Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1935 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 9 februari 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 83,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande över ett
vid propositionen fogat förslag till förordning med vissa bestämmelser örn
arbetsförmedling ävensom beträffande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1933 antaget förslag till konvention angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer.

I samband med nämnda proposition har utskottet till behandling förehaft
fyra i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första
kammaren nr 290 av herr Reuterskiöld och nr 292 av herr P. Sandström
samt motionerna i andra kammaren nr 503 av herrar Wallén och Andersson
i Dunker samt nr 504 av herr Hagberg i Malmö m. f.

I motionen II: 504 har yrkats, att riksdagen måtte dels avstyrka utfärdandet
av en förordning, som upphäver eller inskränker enskild persons nuvarande
rätt att yrkesmässigt bedriva arbetsförmedling, dels avstyrka, att
Sverige biträder förevarande konventionsförslag, dels ock hemställa, att
Kungl. Majit ville låta verkställa och förelägga nästa års riksdag utredning
rörande påvisade eventuella missförhållanden inom den privata arbetsförmedlingsverksamheten
jämte förslag till dessa missförhållandens undanröjande
på annat sätt än genom förbud för arbetsförmedlingsverksamhet i
förvärvssyfte.

I motionerna I: 290 och II: 503, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte i sitt yttrande över ifrågavarande författningsförslag uttala,
att 2 § i förslaget torde böra på det sätt ändras, att arbetsförmedling i förvärvssyfte
fortfarande tillätes enligt i huvudsak nu gällande villkor.

I motionen I: 292 har yrkats, att riksdagen måtte besluta de ändringar i
författningsförslagets övergångsbestämmelser, som föranledas av vissa, av
motionären framställda anmärkningar. I motionen framliålles, bland annat:

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 20. 657 ss 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Om man bestämmer, att sådana nu verksamma platskommissionärer, vilka i
behörig ordning driva sin rörelse och mot vilkas sätt att arbeta icke befogade
anmärkningar kunna riktas, måtte, utan inskränkning till viss tidrymd,
tillerkännas rätt till fortsatt verksamhet, varvid de dock äro skyldiga ställa
sig till efterrättelse de taxor och ordningsföreskrifter, som socialstyrelsen
kan finna skäligt föreskriva, skulle man därigenom såväl hava visat tillbörlig
moderation vid avvecklingen av den privata platskommissionärsverksamheten
som även tillgodosett de olika parternas på arbetsmarknaden intressen.
Självfallet skulle ej dylik rätt tillkomma platskommissionärer, som syssla
med förmedling av anställning utom riket eller anställning här i riket av
utlänning, som vistas utomlands. Det må tillika blott bliva fråga om en
personlig rätt för innehavaren av en platsbyrå vid förordningens ikraftträdande
och ej någon rättighet för byråns firmanamn i och för sig, innehavaren
dock obetaget att nyttja firmanamnet, så länge han använder sig
av licensen.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande författningsbestämmelser örn arbetsförmedling återfinnas i kungörelsen
den o maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande av
arbetsanställning, kungörelsen den 30 april 1920 (nr 233) med bestämmelser angående
statens godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskeby råer, ändrad
genom kungörelsen den 23 januari 1922 (nr 49), samt lagen den 15 juni 1934
(nr 267) örn offentlig arbetsförmedling.

Enligt förstnämnda kungörelse erfordras tillstånd, örn någon yrkesmässigt
vill utöva verksamhet såsom kommissionär för att åt tjänare eller andra
anskaffa anställning. Tillståndet sökes hos länsstyrelsen i det län, varest
verksamheten skall utövas. I ansökningen skall lämnas uppgift bland annat
örn de avgifter, som skola erläggas av den, vilken anlitar kommissionären.
Örn behov av verksamheten föreligger samt sökanden finnes lämplig för dess
bedrivande, må det sökta tillståndet beviljas. Tillståndet lämnas allenast
tills vidare och kan av länsstyrelsen återkallas, när omständigheterna därtill
föranleda. Vill kommissionär göra ändring beträffande de avgifter, som skola
erläggas av den, vilken anlitar kommissionären, skall han göra anmälan
därom till länsstyrelsen. Kommissionär är skyldig att i viss ordning till
polismyndighet lämna uppgifter angående sin verksamhet. Uppgifterna insändas
därefter av polismyndigheten till socialstyrelsen. Kungörelsen upptager
därjämte åtskilliga bestämmelser rörande förmedling av anställning å
utrikes ort. — Sedan genom beslut den 12 september 1921 för Sveriges del
ratificerats det av internationella arbetskonferensen år 1920 antagna förslaget
till konvention angående arbetsförmedling för sjömän, enligt vilket
varje medlem, som ratificerar konventionen, förbinder sig att vidtaga alla

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

erforderliga åtgärder för att snarast möjligt avskaffa den i förvärvssyfte bedrivna
arbetsförmedlingen för sjömän, har Kungl. Majit i cirkulärbrev den
31 mars 1922 anbefallt samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade tillstånd
att yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av
arbetsanställning åt sjömän.

Antalet kommissionärer samt av dem tillsatta platser under åren 1930—
1934 framgår av följande uppställning:

År.

Antalet till social-styrelsen rapporte-rande kommissionärer.

Tillsätta

platser.

Därav för
kvinnor.

1934.........................

.......................... 148

39,016

35,508

1933..........................

.......................... 146

34,705

31,997

1932..........................

.......................... 151

37,147

34,067

1931..........................

........................ 153

40,461

36,753

1930..........................

.......................... 151

44,783

40,140

En redogörelse för innehållet i kungörelsen med bestämmelser angående statens
godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskeby råer återfinnes å
s. 6 i propositionen, till vilken redogörelse utskottet tillåter sig hänvisa.

I lagen örn offentlig arbetsförmedling stadgas, bland annat, att dylik förmedling
skall vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad,
som icke deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting
och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt
med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser
förlagda avdelningskontor eller ombud. Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet
avser förmedling av alla slag av arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt;
dock att, örn anstalt efter anmodan genom annonsering eller annorledes
vidtagit särskild åtgärd, kostnaden härför må uttagas av den, som begärt
åtgärdens vidtagande. Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren
erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket
han bäst lämpar sig. Tillsyn över förmedlingen utövas av socialstyrelsen,
till vilken myndighet anstalterna skola insända äskade handlingar och uppgifter
rörande verksamheten.

Den 1 januari 1935 beräknades 29 arbetsförmedlingsanstalter vara i verksamhet
med vardera ett huvudkontor och sammanlagt cirka 150 avdelningskontor.
Därtill komma fasta ombud i omkring 100 orter samt tillfälliga
ombud i kommuner, där den statliga hjälpverksamheten påkallat arbetsanvisnings-
och kontrollorgan. Man har att räkna med en fortgående specialisering
av verksamheten, i första hand genom dennas uppdelning på manliga
och kvinnliga expeditioner samt därutöver i form av specialförmedling för
olika yrkesgrenar och för ungdom. Mellan anstalterna upprätthålles sedan
länge organiserad samverkan, som numera är reglerad genom en särskild
kungörelse (S. F. S. 552/1934). Genom anmälan hos ett kontor kan sålunda
kontakt nås med hela rikets arbetsmarknad.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Antalet genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatta platser under
åren 1930—1934 framgår av följande uppställning:

Tillsatta Därav för

platser. kvinnor.

326,164 100,831

296,856 94,434

265,086 101,956

263,585 111,735

236,657 110,029

Såsom framgår av den i propositionen (å s. 49—54) lämnade redogörelsen
bedrives organiserad arbetsförmedling i huvudsak jämväl i följande former:
förmedling genom civilanställningskommissionerna, engagemangsförmedling
och impressarieverksamhet, förmedling genom utlandsbyråer, arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, kårsammanslutningar samt skolor och utbildningsanstalter,
filantropisk förmedling och förmedling genom tidningsannonsering.

Frågor berörande arbetsförmedling ha vid olika tillfällen varit föremål för
internationellt övervägande. Vid internationella arbetsorganisationens konferens
i Washington år 1919 antogs ett förslag till konvention angående
arbetslösheten, vari föreskrevs (2 §), att varje medlem, som ratificerade konventionen,
borde upprätta ett system av avgiftsfria offentliga arbetsförmedlingsanstalter,
ställda under kontroll av en central myndighet, samt, där
både offentliga och enskilda avgiftsfria arbetsförmedlingsanstalter funnes,
vidtaga åtgärder för att samordna deras verksamhet enligt en hela landet
omfattande plan. Vid internationella arbetsorganisationens konferens i Genua
år 1920 antogs det förut omnämnda förslaget till konvention angående arbetsförmedling
för sjömän, vari stadgades förbud mot sådan arbetsförmedling i
förvärvssyfte, varjämte föreskrevs, att i intet fall finge anskaffande av anställning
åt sjömän föranleda utbetalande från dessas sida av något slag av
gottgörelse.

Båda dessa konventioner lia ratificerats av Sverige.

Det förslag till konvention angående avgiftslcravande arbetsförmedlingsbyråer,
varöver Kungl. Maj:t i förevarande proposition anhållit örn riksdagens yttrande,
antogs vid den internationella arbetsorganisationens konferens i Genéve
år 1933.

I konventionsförslaget, som icke äger tillämpning å arbetsförmedling för
sjömän, skiljes mellan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte,
sådana förmedlingsbyråer utan vinstsyfte samt utövare av arbetsförmedling
utan ersättning därför. Den förstnämnda kategorien omfattar enskilda
personer, sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer,
vilka tjäna såsom mellanhand för anskaffande av anställning åt
arbetare eller av arbetare åt arbetsgivare i syfte att direkt eller indirekt
från någondera erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; dock avses

Ar.

1934

1933

1932

1931

1930

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 5

ej här tidningar eller andra publikationer, såvitt de ej uteslutande eller
huvudsakligen ha till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare.
Såsom avgiftskrävande arbetsförmedling utan vinstsyfte definieras
arbetsförmedlingstjänst, som upprättats av sammanslutningar, institutioner,
byråer eller andra organisationer, vilka, utan att eftersträva materiell
fördel, för förmedlingen av arbetsgivaren eller arbetaren uppbära inträdesavgift,
periodiskt bidrag eller annan ersättning (art. 1). Inom tre år från
konventionens ikraftträdande för vederbörande medlemsstat skola avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte vara avskaffade. Under
denna tid må nya sådana byråer icke upprättas, och skola redan befintliga
byråer stå under uppsikt av vederbörande myndighet samt endast
äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av myndigheten
godkänd taxa (art. 2). Vissa avvikelser härifrån må undantagsvis
medgivas av vederbörande myndighet, men endast efter hörande av de arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, som frågan kan angå. Avvikelserna må
endast avse redan befintliga byråer, vilka förmedla arbete åt sådana kategorier
av arbetare, som äro noggrant angivna i den nationella lagstiftningen
och tillhöra yrken, där arbetsförmedlingen äger rum under särskilda förhållanden
av natur att göra avvikelsen berättigad. Byrå, för vilken avvikelser
medgivits, skall stå under uppsikt av vederbörande myndighet och innehava
ett för år meddelat tillstånd, som dock ej får utsträckas över tio år,
må uppbära avgifter och ersättning för kostnader allenast enligt en av myndigheten
godkänd taxa samt får icke skaffa anställning åt arbetare utomlands
eller därifrån rekrytera arbetare, med mindre tillståndet berättigar
därtill och verksamheten bedrives enligt en mellan länderna träffad överenskommelse
(art. 3). Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte
skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet och stå under uppsikt
av denna. De må icke uppbära ersättning överstigande taxa, vilken skall
fastställas av myndigheten med noggrann hänsyn till havda kostnader. De
må ej heller skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera
arbetare, med mindre tillståndet berättigar därtill och verksamheten
bedrives enligt en mellan länderna träffad överenskommelse (art. 4). Envar,
som regelmässigt utövar arbetsförmedlingsverksamhet, även om det sker utan
ersättning, är skyldig göra anmälan därom till vederbörande myndighet
(art. 5). Överträdelser av de i enlighet med konventionsförslaget meddelade bestämmelserna
skola straffas, i fall av behov med indragning av meddelat tillstånd
till arbetsförmedling (art. 6).

I ''proposition nr 138 till 1934 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn riksdagens
yttrande över dels förevarande konventionsförslag, dels ock en vid
ovannämnda sammanträde i Genéve år 1933 antagen rekommendation angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, innefattande, såvitt den är
av egentlig betydelse för svenska förhållanden, väsentligen en anmaning till
regeringarna att vidtaga åtgärder för att anpassa den offentliga arbetsförmedlingen
efter behovet inom yrken, som ofta anlita avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Föredragande departementschefen framhöll beträffande konventionsförslaget,
att dess principer syntes vara ägnade att i huvudsak läggas till
grund för en lagstiftning i ämnet i Sverige men att spörsmålet örn genomförandet
av en dylik lag befunne sig i ett förberedande skick, varför med
prövningen av ratificeringsfrågan tills vidare borde anstå. I fråga örn rekommendationen
erinrade departementschefen örn Kungl. Maj:ts proposition
nr 40 till 1934 års riksdag med förslag till lag örn offentlig arbetsförmedling,
varigenom syftet med rekommendationen i viss mån skulle tillgodoses,
varjämte departementschefen uttalade, att ytterligare åtgärder med anledning
av rekommendationen icke då syntes erforderliga.

På förslag av andra lagutskottet (utlåtande nr 44) uttalade riksdagen, att
den delade departementschefens uppfattning, att prövningen av ratificeringsfrågan
tills vidare borde anstå och att ytterligare åtgärder i anledning av
rekommendationen icke syntes vid dåvarande tidpunkt erforderliga.

Det i nu förevarande proposition framlagda förslaget till förordning med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling avser en reglering av alla slag av arbetsförmedling,
som bedrives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt
eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av
skrift, varå tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Enligt förslaget förbjudes
arbetsförmedling i förvärvssyfte. Enligt övergångsbestämmelserna kan emellertid
den, som vid förordningens ikraftträdande, vilket föreslås äga rum
den 1 januari 1936, bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, av socialstyrelsen
erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten till och med år 1939. För tiden
därefter, dock högst intill år 1950, äger socialstyrelsen bevilja förlängning
av sådant tillstånd men för högst ett år i sänder och endast beträffande
yrkesgrupper, som Konungen bestämt. Socialstyrelsen skall bestämma skälig
ersättning för dylik förmedling. I övrigt skola förordningens bestämmelser
i tillämpliga delar gälla å densamma. Till någon utan förvärvssyfte bedriva
arbetsförmedling, för vilken uppbäres ersättning, skall tillstånd därtill sökas
hos socialstyrelsen. Tillstånd får emellertid icke beviljas enskild person
eller avse arbetsförmedling för sjömän eller eljest meddelas, därest verksamheten
icke befinnes önskvärd eller ej kan förväntas komma att bedrivas
på lämpligt sätt. Då tillstånd beviljas, skall därvid angivas den ersättning
för förmedlingen, som högst får uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser,
som prövas erforderliga. Ersättningen får i intet fall bestämmas
så, att den kan förväntas överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.
Enligt förslaget skall Andare envar, som bedriver arbetsförmedling utan att
därför uppbära ersättning, Amra pliktig att inom tre månader från det verksamheten
tagit sin början göra anmälan därom till socialstyrelsen. Socialstyrelsen
skall utöva tillsynen å efterlevnaden av förordningen och de i anledning
av densamma meddelade föreskrifterna. För överträdelser av vissa
stadganden i förordningen föreslås böter.

Ifrågavarande författningsförslag är i huvudsak grundat på ett av socialstyrelsen
den 5 februari 1934 avlämnat förslag.

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Över socialstyrelsens förslag lia yttranden avgivits av Överståthållarämbetet
oell samtliga länsstyrelser jämte några dem underordnade myndigheter,
medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna,
71 kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning
samt ett flertal enskilda sammanslutningar. En redogörelse för innehållet
av dessa yttranden återfinnes i propositionen å s. 17 och följande.

Inom socialstyrelsen har utarbetats en den 14 januari 1935 dagtecknad
promemoria angående vissa erinringar mot de nuvarande bestämmelserna
rörande avgiftskrävande platsbyråer och mot sättet för verksamhetens bedrivande
vid dessa. I denna promemoria har i huvudsak framhållits följande:

En olägenhet med det nuvarande systemet vore, att beslut angående tillstånd
att utöva kommissionärsverksamhet vore anförtrodd länsstyrelserna
medan socialstyrelsen mottoge och kontrollerade kommissionärernas rapporter.
Länsstyrelserna kunde sålunda icke följa, huruvida och i vilken omfattning
tillstånden utnyttjades, och socialstyrelsen kunde icke utan särskilda förfrågningar
hos länsstyrelserna förvissa sig örn att samtliga kommissionärer fullgjorde
föreskriven rapportering. Det vore svårt att kontrollera kommissionärstaxornas
tillämpning, enär kommissionärerna kunde betinga sig särskild
gottgörelse för annonsering, porton, telefonsamtal m. m., vilka utgiftsposter
det ofta vore omöjligt för kunden att närmare granska. Vidare hade själva
taxorna i viss utsträckning givits en alltför obestämd formulering. Möjligheterna
att beivra krav på oskälig förmedlingsprovision vore mestadels mycket
små. I övrigt hade erinringar av olika slag framförts mot den förvärvsmässiga
arbetsförmedlingen. Sålunda hade anmärkts, att kommissionär sökt locka
till sig arbetssökande och arbetsgivare bland annat genom annonser, som
givits en lockande formulering. Exempel saknades ej på att förmedlare
annonserat örn anmäld ledig plats, ehuru till platsen kompetenta sökande
redan funnits anmälda på byrån, vilket kunde stå i samband med att inskrivningsavgift
uppbures av de nyanmälda. Det hade likaledes inträffat,
att kommissionär, som för tillfället saknat kunder, växelvis annonserat efter
platser och sökande för att draga till sig dylika. En av de principiella erinringar,
som kunde göras mot den privata platsförmedlingen, vore, att denna
förmedlingsverksamhet i sin nuvarande form och omfattning verkade starkt
splittrande på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna sökte ofta genom hänvändelse
till skilda platsbyråer uppbringa lämpliga arbetstagare, under det att de
sökande för att finna önskad anställning i många fall tvingades till rundgång
å ett flertal privata kontor. Dessa dubbelanmälningar vore för de arbetslösa
förenade med dryga kostnader men tillförde kommissionärerna ökade förtjänstmöjligheter.

Yad som ur allmän arbetsmarknads- och arbetslöslietssynpunkt gåve anledning
till kritik av den nuvarande privata platsförmedlingen vore, att densamma
försvårade överblicken över arbetsmarknaden och förhindrade en
effektivare utjämning av utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har örn den föreslagna
lagstiftningen anfört, bland annat:

De krav på reformer ifråga örn regleringen av den yrkesmässigt bedrivna
arbetsförmedlingen, vilka i olika hänseenden blivit framförda under de senaste
åren, hava förvisso varit berättigade. I synnerhet i de större städerna torde
på detta område råda missförhållanden, med vilka de övervakande myndigheterna
hava svårt att komma tillrätta. Där välordnad avgiftsfri förmedling

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

finnes, torde, något som ock bestyrkes av såväl socialstyrelsens utredning i
ämnet som flertalet av de i ärendet avgivna yttrandena, en jämsides härmed
bedriven^ förmedling i förvärvssyfte knappast fia någon uppgift att fylla.
I den mån staten kommit att utöva en alltmer omfattande reglerande och
understödjande social verksamhet har behov uppstått av en vidgad och mer
ingående kännedom örn det vid varje tillfälle aktuella läget på arbetsmarknaden.
För att tillgodose detta behov vore det önskvärt, örn förmedlingsverksamheten
kunde samlas på så få händer som möjligt.

Emot en lagstiftning i överensstämmelse med konventionen har framför
allt invänts, att den offentliga arbetsförmedlingen icke vore skickad att tillfredsställande
besörja förmedlingen inom alla yrkesgrenar. Det må emellertid
anmärkas, att konventionen icke avser förhindra den privata arbetsförmedlingen
överhuvud. Såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen
bedriva redan nu inom vissa yrkesområden institutioner, sammanslutningar,
föreningar, utbildningsanstalter med Hera förmedling utan förvärvssyfte,
vilken alltjämt skulle bli tillåten enligt konventionens bestämmelser. Det
är enligt min mening önskvärt att, oberoende av örn konventionen ratificeras,
denna förmedlingsform till båtnad för arbetsgivare och arbetare ytterligare
utvecklas. Vidare kommer enligt de beräkningar, som gjordes i samband
med antagandet av den nu gällande lagen örn offentlig arbetsförmedling,
sistnämnda förmedlingsform att inom de närmaste åren undergå en betydande
utveckling. Givetvis komma därvid att beaktas de önskemål, som
framkommit rörande vidtagande av förbättrade anordningar inom viss eller
vissa särskilda förmedlingsgrenar, t. ex. förmedling av arbetsanställning i
hemmen. Den yrkesmässiga förmedling, som för närvarande bedrives för
speciella, högre kvalificerade yrkesutövare, såsom sceniska artister och musiker,
kan den offentliga arbetsförmedlingen måhända icke ersätta. Detta
torde icke heller vara erforderligt. En förmedling för dylika yrkesutövare
synes, på sätt jag nyss anfört, i huvudsak kunna ombesörjas genom en i
överensstämmelse med konventionens regler utan förvärvssyfte bedriven
enskild förmedling.

På de skäl jag sålunda anfört förordar jag, i överensstämmelse med konventionsförslaget,
en lagstiftning av innebörd, att den i förvärvssyfte bedrivna
arbetsförmedlingen förbjudes. Då som jag förut berört den offentliga eller
utan förvärvssyfte bedrivna förmedlingen icke ännu torde vara rustad att
övertaga förmedlingen inom alla arbetsområden samt av hänsyn till dem
som hittills bedrivit förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte, föreslår jag ett
vidsträckt begagnande av de möjligheter till undantagsbestämmelser, som
konventionsförslaget innehåller.

Då någon tryckfrihetsförordningen berörande lagstiftning icke synes behöva
i detta sammanhang komma i fråga, torde anledning saknas att förläna de
föreslagna bestämmelserna karaktären av en av Konungen och riksdagen
stiftad lag. I detta hänseende erinrar jag örn att ratificering av den i
Genua år 1920 antagna konventionen angående arbetsförmedling för sjömän
möjhggjordes på det sättet, att Kungl. Majit i cirkulärbrev den 31 mars
1922 anbefallde samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade tillstånd att
yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av arbetsanställning
åt sjömän. I likhet med vad som skett vid ändringar i näringsfrihetsförordningen
synas bestämmelserna lämpligen kunna sammanföras i
ett förslag till förordning, över vilket förslag riksdagens yttrande inhämtas.
Den slutliga utformningen av bestämmelserna såväl i formellt hänseende
som beträffande detaljer av saklig innebörd torde böra ankomma på
Konungen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 9

Av elen föreliggande utredningen synes framgå, att den enskilda arbetsförmedlingen
i förvärvssyfte visat sig förenad med vissa sociala avigsidor.
För att råda bot mot dessa olägenheter har departementschefen i förevarande
proposition förordat en lagstiftning av innebörd, att arbetsförmedling
av sådan art förbjudes. Emot den föreslagna lagstiftningen har huvudsakligen
invänts, att de offentliga arbetsförmedlingsorganen ännu icke äro skickade
att tillfredsställande ombesörja arbetsförmedlingen inom alla yrkesgrenar.
Författningsförslaget avser emellertid ej att förhindra den privata förmedlingsverksamheten
över huvud taget. Enskild arbetsförmedling utan förvärvssyfte
skulle alltjämt bliva tillåten, och departementschefen har i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet understrukit önskvärdheten, att denna förmedlingsform
ytterligare utvecklas till båtnad för arbetsgivare och arbetare. Departementschefen
har vidare framhållit, att den offentliga eller utan förvärvssyfte
bedrivna arbetsförmedlingen icke ännu torde vara rustad att övertaga förmedlingen
inom alla arbetsområden. Med anledning härav samt av hänsyn
till nuvarande kommissionärer har departementschefen föreslagit ett vidsträckt
begagnande av de möjligheter till undantagsbestämmelser, som konventionsförslaget
medgiver. Genom övergångsbestämmelserna till författningsförslaget
har sålunda möjlighet beretts dem, som vid författningens ikraftträdande
i förvärvssyfte bedriva arbetsförmedling, att fortsätta sin verksamhet
intill år 1950. Såsom departementschefen framhållit finnes det anledning
antaga, att den offentliga arbetsförmedlingen under de närmaste åren kommer
att utvecklas och göras mera skickad att handhava sin uppgift som förmedlingsorgan.
Det synes därför icke vara förenat med några större olägenheter
att med anledning av den föreliggande propositionen avveckla den i
förvärvssyfte bedrivna arbetsförmedlingen. Där en välordnad offentlig arbetsförmedling
samt inom vissa yrkesgrenar jämväl en privat arbetsförmedling
utan förvärvssyfte finnas, torde en i förvärvssyfte bedriven förmedlingsverksamhet
knappast ha någon uppgift att fylla. Utskottet anser sig därför böra
tillstyrka en lagstiftning, som förbjuder arbetsförmedling i förvärvssyfte.
Enligt utskottets förmenande synes billigheten kräva, att vid den ifrågasatta
lagstiftningens tillämpning de kommissionärer, vilka sköta sin verksamhet
på ett sätt, som icke ger anledning till anmärkning, tillåtas fortsätta sin
förmedling under den i övergångsbestämmelserna angivna maximitiden med
bibehållen möjlighet till skälig företagarvinst. Utskottet vill tillika framhålla
önskvärdheten, att de kommissionärer, som äro därtill villiga och lämpliga,
i görligaste mån beredas sysselsättning inom den offentliga arbetsförmedlingen.
Härigenom vinnas de uppenbara fördelarna, att den privata förmedlingsverksamheten
i förvärvssyfte avvecklas på ett för vederbörande kommissionärer
så litet betungande sätt som möjligt samt att de offentliga förmed,
lingsorganen få draga nytta av den erfarenhet, som åtskilliga kommissionärer
torde besitta.

Utskottet anser sig följaktligen icke kunna tillstyrka de motionsvis fram.
ställda yrkandena om avstyrkande av författningsförslaget, örn ändringar däri
eller örn ytterligare utredning i ärendet.

Utskottet.

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20,

Departementschefen har funnit anledning saknas att förläna de föreslagna
bestämmelserna karaktären av en av Konungen och riksdagen stiftad
lag. Departementschefen har härvid anfört, bland annat, att i likhet med
vad som skett vid ändringar i näringsfrihetsförordningen bestämmelserna
lämpligen borde sammanföras i ett förslag till förordning, över vilket förslag
riksdagens yttrande borde inhämtas. Utskottet vill härutinnan erinra, att
Kungl. Maj:t i proposition (nr 41) till 1932 års riksdag föreslog riksdagen
att antaga förslag till dels lag örn kringföringshandel och tillfälliglietsförsäljning
dels ock lag örn ändring i näringsfrihetsförordningen, vilken proposition
emellertid blev av riksdagen avslagen, samt att år 1924 verkställdes
viss ändring i näringsfrihetsförordningen genom en av Kungl. Majit och
riksdagen gemensamt stiftad, den 27 juni nämnda år utfärdad lag. Enligt
utskottets förmenande innehåller det av Kungl. Majit framlagda författningsförslaget
bestämmelser av sådan innebörd, att riksdagen icke bör inskränka
sig till att avgiva yttrande utan bör för sin del i ämnet fatta beslut.

I fråga örn de särskilda bestämmelserna i författningsförslaget har utskottet
icke funnit anledning till saklig erinran mot desamma annat än i
nedan angivet hänseende, varjämte vissa formella jämkningar föranledas av
utskottets förslag, att riksdagen bör för sin del antaga lag i ämnet.

2 §. ''

I sista punkten av förevarande paragraf har upptagits ett stadgande av
innehåll, att tillstånd till arbetsförmedling utan förvärvssyfte, för vilken
från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres ersättning, ej må beviljas,
därest verksamheten icke befinnes önskvärd eller ej kan förväntas komma
att bedrivas på lämpligt sätt.

Enligt fjärde stycket av övergångsbestämmelserna skall författningsförslagets
stadganden i tillämpliga delar gälla den i nämnda stycke behandlade
arbetsförmedlingen i förvärvssyfte, till följd varav det i sista punkten av
förevarande paragraf givna stadgandet blir tillämpligt jämväl vid prövning
av ansökningar örn fortsatt tillstånd att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte.

Departementschefen har framhållit, att socialstyrelsen i anledning av
ifrågavarande stadgande givetvis icke får lägga hinder i vägen för förmedlingsverksamhet,
örn vars lojalitet och allmännyttighet tvekan skäligen icke
kan råda.

Det torde kunna befaras, att det i 2 § sista punkten givna stadgandet,
att tillstånd att bedriva arbetsförmedling ej får beviljas, därest verksamheten
icke befinnes önskvärd eller ej kan förväntas komma att bedrivas på
lämpligt sätt, är ägnat att föranleda alltför stor stränghet vid prövning av
ansökningar örn sådant tillstånd. Detta är i synnerhet betänkligt beträffande
ansökningar jämlikt övergångsbestämmelserna örn fortsatt tillstånd
att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte. Såsom utskottet förut i detta
utlåtande framhållit böra nuvarande kommissionärer, för såvitt de sköta sin

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 11

verksamhet på ett sätt, som icke ger anledning till anmärkning, tillåtas
fortsätta verksamheten under den i övergångsbestämmelserna angivna maximitiden.
Till följd av förevarande stadgande skulle emellertid socialstyrelsen
måhända anse sig skyldig att jämväl i varje särskilt fall tillse, örn det kan
anses förefinnas något behov av den verksamhet, ansökningen avser. För
att betrygga en tillämpning av författningsbestämmelserna i enlighet med
utskottets nyss gjorda uttalanden torde ifrågavarande stadgande böra utgå.

I fråga örn konventions fö)''slaget har departementschefen anfört bland
annat:

Det föreliggande förslaget till förordning med vissa bestämmelser örn
arbetsförmedling torde, örn det genomföres, reglera den svenska arbetsförmedlingen
på ett sätt, som är förenligt med konventionens bestämmelser.
Då det synes önskvärt, att vårt land biträder konventionen, förordar jag, att
— därest en förordning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kommer
till stånd — konventionen ratificeras av Sverige. Med hänsyn till innehållet
av de föreslagna övergångsbestämmelserna torde ratifikation icke böra
ske tidigare än då förordningen är avsedd att träda i kraft, d. v. s. den 1
januari 1936.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att konventionsförslaget
bör av Sverige ratificeras och att ratifikation icke bör ske tidigare än den
1 januari 1936. Utskottet har följaktligen ansett sig icke kunna förorda den
i motionen II: 504 gjorda hemställan, att riksdagen måtte avstyrka ratifikation.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte för sin del antaga det av Kungl. Maj: t
framlagda, här nedan intagna förslaget med de ändringar, utskottet
däri föreslår.

(Kungl. Majis förslag.)

Förordning

med vissa bestämmelser örn
arbetsförmedling.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Denna förordning äger tillämpning
å all slags arbetsföx-medling som bedrives
av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt
eller godkänd sjuksköterskebyrå
och som icke sker genom
utgivande av skrift, varå tryckfrihetsförordningen
är tillämplig.

(Utskottets förslag.)

Lag

med vissa bestämmelser örn
arbetsförmedling.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å all
slags arbetsförmedling som bedrives
av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt
eller godkänd sjuksköterskebyrå
och som icke sker genom utgivande
av skrift, varå tryckfrihetsförordningen
är tillämplig.

Utskottet.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

(Kungl. Maj.ls förslag.) (Utskottets förslag.)

2§-

Arbetsförmedling må icke bedrivas i förvärvssyfte.

Vill någon eljest bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare
eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt
bidrag eller annan ersättning, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen.

Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställning
här i riket åt utlänning som vistas utom riket, må tillstånd beviljas
allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med
främmande stat bestämmer.

Tillstånd må icke beviljas enskild Tillstånd må icke beviljas enskild
person eller avse arbetsförmedling för person eller avse arbetsförmedling för
sjömän. Ej heller må tillstånd beviljas, sjömän.
därest verksamheten icke hejinnes önskvärd
eller ej kan förväntas komma att
bedrivas på lämpligt sätt.

3§-

Vid meddelande av tillstånd skall angivas den ersättning för förmedlingen,
som högst må uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser för verksamheten,
som prövas erforderliga.

Ersättningen må i intet fall så bestämmas, att densamma kan förväntas
överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.

*§■

När anledning därtill förekommer må socialstyrelsen återkalla tillstånd
ävensom meddela ändrade villkor eller bestämmelser för verksamheten.

5 §•

Envar som bedriver arbetsförmedling utan att från arbetsgivare eller arbetssökande
uppbära ersättning är skyldig att, i enlighet med de föreskrifter
socialstyrelsen utfärdar, inom tre månader från det verksamheten tagit sin
början göra anmälan därom till socialstyrelsen.

6 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna
förordning och i anledning av densamma
meddelade föreskrifter utövas
av socialstyrelsen.

6§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna
lag och i anledning av densamma meddelade
föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

7 §•

Envar som bedriver arbetsförmedling åligger

att över verksamheten föra de anteckningar som socialstyrelsen må föreskriva; att

hålla dessa anteckningar och andra handlingar angående verksamheten

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)

tillgängliga för socialstyrelsen eller för den som av styrelsen bemyndigats
granska desamma; samt

att enligt av socialstyrelsen utfärdade föreskrifter meddela styrelsen de
uppgifter rörande verksamheten som styrelsen kan finna erforderliga för tillsynens
utövande och för samordnande av arbetsförmedlingsverksamheten
inom riket.

8§-

Bedriver någon utan tillstånd arbetsförmedling mot ersättning, eller bryter
någon mot villkor eller bestämmelse som meddelats enligt 3 eller 4 §, eller
underlåter någon att fullgöra honom enligt 7 § åliggande skyldighet, straffes
med dagsböter.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse som i första
stycket sägs fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas till det ansvar
som är bestämt för sådan förseelse.

Försummar någon att göra anmälan enligt 5 §, dömes till böter från och
med fem till och med trehundra kronor.

9§-

Förseelse som avses i denna förordning
åtalas av allmän åklagare vid
polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter som ådömas enligt denna
förordning tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras gäldande förvandlas
de enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1936.

Genom denna förordning upphäves
kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163)
angående kommissionärer för anskaffande
av arbetsanställning, därvid
skall iakttagas

att säkerhet som i § 4 kungörelsen
sägs ej må återlämnas förrän länsstyrelsen,
efter samråd med socialstyrelsen,
finner säkerheten ej vara behövlig;

att vad i §§ 6, 7 och 8 samt § 9
första, andra och tredje styckena kun -

9 §•

Förseelse som avses i denna lag
åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter som ådömas enligt denna
lag tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras gäldande förvandlas de enligt
allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1936.

Genom denna lag upphäves kungörelsen
den 5 maj 1916 (nr 163) angående
kommissionärer för anskaffande
av arbetsanställning, därvid skall iakttagas att

säkerhet som i § 4 kungörelsen
sägs ej må återlämnas förrän länsstyrelsen,
efter samråd med socialstyrelsen,
finner säkerheten ej vara behövlig;

att vad i §§ 6, 7 och 8 samt § 9
första, andra och tredje styckena kun -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
görelsen stadgas fortfarande skall gälla
beträffande förhållande som uppkommit
under kungörelsens giltighetstid;
samt

att kungörelsens bestämmelser fortfarande
skola tillämpas å förseelse som
begåtts under kungörelsens giltighetstid
ävensom å därefter begången förseelse
mot stadgande i §§ 6, 8 och 9
kungörelsen i den mån desamma förlänats
fortsatt giltighet.

Den som vid denna förordnings
ikraftträdande i behörig ordning bedriver
arbetsförmedling, för vilken från
arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres
ersättning, och som före den 1
februari 1936 söker tillstånd till dylik
verksamhet, må, i den mån förmedlingen
icke avser anställning utom
riket eller anställning här i riket åt
utlänning som vistas utom riket, utan
hinder av stadgandena i 2 §, fortfarande
bedriva verksamheten till dess
ansökan blivit prövad.

Enskild person eller annan, som
vid förordningens ikraftträdande i behörig
ordning bedriver arbetsförmedling
i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen
erhålla tillstånd att fortsätta
verksamheten till och med den 31 december
1939. För tiden därefter äger
styrelsen bevilja förlängning av tillstånd
som nu sagts, dock för högst
ett år i sänder och icke längre än
till den 1 januari 1950 samt allenast
beträffande yrkesgrupper som Konungen
bestämt. Innan sådan förlängning
av socialstyrelsen beviljas, skall
åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
inom den eller de yrkesgrupper
förmedlingen avser beredas tillfälle att
yttra sig. Det ankommer på styrelsen
att bestämma skälig ersättning för förmedling,
varom i detta stycke är fråga.

(Utskottets förslag.)

görelsen stadgas fortfarande skall gälla
beträffande förhållande som uppkommit
under kungörelsens giltighetstid;
samt

att kungörelsens bestämmelser fortfarande
skola tillämpas å förseelse som
begåtts under kungörelsens giltighetstid
ävensom å därefter begången förseelse
mot stadgande i §§ 6, 8 och 9
kungörelsen i den mån desamma förlänats
fortsatt giltighet.

Den som vid denna lags ikraftträdande
i behörig ordning bedriver arbetsförmedling,
för vilken från arbetsgivare
eller arbetssökande uppbäres
ersättning, och som före den 1 februari
1936 söker tillstånd till dylik verksamhet,
må, i den mån förmedlingen
icke avser anställning utom riket eller
anställning här i riket åt utlänning
som vistas utom riket, utan hinder
av stadgandena i 2 §, fortfarande bedriva
verksamheten till dess ansökan
blivit prövad.

Enskild person eller annan, som
vid lagens ikraftträdande i behörig ordning
bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte,
må av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten
till och med den 31 december 1939.
För tiden därefter äger styrelsen bevilja
förlängning av tillstånd som nu sagts,
dock för högst ett år i sänder och
icke längre än till den 1 januari 1950
samt allenast beträffande yrkesgrupper
som Konungen bestämt. Innan sådan
förlängning av socialstyrelsen beviljas,
skall åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer
inom den eller de yrkesgrupper
förmedlingen avser beredas
tillfälle att yttra sig. Det ankommer
på styrelsen att bestämma skälig ersättning
för förmedling, varom i detta
stycke är fråga. I övrigt skola lagens

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

15

(Kungl. Maj:ts förslag.)

I övrigt skola förordningens bestämmelser
i tillämpliga delar gälla å densamma.

Den i 5 § stadgade anmälningsskyldigheten
skall av den som vid
förordningens ikraftträdande bedriver
arbetsförmedling fullgöras inom tre
månader från nämnda tid.

(Utskottets förslag.)

bestämmelser i tillämpliga delar gälla
å densamma.

vV.}*"vV''. . j,4'' lii

Den i 5 § stadgade anmälningsskyldigheten
skall av den som vid
lagens ikraftträdande bedriver arbetsförmedling
fullgöras inom tre månader
från nämnda tid.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit meddela,
att riksdagen för sin del biträder vederbörande departementschefs
i det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet uttalade
uppfattning, att förslaget till konvention angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer bör av Sverige ratificeras
samt att ratifikation icke bör ske tidigare än den 1 januari
1936;

C) att de i anledning av ifrågavarande proposition väckta
motionerna I: 290, I: 292, II: 503 och II: 504, i den mån de icke
blivit beaktade genom vad utskottet ovan under A) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 mars 1935.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Hagman, Gustaf
Tamm, P. Sandström, Norman, Knut Petersson och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Linnér, Hage, Johanson
i Hallagården, Johanson i Stockholm*, Petersson i Lerbäcksbyn, fru Nordgren samt
herr Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Reservation

av herrar Frändén, Gustaf Tamm, P. Sandström, Linnér, Petersson i Lerbäcksbyn
och Sandberg, vilka anfört:

De av utskottet föreslagna övergångsbestämmelserna för den nya lagen
kunna ej anses till alla delar tillfredsställande. Det förefaller icke rimligt
och för de nuvarande platskommissionärerna betryggande, att efter den
första fyraårsperiodens slut tillstånd till fortsatt verksamhet ej skall kunna
meddelas för mer än ett år i sänder och under alla förhållanden icke längre
än till den 1 januari 1950. Platskommissionärer, som lojalt ställa sig givna
föreskrifter till efterrättelse, böra efter lagens ikraftträdande kunna erhålla
generellt tillstånd att utan inskränkning till viss tidrymd fortsätta sin rörelse.
I anslutning till motionen I: 292 av herr P. Sandström få vi därför
hemställa,

l:o) att utskottets hemställan under A) måtte bifallas med den ändringen
att näst sista stycket i övergångsbestämmelserna måtte erhålla följande
lydelse:

»Enskild person eller annan, som vid lagens ikraftträdande i behörig
ordning bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen erhålla
tillstånd att fortsätta verksamheten. Det ankommer på styrelsen att
bestämma skälig ersättning för förmedling, varom i detta stycke är fråga.
I övrigt skola lagens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma.»

Då ett godkännande av denna ståndpunkt innebär ett hinder mot ratificeringen
för Sveriges del av det förslag till konvention angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer, vilket antogs vid den internationella arbetsorganisationens
konferens i Geneve år 1933 och varöver Kungl. Maj:t
i förevarande proposition anhållit örn riksdagens yttrande, yrka vi,

2:o) att utskottets utlåtande å sidan 11 i betänkandet angående ovanberörda
förslag till konvention måtte få följande lydelse:

»Utskottet anser ej skäl för närvarande föreligga för ett ratificerande för
Sveriges del av ifrågavarande konventionsförslag», samt

3:o) att utskottets hemställan under B) måtte erhålla denna lydelse:

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela, att riksdagen
för sin del avstyrker ratificering av förslaget till konvention angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer», ävensom

4:o) att utskottets hemställan under C) erhåller följande lydelse:

»att motionerna I: 290 samt II: 503 och II: 504, i den mån de icke blivit
beaktade genom vad utskottet ovan under A) och B) hemställt, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda».

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

17

Särskilt yttrande

av herr Feter sson i Lerbäcksbyn, som anfört:

Den omständigheten att platsförmedlingsverksamhet bedrives »i förvärvssyfte»
kan rimligen icke i och för sig utgöra anledning att förbjuda densamma.
Godtagandet av en sådan princip kunde utan tvivel leda till betänkliga
konsekvenser även för andra slag av enskild förvärvsverksamhet.
Lika litet lärer det förhållandet, att verksamheten, särskilt tidigare, socialt
sett varit behäftad med vissa brister, kunna tillfyllestgörande motivera ett
så radikalt ingripande, i alla händelser icke så länge andra vägar att komma
till rätta med missförhållandena icke på allvar försökts och eventuellt befunnits
icke framkomliga.

Från dessa allmänna utgångspunkter läge det närmast till hands att, såsom
av vissa motionärer föreslagits, avstyrka det föreliggande förslaget. Å
andra sidan lärer man icke kunna bortse ifrån att förutsättningarna över
huvud taget för den affärsmässigt bedrivna platsförmedlingsverksamheten
undan för undan och synnerligast i senare tid i grunden förändrats. Det
torde i det avseendet vara tillräckligt att erinra örn riksdagens beslut
förra året i samband med arbetslöshetsförsäkringens införande att utbygga
den offentliga arbetsförmedlingen och om dennas inkopplande i
själva försäkringssystemet på ett sätt, som innebär ett faktiskt monopol för
vissa slag av platsförmedling. Av en verksamhet, för vilken stat, landsting
och kommuner ikläda sig mycket betydande kostnader, kan tillika fordras,
att den göres väl skickad att i allmänhetens och det allmännas intresse tillgodose
behovet av platsförmedling.

Då den hittillsvarande, affärsmässigt bedrivna kommissionärsverksamheten
vilken otvivelaktigt fyllt och i viss utsträckning alltjämt fyller en viktig
uppgift i samhället, väsentligen genom statsmakternas egna åtgöranden
måste anses vara ställd på avskrivning och då det i varje fall icke lärer
komma i fråga att bevilja nya kommissionärsrättigheter, något som under
senare år icke heller skett i nämnvärd utsträckning, synas tillräckliga skäl
icke föreligga att motsätta sig en anpassning av lagstiftningen efter det faktiska
utgångsläget, förutsatt att tillbörlig hänsyn tages till bestående enskild
kommissionärsverksamhet. I det avseendet inger Kungl. Maj:ts förslag
även med de i och för sig värdefulla garantier, utskottet sökt skapa, allvarliga
betänkligheter, och jag hänvisar därutinnan till den mening, som i förestående
reservation närmare utvecklas.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 20.

etil 85 2