Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1935 kl. 12 in.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse oell förvaltning, som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del
av dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit
förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari

1934, intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i
protokollen antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari

1935, dels den av riksdagens år 1934 församlade revisorer avgivna berättelsen
örn granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för
tiden 1 juli 1933—30 juni 1934, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial
nr 2 överlämnade, till 1935 års riksdag avgivna berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Upplåning mot statsskuldsförbindelser. Revisorerna hava i sin förenämnda
berättelse (sid. 43) anfört följande:

»Enligt avtal av den 19 juni 1933 överenskoms mellan riksgäldskontoret
och Kooperativa förbundet, att förbundet skulle mot statsskuldsförbindelse
till riksgäldskontoret utlåna belopp, som för varje gång icke understege
en halv miljon kronor. Lånen skola återbetalas ett år efter å någondera
sidan skedd uppsägning, dock tidigast åtta år efter medlens överlämnande.
Räntefoten gjordes enligt avtalet rörligt på så sätt, att ränta skulle utgå
efter en räntefot motsvarande medelvärdet av den effektiva räntan för
av riksgäldskontoret under närmast föregående två kalenderår verkställd
ny fast upplåning. Riksgäldskontoret äger att inom en vecka efter erhållet
skriftligt erbjudande från förbundets sida meddela, huruvida riksgäldskontoret
är villigt mottaga eller icke mottaga det erbjudna lånebeloppet.
Även under budgetåret 1934/1935 hava belopp av riksgäldskon
föret mottagits. T. o. m. den 30 september hava sålunda statsskuldsförbindelser
försålts till förbundet för 0 miljoner kronor.

Den utgående räntan kommer att ligga ganska högt. För förfallotiden 1
oktober 1933 fastställdes den till 4a procent och för 1 april och 1 oktober

notäng till riksdagens protokoll 1935. S sami. Nr 34. I

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

1934 till 4.3 procent. Den kommer givetvis att nedgå, sedan medelvärdet
skall beräknas å år med lägre effektiv ränta för verkställd ny upplåning.

Revisorerna finna sig böra för riksdagen omförmäla, att riksgäldskontoret
ingått dylikt avtal vid en tidpunkt, då räntefoten redan visat
nedåtgående tendens, och så sent som under innevarande budgetår mottagit
ytterligare belopp på enahanda villkor. Någon uppgift örn räntefoten
under nästa år kan icke lämnas, men klart är, att den kommer att ligga
betydligt över den räntesats, 3 procent, till vilken det sist upplagda konverteringslånet
av riksgäldskontoret utbjudits.»

Med anledning av revisorernas uttalande liava fullmäktige i riksgäldskontoret
i skrivelse den 20 december 1934 — vilken skrivelse återgivits i
anslutning till den tryckta revisionsberättelsen (sid. 46) — meddelat, att
upplåning mot statsskuldsförbindelser med s. k. rörlig ränta hade från
Kooperativa förbundet samt postverket gjorts under tiden 19 juni 1933—
14 september 1934 å ett sammanlagt belopp av 26,000,000 kronor. Därav
hade under innevarande budgetår från Kooperativa förbundet mottagits
6,000,000 kronor samt från postverket 11,000,000 kronor.

Beträffande det anmärkta förfarandet med inlåningen från Kooperativa
förbundet, vilket givetvis även gällde inlåningen från postverket,
ville fullmäktige framhålla, att ett fallande ränteläge visserligen bleve
fördelaktigt för långivaren under den närmast liggande tiden efter inlåningen,
men att sedermera kompensation så småningom erhölles för att
slutligen vid stigande ränteläge övergå till påtaglig fördel för den andra
parten, d. v. s. riksgäldskontoret. En utjämning bleve det under alla förhållanden
på längre sikt.

Den ifrågavarande inlåningsformen hade fullmäktige subsidiärt använt
sig av vid tillfällen, då marknaden visat en viss tröghet i fråga örn upptagande
av obligationer mot för riksgäldskontoret acceptabla villkor.
Fullmäktige hade emellertid, redan innan revisorernas anmärkning framställts,
kommit till den uppfattningen, att någon anledning att under nuvarande
förhållanden fortsätta med denna lånetyp icke vore förhanden.

Utskottet delar revisorernas uppfattning därom, att riksgäldskontorets
upplåning under tiden juli—september 1934 mot statsskuldsförbindelser
med rörlig ränta och jämförelsevis kort löptid måste med hänsyn till den
dåvarande ränteutvecklingen anses hava varit ofördelaktig för staten.
Även örn, såsom fullmäktige framhållit, på lång sikt en viss utjämning i
de för närvarande höga räntekostnaderna för nämnda skuldförbindelser
icke synes osannolik, är det uppenbart, att riksgäldskontoret vid den tid,
varom här är fråga, hade genom upplåning i annan form kimnat på gynnsammare
villkor anskaffa motsvarande belopp.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen -

omförmäla.

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

2:o.

3

Övriga anmärkningar av revisorerna. Vad i revisorernas berättelse örn
granskningen av riksgäldskontorets ställning och förvaltning blivit i övrigt
anfört, bar utskottet med hänsyn till fullmäktiges däröver avgivna förklaringar
funnit icke vara av beskaffenhet att från utskottet sida påkalla
något yttrande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o.

Vissa låneemissioner under senare halvåret 1934. Under senare halvåret
1934 verkställde riksgäldskontoret två mera betydande låneoperationer,
nämligen dels försäljning av 1934 års 3 procent amorteringslån,
dels ock konvertering av statens 3.6 procent räntelån i 1934 års 3 procent
statsräntelån. Sistnämnda låneoperation avslutades dock först några dagar
in på nyåret 1935. Körande ifrågavarande två lån inhämtas ur fullmäktiges
låneprotokoll och berättelse till innevarande års riksdag bland
annat följande.

1934 års 3 1h vrocent amortering slån. För anskaffande av erforderliga medel
till riksgäldskontorets utgifter beslöto fullmäktige den 1 september
1934 utgiva ett nytt statslån, löpande med 3 Va procent ränta. Emissionen
av detta lån ägde rum i samverkan med riksbanken och det privatbankskonsortium,
som biträtt riksgäldskontoret vid flertalet av dess tidigare
inom landet företagna låneoperationer. Efter överläggning med representanter
för riksbanken och nämnda konsortium bestämdes, att det nya
lånets belopp skulle utgöra 70 miljoner kronor; att obligationerna av detsamma
skulle dateras den 1 oktober 1934; att amortering å lånet ej skulle
ske under tiden till och med år 1944; att under åren 1945—1974 (30 år) lånet
skulle på basis av lika stora annuiteter amorteras genom utlottning
en gång årligen; samt att riksgäldskontoret skulle äga rätt dels att öka
den årliga amorteringen dels ock att efter tre månaders föregången uppsägning,
dock tidigast per den 1 oktober 1944, slutbetala hela lånet.

Kontrakt rörande det nya amorteringslånet avslöts mellan riksgäldskontoret,
riksbanken och privatbankerna den 4 september 1934; och stadgades
däri, bland annat, att av de för lånet utfärdade obligationerna privatbankskonsortiet
skulle till en kurs av 98 procent fast övertaga obligationer
å sammanlagt 30 miljoner kronor samt riksgäldskontoret och riksbanken
gemensamt obligationer å sammanlagt 40 miljoner kronor. Genom
särskilt avtal mellan riksgäldskontoret och riksbanken samma dag överenskoms,
att riksbanken av sistnämnda belopp skulle övertaga 15 miljoner
kronor samt för sin medverkan och sin garanti erhålla 1 procent å
det sålunda övertagna beloppet.

I enlighet med förenämnda bestämmelser utfärdade riksgäldskontoret,

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

V takotUt.

riksbanken oell privatbankskonsortiet den 6 september 1934 inbjudan till
teckning till en kurs av 99 procent av nom. 70 miljoner kronor av ifrågavarande
lån.

Det till försäljning utbjudna beloppet övertecknades högst avsevärt redan
samma dag kungörelse örn teckningen offentliggjorts i tidningarna,
varför en stark reduktion av de tecknade beloppen måste äga rum. Det
sammanlagt tecknade beloppet utgjorde, enligt vad utskottet inhämtat,
icke mindre än omkring 343 miljoner kronor.

1934 års 3 procent statsräntelån. Den 29 november 1934 beslöto fullmäktige
att till inlösen den 30 juni 1935 uppsäga samtliga emissioner av svenska
statens 3.6 procent räntelån, utgivna åren 1887, 1904 och 1909, ävensom i
samband därmed erbjuda innehavare av obligationer, tillhörande ifrågavarande
lån, å vilket redovisades en skuld av 83,689,360 kronor, att under
tiden 12 december 1934—5 januari 1935 utbyta desamma mot obligationer
av ett nytt statslån, betecknat »Svenska statens 3 procent räntelån».
De nya 3 procent obligationerna skulle dateras den 30 december 1934 och
åtföljas av räntekuponger, förfallande till betalning den 30 juni och 30
december samt vara konvertibla den 30 december 1944. De innehavare av
obligationer av 3.6 procent lånet, vilka antoge nyssnämnda erbjudande,
skulle erhålla det nominella heloppet nya obligationer, som motsvarade
närmast lägre jämnt hundratal kronor av innehavet av 3.6 procent obligationer,
samt dessutom kontant dels kupongbeloppet per den 30 december
1934, dels ock 0.6 procent skillnadsränta för tiden 30 december 1934—
30 juni 1935. Vid genomförandet av konverteringen anlitade riksgäldskontoret
biträde av riksbanken och åtskilliga banker, vilka härför erli
ollo en provision av */« procent.

Vid utgången av den för utbyte fastställda tiden hade endast nom.
26,991,940 kronor obligationer av 3.6 procent statslånet, motsvarande omkring
32 procent av lånet, anmälts till utbyte mot obligationer av 1934
års 3 procent räntelån.

Enligt utskottets mening synas med fog vissa erinringar kunna riktas mot
det sätt, på vilket ifrågavarande två låneemissioner blivit genomförda. Vad
först angår 1934 års 3 i/s procent amorteringslån är det otvivelaktigt, att
villkoren för detta lån blevo ogynnsammare för staten än förhållandena
krävde. Läget på obligationsmarknaden var vid tidpunkten för lånets
emitterande synnerligen fördelaktigt för låntagarna; en stark tendens till
fallande räntor gjorde sig gällande, varjämte betydande placeringsbehov,
icke minst från vissa statsinstitutioners sida, förelågo. Med hänsyn härtill
och i betraktande av dåvarande kursläge för liknande statsobligationer
måste den för lånet fastställda försäljningskursen anses alltför låg,
oavsett att lånet fick formen av ett amorteringslån att uteslutande amorteras
genom utlottning. Den mycket betydande överteckningen å lånet,
vars obligationer omedelbart efter emissionen uppnådde en avsevärd över -

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

5

kurs, giver vid handen, att den allmänna uppfattningen bland kapitalplacerarna
var, att lånet för dem erbjöd mycket fördelaktiga villkor.

Medan vid fastställandet av villkoren för nyssnämnda lån en väl
pessimistisk uppfattning örn läget synes hava gjort sig gällande, synes
vid emissionen av 1934 års 3 procent statsräntelån en alltför stark optimism
hava varit rådande. Efter upptagandet av nyss berörda 3 ‘A procent
lån hade visserligen räntenivån å obligationsmarknaden avsevärt
nedgått och amorteringslån, löpande med 3 procent ränta, placerats av
andra låntagare än staten. Marknaden var emellertid mot slutet av år
1934 icke inställd för mottagande av ett 3 procent statsräntelån till pari,
i varje fall icke under de särskilda förutsättningar, som gällde för emissionen.
Denna avsåg nämligen, som ovan nämnts, att ernå en konvertering
av 3.g procent obligationer till sådana löpande med 3 procent ränta.
För 3.6 procent obligationerna gällde emellertid en uppsägningstid av icke
mindre än sex månader. Ett konverteringserbjudande i samband med
uppsägning av lånet måste redan på grund av denna långa tidrymd
bliva mindre lockande. Genom uppsägningen fingo dessutom 3.6 procent
obligationerna karaktären av kortfristiga placeringsobjekt och blevo såsom
sådana föremål för stark efterfrågan, varigenom vissa belopp undandrogos
konverteringen. Att nu angivna särskilda förhållanden icke tillräckligt
beaktats vid uppläggandet av ifrågavarande lån, torde i väsentlig
mån utgöra förklaring till att lånet icke vann önskvärd framgång.

Då utskottet alltså ansett sig böra konstatera, att villkoren för ovanberörda
två låneoperationer icke nog smidigt anpassats efter marknadsläget,
har utskottet å andra sidan icke underskattat de svårigheter, som under
förhandenvarande omständigheter mött, då det gällt att tillgodose de
ökade kraven på lånemedel. Det inträffade synes dock understryka
behovet av en förstärkning av riksgäldskontorets organisation i syfte
att möjliggöra för kontoret att med framgång hävda statens intressen
på lånemarknaden. Det torde icke vara påkallat att här närmare
ingå på betydelsen ur statsfinansiell synpunkt och icke minst för statskreditens
bevarande, att de statliga låneoperationerna genomföras på ett
tillfredsställande sätt. Utskottet vill i detta sammanhang uttala såsom
önskvärt, att riksgäldskontoret vid sin upplåning eftersträvar största möjliga
direkta förbindelse med sparbanker, kassor m. fl. kapitalplacerare
samt ernår en självständig och stark ställning på emissionsmarknaden.
Under erinran att utskottet i sitt utlåtande nr 32, rörande omorganisation
av riksgäldskontoret framlagt förslag, åsyftande bland annat att tillgodose
önskemålet av en mera effektiv organisation av riksgäldskontorets
npplåningsverksamhet, har utskottet här endast velat vad i ovanberörda
låneärenden förekommit för riksdagen

omförmäla.

Utakottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

4:o.

Försäljning av premieobligationer på avbetalning. Enligt särskilda
ay riksgäldskontoret den 22 juni 1933 utfärdade tillståndsbevis för riksgäldskontorets
kommissionärer för försäljning av statens premieobligationer,
firma Albert Bonnier, aktiebolaget Nordiska Kompaniet samt
firma Åhlén & Holm, skall priset vid försäljning på avbetalning av 1933
års premieobligationer på grundval av försäljningskursen å Stockholms
fondbörs med tillägg av 8 kronor 75 öre bestämmas i samråd med riksgäldskontoret
före tryckandet av inköpsbevis. Utan riksgäldskontorets
medgivande må priset dock ej under åren 1934—1938 överstiga 65 kronor.

I skrivelse till riksgäldskontoret den 7 november 1934 hemställde kommissionärerna,
att riksgäldskontoret måtte medgiva, att ifrågavarande
försäljningspris måtte tillsvidare fastställas till 70 kronor för obligation.
Till stöd för denna framställning anfördes i en under hand till riksgäldskontoret
ingiven promemoria i huvudsak, att den noterade kursen å 1933
års premieobligationer, hämera stigit till omkring 63 kronor.

Kommissionärernas skrivelse upptogs till behandling vid fullmäktiges
sammankomst den 15 november 1934. Sedan under överläggningen yrkats
dels av fullmäktiges ordförande bifall till framställningen, dels av
tre fullmäktige avslag å densamma, dels ock av två fullmäktige, att avbetalningspriset
skulle fastställas till högst 68 kronor för obligation, beslöto
fullmäktige, efter det ordföranden anslutit sig till sistnämnda förslag,
i överensstämmelse med detsamma.

Vid behandlingen av detta ärende hade inom fullmäktige framträtt
två olika principuppfattningar örn fullmäktiges befogenheter gentemot
kommissionärerna, den ena, företrädd av fullmäktiges ordförande, att
fullmäktige blott hade att övervaka, att den kurs å premieobligationer,
sorn. foges till utgångspunkt vid prissättningen, kunde anses något så när
stabil och tillägget hölles inom 8 kronor 75 öre, och den andra, företrädd
av övriga fullmäktige, att fullmäktige ägde att tillse, att priset ej bleve
alltför högt i förhållande till premieobligationernas inre värde. Efter
konstaterande av detta förhållande i ett till fullmäktiges låneprotokoll gjort
särskilt uttalande, antecknade fullmäktiges ordförande till protokollet,
att han ansåge önskvärt, att bankoutskottet måtte göra ett uttalande i den
föreliggande principfrågan.

Riksdagens år 1933 församlade revisorer ifrågasatte, huruvida icke,
därest köp av premieobligationer på avbetalning vid eventuella fram
tida emissioner skulle möjliggöras, riksgäldskontoret självt — möjligen
i samverkan med andra statens institutioner — skulle kunna handhava
även denna del av försäljningen. I varje fall borde en närmare utredning
av denna fråga verkställas. Skulle det därvid visa sig, att det
nuvarande systemet med särskilda auktoriserade kommissionärer vore att
föredraga, syntes det revisorerna, som örn de mellan riksgäldskontoret
och kommissionärerna träffade ÖAmrenskommelserna i form av kontrakt,

Bankoutskottets utlåtande Nr 34. 7

tillståndsbevis eller annorledes borde utformas med ytterligare noggrannhet.
Revisorerna ville ifrågasätta, huruvida icke vid avbetalningsköp
köpares rätt att vid köpeavtalets hävande på grund av bristande betalning
med visst avdrag återfå inbetalt belopp borde på ett effektivare sätt delgivas
allmänheten.

I punkten 2 av sitt utlåtande nr 28, angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, erinrade bankoutskottet vid
1934 års riksdag, att fullmäktige i sitt yttrande över revisorernas förenämnda
uttalande ställt i utsikt, att, därest ett nytt premieobligationslån
skulle komma att uppläggas, undersökning skulle verkställas av möjligheterna
för postverkets medverkan därutinnan. Tillika uttalade utskottet,
att för den händelse riksgäldskontoret framdeles skulle anlita biträde
av privata kommissionärer, denna försäljning borde regleras med
beaktande av de synpunkter, som av revisorerna framhållits.

Den ståndpunkt, som revisorerna och utskottet sålunda intagit till här
förevarande spörsmål beträffande framtida premieobligationsemissioner,
var föranledd av en önskan att i största möjliga mån tillgodose allmänhetens
berättigade intressen vid köp av premieobligationer på avbetalning.
Samma synpunkter böra givetvis vara vägledande vid prövningen av
ärenden rörande avbetalningsförsäljning av nu utelöpande premieobligationer.
Enligt utskottets mening har riksgäldskontoret såsom den myndighet,
som äger lämna tillstånd till avbetalningsförsäljning av premieobligationer,
icke blott befogenhet utan även skyldighet att utöva ett
reglerande inflytande över denna försäljning. I avseende härå hava fullmäktige
bland annat att tillse, att priset vid dylik försäljning icke blir
alltför högt i förhållande till premieobligationernas verkliga värde.

Från nu angivna utgångspunkt hade det varit önskvärt, att priset på
1933 års obligationer icke tillåtits överstiga ovanberörda i tillståndsbevisen
angivna belopp av 65 kronor för obligation. Något skäl för riksgäldskontoret
att medgiva avbetalningsförsäljning till högre pris än detta synes
icke föreligga, i synnerhet som det kan vara i viss mån tveksamt
huruvida sådan försäljning ur riksgäldskontorets synpunkt fyller någon
uppgift, sedan lånet en gång blivit placerat. Utskottet förutsätter, att
fullmäktige komma att tillse, att det nuvarande höga priset icke förblir
gällande längre än som finnes oundgängligen nödigt.

Utskottet vill slutligen framhålla angelägenheten av att den av 1933 års
revisorer föreslagna utredningen rörande möjligheten för riksgäldskontoret
att självt eller i samverkan med andra statsinstitutioner handhava
avbetalningsförsäljning beträffande eventuella nya premieobligationslån
verkställes i god tid före emissionen av nästa premieobligationslån.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet, med tillkännagivande av
sin uppfattning i den av riksgäldsfullinäktiges ordförande upptagna frågan,
härigenom velat för riksdagen

omförmäla.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

5:o.

Åtgärder i fråga om riksbyggnaderna å Helgeandsholmen m. m. Enligt
gällande reglementen för riksbanken och riksgäldskontoret äga fullmäktige
i dessa båda verk att gemensamt bland annat vidtaga vissa åtgärder
rörande riksbyggnaderna å Helgeandsholmen.

Gemensamt sammanträde mellan bemälda fullmäktige för utförande av
ifrågavarande uppdrag har, enligt vad utskottet inhämtat, ägt rum den
8 februari 1934, därvid behandlats fråga örn omnibustrafiken i Riksgatan;
vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

6:o.

Protokoll och berättelser. Vid granskning av ovannämnda protokoll och
berättelser har utskottet i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat
särskilt yttrande från utskottets sida; vilket utskottet härmed får
för riksdagen

anmäla.

7:o.

Ansvarsfrihet. Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna
för sin del tillstyrkte, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret
för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran i annat avseende än vad förut blivit anfört
samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas
fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas
ansvarsfrihet ej mindre för den av riksdagens år 1934
församlade revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 än
även för alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade
i fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari
1934 till och med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 28 mars 1935.

På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.

Bankoutskottets utlåtande Nr 34.

9

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindley, Johansson i Friggeråker, Ehrnberg,
Berling, Johansson i Faleberg*, Bjurström och Swartling;

från andra kammaren: herrar Leffler, Bäcklund, Lovén, Paulsen, Johansson i Sollefteå,
Hammarlund, Andersson i Lindome* och Hilding.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

8 sami.

Nr 34.

2