Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

1

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1935 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av framställningar angående pensioner och
understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda
personer m. m.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande det civila och militära pensionsväsendet
samt beträffande pensioner att utgå dels från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m., dels ock av affärsdrivande verks
medel.

Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får
utskottet, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till vederbörande
propositioner och motioner.

Civila pensionsväsendet.

l:o.

F. d. landshövdingen, riksmarskalken Oscar Fredrik von Sydow. I en

den 1 mars 1935 dagtecknad proposition nr 155 har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att f. d.
landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, riksmarskalken Oscar Fredrik
von Sydow må, utan hinder därav att han avgått från landshövdingämbetet
före ikraftträdandet av civila tjänstepensionsreglementet, från och
med den 1 juli 1935 äga uppbära förtidspension enligt de i 17 § nämnda
reglemente angivna grunderna.

Riksmarskalken von Sydow är född den 12 juli 1873. Efter att hava
inskrivits som e. o. notarie i Svea hovrätt den 18 september 1894, tjänstgjorde
han under därpå följande fem år bland annat i nedre justitierevisionen
samt såsom biträde hos domhavande under nämnda hovrätt, varunder
han även innehade förordnande såsom t. f. domhavande. Därefter
tjänstgjorde von Sydow i hovrätten, där han — efter att hava passerat
olika tjänstegrader — utnämndes till hovrättsråd år 1909. von Sydow blev
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 8 sami. Nr 55. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

t. f. expeditionschef i civildepartementet den 8 juni 1906, expeditionschef
därstädes den 4 december 1907, t. f. landshövding i Gävleborgs län den 31
mars 1911 och landshövding i Norrbottens län den 29 september 1912.
Efter att hava varit statsråd och chef för civildepartementet under tiden
17 februari 1914—29 juni 1917, tillträdde von Sydow den 3 juli 1917 landshövdingämbetet
i Göteborgs och Bohus län, vilket ämbete han utövat intill
tillträdet den 1 november 1934 av riksmarskalksämbetet, med avbrott
dock för tiden 23 februari—13 oktober 1921, då han var statsminister.
Riksmarskalken von Sydow hade sålunda vid sin avgång från landshövdingämbetet
varit anställd i statens tjänst omkring 40 år.

I samband med avskedstagandet från landshövdingämbetet anhöll von
Sydow hos Kungl. Majit att, utan hinder därav att civila tjänstepensionsreglementet
icke vore å honom tillämpligt, enär detsamma trädde i kraft
först den 1 juli 1935, från och med sistnämnda dag komma i åtnjutande
av förtidspension jämlikt bestämmelserna i 17 § av nämnda reglemente.

Enligt de av von Sydow åberopade bestämmelserna i 17 § civila tjänstepensionsreglementet
må tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av
pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, kunna av Kungl. Majit medgivas
rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att han
innehar minst trettio tjänstår samt att avgången finnes icke vara stridande
mot statens intressen. Förtidspensionen motsvarar hel ålderspension men
skall för tiden, intill dess tjänstemannen uppnår pensionsåldern, vara minskad
med 7,80 för varje full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder
vid avgången understiger pensionsåldern.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

»Örn riksmarskalken von Sydow först efter ikraftträdandet den 1 juli 1935
av civila tjänstepensionsreglementet avgått från landshövdingtjänsten, hade
Kungl. Majit jämlikt förut omförmälda bestämmelser i 17 § reglementet ägt
bevilja honom pension, s. k. förtidspension. Med hänsyn till att von Sydows
avgång ägt rum för utövande av riksmarskalksämbetet torde betänkligheter
icke böra möta mot att riksdagens medgivande utverkas till att de i tjänstepensionsreglementet
upptagna bestämmelserna örn förtidspension — för vilkas
tillämpning von Sydow i övrigt uppfyller de i reglementet stadgade
villkoren — må från och med dagen för reglementets ikraftträdande bliva
å honom gällande, oaktat han lämnat landshövdingtjänsten före nämnda
dag. Härvid synes det naturligast, att särskilt pensionsbelopp icke fastställes
av Kungl. Majit och riksdagen utan att grunderna i nyssnämnd i
författningsrum få i vanlig ordning tillämpas.»

Med biträdande av Kungl. Majlis ifrågavarande förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
proposition.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 3

2:o.

Förre järnvägsarbetaren Nils Herbert Sundström. I en den 1 februari
1935 dagtecknad proposition nr 72 har Kungl Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
dels förklara, att förre arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Nils
Herbert Sundström må, utan hinder därav att han vid avgången från sin
anställning icke uppnått 55 levnadsår, från dagen för uppnåendet av sistnämnda
ålder åtnjuta en årlig pension av 450 kronor, att utgå i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående
pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt
statens vattenfallsverks byggnadsavdelning,
dels medgiva, att den Sundström sålunda tillkommande pensionen skall
i avseende å tilläggsförmåner så anses, som bade den i vanlig ordning beviljats
av järnvägsstyrelsen enligt föreskrifterna i förenämnda kungörelse,
dels ock föreskriva, att Sundström skall vara skyldig att å honom sålunda
tillkommande pensionsförmåner vidkännas avdrag med belopp,
motsvarande dels de gratifikationer, som tillerkänts honom av järnvägsstyrelsen,
dels oek den livränta, som av honom uppburits eller framdeles
kommer att uppbäras från riksförsäkringsanstalten, allt i den mån nämnda
belopp avse tid, för vilken pension utgår.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Sundström är född den 19 februari 1878 och således omkring 57
är gammal;

att han den 1 juli 1929, sålunda före uppnåendet av 55 års ålder, pä
grund av sjukdom lämnat sin anställning vid statens järnvägsbyggnader;

att Sundström i anledning av ett honom år 1927 övergånget olycksfall
i arbete från riksförsäkringsanstalten åtnjuter livränta, vilken från och
med den 11 oktober 1929 utgått med 300 kronor för år;

att statens järnvägsbyggnaders arbetschef i Umeå i skrivelse den 10
juni 1929 hos järnvägsstyrelsen hemställt örn beredande av pension eller
annat understöd åt Sundström men att järnvägsstyrelsen genom beslut
den 18 juli 1929 funnit berörda framställning icke föranleda annan styrelsens
åtgärd än att styrelsen tillerkände Sundström en gratifikation å
500 kronor;

samt att Sundström jämväl under vart och ett av åren 1930—1934 tillerkänts
dylik gratifikation å 500 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag ansluter sig till vad riksdagen tidigare i liknande
fall beslutit och har icke givit utskottet anledning till erinran.

På grund härav hemställer utskottet,

att Kungl. Majlis förevarande proposition må av
riksdagen bifallas.

Utskottet.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.
3:o.

Förre järnvägsarbetaren Frans Alfred Svensson. I en den 1 rna^s 1935
dagtecknad proposition nr 161 har Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen

dels förklara, att förre ban- och byggnadsarbetaren vid statens järnvägar
Frans Alfred Svensson må, utan hinder därav att ban vid avgången
från sin anställning icke uppnått 55 levnadsår, från dagen för
uppgåendet av sistnämnda ålder åtnjuta en årlig pension av 450 kronor,
att utgå i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 8 november
1918 (nr 859) angående pensionering av förmän och arbetare vid statens
järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning,
dels medgiva, att den Svensson sålunda tillkommande pensionen skall i
avseende å tilläggsförmåner så anses, som bade den i vanlig ordning beviljats
av järnvägsstyrelsen enligt föreskrifterna i förenämnda kungörelse,
dels ock föreskriva, att Svensson skall vara skyldig att å honom sålunda
tillkommande pensionsförmåner vidkännas avdrag dels med gratifikationsbelopp,
som tillerkänts honom av järnvägsstyrelsen, dels ock med beloppet
av den livränta, som av honom uppburits eller framdeles kommer
att uppbäras från riksförsäkringsanstalten, allt i den mån nämnda belopp
avse tid, för vilken pension utgår.

Av handlingarna i nu förevarande ärende inhämtas,
att Svensson är född den 1 januari 1880 och alltså 55 år gammal;
att han den 30 september 1932, alltså före uppnåendet av 55 års ålder,
lämnat sin anställning vid statens järnvägar på grund av skada, ådragen
genom olycksfall i arbete;

att han vid avgången ur tjänst enligt järnvägsstyrelsens beräkning
innehaft sådan anställning, som avses i förut omförmälda kungörelse, under
en tid av mellan 25 och 29 år;

att järnvägsstyrelsen, ehuru Svensson alltså i fråga örn anställningstidens
längd uppfyllt villkoren för erhållande av pension enligt förenämnda
kungörelse, funnit sig förhindrad tillerkänna Svensson dylik pension
med hänsyn till att han vid avgången ur tjänst ej uppnått 55 års ålder;

att Svensson genom särskilda beslut av järnvägsstyrelsen under vart
och ett av åren 1932, 1933 och 1935 tillerkänts gratifikation till belopp av
500 kronor;

samt att Svensson i anledning av förut omförmälda skada under tiden
1 oktober 1932—30 september 1933 från riksförsäkringsanstalten uppburit
livränta till belopp av 400 kronor ävensom av riksförsäkringsanstalten
förklarats berättigad att på grund av samma skada under tiden 1 oktober
1933—30 september 1935 åtnjuta livränta med 300 kronor för år.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

5

Under åberopande av vad utskottet under nästföregående punkt anfört
hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

4:o.

Förre extra jägmästaren Gustav Karl Verner Fridner. I en den 8 mars
1935 dagteeknad proposition nr 168 har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förre extra jägmästaren
vid domänverket Gustav Karl Verner Fridner må, räknat från och med
den 1 januari 1934, komma i åtnjutande av förtidspension med det belopp,
som skulle hava utgått till honom, därest han intill 1933 års utgång med
oförändrade löneförmåner kvarstått såsom extra ordinarie tjänsteman i
domänverket.

I samband med under år 1933 av statsmakterna fattade beslut örn indragning
av viss personal vid domänverket (prop. nr 233; riksd. skr. nr
269) medgavs viss ersättning åt övertalig ieke-ordinarie personal enligt
särskilt angivna grunder.

Bland den personal, som drabbades av indragningen, befann sig extra jäg
mästaren Fridner. Denne, som är född den 23 februari 1891, började tjänstgöra
inom domänverket den 28 februari 1917 och antogs till extra ordinarie
tjänsteman i domänverket den 1 januari 1921. Han tjänstgjorde därefter
huvudsakligen såsom assistent å revir till den 1 maj 1930, då han förordnades
såsom dikningsassistent inom Skellefteå distrikt. Sedan överjägmästaren
i distriktet i skrivelse till domänstyrelsen den 18 april 1932 anmält, att
Fridner ej vore fullt lämplig att i fortsättningen handhava det arbete, som
medföljde en dylik ledarplats, blev Fridner genom beslut av domänstyrelsen
den 11 maj 1932 entledigad dels från den 1 juni 1932 från befattningen
som dikningsassistent och dels från den 16 november 1932 från sin anställning
som extra ordinarie tjänsteman i domänverket. Fridner fortsatte
emellertid efter frånträdande av förordnandet såsom dikningsassistent
att tjänstgöra inom domänverket i egenskap av extra jägmästare
å revir eller vid överjägmästarexpedition eller som indelningsassistent,
intill dess han i samband med genomförandet av förutberörda indragningar
nödgades lämna domänverkets tjänst med utgången av år 1933. Han
tillerkändes sedermera av domänstyrelsen jämlikt ovannämnda år 1933
fastställda grunder en förtidspension av 1,940 kronor för år, motsvarande 4/o
av hans vid utträdet ur domänverkets tjänst till 3,960 kronor uppgående

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

lön jämte ett tilläggsbelopp av 180 kronor för 4 tjänstår utöver föreskriven
minimitjänstetid av 12 år. Fridner skulle, därest han kvarstått såsom
extra ordinarie tjänsteman till sitt avsked, hava varit berättigad till

Med biträdande av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hemställer utskottet,

Ryttmästaren i förutvarande Skånska husarregementets reserv N. E.
L. P: son Henning. I en den 25 januari 1935 dagtecknad proposition nr
47 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att den omständigheten, att ryttmästaren i förutvarande
Skånska husarregementets reserv N. E. L. P:son Henning icke i allo fullgjort
den militära tjänstgöring, som enligt förordningen den 15 november
1912 angående arméns reserver av befäl och civilmilitär personal skolat
av honom fullgöras för erhållande av pension såsom officer i reserven,
icke må utgöra hillder för honom att komma i åtnjutande av dylik pension.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Henning är född den 2 mars 1880 och alltså 55 år gammal;
att han den 26 oktober 1917 erhållit tillstånd att från och med den 2 påföljande
november såsom ryttmästare inträda i Skånska husarregementets
reserv efter att förut sedan den 7 december 1900 hava tillhört samma
regemente såsom officer på eller över stat;

att han före inträdet i reserven såsom fast anställd senast under år 1917
deltagit i regementsövning;

att han jämlikt § 4 mom. 3 och 4 i reservbefälsförordningen den 15 november
1912, vilken förordning är å Henning tillämplig, varit skyldig att
senast under år 1920 fullgöra ytterligare en repetitionsövning;
att denna repetitionsövning icke av Henning fullgjorts;
att han genom sin uraktlåtenhet i förevarande avseende icke uppfyllt
de villkor beträffande tjänstgöring, som i 1912 års reservbefälsförordning
föreskrivas för erhållande av reservbefälspension;

en pension av 2,633 kronor

5,520 x 4

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Militära pensionsväsendet

5:o.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 1

samt att arméförvaltningens civila departement på grund härav förklarat
sig icke kunna tillerkänna Henning dylik pension.

Föredragande departementschefen har anfört, att då Hennings uraktlåtenhet
att fullgöra ifrågavarande repetitionsövning icke berodde på någon
försumlighet från hans sida utan på den omständigheten, att vederbörande
militära myndigheter underlåtit att inkalla honom till tjänstgöringen
i fråga, ansåge departementschefen det obilligt, att han till följd därav
skulle gå miste örn den reservbefälspension, som eljest skulle hava tillkommit
honom, i synnerhet som han i övrigt fullgjort militär tjänstgöring
i betydligt större utsträckning än flertalet av de officerare i reserven,
vilka erhölle dylik pension.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

6:o.

Förre högbåtsmannen Karl Heribert Laurentius Johnsson. I en den 1
februari 1935 dagtecknad proposition nr 71 har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förre högbåtsmannen
vid Karlskrona örlogsstation Karl Heribert Laurentius Johnsson
må, räknat från och med den 1 september 1934, åtnjuta pension från
flottans pensionskassa, utan hinder av att han ej uppnått därtill berättigande
levnadsålder.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Johnsson är född den 3 december 1887 och således 47 år gammal;

att han antagits till skeppsgosse den 1 oktober 1904, tillhört sjömanskåren
sedan den 19 september 1905 och förordnats till högbåtsman den 31
oktober 1926;

att han erhållit avsked på grund av obotlig sinnessjukdom den 31
augusti 1934, vid vilken tidpunkt han alltså kunde åberopa en tjänstetid
från 20 års ålder av 26 hela år; samt

att han vid avskedet icke uppnått den för tillträde av pension från flottans
pensionskassa stadgade levnadsåldern av 55 år.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

7:o.

Förre korpralen Carl August Bergman. I motion II: 122 hemställer
herr Holmgren, »att riksdagen ville besluta, att förre korpralen vid Kungl.
Karlskrona kustartilleriregemente Carl August Bergman skall erhålla
pension till det belopp, som skulle hava kommit honom till del, därest han
innehaft 20 tjänsteår».

Av handIingarna i ärendet inhämtas, att Bergman, som är född den 18
april 1881, innehade fast anställning vid Karlskrona kustartilleriregemente
i en följd under tiden den 1 november 1903—den 31 oktober 1921,
vilken sistnämnda dag han erhöll avsked efter uppnående av den för manskaps
kvarstående i tjänst stadgade åldersgräns, att han därefter, likaledes
i en följd, tjänstgjorde såsom förhyrd maskinist vid regementet till
och med den 31 maj 1923, då han uppsades ur tjänst på grund av uppkommen
minskning i antalet vakanser inom maskinist-, underofficers- och underof
ficerskorpralsgraderna, att hans sammanlagda tjänstetid uppgår till
19 år 7 månader från 20 års ålder; att han på grund av ett honom den 12
september 1910 under tjänstutövning övergånget olycksfall från riksförsäkrmgsanstalten
uppbär en årlig livränta å 90 kronor; samt att han enligt
mtyg av vederbörande kommunalnämndsordförande är helt medellös.

I en den 9. mars 1933 dagtecknad skrift anhöll Bergman hos Kungl.
Majit att få sig tillerkänd pension av statsmedel såsom örn han varit i
tjänst under sammanlagt 20 år från 20 års ålder.

I häröver avgivet utlåtande anförde direktionen över flottans pensionskassa
huvudsakligen följande:

Enär Bergman vid avskedet varit anställd såsom förhyrd maskinist,
vöre han ej berättigad till pension genom flottans pensionskassa enligt
reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap den
31 oktober 1879 (nr 63). Då Bergmans anställning såsom förhyrd maskinist
varit betingad av inom maskinist-, underofficers- och underof ficerskorpralsgraderna
förefintliga vakanser syntes Bergmans tjänst kunna
anses fullt likställd med gemenskapens vid kustartilleriet.

Bergmans sammanlagda tjänstetid utgjorde 19 år 7 månader från 20 års
ålder. Då för pensions erhållande enligt förenämnda reglemente erfordrades
en tjänstetid av 20 år från 20 års ålder, felades 5 månader för att
Bergman skulle kunnat genom flottans pensionskassa erhålla pension,
därest han vid avskedet tillhört gemenskapen.

I flera fall hade emellertid riksdagen, efter framställning av Kungl.
Majit, medgivit, att båtsmän, för vilka någon kortare tid felats i fastställd
tjänstetid för pensions erhållande, fått tillerkännas pension som örn de
uppfyllt därför stadgade villkor. På grund av det anförda och då anledningen
till Bergmans uppsägning varit, att antalet vakanser inom underofficers-
och underof ficerskorpralsgraderna minskats, samt då Bergman levde
under bekymmersamma villkor, tillstyrkte direktionen, att framställning
gjordes hos riksdagen därom att Bergman finge tilläggas pension genom
flottans pensionskassa, såsom örn han vid avskedet tillhört kustartilleriets

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

9

gemenskap och tjänat staten 20 år. De pensionsförmåner, vilka i så fall
skulle tillkomma honom, skulle utgöra: pension 500 kronor, pensionstillägg
180 kronor samt pensionsförhöjning 232 kronor, eller tilhopa 912 kronor
för år. Vid bifall till förevarande förslag syntes emellertid den livränta,
Bergman åtnjöte från riksförsäkringsanstalten, höra indragas.

Marinförvaltningen biträdde i avgivet utlåtande i ärendet det av direktionen
sålunda framlagda förslaget.

Statskontoret anförde i avgivet utlåtande den 21 april 1933 följande:

På grund av ungefär samma förhållanden, som i nu förevarande fall
vore för handen, hade riksdagen vid flera tillfällen medgivit, att pension
finge tilldelas vederbörande såsom örn han uppfyllt härför gällande författningsbestämmelser;
senast hade ett dylikt medgivande lämnats av 1932
års riksdag (prop. nr 58, riksd. skr. nr 227, punkt 7). Statskontoret ville
därför tillstyrka utverkande av liknande medgivande även i detta fall.
Statskontoret ifrågasatte, huruvida den Bergman tillerkända livräntan,
såsom direktionen över flottans pensionskassa och marinförvaltningen
föreslagit, kunde vid pensions beviljande indragas; därest det ansåges
olämpligt, att nämnda livränteförmån utginge jämsides med pension av
statsmedel, syntes i stället föreskrift böra meddelas, att pensionsförmånen
skulle vid varje utbetalning minskas med vad av livränteförmånen belöpte
på samma tid.

Riksförsäkringsanstalten har för sin del framhållit, att den Bergman
författningsenligt tillerkända livräntan icke syntes kunna vid pensions
beviljande utan vidare indragas. Vid pensionsförmånens belopp borde
därför hänsyn tagas till livräntan från anstalten. Därest pension av statsmedel
beviljades Bergman, borde denna således enligt anstaltens förmenande
fastställas till ett belopp, som med 90 kronor för år understege det
belopp, vilket Bergman enligt eljest tillämpade grunder ansåges böra erhålla.

Genom beslut den 9 mars 1934 lämnade Kungl. Maj:t den av Bergman
gjorda ansökningen utan bifall.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Bergman med avseende å
tjänstetidens längd icke uppfyller stadgade villkor för erhållande av pension
genom flottans pensionskassa. Samtliga i ärendet hörda myndigheter
hava emellertid tillstyrkt, att pension måtte beviljas i förevarande fall,
och såsom stöd för denna uppfattning åberopat, att riksdagen tidigare
medgivit, att båtsmanspension fått utgå i sådana fall, då viss kortare tid
felats i vederbörandes anställningstid. Då Bergman måst sluta sin anställning
på grund av omständigheter, till vilka han varit utan förvållande,
och vid det förhållandet, att endast 5 månader fattas för honom i för
pensions erhållande författningsenligt stadgad tjänstetid, har utskottet
funnit billighetsskäl tala för att pension beviljas honom. I likhet med
statskontoret och riksförsäkringsanstalten har utskottet funnit riktigt,
att pensionen, som torde böra utgå från och med den 1 juli 1935, vid varje

Utskottet.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

utbetalning minskas med vad av Bergman från riksförsäkringsanstalten
tillerkänd livränteförmån belöper på samma tid.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 122, må medgiva, att förre korpralen vid Karlskrona
kustartilleriregemente Carl August Bergman
må från och med den 1 juli 1935 tilldelas pension, såsom
örn han uppfyllt härför författningsenligt stadgade
villkor, dock med iakttagande av att pensionen
vid varje utbetalning minskas med vad av Bergman
från riksförsäkringsanstalten tillerkänd livränteförmån
belöper på samma tid.

8:o.

Martin Efraim Johansson (förhöjd livränta). I en den 8 februari 1935
dagtecknad proposition nr 81 har Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att fråga örn jämkning
av den Martin Efraim Johansson genom riksförsäkringsanstaltens beslut
den 29 oktober 1913 tillerkända livräntan må upptagas till prövning
utan hinder därav, att framställning örn sådan jämkning icke blivit
gjord inom den tid, som föreskrives i 14 § av förordningen den 18 juni
1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson innehaft fast anställning
vid förutvarande Västmanlands regemente under tiden den 30
oktober 1909—den 3 september 1912; att han därunder ådragit sig lungsjukdom;
att riksförsäkringsanstalten genom beslut den 29 oktober 1912,
jämlikt förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tillerkänt Johansson
livränta att utgå från och med den 7 oktober 1912 tillsvidare till och med
den 30 september 1913 med 112 kronor 50 öre för år, motsvarande en nedsättning
i Johanssons arbetsförmåga med 25 procent; att anstalten genom
slutligt beslut den 29 oktober 1913 bestämt, att förenämnda livränta skulle
utgå under Johanssons återstående livstid; samt att livräntan på grund
av särskilda kungörelser angående förhöjning av ersättning beträffande
skador, som uppkommit före den 1 januari 1921, höjts för tiden den 1 januari
1918—den 30 juni 1923 med 50 procent och för tiden därefter med
100 procent.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att, enligt
av anstalten verkställd utredning rörande Johanssons arbetsförmåga och

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

11

hälsotillstånd de senast förflutna åren, Johansson åtminstone från och
med den 25 november 1931 och tillsvidare måste anses fullständigt arbetsoförmögen.
Då emellertid jämlikt bestämmelserna i 14 § av förordningen
den 18 juni 1909 fråga örn jämkning i ersättning i de fall, där denna
blivit genom slutligt beslut bestämd, skulle väckas inom två år från beslutets
dag, kunde anstalten i förevarande fall icke till prövning upptaga
frågau örn jämkning i ersättningen. Därest riksförsäkringsanstalten
utan hinder av berörda stadgande kunnat upptaga ersättningsfrågan
till prövning, skulle Johansson för tiden från och med den 25 november
1931 och tillsvidare hava tillerkänts en årlig livränta å 450 kronor jämte
100 procent förhöjning därå, motsvarande förlust av arbetsförmågan.

Under erinran att riksdagen tidigare meddelat dispens från de i 1909
års militärersättningsförordning stadgade preskriptionsbestämmelserna,
i vad de avse fråga örn jämkning i tillerkänd ersättning, får utskottet
hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må
vinna riksdagens bifall.

9:o.

Erik Gotthard Bryngelsson. 1 likalydande motioner 1:96 och II: 219,
väckta den förstnämnda av herr Nilsson, Theodor, jämte tre av första
kammarens övriga ledamöter, samt den sistnämnda av herr Hansson i
Hönö jämte fem av andra kammarens övriga ledamöter, har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att till fiskaren Erik Gotthard Bryngelsson,
Fotö, Öckerö, genom riksförsäkringsanstaltens skadeståndsbyrå antingen
årligen utbetala den ersättning, som, jämlikt kungl, förordningen den 18
juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
med den ändrade lydelse nämnda förordning erhållit genom
kungl, kungörelsen den 4 juni 1920, skulle kommit honom till del, örn
han inom laga föreskriven tid därom gjort framställning, eller en summa,
som kapitaliserad kan anses skäligt motsvara nämnda årliga ersättning,
eller det mindre belopp utskottet kan finna skäligt.»

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Bryngelsson, som är
född den 1 juni 1906, fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid Göta artilleriregemente
under tiden 19 april—8 oktober 1927, att han den 23 april
sistnämnda år genom fall under ridning ådrog sig en hjärnskakning; att
han i anledning härav vårdades å regementets sjukhus under tiderna
23—27 april samt 9—13 maj 1927, att han därefter utförde handräckningstjänst
intill utryckningsdagen den 8 oktober 1927; att han under
tiden 8 september—7 oktober 1928 fullgjorde repetitionsövning; samt att

Utt kottei.

VUkottet.

12 Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

han alltsedan dess haft avsevärt men av ifrågavarande skada och vissa
tider varit till arbete helt oförmögen.

Hos riksförsäkringsanstalten anhöll Bryngelsson den 28 mars 1934 örn
ersättning i anledning av ifrågavarande olycksfall.

Genom beslut den 3 juli 1934 förklarade riksförsäkringsanstalten, att
anstalten funnit sig icke kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning,
enär framställning örn ersättning icke gjorts inom den i 1909 års militärersättningsförordning
föreskrivna tid av tre år från det tjänstgöringen
upphörde eller från den senare tidpunkt, då skadan yppades.

Över de nu till behandling föreliggande motionerna har utskottet i vederbörlig
ordning inhämtat utlåtande av riksförsäkringsanstalten, som
därvid meddelat, att anstalten funnit Bryngelssons skada hava ådragits
under sådana förhållanden, att anstalten, därest framställning örn ersättning
gjorts inom därför föreskriven tid, skulle hava tillerkänt honom ersättning
jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.

Under erinran, att riksdagen tidigare i åtskilliga liknande fall meddelat
dispens från de i 1909 års militärersättningsförordning stadgade preskriptionsbestämmelserna,
får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
I: 96 och II: 219, må medgiva, att till Erik Gotthard
Bryngelsson må — utan hinder därav att framställning
örn ersättning icke blivit gjord inom den tid, som
föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn
ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under
militärtjänstgöring — från och med den 1 januari 1935
från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna
för nämnda förordning kan anses berättigad.

Anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m.

I. Utrikesdepartementet.

10 :o.

Skrivbiträdet Carolina (Carry) Gustava Trägårdh. I en den 8 mars
1935 dagtecknad proposition nr 207 har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva, att skriv -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

13

biträdet vid svenska beskickningen i Köpenhamn Carolina (Carry) Gustava
Trägårdh må från och med månaden näst efter den, varunder hon avgår
från sin anställning vid beskickningen, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 1,392 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Trägårdh är född den 9 maj 1867 och således nära 68 år gammal;

att hon sedan den 6 december 1906 eller under mer än 28 år tjänstgjort
såsom skrivbiträde vid förutvarande svenska konsulatet i Köpenhamn samt
vid svenska beskickningen därstädes;

att hon begärt entledigande från sin nämnda anställning från och med
den 1 juli 1935;]

att hennes avlöning under de senaste fem budgetåren utgjort i medeltal
omkring 3,800 kronor för år, därå några tilläggsförmåner icke utgått;

samt att Trägårdh är svensk medborgare.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

II. Försvarsdepartementet,
liro.

Rullföringsbefälhavaren, kaptenen i Värmlands regementes reserv
Gustaf Wenzel Falk. I en den 22 februari 1935 dagtecknad proposition
nr 118 har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att kaptenen i Värmlands regementes reserv Gustaf
Wenzel Falk må från och med månaden näst efter den, varunder hans
förordnande såsom rullföringsbefälhavare upphör, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 432 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Falk, som är född den 19 oktober 1870 och den 5 mars 1888 antagits
till volontär vid Värmlands regemente, den 7 november 1890 utnämnts
till underlöjtnant vid regementet;

att han sedermera befordrats till löjtnant och kapten av första klassen
vid regementet samt den 25 juni 1909 erhållit avsked från sin beställning
såsom kapten vid regementet;

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

att lian den 29 januari 1915 erhållit tillstånd att inträda såsom kapten
i regementets reserv;

att han den 1 juni 1916 förordnats till rullföringsbefälhavare vid Arvika
rullföringsområde nr 48, vilken befattning han efter sistnämnda dag
i oavbruten följd uppehållit;

att sagda förordnande upphör från och med den 1 oktober 1935;

att han i egenskap av rullföringsbefälhavare åtnjuter ett arvode av
3,180 kronor för år jämte dyrtidstillägg;

samt att han uppbär pension i egenskap av reservofficer, vilken pension
för närvarande utgår med 576 kronor för år jämte dyrtidstillägg.

Vidare inhämtas av för utskottet tillgängliga handlingar, att Falk efter
år 1909 erhållet avsked från sin beställning på stat tjänstgjorde i argentinsk
statstjänst vid järnvägs- och kanalbyggnadsarbeten samt att han vid världskrigets
utbrott lämnade nämnda anställning och återvände frivilligt till
Sverige för att ställa sig till de militära myndigheternas förfogande.

Arméförvaltningens civila departement har i utlåtande i ärendet anfört
bland annat följande.

Befattningarna såsom rullföringsbefälhavare och rullföringsbiträden
vore huvudsakligen avsedda för militärer, som avgått från aktiv stat
med pension och fyllnadspension. Innehades sådana befattningar av dylik
personal, syntes tjänstgöring i nämnda befattningar, med vilka vore
förenade allenast arvoden och i vissa fall arvodestillägg, icke böra medföra
särskild pension.

I sådana fall, där rullföringsbiträdesbefattningar innehafts av underofficerare,
vilka icke kommit i åtnjutande av pension och fyllnadspension,
hade emellertid särskild pension för tjänstgöring i befattningarna i fråga
ansetts höra utgå. Så till exempel hade 1924 års riksdag medgivit, att
rullföringsbiträdet J. P. Borg finge komma i åtnjutande av en årlig pension.
Borgs anställningstid i statens tjänst hade uppgått till omkring 37
år. Vidare hade 1933 års riksdag medgivit, att rullföringsbiträdet G. G.
Svensson finge uppbära en årlig pension av 996 kronor. Svensson hade
en anställningstid i statens tjänst av omkring 43 år.

Vad anginge Falk hade denne icke avgått från aktiv stat med pension
och fyllnadspension. Vid sin avgång från befattningen såsom rullföringsbefälhavare
den 1 oktober 1935 bomme han att kunna räkna 19
tjänstår i nämnda befattning och en anställningstid i statens tjänst vid
nämnda tidpunkt av omkring 40 år. Det syntes departementet i anledning
härav och i anslutning till vad ovan anförts, som Falk borde tillerkännas
någon pension i hans egenskap av rullföringsbefälhavare.

Vidkommande beloppet av pension åt Falk, syntes detsamma, enär
Falks arvode såsom rullföringsbefälhavare utgjorde 3,180 kronor för år,
men ovannämnde Svenssons arvode såsom Tullföringsbiträde uppgått till
allenast 2,730 kronor för år, höra beräknas till något högre belopp än 996
kronor, förslagsvis 1,200 kronor. I egenskap av officer i reserven åtnjöte
Falk pension, som från och med månaden näst efter den, då Falk upphört
att åtnjuta arvode som rullföringsbefälhavare, komme att uppgå till
768 kronor för år. Med sistnämnda belopp syntes det angivna pensions -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

15

beloppet å 1,200 kronor böra minskas. I enlighet härmed skulle Falk tillkommande
pension komma att uppgå till (1,200 — 768 =) 432 kronor.

Statskontoret har anfört, att enär de i detta ärende föreliggande omständigheterna
syntes äga stor likhet med dem, som framkommit i de av
arméförvaltningens civila departement åberopade precedensfallen, ansåge
sig statskontoret icke böra motsätta sig, att åt Falk utverkades pension
med det av departementet angivna beloppet.

Utskottet får framhålla, att befattningarna vid försvarsväsendets rullföring
äro avsedda för pensionerade militärer samt att tjänstgöring vid
denna rullföring ansetts icke böra föranleda till beviljande av särskild
pension. I vissa undantagsfall har dock en avvikelse från denna regel ägt
rum. Till stöd för förevarande förslag örn pension åt Falk har åberopats,
att riksdagen på förslag av Kungl. Majit, exempelvis åren 1924 och
1933, beviljat pension åt två rullföringsbiträden. Med hänsyn härtill
och då Falk vid sin avgång från befattningen såsom rullföringsbefälhavare
kommer att kunna räkna en anställningstid i statens tjänst av
omkring 40 år, därav 19 år såsom rullföringsbefälhavare, har utskottet
icke velat motsätta sig att pension beviljas honom med av Kungl. Majit
föreslaget belopp, 432 kronor.

Utskottet hemställer förty,

att Kungl. Majits ifrågavarande proposition må av
riksdagen bifallas.

12 io.

Rullföringsbiträdet Karl Johan Bergman. I en den 8 mars 1935 dagtecknad
proposition nr 207 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, i punkten 2 föreslagit riksdagen medgiva, att rullföringsbiträdet,
fanjunkaren i trängens reserv Karl Johan Bergman må från
och med månaden näst efter den, varunder han frånträder sin befattning,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 996 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Bergman är född den 21 september 1870 och således 64 år gammal;

att han varit fast anställd såsom manskap vid Göta trängkår under tiden
1 november 1891—31 oktober 1897;

att han förordnats till sergeant i trängens reserv 1902 och till fanjunkare
i samma reserv 1930;

att han sedan den 5 oktober 1902 på grund av särskilda vart femte år
förnyade förordnanden i oavbruten följd tjänstgjort såsom Tullföringsbiträde
vid Skara rullföringsområde nr 33;

Utskottet.

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

att han beräknas komma att lämna sistnämnda befattning med utgången
av september 1935, då ban således innehaft befattningen under omkring
33 år;

samt att Bergmans arvode såsom Tullföringsbiträde utgör 2,130 kronor
för år jämte 600 kronor personligt arvodestillägg ävensom dyrtidstillägg.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förevarande förslag, får hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

13 :o.

Förre skomakeriförmannen Sten Ture Andersson. I punkten 3 av förevarande
proposition bar Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att
förre skomakeriförmannen vid Göta trängkårs intendenturverkstäder
Sten Ture Andersson må, räknat från och med den 1 juli 1934, under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 1,200 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Andersson är född den 21 december 1875 och alltså 59 år gammal;

att han varit anställd vid Göta trängkårs skomakeriverkstad under något
mer än 30 år, nämligen under tiden 1 april 1904—30 juni 1934, därav såsom
förman från och med den 15 juni 1911;

att han enligt ett för honom den 16 mars 1934 utfärdat läkarintyg lider
av organiskt hjärtfel, på grund varav han vid tiden för intygets utfärdande
vore och sannolikt även för framtiden komme att förbli oförmögen till allt
arbete;

samt att hans avlöning under åren 1929—1933 utgjort i medeltal omkring
3,500 kronor för år, inberäknat dyrtidstillägg.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

14 :o.

Förre skrädderiförmannen Viktor Hagström. Under punkten 4 av förevarande
proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att
förre förmannen vid Bodens artilleriregementes skrädderiverkstad Viktor
Hagström må, räknat från och med den 1 januari 1935, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 1,152 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

17

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Hagström är född den 25 december 1868 och således 66 år gammal;

att han varit anställd såsom skrädderiarbetare vid Norrlands artilleriregemente
under tiden 1 augusti 1894—28 april 1895 samt såsom förman vid
Bodens artilleriregementes skrädderi verkstad under tiden 1 oktober 1907—
31 december 1934;

att han således kan åberopa en anställningstid i statens tjänst av 27 år
11 månader 28 dagar;

samt att hans avlöning under åren 1928—1933 utgjort i medeltal omkring
4,070 kronor för år, dyrtidstillägg oberäknat.

Utskottet får hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
av riksdagen bifallas.

15: o.

Förre marketenterivaktmästaren Erik Peter Hultman. Kungl. Majit
föreslår i punkten 5 av samma proposition riksdagen medgiva, att förre
vaktmästaren vid Västernorrlands regementes marketenteri Erik Peter
Hultman må, räknat från och med den 1 januari 1935, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 744 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Hultman är född den 9 juni 1872 och således närmare 63 år gammal;

att han under tiden 25 september 1914—31 december 1934 eller under
något mer än 20 år 3 månader varit anställd såsom vaktmästare vid Västernorrlands
regementes marketenteri;

samt att hans avlöning under åren 1929—1933 utgått med 1,764 kronor
för år, utan rätt till dyrtidstillägg, varjämte han åtnjutit förmån av fri kost.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

föro.

Förre djurskötaren Frits Herman Johansson. 1 punkten 6 har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen medgiva, att förre djurskötaren vid Västernorrlands
regemente Frits Herman Johansson må, räknat från och med
den 1 januari 1935, under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 444 kronor.
lii hani) till riksdagens protokoll 19.15. S samt. Nr 45. 2

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Johansson är född den 23 maj 1867 och således 67 år gammal;

att han varit anställd vid Västernorrlands regemente såsom djurskötare
vid den av enskilda lägerkassan vid regementet bedrivna svingårdsrörelsen
under en tid av 12 år 11 månader 17 dagar, nämligen från och med den
15 januari 1922 till och med den 31 december 1934, då svingårdsrörelsen
nedlagts;

samt att Johansson under åren 1929—1933 åtnjutit en avlöning av i
medeltal 2,000 kronor för år.

Med biträdande av vad Kungl. Maj:t föreslagit hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

17 :o.

Förre arbetaren Carl Gustaf Lindqvist. Kungl. Majit har i punkten 7
av förevarande proposition föreslagit riksdagen medgiva, att förre arbetaren
vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg Carl Gustaf Lindqvist må,
räknat från och med den 1 januari 1935, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 540 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lindqvist är född den 21 november 1871 och sålunda 63 år gammal;

att han under tiden maj 1889—november 1934 [arbetat, huvudsakligen såsom
murare och stenarbetare, vid fästningsbyggnaden i Karlsborg, ammunitionsfabriken
i Karlsborg, statens vattenfallsverk, Göta ingenjörkår och
fastighetsförvaltningen i Karlsborg under tillhopa 17 år 3 månader

att han entledigats från sin statsanställning från och med den 1
januari 1935;

samt att hans senaste avlöning utgått i form av timpenning och sammanlagt
för månad uppgått till omkring 200 kronor.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande
framställning.

18 :o.

Förra städerskan Emilia Charlotta Danielsson, född Blomqvist. Under
punkten 8 föreslår Kungl. Majit riksdagen medgiva, att förra städerskan
vid Stockholms örlogsstations kansli Emilia Charlotta Danielsson, född

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

19

Blomqvist, må, räknat från och med den 1 april 1934, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 504 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Emilia Charlotta Danielsson är född den 25 maj 1860 och således
74 år gammal;

att hon är änka efter daglönaren vid Stockholms örlogsvarv N. G. Danielsson,
vilken avled vid 49 års ålder den 23 mars 1911;

att hon under tiden 1 november 1911—31 mars 1934 eller alltså under
mer än 22 år varit städerska vid Stockholms örlogsstations kansli;

att städningsarbetet tagit i anspråk omkring 5 timmar örn dagen;

samt att hon åtnjutit ersättning för städningsarbetet med omkring
1,600 kronor för år, varå dyrtidstillägg ej utgått.

Utskottet får hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

19 :o.

Förra sömmerskan Anna Margareta Hansson, född Strindlund. I punkten
9 av ifrågavarande proposition har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
medgiva, att förra sömmerskan vid Västernorrlands regementes intendenturverkstäder
Anna Margareta Hansson, född Strindlund, må, räknat
från och med den 1 oktober 1934, under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 564 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Hansson är född den 30 maj 1860 och sålunda uppnått en levnadsålder
av 74 år;

att hon varit anställd såsom sömmerska vid Västernorrlands regementes
intendenturverkstäder samt vid Upplands regementes skrädderi verkstad
under sammanlagt omkring 15 år 9 månader;

att hon under de senaste fem åren av sin anställning vid Västernorrlands
regemente uppburit en avlöning av i medeltal omkring 1,200 kronor
för år;

samt att hon är medellös.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

20 :o.

Förra städerskan Ebba Sofia Lovisa Lundin. I punkten 10 av förevarande
proposition har Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att
förra städerskan vid ridskolan å Strömsholm Ebba Sofia Lovisa Lundin
må, räknat från och med den 1 januari 1934, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lundin är född den 27 maj 1872 och alltså 62 år gammal;

att hon från och med år 1904 till och med juli månad 1933 — med avbrott
för tiden 1 september 1928—31 mars 1930 — eller under 28 år själv
eller med hjälp av annan kvinnlig personal utfört städnings- och skurningsarbete
i vissa för ridskolan upplåtna lokaler i Strömsholms slott;

att Lundin intill den 1 september 1927 huvudsakligen avlönats av till
ridskolan beordrade lärare och elever (officersklubbens medel), under det
att ersättningen åt Lundin efter nämnda tidpunkt uteslutande utgått av
statsmedel;

att ersättningen under åren 1921—1926 utgjort i medeltal omkring 1,690
kronor, varav omkring 400 kronor utgått av statsmedel och omkring 1,290
kronor av officersklubbens medel;

att ersättningen från och med september 1927 i regel utgått med 2 kronor
för dag (vid hela dagsverken 4 kronor) eller till i medeltal 750 kronor
för år;

att Lundin under hela sin anställningstid vid ridskolan utfört i huvudsak
samma arbete som det, vilket åvilat henne under den tid, då ersättningen
helt gäldats av statsmedel;

att nämnda arbete, vilket utgjort Lundins nära nog enda förvärvsarbete,
till omfattningen växlat ganska avsevärt under olika år — bland
annat beroende på växlingen i antalet elever vid ridskolan — och särskilt
under senare år betydligt minskats;

samt att Lundins arbetsförmåga enligt företett läkarintyg numera är
på grund av sjukdom nedsatt till en tredjedel eller mindre av den för
fullt arbetsför person normala arbetsförmågan.

Utskottet, som icke velat motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 21

21: o.

Kassörskan Hildur Katarina Rosvall. Uti punkten 11 hav Kungl. Ma;j:t
föreslagit riksdagen medgiva, att kassörskan vid arméns centrala beklädnadsverkstad
Hildur Katarina Rosvall må från och med månaden näst
efter den, varunder hon lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 1,200 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Rosvall är född den 18 september 1872 och sålunda 62 år gammal

att hon år 1915 under en tid av 10—11 månader varit anställd vid den
s. k. tobaksbyrån i Stockholm, vilken fullgjort vissa uppgifter i samband
med den enskilda tobaksindustriens avveckling, och därvid uppburit
avlöning av statsmedel;

att hon under åren 1916—1918 haft anställning såsom kassörska vid
Drottningens centralkommitté, vars verksamhet och personal sedermera övertagits
av arméns centrala beklädnadsverkstad;

att hon därefter alltsedan den 1 januari 1919 tjänstgjort såsom kassörska
vid arméns centrala beklädnadsverkstad;

att hon beräknas komma att lämna sistnämnda anställning den 30 juni
1935;

samt att hon för närvarande åtnjuter en avlöning av 375 kronor i månaden
eller 4,500 kronor för år.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj :ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

22 :o.

Förra portvakten och städerskan Augusta Amalia Svensson. I punkten
12 av förevarande proposition nr 207 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
medgiva, att förra portvakten och städerskan hos marinstaben
Augusta Amalia Svensson må, räknat från och med den 1 oktober 1934,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 540 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Svensson är född den 13 september 1864 och således 70 år gammal;

att hon varit anställd hos patent- och registreringsverket såsom portvakt
i ämbetsverkets lokaler i statsverkets fastighet nr 7 vid BirgerJarlsgatan
i Stockholm under tiden från och med den 22 november 1906
till sommaren 1921, då ämbetsverket avflyttat från fastigheten;

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

att hon under tiden därefter intill utgången av september 1934 innehaft
anställning såsom portvakt och städerska hos marinstaben, som
jämte vissa andra myndigheter, tillhörande sjöförsvaret, haft sina lokaler
förlagda till förenämnda fastighet efter patent- och registreringsverkets
avflyttning från densamma;

att Svensson således utfört arbete för statens räkning under en tid av
nära 28 år;

att hon på grund av omförmälda arbete åtnjutit fri bostad örn ett rum
med kokvrå jämte bränsle och lyse samt kontant ersättning, som under
den tid, hon varit anställd i patent- och registreringsverkets tjänst, utgått
i form av gratifikationer till belopp av högst 550 kronor för år samt
under tiden för anställningen hos marinstaben utgjort omkring 1,240 kronor
för år, varav 540 kronor arvode för portvaktsbestyret och omkring
700 kronor behållen inkomst av städningsarbetet;
att hon icke uppburit dyrtidstillägg å nämnda ersättningsbelopp;
samt att hon vid sidan av nyss angivna arbete, enligt uppgörelse i
andra hand, dels under tiden för anställningen hos patent- och registreringsverket
biträtt vid städning och rengöring av ämbetslokalerna, för
vilket arbete hon enligt uppgift senast åtnjutit ersättning med omkring
720 kronor för år, dels ock under tiden därefter biträtt vid eldning av
fastighetens värmeledning, varför hon haft en inkomst av i genomsnitt
340 kronor för år.

Utskottet får hemställa,

att Kungl. Majrts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

23:o.

Musiksergeanten i reserven Carl Axel Erik Cederblad. I motion 1:164
har herr Svensson, Martin, hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att
musiksergeanten C. A. E. Cederblad från och med den 1 januari 1935 erhåller
ett årligt understöd av 600 kronor från allmänna indragningsstaten».

Av tillgängliga handlingar framgår,

att Cederblad är född den 27 mars 1884 och alltså 51 år gammal;
att han antagits till musikelev vid Göta trängbataljon den 1 mars 1900;
att han, som därjämte varit fast anställd vid Göta ingenjörkår och förutvarande
Livgardet till häst, erhållit avsked ur krigstjänst för framtida
väl den 4 mars 1916 efter en sammanlagd tjänstetid av 16 år 3 dagar,
därav 11 år 11 månader 7 dagar från 20 års ålder;

att han — efter att i omkring fem års tid hava innehaft enskild civil
anställning -— den 25 november 1921 åter blivit stamanställd vid Liv -

23

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

gardet till häst, vilken anställning han till följd av 1925 års omorganisation
av försvarsväsendet nödgats lämna den 31 december 1927 efter en
tjänstetid av 6 år 1 månad 6 dagar;

att han efter avskedet antagits till musiksergeant i Livregementets till
häst reserv;

samt att han är medellös och enligt egen uppgift för närvarande är
anställd vid av statens arbetslöshetskommission anordnat vägbyggnadsarbete.

Hos Kungl. Majit har Cederblad gjort särskilda framställningar örn pension,
senast den 5 december 1932. Genom beslut den 17 mars 1933 fann
Kungl, Maj:t Cederblads ifrågavarande ansökning icke föranleda någon
Kungl. Majits åtgärd.

I anledning av en vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 218) har Cederblads
pensionsfråga även varit föremål för riksdagens prövning. I motionen
hemställdes, att Cederblad måtte tilldelas understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa, ehuru han icke uppfyllde för dylikt understöds erhållande
föreskrivna villkor.

Beträffande den i ärendet då förebragta utredningen får utskottet — i
den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande — hänvisa till
1933 års bankoutskotts utlåtande nr 34 punkten 50.

För egen del anförde bankoutskottet i nämnda utlåtande, att av utredningen
framginge, att Cederblad kunde åberopa en relativt lång tjänstetid
såsom fast anställd vid olika truppförband samt att ömmande omständigheter
onekligen i detta fall förelåge. Detta oaktat hade utskottet, med
hänsyn till svårigheten att överblicka konsekvenserna av ett beslut örn
understöd åt Cederblad samt under beaktande av att förevarande pensionsfråga
nyligen varit underställd Kungl. Majits prövning utan att föranleda
någon Kungl. Majits åtgärd, ansett sig icke kunna tillstyrka bifall
till den ifrågavarande motionen. Utskottet hade ej heller funnit sig
böra i anledning av motionen föreslå pension åt Cederblad från allmänna
indragningsstaten, varom statskontoret i avgivet utlåtande i ärendet hemställt.
På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionen lii 218
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid ifrågavarande punkt i utskottets utlåtande var fogad en reservation,
vari yrkades, att riksdagen i anledning av den väckta motionen
måtte medgiva, att Cederblad finge från och med den 1 januari 1933 under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett
årligt understöd av 420 kronor.

Första kammaren biföll vad utskottet hemställt, varemot andra kammaren
biföll den vid punkten fogade reservationen.

I anledning härav blev frågan föremål för gemensam omröstning, varvid
riksdagen beslöt i enlighet med första kammarens mening.

Till stöd för det i den nu föreliggande motionen gjorda yrkandet har
bland annat anförts, att de omständigheter som 1933 angåvos som sär -

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

VUhoUei.

VUhoUei.

skilt ömmande vore det i ännu högre grad nu, enär Cederblad till följd
av förlust av tänderna ej kunde traktera blåsinstrument och således ej i
enskild tjänst förskaffa sig någon inkomst såsom musiker. Vidare hade
han under senaste år ej förmått fullgöra sin försörjningsplikt mot sin
12-åriga dotter.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ställde sig bankoutskottet
år 1933 avvisande till den då väckta frågan örn pension eller understöd
åt Cederblad. Då emellertid i förevarande fall särskilt ömmande och,
som det vill synas, tämligen säregna förhållanden föreligga, har utskottet
numera ansett sig böra ifrågasätta, huruvida ej åt Cederblad skäligen
borde beviljas någon pension av statsmedel. Vid det förhållandet att Cederblad
kan räkna en tjänstetid av omkring 22 år, därav något över 18
år från 20 års ålder, lärer enligt utskottets mening beviljandet av ett
mindre årligt pensionsbelopp näppeligen kunna medföra några mera vittgående
ekonomiska konsekvenser. Utskottet förordar, att pensionen bestämmes
till 420 kronor för år eller samma belopp, som ifrågasattes vid
ärendets föregående behandling hos riksdagen. Pensionen synes böra
utgå från och med den 1 januari 1935.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:164, må medgiva, att musiksergeanten i Livregementets
till häst reserv Carl Axel Erik Cederblad må,
räknat från och med den 1 januari 1935, under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av
420 kronor.

24:o.

Packmästare!! vid arméns intendenturförråds i Stockholm förrådsavdelning
Carl Fridolf Braun. I motion I: 251 har herr Västberg hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja Carl Fridolf Braun en pension av 1,644 kronor
pr år plus löpande dyrtidstillägg».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Braun är född den 18 november 1864 och alltså 70 år gammal;

att han, efter en tjänstetid vid arméns intendenturförråd i Stockholm
av 48 år 10 månader, avgick från sin tjänst den 1 april 1934;

att hans avlöning, dyrtidstillägg inberäknat, under de senare åren av
hans anställning uppgick till i medeltal omkring 4,000 kronor örn året;

samt att han enligt beslut av 1933 års riksdag tilldelats en pension av
1,356 kronor för år.

I den föreliggande motionen har föreslagits, att Brauns pension skulle
höjas från 1,356 kronor till 1,644 kronor för år. Såsom stöd för detta yr -

Bankoutskottets utlåtande Nr 4b.

25

kumle har motionären framhållit, att enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare den 30 juni 1934, vilket trätt i kraft den 1 januari 1935, pensionsunderlaget
för yrkesutbildad arbetare utgör 1,644 kronor, varför motionären
funnit det hårt, att Braun, som måst avgå några månader,
innan detta beslut trätt i kraft, icke skulle komma i åtnjutande av
denna högre pension. Utskottet får till en början framhålla, att enligt
den utredning, som förelåg vid prövningen vid 1933 års riksdag av
Brauns pensionsfråga, Braun icke var att betrakta såsom yrkesutbildad
arbetare. För icke yrkesutbildad arbetare utgör pensionsunderlaget enligt
arbetarpensionsreglementet 1,476 kronor eller allenast 120 kronor mer
än det pensionsbelopp, som kommit Braun till del.

Vad själva sakfrågan beträffar torde det enligt utskottets mening icke
kunna ifrågakomma att medgiva retroaktiv tillämpning av tjänstepensionsreglementet
för arbetare å personal, som avgått med pension före
ingången av år 1935. Utskottet får alltså avstyrka bifall till den ifrågavarande
motionen.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion 1:251 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

25:o.

Förre fortifikationsarbetsförmannen Johan Axel Johansson. I motion
11:213 har herr Brädefors jämte fem av andra kammarens övriga ledamöter
hemställt, »att riksdagen måtte bevilja förre fortifikationsförmannen
Johan Axel Johansson pension till skäligt belopp».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Johansson är född den 16 februari 1873 och alltså 62 år gammal;

att han under olika perioder åren 1902—1920 tillhopa 15 år 8 månader
26 dagar haft anställning vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena i
Boden;

att han under vissa icke närmare angivna tider åren 1892—1901 och
1921—1925 haft arbete vid järnvägsbyggnader för statens räkning, därvid
han emellertid, av handlingarna att döma, varit anställd hos enskild
entreprenör;

samt att hans arbetsförmåga på grund av vissa sjukdomar är avsevärt
nedsatt.

Frågan örn pension åt Johansson har i anledning av viickta motioner
varit föremål för prövning av såväl 1933 års som 1934 års riksdag.

I sitt vid 1933 års riksdag i ämnet avgivna utlåtande (nr 34, punkten
49) anförde bankoutskottet:

Enligt de för statens ordinarie befattningshavare inom olika förvaltningsområden
gällande pensionsbestämmelserna krävdes för erhållande

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

av statspension, att befattningshavaren varit i statens tjänst intill uppnådd
pensionsålder, där han ej på grund av sjukdom nödgats avgå dessförinnan.
I överensstämmelse med denna för statens tjänstemannapensionering
grundläggande princip hade ej heller pension plägat beviljas
icke-ordinarie anställningshavare, som ej kvarstått i tjänst till en ålder,
som kunnat anses motsvara normal pensionsålder, eller, örn han avgått
dessförinnan, varit på grund av sjukdom förhindrad att vidare sköta sitt
arbete. Att Johansson, som, enligt vad handlingarna i ärendet utvisade,
redan år 1920 vid 47 års ålder slutat sitt arbete i statens tjänst, skulle
tillerkännas pension kunde utskottet ej tillstyrka.

Biksdagen biföll, vad utskottet hemställt.

Bankoutskottet vid 1934 års riksdag framhöll i anledning av den vid
denna riksdag väckta motionen örn pension åt Johansson (utlåtande nr
42, punkten 23), att i ärendet icke tillkommit annan omständighet, sedan
pensionsfrågan senast behandlades av riksdagen, än att Johansson under
vissa icke närmare angivna tider åren 1921—1925 haft arbete vid järnvägsbyggnader
för statens räkning och därvid varit anställd hos enskild
entreprenör. På grund härav fann utskottet sig i likhet med i ärendet
hörda myndigheter icke kunna tillstyrka bifall till motionen.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionen icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Då i den nu föreliggande motionen icke förebragts några nya omständigheter
av betydelse för frågans bedömande, saknar utskottet anledning
att frångå den ståndpunkt, utskottet år 1933 och år 1934 intagit i ärendet.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 213 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

26:o.

Förre fortifikationsarbetsförmannen Leo Vilhelm Sundström. I motion
II: 161 hemställer herr Meyerhöffer, »att riksdagen ville för sin del besluta,
att förre fortifikationsarbetaren i Boden Leo Vilhelm Sundström måtte
tillerkännas en årlig pension av kronor 792:—».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Sundström är född den 15 maj 1873 och alltså 61 år gammal;

samt att han under olika perioder åren 1900—1922 haft anställning vid
fästnings- och kasernbyggnadsarbetena i Boden, under tiden den 1 augusti
1907—den 25 juli 1921 såsom förman.

I en till Kungl. Majit ställd, den 12 januari 1934 dagtecknad skrift anhöll
Sundström örn pension.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 2/

Arméförvaltningens civila departement anförde i häröver avgivet utlåtande,
bland annat, att enär Sundström för omkring tolv år sedan vid
endast 49 års ålder slutat sitt arbete i statens tjänst, finge departementet
under åberopande av bankoutskottets utlåtande i liknande ärende (uti.
34 punkt 49 år 1933) hemställa, att ansökningen icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Statskontoret anslöt sig till civila departementets hemställan.

Genom beslut den 9 mars 1934 fann Kungl. May.t ansökningen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av utredningen i ärendet framgår, att Sundström slutat sin anställning
i statens tjänst redan år 1922 vid en levnadsålder av 49 ar. Då Sundström
alltså ej kvarstått i tjänst till en ålder, som kan anses motsvara normal
pensionsålder, får utskottet — under åberopande jämväl av den ståndpunkt,
utskottet förut i liknande fall intagit — avstyrka bifall till den
ifrågavarande motionen.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 161 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

27:o.

Förre daglönaren Folke Alfred Leonard Danielsson. I motion II: 121
har herr Holmgren hemställt, »att riksdagen ville besluta, att f. d. timlönaren
vid flottans varv i Karlskrona Folke Alfred Leonard Danielsson
skall erhålla sådan förhöjning av nu utgående pension, att densamma
uppgår till 980 kronor örn året».

Av tillgängliga handlingar inhämtas,

att Danielsson är född den 20 juli 1883 och alltså 51 år gammal;

att han under tiden den 23 juli 1900—den 17 november 1905 samt från
och med den 20 november 1905 till och med den 31 augusti 1931 innehaft
anställning såsom daglönare vid Karlskrona örlogsvarv;

att han — som på grund av försvagat hälsotillstånd (höggradig neuros)
var för framtiden oduglig till arbete i varvets tjänst och väl beträffande
tjänstetid uppfyllde gällande bestämmelser för pensionering av daglönare
m. fl., men icke uppnått stadgad levnadsålder för erhållande av
pension — på framställning av Kungl. Majit i proposition nr 179 år 1931
av riksdagen förklarades berättigad att vid avgång från tjänsten komma
i åtnjutande av pension utan hinder av att han ej uppnått därtill berättigande
levnadsålder; samt

att de sammanlagda pensionsförmånerna för Danielsson utgöra 876 kronor
för år, varå utgår författningsenligt dyrtidstillägg.

Utskottet.

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

Hos Kungl. Majit har Danielsson i en den 12 mars 1933 dagtecknad
skrift anhållit om framläggande för riksdagen av förslag örn förhöjd
pension åt Danielsson, så att densamma komme att utgå i enlighet med
de grunder, som vore angivna i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10)
angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila
löntagare vid armén och marinen. Pensionen skulle vid bifall härtill
komma att uppgå till 980 kronor för år, exklusive dyrtidstillägg.

Marinförvaltningen har i över ansökningen avgivet utlåtande framhållit,
bland annat, att då Danielsson icke tillhörde den kategori av befattningshavare,
som avsåges i förenämnda kungörelse, kunde ämbetsverket
icke tillstyrka, att hans pensionsförmåner skulle beräknas i enlighet
med i sagda kungörelse angivna grunder. Då i ansökningen icke anförts
någon omständighet, som enligt marinförvaltningens mening kunde anses
utgöra tillräcklig anledning att söka hos riksdagen utverka högre pension
åt Danielsson, hemställde marinförvaltningen, att ifrågavarande ansökning
icke måtte föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Genom beslut den 28 juli 1933 fann Kungl. Maj:t förevarande ansökning
icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen år 1931 på förslag
av Kungl. Majit beviljat Danielsson pension såsom daglönare, ehuru
han icke uppnått pensionsberättigande levnadsålder. Att riksdagen nu
skulle, såsom i motionen föreslagits, besluta, att pensionsbeloppet åt Danielsson
finge bestämmas enligt de i kungörelsen nr 10 år 1926 angivna
grunderna för förtidspension åt viss övertalig personal vid försvarsväsendet,
synes av skäl, som av marinförvaltningen i ärendet framhållits, icke
kunna ifrågakomma. Ett dylikt medgivande skulle utan tvivel medföra
icke önskvärda konsekvenser. Vid sådant förhållande får utskottet avstyrka
bifall till den ifrågavarande motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion 11:121 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

28 :o.

F. d. indelte furiren Per Gustaf Lundberg (pension för s. k. ständig
tjänstgöring). I motion 1:18 har herr Karlsson, Oscar Gottfrid, hemställt,
»att f. d. indelte furiren vid Kungl. Livgrenadjärregementet Per Gustaf
Lundberg måtte från och med den 1 januari innevarande år från allmänna
indragningsstaten beviljas en årlig pension så att densamma,
jämte till honom från Vadstena krigsmanshuskassa utgående gratial,
uppgår till 948 kronor».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lundberg är född den 27 januari 1869 och alltså 66 år gammal;

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

29

att han varit anställd vid Göta artilleriregemente under tiden 1
november 1888—31 oktober 1890 ävensom såsom indelt soldat vid förutvarande
Första livgrenadjärregementet och Livgrenadjärregementet under
tiden 20 mars 1891—15 april 1929;

att han från och med den 7 augusti 1914 till och med den 31 december
1927 eller under 13 år 4 månader 25 dagar varit i ständig tjänstgöring
såsom köksfurir och ställföreträdande köksföreståndare;

att han enligt läkarintyg på grund av reumatism i högra skulderleden
och svåra clavusbildningar under fotsulorna är oförmögen att genom arbete
försörja sig;

att de clavusbildningar, varav han lider, enligt utdrag ur regementets
sjukrulla uppkommit under Lundbergs tjänstgöring i regementets kök
åren 1914—1917;

att han enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande befinner
sig i ekonomiska svårigheter;

samt att Lundberg dels åtnjuter underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
för närvarande uppgående till, inberäknat dyrtidstillägg, 280
kronor för år, dels ock uppbär ett årligt understöd från Konungens hospitalsfond
å 60 kronor.

Till stöd för det i den föreliggande motionen gjorda yrkandet har,
bland annat, anförts, att 1934 års riksdag i ett liknande fall (avseende
indelte furiren vid Skaraborgs regemente K. M. Bäck) medgivit, att pension
finge utgå till så stort belopp, att densamma, jämte underhåll från
Vadstena krigsmanshuskassa, uppginge till 948 kronor för år.

Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande
av statskontoret, som i ärendet hört arméförvaltningens civila departement.

Arméförvaltningens civila departement har härvid erinrat, att departementet
på anmodan av Kungl. Maj:t den 5 december 1933 utlåtit sig i frågan
örn generella bestämmelser för beredande av särskild pension åt indelt
manskap, som varit inkallat till s. k. ständig tjänstgöring. Departementet
hade genom de i ärendet verkställda utredningarna utrönt, att statens
kostnader för en pensionering av all indelt personal, som varit inkallad
till ständig tjänstgöring i över 14 år, skulle komma att belöpa sig till
minst 45,000 kronor årligen. Därest pensioneringen begränsades att gälla
endast sådan indelt personal, som varit inkallad till ständig tjänstgöring
under minst 15 år och därvid utfört arbete, som eljest utfördes av civil
personal i förmans- eller arbetarställning, skulle enligt civila departementets
beräkningar inemot ett 15-tal indelta komma att uppfylla förutsättningarna
för pension, och skulle de årliga Kostnaderna för dessa pensioner
belöpa sig till omkring 5,000 kronor. Enär en enligt sistnämnda
grunder avpassad särskild pension utöver det vanliga soldatunderhållet

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

skulle komma att medföra jämförelsevis obetydlig kostnad för statsverket,
förklarade sig departementet icke hava något att erinra mot ifrågavarande
förslag.

Departementet erinrade vidare, att Kungl. Majit remitterat ärendet
till statskontoret för yttrande. Innan detta ämbetsverk besvarat ifrågarande
remiss och Kungl. Majit tagit ställning till angivna principfråga,
bade emellertid 1934 års riksdag beslutit, såsom i den nu förevarande
motionen Ii 18 framhållits, att bevilja särskild pension, utöver Vadstenaunderhåll,
åt f. d. furiren vid Skaraborgs regemente K. M. Bäck. Civila
departementet har beträffande den nu väckta frågan örn pension åt Lundberg
anfört följande:

Det skulle måhända kunna synas, som örn frågan örn beredande åt
Lundberg av särskild pension utöver det underhåll, som tillförsäkrats
honom ur Vadstena krigsmanshuskassa, borde bedömas med utgående
från riksdagens beslut angående Bäck.

Emellertid torde man icke kunna bortse därifrån, att, såsom förut
nämnts, riksdagen ännu icke fattat ståndpunkt i principfrågan, örn och
i vad mån särskild pension borde tillkomma indelt manskap, som varit
inbeordrat till s. k. ständig tjänstgöring. Det föreliggande fallet borde
därför enligt civila departementets mening prövas oberoende av den utgång,
frågan örn pension åt Bäck erhållit i riksdagen.

På grund härav och då Lundberg icke under minst 15 år utfört arbete,
som eljest utfördes av civil personal i förmans- eller arbetarställning —
enligt vad som framginge av motionen hade Lundberg i 13 år 4 månader
och 25 dagar utfört militär handräckningstjänst såsom köksfurir och
ställföreträdande köksföreståndare — ansåge sig departementet icke kunna
tillstyrka, att Lundberg bereddes särskild pension utöver det underhåll,
han redan uppbure från Vadstena krigsmanshuskassa. I varje fall
torde frågan örn särskild pension åt Lundberg icke böra upptagas till
prövning och slutligt avgörande, förrän riksdagen fattat ståndpunkt till
själva principfrågan örn och i vad mån särskild pension borde tillkomma
indelt manskap med s. k. ständig tjänstgöring.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket den 19 mars 1935 avgivit
utlåtande till Kungl. Majit i den berörda principfrågan angående beredande
av särskild pensionsförmån åt indelt manskap, som varit inkallat
till ständig tjänstgöring, och därvid anfört, bland annat, följande:

Frågan örn anvisande av pensioner åt indelt personal i de fall den
varit inkallad till ständig tjänstgöring hade enligt statskontorets mening
kommit i ett annat läge, sedan bestämmelser med stöd av 1934 års riksdags
beslut utfärdats angående pensionering av arbetarpersonal i statens
tjänst. Ämbetsverket hyste nämligen för sin del ingen tvekan örn, att
icke sådan indelt personal, som inkallats till ständig tjänstgöring och
därvid utfört arbetsuppgifter, vilka eljest fullgjordes av civil personal i
förmans- eller arbetarställning, vore att hänföra till sådana arbetare i
statens tjänst, som jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 7 december
1934 (nr 585) kunde komma i åtnjutande av pension. Den beträffande
de indelta tillämpade anställningsformen ävensom det sätt, varpå de avlönades,
kunde enligt ämbetsverkets mening icke utgöra hinder för nämnda
bestämmelsers tillämplighet. Fyllde den anställde de fordringar, som i

31

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

2 § av ovannämnda kungörelse uppställts i fråga om levnadsålder samt
i fråga örn anställningens art och omfattning, borde pension kunna beviljas
enligt samma kungörelse.

Med hänsyn härtill och då statskontoret icke funnit tillräckliga skäl
anförda för att staten skulle ikläda sig så väsentliga kostnader som en
pensionering av indelta med viss längre tids militär tjänstgöring skulle
medföra, måste statskontoret för sin del avstyrka, att den indelta personalen
vid armén bereddes möjlighet till pension i annan ordning än
hittills utfärdade bestämmelser medgåve.

Beträffande den i motionen 1:18 föreslagna pensionen åt Lundberg har
statskontoret anfört, att av de i ärendet lämnade upplysningarna framginge,
att Lundberg såsom f. d. indelt åtnjöte understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa, att han under åren 1914—1928 varit inkallad till ständig
tjänstgöring och att han därvid syntes hava fullgjort rent militär tjänst
eller militär handräckningstjänst. Med den ståndpunkt statskontoret, på
sätt av ämbetsverkets förenämnda utlåtande den 19 mars 1935 framginge,
intagit till frågan örn pension åt indelt personal med tjänstgöring av angiven
art, och då Lundberg för övrigt redan den 1 januari 1928 lämnat
den anställning, för vilken pension nu ifrågasattes, finge statskontoret
avstyrka bifall till den i motionen gjorda framställningen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, är frågan örn beredande
av särskild pensionsförmån, utöver Vadstenaunderhåll, åt indelt manskap,
som varit inkallat till s. k. ständig tjänstgöring, för närvarande föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Av statskontorets yttrande framgår, att
ämbetsverket ansett bestämmelserna i kungörelsen den 7 december 1934
(nr 585) angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst
vara tillämpliga å sådana indelta, som under kommendering till ständig
tjänstgöring utfört arbetsuppgifter, som eljest fullgöras av civil personal
i förmans- eller arbetarställning. Den berörda principfrågan synes vid
angivna förhållande hava kommit i ett annat läge än tidigare. Utskottet
finner ej skäl föreligga att i anledning av den nu väckta motionen om
pension å förre furiren Lundberg göra något uttalande i denna fråga.

Vad åter angår förslaget om pension åt Lundberg, bar utskottet vid
det förhållandet, att Lundberg endast kan räkna något över 13 år i ständig
tjänstgöring, under vilken han, enligt vad de i ärendet hörda ämbetsverken
upplyst, förrättat rent militär eller militär handräckningstjänst,
funnit sig icke kunna tillstyrka, att han skulle komma i åtnjutande av
särskild pension utöver det underhåll, han uppbär från Vadstena krigs
manshuskassa. Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionen 1:18.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion 1:18 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet.

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.
29 :o.

Förre beväringsinannen Axel Svensson. I motion II: 322 hemställer
herr Mattsson, »att riksdagen måtte bevilja Axel Svensson från Västra
Torsås ersättning för skada, som han ådragit sig under militärtjänstgöring
utan hinder därav, att lian icke inom föreskriven tid gjort framställning
örn dylik ersättning».

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Svensson, som är
född den 14 april 1885 och alltså 50 år gammal, vid fullgörande av värnpliktstjänstgöring
vid Kronobergs regemente under övning den 17 juli
1906 ådrog sig ett liögersidigt lindrigt ljumskbråck; att nämnda regementes
krigsrätt efter verkställd undersökning angående skadans uppkomst
i utlåtande den 31 juli 1906 fann utrett, att den Svensson övergångna
bråckskadan för det dåvarande i ringa grad nedsatte hans förmåga
att genom arbete förskaffa sig sin utkomst; att Svensson enligt för
honom den 15 juni 1929 och den 7 februari 1930 utfärdade läkarintyg förklarats
lida av liögersidigt betydande inguinalbråck och begynnande
vänstersidigt sådant, på grund varav han hade nedsatt arbetsförmåga;
att han enligt egen uppgift endast med svårighet förmår utföra tyngre
arbeten; samt att enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande
Svenssons ekonomiska ställning är svag.

I en den 21 januari 1930 dagtecknad skrift anhöll Svensson hos Kungl.
Maj:t örn understöd på grund av ifrågavarande kroppsskada.

Riksförsäkring sanstalten meddelade i avgivet yttrande i ärendet, att
jämlikt grunderna för beräkning av invaliditet enligt 1901 års olycksfallsersättningslag
borde Svenssons bråckålcomma anses för honom hava
medfört en för framtiden bestående nedsättning i arbetsförmågan med
femton procent.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse anförde
i ärendet, bland annat, att enär den årliga ersättningen enligt 1901 års
lag vid bestående förlust av arbetsförmågan utgjorde 300 kronor skulle
Svensson vid en nedsättning i arbetsförmågan med femton procent hava
kunnat bliva berättigad uppbära en årlig ersättning av 45 kronor; och
hemställde departementet och sjukvårdsstyrelsen, att Svensson på grund
av den honom år 1906 övergångna kroppsskadan måtte från och med den
1 februari 1930 tillerkännas ett årligt understöd å nämnda belopp.

Statskontoret anförde i avgivet utlåtande den 2 juli 1930, bland annat,
följande.

Enär 24 år förflutit från det skadan inträffade samt skadan vid sistnämnda
tidpunkt syntes hava varit av så lindrig beskaffenhet, att någon
ersättning icke skulle hava förekommit, örn fråga därom då blivit väckt,
syntes den omständigheten, att bräcket efter liand utvecklat sig därhän,
att Svenssons arbetsförmåga vore till följd härav i någon mån nedsatt,
så mycket mindre böra föranleda till beviljande av ersättning åt honom,

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

33

som någon utredning rörande sammanhanget mellan den ursprungliga
skadan och den sedermera inträdda nedsättningen av arbetsförmågan icke
förebragts. Med hänsyn till konsekvenserna förefölle det statskontoret betänkligt
att under föreliggande omständigheter bevilja någon ersättning;
och funne sig ämbetsverket fördenskull förhindrat att tillstyrka bifall till
ansökningen.

Genom beslut den 1 augusti 1930 fann Kungl. Majit den av Svensson
gjorda ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av utredningen framgår, att den Svensson för snart 29 år sedan övergångna
kroppsskadan varit av så lindrig beskaffenhet, att någon ersättning
i anledning av densamma icke skulle hava förekommit, örn anspråk
därom vid nämnda tidpunkt blivit framställt. I likhet med statskontoret
finner utskottet det betänkligt att under föreliggande förhållanden bevilja
Svensson ersättning av statsmedel. På grund härav får utskottet
avstyrka bifall till den förevarande motionen.

Utskottet hemställer förty,

att ifrågavarande motion II: 322 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

30: o.

Förre volontären Oskar Albert Johansson. I motion 11:433 hemställer
herr Petersson i Lerbäcksbyn, »att riksdagen måtte tillerkänna förre volontären
Oskar Albert Johansson från Sexdrega ytterligare understöd
med sådant belopp, att han kommer i åtnjutande av samma ersättning,
som örn 1927 års militärersättningsförordning varit å honom tillämplig».

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som är född den
22 januari 1896 och alltså 39 år gammal, innehaft fast anställning vid
Svea livgarde under tiden 1 november 1914—26 augusti 1916; att
han under nämnda tjänstgöring ådragit sig lungtuberkulos; att han i
följd därav enligt särskilda av riksförsäkringsanstalten meddelade beslut
alltsedan den 27 augusti 1916 uppburit livränta (sjukpenning) från anstalten
jämlikt 1909 års militärersättningsförordning; att den Johansson
tillerkända livräntan jämlikt anstaltens beslut den 18 mars 1933 för tiden
1 april—30 september 1933 fastställts till ett årligt belopp av 150
kronor, motsvarande en beräknad nedsättning i Johanssons arbetsförmåga
med en tredjedel, jämte 100 procent förhöjning å sagda belopp; att
Johansson hos anstalten anhållit örn förhöjning av livräntan; samt att
anstalten den 27 juli 1933 förklarat, att anstalten efter förnyad prövning
och utredning i ärendet icke funnit skäl till ändring av sitt berörda beslut
den 18 mars samma år.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. S sami. Nr 45.

3

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Hos Kungl. Majit har Johansson gjort särskilda framställningar om
förhöjning av det honom författningsenligt tillerkända livräntebeloppet.

Sålunda anhöll Johansson i en den 18 februari 1928 dagteeknad skrift,
att bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning måtte retroaktivt
tillämpas på honom. Riksförsäkringsanstalten, som avgav yttrande
i ärendet, hemställde, med hänsyn till de vittgående konsekvenser,
som ett bifall till ansökningen skulle komma att medföra, att densamma
icke måtte föranleda någon Kungl. Majits åtgärd. Genom beslut den 16
mars 1928 lämnade Kungl. May.t Johanssons framställning utan bifall.

Sedermera hemställde Johansson i en den 29 juli 1933 dagteeknad
skrift att få komma i åtnjutande av viss förhöjning av förenämnda livränta.
Riksförsäkringsanstalten, som ånyo yttrade sig i ärendet, anförde,
bland annat, följande.

I anledning av Johanssons framställning hos Kungl. Majit och i samband
med prövning av frågan örn ytterligare ersättning åt Johansson
efter den 30 september 1933 hade riksförsäkringsanstalten från sanatorieläkaren
E. Törnell å Västeråsens sanatorium inhämtat yttrande beträffande
den sannolika graden av nedsättning i Johanssons arbetsförmåga
efter den 31 mars 1933. I ett den 10 oktober 1933 dagtecknat utlåtande
hade Törnell uttalat, att enligt lians uppfattning den av anstalten beräknade
nedsättningen av Johanssons arbetsförmåga varit skälig och att vid
undersökning den 25 september 1933 någon nämnvärd förändring av arbetsförmågan
icke inträffat.

Genom beslut den 17 oktober 1933 hade riksförsäkringsanstalten därefter
tillerkänt Johansson livränta för tiden den 1 oktober 1933—den 30
september 1934, varvid alltjämt nedsättning i Johanssons arbetsförmåga
ansetts föreligga med en tredjedel.

Genom beslut den 16 februari 1934 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke
föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 21 september 1934 lämnat
en hos Kungl. Majit gjord framställning örn gratifikation åt Johansson
utan bifall.

Till stöd för den nu föreliggande motionen har anförts, bland annat,
följande:

»Det måste anses obestridligt, att den, som lider av lungtuberkulos i
sådant stadium, att hans arbetsförmåga är nedsatt med en tredjedel, har
betydande svårigheter att finna lämplig utkomst. En sådan är praktiskt
taget hänvisad till att försörja sig med hjälp av den livränta, som är
honom tillerkänd. Det är emellertid omöjligt att försörja sig med hjälp
av de ersättningsbelopp, som utgå enligt 1909 års militärersättningsförordning.
Riksdagen har ju också erkänt detta genom att i 1927 års militärersättningsförordning
väsentligt höja de ersättningsbelopp, som skola
utgå till sådana, som under militärtjänstgöring ådragit sig sjukdom. Det
synes finnas skäl att i särskilt ömmande fall också höja de enligt den
äldre förordningen utgående ersättningarna.

Jag tillåter mig också åberopa, att riksdagen i vissa fall på framställningar
av Kungl. Majit och i anledning av väckta motioner beviljat un -

Bankoutskottets utlåtande Nr ib.

35

derstöd åt personer, som skadats under militärtjänstgöring oell i anledning
därav tillerkänts ersättning jämlikt någon av ovannämnda förordningar.
Förhöjt understöd har sålunda utgått till personer, som genom
olycksfall fått ögonen skadade och synförmågan nedsatt. Det synes icke
böra vara någon principiell skillnad, när det gäller sjukdom, som ådragits
under militärtjänstgöring.»

Utskottet får erinra, att någon retroaktiv tillämpning av de i 1927 års
militärersättningsförordning fastställda ersättningsbeloppen, med hänsyn
till de vittomfattande konsekvenser, som därav skulle föranledas, hittills
icke medgivits av riksdagen. Däremot har riksdagen i några enstaka
fall medgivit dispens från den i 1909 års militärersättningsförordning
meddelade bestämmelsen, att jämkning i slutligt fastställt ersättningsbelopp
skall väckas inom två år från beslutets dag. Under punkten 8 av
detta utlåtande har utskottet även tillstyrkt en sådan dispens från samma
preskriptionsbestämmelse.

Utskottet veterligt, har riksdagen däremot endast i två fall, det ena
år 1930 och det andra år 1934, beviljat särskilt understöd utöver livränta
från riksförsäkringsanstalten enligt militärersättningsförordningen. Såsom
framgår av det följande förelågo emellertid i dessa fall alldeles särskilt
ömmande omständigheter. I det första fallet hade vederbörande —
Erik Vilhelm Nilsson — under värnpliktstjänstgöring träffats av ett skott
i huvudet och därigenom för framtiden blivit oduglig till allt arbete.
Det andra fallet gällde en volontär Carl Gustaf Vestlund, som likaledes
på grund av skottskada under militärtjänstgöring fått sin arbetsförmåga
nedsatt med 80 procent. Med avseende å nu förevarande fall framgår av
utredningen, att Johanssons nedsättning i arbetsförmågan beräknats till
allenast en tredjedel. Härtill kommer, att frågan örn förhöjd ersättning
åt Johansson vid två särskilda tillfällen prövats av Kungl. Majit utan
att föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn till det nu
anförda och då enligt utskottets mening vittgående konsekvenser skulle
uppkomma, därest riksdagen i detta fall skulle i ena eller andra formen
medgiva en förhöjning av den författningsenligt utgående livräntan, finner
utskottet sig böra avstyrka bifall till motionen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 433 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

31 :o.

Förre volontären Nils Erik Gustaf Grahn. I motion 11:217 hemställer
herr Lindberg i Umeå, »att riksdagen måtte bevilja f. d. volontären Nils
Erik Gustaf Grahn skälig ersättning på grund av sjukdom, som yppats
under militärtjänstgöring».

Utskottet.

36

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Grahn, som är född
den 23 maj 1913, antogs såsom volontär vid Västerbottens regemente den
1 november 1932; att han den 18 augusti 1933 på egen ansökan beviljades
avsked från nämnda anställning från och med den 1 november 1933 »för
framtida väl»; att, enligt vad vederbörande plutonchef vid regementet
uppgivit, Grahn under sin anställning visade sig svag och föga motståndskraftig
vid ansträngningar ävensom ett tiotal gånger av olika anledningar
sjukanmäldes utan att bliva sjukskriven samt vid tre tillfällen
sjukskrevs för gulsot, tandextraktion och olycksfall i tjänsten; att Grahn
i slutet av augusti 1933 ådrog sig snuva, ont i halsen och hosta; att han
likväl fullgjorde tjänstgöring i vanlig ordning; att han under fälttjänstövningar
den 8 och den 9 september 1933 utsattes för stora ansträngningar;
att han därefter klagade över matthet och ökad törst; att han vid sjukanmälan
den 24 i sistnämnda månad befanns lida av sockersjuka; att han i
anledning därav intogs för vård å centrallasarettets i Umeå medicinska
avdelning under tiden 25 september—30 oktober 1933; samt att han enligt
egen uppgift från och med den 1 till och med den 27 augusti 1934 ånyo
vårdats därstädes för berörda sjukdom.

I en den 3 november 1933 dagtecknad skrift anhöll Grahn hos riksförsäkringsanstalten
örn ersättning i anledning av förenämnda sjukdom.
Vid ansökningen fanns fogat ett av regementsläkaren vid Västerbottens
regemente P. G. Lundgren avgivet yttrande av innehåll, bland annat, att
man icke kunde utesluta, att den katarral infektion, vilken Grahn ådragit
sig i september 1933, kunde hava bidragit till uppkomsten av den sockersjuka,
varav han tede.

Riksförsäkringsanstalten infordrade utlåtande i ärendet av sin läkare,
överläkaren A. G. Gullbring, vilken den 12 december 1933 anförde: »Anser
ej att den i augusti ådragna infektionen, som uppenbarligen var synnerligen
lindrig, då Grahn gick i full tjänst, kan tillmätas betydelse av
orsaksmoment. Avstyrkes.» Vidare inhämtade riksförsäkringsanstalten
yttrande av medicinalstyrelsen. I ett den 11 april 1934 avgivet utlåtande
anförde styrelsen — som i ärendet hört medlemmen av sitt vetenskapliga
råd docenten O. Lindbom — att skälig anledning funnes att antaga, att
Grahns sjukdom föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen och
att denna icke väsentligen bidragit därtill. I vad medicinalstyrelsen sålunda
anfört instämde överläkaren Gullbring den 14 april 1934.

Under åberopande av de i medicinalstyrelsens nyssnämnda utlåtande
anförda skälen förklarade riksförsäkringsanstalten genom beslut den
17 april 1934, att någon ersättning jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning
icke kunde tillerkännas Grahn i anledning av
dennes sjukdom.

Häröver anförde Grahn besvär hos försäkringsrådet. Genom utslag
den 25 maj 1934 fann försäkringsrådet ej skäl göra ändring i överklagade
beslutet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 37

Hos Kungl. Majit har härefter Grahn vid två särskilda tillfällen anhållit
att av nåd få sig tillerkänd ersättning för ifrågavarande sjukdom.
Vid ansökningshandlingarna var fogat ett av lasarettsläkaren vid centrallasarettets
i Umeå medicinska avdelning S. Ekvall den 29 juni 1934
dagtecknat intyg, vari, bland annat, uttalades, att tidpunkten för uppkomsten
av Grahns sjukdom (sockersjuka) ej med säkerhet kunde bestämmas,
att det väl kunde antagas, att de manifesta symptomen av sjukdomen
uppkommit efter en av Grahn uppgiven förkylningssjukdom i början av
september 1933, samt att i så fall den militära tjänstgöringen varit orsak
till hans sjukliga tillstånd under vistelsen vid Umeå lasarett.

Kungl. May.t har, efter riksförsäkringsanstaltens hörande, genom särskilda
beslut den 14 september 1934 och den 9 januari 1935 funnit Grahns
ansökningar icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att såväl medicinalstyrelsen som
riksförsäkringsanstalten ansett skälig anledning finnas att antaga, att
Grahns sjukdom föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen och
att denna icke väsentligen bidragit till hans sjukdom. Vid sådant förhållande
och då frågan örn ersättning till Grahn i anledning av sjukdomen
två gånger varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning utan att föranleda
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd, har utskottet funnit sig icke
kunna tillstyrka bifall till den förevarande motionen.

Utskottet hemställer förty,

att ifrågavarande motion II: 217 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

32 :o.

Sven Rickard Bengtsson. I motion H:118 hemställer herr Pettersson
i Dahl jämte två av andra kammarens övriga ledamöter, »att riksdagen
måtte besluta utanordna 878 kronor 78 öre till ovannämnde S. R. Bengtsson».

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att under skolskjutning
vid Hallands regemente den 12 augusti 1931 värnpliktige K. G. Lindén
genom oförsiktigt avlossande av ett skarpt skott skadade värnpliktige
S. R. Bengtsson i högra underbenet; att nämnda regementes krigsrätt
genom utslag den 3 maj 1932 förpliktade Lindén att i skadestånd till
Bengtsson utgiva tillhopa 954 kronor 83 öre, eller för läkarintyg 20 kronor,
för sveda och värk 500 kronor samt för förlorad arbetsinkomst dels
under tiden 6 oktober 1931—23 februari 1932 296 kronor 83 öre, dels
ock under tiden 24 februari-—3 maj 1932 138 kronor; att krigshovrätten,
varest Lindén anförde besvär, genom utslag den 29 juni 1932,
vilket vunnit laga kraft, icke fann skäl att göra ändring i krigsrättens

Utskottet.

38

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

förenämnda utslag; att Lindén vid företagen undersökning befanns sakna
utmätningsbara tillgångar till gäldande av det Bengtsson tillerkända
skadeståndsbeloppet; att Bengtsson alltsedan den 24 februari 1932 uppbär
livränta från riksförsäkringsanstalten, vilken livränta för tiden 24
augusti 1934—23 augusti 1935 utgår med 235 kronor 20 öre, motsvarande
en beräknad nedsättning av Bengtssons arbetsförmåga med tjugu procent;
samt att nämnda livränta under tiden 24 februari—3 maj 1932 uppgått
till 76 kronor 21 öre.

Hos Kungl. Maj:t har Bengtsson, under åberopande av att Lindén befunnits
sakna tillgångar till gäldande av omförmälda skadestånd, anhållit,
att skadeståndsbeloppet måtte till Bengtsson utanordnas av statsmedel.

Arméförvaltningens civila departement har i avgivet utlåtande — under
hänvisning till Kungl. Maj:ts dom den 25 oktober 1929 i liknande
ärende — framhållit, att någon förpliktelse för kronan att gottgöra
Bengtsson på sätt av honom ifrågasatts icke syntes förefinnas.

Genom beslut den 13 juli 1934 fann Kungl. May.t den av Bengtsson gjorda
ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den Bengtsson övergångna
kroppsskadan uppkommit till följd av oförsiktigt åtgörande från en värnpliktigs
sida. Såsom arméförvaltningens civila departemént framhållit,
torde någon förpliktelse för kronan att utgiva skadestånd icke förefinnas.
Då emellertid den skadeståndsskyldige K. G. Lindén icke förmått gälda
det honom ådömda skadeståndet, synas enligt utskottets mening billiglietsskäl
tala för att staten i förevarande fall träder hjälpande emellan.

I motionen har yrkats, att av statsmedel måtte bestridas det Bengtsson
tillerkända skadeståndsbeloppet, minskat med vad han från riksförsäkringsanstalten
uppburit i livränta under tiden den 24 februari—den 3 maj
1932. Detta belopp har, såsom ovan angivits, uppgått till 76 kronor 21
öre, varför det återstående skadeståndsbeloppet skulle efter verkställd
reduktion utgöra 878 kronor 62 öre. Utskottet får tillstyrka, att till
Bengtsson må från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. utgivas
ifrågavarande belopp.

Såsom villkor härför torde böra föreskrivas, att Bengtsson med förmånsrätt
å kronan intill ovannämnda belopp av 878 kronor 62 öre överlåter
sin fordran å Lindén enligt krigshovrättens förenämnda utslag den
29 juni 1932.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 118, må medgiva, att till Sven Rickard Bengtsson
må under ovan angivna villkor från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas ett
belopp för en gång av 878 kronor 62 öre.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 39

33 :o.

Harry Carl Bernhard Carlzén. I motion II: 434 hemställer herr Andersson
i Tungelsta, »att riksdagen må medgiva, att Harry Carl Bernhard
Carlzén må utöver honom från riksförsäkringsanstalten tillerkänd livränta
från och med den 1 januari 1935 under sin återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära ett årligt
understöd av 200 kronor, utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg».

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Carlzén är född den
18 juni 1902, att han inryckte till värnpliktstjänstgöring vid Södermanlands
regemente den 15 november 1922, att värnpliktige G. D. Hammar
under skolskjutning den 23 februari 1923 genom oförsiktigt avlossande av
ett skarpt skott skadat Carlzén med påföljd, att dennes vänstra fot måst
amputeras, att riksförsäkringsanstalten jämlikt förordningen den 18 juni
1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
från och med den 15 juli 1923 tillerkänt Carlzén en årlig
livränta av 450 kronor för år, motsvarande en beräknad nedsättning av
Carlzéns arbetsförmåga med femtio procent, att Hammar genom vederbörande
krigsrätts utslag den 31 januari 1924, vilket vunnit laga kraft,
förpliktats att till Carlzén utgiva ett årligt belopp av 200 kronor; att
Hammar icke till någon del förmått fullgöra den honom sålunda ålagda
ersättningsskyldigheten; samt att Carlzén är medellös.

Hos Kungl. Majit har Carlzén anhållit, bland annat, att få sig tillerkänd
ersättning — förutom för havda kostnader i och för anskaffande
av vissa i anledning av det honom övergångna olycksfallet nödiga särskilda
hjälpmedel — med belopp motsvarande vad Hammar genom ovannämnda
domstolsutslag förpliktats till Carlzén utgiva eller 200 kronor
årligen.

Under framhållande, att den hos Hammar ådagalagda betalningsoförmågan
icke för kronan grundade något betalningsansvar, hemställde
arméförvaltningens civila departement i avgivet utlåtande i ärendet, att
Carlzéns ansökning icke måtte vinna Kungl. Maj:ts bifall.

Genom beslut den 10 augusti 1934 medgav Kungl. Maj:t, med bifall till
ansökningen, i vad densamma avsåg ersättning för havda kostnader för
anskaffande av hjälpmedel i anledning av olycksfallet, att till Carlzén
finge utbetalas ett belopp av 500 kronor, men fann ansökningen i övrigt
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Någon skyldighet torde icke förefinnas för kronan att utgiva ersättning
till Carlzén utöver den livränta, han författningsenligt erhåller
från riksförsäkringsanstalten. Då det emellertid visats, att Carlzén
icke kunnat av den till olyckan vållande G. D. Hammar utfå det skade -

Utskottet.

40

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

ståndsbelopp, vartill Carlzén enligt lagakraftvunnet domstolsutslag är
berättigad samt den Carlzén tillfogade skadan — vänstra fotens amputering
— är av allvarlig art, har det synts utskottet billigt, att staten i
föreliggande fall träder hjälpande emellan. Utskottet har därför funnit
sig böra biträda det i den förevarande motionen framställda förslaget örn
ett årligt understöd åt Carlzén av 200 kronor, att från och med ingången
av ar 1935 utgå från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
Å understödsbeloppet torde icke böra åtnjutas dyrtidstillägg.

För åtnjutande av understödet synes böra föreskrivas, att Carlzén med
förmånsrätt å kronan intill av staten utbetalda understödsbelopp överlåter
sin fordran å Hammar enligt krigsrättens ovannämnda utslag den
31 januari 1924.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 434, må medgiva, att Carl Bernhard Carlzén må,
räknat från och med den 1 januari 1935, under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. under ovan angivna villkor
uppbära ett årligt understöd av 200 kronor, dock utan
rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

lil. Socialdepartementet.

34: o.

Förmannen vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall Axel Herman
Widlund. I en den 1 februari 1935 dagtecknad proposition nr 70 har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att förmannen vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall Axel
Herman Widlund må från och med månaden näst efter den, varunder han
avgår från sin anställning vid skyddshemmet, under sin återstående livstid
fran anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en
årlig pension av 1,476 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Widlund är född den 22 juli 1873 och således 61 år gammal;

att han sedan den 20 juni 1900 eller under mer än 34 år innehaft oavbruten
anställning såsom skräddarförman vid skyddshemmet;

att han beräknas komma att lämna anställningen vid skyddshemmet
med utgången av juni 1935;

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

41

samt att lians avlöning under åren 1929—1933 utgjort 2,688 kronor för
år jämte dyrtidstillägg.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

35 :o.

T, f. landsfogden Anton Johan Arvid Jacobson. I en den 8 mars 1935
dagtecknad proposition nr 207 har Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 13 föreslagit riksdagen medgiva, att t. f. landsfogden
i Hallands län Anton Johan Arvid Jacobson må från och med
månaden näst efter den, varunder han frånträder förordnandet såsom
landsfogde, under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 3,120 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Jacobson är född den 5 december 1881 och således 53 år gammal;

att han efter år 1905 avlagd examen till rikets rättegångsverk tjänstgjort
vid polisväsendet under tiden 26 april 1906—30 juni 1914;

att han under tiden 28 januari 1918—3 mars 1919 tjänstgjort å landskontoret
i Kronobergs län;

att han under tiden 31 mars 1919—9 september 1924 tjänstgjort såsom
rättsbildat biträde i olika domsagor, därav såsom förste notarie från och
med den 1 juli 1920;

att han varit av länsstyrelsen i Hallands län förordnad att från och
med den 10 september 1924 intill utgången av samma år uppehålla befattningen
såsom landsfogde i länet;

att han, jämlikt Kungl. Maj:ts den 19 december 1924 meddelade förordnande
att tillsvidare vara landsfogde i Hallands län, jämväl för tiden
därefter uppehållit och alltjämt innehar förordnande å nämnda befattning
samt därunder åtnjutit — med avdrag av ett belopp, motsvarande
ordinarie innehavare av landsfogdebefattning åvilande avgift för egen
pensionering — i stat för befattningen upptagen lön ävensom tjänstgöringspenningar
samt, från och med den 1 juli 1926, jämväl tillfällig löneförbättring; att

han alltsedan den 9 februari 1934 varit tjänstledig på grund av sjukdom
och jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1934 för närvarande
åtnjuter dylik ledighet intill utgången av juni 1935;

att Jacobson under den tid av omkring 17 år, varunder han alltså varit

42

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Vtskotlet.

anställd i statens tjänst, icke varit tjänstledig av anledning, som enligt
1907 års civila pensionslag medför avbrott i tjänstårsberäkning, i annan
mån än att lian under en tid av två månader varit suspenderad från
tjänsten enligt av Göta hovrätt meddelat utslag;

att, därest Jacobson varit ordinarie innehavare av landsfogdetjänsten,
för honom skulle hava gällt ett pensionsunderlag av lägst 3,400 kronor
och högst 4,900 kronor;

samt att Jacobson, vilken senast sedan den 29 augusti 1934 vårdats å
psykiatriska kliniken i Lund, enligt ett av professorn H. Sjöbring den
29 januari 1935 utfärdat läkarintyg på grund av sjukdom (organisk hjärnsjukdom)
är för framtiden oförmögen till tjänstgöring.

Länsstyrelsen i Hallands län har hemställt örn utverkande åt Jacobson
av sjukpension med 75 procent av för landsfogdetjänst gällande högsta
pensionsunderlag, 4,900 kronor, med tillägg av pensionsförhöjning enligt
kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280).

Statskontoret har anfört, bland annat, att Jacobson, som ej tillhörde
sådan personalgrupp, å vilken civila tjänstepensionsreglementet från och
med den 1 juli 1935 bleve tillämpligt, icke vore innehavare av ordinarie
tjänst och således icke heller kunde bliva berättigad till pension jämlikt
1907 års civila pensionslag. Emellertid syntes billighetsskäl tala för att
Jacobson, i överensstämmelse med vad som medgivits i åtskilliga likartade,
tidigare fall, erhölle någon pension av statsmedel, när han på
grund av sjukdom nödgades lämna sin statsanställning. Vid beräknande
av storleken av berörda pension syntes såsom utgångspunkt böra tjäna
det pensionsunderlag, som gällde för ordinarie landsfogde, vilken ännu
icke kommit i åtnjutande av något ålderstillägg, eller 3,400 kronor. I
likhet med länsstyrelsen ansåge statskontoret, att i förevarande fall såsom
grund för den fortsatta beräkningen borde tagas 75 procent av pensionsunderlaget,
eller sålunda 2,550 kronor. Örn därefter omvandling
skedde till så kallad ny pension, framkomme ett belopp av 3,468 kronor.
Sistnämnda belopp syntes böra reduceras med 10 procent med hänsyn därtill
att pensionsavgifter icke blivit erlagda, varvid efter avrundning erhölles
ett pensionsbelopp av 3,120 kronor.

Departementschefen har i fråga örn pensionsbeloppet anslutit sig till
statskontorets förslag.

Såsom av den lämnade redogörelsen inhämtas, är Jacobson icke berättigad
till pension enligt 1907 års civila pensionslag. Icke heller bestämmelserna
i det nya civila tjänstepensionsreglementet, som träder i kraft
den 1 juli 1935, komma att bliva tillämpliga å honom. Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag innebär, att Jacobson skulle tilldelas sjukpension
med 75 procent av lägsta pensionsunderiaget för ordinarie landsfogde,

43

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

dock något reducerat med hänsyn till att pensionsavgifter icke erlagts.
Den föreslagna pensionen skulle utgöra 3,120 kronor för år.

Utskottet har för sin del icke funnit tillräckliga skäl föreligga för beredande
av sjukpension åt Jacobson. Frånsett att Jacobsons tjänstgöring
icke varit fri från anmärkning, torde, enligt vad utskottet har sig bekant,
den sjukdom, på grund av vilken Jacobson jämlikt läkarintyg för framtiden
förklarats oförmögen till tjänstgöring, kunna anses vara i väsentlig
mån självförvållad. Utskottet kan följaktligen icke biträda Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag.

Åberopande det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
må av riksdagen bifallas.

36 :o.

Förre sjukskötaren Per Svensson Grahn. I punkten 14 av förevarande
proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att förre sjukskötaren
vid Lunds asyl Per Svensson Grahn må, räknat från och med den
1 februari 1934, under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära ett årligt understöd av 348 kronor,
dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Grahn är född den 10 december 1880 och således 54 år gammal;

att han från och med den 13 oktober 1903 till och med den 30 september
1904 varit anställd vid Lunds asyl (numera S:t Lars sjukhus i Lund), till
och med den 30 april 1904 såsom eldare och under tiden därefter såsom
sjukskötare;

att han under tjänstgöring den 15 maj 1904 blivit av en patient riven
å insidan av högra handen, vilket haft till följd för all framtid kvarstående
skada å handen;

att han måst lämna sin anställning vid asylen på grund av nämnda
skada;

samt att Grahn, som under senare år försörjt sig genom utbjudande hos
enskilda personer av varor för annans räkning, numera är arbetslös och
saknar medel till sitt uppehälle.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag, hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

44

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

37:o.

Gårdskarlen Fredrik Karlsson. Under punkten 15 av samma proposition
nr 207 kar Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att gårdskarlen
vid länsresidenset i Växjö Fredrik Karlsson må från och med
månaden näst efter den, varunder han lämnar sin anställning, under sin
återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 300 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Karlsson är född den 25 september 1863 och alltså 71 år gammal;

att Karlsson enligt mellan länsstyrelsen i Kronobergs län och honom
upprättat kontrakt från och med den 1 oktober 1918 varit av länsstyrelsen
anställd såsom gårdskarl för ombesörjande av renhållningen av länsresidensets
gård och gator;

att han dessutom vid länsresidenset för statens räkning utfört vissa
andra med gårdskarlssysslan sammanhängande arbeten såsom sågning
och huggning samt uppbärning av ved ävensom biträtt vid skötseln av
residensets trädgård m. m.;

att ersättningen åt Karlsson under den tid av över 16 år, varunder han
sålunda innehaft förenämnda anställning, utgjort i medeltal omkring 880
kronor för år, därav under de senaste fem åren i medeltal omkring 735
kronor för år;

samt att Karlsson är medellös.

Utskottet, som icke velat motsätta sig bifall till vad Kungl. Majit föreslagit,
får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis ifrågavarande
framställning.

38 :o.

Förre förmannen vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö Gustaf
Vilhelm Leth. I motion lii 325 hemställer herr Ahl »att riksdagen ville
besluta, att den till förre förmannen vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö,
Gustav Läth, utgående pensionen å 1,716 kronor per år måtte från
och med den 1 januari 1935 höjas med 204 kronor per år, eller till det för
förste förman bestämda pensionsbeloppet 1,920 kronor.»

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Leth är född den 18 juni 1869 och alltså 65 år gammal;

att han, efter att från och med den 1 oktober 1887 varit stamanställd
vid Livregementet till fot, den 26 maj 1891 anställdes vid statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö;

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 45

att han den 1 oktober 1898 konstituerades till ordinarie vaktkonstapel;

att han befordrades till förman den 1 januari 1921;

att han under tiden 1 februari 1928—15 mars 1934 uppehållit förordnande
såsom förste förman;

att han vid uppnådd pensionsålder avgick från sin förmansbefattning
den 18 juni 1934;

samt att han i egenskap av f. d. förman uppbär i årlig pension ett belopp
av 1,716 kronor, exklusive dyrtidstillägg.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört, bland annat, att Leth
under nära 20 års tid tjänstgjort såsom jordbruksassistentens vid anstalten
närmaste man och härunder utfört ett mycket förtjänstfullt arbete. För
denna specialtjänst hade emellertid icke funnits inrättad någon särskild
befälsbeställning och då Leth ansetts oumbärlig för denna tjänst hade han
i befordringsavseende kommit att stå efter sina till förste förmän befordrade
kamrater.

Såsom utredningen utvisar, har Leth kommit i åtnjutande av den pension,
som författningsenligt tillkommer honom såsom förman. Att på grund
av de i motionen åberopade förhållandena bevilja Leth pension såsom förste
förman synes utskottet med hänsyn till de vittgående konsekvenser, ett bifall
till motionen skulle kunna medföra, icke böra ifrågakomma. Utskottet
hemställer därför,

att förevarande motion II: 325 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

39:o.

Förre lapptillsyningsmannen Emil August Lidström. I motion 1:166
har herr Bergqvist med instämmande i motionen av tre av första kammarens
övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen måtte bevilja f. lapptillsyningsmannen
Emil August Lidström en pension av 600 kronor för år,
eller eljes det belopp, som vederbörande finner skäligt föreslå, att utgå från
och med innevarande år».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lidström är född den 7 januari 1862 och alltså 73 år gammal;

att han tjänstgjort såsom lapptillsyningsman under åren 1913—1931 eller
sammanlagt i omkring 18 år;

att han — förutom rese- och traktamentsersättning — uppburit ett årligt
arvode, uppgående till under åren 1913—1919 600 kronor, 1920—1922 900
kronor, 1923—1929 1,200 kronor samt 1930—1931 1,500;

att länsstyrelsen i Norrbottens län intygat, att Lidström förtjänar utmärkt
vitsord för sitt arbete såsom lapptillsyningsman;

samt att Lidström lever under knappa ekonomiska villkor.

Utskottet.

46

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttrande av
statskontoret, som i ärendet anfört följande:

Vad anginge den i motionen 1:166 väckta frågan örn pension åt f. d.
lapptillsyningsmannen Lidström ville statskontoret, utan att ingå på frågan
huruvida lapptillsyningsmän i allmänhet kunde anses hava sådan anställning
i statens tjänst, att pension av statsmedel borde tillerkännas dem, med
hänsyn till det förhållandet, att ifrågavarande verksamhet syntes hava utgjort
Lidströms huvudsakliga sysselsättning, samt till vad i ärendet upplysts
angående Lidströms jämförelsevis långa anställningstid och det förtjänstfulla
sätt, varpå han därunder utfört honom ålagda uppgifter, ävensom
till föreliggande ömmande omständigheter icke motsätta sig, att Lidström
bereddes ett årligt understöd att utgå från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. med av motionärerna föreslagna 600 kronor.

I likhet med statskontoret tinner utskottet omständigheterna i förevarande
fall vara sådana, att utskottet ansett sig kunna förorda, att pension av
statsmedel beviljas Lidström. I fråga örn pensionsbeloppets storlek har utskottet
icke funnit anledning till erinran mot det i motionen föreslagna
beloppet av 600 kronor för år. Pensionen torde böra utgå från och med
den 1 januari 1935.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:166, må medgiva, att förre lapptillsyningsmannen
Emil August Lidström må, räknat från och med den 1
januari 1935, under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en
årlig pension av 600 kronor.

40:o.

Karl Bertil Thunberg. I motion I: 252 hemställa herrar Branting och
Sjödahl, »att riksdagen måtte bevilja pension åt invaliden Karl Bertil
Thunberg enligt samma grunder, som skulle hava gällt, örn lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete varit för hans fall tillämpligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Thunberg, som är född den 3
december 1900, efter ansökan av barnavårdsnämnden i Hudiksvall år 1915
intogs som elev å uppfostringsanstalten åkerbrukskolonien Hall; att han
den 21 mars 1917 under fullgörande av honom ålagt arbete att för anstaltens
räkning verkställa matning av ett tröskverk med sädeskärvar råkade
få högra armen indragen i tröskverkets roterande cylinder med påföljd, att
armen krossades och sedermera måste amputeras omkring 15 centimeter från
axelleden; att ersättning i anledning av olycksfallet icke kunde beredas
Thunberg jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, enär han icke var att
anse som arbetare i nämnda lags bemärkelse; att han den 22 juni 1918

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

47

utskrevs från anstalten; att han därefter vistades i sitt föräldrahem i
Hudiksvall till år 1920; att han tidvis under sistnämnda år och år 1922
innehade arbetsanställning å Hall ävensom å arbetsanstalten Aby lanthem;
att han under januari 1923 arbetade som målare i Göteborg; att han under
tiden oktober 1923—januari 1925 innehade förnyad arbetsanställning å Hall
mot åtnjutande av kontant lön jämte naturaförmåner; att han därefter under
en längre tid drog sig fram genom bettleri; att han i juli 1926 häktades
för delaktighet i inbrottsstölder samt under tiden 17 oktober 1926 —
17 augusti 1928 undergick honom härför ådömt frihetsstraff; att han,
som numera är gift och har två minderåriga barn, alltsedan mars månad
1933 för sitt och sin familjs livsuppehälle uppbär fattigvårdsunderstöd från
Solna kommun, där familjen äger hemortsrätt, med belopp varierande mellan
45 kronor och 90 kronor för månad; att han därutöver åtnjuter folkpension
med tillhopa 430 kronor 80 öre för år, varav 204 kronor utgå i
form av barntillägg; samt att, enligt vad Solna fattigvårdsstyrelse upplyst,
Thunberg synes benita sig om att bidraga till familjens livsuppehälle men
att hans enda arbetsinkomst utgöres av tillfälliga smärre förtjänster genom
utbjudande av varor.

Enligt vad handlingarna i ärendet vidare utvisa instämde Thunberg år
1926 föreningen till minne av Konung Oscar I och drottning Josephina såsom
innehavare av uppfostringsanstalten åkerbrukskolonien Hall till Svartlösa
och Öknebo tingslags häradsrätt med yrkande örn utfående av skadestånd
på grund av det honom övergångna olycksfallet.

Genom utslag den 27 oktober 1927 utlät sig häradsrätten, såvitt nu är
ifråga:

Enär det finge anses utrett, att åt Thunberg uppdragits att vid ifrågakomna
tillfälle turvis med annan person mata tröskverket, men Thunberg
på grund av sin ungdom icke bort, på sätt skett, sättas till arbete av ifrågavarande
art; ty och som av utredningen i målet framginge, att ifrågavarande
olycksfall inträffat i följd därav, att tillförlitliga skyddsanordningar icke
varit anbragta vid cylindern; alltså och då det jämlikt 4 § i lagen örn arbetarskydd
den 29 juni 1912 ålegat föreningen att ombesörja, att sådana
skyddsanordningar anbragts, innan tröskverket komme till användning i
föreningens tjänst, funne häradsrätten föreningen vara ansvarig för
det inträffade olycksfallet och förty pliktig att till Thunberg utgiva
skadestånd. I fråga örn skadeståndets belopp vore upplyst, att
Thunberg genom de honom ådragna skadorna tillskyndats nedsättning
av arbetsförmågan för framtiden motsvarande 75 procent av normal arbetsförmåga.
Föreningen hade icke styrkt, att Thunberg genom visat okynne
eller oförsiktighet medverkat till skadan, så att skadeståndet av den orsak
borde jämkas. På grund härav och då Thunbergs arbetsförtjänst, därest
han icke drabbats av olycksfallet, skäligen torde kunna skattas efter 70
öre för timme, vilket med trehundra arbetsdagar för år å åtta timmar bleve
en årlig inkomst av 1,680 kronor, prövade häradsrätten rättvist på det sätt
bifalla Thunbergs i målet förda talan att föreningen förpliktades att till
Thunberg utgiva dels ersättning för sveda och värk med 2,000 kronor att

48

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

gäldas genast, dels ock såsom gottgörelse för nedsättning i arbetsförmågan
med 1,260 kronor årligen för tiden från den 22 juni 1918 under Thunbergs
återstående livstid, att erläggas genast till så stor del, som belöpte
på tiden till den dag, då häradsrättens utslag toge åt sig laga kraft, samt
därefter kvartalsvis i förskott, eller ock det belopp, som åtginge till inköp
av livränta av motsvarande storlek åt Thunberg.

Svea hovrätt, där föreningen fullföljde talan, förklarade sig i dom den
5 april 1928 icke finna skäl att göra ändring i häradsrättens utslag, dock
att av den Thunberg tillerkända årliga livräntan å 1,260 kronor så stor del,
som belöpte på tiden till hovrättens dom, skulle av föreningen genast gäldas.

Kungl. Maj:t, varest föreningen sökte ändring i hovrättens dom, utlät
sig genom dom den 29 oktober 1928:

Kungl. Majit funne av utredningen i målet framgå, att vid ifrågavarande
tillfälle till en början inmatningen i tröskverket verkställts av en elev vid
skyddshemmet med biträde av Thunberg, som därvid icke haft plats i farlig
närhet till den roterande cylindern, vid vilken för övrigt sedvanliga skyddsanordningar
funnits anbragta, samt att de två eleverna sedermera bytt plats
och sysselsättning, varefter olycksfallet inträffat. Föreningen hade uppgivit,
att Thunberg förut tillfälligt sysselsatts med matning av tröskverket men
på grund av därvid visat okynne befunnits olämplig för detta arbete. Denna
uppgift vunne stöd av i målet hörda vittnens utsagor. Med hänsyn till
vad sålunda och i övrigt förekommit i målet kunde det icke antagas, att
Thunberg och arbetskamraten haft uppdrag att turvis mata tröskverket,
utan måste fastmera anses utrett, att den sistnämnde varit satt att sköta
inmatningen och att ombytet i arbetet skett i strid mot de av arbetsledningen
träffade anordningarna och utan dess vetskap. Under sådana omständigheter
kunde föreningen icke anses ansvarig för det inträffade olycksfallet.
På grund härav prövade Kungl, Majit rättvist att, med upphävande
av hovrättens dom beträffande huvudsaken, ogilla Tliunbergs därutinnan
förda talan.

I en den 21 februari 1929 dagtecknad skrift anhöll Thunberg hos Kungl.
Majit örn resning i målet.

Genom utslag den 12 maj 1931 fann Kungl. Maj.t ej skäl bevilja den
sökta resningen.

Genom lag den 14 juni 1933 har 2 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete i nedan angivna avseende erhållit följande
ändrade lydelse:

»Där Konungen i fråga örn anstalt för yrkesutbildning eller avdelning
av anstalt så förordnar, skall den som åtnjuter undervisning vid sådan
anstalt eller avdelning anses såsom arbetare enligt denna lag, ändock att
han ej användes till arbete för annans räkning. Med arbetsgivare förstås
i ty fall den som driver anstalten.»

Vidare har genom kungörelse den 1 december 1933 angående tillämpning
å elever vid anstalter för yrkesutbildning av lagen den 17 juni 1916 örn
försäkring för olycksfall i arbete stadgats, att elever vid vissa anstalter för

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

49

yrkesutbildning, däribland skyddshem, som avses i lagen örn samhällets
barnavård, skola anses som arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen, ändock
att de ej användas till arbete för annans räkning. Till dylika skyddshem
är uppfostringsanstalten åkerbrukskolonien Hall hänförlig.

Av det föregående framgår, att elever vid sådana skyddshem, som avses
i lagen örn samhällets barnavård, numera äro att anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens
bemärkelse, ävensom att åkerbrukskolonien Hall är
hänförlig till dylika skyddshem. Med hänsyn härtill och till övriga i
ärendet föreliggande omständigheter har utskottet funnit starka billighetsskäl
tala för att Thunberg må komma i åtnjutande av någon ersättning av
statsmedel.

Vad angår storleken av det ersättningsbelopp, som lämpligen skulle kunna
beviljas, har utskottet från riksförsäkringsanstalten inhämtat, att Thunberg?
arbetsförtjänst med tillämpning av bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
torde kunna uppskattas till omkring 1,200 kronor för år,
därest full invaliditet förelegat. I anslutning härtill skulle Thunberg,
därest nämnda lag varit vid tiden för olycksfallet å honom tillämplig, vid
full invaliditet varit berättigad till en ersättning, motsvarande två tredjedelar
av nyssnämnda belopp, eller 800 kronor. Då den Thunberg tillskyndade
kroppsskadan, enligt vad i häradsrättens omförmälda utslag angivits,
ansetts motsvara en nedsättning av hans arbetsförmåga med 75 procent,
skulle den till honom utgående ersättningen alltså hava utgjort 600 kronor
för år. Utskottet vill tillstyrka, att Thunberg beviljas ett understöd å detta
belopp, att utgå från och med den 1 januari 1935. Å understödet torde
icke böra åtnjutas dyrtidstillägg.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
I: 252, må medgiva, att Karl Bertil Thunberg må, räknat
från och med den 1 januari 1935, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära ett årligt understöd av 600 kronor, utan
rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

IV. Kommunikationsdepartementet.

41 :o.

Förre lokomotiveldaren John Emil Berg. I motion 1:47 hemställer
herr Johanson, Karl August, »att riksdagen måtte besluta att tilldela f. d.
lokomotiveldare John Emil Berg, numera bosatt i Stockholm, en årlig pension,
motsvarande den nuvarande högsta lönen för lokomotiveldare sjunde
lönegradens högsta lön eller 2,730 kronor jämte dyrtidstillägg».
liihang till riksdagens protokoll 1935. 8 sami. Nr 45. t

Utskottet.

50 Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Berg, som är född
den 8 december 1876 och alltså 59 år gammal, efter föregående extra anställning
vid statens järnvägar antogs till ordinarie lokomotiveldare den
1 februari 1900; att han den 4 juli 1904 under tjänstgöring såsom eldare
å ett å linjen Nyåker—Hörnsjö framfört persontåg vid en då inträffad tågurspåring
blev fastklämd i lokomotivets förarhytt och så svårt bränd av
utströmmande ånga och hett vatten att hans vänstra ben sedermera måste
amputeras; att Berg i anledning härav jämlikt ett den 24 april 1906 mellan
honom och järnvägsstyrelsen ingånget avtal tillerkändes, förutom ett engångsbelopp
av 2,500 kronor såsom ersättning för sveda och värk samt lyte,
dels ett årligt understöd till så stort belopp, att detsamma jämte Berg från
statens järnvägstrafiks pensionsinrättning tillkommande pension uppgick till
1,080 kronor (motsvarande vad Berg vid tiden för olycksfallet uppbar i
årligt arvode och hyresbidrag), dels ock såsom gottgörelse för reparation av
ett konstgjort ben ett belopp av 40 kronor för år; att ifrågavarande förmåner
med tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 280) om ny pension för vissa pensionerade befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer blivit nyreglerade; att den Berg tillkommande
gottgörelsen för konstgjort ben jämlikt beslut av Kungl. Majit förhöjts till
72 kronor för år; samt att Berg för närvarande årligen uppbär från statens
järnvägar 1,320 kronor i pension, 156 kronor i understöd och 72 kronor
för reparation av konstgjort ben, vartill kommer dyrtidstillägg med
192 kronor, eller alltså sammanlagt 1,740 kronor.

Till stöd för det i motionen framställda yrkandet har motionären anfört,
bland annat, följande:

Berg har, trots sin invaliditet, kunnat utföra en del mindre reparationsarbeten
och därigenom erhållit ett välbehövligt tillskott till den numera
synnerligen låga pensionen. Genom sin invaliditet, sin ålder och numera
allt större svårighet att erhålla lämpligt arbete hava de ekonomiska svårigheterna
för Berg ökats avsevärt, varför en höjning av pensionen enbart luden
synpunkten är välmotiverad. Härtill kommer det förhållandet att
Berg, om han icke råkat ut för den svåra olyckan att mista sitt ena ben,
vilken olycka icke på något sätt var självförvållad, redan år 1906 hade
erhållit befordran till lokomotivförare och som sådan nu innehaft en årlig
lön av 3,660 kronor på A-ort; pensionsunderlaget på denna lön utgör 2,436
kronor. Även örn man icke tager hänsyn till befordringsmöjligheterna
skulle Berg som blev ordinarie lokomotiveldare år 1900 nu innehaft en lön
av 2,730 kronor även detta på A-ort. Pensionsunderlaget på denna lön
utgör 1,824 kronor. Å såväl de angivna lönerna som pensionsunderlagen
utgå dyrtidstillägg. Berg har således, förutom förlusten av sitt ena ben,
under en följd av år haft en avsevärt mindre inkomst. Det kan erinras
örn att den senaste löneregleringen vid S. J. genomfördes år 1919 och den
därförut år 1907. Då statens järnvägar således redan vid första överenskommelsen
med Berg accepterade den dåvarande lönen som skälig pension
borde väl den principen även nu kunna bliva bestående.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

51

över den förevarande motionen Ilar utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttranden av statskontoret och järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har i ärendet anfört huvudsakligen följande:

Skulle motionen bifallas, torde det ej komma att dröja, förrän anspråk
framställas på höjd pension åt samtliga f. d. befattningshavare, som avgått
ur statstjänst med invalidpension, enär beträffande dessa torde kunna åberopas
enahanda eller liknande skäl för sådan förhöjning som nu gjorts i
fråga örn Berg, och statsmakterna torde väl då svårligen kunna undgå att
tillmötesgå även dessa anspråk.

Den omständigheten, att understödet och pensionen till Berg ursprungligen
uppgått till samma belopp som dennes lön vid tiden för det honom
övergångna olycksfallet, utgjorde enligt järnvägsstyrelsens förmenande icke
något bärande skäl för att en sådan relation skulle bibehållas även efter
det löneregleringar sedermera ägt rum.

Med anledning av vad sålunda anförts måste styrelsen avstyrka bifall
till motionen.

Statskontoret har, under åberopande av vad järnvägsstyrelsen i förenämnda
yttrande anfört och under särskilt framhållande av de konsekvenser,
ett tillmötesgående av motionärens hemställan skulle kunna medföra, avstyrkt
bifall till motionen.

Såväl järnvägsstyrelsen som statskontoret har ställt sig avvisande till
förslaget örn förhöjd pension åt Berg och därvid i första hand påvisat
de konsekvenser, som ett bifall till motionen skulle kunna medföra. Ehuru
icke heller utskottet förbiser, att ett tillmötesgående av syftet med den
väckta motionen kan komma att medföra krav på ökade pensionsförmåner
från andra ur statstjänst med invalidpension avgångna befattningshavare,
torde dock det föreliggande fallet vara av så enastående art, att konsekvenserna
av en välvillig behandling av motionen icke behöva bliva så
betänkliga som myndigheterna framhållit.

Utskottet finner sig alltså för sin del kunna tillstyrka, att en förhöjning
av Bergs pensionsförmåner må medgivas. Ett bifall till det i motionen
gjorda yrkandet örn en årlig pension till Berg motsvarande den nuvarande
högsta lönen på A-ort för lokomotiveldare eller 2,730 kronor, förutom dyrtidstillägg,
kan utskottet emellertid icke förorda. Enligt utskottets mening
synes förhöjningen lämpligen böra beräknas på följande sätt. Berg uppbär
för närvarande i pensionsförmåner och därå belöpande dyrtidstillägg sammanlagt
1,740 kronor för år. Invalidpension enligt nu gällande grunder
för ordinarie lokomotiveldare utgör 1,824 kronor (= pensionsunderlaget).
Bagges härtill den Berg tillerkända årliga ersättningen för reparation av
konstgjort ben eller 72 kronor, erhålles ett belopp å 1,896 kronor. Då dyrtidstillägg
härå belöper sig till 204 kronor årligen, skulle de sammanlagda
förmånerna uppgå till 2,100 kronor. Skillnaden mellan Bergs nuvarande
pensionsförmåner, 3,740 kronor, och sistnämnda belopp utgör 360 kronor.
Det har synts utskottet skäligt, att Berg från och med den 1 januari 1935

U/skottet.

52

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

må erhålla fyllnad i sin pension med sistnämnda belopp, vilket torde böra
bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. Å denna
tilläggsförmån lärer dyrtidstillägg icke böra utgå.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:47, må medgiva, att förre lokomotiveldaren John
Emil Berg må, räknat från och med den 1 januari
1935, under sin återstående livstid från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära ett årligt
understöd av 360 kronor, dock utan rätt att därå
åtnjuta dyrtidstillägg.

V. Finansdepartementet.

42 :o.

Förra extra biträdet hos kammarrätten Ellen Maria Johansson. I en

den 8 mars 1935 dagtecknad proposition nr 207 har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, i punkten 17 föreslagit riksdagen medgiva,
att förra extra biträdet hos kammarrätten Ellen Maria Johansson må,
räknat från och med den 1 juli 1934 under sin återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 660 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Johansson är född den 16 oktober 1875 och således 59 år gammal;

att hon från hösten 1909 intill utgången av juni månad 1934 eller alltså
under nära 25 år tjänstgjort såsom extra renskriverska hos kammarrätten
;

att Johansson utfört arbetet i hemmet, enär hon på grund av lamhet
i benen efter i barndomen genomgången barnförlamning varit förhindrad
infinna sig å tjänstelokalerna;

att Johansson slutat sitt arbete hos kammarrätten på grund av nedsatt
arbetsförmåga;

samt att ersättningen åt Johansson för verkställt renskrivningsarbete
beräknats per sida och under åren 1929—1933 uppgått till i medeltal 1,337
kronor för år.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

53

VI. Ecklesiastikdepartementet.

43 :o.

Föreståndaren och överläraren vid tekniska skolan i Stockholm Thor
Thorén. I en den 1 februari 1935 dagtecknad proposition nr 69 har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att
föreståndaren och överläraren vid tekniska skolan i Stockholm, rektorn Thor
Thorén må från och med månaden näst efter den, varunder han lämnar
sina befattningar vid nämnda skola, under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 5,832 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Thorén är född den 10 november 1863 och alltså 71 år gammal;
att han från år 1894 inom tekniska skolan i Stockholm varit Överlärare
i fackteckning samt lärare i stillära och ornamentskomposition vid högre
konstindustriella skolan, för vilken han därjämte — med undantag av de
första åren av sin anställningstid — varit avdelningsföreståndare;

att Kungl. Majit genom beslut den 6 maj 1910 förordnat Thorén att tills
vidare från och med den 1 juli samma år vara föreståndare för tekniska
skolan med rätt för honom att under tiden för förordnandet kvarstå såsom
Överlärare och avdelningsföreståndare vid högre konstindustriella
skolan;

att Thorén från år 1894 intill tillträdet år 1910 av förordnandet såsom
föreståndare för tekniska skolan tillika tjänstgjort som Överlärare i
fackteckning vid skolans avdelning för kvinnliga lärjungar;

att Thorén alltså har att åberopa en anställningstid vid tekniska skolan
av mer än 40 år, därav över 24 år såsom skolans föreståndare;

att Kungl. Majit i sammanhang med Thoréns förordnande den 6 maj
1910 till föreståndare för tekniska skolan föreskrivit, att Thorén skulle av
den i tekniska skolans utgiftsstat upptagna avlöningen för skolans föreståndare,
6,000 kronor, äga åtnjuta 4,500 kronor, varav 2,500 kronor lön och
2,000 kronor tjänstgöringspenningar;

att Thorén å sina befattningar vid högre konstindustriella skolan uppburit
en avlöning av tillhopa 4,300 kronor för år, varav 800 kronor såsom
avdelningsföreståndare, 3,000 kronor såsom Överlärare i fackteckning och
500 kronor såsom lärare i stillära och ornamentskomposition;

att Thorén sålunda alltsedan år 1910 vid tekniska skolan åtnjutit en
sammanlagd avlöning av 8,800 kronor för år, varå utgått dyrtidstillägg
enligt för statens befattningshavare vid oreglerade verk gällande grunder; samt

att Thorén icke innehar annan anställning än vid tekniska skolan

54 Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

och icke heller åtnjuter pension på grund av tidigare innehavd anställning.

Styrelsen för tekniska skolan och skolöverstyrelsen hava föreslagit en
pension för Thorén å ett till 6,000 kronor avrundat belopp.

Statskontoret har ansett pensionen för Thorén böra utgöra 5,832 kronor
(2/3 x 8,800 4- 768 (förhöjning I) = 6,634; 6,634 — 12 procent därav (reduktion
på grund av ej erlagda pensionsavgifter) = 5,838, efter vederbörlig
jämkning 5,832 kronor).

I motion II: 488 har herr Holmgren hemställt, »att riksdagen måtte, utöver
den i proposition nr 69 föreslagna pensionen på 5,832 kronor, tillerkänna
rektor Thor Thorén en pensionsförhöjning till sådant belopp, att
hans sammanlagda pension jämte dyrtidstillägg kommer att uppgå till
samma summa som författningsmässigt tillkommer rektorer med samma
tjänstetid vid statens tekniska fackskolor och tekniska gymnasier.»

Motionären har framhållit, bland annat, att vid nämnda skolor och
gymnasier vore rektors pensionsund er lag detsamma som vid högre allmänna
läroverk, eller 5,600 kronor, vartill komme förhöjningar på sammanlagt
1,072 kronor eller tillsammans 6,672 kronor.

utskottet. Utskottet tillstyrker, att pension beviljas Thorén. Vad angår pensionsförmånens
storlek finner utskottet det av Kungl. Majit föreslagna beloppet
väl avvägt. Utskottet avstyrker alltså bifall till det i motionen framställda
yrkandet.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förevarande
proposition och med avslag å motionen II: 488, i vad
densamma skiljer sig från Kungl. Majits förslag, må
medgiva, att föreståndaren och överläraren vid tekniska
skolan i Stockholm, rektorn Thor Thorén, må från och
med månaden näst efter den, varunder han lämnar sina
befattningar vid nämnda skola, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 5,832 kronor.

44io.

Förra lärarinnan vid S:ta Katarina svenska församlings kyrkoskola i
Leningrad Elin Maria Wilhelmina Öström. I en den 1 mars 1935 dagtecknad
proposition nr 160 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över linansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förra lärarinnan vid Sita Katarina
svenska församlings kyrkoskola i Leningrad Elin Maria Wilhelmina Öström

Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 55

må från och med den 1 juli 1935 under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära ett årligt understöd av
1,200 kronor.

Hos Kungl. Majit har Öström — under åberopande att 1926 års riksdag
enligt förslag av Kungl. Majit (prop. nr 139; riksd. skr. nr 148, p. 52) beviljat
pension tili belopp av 1,200 kronor åt en var av lärarinnorna vid
ifrågavarande skola Matilda Wilhelmina Almqvist och Maria Elisabet Almqvist
— anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Av handlingarna i ärendet inhämtas beträffande Öström,

att öström, som är svensk medborgare, är född den 4 december 1875 och
alltså 59 år gammal;

att hon erhållit sin lärarinneutbildning vid ryska statliga läroanstalter i
Leningrad;

att hon varit anställd såsom lärarinna vid förenämnda skola under nära
25 år, nämligen under tiden september 1893—april 1918, därav från och
med den 1 september 1912 såsom föreståndarinna för den ena av skolans
förberedande avdelningar;

att hon under de senare åren av anställningstiden undervisat i ämnena
religionskunskap, svenska och tyska språken, geografi och sång,

att hon och hennes numera avlidne fader, efter anmodan att lämna Ryssland,
år 1918 flyttat till Finland, varvid de i Ryssland måst kvarlämna
sina samtliga tillgångar, vilka uppgått till omkring 5,500 kronor;

att hon efter sin bosättning i Finland icke haft några regelbundna inkomster
och ej heller uppburit något understöd eller ersättning för lidna
förluster;

samt att hon enligt läkarintyg på grund av sjuklighet icke kan utföra
något regelbundet arbete.

Då omständigheterna i nu förevarande fall äro väsentligen likartade med
dem, som förelågo i ovannämnda ärende rörande understöd åt lärarinnorna
Matilda Wilhelmina och Maria Elisabet Almqvist, har utskottet icke velat
motsätta sig bifall till Kungl. Majits föreliggande förslag.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits ifrågavarande
proposition.

45io.

F. d. läroverksadjunkten Robert Arvid Westerlund. I en den 8 mais
1935 dagtecknad proposition nr 207 har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 18 föreslagit riksdagen medgi\a, att f. d.

Utskottet.

56

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

adjunkten vid samrealskolan i Skellefteå Robert Arvid Westerlund må,
räknat från och med den 1 juli 1934, under sin återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension
av 1,140 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Westerlund är född den 23 oktober 1868 och således den 23 oktober
1933 uppnått föreskriven pensionsålder;

att Westerlund tjänstgjort såsom e. o. lektor vid folkskoleseminariet
i Umeå under läsåret 1921/1922, såsom extra lärare vid högre allmänna
läroverket i Södertälje från och med vårterminen 1928 till och med vårterminen
1932 samt såsom ordinarie adjunkt vid samrealskolan i Skellefteå
från och med höstterminen 1932 intill utgången av juni 1934, då
han avgått ur tjänst;

att hans sålunda innehavda anställning vid statliga läroanstalter uppgått
till sammanlagt 71h år, därav omkring 6 år 9 månader före uppnåendet
av pensionsåldern;

att Westerlund från och med höstterminen 1922 till och med höstterminen
1927 eller alltså under 5 år varit av skolöverstyrelsen förordnad
såsom extra lärare (avlönad av Södertälje stad) vid det med statliga realskolan
i Södertälje före skolans ombildning år 1928 till högre allmänt
läroverk förenade kommunala gymnasiet;

att han under sistnämnda tid haft övervägande delen av sin tjänstgöring
förlagd till realskolan, nämligen läsåret 1922/1923 samtliga 26 undervisningstimmar,
läsåret 1923/1924 23 undervisningstimmar av 27, läsåret
1924/1925 22 undervisningstimmar av 26, vartdera läsåret 1925/1926
och 1926/1927 24 undervisningstimmar av 26 samt höstterminen 1927 16
undervisningstimmar av 26;

att han icke åtnjutit någon tjänstledighet under sin omförmälda anställning; samt

att han författningsenligt icke kan komma i åtnjutande av pension,
enär sammanlagda anställningstiden i statens tjänst icke uppgår
till 10 år.

Föredragande departementschefen har i ärendet anfört, bland annat,
följande:

»Då Westerlunds tjänstgöring vid läroverket i Södertälje före dettas
ombildning till högre allmänt läroverk väsentligen fullgjorts vid den
statliga realskolan, ehuru han formellt varit anställd vid det kommunala
gymnasiet, synes det kunna anses motiverat, att nämnda tjänstgöring —
även under tid, då det kommunala gymnasiet icke varit statsunderstött
— i detta fall får i viss mån tillgodoräknas för utfyllnad av bristande
tjänstår i statsanställning. Vid ett tillgodoräknande av två tredjedelar
av tjänstetiden i icke-statlig anställning skulle Westerlunds tjänstetid
före uppnådd pensionsålder uppgå till 10 hela år. På grund härav har

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

57

jag ansett mig böra tillstyrka, att Westerlund från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. tillerkännes pension till belopp av 1,140
kronor, motsvarande I0/s3 av det för honom gällande pensionsunderlaget,
2,700 kronor, omräknat till ny pension.»

På de skäl, som av föredragande departementschefen anförts, har utskottet
funnit sig kunna tillstyrka pension åt Westerlund med av Kungl.
Majit föreslaget belopp, varför utskottet hemställer,

att Kungl. Majits förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

46 :o.

Läroverksvaktmästaren Johan Hjalmar Björén. I punkten 19 har
Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid samrealskolan
i Åmål Johan Hjalmar Björén må ftån och med månaden näst
efter den, varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 1,320 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Björén är född den 8 november 1867 och således 67 år gammal;

att han sedan den 15 augusti 1900 eller under mer än 34 år varit anställd
såsom vaktmästare vid samrealskolan (tidigare samskolan) i Åmål,
från vilken befattning han beräknas komma att avgå den 30 juni 1935;

samt att hans avlöningsförmåner från och med år 1921 utgjort kontant
lön å 3,600 kronor för år, varå dyrtidstillägg ej utgått, samt fri bostad
örn tre rum och kök jämte vedbrand, varjämte han uppburit omkring 200
kronor örn året såsom särskild ersättning för skurning.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
framställning.

47 io.

Läroverksvaktmästaren Carl Amandus (Persson) Gustafsson. Kungl.
Majit har i punkten 20 av ifrågavarande proposition föreslagit riksdagen
medgiva, att förste vaktmästaren vid högre realläroverket å Norrmalm
i Stockholm Carl Amandus (Persson) Gustafsson må från och med månaden
näst efter den, varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 1,584 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Gustafsson är född den 25 september 1868 och således 66 år gammal;

Utskottet.

58

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

att han sedan den 1 augusti 1891 eller under mer än 43 år varit anställd
vid högre realläroverket å Norrmalm i Stockholm, intill utgången av
augusti månad 1921 såsom gymnastikvaktmästare och under tiden därefter
såsom förste vaktmästare;

samt att hans avlöningsförmåner från och med år 1925 utgjort kontant
lön å 3,600 kronor för år, varå dyrtidstillägg ej utgått, samt fri bostad örn
två rum och kök jämte bränsle och lyse.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

48 :o.

Läroverksvaktmästaren Karl Johan Mörk. Under punkten 21 föreslår
Kungl. Majit riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid högre allmänna
läroverket i Hudiksvall Karl Johan Mörk må från och med månaden näst
efter den, varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 1,584 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Mörk är född den 3 maj 1871 och således 63 år gammal;

att han sedan den 15 oktober 1902 eller under mer än 32 år varit anställd
vid högre allmänna läroverket i Hudiksvall med tjänsteställning
såsom förste vaktmästare;

att han beräknas komma att avgå från sin befattning med utgången
av juni 1935;

att hans avlöningsförmåner under de senaste tio åren utgjort kontant
lön (grundlön och ålderstillägg) örn tillhopa 1,950 kronor, varå utgått dyrtidstillägg
enligt för statens befattningshavare vid oreglerade verk gällande
grunder, samt fri bostad örn två rum och kök jämte bränsle och
lyse, vilka sistnämnda förmåner uppskattats till ett värde av omkring
950 kronor efter ortens pris;

samt att Mörk sedan juni 1934 åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom,
vilken enligt för honom i oktober 1934 utfärdat läkarintyg torde
hava, åtminstone delvis, förorsakats av arbetet i tjänsten och vara av
sådan beskaffenhet, att han för framtiden är oförmögen att sköta sin
vaktmästarbefattning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis ifrågavarande
framställning.

59

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

49: o.

Vaktmästaren vid statens småskoleseminarium i Linköping Hjalmar
Sikt. I punkten 22 av förevarande proposition nr 207 har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid statens småskoleseminarium
i Linköping Hjalmar Sikt må från och med månaden näst
efter den, varunder han avgår från sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. i årlig
pension, varå dyrtidstillägg icke skall utgå, uppbära, därest han kvarstår
i sin nuvarande tjänst intill uppnådd ålder av 65 år, ett belopp av 1,344
kronor och, för den händelse han dessförinnan avgår från sin tjänst, det
lägre belopp, som Kungl. Majit med hänsyn till den tidigare avgången
kan finna skäligt fastställa.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Sikt är född den 12 januari 1873 och alltså 62 år gammal;
att han varit anställd såsom vaktmästare vid Östergötlands läns landstings
småskoleseminarium i Linköping från augusti 1910 intill utgången
av juni 1933, då seminariet övertagits av staten;

att Sikt efter seminariets förstatligande kvarstått och alltjämt kvarstår
såsom vaktmästare vid seminariet och sålunda från och med den 1 juli 1933
varit anställd i statens tjänst;

att hans avlöningsförmåner utgjorts av fri bostad örn ett rum och kök
jämte bränsle och lyse samt kontant lön, som under den tid, seminariet
ägdes av landstinget, utgått med 1,500 kronor för år jämte dyrtidstillägg
samt under tiden efter statens övertagande av seminariet uppgått till 1,800
kronor för år jämte dyrtidstillägg efter för oreglerade verk gällande grunder;

samt att Sikt, örn han kvarstått i landstingets tjänst intill uppnådd pensionsålder
av 65 år, skulle enligt för landstingets befattningshavare gällande
pensioneringsbestämmelser ägt bekomma pension till belopp av 1,333 kronor
för år, utan rätt till dyrtidstillägg, ävensom att, därest Sikt vid sin avgång
år 1933 ur landstingets tjänst varit berättigad till pension enligt nämnda
bestämmelser i förhållande till då intjänat antal tjänstår, pensionen skulle
hava uppgått till 1,034 kronor för år, likaledes utan rätt till dyrtidstillägg.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts föreliggande förslag hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

50 :o.

W Förra småskollärarinnan Anna Vikstéu-Nilsen. I motion II: 156 har
herr Lövgren hemställt, »att riksdagen ville bevilja f. d. småskollärarinnan
Anna Vikstén-Nilsen, Elverum, Norge, en årlig pension av femhundra
kronor att utgå under hennes återstående livstid.»

Utskottet.

60 Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Av tillgängliga handlingar inhämtas,

att Anna Vikstén-Nilsen är född den 12 september 1862 och alltså 72 år
gammal;

att hon från och med vårterminen 1881 till och med vårterminen 1908
eller under 27 i/i år tjänstgjort'' såsom småskollärarinna inom Nederkalix
skoldistrikt;

att hon den 13 juli 1908 ingick äktenskap med norske undersåten Syver
Nilsen från Elverum i Norge, född den 3 juni 1882;

att hon lider av vissa sjukdomar och mannen på grund av sjukdom
under de senare åren haft sin arbetsförmåga nedsatt till hälften av den
normala;

samt att enligt ett den 13 september 1928 utfärdat intyg av vederbörlig
norsk myndighet makarna Nilsen äro medellösa.

Hos Kungl. Majit gjorde Anna Vikstén-Nilsen den 20 augusti 1928 framställning
örn pension.

Skolöverstyrelsen, som avgav utlåtande i ärendet, framhöll, att då Anna
Vikstén-Nilsen avgått från tjänsten år 1908, vore reglementet för statens
pensionsanstalt ej tillämpligt å henne. Ej heller kunde hon komma i åtnjutande
av pension på grund av föreskrift i övergångsbestämmelserna
till fjärde kapitlet i nämnda reglemente eller enligt de stadganden örn avkortat
understöd, som funnes i reglementet för småskollärares m. flis ålderdomsunderstödsanstalt,
vilket reglemente vore tillämpligt å henne, då hon
frivilligt lämnade sin lärarinnetjänst för att ingå äktenskap. Vidare syntes
de i detta ärende föreliggande omständigheterna knappast kunna anses vara
av sådan ömmande beskaffenhet, att framställning borde göras till riksdagen
att på grund härav bevilja henne särskild pension.

Statens pensionsanstalt fann på av skolöverstyrelsen anförda skäl sig
förhindrad tillstyrka bifall till ansökningen.

Genom beslut den 7 december 1928 fann Kungl. Maid ifrågavarande ansökning
icke föranleda annan Kungl. Majits åtgärd, än att handlingarna i
ärendet skulle överlämnas till statens pensionsanstalt för att beaktas vid
tilldelande av pension från den under anstaltens förvaltning stående Söderströmska
pensionsfonden.

Enligt från pensionsanstalten lämnad uppgift har någon pension från
berörda fond med hänsyn till de för pension från fonden givna bestämmelserna
prövats icke kunna tilldelas Anna Vikstén-Nilsen.

Av utredningen i ärendet framgår, att Anna Vikstén-Nilsen år 1908 vid
en levnadsålder av allenast 45 år frivilligt lämnat sin anställning såsom
småskollärarinna. Vid sådant förhållande anser utskottet någon pension av
statsmedel icke kunna beviljas henne.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

61

Utskottet hemställer förty,

att ifrågavarande motion TI: 156 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

51:o.

Skoleleven Kjell Johan Hans Petersson (understöd på grund av kroppsskada).
I en den 22 februari 1935 dagtecknad proposition nr 116 har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av stadsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
att till förre eleven vid samrealskolan i Stora Tuna Kjell Johan Hans
Petersson må ur det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. utgå dels ersättning för kostnader
för läkarvård och läkemedel i samband med det i ärendet omförmälda
olycksfallet med sammanlagt 309 kronor, dels ock understöd på grund av
bestående nedsättning i arbetsförmågan i följd av olycksfallet för tiden från
och med den 1 augusti 1932 till och med den 31 december 1934 med tillhopa
768 kronor samt för tiden från och med den 1 januari 1935 till och
nied den 31 december 1936 med 216 kronor för år, utan rätt för Petersson
att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Hos Kungl. Maj:t har överpostiljonen i Karlstad John Petersson anhållit,
att hans son Kjell Johan Hans Petersson, vilken, född den 13 november
1912, såsom elev vid Stora Tuna samrealskola den 12 februari 1931 deltagit
i en av skolan anordnad idrottsdag och därvid svårt skadats, måtte
erhålla ersättning för havda kostnader och liden skada i övrigt.

Rörande förloppet av den olyckshändelse, som drabbat Kjell Petersson,
meddelade rektor vid samrealskolan i huvudsak följande:

Den 12 februari 1931 hade vid samrealskolan varit anordnad vederbörlig
idrottsdag. En avdelning lärjungar, i vilken Petersson befunnit sig, hade
sysselsatts med bobsleighåkning. De två första gångerna hade en av de
deltagande flickorna styrt kälken. Tredje gången styrde Petersson, som
var van att föra bobsleigh. Mot slutet av backen svängde vägen och
nedanför kröken stod vid sidan av vägen en telefonstolpe. Petersson märkte,
då han passerat vägkröken, att kälken skulle komma att stryka nära intill
telefonstolpen och att, örn han svängde för häftigt åt sidan, de bakom
honom sittande skulle löpa fara att krossas mot stolpen. Han föredrog då
att låta kälken gå rakt mot stolpen med påföljd, att hans vänstra ben kom
mellan kälken och stolpen och gick av på två ställen. Sedan ett första
förband anlagts, fördes han i ambulans till lasarettet i Falun.

Då Petersson drabbats av ett komplicerat benbrott av svårare art, hade
sjukhusvistelsen blivit mycket lång och dyrbar. Petersson tillbragte sålunda
hela återstoden av vårterminen 1931 på lasarettet, där han avlade sin realskolexamen.
Ur skolans premie- och fattigkassa utbetalades 360 kronor
som bidrag till sjukhusvistelsen. Sedermera hade han vårdats dels i hemmet
och dels på lasarettet i Karlstad. Våren 1932 hade han å vanföreanstalten

62

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

i Stockholm erhållit ett ortopedisk! bandage för att kunna gå bättre. Den
långvariga behandlingen hade blivit dyrbar och för fadern bade utgifterna
varit mycket kännbara. Härtill bomme, att Petersson icke kunnat ägna sig
åt någon verksamhet.

I ärendet hava yttranden avgivits av bland andra riksförsäkringsanstalten
och statskontoret.

Riksförsäkringsanstalten har anfört, bland annat, följande.

I anslutning till ett av riksförsäkringsanstalten avgivet utlåtande den 17
februari 1928 angående understöd till förre eleven vid folkskoleseminariet
i Uppsala B. E. L. Hellström, vilket till huvudsaklig del funnes återgivet
i propositionen nr 181 till 1928 års riksdag, syntes det anstalten skäligt, att
Kjell Petersson bereddes ersättning enligt grunderna i förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

I ärendet hade blivit styrkt, att Kjell Petersson i anledning av olycksfallet
haft utgifter för läkarvård och läkemedel med tillhopa 669 kronor.

Samtliga dessa kostnader finge anses skäliga och syntes böra ersättas.
Riksförsäkringsanstalten funne emellertid avdrag härvid böra äga rum för
det bidrag å 360 kronor till kostnaderna för sjukhusvistelsen, vilket lämnats
från Stora Tuna samrealskolas premie- och fattigkassa.

I anledning av den efter sjukdomens upphörande förefintliga bestående
nedsättningen i arbetsförmågan skulle enligt omförmälda förordning livränta
utgå med 360 kronor för år under tiden från och med den 1 augusti 1932
till och med den 31 juli 1933, med 288 kronor för år under tiden från
och med den 1 augusti 1933 till och med den 31 december 1934 och med
216 kronor från och med den 1 januari 1935 till och med den 31 december
1936, varvid arbetsförmågan under förstnämnda tid ansetts nedsatt med 25
procent och under de sistnämnda med 20 respektive 15 procent. Sådan
livränta syntes böra utgå till Kjell Petersson.

Statskontoret har avstyrkt bifall till den förevarande ansökningen.

Föredragande departementschefen har för egen del yttrat följande:

»Såsom inhämtas av det föregående har Kjell Petersson såsom elev vid
Stora Tuna samrealskola allvarligt skadats under det han deltagit i en vid
skolan anordnad obligatorisk idrottsdag. Någon skuld till olycksfallet torde
enligt utredningen varken åvila Petersson eller någon lärare, som hade tillsyn
över lärjungarna vid tillfället ifråga.

Då olycksfallet står i omedelbart samband med åtgärder, som vidtagits
i enlighet med gällande föreskrifter för skolundervisningen, synes mig
billigheten kräva, att det allmänna i någon mån ingriper till lindrande av
olyckans följder. Jag anser sålunda, att staten i det föreliggande fallet i
första hand bör deltaga i bestridande av de direkta kostnaderna för sjukvården,
läkemedel och dylikt. Vidare torde det vara rimligt, att Petersson
beviljas ett mindre årligt understöd åtminstone under de närmaste åren
efter olycksfallet, då dess verkningar gjort och göra sig mera direkt kännbara
för honom och innan han kunnat skaffa sig något förvärvsarbete.
Beträffande storleken av det understöd, som nu bör beviljas honom, ansluter
jag mig till vad riksförsäkringsanstalten i detta avseende föreslagit.
Petersson skulle alltså erhålla ersättning för kostnader för läkarvård och
läkemedel med 309 kronor samt dessutom understöd på grund av nedsatt

Banlcoulskottets utlåtande Nr 45.

63

arbetsförmåga under tiden den 1 augusti 1932—den 31 december 1934 med
tillhopa 768 kronor och den 1 januari 1935—den 31 december 1936 med
216 kronor för år. Å nämnda understödsbelopp böra icke utgå dyrtidstillägg.

Frågan, huruvida understöd bör utgå jämväl för tid efter sistnämnda
dag, synes böra komma under prövning först längre fram, då säkrare bedömningsgrunder
föreligga såväl beträffande det framtida menets omfattning
som angående Peterssons förvärvsmöjligheter.»

Då omständigheterna i förevarande fall synas vara av ömmande beskaffenhet,
har utskottet icke velat motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

VII. Jordbruksdepartementet.

52:o.

F. d. länsveterinären Gustav Herinan Bergengren (tillägg svenston).
I motion I: 33 har herr Hammarskiöld hemställt, »att riksdagen måtte besluta,
att f. d. länsveterinären Gustaf Herman Bergengren må, räknat från
den 1 januari 1935, under sin återstående livstid uppbära — utöver honom
författningsenligt tillkommande pension — tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till belopp av 1,068 kronor för år».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Bergengren är född den 30 juli 1862 och alltså 73 år gammal;

att han den 11 oktober 1907 utnämndes till länsveterinär i Uppsala
län, från vilken befattning han erhöll avsked den 22 augusti 1927;

att han, som kunde räkna en tjänstetid i statens tjänst av 19 år 10 månader,
vid avskedet erhöll avkortad pension med v''/SB av pensionsunderlaget
för länsveterinär 4,476 kronor, eller 3,408 kronor för år;

att han, innan han utnämndes till länsveterinär under tiden den 9
september 1887—den 10 oktober 1907 eller i något över 20 år, innehade
befattning såsom distriktsveterinär dels i Slite, dels ock i Hemse distrikt;

att han i egenskap av distriktsveterinär icke varit delägare i statens
pensionsanstalt; samt

att Bergengren, enligt vad i motionen uppgivits, under åtskilliga år varit
lärare vid statens till Ultuna förlagda lantbruksskola.

År 1931 fattades beslut örn statens övertagande från och med den 1 januari
1934 av veterinärväsendet. Såsom en konsekvens av nämnda beslut
antogos vid 1933 års riksdag på förslag av Kungl. Majit bestämmelser örn

Utskottet.

64

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

pension för länsveterinärer och distriktsveterinärer, som tidigare varit anställda
i landstingstjänst. I den i ämnet utfärdade kungörelsen den 10
november 1933 (nr 624) stadgas, att länsveterinär och distriktsveterinär, å
vilken lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänsteinnehavares rätt
till pension äger tillämpning, skall i fråga örn tjänsteårsberäkning för erhållande
av pension äga tillgodoräkna sig tjänstetid i av landsting avlönad
befattning såsom distriktsveterinär i dess helhet, om tjänstepensionsavgift
för befattningshavaren för nämnda tid erlagts till statens pensionsanstalt,
men eljest med två tredjedelar.

Därest denna kungörelse varit gällande före Bergengrens avgång som
länsveterivär skulle han fått tillgodoräkna sig två tredjedelar av sin tjänstgöringstid
såsom distriktsveterinär och härigenom kommit i åtnjutande avhel
pension såsom länsveterinär.

Hos Kungl. Majit har Bergengren gjort framställning örn att utöver
honom författningsenligt tillkommande pension erhålla tilläggspension på
grund av sin förenämnda tjänstgöring såsom distriktsveterinär.

Genom beslut den 9 mars 1934 fann Kungl. Maj.t — efter det statskontoret
på sätt närmare framgår av det följande avgivit utlåtande i ärendet —
ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Till stöd för det i motionen framställda yrkandet har anförts huvudsakligen
följande:

Utan tvivel äro bestämmelserna i förenämnda kungörelse den 10 november
1933 icke direkt tillämpliga i fråga örn länsveterinärer, som erhållit
avsked före nämnda kungörelses trädande i kraft. Men desamma innehålla
dock ett principiellt erkännande därav, att med hänsyn till pensionsrätt
distriktsveterinärs tjänstgöring är åtminstone i viss mån jämförlig med
länsveterinärtjänstgöring.

Också finner man, att år 1933 (riksdagens skr. nr 271, bankoutskottets
uti. nr 34, punkten 100) fyllnad till hel pension på Kungl. Maj:ts förslag
(prop. nr 235, punkten 7) medgivits en länsveterinär, som utan hänsynstagande
till hans tjänstetid som distriktsveterinär endast hade 19 tjänstår.
Ifrågavarande länsveterinär Vejlens är född 1867, blev länsveterinär 1916
och hade under något över 19 år varit distriktsveterinär.

Statskontoret, som avgav utlåtande över Vejlens’ anhållan att komma i
åtnjutande av tilläggspension på grund av tjänstgöringen såsom distriktsveterinär
och därvid tillstyrkte tilläggspension intill hel pension, yttrade
bland annat, att de föreslagna allmänna bestämmelserna icke kunde bliva
tillämpliga å Vejlens, som från och med den 1 januari 1933 avgått från
sin befattning som länsveterinär. Statskontoret anförde vidare, att med
hänsyn till Vejlens långa tjänstetid som distriktsveterinär — över 19 år —
och då han kvarstått som länsveterinär efter det att 1931 års riksdag fattat
beslut örn statens övertagande av distriktsveterinärväsendet, syntes det statskontoret
skäligt, att i händelse av bifall till Kungl. Maj:ts förberörda förslag
jämväl åt honom bereddes motsvarande förmån. Vejlens hade utnämnts
till länsveterinär redan den 1 maj 1916 och hade icke kunnat vinna
pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

65

Det är svårt att inse, vad som föranlett statskontoret att lägga sådan vikt
vid den omständigheten, att Vejlens kvarstått i tjänst efter det att riksdagen
fattat beslut om statens övertagande av distriktsveterinärväsendet, ehuru han
avgått före den tidpunkt, då enligt samma beslut förstatligandet skulle äga
rum eller den 1 januari 1934. Vad statskontoret i övrigt anfört beträffande
Vejlens äger uppenbarligen lika stark eller starkare giltighet i avseende å
Bergengren. Erinras må även, att departementschefen i fråga örn Vejlens
yttrade, att beredande av tilläggspension åt Vejlens med det av statskontoret
föreslagna beloppet syntes stå i överensstämmelse med under senare år
tillämpad praxis i fråga örn tillgodoräknande för statspension av tjänstetid
utom statens tjänst.

Emellertid har statskontoret, då Bergengren gjort underdånig framställning
örn beredande av tilläggspension, i avstyrkande utlåtande — vilket
Kungl. Majit följt — framhållit, att tilläggspension åt Vejlens tillstyrkts
bland annat på den grund, att Vejlens kvarstått i tjänst efter det att 1931 års
riksdag fattat sitt ovanberörda beslut. Som förut anförts, är det svårt att
tillerkänna sådan betydelse åt detta beslut före den tid, då det skulle gå i
verkställighet. Samma giltiga skäl som för tilläggspension åt Vejlens tala
alltså för enahanda förmån åt Bergengren.

Då statskontoret vidare anför, att retroaktiv tillämpning av kungörelsen
den 10 november 1933 skulle medföra vittgående konsekvenser, må det anföras,
att, såvitt kunnat utrönas, jämte Bergengren endast en annan f. d.
länsveterinär skulle kunna få gott av den ifrågasatta retroaktiva tillämpningen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Bergengren erhållit avsked
från sin länsveterinärtjänst den 22 augusti 1927 eller alltså innan riksdagen
år 1931 fattat beslut örn veterinärväsendets förstatligande. Att under sådana
förhållanden medgiva en retroaktiv tillämpning av de i kungörelsen den
10 november 1933 givna reglerna i fråga örn tillgodoräknande av viss
tjänstetid för beräknande av pension finner sig utskottet — i likhet med
statskontoret — icke kunna tillstyrka. Frågan örn tilläggspension åt Bergengren
på grund av hans tjänstgöring såsom distriktsveterinär före tillträdet
av länsveterinärbefattningen bar också nyligen varit underställd
Kungl. Majis prövning utan att föranleda till någon Kungl. Majis åtgärd.
Det av motionären angivna fallet Vejlens synes enligt utskottets mening
icke kunna åberopas såsom grund för att i föreliggande fall medgiva tilläggspension.
Vejlens avgick nämligen ur tjänst den 1 januari 1933 eller
alltså efter det statsmakternas beslut örn övertagandet av veterinärväsendet
fattats. På grund av det anförda har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka
bifall till motionen I: 33.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion I: 33 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 8 sami. Nr 45.

5

66

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

53:o.

F. d. länsveterinären Carl Alfred Svahn (tilläggspension). I motion
1:165 hemställer herr Pettersson, David, med instämmande i motionens
syfte av friherre Lagerfelt, »att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d.
länsveterinären Carl Alfred Svahn — utöver honom författningsenligt tillkommande
pension — en tilläggspension å allmänna indragningsstaten till
belopp av 888 kronor för år».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Svahn är född den 6 mars 1865 och* alltså 70 år gammal;

att han den 17 december 1909 utnämndes till länsveterinär i Värmlands
södra länsveterinärdistrikt, varifrån han transporterades och förordnades den
19 januari 1924 till länsveterinär i Östergötlands län;

att han erhöll avsked från sistnämnda befattning den 7 mars 1930;

att han, som kunde räkna en tjänstetid i statens tjänst av 20 år, vid avskedet
erhöll avkortad pension med 2%5 av pensionsunderlaget för länsveterinär
4,476 kronor eller 3,588 kronor för år:

att han, innan han utnämndes till länsveterinär, under tiden den 9 september
1893—den 16 december 1909 eller i något över 16 år innehaft befattning
såsom distriktsveterinär i Tranås distrikt;

att han i egenskap av distriktsveterinär icke varit delägare i statens pensionsanstalt;
samt

att han enligt läkarintyg på grund av olika sjukdomar har i mycket hög
grad nedsatt arbetsförmåga.

Hos Kungl. Majit har Svahn gjort framställning örn att utöver honom
författningsenligt tillkommande pension erhålla tilläggspension på grund
av sin förenämnda tjänstgöring såsom distriktsveterinär.

Genom beslut den 9 mars 1934 fann Kungl. Maid ansökningen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Till stöd för det i den förevarande motionen gjorda yrkandet ‘ha i huvudsak
anförts samma skäl, som i den under nästföregående punkt avhandlade
motionen I: 33 framhållits.

Under hänvisning i tillämpliga delar till vad utskottet anfört under nästföregående
punkt får utskottet hemställa,

att förevarande motion 1:165 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

67

VIII. Handelsdepartementet.

54 :o.

Förra extra instruktören i hemslöjd Maria Kristina Rodenstam, född
Jansson. I en den 8 mars 1935 dagtecknad proposition nr 207 har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, i punkten 23 föreslagit riksdagen
medgiva, att förra extra instruktören i hemslöjd Maria Kristina
Rodenstam, född Jansson, må, räknat från och med den 1 januari 1935,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 720 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Rodenstam är född den 6 januari 1868 och således 67 år gammal;

att hon från och-med den 1 november 1922 intill utgången av år 1934
på grund av särskilda av kommerskollegium meddelade förordnanden i
egenskap av extra instruktör uppehållit den på ordinarie stat uppförda
vakanta befattningen såsom instruktör i hemslöjd;

att hon i denna egenskap uppburit ett årligt arvode av 3,000 kronor,
vilket utgått från det under tionde huvudtiteln uppförda anslaget till befrämjande
av hemslöjden m. m., jämte tillfällig löneförbättring med 500
kronor för år ävensom dyrtidstillägg enligt för oreglerade verk gällande
grunder;

samt att hon såsom änka efter läroverksadjunkten i Hudiksvall F. J. A.
Rodenstam, med vilken hon ingått äktenskap år 1894, åtnjuter pension
från statens pensionsanstalt till belopp av 980 kronor för år jämte dyrtidstillägg.

Utskottet, som icke velat motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

68

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Af färsdrivande verks medel.

I. Trafikmedel.

55 :o.

Förra kokerskan och husmodern Ida Katarina Muller, född Svedberg.

I en den 8 mars 1935 dagtecknad proposition nr 207 har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, i punkten 24 föreslagit riksdagen medgiva,
att förra kokerskan och husmodern vid statens järnvägars lunchservering
vid Tomteboda Ida Katarina Muller, född Svedberg, må, räknat från
och med den 1 oktober 1934, under sin återstående livstid uppbära en
årlig pension av 600 kronor, att utgå av trafikmedel.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Muller är född den 25 maj 1874 och alltså närmare 61 år gammal;

att bon varit genom kontrakt anställd såsom hushållerska vid krigsskolan
å Karlberg under tiden 1 maj 1905—28 februari 1913;

att bon varit av järnvägsstyrelsen anställd såsom kokerska och husmoder
vid den av statens järnvägar anordnade och drivna lunchserveringen
i järnvägsförvaltningens kontorsbyggnad vid Tomteboda under
tiden 1 juli 1915—30 november 1933;

att hon enligt egen uppgift även under tiden 1 juli 1913—30 juni 1915
biträtt vid nämnda luncbservering;

att hon under anställningen såsom kokerska och husmoder av statens
järnvägar åtnjutit dels kontant lön, som under år 1933 utgått efter 1,800
kronor för år men dessförinnan under ett flertal år utgjort 1,980 kronor
för år, å vilka belopp dyrtidstillägg icke utgått, dels ock fri kost under
arbetstiden;

samt att bon blivit av järnvägsstyrelsen uppsagd från nämnda anställning
i samband med genomförandet av vissa förändringar i avseende å
matserveringsrörelsens bedrivande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

56:o.

Förre snickeriförmannen Erik Ansgarins Persson-Berg. I motion II:
125 hemställer herr Lindberg i Umeå, »att riksdagen måtte besluta att tilldela
förre snickaren Erik Ansgarius Persson-Berg i Granström, Bastuträsk,
ett årligt understöd till skäligt belopp».

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

69

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Persson-Berg är född den 4 augusti 1873 och alltså 61 år gammal;

att han, enligt egen uppgift, arbetat vid statens järnvägar såsom banarbetare,
snickare och snickeriförman under åren 1894—1906, 1909—1916
samt 1923—1933;

att han enligt uppgift av järnvägsstyrelsen hade en vederbörligen styrkt
tjänstetid av omkring 17 år;

att han hos järnvägsstyrelsen gjorde framställning örn erhållande av
pension, därvid styrelsen vid prövning av pensionsfrågan, enär PerssonBerg
icke styrkt för pensions erhållande erforderlig tid, fann sig den 24
maj 1932 allenast på så sätt kunna bifalla ansökningen, att Persson-Berg
tillerkändes en gratifikation å 500 kronor, att utgå sedan hans anställning
vid statens järnvägar upphört;

att hans anställning upphörde den 17 juli 1933;

samt att han jämväl för år 1934 tillerkänts en gratifikation å 500 kronor.

Utskottet får framhålla, att 1934 års riksdag på hemställan av utskottet
(utskottets utlåtande nr 43 punkterna 6 och 10) vid enahanda anställningstid
som i förevarande fall beviljat pension av 504 kronor för år. Med hänsyn
härtill har utskottet ansett sig kunna tillstyrka, att Persson-Berg från
och med den 1 januari 1935 tillerkännes en årlig pension av 504 kronor,
att utgå av trafikmedel.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II:
125, må medgiva, att förre snickeriförmannen vid statens
järnvägar Erik Ansgarius Persson-Berg må, räknat från
och med den 1 januari 1935, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av 504 kronor, att utgå av
trafikmedel.

57:o.

Förre banarbetaren Petter Alfred Eriksson. I motion II: 157 hemställer
herr Lövgren, »att riksdagen måtte bevilja f. d. hanarbetaren Petter Alfred
Eriksson i Boden en årlig pension av kronor sexhundanittiosex (696) d. v. s.
enligt samma grunder som numera blivit fastställda för arbetare som avgå
ur tjänst efter 20—25 års tjänst».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Eriksson är född den 11 maj 1873 och alltså nära 62 år gammal;

att han, enligt intyg av en arbetsförman vid statens järnvägars brobygge
över Lule älv jämte två övriga personer, arbetade vid nämnda bygge
åren 1891—1892;

att han under icke närmare angivna tider åren 1897—1898 och 1901—1909
var anställd såsom säsongarbetare vid statens järnvägar;

Utskottet.

70

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

att han under aren 1910 1922 hade anställning dels vid Bodens fästningsoch
kasernbyggnader, dels ock vid statens järnvägar;

samt att han är ägare till en hemmansdel, taxeringsvärderad till 6,700
kronor, varå dock vilar skuld å 1,700 kronor.

I anledning av en vid 1934 års riksdag väckt motion (II: 269) var Erikssons
pensionsfråga då föremål för riksdagens prövning. I motionen hemställdes,
att Eriksson måtte beviljas pension till det belopp, som brukade
utgå till arbetare i statens tjänst efter 25 års anställningstid.

Över nyssnämnda motion inhämtade bankoutskottet i vederbörlig ordning
utlåtande av statskontoret, som hörde järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen anförde därvid huvudsakligen följande:

En granskning av utredningen i ärendet giver vid handen, att anställning
i statstjänst kan anses, välvilligt räknat, vederbörligen styrkt endast
i vad angår åren 1910—1922 samt delar av åren 1897—1898 och 1901—1909,
vilken tid torde kunna skattas till högst 18 år, varav 10 år vid statens
järnvägar och 8 år vid Bodens fästnings- och kasernbyggnader. Dessutom
utvisar ett tidigare till styrelsen ingivet intyg, utfärdat av rullföringsbefälhavaren
i Boden, att Eriksson varit fast anställd såsom volontär vid
Norrbottens regemente under tiden 1 juni 1894—1 juni 1897.

Styrelsen tinner Erikssons anställningstid knappast kunna motivera tilldelande
av pension av statsmedel. Härtill kommer emellertid även, att
Eriksson, som icke uppnått högre levnadsålder än 60 år, icke, såvitt av
handlingarna i ärendet framgår, är på grund av sjukdom oförmögen att
bidraga till sitt uppehälle genom eget arbete.

Statskontoret framhöll, att det enligt ämbetsverkets mening syntes i viss
mån tveksamt, huruvida icke i förevarande sammanhang någon hänsyn borde
tagas till att Eriksson, såsom järnvägsstyrelsen uppgivit, varit anställd såsom
volontär. Då emellertid Eriksson icke, såvitt handlingarna i ärendet utvisade,
vore oförmögen till arbete, syntes tillräckliga skäl för det dåvarande
icke föreligga för beviljande av pension åt honom.

Bankoutskottet, som i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna icke
fann tillräckliga skäl föreligga för beviljande av pension åt Eriksson, hemställde,
att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

Med åberopande av vad utskottet under nästföregående punkt anfört får
utskottet tillstyrka, att Eriksson, som kan räkna en anställningstid i statstjänst
av omkring 18 år, beviljas en årlig pension av 504 kronor, att från
och med den 1 januari 1935 utgå av trafikmedel.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 157, må medgiva, att förre ban- och byggnadsarbetaren
Petter Alfred Eriksson må, räknat från och med den
1 januari 1935, under sin återstående livstid uppbära en
årlig pension av 504 kronor, att utgå av traflkmedel.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

71

58:o.

Förre hårarbetaren Johan Albert Eriksson. I motion 11:159 hemställer
herr Lövgren »att riksdagen ville tillerkänna f. d. banarhetaren Johan Albert
Eriksson, Skatamark, Boden, en pension efter samma beräkningsgrund
som fastställts i Kungl. Maj:ts kungörelse nr 585/1934 för en beräknad anställningstid
av 20—25 år, eller kronor 696 för år räknat».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Eriksson är född den 5 december 1875 och alltså 59 år gammal;
att han enligt egen uppgift arbetat vid statens järnvägar under vissa icke
närmare angivna tidsperioder åren 1890—1901, vid fästnings- och kasernbyggnadsarbeten
i Boden under tiden den 27 november 1901—den 18 juli 1903,
vid järnvägsbyggnad i Karlsvik år 1904, vid arbeten å landsvägen Boden
—Lappträsk sommaren och hösten år 1905, såsom tillfällig bromsare i Boden
vintermånaderna åren 1904, 1905 och 1907, såsom järnvägsarbetare i
Bastuträsk m. fl. platser vissa månader åren 1910 — 1913, vid statens järnvägar
tre månader år 1912, vid renhållnings- och snöskottningsarbeten å Bodens
bangård under två månader år 1912 och tre månader år 1913 samt
såsom tillfällig stallkarl vid maskinavdelningen i Boden omkring 1 år 1
månad åren 1918—1919;

att han den 19 februari 1917 till följd av olycksfall i arbete vid statens
järnvägar erhöll viss kroppsskada (ögonskada m. m.), för vilken han enligt
1901 års olycksfallsersättningslag från statens'' järnvägar uppbär en årlig
livränta å 75 kronor jämte 125 procent förhöjning;

att, sedan Eriksson hos järnvägsstyrelsen anhållit att komma i åtnjutande
av gratifikation, styrelsen vid verkställd undersökning av uppgivna 24 anställningsår
fann allenast 8 år vederbörligen styrkta, varför styrelsen genom
beslut den 27 mars 1931 fann framställningen icke kunna bifallas;

att Eriksson den 1 oktober 1932 hos järnvägsstyrelsen anhöll om pension
eller, alternativt, gratifikation, därvid styrelsen genom beslut den 12 november
1932, enär den av Eriksson uppgivna tjänstetiden icke blivit styrkt
ens i den omfattning, som erfordrades för erhållande av gratifikation, och
då han dessutom icke haft någon anställning vid statens järnvägar sedan
juni månad år 1919, vid vilken tidpunkt han icke på grund av ålder eller,
såvitt visats, sjukdom varit oförmögen till arbete, fann framställningen på
grund av gällande bestämmelser icke kunna bifallas;

att han enligt ett den 28 december 1934 utfärdat läkarintyg lider av
hjärtfel och till följd därav är fullständigt oförmögen till arbete;

samt att han enligt ett av vederbörande kommunala myndighet utfärdat
intyg icke själv äger några tillgångar men att hans hustru är ägare av en
till 5 400 kronor taxeringsvärderad fastighet, varå dock vilar intecknad
skuld till ett belopp av 5,000 kronor.

72

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Ehuru Erikssons styrkta anställningstid av järnvägsstyrelsen uppskattats
till allenast 8 år, har utskottet vid det förhållandet att han blivit skadad i
statens järnvägars tjänst och enligt läkarintyg är fullständigt oförmögen
till arbete icke velat motsätta sig, att någon pension beviljas honom av
statsmedel. Utskottet får tillstyrka, att pensionen — inberäknat vad Eriksson
uppbär i livränta från statens järnvägar — bestämmes till samma belopp,
som föreslagits under de två nästföregående punkterna eller 504 kronor
för år, att utgå från och med den 1 januari 1935 och bestridas av
trafikmedel.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II:
159, må medgiva, att förre ban- och byggnadsarbetaren
Johan Alfred Eriksson må, räknat från och med den 1
januari 1935, under sin återstående livstid av trafikmedel
uppbära en årlig pension till så stort belopp, att
densamma jämte honom tillkommande livränta från
statens järnvägar uppgår till sammanlagt 504 kronor.

59:o.

Förre banarbetaren Johan Aron Sandberg. I motion 11:158 hemställer
herr Lövgren, »att riksdagen måtte tillerkänna banarbetaren Johan Aron
Sandberg i Västra Flakaträsk, Morjärv, Norrbottens län, en årlig pension
av sexhundranittiosex kronor, d. v. s. efter samma grunder som numera
gälla för arbetare som efter 20 å 25 års arbete avgå ur statens tjänst».

Frågan örn beredande av pension åt Sandberg var på grund av en vid
1933 ars riksdag väckt motion (11:226) föremål för riksdagens prövning.

Av då tillgängliga handlingar i ärendet inhämtades,

att Sandberg är född den 9 augusti 1864;

att han före år 1931 under olika tider haft anställning i ban- och byggnadsarbeten
vid statens järnvägar;

samt att en av Sandberg under år 1930 hos järnvägsstyrelsen gjord ansökning
örn pension genom beslut av styrelsen den 31 mars 1931 lämnats
utan bifall, enär i ärendet icke blivit styrkt, att sökandens tjänstetid vid
statens järnvägar uppgått ens till den för erhållande av gratifikation föreskrivna
minimitiden 20 år.

över ifrågavarande vid 1933 års riksdag väckta motion inhämtade
bankoutskottet utlåtande av statskontoret, som hörde järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen framhöll, bland annat, att med synnerligen välvillig
räkning uppginge Sandbergs sammanlagda anställningstid icke till mer än
knappt 14 år. Med hänsyn härtill ansåge sig styrelsen förhindrad tillstyrka
bifall till motionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

73

Statskontoret yttrade, att man enligt ämbetsverkets mening knappast
Syntes kunna på föreliggande utredning örn Sandbergs arbetstider för statens
räkning grunda beslut örn pension åt honom.

I sitt utlåtande nr 35, punkten 13, anförde bankoutskottet, att utskottet
delade statskontorets uppfattning, samt avstyrkte åtgärd i anledning av den
väckta motionen.

I enlighet med utskottets därom gjorda hemställan fann riksdagen ifrågavarande
motion icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Då några nya omständigheter icke förebragts, som kunna motivera ett
frångående av den ståndpunkt, utskottet år 1933 intagit till förevarande
pensionsfråga, har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka någon åtgärd
i den nu väckta motionens syfte.

Utskottet hemställer således,

att förevarande motion II: 158 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

60:o.

Förre ban- och byggnadsarbetaren Karl Richard Jakobsson. I motion
11:347 hemställer herr Eklund, »att riksdagen må medgiva, att förre banoch
byggnadsarbetaren Carl Richard Jakobsson, Finnerödja, må fr. o. m.
den 1 januari 1935 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
eller av statens järnvägars trafikmedel uppbära en årlig pension
av 504 kronor».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Jakobsson är född den 2 juli 1869 och alltså 65 år gammal;

att han, enligt egen uppgift, hade anställning vid statens järnvägars banavdelning
i Laxå åren 1887 och 1888 samt vid Krylbo—Örebro järnvägsbyggnad
åren 1899 och 1900;

att han, likaledes enligt egen uppgift, under sammanlagt 6 år 340 dagar
arbetade vid nedannämnda statliga företag eller vid byggande av nedannämnda
numera i statlig ägo varande enskilda järnvägar, nämligen vid
byggandet av rikstelefonledning Stockholm—Göteborg år 1889, vid Norra
Sörmlands järnvägsbyggnad åren 1893 — 1894, vid örebro—Svartå järnvägsbyggnad
år 1896 och vid Dala—Hälsinglands järnvägsbyggnad åren
1897—1898, hos entreprenören för statsbanebygget Järna- Norrköping år
1911 samt vid statens vattenfallsverk år 1921 ;

att han enligt ett för honom utfärdat anställningskort under sammanlagt
12 år 270 dagar av åren 1902—1934 arbetade vid statens järnvägars 8:e
bansektion;

att han hos järnvägsstyrelsen gjorde framställning örn erhållande av
gratifikation, därvid styrelsen vid prövning av ärendet fann allenast sist -

Utskottet.

74

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

nämnda anställningstid vederbörligen styrkt, varför styrelsen, enär Jakobsson
icke med avseende å tjänstetidens längd uppfyllde fordringarna för erhållande
av gratifikation, genom beslut den 18 december 1934 fann framställningen
icke kunna bifallas;

samt att han enligt ett av vederbörande fattigvårdsmyndighet den 24 november
1934 utfärdat intyg är medellös.

Enligt utskottets mening har i förevarande ärende icke förebragts utredning
örn tjänstgöring i den omfattning, att densamma bör föranleda beslut
örn pension. På grund härav avstyrker utskottet åtgärd i anledning
av motionen och hemställer,

att förevarande motion 11:347 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

61:o.

Förra städerskan vid statens järnvägar Selma Kristina Appelfält. I

motion 1:46 hemställer herr Johanson, Karl August, »att riksdagen måtte
besluta, att fru Selma Kristina Appelfält i Vännäs tilldelas ett årligt understöd
till belopp, som i förhållande till anställningstidens längd kan befinnas
skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Appelfält är född den 23 juli 1869 och således 65 år gammal;

att hon under tiden oktober 1900—december 1919 utfört skurningsarbete
samt därefter intill utgången av år 1932 jämväl städningsarbete å Vännäs
järnvägsstation;

att skurningsarbetet dragit i medeltal fyra arbetsdagar per månad samt
städningen, vilken utförts dagligen, omkring 2l/2 timme per dag;

att sammanlagda antalet av Appelfält sålunda utförda dagsverken beräknas
hava uppgått till 8 år 3 månader 15 dagar;

samt att Appelfält för arbetet i fråga uppburit en månatlig ersättning av
i medeltal 20 kronor under tiden oktober 1900—december 1919, 90 kronor
under tiden januari 1920—juli 1924, 70 kronor under augusti—december
1924 samt 50 kronor för tiden därefter.

I en den 7 juni 1933 dagtecknad skrift anhöll Appelfält hos Kungl. Majit
örn årligt understöd.

Järnvägsstyrelsen upplyste i över ansökningen avgivet utlåtande, att
Appelfält hos styrelsen gjort framställning örn erhållande av gratifikation
men att styrelsen genom beslut den 15 maj 1933 funnit ansökningen icke
kunna bifallas, enär Appelfält icke innehade för gratifikations erhållande
föreskrivet antal tjänstår vid statens järnvägar.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

75

Statskontoret, som jämväl hördes över ansökningen, erinrade, att pensioner
åt städerskor vid statsinstitutioner plägat beviljas allenast i de fall, där
vederbörande under jämförelsevis lång tid fullgjort städningsarbete i sådan
omfattning, att arbetet kunnat betraktas som anställningshavarens huvudsakliga
sysselsättning. Då beträffande Appelfält sådana förutsättningar
knappast kunde anses föreligga, funne sig statskontoret förhindrat tillstyrka
pension åt henne. Med hänsyn därtill, att Appelfält till följd av personalinskränkning
nödgats lämna sin städerskesyssla vid statens järnvägar, ville
statskontoret likväl ifrågasätta, huruvida icke någon mindre avskedsersättning
i form av gratifikation skäligen borde beviljas henne, förslagsvis till
belopp av 200 kronor.

Genom beslut den 15 september 1933 lämnade Kungl. Maj.t Appelfälts
ansökning örn årligt understöd utan bifall men fann med anledning av vad
i ärendet i övrigt förekommit skäligt tilldela henne en gratifikation av 200
kronor att utgå av trafikmedel.

Under åberopande av vad statskontoret i ovannämnda utlåtande anfört
finner utskottet sig böra avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion I: 46 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

62:o.

Städerskan vid statens järnvägars huvudverkstad i Malmö Emina Benedikta
Larsson. I motion II: 24 hemställer herr Lovén, »att riksdagen må
medgiva, att städerskan Emma Benedikta Larsson i Malmö må från och
med den dag, hon lämnar sin anställning som städerska vid huvudverkstaden
i Malmö, under sin återstående livstid av statens järnvägars trafikmedel
uppbära en årlig pension av 600 kronor».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Larsson är född den 9 januari 1863 och således 72 år gammal;

att hon sedan år 1892 är anställd såsom städerska vid statens järnvägars
huvudverkstad i Malmö;

att hennes dagliga arbetstid under åren 1892—1918 hade normal omfattning,
under] åren 1919 — 1932 utgjorde 41/, å 5 timmar per dag saint från
och med år 1933 uppgår till 37a å 4 timmar per dag;

samt att Larsson i ersättning för städningsarbetet under åren 1919 — 1932
uppburit 100 kronor för månad och därefter 75 kronor för månad.

Enligt vad utskottet inhämtat från järnvägsstyrelsen kommer Larsson
efter avgången ur statens järnvägars tjänst — därest hon ej beviljas pension
— att av järnvägsstyrelsen tilldelas årliga gratifikationer jämlikt kungl.

Utskottet.

76

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

brevet den 18 december 1925 angående bemyndigande för styrelsen att bevilja
gratifikationer åt f. d. anställningshavare vid statens järnvägar. Med
hänsyn till anställningstidens längd syntes hon härvid böra ifrågakomma
till erhållande av högsta gratifikationsbeloppet, 500 kronor.

Enligt utskottets mening synas omständigheterna i förevarande fall vara
sådana, att Larsson bör kunna beviljas pension enligt kungörelsen den 7
december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss
arbetarpersonal i statens tjänst. Enligt denna kungörelse prövas fråga örn
pension åt arbetare, som är eller varit anställd vid statens järnvägar, av
järnvägsstyrelsen. Vid sådant förhållande synes motionen icke böra föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 24 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

63:o.

Förra vagnstäderskan vid Härnösand—Sollefteå järnväg Anna Olsson,
född Bergfors. I motion II: 323 hemställer herr Severin, »att riksdagen
måtte besluta att till f. d. vagnstäderskan vid den av staten övertagna
Härnösand—Sollefteå järnväg, Anna Olsson, av statsmedel utbetalas ett
årligt understöd av 384 kronor. Erforderliga handlingar komma att tillställas
vederbörande utskott».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Anna Olsson, som är född den 22 januari 1874, år 1914 antogs till
tåg- eller vagnstäderska vid Härnösand—Sollefteå järnväg, vilken anställning
senast reglerades i en den 28 maj 1924 dagtecknad överenskommelse
med en ömsesidig uppsägningstid av en månad;

att hon den 10 september 1932 uppsades från nämnda anställning;

samt att hon för närvarande åtnjuter understöd från fattigvården i
Härnösand.

Genom ett mellan järnvägsstyrelsen, å ena, samt Härnösand—Sollefteå
järnvägsaktiebolag, å andra sidan, avslutat och av Kungl. Majit den 30
juni 1932 godkänt kontrakt förvärvades Härnösand —Sollefteå järnväg för
svenska statens räkning. Enligt § 6 i detta kontrakt åtog sig järnvägsstyrelsen
bland annat fullgörandet av vissa av bolaget ingångna avtal med
personalen, däribland förenämnda med Olsson träffade överenskommelse.
Olsson bibehölls i statens järnvägars tjänst till den 10 september 1932,
då hon med iakttagande av den i sistnämnda överenskommelse stadgade
uppsägningstid av en månad uppsades från sin anställning utan att därvid
tillerkännas något understöd.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

77

I anledning av en av styrelsen för svenska järnvägsmannaförbundet den
12 juni 1934 till järnvägsstyrelsen gjord framställning i ärendet anförde
järnvägsstyrelsen, att det vore uteslutet, att Olsson skulle vara berättigad
till pension eller understöd från statens järnvägar, enär hon varken enligt
förberörda överenskommelse eller eljest varit tillförsäkrad dylik förmån.

Under åberopande av vad järnvägsstyrelsen anfört får utskottet avstyrka
bifall till motionen och alltså hemställa,

att förevarande motion II: 323 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

II. Statens vattenfallsverks medel.

64 :o.

Förra arbetarna Johan August Johansson, Samuel Jakobsson, August
Johansson, August Nilsson och Oscar Stig. I en den 8 mars 1935 dagtecknad
proposition nr 207 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma
dag, i punkten 25 föreslagit riksdagen medgiva, att förra arbetarna
vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning Johan August Johansson,
Samuel Jakobsson, August Johansson, August Nilsson och Oscar
Stig må, räknat från och med den 1 januari 1935, under sin återstående
livstid uppbära årliga pensioner, att utgå av statens vattenfallsverks medel,
med följande belopp, nämligen envar av Johan August Johansson,
Jakobsson och August Johansson 696 kronor samt vardera av Nilsson och
Stig 540 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,
beträffande Johan August Johansson,

att han är född den 3 oktober 1870 och således 64 år gammal;
samt att han varit anställd i statens tjänst under minst 22 år, därav
vid statens fästningsbyggnadsarbeten omkring 6 år under åren 1889—1900,
vid statens järnvägsbyggnader, där första anställningen tillträddes den 1
februari 1901, under åtminstone 1 år samt vid statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning sammanlagt omkring 15 år under tiden 11 februari 1908
—21 juni 1934;

beträffande Jakobsson,

att han är född den 7 februari 1877 och således 58 år gammal;
att han varit anställd vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
sammanlagt omkring 20 år 8 månader under tiden 2 juni 1910—10 augusti
1934;

samt att han på grund av sjukdom är för all framtid oförmögen till
arbete;

78

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

beträffande August Johansson,

att han är född den 14 maj 1863 och således 71 år gammal;
samt att han under tiden 6 februari 1908—29 juli 1933 varit anställd
vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning sammanlagt omkring 20 år
4 månader, varav omkring 15 år före 60 års ålder;
beträffande Nilsson,

att han är född den 7 februari 1873 och således 62 år gammal;
samt att han varit anställd vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
eller vid verkets permanenta lokalförvaltning sammanlagt omkring 18 år
1 månad under tiden 26 augusti 1907—5 juli 1934; samt
beträffande Stig,

att han är född den 20 augusti 1874 och således 60 år gammal;
samt att han varit anställd vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning
eller vid Trollhätte kraftverk sammanlagt omkring 17 år 6 månader under
tiden 13 mars 1915—20 juli 1934.

Utskottet får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

lil. Statens domäners fond.

65: o.

Domänintendenten Nils Larsson. I en den 8 mars 1935 dagtecknad proposition
nr 207 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
i punkten 26 föreslagit riksdagen medgiva, att domänintendenten i Kristianstads
län Nils Larsson må från och med månaden näst efter den,
varunder han frånträder befattningen såsom domänintendent, under sin
återstående livstid uppbära en årlig pension av 2,448 kronor, att utgå
av statens domäners fond.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Larsson är född den 15 oktober 1870 och således 64 år gammal;
att han sedan den 1 januari 1914 oavbrutet uppehållit befattningen såsom
domänintendent i Kristianstads län;

att han i nämnda egenskap tillika är skyldig att utföra utarrenderingsoch
hesiktningsförrättningar samt ombudsmannaskap vid syner å kronans
jordbruksdomäner i Blekinge län;

att för honom senast meddelat förordnande såsom domänintendent utgår
den 31 december 1935;

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

79

samt att Larsson såsom domänintendent åtnjutit arvode, som sedan år
1919 utgått med 4,000 kronor för år.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förslag, får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Stockholm den 26 april 1935.

På hankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindgren, Lindley, Ernfors, Johansson i Friggeråker,
Ström i Lidköping, Ehrnberg och Bjurström; dock att herr Lindgren icke deltagit i
behandlingen av punkterna 12 — 65 och herr Ernfors icke i behandlingen av punkterna 12—44,
varemot herr Swartling deltagit i behandlingen av punkterna 12—44 i stället för herr
Ernfors samt i behandlingen av punkterna 45—65 i stället för herr Lindgren; samt

från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Laurén, Johansson i Sollefteå,

Andersson i Falkenberg, Hammarlund, Hilding och Gustavson i Västerås.

Reservationer:

vid punkten 31 (ang. understöd åt förre volontären Nils Erik Gustaf
Grahn):

av herrar Ström i Lidköping, Bäcklund, Laurén, Johansson i Sollefteå
och Gustavson i Västerås, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:

»Ehuru, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, skälig anledning
ansetts finnas att antaga, att Grahns sjukdom föranletts av annan orsak
än militärtjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit till hans
sjukdom, på grund varav ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning
prövats icke kunna utgå, har utskottet likväl med hänsyn till
föreliggande omständigheter funnit billighetsskäl tala för beviljande av
ersättning i anledning av sjukdomen. Utskottet har härvid särskilt fäst

80

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

sig vid att dels vederbörande regementsläkare intygat, att den katarral
infektion, vilken Grahn ådragit sig i september 1933, kunde hava bidragit
till uppkomsten av hans sjukdom (sockersjuka), dels ock att vederbörande
lasarettsläkare i Umeå, som under omkring en månads tid
på detta sjukhus observerat fallet, såsom sin åsikt uttalat, att det väl
kunde antagas, att de manifesta symtomen av sockersjukan uppkommit
efter ovannämnda förkylningssjukdom samt att i så fall den militära
tjänstgöringen varit orsak till Grahns sjukliga tillstånd.

Utskottet får erinra, att 1934 års riksdag i ett med det nu föreliggande
i stort sett likartat fall (bankoutskottets uti. nr 42, punkten 28) medgav,
att från allmänna indragningsstaten finge utbetalas understöd, som fastställts
att utgå med det belopp, vilket skulle hava tillkommit vederbörande,
därest gällande militärersättningsförordning varit i detta fall tilllämplig,
dock utan rätt för vederbörande att å understödet åtnjuta dyrtidstillägg.

I anslutning till vad riksdagen i nyssberörda fall medgivit har utskottet
ansett sig böra förorda, att Grahn må från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. komma i åtnjutande av understöd med belopp, som
skulle hava tillkommit honom, därest 1927 års militärersättningsförordning
varit å honom tillämplig. Det ifrågasatta understödet lärer böra
utgå från och med den 1 januari 1935. Å understödet torde icke böra
åtnjutas dyrtidstillägg.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:217, må medgiva, att till Nils Erik Gustaf Grahn
må från och med den 1 januari 1935 från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. utbetalas det
understöd, som skulle hava tillkommit honom, därest
förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
varit å honom tillämplig; dock utan rätt för
Grahn att å sagda understöd åtnjuta dyrtidstillägg;»
samt

vid punkten 60 (ang. pension åt förre ban- och byggnadsarbetaren Karl
Richard Jakobsson):

av herrar Åkerberg, Ström i Lidköping, Bäcklund, Johansson i Sollefteå,
Andersson i Falkenberg och Gustavson i Västerås, vilka ansett att utskottets
yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Av den lämnade redogörelsen framgår, att Jakobssons styrkta anställningstid
av järnvägsstyrelsen uppskattats till inemot 13 år. Härutöver
synes Jacobsson emellertid under ett antal år hava arbetat vid statliga
eller numera av staten övertagna enskilda företag. Med hänsyn härtill

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

81

får utskottet tillstyrka att någon pension av statsmedel beviljas Jakobsson,
som befinner sig i avsaknad av medel för sitt uppehälle. I fråga örn
pensionsbeloppets storlek får utskottet föreslå, att samma belopp, som under
punkterna 56, 57 och 58 av detta utlåtande föreslagits eller 504 kronor
för år, beviljas även i förevarande fall. Pensionen torde böra utgå från
och med den 1 januari 1935 och bestridas av trafikmedel.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:347, må medgiva, att förre ban- och byggnadsarbetaren
Karl Bichard Jakobsson må, räknat från och
med den 1 januari 1935, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av 504 kronor, att utgå av
trafikmedel.»

h

Whalin till riksdagens protokoll 1935

8 sami

Nr 4 5.