Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
1
Nr 80.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1935 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner örn åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m.
(2:a avd.)
Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) I: 266 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och II: 453 av herr Pehrsson i
Bramstorp m. fl., likalydande, vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning rörande skogsbrukets ekonomiska
läge samt angående de åtgärder, som kunna och böra vidtagas
i syfte att höja skogsbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av
deras ställning, som av skogsbruket hava sin utkomst;
2) I: 269 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och II: 456 av herr Pehrsson i
Bramstorp m. fl., likalydande, vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning huruvida och på vad sätt
virkessäljärnäs organisationer kunna erhålla rätt att upptaga en omsättningsavgift
å försålt virke; ävensom
3) I: 273 av herr Nilsson, Petrus, m. fl. och II: 458 av herr Pehrsson i
Bramstorp m. fl., likalydande, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla örn utredning angående inrättande av en
central myndighet med uppgift att handhava frågor rörande skogsbruket.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för dessa framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna I: 266 och II: 453 samt I: 273 och II: 458 har utskottet
i vederbörlig ordning inhämtat yttranden från domänstyrelsen och centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Därjämte har utskottet i
enahanda ordning införskaffat yttranden över motionerna 1:269 och
II: 456 från domänstyrelsen efter hörande av Sveriges skogsägareförbund
och skogsägareföreningarnas riksförbund samt från kommerskollegium
och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Vid yttrandet från
kommerskollegium hava fogats utlåtanden från svenska trävaruexportföreningen
och svenska cellulosaföreningen ävensom handelskamrarna i
Gävle, Sundsvall och Luleå.
Bihang lill riksdagens protokoll 19.15. 10 sami. Nr 80—82.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
Historik.
I anledning av två vid 1930 års riksdag väckta motioner (I: 209 och
II: 38) samt under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande nr 78 har
riksdagen i skrivelse den 31 maj 1930, nr 328, anhållit örn utredning rörande
frågan örn åvägabringande av en intensivare skogsvård å kronans
och enskildas skogar i Norrland, åsyftande såväl ökad avkastning som
ock beredandet av större arbetsmöjligheter för befolkningen därstädes
ävensom örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill en sådan
utredning må giva anledning.
Sedermera bar jordbruksutredningen i framställning den 4 oktober 1930
bos Kungl. Majit hemställt, att åt utredningen eller andra sakkunniga
måtte lämnas i uppdrag att verkställa utredning rörande möjligheterna
för ökat ekonomiskt utbyte av det med jordbruk förenade skogsbruket
samt på grundval av utredningen utarbeta förslag beträffande lämpliga
åtgärder för ändamålet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 16 oktober 1931 bar chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat sex sakkunniga för verkställande av utredning
och avgivande av förslag rörande åtgärder för vinnande av ökad
avsättning av inhemska skogsprodukter, förbättrat ekonomiskt utbyte av
skogsbruket samt intensivare skogsvård. De sakkunniga, som konstituerat
sig under benämningen 1931 års skogssakkunniga, hava den 4 januari
1933 avgivit betänkande med förslag angående åtgärder för ett
bättre utnyttjande av landets skogstillgångar (statens offentliga utredningar
1933: 2). De bär framlagda förslagen är o inriktade på att mobilisera
skogsbrukets resurser för försörjningsändamål.
Ytterligare må bär erinras, att chefen för socialdepartementet i enlighet
med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juli 1933 tillkallat sex sakkunniga,
som antagit benämningen 1933 års skogsindustrisakkunniga, att
inom socialdepartementet biträda med utredning rörande produktion av
sågade trävaror och av pappersmassa i riket ävensom vissa därmed sammanhängande
spörsmål. Denna utredning väntas vara avslutad under
innevarande år.
Slutligen kan nämnas, att styrelsen för skog shög skolan och statens
sko g sförsöksanstalt samt ingenjörsv etenskap sakademien den 5 september
1934 avgivit ett utlåtande med förslag beträffande vidgad forskningsverksamhet
för ett bättre tillgodogörande av skogsprodukter. Förslaget innebär
inrättandet av ett råd eller en nämnd för skogsteknologisk och träteknologisk
forskning, vilken bland annat skulle hava till uppgift att
följa utvecklingen på nämnda forskningsområden och befordra sådan
forskning under hänsynstagande till skogsbrukets och industriens behov
härav.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
3
Till utskottet överlämnade yttranden.
Beträffande frågan om utredning rörande skogsbrukets ekonomiska
läge (motionerna 1:266 och 11:453) tillstyrker domänstyrelsen,
att sådan utredning kommer till stånd.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhåller i sitt yttrande,
att av de frågekomplex, som i motionerna berördes, vore de delar,
som ägnades spörsmålet örn möjligheterna att överhuvud förbättra utbytet
av vårt skogsbruk och den därmed förbundna träförädlingsindustrien,
ur allmän synpunkt de viktigaste. Ur samma synpunkt torde därnäst de
frågor vara värda uppmärksamhet, vilka berörde de villkor och betingelser,
varunder ifrågavarande näringar på grund av gällande förordningar
och bestämmelser ägde att utöva sin verksamhet. Vid ett försök till gruppering
av frågorna alltefter deras allmänbetydelse torde, örn än på intet
vis ur samhällelig synpunkt betydelselösa, dock av i motionerna berörda
angelägenheter de spörsmål böra givas sista rummet, vilka närmast avsåge
en reglering av inkomstfördelningen av skogsbruket olika yrkes- eller
medborgaregrupper emellan.
Centralrådet anmärker vidare, att örn man, enligt centralrådets mening,
alltjämt måste i främsta rummet lita till enskildas insatser och
lägga dessa till grund för framåtskridandet, statsmakterna förvisso
kunde genom olika åtgärder påverka utvecklingen i gynnsam riktning.
Skogsvården hade erbjudit ett fält, där ingripande och stöd från statens
sida givit påtagligt goda resultat. En i stort sett efter rådande förhållanden
väl utformad skogslagstiftning, inrättandet av skogsvårdsstyrelser
samt anvisandet av de särskilda skogsvårdsanslagen hade förutom
annat utgjort huvudförutsättningar härför.
Centralrådet anför vidare bland annat följande:
»Alltefter som skogsvårdsstyrelserna vunnit ökat förtroende hos skogsägarna
har deras verksamhet med avseende på utsyningar eller utstämplingar
för tillämnade avverkningar kraftigt stegrats. Efterföljande siffror,
utgörande årsmedeltal för angivna perioder, beträffande antalet jordägare,
som rekvirerat biträde för anvisning för avverkning och skogsvård
eller antalet av skogsvårdsstyrelsernas förrättningar härför, visa,
hur utvecklingen gestaltat sig på detta område.
1905-09 1910—14 1915—19 1920—25 1926-30 1933
1,399 3,040 5,410 12,986 26,577 31,631
Med ledning av dessa siffror kan man alltså konstatera, att avverkningarna
i landets skogar i allt större utsträckning ske på ett sätt, som
torde vara förenligt med god skogsvård och som är ägnat att successivt
höja virkesutbytets kvalité. Så långt kan man alltså beteckna utvecklingen
som tillfredsställande. I och med att träden märkts för avverkning
slutar emellertid skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med
desamma. Från skogsvårdsstyrelsernas sida har nämligen ansetts ange
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr SO.
läget, att icke taga del i de rent förvaltningsmässiga göromålen inom ett
skogsbruk. För att skogsvårdsstyrelserna sålunda icke skola bliva inblandade
i uppkommande tvister säljare och köpare emellan, hava de
även som regel avhållit sig från att värdesätta utstämplade virkesposter.
Vid bedömande av hur det avverkade virket på mest rationella sätt
skall apteras och utnyttjas för att komma till största nytta och giva största
behållning hava alltså skogsägarna i stort sett att lita till egen förmåga.
Att det härutinnan brister i en grad, som även ur allmän synpunkt
är värd uppmärksamhet, torde icke kunna förnekas. Denna fråga,
som även beröres i motionerna, kan måhända därför vara värd närmare
undersökning.
Det är möjligt att, som i motionerna gjorts gällande, en större enhetlighet
beträffande inmätningsreglerna vid virkesaffärer samt en längre
driven standardisering av virkessortimentens dimensioner och kvalitéer
skulle kunna bidraga till ett förbättrat virkesutnyttjande. Härom är
dock svårt att med bestämdhet yttra sig. Av erfarenheterna inom våra
grannländer vill det emellertid synas, som örn andra vägar skulle kunna
beträdas för att i nu ifrågavarande hänseende utvinna högre värden av
skogsbruket.
Hur man för vårt vidkommande skall kunna åstadkomma mera rationella
förhållanden i sagda hänseenden, torde emellertid närmast böra
överlåtas åt en eventuellt kommande utredning att besvara.
I motionerna beröras vissa skogsägarnas organisationer, varmed närmast
torde åsyftas de s. k. skogsägareföreningarna, vilka under senare år
bildats i jämförelsevis stort antal. Dessa, som närmast torde få anses ha
till uppgift att fungera som försäljningsorgan, kunna måhända även få
en uppgift att fylla med avseende på frågan örn förbättrad virkesbehandling
å framförallt bondeskogarna. Även i övrigt böra emellertid
dessa föreningar kunna bliva ur allmän synpunkt gagneliga. Genom deras
verksamhet bör nämligen viss värdefull rationalisering av virkesanskaffningen
kunna åstadkommas. Detta gäller såväl med avseende på
fyllandet av industriens virkesbehov som vid tillhandahållandet av erforderliga
brännvedskvantiteter för den ökade vedeldning framförallt i
allmänna institutioner, som närmast genom vissa statsmakternas åtgärder
kommit till stånd. Denna föreningsrörelse torde därför kunna anses
hava en ur allmän synpunkt viktig uppgift att fylla.
I likhet med motionärerna vill centralrådet i detta sammanhang understryka
betydelsen av att statsmakterna alltjämt ägna frågan örn ett förbättrande
av avsättningsförhållandena för särskilt det mindervärdiga
virket uppmärksamhet. Ett vidgat statsunderstöd åt den forskningsverksamhet,
som avser ett bättre tillgodogörande av skogsprodukterna, måste
också enligt centralrådets mening vara väl motiverat. Som motionärerna
framhålla har ett förslag i dylikt syfte utarbetats av styrelsen för skogshögskolan
och statens skogsförsöksanstalt samt ingenjörsvetenskapsakademien.
Detta synes i sina huvuddrag vara förtjänt att genomföras. Någon
ytterligare utredning av denna fråga synes därför för närvarande
ej vara av behovet påkallad.
Lika med motionärerna anser även centralrådet skogsundervisningen
vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna vara av stor betydelse
för åstadkommandet av förbättrad skötsel av framförallt bondeskogarna.
Såsom frågor av allmän betydelse, örn icke direkt så dock i viss mån
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
5
samhörande med spörsmålet örn höjning av skogsbrukets ekonomiska bärkraft,
skulle centralrådet, ehuru de icke berörts i motionerna, här vilja
erinra örn tvenne, nämligen behovet av förenklad administration av vissa
skogar samt önskemålet rörande åvägabringandet av en avverkningsstatistik
för landets samtliga skogar.»
Sedan centralrådet utvecklat sin synpunkt beträffande frågan örn skogsbeskattningen
samt förklarat sig vilja förorda en utredning rörande skattebelastningen
överhuvud taget, ansluter sig centralrådet jämväl till att
spörsmålet örn järnvägsfrakterna samt de åtgärder, som kunna anses skäliga
och lämpliga för att genom frakternas ändamålsenliga avvägning befordra
skogsbrukets intressen, göres till föremål för utredning.
Vid prövning av den tredje gruppen av de i motionerna berörda frågor,
eller de spörsmål, som ytterst avsåge ett stärkande av de virkessäljande
skogsägarnas ställning eller ett förbättrande av villkoren för det med
jordbruk förenade skogsbruket, torde man — framhåller centralrådet —
böra utgå ifrån, att totalinkomsten av skogarna vore till sin storlek bestämd.
Ett gynnande av en inkomsttagaregrupp kunde sålunda endast
ske på bekostnad av en annan. Principiellt hyste centralrådet den åsikten,
att förhållandet mellan producenterna och konsumenterna av virke borde
regleras utan statsingripanden. Då det emellertid för vårt land måste
anses vara av synnerlig betydelse, att den jordbruksidkande befolkningen
bereddes en så tryggad ställning som möjligt, ville centralrådet icke motsätta
sig, att undersökning jämväl verkställdes angående de möjligheter,
som, genom åtgärder på skogsbrukets områden, kunde förefinnas att utan
allvarligare men för andra samhällsgrupper förbättra läget för det skogsägande
jordbruket.
Under åberopande av huvudsakligen det nu anförda har centralrådet
tillstyrkt, att den utredning komme till stånd, varom i motionerna gjorts
framställning. Vid utförandet av en dylik undersökning ansåge centralrådet
för sin del, att arbetet i första hand borde inriktas på de frågor, som
ägde den största allmänbetydelsen och vars utredande kunde förmenas
bliva till gagn för skogsbruk och träförädlingsindustri i dess helhet.
Vidkommande frågan örn omsättningsavgift å försålt
virke (motionerna 1:269 och 11:456) framhåller Sveriges skogsägareförbund
i sitt yttrande huvudsakligen följande.
»Den frågan framställde sig, örn det vore berättigat att för ifrågavarande
ändamål belasta det svenska skogsbruket i gemen med en allmän pålaga.
Vid besvarandet av detta spörsmål borde först undersökas, huru stor procent
av det svenska skogsbrukets utövare, som i bästa fall skulle komma
att taga del av föreningarnas försäljningsverksamhet. Landets skogsmark
fördelade sig enligt tillgänglig statistik på nedanstående sätt på
olika ägaregrupper.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
Procent av landets
totala skogsareal
Kronans och övriga allmänna skogar ____24 procent
Bolagsfastigheter ....................... 28 »
Gods och större egendomar .............. 4 »
Bondejord och småegendomar ............ 44 »
Summa 100 procent.
o Beträffande dessa ägaregrupper kunde det med säkerhet förutses, att
saväl kronan som bolagen icke komrne att anlita skogsägareföreningarna
som mellanhänder vid sina virkesförsäljningar. Vad beträffar godsen
och de större egendomarna, avyttrades även från dessa virkesavkastningen
i flertalet fall fullt självständigt, möjligen med undantag för vissa
partier sekunda brännved, som kunde uppgå till några procent av berörda
egendomars totala virkesskörd. Även örn allt saluvirke från bondeskogar
och småegendomar avyttrades genom skogsägareföreningarna,
skulle dessa ej komma att taga befattning med virkesförsäljningarna frän
mer än högst 45 procent av landets skogsmark. I realiteten torde emellertid
anslutning till föreningarna ej ens från småegendomarnas och böndernas
sida bliva närmelsevis fullständig. I allra högsta fall kunde måhända
i en framtid en tredjedel av saluvirkesskörden i landet komma att
försäljas genom skogsägareorganisationerna. Det måste betecknas såsom
oberättigat och synnerligen olämpligt att på de två tredjedelar eller mera
av landets virkesskörd, som såldes eller disponerades av ägarna själva,
tvångsvis lägga en avgift till förmån för den minoritet, som organiserat
sig i föreningarna. Man hade i själva verket icke heller någon som helst
garanti för, att den försäljningspolitik, som fördes av föreningarna, alltid
vore den lyckligaste.
I särskilt hög grad komme det att framstå såsom orättfärdigt att pålägga
. omsättningsavgift å avverkat virke beträffande alla skogsägare,
vilka icke försålde sagda virke utan använde det i egen rörelse eller industri.
Detta vore fallet dels med så gott som samtliga skogsägande bolag
och dels med ett mycket stort antal egendomsägare. I landets södra och
mellersta delar funnos ej blott å de större godsen utan även å medelstora
och tämligen små egendomar synnerligen ofta små sågar, som bedrevo
sågning för avsalu i orten eller för export. Dylika skogsägare såväl som
hela den skogsägande industrien kunde av naturliga skäl icke hava någon
nytta av föreningarnas försäljningsverksamhet, även örn denna skulle vara
hur framgångsrik som helst.
Sveriges skogsägareförbund finge bestämt avstyrka förslaget örn avsättningsavgift
å avverkat virke.»
Skogsägareförenvngarnas riksförbund anför i ämnet:
»Den nytta, som de virkessäljande skogsägarnas organisationer kunna
medföra för sådana skogsägare, torde i stor utsträckning komma även
skogsägare som ej äro medlemmar i organisationerna till godo. Sålunda
lärer en framgångsrik verksamhet, då det gäller att få skogsägarnas rättmätiga
intressen tillgodosedda i lagstiftningsväg, lända till fördel för
samtliga, som under likartade former driva skogsbruk. Detsamma synes
ock kunna sägas örn en gynnsam inverkan å prisläget.
Även frånsett de lagar, som under senaste åren tillkommit i ändamål att
stödja jordbruksnäringen, kan det framhållas, att ett tvång till deltagan
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
7
de i ostridigt nyttiga utgifter är en på åtskilliga områden genomförd
princip. Vår lags bestämmelser örn dikning eller örn enskilda vägar, utgöra
exempel härpå. Visserligen må i fråga örn dylik tvångsdelaktighet i
utgifterna erinras, att det gäller gemensamma åtgärder av nationalekonomiskt
värde. Otvivelaktigt är emellertid att även skogsägarnas organisationer,
rätt inriktade, komma att åstadkomma nytta i nationalekonomiskt
hänseende. Den i motionen omförmälda uppgiften att handleda
skogsägarna vid virkets avverkning i syfte att erhålla hästa möjliga utbyte
ävensom den däri omnämnda propagandan för nya användningsformer
av skogsprodukter äro säkerligen ägnade att över huvud taget öka
avkastningen av landets skogar. Då det vidare icke bör stöta på större
svårigheter att anordna ett lämpligt system för upptagande av en omsättningsavgift
från just de kategorier skogsägare, som huvudsakligen kunna
beräknas erhålla nytta av föreningsverksamhet, får förbundet på det livligaste
tillstyrka, att den i motionen begärda utredningen måtte komma
till stånd».
I sitt yttrande över motionerna förmenar domänstyrelsen, att förevarande
utredning ej kunde anses avse åtgärd av allmännyttig natur, samt
åberopar därvid, att den ifrågasatta omsättningsavgiften, som skulle
drabba samtliga skogsägare, endast komme den mindre del av dem till
godo, som försålde sitt virke genom s. k. skogsägareföreningar. Detta
måste anses innebära en uppenbart oriktig beskattning av virkesskörden,
ej blott från kronans skogar utan jämväl från de skogar, tillhöriga skogsägande
bolag och andra, vilka själva ombesörjde avyttring av sitt virke.
Styrelsen avstyrkte därför, att utredningen komme till stånd.
Kommerskollegium avstyrker — i likhet med de av kollegium hörda
representanterna för näringslivet — bestämt att till enskilda sammanslutningar
i viss mån delegera en beskattningsrätt över samtliga enskilda
skogsägare inom respektive distrikt. Ehuru ej direkt utsagt, förefölle
det nämligen vara motionärernas mening, att även för virke, som avverkades
på kronans och andra allmänna skogar, den ifrågasatta omsättningsavgiften
skulle utgå. Därest andel ansåges böra uttagas av skogens
avkastning för tillgodoseende av de uppgifter av mera allmänt intresse,
som förutsattes böra tillkomma skogsägaresammanslutningarna, torde
detta — liksom även användningen av sådana medel — böra, såsom under
hittills tillämpade former, anförtros åt de redan existerande offentliga organen.
Kollegium hemställde alltså, att de remitterade motionerna måtte
av utskottet avstyrkas.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund erinrar i sitt yttrande,
att förslaget skulle innebära, att vissa landets virkessäljande skogsägare
skulle beskattas till förmån för skogsägareföreningarnas försäljningsverksamhet.
Rent principiellt kunde centralrådet icke finna statsåtgärder berättigade
till en dylik verksamhets stöd. Innebörden av det framförda
förslaget vore enligt centralrådets uppfattning följande:
»Även örn skogsägareföreningsrörelsen ytterligare kraftigt utvecklades
torde dock alltid ett icke ringa antal enskilda virkessäljare komma att
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
stå utanför organisationen. Centralrådet kan icke finna det rättvist, att dessa
skola behöva till föreningarna betala omsättningsavgift för avverkat
virke, varmed dessa icke haft att taga befattning. En dylik förpliktelse
skulle i iner eller mindre förtäckt form leda till organisationstväng. För
övrigt torde det komma att möta stora svårigheter att genomföra denna
beskattning, därest den endast skulle gälla för ''enskilda virkessågare’.
Åsyftar däremot det i motionerna framlagda förslaget, varpå det gjorda
uttalandet örn avgifternas uttagande genom tillägg till skogsvårdsavgifterna
närmast tyder, att för allt inom landet avverkat virke omsättningsavgift
skulle utgå, torde rent tekniskt sett svårigheterna för beskattningens
genomförande låta sig lättare övervinnas. Samtidigt skulle emellertid
orättvisorna i den föreslagna anordningen bliva än mer påtagliga, i
det att för huvudparten av inom landet avverkat virke skulle betalas avgifter
till privata affärssammanslutningar, vilka intet haft att skaffa med
detta, virke. Särskilt obilligt skulle systemet ställa sig för de skogsägande
virkesköparna, såväl för storindustrien som för det stora antalet småföretagare
på området. Skulle det, som motionärerna förutsätta, lyckas
de ifrågavarande organisationerna att höja virkespriserna, skulle alltså
dessa köpare först få vidkännas konsekvenserna härav och därtill ytterligare
betala särskilda avgifter till förstärkande av säljarnas ställning.
Centralrådet kan icke finna detta skäligt.»
Vad slutligen angår spörsmålet örn inrättandet av en central myndighet
med uppgift att handhava frågor rörande
skogsbruket (motionerna 1:273 och 11:458), förklarar domänstyrelsen
i sitt yttrande, att styrelsen hyste den uppfattningen, att de allmänna organ
— förutom domänverket, skogsvårdsstyrelserna och centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund samt stiftsnämnderna — som numera
funnes, borde, utan inrättande av ny förvaltningsmyndighet, kunna utöva
den funktion, som motionärerna ansett böra tilläggas en ny myndighet.
Styrelsen ansåge följaktligen, att skäl ej förelåge för en särskild utredning
i detta avseende.
Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund förmenar, att frågan
örn inrättande av ett centralorgan för skogsfrågor vore svårbedömd. Avgörande
bleve väl närmast förhållandet mellan de fördelar, ett dylikt organ
skulle kunna tänkas medföra för skogsbruket, och de kostnader, detsamma
skulle komma att åsamka det allmänna. Utan en närmare utredning
torde det dock vara svårt att bilda sig en riktig uppfattning därom.
Centralrådet ansåge emellertid denna fråga vara av den betydelse, att den
borde närmare övervägas.
utskottet. Utskottet delar helt den i motionerna 1:266 och 11:453 uttalade uppfattningen,
att ett bärkraftigt skogsbruk och en lönande träförädlingsindustri
äro ekonomiska livsvillkor för vårt land. I överensstämmelse härmed
anser utskottet synnerligen önskvärt, att från det allmännas sida intet
underlåtes, som kan vara ägnat att främja en sund och naturlig utveckling
av dessa näringsgrenar. Att åstadkomma en höjning av skogsbrukets
ekonomiska bärkraft — utan att detta sker på bekostnad av andra
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80. 9
näringars berättigade intressen — är givetvis av stor betydelse för vårt
land.
Härvidlag torde närmast ligga till Ilands att undersöka, i vad mån det
önskade resultatet kan ernås genom ökad skogsavkastning och förbättrad
skogsvård. Å detta område har emellertid det allmänna redan vidtagit
flera åtgärder, såsom införande av förbättrade skogsvårdslagar, inrättande
av skogsvårdsstyrelser samt anvisande av anslag. Speciellt lära skogsvårdsstyrelserna
hava kraftigt bidragit till en förbättring av skogsvården
och främjat en gynnsam utveckling. Att genom längre gående ingripanden
från det allmännas sida än dem, som nu ankomma på skogsvårdsstyrelserna,
söka förmå skogsägarna att bättre bruka sina skogar,
synes utskottet knappast för närvarande vara lämpligt och genomförbart.
En förbättrad skogsundervisning vore emellertid ägnad att skapa ökade
förutsättningar för skogsägarna att utnyttja sina möjligheter.
På vetenskapens och teknikens områden kan säkerligen åtskilligt företagas,
som möjliggör förbättringar för skogsbruket. Det allmänna lärer
emellertid härvidlag knappast kunna eller böra lämna stöd enligt andra
grunder än som hittills skett, eller genom främjande av vetenskaplig
forskning och tekniska framsteg.
Slutligen torde det rent ekonomiska utnyttjandet av skogarna erbjuda
vissa möjligheter till ökat utbyte och förbättrad vinst. Det bör dock härvid
hållas i minnet, att utbytet av vårt skogsbruk, som i hög grad är beroende
av export, intimt sammanhänger med det allmänna världsmarknadsläget.
I det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund avgivna utlåtandet
över motionerna hava antytts åtskilliga områden, där en utredning
skulle vara av betydelse. Utskottet, som i princip kan ansluta sig
till centralrådet, vill på de skäl, centralrådet anfört, förorda, att en utredning
rörande skogsbrukets ekonomiska läge samt de åtgärder, som må
kunna vidtagas för att höja dess ekonomiska bärkraft, kommer till stånd.
I motionerna I: 269 och II: 456 har ytterligare påkallats utredning rörande
möjlighet för virkessäljares organisationer att upptaga en omsättningsavgift
å försålt virke. I flertalet över dessa motioner avgivna yttranden
har bestämt avstyrkts, att en dylik utredning kommer till stånd.
Utskottet vill å ena sidan på intet vis förneka skogsägareföreningarnas
betydelse och önskvärdheten av att deras verksamhet får ökad omfattning
men finner å andra sidan fog föreligga för de betänkligheter, som framförts
mot omsättningsavgifterna. I samband med den utredning angående
skogsbrukets ekonomiska bärkraft, som enligt utskottets uppfattning bör
komma till stånd, synes emellertid jämväl detta spörsmål närmare kunna
utredas.
Vad slutligen angår i motionerna I: 273 och II: 458 gjord hemställan örn
utredning angående inrättande av en central myndighet med uppgift att
handhava frågor rörande skogsbruket kan jämväl beträffande detta
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 80.
spörsmål — såsom i yttranden över dessa motioner framhållits — hysas
vissa betänkligheter. Utskottet, som icke anser sig kunna i förhandenvarande
läge fatta ståndpunkt till frågan, förutsätter, att, örn den av utskottet
tidigare förordade utredningen kommer till stånd, jämväl detta
spörsmål göres till föremål för undersökning.
Under åberopande av det sålunda anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen i anledning av motionerna 1:266
och II: 453 må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som
må kunna vidtagas för att höja dess bärkraft, göras
till föremål för utredning, samt att av denna betingade
förslag föreläggas riksdagen;
2) att motionerna I: 269 och II: 456 må anses besvarade
genom vad utskottet sålunda anfört; ävensom
3) att motionerna I: 273 och II: 458 må anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört.
Stockholm den 23 maj 1935.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, August Nilsson, Carl Eriksson, Gabrielsson,
Tjällgren, von Stockenström, Bengtsson och Jacob Hansson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Olsson i Rönningsberg,
Gustafson i Kasenberg, Andersson i Löbbo, Carlström, Liedberg och Pettersson i Rosta.