Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 1 mars 1935 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning angående
rätt att draga vissa ledningar över annans mark.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 256,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Dalberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till
lag angående rätt att draga vatten-, elektriska lågspännings- och telefonledningar
över annans mark efter syn och värdering av två gode män, förordnade
av domstol eller länsstyrelse eller i annan ordning, vartill utredningen kan föranleda.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation får fastighet, som tillhör annan
än kronan, efter tillstånd av Kungl. Maj it tagas i anspråk genom expropriation
för vissa angivna ändamål, bland annat, för allmän väg, för telegrafier
telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns
främjande, för att förse en ort med vatten ävensom för annat ändamål, som är
jämförligt med något av, bland andra, de nu nämnda och äger väsentlig betydelse
för det allmänna (1 §). Ägare av fastighet, i avseende varå rätt till
expropriation meddelats, är pliktig att avsta fastigheten eller upplåta nyttjanderätt
eller servitutsrätt till densamma (2 §).
Ett regelmässigt handlagt expropriationsärende har att genomgå prövning
på tre olika håll, i det att detsamma i regel kommer att bliva föremål för handläggning
av dels Kungl. Maj :t i administrativ väg, dels domstol och dels expropriationsnämnd.
Tillstånd till expropriationen meddelas av Kungl. Majit,
varefter expropriationsmålet anhängiggöres genom stämning till domstol i den
ort, där fastigheten är belägen. Domstolen verkställer en undersökning för
att utröna, vilka rättsanspråk som beröras av expropriationen. Sedermera bestämmes
ersättningen genom en särskild nämnd, som tillsättes under samverkan
mellan domstolen och parterna och vars beslut i regel icke får överklagas.
Därefter går målet åter till domstolen för slutlig handläggning.
Vad först beträffar ärendets handläggning hos Kungl. Majit skall den, som
vill förvärva expropriationsrätt, i sin ansökan meddela uppgift å fastighets
ägare och innehavare, och dessa personer jämte en var annan, som kan av expropriationen
lida men, skola beredas tillfälle att yttra sig över expropriationsansökningen
(4 §). Örn ansökningen bifalles, skall Kungl. Majit bestämma,
vilket område expropriationen må omfatta (5 §).
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 2 avd. Nr 12.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Det andra stadiet av expropriationsärendet, dess instämmande till domstol
(13 §), skall ske inom viss tid, som av Kungl. Majit bestämmes i sammanhang
med expropriationsrättens meddelande, och ett försittande av den bestämda tiden
medför expropriationsrättens förlust (5 §). Stämning skall utfärdas å
fastighetsägare samt övriga uppgivna ersättningsberättigade (14 §), varmed
avses de, som utom ägaren hava sakrätter till fastigheten, varemot innehavare
av penninginteckningar eller därmed jämförlig rätt icke behöva instämmas
(15§).
Det tredje stadiet i ett regelrätt expropriationsärende bildar expropriationsnämndens
tillsättande och nämndens fixerande av ersättningsbeloppet. Detta
stadium är dock i motsats till de båda föregående icke något för expropriationen
såsom sådan väsentligt, vars bortfallande medför, att förfarandet upphör
att vara expropriation. Tvärtom kan den exproprierande på frivillighetens väg
träffa avtal med de ersättningsberättigade, så att tillsättande av expropriationsnämnd
blir obehövligt (59 §). Dock måste i detta fall vissa förutsättningar
vara uppfyllda. Först och främst fordras, att överenskommelse träffats
ej blott med fastighetsägaren utan med alla dem, som hava självständiga
ersättningsanspråk. Men vidare måste i detta fall hänsyn tagas även till innehavare
av penninginteckningar och därmed jämförlig rätt. Dessa personer
kunna icke, örn de ej erhålla full betalning för sina fordringar, anses skyldiga
att finna sig i att ersättningen bestämmes genom avtal mellan fastighetsägaren
och den exproprierande, utan böra äga rätt att påfordra ersättningsbeloppets
uppskattande genom nämnd. Härav följer, att en hos domstolen gjord anmälan,
att överenskommelse angående expropriationsersättningen träffats med
samtliga sakägare, i regel kan av domstolen godtagas endast om inga inteckningshavare
eller med dem jämställda fordringsägare finnas eller örn ersättningen
förslår till deras fulla förnöjande eller de godkänt överenskommelsen.
I fråga örn expropriationsnämndens sammansättning gäller, att örn parterna
uro ense örn valet av nämnd, få de utse de personer, de själva önska och till det
antal de finna lämpligt, med blott den begränsningen, att antalet alltid måste
vara udda (22 §). Örn däremot parterna icke äro ense, är deras valrätt väsentligt
begränsad. De äga nämligen icke utse vilka personer som helst utan måste
välja bland vissa särskilda personer, som blivit i vederbörlig ordning härtill
utsedda och därefter uppförts på en för ändamålet upprättad förteckning.
Bland de sålunda utsedda personerna äga parterna, där de ej överenskomma om
annat antal, utvälja vardera en och vederbörande domstol utser två ledamöter
(27 §). Ordförande i nämnden liksom ersättare för honom utses av länsstyrelsen
(23 §). Inför expropriationsnämnden äga parterna att närmare utföra
sin talan (36 §) och kunna även låta höra sakkunniga. Ersättning för exproprierad
mark eller rätt skall som regel utgå med fulla värdet (38 §). Rätten
får göra jämkning i nämndens uppskattning (45 §) endast i vissa uppgivna
fall, då det, utan något ingående på principerna för värderingen, på yttre grunder
kan tydligt konstateras, att nämnden avvikit från vissa i lagen fastslagna
grundsatser. Den exproprierande är skyldig (67 §) att betala alla kostnader
i följd av expropriationen, däribland ersättning åt expropriationsnämnden.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
3
Sedan det domstolsutslag, genom vilket nämndens värdering fastställes, vunnit
laga kraft, skall expropriationsersättningen inom viss tid nedsättas hos
länsstyrelsen (48 §). Expropriationen är därmed fullbordad och den exproprierande
berättigad att genast taga fastigheten i besittning (49 §). Den
exproprierandes rätt består oberoende av vilken rätt fastighetsägaren haft till
fastigheten. Marken övergår till den nye ägaren fri från alla penninginteckningar
och andra särskilda rättigheter, som besvära marken (49 §). Den genom
expropriationen förvärvade särskilda rätten till en fastighet äger företräde
framför ali annan rätt till samma fastighet.
I fråga örn telegraf-, telefon- och andra elektriska svagströmsledningar finnas
i expropriationslagen i vissa hänseenden mildare bestämmelser än de ovan
återgivna. Sålunda stadgas (93 §) för det fall, att endast nyttjanderätt till
fastighet upplåtes, att nämnden, örn ej annat avtalas, skall bestå av allenast
tre ledamöter. Under samma förutsättning äger rätten meddela fastställelse å
en mellan parterna träffad överenskommelse, som icke godkänts av alla ersättningsberättigade,
därest upplåtelsen medför ringa men och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för dem, som ej godkänt överenskommelsen (95 §).
Enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska
anläggningar, fordras, med vissa angivna undantag, Kungl. Maj:ts tillstånd
för utförande av elektrisk starkströmsanläggning, där största effektiva
spänningen överstiger 250 volt. Med starkströmsanläggning förstås anläggning
för alstrande och tillgodogörande av elektrisk kraft för belysning, drivkraft
eller annat dylikt ändamål. Enligt denna lag kan Kungl. Maj :t lämna tillstånd
att expropriera fastighet, som tillhör annan än kronan, bland annat, för framdragande
av starkströmsledning för orts förseende med belysning eller drivkraft
eller för liknande ändamål eller för beredande av drivkraft åt industriell anläggning
av större betydelse för det allmänna. För ledning med spänning ej
överstigande 250 volt, s. k. lågspänningsledning, fordras alltså ej koncession
men expropriationsmöjlighet finnes. Lågspänningsledningar förekomma huvudsakligen
i distributionsnätet från transformatorstationer. Expropriationsrättens
utövande sker enligt expropriationslagen med iakttagande av de särskilda
bestämmelser, som avse elektriska svagströmsledningar. Expropriationsersättning
utgår dock med hälften mer än värdet.
Vid 1928 års riksdag yrkade uti likalydande motioner (I: 163 och 11:295)
dels herr Möller m. fl. och dels herr Hansson i Stockholm m. fl., att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, bland annat, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning, huruvida genom främjande av avtal under hand
edler på annat sätt kostnaderna för ett expropriationsförfarande kunde nedbringas,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve
anledning.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt över motionerna
avgivna utlåtande, nr 2, —— under framhållande att det icke kunde förnekas,
att ett expropriationsförfarande i verkligheten understundom medförde
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
avsevärt större kostnad för den exproprierande än kostnaden vid motsvarande
förvärv från en jordägare, som godvilligt avstode mark, samt att en utredning
av detta spörsmål borde komma till stånd -—• att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa den av motionärerna
begärda utredningen och för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen gåve anledning.
Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen avslagen.
Vid 1931 års riksdag hemställde herr Kropp i en motion (1:9), att riksdagen
matte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning och förslag till sådan ändring
av gällande expropriationslag, vartill en utredning i av motionären anmärkta
avseenden kunde giva anledning. Av motionens innehåll framgår, att motionären
asyftade, att till förebyggande av att gällande bestämmelser örn
skyldighet för expropriationssökanden att gälda alla av expropriationen härflytande,
nödiga kostnader utnyttjades av den för expropriation utsatte till
att utan skäl framtvinga ett expropriationsförfarande —- sådan ändring måtte
vidtagas i samma bestämmelser, att den för expropriation utsatte skulle kunna
åläggas att, när så funnes skäligt, helt eller delvis gälda berörda kostnader.
I en vid samma riksdag väckt motion (I: 24) hemställde herr Frändén, att
i 1902 års lag örn elektriska anläggningar skulle införas ett stadgande av innehåll,
att i sådana fall, då expropriationsersättningen ej sattes högre än den
ersättningsskyldige före förrättningen bjudit, envar skulle stå sina kostnader
och vardera sidan gälda halva förrättningskostnaden.
Andra lagutskottet, som till behandling förehade sistnämnda båda motioner,
hemställde på anförda skäl i utlåtanden, nr 4 och 5, att motionerna icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Motionärens framställning avser, förutom telefonledningar och lågspänningsledningar,
jämväl vattenledningar. Enligt 1917 års lag örn expropriation
kan, såsom ovan framhållits, expropriation medgivas för orts förseende
med vatten. I en särskild lag av den 28 juni 1918 ha meddelats bestämmelser
om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning.
Nämnda lag, som anvisar ett väsentligt enklare tillvägagångssätt
än expropriationsförfarandet enligt 1917 års lag, innehåller i huvudsak följande:
Örn det för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsför
brukning
är nödvändigt, att ledning dragés över annan fastighets område, är
den senare fastighetens ägare pliktig att mot ersättning tåla intrånget härav.
Kan överenskommelse icke träffas, skall frågan instämmas till allmän underrätt
i orten. Rätten äger uppdraga åt två ojäviga män, beträffande fastighet
å landet företrädesvis åt ledamöter i nämnden, att förrätta syn å stället, därest
sådan finnes erforderlig, och att på grund av vad vid synen iakttagits avgiva
utlåtande, huruvida ledningens framdragande över svarandens mark kan anses
behövligt samt i sadant fall var och hur ledningen bör göras samt med vilket
belopp ersättning för intrång genom ledningen bör utgå. Är part miss
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr lä.
5
nöjd med synemännens utlåtande, äger han inom viss tid ingiva sina påminnelser
till rätten. Inkomma ej påminnelser inom föreskriven tid, skall utlåtandet
fastställas genom rättens dom. Käranden är pliktig att lämna synemännen
ersättning för syneförrättningen samt att gottgöra svaranden dennes
kostnader vid den första domstolen. Rättigheten äger utan inteckning eller
särskilt förbehåll bestånd mot ny ägare till den besvärade fastigheten.
Beträffande den sist nämnda lagstiftningens förhistoria kan erinras, att
jordbruksutskottet vid 1913 års riksdag i anledning av väckt motion (II: 151)
i utlåtande (nr 31) över motionen hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utarbetande och framläggande för riksdagen av
förslag till sådana lagbestämmelser, att rättighet måtte medgivas enskilda
fastighetsinnehavare att för tillgodogörande av vatten till husbehov över annans
fastighet framdraga ledning. Som ett önskemål framhöll utskottet, att
proceduren för vinnande av rätt till sådana mindre ledningsföretag måtte göras
så enkel och föga kostsam som möjligt. Utskottets hemställan bifölls av
riksdagen.
Riksdagens framställning behandlades av sakkunniga för överarbetning av
vissa delar i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna
förslaget till vattenlag, vilka i sitt år 1917 avgivna betänkande framlade
förslag till, bland annat, ifrågavarande lagstiftning. De sakkunniga anförde,
bland annat:
Rätten till framdragande av vattenledning synes på det närmaste överensstämma
med den befogenhet, som enligt 2 kap. 14 § i det överarbetade förslaget
till vattenlag tillagts ägare av vattenområde att för vattnets tillgodogörande
å annans fastighet anlägga ledning, och det torde också på goda skäl
kunna ifrågasättas, huruvida densamma ej innefattas i nämnda stadgande.
Då emellertid enligt bestämmelserna i 11 kap. av vattenlagsförslaget frågan
örn tillämpning av berörda stadgande är att anse såsom vattenmål och följaktligen
tillhör vattendomstolens prövning samt det förfarande, som sålunda
skulle komma till användning, uppenbarligen är alltför omständligt och kostsamt
för de mindre företag, varom här är fråga, har det varit de sakkunniga
angeläget att, i överensstämmelse med vad av riksdagen också framhållits, för
dessa företag anordna ett förfarande av enklare och mindre kostsam beskaffenhet,
och det har ansetts lämpligt att sammanfatta de sålunda erforderliga
bestämmelserna uti en särskild lag.
I proposition nr 128 till 1918 års riksdag framlade därefter Kungl. Majit,
bland annat, förslag till förevarande lag i huvudsaklig överensstämmelse med
vad de sakkunniga föreslagit. Propositionen bifölls uti ifrågavarande del.
Utskottet övergår nu till att lämna en kortfattad redogörelse för de av motionären
omnämnda lagarna om vägrätt och om enskilda vägar.
Lagen den 16 maj 1930 om vägrätt har i huvudsak följande innehåll: Har
mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän väg,
må marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt, som annan kan
äga i avseende å fastigheten. Denna nyttjanderätt kallas vägrätt. För visst
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr lil
fall föreligger vågrätt, trots att ägaren av fastigheten icke uttryckligen medgivit,
att marken får tagas i anspråk, nämligen då allmän väg färdigställts
över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande
å hans mark. Fastighetens ägare är som regel berättigad till ersättning
av väghållningsdistriktet för markens upplåtande samt för annat intrång.
Ersättningsrätt tillkommer under vissa förutsättningar även innehavare
av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten ävensom innehavare
av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens tagande
i anspråk. Örn överenskommelse örn ersättning ej träffats, skall den, som vill
framställa ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, om han är innehavare
av fordran inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd
över fastigheten. Örn tiden försittes, går rätten till talan förlorad. Talan
skall instämmas till rätten i den ort, där fastigheten är belägen. Rätten äger
utse två gode män att efter syn på marken avgiva yttrande med förslag till
ersättning åt varje sakägare. Väghållningsdistriktet skall vidkännas kostnaderna
å ömse sidor, såvitt ej rätten förordnar annorlunda med hänsyn till omständigheterna.
Vågrätten upphör, då allmän väg indrages. Fastighetens
ägare återvinner då utan erläggande av lösen full förfoganderätt över marken.
Lagen örn vågrätt Ilar tillkommit i syfte att trygga väghållningsdistriktens
rätt till de allmänna vägarna. I förarbetena till lagen framhålles, att en
fullt betryggande rätt till vägmärken visserligen kan vinnas med användning
av expropriationsförfarandet, men att detta vore så omständligt och kostsamt,
att behov förelegat av en lagstiftning, som på ett enkelt och praktiskt
sätt säkrade det allmännas rätt till vägarna.
Då lagen örn vågrätt endast avser frivillig upplåtelse av mark, måste sålunda
ett väghallningsdistrikt i alla de fall, då någon överenskommelse örn
upplåtelse ej kan ernås, anlita utvägen att söka expropriation, även örn väghållningsdistriktet
allenast har för avsikt att förvärva nyttjanderätt till vägmärken.
I en den 13 februari 1935 till riksdagen avlämnad proposition, nr 75, vilken
hänvisas till lagutskott, har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av
vissa stadganden i expropriationslagen. Propositionen, som i huvudsak är
grundad på ett förslag av vägsakkunniga, innebär, att bestämmelserna i vägrättslagen
i viss omfattning skola bliva tillämpliga vid expropriation av nyttjanderätt
för allmän väg. Ansökning om expropriationsrätt skall visserligen
liksom nu prövas av Kungl. Majit. På framställning av sökanden äger emellertid
Kungl. Maj :t beträffande fastighet, för vilken expropriation av nyttjanderätt
finnes icke medföra avsevärt intrång, förordna, att i fråga örn rätt till ersättning
samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i lagen örn
vågrätt skola äga motsvarande tillämpning. Kungl. Majit skall sålunda från
fall till fall pröva, huruvida vägrättsförfarandet skall tillämpas eller örn expropriationsförfarandet
skall fortgå i vanlig ordning. Har sådant förordnande
meddelats, är den exproprierande berättigad att genast taga marken i besittning.
Behovet av den nya lagstiftningen har i propositionen motiverats
Andra lagutskottets utlåtande Nr lie.
7
dels med att expropriationsförfarandet är omständligt och förenat med dryga
kostnader, dels ock med önskvärdheten av att den exproprierande skall bliva i
tillfälle att taga marken i besittning omedelbart efter det tillstånd till expropriationcn
meddelats.
I lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar finnas bestämmelser örn rätt
att i vissa fall taga annans fastighet i anspråk. Sålunda stadgas, att om det
för en fastighets ändamålsenliga brukande är av synnerlig vikt, att väg för
den fastigheten bygges över annan fastighets område, skall därifrån upplåtas
den mark, som åtgår till vägen. Under samma förutsättning kan fastighet berättigas
att begagna väg, som är anlagd över annan fastighets ägor. Ersättning
skall utgå för upplåtelse av mark till väg samt för annat intrång, som orsakas
av vägs byggande eller begagnande. Örn överenskommelse icke kan
träffas, skall saken företagas till prövning vid särskild förrättning. Rätt att
påkalla sådan förrättning samt att därvid föra talan tillkommer ägare av fastighet,
som saken förmenas angå. Länsstyrelsen förordnar efter ansökning
lantmätare eller annan lämplig person att verkställa förrättningen. Örn förrättningsmannen
finner nödigt eller någon av sakägarna yrkar, skall förrättningsmannen
biträdas av två gode män. Förrättningsmannen och gode männen
äro berättigade till ersättning för förrättningen, vilken ersättning skall erläggas
av sökanden eller under viss förutsättning fördelas mellan flera sakägare.
Är sakägare missnöjd med förrättningen, skall han inom viss tid vid talans
förlust instämma samtliga övriga sakägare till domstol. Örn förrättningen
ej klandras, går det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom laga
kraft ägande dom. Örn tvist uppstår mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt
eller andra örn bättre rätt till ersättningsbelopp, skall tvisten hänskjutas
till särskilt utförande. Den genom förrättning eller dom bestämda rätten att
bygga eller begagna väg å annans fastighet gäller även mot ny ägare av
fastigheten.
Utom i nu nämnda författningar ges möjlighet till erhållande av expropriation
i vissa andra författningar, exempelvis vattenlagen, stadsplanelagen samt
lagen om allmänna vägar.
I en den 1 november 1930 till Kungl. Maj :t inkommen skrift hava Svenska
vattenkraftföreningen och Svenska elektricitetsverksföreningen framhållit önskvärdheten
av att efter erhållen koncession träffade godvilliga uppgörelser med
vederbörande fastighetsägare örn rätt att framdraga elektriska kraftledningar
utan inteckning göras betryggande mot nya ägare och innehavare av respektive
fastigheter, så länge kraftledningarna på grund av den första koncessionen
eller efterföljande koncessioner äga bestånd. I skriften framhålles, att viss
trygghet visserligen kan vinnas genom expropriation men att expropriationsförfarandet
i allmänhet är oskäligt dyrbart i förhållande till expropriationsobjektet.
Skriften utmynnar i en hemställan, att Kungl. Majit måtte låta undersöka
möjligheten att genomföra en lagstiftning örn rätt att hava kraftled
-
Utskottet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
ningar å annans mark, grundad på samma principer som den ovan omförmälda
lagen örn vågrätt.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet har från telegrafstyrelsen inhämtat: Antalet fullbordade expropriationer
av nyttjanderätt till mark för framdragande av telegrafverkets telegraf-
och telefonledningar utgjorde år 1930 1 st., 1931 4 st., 1932 2 st., 1933
4 st. och 1934 10 st. eller sålunda under nämnda fem år sammanlagt 21 st.,
berörande 118 jordägare. Dessa expropriationer ha huvudsakligen avsett mark
för nedläggande av jordkablar. I endast ett av dessa fall har expropriationsnämnd
måst anlitas. Nämnden tillerkände markägaren en ersättning av 1 krona
50 öre för nyttjanderätt och 2 kronor 50 öre för skada. Telegrafverkets
kostnader för expropriationsnämnd, rättens protokoll m. m. uppgingo till 204
kronor, vartill kom ersättning för resor m. m. till verkets egna tjänstemän.
Den vanliga formen för uppgörelse vore emellertid kontrakt med vederbörande
fastighetsägare, vilka kontrakt intecknades i de fastigheter, varå ledningarna
skulle framdragas. Antalet sådana kontraktsuppgörelser hade under de senare
åren utgjort 600—1,000 per år.
Under de sista tre åren har till Kungl. Maj :t icke inkommit ansökning från
annan än telegrafstyrelsen örn rätt att expropriera för framdragande av telefonledningar.
Utskottet har tillika inhämtat, att antalet meddelade koncessioner för elektriska
starkströmsanläggningar under de senaste åren utgjort 300 ä 400 per år.
I omkring hälften av dessa fall har på ansökan expropriationstillstånd meddelats.
Expropriationsrätten torde emellertid ha kommit till användning i mycket
ringa utsträckning. Sålunda lär vattenfallsstyrelsen ha nödgats tillgripa
expropriation i endast omkring 1 % av alla de fall, då ledningar skolat dragas
över annans mark. Under de sista femton åren ha sammanlagt ej ens tio ansökningar
inkommit örn rätt att expropriera för framdragande av enbart lågspänningsledningar.
Utskottet finner det önskvärt, att förfarandet vid tvångsförvärv av äganderätt
eller annan rätt till mark för framdragande av vattenledningar och elektriska
ledningar anordnas så enkelt och billigt som möjligt. I fråga om vattenledningar
torde det tillvägagångssätt, som anvisas i den i utskottets redogörelse
omförmälda lagen den 28 juni 1918 örn rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning, fylla rimliga anspråk på
snabbhet och billighet. Beträffande elektriska ledningar ställer sig däremot
det nuvarande expropriationsförfarandet ofta synnerligen tidsödande och kostsamt
i förhållande till den skada och det intrång, som föranledas av ledningarnas
framdragande. Enligt vad utskottet från skilda håll inhämtat förekommer
det ej sällan, att markägare med vetskap örn den tidsutdräkt och de dryga
kostnader, expropriationsförfarandet för med sig, vägrat att mottaga skälig ersättning
för marks avstående eller upplåtande samt att vederbörande, för att
slippa expropriera, nödgats utgiva väsentligt högre ersättning än som överens
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
9
stämt med en riktig värdesättning. Enligt utskottets förmenande bör en utredning
verkställas för att undersöka möjligheterna att råda bot mot berörda
missförhållanden utan att markägares och andra sakägares berättigade intressen
trädas för nära.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, 1:256,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning angående möjligheterna att förenkla
och förbilliga förfarandet vid tvångsförvärv av rätt att
å annans mark framdraga elektriska ledningar samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 1 mars 1935.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, Sigfrid Hansson*,
Frändén, P. Sandström, Norman, Karl Bodin, Knut Petersson*;
från andra kammaren: herrar Österström, Magnusson i Kalmar*, Hage, Olovson
i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Gardell i Hahns, Sandström i Sollefteå och
Olsson i Staxäng*.
*) Ej närvarande vid ntlåtandeta justering.
Bihang till riksdagens protokoll 198 ö
sami.
2 avd. Nr lä.
2