Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
1
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1935 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i fattigvårdslagen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 330,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Thorell och Lundqvist
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen, att
fattigvårdssamhälle, som äger lagakraftvunnen fordran på annat fattigvårdssamhälle
för utgiven fattigvård, skall söka denna fordran före utgången av
året efter det, då fordran blivit lagakraftvunnen, vid äventyr, örn det försummas,
att rätt till gottgörelse för den fordran skall anses förfallen. Av motiveringen
framgår emellertid, att motionärernas mening är, att berörda preskriptionstid
bör införas icke blott för fordran, som grundar sig å lagakraftvunnet
utslag, utan jämväl för av hemortssamhälle godkänd fordran.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av kammarrätten, varjämte utskottet lämnat svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet, svenska landskommunernas förbund och
svenska stadsförbundet tillfälle att yttra sig. Yttranden hava inkommit och
finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande. Utskottet tillåter sig att hänvisa
till yttrandenas innehåll.
Till ledning vid bedömandet av det i motionen behandlade spörsmålet anser
sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse.
En tvist mellan två fattigvårdssamhällen, av vilka det ena såsom s. k.
vistelse- eller vårdnadssamhälle lämnat eller ersatt fattigvård in natura eller
kontant och det andra såsom verkligt eller förment hemortssamhälle anses
skyldigt att ersätta vården, förlöper i regel efter följande linjer: Enligt 23 § fattigvårdslagen
åligger det fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där
en person, som är i behov av fattigvård enligt 1 § samma lag, vistas, att lämna
denne fattigvård. Sedan fattigvårdsstyrelsen hållit förhör med den nödställde
enligt bestämmelserna i 52 §, anmanar fattigvårdsstyrelsen, på sätt i 53 §
närmare angives, det fattigvårdssamhälle, där den nödställde enligt bestämmelserna
i 7 kap. fattigvårdslagen förmenas äga hemortsrätt, att ersätta den
lämnade fattigvården, örn kravet bestrides eller det anmanade samhället ej svarar,
äger vistelsesamhället väcka talan hos länsstyrelsen (54 §). örn sådan talan
ej anhängiggöres inom 120 dagar från det fattigvården börjat utgå, skall rät
Bihang
till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. S avd. Nr SS. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
ten till ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits iner än 120 dagar innan
ansökningen gjordes hos länsstyrelsen, anses förfallen (55 §). Vad sålunda stadgats
gäller dock ej det fall, att fattigvårdsstyrelse förklarat sig till alla delar
godkänna kravet men ersättning sedermera ej lämnats. Fattigvårdssamhälle,
som förpliktats att utge ersättning för fattigvårdskostnad, Ilar tillika att erlägga
ränta efter fem procent å det utdömda beloppet samt å belopp, varom
parterna i utslaget må ha hänvisats att i brist på åsämjande föra särskild
talan och som avse vård under tiden till och med dagen för länsstyrelsens utslag.
Räntan räknas som regel från ingången av kalenderkvartalet näst efter
det, då kostnaden utgavs (56 §).
Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, för vilken landstinget jämlikt 40—
42 §§ fattigvårdslagen är ersättningsskyldigt, skall enligt 59 § sökas före utgången
av året efter det, då kostnaden av fattigvårdssamhället utgivits, vid
äventyr att rätt till gottgörelse för sådan kostnad skall anses förfallen. Örn
gottgörelse för vårdkostnaden helt eller delvis vägras, äger fattigvårdsstyrelsen
hos länsstyrelsen föra talan om utfående av den sökta gottgörelsen.
Sådan talan skall väckas inom 120 dagar från det meddelande erhölls örn landstingets
beslut vid äventyr att rätten till ersättning går förlorad.
Ansökning av fattigvårdssamhälle örn gottgörelse av staten för fattigvård,
som enligt 60 § fattigvårdslagen skall bekostas av staten, skall jämlikt 61 §
ingivas till vederbörande länsstyrelse som regel inom februari månad året efter
det, då fattigvården av fattigvårdssamhället utgivits.
Beträffande tvister mellan ett fattigvårdssamhälle och enskild person, som
erhållit fattigvård eller är försörjningspliktig för någon, som erhållit fattigvård,
gäller enligt 68 § i fråga örn tiden för anhängiggörande av talan mot den
enskilde örn ersättning ingen annan begränsning än som följer av de allmänna
bestämmelserna örn tioårspreskription.
Sedan fattigvårdssamhälles anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad
blivit godkänt av den betalningsskyldige eller fastställt genom laga kraft
ägande utslag, är fattigvårdssamhället oförhindrat att dröja med begäran örn
verkställighet intill dess tioårspreskription inträder.
Utskottet vill tillika erinra örn att frågan örn omorganisation av den sociala
hjälpverksamheten för närvarande ligger under Kungl. Maj:ts prövning.
I det av organisationssakkunniga den 11 december 1934 avlämnade betänkandet
med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens
organisation m. m. (S. O. U. 1934: 53) har majoriteten av de sakkunniga
föreslagit, att i varje kommun med mer än 1,500 invånare skall finnas en social
nämnd med uppgift att handhava kommunens verksamhet för fattigvård,
barnavård, ungdomsskydd, allmän ålderdomspensionering, behandling av alkoholister
och arbetslöshetshjälp. Kommun med mindre invånarantal skall äga
inrätta social nämnd. Om kommun har så ringa invånarantal, att till följd
därav svårighet uppstår för kommunen att fylla nämnda sociala uppgifter,
bör kommunen för dessa uppgifter förenas med en eller flera andra kom
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr US.
3
muner till kommunalförbund med gemensam social nämnd. Sådan nämnd
skall bestå av minst fem ledamöter, varjämte viss läkare skall vara ledamot
av nämnden. En av ledamöterna skall utses av länsstyrelsen och de övriga
av kommunen. I fråga örn sättet för understödsverksamhetens handhavande
har föreslagits, bland annat, att den sociala nämnden skall föra ett s. k. understödsregister,
vari skall antecknas, bland annat, vilka personer som genom
nämnden erhålla understöd. I fråga örn granskning av den sociala nämndens
räkenskaper och förvaltning skall gälla vad i kommunallagarna finnes
stadgat.
En redogörelse för vissa tidigare förslag rörande omorganisation av kommunernas
fattigvårdsverksamhet återfinnes i andra lagutskottets vid förra
årets riksdag avgivna utlåtande nr 23, till vilket utskottet tillåter sig hänvisa.
Stadgandet i 10 § fattigvårdslagen, att det åligger fattigvårdsstyrelse, bland Utskottet.
annat, att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel,
måste, i överensstämmelse med vad kammarrätten uttalat, innebära skyldighet
för fattigvårdsstyrelse att utan onödigt dröjsmål indriva på lagakraftvunna
utslag eller godkännande grundade fordringar, som förfallit till betalning.
Enligt gällande lagstiftning kan emellertid fattigvårdssamhälle utan
risk för förlust av sin rätt dröja med utkrävandet av dylik fordran hos annat
fattigvårdssamhälle, intill dess tioårspreskription inträder. I motionen föreslås
införande i fattigvårdslagen av en särskild preskriptionsbestämmelse av
innehåll, att fattigvårdssamhälle skall vara pliktigt att indriva sina fordringar
av ifrågavarande slag före utgången av året efter det, då fordran blivit
lagakraftvunnen eller av hemortssamhälle godkänd, vid äventyr, örn det försummas,
att rätten till gottgörelse för sådan fordran skall anses förfallen.
Iakttagandet av alla i gällande fattigvårdslag redan stadgade preskriptionstider
fordrar, såsom svenska landskommunernas förbund framhållit, stor uppmärksamhet
från fattigvårdsmyndighetemas sida, och det synes därför icke
lämpligt att utan tvingande skäl meddela ytterligare stadganden örn preskription.
Några sådana skäl ha enligt utskottets uppfattning icke förebragts i
förevarande ärende.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion, II: 330, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 april 1935.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, P. Sandström*, Norman, Karl
Bodin*, Knut Petersson*, Olof Carlsson*, Forslund och Carlström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hage*, Olovson i Västerås,
Pettersson i Hällbacken*, Holmström*, Gardell i Gahna, Johanson i Huskvarna
och Olsson i Staxäng.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; bilagor.
5
Kammarrätten.
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 8 februari 1935 har Kungl. Majit i enlighet med utskottets
begäran anbefallt kammarrätten att till utskottet avgiva yttrande i anledning
av en inom andra kammaren av herrar Thorell och Lundqvist väckt motion,
nr 330, örn fastställande av viss tid för utsökande av fattigvårdssamhälles
fordran hos annat fattigvårdssamhälle enligt lagen örn fattigvården den 14
juni 1918.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i fattigvårdslagen,
att fattigvårdssamhälle, som äger lagakraftvunnen fordran på
annat fattigvårdssamhälle för utgiven fattigvård, skall söka denna fordran
före utgången av året efter det, då fordran blivit lagakraftvunnen, vid äventyr,
örn det försummas, att rätt till gottgörelse för den fordran skall anses förfallen.
Av motiveringen framgår emellertid, att motionärernas mening är att
berörda preskriptionstid bör införas icke blott för fordran, som grundar sig å
lagakraftvunnet utslag, utan jämväl för av hemortssamhälle godkänd fordran.
Beträffande förstnämnda slag av fordringar skulle den föreslagna^ preskriptionsbestämmelsen
medföra att den tid, inom vilken verkställighet å utslaget
kunde erhållas, väsentligen komme att avkortas och stadgandet således innebära
en inskränkning i den rätt till verkställighet, som enligt utsökningslagen
tillkommer fordringsägaren.
Särskilt i fråga örn lagakraftvunna fordringar men även beträffande av hemortssamhället
godkända ersättningsanspråk komme ett stadgande av i motionen
föreslaget innehåll att få en helt annan karaktär än den i 59 § fattigvårdslagen
meddelade bestämmelsen örn viss tid för sökande av ersättning av landsting.
Stadgandet i sistnämnda lagrum avser icke det fall att anspråket på ersättning
av landstinget grundar sig på lagakraftvunnet utslag i mål mellan den
sökande fattigvårdsstyrelsen och landstinget. Fattigvårdsstyrelsen är oförhindrad
att dröja med begäran om verkställighet även å ett dylikt utslag intill
dess tioårspreskription inträder.
Jämlikt 10 § fattigvårdslagen åligger det fattigvårdsstyrelsen bland annat
att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel. Detta
åliggande måste enligt kammarrättens mening anses innebära skyldighet för
fattigvårdsstyrelsen såväl att inom skälig tid indriva på lagakraftvunna utslag
eller godkännande grundade fordringar som ock att vaka däröver, att fattigvårdsstyrelsens
på utslag eller åtagande grundade skulder av nu förevarande
slag inom skälig tid bliva guldna. Det ersättningsberättigade samhället kan
icke vinna något genom att dröja med indrivningen utom möjligen då fråga är
örn sådana fordringar, som jämlikt 56 § 3 mom. fattigvårdslagen äro räntebärande.
Då det betalningsskyldiga samhället erhållit del av det utslag, varigenom
dylik fordran fastställts, lärer emellertid fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda
samhälle hava möjlighet att skydda samhället från oskäliga ränteutgifter genom
att erlägga betalning. Enär det anses åligga den sökande fattigvårdsstyrelsen
att i process mot hemortssamhället styrka fattigvårdsbehovet, är den
i motionen anmärkta svårigheten att kontrollera riktigheten av ett krav, som
ligger flera år tillbaka i tiden, mera till olägenhet för den sökande fattigvårdsstyrelsen
än för hemortssamhället. För det betalningsskyldiga samhället kan
det, särskilt örn detta hör till de mindre, vara förenat med avsevärd svårighet
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr %S'',fl bilagor.
att på en gång nödgas utbetala ett större belopp, utgörande ersättning för fattigvård
under en längre tid. En fattigvårdsstyrelse, som med tillbörlig omsorg
bevakar samhällets intresse, kan emellertid skydda samhället även från denna
olägenhet genom att tid efter annan från den ersättningsberättigade fattigvårdsstyrelsen
infordra uppgift huruvida sådan fattigvård, för vilken samhället
på grund av utslag eller åtagande är betalningsskyldigt, fortfar eller ej.
Enligt kammarrättens mening måste anledningen till i motionen påtalade missförhållanden
sökas i den omständigheten, att vederbörande fattigvårdsstyrelser
icke vinnlagt sig örn en omsorgsfull medelsförvaltning.
Huruvida dylika missförhållanden förekomma i sådan utsträckning, att de
böra föranleda särskilda åtgärder från statsmakternas sida, undandrager sig
kammarrättens bedömande. Den i motionen föreslagna preskriptionsbestämmelsen
får emellertid kammarrätten, som håller före att ytterligare stadganden
örn preskription icke utan tvingande skäl böra meddelas, bestämt avstyrka.
I behandlingen av detta ärende, däri skiljaktig mening icke förekommit,
hava deltagit undertecknad president, kammarrättsråden Waldenström, Ekenberg
och von Sydow, byråchefen Ripe, kammarrättsrådet Sivert, föredragande,
samt assessorn Wikström.
Stockholm den 4 mars 1935.
K. H. Högstedt.
S. C:son Pappelman.
Bilaga B.
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Till andra lagutskottet.
Sedan andra lagutskottet berett Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
tillfälle att avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare
av herrar Thorell och Lundqvist väckt motion, nr 330, örn fastställande av
viss tid för utsökande av fattigvårdssamhälles fordran hos annat fattigvårdssamhälle
enligt fattigvårdslagen, får förbundet framhålla följande.
. Av motionärerna påtalade förhållanden äro tvivelsutan icke tillfredsställande.
Förbundet kan på grund av sin erfarenhet betyga, att saknaden av en
bestämmelse örn viss tid, inom vilken en fordran, som fastställts genom utslag
eller frivilligt erkännande, skall utkrävas, understundom vållat olägenheter.
Förutom de av motionärerna berörda olägenheterna må framhållas, att det
för hemortskommunen kan bereda stora svårigheter vid uppgörandet av fattigvårdens
stat, därest en annan kommuns fordran icke uttages med jämna
mellanrum utan kanske för flera år på en gång. Det förekommer, att en
hemortskommun icke på många år erhåller något krav eller eljest upplysning
örn understödsfallet och därför anser sig kunna antaga att fattigvården upphört.
Det kan då för kommunens ekonomi bliva ett svårt slag, när en dag
räkning förmänga år på ett synnerligen stort belopp kommer och omedelbar
betalning påyrkas. Understundom gäller ett dylikt krav understöd åt minderåriga
barn på grund av föräldrarnas arbetslöshet; kanske hade hemortskommunen,
örn den vetat örn att fattigvården fortfarande utgått, kunnat taga
hem familjen och bereda föräldrarna arbete.
o Örn salunda avsevärda fördelar skulle vara att vinna genom stadgandet örn
någon viss respittid, kortare än den nu gällande allmänna preskriptionstiden
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2Sbilagor.
7
10 år, så synes det förbundet tveksamt på vad sätt en dylik bestämmelse
lämpligen skulle kunna utformas. Motionärernas förslag innebär skapandet
av en undantagsbestämmelse från bland annat 4 § i kungl, förordningen den 4
mars 1862 örn 10-årig preskription (jfr även 19 § samma förordning med
därunder i lagboken angivna anmärkningar). Det är att märka att på nu
ifrågavarande område råder ganska egenartade förhållanden. Av särskild
betydelse är att i fattigvårdsmål hemortskommunen ofta dömes att betala vistelsekommunen
dels viss kostnad, som redan utgivits och styrkts, dels med
»belopp, varom parterna äga att i brist av åsämjande särskilt i laga ordning
tvista efter befogenhet», vad vistelsekommunen ytterligare enligt 1 § utgivit
till dess behovet upphört eller upphör. Vistelsekommunen kan sålunda icke
endast från början underlåta att kräva hemortskommunen på det utdömda beloppet
utan även när som helst, så länge behovet fortsätter, upphöra att kräva
hemortskommunen utan någon annan risk för förlust av sin rätt än den som
ligger i bestämmelsen örn 10-årig preskription.
En preskriptionsbestämmelse torde på grund av vad nyss framhållits icke
kunna anknytas endast till dagen för ett utslag eller dess delgivande eller
till den tidpunkt, då betalningsskyldigheten frivilligt erkänts, utan måste
även anknytas till den tidpunkt, då understödet utgivits. Vidare måste det
bli föremål för övervägande, huruvida en eventuell dylik bestämmelse skall
begränsas till fordringar hos kommuner eller utsträckas till fordringar hos
enskilda samt örn den bör gälla även för sjukhus’ fordran enligt 58 § i fattigvårdslagen.
Därest ifrågasatt ändring vidtages i fattigvårdslagen, bör motsvarande ändring
göras i lagen örn samhällets barnavård etc.
överhuvud taget torde frågan vara av betydligt mera invecklad art än motionen
synes giva vid handen. Förbundet kan därför för sin del i varje fall
icke för närvarande tillstyrka den av motionärerna föreslagna lagändringen
men vill instämma i motionens syfte och får förbundet tillstyrka att den i
motionen berörda frågan göres till föremål för utredning.
Stockholm, i Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets byrå, den 25
februari 1935.
Axel Hirsch.
Karl J. Höjer.
Utlaga C.
Svenska landskommunernas förbund.
Till andra lagutskottet.
De i 8 kap. fattigvardslagen meddelade bestämmelserna örn fattigvårdssamhällens
inbördes ersättningsskyldighet reglera, såsom i motionen framhållits,
endast förhållandet mellan vistelsekommunen och hemortskommunen intill den
tidpunkt, da vistelsekommunens fordran antingen godvilligt av hemortskommunen
erkänts eller ock genom lagakraftvunnet utslag blivit fastställd. Att
några särskilda stadgande för reglerandet av rättsförhållandet mellan kommunerna
efter nämnda tidpunkt icke ansetts erforderliga, beror uppenbarligen
därpå att fordran efter utslagets meddelande kan, örn den icke godvilligt
erlägges, uttagas, hos den betalningsskyldiga kommunen i enlighet med stadgande^
i utsökningslagen. Införande av den i motionen föreslagna särskilda
preskriptionstiden för genom lagakraftvunnet utslag fastställd fordran skulle
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr SSj bilagor.
således innebära en inskränkning i den fattigvårdssamhället nu tillkommande
rätten att inom tio år utsöka sin fordran.
Vid bedömande av frågan, huruvida vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse
kan tillskansa denna kommun orättmätig vinst genom att under oskäligt lång
tid underlåta att avkräva hemortskommunen ersättning, bör åtskillnad göras
mellan räntebärande och icke räntebärande fordringar. Jämlikt 56 § 3 mom.
fattigvårdslagen utgår ränta å av myndighet utdömd ersättning för fattigvård,
som utgivits under tiden till och med dagen för länsstyrelsens utslag.
Då räntan enligt samma lagrum skall beräknas efter fem procent till dess betalning
sker, kan vistelsekommunen, åtminstone med nuvarande ränteläge, bereda
sig en viss örn ock obetydlig vinst genom att dröja med fordringens indrivning.
Eftersom hemortskommunen i allmänhet erhåller del av utslaget, bör
emellertid fattigvårdsstyrelsen därstädes kunna skydda sig mot oskäliga ränteutgifter
genom att, örn krav icke framställes av vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse,
hos denna begära räkning å beloppet. Beträffande icke räntebärande
fordringar kan vistelsekommunen icke vinna något genom att förhala indrivningen.
Eftersom det vid en eventuell process åligger vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse
att bevisa riktigheten av sin fordran, torde den i motionen påtalade
svårigheten att kontrollera ett krav, som ligger flera år tillbaka i tiden,
vara till lika stor olägenhet för vistelsekommunen som för hemortskommunen.
Däremot kan det lända till betydande olägenhet för hemortskommunen att på
en gång nödgas utbetala ett större belopp, avseende ersättning för fattigvård
under längre tid.
Hemortskommunens fattigvårdsstyrelse, som ju beträffande sistberörda slag
av fordringar endast har betalningsskyldighet i de fall, att fattigvårdsstyrelsen
antingen godvilligt erkänt att betala å framtiden belöpande fattigvård
eller ock genom lagakraftvunnet utslag ålagts att ersätta sådan fattigvård, bör
emellertid icke sväva i okunnighet örn sin skyldighet härutinnan. Örn på dylikt
åtagande eller utslag grundade räkningar icke inom rimlig tid komma den
ersättningsskyldiga kommunens fattigvårdsstyrelse tillhanda, bör det enligt
förbundsstyrelsens förmenande tillkomma denna fattigvårdsstyrelse att efterhöra
anledningen därtill, även örn det någon gång skulle kunna kännas frestande
för denna styrelse att tiga med saken under förhoppning av att kravet
skall glömmas. Skulle vistelsekommunens fattigvårdsstyrelse trots upprepade
påstötningar från hemortskommunens sida underlåta att tillställa hemortskommunen
räkning å utgivna belopp, lärer rättelse kunna vinnas genom hänvändelse
till länsstyrelsen. En dylik situation, som ju endast kan tänkas uppstå
på grund av tredska från vistelsekommunens sida, förefaller dock knappast
tänkbar och synes i alla fall icke kunna motivera särskilda lagstiftningsåtgärder.
Styrelsen kan emellertid icke bestrida, att missförhållanden i det av motionärerna
påtalade avseendet kunna anses föreligga. Det vore givetvis till båda
parternas fördel, om den ordning för mellanhavandenas uppgörande, som motionärerna
förorda, bleve iakttagen. Såsom ovan anförts kunna dessa missförhållanden
icke anses lia sin grund i någon bristfällighet hos de lagstadganden,
som reglera kommunernas inbördes ersättningsskyldighet, utan däri, att vederbörande
fattigvårdsstyrelse icke på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina
åligganden.
För motionärerna torde heller icke de ekonomiska verkningarna för kommunerna
av mellanhavandenas reglering varit huvudsaken. Snarare torde det
hava varit den omständigheten, att den långa tid, som nu medgives för ersättningens
utkrävande, lämnar stort svängrum för de verkställande förtroendeeller
tjänstemännen, så att de genom försummelse kunna förorsaka sina kommuner
förluster. Till skydd häremot synes emellertid andra och bättre utvä
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; bilagor.
9
gar stå till buds än den mycket omtvistliga åtgärden att förkorta preskriptionstiden
för ifrågavarande slag av fordringar. Verkningarna av den ifrågasatta
åtgärden skulle nämligen i stor utsträckning kunna komma att gå ut
över de förvaltande organen. För den händelse att en fattigvårdsstyrelse —
i främsta rummet dess ordförande — försummade att i tid indriva fordringar,
skulle kommunen genom ett dylikt stadgande i vida högre grad än vad för närvarande
är fallet komma att tillfogas förluster, som kommunen i sin tur kunna
återsöka av de för förlusten ansvariga. Örn det bleve regel, att kommunerna
på sådant sätt återsökte förlusten av de härför ansvariga, kan det befaras,
att ökade svårigheter skulle uppstå att erhålla lämpliga personer för
handhavande av fattigvårdsverksamheten. Iakttagande av alla i gällande
fattigvårdslag stadgade preskriptionstider fordrar stor uppmärksamhet från
fattigvårdsmyndigheternas sida och det synes icke vara lämpligt att ytterligare
betunga dem med än flera särskilda preskriptionsbestämmelser.
Beträffande förutsättningarna för en effektiv kontroll måste det redan enligt
gällande lagstiftning anses åligga fattigvårdsstyrelser, liksom barnavårdsnämnder
och andra förvaltande kommunala organ, att handhava förvaltningen
på ett sådant sätt, att de i motionen påtalade missförhållandena undvikas. Härav
följer att det enligt styrelsens mening i första hand bör vara de förvaltande
organens uppgift att övervaka sina verkställande förtroendemän- och tjänstemän.
Det ankommer jämväl på kommunens revisorer att tillse, att förvaltningen
i angivna hänseenden är tillfredsställande och att, örn anledning därtill
finnes, framställa anmärkning mot den förvaltande myndigheten. Styrelsen
håller före, att svårigheterna rörande indrivningen icke äro större än att dessa
böra kunna övervinnas genom upplysning och skärpt kontroll _ över förvaltningen.
Landskommunernas förbunds centralbyrå har också utgivit en promemoria
till ledning för den kommunala revisionen, vari bland annat framhållits
att revisorerna hava att kontrollera, att kommunen tillkommande bidrag av
staten, landstinget, eller andra bidrag, fordringar och tillgodohavanden för utgiven
fattigvård och barnavård m. m. på vederbörligt sätt influtit eller, där
de äro utestående, äro ordentligt bokförda.
Styrelsen, som livligt sympatiserar med alla strävanden, vilka avse att pa
ett tillfredsställande sätt ordna kommunernas medelsförvaltning, kan emellertid
icke finna, att den ifrågasatta begränsningen av preskriptionstiden för ordnande
av fattigvårdssamhällenas mellanhavanden skulle vara till fördel för
kommunerna.
Stockholm den 2G februari 1935.
Styrelsen för Svenska Landskommunernas förbund:
Sv. Bengtsson.
J. A. Zander.
inlaga I).
Svenska stadsförbundet.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan utskottet berett Svenska stadsförbundet tillfälle att avge yttrande över
en inom riksdagens andra kammare väckt motion nr 330 om fastställande av
viss tid för utsökande av fattigvårdssamhälles fordran enligt fattigvårdslagcn,
får förbundets styrelse härmed anföra följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1085. 9 sami. 2 avd. Nr 23.
2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23; bilagor.
^Då stadsförbundet i sin dagliga verksamhet icke är i tillfälle att förvärva
någon mera ingående erfarenhet av fattigvårdsärendenas löpande handläggning,
inskränker sig styrelsen till några uttalanden av mera principiell art.
Det torde vara obestridligt, att kontrollen över de personer, som handha
medelsförvaltningen inom fattigvårdsstyrelserna, skulle i någon mån underlättas,
örn lagen stipulerade en kort frist för indrivning av fastställd fordran.
Möjligheten att i räkenskaperna år från år balansera utestående fordringsbelopp
kan naturligen underlätta en oärlig medelsförvaltares manipulationer. Även
för den betalningsskyldiga kommunen kunna nog vissa olägenheter följa av nu
gällande bestämmelser.
Man kan emellertid svårligen frigöra sig från det intrycket, att omfattningen
av de patalade olägenheterna ytterst blir beroende på den ordning och reda,
som överhuvud kännetecknar den kommunala fattigvårdsförvaltningen. Det
vill synas, som örn kommunerna själva borde kunna komma till rätta med eventuella
bristfälligheter i redovisnings- och bokföringsmetoder på detta område
utan hjälp av den föreslagna lagstiftningen.
De eftersträvade fördelarna skulle dock vinnas genom en inskränkning i den
nuvarande preskriptionstiden av tio år. Den omständigheten att kommunerna
vid sökande av stats- eller landstingsbidrag måste inkomma med sina krav
inom relativt begränsad tid synes knappast utgöra någon rimlig grund för
kommunerna att för vissa fordringar avstå från den preskriptionstid, de för
sina fordringar i allmänhet, även i avseende å kommunalskatt, lia att räkna
med. Försummar en förtroende- eller tjänsteman nu att inkassera utdömt belopp,
ha revisorerna år efter år möjligheter att åstadkomma rättelse. Men förhållandet
skulle bli ett annat, örn den påyrkade lagstiftningen kom till stånd.
Om vid revisionen av t. ex. 1934 års förvaltning det konstaterades, att kommunen
i december 1934 fatt slutgiltigt fastställd genom lagakraftvunnen dom
en stor fordran på ett annat fattigvårdssamhälle, torde revisorerna av 1935
års förvaltning, där revisionen sker »i efterskott», bli i tillfälle att konstatera,
örn beloppet i rätt tid sökts, först efter 1935 års utgång, d. v. s. först sedan
den förkortade preskriptionstiden är ute. Skulle en begränsning av preskriptionstiden
ifrågakomma, synes den i vart fall icke böra begränsas så snävt, som
i motionen föreslås.
Det torde kunna starkt ifrågasättas, om proportionen mellan fördelar och
olägenheter med den tilltänkta lagstiftningen är rimlig ur kommunernas synpunkt.
Därtill kommer att en lag som fattigvårdslagen, vilken tillämpas av
en mängd lekmän på juridikens område, icke bör tid efter annan underkastas
ändringar, örn dessa icke äro av behovet oundgängligen påkallade, vilket icke
synes vara fallet beträffande motionärernas förslag.
Styrelsen vill därför för sin del avstyrka bifall till motionen.
Stockholm den 23 februari 1935.
För Svenska stadsförbundets styrelse:
A. Borgström.
Dess ordförande.
Henning Karlsson.
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
351436