Bevillningsutskottets betänkande Nr 47.
1
Nr 47.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1935 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
beskattningen av resekostnadsersättning vid enskild
järnväg.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren vackt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 314, har herr Severin hemställt, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i 32 § kommunalskattelagen att resekostnadsersättning vid
enskild järnväg icke skall upptagas såsom intäkt eller örn detta yrkande
icke kan bifallas riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville hemställa
örn en allsidig utredning, huruvida ifrågavarande resekostnadsersättning
till sina belopp är eller kan tänkas bliva högre än motsvarande
ersättning vid statens järnvägar, samt på grundval av denna undersökning
för nästkommande års riksdag framlägga eventuellt förslag i ämnet».
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt 32 § 3 mom. kommunalskattelagen skall såsom intäkt icke upptagas,
vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med vissa
tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bland annat resekostnads-
och traktamentsersättning. Är vid kommunal eller enskild tjänst
anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten förenade kostnader,
skall enligt 32 § 4 mom. dylik ersättning redovisas såsom intäkt. Enligt
33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras för
samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag som,
på sätt i 32 § 3 mom. är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.
Enligt kommunalskattelagen göres i fråga örn rätten till avdrag för
resekostnader sålunda skillnad mellan de fall, då ersättning för sådana
kostnader anvisats av staten, och de fall, då annan än staten anvisat dylik
ersättning. Är ersättningen anvisad aA^ staten, skall densamma icke upptagas
såsom intäkt, och får å andra sidan avdrag icke göras för kostnaderna.
Är ersättningen däremot anvisad av annan än staten, skall ersättningen
upptagas såsom intäkt, oell de omkostnader, som skola därmed
bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.
Örn ersättningen därvid ej förslår till kostnadernas gäldande, får bristen
avföras å intäkten av tjänst i övrigt.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 47 — 48.
1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 47.
1 en vid 1928 års riksdag Täckt motion, med i huvudsak likartat innehåll
som nu förevarande motion, hemställdes, att resekostnadsersättning
vid enskild järnväg icke skulle upptagas såsom intäkt och ej heller få
avdragas såsom omkostnad. Med anledning av förstnämnda motion framhöll
särskilda utskottet i sitt av nämnda års riksdag i nu förevarande fråga
godkända utlåtande nr 1 (sid. 65) bland annat, att de i motionen påtalade
olägenheterna syntes utskottet icke utgöra tillräckliga skäl att frångå
den hävdvunna principen med skillnad mellan av staten och av annan
anvisad ersättning. Utskottet ansåg emellertid motionens syfte i stort
sett kunna tillgodoses genom införande av den anvisningsbestämmelse,
som återfinnes i punkt 4 tredje stycket av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen,
vilken bestämmelse är av den innebörd, att, örn det
kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad
som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,
som skola därmed bestridas, avdrag till större belopp än den anvisade ersättningen
bör medgivas allenast örn det visas, att på grund av särskilda
förhållanden ersättningen varit otillräcklig till dylika skäliga kostnader,
att det i motsvarande fall ofta torde kunna antagas, att den anvisade
ersättningen i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts,
utan att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas, samt att avdrag
med samma belopp som den anvisade ersättningen i regel torde böra
medgivas i fall, då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande
fall anvisas. Detta torde enligt nyssnämnda bestämmelse exempelvis
vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar, som i
allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.
I nu förevarande motion har framhållits, att något sakligt skäl för
bibehållande av den nuvarande olika behandlingen ur beskattningssynpunkt
i fråga örn resekostnadsersättningen till åkande personal vid statens
och enskilda järnvägar icke vore förhanden. Denna resekostnadsersättning
hade efter vunnen erfarenhet örn det ungefärliga behovet utkristalliserats
på ungefär lika sätt vid järnvägsföretagen. Då frågor örn
löne- och resekostnadsersättning avgjordes efter förhandlingar mellan
personalens och järnvägsförvaltningarnas organisationer, och då personalen
därvid hade intresse av att den fasta lönen bleve så hög som möjligt,
bleve följden, att resekostnadsersättningen vid de enskilda liksom vid
statens järnvägar endast bleve så stor, som man med hänsyn till de beräknade
kostnaderna avsåge, att den borde vara. Omkostnaderna för personalen
vid de enskilda järnvägarna vore visserligen avdragsgilla från den
resekostnadsersättning, som nämnda personal uppbure. Det vore emellertid
förenat med stora svårigheter att föra noggranna anteckningar
över alla de småbelopp, som vid bortovaro från hemmet till följd av tjänsten
måste utgivas. Stundom fordrade taxeringsmyndigheterna bevis för
anteckningarnas riktighet. Därest dylikt bevis ej kunde anskaffas, vore
Bevillningsutskottets betänkande Nr 47. 3
det nästan omöjligt att övertyga en taxeringsnämnd örn att avdraget a
den erhållna resekostnadsersättningen vore med verkliga förhållandet
överensstämmande. På grund härav bleve det i regel taxeringsnämnderna,
som bestämde avdragens storlek, och dessa bleve därför beroende a\
vad nämnderna ansåge vara billigt. Avdragen kunde i anledning hära\
även bliva högst olika på olika orter. Någon rättvisa i fråga örn beskattningen
av resekostnadsersättningen för personalen vid de enskilda järnvägarna
kunde följaktligen ej inträda, förrän statens och de enskilda
järnvägarnas åkande personal i berörda hänseende bleve likställda.
I sitt den 12 september 1933 avlämnade betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll och till föistärkt
taxeringsorganisation m. m. hava skattekontrollsakkunniga i fråga
örn nu förevarande slag av ersättningar framhållit bland annat, att föi
närvarande endast i undantagsfall upplysning därom torde lämnas a löneuppgift.
Ur kontrollsynpunkt vore det knappast heller erforderligt, att arbetsgivarna
årligen utan anmaning lämnade uppgift rörande sådana ersätt
ningar. De sakkunniga hava därför föreslagit, att a löneuppgiften endast
bör angivas, huruvida sådan ersättning utgått. Skulle taxeringsmyndighet
i något fall finna anledning antaga, att gottgörelsen utmätts på sådant
sätt, att densamma åtminstone delvis utgjorde direkt löneförmån, ägde
myndigheten möjlighet att genom arbetsgivaren införskaffa kompletterande
upplysningar rörande gottgörelsens storlek samt de grunder, efter
vilka densamma utgått.
T proposition nr 148 till årets riksdag med förslag till förordning örn
ändring i vissa delar av taxeringsförordningen bär i 33 § nämnda förordning
föreslagits en bestämmelse i berörda avseende i enlighet med de sakkunnigas
förslag. I sitt i anledning av nämnda proposition avgivna, av
riksdagen godkända betänkande, nr 37, har utskottet, som icke haft något
att erinra mot detta förslag, emellertid föreslagit ett förtydligande av
innebörd, att av stadgandet klart skall framgå, att upplysning allenast
skall lämnas, huruvida ersättning utgått och icke örn dennas belopp.
I överensstämmelse med den ståndpunkt, särskilda utskottet vid 1928
års riksdag intagit till förevarande spörsmål, finnér utskottet de i motionen
påtalade olägenheterna icke utgöra tillräckliga skäl att frångå den
hävdvunna, principen att nied avseende å beskattningen göra skillnad
mellan av staten och av annan anvisad ersättning. Redan enligt nu
gällande bestämmelser är, på sätt förut framhållits, personal vid enskilda
järnvägar i regel berättigad till avdrag nied samma belopp sorn
resekostnadsersättningen under förutsättning, att ersättningen i dylikt
fall utgår med belopp, sorn ej överstiger vad sorn av staten i motsvarande
fall anvisas. Emellertid torde kunna inträffa, att ersättning
av ifrågavarande natur utbetalas till personal vid enskilda järnvägar
Utskottet.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 47.
med högre belopp än som i motsvarande fall anvisas av staten. 1 sådana
fall kan nämligen ersättningen till viss del betraktas såsom löneförmån
och bör nämnda del i följd härav underkastas beskattning.
Utskottet bar ingalunda förbisett att i sådana fall, då taxeringsmyndigheterna
icke anse sig kunna godtaga den skattskyldiges uppgifter angående
storleken av ifrågavarande kostnader, det kan, såsom motionären
framhållit, vara förenat med stora svårigheter för personalen vid de enskilda
järnvägarna att förebringa tillfredsställande utredning angående
riktigheten av ett dylikt avdrag, liksom även att olika taxeringsnämnder
kunna tillämpa olika praxis på förevarande område med därav följande
ojämnhet i taxeringen och missnöje hos dem, som förvägras avdraget. Då
emellertid årets riksdag godkänt Kungl. Maj:ts förutberörda förslag, att
A löneuppgift endast skall angivas, huruvida resekostnadsersättning i nu
föreliggande fall utgått, torde det kunna förväntas, att taxeringsmyndigheterna
för framtiden komma att godkänna de avdrag, som av de
skattskyldiga yrkas för ifrågavarande omkostnader, där icke anledningföreligger
till antagande, att gottgörelsen utmätts på sådant sätt, att densamma
åtminstone delvis utgör en direkt löneförmån. Tvister örn dylika
ersättningar och örn de med tjänsten vid enskilda järnvägar förenade
omkostnaderna torde därför för framtiden komma att bliva mera sällsynta
än vad som hittills kan hava varit fallet. Vid sådant förhållande
och då för tillgodoseende av motionärens syfte någon ändring i gällande
lagstiftning på förevarande område icke synes utskottet vara av behovet
påkallad, får utskottet hemställa,
att motionen 11:314 av herr Severin, angående beskattningen
av resekostnadsersättning vid enskild
järnväg, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 maj 1935.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Jönsson, Larson i Lerdala.
friherre Lagerfelt, Lithander, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson i Gävle,
Olsson i Hamsta, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson, Sjödahl, Löfvander, Berg i
Karlskrona, Hagström, Heiding, Blomquist, Brännström i Skellefteå och Hagberg
i Malmö.