Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1935 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändringar
i arrendelagstiftningen m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 257 och nr 258, båda av herr Lindhagen, samt motionerna
i andra kammaren nr 102 av herrar Eriksson i Sandby och Elmroth
samt nr 343 av herr Falk.

I motionen I: 257 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen begära
skyndsamt förslag örn skapande av självförsörjande jordbruk genom lag
örn ofullständiga jordbruks fullkomnande med odlingsmark jämte husbehovsskog
samt nyskapning av självförsörjande jordbruk på oodlad jord med tilllägg
av husbehovsskog.

I motionen I: 258 har yrkats, att riksdagen ville hos regeringen begära
skyndsamt förslag rörande tillgodoseende genom lag av arrendatorsklassens
berättigade krav i vissa i motionen angivna avseenden, nämligen i fråga örn
rätt för arrendator a) att få lösa till sig jordbruket, b) att erhålla optionsrätt
till nytt arrende samt c) att kunna framtvinga reglering av arrende med
mera.

I motionen II: 102 har, med åberopande av vad i motionen anförts samt
andra i den däri berörda frågan väl kända omständigheter och förhållanden,
hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning och förslag i sådant avseende, vartill framställningen i
motionen kunde giva anledning.

Motionen II: 102 innehåller följande motivering.

I och med 1934 års riksdagsbeslut örn anläggande genom statens försorg
av arrendejordbruk huvudsakligast på kronan tillhörig jord har i samband
med en behövlig och ytterligare vidgad sådan statlig verksamhet kravet på
en utvidgad expropriation slagstiftning aktualiserats. För att kunna på ett
förnuftigt och ändamålsenligt sätt, inte minst med hänsyn till i olika orter
av vårt land förekommande högst olika lokala förhållanden m. m., realisera
detta riksdagens beslut samt på grund av andra kända omständigheter m. m.
synes nu tiden vara inne för att bringa lagstiftningen på detta område i
nivå med andra med denna fråga sammanhängande, tidigare beslutade åt Itillång

till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 15.

559 35

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

gärder. Oss synes som om andra, i sådant avseende icke tidigare beprövade
vägar nn borde beträdas för att slutligt kunna bringa denna för vårt
land och dess folkförsörjning högst betydelsefulla lagstiftning slutligt i
hamn.

I motionen II: 343 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
måtte anhålla örn förslag till ändring av gällande arrendelag i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen framförda synpunkter. Enligt vad i motionen
anförts skulle i arrendelagen a) föreskrivas, att samhället genom sina
organ i vissa fall skulle fastställa arrendebelopp, ävensom b) införas tvingande
bestämmelser av i huvudsak följande innehåll, nämligen:

»1. att arrendeavtal skall upprättas skriftligt och omfatta en tid av minst
fem år;

2. att jordägaren skall vara skyldig hålla för fastigheten nödvändiga byggnader; 3.

att i fråga om syn påsynade belopp utbetalas till arrendatorn i den
mån, påsynade brister av honom avhjälpas;

4. att arrendebeloppet skall fastställas i penningar och att i den mån,
detta utgöres genom arbete eller utgår in natura, ersättning härför skall
utgå efter i orten gängse pris;

5. att avträdande arrendator erhåller företrädesrätt till förnyat arrende;

6. att i arrendeavtal intagna bestämmelser, som stå i strid mot arrendelagen,
bli förklarade verkningslösa;

7. att örn arrendator enligt arrendeavtal är skyldig att utöver arrendet
utföra arbete, ersättning därför skall utgå lika med den i orten för liknande
arbete utgående lönen.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnats bär
ovan, hänvisa till motionerna.

Utskottet kommer härefter att behandla de föreliggande spörsmålen i
olika punkter enligt följande disposition:

I. Frågorna örn komplettering av ofullständiga jordbruk, bildandet av nya
jordbruk samt expropriationslagstiftning för jordbruksändamål (motionerna
1:257 och II: 102);

II. Frågor örn ändringar i arrendelagstiftningen;

A. Frilösning av arrendejordbruk [motionen 1:258 punkt a)];

B. Optionsrätt till nytt arrende [motionerna I: 258 punkt b) och II: 343
punkt b) 5];

C. Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhörande spörsmål
[motionerna I: 258 punkt c) samt II: 343 punkt a) ävensom II: 343 punkt b)
4 och 7J;

D. Arrendeavtalets form; arrendetid [motionen 11:343 punkt b) 1];

E. Jordägarens byggnadsskyldighet [motionen 11:343 punkt b) 2j;

samt

F. Omedelbar ersättning till arrendatorn för botandet av påsynade
brister [motionen II: 343 punkt b) 3],

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

3

I. Komplettering av ofullständiga jordbruk; bildandet av nya jordbruk;
expropriationslagstiftning för jordbruksändamål.

[Motionerna I: 257 och II: 102.]

Frågorna om bildandet av nya jordbruk (rikets kolonisation) samt örn
förbättring av ofullständiga jordbruk hava tidigare vid många tillfällen varit
föremål för utredning av sakkunniga samt prövning av riksdagen. Beträffande
tiden till och med år 1929 lämnades en redogörelse för vad i dessa
frågor förekommit uti sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 vid 1930 års riksdag, och får utskottet härutinnan hänvisa till
nämnda utlåtande sid. 51—72 samt 96—112.

För samma frågors behandling vid 1930, 1931, 1932 och 1933 års riksdagar
redogjordes i andra lagutskottets utlåtande nr 40 vid 1934 års riksdag.
Utskottet anhåller att få hänvisa till nämnda utlåtande sid. 1—9.

Vid 1934 års riksdag hemställde herr Lindhagen (i motioner I: 276, 1:277
och I: 279), att riksdagen måtte dels hos Kungl. Majit begära skyndsamma
förslag till lagar örn rikets kolonisation och örn komplettering av ofullständiga
jordbruk i riket med stöd av expropriationsrätt, dels ock i avvaktan på
effektiva jordreformer provisoriskt antaga förslag till ändring av vissa paragrafer
i gällande expropriationslag.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 40) över motionerna:

Av vad här ovan anförts framgår, att statsmakterna vidtagit åtgärder av
skilda slag, innebärande stora uppoffringar från det allmännas sida, för
bildandet av nya jordbruk och förbättring av ofullständiga sådana. Förslag
till ytterligare åtgärder i denna riktning ligga under riksdagens prövning.
Riksdagen har, senast föregående år, vid tillgodoseendet av de syften, som
förevarande motioner avse att främja, intagit den ståndpunkten, att tillfredsställande
resultat kunna ernås, utan att expropriationsrätt för ifrågavarande
ändamål behöver anlitas. I år har ej heller från Kungl. Maj:ts sida
förslag örn antagande av lag örn expropriationsrätt på detta område framlagts.
I detta avseende har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anfört, att enligt hans mening starka skäl talade för behovet av rätt till
dylik expropriation men att förslag härom med hänsyn till riksdagens förra
året intagna ståndpunkt dock icke borde framläggas.

Enligt utskottets mening äga de skäl, som riksdagen tidigare anfört mot
de framlagda förslagen att införa expropriationsrätt på förevarande område,
fortfarande giltighet. Utskottet finner därför ej anledning att tillstyrka
vare sig de i motionerna I: 276 och I: 277 gjorda yrkandena angående hemställan
till Kungl. Majit örn förslag till lagar örn rikets kolonisation och
komplettering av ofullständiga jordbruk med stöd av expropriationsrätt eller
det i motionen I: 279 framlagda förslaget till provisorisk expropriationslagstiftning.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. — Reservation anmäldes av tre ledamöter. — Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

I skrivelse till Kungl. Majit hade 1930 års riksdag hemställt om utredning
i olika hänseenden på den sociala arrendelagstiftningens område. Därvid
hade bland annat anhållits örn utredning rörande ökade möjligheter för
lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner
samt andra mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla
egna jordbruk. Utredningsuppdraget anförtroddes åt sociala jordutredningen,
som avgav betänkande i ämnet den 5 december 1932 (Statens offentliga
utredningar 1932:33). På grundval av nämnda betänkande avlät Kungl.
Majit vid 1933 års riksdag en proposition, nr 181, angående inrättande av
en arbetarsmåbrukslånefond m. m. — I enlighet med hemställan av särskilda
utskottet (utlåtande nr 2), som behandlade denna proposition och ett
antal därmed sammanhörande motioner, beslöt riksdagen, att en fond, benämnd
arbetarsmåbrukslånefonden, skulle inrättas, från vilken lån finge utlämnas
i ändamål att giva skogsarbetare eller därmed likställda arbetare
tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst
genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet. Såsom kapital för
arbetarsmåbrukslånefonden anvisades ett reservationsanslag av 2,500,000
kronor.

1934 års riksdag biföll på hemställan av jordbruksutskottet (utlåtanden
nr 65 och 67) framställning av Kungl. Majit (statsverkspropositionen, utgifter
för kapitalökning, bilaga 7, punkt 24) angående utvidgning av arbetarsmåbrukslåneverksamheten,
som förut varit begränsad till Norrland samt norra
delarna av Dalarna och Värmland, att omfatta även södra och mellersta
Sverige samt anvisade dels å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1933/
1934 såsom kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden 5,000,000 kronor,
dels ock såsom kapitalökning för fonden för budgetåret 1934/1935 enahanda
belopp eller 5,000,000 kronor.

I årets statsverksproposition, avdelning Utgifter för kapitalökning, bilaga 6,
punkt 13, har hemställts, att riksdagen måtte dels medgiva, att Kungl.
Majit för år 1936 skall äga bevilja statslån från fonden intill ett belopp
av 10,000,000 kronor, dels ock såsom kapitalökning för fonden anvisa för
budgetåret 1935/1936 5,000,000 kronor.

I 1930 års förut omnämnda riksdagsskrivelse hade hemställts jämväl örn
utredning —- i anslutning till den ovan omförmälda utredningen — rörande
de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja utökandet av
ofullständiga jordbruk. Sociala jordutredningen avlämnade den 27 oktober
1933 förslag till åtgärder i sådant hänseende (Statens offentliga utredningar
1933: 33).

I anledning av proposition, nr 69, till 1934 års riksdag, vilken innefattade
det väsentliga i sociala jorduti-edningens förslag, beslöt riksdagen på hemställan
av jordbruksutskottet (utlåtande nr 49) att godkänna i propositionen
föreslagna ändringar i de av riksdagen förut antagna grunderna för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Den 4 maj 1934 utfärdades kungörelse (nr 124) örn ändring i vissa delar

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

av kungörelsen elen 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten. Enligt 10 § andra stycket bör,
därest behov att utveckla ofullständigt jordbruk yppas, men lämplig jord
icke . kan erhållas på skäliga villkor, skriftligt meddelande därom av egnahemsombud,
egnahemskommitté eller nämnd, som omförmäles i 9 § 3 morn.,
insändas till egnahemsnämnden, vilken har att överlämna detsamma jämte
eget yttrande till egnahemsstyrelsen. — Kungörelsen den 4 maj 1934 trädde
i kraft den 1 juli samma år.

Enligt sociala jordutredningens åsikt skulle denna anordning med meddelanden
till egnahemsstyrelsen för framtiden åstadkomma ett säkrare underlag
för bedömandet av frågan, huruvida en sådan åtgärd som expropriationslagstiftning
behövde tillgripas för att skapa förutsättningar för kompletteringsverksamheten.

Enligt vad utskottet inhämtat har något meddelande av angivet slag hitintills
icke inkommit till egnahemsstyrelsen.

1934 års riksdag beslöt (i anledning av proposition nr 268; jordbruksutskottets
utlåtande nr 93) inrättande av arrendeegnahems/''onden. I fonden
skola ingå fastigheter, avsedda att upplåtas till obemedlade eller mindre bemedlade
i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning.
Till fonden får enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från statens domäners
fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas för det med
arrendeegnahemsfonden avsedda ändamålet. Därjämte kan, likaledes efter
beslut av Kungl. Majit, jord i enskild ägo inköpas av kronan att tilläggas
fonden. De i fonden ingående fastigheterna skola uppdelas i lägenheter
med 8—12 hektar åker, vilka genom statens försorg skola bebyggas och
iordningställas. Dessa lägenheter, vilka benämnas arrendeegnahem, upplåtas
på arrende med rätt för arrendatorn att i sinom tid inlösa till honom upplåten
lägenhet. Verksamheten handliaves av en särskild nämnd, statens jordnämnd.
Samtidigt härmed beslöt riksdagen inrätta arrendelånefonden, från
vilken personer, som antagas till arrendatorer av arrendeegnahem, kunna i
samband med upplåtelsen erhålla s. k. arrendelån av statsmedel för anskaffande
av jordbruksinventarier m. m. — Såsom kapitalökning för arrendeegnahemsfonden
för budgetåret 1934/1935 anvisade riksdagen 1,200,000 kronor
samt såsom kapital för arrendelånefonden för samma budgetår 300,000 kronor.

Den 15 juni 1934 utfärdades därefter kungörelse om arrendeegnahem (nr
279). I denna äro intagna allmänna bestämmelser för hithörande verksamhet
samt föreskrifter örn arrendevillkor, inlösen av arrendeegnahem, arrendelån
m. m.

I årets statsverksproposition, avdelning Utgifter för kapitalökning, bil. 6,
punkten 11, har anförts, bland annat: Den förra året igångsatta verksamheten
med upplåtande av arrendeegnahem torde böra fortsätta under nästa budgetår
efter samma grunder som de hittills tillämpade. För att möjliggöra utläggande
av ytterligare ett antal arrendeegnahem erfordrades nytt kapital. Då
verksamheten ännu befunne sig på försöksstadiet, syntes det emellertid lamp -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

ligt att verksamheten under nästkommande budgetår begränsades att avse
färdigställande av ungefär enahanda antal lägenheter som avsågs med det
för innevarande budgetår beviljade anslaget eller ett hundratal. Såsom
kapitalökning för arrendeegnahemsfonden begärdes för budgetåret 1935/1936
ett anslag av 1,800,000 kronor. Vidare hemställdes (under punkten 12 i bilagan
6) örn ett anslag å 300,000 kronor såsom kapitalökning för arrendelånefonden.

Kungl. Maj:ts nu nämnda framställningar hava behandlats av jordbruksutskottet,
som samtidigt därmed till prövning förehaft, bland annat, två
motioner, nämligen II: 77 av herrar Olsson i Ramsta och Osberg, vari hemställts
örn anslag till kapitalökning för arrendeegnahemsfonden å 4,500,000
kronor och för arrendelånefonden å 750,000 kronor, ävensom II: 104 av herr
Eriksson i Sandby m. fl., som yrkat, att riksdagen måtte besluta om betydlig
utvidgning av verksamheten beträffande anläggande av arrendejordbruk,
att statens jordnämnd måtte givas uppdrag att undersöka möjligheterna
och där det kunde anses lämpligt på godtagbara villkor i större utsträckning
verkställa inköp av för ändamålet lämplig, i enskild eller bolags ägo befintlig
passande jord och skogsmark för anläggande av arrendejordbruk, samt
att för arrendejordbruksverksamheten måtte för budgetåret 1935/1936 ställas
till förfogande, utöver redan anvisade belopp, ett anslag örn 5,000,000 kronor.

Jordbruksutskottet har i utlåtande nr 12 anfört, bland annat:

Vad först angår motionerna II: 77 och II: 104, vilka åsyfta en betydande
utvidgning av arrendeegnahemsverksamheten, anser utskottet, i likhet med
motionärerna, att denna verksamhet är ett betydelsefullt led i statsmakternas
strävan att skapa nya tillfällen till självförsörjning och att verksamheten
sålunda bör utökas, så snart detta lämpligen kan ske, därvid särskild
hänsyn bör tagas till de delar av landet, som äro utsatta för stor arbetslöshet
av till synes bestående art, därest förutsättningar i övrigt där finnas
för denna verksamhet. Då arrendeegnahemsverksamheten ännu befinner sig
på försöksstadiet, synes emellertid försiktigheten bjuda, att densamma för
nästa budgetår begränsas på sätt Kungl. Maj:t föreslagit. Utskottet kan
alltså icke biträda motionerna II: 77 och II: 104.

Mot Kungl. Maj:ts förslag har utskottet intet att erinra.

Riksdagen biföll den 13 sistlidna februari månad, på hemställan av jordbruksutskottet,
Kungl. Maj:ts förslag samt avslog i samband därmed motionerna.

Till förbättring och ändamålsenlig utveckling av ofullständiga jordbruk
m. m. kunna lån och bidrag av allmänna medel — utöver vad redan förut
i utlåtandet omnämnts — i avsevärd utsträckning erhållas. Utskottet vill
härutinnan erinra om tilläggslån (kungörelsen den 8 juni 1928, nr 218, med
reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och
premielån ev e r k s arn h c t e n; ändrad genom kungörelserna nr 249/1932 och
170/1933), premielån (kungörelsen den 8 juni 1928, nr 217, angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten; ändrad genom kungörelserna
nr 249/1932,169/1933 och 124/1934), lån från allmänna ny o dlin g sfonden

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

(kungörelsen den 21 augusti 1925, nr 396; ändrad genom kungörelsen nr
300/1930), lån från norrländska ny odling sfonden (kungörelsen den 11 juni
1926, nr 204; ändrad genom kungörelsen nr 301/1930), täckdikning slån (kungörelsen
den 22 juni 1920, nr 332; ändrad genom kungörelserna nr 358/1921,
239/1922, 84/1930 ock 306/1933), gödselvårdslån (kungörelsen den 11 juli 1918,
nr 576; ändrad genom kungörelserna nr 186/1925, 241/1927 ock 132/1931)
samt förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet
på landet (kungörelsen den 30 juni 1933, nr 473, med tillägg enligt kungörelsen
nr 545/1933). Vidare får utskottet omnämna statsbidrag till jordförbättring
å of diständiga jordbruk, innefattande nyodling, betesförkättring,
stenröjning ock jordkörning (kungörelsen den 12 oktober 1934, nr 498), statsbidrag
till täckdikning (kungörelsen den 30 juni 1933, nr 434) ock statsbidrag
till gödselvårdsanläggningar (kungörelsen den 30 juni 1933, nr 435; ändrad
genom kungörelsen nr 189/1934), statsbidrag till jorddelningsförrättningar m. m.
(kungörelse den 22 juni 1928, nr 295) ävensom bidrag av olika slag för kolonisationsverksamhet.

I detta sammankang må erinras örn, att 1933 års riksdag i skrivelse (nr
106) till Kungl. Maj:t kemställt, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn utredning,
kuruvida ock i vad mån tillämpningen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen
jämte därmed sammankängande lagrum varit gynnsam för bildande
av bärkraftiga jordbruksfastigketer, vid vilken utredning särskilt avseende
borde fästas å verkningarna av gällande praxis i fråga örn tilldelning av erforderliga
ägoslag.

Den 28 augusti 1933 uppdrog Kungl. Maj:t åt sociala jordutredningen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Sedan ett omfattande arbetsmaterial införskaffats, pågår för närvarande
inom sociala jordutredningen bearbetning av nämnda material ock övervägande
av de till utredning överlämnade spörsmålen.

Utskottet får kärjämte omnämna, att vid innevarande års riksdag väckts
även andra motioner än de i utlåtandet förut nämnda rörande spörsmål, som
äga samband med nu föreliggande frågor. Sålunda kar i likalydande motionerna
I: 25 av kerr Jokansson, Jokan Berukard, m. fl. ock II: 59 av kerr
Lindman m. fl. liemställts, att riksdagen för utlämnande av fyllnadslån till
egnakemslån till därför kvalificerade sökande med stor familj måtte enligt vissa
i motionerna angivna grunder för budgetåret 1935/1936 anvisa ett belopp av
600,000 kronor. I motionen II: 231 kar kerr Andersson i Tungelsta kemställt,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning
ock förslag bland annat angående sådan ändring av bestämmelserna för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten, att nybildning av bärkraftiga jordbruksegnahom
underlättas. Samtliga nu omnämnda motioner kava hänvisats
till jordbruksutskottets behandling.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

II. Frågor om ändringar i arrendelagstiftningen.

Inledning.

Allmänna arrendelagens bestämmelser kunna med allenast få undantag
sättas ur kraft genom avtal mellan parterna. De regler, som äro av tvingande
natur, finnas särskilt angivna i 43 §. Där omnämnas 1 §, 2 § första stycket,
3 § (jämförd med 9, 27, 28, 33-37 och 39 §§) samt 7 §. Vidare är det självklart,
att den processuella bestämmelsen i 40 § (angående rätt för domstol
att förordna örn omedelbar exekution) är undandragen kontrahenternas disposition.
Slutligen märkes, att i fråga örn syn på den arrenderade fastigheten
kontrahenterna icke kunna ersätta lagens bestämmelser (10—13 §§) med
andra.

Vad angår de sociala arrendebestämmelserna så äro de till största delen
tvingande. Härom stadgas i 53 § i arrendelagen samt 29 § norrländska
arrendelagen.

Innan utskottet övergår till särskild behandling av de olika under skilda
punkter upptagna spörsmålen må framhållas att, sedan under b) i motionen
II: 343 inledningsvis angivits, att tvingande bestämmelser böra införas i allmänna
arrendelagen i vissa olika uppräknade fall, ett av dessa fall, upptaget
under punkt 6, innehåller, att i arrendeavtal intagna bestämmelser, som stå
i strid mot arrendelagen, skola förklaras verkningslösa. En sådan bestämmelse
skulle innebära, att samtliga i allmänna arrendelagen meddelade bestämmelser
skulle vara av tvingande natur.

A. Frilösning av arrendejordbruk.

[Motionen I: 258 jnunkt a).]

En omfattande historik beträffande frågan örn frilösning av arrendejordbruk
återfinnes i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 vid 1930 års riksdag, sid. 75—96, vartill utskottet anhåller att få hänvisa.

På hemställan av det sammansatta utskottet beslöt 1930 års riksdag i skrivelse
(nr 276) anhålla, att Kungl. Maj.t — i anslutning till samtidigt begärd
utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre
jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukaresöner samt andfa mindre bemedlade
härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk — ville verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt
underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Denna utredning uppdrogs åt sociala jordutredningen, som ännu icke slutfört
densamma.

Ur ett av sociala jordutredningen den 5 december 1931 avgivet betänkande
med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (statens
offentliga utredningar 1932:1) må i detta sammanhang anföras följande uttalande
av utredningen (sid. 70):

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Den skärpta arrendelagstiftningen, icke minst skadeståndsbestämmelserna
i 7 „§, har i sin mån föranlett, att skogsbolagen som tidigare ogärna velat
avhända sig sina arrendeställen, numera i stor utsträckning söka avveckla
arrendesystemet och försälja arrendegårdarna.

Under det att det tidigare från arrendatorshåll med styrka framträtt en strävan
att få friköpa arrendejordbruken, har med nuvarande ekonomiska förhållanden
hos arrendatorerna ett motsatt intresse gjort sig märkbart. De flesta
arrendatorer, varom här är fråga, äro för sitt upphälle till stor del beroende
av det arbete med kolning, skogskörning, huggning o. dyl., vartill bolaget kan
bereda tillgång. I egenskap av arrendator känner skogsarbetarn sig tryggare
för den nödvändiga arbetskllgången än örn han med äganderätt förvärvade
sitt ställe. Ett annat skäl, som under nuvarande ekonomiska förhållanden
ur arrendatorns synpunkt talar mot frilösning, är, att räntorna på köpeskillingen
och övriga med äganderätten förenade årliga utgifter ofta betydligt
överstiga den arrendeavgäld, som för närvarande utgår. Arrendatorerna se
därför i många fall numera med bekymmer på bolagens stora utbud av
arrendeställen.

Vid 1932, 1933 och 1934 års riksdagar behandlades motioner innefattande
yrkanden örn, bland annat, lagstiftning rörande frilösning av arrendejordbruk
(I: 213 år 1932, 1:323 och II: 520 år 1933 samt I: 278 och I: 279 år
1934). På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden 24/1932 och 32/1933
samt 40/1934 och 41/1934) beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda
till någon åtgärd.

Beträffande speciellt förevarande spörsmål anförde utskottet i utlåtandet
nr 41 vid förra årets riksdag:

De skäl, som tidigare vid upprepade tillfällen anförts, när riksdagen avstyrkt
att införa rätt för arrendator att genom expropriation frilösa arrende,
anser utskottet alltjämt äga giltighet. Riksdagen bär, såsom av det föregående
framgår, i stället uttalat sig för, att ett övervägande borde ske rörande
ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning
av mindre arrendejordbruk, samt hemställt att, sedan utredningverkställts,
de förslag, vartill densamma kunde föranleda, måtte framläggas
för riksdagen. Utredningen ifråga har av Kungl. Maj:t uppdragits åt sociala
jordutredningen, som hittills icke avslutat densamma.

B. Optionsrätt för nytt arrende.

[Motionerna I: 258 punkt b) och II: 343 punkt b) 5.]

Enligt gällande arrendelagstiftning föreligger icke någon rätt för arrendator
att, då hans arrendetid utlöper, mot jordägarens vilja få arrendetiden
förlängd (optionsrätt).

Förslag örn införande av optionsrätt såvitt angick den sociala arrendelagstiftningen
framfördes motionsvis (I: 304, II: 425, IT: 429 och II: 434) vid
1927 års riksdag utan att då vinna bifall.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet uttalade i sitt utlåtande
(nr 1) rörande förevarande spörsmål, att utskottet, när det för vissa arrenden
förordade så lång minimitid som femton år, ej fann anledning föreligga att
stadga optionsrätt. Såsom skäl härför hänvisade utskottet till vad de s. k.
jordsakkunniga anfört i frågan i ett av dem den 20 juni 1926 avlämnat be -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

tänkande, innehållande förslag till vissa ändringar och utvidgningar av allmänna
arrendelagen (statens offentliga utredningar 1926: 8). Av de sakkunnigas betänkande
framgår (sid. 87), att deras ståndpunkt härutinnan vore, att sedan arrendatorn
innehaft fastigheten i femton år, optionsrätt näppeligen kunde tillerkännas
honom, utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket beskures.
Dessutom kunde man förutse, att arrendeförhållandet under den föregående
långa arrendetiden vunnit sådan stadga, att, därest fastigheten fortfarande
skulle vara utarrenderad, någon risk knappast förefunnes för en skötsam arrendator
att icke erhålla förnyat arrende. — Reservation anmäldes av sex ledamöter.
— Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet föreslagit.

Yrkanden örn införande av optionsrätt framställdes i motioner vid 1928,
1929 och 1930 års riksdagar (I: 200 och II: 359 år 1928, I: 185 och II: 275
år 1929 samt I: 208 och II: 69 år 1930). På hemställan av andra lagutskottet
i utlåtanden 10/1928 och 17/1929 samt sammansatta andra lag-och jordbruksutskottet
i utlåtande 1/1930 beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda
till någon åtgärd.

Reglering av arrendebelopp och därmed sammanhörande spörsmål.

[Motionerna I: 258 punkt c) samt II: 343 punkt a) ävensom
II: 343 punkt b) 4 och 7.]

Rörande frågan örn arrendevederlagets fixering må erinras örn följande
stadganden i gällande arrendelagstiftning. För jordbruksarrenden under
bolag och med dem likställda jordägare gäller, enligt 47 § allmänna arrendelagen,
att lega, som utsättes i penningar eller naturaalster, skall vara till
beloppet bestämd ävensom att arrendatorn vid allmän svårare missväxt i
orten äger åtnjuta skälig nedsättning i legan, där den utsatts i penningar
eller naturaalster. I norrländska arrendelagen 5 § finnas intagna bestämmelser
av i allt väsentligt samma innebörd. Vidare må erinras örn bestämmelserna
i 7 § allmänna arrendelagen, som närmare reglerar arbetsskyldighetens
uttagande och dylikt för fall, då legan utsatts att utgå i dagsverken
eller annat arbete. Då något stadgande icke givits örn att tvistefråga angående
legonedsättning på grund av missväxt skall avgöras i särskild ordning,
lärer dylik tvists avgörande ankomma på domstol.

Fråga om reglering av arrendebelopp behandlades bland annat av jordkommissionen
i det uti del VI av dess betänkanden (S. O. U. 1923: 40) framlagda
förslaget till social arrendelag. Jordkommissionen förklarade, att den
i sitt förslag till sådan lag icke ansåg sig böra förorda någon jämkning av den
mellan kontrahenterna avtalade legan för annat fall än vid allmän svårare
missväxt i orten.

I reservation till jordkommissionens betänkande anförde herr Lindhagen,
att det syntes honom som örn tillfälle borde beredas till en prövning av
arrendevillkoren under pågående arrendetid även vid andra katastrofer än
missväxt såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar.

I sitt betänkande år 1926 med förslag till lag örn ändrad lydelse av
vissa delar av nyttjanderättslagen yttrade jordsakkunniga i samband med

11

Andra lag utskottets utlåtande Nr 15.

utt de förklarade sig icke kunna förorda tvingande bestämmelser örn nedsättning
i legan vid svårare missväxt i orten beträffande arrenden under
andra jordägare än bolag och därmed jämställda, bland annat, att de ännu
mindre kunde biträda herr Lindhagens ovan omförmälda i jordkommissionen
reservationsvis framförda hemställan.

I proposition nr 182 till 1927 års riksdag med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag föreslogs, att 7 § i andra kapitlet
skulle inledas med en bestämmelse av följande innehåll:

Åligger arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller
annat bestämt arbete, och är ej ersättningen härför i avtalet så bestämd att
den uppgår till det pris, som vid arbetets utförande är under jämförliga
förhållanden i orten gängse, vare jordägaren, där detta pris efter avtalets
ingående ökats, pliktig att till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet må
hava betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde beträffande denna
fråga bland annat (utlåtande nr 1):

Föreliggande förslag [jordsakkunnigas och propositionens] tillgodose enbart
arrendatorns intresse. Skall man överhuvud taget medgiva en jämkning av
vad parterna avtalat, synes den icke böra begränsas till de fall, då arbetslönerna
äro stadda i uppgång, utan jämväl tillämpas när konjunkturerna å
arbetsmarknaden äro sjunkande. En dylik lagbestämmelse synes utskottet
dock mindre tillrådlig. Tydligt är att man måste ställa sig betänksam mot
att i detta fall genom att medgiva rubbning av en ersättning, varom parterna
vid avtalets avslutande enats, avvika från den grundsats, som gäller
på andra delar av arbetsmarknaden. Dessutom vill utskottet framhålla, att
en sådan lagstiftning skulle leda till konsekvenser, vilka ej minst ur arrendatorns
synpunkt äro föga tilltalande. Den hittills tillämpade ordningen
har för arrendatorn medfört den fördelen, att han vid avslutandet av ett
arrendeavtal med arbetsskyldighet merendels kunnat med visshet bedöma
innebörden och omfånget av de förpliktelser, han genom avtalet ikläder sig.
Är legan utsatt i arbete, har han sålunda vetat, att han, när det avtalade
arbetet fullgjorts, icke vidare häftar i någon skuld till jordägaren för arrendet.
Och örn legan bestämmes till visst penningbelopp men arrendatorn
därjämte tillförbindes att utgöra vissa dagsverken mot en i avtalet bestämd
ersättning, har han som regel kunnat räkna med att betala arrendet med
den arbetsförtjänst, som i avtalet tillförsäkrades honom. Denna förmån,
vilken i synnerhet vid små arrenden, där jordbruket ej giver något nämnvärt
till avsalu, varit särskilt skattad av arrendatorn, skulle genom en lagbestämmelse
av ovan antydd innebörd betagas honom. Ingendera av kontrahenterna
skulle vid avslutandet av ett arrendeavtal kunna överblicka de ekonomiska
förpliktelser, han därmed ikläder sig. — Då de förslag, som framkommit,
sålunda enligt utskottets mening icke innebära en tillfredsställande
lösning av förevarande spörsmål, får utskottet hemställa, att nu ifrågavarande
punkt måtte utgå ur paragrafen. Ett ytterligare skäl för denna hemställan
ser utskottet däri, att enligt utskottets förmenande tinder normala tider
knappast något större behov av reglerande lagbestämmelser uti ifrågavarande
hänseende torde föreligga.

Reservation anfördes av sju ledamöter.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Riksdagen biföll (efter sammanjämkning av skiljaktiga beslut i kamrarna)
utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag hemställdes i en motion, II: 70, av herr Herou m. fl.,
att riksdagen måtte besluta att hos regeringen begära utredning och förslag
angående bestämmelser, som borde utfärdas för att vid de arrendeavtal, där
sociala arrendelagarna skola lända till efterrättelse, viss maximitaxa skulle
kunna fastställas för de arrendeavgifter, som erlades till jordägarna, så att
icke betungande arrendeavgifter avkrävdes arrendatorn.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i utlåtande nr 1:

Mot ett förfarande sådant som det i motionen ifrågasatta måste enligt
utskottets mening resas starka betänkligheter ur principiell synpunkt. Utskottet
har sig icke heller bekant, att sådana missförhållanden i fråga örn arrendeavgifternas
höjd förekomma, att den mycket vanskliga åtgärden med maximiprissättning
genom offentlig myndighet skulle vara av behovet påkallad.
Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka ifrågavarande motion.

Reservation anfördes av en ledamot.

Riksdagen avslog motionen.

Vid 1934 års riksdag hemställde herr Lindhagen i motion I: 278, bland
annat, att riksdagen ville hos Kungl. Majit påkalla en verksam reform av
arrendesystemet genom lag — tillgänglig vid behov — örn reglering av
arrendebelopp.

Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 41, att utskottet ansåge vad
som i motionen anförts rörande behovet och lämpligheten av en lag med
bestämmelser angående reglering av arrendebelopp icke böra giva anledning
till en framställning till Kungl. Majit i syfte att få en sådan lagstiftning
till stånd, samt hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Reservation anfördes av en ledamot.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

D. Arrendeavtalets form; arrendetid.

[Motionen lii 343 punkt b) 1.]

Vad först angår frågan örn arrendeavtalets form så stadgas i 1 § allmänna
arrendelagen, att avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall
upprättas skriftligen. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor, som
betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, skall vara utan
verkan. Om fastighet på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, övertagits
till brukande, är avtalet dock gällande. För sådant fall skall, även
örn annat avtalats, skriftlig avhandling upprättas, örn jordägaren eller arrendatorn
fordrar detta. — Bestämmelserna i 1 § äro av tvingande natur (43 §).

Lagregler, som motsvara de nu angivna, återfinnas i 1 § norrländska
arrendelagen.

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Nu gällande bestämmelser i allmänna arrendelagen infördes 1927. Dessförinnan
var skriftlig form icke obligatorisk men förutsattes vara det normala.

Beträffande arrendetidens längd innehåller 2 § allmänna arrendelagen den
bestämmelsen, att upplåtelse på arrende (som huvudregel) skall ske för viss
tid eller ock för arrendatorns livstid. Örn arrendetiden icke är bestämd på
i lagen angivet sätt, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Någon minimitid för arrendeupplåtelser är sålunda icke stadgad i arrendelagen
för arrenden i allmänhet. Däremot finnas beträffande vissa arrenden
sådana minimitider bestämda, i fråga örn bolagsarrenden 15 år (46 §), beträffande
jordbruksarrenden under fideikommiss 10 år (55 §) och i fråga örn
arrenden enligt norrländska arrendelagen 15 år (2 §). Från föreskrifterna i
sist omförmälda stadganden kan emellertid under vissa omständigheter dispens
erhållas (54 och 55 §§ allmänna arrendelagen, 31 § norrländska arrendelagen).

I lagberedningens förslag till jordabalk, I, avgivet den 4 februari 1905, anfördes
i motiveringen till 2 § i 2 kap., bland annat (sid. 95):

De grunder, vilka över huvud kunna åberopas för arrendetidens fixering,
föranleda jämväl att arrendetiden icke bör sättas alltför kort; och det kunde
därför ifrågasättas, huruvida icke lagen borde tillika stadga en viss minimitid
för arrende. Också har man sett det förslag framställt, att arrendetiden
aldrig borde få sättas kortare än att den fullt motsvarade den vanliga omloppstiden
vid ett ordnat skiftesbruk. Beredningen har emellertid funnit en
föreskrift i sådant syfte icke kunna upptagas i förslaget. Det får icke förbises,
att fall kunna förekomma, då det för upplåtaren är omöjligt att binda
sig för en längre tid — t. ex. när han själv skall inom en viss kortare tid
lämna ifrån sig fastigheten — eller där det för honom är angeläget att icke
göra det — t. ex. när han önskar försälja fastigheten. I betraktande av
dessa omständigheter och då det ju icke lämnas jordägaren öppet att genom
förbehåll bereda sig en dylik handlingsfrihet, låter det sig icke göra att införa
en lagstadgad minimitid.

Beträffande minimitid för arrenden i allmänhet anförde jordsafckunniga i
sitt betänkande år 1926 (sid. 86):

Vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder, som av förefintliga missförhållanden
påkallas, synes det de sakkunniga uppenbart, att en bestämmelse
örn viss minimitid icke kan givas en generell tillämpning å arrendeupplåtelser.
Dessa äro ej sällau beroende av rent tillfälliga omständigheter såsom
ägarens omyndighet, sjukdom, tillfälliga verksamhet å annan ort m. m. Då
den omständighet, som föranlett utarrenderingen, ej längre förefinnes, önskar
ägaren i regel själv övertaga brukandet av fastigheten. Att det i dylika fall
bör vara jordägaren obetaget att själv bestämma tiden för arrendeupplåtelsen
torde vara uppenbart. Skall en bestämmelse örn minimitid lagfästas,
måste den därför begränsas till de upplåtelser, vilka enligt erfarenheten äro
av mera stadigvarande beskaffenhet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

E. Jordägarens byggnadsskyldighet.

[Motionen II: 343 punkt b) 2.J

Enligt den allmänna arrendelagen medför utarrenderingen icke i och för
sig skyldighet för jordägaren att vid tillträdet överlämna fastigheten försedd
med åbyggnad av sådan beskaffenhet, som för jordbrukets behöriga bedrivande
är erforderlig. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet,
är arrendatorn skyldig att mottaga densamma (10 §). Endast därest jordägaren
särskilt utfäst sig att verkställa nybyggnad eller reparation, eller
nybyggnad eller ombyggnad erfordras i följd av en efter arrendeavtalets avslutande
inträffad olyckshändelse, åligger honom någon laglig skyldighet att
därom besörja (14 och 15 §§). Uppstår under arrendetiden behov av nybyggnad
eller ombyggnad, är jordägaren icke enligt lagen skyldig att verkställa
den i annat fall än då genom vådeld eller annorledes utan arrendatorns
vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras, blivit förstörd
eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras. A andra sidan
ålägger lagen ej heller arrendatorn någon skyldighet att utföra nybyggnad,
utan så är att han själv genom vårdslöshet eller försummelse av sin underhållsplikt
varit vållande därtill. — Beträffande de sociala arrendena gäller
däremot, att det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn
för jordbruket nödiga byggnader. Jordägaren skall dessutom bekosta erforderliga
större reparationer.

Jords allkunnig a framhöllo i sitt betänkande år 1926 (sid. 131), att det finge
anses till fullo ådagalagt, att åbyggnaderna på arrendeställen här och var i
landet vore i ett mycket bristfälligt skick. Ville man förbättra arrendatorsklassens
ställning och såmedelst befordra jordbrukets utveckling vore det
ofrånkomligt, att jordägarna måste i första hand svara för iståndsättande av
byggnaderna på sina arrendegårdar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
det sålunda åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn
för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt
skick. Saknades sådan byggnad eller erfordrades å dylikt hus större reparation
skulle jordägaren vara skyldig att därom besörja.

I det genom proposition nr 182 till 1927 års riksdag framlagda förslaget
till ändring av nyttjanderättslagen hade Kungl. Majit icke ansett sig böra
följa jordsakkunnigas nyssnämnda förslag. Emellertid hemställdes i en motion,
II: 429, av herr Nilsson i Tånga örn bifall till detsamma.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde härom, bland
annat, i utlåtande nr 1:

En allmän bestämmelse örn skyldighet för jordägarna att iståndsätta åbyggnaderna
å arrendegårdarna synes utskottet ej vara tillrådlig. Utskottet är
ej heller övertygat örn att en sådan bestämmelse skulle komma att i mera
avsevärd mån medföra ett förbättrande av byggnaderna å arrendeställena.
Då bestämmelserna icke skulle kunna göras tvingande, komme tydligen jord -

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

ägaren i flertalet fall att genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från den
honom åliggande skyldigheten. Bestämmelserna skulle således huvudsakligen
komma att vinna tillämpning gentemot sådana jordägare, vilka icke varit
tillräckligt förutseende att skydda sig genom förbehåll i avtalet. För dessa
jordägare torde de ej sällan komma att verka i hög grad betungande, ja
kanske mången gång ruinerande. Av skäl, som sålunda anförts, hemställer
utskottet, att motionärens yrkande icke måtte vinna riksdagens bifall.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

F. Omedelbar ersättning till arrendator för botandet av påsynade brister.

[Motionen II: 343 punkt b) 3.]

Enligt 10 § allmänna arrendelagen åligger det arrendatorn att väl hävda
jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter,
så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han
vad sålunda åligger honom, är han pliktig att utgiva ersättning till jordägaren
när fastigheten avträdes. Örn arrendatorn då befinnes hava avhjälpt
brist, som befanns vid tillträdet, skall han få gottgörelse därför av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas till- och
avträdesyner.

Har jordägaren i arrendeavtalet utfäst att uppföra byggnad å fastigheten
eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter sin skyldighet
härutinnan, så äger arrendatorn, sedan vid syn kostnaden för bristens
avhjälpande blivit beräknad, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån
av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda beloppet.
Har frågan örn kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen,
får särskild syn hållas (14 §). Samma regler gälla enligt 15 § för
det fall att jordägaren underlåter att utan oskäligt dröjsmål ny- eller ombygga,
sedan byggnad genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns
vållande, blivit förstörd eller skadad.

Lagberedningen anförde i förslag till jordabalk, I, bland annat (s. 115—
116, 122 och 124):

Enligt den i 10 § första stycket uttalade grundsats åligger det arrendatorn
att vid arrendetidens slut lämna fastigheten från sig i lika gott skick
som det, vari den befanns när han mottog den; har den försämrats, åligger
honom ersättningsskyldighet, under det han å sin sida, om fastigheten finnes
i bättre skick, äger en viss rätt till ersättning. Huruvida och till vad mått
ersättning skall från ena eller andra sidan gäldas, skall alltså framgå ur en
jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet.

Det konstaterande av fastighetens skick, som sker genom syn, måste avse
fastighetens skick i det hela. Möjligheten av en tillförlitlig jämförelse mellan
förhållandena vid tillträdet och vid avträdet vore eljest utesluten.

Verkställer arrendator arbete enligt 14 § vore det obilligt att hänvisa
honom till att med tillämpning av den allmänna grundsatsen i 10 § för utfående
av gottgörelse för vad han fått påkosta avvakta tidpunkten för arrendets
upphörande och den allmänna uppgörelse, som då skall äga rum. Han
måste i detta fall vara berättigad att omedelbart efter det arbetet utförts
bliva därför ersatt.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Fullgör icke jordägaren sin skyldighet enligt 15 §, äger arrendatorn själv
gå i författning om det nödiga byggnadsarbetets utförande på jordägarens
bekostnad. Då han även i detta fall fullgör något, som jordägaren obehörigen
underlåtit, fordrar billigheten, att jordägaren, så snart arbetet utförts,
skall gottgöra arrendatorn kostnaden härför.

*

Utöver ovan i utlåtandet omförmälda, för närvarande pågående utredningar
av sociala arrendespörsmål må här ånyo omnämnas den utredning, som verkställts
av sociala jordutredningen och framlagts av densamma i betänkande
den 5 december 1931 angående vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen
(statens offentliga utredningar 1932: 1).

1934 års riksdag beslöt i anledning av väckta motioner på hemställan av
andra lagutskottet (utlåtande nr 41) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte slutföra utredningen örn det förslag till ändringar i
vissa delar av nyttjanderättslagen och norrländska arrendelagen, som framlagts
av sociala jordutredningen i dess nyssnämnda betänkande, samt förelägga
riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Betänkandet handlägges i justitiedepartementet.

Utskottet får slutligen omnämna, att enligt den plan, som av Kungl. Majit
uppgjorts för lagberedningens arbete, beredningen från och med den 1 mars
1935 skall hava att övertaga den av aktiebolagskommittén omliänderhavda
utredningen av frågan örn en revision av aktiebolagslagstiftningen, att en eller,
efter chefens för justitiedepartementet bestämmande, två av beredningens
ledamöter skola, så snart omständigheterna det medgiva, hava att under
ordförandens (f. d. justitierådet X. E. Stenbeck) ledning utföra erforderliga
förberedande arbeten för revision av jordabalken, samt att lagberedningen,
sedan utredningen angående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts,
skall övergå till behandling av frågan örn en reform av jordabalken.

Till statsrådsprotokollet den 1 februari 1935, då frågan örn lagberedningens
närmaste arbetsuppgifter behandlades, anförde chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Schlyter, bland annat:

•Tåg håller för min del före, att den för närvarande mest trängande lagstiftningsuppgiften
är en reform av jordabalken. Under de tjugufem år som
förflutit, sedan lagberedningen avgav sitt slutliga förslag till ny jordabalk,
har behovet av en allmän lagrevision på detta område blivit alltmera kännbart,
ett förhållande som bland annat vid skilda tillfällen framhållits av lagrådet.
Då de vidlyftiga förberedelserna för inrättande av nya fastighetsböcker
numera blivit slutförda och själva uppläggandet av dessa böcker
kommit i full gång, synes tidpunkten vara inne att lagberedningen skrider
till erforderlig överarbetning av nyssnämnda jordabalksförslag. Härav följer
dock icke med nödvändighet att lagberedningens arbetskrafter böra från
början helt ägna sig åt berörda uppgift. Med hänsyn till den utveckling
som ägt rum under senare år och de nya erfarenheter som kunna hämtas
från modern lagstiftning i främmande länder torde vissa specialundersökningar
lämpligen böra utföras såsom ett förberedande arbete. Dessa undersökningar
synas — under ordförandens ledning — böra utföras av en eller
möjligen två av beredningens ledamöter. Med tillgång till de rön som inhämtats
vid det förberedande arbetet lärer ett av lagberedningen i dess hel -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 17

het sedermera påbörjat, mera koncentrerat arbete på utformning av lagtext
och motiv kunna väsentligen underlättas.

Utskottet har tidigare vid olika tillfällen framhållit, att statsmakterna
redan vidtagit omfattande, för det allmänna med avsevärda kostnader förenade
åtgärder av skilda slag för att främja bildandet av nya jordbruk och för att
förbättra ofullständiga sådana. Förslag till ytterligare åtgärder härutinnan
föreligga, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, till behandling
i riksdagen. Vid upprepade tillfällen har utskottet vidare förklarat, att enligt
dess mening erfarenheten visat, att tillfredsställande resultat beträffande
nu avsedda verksamhet kunnat vinnas, utan att expropriationsrätt behövt
anlitas. Skäl hava icke förebragts, som kunna föranleda utskottet att ändra
ståndpunkt rörande frågan örn expropriationsrättens behövlighet Enligt utskottets
mening har icke heller i övrigt visats någon omständighet, som
bör giva riksdagen anledning att göra framställningar till Kungl. Maj:t i
enlighet med de förslag, som innefattas i motionerna I: 257 och II: 102.

Enligt den plan, som för någon tid sedan offentliggjordes rörande lagberedningens
närmaste arbetsuppgifter, skall en allmän revision av jordabalken
inom kort igångsättas. Samtliga de spörsmål, som berörts i de
förevarande motionerna I: 258 och II: 343, torde i sammanhang därmed
bliva föremål för omprövning. Med hänsyn härtill anser utskottet, som ej
finner anledning att nu i detalj yttra sig örn de olika frågor, som omförmälts
i dessa motioner, att skäl icke föreligga för riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t göra de framställningar örn utredning, som påyrkats i motionerna.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang uttala den förhoppningen,
att utredningsarbetet på förevarande område så bedrives, att ett
slutligt resultat därav kan vinnas inom skälig tid.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

1. att motionen I: 257 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionen II: 102 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionen I: 258 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

4. att motionen II: 343 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1935.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll W35. I) sami. 2 avd. Nr lii.

559 85 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Frändén, Gustaf Tamm, Lindhagen,
P. Sandström, Norman, Knut Petersson* och Olof Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar*, Hage, Johanson
i Hallagården, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Sollefteå
och Olsson i Staxäng*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Norman, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage, Olovson i
Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka anfört:

Det torde icke kunna sägas, att gällande arrendelagstiftning tillförsäkrar
arrendatorerna det skydd, som borde vara förenat med uppgiften att bruka
jord för egen räkning. Särskilt gäller detta med avseende på den allmänna
arrendelagen. Bestämmelserna i denna lag äro i betydande utsträckning
verkningslösa på grund av att de icke äro av tvingande natur. Så kan till
exempel föreskriften örn femårig arrendetid sättas ur kraft genom att i
arrendeavtalet kortare arrendetid fastställes. Erfarenheten under de senare
åren har också visat, att den trygghet, som lagen avser att tillförsäkra arrendatorerna,
icke kan vinnas så länge i arrendeavtalet för arrendatorerna kan föreskrivas
skyldigheter, som egentligen icke borde förbindas med arrendeförhållandet
och som äro orimligt betungande. Icke heller den så kallade
sociala arrendelagen tillförsäkrar arrendatorerna den trygghet, som borde
tillkomma dem.

Såsom skäl emot arrendators rätt att genom expropriation frilösa arrendeställe
har anförts, att skogsbolagen i stor utsträckning sökt avveckla arrendesystemet
genom att försälja arrendegårdarna. Detta skäl är icke övertygande.
Då en arrendegård utbjudes till salu, kan det pris, som begäres för gården,
klart ådagalägga behovet av expropriationsrätt. Icke sällan sättes nämligen
priset så högt, att det icke kan anses vara rimligt. Vid sådant förhållande
kan arrendatorn komma i det läget, att han har att antingen betala ett
oskäligt pris eller lämna den arrendegård lian under en följd av år brukat
och kanske på olika sätt förbättrat. Liknande skäl tala också för expropriationsmöjlighet
för utvidgning av ofullständiga jordbruk.

Med stöd av vad vi sålunda anfört få vi hemställa,

1. att riksdagen i anledning av motionerna I: 257, I: 258 och
II: 102 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt i
vad mån frilösning av arrendejordbruk och utvidgning av ofullständiga
jordbruk skall kunna underlättas genom expropria -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

19

tionsförfarande samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan giva anledning;

2. att riksdagen i anledning av motionerna I: 258 och II: 343
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning i syfte att få klarlagt i vad mån
det kan vara möjligt att genom ändringar i gällande arrendelagstiftning
tillförsäkra arrendatorerna en säkrare ställning
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.

2) av herr Lindhagen, som yrkat:

A. Under punkterna 1 och 2,

att riksdagen i anledning av motionerna nr 257 i första

kammaren och nr 102 i andra kammaren ville hos Kungl.

Maj:t hemställa örn övervägande och förslag till en sammanfattande
lagstiftning örn komplettering av ofullständiga jordbruk
ävensom bildande av helt nya självförsörjande jordbruk
med stöd tillika av expropriatioqsbestämmelser för erforderligt
förvärv av odlingsmark jämte husbehovsskog från skogsbolags
samt enskilda spekulanters och större godsägares domäner.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört följande:

Det är av intresse att följa denna frågas evolution hos statsmakterna.

Därav skola vi finna, att efter de långa vägarna med sina utflykter stats makterna

just nu i de praktiska lösningarna omsider befinna sig nära att
nå fram till de synpunkter, som vid frågornas första upptagande gjorde sig
gällande såsom självklara.

Fullkomnande av ofullständiga jordbruk med tilläggsjord i
odlingsmark jämte husbehovsskog.

Frågan örn fullkomnandet av ofullständiga jordbruk upptogs inom Norrlandslcommittén
av dess majoritet, bestående av fyra konservativa (Douglas,
von Feilitzen, Kinberg, Berlin) och fyra liberala (Bromée, Kronlund, Lindhagen,
Wiklund) medlemmar. Kommittén sysslade bland annat med bolagshemman
och enskilda skogsspekulanters hemman. Några gods i sydsvensk
bemärkelse funnos knappast inom det område, kommittén skulle undersöka.
En första uppgift ansågs vara att åtminstone nämnda hemmans åkerbrukskärna
småningom återfördes i sina naturliga brukares besittning.

Därvid mötte först de redan färdiga bondelägenheterna, d. v. s. de redan
uppbrutna inägojordarna jämte åbyggnader, vartill borde läggas odlingsmark
jämte husbehovsskog och bete. Vidare hade i följd av 1896 års nya ägostyckningslag
dessa lägenheter i stor utsträckning börjat utstyckas på ett ur jordbrukssynpunkt
mycket otillfredsställande sätt. Det låg fara i dröjsmål, sade
kommittén. Att i erforderlig mån med inägor, husbehovsskog, odlingsmark

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

eller bete komplettera de jordbrukslägenheten som utbrutits på detta sätt,
framstod som en nödvändighet. Slutligen gavs å bolagskemmanen en mängd
odlingsmark, som kunde lämpa sig till självständiga jordbruk eller eljest
vore så belägen, att den ej lämpligen kunde förenas med de redan färdiga
jordbrukslägenheterna. Denna mark måste då särskilt för sig utbrytas.

Kommitténs majoritet var enig örn att allt detta ej kunde åstadkommas
ensamt på frivillighetens väg. Det krävdes ett yttersta medel, en ultima
ratio, som förenade allvar i frivilligheten och tog vid där denna tröt. Detta
medel var expropriation.

Man enade sig till en början örn att föreslå expropriation för ovannämnda
tre ändamål. Mycken tid ägnades åt arbetet med att giva form åt dessa
förslag. I sistone avstod emellertid majoriteten inom kommitténs majoritet
först från tanken att då föreslå expropriation av redan uppbruten inägojord
med åbyggnader jämte odlingsmark, husbehovsskog och bete. Sedermera
beslöto samma ledamöter att göra den förändring i det utarbetade förslaget
örn expropriation för komplettering av ägostyckningar, att denna ej skulle
ske i första hand genom statens mellankomst utan av ägaren till den jordlott,
som skulle kompletteras. Men då det i sådant avseende utarbetade
förslaget väckte betänkligheter i avseende å sina detaljer, fick tanken örn ett
särskilt förslag till komplettering av dåliga ägostyckningar förfalla. I stället
inskränkte sig kommittén på angivna skäl till det allmänna uttalandet, att
»det kan därför till äventyrs bliva nödvändigt att taga under övervägande,
huruvida åtgärder böra vidtagas för att på expropriationsväg komplettera
dessa fastigheter genom deras utökande med nödig skogs-, betes- och odlingsmark».
De angivna skälen utmynnade i en förklaring, hurusom det vore att
förvänta, att i Norrland komme att finnas ett avsevärt antal jordbruksfastigheter,
som »med avseende på sin framtida bestämmelse måste anses vara på
ett ödesdigert sätt stympade».

Saken hade således i hela dess vidd av kommittén behjärtats och varit
föremål för dess allvarliga övervägande. Detta även i expropriationsfrågan.
Kommittén stannade emellertid vid att omedelbart föreslå en lag »angående
vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna
av lämpliga odling slägenheter». För lagens utförande föreslogos inom varje
län en jordbrukskommission jämte en jordbrukskommitté i varje kommun.
Varje lägenhet skulle erhålla odlingsmark av den omfattning, att lägenheten
lämpade sig för självständigt jordbruk jämte ett skogsområde för husbehovet.
Lagen medgav också rätt till expropriation vid behov.

Två ledamöter (Bromée i Billsta och Lindhagen) ansågo, att de två andra
expropriationsändamålen ej borde ställas på framtiden utan, såsom först
avsetts, av kommittén föreslås i utarbetad lagtext.

De tre ledamöter i kommittén, vilka i väsentliga delar togo avstånd från
majoritetens förslag, nämligen de i dagligt tal s. k. bolagsreservanterna
(Lindman, Kempe och Claeson), motsatte sig all expropriation. De gjorde
det principiellt. I varje fall borde odlingsmarkerna på statens egna skogar
i första hand användas. Det kunde dessutom icke vara oundgängligt, att

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

den jordlöse skulle sättas i tillfälle att erhålla mark just i den by eller den
socken där han vore boende. Uppställdes ej sådana anspråk, torde det aldrig
visa sig omöjligt att på frivillighetens väg erhålla odlingsmark.

Det är av intresse, att här dock medgavs, att för erhållande av mark i
hemorten frivillighet ej alltid kunde påräknas. Därmed är ock sagt, att för
tilläggsjord till ofullständiga jordbruk kunde man även enligt dessa reservanters
mening ej nöja sig med ett antagande av allmän villighet till upplåtelse.

Norrlandskommittén, vars betänkande framlades den 27 oktober 1904,
hade således på dagordningen uppfört alla de problem i förevarande avseende,
vilka i dag stå på dagordningen såsom i väsentliga delar ännu icke
lösta. Dessa lösningar äro moderata. Således böra de av nutida svensk
statskonst kunna omfattas. Det är nämligen här ej fråga örn konfiskation
av stora egendomar, såsom skedde genom Karl XI beträffande adelsgods i
Sverige samt Estland och Lettland och sedan fullföljts inom sistnämnda
två stater jämte Litauen efter dessa länders friförklaring efter världskriget.

Värmlandsundersökningens majoritet (Lindhagen och Ingeström) förordade
år 1915 expropriationen för ovannämnda ändamål. En ledamot (Carl Kos)
avstyrkte. Från hela länet förordades mark i hemorten.

Jordkommissionen (Lindhagen, Ehrenborg, Jansson i Edsbäcken, C. J. Johansson
och Aug. Pettersson; Ingeström förhindrad då deltaga) tillstyrkte i
betänkande 1922 expropriation; de flesta för alla tre ändamålen.

Två av nämnda ledamöter (Ehrenborg och Jansson) inskränkte sig till
förslag örn anskaffande av jord för bildande av nya jordbruk å enskild
mark. Jord, som kunde förvärvas genom expropriation, vore odlad jord,
varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, samt odlingsbar jord, i båda fallen
endast såvitt jorden tillhörde bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant.

Två ledamöter, Olsson i Kullenbergstorp eller Wohlin, avgåvo endast
ett principuttalande, i vilket de dock ej togo avstånd från expropriationsrätt
gent emot bolags och enskilda skogsspekulanters hemman.

Kommissionens majoritet inom majoriteten upplade saken såsom en rikslagstiftning
med en fullständig organisation under statens målsmanskap och
ledning (del IV och del VI). En lag borde finnas till hands för framträdande
lokala behov.

År 1924 framfördes jordkommissionens förslag i riksdagens håda kamrar
av socialdemokratiska partiet. De förslag, som voro förbundna med expropriationsbestämmelser,
folio i riksdagen. I anledning därav tillsattes år 1925
kolonisationssakkunniga. Befogenhet för dem att syssla med expropriation
undantogs i instruktionen.

År 1925 begärde riksdagen på mitt förslag kolonisation på oodlad enskild jord.

I 1928 års egnahemsproposition förklarade jordbruksministern von Stockenström
komplettering av ofullständiga jordbruk vara en stor sak för landet.

År 1930 begärde riksdagen nya utredningar. Samma år tillsattes därför
sociala jordutredningen (nu: K. G. Westman, Andersson i Fältenborg, Gustaf

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

Tamm, Molander och Sten). Majoriteten har hitintills avböjt att befatta
sig med expropriation. Molander och Sten lia ansett expropriation ej kunna
undvaras. I stort har utredningens förslag sammanfallit med egnahemsrörelsens
låneverksamhet. Detta frånsett en viss ändring i arrendelagstiftningen,
som ej lett till någon åtgärd.

Ar 1931 begärde riksdagen nya tag på jordfrågan utan tillitande dock
av expropriationsrätt. Detta års riksdagspetita lämnades till sociala jordutredningen.
I första hand begärdes utredning om de ekonomiska förutsättningarna
för bärighet av mindre jordbruk. Någon utredning i sistnämnda
avseende har ännu icke avhörts.

Är 1933 framlade regeringen proposition om allmänna expropriationslagens
fullständig ande med expropriationsrätt för nu ifrågavarande ändamål utom för
frilösning av arrendejordbruk. Egnahemsstyrelsen och lantmäteristyrelsen
förordade förslaget. Två länsstyrelser hade intet att erinra mot förslaget,
fyra förklarade sig icke vilja motsätta sig detsamma. En ledamot i sociala
jordutredningen, Andersson i Fältenborg, instämde såsom ledamot i egnahemsstyrelsen.
Därigenom blevo åtminstone för det tillfället herrar Westman
och Tamm i minoritet i sociala jordutredningen såsom motståndare
till expropriationsrätten.

Sociala jordutredningen yttrade i sitt betänkande 1933 örn komplettering
av ofullständiga jordbruk, att anledningen till att tilläggskolonisation
föga förekommit ej med bestämdhet kunde angivas. Jordbrukskrisen hade
sannolikt orsakat återhållsamhet i inköp av jord. Bristen på kontanta medel
hade verkat hämmande. Okunnighet hos småbrukarna örn möjligheterna till
lån torde varit en bidragande orsak. Likaså en viss svaghet i den lokala
organisationen. Örn emellertid, fortsätter utredningen, »i något fall» svårighet
mötte att på skäliga villkor få köpa jord, borde det organ, som gjort
denna erfarenhet, insända meddelanden till egnahemsnämnden Denna överlämnade
det till egnahemsstyrelsen. Detta organ torde i sin ordning avvakta
klagomål från egnahemsinnehavarna.

Exempel på masstillverkning av ofullständiga jordbruk erbjuder som sagt
verkningarna av 1896 års ägostyckningslag. Likaså skedde en mängd dylika
ägostyckningar från bolagshemman i Värmland icke minst i syfte att förekomma
verkningarna av den norrländska ägostyckningslagens år 1917 beslutade
utsträckning till Värmland. Sådana ofullständiga jordbruk förekomma
även annorstädes i landet av liknande eller andra anledningar. F:-åga
är ock, i vad mån genom de på senare tider pågående avstyckningarna er ligt
1926 års lag örn delning av jord å landet tillkomma nya ofullständiga jt 1
bruk, samtidigt som komplettering av äldre ofullständiga jordbruk står
dagordningen. Därom hänvisas till mina särskilda yttranden till andra lagutskottets
utlåtanden, nr 41 år 1931 (jmf. utlåtandet nr 19 samma år), nr 18
år 1933 och nr 40 år 1934.

Norrlandskommittén förstod redan år 1.904, att mark för bildande av helt
nya jordbruk och fullständigande av ofullkomliga jordbruk icke skulle slå i
spann utan stöd av expropriationsbestämmelser. Att vänta på småbrukarnas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer. 23

opinion är ju uppriktigt sagt val endast en förevändning. Jordhungern ger
sig icke till känna, förrän samhället brutit mark för densamma genom lagar,
pengar oell organisationer. Då komma de jordlösa, som erfarenheten alltid
ådagalagt. Allra minst kan man förvänta någon förtida opinion från innehavare
av ofullständiga jordbruk. De äro på så många sätt beroende av
sina mäktiga grannar, från vilka tilläggsjorden skulle avstås. Här måste
staten ensam träda fram såsom målsman.

Jordkommissionen utgick också just ifrån att nu ifrågavarande sociala jordreformer
skola utgå ifrån och föras i hamn av staten med hjälp av länsorganisationer
och kommunerna. Kommissionens förslag i sådant syfte vänta fortfarande
på sin prövning.

Nya stämmor för en sådan tågordning börja nu ock höras från orterna.
Åtskilliga motioner i riksdagen ha fortfarande ock väckts för påskyndande
av den sociala jordfrågans framförande. Arbetslösheten blev dock den främste
pådrivaren.

Under intryck härav stödde riksdagen år 1934 ett regeringsförslag örn
inrättandet av ett hundratal helt nya självförsörjande arrendejordbruk på
kronan tillhörig mark med rätt för arrendatorerna att inköpa egendomen.
Kolonisationen färdigställes under ledning av en statens jordnämnd.

Vid samma riksdag anvisades på regeringens förslag ytterligare statsbidrag
för »nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga
jordbruk». I regeringens motiv betonades att »starka skäl» talade för en
expropriationslagstifriling, men iföljd av riksdagens avslag året förut hade
regeringen ej då framlagt något förslag. Tilläggskolonisationen hade dock
fått ringa omfattning. Det finge antagas till väsentlig del bero på svårigheterna
att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de små brukningsdelarnas
utveckling. På jordbruksutskottets förslag har 1935 års riksdag i
anledning av motionen nr 171 i andra kammaren begärt skyndsam utredning
örn största möjliga planmässighet och överskådlighet beträffande statens
understödsverksamliet till berörda förbättringsarbeten.

På regeringens initiativ beviljade riksdagen likaledes år 1934 medel till
en fond för arbetaresmåbruk, avsedda att bereda skogsarbetare m. fl. ett
eget hem i förening med ett litet jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet.
Genast gav den förr »obefintliga» jordhungern sig i stor utsträckning
tillkänna. Mark har ock kunnat här tillhandahållas. Arealen var obetydlig.
Och företaget gynnades av industrien, som med hjälp av staten fick
en fast arbetarstam, bunden vid torvan.

Under debatten örn arrendejordbruken i första kammaren den 6 juni 1934
framkommo märkliga påminnelser. Herr Thorén talade örn något, som han
sade låg honom särskilt om hjärtat, nämligen att jordhungern skulle i största
möjliga omfattning bliva stillad. Alfred Andersson på Malmöhusbänken
sade, att han ansåg, att det föreliggande experimentet i stället borde omfatta
tusende och åter tusende av sådana självförsörjande jordbruk. Edward
Larson i Lerdala utropade: varför kunna vi inte gripa till litet kraftigare
åtgärder, så att det kan bli något verkligt stort av den här den saken?

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

Nu har statens jordnämnd erinrat, att nyssberörda verksamhet till stor
del måste ske med jordinköp från enskilda. Man kunde nämligen ej räkna
med, att kronoegendomar fullt lämpliga för nämndens verksamhet skulle i
någon nämnvärd omfattning vara disponibla. Därför borde anslagsbeloppet
300,000 kr. ökas till 900,000 kr. På regeringens förslag har detta nu bifallits
av 1935 års riksdag. Att mera strövis utlägga ett eller några få
arrendeegnahem å skilda kronoegendomar vore mindre välbetänkt. Det blev
nödvändigt, säger nämnden, att i fortsättningen huvudsakligen bygga verksamheten
på jord, inköpt från enskilda.

Detta uttalande betyder en ny epok i utvecklingen. Hitintills har man
sökt undgå expropriationstanken redan från norrlandskommitténs tid genom
bl. a. den invändningen, att kronans jord först måste tagas i anspråk. Nu
heter det äntligen, klubbfäst i riksdagens båda kamrar, att skapande av helt
nya självförsörjande jordbruk och kompletterande av ofullständiga jordbruk
huvudsakligen kan ske endast med tillskott från större enskilda egendomars
oodlade jord. Nästa steg blir då ofrånkomligt att bakom dessa inköp sätta
en expropriationsrätt, när, såsom fortfarande måste äga rum, frivilliga köp ej
kunna komma till stånd. Och strövis utläggning av en eller annan arrendegård
även på enskild jord vore väl likaledes mindre välbetänkt. Jorden
måste anskaffas, där behov föreligga, och den utan oskäl också kör kunna
mot ersättning avstås.

Yad sålunda sagts gäller även självfallet om anskaffande av tilläggsmark
till ofullständiga jordbruk. Statens jordnämnd har erinrat, att vid förenämnda
inköp för bildande av nya jordbruk kunde vissa delar disponeras
på annat sätt och bland annat säljas till en granne, som hade behov av tillskotts
jord.

Uti en motion nr 104 i andra kammaren år 1935 framhålla herrar Eriksson i
Sandby, Elmroth och Allan Andersson att för nämnda ändamål alla framkomliga
vägar måste beträdas. Alla skäl talade, säges vidare, »för utvidgning
av de åtgärder i berört avseende som föregående riksdag beslutade»
för skapande av egna möjligheter till försörjning. Statens direkta medverkan
är oundgänglig. Enskild jord bör tagas i anspråk. Jorden bör ligga i hemorten.
I motionen nr 102 i andra kammaren för samma år betona Eriksson
och Elmroth, att genom beslutet örn anläggande genom statens försorg av
arrendejordbruk har »kravet på en utvidgad expropriationslagstiftning aktualiserats».
»Denna för vårt land och vår folkförsörjning högst betydelsefulla
lagstiftning skulle därmed kunna bringas slutligt i hamn».

På detta sätt blir motståndet mot expropriationslagstiftningen nu alltmera
inringat. Genom att regeringen en gång med kraft frambär saken inför
riksdagen skulle insikten påskyndas. Jordkommissionens omfattande betänkanden
om bildandet av nya jordbruk och kompletterande av ofullständiga
jordbruk skulle omsider komma till bedömande. I lagtexter, motivering
och enquéter lämna de bidrag till underlättande och påskyndande av
frågans rätta lösning.

Andra lagutskottets majoritet avstyrker som tillförne även den moderata

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

expropriationsrätt, som erbjudes för närvarande av förhållandena. Det kan
bli kostsammare under andra förhållanden. Utskottet faller tillbaka på att
behov »ej visats». Men vad önskar utskottet självt? Även konservativa och
liberaler förstodo behovet redan 1904. Varför då ej säga klart ifrån, att
man ej vill av hänsyn till äganderättens helgd avstå ens dessa smulor och mot
ersättning tillika såsom ett Ulligt offer till folkförsörjningen?

Vid denna riksdag skall en ny företeelse, kallad tredje mans rätt, läggas i
stöpsleven på ett visst område. Det är då tillbörligt och lägligt, att samtidigt
göra sig påminda även andra tredje män, vilkas intressen på senare
tider tillfälligtsvis undanskjutits av de stora händelserna. En sådan tredje
man äro de jordlösa, som vilja komma till någon fristad åtminstone i egen
besittning av jorden.

B. Beträffande punkterna 3 och 4,

att riksdagen i anledning av motionerna nr 258 i första
kammaren och 343 i andra kammaren ville hos Kungl. Maji
hemställa örn övervägande och förslag dels till komplettering av
den sociala arrendelagstiftningen till ytterligare tryggande av
arrendatorernas rätt till ett hem, till besittningen av jordbruket
och till möjligheter för dess eventuella övertagande med äganderätt,
det senare med stöd av expropriationsbestämmelser, dels
ock till erforderliga förbättringar även i den allmänna arrendelagen.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen anfört följande.

Inom utskottet talades från majoritetens sida även på denna punkt liksom
i det föregående örn det myckna, som redan vidtagits i den sociala jordfrågan.
Motionerna avse emellertid icke vad som redan skett, utan vad som
ännu icke skett. Ingenting har nämligen ännu skett ute på de svenska
markerna, som endast kan inträffa genom stödet av expropriationsbestämmelser,
däri inbegripet de luckor och ojämna föreskrifter för skilda landsdelar,
som förefinnas i de hitintills antagna sociala arrendebestämmelserna,
stödda av en vanhävdslag. Genom dessa luckor i den sociala jordfrågans
organisation har på de nu ommotionerade områdena uppenbarligen det mesta,
som hort redan i våra dagar ske i herörda delar, ännu lämnats ogjort.

Vad som på arrendereformens område ännu blivit ogjort är antytt genom
schematiska uppräkningar i de båda motionerna.

Mot lagstiftnings uppställning må till en början såsom tillförene erinras,
att det icke finnes skäl, varför den sociala arrendelagen för norra delarna
av riket och Svealand utformas i en särskild s. k. arrendelag, under det att
de sociala arrendebestämmelserna för de södra delarna av landet så att
säga insmugglats i den allmänna arrendelagen. Något besked har mig veterligen
ej givits. Möjligen beror särskillnaden därpå, att man velat gå lindrigare
fram över det sydligare Sverige, särskilt till förmån för godsen. Dylika
lindringar skulle anklaga sig själva mera, örn de konfronterades med stadgandena
för de nordligare delarna av riket i en särskild lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1335. 3 sami. 2 avd. Nr 15.

559 35 3

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

Vidare råda uppenbara orättvisor i utformuleringen av den gällande arrendetiden,
som antogs för de sociala arrendena genom kompromiss av riksdagens
kamrar. Sålunda upptager den allmänna lagens bestämmelser visser
ligen också femton år för arrenden å bolags och enskilda spekulanters
mark söderut. För enskilda gods, som innehavas med fideikommissrätt,
är arrendetiden satt till tio år, och för andra gods finnes ingen särbestämmelse.
I båda fallen är arrendatorns trygghet lika värdefull för hans familj
som vid bolagsarrenden, och intresset för jordbrukets rationella drift blir
mindre för en arrendator, som ej fått någon längre arrendetid.

Efter stadgad arrendetids utgång upphör lagen plötsligt och alldeles
att vara social. Med andra ord någon optionsrätt till ny upplåtelse förekommer
icke såsom fallet dock är med statens och universitetens arrendegårdar.
Det är väl ingen mening i att en arrendator under 15 eller 10 år
anses böra äga ett visst tidsbetonat skydd men att det därefter fråntages
honom. Han får därefter finna sig i hur kort arrendetid, som erbjudes.
Frukten av hans eget arbete fråntages honom. Hans intresse för jordbruket
övergives av lagen. Eller också blir han avskedad utan lön för sin
möda och familjen utan hem, som varje familj har rätt att kräva.

Jordägarens skyldighet vid 15 års upplåtelse att hålla byggnaderna vid
makt upphör också. När det gäller gods, även fideikommiss, har någon
sådan skyldighet ej föreskrivits.

Någon kontroll på lagarnas tillämpning finnes icke heller, annat än den,
vilken ligger i friheten för dem, som skola beskyddas, att genom process vid
domstol söka få lagen tillämpad. Denna utväg är icke långt borta ifrån
ett hån. Lagen blir en pappersbestämmelse. Den svagare kan ej övertaga
ansvaret för övertagandet av kontrollen på den starkare. Detta är samhällets
uppgift, ett självklart komplement till samhällets omtanke i paragrafer.

Utvägarne för en kontroll kunna vara olika. Såsom mången gång erinrats,
kan till en början en kontroll billigt införas genom stickprov från existerande
allmänna organisationer för jordbrukets vård.

Ett krav från de mindre arrendatorerna, som alltid stått på deras dagordning
men mycket litet på samhällets, är i vår tid ännu mer aktualiserat.
Nämligen kravet på lagstadgad möjlighet till reglering av arrendena jämte
åtskilligt, som därmed äger sammanhang, då sådant påkallats av konjunkturerna.
Saken har förekommit flera gånger även i riksdagen, senast år
1934 i motionen I: 278. I sammanhang därmed kräva de en legaliserad
arrendenämnd. Man bör förstå, att även här den fria överenskommelsen icke
är någon realitet för den svagare parten, arrendatorerna. Motionen vid
förra riksdagen föll. Arrendatorerna komma nog ej att släppa denna vitala
och rättvisa angelägenhet. Den bör i själva verket, såvitt jag förstår, vara
till gagn också för jordägarna.

Beträffande hithörande spörsmål hänvisar jag vidare till mitt särskilda
yttrande till andra lagutskottets utlåtande nr 41 år 1934.

Motionen nr 343 i andra kammaren innefattar även erinringar mot den

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15; reservationer.

allmänna arrendelagen, vilka jämväl böra övervägas. Motionen avslutas med
en erinran, att arrendator erna Terävä en Marare och bättre ställning gent emot
jordägaren samt skydd i någon mån mot den ekonomiska utpressning av vissa
grupper av arrendatorer, som för närvarande äger rum.

Utskottet vill här icke ens uttala sig örn detaljerna. Således varken ja
eller nej. Den som tiger samtycker dock till upprätthållande av den nuvarande
situationen. Parlamentarismen är ju till för att skilda samhällsklassers
behöriga intressen skola skyddas av riksdagen och framföras av den till
regeringen. Då får ju också den omnämnda lagberedningen för skapande
av en ny jordabalk veta hur saken uppfattas inom folkrepresentationen. För
övrigt upptar enligt praxis en allmän civillag ej utpräglade sociala påbud, vilka
pläga framföras i särskilda lagar. Att riksdagen här framträder positivt är
så mycket nödvändigare som realiteternas nu alltmer av riksdagen praktiserade
överlämnande till ett ämbetsverk med fri fullmakt endast betyder ett
tillskott till parlamentarismens marsch mot sin förgängelse.

Arrendatorsklassen brukar 25 % av den svenska jordbruksfonden. Icke förty
är den skjuten åt sidan och orepresenterad i riksdagen. Även här skymtar
en tredje man, som tillbörligen och lägligt bör komma till synes under de
parlamentariska diskussionerna vid denna riksdag örn tredje mans rätt.