Första lagutslcottets utlåtande Nr 89.

7

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 2 april 1935 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13
april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlag sinteckning.

Genom en den 8 mars 1935 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 157, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Utfäster den---jämväl gruva.

Förlagsinteckning må ock beviljas, där den som driver hotell-, pensionat- eller
restaurangrörelse, i vilken under minst två månader årligen sysselsättas minst
tio anställda, utfäster att hans för rörelsen avsedda lösa inventarier skola utgöra
säkerhet för fordran.

Ej må---ingående föremål.

Utfästelsen skall---rörelsen drives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

För upplåtelse av panträtt i lös egendom fordras enligt svensk rätt i allmänhet
att godset överlämnas till borgenären eller till annan person för borgenärens
räkning. Annan säkerhetsrätt än panträtt kan i vissa fall upplåtas
i lös egendom utan att ägaren behöver avstå från förfoganderätten till
denna. Sålunda kan enligt 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)
angående förlagsinteckning samt 17 kap. 7 § handelsbaden, sådana dessa lag -

1 Senaste lydelse se SFS 1932:172.

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

ruin lyda enligt lagar den 3 juni 1932 (nr 172 och 173), den som har fordran
hos utövare av industriell rörelse, för vilken i regel användes drivkraft örn
minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare, genom förlagsinteckning
erhålla rätt att vid konkurs med förmånsrätt utfå betalning för sin
fordran ur bland annat de för rörelsen avsedda lösa inventarierna. Enligt lag
den 3 juni 1932 (nr 171) kan vidare inteckning meddelas i jordbruksinventarier,
vilken inteckning jämväl medför förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbaden.

Beträffande hotell- och restaurangrörelse — därunder inbegripet jämväl
pensionatrörelse — finnas inga motsvarande bestämmelser. En utövare av
sådan rörelse saknar överhuvud taget möjlighet att i sina inventarier upplåta
panträtt med bibehållen besittning för ägaren eller förmånsrätt av det slag
som vinnes genom förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier.

Emellertid finnes ett rättsinstitut, som i ej ringa utsträckning kommit att
användas för vinnande av säkerhet i lös egendom, nämligen s. k. lösöreköp.
Medan köp av lös egendom i regel ej vinner giltighet mot säljarens borgenärer
så länge godset finnes kvar i säljarens besittning, kan en köpare enligt
förordningen den 20 november 1845 i avseende på bandel örn lösören, som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva, genom iakttagande av vissa formalia få
sin rätt till egendomen skyddad. I rättspraxis har giltighet tillerkänts dylika
lösöreköp, även örn avsikten därmed endast varit att säkerställa köparen för
en fordran som han ägt bos säljaren. Mellan köparen och säljaren är då vanligen
överenskommet att köpet skall gå åter, så snart fordringen blivit gulden.
— I detta sammanhang torde ock böra erinras örn möjligheten att vid köp
av lös egendom stadga äganderättsförbehåll. Örn exempelvis i ett avbetalningskontrakt
föreskrives att de inköpta föremålen skola förbliva säljarens
egendom intill dess köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, undantagas
föremålen från utmätning för köparens gäld och ingå ej heller i dennes konkurs.
Skulle köparen i sin tur försälja godset, kan han dömas till ansvar för
förskingring.

I en vid 1934 års riksdag väckt motion (11:23) framhölls önskvärdheten
av att hotell- och restaurangägare kunde såsom säkerhet i laglig form använda
de betydande tillgångar som utgjordes av inventarierna. Behovet härav vore
så mycket mera framträdande som de flesta av dessa näringsidkare icke ägde
den fastighet där rörelsen bedreves utan hade huvuddelen av sina tillgångar
placerad i inventarierna.

I motionen anfördes — under erinran att statsmakterna i vissa fall vidtagit
åtgärder i syfte att stödja betryckta näringsgrenar — att även den svenska
hotell- och restaurangnäringen under de senaste åren haft att kämpa med betydande
ekonomiska svårigheter utan att dock ha erhållit dylikt stöd, vilket förhållande,
tillika med det osäkerhetstillstånd i övrigt varunder denna verksamhet
bedreves, hade bidragit till en påtaglig obenägenhet att investera kapital i
hotell- och restaurangföretag. Hotell- och restaurangnäringen spelade dock i
vårt land en högst betydande roll ej blott för de särskilda orternas invånare

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

9

och den resande svenska allmänheten utan även för den utländska turistströmmen.
Enligt motionärens mening vore ett helt nytt rättsinstitut, som verkligen
beredde hotell- och restauranginnehavare möjlighet att med fördel belåna rörelsens
inventarier, i högsta grad önskvärt. Säkerhetsrätten borde upplåtas
genom inteckning i inventarierna, oberoende av inteckning i fastighet. Beträffande
frågan örn det slag av säkerhetsrätt en sådan inteckning borde medföra
uttalades, att en mellanform mellan verklig panträtt och förmånsrätt måhända
icke vore otänkbar men att, även örn man till äventyrs icke komme längre än
till inteckning av samma slag som inteckning i jordbruksinventarier, mycket
dock vore vunnet därmed. Den personliga kreditgivningen skulle erhålla ett
värdefullt stöd. Krediten skulle kunna ordnas på längre sikt och växelkrediten
minskas, varjämte anlitandet av flera kreditgivare med därav föranledd fördyring
av krediten kunde motverkas. Kreditfrågan överhuvud taget skulle
sålunda avsevärt underlättas och sundare kreditförhållanden kunna åstadkommas.

Första lagutskottet, dit motionen hänvisades, framhöll i sitt däröver avgivna
utlåtande (nr 6), hurusom saknaden i svensk rätt av en ändamålsenlig
form för belåning av inventarier vore ägnad att bereda hotell- och restaurangägarna
avsevärda svårigheter samt att, i betraktande av hotell- och restaurangnäringens
omfattning och stora betydelse, det därför syntes böra tagas under
övervägande i vad mån möjlighet kunde skapas att på lämpligt sätt belåna
hotell- och restauranginventarier. Utskottet betonade angelägenheten av att
härvid undvika rubbning av den i 17 kap. handelsbalken stadgade förmånsrättsordningen
samt anmärkte vidare, att vissa skäl, som tidigare anförts mot
förslaget att beträffande jordbruksinventarier införa en mellanform mellan
pant- och förmånsrätt, syntes i allt väsentligt äga giltighet även på förevarande
område. Med hänsyn härtill ställde sig utskottet avvisande till tanken
att införa en säkerhetsrätt i hotell- och restauranginventarier av nu antydd
beskaffenhet. Yad anginge övriga tänkbara alternativ uttalade utskottet -—
som ansåg det mindre sannolikt att en för hotell- och restaurangnäringen
lämplig form av pantsättning stöde att vinna genom omarbetning av reglerna
angående lösöreköp — att det däremot icke syntes uteslutet att en säkerhetsrätt
i hotell- och restauranginventarier skulle kunna tillskapas i anslutning
till det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet. I detta hänseende åberopade
utskottet, att en hotell- eller restaurangrörelse i flera hänseenden syntes
jämförlig med en industri, samt att en säkerhetsrätt av nu angivet slag
icke skulle inkräkta på vare sig personalens förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
eller hyresvärdens förmånsrätt enligt 5 § samma kapitel och balk.
Utskottet ville emellertid betona, att frågan krävde en mera ingående undersökning,
och erinrade i detta sammanhang örn svårigheten att på lämpligt sätt
avgränsa de företag som skulle kunna bliva föremål för inteckning.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla örn utredning i vad mån säkerhetsrätt i inventarier
kunde införas inom hotell- och restaurangnäringen samt om framläggande för
riksdagen av det förslag vartill utredningen kunde föranleda. — Utskottets

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 9 sami. 1 avd. Nr 37•—39.

2

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet.

hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav riksdagen avlät skrivelse
till Kungl. Maj:t i enlighet därmed.

Med föranledande av riksdagens skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet
en promemoria jämte utkast till bestämmelser i ämnet. Enligt
detta utkast skulle i 1 § förlagsinteckningsförordningen införas ett stadgande
av innehåll, att förlagsinteckning skulle kunna beviljas jämväl i sådant fall,
där den som dreve hotell- eller restaurangrörelse, vilken under minst två månader
årligen sysselsatte minst tio anställda, utfäste att hans för rörelsen avsedda
lösa inventarier och förråd av varor skulle utgöra säkerhet för fordran.

över promemorian och lagutkastet ha efter remiss utlåtanden avgivits av
kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, Sveriges advokatsamfund,
Svenska bankföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening
samt Svenska turisthotellens riksförbund.

Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till propositionen.

Förevarande förslag innebär, att hotell-, pensionat- och restauranginventarier
skola kunna bli föremål för förlagsinteckning. Möjlighet härtill har dock icke
ansetts kunna medgivas beträffande de mindre företagen. Förslaget förutsätter,
att företaget under minst två månader årligen sysselsätter minst tio
anställda. Härav framgår å andra sidan, att alla s. k. säsongföretag, som under
angivna tid sysselsätta minst tio anställda, kunna bli föremål för förlagsinteckning.
Inteckningen skall omfatta låntagarens för rörelsen avsedda lösa
inventarier, vartill, enligt vad i propositionen uttalas, torde vara att hänföra
jämväl förråd av glas, porslin, linne och dylikt.

Utskottet har vid sin granskning av propositionen icke funnit anledning till
erinran mot densamma och får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 april 1935.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck,
Svenson i Eskhult, Löfgren*, Norling, Wijkström och von Muhlenfels;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs och Wallerius, fru
Östlund samt herrar Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud*, Johansson i Bro och
Johnsson i Kalmar.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

S512S6