Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1935 kl. 12 m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa
delar av taxeringsförordningen ävensom i ämnet väckta
motioner.
I en den 22 februari 1935 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 148, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga ett nedan infört, såsom Kungl. Maj:ts
förslag betecknat förslag till förordning örn ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Till utskottets behandling hava jämväl överlämnats
dels följande i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:
de likalydande motionerna nr 324 i första kammaren av herr Reuterskiöld
m. fl. och nr 572 i andra kammaren av herr Lundell m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte, med förklaring att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat av riksdagen bifallas, anhålla att Kungl.
Majit täcktes låta verkställa förnyad utredning av de i propositionen
berörda frågorna och därvid beakta vad i motionerna anförts; samt
motionen nr 325 i första kammaren av herr Fredrik Ström, däri hemställts,
att riksdagen måtte i föreliggande förslag till ändring av taxeringsförordningen
vidtaga de ändringar, som i motionen föreslagits, eller,
örn detta icke låter sig göra, med avslag å propositionen hos Kungl.
Majit anhålla örn nytt förslag i ämnet med beaktande av vad i motionen
anförts;
dels ock de under motionstiden vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna nr 155 i första kammaren av herr Fredrik Ström m. fl.
och nr 420 i andra kammaren av herr Wallén m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit täcktes
vilja låta verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag
till en ändrad organisation av taxeringsväsendet i de hänseenden i motionerna
angivits.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 37.
1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
1 skrivelse den 1 juni 1928, nr 344, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes, med beaktande av vad särskilda utskottet i sitt utlåtande nr 1
därom anfört, föranstalta örn utredning rörande frågan, huruvida och i
vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster och förmögenhet
bestående av utlånat kapital bleve behörigen beskattade, kunde åväga
bringas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Sedermera anhöll riksdagen i skrivelse den 24 april 1929, nr 119, under
åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande
nr 17, att Kungl. Majit ville — i sammanhang med förutnämnda av 1928
års riksdag begärda utredning — föranstalta örn utredning dels rörande
frågan, huru förbättrad kontroll kunde åstadkommas över att även annan
skattepliktig inkomst och förmögenhet än ränteinkomst och utlånat kapital
bleve beskattade, dels ock beträffande frågan örn skärpt påföljd för
avgivande mot bättre vetande av felaktig självdeklaration eller därmed
jämförlig uppgift samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde
av utredningen föranledas.
I anledning av dessa riksdagsskrivelser bemyndigade Kungl. Majit den
14 juni 1929 chefen för finansdepartementet att tillkalla högst två sakkunniga
med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande
frågan, huru förbättrad kontroll kunde åstadkommas över att skattepliktig
inkomst och förmögenhet bleve behörigen beskattade, ävensom
beträffande frågan örn skärpt påföljd för avgivande av felaktig självdeklaration
eller därmed jämförlig uppgift.
Jämlikt berörda bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet
den 18 juni 1929 såsom sakkunniga inom finansdepartementet assessorn
hos Överståthållarämbetet för uppbördsärenden J. G. Leijonmarck och
professorn vid handelshögskolan i Stockholm O. Sillén.
De sakkunniga ha den 12 augusti 1933 avlämnat betänkande med förslag
till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll
och till förstärkt taxeringsorganisation m. m. Betänkandet, som tryckts
i serien »statens offentliga utredningar» (1933:27), innefattar jämväl förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet (med överlämnande
jämväl av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige), länsstyrelserna i
samtliga län, ordföranden och allmänna ombudet i mellankommunala
prövningsnämnden, kommerskollegium (med överlämnande jämväl av
ett gemensamt yttrande av Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen
och Stockholms handelskammare samt särskilda yttranden av övriga
handelskammare i riket), bank- och fondinspektionen (med överlämnande
jämväl av särskilt yttrande av svenska bankföreningens styrelse),
sparbanksinspektionen (med överlämnande jämväl av yttrande från svenska
sparbanksföreningens styrelse), fullmäktige i riksgäldskontoret, sven
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
3
ska stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas förbunds styrelse,
svenska landstingsförbundets styrelse, svenska arbetsgivarföreningen
samt landsorganisationen i Sverige.
Med beaktande jämväl av vad i de avgivna yttrandena framkommit har
de sakkunnigas förslag därefter undergått en överarbetning inom finansdepartementet,
vilken utmynnat i det genom propositionen framlagda förslaget
till förordning erm ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
I propositionen har under särskilda punkter lämnats redogörelse för de
sakkunnigas förslag, de avgivna yttrandena och departementsförslagets
innebörd. I den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, får utskottet
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Behovet av förbättrad skattekontroll.
I fråga örn behovet av förbättrad skattekontroll hava såväl de sakkunniga
som även de ämbetsverk och enskilda institutioner, vilka yttrat sig
över de sakkunnigas förslag, framhållit, att den nuvarande kontrollen
vore behäftad med brister, samt att behov av åtgärder till förbättring av
denna kontroll förelåge.
Föredragande departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
i nu förevarande hänseende anfört följande:
»Att vår nuvarande deklarationskontroll är behäftad med sådana
brister, att felaktiga deklarationer i avsevärd utsträckning kunna passera
oanmärkta, synes vara en allmän erfarenhet och behöver knappast
ytterligare bestyrkas. Bristfällig kontroll leder lätt till ökad slapphet i
deklarationsmoralen. På så sätt ökas också anledningarna till missnöje
hos dem, som — vare sig på grund av en bättre medborgaranda eller i följd
av en effektivare kontroll å dem själva — riktigt uppgiva sina inkomster
eller sin förmögenhet och som sålunda få bära en del av den skattebörda,
som rätteligen bort åvila andra. Ur många synpunkter är därför frågan
örn en förbättrad deklarationskontroll förtjänt av allvarlig uppmärksamhet.
Självfallet måste vårt beskattningssystem i mycket stor utsträckning
bygga på deklarationernas riktighet. Men härav följer icke, att kontrollen
bör begränsas till fall, då anledning till misstanke föreligger.
Tvärtom synes det för upprätthållande och stärkande av systemets
effektivitet nödvändigt, att kontrollen i ej ringa utsträckning inriktas
på en stickprovsgranskning, så att varje deklarant örn möjligt alltid löper
risken att en viss uppgift kan komma att bliva föremål för närmare
granskning. Det kan icke undgås, att därigenom även laglydiga skattskyldiga
åsamkas besvär utan att alltid direkta resultat kunna påvisas
och att såväl affärsföretags som enskilda medborgares medverkan måste
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
anlitas även för kontroll av annans taxering. Naturligtvis bör man därvid
icke bortse ifrån, att kontrollåtgärder kunna kännas så besvärande för
de enskilda eller så ingripande i privata förhållanden, att även lojala
medborgare hellre än att underkasta sig desamma vilja finna sig i att
bära högre skattebördor, men med denna reservation synas åtgärder från
det allmännas sida i syfte att ernå en likformig och rättvis taxering
böra hälsas med tillfredsställelse av alla dem, som icke vilja på andras
bekostnad undandraga sig sin skattskyldighet. En annan sak är,
att kostnaderna för denna kontroll liksom andra statsutgifter böra
noga begränsas till vad som är nödigt och nyttigt samt att man således
endast med försiktighet och med stöd i vunna erfarenheter bör företaga
utbyggnader i bestående organisation.
Jag vill även framhålla, att i samma mån som en verklig kontroll möjliggöres
behöva taxeringsmyndigheterna också i mindre utsträckning tillgripa
förfarandet att taxera de skattskyldiga efter fri uppskattning, ett
förfarande som helt naturligt alltid är ägnat att väcka irritation och som
innebär avsevärda risker för misstag.»
De särskilda förslag, som blivit framställda i syfte att ernå en bättre
deklarationskontroll, gå ^^t på dels åtgärder för förstärkning av den nuvarande
taxeringsorganisationen, dels utvidgning av nuvarande uppgiftsplikt
till ledning för såväl egen som annans taxering och dels skärpning
av ansvarsbestämmelserna vid oriktig deklaration.
Taxeringsorganisationen.
Hörande taxeringsorganisationen jämlikt nu gällande taxeringsförordning
må, med bortseende från vad som gäller rörande allmän fastighetstaxering
och virkestaxering, erinras örn följande.
Taxering i första instans handhaves av taxeringsnämnder, oftast en för
varje kommun. Länsstyrelsen förordnar ordförande i nämnden samt en
person att i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden. Övriga
ledamöter utses av de kommunala representationerna. Ordföranden har
bland annat att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer,
uppgifter och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers
och andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta
upplysningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering.
Kronoombudet har att, oavsett den ordföranden tillkommande
granskningsskyldigheten, granska alla inkomna självdeklarationer, andra
uppgifter och upplysningar, att därvid tillse att kronans intresse vid
taxeringen till statsskatt varder behörigen iakttaget samt att biträda ordföranden
under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring, som förekommer
under sammanträdena.
Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd beslu -
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 5
ta över anförda besvär samt granska och pröva taxeringarna i övrigt.
Deras ledamöter utses av länsstyrelserna. Arbetet i prövningsnämnderna
skall förberedas av landskamrerare^ som har att noggrant undersöka
alla taxeringar och hos nämnden framställa de yrkanden, som därav
föranledas. För ernående av enhetlig behandling av taxeringsfall, som
angå mer än ett prövningsdistrikt, har inrättats den s. k. mellankommunala
prövningsnämnden. Dennas ordförande och ledamöter utses av
Kungl. Majit, som också förordnar ett allmänt ombud med de åligganden
som hos annan prövningsnämnd ankomma å landskamreraren.
Besvär över prövningsnämnds beslut må anföras hos kammarrätten
och besvär över kammarrättens beslut hos Kungl. Majit i regeringsrätten.
Beskattningsnämnd och ordförande i taxeringsnämnd ävensom landskamrerare
må vid behov åtnjuta biträde av sakkunnig, som bekostas av
statsmedel. Varje länsstyrelse är skyldig träffa avtal med erforderligt
antal i bokföring sakkunniga personer att, då de därtill kallas, lämna
sådant biträde. Uppstår fråga örn granskning av skattskyldigs bokföring,
ankommer det å landskamreraren att besluta därom.
Till förfogande för beskattningsnämnderna i första instans må de kommunala
myndigheterna ställa en eller flera av kommunens tjänstemän,
som därtill godkännas av länsstyrelsen. Sådan tjänsteman har att efter ordförandens
anvisningar granska deklarationer och uppgifter samt i övrigt
biträda i taxeringsarbetet. Av statsmedel utgår bidrag till kostnader,
som kommun åtagit sig för särskilda anstalter för taxeringsarbetet genom
tillhandahållande av sådana tjänstemän eller annorledes, därest
Kungl. Majit finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna.
Vid fullgörande av vad som åligger landskamrerare må denne åtnjuta
nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän, jämväl
andra personer, som av honom tillkallas. Med Kungl. Majits medgivande
må länsstyrelsen även förordna person med länshokhållares kompetens
att beträffande vissa taxeringsärenden eller vissa grupper av sådana
ärenden fullgöra landskamrerares åligganden (biträdande landskamrerare).
Varje länsstyrelse har att vaka över att taxeringsarbetet ordnas och
bedrives ändamålsenligt.
De sakkunniga hade i sitt förslag rörande taxeringsorganisationen föreslagit
vissa påbyggnader av redan bestående organ i och för förstärkning
av de yrkesmässiga arbetskrafterna. Någon ändring i de beslutande
myndigheternas ställning oell befogenheter föreslogs däremot icke. De
nya befattningshavare, som enligt förslaget skulle tillkomma, hade tilldelats
allenast vissa utredningsuppdrag för beskattningsnämndernas och
i fall av behov öven för beskattningsdomstolarnas räkning. Ifrågavarande
utredningsarbete skulle pågå under hela kalenderåret. De nya
taxeringstjänstemännen, som skulle benämnas taxeringsinspektörer, skulle
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
underordnas och tillhöra en central myndighet, taxeringsinspektionen,
vilken skulle utgöra en påbyggnad av kansliet hos mellankommunala
prövningsnämnden. Allmänna ombudet hos denna nämnd skulle tillika
fungera som skattedirektör och chef för taxeringsinspektionen. Inom den
centrala taxeringsinspektionen skulle finnas en bokgranskningsavdelning
och en inspektionsavdelning. I varje länsstyrelse skulle under landskamrerarens
ledning upprättas en taxeringsavdelning, i vilken skulle ingå
en eller flera taxeringsinspektörer.
Departementschefen har till stöd för det med propositionen framlagda
förslaget till förstärkning av den nuvarande taxeringsorganisationen
(14 § 2 mom.) anfört följande:
»Inför ett förslag som det nu föreliggande örn förstärkning av taxeringsorganisationen
synes det angeläget beakta, att denna organisation
så sent som 1928 prövats av statsmakterna och då jämväl i åtskilliga avseenden
förstärkts samt att, såsom ock då uttalades, nya anordningar
av detta slag först småningom kunna förväntas erhålla åsyftad effektivitet.
Erfarenheterna från olika håll synas också giva vid handen, att
gällande taxeringsförordning öppnar ganska goda möjligheter till en organisation,
varpå en jämförelsevis tillfredsställande taxeringskontroll
kan byggas, men att dessa möjligheter först efter hand — och på många
håll ännu mycket ofullständigt — utnyttjats. Uttalandena från länsstyrelsen
i Malmöhus län, stödda jämväl av Skånes handelskammare, synas
härvidlag förtjäna allt beaktande. Vad angår Stockholms stad föreligga
visserligen i viss mån särskilda förhållanden, men det bör dock
även framhållas, att gällande bestämmelser möjliggjort att där sedan
flera år med goda resultat bedrivits ett omfattande kontrollarbete, för
övrigt i mycket efter de linjer, som nu av de sakkunniga utvecklats och
förordats. Säkerligen ha även på många andra håll de möjligheter till
effektivt taxeringsarbete, som 1928 års taxeringsförordning avsett att bereda,
blivit begagnade och lett till resultat. Därvidlag bör särskilt uppmärksammas,
att en systematisk bokföringsgranskning blivit allt vanligare
och att, sedan de sakkunnigas betänkande under 1933 framlagts, allt
flera städer slagit in på vägen att för fortlöpande deklarationskontroll anställa
särskilda sådana taxeringsassistenter, för vilka statsbidrag enligt
taxeringsförordningen kan erhållas. För närvarande torde finnas ett
10-tal sådana i verksamhet.
Ur dessa synpunkter är det förklarligt, att starka betänkligheter framförts
mot att nu, låt vara för successivt genomförande, besluta en så
omfattande organisatorisk reform som den av de sakkunniga skisserade.
Även i fråga örn den ställning och de uppgifter, som skulle tillkomma de
nya tjänstemännen, synes förslaget giva rum för vissa befogade anmärkningar.
Å andra sidan vill jag med vad nu anförts ingalunda ha sagt, att icke
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 7
organisatoriska ändringar i av de sakkunniga angiven riktning kunna
vara behövliga och lämpliga. Vad först angår den lokala organisationen
ute i länen torde det allmänt lia framstått såsom en olägenhet, att man
saknat möjlighet att året örn hos länsstyrelserna bedriva ifrågavarande arbete.
I städerna har såsom nämnts med statshjälp kunnat anställas sakkunnig
arbetskraft, och länsstyrelserna ha, såsom framgår av den tidigare
redogörelsen, enligt taxeringsförordningen skyldighet att träffa avtal med
i bokföring sakkunniga personer, vilka skola utföra granskningsarbeten
även för taxeringsnämnderna. Men i övrigt sker den av landskamreraren
ledda taxeringsgranskningen väsentligen under tiden för prövningsnämndsarbetet,
d. v. s. omkring 1 juli—1 oktober, med tillhjälp av de av
landskontorens vanliga arbetskrafter, som för detta ändamål kunna lösgöras
för denna tid, jämte berörda bokföringssakkunniga. Beträffande dessa
sistnämnda bör anmärkas, att det på många håll visat sig svårt att finna
för detta arbete lämpliga och villiga personer. De som inneha tillräcklig
grad av bokföringskunskap äro nämligen ofta mer eller mindre fast engagerade
i privata företag, vilket kan göra dem mindre lämpade att samtidigt
på ett effektivt sätt biträda i skattemyndigheternas granskningsarbete,
och härtill kommer att kravet på nöjaktiga kunskaper i skatteförfattningarna
och fallenhet för granskningsarbetets teknik icke alltid är
lätt att jämväl tillgodose.
Man torde lia grundad anledning antaga, att örn länsstyrelserna hade
möjlighet att på ett stadigvarande sätt anställa personer för förevarande
ändamål, man åtminstone småningom skulle erhålla bättre tillgång till
folk med specialutbildning och erfarenhet för alla de olika slag av uppgifter,
sorn här kunna komma i fråga, Erhölle länsstyrelserna tillgång
till sådana arbetskrafter, som året örn kunde odelat ägna sig åt arbete
i och för deklarationskontroll, synes härmed mycket kunna vinnas. Erfarenheten
från de städer, där ett motsvarande system prövats, liksom länsstyrelsernas
egna vittnesbörd, talar för, att arbetsuppgifter icke skulle
saknas för ett rimligt antal sådana tjänstemän samt att dessas arbete
skulle vara ägnat att bidraga till en rättvis och likformig taxering och
väl motsvara de därå nedlagda kostnaderna.
Enligt min mening böra bestämmelser, som möjliggöra den nu antydda
anordningen, fogas till stadgandena i 14 § 2 mom. taxeringsförordningen
rörande bokföringssakkunniga. Bestämmelserna synas böra innehålla,
att det skall ankomma å Kungl. Maj:ts avgörande, i vad mån länsstyrelserna
skola få anställa sakkunniga av detta slag. Att avgörandet skulle ankomma
å Kungl. Majit påkallas redan av statsfinansiella hänsyn men
även därav, att Kungl. Majit bör äga möjlighet att för varje fall bestämma
de närmare villkoren och bereda sig erforderligt inflytande i fråga örn
anordningens tillämpning.
Jag förutsätter vidare, att enligt bestämmelse i själva förordningen
befattningshavare av detta slag skall anställas med uteslutande uppgift
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 97.
att året om biträda med arbete av detta slag. Det synes mig nämligen
nödvändigt tillse, att denna särskilda anordning, bekostad av taxeringsanslaget,
verkligen helt kommer taxeringsarbetet till godo och icke endast
kommer att innebära en förstärkning av landskontorens arbetskrafter
i allmänhet. Arbetets art synes mig dock icke böra i förordningen
bindas genom närmare föreskrifter än att fråga skall vara örn utredningsarbete
under landskamrerarens ledning för taxeringarna. Såsom
framgår av de sakkunnigas betänkande och i viss mån även av min
följande redogörelse äro nämligen kontrollmöjligheterna och metoderna
på detta område så mångskiftande, att det torde vara avgjort lämpligast
att icke nu söka mera detaljerat angiva, vari arbetet skall bestå. Jag
skall heller icke för egen del nu göra några närmare uttalanden rörande
lämpligheten av de olika metoder, som blivit av de sakkunniga eller i
yttrandena beskrivna, utan förutsätter att det som hittills kan överlåtas
åt taxeringsmyndigheterna, närmast landskamrerarna, att välja de förfaringssätt,
som i varje län kunna befinnas lämpligast. Detta utesluter
dock icke, att det sedan närmare erfarenhet vunnits möjligen kan befinnas
önskvärt att vid meddelande av tillstånd av förevarande slag även
giva vissa föreskrifter rörande arbetsuppgifterna.
Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att betydelsefulla arbetsuppgifter
för tjänstemän av detta slag otvivelaktigt finnas icke blott under
tiden för taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas arbete utan jämväl
under den övriga delen av året. Alltjämt utan att vilja särskilt rekommendera
vissa metoder kan jag såsom exempel på arbete, som då kan
utföras, nämna: bearbetning av och jämförelse mellan tidigare deklarationer
såsom förberedelse till nästföljande taxering, fullföljande av tidigare
påbörjade bokföringsgranskningar eller påbörjande av nya sådana,
granskning av inregistrerade bouppteckningar för utrönande örn
däri upptagna tillgångar blivit vederbörligen deklarerade, bearbetning
av sådana uppgifter å insättare eller å obligationsräntor, som i det följande
omförmälas, ävensom granskning av det material, som står till
buds för kontroll av att realisationsvinster deklarerats. I den mån
vid sådant arbete oegentligheter framkomma kan därav föranledas antingen
besvär över skedda taxeringar eller eftertaxeringar i samband
med nästföljande taxering.
De närmare anställningsvillkoren för personal av förevarande slag torde
böra bestämmas av Kungl. Majit i samband med tillstånds meddelande.
Enligt min mening böra icke heller härom allmänna föreskrifter
nu meddelas, så länge närmare erfarenhet saknas såväl rörande tillgången
på aspiranter för dessa befattningar som rörande de anspråk som
lämpligen böra ställas. Beprövad sakkunskap i bokföring måste givetvis
alltid vara en förutsättning men i övrigt föreställer jag mig, att
mera hänsyn bör tagas till vederbörandes ådagalagda fallenhet för uppgifter
av detta slag än till avlagda examina eller annan utbildning; juri
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 9
disk kompetens eller handelshögskoleutbildning synes dock ofta vara en
fördel. Några särskilda anstalter för utbildning till dessa befattningar
torde icke ännu lämpligen kunna vidtagas. Utbildningsmöjligheter stå
utan tvivel till buds redan med nuvarande organisation.
Då den närmare utformningen av denna anordning, såsom jag ofta
framhållit, bör få bero på de erfarenheter som under de första årens försök
göras, torde det även vara klart att ifrågavarande befattningshavare
endast skola anställas tillsvidare, liksom också att deras avlöningsvillkor
icke kunna nu närmare fixeras. Anordningen bör enligt min mening
betraktas såsom en utbyggnad av den nuvarande sakkunniginstitutionen
och det synes mig med hänsyn härtill naturligt, att det — liksom
enligt taxeringsförordningen nu gäller — överlåtes åt Kungl. Maj:t att
handhava ersättningsfrågorna, dock så att för detta fall bestämmelser
örn avlöningsvillkoren givetvis icke kunna meddelas i efterhand.
Särskilt under den första tiden anser jag en viss återhållsamhet böra
iakttagas vid meddelande av tillstånd till anordningar av detta slag,
framförallt så att tillstånd icke meddelas utan att lämplig person verkligen
står till buds. Jag föreslår emellertid att ifrågavarande ändring
i taxeringsförordningen träder i kraft från den 1 juli 1935 och förutsätter»
att tillstånd därefter successivt kommer att meddelas flera länsstyrelser.
För budgetåret 1935/1936 torde dock icke större belopp än 100,000 kronor
böra beräknas för ändamålet.
Av det föregående framgår, att jag även tänker mig bibehållande av
nuvarande möjlighet för städerna att erhålla statsbidrag för anordningar
i och för taxeringskontroll av motsvarande slag. Intresset för sådana
anordningar torde knappast komma att nämnvärt minskas genom
förevarande förslag till förstärkning av den rent statliga organisationen,
enär ifrågavarande befattningshavare hos länsstyrelserna givetvis
måste ägna sig åt länen i deras helhet. Särskilt örn de kommunala anordningarna
fortsätta att utvecklas, kan det möjligen framdeles visa sig erforderligt
att även härom meddela reglerande föreskrifter. Detta torde i
så fall få ankomma å Kungl. Maj:t.
Då jag härefter övergår till frågan örn den centrala organisationen,
vill jag först framhålla, att det utan tvivel framstår såsom en betydande
brist, att vårt land i motsats till de flesta andra länder saknar varje
centralt organ med speciell uppgift att leda och övervaka taxeringsarbetet
och skattekontrollen. Detta ganska egendomliga förhållande torde
sammanhänga därmed, att ledningen av taxeringsarbetet ute i länen ankommer
å länsstyrelserna, vilka lyda direkt under Kungl. Maj:t. De
sakkunnigas förslag synes utvisa, att det är förenat med stora svårigheter
att med bibehållande av länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen
inrätta en central myndighet med verklig ledning av skattekontrollen.
I själva verket synes en sådan ledning för närvarande
knappast fullt ändamålsenligt kunna anordnas på annat sätt än genom
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
ett i finansdepartementet inordnat organ, varigenom ledningen skulle tillkomma
Kungl. Majit. Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit skulle
inrättande av en särskild skattebyrå i finansdepartementet även vara till
gagn såtillvida, att till densamma kunde samlas åtskilliga andra uppgifter
på skatteväsendets område, enkannerligen beredningen av ärenden
inom skattelagstiftningen. Dess mångahanda uppgifter på skattekontrollens
område ligga i öppen dag och torde efter den föregående redogörelsen
icke behöva närmare utvecklas.
Förslag till organiserande av en sådan skattebyrå är jag icke beredd att
nu framlägga. Då jag icke kan förorda inrättande av en fristående taxeringsinspektion
i enlighet med de sakkunnigas förslag, har jag emellertid i
det följande måst föreslå att Kungl. Majit skulle handhava vissa uppgifter
i det nya kontrollsystemet, som nödvändigtvis måste handhavas centralt.
Även oavsett detta är det möjligt, att ökat arbete för skattekontrolluppgifter
kan komma att åvila finansdepartementet. För den händelse
att därav skulle föranledas behov av särskilda arbetskrafter, synes
taxeringsanslaget böra få tagas i anspråk för detta ändamål.
På antytt sätt synes en mera direkt central ledning av taxeringsarbetet
möjligen kunna småningom framväxa. Ett hänsynstagande till en
sådan enligt min mening önskvärd utveckling torde även böra ske på
det sättet, att de ifrågasatta nya befattningshavarna vid länsstyrelserna
enligt uttrycklig bestämmelse i taxeringsförordningen redan nu tillförbindas
att, där Kungl. Majit så förordnar eller landskamreraren finner
det kunna ske, biträda även annan landskamrerare än den, under
vilkens ledning de närmast arbeta. En sådan bestämmelse
skulle jämväl öppna möjlighet till att vid Överståthållarämbetet
anställda befattningshavare av detta slag komme att bilda en första
början till en central bokgranskningsavdelning, som kunde biträda
med större granskningsarbeten även i andra fall än de, som lyda
under Stockholms stads prövningsnämnd. Jag tänker då också därpå, att
biträde av denna avdelning skulle kunna lämnas på begäran av allmänna
ombudet vid mellankommunala prövningsnämnden.
Såsom särskilt i länsstyrelsernas yttranden genomgående framhållits,
kan det säkerligen, i synnerhet vid saknad av direkt central ledning av
taxeringsväsendet, vara av värde för dettas enhetlighet och effektivitet,
örn landskamrerarna ibland beredas tillfälle att sammanträda för gemensamma
överläggningar i taxeringsfrågor. Det synes böra ankomma å
Kungl. Majit att besluta angående sådana möten; kostnaderna för desamma
torde kunna bestridas av taxeringsanslaget.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
11
Skattskyldigs plikt att lämna medverkan till ledning för egen
taxering.
I nu förevarande hänseende har i propositionen i första hand föreslagits
den ändringen, att beträffande alla skattskyldiga skall deklarationsplikten
kunna framtvingas genom föreläggande av vite (39 § 1 mom.
49 § 1 morn.). Därjämte har föreslagits, att deklarationsskyldig, som
underlåtit att inom föreskriven tid avlämna deklaration, må, därest han
tillika lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden
till den, som är skyldig att meddela upplysning till taxeringsmyndighet
till ledning för den skattskyldiges taxering, ådömas böter (141 § 1 och
2 morn.).
Enligt nu gällande bestämmelser är envar skyldig att efter anmaning,
i den omfattning som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering
erforderliga uppgifter utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret.
Denna upplysningsskyldighet har föreslagits skola gälla även förhållanden,
som avse tid före beskattningsåret och vilka kunna hava betydelse
för åsättande av taxering eller eftertaxering (54 §).
Enligt 93 § taxeringsförordningen skall landskamrerare, örn han finner
anledning till erinran mot viss taxering, där så kan ske och fråga icke
är allenast örn uppenbar felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende, lämna den skattskyldige tillfälle att yttra sig. Någon direkt
motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke stadgad i fråga örn taxeringsnämnd.
Däremot föreskrives i 90 § 2 morn., att örn deklaration
icke blivit följd vid taxeringen, skall taxeringsnämndens ordförande tillsända
den skattskyldige underrättelse örn avvikelsen och örn skälen därför.
I anslutning härtill hade de sakkunniga framhållit, bland annat, att
det syntes vara obestridligt, att underlåtenheten att lämna skattskyldig
tillfälle att yttra sig, innan avvikelse från av honom avgiven deklaration
gjordes, uppväckt en rätt så naturlig ovilja bland de skattskyldiga. Det
vore emellertid uppenbart, att skattskyldigs hörande icke kunde påfordras
i varje fall, då taxeringsnämnden ansåge skäl föreligga för avvikelse
från av honom avgiven deklaration. Gällde det exempelvis tolkningseller
värderingsspörsmål, vid vilkas bedömande taxeringsnämnden måhända
endast följde inom länet allmänt tillämpade normer, syntes ett sådant
förfaringssätt knappast vara erforderligt. De sakkunniga hade därför
föreslagit införande av ett nytt 2 mom. till 79 § med stadgande, att örn
taxeringsnämndens ordförande ansåge skattskyldig böra utan avseende å
i deklaration lämnad uppgift åsättas taxering efter taxeringsnämndens
uppskattning, skulle han, där så ske kunde, lämna den skattskyldige tillfälle
att yttra sig.
De sakkunnigas förslag i förevarande avseende har icke upptagits i den
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
föreliggande propositionen. Till stöd härför har departementschefen anfört
i huvudsak följande:
Med allt beaktande av de av de sakkunniga anförda sypunkterna
anser departementschefen dock icke tillrådligt att för närvarande införa
en ovillkorlig skyldighet för taxeringsnämndsordförande att bereda skattskyldig
tillfälle till yttrande, innan med avvikelse från självdeklaration
taxering sker efter nämndens fria skön. Det ligger i sakens natur att sådan
taxering i regel icke bör äga rum utan någon förbindelse med den skattskyldige.
Ett obligatoriskt formellt remissförfarande skulle kunna innebära
ej ringa besvär och måhända även andra olägenheter till jämförelsevis
ringa nytta. Givetvis bör man icke utan starka skäl utöka taxeringsnämndsordförandenas
rent expeditionella arbete.
Departementschefen erinrar vidare, att den skattskyldige i nu avsedda
fall icke gärna kan tillskyndas någon större olägenhet, enär han enligt
90 § 2 mom. skall erhålla underrättelse örn avvikelse från deklaration och
enär han sedan har möjlighet att — utan särskild kostnad — underställa
prövningsnämnden frågan.
Beträffande äkta makars deklarationsskyldighet och skatteplikt gäller
för närvarande i huvudsak följande bestämmelser.
Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, skola enligt
skatteförfattningarna taxeras en var för sin inkomst och förmögenhet
samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst och förmögenhet.
Vid tillämpning av de bestämmelser, enligt vilka skatteplikt som regel
icke föreligger för fysisk person, vars beräknade taxerade inkomst enligt
kommunalskattelagen, respektive beräknade taxerade belopp enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, icke uppgått till
600 kronor, skall skatteplikten bedömas med hänsyn till båda makarnas
gemensamma inkomst, respektive deras sammanlagda beräknade taxerade
belopp. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola
anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Frågan huruvida makarna
levt tillsammans eller åtskilda skall bedömas efter de förhållanden,
som rått under större delen av beskattningsåret.
För skatteplikten är det således utan betydelse, vilken av makarna som
rättsligen har förvaltningen över inkomsten eller förmögenheten. De allmänna
bestämmelserna i taxeringsförordningen (26 § 1 mom.) örn deklarationsskyldighet
för fysiska personer ansluta sig till vad som stadgats
angående skatteplikten. Emellertid gäller såtillvida en avvikelse, att vid
bedömande av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han under
beskattningsåret varit gift, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst
och förmögenhet, endast till sådan boets eller andra makens inkomst och
förmögenhet, däröver förvaltningen rättsligen tillkommit honom.
Erinras må vidare örn bestämmelsen i 29 § taxeringsförordningen, att
örn skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han i allmän
självdeklaration jämväl uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 13
och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom;
åligger skattskyldigheten andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild
blankett.
De sakkunniga hade rörande bestämmelserna örn deklarationsskyldighet
i detta fall framhållit, att, därest beträffande äkta makar, som under
beskattningsåret varit gifta och levt tillsammans, den ena makens inkomst-
och förmögenhet uppgått till deklarationspliktigt belopp men den
andras understigit detta belopp, förelåge med nu gällande bestämmelse
icke deklarationsplikt men väl skattskyldighet för sistnämnda makes inkomst
och förmögenhet, därest han själv ägt utöva förvaltningen däröver,
Detta förhållande innebure en bestämd olägenhet. Med hänsyn härtill och
då makarna säkerligen icke saknade sådan kännedom örn varandras ekonomiska
förhållanden, att svårighet skulle kunna uppstå att bedöma, huruvida
deklarationsskyldighet förelåge, hade de sakkunniga föreslagit den
ändringen i 26 § 1 mom. taxeringsförordningen, att vid bedömande av
fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med den andra maken, hänsyn tagas,
förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets eller till
den andra makens inkomst och förmögenhet.
Departementschefen Ilar till stöd för det i 26 § 1 mom. i förevarande
hänseende framlagda förslaget anfört i huvudsak följande:
Uppenbarligen är det icke tillfredsställande, att ehuru skatteplikten
för äkta makar skall bedömas efter deras sammanlagda inkomst och förmögenhet,
hänsyn i stor utsträckning icke behöver tagas till hela denna
inkomst och förmögenhet vid bedömande av frågan, huruvida deklarationsskyldighet
föreligger. Så innebära exempelvis gällande bestämmelser,
att en hustru, vilken haft en inkomst av egen förmögenhet som tillsammans
med Vao av förmögenheten något understiger 600 kronor, i regel
icke är deklarationsskyldig härför, även örn lion måste veta, att mannen
har en kanske avsevärd inkomst, som rätteligen skall beskattas gemensamt
med hennes inkomst och förmögenhet. Ej heller är mannen skyldig
att utan anmaning deklarera hustruns ifrågavarande inkomst och förmögenhet,
därest hon rättsligen själv har förvaltningen däröver, vilket i
äktenskap ingångna efter 1921 års ingång i regel är fallet.
Tydligen kan skattepliktig inkomst eller förmögenhet på detta sätt lätteligen
undgå beskattning. Med allt beaktande av de skäl, som ansetts
påkalla gällande begränsning i deklarationsskyldigheten, anser sig departementschefen
därför böra förorda en ändring med det syfte, som de
sakkunniga föreslagit. Det kan måhända böra framhållas, att det härvid
givetvis alls icke är fråga örn att ålägga ena maken att deklarera
vad som rättsligen förvaltas av den andre utan endast att förutsättningarna
för inträdandet av den omedelbara deklarationsplikten för vardera
makens egen inkomst och förmögenhet skola, oavsett förvaltningsrätten,
bedömas även med hänsyn till örn andre maken eller det gemen
-
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
samma boet har sådan inkomst eller förmögenhet att sammanlagt det för
skatteplikt bestämda minimibeloppet uppnås.
Vid sitt ståndpunkttagande i denna fråga har departementschefen särskilt
beaktat, att en äkta make i det alldeles övervägande antalet fall torde
äga den kännedom örn andre makens inkomst och förmögenhet, som för
ifrågavarande ändamål erfordras, även örn förvaltningen däröver
rättsligen tillkommer den senare maken. Med hänsyn till de undantagsfall,
då verkligen sådan kännedom icke finnes, synes emellertid påkallat
att förse stadgandena i 39 § om förlust av besvärsrätt vid underlåten deklarationsskyldighet
med ett tilläggsstadgande av innehåll, att i nu förevarande
fall nämnda påföljd icke skall inträda med mindre det kan antagas
såsom visst, att vederbörande ägt vetskap örn att andre makens eller
boets inkomst och förmögenhet uppgått till så högt belopp, att på grund
därav deklarationsskyldighet förelegat.
I överensstämmelse med bestämmelserna örn skatteplikt har departementschefen
ansett bestämmelsen i 26 § 1 mom. böra förtydligas så, att
deklarationsskyldighetens bedömande efter sammanlagda inkomsten och
förmögenheten — oavsett förvaltningsrätten — göres beroende av att
makarna under större delen av beskattningsåret levt tillsammans.
Ifråga örn skyldighet att vid självdeklaration foga vissa räkenskapsutdrag
stadgas i 31 § taxeringsförordningen bland annat, att vid självdeklaration
för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Majlis oktroj
eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll,
vid självdeklaration för bostadsrättsförening, så ock vid självdeklaration
för annan deklarationsskyldig, som under beskattningsåret enligt
lag varit skyldig föra handelsböcker, skall för tid, som deklarationen omfattar,
fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av
vinst- och förlusträkning, där sådan förts.
I propositionen har i huvudsaklig överensstämmelse med förslag av 1928
års bolagsskatteberedning samt av de sakkunniga i 31 § föreslagits utsträckning
av nämnda skyldighet att gälla även för sådana skattskyldiga,
som, utan att vara skyldiga föra i lag stadgade handelsböcker, likväl under
beskattningsåret fört dylika böcker i av dem bedriven rörelse. I samband
härmed hava i nämnda författningsrum vidtagits tvenne redaktionella
ändringar i syfte att utmärka, att stadgandet liksom nu endast avser
två balansräkningar, nämligen den som angiver ställningen vid beskattningsårets
utgång och den som angiver ställningen vid det närmast
föregående årets utgång. Vidare föreslås, att avskrift av vinst och förlusträkning
skall avse sådan räkning, som ingått i bokföringen.
I samband härmed har i propositionen vidrörts frågan örn deklarationsfornndären.
Beträffande dessa anförde 1929 års bevillningsutskott i sitt
betänkande nr 17, att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 15
icke deklarationsformulären kunde förenklas saint anvisningarna till
dessa givas en för den stora allmänheten mera lättfattlig avfattning och
till ledning för de skattskyldiga lämnas en kortfattad redogörelse rörande
ortsavdragen och sättet för det beskattningsbara beloppets beräknande.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 41 anförde vidare 1933 års
bevillningsutskott bland annat, att det måste anses önskvärt, att kännedomen
örn bestämmelserna rörande rätt till lindring i vissa fall i beskattning
av avliden persons inkomst eller förmögenhet på ett ändamålsenligt
sätt bleve spridd bland de skattskyldiga, exempelvis genom komplettering
av de å deklarationsblanketten eller debetsedeln införda anvisningarna.
Då utskottet vore förvissat örn, att Kungl. Maj:t komme att ägna
detta förhållande uppmärksamhet, hade utskottet dock icke ansett sig
böra föreslå någon särskild åtgärd i nämnda syfte.
I anledning av vad 1929 och 1933 års bevillningsutskott i förevarande
avseende uttalat, bade de sakkunniga förklarat, att de utarbetat ett utkast
till förenklade formulär med anvisningar, kompletterade i nu angivna
hänseenden. Då dessa formulär icke syntes kunna komma till användning
förrän tidigast vid 1935 års taxering, hade de sakkunniga icke
infört dessa formulär i sitt betänkande.
Beträffande detta spörsmål har departementschefen framhållit bland
annat, att han komme att förorda, att genom ändringar i deklarationsblanketten
specifikationsskyldigheten vid angivande av inkomst av kapital
ganska väsentligt skulle utsträckas och att motsvarande ändringar
skulle genomföras beträffande förmögenhetsredovisningen. Vissa ändringar
i deklarationsblanketten med tillhörande anvisningar skulle således
under alla omständigheter vidtagas före 1936 års taxering. I samband
härmed torde böra övervägas, huruvida icke förenklingar och förtydliganden
särskilt i fråga örn anvisningarna kunde genomföras. Departementschefen
hade därför för avsikt att inom den närmaste tiden få till
stånd en närmare undersökning i ämnet inom finansdepartementet.
Bokföringsgranskning.
Såsom redan nämnts ha bokföringspliktiga personer skyldighet att vid
självdeklaration foga vissa räkenskapsutdrag. Sådan skyldighet har förelegat
även före 1928 års lagstiftning. Först genom denna infördes emellertid
skyldighet för bokföringspliktiga att på anfordran tillhandahålla
räkenskaper för granskning.
I sistnämnda avseende stadgas i 32 § 3 mom. taxeringsförordningen, att
skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra
handelsböcker, är skyldig att efter anmaning av landskamrerare, i den
utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill
hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§.
16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Har skattskyldig varit delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag
eller rederi, skall vad sålunda stadgats tillämpas jämväl å bolagets eller
rederiets bokföring eller handlingar.
Medan försummelse att efterkomma anmaning att avlämna räkenskapsutdrag
medför förlust av rätt att överklaga taxering bos beskattningsdomstolarna,
inträder icke annan uttrycklig påföljd för underlåtenhet
att efterkomma anmaning att tillhandahålla bokföring för granskning än
att anteckning örn underlåtenheten göres i inkomstlängden (39 §).
Enligt 79 § har taxeringsnämndsordförande, örn han för en behörig
taxering av skattskyldig finner bokföringsgranskning böra verkställas,
att bos landskamreraren framställa begäran därom. Skälen för framställningen
skola därvid angivas och deklarationen bifogas. På landskamreraren
ankommer att bestämma, huruvida granskning skall äga rum,
samt att antingen själv verkställa granskningen, därvid biträde av sakkunnig
må anlitas, eller låta granskningen verkställas av taxeringsnämndens
ordförande eller av annan person, som därtill av landskamreraren
för varje särskilt fall utses.
Enligt 93 § gäller, att örn landskamreraren under förarbetena till prövningsnämndernas
verksamhet finner bokföringsgranskning vara nödig,
bör han föranstalta därom, därvid biträde av sakkunnig må anlitas.
I propositionen föreslås i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag
utvidgningar i följande avseenden av nu förefintliga möjligheter
till bokföringsgranskning, nämligen:
l:o) att granskningen må utsträckas även till räkenskaper för tidigare
år än beskattningsåret, i den mån sådan granskning äger betydelse för
taxering för beskattningsåret eller för påförande av eftertaxering (54 §);
2: o) att bestämmelsen, att skälen skola angivas, då taxeringsnämndsordförande
hos landskamrerare gör framställning örn bokföringsgranskning,
borttages (79 §);
3:o) att bokföringsgranskning må äga rum jämväl till ledning för annans
taxering i och för kontroll å löneuppgifter oell å räntor (35 § 3
mom.);
4:o) att länsstyrelse äger möjlighet att genom vitesföreläggande framtvinga
tillhandahållande av bokföring i de fall, då skyldighet att tillhandahålla
bokföring stadgats (39 § 6 mom. och 40 § 2 morn.); samt
5:o) att granskningen må utsträckas jämväl till icke-bokföringspliktig
rörelseidkare, som likväl fört handelsböcker, ävensom till rörelseidkare,
som ej fört handelsböcker, med avseende å av honom förda anteckningar
rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill hörande handlingar
(32 § 3 morn.).
Departementschefen bär till stöd för ifrågavarande förslag anfört i huvudsak,
att han för sin del kunde i fråga örn bokföringsgranskning förorda
de förslag till ändrade bestämmelser, som de sakkunniga framställt.
Då granskningsrättens utsträckning till tidigare år än beskattnings
-
17
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
året endast har avseende å förhållanden, som kunna ha betydelse för
taxering eller eftertaxering, synes departementschefen icke erforderligt
att stadga någon viss tidsbegränsning för denna granskningsrätt. — Vad
angår bokföringsgranskningar till ledning för annans taxering kan det
ifrågasättas såsom måhända mera rationellt att stadga en allmän rätt
härtill oberoende av det närmare syftet med granskningen. Departementschefen
har dock icke velat gå längre i detta avseende än de sakkunniga
föreslagit, vilket också står i överensstämmelse med att enligt
departementsförslaget liksom gällande taxeringsförordning ovillkorlig
uppgiftsplikt för annans taxering skulle föreligga endast i de i förordningen
angivna fallen. — Beträffande utsträckningen av ifrågavarande
skyldighet att avse jämväl liandelsböcker eller andra anteckningar, som
förts av icke-hokföringspliktiga, torde kunna vitsordas den från flera
håll framförda erinran, att värdet av denna ändring ofta torde komma
att visa sig vara icke så stort. Departementschefen delar emellertid de
sakkunnigas uppfattning, att principens fastslående kan få en viss betydelse
i en del fall.
I samband härmed har i syfte att skapa garantier för att bokföringsgranskningar
utföras på sådant sätt att näringsidkarna icke därav betungas
eller utsättas för andra ogynnsammare verkningar i taxeringsförordningen
upptagits vissa huvudregler. Till stöd för förslaget i denna
del har departementschefen anfört, att såsom en huvudprincip bör fastslås,
att granskning såvitt möjligt skall ske på sådant sätt, att den icke
förorsakar hinder i vederbörandes verksamhet. I enlighet härmed föreslår
departementschefen ett uttryckligt stadgande därom, att där rörelseidkaren
det begär och det lämpligen kan ske skall granskningen verkställas
hos honom. I sistnämnda avseende bär viss tvekan yppats rörande
de nuvarande bestämmelsernas rätta innebörd. Slutligen har föreslagits,
att den vars bokföring varit föremål för granskning skall
erhålla kännedom örn granskningens resultat. Bestämmelser av angivet
innehåll återfinnas i departementsförslagets 79 § 3 inom., som enligt 93 §
skulle äga motsvarande tillämpning i där avsedda fall.
Fråga om allmän skyldighet att lämna uppgifter till ledning för
annans taxering.
Uppgiftsplikt till ledning för annans taxering föreligger enligt gällande
taxeringsförordning endast i vissa särskilt angivna fall. I vad
uppgiftsplikten avser inkomst av tjänst eller av kapital får utskottet hänvisa
till den särskilda redogörelsen därför i det följande. Dessutom
stadgas i 33 § uppgiftsplikt titan anmaning för dels försäkringsanstalt beträffande
livränta eller eljest på grund av pensionsförsäkring utbetalade
bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 37.
o
18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
belopp, dels den, som driver trävarurörelse eller eljest yrkesmässigt avverkar
skog å annans mark, beträffande belopp, vilka han utgivit i vederlag
för upplåten avverkningsrätt till skog, dels ock den, som utbetalt
royalty eller periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster
eller dylikt, rörande den utbetalade royaltyn eller avgiften.
Enligt 34 § är vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi skyldigt
att utan anmaning lämna vissa uppgifter till ledning för delägares
taxering.
Vidare är enligt 35 § 1 mom. d) försäkringsanstalt skyldig att i särskilda
fall efter anmaning lämna uppgift beträffande namngiven skattskyldig
rörande arten av uppgiven pensionsförsäkring hos anstalten samt
beloppet för premien av försäkringen. Slutligen föreligger enligt 35 §
2 mom. skyldighet för idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock idkare
av rörelse att efter anmaning av landskamrerare avlämna uppgift om
belopp, som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet
är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse.
I fråga örn offentliga myndigheter är däremot uppgiftsplikten i princip
obegränsad. Sålunda skall enligt 52 § för taxering erforderlig, i taxeringsförordningen
icke särskilt omförmäld uppgift på begäran lämnas
av statens förvaltande verk, allmän inrättning eller överförmyndare.
Rätt att utfärda anmaning tillkommer, frånsett det i 35 § 2 mom. avsedda
fall, både taxeringsnämndsordförande och landskamrerare.
Uppgiftsplikten kan framtvingas genom vitesföreläggande och för underlåtenhet
att behörigen fullgöra densamma stadgas dessutom särskilt
straff.
I nu förevarande hänseende hade de sakkunniga föreslagit utvidgningar
av nu gällande uppgiftsplikt till ledning för annans taxering för
dels inkomst av tjänst och dels inkomst av kapital. Dessutom föreslogs
bibehållande i huvudsak av de nyssnämnda särskilda bestämmelserna i
övrigt angående uppgiftsplikt till ledning för annans taxering, dock med
undantag av stadgandena i 35 § 1 mom. d) och 35 § 2 mom. I stället föreslogs
införande av ett nytt stadgande — i de sakkunnigas författningstext
upptaget i 33 § 7 mom. — av innehåll att »envar är skyldig att efter bästa
förmåga vara beskattningsnämnd för årlig taxering behjälplig i dess
strävan att söka ernå en rättvis och jämlik taxering, genom att efter anmaning
av landskamrerare lämna upplysningar, i den mån så är möjligt,
till ledning för annans taxering för inkomst eller förmögenhet». Till
stadgandet fogades den förklaringen, att den som fört handelsböcker eller
anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna kunde inhämtas,
finge fullgöra uppgiftsplikten genom att tillhandahålla landskamreraren
sådan bokföring eller sådana anteckningar.
Något tvångsmedel eller annan påföljd vid underlåtenhet att fullgöra
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 19
denna allmänna skyldighet föreslogs emellertid ej. I fråga örn anmaningsrätten
skulle skattedirektören, biträdande landskamrerare och taxeringsinspektörerna
vara att jämställa nied landskamrerare.
I fråga örn alla former av uppgiftsskyldighet till ledning för annans
taxering skulle enligt de sakkunnigas förslag gälla, att skyldigheten
skulle föreligga även beträffande tidigare års förhållanden, i den mån
de hade betydelse för taxering eller eftertaxering (54 §).
Till stöd för det i propositionen framlagda förslaget till utvidgning av
gällande uppgiftsplikt till ledning vid annans taxering Ilar departementschefen
anfört följande:
»Såsom jag inledningsvis framhållit kan en effektiv deklarationskontroll
knappast genomföras utan att taxeringsmyndigheterna erhålla möjlighet
att i ganska vidsträckt omfattning infordra uppgifter av de enskilda till
ledning för annans taxering. I allmänhet synes det naturligt att betrakta
lämnandet av sådana uppgifter som en medborgerlig skyldighet. Men
det kan icke bestridas, att den enskilde i en del fall med hänsyn till personliga
förhållanden eller andra omständigheter kan ha ett berättigat intresse
att icke till taxeringsmyndigheterna lämna uppgifter av förevarande
slag.
De sakkunniga ha erinrat, att man ibland i utlandet löst dessa svårigheter
så, att man i princip stadgat obegränsad uppgiftsplikt men sedan
gjort undantag för en mångfald angivna fall, medan man på andra håll
förfarit så, att i författningen angivits de mer eller mindre omfattande
områden, för vilka uppgiftsplikt föreligger. Vår taxeringsförordning är
byggd på sistnämnda princip, en naturlig följd därav att uppgiftsplikten
till ledning för annans taxering efter hand utvidgats till nya områden.
De sakkunniga förorda nu, under hänvisning bland annat till att de
mångskiftande ekonomiska förhållandena göra alla uppräkningar bristfälliga,
att envar förklaras skyldig att lämna begärda uppgifter till ledning
för annans taxering. Därvid göras inga undantag, men garantier
mot missbruk anses lämnade dels genom att anmaningsrätten förbeliålles
skattedirektören, landskamrerarna och taxeringsinspektörerna och dels
genom att inga tvångsmedel eller andra påföljder stadgas för underlåtenhet
att fullgöra skyldigheten. Dessutom bibehållas, utom stadganden örn
uppgiftsplikt utan anmaning, vissa särskilda stadganden örn skyldighet
att på anmaning lämna uppgifter jämte bestämmelser örn tvångsmedel
för dessa fall.
Vissa erinringar synas mig kunna göras mot detta förslag. Särskilt
vill jag i anslutning till vad kammarrätten anfört framhålla, att det
knappast torde vara förenligt med sunda lagstiftningsprinciper, särskilt
på ett så omfattande och viktigt område som det förevarande, att meddela
en föreskrift, som till formen innebär en ovillkorlig skyldighet men
vilkens eftersättande icke är förenad med någon påföljd. Infordrar en
myndighet en uppgift under åberopande av en sådan föreskrift, bär tyd
-
20 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
ligen en person utan närmare författningskännedom anledning tro att
lian icke kan vägra, medan en annan person med bättre författningskunskaper
vet, att han genom en vägran icke utsätter sig för några risker;
i det särskilda fallet kan måhända den förre men icke den senare
verkligen ha skäl för en vägran.
Å andra sidan torde tvångsmedel icke kunna stadgas utan ett angivande
av olika undantag från uppgiftsplikten, vilket säkerligen skulle
vara förenat med avsevärda svårigheter. Det lämpligaste synes mig därför
vara att tillsvidare icke frångå det nuvarande systemet att specificera
icke blott de fall, då upp giftsplikt utan anmaning föreligger, utan
även de fall, då ovillkorlig uppgiftsplikt efter anmaning skall äga rum,
samt att för alla dessa fall stadga vissa påföljder för underlåtenhet. Med
vissa utvidgningar av gällande uppgiftsplikt torde man på denna väg
väsentligen kunna nå vad man vill vinna.
I departementsförslaget ha sålunda dels införts ganska väsentliga utvidgningar
av uppgiftsplikten i fråga örn förvärvskällorna inkomst av
tjänst och inkomst av kapital, på sätt jag senare skall utveckla, och dels
bibehållits övriga förut omnämnda stadganden örn uppgiftsplikt till ledning
för tredje mans taxering, varjämte är att märka de redan omnämnda
nya bestämmelserna örn rätt till bokföringsgranskning i vissa angivna
fall till ledning för annans taxering.
Den nu angivna lösningen synes icke böra utesluta, att man även i
själva författningen ger uttryck för den nyss antydda åsikten, att envar
bör i det helas intresse såvitt möjligt söka tillhandagå taxeringsmyndigheterna
med de upplysningar, som av dem begäras för annans taxering.
Då jag håller för troligt, att detta icke skulle vara utan sitt värde, har
jag i departementsförslaget såsom ett sista moment i 35 § upptagit en
bestämmelse av innehåll, att där det av landskamrerare begäres bör envar
även i andra fall än i förordningen särskilt angivits såvitt möjligt
biträda med upplysningar till ledning för annans taxering för inkomst
eller förmögenhet.
Jag får slutligen omnämna, att de sakkunniga föreslagit utsträckning
av det i 52 § taxeringsförordningen upptagna stadgandet örn uppgiftsplikt
för statliga myndigheter och överförmyndare till att avse även
kommunala myndigheter. Mot detta förslag, som icke mött någon erinran
i de avgivna yttrandena, har jag icke något att erinra. Till ett av
de sakkunniga föreslaget tillägg till samma paragraf i fråga om sättet
för uppgiftspliktens fullgörande skall jag senare återkomma.»
Kontroll å inkomster av tjänst.
Uppgiftsskyldighet av arbetsgivare angående anställdas förmåner för
kontroll å dessas taxering bär sedan länge varit föreskriven. Enligt
33 § i 1928 års taxeringsförordning gäller härom, att uppgift angående
förmåner i avlöning eller pension utan anmaning skall avlämnas
21
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
a) av statlig eller kommunal myndighet samt allmän inrättning eller
stiftelse beträffande tjänsteman eller annan, som där ägt utbekomma avlöning
eller pension;
b) av bolag eller rederi ävensom verk, som är försett med Kungl.
Maj:ts oktroj eller står under offentlig kontroll, beträffande alla dem,
som varit anställda bos bolaget, rederiet eller verket eller därifrån åtnjutit
pension; samt
c) av annan arbetsgivare — annan juridisk person än de under a) och
b) nämnda samt fysisk person — beträffande dem, som varit anställda
i av honom bedriven rörelse eller därifrån uppburit pension.
I fråga örn sistnämnda punkt är att märka, att till rörelse icke räknas
jordbruk eller skogsbruk eller förvärvskällan »inkomst av annan fastighet».
Vid uppgivande av förmånerna skall i förekommande fall särskild upplysning
lämnas, att med befattning följt rätt till fri kost, boställe, bostad
eller löningsjord eller inkomst av sportler, expeditionslösen, botes- eller
beslagarandelar eller andra liknande ej till beloppet bestämda inkomster.
Avser uppgiven avlöningsförmån kortare tid än belt år, skall upplysning
meddelas örn den tidrymd, för vilken förmånen utgått.
I fråga örn sättet för uppgiftspliktens fullgörande märkes, att särskild
uppgiftshandling skall upprättas för varje löntagare samt att, där så kan
ske, uppgiften bör fullständigt angiva löntagarens namn, hemvist, bostadsadress
och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans
nationalitet. Uppgifterna skola senast den 15 februari avlämnas till myndighet
i den ort, där taxeringen skall äga rum. De skola därvid vara
ordnade kommun- eller församlingsvis, och medelst särskilda omslag eller
annorledes skall vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling
varje grupp av uppgifter avser.
Vidare åligger det enligt 35 § 1 mom. taxeringsförordningen arbetsgivare
att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående avlöningsförmåner,
som hos honom åtnjutits av andra personer än de i 33 §
nämnda. Den som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en
summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt
för att fördelas inom laget eller gruppen är enligt samma författningsrum
skyldig att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående
beloppets fördelning. Anmaningsrätt tillkommer ordförande i
taxeringsnämnd och landskamrerare.
Skulle anmaning att avlämna löneuppgift icke efterkommas, äger länsstyrelse
vid vite förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, att inkomma med uppgift. Underlåter den, som är skyldig
att lämna löneuppgift utan anmaning, att behörigen fullgöra sagda skyldighet,
eller efterkommes icke anmaning att lämna löneuppgift, skall den
försumlige, där han ej för underlåtenheten är underkastad ansvar för
22 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
tjänstefel, böta tjugufem kronor. Lämnar uppgiftspliktig oriktigt meddelande
i löneuppgift mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet, är
lian underkastad samma straffpåföljd som den, vilken avgivit oriktig
självdeklaration.
I propositionen har föreslagits ändringar, tillägg eller förtydliganden
beträffande den sålunda stadgade uppgiftsplikten i följande hänseenden:
l:o) alla juridiska personer hänföras till den grupp, för vilken uppgiftsplikt
föreligger oavsett örn fråga är örn rörelse;
; 2:o) med rörelse jämställes i förevarande avseende jordbruk eller skogsbruk;
3:o)
meddelas anvisningar, vad löneuppgifter skola innehålla vid avdrag
för pensionsavgifter samt beträffande ersättning för rese- och traktamentskostnader,
representationskostnader m. m.;
4:o) löneuppgifter förklaras uttryckligen skola upptaga icke blott avlöningar
utan även arvoden och dylikt; samt
5:o) uppgift skall lämnas utan anmaning även å ersättningar för tillfälliga
uppdrag, i den mån de utgått till icke-bokföringspliktiga personer
och med minst 100 kronor till samma person.
Beträffande vad departementschefen anfört till stöd för ifrågavarande
förslag hänvisas till propositionen (sid. 113—114).
Kontroll å aktieutdelningar och obligationsräntor.
I fråga örn aktieutdelningar och dylikt gäller för närvarande, att uppgiftsplikt
utan särskild anmaning åligger svenska aktiebolag, solidariska
bankbolag och ekonomiska föreningar rörande utdelning, uppgående
till sammanlagt minst 10 kronor. I och för uppgiftsplikten ha
företagen uppdelats i två grupper. Till den ena gruppen hänföras ekonomiska
föreningar, solidariska bankbolag och sådana aktiebolag, därifrån
utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke får uppbäras
av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till
aktien. Till denna grupp hörande företag skola lämna uppgift beträffande
envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära utdelning,
uppgående till sammanlagt minst 10 kronor, angående utdelningens
belopp. Till den andra gruppen hänföras andra aktiebolag än de nyss
nämnda. Uppgiftsplikt för till denna grupp hörande bolag föreligger endast
i den mån den, som uppburit eller ägt uppbära utdelning, är för bolaget
känd.
Uppgiftsplikten skall fullgöras i samma ordning, som gäller för löneuppgifterna,
och för underlåtenhet att behörigen fullgöra skyldigheten
stadgas enahanda påföljder.
Beträffande räntor å obligationer och liknande värdepapper skola dessa
upptagas under inkomst av kapital tillsammans med räntor av annat
23
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
slag vitan specifikationsskyldighet. Vid förmögenhetsredovisningen skola
sådana värdepapper specificeras. Taxeringsmyndigheterna sakna emellertid
för närvarande praktiskt taget varje möjlighet att kontrollera att
i förevarande avseenden intet undandolts.
I propositionen föreslås i nu förevarande hänseenden i 42 § 3—6 mom.
i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunniga, att envar, som här
i riket utbekommit utdelning å svenska aktier eller å andelar i svensk
ekonomisk förening eller från utländsk juridisk person eller ränta, vilken
erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obligation, förlagsbevis
eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning, är skyldig
att till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet vid
mottagandet av utdelningen eller räntan avlämna särskild uppgift härom.
"Uppgiften skall avlämnas till den, som utbetalar utdelningen eller lantan.
Innehållet av uppgifterna överensstämmer i stort sett med vad som
för närvarande gäller i fråga örn uppgifter angående utdelning å aktier
och dylikt. Emellertid uppställes nu den fordran att, därest beloppet
lyftes för annans räkning och därvid ej överlämnas en av denne avgiven
vederbörlig uppgift, uppgift i stället skall avgivas av den, som lyfter
beloppet, varvid denne skall uppgiva namn och hemvist a den, för vars
räkning beloppet lyftes.
Därest utdelning eller ränta utbekommes mot kupong, som förvärvats
utan det värdepapper, kupongen tillhör, skall jämväl uppgivas namn och
hemvist å den, från vilken kupongen förvärvats.
Uppgift, varom nu är fråga, skall avfattas enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit. Preliminära utkast härtill hava utarbetats inom
finansdepartementet och finnas fogade vid pi’opositionen såsom bilagor
(Bilaga A och B).
Den, som mottagit uppgifter, som avse utdelning, skall för varje år senast
den 15 februari nästföljande år avlämna uppgifterna i samma ordning,
som gäller örn löneuppgifter. Därest i något fall utbetalning av utdelning
skett utan att uppgiftsskyldighet, varom nu är fråga, fullgjorts,
skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.
Uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den mån Kungl. Majit
så förordnar och i den ordning, som Kungl. Majit därvid bestämmer.
Hava dylika uppgifter ej infordrats inom fem år, skola desamma förstöras.
Vidare föreslås, att Kungl. Majit skall äga förordna, att även för andra
fall än de förut omförmälda uppgift till ledning vid annans taxering för
inkomst eller förmögenhet skall avlämnas av svenskt bolag eller svensk
ekonomisk förening rörande utbetald utdelning samt av den, som här i
riket utfärdat obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, rörande utbetald ränta. Jämväl i sistnämnda
fall skall Kungl. Majit äga bestämma, i vilken omfattning och
i vilken ordning uppgift skall lämnas.
24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Slutligen föreslås en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Majit, där så
kan ske utan att åsyftad kontroll eftersattes, skall äga förordna örn jämkning
av den stadgade uppgiftsskyldigheten i förevarande fall beträffandeutdelning
och ränta. Härmed åsyftas närmast, att jämkningar skola
kunna bliva erforderliga med hänsyn till att enligt gällande dubbelbeskattningsavtal
utdelning eller ränta från svenska företag i vissa fall
skola vara fria från skatt eller med avseende å utdelningar från vissa
ekonomiska föreningar.
Beträffande vad departementschefen anfört till stöd för ifrågavarande
förslag får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 125—129).
Kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden.
Enligt 35 § 1 mom. e) taxeringsförordningen föreligger skyldighet för
styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning
att i särskilda fall efter anmaning av landskamrerare eller taxeringsnämndens
ordförande lämna uppgift örn namngiven skattskyldig»
ränteinkomst från den penningförvaltande inrättningen ävensom örn beloppet
av den skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt.
Enligt det nu föreliggande förslaget, vari förenämnda bestämmelse
bibehållits, åligger det styrelse för nyssnämnda penninginrättningar, att
efter förordnande av Kungl. Majit, i den omfattning och ordning som angives
vid förordnandets meddelande, lämna uppgift örn storleken av insättares
ränteinkomst under viss angiven tid och beloppet av insättares
innestående medel vid viss angiven tidpunkt samt örn insättares fullständiga
namn och senast för inrättningen kända bostadsadress ävensom,
därest annan än räkningsinnehavare äger förfoga över räkningen, uppgift
örn den sålunda berättigades fullständiga namn och senast för inrättningen
kända bostadsadress (35 § 4 morn.).
Denna bestämmelse kompletteras av stadgandet i 35 § 3 morn., enligt
vilket rörelseidkare, som från rörelsen till annan utbetalt ränta å annan
gäld än obligationslån, är skyldig att efter anmaning av landskamrerare
tillhandahålla sin bokföring för granskning i syfte att bereda upplysning
om av andra skattskyldiga mottagna räntebelopp. På grund av detta
stadgande skall alltid föreligga möjlighet för landskamreraren att taga
del av bankernas insättarförteckningar.
Departementschefen har till stöd för detta förslag anfört bland annat
följande!
»Även frågan örn en bättre kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden
är en av de viktigaste på skattekontrollens område Mycket troligt
är att för närvarande avsevärda sådana belopp undgå beskattning.
Å andra sidan är det på grund av den stora mängden olika konton ganska
uteslutet att på detta område — utan stora organisatoriska utvidgningar
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 25
— genomföra en sluten årlig kontroll. Den enda praktiska möjligheten
är här en stickprovskontroll. Kan man genomföra en sådan, som innebär
en någorlunda stor risk för envar deklarant att hans verkliga bankräntor
eller banktillgodohavanden senare komma att jämföras med deklarationen,
synes härmed mycket vara vunnet. Att gällande bestämmelser
icke giva tillräckliga möjligheter härtill framgår av utredningen. I da
avgivna yttrandena har man också i allmänhet uttalat önskvärdheten
av att möjligheter öppnas till en effektivare stickprovskontroll. Det bör
i detta sammanhang framhållas, att ökade möjligheter till kontroll å
banktillgodohavanden — liksom å värdepapper o. d. — indirekt innebära
ökade möjligheter till kontroll å lämnade inkomstuppgifter, vilket särskilt
är av stort värde i fråga örn utövare av fria yrken och andra skattskyldiga,
vilkas inkomster äro svåra att på annat sätt kontrollera.
En stickprovskontroll kan uppenbarligen icke genomföras utan att
taxeringsmyndigheterna beredas rätt att i en eller annan form tillgodogöra
sig innehållet i bankernas insättarförteckningar. Frånsett de
invändningar, som hänföra sig till svårigheten att med ledning av dessa
förteckningar identifiera insättarna — en fråga vartill jag återkommer
— har införande av en sådan rätt för taxeringsmyndigheterna icke mött
andra erinringar än att densamma skulle innebära ett obehörigt intrång
i banksekretessen och vålla bankerna alltför stort besvär. Jag kan icke
dela den uppfattningen, att banksekretessen kan åberopas gentemot det
allmännas intresse av att de genom skattelagstiftningen bestämda skatterna
uttagas av dessa inkomster och tillgodohavanden i samma mån som
av de inkomster och tillgodohavanden, vilka icke skyddas av någon sekretess.
En annan sak är, att de skattskyldiga kunna ha berättigade anspråk
på att såvitt möjligt garantier skapas för att ifrågavarande uppgifter
endast komma taxeringsmyndigheterna till del. Vad angår det
arbete och besvär, som den ifrågasatta rätten skulle förorsaka bankerna,
torde sådana verkningar helt naturligt icke kunna helt undgås, lika litet
som då det eljest gäller att begagna de enskildas medverkan för kontroll
av att skatterna bliva rättvist utkrävda. Omfattningen av detta besvär
beror givetvis på, vilken form ifrågavarande åtgärder få, men jag håller
före att med det förslag jag ämnar framlägga garantier skapas för att
besväret icke gärna kan bliva nämnvärt betungande.
Redan på tal örn bokföringsgranskningen har jag omnämnt upptagandet
i departementsförslaget, i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunniga,
av en bestämmelse, enligt vilken rörelseidkare, som från rörelsen
till annan utbetalt ränta å gäld, där fråga ej är örn lån mot obligationer
e. d., är skyldig att på anmaning av landskamrerare tillhandahålla
sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll av lämnad
uppgift örn borgenären eller för att bereda beskattningsmyndighet
upplysning i sådant avseende. Med stöd av denna bestämmelse skulle
landskamrerarna alltid lia tillfälle att själva eller genom ombud taga del
26 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
av penninginrättningarnas insättarförteckningar och att därifrån göra
anteckningar i och för deklarationskontroll. Denna möjlighet torde vara
den, som i första hand kan komma att begagnas i förevarande syfte.
De sakkunniga lia föreslagit att landskamrerarna — varmed i detta
avseende skulle likställas skattedirektören, biträdande landskamrerare
och taxeringsinspektör — dessutom skulle få rätt avfordra penninginrättningarna
utdrag ur insättarförteckningarna i begärd omfattning med
angivande även av fullständigt namn och senast kända bostadsadress å
insättaren och den, som äger förfoga över räkningen; i regel skulle dock
penninginrättningen därvid kunna hänvisa den anmanande att i stället
taga del av förteckningen. Jag anser för min del att i viss omfattning
även möjlighet till sådana utdrags erhållande bör stadgas, ehuru man
härvidlag bör genomföra en rätt stark begränsning. Särskilt tänker jag
på behovet att öka anordningens mångsidighet och effektivitet genom att
centralt för hela landet kunna någon gång infordra utdrag av detta slag;
jag vill erinra att detta kan vara önskvärt även med hänsyn till tendensen
att undgå kontroll genom att placera medel å annan ort än där vederbörande
är bosatt. Med hänsyn härtill anser jag rätt böra beredas Kungl.
Majit att infordra utdrag av det av de sakkunniga angivna innehåll.
En garanti mot obehörigt betungande av penninginrättningarna genom
denna uppgiftsplikt synes mig ligga redan däri, att uppgifter givetvis
förutsättas icke skola infordras i större omfattning än att de hinna bearbetas
och tillgodogöras vid taxeringen. Som av den föregående redogörelsen
framgår kan man tänka sig olika slag av begränsningar, såsom till
insättare, vilkas namn börja med viss bokstav eller till insättare med visst
minimitillgodohavande.
Självfallet är värdet av den ifrågasatta anordningen ägnat att förringas
därav, att bankerna ofta icke kunna lämna sådana uppgifter örn
en insättare, att han med ledning av dessa kan utan svårighet identifieras.
Jag förutsätter emellertid att bankerna liksom övriga penninginrättningar,
örn den nu föreslagna uppgiftsplikten stadgas, komma att
söka genomföra sådana åtgärder, att insättarna åtminstone alltid få uppgiva
fullständiga namn och att adressuppgifterna såvitt möjligt hållas
aktuella. I avvaktan på utvecklingen härutinnan synes med särskilda lagstiftningsåtgärder
i syfte att ernå säkrare uppgifter böra få anstå; möjligt
är att det framdeles också kan visa sig nödvändigt med särskilda
straffbestämmelser för det fall att insättare lämnar oriktiga personuppgifter
till banken.»
Departementschefen Ilar härefter framhållit, att för ett effektivt utnyttjande
av ifrågavarande uppgifter förutsättes en ändring av den nuvarande
ordningen att i deklarationsblanketten alla räntor få upptagas i
en klumpsumma. Efter att hava erinrat örn, att enligt de sakkunnigas
åsikt det skulle vara tillräckligt att fördela dessa ränteinkomster å olika
slag av räkningar utan angivande av penninginrättningens namn, anför
departementschefen härom följande:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 27
»I Hera yttranden har emellertid, såsom det vill synas med log, invänts,
att uppgifternas utnyttjande skulle avsevärt försvåras och i
mångå fall omöjliggöras örn icke dessa räntor specificerades med angivande
av penninginrättningens namn. Visserligen kan alltid ytterligare
specifikation infordras, men en sådan ordning synes mig onekligen kunna
innebära vissa möjligheter att undgå kontrollen, ty vid den tidpunkten
kan den skattskyldige ha erhållit vetskap örn, från vilken hank uppgift
inhämtats. Med hänsyn jämväl till vad kammarrätten härom anfört och
till den begränsade organisation, som jag föreslagit, har jag den uppfattningen,
att deklarationsblanketten — eller vid behov bilaga till denna
— bör innehålla uppgift örn ränteinkomsten från varje särskild penninginrättning
med angivande av dennas namn, åtminstone såvida det icke
endast är fråga örn mycket små belopp. Detsamma bör i så fall gälla
förmögenhetsredovisningen. Enligt min mening är en sådan specifikation
även oavsett de nu föreslagna åtgärderna ägnad att leda till noggrannare
och riktigare uppgifter.»
Kontroll å andra räntor än obligations- och bankräntor samt å
ränteutgifter och skulder.
Bestämmelser örn kontroll över taxering av andra ränteinkomster än
obligations- och bankräntor finnas för närvarande icke i vidare mån än
att det enligt 52 § taxeringsförordningen åligger överförmyndare att på
begäran av taxeringsnämndsordförande eller landskamrerare lämna för
taxering erforderliga uppgifter. I självdeklaration upptagas sådana ränteinkomster
under samma rubrik som obligations- och bankräntor, och
specifikation av räntorna sker icke med mindre sådan särskilt infordras
på grund av stadgandet örn skyldighet för deklarant att på anmaning
lämna närmare upplysningar. Beträffande förmögenhetsredovisningen
föreligger den skillnaden, att andra fordringar än sådana hos penninginrättningar
eller på grund av obligationer o. d. skola upptagas för sig.
Vid avdrag i självdeklaration för ränteutgifter eller för skulder sker
heller icke någon specifikation. Även härvidlag gäller skyldigheten att
på anmaning lämna närmare upplysningar, och med stöd av stadgandet
härom har det på sina håll i ej ringa utsträckning tillämpats att vederbörande
anmanats specificera sådana belopp. Dylik specifikation kan användas
dels för kontroll av att de uppgivna beloppen motsvara verkliga förhållandena,
så att exempelvis icke såsom gäldräntor upptagits även amorteringsbelopp,
och dels för kontroll av att borgenären i sin självdeklaration
vederbörligen upptagit motsvarande belopp vid redovisningen av
sina ränteinkomster och sin förmögenhet. I sistnämnda avseende är emellertid
att märka, att enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen skyldighet
endast föreligger att lämna för egen taxering erforderliga upplysningar
28 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
och att möjlighet saknas att framtvinga sådan specifikation, att vederbörande
borgenär angiven För belysning härav kan hänvisas till ett fall,
som refererats i regeringsrättens årsbok för år 1933, sid. 2. Det förekommer
också, ehuru givetvis det vanliga är att fullständig specifikation på
begäran lämnas, att skattskyldig i stället lämnar intyg örn att han erlagt
de uppgivna räntebeloppen, respektive haft skuld till angivet belopp.
Vad nu sagts har närmast avseende å andra än bokföringspliktiga personer.
I fråga örn bokföringsskyldiga kan såsom förut berörts en kontroll
i förevarande avseenden äga rum genom granskning av bokföringen.
Det under förevarande avdelning behandlade spörsmålet innefattar huvudsakligen,
örn och i vad mån ränteinkomster och ränteutgifter samt
fordringar och skulder av andra slag än de förut särskilt behandlade
böra i icke-rörelseidkares deklarationer specificeras mera än nu sker.
Efter att hava erinrat örn, att de sakkunniga tänkt sig en särskild
obligatorisk bilaga till deklarationsblanketten, som skulle innehålla förutom
specifikationer för aktier, obligationer och dylikt samt för bankräntor
och banktillgodohavanden jämväl specificerade uppgifter å nu
ifrågavarande räntor, fordringar och skulder, dock så att låntagares namn
icke behövde angivas, anför departementschefen i fråga örn detta spörsmål
följande:
»Av min föregående redogörelse framgår, att jag tänkt mig införande av
specifikationsskyldighet för obligationer o. dyl. samt för bankräntor och
banktillgodohavanden men att dessa specifikationer, lika litet som nu föreskriven
specifikation av aktier, icke skulle nödvändiggöra någon särskild
obligatorisk bilaga utan endast innebära vissa ändringar av själva deklarationsblanketten.
Vad angår övriga räntor, fordringar och skulder
synes mig vara tillfyllest, örn deklarationsblanketten ändras så, att räntor
å intecknad fordran upptagas för sig och övriga räntor för sig, utan
specifikationsskyldighet annat än efter anmaning, med motsvarande
jämkningar vid förmögenhetsredovisningen.
Vad som härutöver möjligen kunde ifrågasättas vore införande av skyldighet
att i deklarationen specificera gäldräntor och skulder. Detta sker
nu i ej ringa utsträckning efter anmaning och sådana specifikationer
kunna även tjäna till ledning för annans, nämligen enskilda långivares,
taxering. Med hänsyn dels därtill, att här i motsats till vad som gäller
ifråga örn bankräntor någon särskild olägenhet ur kontrollsynpunkt icke
är förenad med att specifikationen lämnas senare, och dels jämväl därtill,
att med den föreslagna organisationen begränsade möjligheter att utnyttja
obligatoriska uppgifter skulle föreligga, har jag dock trott tillräcklig
anledning icke föreligga att nu göra specifikationen obligatorisk.
Däremot böra givetvis, för de fall att uppgifterna kunna anses önskvärda,
lagliga möjligheter för deras infordrande beredas. För att detta skall
gälla även i fråga örn långivares namn föreslår jag införande i 35 § 1
mom. — efter bestämmelsen örn skyldighet för penninginrättning att på
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 29
anmaning lämna uppgift beträffande namngiven person — av ett stadgande
av innehåll, att annan än penningförvaltande inrättning, därest
han i avgiven självdeklaration gjort avdrag för gäldränta eller skuld
och fråga ej är örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, är skyldig att på anmaning
lämna uppgift, i den mån den kan lämnas, angående namn och hemvist å
borgenären.»
Kontroll å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.
Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföras enligt skatteförfattningarna
realisationsvinst — d. v. s. vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast elier lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, örn det är fastighet
under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år — ävensom
sådan lotterivinst, som icke enligt den härom gällande särskilda förordningen
beskattas genom avdrag vid vinstens utbetalande, intäkt genom
tillfälligt bedriven verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag
att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering
eller skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande
verksamhet av tillfällig natur.
I taxeringsförordningen ha icke särskilda bestämmelser meddelats i och
för kontroll över beskattning av sådan vinst. Enligt deklarationsformuläret
skall emellertid, då realisationsvinst eller lotterivinst uppgives, utredning
angående vinstens beräkning lämnas.
I och för kontroll över realisationsvinster genom försäljning av fast
egendom föreslås i 56 § taxeringsförordningen den ändringen, att deklarationerna
skola förstöras, sedan tio år — i stället för nu fem år — förflutit,
där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.
Till den nuvarande bestämmelsen i 52 § örn skyldighet för statens förvaltande
verk, allmän inrättning och överförmyndare att på begäran av
ordförande i beskattningsnämnd i första instans eller landskamrerare
lämna för taxering erforderlig uppgift har — jämte det att bestämmelsen
utvidgats att avse även kommunala verk — fogats ett tillägg av innehåll,
att Kungl. Majit äger utfärda närmare föreskrifter i vilken omfattning
och ordning denna uppgiftsplikt skall fullgöras.
I syfte att möjliggöra kontroll å realisationsvinst genom försäljning
av värdepapper skall bank- och fondinspektionen med stöd av nämnda
tilläggsbestämmelse kunna åläggas skyldighet att på begäran av ordförande
i beskattningsnämnd i första instans eller landskamrerare tillhandahålla
dem de avräkningsnotor, som jämlikt 10 § i 1908 års fondstämpelförordning
skola av fondhandlare kvartalsvis insändas till bankoch
fondinspektionen för kontroll av stämpelbeläggningen.
Beträffande vad departementschefen anfört till stöd för dessa förslag
får utskottet hänvisa till pi’opositionen (sid. 158—159).
30 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Sekretessbestämmelser.
Enligt § 2 4:o tryckfrihetsförordningen må uppgifter, som skattskyldiga
till ledning för egen taxering avlämna till beskattningsmyndighe^
tor eller som från bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning till samma myndigheter avlämnas angående skattskyldigs ränteinkomst
från inrättningen eller örn beloppet av skattskyldigs innestående
medel, ej utlämnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna
äga taga del av samma uppgifter. Den som bryter häremot eller
som i tryck offentliggör dylik uppgift, vilken obehörigen utlämnats, skall
böta femtio kronor.
Till detta stadgande ansluta sig bestämmelserna i 56 § taxeringsförordningen.
Enligt denna paragraf må granskning av självdeklarationer
verkställas endast av ordförande och kronoombud i vederbörande taxeringsnämnd,
av den kommunvalda ledamot i taxeringsnämnd, som nämnden
därtill utser, och av sådan av kommunal myndighet till förfogande
ställd tjänsteman, som omförmäles i 15 § 1 morn., vidare av ordförande
och ledamöter i vederbörande prövningsnämnd samt av landskamrerare
och vid hans granskningsarbete biträdande personer. Vid granskning
inom taxeringsnämnd må i särskilda fall biträda ytterligare en ledamot,
som taxeringsnämnden därtill utser. Därjämte äger sakkunnig, som biträder
vid taxeringsarbetet, verkställa granskning av självdeklaration,
för vars behandling hans biträde påkallas. Skrivbiträde, som av ordförande
i taxeringsnämnd tillkallats, äger att i den omfattning, ordföranden
bestämmer, taga del av hos ordföranden befintliga självdeklarationer.
För innehållet i självdeklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas
vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras.
Vidare upptagas i 56 § särskilda stadganden för de fall att självdeklarationer
behöva begagnas av ämbets- eller tjänstemän, vissa kommunala
organ, beskattnings- och andra domstolar samt polis- eller åklagarmyndigheter,
varefter stadgas, att självdeklaration i övrigt icke, frånsett viss
statistisk bearbetning, må vara för någon tillgänglig, utan att den som
avgivit deklarationen skriftligen medgivit dess offentliggörande.
Efter taxeringsårets utgång skola självdeklarationerna förvaras hos
länsstyrelsen, respektive mellankommunala prövningsnämnden. Sedan
fem år förflutit, skola de enligt gällande stadgande förstöras, där ej
Kungl. Majit annorlunda föreskriver; visst förslag till ändring härutinnan
har nyss behandlats.
Enligt bestämmelse i samma paragraf skall vad sålunda stadgats om
självdeklaration i tillämpliga delar gälla även beträffande uppgift angående
renskötsel enligt 41 §, uppgift angående viss lotterivinst enligt 42 §,
annan i taxeringsförordningen omförmäld, av skattskyldig till ledning för
egen taxering för inkomst eller förmögenhet lämnad uppgift eller upplysning
ävensom sådan uppgift angående bankräntor eller banktillgodo
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 31
havanden, varom i 35 § 1 mom. c) förmäles; dock må uppgift enligt 42 §
vara tillgänglig även för vederbörande premieobligationsutfärdare samt
av denne anlitade medhjälpare.
I 57 § meddelas förbud för den, som deltagit i taxeringsarbete, att för
obehörig yppa innehållet av deklarationer samt att utsprida under överläggningar
inom beskattningsnämnd lämnade upplysningar och yttradeåsikter
rörande enskildas ekonomiska ställning. Örn ansvar och ersättningsskyldighet
för den som bryter häremot stadgas i 140 §.
Beträffande vad departementschefen anfört rörande detta spörsmål får
utskottet hänvisa till propositionen (sid. 162—163).
Ansvarsbestämmelser.
Ansvarsbestämmelserna i taxeringsförordningen återfinnas i 138—144 §§-
I propositionen föreslås i huvudsak följande ändringar i de nu gällandebestämmelserna.
För underlåtenhet i vissa fall att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration
föreslås såsom straff dagsböter (141 § 1 och 2 morn.). För den
som försummar att behörigen fullgöra uppgiftsplikt vid lyftande av aktieutdelningar,
obligationsräntor och dylikt föreslås böter med högst 300
kronor (141 § 3 morn.).
I fråga örn straff för falskdeklaration bibehålies visserligen bestämmelsen
örn bötesstraff, men därjämte föreslås införande av fängelse i högst;
sex månader i straffskalan för dylikt brott, som begåtts mot bättre vetande
(143 § 1 mom. första stycket). I nämnda straffskala föreslås även
den ändringen, att bötesminimum höjes från nuvarande 25 till 100 kronor
(143 § 1 mom. andra och sista stycket).
Vidare föreslås i 143 § 3 mom. för delaktighet i brott av nämnda natur
samma straffpåföljd som för gärningsmannaskap.
Slutligen föreslås sådan ändring av 143 § 4 mom. att straff för förseelseenligt
143 § icke inträder, därest den skyldige av egen drift beriktiga!
det oriktiga meddelandet, även örn detsamma lämnats efter det vederbörande
taxeringsnämnd avslutat sitt arbete.
Beträffande vad departementschefen anfört till stöd för dessa förslag
får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 168—169).
I anledning av vad som anförts i de likalydande motionerna 1:155 och
11:420 rörande taxeringsväsendets organisation får utskottet erinra örn,
att i vid 1934 års riksdag väckta motioner framställts i huvudsak samma
erinringar som i de förstnämnda motionerna mot att ledamöter av kammarrätten
samt att föredragande i beskattningsärenden i regeringsrätten
meddelats förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnder ävensom
att förslag väckts rörande vidtagande av sådana ändringar i taxerings
-
32 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
förordningen, att beskattningsnämndernas fulla oberoende av de fiskaliska
organen garanterades. I sitt av nämnda års riksdag godkända betänkande
nr 22 anförde utskottet beträffande dessa frågor i huvudsak
följande:
»Utskottet delar i allt väsentligt de synpunkter på denna fråga, åt vilka
1927 års statsutskott givit uttryck. Även om på sätt statsutskottet anfört
principiella erinringar kunna riktas mot att sådana förordnanden meddelas,
synas desamma icke hava lämnats i så stor omfattning, att
förfarandet påkallar införande av ett uttryckligt förbud häremot i taxeringsförordningen.
De fördelar för taxeringsarbetet den tillämpade ordningen
otvivelaktigt medför ävensom den omständigheten, att ledamöter
av kammarrätten därigenom erhålla en mera direkt inblick i det
praktiska taxeringsarbetets liandhavande, vilket helt säkert måste leda
till gagn för kammarrättens arbete, tala mot införande av ett sådant
förbud. Utskottet har emellertid ansett angeläget, att förordnanden
av detta slag i möjligaste mån inskränkas. Utskottet har tillika velat
framhålla att, därest jämväl framdeles sådana förordnanden undantagsvis
meddelas, dessa lämpligen böra lämnas samma ledamot endast under
jämförelsevis begränsad tid, för att nämnda praktiska fördel för kammarrätten
må kunna behörigen utnyttjas.------Ur principiell
synpunkt torde enahanda betänkligheter föreligga mot att föredragande
i beskattningsmål i regeringsrätten meddelas dylikt förordnande som
gälla i fråga örn ledamöter i kammarrätten, men såvitt nämnda i motionen
gjorda uttalande angår den ordinarie befattningshavare inom finansdepartementet,
som tillika är föredragande i regeringsrätten, har enligt
vad utskottet inhämtat han under de senare åren endast föredragit andra
till finansdepartementet hörande ärenden än beskattningsmål.
I motionen---har föreslagits skrivelse i syfte att åtgärder vidta
gas
till förekommande av att personer, vilka i tjänsten handlägga taxeringsmål,
utses till ordförande i taxeringsnämnder. Enligt länsstyrelsernas
kungörelser rörande 1933 års taxeringsnämnder hava — bortsett från
Stockholms stad —■ i omkring 12 procent av samtliga taxeringsnämnder
såsom ordförande förordnats befattningshavare, vilka kunde på grund av
sin tjänst å landskontor komma att taga befattning med taxeringsärenden.
Såvitt utskottet kunnat bedöma torde dessa förordnanden, som möjligen
med undantag för ett eller annat län icke förekommit i anmärkningsvärd
omfattning, knappast kunna såsom i motionen antytts leda till
att prövningsnämndernas objektivitet äventyras, och detta desto mindre
som ifrågavarande tjänstemäns befattning med taxeringsärendena i prövningsnämnden
i regel torde vara av förberedande och underordnad natur.
Utskottet, som i detta sammanhang velat framhålla vikten av att taxeringsarbetets
effektivitet icke försvagas, har icke heller funnit skäl föreligga
att biträda vad i motionen hemställts i övrigt.»
Bevillning sutskottets betänkande Nr 37. 33
I sitt omförmälda betänkande nr 17 uttalade 1929 års bevillningsutskott,
att gällande bestämmelser rörande kontroll över att inkomst och förmögenhet
bleve beskattade vore ofullständiga och även i andra hänseenden
bristfälliga samt att detta föranlett, att avsevärda belopp undandraga
beskattning. Den numera verkställda utredningen har bekräftat
riktigheten av detta uttalande. Utskottet finner det därför angeläget, att
åtgärder vidtagas till förbättring av deklarationskontrollen.
I princip ansluter sig propositionen till de riktlinjer, som förordades
av 1929 års bevillningsutskott och riksdag. Medan hitintills de egentliga
kontrollmöjligheterna, sådana bestämmelserna utformats i taxeringsförordningen,
varit inskränkta till vissa inkomst- och förmögenhetsområden,
företrädesvis och starkast till inkomst av tjänst och aktieutdelningar, avses
med de nu föreslagna anordningarna att bereda de taxerande myndigheterna
möjlighet att förskaffa sig uppgifter i och för kontroll över så
vitt möjligt alla slag av skattepliktiga inkomster och tillgångar samt påyrkade
avdrag. Genom att de skärpta kontrollbestämmelserna väsentligen
vila på stickprovssystemet kan man förvänta, att bestämmelserna
kunna utnyttjas utan att de uppgiftspliktiga i mera avsevärd mån åsamkas
ökat arbete eller besvär.
I de likalydande motionerna I: 324 och II: 572 har uttalats, att man
med de föreslagna nya principerna riskerade att äventyra den känsla av
det korrekta och den önskan att åstadkomma en riktig deklaration, som
torde besjäla det övervägande flertalet av svenska folket och att resultatet
med sannolikhet skulle bliva en försämrad deklarationsmoral. Såvitt
utskottet kunnat bedöma visa emellertid erfarenheterna från de håll, där
kontrollen bedrivits efter metoder likartade med de nu föreslagna, att en
förbättring av deklarationernas tillförlitlighet uppnåtts, och det ligger
för övrigt i sakens natur, att redan medvetandet örn att de lämnade deklarationsuppgifternas
riktighet kan komma att kontrolleras bör i hög grad
medverka till att åstadkomma tillförlitligare och noggrannare deklarationer.
Då utskottet sålunda funnit sig böra i princip tillstyrka bifall till propositionen,
har utskottet emellertid velat framhålla den stora vikten av
att för handhavandet av de grannlaga uppgifterna vid granskningen tillgång
finnes till omdömesgilla och i olika hänseenden sakkunniga personer.
Den föreslagna förstärkningen av taxeringsårganisationen innebär i
fråga örn möjligheten att på ett stadigvarande sätt anställa personer för
att året örn biträda inom länsstyrelserna med taxeringsarbetet allenast en
naturlig utveckling av den nu stadgade ordning, som innebär skyldighet för
länsstyrelse att träffa avtal med i bokföring sakkunniga personer, samt av
redan genom nuvarande lagstiftning möjliggjorda och i flera städer prövade
anordningar. En nyhet åter innebär förslaget, att Kungl. Maj:t skulle
handhava vissa uppgifter inom taxeringen. Då emellertid ett ändamålsen
-
Vtikottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 37.
34 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
ligt handhavande av stickprovskontrollen förutsätter, att vissa uppgifter
handhavas gemensamt, och det uppenbarligen, därest icke ett särskilt
centralt organ skall behöva tillskapas, ligger närmast till hands att
Kungl. Majit utför desamma, har utskottet anslutit sig till förslaget i
denna del.
Såsom utskottet redan antytt är det av stor betydelse, att de inom den
särskilda skattekontrollen verksamma personerna äro väl skickade för
sina krävande och grannlaga uppgifter. Frågan örn denna personals
teoretiska och praktiska utbildning är därför av betydande vikt. I anslutning
till vad departementschefen uttalat anser sig emellertid utskottet
kunna förutsätta, att Kungl. Majit kommer att ägna denna fråga särskild
uppmärksamhet. I sammanhang härmed har utskottet velat framhålla
vikten av, att dessa befattningshavare i viss mån göras rörliga och
icke i allmänhet bindas för all framtid vid en viss länsstyrelse ävensom
att de uteslutande användas för ifrågavarande särskilda utrednings- och
granskningsuppgifter och icke för andra uppdrag såsom ordförandeskap
i taxeringsnämnd.
I flera av de avgivna yttrandena har framhållits angelägenheten av,
att arvodena åt taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden tillmätas
så, att kvalificerade krafter kunna erhållas för dessa uppdrag och att
intresset för arbetet kan vidmakthållas. Även utskottet har ansett denna
fråga vara förtjänt av det största beaktande, varjämte utskottet velat betona
vikten av att de nya befattningshavarna tillförsäkras sådana ersättningar
att för uppdragen fullt kvalificerade arbetskrafter kunna påräknas.
I 55 § 1 mom. har införts ett stadgande av innebörd, att anmaningsrättens
utövande må av landskamreraren och av taxeringsnämndsordföranden
överlåtas å i 14 § 2 mom. omförmäld sakkunnig och å sådan kommu
nal tjänsteman, som jämlikt 15 § 1 mom. förordnats att biträda taxeringsnämnd.
Då emellertid med den utvidgade uppgiftsplikt förslaget innebär
i särskilda fall tvekan kan uppstå, huruvida uppgift lämpligen bör avfordras
den uppgiftspliktige, och i sådant fall det torde böra ankomma
på landskamreraren eller ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd
att själv träffa avgörandet, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka
bifall till detta ändringsförslag. Utskottet förutsätter därvid, att upplysningar
och uppgifter framdeles komma att under hand inhämtas av
nämnda sakkunniga och kommunala tjänstemän i samma ordning som
hittills förekommit.
Medan enligt propositionen — frånsett den föreslagna ändringen av
12 § 1 mom. — bestämmelserna rörande beskattningsnämndernas sammansättning
lämnats orubbade, hava i de likalydande motionerna Iil55
och lii 420 erinringar framställts mot beskattningsnämndernas nuvarande
sammansättning och arbetsformer samt förslag väckts örn åtgärder
till åstadkommande av en ändrad organisation av taxeringsväsen
-
Bevillning sutskottets betänkande Nr 37. 35
det. Anmärkningar av i stort sett enahanda slag framställdes i flera vid
1934 års riksdag väckta motioner, och utskottet har ansett sig kunna hänvisa
till vad 1934 års bevillningsutskott i sitt ovannämnda betänkande
nr 22 anförde i denna fråga. Det vill för övrigt synas som örn de nu
förevarande motionerna avfattats utan att motionärerna för sig klarlagt
de taxerande nämndernas inbördes ställning och funktioner. En jämförelse
med domstolsväsendet synes desto mindre påkallad som de båda
nämnderna, taxerings- och prövningsnämnd, strängt taget böra betraktas
såsom skilda led inom samma organ och icke såsom från varandra
fristående instanser. Genom taxeringsförordningens bestämmelser hava
länens ställning såsom enhetliga taxeringsområden starkt markerats liksom
även landskamrerarens uppgift att verka för en jämlik och rättvis
taxering inom hela länet samt att för detta ändamål utöva en ledande
verksamhet även beträffande taxeringsnämndernas arbete. Det framstår
därför såsom naturligt och nödvändigt att för bevarande av kontinuiteten
inom nämnderna med taxeringsnämndernas arbete förtrogna personer,
vare sig dessa fungerat som ordförande eller icke, förordnas till ledamöter
i prövningsnämnd, dock med beaktande av, på sätt den i propositionen
föreslagna ändringen av 12 § 1 mom. åsyftar, att prövningsnämnden
erhåller en såvitt möjligt representativ sammansättning för de skattskyldiga.
Däremot har utskottet velat understryka de principiella erinringar, som
1934 års bevillningsutskott framställde mot att inom beskattningsdomstolarna
fungerande personer deltaga i beskattningsnämndernas arbete.
Av skäl, som anfördes i nämnda betänkande nr 22, har utskottet likväl
icke velat föreslå införande av ett uttryckligt förbud mot dylika förordnanden.
De förslag, som i propositionen behandlats under rubriken skattskyldigs
plikt att lämna medverkan till ledning för egen taxering, hava endast
i följande två punkter givit utskottet anledning till uttalande eller
ändringsförslag. Så har i propositionen föreslagits, att skyldigheten att
lämna uppgifter eller upplysningar till ledning för egen eller annans
taxering skall i angiven omfattning gälla även förhållanden under tidigare
år än beskattningsåret, i den mån de kunna vara av betydelse för
taxering eller eftertaxering. Utskottet, som funnit denna bestämmelse
i princip riktig, har emellertid velat framhålla, att understundom i brist
på tillgång till anteckningar eller av annan anledning svårigheter kunna
uppstå att korrekt fullgöra uppgiftsplikten. Då det dock måste anses
uppenbart, att den i 142 § stadgade påföljden icke kan utdömas i dylika
fall, har utskottet icke funnit sig böra föreslå någon ändring i den
avfattning 54 § enligt propositionen erhållit.
I motionerna 1:155 och 11:420 har uttalats, att första villkoret för att
självdeklarationssystemet skulle kunna hållas i helgd av medborgarna
36
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
vore, att det hölles i helgd av myndigheterna själva, samt att detta innebure
ej allenast, att där självdeklaration behörigen avgivits, någon fri
uppskattning ej finge förekomma, utan även att medborgarens på heder
och samvete lämnade uppgifter skulle respekteras, till dess de visats vara
oriktiga eller eljest uppenbarligen framginge, att så vore förhållandet.
Utan att verkliga skäl föreligga hör givetvis ett frångående av skattskyldigs
i självdeklaration lämnade uppgift icke ske. Det i sistnämnda
motioner framställda förslaget sträcker sig dock vida längre, och ett bifall
till detsamma skulle innebära, att självdeklarationen, från att såsom
hittills hava karaktär av uppgift eller upplysning till ledning för taxeringsmyndigheterna,
bomme att bliva ett i själva verket bindande bevismedel.
Härigenom bomme den fria bevisprövning, som utövats å förevarande
område och vilken, såvitt utskottet kunnat finna, icke lämnat
anledning till befogad erinran, att starkt beskäras. Utskottet har därför
icke kunnat biträda nu förevarande motionsvis framställda förslag.
Emellertid anser utskottet det vara av utomordentlig vikt att såvitt möjligt
tillses att ett på förtroende byggt samarbete upprätthålles mellan de
myndigheter och tjänstemän, som hava att medverka för taxerings åsättande,
samt de skattskyldiga. Såsom de sakkunniga erinrat har obestridligen
underlåtenheten att lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig, innan
avvikelse från av honom avgiven deklaration sker, uppväckt en rätt så naturlig
ovilja bland de skattskyldiga. Att personlig förbindelse med de
skattskyldiga upprätthålles i dylika fall, bör vara ägnat att åstadkomma
ett förbättrat och på exakta förhållanden grundat taxeringsresultat. På
sätt jämväl departementschefen framhållit behöva taxeringsmyndigheterna
i samma mån som en verklig kontroll möjliggöres i mindre utsträckning
tillgripa förfarandet att taxera de skattskyldiga efter fri uppskattning,
ett förfarande som helt naturligt är ägnat att väcka irritation och
som innebär avsevärda risker för misstag. Det måste därför anses som en
följdriktig utveckling av de principer, på vilka propositionen grundar sig,
att taxeringsnämndsordförandena, på sätt praktiserats av de i departementsehefsyttrandet
omförmälda taxeringsassistenterna, i regel sätta sig
i förbindelse med skattskyldig, innan avvikelse sker från i självdeklaration
lämnad uppgift. Emellertid är det uppenbart, att skattskyldigs hörande
icke kan påfordras i varje fall, då skäl anses föreligga för sådan avvikelse.
Gäller det exempelvis felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende eller ock tolkningsspörsmål eller annan fråga, där yttrande
av den skattskyldige uppenbarligen icke är för utrednings vinnande behövligt,
bör en sådan skyldighet icke inträda. I enlighet med det nu anförda
har utskottet föreslagit ett stadgande i 7S § av sålunda angiven
innebörd.
Mot de förslag till ändrade bestämmelser rörande bokgramkning, som
propositionen innefattar, har utskottet icke något att erinra. I likhet med
departementschefen har utskottet funnit garantier böra lämnas för att
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 37
bokgranskningar utföras på sådant sätt, att näringsidkarna icke onödigt
betungas. I regel bör en näringsidkare, där han det begär, äga få bokgranskningen
verkställd hos sig. Endast för de fall, där särskilda skäl
föreligga för att granskningen bör äga runi å annan plats samt detta
icke kan komma att medföra hinder i rörelseidkarens verksamhet, torde
skyldigheten att lämna ifrån sig bokföring eller anteckningar böra inträda.
I fråga örn allmän skyldighet att lämna uppgifter till ledning för annans
taxering har i propositionen föreslagits införande av ett nytt
mom. 5 till 35 § av innehåll, att där det av landskamrerare begäres bör envar
även i andra fall än i förordningen särskilt angivits såvitt möjligt
biträda med upplysningar till ledning för annans taxering för inkomst
eller förmögenhet. Innan större erfarenhet vunnits har utskottet
icke ansett sig böra förorda införandet av en dylik allmän uppgiftsplikt,
som måhända kunde leda till mindre önskvärda konsekvenser. De sakkunniga
hava framhållit att i allmänhet redan hittills, med hänsyn till föreliggande
allmänna intresse, begärda upplysningar lämnats taxeringsmyndigheterna.
Den ändrade principiella inställning till taxeringskontrollen,
som ’det med propositionen framlagda förslaget innebär, kommer
säkerligen att göra det lättare för myndigheterna att framdeles erhålla
sådana upplysningar, som givetvis endast böra avse faktiska förhållanden.
Utskottet har i princip funnit sig böra tillstyrka förslaget örn kontroll
å inkomster av tjänst. På sätt även med nu gällande bestämmelser varit
fallet kunna visserligen understundom svårigheter uppstå att avgöra, huruvida
ersättning utgått på grund av anställning av mera tillfällig natur
eller på grund av tillfälligt arbete utan att mottagaren innehaft anställning.
Då emellertid av praktiska skäl uppgiftsplikten i sistnämnda fall
torde på sätt föreslagits böra begränsas till ersättningar överstigande 100
kronor och i tveksamma fall arbetsgivaren torde kunna förväntas komma
att lämna uppgift även rörande lägre utbetalningar, har utskottet icke
velat föreslå någon ändring av denna bestämmelse. Däremot har irtskottet
i fråga örn bestämmelserna rörande resekostnads- och traktamentsersättningar
föreslagit ett förtydligande, så att klart framgår att upplysning
skall lämnas allenast, huruvida ersättning utgått och icke örn
dennas belopp. Därjämte har utskottet ansett sig beträffande representationsersättningar
böra understryka ett av de sakkunniga gjort uttalande,
att uppgiftsplikten självfallet icke skall omfatta sådana utbetalningar
för representation, vilka exakt motsvara av den anställde gjorda
utlägg och enligt vedertaget affärsbruk bokföras å arbetsgivarens omkostnadskonto.
De föreslagna bestämmelserna rörande kontroll å aktieutdelningar,
räntor, ränteutgifter, tillgångar och skulder har utskottet ansett sig böra
tillstyrka. Utskottet har emellertid velat framhålla angelägenheten av
3° Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
att den i 35 § 4 mom. stadgade befogenheten utövas på sådant sätt, att
banker och andra penningförvaltande inrättningar icke åsamkas oskäligt
betungande arbete.
I propositionen har föreslagits, att med hänsyn bland annat till kontrollen
å realisationsvinst, uppkommen genom försäljning av fast egendom,
tiden för deklarationers förvarande skall utsträckas från fem till tio år.
Då i allmänhet i och för eftertaxering behov av tillgång torde föreligga
allenast till de deklarationer, som avlämnats de sex senaste åren, har utskottet
föreslagit att denna tid bestämmes till sex år. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Majit med begagnande av i 56 § 1 mom. lämnat
bemyndigande må kunna föreskriva, att deklarationer, avseende fast
egendom, skola bevaras under längre tid.
I fråga örn oe i propsitionen upptagna ansvarsbestämmelserna lia enligt
utskottets förmenande tillräckliga skäl icke förebragts för beläggande
av förseelser, som i 143 § 1 mom. omförmälas, med frihetsstraff. Härmed
torde i varje fall böra ansta, tills närmare erfarenhet vunnits örn de
verkningar i olika avseenden, som vid tillämpningen av de .av utskottet
förordade ändringarna i taxeringsförordningen må komma att inträda.
Den föreslagna förhöjningen av bötesminimum i nämnda straffskala
från 25 till 100 kronor bör enligt utskottets mening begränsas till 50 kronor.
Slutligen har utskottet föreslagit sådan ändring i 141 § 5 morn., att
straff icke skall inträda för underlåtenhet att behörigen fullgöra uppgiftsplikt
vid utbekommande av aktieutdelning eller ränta å obligation,
där den försumlige visar giltig ursäkt.
Pa grund av vad salunda anförts och då propositionen icke i övrigt givit
utskottet anledning till erinran får utskottet hemställa, 1
1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis
förevarande proposition nr 148 samt med avslag å de
likalydande motionerna 1:324 av herr Reuterskiöld
m. fl. och II: 512 av herr Lundell m. fl. ävensom motionen
1: 325 av herr Fredrik Ström, antaga nedan införda,
såsom utskottets förslag betecknade
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
39
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).1
Kungl. May.ts förslag: Utskottets förslag:
Härigenom förordnas, att 12 § 1 morn., 14 § 2 morn., 21 §, 26 § 1 morn., 31 §,
32 § 3 morn., 33—35 §§, 36 § 4 morn., 37 § 1 morn., 38 § 3 morn., 39 och
40 §§, 42 §, 49 §, 52—55 §§, 56 § 1 morn., 78—80 §§, 90 § 2 morn., 93 §, 140—143
§§ samt 144 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928s ävensom
rubriken till 42 § i förordningen skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
12 §.
1 mom. Till medlemmar---taxeringens verkställande.
Av kommun — — — erlagt desamma.
Vid kommuns val av ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd, så ock vid förordnande av ledamöter i fastighetsprövningsnämnd,
länsprövningsnämnd eller Stockholms stads prövningsnämnd-
skall tillses, att örn möjligt såväl ägare eller brukare av
fastighet som rörelseidkare, vilka bedriva inom distriktet allmänt förekommande
verksamhet, samt arbetare och andra inkomsttagare komma att
äga säte och stämma i nämnden ävensom att, såvitt möjligt är, kännedom
örn distriktets olika delar kommer att förefinnas inom densamma.
14 $.
2 mom. Länsstyrelsen skall---1 mom. sägs.
Där Kungl. Maj:t det medgiver, må i bokföring sakkunnig person anställas
vid länsstyrelsen med uteslutande uppgift att under landskamrerarens
ledning året örn verkställa utredningsarbete för taxeringarna.
Sådan sakkunnig vare, där Kungl. Majit så förordnar eller landskamreraren
finner det kunna ske, skyldig att biträda jämväl annan landskamrerare.
Anställningsvillkoren för sakkunnig, som i detta stycke avses,
bestämmas för varje fall av Kungl. Majit.
Landskamreraren meddelar de sakkunniga nödiga anvisningar för fullgörande
av deras uppdrag.
1 Vid återgivande av Kungl. Majda förslag liava de delar av förslaget, som icke återfinnas
i utskottets förslag, kursiverats. Kursiveringar i sistnämnda förslag utmärka avvikelser fran
Kungl. Maj:ts förslag eller, i de fall detta icke innebär ändring i gällande taxeringsförordning,
från denna förordning.
2 Senaste lydelsen av 31, 78, 141 och 142 §§ se 1930: 192, av 33 och 35 §§ se 1932.292,
av 37 § 1 morn., 53 § och 55 § se 1932: 279 samt av 56 § 1 mom. se 1934: 295.
40
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Marits förslag: Utskottets förslag:
21 $.
Underlåter någon —--lämpligt vite. Länsstyrelsen äger---så
dan
uppgift.
Yad nu--— icke efterkommits.
26 §.
1 mom. Nedannämnda skattskyldiga---minst 100 kronor.
Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han
under beskattningsåret varit gift och under större delen av året levt tillsammans
med den andra maken, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst
och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och
förmögenhet. Har skattskyldig — ---- taxeras därför.
Vid tillämpning---den avlidne.
31 §.
Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.
Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under
offentlig kontroll, vid självdeklaration för bostadsrättsförening, så ock
vid självdeklaration för annan deklarationsskyldig, som under beskattningsåret
enligt lag varit skyldig föra handelsböcker eller som, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl under beskattningsåret fört dylika
böcker i av honom bedriven rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning
för beskattningsåret och balansräkning för det närmast föregående
räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
örn sådan räkning ingått i bokföringen. Vid självdeklaration för
annan bostadsförening än bostadsrättsförening skola fogas dels av styrelsen
undertecknad uppgift örn föreningens ställning vid beskattningsårets
början och slut dels ock bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning
för samma år, örn sådan ingått i föreningens bokföring.
För verk---för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande
förvaltningsberättelse, som det åligger styrelse för aktiebolag, ömsesidigt
försäkringsbolag eller ekonomisk förening att utgiva.
För inländsk---år disponerats.
32 §.
3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker eller, utan att sådan skyldighet förelegat,
likväl fört dylika böcker i av honom bedriven rörelse, åligger att efter
anmaning av landskamrerare, i den utsträckning denne prövar nödigt,
tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för granskning,
varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda skyldighet åligger rörelseidkare,
som ej fört handelsböcker, med avseende å av honom förda
anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill
hörande handlingar.
Vad nu---och handlingar.
41
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag:
33 $.
Utskottets förslag:
Till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet skola varje
år utan anmaning följande uppgifter meddelas, nämligen
a) av arbetsgivare beträffande person, som bos honom innehaft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller som av honom åtnjutit
pension:
uppgift för envar, på sätt nedan i denna paragraf närmare angives, angående
bans förmåner under nästföregående år i avlöning, arvode eller
annan ersättning för utfört arbete eller i pension,
dock att annan arbetsgivare än statlig eller kommunal myndighet eller
juridisk person är skyldig avlämna uppgift endast i fråga örn sådana
förmåner, som utgått från av honom utövad rörelse eller från av honom
bedrivet jordbruk eller skogsbruk, samt att uppgiftsskyldighet för ersättning
för tillfälligt arbete icke föreligger, örn sådan ersättning under året
utgått med mindre än etthundra kronor till samma mottagare eller örn
beloppet utgått till rörelseidkare, som enligt lag varit skyldig föra han
-
delsböcker;
b) av försäkringsanstalt:
uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta eller
eljest erhållit belopp på grund av pensionsförsäkring bos anstalten,
angående sådant belopp,
dock att därest beloppet ej uppgått till tvåhundra kronor uppgiftsskyldigbet
icke äger rum med mindre för den, som åtnjutit intäkten, tillika
skall uppgivas annan intäkt;
c) av den, som driver trävarurörelse eller eljest yrkesmässigt avverkar
skog å annans mark, beträffande dem, till vilka han under nästföregående
år utgivit vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog:
uppgift för envar angående det utbetalda beloppet,
dock att uppgiftsskyldighet ej äger rum beträffande vederlag för avverkningsrätt,
som upplåtits från allmän skog;
d) av den, som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för
utnyttjande av patent, mönster eller dylikt:
uppgift för den, till vilken under nästföregående år royaltyn eller avgiften
utbetalts, angående det utbetalda beloppet.
I uppgift, som avses under a), I uppgift, som avses under a),
skola vid angivandet av de åtnjut- skola vid angivandet av de åtnjut -
na förmånernas belopp däri inräknas
skatter, försäkringsavgifter
och dylikt, som arbetsgivaren erlagt
för vederbörandes räkning,
särskilda felräkningspenningar, ersättning
för representationskostnad
vid kommunal eller enskild
na förmånernas belopp däri inräknas
skatter, försäkringsavgifter
och dylikt, som arbetsgivaren erlagt
för vederbörandes räkning,
särskilda felräkningspenningar, ersättning
för representationskostnad
vid kommunal eller enskild
42
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag:
tjänst ävensom gratifikationer i
penningar eller annat, varjämte
anteckning skall göras angående
de förmåner i övrigt, som följt
med anställning eller uppdrag, såsom
fri kost, boställe, bostad eller
löningsjord eller inkomst av sportler,
expeditionslösen, botes- eller
beslagsandelar eller andra liknande,
ej till beloppet bestämda inkomster.
Avser uppgiven förmån
endast en del av året, skall upplysning
meddelas örn den tidrymd,
för vilken förmånen utgått. Har
från annan arbetsgivare än statlig
myndighet utgått särskild resekostnads-
eller traktamentsersättning,
skall upplysning härom lämnas
i uppgiften. Därest vid avlönings
utbetalande avdrag skett för
löntagarens eller hans efterlevandes
pensionering, skall i uppgiften
upptagas endast den återstående
avlöningen men upplysning
lämnas örn att sådant avdrag
skett.
Utskottets förslag:
tjänst ävensom gratifikationer i
penningar eller annat, varjämte
anteckning skall göras angående
de förmåner i övrigt, som följt
med anställning eller uppdrag, såsom
fri kost, boställe, bostad eller
löningsjord eller inkomst av sportler,
expeditionslösen, botes- eller
beslagsandelar eller andra liknande,
ej till beloppet bestämda inkomster.
Avser uppgiven förmån
endast en del av året, skall upplysning
meddelas örn den tidrymd,
för vilken förmånen utgått. Har
från annan arbetsgivare än statlig
myndighet utgått särskild resekostnads-
eller traktamentsersättning,
skall upplysning örn detta
förhållande lämnas i uppgiften.
Därest vid avlönings utbetalande
avdrag skett för löntagarens ellef
hans efterlevandes pensionering,
skall i uppgiften upptagas endast
den återstående avlöningen men
upplysning lämnas örn att sådant
avdrag skett.
Beträffande annan i denna paragraf omförmäld intäkt än sådan, som avses
under a) här ovan, skall angivas den tidpunkt, då intäkten blivit tillgänglig
för lyftning.
Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig
upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är.
Där så kan ske, bör uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist,
bostadsadress och födelseår.
34 §.
Vanligt handelsbolag---det distriktet.
Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall fogas bestyrkt avskrift
av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning för det närmast
föregående räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
örn sådan räkning ingått i bokföringen.
35 §.
1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning följande uppgifter avlämnas,
nämligen
43
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. May.ts förslag: Utskottets förslag:
a) av arbetsgivare:
uppgift å förmåner, som i 33 § första stycket a) avses, därest icke upp
giftsskyldigket
utan anmaning föreligger, med upplysning, då förmånerna
avse kortare tid än keit år, örn den tidrymd, för vilken de åtnjutits;
b) av den---beloppets fördelning;
c) av styrelse---angiven tidpunkt;
d) av annan än penningförvaltande inrättning, därest han i avgiven
självdeklaration gjort avdrag för gäldränta eller skuld och fråga ej är
örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar:
uppgift, i den mån den kan lämnas, å borgenärens namn och hemvist;
samt
e) av styrelse för försäkringsanstalt:
uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring
hos anstalten samt beloppet av premien för försäkringen.
2 mom. Efter anmaning av landskamrerare är idkare av jordbruk eller
skogsbruk, så ock idkare av rörelse, även örn sådant fall icke föreligger,
som i 33 § första stycket c) sägs, skyldig avlämna uppgift örn belopp,
som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet
är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse.
3 mom. Utövare av rörelse, som har att avlämna uppgift enligt 33 §,
är skyldig att, efter anmaning av landskamrerare, för kontroll av uppgifternas
riktighet och fullständighet tillhandahålla sina handelsböcker
med därtill hörande handlingar eller, därest handelsböcker icke förts,
förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen.
Har rörelseidkare från rörelsen till annan utbetalt ränta å gäld och
är ej fråga örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar, åligger honom sådan skyldighet,
som i första stycket sägs, jämväl för kontroll av lämnad uppgift
örn borgenären eller för att bereda beskattningsmyndighet upplysning
i sådant avseende.
Angående den granskning av handelsböcker och andra handlingar, som
i detta mom. avses, gäller vad i 79 och 93 §§ sägs.
4 mom. Styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande
inrättning åligger, utöver vad i 35 § 1 mom. c) sägs, att efter förordnande
av Kungl. Majit, i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets
meddelande, lämna uppgift örn storleken av insättares ränteinkomst
under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel
vid viss angiven tidpunkt samt örn insättares fullständiga namn och senast
för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare
äger förfoga över räkningen, uppgift örn den sålunda berättigades
fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.
44
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
5 mom. Där det av landskamrerare
begäres, bör envar även i
andra fall än i denna förordning
särskilt angivits såvitt möjligt biträda
med upplysningar till ledning
för annans taxering för inkomst
eller förmögenhet.
36 $.
4 mom. Självdeklaration efter---för avlämnandet.
Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn tillhandahållande
av bokföring och andra handlingar enligt 32 § 3 mom. och 35 §
3 mom.
37 §.
1 mom. Självdeklaration, som---äga rum.
Motsvarande gäller---tredje styckena. Kunna handlingarna icke
avlämnas, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för året, skola
de avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen skall äga rum.
Uppgifter enligt 33 eller 34 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommunvis
eller, örn i kommun ingå flera församlingar, församlingsvis; och
skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken
kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.
38 §.
3 mom. Vid anmanings--— anmaningen angivas. Härutöver skall
anmaningen innehålla underrättelse örn postadressen för den, som utfärdat
anmaningen, ävensom örn den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma
anmaningen medför enligt 39 eller 40 §.
39 §.
1 mom. Varder självdeklaration---till grund.
1 de i första stycket omförmälda fall må, oavsett den påföljd som där
sägs, för deklarationens eller handlingens eller uppgiftens införskaffande
biträde anlitas av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest
han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.
2 mom. Vad i 1 mom. är sagt örn förlust av rätt att hos kammarrätten
och Kungl. Maj:t överklaga taxering har icke avseende å staten,
landsting, kommun eller annan dylik menighet.
3 mom. Kan det antagas, att den som underlåtit avgiva självdeklaration
därtill haft skälig anledning, eller förmår skattskyldig för annan
underlåtenhet visa giltig ursäkt, skall här ovan stadgad påföljd icke äga
rum. För den, som är gift och som haft skyldighet att avgiva själv
-
45
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Mårds förslag: Utskottets förslag:
deklaration på den grund att även boet eller andra maken åtnjutit
inkomst eller förmögenhet, inträder nämnda påföljd icke, med mindre
det kan antagas såsom visst, att han ägt vetskap örn att sådan inkomst
och förmögenhet uppgått till så högt belopp, att på grund därav skyldighet
för honom att avgiva självdeklaration förelegat.
4 mom. Angående ansvar för underlåtenhet att göra anmälan örn begagnande
av anstånd med självdeklarations avlämnande jämlikt 36 §
1 mom. tredje stycket meddelas föreskrift i 141 § 3 mom.
5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna
paragraf omförmäles, eller underlåter någon, som mottagit anmaning att
avlämna upplysningar enligt 32 § 2 morn., att efterkomma dylik anmaning,
skall anteckning därom verkställas i inkomstlängden.
6 mom. Underlåter någon, som mottagit anmaning enligt 32 § 3 mom.
att tillhandahålla handelsböcker eller andra handlingar, att efterkomma
dylik anmaning, må för handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av
länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, lämpligt vite.
40 $.
1 mom. Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra föreskrifterna
i 33 §, 34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller efterkomma förordnande, som
meddelats jämlikt 35 § 4 morn., stadgas i 142 §.
2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33 §,
34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla
handelsböcker eller andra handlingar, må för uppgiftens införskaffande
eller handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, lämpligt vite.
Särskilda uppgifter angående vissa lotterivinster samt aktieutdelningar och
obligationsräntor m. m.
42 §.
1 mom. Envar, som---i vinsten.
2 mom. Enligt 1 mom.----äga runi.
3 mom. Envar, som här i riket utbekommit
a) utdelning å svenska aktier eller å andelar i svensk ekonomisk förening
eller från utländsk juridisk person eller
b) ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obligation,
förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,
är skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet
vid mottagandet av utdelningen eller räntan avgiva särskild upp
-
46
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj-.ts förslag: Utskottets förslag:
gift härom. Lyftes beloppet för annans räkning, och överlämnas ej därvid
en av denne avgiven vederbörlig uppgift, skall uppgift i stället avgivas
av den, som lyfter beloppet, och därvid uppgivas namn och hemvist
å den, för vars räkning beloppet lyftes. Utbekommer någon utdelning
eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan det värdepapper kupongen
tillhör, skall jämväl uppgivas namn och hemvist å den, från vilken
kupongen förvärvats.
Uppgift avfattas enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit, och
avlämnas till den, som utbetalar utdelning eller ränta. Denne bör tillse
att uppgift avlämnas, innan betalning sker.
Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt
detta mom. stadgas i 141 § 4 mom.
i morn. Enligt 3 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola
för varje år senast den 15 februari nästföljande år av den som mottagit
uppgifterna avlämnas i enahanda ordning, som enligt 37 § 1 mom. är föreskriven
för där omförmälda uppgifter. Har i något fall utbetalning
av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet vederbörligen fullgjorts,
skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.
Enligt 3 mom. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den
mån Kungl. Majit så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl.
Majit bestämmes. Hava avlämnade uppgifter icke inom fem år infordrats,
må de förstöras.
Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra vad i första stycket
föreskrivits eller efterkomma vad jämlikt andra stycket förordnats stadgas
i 142 §. Hörsammas ej anmaning att avlämna uppgifter enligt första
stycket, skall vad i 40 § 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.
5 mom. Kungl. Majit äger förordna, att även för andra fall än de, då
uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 3 mom.
föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet
skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening
rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat
obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar, rörande utbetald ränta. Kungl. Majit bestämmer i sådant
fall jämväl, i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall
lämnas. Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra vad genom förordnandet
föreskrivits stadgas i 142 §.
6 mom. Kungl. Majit må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes,
förordna örn jämkning av den i 3 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.
49 $.
1 mom. Varder virkesdeklaration---befunnits ofullständig.
I fall, som i första stycket omförmälas, skall vad i 39 § 1 mom. andra
stycket sägs äga motsvarande tillämpning.
47
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
2 mom. Vad i 1 morn. är sagt om förlust av rätt att hos kammarrätten
överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting, kommun eller
annan dylik menighet.
3 mom. Kan det---äga rum.
4 mom. Angående ansvar för underlåtenhet att göra anmälan örn begagnande
av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkesdeklarations
avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 § 1 mom.
tredje stycket meddelas föreskrift i 141 § 3 mom.
5 mom. Gör någon---i skogsaccislängden.
52 §.
För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld
uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd i första instans eller
landskamrerare framställer begäran därom, lämnas av statligt eller kommunalt
verk, allmän inrättning eller överförmyndare, därvid skola iakttagas
de närmare bestämmelser angående uppgiftspliktens fullgörande,
som kunna av Kungl. Majit meddelas.
53 $.
1 mom. Deklarationsblanketter skola---i taxeringsnämnd. Vad
nu sagts örn deklarationsblanketter för årlig taxering skall gälla även
i fråga örn blanketter till uppgifter enligt 40 a § 1 och 2 mom. samt 41 och
42 §§; och skola blanketter till uppgifter enligt 42 § kostnadsfritt tillhandahållas
jämväl hos den, som utbetalar vinst, utdelning eller ränta, som
där avses.
2 mom. Samtliga i denna förordning omförmälda deklarationer samt
andra uppgifter och upplysningar, som avgivas skriftligen, må jämväl
kunna på den uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna
posten insändas.
54 $.
För de fall, då i denna förordning stadgats skyldighet att efter anmaning
lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering för inkomst
eller förmögenhet, föreligger sådan skyldighet jämväl i fråga örn förhållanden,
som avse tid före beskattningsåret och som hava betydelse för
åsättande av taxering eller eftertaxering.
Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn skyldighet
enligt 32 § 3 mom. eller 35 § 3 mom. att tillhandahålla bokföring eller
andra handlingar.
55 $.
1 mom. Kätt att utfärda anmaning
i andra fall än som i 32 § 3
mom. samt 35 § 2, 3 och 5 mom.
55 §.
1 mom. Rätt att utfärda anmaning
i andra fall än som i 32 § 3
mom. samt 35 § 2 och 3 mom. av
-
48
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag:
avses tillkommer landskamrerare!!
samt ordföranden i vederbörande
beskattningsnämnd i första instans.
Biträdes landskamrer aren
eller ordföranden av sakkunnig,
varom i ld § 2 mom. andra stycket
sägs, eller av tjänsteman, som i 15
§ 1 mom. omförmäles, må han å
denne överlåta utövandet av sådan
anmaning srätt.
Avser anmaning fullgörande av
i 32 § 3 mom. eller 35 § 2, 3 eller
5 mom. föreskriven skyldighet, tillkommer
rätt att utfärda anmaning
landskamreraren i det län,
där den uppgiftsskyldiges hemortskommun
är belägen, eller, örn
han saknar hemortskommun, kamreraren
vid överståtkållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden.
I fråga örn skattskyldig, vilkens
taxering bragts under mellankommunala
prövningsnämndens
prövning, skall rätt till anmaning,
som i 32 § 3 mom. avses, jämväl
tillkomma allmänna ombudet hos
denna nämnd.
Utskottets förslag:
ses tillkommer landskamreraren
samt ordföranden i vederbörande
beskattningsnämnd i första instans.
Avser anmaning fullgörande av
i 32 § 3 mom. eller 35 § 2 eller 3
mom. föreskriven skyldighet, tillkommer
rätt att utfärda anmaning
landskamreraren i det län,
där den uppgiftsskyldiges hemortskommun
är belägen, eller, örn
han saknar hemortskommun, kamreraren
vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden. I
fråga örn skattskyldig, vilkens
taxering bragts under mellankommunala
prövningsnämndens prövning,
skall rätt till anmaning, som
i 32 § 3 mom. avses, jämväl tillkomma
allmänna ombudet hos
denna nämnd.
2 mom. Anmaning att---vederbörande anmaningen.
3 mom. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning av vitesföreläggande,
som meddelats jämlikt denna förordning, äger att därför
av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.
56 §.
1 mom. Granskning av---
sådan bearbetning.
Efter taxeringsårets---el
ler
i 76 §. Sedan tio år förflutit,
skola deklarationerna förstöras,
där ej Kungl. Maj:t annorlunda
föreskriver. Då särskilda skäl därtill
föranleda, må Kungl. Maj:t
ock förordna, att deklarationerna
eller vissa av dem skola dessför
-
56 §.
1 mom. Granskning av---
sådan bearbetning.
Efter taxeringsårets---el
ler
i 76 §. Sedan sex år förflutit,
skola deklarationerna förstöras,
där ej Kungl. Majit annorlunda
föreskriver.
49
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
innan förstöras, dock tidigast efter
fem år.
Vad ovan är sagt om självdeklaration gäller i tillämpliga delar även beträffande
uppgift enligt 41 § eller 42 § 1 eller 3 morn., annan i denna förordning
omförmäld, av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet lämnad uppgift eller upplysning ävensom uppgift,
varom i 35 § 1 mom. c) och 35 § 4 mom. förmäles; dock må uppgifter
enligt 42 § 1 eller 3 mom. vara tillgängliga även för dem, från vilka vinst,
utdelning eller ränta erhållits, samt av dem anlitade medhjälpare.
78 i
Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:
a) att tillhandahålla---örn avlämnandet;
d) att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter
och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers
och andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar
till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering, dock att
länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda, må för viss taxeringsnämnd
visst år medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet, som avse
huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens bestämmande
granskas allenast av kronoombudet;
e) att, då---örn förhållandet;
f) att, därest i avgiven självdeklaration avdrag skett för periodiskt understöd
eller för ränta å gäld samt av deklarationen eller annan erhållen
uppgift framgår, att beloppet åtnjutits av någon, som icke skall taxeras
inom distriktet och som icke kan antagas vara bokföringspliktig rörelseidkare,
lämna underrättelse därom till vederbörande taxeringsnämndsordförande;
g)
att även i andra fall än under e) och f) här ovan sägs, därest under
taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava
betydelse för taxering å annan ort, lämna vederbörande taxeringsnämndsordfdrande
underrättelse därom;
h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och örn utsatt
tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga
inom taxeringsdistriktet underrättelse;
i) att leda taxeringsnämndens
arbete och vid sammanträdena
föra ordet; samt
j) att ombesörja förandet av
niimndens protokoll och längder.
i) att leda taxeringsnämndens
arbete och vid sammanträdena
föra ordet;
j) att ombesörja förandet av
nämndens protokoll och längder;
samt
k) att, därest under taxeringsarbetet
fråga uppkommer att åsät
-
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 7 sami.
Nr 37.
4
50
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
ta skattskyldig taxering med avvikelse
från avlämnad självdeklaration,
där så kan ske, bereda honom
tillfälle att yttra sig i frågan,
dock vare detta ej nödigt i
fråga örn felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av den
skattskyldige uppenbarligen icke
är för utrednings vinnande behövligt.
79 §.
1 moln. Finner taxeringsnämndens---dylik granskning. Därvid
skall den skattskyldiges deklaration med tillhörande handlingar överlämnas.
På landskamreraren---fall utses. Så snart---deklaratio
nen
återställes.
Vad i---rederiets bokföring.
2 mom. Anser taxeringsnämndens ordförande anledning föreligga att
för ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld rörelseidkares
bokföring äger rum, framställes begäran härom bos vederbörande
landskamrerare, vilken bar att vidare förfara på sätt i 1 mom.
sägs. Framkommer vid granskningen upplysningar av beskaffenhet att
kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall
landskamreraren föranstalta örn underrättelse härom till ordföranden i
denna nämnd.
3 mom. Granskning, som i denna paragraf avses, skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar binder i verksamheten
för den, vars bokföring är föremål för granskningen. Där han
det begär och det lämpligen kan ske, skall granskningen verkställas bos
honom. Hava bandelsböcker eller andra handlingar överlämnats för
granskningen, skola de så fort ske kan återställas. Meddelande örn resultatet
av granskningen skall snarast lämnas den, vars bokföring varit
föremål för granskningen.
80 $.
Kronoombudet bar med avseende å taxering för inkomst eller förmögenhet
till åliggande särskilt
a) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigbeten,
granska alla inkommande självdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar,
dock att länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda, må
för viss taxeringsnämnd visst år medgiva, att deklarationer av enkel
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
51
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
beskaffenhet, som avse huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens
bestämmande granskas allenast av denne;
b) att vid granskningen tillse, att kronans intresse---taxerings
nämndens
sammanträden.
Med avseende---taxeringsnämndens sammanträden.
90 $.
2 mom. Har självdeklaration eller virkesdeklaration icke blivit följd
vid taxeringen, åligger det taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen
verkställa anteckning örn avvikelsen och skälen därför samt att
ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända den
skattskyldige underrättelse örn, vilka uppgifter i deklarationen som
frångåtts, samt örn skälen därför. Detsamma gäller — — — eller
upplysning.
I enahanda---därtill anmanats.
93 $.
Landskamreraren har---57 § 3 mom. kommunalskattelagen.
Finner landskamreraren för en behörig taxering av skattskyldig, som i
32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt, att granskning verkställes av den
skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt
handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, av bolagets eller rederiets
bokföring, eller anser landskamreraren anledning föreligga att för ändamål,
som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld rörelseidkares
bokföring äger rum, bör landskamreraren föranstalta örn sådan granskning,
därvid biträde av sakkunnig må anlitas. Tillkommer jämlikt 55 §
1 mom. anmaningsrätten annan landskamrerare, bör framställning örn
granskning göras hos denne. Angående granskningens utförande skall i
varje fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.
Jämväl i---likformig taxering.
140 §.
Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat vare, där han ej för sin förseelse
är underkastad ansvar för tjänstefel, straffad med dagsböter och
vare därjämte skyldig gottgöra skada, som genom sådan förseelse uppkommit.
141 §.
1 mom. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,
underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och
har han tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 §
eller efter anmaning enligt 35 § 1 mom. meddela uppgift rörande till honom
utbetalt belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat
52
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Mårds förslag: Utskottets förslag:
oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden under sådana
omständigheter, att det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens
behöriga fullgörande, straffes med dagsböter.
2 moni. Har den, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration,
underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och
har han tillika till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift
rörande honom enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn
eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att det kan antagas
hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande,
straffes med dagsböter.
3 mom. Har skattskyldig---anståndets begagnande.
i mom. Försummar någon att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt
42 § 3 morn., bote högst trehundra kronor.
5 moni. Vad i denna paragraf 5 moni. Vad i denna paragraf
stadgas äger icke tillämpning, stadgas äger icke tillämpning,
därest den försumlige för sin underlåtenhet
är underkastad ansvar
för tjänstefel. Straff för förseelse,
som i 3 moni. omförmäles, inträder
icke, där den försumlige visar
giltig ursäkt för sin underlåtenhet.
därest den försumlige för sin underlåtenhet
är underkastad ansvar
för tjänstefel. Straff för förseelse,
som i 3 eller 4 mom. omförmäles,
inträder icke, där den försumlige
visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.
142 §.
Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,
35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. första
stycket eller 47 § åligger, skall, där han ej för försummelsen är underkastad
ansvar enligt 143 § 3 mom. eller för tjänstefel, böta tjugufem kronor.
Vad nu sagts gäde ock örn den, som ej behörigen fullgör vad honom åligger
jämlikt förordnande, som meddelats enligt 35 § 4 mom. eller 42 § 4
inom. andra stycket eller 42 § 5 mom.
143 §.
1 moni. Har någon i självdeklaration
eller därtill hörande handling
eller i särskild uppgift angåenda
renskötsel eller i upplysning,
som i 32 § avses, mot bättre
vetande lämnat oriktigt meddelande,
som är ägnat att leda till
frihet från taxering eller till för
låg taxering, straffes nied böter
till belopp, som nedan sägs, eller
fängelse i högst sex månader.
143 §.
2 moni, Har någon i självdeklaration
eller därtill hörande handling
eller i särskild uppgift angående
renskötsel eller i upplysning,
som i 32 § avses, mot bättre
vetande lämnat oriktigt meddelande,
som är ägnat att leda till
frihet från taxering eller till för
låg taxering, bote örn det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen
följt, högst fem gånger
53
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. May.ts förslag:
Böter bestämmas, om det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen
följt, till högst fem gånger
den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som därigenom undandragits,
och i annat fall till högst fem
gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som skulle hava undandragits,
i händelse det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen,
i vartdera fallet dock till
minst etthundra kronor. Därest det
oriktiga meddelandet avsett förhållande,
som utövat eller kunnat
utöva inverkan allenast å taxering
till kommunal inkomstskatt,
bestämmas böter, örn det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen
följt, till högst tjugufem öre för
varje skatteöre, som därigenom
kommit att icke påföras den skattskyldige,
och i annat fall till högst
tjugufem öre för varje skatteöre,
som icke skulle påförts den skattskyldige,
därest det oriktiga meddelandet
blivit följt vid taxeringen,
i vartdera fallet dock till minst
etthundra kronor.
Har någon i virkesdeklaration
eller därtill hörande handling eller
i upplysning, som i 46 § avses,
lämnat sådant oriktigt meddelande,
som i första stycket sägs, bote,
örn det oriktiga meddelandet blivit
vid taxeringen följt, högst en krona
för varje tiotal kronor rotvärde,
som därigenom icke blivit taxerat,
och i annat fall högst en krona
för varje tiotal kronor rotvärde,
som icke skulle hava taxerats,
i händelse det oriktiga meddelandet
blivit följt vid taxeringen, i
vartdera fallet dock minst etthundra
kronor.
Utskottets förslag:
den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som därigenom undandragits,
och i annat fall högst fem
gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt,
som skulle hava undandraga,
i händelse det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen,
i vartdera fallet dock
minst femtio kronor. Därest det
oriktiga meddelandet avsett förhållande,
som utövat eller kunnat
utöva inverkan allenast å taxering
till kommunal inkomstskatt,
vare straffet böter, örn det oriktiga
meddelandet blivit vid taxeringen
följt, högst tjugufem öre för
varje skatteöre, som därigenom
kommit att icke påföras den skattskyldige,
och i annat fall högst
tjugufem öre för varje skatteöre,
som icke skulle påförts den skattskyldige,
därest det oriktiga meddelandet
blivit följt vid taxeringen,
i vartdera fallet dock minst femtio
kronor.
Har någon i virkesdeklaration
eller därtill hörande handling eller
i upplysning, som i 46 § avses,
lämnat sådant oriktigt meddelande,
som i första stycket sägs, bote,
örn det oriktiga meddelandet blivit
vid taxeringen följt, högst en krona
för varje tiotal kronor rotvär
de, som därigenom icke blivit taxe
rat, och i annat fall högst en krona
för varje tiotal kronor rotvärde,
som icke skulle hava taxerats,
i händelse det oriktiga meddelandet
blivit följt vid taxeringen, i
vartdera fallet dock minst femtio
kronor.
54
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
Kungl. Maj:ts förslag:
2 mom. Har oriktigt meddelande,
varom i 1 mom. förmäles, icke
lämnats mot bättre vetande, men
har den som lämnat meddelandet
vid dess avgivande gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, straffes
denne med böter, högst hälften av
det belopp, vartill enligt 1 mom. i
motsvarande fall högst må dömas,
men lägst tjugufem kronor.
Utskottets förslag:
2 mom. Har oriktigt meddelande,
varom i 1 mom. förmäles, icke
lämnats mot bättre vetande, men
har den som lämnat meddelandet
vid dess avgivande gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, skall vad
i 1 mom. stadgas hava motsvarande
tillämpning; dock må botenia
bestämmas till högst hälften av
vad i nämnda mom. sägs, men lik
-
väl ej lägre än tjugufem kronor.
3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.
sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjäl
-
per, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.
Detsamma gälle ock, örn någon vid sådan förseelse i avsikt att
bereda den skattskyldige vinning ej behörigen fullgjort skyldighet att meddela
uppgift till ledning vid dennes taxering för inkomst eller förmögenhet
eller virkestaxering.
4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av
egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.
5 mom. Vad i 1, 2 och 3 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den
skyldige för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel.
144 §.
1 mom. Förseelse, som---allmän domstol.
Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 3 mom. eller 143 § skall, då den deklarationseller
uppgiftsskyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid
den allmänna underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen,
och eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall
äga rum, för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga
till grund.
Förseelse, som---till åtal.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935, dock att 141—143 §§ samt
144 § 1 mom. i deras förutvarande lydelse även därefter skola äga tillämpning
i fråga örn förseelser, som begåtts före nämnda dag.
2) att de likalydande motionerna 1:155 av herr
Fredrik Ström m. fl. och II: 420 av herr Wallén
55
Bevillningsutskottets betänkande Nr il.
m. fl., i den mån de icke besvarats genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 maj 1935.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm*, Björnsson, Jönsson*,1
Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lithander, Olsson i Ramsta,
Ericson i Boxholm, Anderson i Norrköping, Hjalmarsson, Löfvander, Larsson i
Örbyhus, Werner i Hultsfred, Heiding, Blomquist, Brännström i Skellefteå,
Bergström i Hälsingborg* och Mårtensson.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
1 Vid behandling av 54 § och följande paragrafer deltog herr Velander i stället
för herr Jönsson.
Reservationer:
beträffande förslaget i sin helhet:
av herr Lithander, som anfört:
»Det föreliggande förslaget till ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
innebär vittgående förändringar i det hittillsvarande taxeringssystemet.
Dessa förändringar äro av såväl principiell som praktisk art.
I förstnämnda hänseende är främst att framhålla självdeklarationens
förändrade betydelse. Hittills har den skattskyldiges deklaration lagts
till grund för taxeringsarbetet. Därest det visat sig, att anledning förelegat
till antagande, att deklarationen varit i något hänseende oriktig, har
taxeringsmyndigheten företagit en närmare undersökning, vilken kunnat
leda till höjd taxering, eftertaxering och eventuellt dessutom åtal. Enligt
propositionen skall en i princip motsatt metod införas. Genom en omfattande
uppgiftsskyldighet angående andras förhållanden skall hos faxe
-
56
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
ringsmyndigheterna samlas material angående de skattskyldigas inkomst
och förmögenhet. Med resultatet av bearbetningen av detta material skall
därefter självdeklarationen jämföras; stämma handlingarna inbördes,
saknar självdeklarationen betydelse, men avviker deklarationen från de
pa annat sätt inhämtade uppgifterna, är självdeklarationen ett bevismedel
örn falskdeklaration. Förhållandet kan även så uttryckas, att deklarationen
presumeras vara falsk till dess motsatsen visats. Icke förty skall
deklarationen fortfarande avgivas på heder och samvete.
Vidare är att framhålla den i propositionen föreslagna nya princip, som
kan anges sålunda, att medan hittills taxeringsarbetet och därmed sammanhängande
uppgiftsskyldighet normalt avsett beskattningsåret men
icke tiden därförinnan, så skall hädanefter även äldre års förhållanden
bliva föremål för taxeringsmyndigheternas granskniugsarbete. Såsom
utskottet självt framhållit synes det ofta vara för den skattskyldige svårt
eller omöjligt att fullgöra en dylik uppgiftsskyldighet. Redan av denna
grund bör ett sådant stadgande icke givas.
Av propositionen och det till grund för denna liggande sakkunnigförslaget
framgår, huru man tänkt sig taxeringsarbetets praktiska utformning.
De skattskyldigas deklarationer skola ordnas efter aktsystem. I
varje akt skola därvid de deklarationer samlas, som år efter år avgivas av
samma person. ^ I akten skola anteckningar göras örn den skattskyldiges
personliga förhållanden samt örn andra omständigheter, som kunna tjäna
till ledning vid taxeringen. Där inläggas vidare de från olika håll insamlade
uppgifterna rörande hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden. I
akten införas slutligen sammanställningar, bearbetningar och promemorioi,
uppgjorda med ledning av det från olika håll inkommande materialet
Ytterligare upplysningar erhållas genom de oavbrutet pågående bokföringsgranskningarna.
Årligen utväljas vissa inkomstgrupper, som göras
till föremål för s. k. kategorigranskning. Därvid infordras från företagarna
specificerade, fullständiga resultatredogörelser samt balansräkningar.
Uppgifterna skola därvid vara så uppställda, att de även möjliggöra
en ingående jämförelse mellan de skattskyldiga inbördes, över resultatet
uppgöras granskningspromemorior.
Såsom härav framgår skall en minutiös och fortlöpande kontroll anordnas
över samtliga skattskyldiga och detaljerade uppgifter angående
näringslivets olika förhallanden skola samlas i taxeringsmyndigheterns
arkiv.
För att denna kontroll skall kunna genomföras fordras i första hand
taxeringsorganisationens byråkratisering. Medan taxeringsväsendet hittills
varit en medborgerlig uppgift, skall det i framtiden anförtros tjänstemän.
Huru den nya organisationen i färdigt skick skall gestalta sig, uppgiver
icke propositionen. De närmast förestående åtgärderna äro inrättandet
av en särskild skattebyrå i finansdepartementet, anordnandet av
ett centralt bokgranskningsorgan och anställandet av sakkunniga biträ
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 57
den åt landskamrerarna. Att låta en ny byråkrati växa ripp på ett dylikt
konturlöst sätt synes ytterst betänkligt.
I syfte att erhålla ett fullständigt material angående de skattskyldigas
förhållanden skall en utvidgning av uppgiftsskyldigheten genomföras. I
första hand skola de skattskyldiga åläggas ökad specifikationsplikt i deklarationsformuläret.
Företagens uppgiftsskyldighet skall ävenledes undergå
en väsentlig och utomordentligt betungande utökning. Ett allmänt
åläggande skall införas för bokföringspliktiga att tillhandahålla sin bokföring,
och detta ej blott för egen utan för annans taxering och till och
med utan att något som helst skäl till åtgärden behöver angivas; företagaren
skall ej ens hava rätt att fordra, att granskningen skall äga rum
hos honom, även örn han svårligen kan undvara sina böcker.
Vidare må nämnas att arbetsgivare skola ingiva — förutom vanliga löneuppgifter
beträffande alla dem, till vilka avlöningar eller andra ersättningar
i en eller annan form utbetalats — även, tillsvidare efter anmaning,
liuvudlöneuppgifter, innehållande utdrag ur bokföringen med avseende
å vad som under varje särskilt konto må hava utgivits. Ytterligare
skall rörelseidkare, som utbetalt ränta å gäld, därom lämna specificerade
uppgifter; skyldigheten avser jämväl vanlig moraränta. Banker och liknande
penninginstitut skola kunna förpliktigas att lämna uppgift rörande
de personer, som hava medel innestående hos inrättningen, varvid uvvgifterna
förutsättas komma att avse samtliga personer, som åtnjutit ränteinkomst,
överstigande visst angivet räntebelopp, eller vilkas tillnamn
börjar på viss bokstav, eller vilka äro bosatta å viss ort, eller liknande.
Dylik och motsvarande uppgiftsskyldighet måste uppenbarligen bliva en
utomordentlig tunga för företagen.
Av principiell betydelse är den uppgiftsplikt, som ålagts icke bokföringsskyldiga
rörelseidkare. Sådan person skall sålunda tillhandahålla
taxeringsmyndigheten sina privata anteckningar rörande intäkter och
xrtgifter inom rörelsen. Ehuru statsmakterna ansett sig icke kunna ålägga
honom bokföringsskyldighet i bokföringslagen, skall en sådan skyldighet
på en omväg här införas. Olika principer komma sålunda att gälla
i samma hänseende på olika rättsområden. Någon hänsyn till anteckningarnas
rent privata karaktär eller till exempel läkares diskretionsplikt
har icke tagits.
Såsom förut nämnts skall den utvidgade uppgiftsskyldigheten avse
jämväl äldre års förhållanden, ehuru det särskilt i fråga örn icke bokföringspliktiga
måste vara svårt örn icke omöjligt att fullgöra ett sådant,
åliggande.
Att ålägga näringslivet en dylik allomfattande uppgiftsskyldighet är
icke rimligt. Endast i den mån fråga är örn egen taxering eller annans
medverkan är erforderlig för utredning av ett visst misstänkt fall bör
sådant biträde kunna begäras. Anses en mera ingående kontroll över
icke bokföringspliktiga näringsidkare nödvändig, bör en sådan endast
58 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
anordnas på det sätt, att bokföringsskyldigheten utsträckes, enär eljest
an skiljaktighet mellan olika lagar åstadkommes.
Jag vill ingalunda, att någon skall kunna undandraga sig sina skyldigheter
gentemot stat eller kommun i föreliggande avseenden, men syftet
med det föreliggande förslaget är skattemoralens förbättrande genom avskräekningsmetoden.
En ständig fruktan för efterräkningar skall tvinga
den skattskyldige att fullgöra deklarationsplikten.
Till sist må framhållas, att förslaget lägger extraordinära maktbefogenheter
i administrativ myndighets hand. Redan för närvarande har
samhället samma möjligheter att uppspåra och beivra falskdeklarationsbrott
som andra brott. Därutöver äger den fiskaliska myndigheten befogenhet
till omfattande kontrollåtgärder med avseende å misstänkta deklarationer
utan motsvarighet inom andra samhällsområden. Det är ur
rättssäkerhetssynpunkt äventyrligt att utvidga de administrativa organens
maktmöjligheter över de enskilda medborgarna utan att samtidigt
skapa effektiva garantier mot missbruk av deras myndighetsutövning.
Den revision av taxeringsväsendet, som bör vidtagas, måste gå i den
riktning, som angives i de likalydande motionerna I: 324 av herr Reuterskiöld
m. fl. och II: 572 av herr Lundell m. fl. vilka väckts i ämnet, och
icke byggas på straffhot, kontrollåtgärder, inblandning i enskildas förhållanden
och ett förkastligt och förlegat avskräckningssystem. Sådana
metoder komme blott att skapa irritation och förbittring hos de skattskyldiga
och undandraga staten det omistliga stödet av den allmänna
opinionen i sin kamp mot falskdeklaranter. En reform skall avse att höja
självdeklarationssystemets betydelse och anseende bland medborgarna och
detta kan allenast vinnas genom att bibehålla dess karaktär av en till
den enskildes hederskänsla vädjande uppgiftsplikt. Till vinnande härav
måste en ökad rättssäkerhet åstadkommas. Det fordrar emellertid en omorganisation
av taxeringsväsendet i enlighet med de linjer, som uppdragits
i de likalydande motionerna 1:155 av herr Fredrik Ström m. fl. och
II: 420 av herr Wallén m. fl.
Med hänvisning till vad nu sagts hemställer jag,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kunnat av riksdagen
bifallas, anhålla örn förnyad utredning av de
i propositionen berörda frågorna med beaktande av
vad som anförts i de likalydande motionerna I: 324
av herr Reuterskiöld m. fl. och II: 572 av herr Lundell
m. fl. samt i de ävenledes likalydande motionerna
1:155 av herr Fredrik Ström m. fl. och 11:420 av
herr Wallén m. fl.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 59
beträffande 32 § 3 moni.:
av herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson, Nilsson i Landeryd, friherre
Lagerfelt, Anderson i Norrköping, Larsson i Örbyhus och Brännström i
Skellefteå, vilka anfört:
»Den i 32 § 3 mom. första stycket föreslagna skyldigheten för rörelseidkare,
som ej fört handelsböcker, att efter anmaning av landskamrerare
tillhandahålla av rörelseidkaren förda anteckningar rörande intäkter och
utgifter inom rörelsen jämte därtill hörande handlingar, innebär, att
nämnda rörelseidkare i nu berörda hänseende likställas med rörelseidkare,
vilka äro bokföringspliktiga eller vilka, utan att sådan skyldighet förelegat,
likväl fört handelsböcker. Då de i bokföringslagen stadgade föreskrifterna
ansetts böra gälla allenast i fråga örn vissa slag av rörelseidkare,
synes i konsekvens härmed samma princip böra tillämpas i taxeringsförordningen,
vilket även hittills varit förhållandet. Ett avsteg
från denna princip skulle givetvis eljest kunna leda till, att en bestämmelse
sådan som den nu föreslagna komme att framtvinga en bokföringsskyldighet,
som går längre än nämnda lag föreskriver och som icke ansetts
vara erforderlig vid samma lags tillkomst. Härtill kommer, att en
rörelseidkare, som ej fört handelsböcker och ej heller är lagligen pliktig
därtill, icke har skyldighet att under viss tid förvara sina anteckningar
och handlingar angående rörelsen. Starka betänkligheter måste därför
även resas mot den föreslagna bestämmelsen, att en rörelseidkare, som
ej fört handelsböcker och ej varit lagligen skyldig därtill, vid försummelse
att efterkomma landskamrerarens anmaning i förevarande fall,
likväl skall, liksom i fråga örn bokföringspliktig rörelseidkare, kunna
föreläggas genom vite att tillhandahålla sina anteckningar och handlingar.
Vid nu angivna förhållande och då departementschefen i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet beträffande denna fråga vitsordat, att
värdet av den föreslagna ändringen ofta torde komma att visa sig icke
vara så stort, samt sålunda taxeringstekniska skäl knappast kunna anföras
till stöd för en bestämmelse av ifrågavarande innebörd, ha vi ansett,
att utskottet bort med nu anförda motivering hemställa,
att riksdagen måtte besluta att 32 § 3 mom. i förslaget
till förordning örn ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)
skall hava följande lydelse:
3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker eller, utan att sådan skyldighet förelegat, likväl
fört dylika böcker i av honom bedriven rörelse, åligger att efter anmaning
av landskamrerare, i den utsträckning denne prövar nödigt, till
-
60 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
handahålla sin bokföring nied därtill hörande handlingar för granskning,
Ararom förmäles i 79 och 93 §§.
Vad nu---och handlingar.»
beträffande 35 § 4 mont.:
av herrar Jönsson, Nilsson i Landeryd, friherre Lagerfelt, Anderson i
Norrköping och Larsson i Örbyhus, vilka anfört:
»Beträffande den föreslagna bestämmelsen rörande utvidgning av kontrollen
över bankräntor och banktillgodohavande hava vissa länsstyrelser
i sina yttranden över detta förslag antingen avstyrkt en utvidgning av
den nu gällande uppgiftsplikten på förevarande område eller ock ställt
sig tveksamma mot densamma under framhållande av, att den föreslagna
reformen måhända ej skulle medföra de resultat, som motsvarade det
därmed förenade arbetet. Med hänsyn till banklagens bestämmelser om
banksekretessen och de svårigheter, som skulle möta för bankerna att
fullgöra de föreslagna åtgärderna, hava även svenska bankföreningens
styrelse, bank- och fondinspektionen, svenska sparbanksföreningens styrelse
och sparbanksinspektionen hyst betänkligheter mot förslaget. Även
örn en förbättrad kontroll på detta område kan vara av behovet påkallad,
anse vi det vara nödvändigt, att begränsa uppgiftsskyldigheten på sådant
sätt, att icke arbetet för penninginrättningarna med uppgifternas
tillhandagående blir alltför betungande liksom även att det blir möjligt
för taxeringsmyndigheterna att effektivt utnyttja det erhållna materialet.
Då de betänkligheter mot det föreliggande förslaget, som framställts
i vissa av de avgivna yttrandena, synas vara förtjänta av beaktande,
och då det torde kunna förväntas att genom den förstärkning i taxeringsorganisationen,
som i propositionen föreslagits och vilket förslag
även av utskottet biträtts, det skall bliva möjligt att redan med tillämpning
av nu gällande bestämmelser på förevarande område utöva en bättre
kontroll över de skattskyldigas banktillgodohavanden än hittills varit
möjligt, anse vi att, intill dess närmare erfarenheter vunnits örn verkningarna
härav, det bör anstå med genomförandet av den nu föreslagna
reformen.
Vi hava alltså ansett, att utskottet bort med nu anförda motivering
hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att 35 § 4 mom. i förslaget
till förordning örn ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)
skall utgå.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 61
beträffande 5i §:
av herrar Nilsson i Landeryd, friherre Lagerfelt, Anderson i Norrköping,
Larsson i Örbyhus, Brännström i Skellefteå och Velander, vilka
anfört:
»I fråga om skattskyldigs plikt att lämna medverkan till ledning för
egen taxering har kammarrätten i sitt över de sakkunnigas förslag avgivna
yttrande — efter att hava erinrat, att det enligt gällande lagstiftning
föreligger en obegränsad plikt att efter anmaning meddela erforderliga
upplysningar i nämnda hänseende, såvitt angår beskattningsåret
— i fråga örn den nu föreslagna utvidgningen av uppgiftsplikten till
att även omfatta förhållanden, som hava betydelse för påförande av eftertaxering,
ansett sig icke kunna biträda detta förslag samt till stöd härför
anfört följande: ''Kammarrätten vill göra gällande, att de i deklarationen
lämnade uppgifterna, därest icke sannolika skäl för deras oriktighet
äro för handen, böra anses vara med sanningen överensstämmande och
att — under nämnda förutsättning — taxeringsmyndigheternas uppgift
bör vara att pröva, i vad mån den skattskyldiges på deklarationsuppgifterna
grundade anspråk äro med gällande skatteförfattningar överensstämmande,
givetvis med rätt och skyldighet att granska i deklarationen
möjligen förekommande värderingar och uppskattningar. Och det bör
enligt kammarrättens mening anses självfallet, att då en taxering vunnit
laga kraft, vilket i regeln blir fallet vid taxeringsårets utgång, den
skattskyldige bör vara fri från andra till beskattningsåret hänförliga
förpliktelser än dem, som åvila honom i följd av den åsätta taxeringen,
försåvitt icke skäl av övertygande art giva vid handen, att han gjort
sig skyldig till sådant oriktigt meddelande eller sådan underlåtenhet,
som bör föranleda eftertaxering. Örn de sakkunnigas förslag beträffande
taxeringsorganisationens förstärkning, ökad uppgiftsskyldighet m. m.,
genomföras i den omfattning kammarrätten ansett sig kunna biträda desamma,
torde det kunna förväntas, att beskattningsnämnderna i högre
grad än hittills varit förhållandet bliva i tillfälle att kontrollera riktigheten
av de skattskyldigas deklarationer. Att under sådana förhållanden
vid uppkommen fråga örn eftertaxering försätta en skattskyldig i
en sämre processuell ställning än som för närvarande gäller synes icke
överensstämma med rättvisa och billighet.’
I anslutning till vad kammarrätten i nu förevarande hänseende anfört,
lia vi ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att 54 § i förslaget till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) skall utgå.»
62 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
beträffande 79 § 3 moni.:
av herrar Nilsson i Landeryd, friherre Lagerfelt, Anderson i Norrköping,
Larsson i Örbyhus och Velander, vilka anfört:
»Mot de förslag till ändrade bestämmelser rörande bokgranskning, som
propositionen innefattar, har utskottet icke funnit skäl till annan erinran
än att, där den skattskyldige det begär, skall granskningen verkställas
hos honom. Då den bokföringspliktige är ansvarig för sina handelsböcker
och därtill hörande handlingar och då det givetvis kan vara förenat
med betydande besvär och olägenheter för en rörelseidkare att även
under en kortare tid undvara nämnda handlingar, synes det rimligt, att
en av honom framställd begäran, att granskningen skall ske hos
honom, tillmötesgås. Givet är, att det även torde i hög grad underlätta
arbetet för den, som skall verkställa granskningen, örn denne har möjlighet
att samråda direkt med den, som omhänderhaft bokföringen. Härigenom
torde granskningsarbetet även kunna ske mera snabbt och smidigt
än örn detsamma skall behöva avbrytas för inhämtande av upplysningar
i ett eller annat avseende från rörelseidkaren. Med hänsyn härtill och
då några föreskrifter icke lämnats, vem som skall hava ansvaret för rörelseidkarens
handelsböcker och handlingar under transporten mellan
dennes boningsort och den plats, där granskningen eljest skall äga rum,
ävensom under den tid handlingarna förvaras hos granskaren, anse vi
att utskottet bort med nu anförda motivering hemställa,
att riksdagen måtte med bifall i övrigt till utskottets
hemställan besluta, att 79 § i förslaget till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) skall hava följande
lydelse:
79 §.
1 mom. Finner taxeringsnämndens---dylik granskning. Därvid
sxall den skattskyldiges deklaration med tillhörande handlingar överlämnas.
På landskamreraren---fall utses. Så snart---deklaratio
nen
återställes.
Vad i---rederiets bokföring.
2 mom. Anser taxeringsnämndens ordförande anledning föreligga att
för ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld rörelseidkares
bokföring äger rum, framställes begäran härom hos vederbörande
landskamrerare, vilken har att vidare förfara på sätt i 1 mom.
sägs. Framkommer vid granskningen upplysningar av beskaffenhet att
kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 63
landskamrerare:! föranstalta om underrättelse härom till ordföranden i
denna nämnd.
3 morn. Granskning, som i denna paragraf avses, skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den, vars bokföring är föremål för granskningen. Där han
det begär, skall granskningen verkställas hos honom. Hava handelsböcker
eller andra handlingar överlämnats för granskningen, skola de så fort
ske kan återställas. Meddelande örn resultatet av granskningen skall snarast
lämnas den, vars bokföring varit föremål för granskningen.»
beträffande Ii3 §:
av herrar Bärg i Katrineholm, Björnsson, Wahlmark, Ericson i Boxholm,
Hjalmarsson, Werner i Hultsfred, Blomquist, Bergström i Hälsingborg
och Mårtensson, vilka anfört, att de ansett
dels att utskottets yttrande beträffande ansvarsbestämmelserna (efter
det stycke å sid. 38, som slutar med orden »skola bevaras under längre
tid») bort hava nedan angivna lydelse:
»Samtliga över förslaget hörda myndigheter och korporationer med undantag
av länsstyrelsen i Uppsala län och Skånes handelskammare hava
antingen tillstyrkt införande av urbota straff för falskdeklaration eller
lämnat förslaget örn fängelsestraff utan erinran, därvid dock länsstyrelserna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län uttalat viss tvekan i fråga
örn lämpligheten av fängelsestraff. I likhet med 1929 års bevillningsutskott
har även utskottet funnit sig böra förorda, att i straffskalan för
oriktig deklaration, som avgivits mot bättre vetande, införes fängelse.
Utskottet finner det nämligen vara av betydelse, att detta brotts allvarliga
karaktär fastslås, och den allmänna uppfattningen härom kommer
säkerligen att påverkas av att fängelse kan följa som straff.
Utskottet har ansett sig kunna utgå från att fängelse som straffpåföljd
kommer att inträda endast i de fall, där brottets art är av särskilt allvarlig
natur eller vid upprepat brott. Enligt 1 § 1 mom. förordningen den
8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel utgår straff för sådan införsel,
örn den sker i större omfattning eller yrkesmässigt, med böter
från och med fyra till och med tio gånger beloppet av tullavgiften, dock
minst 100 kronor eller fängelse i högst ett år. Motsvarighet till den kombination
av normerat bötesstraff och fängelse Kungl. Maj:ts förslag innebär
saknas sålunda icke i vår lagstiftning.
Den föreslagna (— utskottet sid. 38 rad 19)---giltig ursäkt.»
dels ock att utskottet bort med nu anförda motivering hemställa,
att riksdagen måtte med bifall i övrigt till utskottets
hemställan besluta, att 143 § i förslaget till föi’-
€4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
ordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) skall hava följande
lydelse:
143 V
1 mom. Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling
eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32 §
avses, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att
leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, straffes med böter
till belopp, som nedan sägs, eller fängelse i högst sex månader.
Böter bestämmas, örn det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt, till högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som därigenom
undandragits, och i annat fall till högst fem gånger den inkomstoch
förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits, i händelse det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock till
minst femtio kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande,
som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal
inkomstskatt, bestämmas böter, örn det oriktiga meddelandet blivit
vid taxeringen följt, till högst tjugufem öre för varje skatteöre, som
därigenom kommit att icke påföras den skattskyldige, och i annat fall till
högst tjugufem öre för varje skatteöre, som icke skulle påförts den skattskyldige,
därest det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i
vartdera fallet dock till minst femtio kronor.
Har någon i virkesdeklaration eller därtill hörande handling eller i
upplysning, som i 46 § avses, lämnat sådant oriktigt meddelande, som i
första stycket sägs, bote, örn det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt, högst en krona för varje tiotal kronor rotvärde, som därigenom
icke blivit taxerat, och i annat fall högst en krona för varje tiotal
kronor rotvärde, som icke skulle hava taxerats, i händelse det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock minst femtio
kronor.
2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats
mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess
avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes denne med
böter, högst hälften av det belopp, vartill enligt 1 inom. i motsvarande
fall högst må dömas, men lägst tjugufem kronor.
3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.
sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper,
så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.
Detsamma gäde ock, örn någon vid sådan förseelse i avsikt att
bereda den skattskyldige vinning ej behörigen fullgjort skyldighet att
meddela uppgift till ledning vid dennes taxering för inkomst eller förmögenhet
eller virkestaxering.
1 Kursiveringar utmärka avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag.
65
Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.
å mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av
egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.
beträffande ikraftträdandet:
av herrar Nilsson i Kristianstad, Nilsson i Landeryd, friherre Lagerfelt,
Anderson i Norrköping, Larsson i Örbyhus, Heiding, Brännström i Skellefteå
och Velander, vilka anfört:
»I propositionen har föreslagits, att förordningen skall träda i kraft
den 1 juli 1935, dock att 141—143 §§ samt 144 § 1 mom. i deras förutvarande
lydelse även därefter skola äga tillämpning i fråga örn förseelser, som
begåtts före nämnda dag. Detta förslag föranleder icke till annan erinran
än att, då i regel en författning icke bör erhålla retroaktiv verkan,
bör denna princip även gälla beträffande det nu föreliggande förslaget,
vilket därför bör träda i kraft först från och med nästa taxeringsår eller
från och med den 1 januari 1936.
Vi hava alltså ansett, att utskottet bort med nu anförda motivering
hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen I: 325
av herr Fredrik Ström i nu berörda del, besluta, att
bestämmelsen örn ikraftträdandet i förslaget till förordning
örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) skall hava följande
lydelse:
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936, dock att 141—143 §§
samt 144 § 1 mom. i deras förutvarande lydelse även därefter skola äga
tillämpning i fråga örn förseelser, som begåtts före nämnda dag.»
beträffande motiveringen:
av herr Anderson i Norrköping mot vissa delar av utskottets motivering.
Hiliana lill riksdagens protokoll 10,15. 7 sami. Nr 37-
5