Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

7

Nr 69.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1935 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn vidgat giltighetsområde
för lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr
166, av herrar Lövgren och Ericsson i Sörsjön har hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att kronohemman och krononyhyggen som innehavas
med stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen måtte underkastas
den inom Norr- och Västerbottens läns lappmarker m. fl. områden för
skattehemman gällande skogsvårdslagen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för denna hemställan, hänvisas
till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden över motionen
från kammarkollegium och domänstyrelsen samt från centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund efter hörande av skogsvardsstyrelserna i
Västerbottens och Norrbottens län.

Beträffande innebörden av upplåtelse under stadgad åborätt må erinras
örn 6 § i förordningen den 21 februari 1789 örn kronohemmans försäljande
till skatte samt de förmåner och villkor, varefter skattehemman
hädanefter skola innehavas, enligt vilket lagrum Kungl. Majit försäkrat
alla åhor å kronohemman, att så länge de till hus och jord väl
och försvarligen hävda deras åboende hemman, de och deras harn skulle
därå odrivna sitta man efter man uti den ordning, som Kungl. Majit särskilt
stadgat.

Arealen av kronohemman och krononyhyggen under stadgad åborätt
inom de sex norra länen framgår av följande, utav domänstyrelsen lämnade
approximativa uppgifter:

V»

19 2 9

7i

19 3 5

Skogsmark

Totalareal

Skogsmark

Totalareal

hektar

hektar

hektar

hektar

Norrbottens och

Västerbottens läns

lappmarker............

159,723

426,526 88 X

96,674

244,807 94 %

De sex norra länen

i övrigt ................

32,941

58,578 12 %

10,127

16,873 6 X

Summa

192,664

485,104 100 X

106,801

261,680 100 X.

I landets övriga delar 1''unnos 1931 193 olika brukningsdelar, upplåtna
under stadgad åborätt. Omfattningen av dessa fastigheters skogsmark
torde vara obetydlig, och flera av dem lära numera vara slcatteköpta.

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Nu gällande bestämmelser rörande skogarna, hörande till kronohemman
och krononybyggen nied stadgad åborätt inom de sex nordligaste länen,
återfinnas i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning
å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden. Denna förordning, som är ändrad genom förordningen
den 14 juni 1929 (nr 172), har numera betydelse allenast för nyssnämnda
under stadgad åborätt upplåtna kronoegendomar. 1915 års förordning
är byggd på principerna örn uthålligt skogsbruk och utsyningstvång.
Avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens eller
därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov får bedrivas endast
efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Detsamma
gäller lövträd ovan odlingsgränsen. Beträffande sättet för utsynings
verkställande stadgas, att utsyning skall ske enligt avverkningsplan.
Härvid skall skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom
uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga
örn borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av
skogens alstringsförmåga. Handhavandet av förordningen ankommer i
huvudsak å jägmästarna i de revir, där skogarna äro belägna, samt dem
underlydande domänverkspersonal.

Beträffande skogarna å kronohemman, som innehavas med stadgad
åborätt, i rikets övriga delar gälla föreskrifterna i förordningen den 26
januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket kap. VI. Jämväl skogar, lydande under denna förordning, stå under
uppsikt av skogsstatens tjänstemän. Åborna äga — förutom till husbehov
— företaga avverkning allenast efter en av domänstyrelsen fastställd
hushållningsplan.

Med avseende å de enskilda skogarna inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län
gäller lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilken
lag gäller från och med den 1 januari 1934 till och med den 31 december
1943. Rörande de enskilda skogarna i övriga delar av landet
återfinnas föreskrifter i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). 1932
års lappmarkslag, genom vilken 1915 års förordning upphörde att gälla
beträffande de med sistnämnda lag avsedda skogarna, utgår från att utsyning
enligt avverkningsplan som regel skall erfordras för avverkning.
Vissa lättnader i utsyningsförfarandet medgivas dock särskilt i fråga örn
avverkning av lövskog samt av yngre barrskog. Principen örn uthålligt
skogsbruk är bibehållen, men bestämmelser hava upptagits, avseende att
möjliggöra större virkesuttag än dem, vilka kunnat ske enligt 1915 års förordning.
Bestämmelserna taga i första rummet sikte på att övermogen
och skadad skog icke skall behöva mot ägarens vilja kvarhållas annat
än där så är erforderligt ur skogsvårdens synpunkt. Föreskrifter med
skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens främjande äro jämväl in -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

9

förda. Liksom 1923 års skogsvårdslag står 1932 års lappmarkslag under
överinseende av skogsvårdsstyrelserna i de olika länen.

Historik.

Såsom redan antytts, omfattade 1915 års förordning ursprungligen flera
kategorier av skogar än nu är fallet. Under lagens giltighetsområde folio
sålunda — förutom en del enskilda skogar, som lågo spridda inom Västerbottens
och Norrbottens läns kustland samt nedom Västerbottens län
— enskilda skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Senaste förändringen
i förordningens giltighetsområde vidtogs 1932 i samband med tillkomsten
av den då beslutade lappmarkslagen (propositionen nr 217 och riksdagens
skrivelse nr 263).

Jämlikt Kungl. Marits bemyndigande den 2 september 1927 tillkallade
chefen för jordbruksdepartementet sju sakkunniga att inom departementet
verkställa utredning samt avgiva förslag rörande ändrad lagstiftning
för de under 1915 års förordning lydande skogarna och i samband därmed
stående administrativa och ekonomiska frågor. De sakkunniga, vilka
konstituerade sig under benämningen 1927 års skogssakkunniga för lappmarken,
avgåvo den 31 mars 1931 slutligt betänkande med förslag, bland
annat, till lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden (Statens offentliga utredningar
1931:10).

Härvid upptogo de sakkunniga till behandling frågan, huruvida de föreslagna
nya lagbestämmelserna borde tillämpas även å kronohemmanen
och krononybyggena under stadgad åborätt. Med hänsyn till att lagens
handhavande tänkts skola överflyttas från skogsstatens tjänstemän till
särskilda skogsvårdsstyrelser vållade frågan en viss tveksamhet hos de
sakkunniga. Sakkunniga anförde härom följande:

Man kan icke komma ifrån, att kronan fortfarande är formell ägare till
sistnämnda fastigheter, och det kan kanske förefalla egendomligt, att då
staten har ett speciellt organ för vården av sina skogar, icke detta organ
får taga hand örn jämväl nu ifrågavarande skogar av krononatur. Härtill
kommer att ifrågakomna kronohemman icke liksom de skattehemman
det nu gäller ligga samlade inom de två särskilda områdena lappmarkerna
samt Särna—Idreområdet utan ligga spridda förutom i lappmarkerna
inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland, där lappmarkslagen
eljest numera icke äger giltighet. Det finnes ju flera möjligheter
till frågans lösning. Man kan låta den nuvarande lappmarkslagen
fortfarande behålla giltighet för nu ifrågavarande kronohemman eller
låta förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket bliva tillämplig därvidlag. I båda fallen skulle
ju skogsstaten fortfarande få hand örn skötseln av skogarna. Emellertid
torde vid frågans bedömande bliva avgörande, huruvida dessa kronohemman
under stadgad åborätt verkligen äro att jämställa med andra kronohemman
eller om icke de hellre böra jämställas med skattehemman. Be -

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

folkningen själv torde närmast hava en känsla av äganderätt till hemmanen
i fråga. Detta är så mycket mer förklarligt, som innehavarna av
åborätten äro berättigade att när som helst utan särskild kostnad få hemmanen
skatteomförda samt därigenom förvärva äganderätt till dem. Att
åborna icke i någon större utsträckning begagna sig av denna rätt torde
nog delvis kavalin orsak däri att, så länge en åbo ännu icke förvärvat
äganderätt till sin fastighet, han är urståndsatt att utnyttja den i kredithänseende
och sålunda besitter fastigheten under åborätt med större
trygghet, än vad fallet skulle vara, därest han innehade den med äganderätt,
Men denna känsla av frivilligt kvarstannande under åboskapet medför
också, att åborna känna sig som verkliga ägare till fastigheten. Såsom
tecken på den styrka denna känsla av äganderätt erhållit i den allmänna
uppfattningen kan omnämnas, att i flera fall laga delning ägt
rum å dylika fastigheter. Sakkunniga hava vid övervägande av dessa
olika omständigheter funnit övervägande skäl tala för att likställa kronohemmanen
under åborätt med skattehemmanen samt sålunda stannat
för att låta de nya lagbestämmelserna bliva gällande jämväl för kronohemmanen
i fråga. Till detta beslut har jämväl bidragit den omständigheten,
att sakkunniga icke ansett lämpligt, att frågan örn den myndighet,
som skulle handhava skötseln av skogen, bleve beroende på åbons
gottfinnande, allt efter som denne funne för gott att söka skatteomföring
eller icke. Den möjlighet, som med avseende å de utom lappmarkerna
liggande kronohemmanen föreligger, nämligen att, i likhet med vad som
1929 skedde med de s. k. ströhemmanen, låta dessa kronohemman komma
under 1923 års skogsvårdslag, hava sakkunniga av principiella skäl icke
velat förorda.

Kammarkollegium förordade i ett över de sakkunnigas förslag infordrat
yttrande, att kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt
icke inrymdes under den föreslagna nya lagstiftningen utan hänfördes
under 1894 års förordning. Så länge kronan icke genom skatteköp
eller omföring efter fullgjorda odlingsskyldigheter till skatte avhänt sig
äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman eller lägenheter,
förmenade kollegium betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna
icke vara begränsad till desammas egenskap av ren skogsvårdslag.
Det torde obestridligen ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter
därjämte hade en såväl principiell som reell fiskalisk innebörd. Häremot
syntes icke kunna invändas, att kronan, så länge åboförhållandet
bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge något av dylika skogars avkastning.
Ty icke blott genom åborättens förverkande utan jämväl vid
åboledighet, som på annan grund inträffade, kunde kronan tänkas komma
att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här ifrågavarande slag
av fastigheter.

Från kollegiets uttalande i nu berört hänseende anmälde generaldirektören
Lennart Berglöf avvikande mening. Generaldirektören Berglöf anförde
bland annat följande:

»Ur förvaltningsenhetlig synpunkt och av de skäl, sakkunniga i övrigt
anfört, synes intet vara att erinra emot, att de nya bestämmelserna, som
grunda sig å skogsförhållandena inom de i Norrbottens och Västerbottens
län belägna lappmarkerna och de med dem jämställda Särna och Idre

11

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

socknar i Kopparbergs län, vinna tillämpning såväl för enskilda tillhöriga
fastigheter som omförmälda kronofastigheter inom lappmarkerna
— fastigheter av sistnämnda slag torde icke förekomma inom Särna och
Idre socknar. Mindre lämpligt synes däremot vara att använda samma
bestämmelser jämväl å berörda kronofastigheter inom de utom lappmarkerna
belägna delarna av de sex norra länen, där förutsättningarna
för skogsskötsel äro helt andra. Med de grunder, som av de sakkunniga
anförts för en likställighet av nämnda fastigheter med enskildas
hemman, synes hava varit mera överensstämmande att för kronofastiglieterna
utom lappmarkerna föreslagits deras underordnande under 1923
års där gällande allmänna skogsvårdslag. Frågan örn ett jämställande
i förevarande hänseende av kronohemman och krononybyggen under åborätt
med enskilda tillhöriga hemman synes emellertid icke böra upptagas
till avgörande innan en närmare utredning skett rörande förutsättningarna
härför, därvid jämväl bör behandlas kronofastigheter av sagda natur
inom sydligare delar av landet.

De olägenheter, som för såväl staten som de enskilda äro förenade med
den nuvarande lagstiftningen rörande skogens handhavande å ifrågavarande
fastigheter, synas helt överväga det värde det för staten ina äga
att för dem upprätthålla en särskild skogsordning, en fördel som ej heller
torde utgöra tillräcklig motivering för ett statens anspråk på en annan
skötsel av skogen å dessa fastigheter än som godkänts för skogsvården
å enskilda tillhöriga hemman. Överhuvud synas starka skäl
kunna anföras för att ifrågavarande kronofastigheter ej allenast beträffande
skogsvården utan jämväl i övriga avseenden givas samma ställning
som de fastigheter, vilka innehavas med äganderätt.

Den utredning, som bör föregå en nyreglering, rörande, såvitt nu är
fråga, skogsvården å kronofastigheterna under åborätt, bör avse åvägabringande
av i möjligaste mån fullständiga upplysningar rörande nu förefintliga
fastigheter, därvid utgallring bör ske av i jordeboken upptagna
men i realiteten obefintliga fastigheter och överförande till skatte av de
fastigheter, vilka redan förlorat sin krono natur. Vid utredningen böra
särskilt angivas de fastigheter, som tillhöra bolag. Tillika bör upprättas
förslag till fastigheternas ställning i skogsvårdsavseende.

En dylik utredning torde kunna utföras på jämförelsevis kort tid.
Skulle den emellertid icke hinna avslutas innan förslag rörande ny skogslagstiftning
för lappmarkerna må föreläggas riksdagen och frågorna sålunda
icke kunna samtidigt prövas, synes lappmarkslagen böra tillsvidare
fortfarande vinna tillämpning beträffande alla kronohemman och krononybyggen
inom de sex nordligaste länen.»

Vid framläggande av förenämnda propositionen nr 217 till 1932 års riksdag
yttrade departementschefen i hithörande fråga följande:

»I likhet med sakkunniga finner jag kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt vara i mycket att jämställa med sådana fastigheter,
som innehavas av enskilda med äganderätt. Därav skulle, synes
det mig, såvitt nu är i fråga närmast följa, att berörda kronofastigheter
i skogligt hänseende erhöllo samma behandling som den, vilken tillkommer
enskildas fastigheter under enahanda biologiska betingelser.
Kronohemmancn och krononybyggena inom lappmarkerna skulle således
läggas under den för lappmarkerna samt Särna—Idreområdet gällande
särlagstiftningen, medan kronofastigheter under stadgad åborätt i övriga

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

delar av landet underordnades skogsvårdslagen. Emellertid synes, på
skäl som generaldirektören Berglöf anfört, en nyreglering rörande skogsvården
av fastigheterna under stadgad åborätt icke böra komma till
stånd, förrän en närmare utredning rörande förutsättningarna härför
verkställts. En dylik utredning, omfattande samtliga fastigheter under
stadgad åborätt i riket, bör därför ske. Intill dess utredningen slutförts
och de därvid vunna resultaten hunnit bliva föremål för omprövning,
synes någon rubbning icke böra vidtagas i nu rådande förhållanden beträffande
ifrågavarande fastigheter i förevarande hänseende. Yad angår
inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybygge!] under
stadgad åborätt torde sålunda lappmarkslagen tillsvidare böra där
fortfarande tillämpas.»

Jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag yttrade i utlåtande, nr 72, som
sedermera godkändes av riksdagen, att utskottet funne riktigt, att, på sätt
föreslagits, i avbidan på den av departementschefen bebådade utredningen
rörande kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt,
någon ändring i de för skogarna å dessa fastigheter gällande bestämmelserna
icke tills vidare företoges.

Av utskottet infordrade yttranden.

Kammarkollegium har i sitt yttrande över motionen avstyrkt den av
motionärerna ifrågasatta lagändringen, örn vilken kollegiet anfört, bland
annat, följande:

»Denna skulle medföra, att innehavarna av kronofastigheter inom de
sex nordligaste länen skulle med avseende å rätten till skogen å fastigheterna
komma i en väsentligt bättre ställning än kronoåborna i den
övriga delen av landet, där föreskrifterna i 1894 års skogsordning gälla.
En dylik skillnad emellan kronoåborna i olika delar av landet synes
knappast berättigad. Frågan örn åbornas ställning såväl i nu förevarande
som andra avseenden synes böra lösas i ett sammanhang för dem alla,
därvid bör eftersträvas deras jämställande med ägarna av skatte jord.
På enklaste sätt sker detta genom skatteköp av fastigheterna respektive
dessas omförande till skatte.

För påskyndande härav påbörjade kammarkollegiet på sin tid utredning
i ämnet. Denna måste emellertid, innan densamma hunnit längre
fullföljas, avbrytas på grund av den inskränkning i ämbetsverkets personal,
som föranleddes av statsmakternas beslut år 1933 rörande viss omläggning
i ämbetsverket. För de begränsade trakter, som blevo föremål
för kollegiets ingripande, medförde utredningen att ett icke obetydligt
antal fastigheter skatteköpts eller skatteomförts. Av större betydelse är
emellertid den kraftiga stegring i antalet skatteköp och skatteomföringar

som, oavsett sagda utredning, ägt rum inom de norrländska länen. — ---

Ett fortgående på denna väg lärer medföra, att föreliggande fråga örn
ordningen för skogens tillgodogörande kommer att snart lösas av sig
själv.

För medverkan härtill och för att samtidigt bidraga till ett slutförande
av frågan örn borttagande av den särställning, åbofastigheterna såväl
i de norra provinserna som i riket i övrigt intaga ej blott vad angår
rätten för innehavarna att förfoga över skogen utan även i andra avse -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

13

enden, synes den avbrutna utredningen inom kammarkollegiet böra snarast
fortsättas. Kollegiet har för avsikt att hos Kungl. Majit göra framställning
örn åtgärd i sådant syfte, vare sig utredningen anses böra bedrivas
såsom en kollegiets uppgift eller i annan ordning.»

Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande över motionen huvudsakligen
följande:

»Vid övervägande av lämpliga lagbestämmelser i fråga örn skogen å
kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex
norra länen hava särskilt tvenne synpunkter gjort sig gällande. Den ena
hävdar, med utgångspunkt från att fastigheterna ifråga tills vidare äro
att betrakta som statens egendom, ehuru merendels upplåtna åt enskilda
till brukande, kravet på en jämn skogsavkastning och garantier mot ett
mera avsevärt nedsättande av skogskapitalet. Den andra synpunkten
tar i första rummet sikte på skogens ändamålsenliga vård med hänsyn till
rådande skogsbiologiska förhållanden. Därest den förra synpunkten givits
företräde har därmed följt en anslutning till den mera restriktiva
skogslagstiftning, som tagit sig uttryck i först 1894 års skogsordning och
sedermera i 1915 års lappmarkslag. Örn däremot skogs vårdssynpunkten
fått träda i förgrunden har såsom lämpligt rättesnöre för dessa skogars
skötsel mera framstått bestämmelserna i 1932 års provisoriska lappmarkslag
och i viss omfattning jämväl 1923 års allmänna skogsvårdslag.---

Vid ett skärskådande i vad mån 1932 års lappmarkslag kan anses giva
berättigande åt de båda huvudsynpunkter, som, enligt vad här förut anförts,
i större eller mindre grad ansetts böra läggas på denna lagstiftningsfråga
lärer i vad avser skogsvårdsintresset, någon erinring mot lagens
tillämpning på nu ifrågavarande kategori skogar icke gärna kunna
resas, då lagen helt nyligen antagits att gälla beträffande de i slcogsbiologiskt
hänseende likställda enskilda skogarna inom lappmarken, där
den ojämförligt största delen av kronokemmanen och krononybyggena
äro belägna. Såsom skogsvårdslag betraktad och ej minst genom sina bestämmelser
ifråga örn reproduktionsskyldighet efter företagen avverkning,
måste 1932 års lappmarkslag utan tvekan givas företräde framför 1915
års lag.---

Vad sedan gäller den andra synpunkten eller den fordran på uthållighet
i skötseln och på jämn avkastning, som ur statens synpunkt kan böra
ställas i fråga örn skogshushållningen å dessa fastigheter, tillgodoser
1932 års lappmarkslag icke detta intresse i samma mån som 1915 års lag,
enär den, i olikhet med sistnämnda lag, medgiver en viss omedelbar realisation
av skadad och övermogen skog samt av äldre skog, som i högre
grad hindrar den yngre skogens utveckling. Men den vidhåller dock beträffande
hushållningen med skogen i övrigt ett krav på en så vitt möjligt
jämn virkesavkastning beräknad enligt avverkningsplaner med en tilllämpningstid
av 20 år.

På grund härav, samt i anslutning jämväl tili den allmänna uppfattning,
som under senare år gjort sig alltmer gällande på skogslagstiftningens
område nämligen den, att i skogshushållningen i första hand
skogsvårdens krav skola tillbörligen tillgodoses, finner styrelsen sig för
sin del icke böra motsätta sig att kronohemmanen och krononybyggena
med stadgad åborätt i de sex norra länen må bliva föremål för den modernare
skogshushållning, som deras inrymmande under bestämmelserna
i 1932 års lappmarkslag skulle innebära.»

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Styrelsen, förmenar vidare, att om 1932 års lappmarkslag på föreslaget
sätt skulle utsträckas till sitt giltighetsområde, den borde göras permanent
ifråga örn kronoegendomarna, samt anför vidare:

»Beträffande den utredning inom kammarkollegiet ifråga örn kronofastiglieter
under stadgad åborätt, som departementschefen i proposition nr
217 till 1932 års riksdag ansett böra föregå en nyreglering beträffande
skogsvården å samma fastigheter har domänstyrelsen inhämtat, att en
dylik ännu icke lärer vara påbörjad. Då fullföljandet av en sådan utredning,
vilken avsetts omfatta icke blott de kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt inom de sex norra länen, som lyda under
1915 års lappmarkslag, utan jämväl kronofastiglieter under åborätt
i övrigt inom landet kan tänkas draga avsevärt ut på tiden och resultaten
av densamma, vid det förslag till skogslagstiftningsfrågans lösande
för nu ifrågavarande fastigheter, som nu framlagts, icke torde vara av
större betydelse för förslagets prövning, synes det styrelsen som örn ett
avvaktande av en dylik utredning icke skulle erfordras.»

Slutligen anmärker styrelsen, att ett bifall till motionen skulle innebära,
att vissa skogsstatens tjänstemän bleve utan arbetsuppgifter. Den
ifrågasatta lagändringen torde sålunda böra förenas med beslut örn avskedsersättning
åt den personal, som skulle indragas. Därjämte syntes
ett genomförande av den förändrade lagstiftningen erfordra vissa ändringar
jämväl i 1923 års skogsvårdslag och i förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift samt ett upphävande ej allenast av 1915
års förordning utan även av kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451)
angående gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall
inom de sex norra länen m. m.

Såväl skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län som den i Norrbottens
län tillstyrka bifall till motionärernas framställning.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anför i sitt yttrande
huvudsakligen följande:

»Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes framförallt böra
tagas hänsyn därtill, att åborättsinnehavarna rättvisligen böra tillerkännas
samma dispositionsrätt till skogen som skattehemmanens ägare
samt att sådan skogslagstiftning bör eftersträvas, som skapar möjligheter
till förbättrad skogsskötsel. Vidare måste det anses som ett önskemål,
att skogslagstiftningen, där så är möjligt, förenhetligas och förenklas.

Då centralrådet i överensstämmelse med sin tidigare i ärendet intagna
ståndpunkt fortfarande anser, att ifrågavarande fastigheters kamerala
natur icke utgör hinder för tillämpning å dessa av samma skogslagstiftning,
som gäller för enskildas skattehemman, vill centralrådet i dylikt
syfte tillstyrka lagändring för ifrågavarande kronofastigheter. Centralrådet
kan även förorda, att denna fråga löses oberoende av spörsmålet
rörande förändrad skogslagstiftning för kronofastigheterna i södra Sverige.
Dessa omfatta endast obetydliga skogsarealer och för innehavarna
torde skogslagstiftningsfrågan vara av underordnad betydelse.

Beträffande kronofastigheterna i de sex norra länen är däremot, som
framhållits, frågan av större vikt. För åborna såväl som för skogens
skötsel får det sålunda anses önskvärt, att 1915 års lappmarkslag ersättes
med annan skogslagstiftning. Centralrådet kan emellertid härvid icke

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 6l>.

15

ansluta sig till motionärernas förslag, att för samtliga dessa kronofastigheter
1932 års lappmarkslag skulle bringas i tillämpning. I likhet med
vad centralrådet tidigare hävdat anser centralrådet sålunda, att denna
lag endast bör gälla för de kronofastigheter, som äro belägna inom lappmarken
eller inom sagda lags giltighetsområde, under det att de övriga
böra inordnas under 1923 års skogsvårdslag. Någon anledning att för ifrågavarande
kronofastigheter utom lappmarken tillämpa annan skogslag,
än den, som gäller för övriga där belägna enskilda skogar, kan centralrådet
icke finna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet hemställa,
att ifrågavarande motion måtte bifallas på det sätt, centralrådet ovan
tillåtit sig föreslå.»

Utskottet vill till en början erinra, att motionärerna såsom skäl för sin
hemställan andragit två omständigheter. Den ena är, att i sådana byar
inom lappmarken, som ännu icke varit föremål för laga skifte och där
hemman äro av såväl krono som skatte natur, varken skogsvårdsstyrelsen
eller domänverkets personal kunde taga befattning med de samfällda
skogarna. Den andra omständigheten är, att i andra fall, där inom
en by hemman av båda slagen finnas, onödiga kostnader uppkomma därigenom,
att såväl domänverkets som skogsvårdsstyrelsens tjänstemän måste
företaga resor till byns skogsområde för att verkställa utsyningar. Beträffande
den första av dessa omständigheter må erinras örn att Kungl.
Majit i brev den 1 mars 1935 till skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län
fastslagit, att då skog å kronohemman eller krononybygge under stadgad
åborätt inom de sex norra länen ligger i samfällighet med skog under
1932 års lappmarkslag, denna lag bör jämlikt grunderna för lagens
2 § 2 mom. tillämpas å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Tillgodoseendet
av motionärernas första önskemål påkallar sålunda icke någon
lagändring. Vidkommande den andra omständigheten torde genom
ett bifall till motionen de påtalade olägenheterna i form av onödiga kostnader,
som uppkomma av den nuvarande anordningen med olika skogsförfattningar
för olika kategorier av skogar inom samma områden, bortfalla.

Såsom domänstyrelsen och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
anfört i sina yttranden över motionen synas jämväl andra vägande
skäl tala för att i skogslagstiftningshänseende jämställa kronoegendomar
under stadgad åborätt med enskilda fastigheter. Därigenom torde skapas
såväl större rättvisa för de enskilda som ökad enhetlighet och planmässighet
i skogslagstiftningen. Den olika kamerala natur, ifrågavarande
fastigheter äga i förhållande till enskilda tillhöriga hemman, utgör enligt
utskottets förmenande icke något bärande skäl att för åbofastigheterna
bibehålla en särlagstiftning med huvudsakligt innehåll att skydda statens
fiskaliska intressen. Dessa fastigheter torde nämligen i huvudsak vara att
jämställa med sådana, som inneliavas av enskilda med äganderätt.

Ett bifall till motionen skulle emellertid bland annat innebära, att kro -

Utskottet.

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

nohemman och krononybygge!! under stadgad åborätt i de sex norra länen
utom lappmarken i skogsvårdshänseende skulle lyda under annan
lag än de enskilda skogarna i samma områden. En sådan anordning
vore enligt utskottets uppfattning mindre lämplig. Beaktansvärd torde
även vara den av kammarkollegium i dess yttrande över motionen anmärkta,
av ett bifall till motionen följande konsekvensen, att kronoåborna i
de sex norra länen med avseende å rätten till skogen komme i en bättre ställning
än kronoåborna i rikets övriga delar. En åsyftad förändrad lagstiftning
skulle, såsom domänstyrelsen i ärendet understrukit, måhända jämväl
föranleda indragning av viss domänverkets personal. Den ifrågasatta utvidgningen
av 1932 års lappmarkslags giltighetsområde och upphävandet
av 1915 års förordning lära slutligen förutsätta andra därmed sammanhängande
lagstiftningsåtgärder. Båda nu sist omförmälda spörsmål torde,
innan slutlig ståndpunkt tages till hela frågan, erfordra viss ytterligare
utredning.

Av nu angivna skäl anser sig utskottet — som i huvudsak ansluter sig
till de synpunkter, motionärerna givit uttryck för — icke böra på annat
sätt biträda motionen än att utskottet förordar, att frågan örn förändrad
skogslagstiftning för kronohemman och krononybyggen under stadgad
åborätt göres till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av motionen II: 166 må i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte verkställa skyndsam utredning angående ny
skogslagstiftning för kronohemman och krononybyggen
under stadgad åborätt samt för 1936 års riksdag
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 26 april 1935.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, August Nilsson, Carl Eriksson, Gabrielsson,
Tjällgren, von Stockenström, Granath och Bengtsson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Uddenberg,
Gustafson i Vimmerby, Olsson i Rödingsberg, Gustafson i Kasenberg, Carlström och Ericsson
i Sörsjön.

3J1386. Slockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.