12
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1935 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl, May.ts proposition angående bidrag
av statsmedel till gäldande av förra kamreraren vid Ruda
—Finsjö—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägs
aktiebolag
Maria Wikströms avgifter till enskilda järnvägarnas
pensionskassa,
I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1935 dagtecknad proposition
nr 106, vilken hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att från förslagsanslaget
till riksgäldskontoret: övriga omkostnader bestrida hälften av
de för förra kamareraren vid Ruda—Finsjö—Oskarshamns järnvägsaktiebolag
och Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag Maria Wijkströms,
född Örnmark, delaktighet i enskilda järnvägarnas pensionskassa stadgade
avgifterna till kassan, i vad dessa avse tiden från och med den 1
juli 1932 intill dess rätt till pension från kassan må tillkomma Wijkström;
dock under villkor att återstående delen av samma avgifter erlägges av
Wijkström.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Wijkström, som är änka, är född den 17 december 1877 och alltså
57 år gammal;
att hon erhållit anställning såsom kamrer och kassör vid Ruda—Finsjö
—Oskarshamns järnvägsaktiebolag år 1908 och vid Ruda—Älghults järnvägsaktiebolag
år 1919, vilka anställningar hon innehaft intill dess nämnda
bolag i november 1931 försatts i konkurs;
att exekutiv auktion å bolagen tillhöriga Oskarshamn—Ruda och Ruda
Älghults järnvägar förrättats den 10 maj 1932, därvid järnvägarna inropats
av riksgäldskontoret;
att järnvägarna sedermera enligt bemyndigande av riksdagen försålts
till östra Smålands järnvägsaktiebolag med tillträde den 16 juli 1932;
att änkefru Wijkström, som allt intill tiden för konkursernas avslutande
i december 1932 biträtt konkursförvaltningarna med kamrerargöromål,
därefter icke kunnat erhålla fortsatt anställning;
att hon under de senare åren av sin anställning åtnjutit en avlöning av
Banko utskottets utlåtande Nr 17.
13
3,000 kronor för år, för vilket belopp bon jämväl är delägare i enskilda
järnvägarnas pensionskassa;
att pensionsavgifter för änkefru Wijkström erlagts till nämnda kassa
med sammanlagt 539 kronor 52 öre för år, varav bolagen betalt 23 kronor
55 öre och hon själv 21 kronor 41 öre månatligen;
att änkefru Wijkström, under förutsättning att föreskrivna avgifter
till kassan erläggas, enligt reglementet för kassan är berättigad att vid
uppnådd ålder av 63 år eller, under vissa villkor, vid tidigare inträdd
arbetsoförmåga komma i åtnjutande av pension till belopp av 2,100 kronor
för år;
att änkefru Wijkström har två söner, av vilka den ene, som är gift,
är ingenjör och sedan år 1933 anställd såsom icke-ordinarie tjänsteman
hos marinförvaltningen med en avlöning av omkring 5,900 kronor för år,
under det att den andre sonen, vilken är ogift, efter avlagd filosofie licentiatexamen
nyligen vunnit anställning såsom lärare;
samt att sönerna, av vilka den yngre har avsevärda studieskulder,
icke torde vara i stånd att helt draga försorg örn moderns uppehälle eller
att bestrida hennes avgifter till enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Hos Kungl. Maj :t har änkefru Wijkström hemställt, att bistånd av
statsmedel måtte beredas henne, enär hon trots att hennes hälsotillstånd
icke lade hinder i vägen för förvärvsarbete icke lyckats vinna någon ny
anställning samt att hon på grund härav och då hon saknade egna medel
till sitt uppehälle befunne sig i bekymmersamma ekonomiska förhallanden.
Föredragande departementschefen har anfört följande:
»Då änkefru Wijkström icke varit anställd i statens tjänst, synes det
mig ur principiell synpunkt i hög grad tveksamt, huruvida understöd
från statens sida bör lämnas henne. Jag vill emellertid erinra, att 1933
och 1934 års riksdagar bemyndigat fullmäktige i riksgäldskontoret att i
ett likartat fall, avseende förre lokomotivmästaren vid Varberg—Ätrans
järnväg Anton Larsson, bestrida för delaktighet i enskilda järnvägarnas
pensionskassa stadgade avgifter. Även örn de förhållanden, som åberopats
i det föreliggande ärendet, ej synas vara lika ömmande som de omständigheter,
vilka förelågo beträffande Larsson, vill jag dock icke motsätta
mig. att den gjorda framställningen såtillvida tillmötesgås, att
statsverket lämnar ett bidrag till bestridande av sökandens avgifter till
enskilda järnvägarnas pensionskassa för att möjliggöra för henne att
bevara sin pensionsrätt i kassan. Detta bidrag torde emellertid böra begränsas
till att motsvara hälften av de erforderliga avgifterna. Ett bifall
härtill skulle innebära, att staten skulle erlägga ungefärligen den del av
avgifterna, som tidigare bestritts av de enskilda järnvägsbolagen. Enligt
vad jag inhämtat har sökanden, i avbidan på prövningen av frågan örn
understöd av statsmedel, erhållit anstånd med erläggande av avgifter,
belöpande å tiden efter don 30 juni 1932. Även till de sålunda redan förfallna
avgifterna torde staten böra bidraga i den utsträckning nyss angivits.
Såsom villkor för det ifrågasatta bidraget bör gälla, att återstående
delen av avgifterna erlägges av sökanden.»
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 17.
Utskottet.
Ehuru utskottet finner i viss mån betänkligt, att bidrag av statsmedel
för gäldande av ifrågavarande pensionsavgifter beviljas änkefru Wijkström,
vilken icke varit anställd i statens tjänst, har utskottet med hänsyn
till föreliggande särskilda omständigheter, icke velat motsätta sig
bifall till Kungl. Majrts förslag.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.
Stockholm den 14 mars 1935.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande: se anteckning å utlåtande nr 13.