Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 14 februari 1935 kl. 3 c. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113) örn utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller
införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror jämte en i ämnet
väckt motion.

I en den 4 januari 1935 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 19, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj
1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror''.

Härigenom förordnas, att förordningen den 17 maj 1923 örn utgörande
av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel till
riket av pärlor med flera lyxvaror skall, 19 § med ändrad lydelse enligt
förordning den 5 april 1929 (nr 52), äga fortsatt tillämpning till och med
den 30 juni 1936.

I en i anledningen av propositionen inom andra kammaren av herr Nyblom
väckt motion, nr 419, har hemställts, »att riksdagen vid antagandet
av i Kungl. Maj:ts proposition nr 19 framlagt förslag angående fortsatt tilllämpning
av förordningen den 17 maj 1923 måtte besluta, att stämpelavgiften
skall ändras därhän, att avgift påföres med 10 procent av föremålets
värde, då detta överstiger 100 kronor».

1 Jfr 1934:52.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr h.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

Återblick. Med anledning av en i ämnet avgiven proposition antog 1919
års riksdag ett på bevillningsutskottets föranstaltande utarbetat förslag till
förordning om en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller införsel
till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. Förordningen trädde i kraft den
1 september 1919 och gällde intill utgången av år 1920. Sedermera förlängdes
förordningens giltighetstid med ett år i sänder till utgången av år
1923, beträffande 1921 på förslag av Kungl. Majit men i fråga örn de två
senare åren i enlighet med förslag, som framkommit inom riksdagen. Ar
1923 antog riksdagen ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till ny förordning
i ämnet.

Rörande denna förordnings innehåll må följande redogörelse lämnas.

Stämpelavgiften avser, med vissa undantag, köp, byte och införsel till
riket av äkta pärlor och ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor och
stenar äro infattade, samt av smycken utav guld, silver eller platina. Avgift
utgöres för varje föremål, vars värde överstiger 300 kronor, och utgår
som regel med 10 kronor, då föremålets värde icke överstiger 350 kronor,
och därutöver med 5 kronor för varje ytterligare påbörjat belopp av 50
kronor. Stämpelbeläggningen ombesörjes av överlåtaren. Den, som driver
handel med föremål, örn vilka nu är fråga, skall föra särskild försäljningsbok,
vari stämpeln insättes. Eljest anbringas vid överlåtelse stämpeln å avräkningsnota,
som skall upprättas av överlåtaren. Vid införsel åsättes stämpeln
faktura, konossement, frakthandling eller tullräkning genom vederbörande
tullmyndighets försorg. Tillsyn över efterlevnaden av ifrågavarande
förordning tillkommer Överståthållarämbetet eller länsstyrelse samt utövas
genom tillsyningsman, vilka åtnjuta dels särskilt arvode, som på förslag av
Överståthållarämbetet eller länsstyrelserna fastställes av Kungl. Majit, dels
ock vid resor i och för uppdragets fullgörande resekostnads- och traktamentsersättning.
Tryckning och försäljning av stämplarna ombesörjes av postverket.

Den år 1923 av riksdagen antagna författningen, vilken utfärdades den
17 maj samma år, trädde i kraft den 1 januari 1924 och gällde till sistnämnda
års slut. Giltighetstiden för den nya förordningen har sedermera
enligt beslut av riksdagen förlängts, senast år 1934 för tiden till och
med den 30 juni 1935. Ar 1929 beslöt riksdagen tillika, på förslag av
Kungl. Majit, en mindre ändring av den i 19 § tredje stycket av förordningen
intagna föreskriften rörande författningens tillhandahållande å postanstalter.

Då 1929 års bevillningsutskott tillstyrkte Kungl. Majits i proposition nr 23
framlagda förslag örn bibehållande av förevarande stämpelskatt under budgetåret
1929/1930, anförde utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 2 bland annat följande:

»Då stämpelskatt vid förvärv eller import av pärlor och vissa andra
slag av lyxvaror år 1919 infördes, avsågs med skatten att bereda stats -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4. 3

verket en välbehövlig inkomstökning genom att taga i anspråk den skattekraft,
som komme till uttryck genom förvärv av vissa slag av utpräglade
lyxvaror. Man utgick ifrån att inköp av sådana lyxföremål, som
skatten skulle omfatta, betecknade en skattekraft, vilkens särskilda utnyttjande
kunde anses berättigat. Emellertid gjordes redan då mot det
förslag till lagstiftning i ämnet, som sedan antogs av riksdagen, den anmärkningen,
att kontrollen över stämpelpliktens fullgörande icke kunde
bliva effektiv. I sådant hänseende framhölls, dels att skattskyldighetens
fullgörande, då skattepliktiga varor medfördes från utlandet, måste hilva
fullständigt beroende av de resandes pliktkänsla, dels ock att underhandsförsäljning
av de skattepliktiga artiklarna syntes vara oåtkomlig för
kontroll. Anmärkningar av nu angiven innebörd hava framförts även
mot de förslag till fortsatt uttagande av lyxstämpeln, som sedermera
varje år förelagts riksdagen. Då den vunna erfarenheten visat, att stämpelavgiften
ifråga icke tillför statsverket någon större inkomst, och det
numera får anses uppenbart, att beskattningen i själva verket knappast
kan komma att fylla någon statsfinansiell uppgift, torde man icke kunna
undgå att skänka ökat beaktande åt ovanberörda, ur skatteteknisk synpunkt
anförda skäl. -Vid nu angivna förhållanden har inom bevillningsutskottet
vid behandlingen av den föreliggande propositionen ifrågasatts,
huruvida icke tiden nu vore inne att uppgiva det genom den ifrågavarande
beskattningen gjorda försöket att beskatta ett visst slag av lyxkonsumtion.

Bevillningsutskottet har emellertid ansett de sålunda åberopade skälen
icke böra vara avgörande, då det gäller ett av Kungl. Majit framlagt förslag
örn bibehållande av en lyxbeskattning, örn vilkens principiella berättigande
ingen meningsskiljaktighet torde råda.»

År 1930 föreläde Kungl. Majit icke riksdagen något förslag örn fortsatt
giltighet av ifrågavarande stämpelskatt; dåvarande chefen för finansdepartementet
förklarade nämligen vid avlåtandet av statsverkspropositionen
till 1930 års riksdag, att lian delade de synpunkter, som innefattades
i ovan återgivna yttrande av 1929 års bevillningsutskott. Förslag örn
skattens fortsatta giltighet hade emellertid framställts i en inom andra
kammaren väckt motion. I sitt i anledning av denna motion avgivna betänkande
(nr 8) erinrade 1930 års bevillningsutskott — efter att lia lämnat
vissa uppgifter rörande utfallet av stämpelskatten — att det med densamma
avsedda syftet att bereda statsverket en välbehövlig inkomstökning
icke i högre grad vunnits samt anförde vidare:

»Såsom 1929 års bevillningsutskott framhållit, får det också anses uppenbart,
att beskattningen knappast kan komma att fylla någon statsfinansiell
uppgift. Härtill kommer att stämpelskatten, som endast drabbar ett visst
slag av lyxkonsumtion, är behäftad med väsentliga olägenheter. Trots de
i förhållande till skatteintäkten mycket avsevärda kontrollkostnader, som
äro förenade med denna beskattning, är kontrollen säkerligen icke effektiv
och det torde sannolikt icke heller vara möjligt att för en rimlig kostnad
åstadkomma en tillfredsställande kontroll. Svårigheten att övervaka skattens
utgörande lärer även hava medfört, att man, till men för de lojala
affärsmännen i branschen, vid inköp och försäljningar i icke ringa utsträckning
använt mindre nogräknade mellanhänder och därigenom undandragit
sig beskattningen. På nu anförda skäl och i anslutning till den

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

uppfattning, varåt 1929 års bevillningsutskott och riksdag givit uttryck,
har utskottet, i likhet med chefen för finansdepartementet, ansett, att förlängd
giltighet icke bör givas åt den nu till utgången av juni månad 1930
gällande förordningen i ämnet.»

I en vid betänkandet fogad reservation framhölls: »Örn ifrågavarande

lyxbeskattnings principiella berättigande torde, såsom 1929 års bevillningsutskott
anförde, någon meningsskiljaktighet icke råda. Visserligen möter
denna beskattning vissa svårigheter ur kontrollsynpunkt, men de skäl, som
ur denna synpunkt anförts, har utskottet icke kunnat tillmäta sådan betydelse,
att man därför nu bör avstå från att vidare utnyttja ifrågavarande
skattekälla, som tagits i anspråk alltsedan år 1919.» I enlighet med reservanternas
yrkande beslöt 1930 års riksdag förlänga giltigheten av stämpelskatten.
Besluten åren 1931—1934 örn förordningens fortsatta giltighet
hava av riksdagen meddelats på förslag av Kungl. Majit.

Riksdagens revisorer. I berättelsen örn den år 1934 av riksdagens revisorer
verkställda granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 lia
revisorerna under § 29 (sid. 142) behandlat kontrollkostnaderna för tillsyn
över efterlevnaden av förordningen örn en särskild stämpelavgift å vissa
lyxvaror. Revisorerna ha därvid lämnat uppgifter rörande tillsyningsmännens
bostadsorter, yrken, arvoden och reseersättningar samt beträffande
försäljningen av lyxstämplar vid de olika postkontoren under senare år.
Enligt dessa uppgifter belöpa sig de fastställda arvodena till sammanlagt
10,550 kronor och reseersättningarna budgetåret 1933/1934 till 159 kronor
65 öre. Försäljningen av lyxstämplar har under åren 1926, 1928, 1930,
1932 och 1933 uppgått till 78,690, 63,130, 78,580, 60,565 och 49,475 kronor.
Revisorernas berättelse avslutas på förevarande punkt med följande uttalande
:

»Av den gjorda utredningen framgår, att stämpelbeläggning å lyxvaror
i någon mera betydande omfattning förekommer allenast i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Eskilstuna, å vilka platser de under år 1933 uppgått till
sammanlagt 47,030 kronor, medan däremot i landet i övrigt skatteinkomsten
under samma år endast belöpt å 2,445 kronor. Kontrollkostnaderna i förstnämnda
städer utgöra tillsammans 4,675 kronor och i landet i övrigt 6,044
kronor.

En nedgång i skattens avkastning är med hänsyn till senare tiders depression
icke förvånande. Huruvida orsaken därjämte i någon mån kan
ligga i bristfällig kontroll, är givetvis vanskligt att bedöma. Att emellertid
kontrollen med avseende å skattens uttagande å vissa ställen lämnar
åtskilligt övrigt att önska torde framgå bland annat därav, att — — —,
sedan Kungl. Majit på förslag av länsstyrelsen i Skaraborgs län den 21
januari 1921 anvisat ett årligt belopp av 450 kronor för anställande av en

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4. 5

tillsyningsman i länet, åtgärder i kontrollhänseende vidtogos först från och
med den 1 juli 1934.

I det föregående har påvisats, att kontrollkostnaden — med undantag
för nämnda fyra städer — ställer sig jämförelsevis dyrbar i förhållande
till de belopp, som inflyta. På grund härav och då bestyret med kontrollen
icke torde vara särdeles betungande, anse revisorerna, att densamma i
regel bör kunna utan särskild kostnad för statsverket utövas av någon
myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.»

Över revisorernas berättelse i förevarande del hava utlåtanden avgivits
av statskontoret, riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet var för sig.

Statskontoret. Av vad revisorerna anfört framgår, att övervakningen
av efterlevnaden av förordningen förorsakar statsverket utgifter, vilka, fransett
ett fåtal större städer, icke stå i rimlig proportion till den influtna
skatten. Till minskande av statens kostnader för kontrollen hava revisorerna
föreslagit, att densamma skulle överflyttas till någon myndighet,
exempelvis vederbörande polismyndighet, i vars tjänsteuppgifter övervakningen
därefter skulle ingå, sålunda utan särskild kostnad för statsverket.
Då revisorernas ifrågavarande förslag synes innebära en möjlighet till besparing
utan försämring av kontrollens effektivitet, får statskontoret förorda,
att de av revisorerna föreslagna åtgärderna måtte genomföras. _
Riksräkenskapsverket har — efter att bland annat hava återgivit 1
och 1930 års bevillningsutskotts här ovan omförmälda uttalanden — anfort

följande: .

»Den av riksdagens revisorer nu framlagda utredningen finnér nksrakenskapsverket
otvetydigt giva vid handen, att kostnaderna för- kontrollen
å ifrågavarande stämpelavgifts utgörande icke sta i skäligt forna ''
lande till avkastningen av skatten. Vidare framgår det med all tydlighet,
att den nuvarande kontrollen är i hög grad ineffektiv. Pa annat satt
kan enligt riksräkenskapsverkets mening icke förklaras, att inom flera
av rikets större städer inga eller alldeles obetydliga skattebelopp redo visats

•

Därest det icke låter sig göra att genomföra en verksam kontroll, vilken
är avsevärt mindre kostsam än den nu tillämpade, bör enligt riksrakenskapsverkets
mening ifrågavarande beskattning ej längre förnyas,
helst som den ur statsfinansiell synpunkt måste anses vara av mycket

underordnad betydelse. ,, ... . ... „

Riksdagens revisorer hava emellertid utgått fran att stämpelavgiften
kommer att bibehållas samt tillika yttrat, att bestyret med kontrollen
över avgiftens utgörande bör kunna utan särskild kostnad för statsver
ket utövas av någon myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten.

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalande vill riksrakenskapsverket
framhålla, att huru än kontrollen ordnas, densamma mäste
förorsaka arbete och därmed kostnad, även örn detta ej erhåller direkt
uttryck i statsräkenskapen. En överflyttning av kontrollen på polismyndigheterna,
örn vilken anordnings genomförbarhet riksräkenskapsverket
saknar möjlighet att yttra sig, kommer enligt ämbetsverkets mening icke
att innebära någon arbetsbesparing. Ej heller kan en sådan anordning
i och för sig anses medföra någon nämnvärd skärpning av kontrollen.

Därest det av finanspolitiska skäl anses nödvändigt att alltjämt särskilt
beskatta föremål av nu omhandlade slag, synes det riksräkenskaps -

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

verket kunna ifrågasättas, om ej beskattningen kan belt anknytas till införseln
till riket av varorna ifråga. Härvid skulle det nuvarande skattesystemet
antingen kunna i stort sett vidhållas eller ock utbytas mot förnöjd
tull. Vid båda dessa lösningar skulle kontrollen komma att förläggas,
till statsorgan, som i allt fall måste taga befattning med de beskattning
underkastade föremålen, varför kostnaden skulle bliva relativt
obetydlig, samtidigt som den skulle bliva i möjligaste mån effektiv.

Skulle det anses att genom en begränsning av beskattningen till varor,
som införas till riket, en i och för sig icke motiverad inkomstminskningskulle
inträda, förefaller det riksräkenskapsverket ej vara uteslutet att
kunna något utvidga ramen för de lyxföremål, vilka träffas av beskattningen.
»

Överståthållarämbetet bar överlämnat ett yttrande av •polismästaren i
Stockholm, däri denne anför följande: För Stockholms del lärer polismyndigheten
redan nu vara så överhopad med arbete, att övertagande av ifrågakomna
tillsynsverksamhet icke torde kunna ifrågakomma utan personalökning.
Förslagets genomförande torde därför realiter innebära, att tillsynskostnaden
överflyttas från statsverket på Stockholms stad. Dessutom
ennrar polismästaren såväl därom, att ifrågakomna tillsynsverksamhet ligger
åtskilligt vid sidan örn polismyndighetens allmänna uppgifter, som oek örn
de klagomål mot polispersonalens användande för den egentliga polistjänsten
ovidkommande arbete, vilka kommit till uttryck i Stockholms stads kommunalförvaltning.
Polismästaren hemställer därför, att överståthållaren
måtte avstyrka revisorernas förslag.

För egen del anför Överståthållarämbetet: För ernående av effektivitet
Ilar det visat sig påkallat, att, som lagstiftningen också förutsätter, tillsyningsmannen
ej åtnöjer sig med att granska blott den särskilda försäljningsboken
utan tar del även av de skilda affärsföretagens bokföring i allmänhet.
Det lärer vara uppenbart, att vid sådant förhållande granskningsarbetet
kräver icke blott avsevärt arbete utan också särskild insikt och
förfarenhet hos tillsyningsmannen, i synnerhet som bokföringssystemen bland
affärsföretagen ofta äro varandra olika. Tillsyningsuppgiften är alltså av
den art och omfattning, att den icke lämpligen bör åvila den ordinarie
polispersonalen. I varje fall kan, såsom ock polismästaren framhållit, denna
uppgift icke i Stockholm åläggas polismyndigheten utan att nödvändiggöra
arbetsförstärkning. Åtminstone för såvitt Stockholms stad angår synes därför
deri nuvarande anordningen med förordnad tillsyningsman mot särskild
ersättning böra bibehållas. På grund härav och med hänvisning till vad
polismästaren anfört får ämbetet för sin del hemställa, att riksdagens revisorers
yttrande icke måtte till någon Kungl. Majlis åtgärd föranleda.

Med anledning av vad riksräkenskapsverket anfört om ett eventuellt utbyte
av det nuvarande skattesystemet mot en förhöjd tull må erinras, att
riksdagen år 1933, på förslag av Kungl. Majit (prop. nr 96), beslutat dels
en höjning av tullen a till tulltaxenummer /23 och 724 hänförliga arbeten
av guld, platina eller silver, även med infattade pärlor eller stenar, dels
ock införande av tilläggstull å samma varor. Den nuvarande tullbeskattningen
av dessa varor framgår av följande sammanställning:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4. 7

Tull för 100 kg
tull tilläggstull

lulltaxenr Stat. nr kronor kronor

Andra arbeten, även med infattade
pärlor eller stenar:

723

j 1323
\

av guld

,E

1100 kr.

|E

1100 kr.

5,000: -

5,000: —

10: —

1.1324

av platina ........

10: —

724

1325

av silver ..........

......... E

3,000: —

500: —

Av vad riksdagens revisorer anfört rörande kontrollkostnaderna för tillsyn
över efterlevnaden av ifrågavarande förordning om en särskild stämpelavgift
å vissa lyxvaror framgår, att dessa kostnader utom för några
enstaka orter äro oproportionerligt stora i förhållande till den influtna
skatten. På grund härav och under anförande att bestyret med kontrollen
icke torde vara särdeleles betungande hava revisorerna förklarat sig anse,
att kontrollen i regel bör kunna utan särskild kostnad för statsverket utövas
av någon myndighet, exempelvis polismyndigheten i orten. Ett tillgodoseende
av revisorernas förslag kräver ändring i de uti förordningen
intagna kontrollbestämmelserna. Med hänsyn framför allt till de erinringar,
som i vissa yttranden över revisorernas berättelse framförts, har utskottet
ansett sig icke nu böra taga ståndpunkt till frågan örn en dylik ändring.
Då utskottet funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag örn uttagande
av förevarande stämpelavgift jämväl under nästa budgetår, har utskottet
emellertid utgått från, att Kungl. Majit till nästa år låter närmare
undersöka olika utvägar till nedbringande av kostnaderna för kontrollen.
Örn det därvid skulle visa sig omöjligt att mera avsevärt nedbringa det
allmännas kostnader för kontrollen utan eftersättande av rimliga fordringar
på densammas effektivitet, bör enligt utskottets mening Kungl. Majit taga
under omprövning, huruvida — i betraktande jämväl av att andra erinringar
kunna, såsom bevillningsutskottet vid 1929 och 1930 års riksdagar framhållit,
anföras mot stämpelskatten — denna skatt över huvud bör bibehållas.

Vid nu angivna förhållanden har utskottet ansett stämpelskatten böra
under nästa budgetår utgå enligt oförändrade grunder och har sålunda icke
kunnat biträda det i motionen II: 419 framställda förslaget örn skatt jämväl
på föremål med värde understigande 300 kronor. Utskottet har emellertid
ansett sig kunna förutsätta, att Kungl. Majit till ett kommande
år ägnar uppmärksamhet jämväl åt det i motionen framförda uppslaget.

Utskottet hemställer alltså,

TJtskotttel s
yttrande.

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 19 samt med avslag å motionen
II: 419 av herr Nyblom, antaga det vid propositionen

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

fogade förslaget till förordning angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 17 maj 1923 (nr 113)
örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall
vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med
flera lyxvaror.

Stockholm den 14 februari 1935.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Larson i Lerdala*,
Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lithander, Björklund, Olsson
i Gävle, Olsson i Ramsta. Ericson i Boxholm*, Anderson i Norrköping, Hjalmarsson,
Löfvander*'', Arvedson, Eklund*, Heiding, Mårtensson och Hagberg i
Malmö.

Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Lithander, som anfört följande:

»Jag anser, att ifrågavarande lyxskatt är ägnad att direkt inbjuda till
och premiera smyghandel till förfång för den lojala handeln, och riktigheten
härav har bekräftats av erfarenheten. Denna smyghandel undandrager
sig kontrollen; och icke heller nu föreliggande förslag innehåller
bestämmelser, som möjliggöra en effektiv kontroll över handeln. Det oaktat
äro kontrollkostnaderna jämförelsevis mycket höga, i det att omkring
50 kontrollörer sysselsättas, dragande en kostnad av mer än 10,000 kronor
jämte resekostnader.

De skattebelopp, som hittills genom denna skatt tillförts statsverket,
synas mig vara illusoriska. Jag är nämligen övertygad örn, att till följd
av att den okontrollerade smyghandeln direkt premieras av den förordning,
som nu föreslås förlängd, hava så stora .inkomster berövats utövarna
av den lojala handeln, att därigenom de direkta skattebelopp, som
dessa skulle haft att erlägga, minskats med ett belopp överstigande lyxskattens.

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.

Vidare vill jag erinra om att förordningen ej tillämpas vid rikets gränser
beträffande turisttrafik, och örn den tillämpades, skulle den tillfoga
turisttrafiken en sådan skada, att de skatter och andra inkomster, som
turisttrafiken nu ger statsverket, skulle minskas i betydande grad.

Riksräkenskapsverket anför i sitt i detta betänkande återgivna utlåtande
bland annat följande: ''Den av riksdagens revisorer nu framlagda
utredningen finner riksräkenskapsverket otvetydigt giva vid handen, att
kostnaderna för kontrollen å ifrågavarande stämpelavgifts utgörande icke
stå i skäligt förhållande till avkastningen av skatten.’

Man måste giva riksräkenskapsverket rätt, när av riksdagens revisorers
uttalande framgår, att — örn man undantager Stockholm, Göteborg, Malmö
och Eskilstuna, där ersättningen till tillsyningsmännen år 1933 utgick
med cirka 10 procent av vad skatten inbringade — finansministern år 1933
låtit utbetala åt tillsyningsmännen för hela den återstående delen av landet
6,044 kronor för att de åt statsverket skulle inkassera 2,445 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts proposition
nr 19 som motionen II: 419 av herr Nyblom.»

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

7 sami. Nr k.