Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
1
Nr 79.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1935 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 5 april 1935 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 229, har Kungl. Majit, under åberopande av bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin; samt
2) lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289)
örn rätt till jakt.
Förslagen äro av följande lydelse:
»Förslag
till
Lag
om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Förorsakas inom område av riket genom vildkaniner avsevärd skada
för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln, äger Konungen förordna,
att under tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars envar,
som äger eller brukar jord inom området, skall, ändå att jakträtten tillkommer
annan, vara berättigad att å den jorden samt å därintill belägen
jord inom trehundra meter från gränsen bedriva jakt å vildkanin med
iller och nät. Sådan jakt må med ägarens eller brukarens medgivande
även bedrivas av deras folk, däri inbegripen jämväl den som av ägaren
eller brukaren särskilt anställts för jaktens bedrivande. Under jakten
dödade vildkaniner må av den jagande tillvaratagas och behållas.
Avtal, innefattande avstående från rätt till jakt enligt första stycket,
vare utan verkan.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 10 sami. Nr 79.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
2 $.
Bedrives jakt enligt 1 § av annan än där avsedd ägare eller brukare,
skall, där denne själv icke är tillstädes, medföras intyg från honom att
den jagande erhållit medgivande till jakten. Den jagande vare pliktig
att vid anfordran av jakträttsinnehavaren eller den, som innehar jorden,
ävensom deras folk förete nämnda intyg. Äger jakten rum å kronan,
menighet eller allmän inrättning tillhörig jord, åligger den jagande samma
skyldighet gentemot förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen eller
föreståndare och lärare vid statens skogsskolor eller vederbörande
kronobetjäning eller särskilt förordnad polisman.
3 §.
Vid jakt enligt 1 § må icke medföras skjutgevär eller hund.
Utan tillstånd av den, som innehar jorden, må sådan jakt icke bedrivas
i gård eller trädgård, icke heller under tiden från och med den 1 augusti
till dess grödan är avmejad, å åker, som är besådd med säd eller gräs.
4 *.
Bryter någon mot vad i 2 eller 3 § är föreskrivet, bote, där förseelsen
icke skall straffas enligt lagen örn rätt till jakt, från och med fem till
och med etthundra kronor.
5 §.
Förseelse mot denna lag, vilken blott förnärmar enskild persons rätt,
må icke åtalas av annan än målsägaren.
Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt, äge
förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen ävensom föreståndare och
lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan
därom.
6 $.
Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som rättens eller
Konungens befallningshavandes bud och ärenden gå, gälle ock örn de här
ovan i 5 § omförmälda, vid skogsförvaltningen och statens skogsskolor
anställda personer i mål, som avses i samma paragraf.
7 *.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän
strafflag.
8 *.
Har jakt enligt 1 § bedrivits av där avsedd ägare eller brukare eller
deras folk å jord, som innehaves av annan, vare ägaren eller brukaren
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 3
skyldig att ersätta skada, sorn vid jakten förorsakats å mark, hägnad eller
annan egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935 och skall äga tillämpning jämväl
i fråga örn rätt till jakt å vildkanin för ägare eller brukare av jord,
varå jakträtten tillkommer annan enligt avtal träffat före nämnda dag.»
»Förslag
till
Lag
angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) om
rätt till jakt.
Härigenom förordnas, att till 30 § lagen den 8 november 1912 örn rätt
till jakt skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.»
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa
till de vid propositionen fogade protokollen.
Med anledning av propositionen hava inom riksdagen väckts följande
till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen 1:333 av
herr Swartling m. fl. och 11:603 av herr Liedberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville besluta i enlighet med vad i motionerna anförts. Motionärerna
hava anfört, bland annat, att 1 och 2 §§ i förslaget till lag örn
rätt till jakt å vildkanin lämpligen syntes böra erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 1.
Förorsakas inom område av riket genom vildkaniner avsevärd skada
för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln, äger Konungen förordna,
att under tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars därtill
lämpliga personer skola, ändå att jakträtten tillkommer annan, av
4
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
Kungl. Majlis befallningshavande bliva berättigade att å området bedriva
jakt å vildkanin med iller och nät. Under jakten dödade vildkaniner
må av den jagande tillvaratagas och behållas.
Avtal, innefattande avstående från rätt till jakt enligt första stycket,
vare utan verkan.
§ 2.
Bedrives jakt enligt § 1, skall medföras intyg att den jagande erhållit
Kungl. Majlis befallningshavandes förordnande. Samtidigt med utfäruandet
av sådant förordnande meddelas jakträttsinnehavaren örn, att
dylikt förordnande utfärdats för personen i fråga. Den jagande---.
Därjämte hava före propositionens avlåtande inom riksdagen väckts
två till utskottet hänvisade, likalydande motioner, nämligen Ii 108 av
herr Ehrnberg m. fl., och lii 230 av herr Liedberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen ville besluta
dels att hos Kungl. Majit begära, att skyndsam utredning verkställes
örn lämpligaste sättet att effektivt bekämpa vildkaninen;
dels att 10,000 kronor ställas till förfogande, att användas till med utredningar
och eventuella försöks anställande förenade kostnader.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar,
hänvisas till motionerna.
Sedan under år 1934 till jordbruksdepartementet inkommit framställningar
örn bekämpande av vildkaninen från fem jordbrukare i Halmstads
socken av Malmöhus län, sextiosex arrendatorer under Knutstorps
gods i Kågeröds, Konga och Torrlösa socknar av samma län ävensom
riksförbundet landsbygdens folk samt länsstyrelsen och domänstyrelsen
efter remiss avgivit yttranden över först omförmälda framställning, har
inom jordbruksdepartementet utarbetats en promemoria med förslag
till lagstiftning i ämnet.
Promemorian har utmynnat i ett förslag till lag angående tillägg till
10 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt. Enligt detta
lagförslag skulle det tillkomma envar jordägare och hans folk att å honom
tillhörigt område, oavsett örn jakträtten där tillkomme annan, företaga
jakt å vildkanin med iller och nät. Jakten skulle få utsträckas in
på angränsande mark inom femhundra meter från gränsen. Samma rätt,
som sålunda tillförsäkrats jordägaren och hans folk, skulle ock tillkomma
brukare av annans jord ävensom hans folk å den upplåtna jorden jämte
angränsande mark. Hade vid tipplåtelse av jakträtt eller av jord till brukande
förbehåll gjorts, stridande mot dessa stadganden, skulle detsamma
vara utan verkan. Vid jakten finge icke medföras skjutgevär eller hund.
Under jakten dödade vildkaniner skulle av den jagande få tillvaratagas
och behållas.
Den sålunda ifrågasatta lagändringen har i promemorian föreslagits
böra vinna tillämpning även med avseende å redan träffade arrendeavtal
eller andra jordupplåtelseavtal, vid vilka jakträtten å det upplåtna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 5
området undantagits, ävensom å redan i kraft varande jakträttsupplåtelser.
Såsom motiv härför har framhållits, att därest så ej skedde, bestämmelserna
bomme att i stor utsträckning under lång tid framåt sakna betydelse.
Den avsedda verkan av lagändringen skulle härigenom förryckas,
då av utredningen framginge, att ett skyndsamt ingripande vore av
behovet påkallat. Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna har föreslagits
till den 1 juli 1935.
Över promemorian hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Kristianstads
och Malmöhus län samt svenska jägareförbundet, skånska jägaresällskapet
och Skånes jägareförening. Samtliga länsstyrelser med undantag
av länsstyrelsen i Malmöhus län hava vid sina utlåtanden fogat yttranden
från hushållningssällskapens i länen förvaltningsutskott. Vid jägareförbundets
utlåtande hava fogats yttranden från skånska jägaresällskapet,
Gotlands skarpskytte- och jägargille samt Jönköpings läns, Blekinge
läns, Älvsborgs läns norra, södra Älvsborgs läns och Västmanlands
läns jaktvårdsföreningar.
Departementschefen har anfört i huvudsak följande:
»Av de i ärendet inkomna framställningarna och yttrandena framgår
otvetydigt behovet av att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa vildkaninstammen
i vissa delar av landet. Så gott som samtliga hörda myndigheter
och korporationer hava lämnat sin tillstyrkan härtill. Beträffande
åtgärdernas beskaffenhet hava meningarna däremot varit delade. I ett
stort antal yttranden har föreslagits utbetalande av skottpenningar för dödade
kaniner. Därjämte har i några yttranden förordats fridlysning inom
de av vildkaniner hemsökta trakterna av rovdjur såsom räv, mård och iller.
Vid sidan härav har även ifrågasatts — till förhindrande av vildkaninernas
vidare utbredning — förbud mot ^plantering av vildkanin. De
nu nämnda förslagen synas dock icke vara av beskaffenhet att böra i detta
sammanhang upptagas till behandling. Det slutliga ställningstagandet
till desamma torde få tillsvidare anstå i avvaktan på resultatet av pågående
utredning rörande omarbetning av gällande jaktlagstiftning i allmänhet,
Särskilt torde frågorna örn skottpenningar för vildkanin samt
om fridlysning av vissa rovdjur äga ett sådant samband med andra jaktvårdsfrågor,
att de icke lämpligen böra avgöras för sig.
För egen del håller jag före, att i nuvarande läge lämpligaste sättet för
ernående av en förbättring i de otillfredsställande förhållandena är, att
ett frigivande av jakten å vildkanin sker i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i promemorian i detta hänseende föreslagits. Jag
förordar alltså, att envar medgives rätt att — under den förutsättning
och med do inskränkningar, vartill jag senare återkommer — å jord, som
av honom äges eller brukas, ävensom å viss angränsande jord företaga
jakt å vildkanin med iller och nått, ändock att jakträtten tillkommer annan.
Beträffande den närmare motiveringen för att bestämmelser i denna riktning
utfärdas ansluter jag mig till vad härutinnan anförts i promemorian.
Att begränsa jakträtten i enlighet med det av svenska jägareförbundet
framförda, i ett flertal yttranden understödda förslaget, enligt vilket länsstyrelserna
skulle förordna vissa personer att inom de av vildkaninerna
hemsökta områdena driva kaninjakt och jakten sålunda i viss utsträckning
skulle ställas under offentlig kontroll, synes mig icke lämpligt.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
Denna anordning torde vara alltför tungrodd och komplicerad samt torde
icke lämna de av kaninerna hemsökta samma möjligheter att skvdda «ig
mot skadedjuren som enligt promemorians förslag beredas dem/
Gentemot det av mig förordade förslaget hava i flera yttranden ur jaktvårdssynpunkt
rests starka betänkligheter. Häremot torde böra framhållas
jordbrukets samt trädgårds- och skogsskötselns berättigade intresse
av att erhålla skydd mot kaninernas skadegörelse. Att skadan för nyssnämnda
näringar är av betydligt svårare art än den, som genom frigivning
av kaninjakten skulle drabba jakträttsinnehavarna och jaktvården,
ligger i öppen dag. Den i samband med tillkomsten av nu gällande jaktlag
uttalade uppfattningen, att jaktvården äger sitt berättigande endast i
den måll den är förenlig med andra viktigare näringar, torde alltjämt äga
sm giltighet. Det torde ock kunna ifrågasättas örn icke de ur jaktvårdssynpunkt
framförda farhågorna mot förslaget äro i avsevärd grad överdrivna.
Emellertid är jag fullt ense med myndigheter och jaktvårdsföreningar
därutinnan, att man vid böstämmGlsornas genomförande icke bör gå längre
än som är oundgängligen nödvändigt. Ur denna synpunkt synes det riktigt,
att tillämplighetsområdet för den nya lagstiftningen, på sätt i flera
yttranden ifrågasatts, begränsas. Bestämmelserna torde sålunda endast
böra gälla inom områden, där vildkaninerna förorsaka avsevärd skada
för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln.
De områden, som för närvarande berörts av kaninernas skadegörelse,
äro av förhållandevis ringa omfattning och äro samtliga belägna i de två
sydligaste länen och i Gotlands län. På grund av de klimatiska förhållandena
torde icke befaras, att vildkaninerna skola vinna någon större utbredning
i mellersta eller norra delarna av riket. För närvarande skulle
alltså erfordras tillämpning av bestämmelserna allenast inom Malmöhus,
Kristianstads och Gotlands län. Det torde emellertid icke vara
ändamålsenligt att genom lagstiftning en gång för alla begränsa bestämmelsernas.
giltighetsområde till vissa landsdelar. Lämpligast torde vara
att lägga i Kungl. Maj:ts hand att efter omständigheterna genom särskilda
beslut fastställa de områden, varest lagstiftningen skall äga tillämpning.
I promemorian hava do ifrågasatta bestämmelserna föreslagits skola
upptagas såsom ett andra stycke till 10 § jaktlagen. Med hänsyn till att
desammas tillämpning, såsom jag nyss anfört, torde böra göras beroende
av särskilda beslut av Kungl. Majit synes emellertid riktigast att upptaga
dem i en särskild lag.»
I överensstämmelse med de av departementschefen angivna grunderna
hava inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till lag om rätt i
vissa fall till jakt å vildkanin samt till lag angående tillägg till 30 § i lagen
den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt.
I nyssnämnda lagförslag har den i promemorian föreslagna särskilda
rätten att jaga vildkanin begränsats att gälla dels endast tiden från och
med den 1 augusti till och med den 31 mars, dels ock beträffande ägarens
eller brukarens jord angränsande mark området inom 300 meter från gränsen
i stället för 500 meter från gränsen såsom i promemorian förutsatts.
Annan jagande än ägaren eller brukaren har ålagts att medföra intyg
från denne örn medgivande till jakten. Vidare har, bland annat, införts
förbud mot jakt i gård eller trädgård eller å åker med växande gröda. Förslaget
till lag om tillägg till 30 § jaktlagen innehåller blott en erinran örn
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 7
att angående rätt till jakt å vildkanin särskilda föreskrifter i vissa avseenden
gälla.
Lagförslagen hava remitterats till lagrådet för yttrande.
Inom lagrådet har någon meningsskiljaktighet rörande behovet av en
lagstiftning i förevarande syfte icke yppats. Angående sättet för frågans
lösning hava däremot meningarna varit delade. En ledamot har
ansett, att lagstiftningen i stort sett borde följa de synpunkter, som kommit
till uttryck i svenska jägareförbundets yttrande, och rätten till jakt
å vildkanin alltså göras beroende av länsstyrelsens prövning i varje särskilt
fall. De anmärkningar av saklig innebörd, vilka i övrigt från de
särskilda lagrådsledamöternas sida framkommit, rikta sig närmast mot
den föreslagna bestämmelsen att rätt till jakt, varom här är fråga, skulle
få bedrivas icke blott å den ägda eller brukade jorden utan även å angränsande
område inom 300 meter från gränsen. Två ledamöter hava till
skydd för obehörigt intrång å sådant område ifrågasatt ett stadgande, att
för jakt å angränsande jord skulle fordras tillstånd av länsstyrelsen. För
att underlätta kontrollen å jakt, som företages å nu ifrågavarande område,
har inom lagrådet jämväl föreslagits ett stadgande örn skydlighet
att angående dylik jakt varje gång förut göra anmälan hos jakträttsinnehavaren
eller markens ägare eller brukare. Slutligen hava inom lagrådet
förordats vissa förtydliganden och jämkningar i lagtexten.
De riksdagen genom propositionen förelagda lagförslagen överensstämma
med allenast smärre jämkningar med de till lagrådet remitterade.
Motionerna I: 333 och II: 603 åsyfta sådan ändring i lagtexten, att den
föreslagna särskilda jakträtten skulle tillkomma allenast av Kungl.
Maj:ts befallningskavande utsedda lämpliga personer.
I motionerna 1:108 och II: 230 begäres skyndsam utredning örn lämpligaste
sättet att effektivt bekämpa vildkaninen samt anvisande av 10,000
kronor för detta ändamål.
Utskottet anser, i likhet med såväl departementschefen och lagrådet
som motionärerna, att vildkaninerna, vilka inom vissa delar av Skåne och
Gotland förorsaka högst betydande skador för jordbruk och skogsskötsel,
böra bekämpas på lämpligt och effektivt sätt. I detta syfte föreslås i
propositionen en utsträckning av rätten att jaga vildkanin. De framställningar
i ämnet, som från enskilt håll inkommit till jordbruksdepartementet,
giva vid handen, att ägare och brukare av jord, utsatt för härjningar
av vildkaniner, kunna sakna möjlighet att värja sig mot skadegörelsen
på den grund, att jakträtten på fastigheten eller angränsande
marker, där kaninerna hava sina boplatser, tillkommer annan. Med det
framlagda förslaget till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin avses
att råda bot på nyssnämnda missförhållande genom att tillerkänna ägare
och brukare av fastighet jämte deras folk rätt att jaga vildkanin å fastigheten
och därintill belägen mark inom 300 meter från gränsen, ändå
att jakträtten tillkommer annan. Denna särskilda rätt att jaga vildkanin
skulle endast gälla för områden, vilka enligt förordnande av
Utskottet.
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
Kungl. Majit liro att betrakta som utsatta för avsevärd skada genom
vildkaniner. Rätten skulle vidare vara inskränkt i olika avseenden. Sålunda
skulle jakten icke få bedrivas på annat sätt än med iller och nät.
Enligt utskottets åsikt kunna berättigade invändningar ur jaktvårdssynpunkt
icke göras mot att rätten till jakt å vildkanin utsträckes i nu
angiven omfattning. Olägenheterna för jaktvården måste anses vida
mindre betydelsefulla än jordbrukets och skogsskötselns intresse av skydd
mot detta skadedjur.
Emellertid har i motionerna mot Kungl. Majits förslag riktats en anmärkning
av annan art, nämligen att förslaget icke skulle vara effektivt.
I motionerna 1:108 och II: 230 anföres, att en utvidgning av rätten till
jakt å vildkanin icke vore tillräcklig utan att även andra metoder än de
jaktliga behövde anlitas. I motionerna I: 333 och II: 603 göres gällande,
att resultatet av kaninfångst med iller och nät sjönke i den mån ett större
antal fångare utan kontroll uppträdde på samma terräng. Örn kaninerna
alltför ofta oroades i sina bon, sökte de sig nämligen därifrån till
platser, oåtkomliga för ifrågavarande fångst. I sistnämnda motioner har
därför förordats ett organiserat utrotningskrig mot vildkaninerna, bedrivet
av vissa av länsstyrelsen utsedda personer.
Utskottet kan icke undgå att finna motionärernas synpunkter vara värda
beaktande. Såväl inom lagrådet som bland de myndigheter och korporationer,
vilka tidigare hörts i ärendet, hava meningarna varit delade
örn vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas till motverkande av
vildkaninernas skadegörelse. Från olika håll har föreslagits dels utbetalande
av skottpenningar för dödade kaniner, dels ock användande av
den s. k. biologiska metoden, innebärande fridlysning av kaninernas naturliga
fiender, framför allt räven, varjämte förbud mot utplantering av
vildkanin förordats. Departementschefen har ansett det slutliga ställningstagandet
till dessa förslag böra anstå i avvaktan på resultatet av
pågående utredning rörande omarbetning av gällande jaktlagstiftning i
allmänhet. Utskottet finner det naturligast att låta den pågående jaktlagstiftningsutredningen
till behandling upptaga hela frågan örn lämpligaste
sättet att effektivt bekämpa vildkanin. Därvid böra — förutom
de av departementschefen herörda förslagen -—- även motionärernas uppslag
vinna prövning. Utredningen skulle sålunda beakta tanken att
igångsätta en organiserad jakt på vildkanin, bedriven av särskilt utsedda
personer, vilka icke skulle vara bundna vid iakttagande av fastighetsgränser
och som skulle kunna växla örn med olika jaktmetoder. Därjämte
borde utredningen överväga, huruvida vid sidan av de jaktliga
även andra metoder behövde anlitas. Särskild anslagsanvisning för ändamålet
finner utskottet icke erforderlig. Resultatet av utredningsarbetet
bör underställas 1936 års riksdag.
Emellertid lära åtgärder till motverkande av vildkaninernas skadegörelse
vara påkallade av ett så trängande behov, att något måste göras,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 9
innan utredningen om rätta sättet för bekämpandet blivit slutförd. Utskottet
finner det därför lämpligast att, i avbidan på resultatet av nämnda
utredning, låta den skadelidande själv göra vad i hans makt står for
avvärjande av vidare skada. Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet,
att riksdagen nu såsom ett provisorium antager det i propositionen framlagda
förslaget. Sedan ett års erfarenhet av dettas verkningar vunnits,
får riksdagen enligt utskottets förslag pröva, örn ytterligare åtgärder
eller förändrade bestämmelser erfordras.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen må bifalla förevarande proposition;
samt
2) att riksdagen i anledning av motionerna 1:108
och 11:230 samt 1:333 och 11: 603 må i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att åt pågående jaktlagstiftningsutredning
uppdrages att upptaga till behandling
frågan örn lämpligaste sättet att effektivt bekämpa
vildkaninen.
Stockholm den 23 maj 1935.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid delta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: hervar Sederholm, August Nilsson, Carl Eriksson, Gabrielsson.
Tjällgren, von Stockenström, Granath* och Karl Emil Johanson*; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Olsson i Rödningsberg,
Gustafson i Kasenberg, Carlström. Liedberg, Pettersson i Rosta och Ericsson i Sörsjön.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Liedberg.
Bihang till riksdagens protokoll 193b. 10 sami. Nr 7fl.
2