådana
grundläggande begrepp som »blockad», »bojkott», »avbrytande av ekonomisk
förbindelse, när det sker av två eller flera i samverkan», »skyddsarbete» etc.
äro icke närmare preciserade. Kommissionen har i sitt betänkande framhållit,
att vissa av dessa begrepp icke kunna tillfredsställande definieras i lag, varför
det finge överlämnas åt rättstillämpningen »att alltefter förhållandena å
varje tidpunkt och i varje fall bedöma vad som skall hänföras under dessa begrepp».
Missuppfattningar örn lagens innebörd och tillämpning kunna vara
möjliga och ursäktliga. I dylika fall vore straffansvar ej på sin plats. Men
överhuvud skulle ådömandet av straff i anledning av vidtagna stridsåtgärder,
som enligt hittills rådande bruk varit erkända och gillade stridsmedel, lätt
framkalla en stämning mot hela lagstiftningen och därigenom snarare försvåra
än underlätta en allmän anslutning till dess principer. Desutom kan man icke
blunda för att det finnes gränser även för straffhotets effektivitet, när det
gäller förebyggandet av massåtgärder. Den försiktighet i fråga örn påföljdernas
utformning, som kännetecknade de tidigare uppdragna riktlinjerna för
lagstiftningen, synes mig alltjämt vara till fullo motiverad.

Från denna utgångspunkt har jag låtit omarbeta bestämmelserna, överträdelser
av lagens förbud mot vissa stridsåtgärder skola liksom enligt kommissionsförslaget
medföra skadeståndspåföljd. Dessutom skall domstolen äga utfärda
förbud mot vidtagande eller fortsättande av olovlig stridsåtgärd. I händelse
sådant förbud icke respekteras, har jag dock ansett bötespåföljd vara
erforderlig gentemot dem som uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga
i kollektiv stridsåtgärd eller som vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd.
Jag har haft under övervägande en sådan läggning av lagstiftningen
att straffpåföljd i detta fall skulle ersättas genom föreskrift om vite. Av lagtekniska
och praktiska skäl har det emellertid befunnits lämpligare att stadga
bötesstraff, dock att vitesföreläggande skall kunna användas såsom kompletterande
garanti för avkunnad doms respekterande.

Lagrådet anförde under rubriken »Lagstiftningens allmänna läggning»
bland annat:

124

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Det säger sig självt att om, såsom den sakkunnige tänkt sig, i lagen stadgas
straff och tämligen stränga straff för brott mot de i lagen givna reglerna,
enligt vilka vissa stridsåtgärder förklaras otillåtna, lagen kommer att erhålla
en ganska hög grad av effektivitet. Såväl vid förevarande lagstiftningsärendes
igångsättande som under dess fortgång har emellertid från olika håll
framhållits önskvärdheten av att lagen i minsta möjliga mån erhölle karaktären
av strafflag. En direkt kriminalisering av överträdelser av lagens föreskrifter
finner även lagrådet böra så långt ske kan undvikas, icke blott med
hänsyn till att det här gäller handlingar, som hittills ansetts tillåtna, utan
också särskilt därför att gränserna mellan tillåtna och otillåtna handlingar
på grund av omständigheter, som sammanhänga med lagstiftningens egen natur,
måste i lagen göras synnerligen obestämda och för den på området oerfarne
svårbedömliga.

En viktig förutsättning för att lagen utan att erhålla karaktär av ren strafflag
skall få vederbörlig verkan är att i förekommande fall förbud mot viss
stridsåtgärds företagande eller fortsättande skall snabbt kunna utverkas hos
den domstol där rättegången äger rum, och härför fordras i sin tur icke blott
att domstolen kan sammanträda med erforderlig skyndsamhet utan även att
den har sådan förtrogenhet med ämnet att den utan större tidsutdräkt kan
bilda sig ett omdöme huruvida meddelande av förbud är påkallat. Denna förutsättning
torde knappast kunna förverkligas utan att rättsskipningen i förevarande
slag av mål anförtros åt en specialdomstol av ungefärligen den i förslaget
angivna beskaffenheten.

Om domstolsfrågan löses på detta sätt, vinnes, såsom redan antytts, att
domstolen bör i förekommande fall snabbt kunna inskrida mot obehöriga angrepp
genom meddelande av förbud mot åtgärdens vidtagande eller fortsättande.
Men för att ett sådant förbud skall bliva verksamt fordras, att lagen
genom att stadga allvarliga påföljder för åsidosättande av förbudet inger respekt
för detsamma. För lagrådet står det uppenbart att de påföljder, som
det remitterade förslaget upptager, nämligen bötesstraff och skadestånd, icke
äro tillräckliga och att således jämväl fängelsestraff bör, såsom även kommissionen
funnit, ingå i straffskalan.

Vill man förhindra att lagens bestämmelser skola kunna utan påföljd åsidosattas,
torde, såvida man icke vill direkt stadga straff för vidtagande av enligt
lagen otillåtna stridsåtgärder — något som lagrådet, enligt vad ovan antytts,
anser böra undvikas — näppeligen annan utväg givas än att i lagen
upptaga behörighetsregler av den art kommissionen föreslagit.

Därest den blivande lagen erhåller den allmänna läggning som nu angivits,
torde det ur effektivitetens synpunkt icke vara oundgängligt att i något fall
i lagen stadga straff för överträdande, innan förbud av domstolen meddelats,
av de bestämmelser enligt vilka vissa stridsåtgärder icke må äga rum. Med
hänsyn härtill och då fråga är om en försökslagstiftning finner lagrådet det
remitterade förslagets ståndpunkt i detta avseende kunna godtagas.

I anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen, bland annat:

De synpunkter lagrådet anfört rörande önskvärdheten av skärpning av
straffsatserna ha varit under övervägande vid utarbetandet av förslaget och
föranleda mig icke att föreslå ändring i detsamma. Det förtjänar påpekas
att straffpåföljd för överträdelse av specialdomstolens förbud i och för sig
innefattar en avsevärd skärpning i förhållande till vad som nu gäller beträffande
arbetsdomstolens domar.

Utskottet övergår härefter till en redogörelse för behandlingen av den särskilda
straffbestämmelsen i 23 § kommissionsförslaget. Däri stadgas, att den

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

125

som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom om massåtgärd, lämnar
uppenbart oriktig eller missvisande framställning, skall, där han ägt eller
med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet, straffas med
dagsböter eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, med fängelse.

Stadgandet ansluter sig nära till bestämmelsen i 6 § kommissionsförslaget
örn skyldighet att vid fullgörande av där föreskriven underrättelseplikt lämna
redogörelse för anledningen till den tillämnade massåtgärden och att intaga
redogörelsen i meddelande, som är avsett att sprida kännedom örn åtgärden.

Kommissionens motivering till berörda stadganden återfinnes å sid. 35 f.,
41 f. och 72 i kommissionens betänkande.

Några motsvarande bestämmelser funnos ej upptagna i det till lagrådet
remitterade förslaget.

Lagrådet anförde:

I det remitterade förslaget har icke upptagits stadgande motsvarande 23 §
i kommissionens förslag, vilken med straff belägger lämnande av uppenbart
oriktig eller missvisande framställning i meddelande, som är avsett att sprida
kännedom örn stridsåtgärd. Bestämmelse att redogörelse för anledningen till
stridsåtgärd skall intagas i dylikt meddelande finnes i 6 § av kommissionens
förslag. Genom stadganden med sådant innehåll inskärpes, såsom kommissionen
framhållit, nödvändigheten för angripare att före stridsåtgärds vidtagande
göra det rättsliga och faktiska läget klart för sig. Med hänsyn härtill och
i betraktande av att enligt den ifrågasatta lagstiftningen otillåtligheten av
en viss åtgärd göres beroende av syftet med densamma finner lagrådet det vara
av synnerlig vikt att stadganden av nu angivna art upptagas i lagen. Även
örn den blivande lagen icke skulle komma att innehålla några behörighetsregler,
torde i allt fall straffbeläggande i enlighet med kommissionens förslag av
uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar vara påkallat, då förvrängda
framställningar i meddelanden till allmänheten i hög grad måste bidraga
att öka bitterheten av striderna på det ekonomiska området.

I anledning av vad lagrådet sålunda anfört yttrade departementschefen:

Lagrådet har förordat straffbeläggande i enlighet med kommissionens förslag
av uppenbart oriktiga eller missvisande framställningar i meddelanden,
avsedda att sprida kännedom örn stridsåtgärd. En dylik straffbestämmelse,
vilken enligt lagrådets mening förutsätter även tillägg till tryckfrihetsförordningen,
synes dock knappast kunna erhålla någon nämnvärd betydelse örn
den ej utsträckes att avse även missvisande eller oriktiga upplysningar överhuvud
örn stridsåtgärd, sålunda t. ex. även uppgifter av dylik art i tidningarnas
egna framställningar av en tvist och i deras kommentarer till densamma.
Då hela problemet om straffpåföljd för oriktiga framställningar i tryckt skrift
för närvarande är under utredning i samband med vissa andra tryckfrihetsfrågor,
anser jag mig icke kunna förorda den nu berörda kompletteringen av lagförslaget.
Det må anmärkas, att spörsmålet i någon mån regleras i det förslag
till lag angående tillägg till lagen örn medling i arbetstvister, som jag
ämnar senare i dag anmäla.

Av de i motionerna framställda yrkandena, som ha avseende å straffbestämmelsernas
utformning, må erinras örn följande.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

I motionerna 1: 287 och II: 500 har framhållits, att de i propositionen in -

126

Andra lagutskottets utlåtande Nr %9.

tagna ansvarighetsbestämmelserna böra undergå erforderliga ändringar med
beaktande av de principiella synpunkter, som angivits i motionerna.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder innehåller straffbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med de stadganden, som föreslagits av kommissionen (se 19—
28 §§ i utkastet, sid. 16—18 här ovan i utskottets utlåtande).

Stadgandet i 23 § i utkastet om straff för den som, då kollektiv stridsåtgärd
vidtages mot familjeföretag, biträtt beslut örn åtgärden eller uppmanar eller
eljest söker förmå annan att deltaga däri, saknar dock motsvarighet i kommissionsförslaget.

Utskottet övergår härefter till en redogörelse för 24 § i utskottets förslag.

Denna paragraf motsvaras av 26 § i kommissionens förslag samt 18 § första
och andra styckena i propositionen.

I 26 § av kommis stons för slaget stadgas, att därest mot stridsåtgärd meddelats
förbud, som i 19 § avses, men åtgärden likväl anordnas eller fortsättes,
envar som åsidosätter förbudet genom att biträda beslut örn massåtgärd eller
genom att uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga däri eller ock
genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd skall dömas till fängelse
elier, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter, ej under
trettio.

För kommissionens motivering till 26 § lämnas redogörelse å sid. 141 i propositionen.

Å nyssnämnda sida i propositionen redogöres även för vad yttrandena över
kommissionsförslaget innehålla beträffande 26 §.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 18 § första stycket samma lydelse
som i propositionen (se sid. 158 här nedan i utskottets utlåtande) medan
motsvarighet saknades till andra stycket i propositionen.

Departementschefen anförde vid remissen rörande första stycket:

I det föregående har jag anfört betänkligheter mot skadeståndsansvarets anknytning
till biträdandet av beslut örn massåtgärd. Samma betänkligheter
göra sig gällande i fråga örn straffansvarets anordning. Jag har därför icke
bland straffbara handlingar upptagit biträdande av beslut örn kollektiv stridsåtgärd,
som blivit av domstolen förbjuden.

Enligt kommissionens förslag skulle straffpåföljd för uppmaning ej inträda
under annan förutsättning än att den kollektiva stridsåtgärden, trots förbudet,
anordnas eller fortsättes. Örn däremot t. ex. förbud utfärdats redan i anledning
av framställt hot och därefter någon gjorde sig skyldig till uppmaning
eller annat försök att förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd, skulle
uppmaningen vara straffri, därest stridsåtgärden ej komme till stånd. I detta
avseende synes en skärpning av kommissionsförslaget påkallad. Sedan domstolen
i anledning av framställt hot örn olovlig kollektiv stridsåtgärd utfärdat
förbud, är det angeläget att agitation för stridsåtgärdens igångsättande icke
sker. En straffbestämmelse riktad mot sådan agitation är ägnad att inprägla
grundsatsen om respekt för den avkunnade domen.

Lagrådet erinrade, att örn vad lagrådet hemställt i fråga örn andra och
tredje styckena i 17 § av det remitterade förslaget iakttoges, orden »eller före -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

127

skrift» i förevarande paragraf borde utgå. Lagrådet hemställde, att första
stycket borde avfattas så, att stadgandet träffade envar som åsidosatte förbud
enligt 17 § genom att vidtaga kollektiv stridsåtgärd eller biträda beslut därom
eller uppmana eller eljest söka förmå annan att deltaga däri, så ock envar
som åsidosatte dylikt förbud genom att vidtaga eller fortsätta annan stridsåtgärd.
Straffpåföljderna i första stycket borde bestämmas till fängelse eller
dagsböter, dock ej under trettio. Örn åläggandet att införa meddelande i tidning
ej fullgjordes, skulle den mot vilken stridsåtgärden riktades äga att på
den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta om sådant kungörande.
Örn däremot föreläggande att på visst sätt avlysa stridsåtgärd åsidosattes
samt stridsåtgärden belt eller delvis fortginge, borde till åsidosättandet
vara knuten en straffpåföljd av mera allvarlig innebörd, nämligen dagsböter
eller, örn upprepat föreläggande åsidosattes, dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

Beträffande de skäl, som lagrådet anfört i fråga örn denna paragraf, hänvisas
till sid. 186—187 i propositionen.

I anledning av vad lagrådet yttrat anförde departementschefen (sid. 199 i
propositionen), att han icke kunde tillstyrka straffansvarets anknytning till
biträdande av beslut örn kollektiv stridsåtgärd samt hänvisade härutinnan till
sin vid behandlingen av skadeståndsskyldigheten uttalade mening. I övrigt
överensstämde avfattningen av straffbestämmelsen med kommissionens förslag
(26 §) i förevarande punkt, vilket syntes vara att föredraga framför lagrådets
förslag. Lagrådets hemställan örn skärpning av straffsatserna föranledde
icke departementschefen till ändring i förslaget.

Propositionens förslag erhöll den lydelse, som återfinnes i lagtexten å sid.

158 här nedan i utskottets utlåtande.

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder återfinnas mot 18 § första och andra styckena i
propositionen svarande stadganden i 25 §. Lydelsen av denna paragraf finnes
återgiven i lagtexten å sid. 19 här ovan i utskottets utlåtande.

En väsentlig skiljaktighet förefinnes mellan kommissionens och propositio- Utskottet.
nens lagförslag beträffande straffsystemet, i det att kommissionsförslaget innehåller
åtskilliga straffbestämmelser vilka sakna motsvarighet i propositionen.
I kommissionsförslaget stadgas sålunda straff i 20 och 21 §§ för vissa
överträdelser av behörighetsreglerna samt i 23 § för lämnande av oriktiga och
missvisande framställningar vid spridande av kännedom om kollektiv stridsåtgärd.
Har stridsåtgärd anordnats i syfte att av religiösa, politiska eller liknande
grunder utöva förföljelse mot någon, skall vidare enligt 24 § kommissionsförslaget
straff drabba den som biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd
eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga däri, så ock
den som vidtagit annan stridsåtgärd ävensom den som hotar någon med strids -

128

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

åtgärd. Om gods eller penningar avtvingas någon antingen genom att mot
honom riktas kollektiv stridsåtgärd eller hot därom eller genom att mot tredje
man riktas stridsåtgärd eller hot därom ävensom örn sådant tvång blivit försökt
men ej fullbordat, skall slutligen enligt 25 § kommissionsförslaget straff
ådömas den som biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar
eller eljest söker förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit
annan stridsåtgärd.

I detta sammanhang bortser utskottet från den i 24 § kommissionsförslaget
upptagna bestämmelsen örn straff för den som vidtager stridsåtgärd mot ämbets-
och tjänstemän m. fl. (jämför 7 § i kommissionsförslaget). Spörsmålet
härom har nämligen utskottet, såsom framgår av den allmänna motiveringen
(sid. 36—37), behandlat i sitt utlåtande nr 31.

Motionerna 11:495 samt 1:283 och 11:489 ansluta sig beträffande straffbestämmelsernas
utformning till kommissionsförslaget, varjämte i det vid motionerna
I: 283 och II: 489 fogade lagutkastet under 23 § upptagits ett stadgande
örn straff för den som, då lagstridig kollektiv stridsåtgärd vidtages
mot småföretag (jfr 10 § i utskottets förslag), biträtt beslut örn åtgärden
eller uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga däri. I övrigt gäller
enligt såväl kommissionsförslaget som nämnda motioner den regel, vilken
i propositionen erhållit karaktären av generell bestämmelse, att straff med anledning
av stridsåtgärd skall utgå allenast i vissa fall då sådan åtgärd anordnas
eller fortsättes i strid mot ett av domstol meddelat förbud.

Frågan örn de sanktioner, med vilka den föreslagna lagen skall vara utrustad,
utgör ett av de mest betydelsefulla spörsmålen i det föreliggande ärendet.
Utskottet vill då till en början erinra att utskottet i sitt utlåtande nr 47 vid
1934 års riksdag framhöll som eftersträvansvärt, att i en blivande lagstiftning
örn ekonomiska stridsåtgärder användningen av straff i största utsträckning
begränsades. Samtidigt framhöll emellertid utskottet att ett fullständigt
undvikande av kriminalisering måhända ej läte sig göra, därest lagen
skulle erhålla tillbörlig verkan. Enligt utskottets mening har kravet på en
begränsning av användningen av straff vunnit i styrka i och med att mål, som
avse tillämpningen av förevarande lagstiftning, föreslagits skola upptagas och
avgöras av en specialdomstol. Gives lagen den karaktär av strafflagstiftning
som både av kommissionen och, i något större utsträckning, i motionerna
1:283 och 11:489 föreslagits, synes lagstiftningens tillämpning icke böra
anförtros åt en specialdomstol, vars domar ej kunna överklagas. Under förutsättning
att en specialdomstol med tillräckligt kvalificerad sammansättning
inrättades samt behörighetsregler infördes jämte straff för överträdelse av
desamma, har lagrådet — med undantag för uppenbart oriktiga eller missvisande
framställningar i meddelanden, avsedda att sprida kännedom örn kollektiv
stridsåtgärd, vartill utskottet återkommer i det följande — icke ansett
det oundgängligen nödvändigt att straff inträdde innan förbud av domstol
meddelats.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet ansett sig kunna förorda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

129

propositionens förslag att straff skall inträda allenast viel överträdelse av ett
utav domstolen meddelat förbud mot stridsåtgärd.

Därjämte har utskottet i anslutning till de av utskottet förordade behörighetsreglerna
funnit sig böra föreslå straff för överträdelser av dessa regler.
Till denna fråga återkommer utskottet i det följande.

Beträffande det i viss mån fristående spörsmålet örn straff för uppenbart
oriktiga eller missvisande framställningar i meddelanden avsedda att sprida
kännedom örn kollektiv stridsåtgärd anser utskottet däremot på de skäl departementschefen
anfört — nämligen att hela problemet örn straffpåföljd för
oriktiga framställningar i tryckt skrift är under utredning i samband med vissa
andra tryckfrihetsfrågor — att i lagstiftningen för närvarande icke böra införas
bestämmelser i detta ämne.

Vad härefter angår frågan i vilken utsträckning överträdelser av ett utav
domstolen meddelat förbud mot stridsåtgärd böra bestraffas föreligger beträffande
kollektiva stridsåtgärder viss skiljaktighet mellan propositionens och
motionärernas förslag. Enligt propositionen stadgas straff allenast för uppmaning
eller annat försök att förmå någon till deltagande i en av domstol
förbjuden dylik åtgärd, men straffet är icke beroende av örn åtgärden verkligen
vidtages eller fortsättes. Enligt motionerna åter, vilka härutinnan överensstämma
med kommissionsförslaget, skall straff utgå endast örn åtgärden
trots förbudet anordnas eller fortsättes, men skall i sådant fall drabba ej
allenast den som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga däri
utan även den som biträtt beslut örn åtgärden. I fråga örn andra än kollektiva
stridsåtgärder överensstämma samtliga förslag däri, att straff stadgas
för den som emot förbud vidtager eller fortsätter sådan åtgärd.

Av skäl, som utskottet under 18 § anfört, anser utskottet biträdande av beslut
örn olovlig kollektiv stridsåtgärd icke böra upptagas som straffgrundande
omständighet. Däremot finner utskottet erforderligt att på sätt i propositionen
föreslagits särskilt straff stadgas för den som efter domstols förbud uppmanar
eller eljest söker förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd. Såsom
i propositionen föreslagits synes den skärpningen böra ske av kommissionsförslaget
att straff bör stadgas i dylikt fall även örn åtgärden icke anordnas
eller fortsättes.

Med de av utskottet föreslagna bestämmelserna örn straff för överträdelse
av förbud och av behörighetsreglerna, örn rätt för domstol att komplettera förbud
med vitesföreläggande samt om ställande av säkerhet och örn skadestånd
synes behovet av påföljder för vidtagande av förbjuden kollektiv stridsåtgärd
och av garanti för att dessa påföljder verkligen kunna utkrävas vara tillfredsställande
tillgodosett.

Utskottet har även, i huvudsaklig överensstämmelse med såväl propositionen
som motionerna, föreslagit straff för den som åsidosatt antingen specialdomstolens
förbud eller föreskrift genom att vidtaga eller fortsätta annan än
kollektiv stridsåtgärd eller ock domstolens föreläggande om avlysande av
stridsåtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

9

130

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vacl angår straffskalan har propositionen föreslagit allenast dagsböter. I
de förutnämnda motionerna föreslås att straffet för åsidosättande av domstols
förbud skall vara fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
lägst trettio dagsböter. I det vid motionerna 1:283 och 11:489 fogade
lagutkastet föreslås tillika, att örn eljest domstolens föreläggande åsidosattes
samt stridsåtgärderna fortgå skall dömas till dagsböter eller om
upprepat föreläggande åsidosättes till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Utskottet ansluter sig i denna del till propositionen. I 24 § i utskottets
förslag utgöres således straffsatsen av dagsböter.

Till 18 § tredje och fjärde styckena i propositionens lagförslag återkommer
utskottet under 27 § i utskottets förslag.

25 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i kommis siemens förslag, däri stadgas,

i första stycket, att om massåtgärd anordnas i strid mot 2 §, envar som
biträtt beslut härom eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att
deltaga i åtgärden skall ådömas dagsböter eller, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, fängelse i högst ett år, samt

i andra stycket, att örn förening som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga
massåtgärd anordnat sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat,
envar som biträtt beslut örn åtgärden skall dömas till det i första stycket stadgade
ansvar.

I sin motivering till dessa stadganden erinrade kommissionen inledningsvis,
att bestämmelserna i 2 och 3 §§ avsåge att förbehålla anordnande av blockad
och bojkott ävensom, med vissa undantag, annan massåtgärd åt förening, som
uppfyllde i sagda paragrafer stadgade villkor. För att giva nödig effektivitet
åt berörda bestämmelser vore det ofrånkomligt att belägga åsidosättande
av desamma med straff.

Kommissionen anförde härefter:

Stadgandet i 20 § första stycket avser det fall att massåtgärd igångsatts

1 strid mot bestämmelserna i 2 §. Straff drabbar i första hand envar, som biträtt
beslut örn anordnande av sådan massåtgärd, och vidare den, som uppmanar
eller eljest söker förmå annan till deltagande i åtgärden. Straff latituden
omfattar dagsböter samt, vid synnerligen försvårande omständigheter,
fängelse i högst ett år. Såsom försvårande bör anses, bland annat, att massåtgärden
jämväl står i strid mot 10, 11, 12, 14 eller 15 §; på sätt vid dessa
paragrafer framhållits, äro där angivna stridsåtgärder ej i och för sig belagda
med straff. Är åter fråga örn massåtgärd, som anordnats i strid mot

2 §, och tillika är av beskaffenhet, som i 7, 8 eller 9 § avses, inträder straff
-— förutom enligt första stycket i 20 § — jämväl enligt 24 eller 25 §. För sådant
fall skall 4 kap. 1 § strafflagen vinna tillämpning.

I 20 § andra stycket är straff utsatt för det fall, att massåtgärd anordnats
av förening, som väl enligt 2 § är behörig att igångsätta sådan men ej fullgjort
vad i 3 § är stadgat med avseende å ställande av säkerhet. Härutinnan
har straff ansetts böra drabba endast dem, som besluta åtgärden; det har
ssuits icke skäligen kunna fordras, att den, som sedan beslutet örn massåtgärd
fattats, uppmanat eller eljest sökt förmå annan att deltaga i densamma, skulle
dessförinnan förvissa sig örn att vederbörlig säkerhet blivit ställd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

131

I sitt yttrande över kommissionsförslaget ifrågasatte svenska arbetsgivareföreningen,
såsom framgår av redogörelsen här ovan under 2 §, huruvida ett
av behörig organisation fattat beslut örn massåtgärd under några omständigheter
skulle kunna få åberopas av andra än organisationens medlemmar och,
för den händelse denna fråga besvarades jakande, örn avgörande därvid skulle
vara industriens eller arbetsplatsens enhet, anslutning till annan organisation
eller annan grund.

Med den läggning det till lagrådet remitterade förslaget ävensom propositionens
lagförslag erhållit har såväl departementschefen som lagrådet saknat
anledning närmare yttra sig över förevarande stadganden.

Dessa hava emellertid i några av motionerna upptagits till behandling.

Sålunda hemställes i motionen II: 495 örn antagande av kommissionens förslag.

Det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som bilagts motionerna
I: 283 och 11:489, upptager under 19 § bestämmelser som med allenast
ett par formella jämkningar överensstämma med 20 § i kommissionsförslaget.

I motionerna I: 287 och II: 500 har uttalats, att kommissionens förslag
örn behörighetsregler och ställande av säkerhet borde upptagas i lagen samt
att vid bifall till vad i dessa motioner anförts de i propositionen intagna ansvarighetsbestämmelserna
borde undergå erforderliga ändringar med beaktande
av de principiella synpunkter, som angivits i motionerna.

Slutligen kan erinras, att i motionerna I: 280 och II: 499 hemställts örn
införande i lagen av behörighetsregler i huvudsaklig överensstämmelse med
kommissionsförslaget.

I likhet med kommissionen finner utskottet att överträdelser av behörighetsreglerna
böra straffbeläggas och detta oavsett i vilken utsträckning brott mot
lagens bestämmelser i övrigt kriminaliseras.

Däremot har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka kommissionens förslag
såvitt blotta biträdandet av ett mot behörighetsreglerna stridande beslut
örn kollektiv stridsåtgärd straffbelagts, och får utskottet som skäl härför
åberopa vad utskottet under 18 § anfört vid behandlingen av motsvarande
fråga. Utskottet har i stället ansett straffpåföljden böra i första hand drabba
den eller dem som vidtagit stridsåtgärden.

Vad åter angår den som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga
i en i strid mot behörighetsreglerna igångsatt åtgärd har kommissionen
stadgat straff, utom i de fall då åtgärden anordnats av en i och för sig behörig
förening vilken underlåtit att ställa säkerhet eller att efter anmaning
fylla uppkommen brist eller ställa ytterligare säkerhet. Som motiv för undantaget
har kommissionen anfört, att det icke skäligen kunde fordras att den,
som sedan beslut örn kollektiv stridsåtgärd fattats, uppmanat eller eljest sökt
förmå annan att deltaga i densamma, skulle dessförinnan förvissa sig örn att
vederbörlig säkerhet blivit ställd. Utskottet, som kan instämma i vad kommissionen
sålunda anfört, finner emellertid att samma skäl kunna anföras för

Utskottet.

132

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

att överhuvudtaget från straff utesluta den som agiterat för en av förening
obehörigt vidtagen kollektiv stridsåtgärd. Ofta torde nämligen ett misstag
rörande en förenings behörighet enligt 2 § vara fullt lika ursäktligt som en
underlåtenhet att efterforska huruvida behörighet saknas därför att i 3 § stadgade
skyldigheter icke blivit uppfyllda. Utskottet har därför föreslagit en
bestämmelse av innebörd att agitation för en i strid mot behörighetsreglerna
anordnad åtgärd skall beläggas med straff allenast då åtgärden vidtagits av
annan än förening.

Beträffande den av svenska arbetsgivareföreningen i dess ovan (sid. 131)
återgivna yttrande väckta frågan vill utskottet framhålla följande. Enligt
kommissionens av utskottet biträdda ståndpunkt har en person som ej kan
läggas till last annat än att han deltagit i själva stridsåtgärden eller allenast
respekterat densamma ej därigenom gjort sig skyldig till överträdelse av behörighetsregeln.
Han ådrager sig alltså icke härigenom straffpåföljd. Vidare
må anmärkas att enligt 2 § i utskottets förslag arbetsinställelse i allmänhet
får vidtagas jämväl av annan än behörig förening.

Vad slutligen angår straffsatsen för överträdelse av förevarande stadgande
har utskottet funnit densamma böra bestämmas till dagsböter.

26 §.

26 § första stycket i utskottets förslag saknar motsvarighet i de tidigare
förslagen.

26 § andra stycket i utskottets förslag motsvarar 21 § i kommissions för slaget,
däri stadgas, att örn i 5 § andra stycket föreskriven anmälningsskyldighet
åsidosättes, den försumlige skall straffas med böter från och med fem till
och med tvåhundra kronor.

Handelskammaren i Gävle ifrågasatte i sitt utlåtande över kommissionsförslaget,
huruvida icke blott underlåtenhet att lämna ifrågavarande uppgifter
utan även lämnandet av oriktiga sådana borde förbindas med ansvar.

Departementschefen och lagrådet hava icke haft anledning att i sina yttranden
beröra förevarande stadgande i kommissionsförslaget.

I motionerna II: 495 samt I: 283 och II: 489 hemställes, att kommissionens
förslag måtte antagas.

I motionerna I: 287 och II: 500 har yrkats att, vid bifall till vad i dessa motioner
anförts rörande, bland annat, upptagande i lagen av kommissionens förslag
örn behörighetsregler och ställande av säkerhet, de i propositionen intagna
ansvarighetsbestämmelserna måtte undergå erforderliga ändringar.

Lämnandet av medvetet oriktiga uppgifter vid fullgörandet av den i 5 §
stadgade uppgifts- eller anmälningsskyldigheten torde böra straffbeläggas.
Straffet synes i detta fall böra bestämmas till dagsböter.

Underlåtenhet att fullgöra den i 5 § sista stycket i utskottets förslag föreskrivna
anmälningsskyldigheten synes böra medföra ett lindrigt bötesstraff.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

133

27 §.

Första stycket i denna paragraf saknar motsvarighet i kommissionsförslaget
men motsvarar 18 § tredje stycket i propositionens lagförslag. Andra stycket
motsvarar 29 § i kommissionens och 18 § fjärde stycket i propositionens lagförslag.

18 § tredje stycket i propositionens lagförslag, som har den lydelse lagtexten
å sid. 158 här nedan i utskottets utlåtande utvisar, infördes efter hemställan
av lagrådet, vars yttrande i denna del återgives å sid. 187 i propositionen.

Beträffande 18 § andra stycket i det till lagrådet remitterade förslaget, som
härutinnan i sakligt hänseende helt överensstämmer såväl med 29 § i kommissionens
som med det å sid. 159 i utskottets utlåtande återgivna fjärde stycket
av 18 § i propositionens förslag, hade lagrådet ingen erinran att framställa.

I tre motioner framställas yrkanden rörande förevarande paragraf.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionens förslag måtte antagas.

Det utkast till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder, som vidfogats motionerna
I: 283 och 11:489, upptar under 26 och 28 §§ (se sid. 17 och 18 här
ovan i utskottets utlåtande) bestämmelser motsvarande 18 § tredje och fjärde
styckena i propositionen.

Då de i 18 § tredje och fjärde styckena i propositionen upptagna stadgandena
synas kunna få tillämpning även å de i utskottets förslag införda
bestämmelserna i 25 och 26 §§ ha förstnämnda stadganden med en formell
jämkning upptagits i en särskild paragraf närmast efter de båda sistnämnda.

28 §.

Denna paragraf motsvarar 37 § i kommissionens och 19 § i propositionens
lagförslag.

Enligt 37 § i kommissionsförslaget skola mål angående överträdelser av
lagen handläggas av de allmänna domstolarna. Förseelse, som avses i 21 §,
skall åtalas vid rätten i den ort, där föreningen har sitt säte. I andra fall
skall talan anhängiggöras vid rätten i den ort, där den näringsverksamhet bedrives,
som avses med vidtagen eller ifrågasatt stridsåtgärd, eller, örn åtgärden
ej avser sådan verksamhet, vid rätten i den kränktes hemvist. Om talan om
ansvar ej föres, får svaranden även sökas, där han är skyldig att svara i mål
örn gäld i allmänhet. Äro flera kränkta genom en stridsåtgärd, får talan för
dem gemensamt föras vid varje domstol, som enligt vad ovan sagts är behörig
för en av dem. I 38—46 §§ ges närmare bestämmelser örn rättegången. I 43 §
av kommissionsförslaget föreslås sålunda inrättande av en nämnd med säte i
Stockholm samt med uppgift att avgiva yttrande till rätten i fråga örn behörighet
enligt 2 eller 3 § att vidtaga stridsåtgärd ävensom i fråga, huruvida
sådan åtgärd är att anse såsom förbjuden enligt lagen. Rätten skall inhämta
nämndens yttrande på yrkande av part, såframt det ej prövas vara utan betydelse
för målet, ävensom när rätten eljest finner det erforderligt. Denna nämnd

Utskottet.

134

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skall enligt 44 § bestå av ordförande och åtta ledamöter, vilka förordnas av
Konungen för viss tid. Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga
och i domarvärv erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet
i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet.
Övriga ledamöter skola företräda de intressen, som hänföra sig till arbetsgivare
och arbetare, jordbruk, grosshandel, detaljhandel och industri. Nämnden
är beslutför med ordförande och fyra ledamöter. Bland de ledamöter, som
företräda särskilda intressen, skall ordföranden tillkalla dem, som i det särskilda
fallet äga den största sakkunskapen. Motsatta intressen skola emellertid
örn möjligt bliva i lika mån företrädda. Den mening, varom de flesta förenat
sig, utgör nämndens beslut. '' Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst.

Kommissionens motivering återfinnes å sid. 36—38 samt 75—80 i kommissionens
betänkande.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande
de föreslagna bestämmelserna örn rättegången återfinnes å sid. 42—44 i
propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget (sid. 153 i propositionen) föreslogs
i 19 §, att mål, som avsåge tillämpningen av lagen, skulle upptagas och avgöras
av en för hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska
stridsåtgärder. Domstolen skulle hava sitt säte i Stockholm samt bestå av
ordförande och åtta ledamöter, vilka skulle förordnas av Konungen för viss
tid. Ordföranden och en ledamot, vilken förordnades att vara vice ordförande,
skulle vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Bland övriga ledamöter
skulle finnas företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen,
som berördes av lagen. För vice ordföranden och övriga ledamöter förordnade
Konungen ersättare. Domstolen skulle vara domför med ordförande
och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare, som företrädde särskilda
intressen, skulle ordföranden tillkalla dem, som i det särskilda fallet ägde största
sakkunskap, därvid emellertid också skulle iakttagas, att motsatta intressen
örn möjligt bleve i lika mån företrädda.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i sin allmänna motivering.

En äv de viktigaste frågorna i förevarande lagstiftningskomplex gäller anordningen
av rättegången i mål rörande de stridsåtgärder, som enligt den föreslagna
lagen skulle förbjudas. Den sakkunniges förslag förutsatte att målen
skulle prövas av de allmänna domstolarna. Samma ståndpunkt har kommissionen
intagit, efter att lia vägt fördelar och nackdelar av en specialdomstol
för dessa mål. Men kommissionen har, ehuru med uttalad tvekan, föreslagit
inrättandet av ett centralt organ i form av en nämnd, av vilken domstolarna
skulle kunna inhämta yttrande i frågor rörande lagens rätta tillämpning.
Nämndens yttranden skulle icke vara bindande för domstolarna. Det förutsättes
i betänkandet att nämndens verksamhet i största möjliga utsträckning
skulle göras oberoende av utredningen i de särskilda fallen och inriktas på
principfrågorna.

Vid avvägandet av fördelar och olägenheter av en specialdomstol har kommissionen
först framhållit betydelsen av att få ett snabbt avgörande i de en -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

135

skilda fallen och att så fort som möjligt vinna en enhetlig praxis rörande lagens
tillämpning. På detta ömtåliga område innebär det enligt kommissionen
en stor nackdel örn målen komme att anhängiggöras vid ett flertal skilda
underrätter, där man kan förvänta i viss mån stridiga domar, och örn sedermera
avsevärd tid måste förflyta innan man efter målens dragande under högsta
instans någorlunda säkert kan bedöma rättstillämpningens inställning.
Det är också tydligt, säger kommissionen vidare, att man här rör sig på områden,
för vilka de allmänna domstolarna stå jämförelsevis främmande. De
skäl, som tala mot en specialdomstol och vilka kommissionen funnit väga över,
äro först och främst de allmänna som alltid kunna åberopas mot inrättandet
av specialdomstolar. Vidare hänvisas till det förhållandet att den nya lagstiftningen
i viss utsträckning skulle enligt kommissionsförslaget få karaktären
av strafflagstiftning och att det vore betänkligt att i brottmål betaga
parterna möjlighet att draga målen under högre instans. Vidare framhållas
svårigheterna med utredningen. Mål enligt den föreslagna lagen måste i stor
utsträckning komma att kräva utredning genom vittnesbevisning. Kommissionen
anför ock att en stor del av målen komme att bliva av mindre ekonomisk
betydelse och därför icke kunde bära de stora kostnaderna för behandling vid
en central domstol.

I ett stort antal yttranden över förslaget har dock, såsom framgår av den
föregående redogörelsen, den meningen hävdats, att inrättandet av en specialdomstol
vore en lämpligare utväg än den av kommissionen föreslagna anordningen
med en rådgivande nämnd.

Efter övervägande av de olika synpunkter, som kunna göras gällande i denna
fråga, har jag stannat vid att förorda inrättandet av en specialdomstol för
mål enligt den föreslagna lagen. De olägenheter, som ansetts förenade med
en sådan anordning, minskas uppenbarligen om lagen erhåller den läggning,
som jag föreslår, och sålunda kriminalisering i största utsträckning undvikes.
Fördelarna av en specialdomstol synas mig å andra sidan uppenbara. Jag
hänvisar i detta avseende till de skäl som kommissionen själv framhållit och
till vad i remissyttrandena ytterligare anförts angående vikten av att de nya
bestämmelsernas tillämpning anförtros åt en särskilt för ändamålet inrättad
domstol.

Det förtjänar nämnas, att i Norge i samband med den nya bojkottlagstiftningen
1933 en specialdomstol för bojkottmål blivit upprättad, vid sidan av
den arbetsdomstol, som där liksom i Sverige tidigare inrättats. Enligt vad inhämtade
uppgifter giva vid handen, har erfarenheten från denna domstols
verksamhet bekräftat lämpligheten av en specialdomstol för detta slags mål.

I sin särskilda motivering till 19 § anförde departementschefen:

Den särskilda domstol för ekonomiska stridsåtgärder, som skall inrättas,
torde böra ha i huvudsak den sammansättning, som i kommissionsförslaget
tillämnats den rådgivande nämnden. Genom att plats beredes bland suppleauterna
för representanter jämväl för vissa andra intressen än de särskilt angivna,
torde vinnas ytterligare garantier för att domstolen har tillgång till personer
med erforderliga specialinsikter.

Lagrådet ansåg sig böra förorda, att rättsskipningen i förevarande slag av
mål anförtroddes åt en specialdomstol av ungefärligen den i det remitterade
förslaget angivna beskaffenheten. Lagrådet framhöll vid sin närmare granskning
av 19 §, att det måste anses vara av vikt att, förutom den juridiska expertisen
och fackintressena, även en mera allmän sakkunskap på hithörande
områden bleve representerad i den föreslagna domstolen. Det syntes därför,

136

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

i likhet med vad kommissionen tänkt sig rörande den rådgivande nämnden,
böra föreskrivas, att en ledamot i domstolen skulle äga särskild insikt och erfarenhet
i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet.

Lagrådets motivering för dess tillstyrkande av en specialdomstol återfinnes
å sid. 156 och 157 i propositionen.

Departementschefen anförde i anledning av lagrådets yttrande, a.tt han ej
hade något att erinra mot att i lagtexten infördes en föreskrift örn den av lagrådet
ifrågasatta kvalifikationen för en av domstolens ledamöter.

Propositionens förslag har i anslutning till vad departementschefen anfört
givits samma lydelse som det remitterade förslaget, dock att i 19 § andra
stycket inskjutits orden »En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet
i såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet».

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

I motionerna I: 283 och II: 489 föreslås att mål, som avse tillämpningen av
lagen, skola upptagas och avgöras av arbetsdomstolen. I det vid nämnda motioner
fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ha i 35—-38 §§ upptagits bestämmelser örn rättegången, varjämte i ett särskilt utkast
föreslås visst tillägg till lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol. I 35 § av
förstnämnda utkast stadgas — förutom att mål, som avse tillämpningen av
lagen, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen — att för behandling av sådana
mål skola utöver de ledamöter jämte ersättare, som förordnas enligt lagen örn
arbetsdomstol, av Konungen för en tid av två år i sänder utses två ledamöter
med särskild insikt i handel och två ledamöter med särskild insikt i jordbruk
jämte ersättare för dem. Domstolen skall i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet
vara domför med ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden skall
bland ledamöter och ersättare, som företräda särskilda intressen, tillkalla dem,
som i det särskilda fallet äga den största sakkunskapen, varvid emellertid också
skall iakttagas, att motsatta intressen örn möjligt bliva i lika mån företrädda.

Ett spörsmål av synnerlig vikt i förevarande lagstiftningsärende är frågan
åt vilken eller vilka dömande myndigheter tillämpningen av lagen bör anförtros.
Utskottet har härvid haft att taga ställning till tre olika förslag. Enligt
propositionen skall en allenast för dessa mål avsedd specialdomstol inrättas
såsom enda instans. I motionerna I: 283 och II: 489 föreslås att arbetsdomstolen,
d. v. s. den för avgörandet av tvister örn kollektivavtal redan
inrättade specialdomstolen, skall äga att med i viss mån ändrad sammansättning
upptaga och slutligt avgöra jämväl mål enligt den nu föreslagna lagen.
I motionen 11:495 hemställes att i enlighet med kommissionens förslag lagens
handhavande måtte anförtros åt de allmänna domstolarna.

I likhet med föredragande departementschefen och lagrådet anser utskottet,
att ifrågavarande mål icke böra avgöras av de allmänna domstolarna.

Vad härefter angår frågan huruvida en ny specialdomstol bör inrättas eller
lagens handhavande anförtros åt arbetsdomstolen, låt vara med en något änd -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

137

rad sammansättning, synes spörsmålet härom vara mera tveksamt. Då utskottet
även härutinnan följt propositionen hava skälen härtill i huvudsak varit
följande. Arbetsdomstolen är en uteslutande för slitande av vissa arbetstvister
inrättad domstol under det att den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle i
väsentlig mån äga tillämpning å tvister inom andra områden av det ekonomiska
livet. Därest arbetsdomstolen tilldelas uppgiften att jämväl vara specialdomstol
för mål enligt den nya lagen torde en ganska genomgripande omdaning
av dess sammansättning och arbetssätt bliva nödvändig. Sålunda kan
det bland annat ifrågasättas, huruvida icke domstolen skulle nödgas arbeta på
avdelningar. Vidare torde man enligt utskottets mening icke helt kunna bortse
ifrån att det kan föreligga risk för att det obestridliga förtroende, som arbetsdomstolen
tillvunnit sig, skulle kunna äventyras därest domstolen finge handlägga
jämväl mål på ett vidsträckt, av lagstiftningen förut ej reglerat område
och enligt en provisorisk lag.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i Norge, vid införandet av
den nya bojkottlagstiftningen, inrättades en särskild domstol för dessa mål,
vid sidan av den arbetsdomstol som där liksom i Sverige tidigare inrättats.

övervägande skäl synas därför tala för att under lagens provisoriska giltighetstid
mål angående tillämpningen av densamma upptagas och avgöras av
en särskild domstol utav den i propositionen angivna beskaffenheten. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra örn vad departementschefen anfört i motiveringen
till förevarande paragraf, nämligen att genom att plats beredes bland suppleanterna
för representanter för vissa andra intressen än de i paragrafen särskilt
angivna ytterligare garantier torde vinnas för att domstolen har tillgång
till personer med erforderliga specialinsikter.

Genom de kompletteringar utskottet föreslagit i propositionen, särskilt beträffande
behörighetsreglerna, torde det kunna förväntas, att domstolens och
där anställda tjänstemäns, särskilt åklagarens, arbetsuppgifter komma att
ökas, omständigheter vartill hänsyn lärer böra tagas vid bestämmande av anslaget
till domstolen.

29 och 30 §§.

Dessa paragrafer motsvara 36 § i kommissionens samt 20 och 21 §§ i propositionens
förslag.

I 36 § av kommissionens förslag stadgas, att det åligger allmän åklagare
att beivra förseelser mot lagen. Talan örn ansvar för förseelse, som omförmäles
i 20, 22, 23, 24, 25 eller 26 § i kommissionsförslaget, så ock örn förbud
mot stridsåtgärd, som vidtagits eller varom hot framställts, må föras förutom
av den, som därigenom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande av
yrkes- eller fackintressen, av vilken denne är medlem, såframt sammanslutningen
äger att kära inför domstol. Föres talan av åklagaren, åge han ock
yrka förbud mot stridsåtgärd.

Kommissionens motivering till 36 § återfinnes å sid. 75 och 76 i kommissionens
betänkande (jämför propositionen sid. 143).

I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades i 20 §, att vid domstolen

138

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

skulle vara anställd en åklagare för utförande av allmänt åtal i mål, varom i
18 § förmäldes. Åklagare förordnades av Konungen. Enligt 21 § i samma
förslag finge talan om förbud eller föreskrift enligt 17 § föras, förutom av
den som genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning
för främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne vore
medlem, såframt sammanslutningen ägde kära inför domstol. Talan örn ansvar
enligt 18 § skulle få föras, förutom av åklagaren och målsägande, av
sammanslutning som nyss sagts.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Såsom framgår av den allmänna motiveringen skall vid domstolen för ekonomiska
stridsåtgärder även upptagas mål rörande ansvar för överträdelse av
förbud.

Rätten att föra talan örn ansvar torde böra tillkomma förutom målsäganden
och sådan sammanslutning, som skulle äga påyrka förbuds utfärdande, även
åklagare. De betänkligheter, som kunnat riktas mot kommissionens förslag
angående allmänt åtal vid ett stort antal förseelser, minskas uppenbarligen väsentligt,
när de straffbara förseelserna begränsas så som skett i departementsförslaget.
Åklagarens talerätt betingas därav att förseelsen utgör överträdelse
av domstolens dom. Bestämmelser örn rätten att föra talan örn. ansvar
ha upptagits i 21 § andra stycket departementsförslaget.

För utförande av allmänt åtal torde vid domstolen böra vara anställd en
särskild åklagare. Bestämmelser örn åklagaren äro upptagna i 20 §.

I 21 § första stycket regleras talerätten i mål om förbud mot olovlig stridsåtgärd.
Enligt min mening tala övervägande skäl mot att åklagaren medgives
rätt att föra talan härom. Däremot ansluter jag mig till kommissionens ståndpunkt
att i paragrafen omförmäld sammanslutning må oberoende av bemyndigande
från den av, stridsåtgärden angripne föra talan om förbud. För skadeståndstalan
är målsägandens medverkan givetvis erforderlig.

Lagrådet fann 20 § böra ändras därhän, att dels hinder ej mötte att i fall
av behov anställa mer än en åklagare vid domstolen dels ock utförande av
talan örn förbud inrymdes bland åklagares åligganden. Lagrådet hemställde
vidare om sådan komplettering av första stycket i 21 §, att talan örn förbud
finge föras jämväl av vid domstolen anställd åklagare på anmälan av annan
målsägande än sådan sammanslutning, som avsåges i paragrafen.

Rörande de skäl, som lagrådet härutinnan anfört, hänvisas till propositionen
sid. 188.

Departementschefen anförde härefter:

Enligt 20 och 21 §§ i det remitterade förslaget kan, i överensstämmelse
med vad kommissionen hemställt, talan örn förbud föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för
främjande av närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem. Då
såväl härigenom som genom möjligheten för den kränkte att erhålla fri rättegång
med _ rättegångsbiträde erforderlig hänsyn tagits till målsägandens berättigade
intressen, anser jag ej tillräcklig anledning föreligga att biträda
lagrådets hemställan att jämväl åklagaren, mot vad eljest gäller beträffande
civilmål, skulle vara skyldig att föra talan om förbud. En dylik bestämmelse
skulle dessutom medföra åtskilliga praktiska olägenheter nied hänsyn
till åklagarens arbetsuppgifter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

139

För att hinder ej må möta att i fall av behov anställa mer än en åklagare
vid domstolen, föreslår jag i anslutning till vad lagrådet hemställt en jämkning
i 20 §.

I propositionens förslag har i anslutning till vad departementschefen anfört
20 § erhållit följande avfattning: »Vid domstolen skola vara anställda en

eller, där så erfordras, flera åklagare för utförande av allmänt åtal i mål varom
i 18 § sägs. Åklagare förordnas av Konungen.» 21 § i propositionens
förslag har samma lydelse som i det remitterade förslaget.

I motionen 11:495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder innehåller i 36 och 37 §§ stadganden, vilka motsvara
20 och 21 §§ i propositionens lagförslag. I förstnämnda paragrafer,
vilka återgivas å sid. 19 här ovan i utskottets utlåtande, hava de av lagrådet
gjorda erinringarna beaktats, varjämte desamma med hänsyn till övriga bestämmelser
i lagutkastet erhållit en från propositionens förslag något skiljaktig
avfattning.

Beträffande avfattningen av förevarande båda paragrafer har utskottet anslutit
sig till motsvarande stadganden i propositionen, allenast med de jämkningar,
som betingats därav att förseelser mot de av utskottet föreslagna 25
och 26 §§ givetvis även böra falla under allmänt åtal samt att ansvarstalan
enligt 25 § därjämte bör tillkomma, förutom målsägande, närings- eller yrkessammanslutning
av vilken denne är medlem. Vid förseelse mot 26 § kan uppenbarligen
målsägandetalan icke ifrågakomma.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 42 § i kommissionens och 22 § i propositionens
förslag.

I 42 § av kommissionsförslaget stadgas, att örn i mål, som avses i förslaget,
tvist uppkommer örn fråga, vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol
böra avgöras av arbetsdomstolen, rätten skall hänvisa parterna
att där utföra sin talan beträffande denna fråga samt att målet skall vila i
vad det beror av sagda fråga.

Kommissionens motivering till 42 § återfinnes å sid. 144 och 145 i propositionen.

Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget innehålla beträffande
42 § lämnas å sid. 145 i propositionen.

I 22 § i det till lagrådet remitterade förslaget (se sid. 154 i propositionen)
stadgades i första stycket, att örn en vid domstolen anhängiggjord talan grundades
därå, att visst förfarande strede, förutom mot vad i lagen vore stadgat,
jämväl mot kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal, domstolen finge till
prövning upptaga talan även i vad den grundades å sådan omständighet. I
andra stycket stadgades, att om eljest i mål vid domstolen för ekonomiska

TJtskottet.

140

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

stridsåtgärder tvist yppades om fråga, vilken vore av beskaffenhet att enligt
lagen örn arbetsdomstol böra avgöras av arbetsdomstolen, och örn målets utgång
vore därav beroende, förstnämnda domstol ägde pröva jämväl denna
fråga. Dock finge domstolen, där det funnes lämpligt, hänvisa parterna att
vid arbetsdomstolen utföra sin talan beträffande frågan. I sådant fall skulle
målet vila i avbidan på frågans avgörande.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

En stridsåtgärd som är otillåten enligt förevarande lagförslag kan stundom
vara stridande även mot gällande kollektivavtal eller mot föreskrift i lagen örn
kollektivavtal.^ Frågan örn åtgärdens olovlighet kan under sådana omständigheter
prövas såväl av domstolen för ekonomiska stridsåtgärder som av arbetsdomstolen.
Då med departementsförslagets läggning de allmänna domstolarna
äro helt uteslutna från befattning med hithörande spörsmål, torde däremot
kollision med de allmänna domstolarnas behörighetsområde kunna inträffa
huvudsakligen på det sätt, att under rättegång vid allmän domstol angående
hyres- eller arbetsförhållande svaranden gör gällande att en verkställd uppsägning
av avtal skall ^såsom stridsåtgärd anses ogiltig. Det är tydligt att
prövningen av dylik fråga tillkommer specialdomstolen.

I första stycket av förevarande paragraf — vilket saknar motsvarighet i
kommissionsförslaget — har upptagits ett stadgande som möjliggör för domstolen
för ekonomiska stridsåtgärder att, då olika grunder åberopas för en
talan örn t. ex. skadestånd i anledning av viss stridsåtgärd, pröva denna talan
i hela.dess omfattning. Stadgandet torde vara av betydelse bl. a. för sådana fall
då ovisshet råder huruvida den ena eller andra lagen är tillämplig. Med hänsyn
till de föreslagna reglerna örn växlande sammansättning av domstolen efter
beskaffenheten av de särskilda målen torde några betänkligheter icke behöva
uppstå mot en utvidgning av dess behörighet i de undantagsfall, varom här är
fråga. Någon ovillkorlig skyldighet för domstolen att pröva en talan i vad
den grundar sig på kollektivavtal eller lagen örn kollektivavtal föranledes icke
av stadgandet. Befinnes exempelvis påståendet örn stridsåtgärdens olovlighet
enligt plagen örn ekonomiska stridsåtgärder uppenbart ogrundat, medan däremot
åtgärden synes stridande mot kollektivavtal, torde detta utgöra en anledning''
för domstolen att undandraga sig prövning av talan såvitt den grundas
å sistnämnda^ omständighet. Det står i sådant fall kärandeparten fritt att,
sedan hans på förevarande lag grundade talan ogillats, vända sig till arbetsdomstolen
samt där åberopa kollektivavtalet såsom skäl för sitt anspråk.

Bestämmelsen i 42 § kommissionsförslaget har motiverats därmed att det
vöre olämpligt att överlämna at allmän domstol att ingå på bedömande av
frågor rörande kollektivavtal. Såvitt angår den här ifrågavarande specialdomstolen
torde av skäl som nyss anförts ett dylikt förbud mot prövning av
»för-frågor» som hänföra sig till kollektivavtal icke vara erforderligt. För
undvikande av onödig omgång i fall då dylik tvistefråga uppkommer i ett mål
har därför i andra stycket av 22 § i departementsförslaget stadgats att domstolen
äger själv avgöra frågan, dock med rätt att hänskjuta avgörandet till
arbetsdomstolen örn detta finnes lämpligt.

Lagrådet lämnade förevarande stadgande utan erinran.

Propositionens förslag överensstämmer med det remitterade förslaget.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

141

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser avsedda att reglera s. 1c.
kollisionsfall mellan arbetsdomstolen och domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.
Beträffande dessa fall har departementschefen framhållit att några betänkligheter
icke torde behöva uppstå mot en utvidgning av domstolens för
ekonomiska stridsåtgärder behörighet i de undantagsfall varom här vore fråga.
Vid sitt godkännande av paragrafen utgår utskottet ifrån att arbetsdomstolens
kompetensområde i största möjliga utsträckning lämnas orubbat och att det,
som departementschefen framhållit, endast blir i undantagsfall som reglerna
i förevarande paragraf erhålla tillämpning.

32 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i propositionens förslag.

Kommissionsförslaget innehåller i 38—41 samt 45 och 46 §§ vissa bestämmelser
örn rättegången, vilka i det föregående icke närmare berörts. I avseende
å rättegången skall enligt förslaget i huvudsak gälla vad i lag är stadgat
örn brottmål, även örn talan ej grundar sig å handling, som är belagd med straff.
Rätten skall sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål inkalla
vittnen och i övrigt införskaffa bevisning. Rätten må anlita polismyndighet
för verkställande av erforderlig undersökning, ändå att talan örn
ansvar ej föres.

I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades i 23 §, att med avseende
å domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes i tillämpliga
delar skulle gälla vad som vore stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen
örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri rättegång.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Åtskilliga av de regler, vilka enligt lagen örn arbetsdomstol gälla beträffande
denna domstol, äro av den beskaffenhet att de lämpa sig för tillämpning
även vid den nya specialdomstolen. Detta gäller framför allt rättegångsreglerna.
I 23 § av departementsförslaget ha genom hänvisning till lagen
örn arbetsdomstol angivits de stadganden — 7, 8, 9, 15 samt 16—28 §§ —
vilka torde böra erhålla motsvarande giltighet med avseende å domstolen för
ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes.

Hänvisningen till 7—9 §§ lagen örn arbetsdomstol innebär: att ordföranden,
i händelse såväl ledamot som ersättare äro förhindrade, äger tillkalla annan
lämplig person; att ledamot som ej avlagt domared skall avlägga sådan ed
inför ordföranden eller allmän underrätt; samt att domstolen skall på kallelse
av ordföranden sammanträda så ofta det erfordras och, där det prövas nödigt,
jämväl utom Stockholm. Jämlikt 15 § må talan ej fullföljas mot domstolens
beslut. Bland rättegångsföreskrifterna (16—26 §§) märkas särskilt: 19 § enligt
vilken domstolen själv äger inkalla vittnen och i övrigt inskaffa utredning;
21 § vilken medger domstolen befogenhet att förelägga och utdöma vite samt
besluta kvarstad eller skingringsförbud; ävensom 26 § enligt vilken parterna
äga utan avgift erhålla utskrift av domstolens dom och protokoll. Slutligen
må anmärkas 27 §, som beträffande i lagen ej särskilt behandlade frågor föreskriver
tillämpning av vad om rådhusrätt är stadgat.

Beträffande arbetsdomstolen äger lagen om fri rättegång icke tillämpning.
Något behov av fri rättegång därstädes har icke ansetts föreligga, då talan

Utskottet.

142

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

i allmänhet föres av arbetsgivar- eller arbetarorganisation. Då det gäller
domstolen för ekonomiska stridsåtgärder torde emellertid förhållandena bliva
i viss mån annorlunda. I tvister som tillhöra denna domstol kunna säkerligen
även personer som icke äro anslutna till dylik organisation i större utsträckning
förväntas bliva parter. Enligt kommissionsförslaget, vilket förutsatte att
målen skulle handläggas av de allmänna domstolarna, behövde särskilda föreskrifter
icke meddelas för att fri rättegång skulle kunna beviljas i sådana mål;
lagen örn fri rätteång blev utan vidare tillämplig beträffande dessa. Då det
med hänsyn till förevarande lagstiftnings provisoriska karaktär icke lärer
kunna, ifrågasättas att vidtaga ändring i lagen örn fri rättegång, bör denna
lämpligen göras tillämplig å mål vid den nya specialdomstolen genom stadgande
i den nu föreslagna lagen. Dylikt stadgande har införts i 23 §.

Bestämmelserna i 38 § första stycket andra punkten i kommissionsförslaget
örn befogenhet för domstol att anlita polismyndighet jämväl i mål, där talan
örn ansvar ej föres, har ansetts innefatta en processuell nyhet, som icke är
oundgänglig, och har därför icke medtagits i departementsförslaget.

Lagrådet anförde, att till vad i 23 § stadgades torde, bland annat med hänsyn
till de betydande svårigheter beträffande utrednings verkställande, som
kunde uppstå för domstolen och där anställd åklagare, ävensom angelägenheten
av att ett framställt yrkande om förbud måtte kunna prövas och avgöras med
största möjliga snabbhet, böra göras ett tillägg av innehåll, att domstolen och
åklagaren finge, ändå att talan örn ansvar ej fördes, anlita polismyndighet för
verkställande av erforderlig undersökning (jfr 38 § första stycket andra punkten
i kommissionsförslaget).

Departementschefen föreslog, i anledning av vad lagrådet yrkat och i viss
anslutning till kommissionens förslag i 38 § första stycket andra punkten, ett
tillägg örn rätt för domstolen att anlita polismyndighet för verkställande av
erforderlig undersökning i mål örn meddelande av förbud eller föreskrift enligt
17 § samt i mål om ansvar enligt 18 §.

I propositionens lagförslag har 23 § avfattats i enlighet med vad departementschefen
sålunda föreslagit.

Beträffande förevarande paragraf framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen 11:495 yrkas, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder innehåller i 38 § ett stadgande, som motsvarar 23 § i
propositionens förslag. Börsta punkten i sistnämnda paragraf har med erforderlig
formell jämkning upptagits såsom första punkt i 38 § i lagutkastet. I
stället för andra punkten i 23 § i propositionens förslag återfinnes i 38 § i
lagutkastet, i anslutning till vad lagrådet föreslagit, ett stadgande av innehåll,
att domstolen och där anställd åklagare må, ändå att talan örn ansvar ej föres,
anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

143

Utskottet har beträffande nu ifrågavarande stadganden icke funnit anledning Utskottet.
föreslå annan saklig ändring i propositionens lagförslag än som betingas därav
att domstolen synts böra äga möjlighet att anlita polismyndighet för verkställande
av utredning jämväl i mål örn ansvar enligt 25 § i utskottets förslag.

Att åklagaren äger anlita polismyndighet i mål rörande ansvar följer av redan
gällande regler.

33 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i propositionens förslag.

I kommissionsförslaget finnes ingen motsvarighet till förevarande bestämmelse.

I det till lagrådet remitterade förslaget (se sid. 154 i propositionen) stadgades
i 24 §, att, ändå att enligt förslaget viss åtgärd ej finge äga rum eller
vore belagd med straff, tvång eller försök till tvång medelst hot örn sådan
åtgärd ej i något fall skulle föranleda ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap.
10 § strafflagen. Ej heller skulle hot örn åtgärd, varom nu sagts, föranleda
straff enligt 15 kap. 23 § strafflagen.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen i sin allmänna motivering
:

Uppmärksammas bör att det föreliggande lagförslagets förbud mot vissa
stridsåtgärder lärer få en återverkan å stadgandena örn rättsstridigt tvång
i 15 kap. 22 § strafflagen. Då i första stycket av nämnda lagrum stadgas
straffansvar för den som tvingar någon utan laga rätt eller med missbruk
av sin rätt genom våld eller hot att något göra, tåla eller underlåta, förutsättes
enligt rättspraxis, beträffande arten av det hot som användes, att detta
avser brottslig eller lagstridig (eventuellt rättsstridig) handling. Enlig lagförslaget
förklaras vissa stridsåtgärder, vilka tidigare varit tillåtna, lagstridiga;
även visst förfarande i anslutning till otillåten stridsåtgärd (uppmaning
till deltagande däri etc.) blir enligt förslaget förbjudet. Härigenom skulle hot
örn sådant stridsmedel eller förfarande framdeles komma att betyda lagstridigt
hot enligt nämnda lagrum och därmed automatiskt en utvidgning ske av lagrummets
tillämpningsområde. Därest sålunda tredje man tvingades att något
göra, tåla eller underlåta genom exempelvis hot om olaglig stridsåtgärd, bleve
tvånget straffbart enligt sagda lagrum, örn ej annat särskilt stadgades. En
motsvarande utvidgning skulle tydligen äga rum även i fråga örn andra stycket
av samma paragraf (den s. k. Åkarpslagen), där straff stadgas för försök att
genom våld eller genom hot av nyss angivet slag tvinga någon till deltagande
i arbetsinställelse m. m.

Till undvikande av att en blivande lag i ämnet genom återverkan på straffbestämmelserna
i 15 kap. 22 § strafflagen komme att på nyss angivet sätt
medföra kriminalisering av de förbjudna stridsåtgärderna och handlingarna,
synes det nödvändigt att genom en särskild föreskrift förebygga en utvidgning
av tillämpningsområdet för nämnda strafflagsbestämmelser.

I visst fall skulle som nämnt vidtagande av stridsåtgärd liksom uppmaning
till deltagande däri komma att enligt förslaget medföra straffpåföljd och
följaktligen betraktas såsom brott. Även härigenom skulle förslaget kunna
tänkas inverka på tillämpningen av bestämmelser i strafflagen, nämligen 15
kap. 23 §, som straffbelägger hot om brottslig gärning, samt 21 kap. 10 §,

144

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Utskottet.

som till utpressning hänför bl. a. avtvingande av gods eller penningar medelst
dylikt hot. En föreskrift till undvikande härav torde även vara erforderlig.

Lagrådet anmärkte, att vad med stadgandet åsyftats skulle få ett riktigare
uttryck örn första delen av stadgandet gåves det innehållet, att vad
i lagen stadgades därom, att viss åtgärd ej finge äga rum eller att den förskyllde
straff, ej skulle föranleda, att tvång eller försök till tvång medelst
hot örn sådan åtgärd medförde ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §
strafflagen.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört har i propositionens lagförslag
stadgandet undergått jämkning på sätt framgår av lagtexten å sid. 160 i detta
utlåtande.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder har 39 § erhållit samma lydelse som 24 § i propositionens
lagförslag.

Vid granskningen av nu förevarande bestämmelser har utskottet icke funnit
anledning till anmärkning mot desamma.

34 §.

Denna paragraf är likalydande med 25 § i propositionens förslag och innehåller,
att närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i lagen stadgas örn
rättegången meddelas av Konungen.

Något motsvarande stadgande finnes icke upptaget i kommis sionsför slag et.

I det till lagrådet remitterade förslaget hade 25 § samma lydelse som i propositionens
förslag.

Lagrådet framställde ingen erinran mot sagda paragraf.

I det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa
ekonomiska stridsåtgärder saknas motsvarighet till nu förevarande stadgande.

I likhet med vad som förekommer i lagen örn arbetsdomstol torde ett stadgande
örn tillämpningsföreskrifter i fråga örn rättegången icke böra saknas i
lagen. Propositionens förslag i denna del upptages oförändrat i utskottets
förslag.

Slutbestämmelserna.

I slutbestämmelserna till kommissions för slag et stadgas, att lagen skall
träda i kraft den 1 september 1934 och gälla till och med den 31 december
1939; dock att vad i lagen är stadgat skall gälla även efter sistnämnda dag
såvitt angår ansvar och skadestånd i anledning av överträdelse som är begången
under tiden för lagens giltighet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

145

Kommissionens motivering härför återfinnes å sid. 38 i kommissionens betänkande.
Redogörelse för vad yttrandena över kommissionsförslaget i denna
del innehålla lämnas å sid. 148 i propositionen.

I det till lagrådet remitterade förslaget stadgades i slutbestämmelserna, att
lagen skulle träda i kraft den 1 juli 1935 och gälla till och med den 31 december
1938; dock att lagen skulle äga tillämpning även efter sistnämnda dag,
såvitt anginge påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet ägt
rum i strid mot densamma. Vad i 11 § stadgats skulle äga tillämpning, även
örn förbindelse som där avsåges givits i avtal som träffats före lagens ikraftträdande.

Vid remissen till lagrådet anförde departementschefen:

Rör egen del förordar jag att lagen må träda i kraft den 1 juli 1935 och att
dess giltighetstid må utlöpa ett år tidigare än enligt kommissionsförslaget.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att skada, som under lagens giltighetstid
förorsakats genom ett med skadeståndspåföljd belagt förfarande, skall
ersättas enligt de i lagen angivna grunderna även efter utgången av sagda
tid. Har någon under samma tid gjort sig skyldig till förfarande som enligt
18 § medför straffansvar, bör även sådan påföljd kunna inträda sedan lagen
i övrigt upphört att gälla. Härom erfordras dock föreskrift i övergångsbestämmelserna.

Det torde med hänsyn bland annat till vad nu anförts få förutsättas att de
i lagen föreskrivna processuella anordningarna kunna bliva av betydelse efter
den angivna slutdagen, övergångsbestämmelserna ha fördenskull erhållit sådan
avfattning att även rättegångsreglerna blivit tillämpliga efter nämnda dag i
den mån det erfordras för prövning av mål hänförande sig till förhållanden
som inträffat därförut.

Bland övergångsbestämmelserna har intagits en föreskrift örn tillämpning
av regeln i 11 § även å anställningsavtal, slutna före lagens ikraftträdande.

Lagrådet förordade, att tiden för lagens giltighet förlängdes åtminstone ett
eller annat år utöver den föreslagna tiden. Lagrådet hemställde vidare, att
örn det av lagrådet framställda förslaget till ny avfattning av 11 § godtoges,
vad i övergångsbestämmelse rörande denna paragraf införts, måtte utgå. Skulle
vad lagrådet hemställt beträffande sistnämnda paragraf ävensom 4 § i vad
dessa paragrafer anginge giltigheten av vissa avtalsbestämmelser icke vinna
beaktande, förordade lagrådet, att vad anginge tillämpningen av 4 och 11 §§
å avtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande, övergångsbestämmelser måtte
införas av liknande beskaffenhet som de, vilka gällde enligt 1 § andra stycket
i promulgationslagen till lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

Rörande de skäl, lagrådet anfört för sin ståndpunkt, hänvisas till sid. 189 i
propositionen.

Departementschefen ansåg sig icke kunna biträda lagrådets förslag.

Departementschefens motivering härför återfinnes å sid. 200 i propositionen.

Propositionens förslag är likalydande med det remitterade förslaget.

I fråga örn slutbestämmelserna framställas yrkanden i tre motioner.

I motionen II: 495 hemställes, att kommissionsförslaget måtte antagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

10

146

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

TJtskottet.

Det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder skiljer sig beträffande slutbestämmelserna så tillvida
från propositionens förslag, som slutdagen för lagens giltighetstid satts till
den 31 december 1940, motsvarighet saknas till stadgandet i propositionsförslaget
om särskild tillämpning av 11 § i samma förslag samt bestämmelse
upptagits rörande utseendet första gången av de i lagutkastet föreslagna ytterligare
ledamöterna av arbetsdomstolen och ersättarna för dem.

Då viss tid erfordras för att organisera den särskilda domstolen och allmänheten
bör erhålla en icke alltför kort tidsfrist för att sätta sig in i den
nya lagstiftningen, har utskottet föreslagit, att lagen skall träda i kraft den 1
oktober 1935. I fråga örn lagens giltighetstid föreslår utskottet att denna
skall utgå den 30 september 1939. En följd härav blir att förslag till ny lagstiftning
i ämnet icke behöver framläggas tidigare än vid 1939 års riksdag.
Ökad erfarenhet kan alltså erhållas, innan utredning rörande lagens verkningar
behöver igångsättas.

Den i sista stycket i propositionen upptagna övergångsbestämmelsen har utskottet
ansett böra bibehållas. Det har nämligen icke synts utskottet lämpligt
att olika regler skulle gälla för arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda
på samma arbetsplats, beroende på örn de anställts före eller efter lagens
ikraftträdande. Någon ändring i avfattningen med hänsyn till de ändringar,
som utskottet föreslagit i 10 och 11 §§ i propositionen (15 och 16 §§ i utskottets
förslag), torde icke vara erforderliga. Sista stycket i propositionen upptages
därför, allenast med en jämkning beträffande paragrafhänvisningen, jämväl i
utskottets förslag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

147

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan
därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal,

dels ock annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av flera i
samverkan eller eljest är till avsevärt men för den angripne.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar
gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd, där ej annat följer av
vad i denna lag stadgas.

2 §.

Kollektiv stridsåtgärd må ej i fall,
som avses i denna lag, eller eljest i
anledning av motsättning på det ekonomiska
området mellan särskilda
parter vidtagas av annan än förening,
i vars verksamhet ingår att företaga
sådan åtgärd. Vad sålunda stadgas
skall icke gälla:

1. vid arbetstvist beträffande arbetsinställelse,
som, utan samband med
blockad eller bojkott, vidtages av part
mot hans motpart i tvisten eller av
oorganiserade arbetare å viss arbetsplats
i anslutning till en av behörig
förening för dess medlemmar å arbetsplatsen
anordnad sympatiåtgärd, som
är tillåten enligt denna lag;

2. vid annan ekonomisk motsättning
beträffande kollektiv stridsåtgärd, som
part företager mot sin motpart för att

148

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

förmå denne att, utan slutande av avtal,
i förhållande till angriparen tilllämpa
vissa priser eller dylikt.

Där förening med verksamhet, som
i första stycket sägs, utgör huvudorganisation
i förhållande till andra
dylika föreningar, ankommer vidtagandet
av kollektiv stridsåtgärd på
huvudorganisationen.

3 §.

Förening, som vill förbehålla sig
att vidtaga kollektiv stridsåtgärd enligt
vad i 2 § är stadgat, vare pliktig
att hos länsstyrelsen i det län, där
föreningen har sitt säte, ställa säkerhet
för skadestånd, som föreningen
kan bliva förpliktad utgiva enligt
denna lag. Har förening, som ställt
säkerhet, medgivit att densamma må
gälla även för underlydande förening,
som vill förbehålla sig att vidtaga kollektiv
stridsåtgärd enligt vad i 2 § är
stadgat, och möter ej i säkerhetens beskaffenhet
hinder härför, vare sistnämnda
förening befriad från Säkerhets
ställande. Sådant medgivande
må när som helst återkallas men
skall ändock gälla i fråga örn skadestånd
för åtgärd, som vidtagits inom
fjorton dagar frän det återkallelsen
kommit vederbörande länsstyrelse tillhanda.

Har förening, som i första stycket
sägs, icke inom en månad efterkommit
länsstyrelsens anmaning att lämna
uppgift, som avses i 5 § första stycket
under 3., eller att ställa ytterligare säkerhet
på sätt i 6 § andra stycket
sägs, vare beträffande behörigheten
att vidtaga kollektiv stridsåtgärd så
ansett som örn säkerhet ej blivit ställd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

149

(Kungl. Mårts förslag.) (Utskottets förslag.)

Utan hinder av vad i denna paragraf
är stadgat åge förening, vilken
är part i arbetstvist rörande kollektivavtals
ingående, mot sin motpart
vidtaga arbetsinställelse jämte arbetsblockad.

4 §.

Säkerhet, som avses i 3 § första
stycket första punkten, skall gälla
det belopp länsstyrelsen bestämmer
med tillämpning av följande grunder:

1. för arbetsgivarförening: femtusen
kronor för varje påbörjat antal av
femtusen arbetare, som av föreningens
medlemmar sysselsättas;

2. för fackförbund, fackförening
eller annan sådan förening av arbetare
samt för förening huvudsakligen
bestående av jordbrukare eller av hyresgäster:
femtusen kronor för varje
påbörjat antal av femtusen medlemmar; 3.

för förening, huvudsakligen bestående
av köpmän eller andra näringsidkare,
vilka hava skyldighet att
föra handelsböcker: femtusen kronor
för varje påbörjat antal av femhundra
medlemmar;

4. för annan förening: femtusen kronor
för varje påbörjat antal av ettusen
medlemmar.

Såsom medlem anses vid tillämpning
av dessa bestämmelser jämväl
den som är medlem i underlydande
förening. Antalet medlemmar bedömes
med hänsyn till förhållandet vid
utgången av året näst före det, då säkerheten
ställes, och antalet arbetare
efter genomsnittliga antalet sysselsatta
arbetare under förstnämnda år.

Högsta belopp, för vilket säkerhet
behöver ställas, vare femtiotusen kro -

nor.

150

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Säkerheten skall utgöras av ''penningar
eller ock av föreningen tillhöriga
värdehandlingar eller borgen som länsstyrelsen
godkänner.

5 §.

Förening, som ställer säkerhet, vare
pliktig att vid säkerhetens ställande
och eljest, efter anmaning, till
länsstyrelsen ingiva:

1. föreningens stadgar, innefattande
bestämmelser huru beslut skall
åstadkommas och val av styrelse äga
rum;

2. uppgift å de personer, som hava
säte i föreningens styrelse eller som
eljest äga företräda föreningen, ävensom
å deras adresser;

3. uppgift å antalet medlemmar i
föreningen jämte underlydande föreningar
eller i fall, som avses i 4 §
första stycket under 1., å antalet arbetare.

Förening, som jämlikt 3 § första
stycket andra punkten vill åberopa av
överordnad förening ställd säkerhet,
skall till vederbörande länsstyrelse ingiva,
förutom stadgar och uppgifter
som ovan sagts, skriftligt medgivande
av den överordnade föreningen samt
bevis örn den ställda säkerhetens belopp
och beskaffenhet.

Sker ändring i föreningens stadgar
eller i förhållande, som under 2. sägs,
vare föreningen pliktig att omedelbart
göra anmälan härom hos länsstyrelsen.
Vad nu är sagt galle ock då beträffande
antalet medlemmar eller arbetare
skett ändring av beskaffenhet
att, med hänsyn till bestämmelserna i
•1 §, höjning av säkerheten bör äga

rum.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

151

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §.

Ej må säkerhet tagas i mät för annan
fordran än som avses i 3 § första
stycket.

Har säkerhet blivit tagen i anspråk
för gäldande av fordran som nu sagts
eller föreligger anledning till höjning
av säkerheten eller finnes densamma ej
längre betryggande, skall länsstyrelsen
anmana föreningen att ställa ytterligare
säkerhet.

Avstår förening från behörighet att
vidtaga kollektiv stridsåtgärd, för vilken
säkerhet är erforderlig, eller inträffar
förhållande av beskaffenhet att
säkerheten må nedsättas, åge föreningen
på ansökan helt eller till viss del
återfå densamma, där länsstyrelsen finner
skäl till antagande, att säkerheten
eller den del därav som föreningen vill
återfå ej behöver tagas i anspråk på
grund av stridsåtgärd, som redan vidtagits,
eller för skadestånd varför säkerheten
må häfta på grund av medgivande,
varom i 3 § första stycket
sägs.

Har förening avstått från behörighet
att vidtaga kollektiv stridsåtgärd,
för vilken säkerhet är erforderlig,
eller har behörigheten upphört på
grund av förhållande, varom i 3 §
sägs, skall länsstyrelsen underrätta
de personer, som hava säte i föreningens
styrelse eller eljest äga företräda
föreningen, örn behörighetens upphörande,
därest ej skäl föreligger till
antagande att de dessförutan äga kännedom
härom.

Om vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

2 §. 7 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,
politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom.

152

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §• 8 %.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk
tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
i vedergällningssyfte ej vidtagas
mot någon som haft del i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan
i anledning av hans förhållande
till tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats
eller det förhållande varom
fråga är dessförinnan upphört.

Vad i andra stycket stadgas skall
dock ej avse stridsåtgärd i anledning
av förhållande som i 10 § under 1—3
åsyftas, såvida åtgärden icke är att
hänföra till förföljelse som i 2 § sägs.

i §. 9 §.

I förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare så ock mellan parter i andra
ekonomiska förhållanden skall föreningsrätten å ömse sidor lämnas okränkt.
Stridsåtgärd må sålunda ej vidtagas från ena partens sida, såframt därmed
åsyftas att hindra någon å andra sidan att inträda i eller förmå honom att
utträda ur förening eller annan sammanslutning. Stridsåtgärd må ej heller
vidtagas från ena partens sida mot någon å andra sidan i anledning av hans
verksamhet för åstadkommande av sammanslutning eller kollektivavtal.

Vad i första stycket stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i kollektivavtal, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej
må vara medlem av förening, som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. Ej heller skall stadgandet äga
tillämpning å stridsåtgärd för åstadkommande av föreskrift varom nu sagts
eller å uppsägning som grundas på sådan föreskrift.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk
tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
i vedergällningssyfte ej vidtagas
mot någon som varit part i
tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan
i anledning av hans förhållande
till tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats.

5 §. 10 §.

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller
egna eller makes föräldrar eller syskon driver näring eller utför arbete för
egen räkning, må kollektiv stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av
tvist rörande arbetsförhållandet.

6 §. 11 §.

Stridsåtgärd må ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att förskaffa

någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller att förmå

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

153

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

någon att avstå från honom tillkommande arbetslön eller att eljest bereda sig
eller annan obehörig vinning.

Ej heller må stridsåtgärd vidtagas i syfte att indriva betalning av någon,
som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse vartill gälden
hänför sig, så framt han varken är betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet
baft eller bort hava kunskap örn dess förhandenvaro.

7 §. 12 §.

Örn förbud mot stridsåtgärder i vissa fall är stadgat i lagen örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

8 §.

I anledning av sådan motsättning
till part, som enligt 2—6 §§ eller eljest
enligt lag icke må föranleda
stridsåtgärd mot denne, må ej stridsåtgärd
av något slag riktas mot tredje
man. Lag samma vare beträffande
stridsåtgärd i anledning av sådan motsättning
till part, varom i 3 § sista
stycket är fråga.

13 §.

I anledning av sådan motsättning
till part, som enligt 7—11 §§ eller eljest
enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd
mot denne, må ej stridsåtgärd
av något slag riktas mot tredje man.
Ej heller må stridsåtgärd riktas mot
tredje man för att förmå part att inträda
i eller hindra honom att utträda
ur förening eller annan sammanslutning.

9 §. U §.

I tvist örn ingående av avtal rörande arbets- eller transportprestation, köp,
arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant
avtal må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden, stridsåtgärd
ej riktas mot tredje man såsom medel att påverka parten. Lika med tvist örn
avtals ingående anses tvist örn dess tillämpning.

Vad i första stycket stadgas skall ock gälla, där någon vill förmå annan, till
vilken han står i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande
till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse.

I konkurrenstvist rörande kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfälle
eller dylikt må, ehuru stridsåtgärd mot part i tvisten icke är förbjuden,
kollektiv stridsåtgärd ej riktas mot tredje man för att förmå honom att
avbryta sina ekonomiska förbindelser med parten eller vidtaga annan liknande
åtgärd mot denne.

154

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

10 §.

Det i 9 % stadgade skydd för tredje
man skall icke tillkomma:

1. medlem av en i tvisten invecklad
förening, där han, annorledes än genom
utförande av skyddsarbete, till
fördel för motparten åsidosatt sina
förpliktelser gentemot föreningen i avseende
å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört
blockerat arbete av annan art än
skyddsarbete, såframt icke blockaden
är stridande mot lag eller föreningsstadgar; 3.

den som under arbetstvist anställt
arbetare, vilken i anledning av
tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts
från sådant, såframt icke utestängningen
är stridande mot lag eller
för eninge stadgar;

(Utskottets förslag.)

15 §.

1 mom. Det i U § stadgade skydd
för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad
förening, som i 2 § avses, där
han, annorledes än genom utförande av
skyddsarbete, till fördel för motparten
åsidosatt sina förpliktelser gentemot
föreningen i avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört
blockerat arbete av annan art än
skyddsarbete, såframt icke blockaden
är stridande mot lag;

3. den som för utförande av annat
arbete än skyddsarbete under arbetstvist
anställt arbetare, vilken i anledning
av tvisten nedlagt arbete eller ock
utestängts från sådant, såframt icke
utestängningen är stridande mot lag;

4. Den som under tvisten lämnat part ekonomiskt understöd eller efter
omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit
honom ;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i
aktiebolag, som är part i tvisten, eller är delägare utan begränsad ansvarighet
i handelsbolag, som är part i tvisten;

6. aktiebolag, vari part i tvisten
äger aktier till belopp överstigande
hälften av aktiekapitalet, eller handelsbolag,
vari part i tvisten är delägare
utan begränsad ansvarighet.

Till skyddsarbete hänföres arbete,
som icke kan anstå utan fara för människor
eller för skada å byggnader eller
andra anläggningar, fartyg, maskiner,
husdjur eller dylikt. Lika med
skyddsarbete anses arbete, som någon
är pliktig att utföra på grund av särskild
föreskrift i lag eller författning,
så ock arbete vars eftersättande kan
medföra ansvar för tjänstefel.

2 mom. Till skyddsarbete hänföres
arbete, som icke kan anstå utan fara
för människor eller för skada å byggnader
eller andra anläggningar, fartyg,
maskiner, husdjur, varulager eller
dylikt ävensom arbete med bärgning
av mogen gröda och därmed jämställda
produkter. Vad örn skyddsarbete
är stadgat skall gälla dels arbete,
som någon är pliktig att utföra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

155

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

11 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,
tjänsteman eller därmed jämställd
ej pliktig att utom de göromål,
som eljest av honom fullgöras, utföra
annat arbete än i 10 § sista stycket
sägs, ändå att han därtill förbundit
sig.

12 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må
stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed
åsyftas att genom en utvidgning av
ursprunglig arbetstvist rörande upprättande
av kollektivavtal bispringa
part i denna (sympatiåtgärd). Sådan
åtgärd må ej omfatta annat än arbetsinställelse
jämte arbetsblockad ävensom
vägran att taga befattning med
varor, vilka äro avsedda för eller härröra
från rörelse som drives av part i
der ursprungliga tvisten.

på grund av särskild föreskrift i lag
eller författning eller vars eftersättande
kan medföra ansvar för tjänstefel,
dels arbete för åstadkommande och
spridande av meddelande från offentlig
myndighet eller av tryckalster utgörande
offentligt tryck, där Konungen
finner hänsyn till det allmännas
välfärd kräva arbetets utförande, dels
ock, såvitt angår arbetsledare, tjänstemän
eller därmed jämställda, arbete,
som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal,
godkänt av vederbörande
huvudorganisationer av arbetsgivare,
arbetare samt arbetsledare, tjänstemän
eller därmed jämställda.

16 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,
tjänsteman eller därmed jämställd
ej pliktig att utom de göromål,
som eljest av honom fullgöras, utföra
annat arbete än i 15 § 2 mom. avses,
ändå att han därtill förbundit sig.

17 §.

Utan hinder av vad i 14 $ stadgas
må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed
åsyftas att genom en utvidgning
av ursprunglig arbetstvist rörande
upprättande av kollektivavtal bispringa
part i denna (sympatiåtgärd). Sådan
åtgärd må ej omfatta annat än ararbetsinställelse
jämte arbetsblockad
ävensom vägran att taga befattning
med varor, vilka äro avsedda för eller
härröra från rörelse som drives av part
i den ursprungliga tvisten.

156

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Om skadestånd.

13 §.

Ellvar som vidtagit stridsåtgärd
eller annan åtgärd, vilken enligt denna
lag ej må äga rum, eller som, efter
det förbud mot kollektiv stridsåtgärd
jämlikt denna lag meddelats, uppmanat
eller eljest sökt förmå annan att
deltaga däri, vare skyldig ersätta skada
som av förfarandet kommit.

Äro flera ansvariga för skada, skall
skadeståndsskyldigheten dem emellan
fördelas efter den större eller mindre
skuld som prövas ligga envar till last.

18 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller
annan åtgärd, vilken enligt 7, 8, 9, 10,
11, 13 eller 14 § ej må äga rum, eller,
efter det förbud mot kollektiv stridsåtgärd
som där avses jämlikt denna
lag meddelats, uppmanat eller eljest
sökt förmå annan att deltaga däri,
vare skyldig ersätta skada som av förfarandet
kommit.

''Ålägges skadeståndsskyldighet flera,
skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas
ligga envar till last. Föres, sedan
skadeståndsskyldighet ålagts någon,
av den skadelidande talan mot annan,
må i den mån det finnes skäligt
denne förpliktas att gemensamt med
den förre, en för båda och båda för en,
gälda skadestånd.

lag, tillika brytande av anlag
icke äga tillämpning såvitt angår

Innefattar förfarande, som strider mot denna
nät avtal än kollektivavtal, skall denna
skadestånd på grund av avtalsbrottet.

14 §.

Har medlem i förening i anledning
av tvist, vari föreningen är eller varit
invecklad, gjort sig skyldig till sådant
förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,
när den erhåller kännedom
därom, pliktig att söka hindra honom
från att fortsätta förfarandet.

19 §.

Bär de som äga företräda förening,
varom i 2 § sägs, å föreningens vägnar
besluta stridsåtgärd eller annan åtgärd,
vilken enligt 7, 8, 9, 10, 11, 13
eller 14 § ej må äga rum, vare föreningen
pliktig ersätta skada, som kommer
av åtgärden.

20 §.

Har medlem i förening, varom i 2 §
sägs, i anledning av tvist, vari föreningen
är eller varit invecklad, gjort sig
skyldig till sådant förfarande som avses
i 18 §, vare föreningen, när den erhåller
kännedom därom, pliktig att
söka hindra honom från att fortsätta
förfarandet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

157

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta
därav uppkommen skada.

Yad nu sagts om förening gälle även örn förbund av flera föreningar och
skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten
förening som medlem därav.

15 §. 21 §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må
skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.

16 §. * 22 §.

Var som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöra sin
talan inom två år från avslutande av den åtgärd varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

Om meddelande av förbud m. m.

17 §. 23 §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller
framställt hot örn sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela
förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen
tillika, där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat
åtgärden att ej mindre inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes
införa meddelande örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger
på den förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant
kungörande, än även på sätt domstolen bestämmer avlysa åtgärden.

Uppsägning av arbets- eller hyres- Uppsägning av arbetsavtal i strid
avtal i strid mot denna lag vare ogill; mot denna lag vare ogill; och äger dom -

och äger domstolen, där sådan uppsägning
skett, på talan därom meddela
föreskrift om återställande av förhållande
som rubbats genom uppsägningen.

stolen, där sådan uppsägning skett, på
talan därom föreskriva, att arbetaren
skall återtagas i arbetet.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,
meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,
där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är

158

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

(Kungl. Maj.ts förslag.) Utskottets förslag.)

fråga är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som
helst återkallas av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal
eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet, där förbudet
bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat beslut.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat
vid det förfarande varom fråga är.

18 § [1 och 2 st.]

Envar som åsidosätter förbud eller
föreskrift enligt 17 § genom att uppmana
eller eljest söka förmå annan att
deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller
genom att vidtaga eller fortsätta annan
stridsåtgärd dömes till dagsböter.

24 §.

Envar som åsidosätter förbud eller
föreskrift enligt 23 § genom att uppmana
eller eljest söka förmå annan att
deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller
genom att vidtaga eller fortsätta annan
stridsåtgärd dömes till dagsböter.

Åsidosättes föreläggande örn avlysande av stridsåtgärd och fortgår stridsåtgärden,
straffes den försumlige såsom i första stycket sägs.

18 § [3 och 4 st.]

Där förfarande som ovan s/ägs tillika
är belagt med straff jämlikt annan lag

25 §.

Vidtager någon kollektiv stridsåtgärd
utan att jämlikt 2 eller 3 § vara
därtill behörig straffes med dagsböter.
Har åtgärden vidtagits av annan
än förening, vare ock envar som uppmanar
eller eljest söker förmå annan
att deltaga i åtgärden dömd till ansvar
som nu sagts.

26 §.

Lämnar någon i uppgift eller anmälan,
som avses i 5 §, mot bättre vetande
oriktigt meddelande, straffes med
dagsböter.

Åsidosättes föreskrift, som i 5 §
sista stycket är meddelad, straffes den
försumlige med böter från och med
fem till och med tvåhundra kronor.

27 §.

Där förfarande, som är straffbart
enligt denna lag, tillika är belagt med

Andra lagutskottets utlåtande Nr %9.

159

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller författning, skall särskilt straff straff jämlikt annan lag eller författådömas
enligt denna lag. ning, skall särskilt straff ådömas en ligt

denna lag.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Om rättegången.

19 §. 28 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av en för
hela riket gemensam domstol, benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder.

Domstolen skall hava sitt säte i Stockholm samt bestå av ordförande och åtta
ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ordföranden och en
ledamot, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och
i domarvärv erfarna. En ledamot skall äga särskild insikt och erfarenhet i
såväl arbetsförhållanden som ekonomiska förhållanden i allmänhet. Bland övriga
ledamöter skola finnas företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen
som beröras av denna lag. För vice ordföranden och övriga ledamöter
förordnar Konungen ersättare.

Domstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter
och ersättare, som företräda särskilda intressen, tillkalle ordföranden dem
som i det särskilda fallet äga största sakkunskap, därvid ock iakttages att
motsatta intressen örn möjligt bliva i lika mån företrädda.

20 §.

Vid domstolen skola vara anställda
en eller, där så erfordras, flera åklagare
för utförande av allmänt åtal i
mål varom i 18 § sägs. Åklagare förordnas
av Konungen.

21 §.

Talan om förbud eller föreskrift enligt
17 % må föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet därom
blivit kränkt, av sammanslutning
för främjande av närings- eller yrkesintressen,
av vilken denne är medlem,
såframt sammanslutningen äger kära
inför domstol.

Talan om ansvar enligt 18 § må föras,
förutom av åklagaren och måls -

29 §.

Vid domstolen skola vara anställda
en eller, där så erfordras, flera åklagare
för utförande av allmänt åtal i
mål varom i 24—26 §§ sägs. Åklagare
förordnas av Konungen.

30 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt
23 § må föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet därom
blivit kränkt, av sammanslutning
för främjande av närings- eller yrkesintressen,
av vilken denne är medlem,
såframt sammanslutningen äger kära
inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 24 eller 25 §
må föras, förutom av åklagaren och

160

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (TJtäkottets förslag.)

ägande, av sammanslutning som nyss målsägande, av sammanslutning som
sagts. nyss sagts.

22 §. 31 §.

Grundas en vid domstolen anhängiggjord talan därå att visst förfarande
strider, förutom mot vad i denna lag är stadgat, jämväl mot kollektivavtal
eller lagen örn kollektivavtal, må domstolen till prövning upptaga talan även
i vad den grundas å sådan omständighet.

Yppas eljest i mål vid domstolen för ekonomiska stridsåtgärder tvist örn
fråga, vilken är av beskaffenhet att enligt lagen örn arbetsdomstol böra avgöras
av arbetsdomstolen, och är målets utgång därav beroende, äger förstnämnda
domstol pröva jämväl denna fråga. Dock må domstolen, där det finnes
lämpligt, hänvisa parterna att vid arbetsdomstolen utföra sin talan beträffande
frågan; och skall i ty fall målet vila i avbidan på dennas avgörande.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska
stridsåtgärder och rättegången
därstädes skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat
dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn
arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14
samt 16 §§ lagen örn fri rättegång. I
mål örn meddelande av förbud eller
föreskrift enligt 17 § så ock i mål örn
ansvar enligt 18 § må domstolen anlita
polismyndighet för verkställande
av erforderlig undersökning.

32 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska
stridsåtgärder och rättegången
därstädes skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat
dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn
arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14
samt 16 §§ lagen örn fri rättegång. I
mål örn meddelande av förbud eller
föreskrift enligt 23 § så ock i mål örn
ansvar enligt 24 eller 25 § må domstolen
anlita polismyndighet för verkställande
av erforderlig undersökning.

Särskilda föreskrifter.

24 §. 33 §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att
den förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst
hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §
strafflagen; ej heller skall bot örn åtgärd varom nu sagts föranleda straff enligt
15 kap. 23 § strafflagen.

25 §. 34 §.

Närmare föreskrifter örn tillämpningen av vad i denna lag stadgas örn rättegången
meddelas av Konungen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

161

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Denna lag skall träda i kraft den
1 juli 1935 och gälla till och med den
31 december 1938; dock att lagen skall
äga tillämpning även efter sistnämnda
dag, såvitt angår påföljd av förfarande
vilket under tiden för lagens
giltighet ägt rum i strid mot densamma.

Vad i 11 § stadgas skall äga tillämpning,
även örn förbindelse som där
avses givits i avtal som träffats före
lagens ikraftträdande.

Utskottets förslag.)

Denna lag skall träda i kraft den
1 oktober 1935 och gälla till och med
den 30 september 1939; dock att lagen
skall äga tillämpning även efter sistnämnda
dag, såvitt angår påföljd av
förfarande vilket under tiden för lagens
giltighet ägt rum i strid mot
densamma.

Vad i 16 § stadgas skall äga tillämpning,
även örn förbindelse som
där avses givits i avtal som träffats
före lagens ikraftträdande.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maji anhålla,
att Kungl. Maji ville låta verkställa en skyndsam utredning
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning,
som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönef
ordringar;

C) att motionerna

I: 280 av herr Hamrin m. fl. och II: 499 av herr Andersson
i Rasjön m. fl.,

1:283 av herr Johansson, Johan Bernhard m. fl. och II:
489 av herr Lindman m. fl., samt

11:495 av herr Sandberg,

samtliga såvitt de blivit föremål för behandling i detta utlåtande,
ävensom

1:287 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och 11:500 av herr
Olsson i Närlinge m. fl.,

i den mån de icke blivit beaktade genom vad utskottet under
A) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

D) att motionerna

I: 276 av herr Hansson, Sigfrid,

1:277 av herr Hansson, Sigfrid,

I: 278 av herrar Wangson, Otto, och Ström, Fredrik, samt
11:486 av herr Frankenberg m. fl.,

I: 279 av herr Hagman,

1:281 av herr Lindley m. fl. och 11:494 av herrar Lovén
och Lindberg i Stockholm,

1:282 av herr Hansson, Sigfrid,

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 29.

11

162

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

1:286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson saint II:
498 av herr Björck i Kristianstad m. fl.,

1:288 av herr Branting,

1:289 av herr Reuterskiöld,

II: 127 av herr Ström m. fl.,

II: 482 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors,

II: 483 av herr Lindberg i Stockholm,

11:487 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,

11:496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng, samt
11:497 av herr Danielsson m. fl.

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson,1 Frändén,
Sam Larsson,2 Hagman,3 Gustaf Tamm, P. Sandström, Norman,4 Knut Petersson5
och Forslund;

från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar, Linnér, Hage,
Johanson i Hallagården, Johanson i Stockholm, Olovson i Västerås och Sandström
i Sollefteå.

1 Ej närvarande vid behandlingen av 1 § i ntskottets lagförslag.

2 Ej närvarande vid behandlingen av 25—28 §§ i utskottets lagförslag.

3 Ej närvarande vid behandlingen av 2 och 24 §§ i ntskottets lagförslag.

4 Närvarande endast vid behandlingen av 1, 2 och 24 §§ i ntskottets lagförslag.
6 Närvarande endast vid behandlingen av 25—28 §§ i utskottets lagförslag.

Reservationer

1) av herrar K. G. Westman och Johanson i Hallagården,
vilka med biträdande av utskottets förslag i övrigt beträffande följande
paragrafer yrkat:

15 §.

att det stycke i utskottets motivering å sid. 99, som börjar med »Utskottet
har» och slutar med »som rättsstridiga», bort utgå

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

163

samt att till lagtexten i 1 morn. under 2. skulle fogas det förbehåll, att,
därest fortsatt drift vore avgörande för ett företags bestånd, domstolen borde
på ansökan av ett antal oorganiserade arbetare, utgörande minst en tredjedel
av arbetsstyrkan, kunna meddela de oorganiserade arbetare, som önskade kvarstanna
i arbetet, tredje mans skydd.

17 §.

att det stycke i utskottets motivering å sid. 109, som börjar med »Av den»
och slutar med »kommissionens förslag», bort utgå och ersättas med »Utskottet
ansluter sig till propositionens förslag med det tillägg, att vägran, varom
i paragrafen sägs, ej må avse varor, vilka äro att hänföra till lättförstörbara
livsmedel»

ävensom att paragrafen bort erhålla följande lydelse:

»Utan hinder---- — — ursprungliga tvisten. Vägran som nu sagts må

ej avse varor, vilka äro att hänföra till lättförstörbara livsmedel.»

24 §.

att i utskottets motivering å sid. 130 orden »Utskottet ansluter sig i denna
del till propositionen. I 24 § i utskottets förslag utgöres således straffsatsen
av dagsböter» bort utgå och ersättas med »Utskottet ansluter sig till propositionens
utgångspunkt men har ansett, att man för det fall att straff för åsidosättande
av förbud eller föreskrift enligt 23 § tidigare ådömts en person, ej
kan stanna vid att som straffsats upptaga uteslutande dagsböter utan att för
sådant fall bör finnas möjlighet att döma till fängelse i högst sex månader»,

samt att paragrafen bort erhålla följande lydelse:

»Envar som----- — till dagsböter. Har straff för åsidosättande av

förbud eller föreskrift enligt 23 § tidigare ådömts honom, må till fängelse
i högst sex månader dömas.

Åsidosattes föreläggande om avlysande av stridsåtgä.rd och fortgår stridsåtgärder
straffes den försumlige med dagsböter.»

2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage och
Olovson i Västerås, vilka anfört:

Behandlingen av frågan om skydd för tredje man under ekonomiska konflikter
har efterhand som den fortskridit alltmera visat att man här rör sig på
ett ömtåligt område och att stora svårigheter möta för en sådan avvägning av
lagstiftningen, att denna icke blir ensidig eller förhindrar en naturlig rörelsefrihet
för de ekonomiska organisationerna. Från början medveten härom har
man inom arbetarrörelsen ställt sig kritisk mot kravet på en dylik lagstiftning.
Man har emellertid icke ställt sig principiellt avvisande. Ett uttryck
härför gav landsorganisationen i sitt utlåtande över det s. k. bergendalska

164

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

lagutkastet, vari förklarades att fackföreningsrörelsen icke av principiella
skäl motsätter sig en lagstiftning till skydd för tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter.

Mot det bergendalska utkastet kunde emellertid riktas anmärkningar av sådan
beskaffenhet, att landsorganisationen för sin del fann sig böra bestämt
avstyrka dess upphöjande till lag. Att denna ståndpunkt var välgrundad
framgick bl. a. därav, att den s. k. trettonmannakommissionen i sitt förslag i
ärendet i icke ringa utsträckning beaktade anmärkningarna. Aven mot sistnämnda
förslag kunde dock sådana anmärkningar göras, att landsorganisationen
måste avstyrka att det upphöjdes till lag.

I den framlagda propositionen har sådan hänsyn tagits till erinringarna
från bl. a. fackföreningsrörelsens sida att vi kunnat ansluta oss till de grunder
för en lagstiftning, som innefattas i propositionen. I den mån utskottets
förslag överensstämmer med propositionens, ha vi sålunda under behandlingen
i utskottet medverkat till detsamma. Vi ha dessutom givit vår anslutning till
vissa smärre jämkningar i propositionens lagtext.

I några punkter av större vikt innehåller utskottets förslag avvikelser från
propositionen, som vi icke kunnat godtaga. Dessa avvikelser äro följande.

Utskottet har i 2—6 §§ samt 25—26 §§ infört bestämmelser angående behörighet
att vidtaga stridsåtgärder, vilka bestämmelser till sin tankegång
överensstämma med behörighetsreglerna i trettonmannakommissionens förslag.
Ehuru väl åt dessa föreskrifter givits en ur vår synpunkt bättre utformning
än motsvarande regler fått i trettonmannakommissionens förslag, ha vi dock
på de allmänna skäl, som i propositionen anförts, motsatt oss dylika behörighetsreglers
införande i lagen.

Utskottet föreslår i 8 § ett absolut förbud för repressalieåtgärder mot osolidariska
efter avslutandet av en konflikt. Vi ha i anslutning till propositionens
ståndpunkt yrkat att 3 § tredje stycket i propositionens lagtext skall bibehållas.

Vad angår definitionen av skyddsarbete har utskottet utvidgat propositionens
förslag. Vi ha motsatt oss införandet i 15 § 2 mom. i utskottets text av
dels ordet »varulager», dels ock orden »arbete med bärgning av mogen gröda
och därmed jämställda produkter».

I anslutning till den ståndpunkt vi salunda inom utskottet intagit, yrka vi
här nedan vid särskilt angivna punkter ändringar i den av utskottet föreslagna
lagtexten.

Vi få sålunda hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga följande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

165

(Utskottets förslag.)

(Reservanternas förslag.)

Lag

örn lissa ekonomiska stridsåtgärder.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser. nledande bestämmelser.

1 §•

Med stridsåtgärd —-------------lag stadgas.

2 §•

Kollektiv stridsåtgärd---på

huvudorganisationen.

3 §•

Förening, som ■— --jämte ar betsblockad.

4 §•

Säkerhet, som — ■—- -— länsstyrelsen
godkänner.

5 §•

Förening, som — —- — äga rum.

6 §■

Ej må---kännedom härom.

Örn vissa stridsåtgärder med omedelbart syfte (stridsåtgärder mot part).

7 §. 2 §.

Stridsåtgärd----------------mot honom.

8 §. 3 §.

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
i vedergällningssyfte ej vidtagas mot någon som varit part i tvisten.

Ej heller må stridsåtgärd mot annan i anledning av hans förhållande till
tvist vidtagas, sedan tvisten avslutats.

Vad i andra stycket stadgas skall
dock ej avse stridsåtgärd i anledning
av förhållande som i 10 § 1 mom. un -

166

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.) (Reservanternas förslag.)

der 1—3 åsyftas, såvida åtgärden icke
är att hänföra till förföljelse som i
2 § sägs.

9 §• 4 §.

I förhållandet-------------— sådan föreskrift.

10 §. 5 §.

När någon--- ------------rörande arbetsförhållandet.

11 §•

Stridsåtgärd må

12 §.

Om förbud----

6 §•

- dess förhandenvaro.
7 §•

— örn kollektivavtal.

Om stridsåtgärder med medelbart syfte (stridsåtgärder mot tredje man).

13 §.

I anledning av sådan motsättning
till part, som enligt 7—11 §§ eller eljest
enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd
mot denne, må ej stridsåtgärd
av något slag riktas mot tredje man.
Ej heller må stridsåtgärd riktas mot
tredje man för att förmå part att inträda
i eller hindra honom att utträda
ur förening eller annan sammanslutning.

14

I tvist---

8 §•

I anledning av sådan motsättning
till part, som enligt 2—6 §§ eller eljest
enligt lag icke må föranleda stridsåtgärd
mot denne, må ej stridsåtgärd
av något slag riktas mot tredje man.
Ej heller må stridsåtgärd riktas mot
tredje man i anledning av sådan motsättning
till part, varom i 3 § sista
stycket är fråga, eller för att förmå
part att inträda i eller hindra honom
att utträda ur förening eller annan
sammanslutning.

9 §•

- --------- -— mot henne.

15 §.

1 morn. Det i 74 § stadgade skydd
för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad
förening, som i 2 § avses, där

10 §.

1 mom. Det i 9 § stadgade skydd
för tredje man skall icke tillkomma:

1. medlem av en i tvisten invecklad
förening, där han, annorledes än ge -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

167

(Utskottets förslag.)

(Reservanternas förslag.)

nom utförande av skyddsarbete, till
fördel för motparten åsidosatt sina
förpliktelser gentemot föreningen i avseende
å tvisten;

2. den som under arbetstvist utfört
blockerat arbete av annan art än
skyddsarbete, såframt icke blockaden
är stridande mot lag eller företlingsstadgar; 3.

den som för utförande av annat
arbete än skyddsarbete under arbetstvist
anställt arbetare, vilken i anledning
av tvisten nedlagt arbete eller ock
utestängts från sådant, såframt icke
utestängningen är stridande mot lag
eller f wening sstadgar;

part ekonomiskt understöd eller efter

lian, annorledes än genom utförande av
skyddsarbete, till fördel för motparten
åsidosatt sina förpliktelser gentemot
föreningen i avseende å tvisten;

2-. den som under arbetstvist utfört
blockerat arbete av annan art än
skyddsarbete, såframt icke blockaden
är stridande mot lag;

3. den som för utförande av annat
arbete än skyddsarbete under arbetstvist
anställt arbetare, vilken i anledning
av tvisten nedlagt arbete eller ock
utestängts från sådant, såframt icke
utestängningen är stridande mot lag;

4. Den som under tvisten lämnat
omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit
honom;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i
aktiebolag, som är part i tvisten, eller är delägare utan begränsad ansvarighet
i handelsbolag, som är part i tvisten;

2 morn. Till skyddsarbete hänföres
arbete som icke kan anstå utan fara
för människor eller för skada å byggnader
eller andra anläggningar, fartyg,
maskiner, husdjur, varulager eller
dylikt ävensom arbete med bärgning
av mogen gröda och därmed jämställda
produkter. Vad örn skyddsarbete
är stadgat skall gälla dels arbete, som
någon är pliktig att utföra på grund
av särskild föreskrift i lag eller författning
eller vars eftersättande kan
medföra ansvar för tjänstefel, dels arbete
för åstadkommande och spridande
av meddelande från offentlig myndighet
eller av tryckalster utgörande

6. aktiebolag, vari part i tvisten
äger aktier till belopp överstigande
hälften av aktiekapitalet, eller handelsbolag,
vari part i tvisten är delägare
utan begränsad ansvarighet.

2 mom. Till skyddsarbete hänföres
arbete som icke kan anstå utan fara
för människor eller för skada å byggnader
eller andra anläggningar, fartyg,
maskiner, husdjur eller dylikt.
Vad örn skyddsarbete är stadgat skall
gälla dels arbete, som någon är pliktig
att utföra på grund av särskild föreskrift
i lag eller författning eller vars
eftersättande kan medföra ansvar för
tjänstefel, dels arbete för åstadkommande
och spridande av meddelande
från offentlig myndighet eller av
tryckalster utgörande offentligt tryck,
där Konungen finner hänsyn till det
allmännas välfärd kräva arbetets ut -

168

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.)

offentligt tryck, där Konungen finner
hänsyn till det allmännas välfärd kräva
arbetets utförande, dels ock, såvitt
angår arbetsledare, tjänstemän eller
därmed jämställda, arbete, som hänförts
till skyddsarbete i kollektivavtal,
godkänt av vederbörande huvudorganisationer
av arbetsgivare, arbetare samt
arbetsledare, tjänstemän eller därmed
jämställda.

16 §.

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,
tjänsteman eller därmed jämställd
ej pliktig att utom de göromål,
som eljest av honom fullgöras, utföra
annat arbete än i 15 § 2 morn. avses,
ändå att han därtill förbundit sig.

17 §.

Utan hinder av vad i 14 § stadgas
må stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed
åsyftas att genom en utvidgning
av ursprunglig arbetstvist rörande
upprättande av kollektivavtal bispringa
part i denna (sympatiåtgärd). Sådan
åtgärd må ej omfatta annat än ararbetsinställelse
jämte arbetsblockad
ävensom vägran att taga befattning
med varor, vilka äro avsedda för eller
härröra från rörelse som drives av
part i den ursprungliga tvisten.

(Reservanternas förslag.)

förande, dels ock, såvitt angår arbetsledare,
tjänstemän eller därmed jämställda,
arbete, som hänförts till
skyddsarbete i kollektivavtal, godkänt
av vederbörande huvudorganisationer
av arbetsgivare, arbetare samt
arbetsledare, tjänstemän eller därmed
jämställda.

11 §•

Vid arbetsinställelse vare arbetsledare,
tjänsteman eller därmed jämställd
ej pliktig att utom de göromål,
som eljest av honom fullgöras, utföra
annat arbete än i 10 § 2 mom. avses,
ändå att han därtill förbundit sig.

12 §.

Utan hinder av vad i 9 § stadgas må
stridsåtgärd vidtagas, såframt därmed
åsyftas att genom en utvidgning av
ursprunglig arbetstvist rörande upprättande
av kollektivavtal bispringa
part i denna (sympatiåtgärd). Sådan
åtgärd må ej omfatta annat än arbetsinställelse
jämte arbetsblockad ävensom
vägran att taga befattning med
varor, vilka äro avsedda för eller härröra
från rörelse som drives av part i
den ursprungliga tvisten.

Om skadestånd.

18 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller
annan åtgärd, vilken enligt 7, 8, 9,
10, 11, 13 eller 14 § ej må äga rum,
eller, efter det förbud mot kollektiv
stridsåtgärd som där avses jämlikt
denna lag meddelats, uppmanat eller

13 §.

Envar som vidtagit stridsåtgärd eller
annan åtgärd, vilken enligt denna
lag ej må äga rum, eller som, efter
det förbud mot kollektiv stridsåtgärd
jämlikt denna lag meddelats, uppmanat
eller eljest sökt förmå annan att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

169

(Utskottets förslag.) (Reservanternas förslag.)

eljest sökt förmå annan att deltaga deltaga dari, vare skyldig ersätta skadan,
vare skyldig ersätta skada som da som av förfarandet kommit,
av förfarandet kommit.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan
skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan,
må i den mån det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den förre,
en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Innefattar förfarande, som strider mot denna lag, tillika brytande av annat
avtal än kollektivavtal, skall denna lag icke äga tillämpning såvitt angår
skadestånd på grund av avtalsbrottet.

19 §•

Bår de---— av åtgärden.

20 §.

Har medlem i förening, varom, i 2 §
sägs, i anledning av tvist, vari föreningen
är eller varit invecklad, gjort sig
skyldig till sådant förfarande som avses
i 18 §, vare föreningen, när den erhåller
kännedom därom, pliktig att
söka hindra honom från att fortsätta
förfarandet.

Förening, som åsidosätter vad sålunda åligger den, vare skyldig ersätta
därav uppkommen skada.

Vad nu sagts örn förening galle även örn förbund av flera föreningar och
skall, då fråga är örn sådan sammanslutning, såsom medlem anses såväl ansluten
förening som medlem därav.

21 §. 15 §.

Under skadestånd----------------äga rum.

22 §. 16 §.

Var som —--------— — •— •—- —- ----talan förlorad.

14 §.

Har medlem i förening i anledning
av tvist, vari föreningen är eller varit
invecklad, gjort sig skyldig till sådant
förfarande som avses i 13 §, vare föreningen,
när den erhåller kännedom
därom, pliktig att söka hindra honom
från att fortsätta förfarandet.

Om meddelande av förbud m. m.

23 §.

17 §.

Har någon

fråga är.

170

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.)

(Reservanternas förslag.)

24 §.

Envar som åsidosätter förbud eller
föreskrift enligt 23 § genom att uppmana
eller eljest söka förmå annan att
deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller
genom att vidtaga eller fortsätta annan
stridsåtgärd dömes till dagsböter.

18 § [1 oell 2 st.].

Envar som åsidosätter förbud eller
föreskrift enligt 17 § genom att uppmana
eller eljest söka förmå annan att
deltaga i kollektiv stridsåtgärd eller
genom att vidtaga eller fortsätta annan
stridsåtgärd dömes till dagsböter.
Åsidosättes föreläggande örn avlysande av stridsåtgärd och fortgår stridsåtgärden,
straffes den försumlige såsom i första stycket sägs.

25 §.

Vidtager någon--

nu sagts.

26 §.

Lämnar någon
kronor.

tvåhundra

27 §.

Där förfarande, som är straffbart
enligt denna lag, tillika är belagt med
straff jämlikt annan lag eller författning,
skall särskilt straff ådömas enligt
denna lag.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till
deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

18 § [3 och 4 st.].

Där förfarande som ovan sägs tillika
är belagt med straff jämlikt annan
lag eller författning, skall särskilt
straff ådömas enligt denna lag.

Om rättegången.

28 §.

19 §.

mån företrädda.

Mål som

29 §.

Vid domstolen skola vara anställda
en eller, där så erfordras, flera åklagare
för utförande av allmänt åtal i
mål varom i 24—26 §§ sägs. Åklagare
förordnas av Konungen.

30 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt
23 § må föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet där -

20 §.

Vid domstolen skola vara anställda
en eller, där så erfordras, flera åklagare
för utförande av allmänt åtal i
mål varom i 18 § sägs. Åklagare förordnas
av Konungen.

21 §.

Talan örn förbud eller föreskrift enligt
17 § må föras, förutom av den som
genom stridsåtgärden eller hotet där -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

171

(Utskottets förslag.)

om blivit kränkt, av sammanslutning
för främjande av närings- eller yrkesintressen,
av vilken denne är medlem,
såframt sammanslutningen äger kära
inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 24 eller 25 §
må föras, förutom av åklagaren och
målsägande, av sammanslutning som
nyss sagts.

31 §.

Grundas en-----—--- —

32 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska
stridsåtgärder och rättegången
därstädes skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat
dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn
arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14
samt 16 §§ lagen örn fri rättegång. I
mål örn meddelande av förbud eller
föreskrift enligt 23 § så ock i mål örn
ansvar enligt 23 eller 25 § må domstolen
anlita polismyndighet för verkställande
av erforderlig undersökning.

(Reservanternas förslag.)

örn blivit kränkt, av sammanslutning
för främjande av närings- eller yrkesintressen,
av vilken denne är medlem,
såframt sammanslutningen äger kära
inför domstol.

Talan örn ansvar enligt 18 § må föras,
förutom av åklagaren och målsägande,
av sammanslutning som nyss
sagts.

22 §.

-- — ---—- — dennas avgörande.

23 §.

Med avseende å domstolen för ekonomiska
stridsåtgärder och rättegången
därstädes skall i övrigt i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat
dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen örn
arbetsdomstol, dels ock i 1-—9, 12—14
samt 16 §§ lagen om fri rättegång. I
mål örn meddelande av förbud eller
föreskrift enligt 17 § så ock i mål om
ansvar enligt 18 § må domstolen anlita
polismyndighet för verkställande
av erforderlig undersökning.

Särskilda föreskrifter.

33 §. 24 §.

Vad i--- — ---------------23 § strafflagen.

34 §. 25 §.

Närmare föreskrifter--- —-----------av Konungen.

Benna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1935 och gälla till och med den
30 september 1939; dock att lagen skall äga tillämpning även efter sistnämnda
dag, såvitt angår påföljd av förfarande vilket under tiden för lagens giltighet
ägt rum i strid mot densamma.

172

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

(Utskottets förslag.) (Reservanternas förslag.)

Vad i 16 § stadgas skall äga till- Vad i 11 § stadgas skall äga tilllämpning,
även orri förbindelse som där tampning, även om förbindelse som där
avses givits i avtal som träffats före avses givits i avtal som träffats före
lagens ikraftträdande. lagens ikraftträdande.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en skyndsam utredning
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning,
som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar;
samt

C) att motionerna

I: 280 av herr Hamrin m. fl. och II: 499 av herr Andersson
i Rasjön m. fl.,

I: 283 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl. och II: 489
av herr Lindman m. fl., samt
11:495 av herr Sandberg,

samtliga såvitt de blivit föremål för behandling i detta utlåtande,
ävensom

1:276 av herr Hansson, Sigfrid,

1:277 av herr Hansson, Sigfrid,

I: 278 av herrar Wingson, Otto, och Ström, Fredrik, samt
11:486 av herr Frankenberg m. fl.,

1:279 av herr Hagman,

1:281 av herr Lindley m. fl. och 11:494 av herrar Lovén
och Lindberg i Stockholm,

1:282 av herr Hansson, Sigfrid,

1:286 av herrar Anderson, Erik, och Henriksson samt
11:498 av herr Björck i Kristianstad m. fl.,

1:287 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och 11:500 av herr
Olsson i Närlinge m. fl.,

1:288 av herr Branting,

1:289 av herr Reuterskiöld,

II: 127 av herr Ström m. fl.,

11:482 av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors,

II: 483 av herr Lindberg i Stockholm,

11:487 av herr Olsson i Stockholm m. fl.,

II: 496 av herrar Lithander och Olsson i Staxäng, samt
11:497 av herr Danielsson m. fl.

icke måtte föranleda till någon riksdagen åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

173

3) av herrar Österström och Sani Larsson, vilka anfört:

Under »Allmänna synpunkter» anse vi att utskottet bort anföra följande:

Den ståndpunkt till organisationstvånget, som propositionen intagit, kan
utskottet icke godtaga. Att medgiva enskilda organisationer rättighet att
vidtaga stridsåtgärder för att framtvinga medlemsanslutning, strider enligt
utskottets mening mot det demokratiska samhällets rättsprinciper. Särskilt
stötande framträda propositionens stadganden, då man uppmärksammar, att
desamma medgiva exempelvis en fackförening att genom stridsåtgärder tvinga
ej blott utomstående arbetare utan även arbetsledare att ingå i föreningen.
Utskottet ansluter sig på denna punkt till de uttalanden, som gjorts i motionerna
I: 280 och II: 499, där det framhålles att, örn det ur allmänna synpunkter
finnes oundgängligen erforderligt att vissa ekonomiska sammanslutningar
måste omfatta alla på ett bestämt område verksamma personer, statsmakterna
må besluta sådan tvångsanslutning genom lag. Det får däremot icke tolereras,
att enskilda utöva tvång mot andra medborgare.

Beträffande skydd för personer, som utföra arbete under konflikt, kan utskottet
icke heller ansluta sig till propositionens utformning av hithörande
stadganden. Enligt propositionen är det tillåtet att efter stridens slut vidtaga
stridsåtgärder i vedergällningssyfte mot var och en, som under en arbetstvist
utfört annat blockerat arbete än skyddsarbete. Propositionen undantager också
från skydd alla — även oorganiserade — arbetare, som under en konflikt utfört
sådant blockerat arbete, som nyss nämnts. Utskottet anser det vara uppenbart,
att alla hämndblockader böra vara förbjudna, sedan tvisten blivit avslutad
eller det förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, redan före tvistens
avslutande upphört. Likaså synes det utskottet vara med svensk rättsåskådning
bäst överensstämmande att rätt till neutralitetsskydd beredes sådana
oorganiserade arbetare, vilka icke svika några organisationsmässiga plikter
och som vid en konflikt endast fortsätta sitt arbete hos en arbetsgivare, med
vilken de icke ha någon tvist.

I olikhet med propositionen anser utskottet, att frågan örn skydd för ämbets-
och tjänsteman samt innehavare av offentligt uppdrag ävensom för den
som avlagt vittnesmål eller avgivit utsaga vid förhör inför myndighet m. fl.
bör upptagas till lösning i nu behandlade lag. Samma ståndpunkt intager utskottet
till frågorna örn förbud mot utställande av blockadvakter och utdelande
av blockadlappar m. m. samt örn varselbestämmelser.

Lika med föredragande departementschefen är utskottet av den meningen
att mål, som avse tillämpningen av den föreslagna lagen, böra upptagas och
avgöras av en specialdomstol. Däremot har utskottet icke ansett tillräckliga
skäl föreligga för att inrätta en helt ny specialdomstol vid sidan av arbetsdomstolen.
Om den senare domstolens sammansättning ändras på sätt föreslagits
i motionerna I: 283 och II: 489, torde nu ifrågavarande lagstiftning
erhålla den bästa möjliga tillämpning genom att de mål, som av densamma
föranledas, avgöras av arbetsdomstolen.

174

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Även om den föreslagna lagstiftningens effektivitet kommer att ökas genom
det av utskottet föreslagna införandet av behörighetsregler, kan utskottet icke
anse, att propositionens stadganden örn skadestånd och straff erbjuda tillräckliga
garantier för att lagen skall bliva respekterad och syftet med dess beslutande
alltså ernås. Propositionen har visserligen icke nöjt sig med att föreslå
allenast skadestånd. Även straff äro i vissa fall förordade, men man har
därvid stannat vid dagsböter. Detta kommer att medföra, att även så kvalificerade
brott som överträdelse av förbud, vilket medelats av domstolen, förföljelse
av religiösa och politiska skäl och rena utpressningsblockader icke ens
vid synnerligen försvårande omständigheter kunna beläggas med fängelsestraff.
Genom denna omotiverade mildhet vid straffets bestämmande kommer
lagen örn vissa ekonomiska stridsåtgärder att intaga en undantagsställning i
jämförelse med annan lagstiftning, vilket utskottet måste motsätta sig.

Under »Specialmotivering» anse vi att utskottet bort på nedan angivna
punkter anföra följande. Vid varje § angives den formulering vi förorda:

6 a §.

Såsom under »Allmänna synpunkter» framhållits, har utskottet den uppfattningen
att bestämmelserna örn viss varseltid böra införas i denna lag.
Därigenom vinnes dels att stadgandena komma att gälla ej blott arbetstvister
utan även andra ekonomiska strider, dels också att underrättelseplikten kommer
att gälla alla kollektiva stridsåtgärder och ej såsom enligt Kungl. -Maj :ts
proposition allenast arbetsinställelse.

Utskottet förordar alltså, att efter 6 § införes en paragraf av följande
lydelse:

Vill någon vidtaga kollektiv stridsåtgärd skall skriftlig underrättelse därom
lämnas till den, som åtgärden avser. Tillhör han förening, varom sägs i
2 §, må underrättelse lämnas till denna. Redogörelse för anledningen till åtgärden
skall samtidigt lämnas och jämväl intagas i meddelande som är avsett
att sprida kännedom därom.

Underrättelse skall lämnas minst en vecka i förväg. Vad nu är sagt skall,
ändå att meddelandet ej rätteligen framkommer, anses fullgjort, därest underrättelsen
under mottagarens senast kända adress inlämnats för befordran med
post eller telegraf så tidigt, att den inom angivna tid bort framkomma till
mottagaren.

6 b §.

Då utskottet på ovan angivna skäl förordar att skydd för tjänstemän och
vittnen m. fl. skall stadgas i nu förevarande lag, föreslår utskottet, att närmast
före 7 § införes en paragraf av följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom
att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

175

eller tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning
för vad han gjort i nu angivet hänseende.

8 §.

Då utskottet på skäl som ovan anförts måste bestämt kräva att hämndeblockader
förbjudas efter en strids slut och efter att det förhållande upphört,
vilket vedergällningen skulle åsyfta, och då utskottet anser att detta förbud
skall gälla alla, som haft del i tvisten, avstyrker utskottet tredje stycket av
denna paragraf. De båda första styckena förordar utskottet i den form de
erhållit i propositionen.

9 §.

På de skäl, som angivits under »Allmänna synpunkter», förordar utskottet
att första stycket av denna § avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med
förra delen av 11 § i kommissionens förslag. Vad kommissionen föreslagit i
fråga örn undantag för arbetsledare och andra i förtroendeställning kan utskottet
däremot icke godtaga. Propositionens förslag om att bestämmelser
rörande arbetsledare m. fl. skola kunna intagas i kollektivavtal kan utskottet
godkänna. Den föreslagna regeln skall givetvis, såsom departementschefen
framhållit, innebära, att en reglering, företagen under medverkan av vederbörande
organisationer, vare sig arbetarnas eller arbetsledarnas, icke anses utgöra
kränkning av föreningsrätten, även örn därigenom föreskrives en viss inskränkning
i möjligheten för vissa kategorier av arbetsledare eller tjänstemän att
tillhöra särskilda organisationer.

Utskottet tillstyrker alltså, att första stycket av denna § erhåller följande
lydelse:

Kollektiv stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon för att förmå elier hindra
honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej
heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal.

Andra stycket av paragrafen kan utskottet tillstyrka i den lydelse den erhållit
i propositionen.

11 §•

Utskottet tillstyrker att denna paragraf utformas i anslutning till kommissionens
förslag och förordar därför följande lydelse:

Ej må någon sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods
eller penningar genom att mot honom rikta kollektiv stridsåtgärd eller hot
därom. Ej heller må man i sådant syfte vidtaga annan stridsåtgärd eller hota
därmed för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbetslön.

Till orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning
av någon som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen
sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

15 §.

Utskottet kan, såsom under »Allmänna synpunkter» angivits, icke ahsluta
sig till propositionens bestämningar rörande neutralitet vid arbetskonflikter

176

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

utan har utformat sitt förslag i nära överensstämmelse med vad kommissionen
förordat. Dock har utskottet vidtagit vissa ändringar med hänsyn till
propositionens utformning. Till skyddsarbete hänföres i utskottets förslag,
förutom i propositionen upptagna arbeten, dels arbete som icke kan anstå utan
fara för skada å varulager, dels arbete med bärgning av mogen gröda och därmed
jämnställda produkter, dels ock, under vissa förutsättningar, arbete för
åstadkommande och spridande av meddelande från offentlig myndighet eller
av tryckalster, utgörande offentligt tryck.

Utskottet föreslår alltså, att 15 § erhåller följande lydelse:

1 mom. Det i 14 § stadgade skyddet för tredje man tillkommer icke:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, där han
till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i
avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utför arbete, som förklarats i blockad, såframt
icke blockaden är enligt denna lag otillåten eller han allenast kvarstannar i
anställning, som han erhållit före tvisten, innan denna var väntad;

3. den som under arbetstvist sysselsätter arbetare, vilken i anledning av
tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen
är enligt lag otillåten;

4. den som under tvisten lämnar part ekonomiskt understöd eller efter omläggning
eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bispringer honom; 5.

den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i
aktiebolag, som är part i tvisten, så ock den, som är annan delägare än kommanditdelägare
i handelsbolag, som är part i tvisten.

2 mom. Vad ovan i denna paragraf är sagt har icke avseende å skyddsarbete.
Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå utan fara för
människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner,
husdjur, varulager, eller dylikt ävensom arbete med bärgning av mogen
gröda och därmed jämförliga produkter. Vad om skyddsarbete är stadgat
skall gälla dels arbete som någon är pliktig att utföra på grund av särskild
föreskrift i lag eller författning eller vars eftersättande kan medföra ansvar
för tjänstefel, dels arbete för åstadkommande och spridande av meddelande
från offentlig myndighet eller av tryckalster utgörande offentligt tryck, där
Konungen finner hänsyn till det allmännas välfärd kräva arbetets utförande.

16 §.

Till stadgandet i denna § bör enligt utskottets mening fogas ett tillägg, som
gör det möjligt för huvudorganisationer av arbetsgivare och arbetsledare,
tjänstemän eller därmed jämställda att genom kollektivavtal träffa överenskommelse
örn utförande av andra arbeten än skyddsarbete under arbetsinställelse.

Utskottet förordar alltså, att paragrafen får följande lydelse:

. Vid arbetsinställelse vare arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd
ej pliktig att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra annat
arbete än i 15 § 2 mom. avses ändå att han därtill förbundit sig, utan så är
att åtagandet avser arbete varom överenskommelse träffats i kollektivavtal
godkänt av vederbörande huvudorganisationer av arbetsgivare och arbetsledare,
tjänstemän eller därmed jämställda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

177

4) av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér och Sandström

i Sollefteå, vilka anfört:

Då frågan om lagstiftning mot vissa ekonomiska stridsåtgärder först väcktes,
var uppmärksamheten närmast riktad på behovet av skydd för dem, som
v d arbetskonflikter icke själva äro parter, men som utsättas för stridsåtgärder
och därigenom indragas i striden. De sedermera verkställda utredningarna
hava visat, att man här har att göra med långt mera djupgående och vidsträckta
problem, nämligen ett första försök att på vissa punkter utföra en
rationell gränsdragning för de moderna ekonomiska organisationernas tendens
att utöva tvång för att främja sina intressen. Det är däremot icke fråga
örn att hindra syftet med organisationernas verksamhet eller ens om att upptaga
de s. k. ideella föreningarna till allmän rättslig reglering.

Örn innehållet i en lagstiftning med nyssnämnda begränsade uppgift kunna
meningarna växla allt efter olika samhällsuppfattning, efter den tro man hyser
på betydelsen av den enskildes initiativ och avtalsfrihet eller på de ekonomiska
funktionernas uppdelning på olika korporationer med planläggning genom statliga
organ efter fastställda riktlinjer. Det synes emellertid, som örn det förslag
trettonmannakommissionen framlagt vore så måttfullt avvägt, att det
bort kunna samla en övervägande opinion med bortseende från skiljaktiga
gruppintressen och även från principiella olikheter i samhällsuppfattningen.
Förslaget utgår från den frihet för den enskilde i ekonomiska ting, varpå gällande
samhällsordning vilar. Det är ingalunda avvisande mot organisationernas
strävanden utan bygger i stället på dessa och befäster deras ställning i
vissa avseenden. Men det söker reglera deras stridsåtgärder genom att lägga
ansvaret på organisationer, som nått en sådan utveckling, att de kunna förutsättas
äga ett mera moget omdöme och genom att bestämt utmönstra vissa
för rättsmedvetandet stötande stridsmetoder. Vid sidan av det indirekta skydd,
som skapas dels av behörighetsreglerna och dels av möjligheten att erhålla
förbud av domstol, upptager kommissionens förslag direkta straffbestämmelser
i sådana fall, där stridsåtgärderna redan enligt vunnen erfarenhet visat
sig mest sårande för rättsmedvetandet och förödande för den svagare angripne.
Det skydd kommissionen föreslår mot organisationstvång och för de arbetsvilliga,
för små företag och tjänstemän, mot utpressningsblockader, mot skada
på mogen gröda och varulager, för att nämna några exempel, går helt visst
icke för långt såvitt arbetsstridernas område angår. Lagstiftningen sträcker
sig därjämte in på det allmän-ekonomiska området, där likaledes metoder börjat
användas, innefattande ett starkt tvång, som hittills undandragit sig samhällets
lagstiftning. I stort sett synes kommissionsförslaget vara ägnat att
hejda den tendens till ett allas krig mot alla, till maktutövning och tvångsanspråk
vid sidan av lagen, som i utredningen starkt omvittnas. Att denna
tendens hejdas synes nödvändigt, därest icke samhällsmakten på viktiga punkter
skall undanskjutas av korporationernas självtagna makt. Men om så skall
kunna ske, får kommissionens förslag icke försvagas utan måste fastmera utbyggas
i vissa avseenden. Härvid må icke förbises att en lagstiftning av denna
karaktär knappast kan undgå att medföra den verkan — ingalunda avsedd

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami 2 avd. Nr 29■ 12

178 Andra lagutskottets utlåtande Nr 89; reservationer.

eller önskvärd -— att vad i lagen lämnas utan påföljd anses vara av lagstiftaren
godkänt.

Den rättsbildande verkan, som lagstiftningen kan utöva, beror också till
stor del på lagens tillämpning. Specialdomstolens sammansättning och auktoritet
äro därför i hög grad avgörande.

Örn man ur dessa synpunkter granskar propositionen och utskottsmajoritetens
därmed väsentligen överensstämmande förslag, må särskilt framhållas,
att något skydd mot organisationstvång icke upptagits, att de arbetsvilliga
behandlas såsom oneutrala och alltså få prickas, även örn de icke tillhöra den
stridande organisationen och helst skulle vilja stå utanför hela striden, att
skyddet för tjänstemän skjutits undan till en oviss framtid, att skyddet mot
utpressningsblockader och för skördens räddning försämrats. Därjämte synes
det oss nödvändigt att införa ett längre gående skydd än vad kommissionen
föreslagit för småhantverkare, små byggnadsföretag och dylika mindre företagare
samt mot varublockader, framför allt av jordbrukets produkter. Och
slutligen är det icke sörjt för att specialdomstolen erhåller en kvalificerad
och auktoritativ sammansättning, varjämte straffbestämmelsernas utformning
är otillfredsställande.

Med den kombination, som behärskat utskottet, har det icke varit möjligt
att ernå erforderliga rättelser. Sedan denna utgång förelegat klar, ha vi därför
ansett oss nödsakade att yrka avslag å propositionen.

Vi hemställa alltså i första rummet örn avslag å Kungl. Maj :ts proposition
och utskottets förslag till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Eör den händelse detta förslag icke vinner bifall över gå vi till detaljkritik
av utskottsmajoritetens förslag och detta så mycket hellre som vi självfallet
deltagit i utskottets arbete med granskningen av den framlagda propositionen.

§ 1.

Enligt utskottets förslag skulle varje uppsägning av arbets- eller hyresavtal
icke endast från arbetsgivarens resp. hyresvärdens sida utan även från
arbetstagarens eller hyresgästens betraktas såsom stridsåtgärd med de verkningar,
som därav enligt lagförslaget kunna följa. Örn exempelvis en medlem
av en hyresgästförening uppsäger sin lägenhet i samband med en konflikt
mellan andra hyresgäster och fastighetsägare, skulle detta anses såsom
stridsåtgärd, även örn lägenheten omedelbart kunde uthyras. Lagens räckvidd
—. överhuvud mycket svår att bestämma med full säkerhet — skulle
härigenom sträckas alltför långt. I anledning av vad som yttras i utskottets
motivering må framhållas, att den i högermotionen i anslutning till lagrådets
yttrande föreslagna begränsningen icke har någon inverkan på kollektivavtalens
förbud mot trakasserier efter avslutad konflikt.

Anmärkning kan jämväl riktas mot förslaget beträffande annat avbrytande
av ekonomisk förbindelse. En dylik åtgärd skulle enligt propositionen, örn
den vidtages av två eller flera små företagare, behandlas såsom stridsåtgärd
oberoende av effekten, under det att samma åtgärd, när den vidtages av ett

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39; reservationer.

179

ensamt stort företag, kommer att så betraktas allenast under förutsättning, att
åtgärden förorsakar avsevärt men för den angripne.

På grund av vad sålunda anförts anse vi, att 1 § bör erhålla följande lydelse
:

Med stridsåtgärd förstås i denna lag

dels blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller annan
därmed jämförlig åtgärd, nedan benämnda kollektiva stridsåtgärder,

dels uppsägning av arbets- eller hyresavtal eller annat avbrytande av ekonomisk
förbindelse, såframt åtgärden, ensam eller i förening med annan samverkande
åtgärd av liknande beskaffenhet, är ägnad att medföra synnerligt
men för den, mot vilken åtgärden riktas.

Göres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar
gällande, vare det ej att anse såsom stridsåtgärd.

6 a §.

I trettonmannakommissionens förslag fanns upptagen en paragraf med nr 6
angående viss underrättelseplikt före vidtagandet av kollektiv stridsåtgärd.

1 propositionen nr 32 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att i lagen örn
medling i arbetstvister införa stadgande örn viss underrättelseplikt. Denna
kommer emellertid endast att gälla arbetsstrider och således icke utanför dessa
fallande ekonomiska stridsåtgärder. Ej heller gäller underrättelseplikten enligt
förslaget i propositionen annat än arbetsinställelse, varjämte skyldigheten
att i meddelande, som är avsett att sprida kännedom angående åtgärden, lämna
redogörelse för anledningen till densamma uteslutits. Det riktiga synes
vara att återgå till kommissionens förslag, dock med den ändring att underrättelseplikten
bör gälla icke allenast förening utan var och en som vill vidtaga
kollektiv stridsåtgärd.

Vi anse således att efter 6 § bör införas en paragraf av följande lydelse:

Vill någon vidtaga kollektiv stridsåtgärd skall skriftlig underrättelse därom
lämnas till den, som åtgärden avser. Tillhör han förening varom sägs i

2 § må underrättelse lämnas till denna. Redogörelse för anledningen till åtgärden
skall samtidigt lämnas och jämväl intagas i meddelande som är avsett att
sprida kännedom därom. Underrättelsen skall lämnas minst en vecka i förväg.
Vad nu är sagt skall ändå att meddelandet ej rätteligen framkommer
anses fullgjort därest underrättelsen under mottagarens senast kända adress
inlämnats för befordran med post eller telegraf så tidigt, att den inom angivna
tid bort framkomma till mottagaren.

6 b §.

I kommissionens förslag fanns upptagen en paragraf med nr 7, innefattande
förbud mot stridsåtgärder mot dels ämbets- och tjänstemän eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget och dels
parter, vittnen eller sådana som tillhandagå ämbets- eller tjänstemän. Det
rättsskydd som av kommissionen avsetts för ämbets- och tjänstemän m. fl. har
av Kungl. Majit lämnats utanför den nu föreslagna lagstiftningen, under det
att visst skydd för vittnen och därmed jämställda föreslagits i propositionen
nr 33 i form av tillägg till 11 kap. 8 § strafflagen.

180

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Vad först beträffar ämbets- och tjänstemän eller innehavare av offentligt
uppdrag torde det vara betydelsefullt, att denna kategori, särskilt befattningshavare
i lägre ställning, snarast möjligt erhåller det skydd mot ekonomiska
stridsåtgärder som kommissionen avsett. Det lärer icke saknas exempel på
att polismän, fjärdingsman och liknande befattningshavare, vilka under arbetsstrider
haft till tjänsteplikt att sörja för ordningens upprätthållande, blivit
föremål för avstängning från husrum och mat, och att de personer, som
möjligen avsett att tillhandagå dem därmed, hotats med blockad. Liknande
företeelser kunna tänkas uppkomma under ekonomiska strider av annat slag.
Det synes oss vara en allvarlig försummelse att i förevarande lagstiftning
lämna denna fråga åsido. De farhågor för sammanblandning mellan stridsåtgärder
mot ämbets- och tjänstemän å ena sidan samt tillåtna stridsåtgärder
mot affärsdrivande verk såsom parter å andra sidan, vilka anförts av departementschefen
och utskottet såsom skäl mot kommissionens förslag i denna del,
synas oss konstruerade. Vid de affärsdrivande verken torde sådant arbete av
tjänsteman, som skulle framkalla stridsåtgärd, i regel komma att åtnjuta
neutralitetsskydd under arbetskonflikt (15 § 2 morn.). Någon svårighet
för specialdomstolen att utreda, när ett angrepp på viss person gäller affärsverket
eller avser tjänstemannen, torde icke uppstå. Däremot skulle enligt
förslaget tjänstemän lämnas utan skydd i lägen, där deras ställning ur ordningssynpunkt
är mycket exponerad och deras skyddsanspråk särskilt befogade.
Vi tillägga att vi icke ha någonting att erinra mot det i propositionen
nr 33 föreslagna andra stycket i 11 kap. 8 § strafflagen.

På grund härav och med hänsyn till lagrådets anmärkning beträffande
svårigheterna att i strafflagen erhålla en tillfredsställande brottsbeskrivning
anse vi att i nu förevarande lag bör införas en paragraf med följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom att
föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål eller
tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för vad
han gjort i nu angivet hänseende.

8 §•

Beträffande vedergällningsåtgärderna framhåller professor Bergendal i sin
utredning, att dessa icke sällan taga mycket stötande former och så mycket lättare
kunna övergå till ödesdigra förföljelseåtgärder för den enskilde som åtgärderna
i allmänhet kunna företagas utan ekonomisk uppoffring från angriparens
sida. Ått rättsskydd mot vedergällningsåtgärder är påkallat, erkännes jämväl i
propositionen. Utskottet har infört sådant skydd jämväl för de i 15 § avsedda
arbetsvilliga, vilka under konflikten bliva utan neutralitetsskydd. Men därjämte
synes det vara behövligt, att skyddet får inträda redan före tvistens avslutande,
där det förhållande, för vilket vedergällning åsyftas, dessförinnan
upphört. Det finnes så mycket mera skäl härtill, som inom utskottet blivit
upplyst att konflikter kunnat pågå i tiotal av år och understundom aldrig
lett till formlig avslutning. Ett konstaterande av konfliktens slut i dylika fall

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

181

skulle förutsätta en mera ingående lagstiftning. Det kan således tänkas att
en för vedergällning benägen grupp av de stridande skulle under praktiskt taget
obegränsad tid kunna fortsätta vedergällningsåtgärderna utan att den angripne
skulle kunna åberopa skydd enligt förevarande paragraf.

På grund härav och då avfattningen av första stycket i utskottets redaktion
synes leda till en viss inskränkning, hemställa vi att paragrafen erhåller
följande lydelse:

Sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, må stridsåtgärd
ej äga rum mot någon, där syftet är att utöva vedergällning för hans
ställning till tvisten. Samma lag vare, där förhållande, för vilket vedergällning
åsyftas, upphört redan före tvistens avslutande.

9 §.

Högermotionernas 9 §, första och andra styckena, vilka i huvudsak överensstämma
med 11 § i kommissionens förslag, innehåller två huvudregler, skydd
för föreningsrätt och skydd mot organisationstvång. Båda reglerna äro för
den medborgerliga friheten lika viktiga. I propositionen och utskottets förslag
har emellertid allenast förstnämnda regel vidhållits. Blockad och bojkott
mot enskilda för att tvinga dem att inträda i eller skrämma dem från
att utträda ur en organisation skola således alltjämt kunna förekomma. Det
kan t. o. m. befaras att dylika metoder komma att skärpas i intensitet, därest
genom förevarande lagstiftning statsmakterna intaga en negativ hållning till
yrkandet på skydd i detta avseende.

Enligt vår uppfattning skulle en sådan inställning vara i hög grad olycklig.
Antingen måste de ekonomiska stridsorganisationerna bygga på gemensamt intresse
och frivillig anslutning eller ock böra de ställas under statlig reglering
och kontroll beträffande tvångsåtgärder. I längden kan emellertid helt visst
allenast den frivilliga anslutningen skapa en livskraftig sammanslutning.
Detta gäller även beträffande jordbrukarnas organisationer. De svårigheter,
som kunna uppstå genom att några jordbruksproducenter ställa sig vid sidan
av jordbrukarnas sammanslutningar och på ett i hög grad osympatiskt sätt
draga nytta av dessas verksamhet utan att åtaga sig förpliktelser såsom medlemmar,
hava visat sig oftast vara av övergående natur och mycket begränsad
räckvidd. Organisationerna hava på de flesta håll nått en sådan styrka, att
det icke ens ur ekonomisk synpunkt kan motiveras att jordbrukarna använda
sig av från andra håll hämtade, förkastliga metoder. Skydd mot organisationstvång
bör således upptagas i lagstiftningen.

I första stycket av paragrafen har intagits en bestämmelse, att i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, så ock mellan parter i andra ekonomiska förhållanden,
föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt. Lagrådet har
framhållit, att stadgandet systematiskt tillhör en eventuell föreningslagstiftning.
Kommer en sådan till stånd, kan till äventyrs den närmare innebörden
av ett dylikt stadgande utvecklas. Sådant som stadgandet nu infogats i förevarande
lagstiftning synes detsamma, särskilt då det gäller andra ekonomiska
förhållanden än mellan arbetsgivare och arbetare, vara i hög grad oklart.

182

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Stadgandet kommer därför med all sannolikhet att framkalla eljest onödiga
rättegångar. Den föreslagna första punkten i stycket bör således utgå.

I andra stycket av paragrafen upptager förslaget det undantag med avseende
på arbetsledares och därmed jämförliga personers föreningsrätt, att i
kollektivavtal må föreskrivas, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning
ej må vara medlem av förening som avser tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gent emot arbetsgivaren jämte viss följdföreskrift
härtill.

Ur olika synpunkter synes oss denna ståndpunkt icke vara tillfredsställande.
Enligt uttalande av departementschefen avses visserligen med kollektivavtal
även sådant avtal mellan arbetsgivare och organisation av arbetsledare. Men
på vissa arbetsområden torde ställningen vara sådan, att dylika kollektivavtal
ej finnas, varemot behovet att arbetsledarna skola vara fristående i förhållande
till fackföreningarna lika starkt gör sig gällande som på de områden, där
arbetsledarnas ställning blivit reglerad genom kollektivavtal. Den princip
lagförslaget uttrycker bör således erhålla en större räckvidd än utskottets
formulering anger. Det har å andra sidan uppgivits att med avseende å vissa
grupper, särskilt inom affärsvärlden och bland fartygsbefälet, en organisation
i vertikal riktning av de anställda är nödvändig för att organisationssträvandet
överhuvud skall kunna vinna framgång. En viss uppdelning av stadgandet
efter de praktiska förutsättningarna synes böra ske.

Vi anse därför att 9 § bör erhålla följande lydelse:

Kollektiv stridsåtgärd må ej vidtagas mot någon för att förmå eller hindra
honom att inträda i eller utträda ur förening eller annan sammanslutning. Ej
heller må i sådant syfte uppsägning ske av arbets- eller hyresavtal.

Sådan uppsägning må dock äga rum, därest arbetsledare inträder i förening,
som avser tillvaratagande av honom underställda arbetares intressen. Lag
samma vare, därest annan arbetstagare i överordnad ställning genom inträde i
organisation av underlydande försvårar sin möjlighet att såsom arbetsgivarens
förtroendeman på tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.

10 §.

I det moderna näringslivet ha stora grupper av små företag, exempelvis
hantverkare, bagerier, lantbyggmästare, fraktseglare m. fl., visat sig äga en
livskraft, som väckt förvåning. Förklaringen ligger sannolikt däri, att företagaren
själv arbetar med mycket små anspråk på avkastning av sitt arbete och
med ringa kapitalinsats. Tack vare dessa omständigheter ha dylika företagare
även under allvarliga kriser visat en uthållighet som varit till stor fördel
för den fria arbetsmarknaden. Det har emellertid klart kommit till synes,
att sådana små företag icke äga motståndskraft mot kollektiva stridsåtgärder
från fackföreningar eller andra ekonomiska stridsorganisationer. Utskottsförslaget
innefattar skydd för vissa familjeföretag, men man bör, såsom
i flera yttranden ävensom i högermotionerna framhållits, icke stanna härvid
utan utsträcka skyddet åtminstone till företag av den storleksordning som undantages
i lagen örn arbetstidens begränsning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

183

Att under bestämmelsen böra falla även sådana företag, där avkomlings
make deltager i arbetet, synes oss utan vidare klart.

Vi anse således att förevarande paragraf bör erhålla följande lydelse:

När någon utan biträde av annan än make, avkomlingar, avkomlings make,
adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller syskon eller högst fyra
oskylda arbetare driver näring eller utför arbete för egen räkning, ma kollektiv
stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av tvist rörande arbetsförhållandet.

11 §•

Beträffande utpressningsblockaderna må erinras, att i partimotion av bondeförbundet
vid 1934 års riksdag påyrkats sådan utvidgning av de av Kungl.
Maj :t föreslagna förutsättningarna för utpressningsbrott enligt 21 kap. strafflagen,
att därunder skulle hänföras jämväl blockader och liknande stridsåtgärder
i utpressningssyfte. Yrkandet avvisades av riksdagen, men kan betraktas
såsom uttryck för den då rådande reaktionen mot vissa användningar
av blockader. Kommissionens förslag, som av oss åberopas, går icke så långt.

Mot kommissionens förslag torde dock kunna anmärkas, att skydd mot
stridsåtgärd för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbetslön
bör införas i lagen.

Beträffande successorblockaderna kommer utskottsförslaget att leda till att
även en å exekutiv auktion försåld fastighet skulle fortfarande kunna behäftas
med blockad för äldre fordringar och sålunda bli föremål för ett slags
privatexekution helt vid sidan av och i strid mot de omsorgsfullt avvägda reglerna
för den legala tvångsrealisationen. Dylika påföljder undvikas med den
avfattning av paragrafen som kommissionen föreslagit.

Att utsträcka stadgandets tillämpningsområde till annat än de kollektiva
stridsåtgärderna torde av de skäl kommissionen anfört icke vara tillrådligt.

På grund härav hemställes att paragrafen erhåller följande lydelse:

Ej må någon, sig eller annan till orättmätig vinning, avtvinga annan gods
eller penningar genom att mot honom rikta kollektiv stridsåtgärd eller hot
därom. Ej heller må man i sadant syfte vidtaga annan stridsåtgärd eller
hota därmed för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbets Till

orättmätig vinning vare ej att hänföra att borgenär erhåller betalning
av någon som av gäldenären övertagit egendom eller rörelse och därvid uppsåtligen
sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden.

13 §.

Därest det av oss påyrkade förbudet mot organisationstvång införes i 9 §,
hemställes, att sista punkten i nu förevarande paragraf utgår.

15 §.

Bestämmelsen i 1 mom. av denna paragraf sammanhänger med fragan örn
organisationstvånget. Inför man i lagen, såsom vi i det föregående hemställt,
bestämmelser angående skydd mot sådant tvång, följer därav också att oorga -

184

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

niserade arbetare, som under en konflikt allenast kvarstanna i förutvarande
anställning, böra åtnjuta neutralitetsskydd. Prickningar av oorganiserade i
dylika fall skulle eljest bliva ett viktigt medel för att utöva organisationstvång.
Det är så mycket mera angeläget att förebygga dylika åtgärder, som
det icke sällan lärer förekomma, att arbetsstrider igångsättas av organiserade
arbetare, vilka blott utgöra en minoritet bland arbetarna på det av striden
berörda området. Majoritetens ståndpunkt i dessa avseenden kan befaras
leda till skärpta tvångsåtgärder.

Då lagförslaget med rätta skapar en särskild neutralitetsställning för
skyddsarbete, synes det vara konsekvent, att även den som lämnar part ekonomiskt
understöd för att lian må kunna få skyddsarbete utfört icke av sådan
anledning bör anses förlora sin neutralitet.

I 2 morn. av paragrafen upptagas regler angående skyddsarbete. Det av
utskottet föreslagna uttrycket »arbete med bärgning av mogen gröda och därmed
jämställda produkter» synes alltför oklart. Utskottets motivering gör
icke saken klarare. Örn det, såsom man understundom plägar framhålla, är
ett berättigat önskemal att »rädda skörden», torde det vara nödvändigt att
i enlighet med kommissionens förslag använda uttrycket »arbete som icke

kan ansta utan fara —--för skada å — ---mogen gröda». Med de

växlande förhallanden, under vilka arbetet med den mogna grödan får bedrivas
i vårt land, lär det nämligen kunna inträffa, att efter själva inbärgningen
ett räddningsarbete måste vidtagas, vilket är lika viktigt som själva
bärgningen och vilket således jämväl bör betraktas såsom skyddsarbete.

I sista delen av momentet har utskottet upptagit ett stadgande angående
arbetsledare och med dem jämställda. Hittills torde ifrågavarande personalgrupp
malmedvetet hava sökt att i förhållande till såväl arbetsgivare- som
arbetarsidan uppehålla, med hjälp av sina egna organisationer, den särställning
gruppens för näringslivet betydelsefulla men också ömtåliga uppgifter
kräva. Denna särställning har också såvitt angår föreningsrätten i viss mån
uppmärksammats i propositionens och utskottets förslag (9 §). Betydelsen
av sistnämnda medgivande minskas beträffande själva arbetsområdet genom
nu ifrågavarande stadgande, vilket innebär att arbetsledarnas åtaganden och
i motsvarande grad deras förmåner helt komma i beroende av arbetarnas organisationer.
Någon undersökning angående de verkningar, vartill utskottets
förslag i denna del kan leda, har icke företagits. För vår del anse vi stadgandet
icke möjligt att godkänna.

Det torde emellertid vara klart, att förhållandena inom näringslivet äro så
växlande, att det knappast låter sig göra att genom blott uppräkning angiva
alla de arter av arbeten, vilka böra få utföras med bibehållet neutralitetsskydd.
Såsom av lagrådet framhållits torde därför den möjligheten böra
hållas öppen, att genom kollektivavtal vidga skyddsarbetets omfattning. Att
härigenom ett obehörigt intrång skulle ske å arbetarorganisationernas stridsmedel
synes icke sannolikt. Snarare torde man kunna antaga, att vid blivande
förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetsledare eller mellan arbets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

185

givare och fackföreningar de praktiska hänsyn, som alltid skapa ett gemensamt
intresse för alla som äro beroende av ett visst företag att icke detta i
onödan skadas, komma att göra sig gällande, utan att därigenom en övervikt
för den ena eller andra partsidan behöver riskeras.

Utskottet har i förevarande moment också upptagit en bestämmelse till skydd
för publiciteten vid arbetsinställelser. Framför allt lär det här gälla tryckeribranschen.
Området gränsar till lagstiftningen angående skydd mot samhällsfarliga
arbetsinställelser såvitt som det fria ordet blivit en viktig förutsättning
för det moderna samhällets normala funktion. Några hinder synas dock
ej böra möta att såsom ett provisorium upptaga stadgande i ämnet i förevarande
lag. I synnerhet med den inskränkning i arbetsledarnas rörelsefrihet,
som utskottets nyssberörda förslag innebär, torde man dock icke kunna
stanna vid att trygga meddelanden från offentlig myndighet jämte offentligt
tryck. Även ett skydd för andra meddelanden till allmänheten kan under
en spänd situation visa sig ha fullt samma samhällsvärde som skyddsarbete
av andra slag. Ett alltför inskränkt stadgande på förevarande område skulle
t. o. m. kunna åstadkomma en motsatt verkan än den som får antagas vara avsedd
av utskottet.

Vad slutligen beträffar uttrycket »lossning av fartygslast» synes rättspraxis
hava intagit en ståndpunkt som för närvarande gör upptagandet av dylikt
arbete såsom skyddsarbete överflödigt.

På grund härav anse vi, att 15 § bör erhålla följande lydelse:

1 mom. Det i 14 § stadgade skyddet för tredje man tillkommer icke:

1. medlem av sådan i tvisten invecklad förening, som i 2 § avses, där han
till fördel för motparten åsidosätter sina förpliktelser gentemot föreningen i
avseende å tvisten;

2. den som under arbetstvist utför arbete, som förklarats i blockad, såframt
icke blockaden är enligt denna lag otillåten eller han allenast kvarstannar i
anställning, som han erhållit före tvisten, innan denna var väntad;

3. den som under arbetstvist sysselsätter arbetare, vilken i anledning av
tvisten nedlagt arbete eller ock utestängts från sådant, såframt icke utestängningen
är enligt lag otillåten;

4. den som under tvisten lämnar part ekonomiskt understöd eller efter omläggning
eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bispringer
honom ;

5. den som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i
aktiebolag, som är part i tvisten, så ock den, som är annan delägare än kommanditdelägare
i handelsbolag, som är part i tvisten.

2 mom. Vad ovan i denna paragraf är sagt har icke avseende å skyddsarbete.
Till skyddsarbete hänföres arbete, som icke kan anstå, utan fara för
människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, husdjur,
mogen gröda, maskiner, varulager eller dylikt, så ock annat arbete som
enligt föreskrift i kollektivavtal skall såsom skyddsarbete anses. Vad om
skyddsarbete är stadgat gälle ock dels arbete som någon är pliktig att utföra
på grund av särskild föreskrift i lag eller författning, så ock arbete vars eftersättande
kan medföra ansvar för tjänstefel, dels arbete för åstadkommande och
spridande av meddelande till allmänheten eller av offentligt tryck, där Konungen
finner hänsyn till det allmännas välfärd kräva arbetets utförande.

186 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39; reservationer.

16 §.

Beträffande arbetsledare och jämställda har i högermotionernas 16 § föreslagits,
att stridsåtgärd ej må vidtagas mot person i sådan ställning i anledning
av att han oaktat åtagande i arbetsavtal under arbetsinställelse vägrat att
utom de göromål som eljest av honom fullgöras utföra annat arbete än skyddsarbete.
I anslutning till vad härovan yttrats angående betydelsen av kollektivavtal,
ingångna av arbetsledarnas egna organisationer, anse vi dock undantag
från förbudet mot stridsåtgärder böra göras för det fall att fråga är örn
utförande av arbete, som åligger arbetsledare eller med honom likställd person
enligt kollektivavtal mellan arbetsgivare och huvudorganisation av arbetsledare.

Stadgandet bör således erhålla följande lydelse:

Stridsåtgärd må ej vidtagas mot arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd
i anledning av att han oaktat åtagande i arbetsavtal, under arbetsinställelse
vägrat att utom de göromål, som eljest av honom fullgöras, utföra
annat arbete än i 15 § sista stycket sägs, såvitt icke fråga är örn utförande
av arbete, som honom åligger enligt kollektivavtal mellan arbetsgivare och
huvudorganisation av arbetsledare.

17 §.

I högermotionerna såväl som i andra motioner har framhållits hurusom varublockaderna
ofta givit exempel på stötande maktmissbruk och icke minst då
det varit fråga örn jordbrukarnas produkter visat sig framkalla svårartade och
långvariga konflikter. I arbetsfredens intresse synes det oss önskvärt att
undvika dylika irritationsmoment. I enlighet med syftet i högermotionerna
anse vi därför, att paragrafen bör erhålla följande lydelse:

Utan hinder av vad i 14 § stadgas må stridsåtgärd vidtagas i syfte att genom
utvidgning av ursprunglig arbetstvist rörande upprättande av kollektivavtal
bispringa part i denna (sympatiåtgärd). Sådan åtgärd må allenast omfatta
arbetsinställelse jämte arbetsblockad, däri dock ej inbegripet vägran att
taga befattning med varor, som äro avsedda för eller härröra från rörelse, som
drives av part i den ursprungliga tvisten.

18—27 §§.

Beträffande påföljderna för överträdelse av lagen har även propositionen
erkänt att kriminalisering icke kan undgås. Propositionen har dock i motsats
till kommissionsförslaget inskränkt straffpåföljden till sådana fall, då förbud
av domstol meddelats och förbudet blivit överträtt. På sätt som närmare utvecklats
i högermotionerna kan man icke stanna härvid. De av utskottet föreslagna
behörighetsreglerna kräva såsom nödvändig konsekvens direkta straffbestämmelser
såsom sanktion. Därjämte synes det av skäl, som i motionerna
anförts, vara nödvändigt att upptaga straff för att förebygga oriktiga eller
missvisande framställningar samt såsom påföljd för stridsåtgärder mot ämbets-
och tjänstemän, vittnen m. fl., för religiös eller politisk förföljelse och
för utpressningsåtgärder. Har förbud av domstol blivit meddelat, måste uppenbarligen
straff följa för överträdelsen. I samtliga dessa avseenden an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

187

sluta vi oss till kommissionens förslag, men därjämte anse vi att det i högermotionen
påyrkade straffskyddet mot stridsåtgärder mot småföretag ej kan
undvaras.

Införas i lagen straffbestämmelser i vissa fall, böra även skadeståndsbestämmelserna
i första rummet ansluta sig såsom påföljd till det straffbelagda
förfarandet ock i övrigt till vissa ej direkt straffbelagda stridsåtgärder i huvudsaklig
överensstämmelse med kommissionens system.

Beträffande straffsatserna ansluta vi oss till kommissionens förslag. Vi
anse det således nödvändigt att i vissa fall införa urbota straff i straffsatsen.
Såsom av professor Bergendal framhållits äro de av kommissionen straffbelagda
handlingarna fullt jämförliga med dem som eljest i lagen bemötas med
allvarlig straffreaktion. Utskottsutlåtandets ståndpunkt innebär ett försvagande
av lagens effektivitet, som vi icke kunna godkänna.

Vi hemställa alltså att i stället för utskottets ovannämnda paragrafer lagförslaget
i denna del måtte erhålla följande lydelse:

Om förbud.

18 a §.

Har någon vidtagit stridsåtgärd, som enligt denna lag ej må äga rum, eller
framställt hot om sådan åtgärd, äger domstolen efter därom förd talan meddela
förbud mot åtgärdens fortsättande eller anordnande; och må domstolen tillika,
där fråga är örn kollektiv stridsåtgärd, förelägga den som anordnat åtgärden
att ej mindre inom viss kort tid i tidning som av domstolen bestämmes införa
meddelande örn åtgärdens hävande, vid äventyr att motparten äger på den
förpliktades bekostnad själv på lämpligt sätt föranstalta örn sådant kungörande,
än även på sätt domstolen bestämmer avlysa åtgärden.

Uppsägning av arbetsavtal i strid mot denna lag vare ogill; och äger domstolen,
där sådan uppsägning skett, på talan därom föreskriva, att arbetaren
skall återtagas i arbetet.

Förbud eller föreskrift som ovan sagts må, när yrkande därom framställes,
meddelas under rättegången för tiden intill dess dom i saken varder avkunnad,
där sannolika skäl föreligga till antagande att stridsåtgärd varom i målet är
fråga, är stridande mot denna lag. Förbudet eller föreskriften kan när som
helst återkallas av domstolen.

Har förbud meddelats i anledning av uppsägning av arbets- eller hyresavtal
eller hot örn sådan åtgärd må, så länge förbudet består, myndighet, där
förbudet bragts till dess kännedom, icke verkställa å uppsägningen grundat
beslut.

När skäl därtill äro, må domstolen meddela förbud mot kollektiv stridsåtgärd,
ändå att den som svarar i målet ej kunnat övertygas att hava medverkat
vid det förfarande, varom fråga är.

Örn straff.

19 a §.

Anordnas kollektiv stridsåtgärd i strid mot 2 §, vare envar, som biträtt beslut
härom eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att deltaga
i åtgärden, förfallen till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande.
må till fängelse i högst ett år dömas.

Har förening, som jämlikt 2 § är behörig att vidtaga kollektiv stridsåtgärd,
anordnat sådan åtgärd utan att hava iakttagit vad i 3 § är stadgat, skall envar,
som biträtt beslut örn åtgärden, dömas till det ansvar, som i första stycket
är sagt.

188

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

20 a §.

Åsidosattes föreskrift, som i 5 § andra stycket är meddelad, straffes den
försumlige med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

21 a §.

Den som i meddelande, vilket är avsett att sprida kännedom örn kollektiv
stridsåtgärd, lämnar uppenbart oriktig eller missvisande framställning, straffes,
där han ägt eller med skälig omsorg bort vinna kännedom örn rätta förhållandet,
med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
till fängelse dömas.

22 a §.

Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 6 b § eller har i anledning av motsättning,
som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar som
biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker
förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd,
dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till
dagsböter.

Yar stridsåtgärden eller motsättningen sådan som i 7 § sägs dömes till fängelse
i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes
i fall som i första stycket avses med fängelse i högst ett år eller dagsböter
och eljest med dagsböter.

23 a §.

Vidtages i strid mot 10 a § kollektiv stridsåtgärd, varde envar, som biträtt
beslut örn sådan åtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå annan att
deltaga däri, dömd till dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande
må till fängelse dömas.

24 a §.

Varda gods eller penningar någon avtvungna på sätt i 11 § sägs eller
genom att mot tredje man riktas stridsåtgärd eller hot därom, skall envar
som biträtt beslut örn kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanar eller eljest
söker förmå annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd,
dömas till fängelse eller dagsböter.

Därest sådant tvång, som i första stycket avses, blivit försökt men ej fullbordat,
varde gärning, som där är sagd, straffad med fängelse i högst ett år
eller dagsböter.

25 a §.

Har mot stridsåtgärd meddelats förbud som i 18 a § avses, men anordnas
eller fortsattes åtgärden likväl, varde envar som åsidosätter förbudet genom
att biträda beslut om kollektiv stridsåtgärd eller genom att uppmana eller
eljest söka förmå annan att deltaga däri eller ock genom att vidtaga eller
fortsätta annan stridsåtgärd, dömd till fängelse eller, där omständigheterna äro
synnerligen mildrande, till dagsböter, ej under trettio.

Åsidosättes eljest föreläggande, som i 18 a § sägs, och fortgå stridsåtgärderna,
dömes till dagsböter eller örn upprepat föreläggande åsidosättes till
dagsböter eller fängelse i högst 6 månader.

26 a §.

Innefattar handling, varå straff är utsatt i denna lag, tillika brott efter
annan lag, dömes till särskilt straff efter vardera lagen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

189

27 a §.

Till straff enligt 25 a § skall särskilt dömas, ändå att den brottslige dömes
till straff för annan förseelse mot denna lag.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse mot 20 a,
21 a eller 25 a § fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
förvunnen, för varje gång åtal mot honom ägt rum, fällas till det straff, som
för sådan förseelse är stadgat.

I de fall, som i denna paragraf avses, må sammanlagda tiden för fängelsestraff
ej överstiga två år.

28 a §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Örn skadestånd.

29 a §.

Har någon gjort sig skyldig till förfarande som enligt 21 a, 22 a, 23 a,
24 a eller 25 a § är belagt med straff, vare han pliktig ersätta därav uppkommen
skada.

Envar, som eljest vidtagit stridsåtgärd, vilken eljest enligt denna lag är
förbjuden, eller som biträtt beslut örn anordnande av sådan åtgärd, vare ock
skyldig ersätta skada som av åtgärden kommit.

30 a §.

Där de, som äga företräda förening, varom i 2 § sägs, besluta stridsåtgärd,
vilken enligt denna lag är förbjuden, vare jämväl föreningen pliktig ersätta
skada, som kommer av åtgärden.

31 a §.

Har medlem i sådan förening, varom i 2 § förmäles, såvitt angår kollektiv
åtgärd, gjort sig skyldig till otillåtet förfarande av den art som i 29 a §
avses och faller åtgärden inom föreningens verksamhetsområde, vare föreningen,
när den erhåller kännedom örn medlemmens handlingssätt, pliktig att,
där så ske kan, hindra honom från fortsättande av det olovliga förfarandet
och förebygga skada av detsamma. För sådant ändamål åge föreningen mot
medlem tillämpa varje påföljd, vilken enligt stadgarna kan inträda på grund
av åsidosättande av förpliktelse, som åligger medlem. Föreningen ina jämväl,
oavsett vad stadgarna innehålla, utesluta medlem för en tid av intill
ett år.

Yad nu sagts örn medlem skall, där fråga är örn förbund av flera föreningar,
gälla örn ansluten förening, så ock örn dennas medlemmar.

Åsidosätter föreningen vad i denna paragraf stadgas, vare föreningen skyldig
ersätta därav uppkommen skada..

32 a §.

Under skadestånd skall inbegripas jämväl ersättning för personligt lidande
samt för intrång i den kränktes intresse av att ostört bedriva sin verksamhet.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes
förhållande i avseende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes
tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må
skadeståndets belopp nedsättas. Fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
må ock äga rum.

33 a §.

Alägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter
den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Föres, sedan

190

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

skadeståndsskyldighet ålagts någon, av den skadelidande talan mot annan,
må i den män det finnes skäligt denne förpliktas att gemensamt med den förre,
en för båda och båda för en, gälda skadestånd.

Där förening, som avses i 2 §, är jämte medlemmar skadeståndsskyldig, må
föreningen förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet
belöper på medlemmarna, men åge föreningen i sådant fall att av dem
söka åter vad föreningen sålunda utgivit. Vad i 31 a § andra stycket sägs
skall äga motsvarande tillämpning.

34 a §.

Var, som vill fordra skadestånd enligt denna lag, skall anhängiggöra sin
talan hos domstol, därest stridsåtgärd ägt rum, inom två år från dess avslutande
och i annat fall inom två år från det den gärning skedde, varå ersättningsskyldigheten
grundas. Försummas det, vare talan förlorad.

28—32 §§.

En lagstiftning av det materiella innehåll, som vi här ovan angivit, bör
kunna utöva en förebyggande och sanerande verkan på de områden, där stridsåtgärderna
tagit en ur allmän samhällssynpunkt oriktig eller t. o. m. direkt
skadlig form. Lagstiftningens verkningskraft liksom också det förtroende som
lagstiftningen kan tillvinna sig hänga emellertid i särskilt hög grad på den
tillämpande domstolen. Då denna kommer att döma i första och sista hand angående
fall, där intressena understundom kunna stå skarpt emot varandra och
gälla korporationer, som äro ovana vid legala inskränkningar i sin maktutövning,
kommer domstolens auktoritet att spela en avgörande roll. Därtill
kommer, att konfliktfall mellan specialdomstolen och arbetsdomstolen om möjligt
böra undvikas. Synpunkterna ha med något större utförlighet utvecklats
i högermotionerna. Här må blott betonas, att det synes oss vara ett egendomligt
underskattande av specialdomstolens betydelse och de påfrestningar, för vilka
den sannolikt åtminstone till en början blir utsatt, då man gör ordförandeposten
till en svagt avlönad bisyssla. Domstolens betydelse för hela lagens
verkningar har icke i tillräcklig grad tillvunnit sig utskottsmajoritetens beaktande.
Domstolsorganisationen har därför kommit att bliva en svag punkt
i förslaget. Däremot fyllas de av oss uppställda kraven på ett lyckligt sätt,
om rättsskipningen överlämnas till arbetsdomstolen.

Yi anse oss även böra framhålla, att rätt till talan örn förbud eller föreläggande
av domstol bör tillkomma jämväl allmän åklagare på sätt som föreslagits
av kommissionen och i högermotionen.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi, att paragraferna 28—32
måtte utbytas mot följande paragrafer:

Örn rättegångar.

35 a §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

För behandling av sådana mål skola utöver de ledamöter jämte ersättare
som förordnas enligt lagen örn arbetsdomstol av Konungen för en tid av två
år i sänder utses två ledamöter med särskild insikt i handel och två ledamöter
med särskild insikt i jordbruk jämte ersättare för dem.

Andra lagutslcottets utlåtande Nr 29; reservationer.

191

I mål som avse tillämpningen av denna lag vare domstolen domför med
ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare som företräda
särskilda intressen tillfälle ordföranden dem som i det särskilda fallet äga
största sakkunskap, därvid ock iakttages att motsatta intressen örn möjligt
bliva i lika mån företrädda.

36 a §.

Vid domstolen skola vara anställda en eller, där så erfordras, flera åklagare
för utförande av allmänt åtal i mål enligt denna lag, så ock i talan om förbud
i fall som avses i 37 a § första stycket. Åklagare förordnas av Konungen.

37 a §.

Talan örn förbud enligt 18 a § må föras förutom av den, som genom stridsåtgärden
eller hotet därom blivit kränkt, av sammanslutning för främjande av
närings- eller yrkesintressen, av vilken denne är medlem, så framt sammanslutningen
äger kära inför domstol, ävensom av vid domstolen anställd åklagare
på anmälan av annan målsägande än sådan sammanslutning som här
avses.

Talan örn ansvar enligt denna lag må föras förutom av åklagaren och målsäganden,
av sammanslutning som nyss sagts.

38 a §.

Med avseende å mål angående tillämpningen av denna lag skall i övrigt i
tillämpliga delar gälla vad som är stadgat dels i 7—9 samt 15—28 §§ lagen
örn arbetsdomstol, dels ock i 1—9, 12—14 samt 16 §§ lagen örn fri rättegång.
Ändå att talan örn ansvar ej föres, må domstolen och där anställd åklagare
anlita polismyndighet för verkställande av erforderlig undersökning.

39 a §.

Vad i denna lag stadgas därom att viss åtgärd ej må äga rum eller att
den förskyller straff skall ej föranleda att tvång eller försök till tvång medelst
hot örn sådan åtgärd medför ansvar enligt 15 kap. 22 § eller 21 kap. 10 §
strafflagen; ej heller skall hot örn åtgärd, varom nu sagts, föranleda straff
enligt 15 kap. 23 § strafflagen.

Därjämte hemställa vi örn ändring i lagen örn arbetsdomstol, 1 §, på sätt
det vid motionerna I: 283 och II: 489 fogade utkastet utvisar.

Vad slutligen angår övergångsbestämmelserna synes det strida mot vanliga
grundsatser för lagstiftning att genom den ifrågasatta lagen sätta ur kraft
gällande avtal. I följd härav hemställa vi, att andra stycket i övergångsbestämmelserna
icke måtte vinna riksdagens bifall.

5) av herrar Forslund och Johanson i Stockholm.

6) av herr Hagman, som yrkat bifall till motionen 1:279.

192

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; reservationer.

Innehållsförteckning.

Sid.

Motioner.............................1— 20

Historik:

1) 1929 års riksdag......................21— 22

2) Kungl. Majit den 22 november 1929 .............. 22— 23

3) 1931 och 1932 års riksdagar.................23

4) Professorn Bergendals utredning................23— 24

5) Kungl. Majit den 9 mars 1934 ................ 24— 25

6) Trettonmannakommissionens förslag...............26

7) 1934 års riksdag......................26— 27

Propositionen..........................27— 31

övriga bestämmelser i svensk rätt:

1) 15 kap. 22 § strafflagen...................31— 32

2) 16 kap. 8 § strafflagen...................32

3) Civila rättsverkningar....................32— 33

Utskottets förslag:

1) Allmänna synpunkter....................34— 37

2) Specialmotivering......................37—146

3) Lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder ............147—161

Reservationer:

1) av herrar Westman och Johansson i Hallagården.........162—163

2) av herr Sigfrid Hansson m. fl.................163—172

3) av herrar Österström och Sam Larsson.............173—176

4) av herr Frändén m. fl.....................177—191

5) av herrar Forslund och Johanson i Stockholm..........191

6) av herr Hagman......................191

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351513