Bevillningsutskottets betänkande Nr 56.
1
Nr 56.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1935 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
ändring eller förtydligande av bestämmelserna örn restitution
av B-skatt.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 319, har herr milgärd hemställt »örn ändring eller förtydligande i
bestämmelserna örn restitution av B-skatt enligt förordningen den 14 maj
1926 i sådan riktning, att inländska aktiebolag och solidariska bankbolag,
de där innehava såväl B-beskattade som icke B-beskattade tillgångar, vilka
kunna tänkas använda till utdelning i vanlig ordning, med avseende
å rätten till dylik restitution skola anses hava för utdelningen i första
hand tagit i anspråk tillgångar av förstnämnda slag inom de av samma
bestämmelser i övrigt uppställda gränserna».
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
I syfte att vinna ökad likställighet beträffande beskattningen av utdelad
och icke utdelad vinst infördes genom förordningen den 31 oktober
1919 en vid sidan av den egentliga inkomst- och förmögenhetsskatten å
aktiebolagen utgående skatt, den s. k. B-skatten. Jämlikt 19 § 2 mom. i
1910 års numera upphävda förordning örn inkomst- och förmögenhetsskatt
skulle B-skatten utgå nied viss procent av ett grundbelopp, vilket utgjorde
två kronor för varje fullt hundratal av den del av vederbörande bolags
nästföregående år till A-skatt taxerade inkomst, som icke utdelats till delägarna,
dock efter avdrag för de kronoutskylder, som belöpte på sist
nämnda inkomst, samt beträffande försäkringsbolag jämväl för vinstutdelning
till försäkringstagarna. I samband med B-skatteus införande lärn
nades i 19 § 3 mom. av ovannämnda förordning bestämmelser örn restitution
av erlagd B-skatt. Enligt sistnämnda bestämmelse skulle, i den
mån enligt 19 § 2 mom. beskattade tillgångar i vanlig ordning utdelades,
bolaget äga rätt åtnjuta restitution i en mot B-skattens påläggande i hu
vudsak svarande utsträckning.
I anledning av en vid 1924 års riksdag väckt motion anhöll riksdagen
i skrivelse den 16 maj 1924, nr 165, under åberopande av bevillningsutskottets,
av riksdagen godkända betänkande nr 39, att Kungl. Maj:t ville för
lii lionu 611 riksdagen!! protokoll 1935. 7 sami. Nr 56—57.
1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 56.
anstalta om utredning angående B-skattens upphävande och därvid, i den
måll det befunnes erforderligt att ersätta B-skatten med någon annan
skatteforiu, beakta vad i betänkandet härutinnan anförts.
I sitt förenämnda betänkande anförde bevillningsutskottet, bland annat,
att det vore av vikt, att vid ett upphävande av B-skatten närmare föreskrifter
lämnades, i vilken ordning restitution av B-skatt framdeles borde
lämnas. Särskilt i sådana fall, där B-beskattade medel av bolaget förbrukats
för att täcka förefintlig eller sedermera uppkommen brist, syntes
övergångsbestämmelser böra meddelas till förekommande av att vid användande
till utdelning av efter B-skattens upphävande hopsparade ine
ilek restitutionsförfaraudet skulle komma till användning.
Med anledning av riksdagens ovanberörda hemställan framlade Kungl.
Majit i proposition nr 19!i till 1926 års riksdag förslag dels örn B-skattens
upphävande från och med den 1 januari 1927, dels ock till bestämmelser
rörande restitution av dylik skatt efter nämnda dag.
I sitt anförande till det propositionen bilagda statsrådsprotokollet anförde
föredragande departementschefen bland annat följande.
Det kunde vara mycket svårt att avgöra, huruvida de hos ett bolag be
fintliga besparade vinstmedlen utgjordes av B-beskattade medel eller ej,
liksom ock att avgöra, huruvida för ett visst ändamål t. ex. för utdelning
använts B-beskattade medel eller andra medel. Dessa svårigheter komme
att efter B-skattens upphävande bliva ännu mer framträdande, enär alla
vinster som därefter intjänades icke bleve underkastade B-skatt. Alla
de bolag, som hade B-beskattade medel, komme alltså att hava medel av
båda slagen. Det skulle givetvis vara av stort värde om man, såsom 1924
års bevillningsutskott ifrågasatt, kunde meddela några regler till förekommande
av restitution vid utdelning av medel, som intjänats efter B
skattens upphävande. Det syntes departementschefen emellertid omöj
ligt att uppställa några allmängiltiga regler på ifrågavarande område,
utan det torde vara nödvändigt att låta vederbörande myndigheter lösa
spörsmålet från fall till fall. Utgången torde härigenom i många fall
bliva materiellt rättvisare än om myndigheterna skulle vara bundna av
några efter genomsnittsfallen uppställda regler. Departementschefen hade
fördenskull ansett sig icke böra i nu förevarande syfte föreslå annan regel
än den, som upptogs i ett inom finansdepartementet upprättat förslag,
nämligen att restitution ej finge ske för sammanlagt högre belopp än det,
varmed bolagets behållna tillgångar enligt balansräkningen för det sista
räkenskapsår, för vilket B-skatt utginge, överstigit aktiekapital och reservfond.
Uti nämnda förslag upptogs en bestämmelse, att rätten att
för framtiden erhålla restitution skulle inskränkas till viss tid. Aågon
dylik bestämmelse hade departementschefen icke ansett böra intagas
i det med propositionen framlagda förslaget, enär frågan om en dylik inskränkning
enligt linus åsikt icke borde upptagas till behandling föll än
Bevillningsutskottets betänkande Nr 56. 3
i samband med det slutliga avgörandet om införande av en ersättning för
B-skatten.
Det i ovannämnda proposition framlagda förslaget godkändes av riksdagen
och bestämmelserna i ämnet återfinnas i förordningen den 14 maj
1926 (nr 126).
I syfte att fylla den lucka i beskattningen, som B-skatten efterlämnat,
framlade Kungl. Maj:t i proposition nr lili för 1927 års riksdag förslag
till förordning örn utskiftningsskatt, vilket förslag med vissa smärre
ändringar antogs av riksdagen. Bestämmelserna härom återfinnas i förordningen
den 27 juni 1927. Vid framläggandet av sistnämnda förslag
framhöll emellertid departementschefen, att denna lösning av frågan örn
ersättningsskatt för B-skatten i viss mån måste anses bliva av provisorisk
karaktär.
Beträffande frågan örn upphävande av rätten till restitution av B-skatt
har bölagsskatteberedningen i sitt betänkande (statens offentliga utredningar
1931:40, sid. 351) framhållit bland annat, att enligt beredningens
mening måste det betecknas såsom önskvärt, att rätten till restitution av
B-skatt bringades att upphöra. Den av kammarrätten hävdade synpunkten
på restitutionsrätten såsom en riksdagens utfästelse, svarande mot
åläggandet, av skyldigheten att erlägga B-skatt, syntes icke böra hindra
en avveckling av sagda rätt, allenast ett tillräckligt utmätt rådrum bereddes
bolagen att träffa sina anstalter. I sådant hänseende ansåg beredningen
en tid av fem är efter utgången av det år, varunder förordning
i ämnet utfärdades, vara tillräcklig.
I den förevarande motionen har bland annat framhållits, att vid till
lämpningen av bestämmelserna örn restitution av B-skatt hade för lösande
av frågan, huruvida till den utdelning, varå kravet å restitution grundade
sig, använts B-beskattade medel eller icke, uppställts den presumtionen,
att utbetalningen i första hand skett med användande av B-beskattade
medel. Innebörden av denna presumtion hade, såvitt anginge
ansökningar örn restitution, innan B-skatten upphävdes, klarlagts genom
vissa av regeringsrätten meddelade utslag. Sålunda finge anses fastslaget,
att utdelningen principiellt tagits av B-beskattade medel, oavsett
om detta framginge av beslutet örn utdelningen eller om dylika medel enligt
räkenskaperna innestå!!, men att därvid undantoges ett belopp, motsvarande
den till A-skatt taxerade inkomsten, minskad med därå belöpande
utskylder. — I och med att B-skatten upphävts, framträdde svårigheterna
vid restitution av dylik skatt med ökad skärpa. I valet mellan
B-beskattade och icke B-beskattade tillgångar hade regeringsrätten givit
de senare intjänade, före skattens införande företrädet åt den för bola
gen gynnsammaste tolkningen. Det kunde då förväntas, att i motsvarande
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 56.
situation, där skillnaden endast låg i, att de icke B-beskattade medlen in
tjänats efter skattens upphävande, samma för de skattskyldiga bolagen
gynnsamma princip skulle följas. Efter denna förutsättning hade också
restitution av B-skatt i det stora flertalet fall ägt rum för tiden efter år
1926. Emellertid hade den 6 november 1934 i regeringsrätten meddelats
två utslag av motsatt innebörd. Dessa innefattade godkännande av en
utav länsstyrelsen i Malmöhus län tillämpad princip, enligt vilken till
utdelning, som ägt rum efter år 1926, skulle anses i första hand hava använts
medel, vilka avsatts efter B-skattens upphävande. Såvitt man kunde
bedöma av den avfattning, regeringsrättens nyssnämnda utslag erhål
lit, skulle därvid anses, att till utdelning visst år — i den mån utdelningen
icke täckts av senaste årets vinst, beräknad enligt taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt efter avdrag för därå belöpande kronoutskylder
tagits i anspråk i första hand vad som fonderats närmast
föregående år, därefter vad som fonderats året dessförinnan och så vidare.
Resultatet bleve i de angivna fallen, att begärd restitution av B-skatt i
regel icke kunde medgivas. I den mån regeringsrättens nya princip vunne
tillämpning hos övriga länsstyrelser, komme visserligen alla bolag i
fortsättningen att behandlas lika, men detta kunde ej upphäva den ojämn
het i avseende på restitutionens totala belopp, som bleve en följd av, att
den liberalare tolkningen av 1926 års bestämmelser genom lagakraftägande
beslut tillämpats i det stora flertalet fall. Då i fråga om rätten till
restitution av B-skatt bolagen icke kunnat beviljas frihet att besluta, vilka
medel som skulle anses använda till viss utdelning, ansåg motionären det
vara desto mera angeläget, att restitutionsbestämmelserna erhölle en avfattning,
som i alla förekommande fall gåve bolagen den rätt, varå de
inom de i förordningen den 34 maj 1926 utstakade gränserna i övrigt
kunde göra anspråk.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottaga ett av kammarrätten den 12 mars 1935 avgivet yttrande i an
ledning av motionen, i vilket yttrande kammarrätten anfört bland annat
följande.
Kammarrätten erinrade i första hand, att genom den av regeringsrätten
ändrade praxis i mål angående restitution av B-skatt komme bolagens
möjlighet att erhålla dylik restitution att i hög grad minskas. De svårigheter
i bevisningshänseende, som föranleddes av den av regeringsrätten
senast tillämpade principen, torde under årens lopp alltmera ökas och
det fmge därför anses såsom säkert att, även örn restitutionsrätten under
obegränsad tid framåt bibehölles, åtskilliga bolag aldrig komme att återfå
tidigare erland B-skatt, som de vid användning av den förut gällande presumtionen
skulle hava kunnat erhålla. Motionären, som torde underförstått,
att restitutionsrätten under de närmaste åren icke skulle upphävas,
avsåge att på lagstiftningens väg åter sätta bolagen i det gynnsammare
Bevillningsutskottets betänkande Nr 56. ö
läge i processuellt hänseende, i vilket de förut befunnit sig. Huruvida
motionärens syfte genom lagstiftning borde tillgodoses, funne kammarrätten
i avsevärd mån vara beroende av frågan örn avveckling av rätten
att åtnjuta restitution av B-skatt. Från statens synpunkt torde upphävandet
med det snaraste av restitutionsrätten vara önskvärd. För bolagen
vore det däremot betydelsefullt, att avvecklingen skedde på sådant
sätt, att B-skattemedel i största möjliga mån kunde återgå till bolagen.
Kammarrätten, som icke ville ingå pa de statsfinansiella och politiska
grunder, som vid avgörandet av denna sak kunde liava betydelse, ansåg
sig böra från juridisk synpunkt framhålla, att ett upphävande utan vidare
av restitutionsrätten skulle innebära en uppenbar kränkning av den rätt
till återfående av erlagd skatt, som bolagen vid B-skattens införande tillförsäkrats.
Det organiska sammanhanget mellan skattskyldighet och restitutionsrätt
framginge klart av 11)19 års bevillningsutskotts uttalande
vid nämnda skatts tillkomst, och i överensstämmelse härmed hade vid B
skattens upphävande år 1926 lämnats uttryckliga bestämmelser örn orubbad
rätt till fortsatt restitution av erlagd B-skatt. Kammarrätten har
härefter erinrat örn, att den meningen vid flera tillfällen uttalats, att efter
tillkomsten av utskiftningsskatten frågan, örn bolagen skulle åtnjuta restitution
av B-skatt, i väsentlig mån förlorat sin betydelse, enär varje restitution
av B-skatt, åtminstone principiellt sett, skulle medföra en motsvarande
ökning av skyldigheten att utgöra utskiftningsskatt. Detta övervägande
teoretiska resonemang torde dock i verkligheten ej godtagas av
de parter — staten och bolagen — som härav berördes. De alltjämt talrikt
inkommande ansökningarna om restitution av B-skatt funne kammarrätten
tydligt vittna örn, att bolagen betraktade det som en väsentlig fördel
att återbekomma sådana skattemedel, och det torde icke finnas något tvivel
örn att icke stora återbetalningar av B-skatt från statsverkets synpunkt
ansåges som en olägenhet, som icke kunde uppvägas av utsikten att någon
gång i framtiden i stället erhålla större belopp i utskiftningsskatt. Örn
kammarrätten i likhet med motionären ansåge starka skäl tala för att bolagen
i största möjliga mån sattes i tillfälle att återbekomma erlagda Bskattemedel,
ansåg sig ämbetsverket mot motionens innehåll i juridiskttekniskt
hänseende böra uttala betänkligheter. Mot presumtionen, att utdelning
ansåges i första hand hava ''skett med användande av B-beskattade
medel, torde i fråga örn den tid, under vilken bestämmelserna om erläggande
av B-skatt varit gällande, ingen mera betydande erinran vara
att göra. Beträffande förhållandena efter B-skattens upphävande läge
det onekligen nära till hands att använda samma betraktelsesätt, till vilket
regeringsrättens utslag den 6 november 1934 syntes ansluta sig. Den
av motionären förordade presumtionen innebure däremot, att även i dessa
fall B-beskattade medel skulle anses hava tagits i anspråk före de senare
intjänade medlen. Att till vinnande av visst syfte stadga att ett visst åskådningssätt
skulle gälla beträffande förhållanden, som inträffat under en
lif skott et
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 56.
tidigare tidrymd, samt ett motsatt åskådningssätt för tiden därefter, funné
kammarrätten inkonsekvent. Ju längre tiden löpte oell man avlägsnade
sig från de år, da B-skatten utgått, desto mera sällan torde för övrigt sistnämnda
prcsumtion överensstämma med verkliga förhållandena. Enligt
kammarrättens förmenande mäste det därför anses olämpligt, att ifrågavarande
presumtion lagfästes. Någon bestämd lösning av det föreliggande
spörsmålet ansåg ''sig kammarrätten icke nu kunna angiva utan syntes
denna fråga lämpligen böra göras till föremål för särskild utredning. Att
en sådan utredning med det snaraste borde komma till ständ, ansåg kammarrätten
önskvärt icke minst av den anledningen, att de alltjämt talrikt
förekommande målen rörande restitution av B-skatt på grund av sin invecklade
beskaffenhet vållade såväl de beslutande myndigheterna som
bolagen mycket besvär. En mera enkel och lämplig Ådig för tillgodoseende
av bolagens rätt torde antagligen kunna finnas.
Be skäl kammarrätten anfört mot ett bifall till motionen har utskottet
funnit övertygande. Ben rättstillämpning, som kommit till uttryck i be
vörda av regeringsrätten den (i november 1934 meddelade utslag, får anses
ansluta sig till den uppfattning i frågan, som angavs såväl av 1924 års
bevillningsutskott som även av vederbörande departementschef vid fram
läggande av 1926 års proposition med förslag till B-skattens upphävande.
Utskottet har därför icke kunnat biträda motionen.
Vad härefter angår den av kammarrätten berörda trugan örn avveckling
av rätten till restitution av B-skatt, har utskottet i anslutning till vad såväl
kammarrätten som bolagsskatteberedningen uttalat funnit önskvärt, att
denna rätt inom en nära framtid upphäves. Genom den ändrade praxis i
fråga om restitutionsrätten kommer aktiebolagens möjlighet att vinna restitution
av B-beskattade medel att i hög grad minskas. Principiellt sett borde
restitutionsrätten tillkomma endast sådana bolag, vilkas utdelningsbara
tillgångar nedgått efter den 31 december 1924 respektive efter utgången
av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1925. På
grund av taxeringstekniska förhållanden — i regel till följd av den år
1928 införda befrielsen för bolag frän taxering för inkomst genom utdelning
— har man emellertid att räkna med att, även efter det praxis kommit
att följa regeringsrättens utslag, åtskilliga bolag, jämväl i andra fall
än där nämnda principiella förutsättning föreligger, kunna bliva berättigade
till restitution av B-skatt. Ett bibehållande av restitutionsrätten
torde därför medföra uppenbara ojämnheter de olika bolagen emellan.
Då utskottet sålunda ansett sig böra förorda restitutionsrättens avskaffande,
Ilar utskottet haft att taga ståndpunkt till den av kammarrätten
berörda frågan om bolagens rätt till ersättning pä grund härav. Genom
utskiftningsskattens tillkomst låter det sig visserligen ur teoretisk syn
punkt försvara att avskaffa restitutionsrätten utan särskild ersättning,
då varje restitution av B-skatt medför en motsvarande ökning av skyldig
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 66. 7
heten att utgöra utskiftningsskatt, men det synes dock skäligt att frågans
materiella sida undersökes. Vid övervägande av på vad sätt bolagens berörda
anspråk lämpligen bör tillgodoses, har utskottet ansett närmast böra
ifrågakomma, att tillräckligt rådrum beredes bolagen att träffa sina anstalter
för erhållande av restitution. Huru långt rådrum, som därvid skall
utmätas, bör enligt utskottets uppfattning bliva beroende av det värde en
fortsatt restitutionsrätt kan anses motsvara. Ett bedömande härav torde
knappast vara möjligt utan att man med ledning av de restitutionsbeslut,
som under de senaste åren meddelats, vinner kännedom örn, i vilken utsträckning
berättigade anspråk på restitution framkommit. För utskottet
har visserligen ett antal under år 1934 meddelade restitutionsbeslut
varit tillgängliga, men några säkra slutsatser i frågan hava icke kunnat
dragas av desamma.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att förevarande motion 11:319 av herr Hillgard,
örn ändring eller förtydligande av bestämmelserna örn
restitution av B-skatt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
2) att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning
av frågan om avveckling av aktiebolagens rätt
att åtnjuta restitution av B-skatt samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 23 maj 1935.
På bevillningsutskottets vägnar;
JOH. NILSSON.
Säri>uilinde: herrar Nilsson i Kristianstad, Karg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson, Ericson
i Göberga, Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lövgren i Boden,
Olsson i Närlinge, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson,
Larsson i Örbyhus, Werner i Hultsfred, .lohansson i Krogstorp, Brännström
i Skellefteå, Mårtensson och Nilsson i Karlstad.