Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1935 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i
gällande bestämmelser för den obligatoriska statliga
olycksfallsförsäkringen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 57,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Svedberg yrkat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte göra framställning örn skyndsam
utredning och förslag örn upphävande av de undantagsbestämmelser, som från
den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen utesluta företagarens hemmavarande,
hos honom anställda eller för erhållande av yrkesutbildning arbetande
barn.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten. För innehållet i det yttrande,
som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, lämnas redogörelse
här nedan.

Enligt 1 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är
envar arbetare, där ej i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbetet. Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag
av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas
av arbetsgivaren. Enligt 2 § förstås med arbetare envar, som mot
avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till
honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för
vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Härifrån
göres emellertid undantag i 2 § andra stycket bland annat därutinnan, att,
där arbete utföres för allenast en arbetsgivares räkning, såsom arbetare icke
anses arbetsgivarens hemmavarande barn eller adoptivbarn.

I 4 § stadgas, att försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock
får, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med
obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i
stället under vissa villkor äga rum i detta bolag. Enligt 35 § är arbetsgivare
berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra annan arbetare än i
lagen avses, således de arbetare, som jämlikt 2 § andra stycket äro undantagna
från den obligatoriska försäkringen. I fråga örn denna frivilliga för Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 18. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

säkring lända de i olycksfallsförsäkringslagen för obligatorisk försäkring
meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar till efterrättelse. Sålunda gälla
t. ex. för den frivilliga försäkringen samma premier som för den obligatoriska.
— Sådan frivillig försäkring kan även meddelas av bolag, som avses i
4 §, för delägares arbetare.

I motiven till ålderdormför säkringskommitténs den 19 oktober 1915 avgivna
förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete, vilket låg till grund för
gällande lag, anfördes beträffande 2 §, enligt vars ursprungliga lydelse bland
andra arbetsgivares barn och föräldrar voro undantagna från den obligatoriska
försäkringen, att enligt kommitténs åsikt någon skillnad i allmänhet icke borde
göras mellan medlemmar av arbetsgivarens familj och andra arbetstagare,
även örn deras avlöning ofta utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg
dock, att så nära anhöriga till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar
icke borde anses såsom arbetare i förhållande till honom. I själva verket
skulle det enligt kommitténs mening i dessa fall ofta bliva synnerligen svårt
att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan
måste dessa nära anhöriga i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten.
I varje fall hade dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt
gentemot varandra, och en försäkring vore därför i dessa fall mindre
behövlig än i fråga örn arbetare i mera egentlig mening. Man torde även kunna
antaga, att frivillig försäkring av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma
att anlitas.

Riks försäkring sanstalten framhöll i utlåtande över kommitténs förslag, att
detsamma i denna del innebar en inskränkning i förhållande till då gällande
1901 års lag örn ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
vilken inskränkning mången gång kunde synas orättvis. Av praktiska skäl
ansåg sig dock anstalten böra biträda kommitténs förslag i förevarande hänseende.

Vid 1920 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Anderson i
Knapasjö en motion, nr 12, av intresse i detta sammanhang. Enligt den då
gällande lydelsen av 2 § olycksfallsförsäkringslagen voro arbetsgivares barn
eller adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom
ej att anse såsom arbetare i lagens mening. I undantagsbestämmelsen fanns
salunda ej som nu inskjutet ordet hemmavarande. I den nämnda motionen
hemställdes emellertid, att riksdagen matte besluta sådan ändring i lagen,
att dennas bestämmelser matte bliva tillämpliga på arbetsgivares barn eller
adoptivbarn, som ej vore hemmavarande.

Andra lagutskottet, till vars behandling motionen överlämnades, begärde
yttrande över densamma av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Kiksförsäkringsanstalten lämnade i yttrande den 8 april 1920 en kortfattad
redogörelse för det av motionären åsyftade stadgandets tillkomst samt
erinrade, att enligt motsvarande lag i Danmark försäkringen även omfattade
medlemmar av arbetsgivarens familj, endast hustrun undantagen, försåvitt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

de med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av deras arbete i arbetsgivarens
verksamhet kunde likställas med andra arbetare, samt att motsvarande
norsk lag saknade någon särskilt inskränkande bestämmelse av ifrågavarande
innebörd. Riksförsäkringsanstalten anförde därefter, att en lagändring i åsyftad
riktning kunde synas desto mera påkallad, som ifrågavarande gällande
bestämmelse i lagens 2 § enligt av försäkringsrådet meddelade utslag ansetts
böra medföra, att vid beräknande av skadad persons arbetsförtjänst enligt
lagens 9 § såsom arbetsförtjänst ej skulle medräknas inkomst av arbete, som
barn utfört hos föräldrar eller föräldrar av arbete hos barn.

Riksförsäkringsanstalten berörde emellertid också svårigheter, sammanhängande
med försäkringens organisation enligt gällande lagstiftning, som
uppläte försäkringens handhavande åt ett flertal enskilda bolag vid sidan av
riksförsäkringsanstalten, samt med det stora antalet av dem, som genom en
åsyftad lagändring skulle inbegripas under försäkringen, ävensom svårigheten
att i de särskilda fallen erhålla kännedom örn vilka barn som intoge
den ställning till föräldrarna, som av motionären åsyftades. Riksförsäkringsanstalten
ansåge sig ur stånd att, så länge anstalten ej ensam vore
bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen, tillstyrka bifall till motionärens
förslag.

Försäkringsrådet anförde, att rådet icke hade något att erinra mot den
föreslagna lagändringen.

Utskottet anförde i sitt utlåtande nr 33, att utskottet ansåge rättvisan
kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed
finge anses hava begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro,
icke såsom arbetare i förhållande till sina föräldrar, resp. adoptivföräldrar,
uteslötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag beredde
annan arbetare. Detta krav vöre enligt utskottets förmenande så starkt, att
det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen
organisatoriska svårigheter, riksförsäkringsanstalten omnämnt. På grund
av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av
motionen måtte för sin del antaga en lag örn ändrad lydelse av 2 § i
olycksfallsförsäkringslagen. Den av utskottet föreslagna lagen innebar, att
ordet »hemmavarande» skulle inskjutas framför orden »barn eller adoptivbarn».

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, och lagändringen genomfördes
genom lag den 18 juni 1920.

Vid 1928 års riksdag hemställdes i likalydande motioner 1:206 av herr
Sjöblom och II: 119 av herr Carlsson i Stockholm, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning
rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 31) beslöt riksdagen att
i skrivelse (nr 205) till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

verkställa utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga
försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att denna
komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan först riksförsäkringsanstalten och därefter — sedan den 4 december
1930 — 1928 års pensionsförsäkringskommitté haft uppdrag att verkställa
nämnda utredning, har Kungl. Maj :t den 18 maj 1934 återflyttat utredningsuppdraget
å riksförsäkringsanstalten, som inom den närmaste tiden torde komma
att till Kungl. Maj:t avgiva förslag i ämnet.

Vid 1931 och 1932 års riksdagar väcktes motioner (II: 85 år 1931 och
11:39 år 1932), däri herr Osberg hemställde, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t skyndsamt ville verkställa utredning
om, bland annat, sådan ändring av lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, att varje person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot
skada till följd av olycksfall i arbete, under förutsättning att behov förelåge.

I utlåtande över sistnämnda motion (nr 1 år 1932) lämnade andra lagutskottet
en historik i ämnet, därvid bland annat under särskild rubrik upptogs
frågan om olycksfallsförsäkringslagens giltigbetsområde. Till nämnda historik
anhåller utskottet att få hänvisa.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden 23/1931 och 1/1932) beslöt
riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1932 års riksdag väcktes vidare en motion 11:269, däri herr Hilding
hemställde, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om åtgärder i syfte att,åstadkomma sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen,
att även barn och närskylda, som arbetade i visst företag, bereddes samma
förmåner som andra arbetare, utan att s. k. frivillig försäkring behövde
sökas.

Över motionen avgåvos yttranden utav riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Riksförsäkringsanstalten anförde i yttrande den 10 mars 1932 bland annat:

De skäl, vilka redan vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst anförts mot
inrymmandet av medlemmar av arbetsgivarens familj under den obligatoriska
försäkringen förtjäna alltjämt stort beaktande och detta i desto högre grad
som dels genom lag den 18 juni 1926 upphävts tidigare gällande undantagsstadgande,
att såsom arbetare ej ansåges den, som icke fyllt 12 år, dels ock
genom lag den 24 maj 1928 karenstiden bortfallit.

Det hos oss gällande automatiska försäkringssystemet innebär, att, där den
enskilde arbetsgivaren ej träffat avtal örn delägarskap i ömsesidigt bolag, försäkring
av hos honom anställda arbetare skall utan avtal eller anmälan anses
gälla i riksförsäkringsanstalten. Antalet arbetsgivare, som sålunda hava försäkring
i riksförsäkringsanstalten, utgör omkring 500,000, varav omkring
470,000 äro s. k. mindre arbetsgivare eller arbetsgivare med mindre än 5 arbetare.
För att kunna påföra arbetsgivarna premier måste anstalten själv
införskaffa erforderliga uppgifter rörande antalet arbetare m. m. I fråga örn

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

mindre arbetsgivare har anstalten i huvudsak att hålla sig till de uppgifter
härutinnan, som för ifrågavarande ändamål antecknas i mantalslängderna.
Det skulle otvivelaktigt bliva mycket betungande och ofta förenat med synnerligen
stora svårigheter för mantalsskrivningsförrättarna att införskaffa de
upplysningar rörande det mycket betydande antalet ifrågavarande familjemedlemmar,
som erfordras för ett tillnärmelsevis riktigt avgörande, huruvida sådant
arbetsförhållande föreligger, att premiedebitering skall ske, och i så fall,
för huru stor del av året premier böra beräknas. Att märka är härvid, att ej
blott inom jordbruk, utan även inom andra verksamhetsgrenar, såsom hantverk,
handel och hushåll, dessa familjemedlemmar ofta i större eller mindre
utsträckning deltaga i arbetet. Uppenbart synes vara —■ för att nämna ett
exempel — att det måste ställa sig mycket svårt att fastställa, huruvida och
i vad mån en skolflicka, vilken åtnjuter kost och bostad hos sina föräldrar och
i viss utsträckning biträder i jordbruk, handel eller hushåll, därvid skall anses
för föräldrarnas räkning utföra arbete mot avlöning på sätt i 2 § olycksfallsförsäkringslagen
förutsattes.

Vad de ömsesidiga bolagen vidkommer grundas den obligatoriska försäkringen
såsom redan nämnts på försäkringsavtal med varje särskild arbetsgivare,
som har att årligen avgiva redovisning rörande antalet arbetare m. m. För
dessa bolag, vilkas delägareantal uppgår till endast omkring 39,000, torde inordnandet
under den obligatoriska försäkringen av ifrågavarande familjemedlemmar
vad premiedebiteringen beträffar i huvudsak blott medföra, att arbetsgivaren
hade att inräkna dessa i sina uppgifter till respektive bolag.

Så snart någon skada inträffat, vilken av den närskylde arbetsgivaren anmäldes
såsom olycksfall i arbete, skulle det bliva erforderligt att utöver den
mer allmänna prövning, som måste ske i samband med premiedebiterigen,
verkställa en noggrann undersökning rörande arbetsförhållandet i det särskilda
fallet med hänsyn till vid tiden för olycksfallet föreliggande omständigheter.
Anstalten har från sin verksamhet riklig erfarenhet av de stora svårigheter,
som föreligga att vid inträffande olycksfall erhålla tillförlitlig utredning i fråga
om arbetsförhållande mellan närskylda. Givet är, att dessa svårigheter
skulle bliva än avsevärt större, om den obligatoriska försäkringen utvidgades
på sätt i motionen ifrågasatts. Liknande svårigheter skulle göra sig gällande
att, utöver den föreliggande anmälningshandlingen, vid behov erhålla ett
objektivt underlag även för bedömandet av frågan, örn olycksfall i arbete
föreligger.

Enligt verkställd överslagsberäkning hava blott omkring 560 arbetsgivare
med omkring 900 årsarbetare begagnat sig av möjligheten att teckna frivillig
försäkring för sådana familjemedlemmar, varom här är fråga. Att den frivilliga
försäkringen ej vunnit större anslutning, torde såsom motionären framhåller
till stor del bero på okunnighet om lagens stadganden i hithörande avseenden
ävensom på bristande företagsamhet. Det torde emellertid ej heller få
förbises, att mången — han må vara arbetsgivare i lagens nuvarande mening
eller icke — kan förutsättas knappast vilja eller kunna bära de kostnader, försäkringen
av ifrågavarande familjemedlemmar skulle betinga. I detta sammanhang
förtjänar nämnas, att premien flir en under helt år sysselsatt manlig
jordbruksarbetare i regel uppgår till 15 ä 20 kronor.

Med hänsyn till ovan anförda svårigheter i olika hänseenden synes det anstalten
vara mindre sannolikt, att obligatorisk försäkring av ifrågavarande familjemedlemmar
skulle kunna inrymmas inom det system, på vilket försäkringsplikten
enligt gällande olyeksfallsförsäkringslag vilar.

Det måste även stöta på beaktansvärda olägenheter att för inrangerande av
dessa grupper av personer inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen icke
blott fastställa lämpliga med avseende å dem erforderliga inskränkningar i

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

försäkringspliktens omfattning, utan även tillskapa lägliga organisatoriska
anordningar. Härutinnan erforderliga föreskrifter måste vara praktiskt användbara.
för såväl ett effektivt uttagande av prestationskostnaderna, försäkringsavgifterna,
som vid avgörande av uppkommande ersättningsfrågor. Även
med ganska långt gående sådana inskränkningar, som nyss nämnts, måste det
antagas, att den praktiska tillämpningen av en utsträckt försäkringsplikt enligt
motionärens förslag skulle komma att medföra förhållandevis betydande
ökning av anstaltens förvaltningskostnader.

Med hänsyn till nu antydda svårigheter och olägenheter, som skulle vara
förenade med införande av obligatorisk försäkring för ifrågavarande familjemedlemmar,
finner anstalten motionens syfte lämpligare böra tillgodoses genom
vidtagandet av särskilda anordningar i syfte att främja deras anslutning
till den frivilliga försäkringen. Eiksförsäkringsanstalten håller före, att genom
lämpliga åtgärder i sådant syfte en ej obetydlig ökning av den nuvarande
anslutningen till denna, försäkring skulle stå att vinna —- åtgärder, vilka riksförsäkringsanstalten
hittills bland annat av kostnadsskäl ansett sig icke böra
vidtaga. Härigenom nås också antagligen företrädesvis sådana hithörande
fall, där verkligt behov av försäkring förefinnes samt i anslutning därtill vederbörande
vill och kan bära de erforderliga kostnaderna. Till en frivillig försäkring
av ifrågavarande personer för olycksfall i arbete kan lämpligen anslutas
dylik försäkring för olycksfall utom arbete.

Därest emellertid dylika åtgärder icke anses tillräckliga, utan särskild utredning
befinnes böra verkställas om utsträckning av den obligatoriska försäkringen
i enlighet med motionärens förslag, synes det anstalten vara av vikt,
att utredningen i fråga erhåller tillräckligt omfattande karaktär, så att samtliga
med förevarande spörsmål sammanhängande omständigheter komma under
bedömande.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 36:

Den utredning, som föreligger i ärendet, giver vid handen, att stora svårigheter
äro förknippade med en utvidgning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
på sätt motionären ifrågasatt. I riksförsäkringsanstaltens yttrande
framhålles med ingående motivering, att avsevärda tekniska svårigheter möta
mot en dylik utvidgning, och i såväl detta yttrande som i det av försäkringsrådet
avgivna betonas, att utvidgningen skulle medföra icke obetydliga premiekostnader
för dem, vilka i sin tjänst hava sådana arbetare som i motionen
åsyftas. Givet är, att starka skäl måste krävas för att det skulle kunna
anses tillrådligt att under nuvarande brydsamma ekonomiska förhållanden,
på sätt i motionen ifrågasattes, införa skyldighet för arbetsgivare att bekosta
olycksfallsförsäkring för sina hemmavarande barn eller föräldrar, för så vitt
de arbeta åt honom. Motionens syfte skulle för övrigt måhända till väsentlig
del kunna tillgodoses genom en mera omfattande upplysningsverksamhet bland
allmänheten för att främja en ökad användning av den frivilliga försäkringen
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Efter vad riksförsäkringsanstalten i sitt
yttrande anfört, skulle genom dylika åtgärder antagligen nås företrädesvis sådana
hithörande fall, där verkligt behov av försäkring förefinnes samt i anslutning
därtill vederbörande vill och kan bära de erforderliga kostnaderna.

Beträffande frivillig olycksfallsförsäkring Ilar riksdagen, som ovan nämnts,
ar 1928 anhållit om viss utredning, nämligen rörande lämpligheten av sådan
utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen,
att försäkringen komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga
yrkesutövare. Denna utredning är ännu icke verkställd, och det synes utskottet
redan nied hänsyn till densamma mindre lämpligt att. nu igångsätta den
tydligen ganska omfattande undersökning, som erfordras för att i vederbörligt
sammanhang utreda den av motionären väckta frågan örn utvidgning på

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

visst sätt av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Utskottet vill emellertid
begagna tillfället att betona önskvärdheten av att den utredning, varom
anhölls i 1928 års riksdagsskrivelse, snart måtte slutföras.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Reservation anmäldes av en ledamot. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

I sitt över nu förevarande motion avgivna yttrande har riks försäkring sanstalten
anfört bland annat:

Anstalten ville till en början anmärka, att i nu ifrågavarande motion helt
lämnats åsido den möjlighet, som jämlikt 35 § i olycksfallsförsäkringslagen
förefunnes för arbetsgivare att i riksförsäkringsanstalten, respektive ömsesidigt
försäkringsbolag, teckna frivillig försäkring för hemmavarande familjemedlemmar.

Vidkommande anstaltens ståndpunkt till frågan örn inordnandet under den
obligatoriska försäkringen av dessa familjemedlemmar, finge anstalten hänvisa
till sitt till utskottet den 10 mars 1932 avgivna yttrande över herr Hildings
motion. Några omständigheter, som föranledde anstalten att frångå den
ståndpunkt, som kommit till uttryck i detta yttrande, hade icke förekommit.
I detta sammanhang ville anstalten nämna, att anstalten genom meddelanden
och uppmaningar till sina ombud m. m. sökt främja anslutningen till den frivilliga
försäkringen. Försäkringsstocken hade också under de senaste åren
något ökats. Enligt verkställd överslagsberäkning funnes för närvarande omkring
1,200 arbetsgivare, som tecknat frivillig försäkring i anstalten för hemmavarande
familjemedlemmar, och försäkringen omfattade i runt tal 1,700 årsarbetare.
En mera avsevärd anslutning till försäkringen torde dock enligt
anstaltens mening knappast kunna ernås, utan att anstaltens ombud tillerkändes
särskild ersättning för varje genom dess förmedling tecknad försäkring
av här ifrågavarande slag. Anstalten hade med hänsyn till det statsfinansiella
läget hittills icke ansett sig böra göra framställning om ökning för detta
ändamål i anslaget till anstaltens verksamhet. Emellertid hade anstalten för
avsikt att i samband med sina anslagsäskanden innevarande år upptaga frågan
till förnyat övervägande.

Anstalten ville slutligen understryka, att det i förevarande motion avhandlade
spörsmålet ■—■ såsom för övrigt torde framgå redan av det av anstalten
till utskottet den 8 april 1920 avgivna yttrandet över motionen II: 12 vid 1920
års riksdag — hade samband med frågan örn den sociala olycksfallsförsäkringens
organisation, vilken fråga för närvarande vore föremål för utredning
inom socialdepartementet.

Särskild sakkunnig för att inom socialdepartementet biträda med handläggningen
av sistnämnda fråga har tillkallats genom beslut av Kungl. Majit
den 28 september 1934. Arbetet beräknas bliva avslutat inom den närmaste
tiden.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten anfört skulle med ett inrymmande av
hemmavarande barn under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vara förenade
åtskilliga svårigheter av praktisk art, bland annat i kontrollhänseende.
Svårigheter av sistnämnda slag skulle bliva särskilt framträdande, örn en försäkring
av dessa barn skulle avse allenast olycksfall, som inträffade i arbete.
Att under sådana förhållanden skilja de fall, då ersättning för olycksfallet
enligt lagen rätteligen skulle utgå, från fall av annan art, skulle säkerligen

Utskottet.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

visa sig ogörligt. Vidare vill utskottet erinra om, att det i många fall icke
torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt betunga föräldrar genom en lagbestämmelse,
som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade.
Manga föräldrar torde för övrigt föredraga att inbespara försäkringspremierna
och taga risken av att, örn olycksfall inträffar, på egen bekostnad få taga vård
örn den skadade. Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet en lagstiftning
av det innehåll, som åsyftas i föreliggande motion, för närvarande
icke böra genomföras i vårt land. Av samma anledning finner utskottet ej
heller skäl tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Majit begära utredning angående
förevarande spörsmål.

Utskottet vill emellertid å andra sidan framhålla vikten och betydelsen av,
att de hemmavarande barn, vilka utföra arbete såsom anställda hos sina föräldrar
eller hos dem erhålla yrkesutbildning, komma i åtnjutande av en olycksfallsförsäkrings
förmåner. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit synes
detta lämpligast kunna ske genom frivillig försäkring enligt 35 § i olycksfallsförsäkringslagen.
En sådan försäkring kan erhållas på samma villkor —
bland annat beträffande premiekostnader —■ som gälla för obligatorisk försäkring.
I de fall, där behov av försäkring förefinnes och där vederbörande
arbetsgivare vill och kan bära erforderliga kostnader, skulle således genom
frivillig försäkring ernås samma resultat, som örn obligatorisk försäkring för
samma fall vore föreskriven. Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse
av vikt, att upplysning angående förefintliga möjligheter att erhålla frivillig
försäkring på lämpligt sätt sprides i så vida kretsar som möjligt. En av
de utvägar, som härutinnan skulle kunna begagnas, torde vara den att träda i
förbindelse med jordbrukarungdomens sammanslutningar. Vidare torde böra
övervägas lämpligheten av att i någon utsträckning giva ersättning för anskaffande
av frivilliga försäkringstagare.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 57, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Sigfrid Hansson*, Frändén,
Sam Larsson, Hagman, Gustaf Tamm, Karl Bodin* och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage*, Johanson i Hallagården,
Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Sollefteå, Olsson
i Staxäng och Sandberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351143