Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 2!) april 1935 kl. 7 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nied förslag till frihamnsförordning m. m. jämte
i ämnet väckta motionei''.
I en den 1 mars 1935 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 166, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga nedan införda, vid propositionen fogade
förslag till
1) frihamnsförordning,
2) förordning örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316),
3) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924
(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.,
4) förordning örn upphävande av förordningen den 20 december 1912 (nr
351) örn frilager samt
5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse
:
Förslag
till
frihamnsförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Med frihamn förstås sådan under tullverkets uppsikt stående, till allmänt
bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet avsedd anstalt, varom
i denna förordning stadgas.
2 §.
Frihamn skall utgöras av ett till sina gränser bestämt område, som inrymmer
hamn med därintill beläget landområde och är på betryggande sätt
avspärrat från angränsande mark.
Riilang till riksdagens protokoll 19,''15. 7 sami. Nr 36.
I
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
I frihamn skola finnas nödiga anordningar för lossning, lastning och lagring
av gods samt erforderliga tjänstelokaler för tullverket.
3 §.
Tillstånd att inrätta och driva frihamn meddelas av Konungen.
Ej må frihamn inrättas annorstädes än å tullplats, där distrikttullanstalt
finnes, eller, örn ortsförhållandena därtill föranleda, i närheten av sådan plats.
Tillstånd må ej meddelas annan än den kommun, där tullplatsen är belägen,
eller för ändamålet bildat aktiebolag.
Konungen äger vid tillståndets meddelande bestämma de villkor, under
vilka tillståndet må tillgodonjutas.
Skulle innehavaren av tillståndet icke ställa sig till efterrättelse de sålunda
bestämda villkoren, eller skulle, där innehavaren är aktiebolag, detta försättas
i konkurs, äger Konungen återkalla tillståndet.
4 §.
Konungen äger att i enlighet med denna förordning och övriga gällande
föreskrifter meddela de närmare bestämmelser, vilka rörande trafiken till och
från frihamn eller eljest finnas erforderliga för betryggande av kronans rätt
samt ordning och säkerhet inom frihamn.
För frihamn skall finnas av Konungen, efter förslag eller hörande av frihamnens
innehavare, fastställt reglemente, innehållande de särskilda bestämmelser
rörande ordningen för trafiken inom frihamnen samt förhållandet
mellan frihamnsinnehavaren och trafikanterna, vilka erfordras utöver vad i
allmänna författningar är stadgat.
5 §.
För frihamn skall finnas av dess innehavare utsedd och av generaltullstyrelsen
godkänd föreståndare, vilken har att övervaka iakttagandet av de för
frihamnen gällande föreskrifter och är behörig att tala och svara i alla angelägenheter,
som röra frihamnen.
6 §.
Frihamn skall, såvitt angår tull- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter,
anses såsom utrikes ort. Dock må enligt Konungens förordnande
inrikes gods kunna med bibehållande av sin egenskap av sådant gods
föras genom frihamn.
7 §.
Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke utan Konungens medgivande
upplåtas till eller användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid
frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen må utan sådant
medgivande anordnas.
Till förtäring eller eljest till personligt bruk må inom frihamn allenast
användas varor, vilka i frihamnen förtullats eller såsom inrikes gods dit
utförts utan därav följande rätt till tullrestitution eller därmed jämförlig
förmån.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
3
I fråga om rätt att ombord å fartyg eller luftfartyg, som befinner sig i
frihamn, till personligt bruk använda andra förnödenhets- och proviantartiklar
än i andra stycket avses samt angående rätt att ombord å fartyg eller
luftfartyg, som befinner sig på resa till eller från frihamn, förbruka eller
nyttja förnödenhets- och proviantartiklar, utgörande utrikes gods, förordnar
Konungen.
8 %.
För rätt att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras särskilt
tillstånd av Konungen. Dylikt tillstånd må icke avse verksamhet, som i
följd av gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska
marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda slag, vilken här i landet
idkas annorstädes än i frihamn, ej heller verksamhet, som kan anses menlig
för ordningen eller säkerheten inom frihamnen.
Under industriell verksamhet inbegripes icke arbete, som utan självständigt
förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse, såsom rensning, sortering
eller avhjälpande av under transport eller lagring uppkommen skada.
9 $.
Inom frihamn må ej idkas detaljhandel med där befintliga varor; dock
äger Konungen under de villkor, som prövas nödiga, medgiva sådan handel
med förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg eller luftfartyg.
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga
för lämpligt avgränsande av det i första stycket stadgade förbud samt dess
vidmakthållande. Där Konungen icke i särskilt hänseende annat förordnar,
skall såsom detaljhandel i frihamn anses försäljning därstädes av varor till
annan än den, som idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder
varor av samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors utställande
för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan än rörelseidkare,
som nyss nämnts, eller ombud för honom.
10 §.
Vara, för vilken enligt tulltaxan tullen skall beräknas efter verkliga
nettovikten med tillägg av visst emballage, må icke från frihamn införas
annorledes än för försändning i oförtullat skick till ort utom tullområdet,
med mindre varan är emballerad på sådant sätt, som eljest vid införsel av
varor av enahanda slag är brukligt, eller det visas, att ändring av emballeringen
icke vidtagits inom frihamnen eller vid försändning av varan från
tullinlandet till frihamnen.
11 $.
Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,
verkställa undersökning av byggnad, öppet område, transportmedel och gods
inom frihamn samt låta å person, som lämnar frihamn, företaga kroppsvisitation
i den ordning, som stadgas i lagen örn straff för olovlig varuinförsel.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
12 §.
Bryter någon mot föreskrift i 7, 8 eller 9 §, straffes med dagsböter.
Böterna tillfalla kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning med
hälften vardera. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.
Åtal för förseelse, som nu sagts, anhängiggöres av tullverkets åklagare
vid tullmålsdomstol.
13
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
som i 12 § sägs, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas
till det straff, som är stadgat för sådan förseelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken
dag förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om frihamn skall upphöra
att gälla.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316).
Härigenom förordnas, att 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi vest
5 *.
Tullfrihet åtnjutes för:
h) fartygs- och luftfartygsförnödenheter av annat slag än i g) sägs samt
fartygsinventarier, därunder inbegripna till fartyg hörande husgerådssaker,
för så vitt förnödenheterna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet
och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande ombord å
det transportmedel, vari de införts, och så länge de där kvarbliva;
k) proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes
ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller
1 Senaste lydelse av 5 § se 1931: 242.
5
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
passagerare, så länge transportmedlet icke efter avslutad resa avgått i inrikestrafik,
ävensom alla — — — genom Sverige;
s) inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade utländska
varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick; dock
skall härvid iakttagas,
att tullfrihet icke må åtnjutas, med mindre återinförseln äger rum inom
tio år från utförseln, ägande likväl generaltullstyrelsen, där varan nyttjats
inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel efter längre tids
förlopp,
att därest varan förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts
till samma frihamn, tullfrihet må åtnjutas allenast för så vitt antingen
återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med
förtullningen lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna
framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte
att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel,
att i händelse tullrestitution--— värde för varuhavaren;
11 §.
De särskilda--— av Konungen.
Där sådant finnes av behovet påkallat, äger Konungen jämväl att med
avseende å fartyg eller luftfartyg, som samtidigt går i inrikes- och utrikestrafik,
utfärda särskilda föreskrifter till inskränkning av den under 5 § k)
medgivna tullfrihet för proviant.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.
För slag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924
(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 maj 1924 angående
transitering av införselförbjudna varor m. m. skall erhålla följande ändrade
lydelse:
1 §•
Vara, som enligt stadgande i särskild författning ej får till riket införas
eller får dit införas endast av vissa personer eller sammanslutningar eller
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
efter särskilt tillstånd av myndighet eller under vissa villkor, må utan hinder
av dylikt stadgande transiteras eller eljest under tullverkets kontroll befordras
eller uppläggas å tullager eller i frihamn.
Har stadgandet meddelats med hänsyn till allmän hälsovård eller säkerhet
eller till förekommande av alkoholmissbruk eller djur- eller växtsjukdom,
skall dock det i första stycket lämnade medgivandet gälla allenast uppläggning
i frihamn av vara, beträffande vilken genom stadgandet införselrätten
förbehållits åt vissa personer eller sammanslutningar, ävensom sjöväga
befordran av sådan vara mellan frihamn och utrikes ort eller annan frihamn.
Vad i denna paragraf är stadgat skall icke äga tillämpning, där annat
följer av bestämmelse i författning, som ovan avses, eller särskild ar
Konungen meddelad föreskrift.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.
Förslag
till
förordning om upphävande av förordningen den 20 december
1912 (nr 351) om frilager.1
Härigenom förordnas, att förordningen den 20 december 1912 örn frilager
skall upphöra att gälla den 1 januari 1936.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen!
i riket.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 15 december 1914 angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:
1 §•
Rättighet att — — — av människor.
Såsom tillverkning av tobaksvara anses, utom varje bearbetning av tobak,
1 Senaste lydelse se 1916:546, 1920:218 och 1929:318-
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande därå av
namn eller beteckning, ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara.
Dock skall vad örn tillverkning är stadgat icke gälla utstyrsel eller förpackning
eller åsättande av namn eller beteckning, som nyss nämnts, där
åtgärden vidtages i frihamn utan att därjämte blandning av olika tobaksvaror
äger rum.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.
Till utskottets behandling ha jämväl överlämnats två i anledning av
propositionen väckta likalydande motioner, nr 297 i första kammaren av
herr Johan Nilsson i Malmö m. fl. och nr 520 i andra kammaren av herr
Lovén m. fl., däri — i nära anslutning till ett vid 1931 års frihamnssakkunnigas
nedan omförmälda betänkande fogat särskilt yttrande av en
utav de sakkunniga samt under hänvisning till ett av kommerskollegium
avgivet utlåtande — hemställts,
satt riksdagen ville i tulltaxeförordningen, §§ 2 och 9, införa bestämmelser
i överensstämmelse med sakkunnigereservantens yrkande och
kommerskollegii förslag,
att i förslaget till ändring av 5 § s) samma förordning ordet ''nyttjats’
måtte utbytas mot ''hela tiden befunnit sig’ samt
att det nya stycket i samma avdelning av denna paragraf måtte utgå
och i anslutning härtill riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att bestämmelser måtte utfärdas, huru gods som förtullats i frihamn
måtte kunna kvarbliva i frihamnen för att lagras därstädes i förtullat
skick.»
De grundläggande reglerna örn frihamnsinstitutionens innebörd samt
förutsättningarna och villkoren för frihamns inrättande och begagnande
äro meddelade i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) örn frihamn
med däri sedermera genom tio särskilda förordningar vidtagna ändringar.
Författningen innehåller vid sidan av de konstitutiva reglerna åtskilliga
verkställighetsföreskrifter och andra bestämmelser av mera begränsad
räckvidd, avseende bland annat olika tullkontroll- och tullklareringsspörsmål.
I övrigt gällande tullföreskrifter rörande frihamnstrafiken återfinnas
huvudsakligen i frihamnsstadgan den 23 september 1919 (nr 626) med däri
vidtagna ändringar. Vissa ordningsföreskrifter äro meddelade i generaltullstyrelsens
cirkulär den 26 september 1919 angående tulltjänstordning
för frihamn (Tullverkets författningssamling 1919: 465), vilket cirkulär
till sitt huvudinnehåll innefattar tjänstgöringsbestämmelser för tullpersonalen.
Ett i förordningen om frihamn behandlat speciellt tullklareringsspörsmål
är närmare reglerat i särskild av Kungl. Majit utfärdad kun
-
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
görelse den 30 maj 1930 (nr 179) angående den tidpunkt, då införsel från
frihamn skall anses vara verkställd, m. m.
De av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för Stockholms frihamn
den 23 september 1919 (nr 628), för Göteborgs frihamn den 1 augusti 1922
(nr 443) och för Malmö frihamn den 28 augusti 1922 (nr 462) förete sinsemellan
endast smärre, huvudsakligen av organisatoriska förhållanden
betingade skiljaktigheter. Reglementena innehålla dels bestämmelser örn
olika rättsförhållanden, som uppkomma mellan å ena sidan frihamnarnas
innehavare och förvaltningsorgan samt å andra sidan trafikanterna vid
begagnandet av frihamnarnas anstalter och utrymmen för lossning, lastning
och lagring m. m., dels ock ordningsregler, som därvid skola iakttagas.
Därjämte förekomma i reglementena en del tilläggsföreskrifter
till frihamnsförordningen, såsom angående rätt till införsel av vissa varor
samt till idkande av provianthandel, ävensom enstaka tullföreskrifter.
De gällande frihamnsförfattningarna äro i terminologiskt och tekniskt
hänseende i stort sett avfattade i anslutning till de vid tiden för deras
tillkomst gällande tullförfattningarna. Med den omarbetning av tullförfattningarna,
som ägde rum genom tillkomsten av tullstadgan den 7
oktober 1927 (nr 391) och tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316) jämte därtill anslutna författningar, avsågs i första hand att ernå
en smidigare anpassning av bestämmelserna rörande tullförfarandet till
trafikens växlande krav samt införandet av enhetliga beteckningar i avseende
å de olika förfarandena i tullhänseende ävensom en revision i
systematiskt hänseende, därvid bland annat i huvudförfattningarna bibehöllos
och sammanfördes för de olika förfarandena i tullhänseende mera
konstitutiva bestämmelser, medan bestämmelser av mera sekundär art
fingo plats i särskilda tillämpningsförfattningar.
I samband med tillkomsten av de nya tullförfattningarna vidtogos vissa
ändringar i frihamnsförfattningarna. Dessa ändringar utgjordes dock
i huvudsak allenast av sådana, som direkt och omedelbart påfordrades
av de nya tullförfattningarna. Med den mera genomgripande omarbetning
av bestämmelserna rörande frihamnsväsendet, som påkallades av att
i de nya tullförfattningarna införts nya och enhetliga beteckningar för
åtskilliga förfaranden i tullhänseeende, fick däremot anstå.
Att så blev fallet torde hava berott på att behov av en revision av frihamnslagstiftningen
jämväl ur andra synpunkter gjort sig gällande men
att tillika ytterligare erfarenhet rörande frihamnsväsendets utveckling
och anordning inom ramen för då gällande bestämmelser ansetts önskvärd.
År 1931 ansågs emellertid tidpunkten vara inne, då frågan örn en revision
av de bestämmelser, som reglera frihamnsväsendet, borde upptagas
till behandling. Vid anmälan av en av Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg och Skånes handelskammare redan år 1929 gjord
framställning i sådant syfte, vilken i avgivna utlåtanden biträtts av
såväl generaltullstyrelsen som kommerskollegium och av det senare arn
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 9
betsverket hörda korporationer, beslöt nämligen Kungl. Maj:t den 12
juni 1931 bemyndiga chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga
med uppdrag att i enlighet med vissa av departementschefen i anförande
till statsrådsprotokollet angivna riktlinjer (prop. sid. 11—12)
verkställa utredning och avgiva förslag till ändrade bestämmelser rörande
frihamnsväsendet. De med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade
sakkunniga, 1931 års frihamnssakkunniga, avgåvo den 15 oktober
1934 »betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet»
(statens offentliga utredningar 1934 : 36).
I förslag till ny frihamnsförordning hava de sakkunniga intagit sådana
bestämmelser, som ansetts vara av konstitutiv natur för reglerandet
av frihamnsväsendet, samt regler, vilkas fastställande eljest förutsatts
kräva riksdagens medverkan, de sistnämnda i den mån de icke intagits
i upprättade förslag till ändringar i tulltaxeförordningen och i
förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna
varor m. m.
I betänkandet hava de sakkunniga vidare uttalat sig i särskilda, det
egentliga ämnet för utredningen närstående spörsmål, bland vilka, till
den del de beröra av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade författningar,
här må nämnas frågorna örn upphävande av förordningen den 20 december
1912 (nr 351) örn frilager samt örn en ändring i förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket.
De administrativa föreskrifter rörande frihamnstrafikens reglering i
tullhänseende, vilkas utfärdande förutsatts böra ankomma på Kungl.
Maj:t, hava av de sakkunniga sammanförts i förslag till frihamnsstadga.
Utom egentliga tullföreskrifter innehåller förslaget regler av beskaffenhet
att utgöra tillämpningsföreskrifter i ämnen, som behandlats i vissa
av de tidigare nämnda författningsförslagen. De sakkunnigas förslagtill
frihamnsstadga åtföljes av förslag till ändringar i tullstadgan och
andra av Kungl. Majit utfärdade författningar jämte utkast till frihamnstullordning,
avsedd att utfärdas av generaltullstyrelsen.
De sakkunniga hava jämväl framlagt förslag till gemensamt reglemente
för frihamnarna, upptagande i huvudsak bestämmelser angående förhållandet
mellan frihamnsinnehavarna och trafikanterna tillika med ordningsregler.
över betänkandet hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter,
korporationer och företag.
Den föreliggande propositionen är byggd på de sakkunnigas betänkande
och förslag. Under hänvisning i övrigt till föredragande departementschefens
anförande till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
må här lämnas följande redogörelse för huvuddragen av propositionen,
i samband varmed även motionärernas yrkanden komma att i
korthet örn förmälas.
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Förslaget till frihamnsförordning.
Frihamns inrättande m. m. De gällande principerna i fråga
om frihamns kommersiella ändamål, örn beskaffenheten av de yttre anordningarna
vid frihamn samt örn de allmänna förutsättningarna och
villkoren för dess inrättande och drivande ligga till grund jämväl för
förslaget till ny frihamnsförordning (1—5 §§). Åtskilliga nu gällande bestämmelser
i dessa ämnen hava emellertid uteslutits i förslaget. De sakkunniga
framhålla, att det härvid till en del rörde sig örn bestämmelser,
vilka enbart haft karaktären av verkställighetsföreskrifter till de grundläggande
reglerna. Förslagets utformning hade emellertid även påverkats
av den omständigheten, att sedan frihamnar numera blivit inrättade å de
platser, där från början förutsättningar därför ansetts föreligga, en del
spörsmål, som vore förknippade med en frihamns tillkomst, väsentligen
förlorat sin aktualitet. En häremot svarande förenkling av författningsregleringen
hade ansetts så mycket mindre behöva möta betänkligheter,
som det under alla förhållanden borde framdeles såsom hittills ankomma
på Kungl. Majit att, i händelse tillstånd till inrättande av ny frihamn
skulle ifrågakomma, efter omständigheterna förordna örn de villkor för
sådant tillstånd, som erfordrades vid sidan av de allmänna föreskrifterna.
Föreliggande förslag innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen
i § 1 av gällande frihamnsförordning, att såväl fartyg som gods
inom frihamn icke skola vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets
sida, än som erfordras för utövande av kontroll å efterlevnaden av de angående
frihamn meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. Enligt
vad av motiveringen framgår hava härmed sammanhängande spörsmål
ansetts böra behandlas såsom rena lämplighetsfrågor.
Förslaget upptager ej heller någon motsvarighet till den i § 1 av
gällande frihamnsförordning förekommande bestämmelse, enligt vilken
till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola å ena sidan i
fråga örn rätt till restitution av tull- och tillverkningsavgifter ävensom
till befrielse från tullavgift samt i övrigt i tullhänseende betraktas såsom
från riket utförda men å andra sidan vid återinförsel behandlas lika med
annat gods, som från frihamn införes. De sakkunniga erinra, att i verkligheten
redan en modifikation härutinnan gjorts genom borttagandet ur
förordningen av förbudet mot sjöväga inrikes varuförsändning via frihamn,
vilken åtgärd haft till omedelbart syfte att göra det möjligt för
fartyg att vid anlöpande av frihamn medföra inrikes gods och tullklarerat
utrikes gods för befordran från en ort inom tullinlandet till annan,
Titan att godsets egenskap i tullhänseende därvid underginge någon förändring.
Av motiveringen framgår emellertid, att ett frångående av den nyssnämnda
principen icke är åsyftat. I betänkandet framhålles det fastmer
såsom en given följd av den grundläggande regeln om frihamns
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
11
egenskap av utrikes ort, att utförsel till frihamn, i den mån ej annorlunda
stadgades, skulle i avgiftshänseende och sålunda även i fråga om
restitution och behandling vid återinförsel anses såsom utförsel till utlandet.
Dock förorda de sakkunniga, att i frihamnsförordningen uttryckligt
fastslås möjligheten i mån av behov till sådana undantag från den
allmänna regeln, att inrikes gods skulle kunna med bibehållen egenskap
av inrikes försändas genom frihamn. En bestämmelse örn bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna härom har ock intagits i förslaget till frihamnsförordning
( 6 §).
K o n s u m t i o n s f ö r b u d e t. Det hittillsvarande förbudet mot användande
av oförtullade utländska varor av avgiftspliktigt slag och
vissa inhemska varor till personligt bruk inom frihamn har upptagits i
föreliggande förslag (7 § andra stycket), dock med vissa såväl formella
som sakliga jämkningar, varibland må nämnas, att förbudet — för betryggande
av dess efterlevnad — utvidgats att gälla även utländska varor
av icke avgiftspliktigt slag. Förslaget förutsätter, att förtullning
för konsumtion inom frihamn må kunna äga rum därstädes.
I fråga örn rätten att ombord å fartyg i frihamn använda obeskattade
varor till personligt bruk såväl som beträffande rätten att ombord å fartyg
på resa till eller från frihamn använda förnödenhets- och proviantartiklar,
som utgöra utrikes gods, äro enligt de sakkunnigas mening inskränkningar
påkallade, särskilt med hänsyn till den omläggning av fartygstrafiken,
som ägt rum och enligt de sakkunnigas förslag ytterligare
genomföres. På grund av sitt samband med trafikordningsreglerna anses
nu åsyftade spörsmål böra regleras i administrativ ordning, ehuru för tullhamnstrafikens
del frågan örn tullfrihet för förnödenhets- och proviantartiklar
medförda å fartyg i trafik mellan tullhamn och utlandet är i huvudsak
reglerad i den med riksdagen beslutade tulltaxeförordningen. De föreslagna
reglerna gå i huvudsak ut på att den rätt, varom fråga är, begränsas
till fartyg i trafik från eller till utlandet. Beträffande särskilda
varuslag, nämligen spritdrycker, vin, exportöl och tobaksvaror, har förfoganderätten
även för den utrikes sjöfartens del ansetts böra inskränkas,
för att den skärpta kontroll, som är påkallad av beskattnings- och
restriktionslagstiftningen rörande dylika varor, skall kunna genomföras
utan eftersättande av den allmänna rörelsefriheten för denna trafikgren.
I enlighet med vad sålunda anförts har i förslaget till frihamnsförordning
(7 § tredje stycket) allenast upptagits ett stadgande, varigenom
det överlåtes till Kungl. Majit att förordna i fråga örn rätt att ombord
å fartyg, som befinner sig i frihamn, till personligt bruk använda oförtullade
utländska och därmed jämställda svenska förnödenhets- och proviantartiklar
samt angående rätt att ombord å fartyg, som befinner sig på
resa till eller från frihamn, förbruka eller nyttja förnödenhets- och proviantartiklar,
utgörande utrikes gods. Detta stadgande föreslås att gälla
även luftfartyg.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Industriell verksamhet. I likhet med vad nu gäller har i förslagets
8 § rätten att i frihamn idka industriell verksamhet gjorts beroende
av särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Med vissa formella jämkningar
av nuvarande stadgande i ämnet föreslås, att dylikt tillstånd icke
må avse verksamhet, som i följd av gynnsammare produktionsvillkor är
ägnad att å den inhemska marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda
slag, vilken här i landet idkas annorstädes än i frihamn, ej heller
verksamhet, som kan anses menlig för ordningen eller säkerheten inom
frihamnen. Dessutom föreslås ett tillägg (8 § andra stycket) av innehåll,
att under industriell verksamhet icke skall inbegripas arbete, som
utan självständigt förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse, såsom
rensning, sortering eller avhjälpande av under transport eller lagring
uppkommen skada.
I de föreliggande motionerna beröres även frågan örn industriell verksamhet
i frihamn, men då motionerna icke gå ut på ändring i Kungl.
Maj:ts förslag till frihamnsförordning utan avse vissa bemyndiganden
för Kungl. Majit med avseende å förtullning av varor, som inom frihamn
förädlats eller reparerats, komma motionärernas yrkande härutinnan
jämte den med propositionen framlagda utredningen i ämnet att
behandlas i en särskild avdelning längre fram i detta betänkande (sid.
14—21).
Det al jhan del sförbudet. Enligt gällande bestämmelser är detaljhandel
inom frihamn i princip förbjuden. Enligt vad de sakkunniga
funnit, ha de nuvarande bestämmelserna i stort sett fyllt sitt syfte. Emellertid
har i praktiken en märkbar osäkerhet i fråga örn förbudets räckvidd
gjort sig gällande. De sakkunniga hava särskilt funnit det olägligt,
att den närmare tillämpningen icke i någon mån kan regleras genom bestämmelser
i administrativ ordning utan är ytterst beroende av domstols
prövning i mål angående ansvar för överträdelse av förbudet. En ändring
härutinnan är enligt de sakkunnigas mening nödvändig för att de
principer, på vilka detaljhandelsförbudet är grundat, skola kunna på ett
tillräckligt smidigt sätt genomföras i praktiken. Riktlinjerna för de sakkunnigas
i propositionen upptagna förslag i ämnet (9 §) angivas av de
sakkunniga på följande sätt:
Till en början meddelas i frihamnsförordningen den grundläggande regel,
att inom frihamn ej må idkas detaljhandel med där befintliga varor.
Därefter lämnas i förordningen en allmän definition av begreppet detaljhandel
i frihamn. Om ock denna är avsedd att vara anpassad efter
vad som i allmänhet bör anses vara riktigt, är den likväl icke ämnad att
vara orygglig, utan bör befogenhet finnas för Kungl Majit att, i den mån
sådant finnes påkallat, meddela närmare bestämmelser för lämpligt avgränsande
av förbudet liksom ock för dess vidmakthållande. Den allmänna
bestämningen kommer att gälla, i den mån Kungl. Majit icke i
särskilt hänseende annorlunda förordnar. Genom definitionens innehåll
och anvisningen, att bemyndigandet åt Kungl. Majit må begagnas endast
för åstadkommande av erforderlig jämkning i särskilt hänseende, lärer
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 13
det få anses vara tillfredsställande sörjt för att de närmare bestämmelser,
som eventuellt utfärdas, komma att motsvara syftet med huvudstadgandet.
Den av de sakkunniga föreslagna, i 9 § andia stycket upptagna
allmänna definitionen går ut på att såsom detaljhandel i frihamn
skall anses försäljning därstädes av varor till annan än den, som
idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder varor av
samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors utställande
för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan än rörelseidkare,
som nyss nämnts, eller ombud för honom. I betänkandet
har särskilt anmärkts, hurusom förslaget innebure att försäljning till
köpare, som visserligen vore näringsidkare men icke dreve handels- eller
tillverkningsrörelse med ifrågavarande slags varor, komme att anses såsom
detaljhandel. Exempel har jämväl anförts därå, att dylik försäljning
kunde innebära ett uppenbart åsidosättande av detaljhandelsförbudets
syfte. Den nu nämnda begränsningen hava de sakkunniga förklarat
sig så mycket hellre kunna förorda, som möjlighet enligt förslaget förelåge
att i sådana fall, då förhållandena ansåges böra berättiga till en annan
tillämpning, göra denna tillåtlig genom beslut i administrativ ordning.
I förslaget har icke upptagits det i § 19 mom. 3 av gällande frikamnsförordning
förekommande stadgandet, att vara, som upplagts inom frihamn,
icke må därifrån uttagas för införsel i landet av annan än sådan näringsidkare,
som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor
av samma eller liknande slag.
Skeppsförrådshandel. I gällande frihamnsförordniug har
gjorts det undantaget från detaljkandelsförbudet, att efter särskilt tillstånd
av Kungl. Majit försäljning av proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter
må inom frihamn idkas under de villkor, som av Kungl.
Majit föreskrivas. De sakkunniga lia härutinnan föreslagit sådan ändring,
att fordran på särskilt tillstånd till rörelsens idkande borttoges. I
anledning av vissa häremot gjorda erinringar har departementschefen
anfört, att frågan, huruvida särskilt sådant tillstånd skulle erfordras, syntes
under alla förhållanden icke behöva regleras i frihamnsförordningen
utan kunna hänföras till de verkställighetsspörsmål, som borde lösas i
administrativ ordning. I förslaget till frihamnsförordning upptages sålunda
endast, i anslutning till detaljhandelsförbudet, bemyndigande för
Kungl. Majit att under de villkor, som prövas nödiga, medgiva sadan
handel med förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg eller luftfartyg
(9 § första stycket).
Införsel av varor, underkastade brutto förtullning.
Till undanröjande av vissa olägenheter, som varit förenade med det nu
-
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
varande förbudet mot införsel från frihamn av vara, som enligt tulltaxan
är underkastad bruttoförtullning men som icke är emballerad på
eljest vid införsel brukligt sätt, föreslås undantag från förbudet i de
fall, då det visas, att ändring av emballeringen icke vidtagits inom frihamnen
eller vid försändning av varan från tullinlandet till frihamnen
(10 $).
Kroppsvisitation m. m. I nära anslutning till vad nu gäller
upptages i 11 § av förslaget ett stadgande, att tulltjänsteman äger, där
honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, verkställa undersökning
av byggnad, öppet område, transportmedel och gods inom frihamn
samt låta å person, som lämnar frihamn, företaga kroppsvisitation i den
ordning, som stadgas i lagen örn straff för olovlig varuinförsel. En av
de sakkunniga föreslagen utvidgning av regeln örn kroppsvisitation i
frihamn till att avse personer, som överhuvud taget befinna sig inom frihamnens
område, har icke upptagits i Kungl, Maj:ts förslag.
Ansvarsbestämmelser. Beträffande i 12 och 13 §§ av förslaget
upptagna ansvarsbestämmelser hänvisas till propositionen sid. 52—54.
Frågan om ändrade förtullningsregier för varor, som förädlats
inom frihamn.
Med erinran om det i 8 § av förslaget till frihamnsförordning intagna
stadgande rörande särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t för rätt att inom
frihamn idka industriell verksamhet, för vilket stadgande tidigare redogjorts,
må här intagas den av departementschefen till statsrådsprotokollet i
ärendet lämnade redogörelsen för frågan örn ändrade förtullningsregier
för varor, som förädlats inom frihamn.
1 olikhet mot vad som förutsattes vid frihamnslagstiftningens tillkomst,
har någon nämnvärd industriell verksamhet icke kommit till stånd inom
frihamnarna. Vad som framför allt begränsat möjligheterna för en på
förädling av utländska varor grundad dylik verksamhet lärer, såsom de
sakkunniga framhålla, hava varit den omständigheten, att denna blivit
hänvisad till att praktiskt taget uteslutande söka sig avsättning för sina
produkter i utlandet och sålunda icke kunnat räkna med det stöd, som
möjligheten till avsättning på hemmamarknaden utgör. Nämnda omständighet
sammanhänger därmed, att, då frihamn är att i tullhänseende
betrakta såsom utrikes ort, de därstädes framställda varorna vid införsel
till tullinlandet skola förtullas i sitt vid införseln föreliggande, förädlade
skick, vilket givetvis i regel medför en högre tullbeskattning, än örn industrien
vore förlagd till tullinlandet och sålunda endast hade att vidkännas
införselavgifter för de från utlandet införda råvarorna och halv
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 15
fabrikaten. De sakkunniga erinra vidare, dels att de jämförelsevis höga
markkostnaderna i frihamnarna och den efter dyrortsförhållanden avpassade
arbetslönenivån i frihamnsstäderna vid flera tillfällen framhållits
såsom ägnade att ytterligare begränsa förutsättningarna för frihamnsindustrien,
dels ock att frihamnarna fått en allt mäktigare konkurrent i
tullrestitutionsväsendet, vilket numera och särskilt genom 1929 års bestämmelser
blivit i vida högre grad ägnat att tillgodose industriens behov
av tullättnader vid utländska varors användande till exporttillverkning,
än vad fallet varit vid frihamnslagstiftningens tillkomst.
Såsom av betänkandet framgår, hava vid upprepade tillfällen framställningar
gjorts örn ändring av gällande bestämmelser i syfte att varor,
som enligt meddelat tillstånd förädlats inom frihamn, måtte kunna efter
särskilt av Kungl. Maj:t lämnat medgivande vid införsel därifrån förtullas
efter de tullsatser, som gälla för de vid förädlingen använda utländska
råvarorna och halvfabrikaten. En utredning i ämnet har tidigare
verkställts av kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som framlagt
resultatet av utredningen i gemensamt utlåtande den 2 februari 1929
(betänkandet sid. 118). Utlåtandet utmynnade i ett avstyrkande av att
några åtgärder av allmängiltig beskaffenhet vidtoges för beredande av
särskilda lättnader åt inom frihamn belägna industriföretag i syfte att
befrämja avsättning av företagens produkter på hemmamarknaden.
De sakkunniga hava likaledes avstyrkt införande av ändrade bestämmelser
i förevarande ämne. I betänkandet anföres härom:
De olika uppfattningarna beträffande frågan om tullättnader vid införsel
från frihamn av där framställda varor hava i princip det gemensamt,
att den i frihamn bedrivna industriella verksamheten lörutsättes
under alla förhållanden icke skola försättas i en ur konkurrenssynpunkt
gynnsammare ställning än tullinlandsindustrien. Skulle det vara praktiskt
genomförbart att åstadkomma en fullständig utjämning sålunda att
förtullningssvårigheterna för frihamnsindustrien undanröjdes på sådana
villkor, som innefattade ett avstående från alla med förläggningen till
frihamn sammanhängande fördelar, förefaller det emellertid som örn slutresultatet,
sett ur den enskilde industriidkarens synpunkt, borde te sig
skäligen intresselöst.
Den föreliggande utredningen visar till fullo de svårigheter, som möta
redan då det gäller att åstadkomma den klassificering och värdesättning
av olika i konkurrensavseende verksamma omständigheter, som erfordras
för att man skall kunna överväga de åtgärder, vilka vid genomförandet
av tullättnader skulle vidtagas för vinnande av likställighet i produktionsvillkoren
inom och utom frihamnarna. Beträffande sättet för tulllättnadernas
eventuella genomförande synes man hava att välja närmast
mellan å ena sidan förtullning vid införseln från frihamn av den färdiga
varan men med hänsyn tagen endast till däri ingående importerade råvaror
och halvfabrikat, samt å andra sidan förtullning av råvarorna och
halvfabrikaten, innan desamma komme att ingå i fabrikationen. Vilkendera
metoden man än väljer, är det likvisst, såsom i utredningen betonas,
nödvändigt att, därest den avsedda likställigheten skall förverkligas, vid
16
Bt v Ulri i na a utskottets betänkande Nr dti.
tullättnaderaas värdesättning taga hänsyn även till andra omständigheter,
varibland icke minst den friare lörioganderätt över importvarorna
före användandet, som tillkommer industriidkaren i frihamnen i jämförelse
med konkurrenten i tullinlandet. Ett särskilt spörsmål, som jämväl
berör likställigheten i tullhänseende, är huruvida den industriidkare,
som i frihamn dreve rörelse med avsättning både inom och utom landet,
borde i fråga örn exporttillverkningen få utnyttja de med frihamnsväsendet
sammanhängande tullförmånerna oförminskade, samtidigt som han
åtnjöte de ifrågasatta tulhittnaderna för den för tullinlandet avsedda
verksamheten. Även om det kan synas ligga nära till hands att besvara
denna fråga jakande, får man vid dess övervägande dock icke lämna den
omständigheten ur räkningen, att verksamheten på den ena marknaden
kan utgöra ett kraftigt stöd i konkurrensen på den andra.
Otvivelaktigt är i varje fall, att för åstadkommande av verklig likställighet
i produktionsavseende mellan frihamns- och tullinlandsindustrien
den i frihamn verksamme industriikarens frihet att göra omläggningar i
rörelsen, upptaga nya verksamhetsgrenar och eljest gestalta rörelsen efter
affärsmässiga metoder måste bliva på ett kännbart sätt begränsad.
Huru som helst bomme han att arbeta under ganska osäkra förhållanden,
då till äventyrs inträffade ändringar i införselbeskattningen kunde
rubba förutsättningarna för det honom lämnade tillståndet till verksamhetens
drivande och medföra krav på nya garantier mot obehörig konkurrens.
Särskilt det sistnämnda förhållandet gör, att frågans lösning kompliceras
även i fall, som eljest kunde synas jämförelsevis enkla, nämligen
då det gäller förädling av tullfria importvaror.
Örn man emellertid skulle kunna på ett eller annat sätt åvägabringa en
utjämning av produktionsvillkoren, såvitt angår tullförhållandena och
vad därmed direkt sammanhänger, bleve de återstående betingelserna för
uppkomsten av en på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri att
söka i frihamnarnas överlägsenhet i fråga örn kommunikations- och lagringsmöjligheterna.
Någon åtgärd för neutralisering av de fördelar i
konkurrensavseende, frihamnarna härutinnan erbjuda, synes principiellt
icke böra ifrågasättas. Emellertid är det obestridligt, att frihamnarnas
utveckling till särskilt värdefulla kommunikations- och lagringsanstalter
står i närmaste samband med deras särställning i tullhänseende.
Förslaget örn tullättnader har en väsentlig grund i önskemålet att bereda
ökade tillfällen till utnyttjande av frihamnarna med däri ingående,
till industritomter avsedda områden. Det har ur denna synpunkt gjorts
gällande, att en gynnsammare ställning för frihamnsindustrien vore motiverad
av åtskilliga omständigheter. Sålunda har åberopats, att frihamnarna
lede av den olägenheten, att de vore förlagda tili dyrorter med
arbetslöner och byggnadskostnad^-, som överstege det annorstädes vanliga.
Emellertid gäller samma förhållande för den industri, som är förlagd
vid eller i närheten av frihamnsstädernas tullhamnar. Försök att
genom tullättnader eller anordningar i dylik riktning kompensera industriföretagen
i landet för olägenheter av nu antydd beskaffenhet skulle
otvivelaktigt leda till orimliga konsekvenser.
Vidare har framhållits, att stora kapital nedlagts på att utrusta frihamnarna
med moderna och högklassiga trafikanordningar, och att det
läge i det allmännas intresse, såväl att de nedlagda kapitalen bleve förräntade
som att frihamnarna bleve i möjligaste mån tillgängliga för kommersiellt
utnyttjande. Erinras må emellertid, att detta allmänna intresse
i allt fall icke får tillgodoses på bekostnad av ett annat allmänt intresse,
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
17
nämligen iakttagandet i möjligaste mån av rättvisa i statens ställning tili
det inhemska näringslivet och dess särskilda företag. Jämväl må påpekas,
att de tre frihamnarna ägas av samma kommuner som vidliggande
tullhamnar. Den båtnad, som respektive kommun må vänta sig av förläggning
av en industri till platsen, bör kommunen kunna bereda sig,
oavsett huruvida industrien erhåller plats inom eller utom frihamnsområdet.
För övrigt torde utnyttjandet av de vid frihamnarna belägna
tullhamnarnas betydligt större industriutrymmen vara ur kommunernas
synpunkt ett intresse, vid sidan varav frihamnarnas användande till enahanda
ändamål har endast underordnad betydelse.
I den mån det måste antagas, att frihamnarnas industriutrymmen icke
kunna inom överskådlig tid finna användning för industri, som är inriktad
på export, är det givetvis i och för sig ett beaktansvärt önskemål, att
dessa utrymmen må kunna nyttiggöras på annat sätt. Det skall icke
heller bestridas, att omständigheterna i särskilda fall kunna vara sådana,
att tullättnader för ett till frihamn förlagt men på hemmamarknaden arbetande
industriföretag finnas kunna medgivas utan förfång för något
inhemskt näringsintresse. Den föreliggande utredningen lärer emellertid
hava ådagalagt, att några allmänna riktlinjer för prövning av dylika
fall icke kunna på förhand uppdragas. Frågan gäller därför till slut
egentligen endast, huruvida det för framtiden bör överlåtas till Kungl.
Majit att i administrativ ordning pröva hithörande spörsmål i hela deras
vidd och träffa därav föranledda avgöranden. Härvid bör ihågkommas,
att de åtgärder, som kunna komma i fråga, innebära en jämkning i
grundläggande principer för frihamnslagstiftningen och tulltaxeförordningen.
Vidare bör betänkas, att varje dylik åtgärd kan vara ägnad att
åstadkomma rubbning i den genom lagstiftningen åvägabragta avvägningen
av de olika näringarnas och näringsföretagens inbördes intressen.
En sådan åtgärd bör fördenskull icke vidtagas utan grundlig utredning
och de olika intressenternas hörande. De härmed sammanhängande spörsmålen
lära sålunda i allmänhet icke vara ägnade för ett så skyndsamt
avgörande, som betingar en rent administrativ handläggning.
Med hänsyn såväl härtill som till frågornas stora principiella betydelse
synes det vara riktigast, att därest på grund av i särskilt fall verkställd
utredning undantag från ifrågavarande, av Kungl. Majit med riksdagen
beslutade författningar finnes påkallat, ärendet underställes riksdagens
prövning.
Mot betänkandet i denna del har en av de sakkunniga, herr Stendahl,
avgivit reservation och därvid anförti
Beträffande vissa delar av de sakkunnigas motivering--- — till sin
ståndpunkt i fråga örn den industriella verksamheten i frihamn —--
får jag anmäla avvikande mening. Emot de sakkunnigas förslag till lydelse
av själva industriparagrafen i frihamnsförordningen har jag intet
att invända.
När de sakkunniga konstaterat, att industriell verksamhet praktiskt
taget icke utövats i rikets frihamnar, oell icke heller kunnat utövas, huvudsakligen
på grund av att dylik industri icke kunnat sälja sina produkter
på hemmamarknaden till följd av att produkterna tullbeskattats
hårdare än motsvarande produkter, tillverkade i tullinlandet, hade de
sakkunniga enligt min mening hort utreda och komma med detaljerat
förslag, huru en ändring härutinnan formellt skulle kunna åvägabringas.
Bihang till riksdagens protokoll 19,''15. 7 saini. Nr 36. 2
18 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Då i de sakkunnigas motivering talas om att det begärts »tullättnader» för
frihamnsindustri, ger detta enligt min mening en fullkomligt missvisande
bild av frågan. Vad som begärts från särskilt Stockholms frihamnsaktiebolags
sida är, att industriprodukter, som efter Kungl. Maj:ts
tillstånd tillverkas i frihamn, icke skola vid införseln till tullinlandet belastas
hårdare än samma produkter tillverkade i tullinlandet. Det är
alltså krav på jämställdhet och icke på någon preferens, som rests. De
sakkunnigas förslag, att dylika frågor böra prövas från fall till fall av
riksdagen, står enligt min mening icke i överensstämmelse med gällande
praxis, att riksdagen har hand örn den grundläggande tullbeskattningen
och dess former men att det överlåtes till Kungl. Majit att efter hörande
av näringslivets organisationer handlägga det enskilda fallet administrativt.
Från dessa utgångspunkter anser jag, att de sakkunniga bort föreslå
de tillägg i tulltaxeförordningen, som äro nödvändiga förutsättningar
för industri i frihamn. Det rör sig örn 2 och 9 §§ samt 5 § s) i dess av de
sakkunnigas majoritet föreslagna nya lydelse.
Tulltaxeförordningens 2 § föreskriver, att en vara skall tulltaxeras i
det skick, vari deu inkommer. Undantag från denna bestämmelse skulle
behöva stadgas för vara, som efter vederbörligt tillstånd tillverkats i frihamn.
Denna vara skulle kunna införas på de villkor, Stockholms handelskammare
i yttrande den 9 februari 1926 över en av Stockholms frihamnsaktiebolag
gjord framställning föreslagit, nämligen mot erläggande
av tullen för till varan vid fabrikationen använda råmaterial,
halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.
I 9 § bestämmes bl. a., att i utlandet reparerad eller bearbetad vara i
vissa fall får återinföras i stort sett tullfritt men mot erläggande av värdetull
på det utförda reparationsarbetet. Lika litet som någon anser det
rimligt att kräva förtullning av grönsaker och frukt, som växt i en frihamn,
då de skola konsumeras eller införas till tullinlandet, lika litet
finns det några bärande skäl, att industriarbete, som utföres inom ett frihamnsområde,
skall tullbeskattas, därest industriprodukten införes till
tullinlandet. Industriarbete, utfört i frihamn, lyder under svenska sociala
lagar, blir skattskyldigt efter svensk lag, arbetskraften och företagen
äro svenska, sannolikt ofta t. o. m. i högre grad äu i tullinlandet, beroende
på koncessionsförfarandet. Vill man för fullständigande av jämställdheten
mellan industri i frihamn och i tullinlandet föreskriva, att endast
inhemska eller införtullade byggnadsmaterialier, maskiner m. m. må
komma till användning, därest industrien skall få arbeta på hemmamarknaden,
ligger det i den koncessionslämnande myndighetens hand att
bestämma härom.
Enligt min uppfattning hör alltså i 2 § tulltaxeförordningen göras förslagsvis
följande tillägg, nämligen:
»Konungen äger medgiva att, på de villkor och i den utsträckning
Konungen bestämmer, i frihamn framställd vara må vid införsel från frihamnen
förtullas mot erläggande av tullen för till framställningen använda
råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.»
Ett motsvarande tillägg i 9 § synes böra erhålla lydelsen:
»Utan hinder av vad ovan stadgas äger Konungen medgiva att, på de
villkor och i den utsträckning Konungen bestämmer, vara, som utföres
till frihamn för att där undergå reparation eller annan bearbetning, må
återinföras från frihamnen mot erläggande av tullen för till reparationen
eller bearbetningen använda råmaterial, halvfabrikat eller delar av
utländskt ursprung.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 19
Jämväl i de infordrade yttrandena över betänkandet hava skilda meningar
i denna fråga gjorts gällande.
Av de i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna hava tulldirektören i
Malmö och tullförvaltningen i Malmö frihamn uttalat sig för en jämkning
av gällande förtullningsregler till förverkligande av syftet med reservantens
förslag. Generaltullstyrelsen har däremot förklarat sig för
sin del icke finna anledning understödja förslaget och har i sådant avseende
åberopat kommerskollegii och styrelsens förutnämnda utlåtande
den 2 februari 1929.
Bland de av kommerskollegium hörda näringsorganisationerna och företagen
har Stockholms handelskammare anfört såsom sin uppfattning,
att det borde överlämnas till Kungl. Majit att pröva uppkommande frågor
örn undantag i här avsedda fall från gällande förtullningsregler, enär
hänskjutandet till riksdagen av dylika frågor måste vara ägnat att avsevärt
tynga deras handläggning. Uttalanden i samma riktning hava
gjorts av Skånes handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands
handelskammare, Stockholms frihamnsaktiebolag, Malmö frihamnsaktiebolag,
Sveriges köpmannaförbund och Stockholms reder iför euin g.
Övriga av kommerskollegium hörda korporationer hava lämnat betänkandet
i denna del utan erinran, varvid bland andra Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, handelskammaren i Göteborg och Göteborgs
hamnstyrelse med instämmande av Göteborgs frihamns aktiebolag
uttryckligen biträtt den mening, som uttalats av de sakkunnigas majoritet.
Kommerskollegium åter har uttalat sig för det av reservanten framställda
förslaget örn tillägg till 2 § tulltaxeförordningen. Kollegium har
härvid anfört bland annat följande:
Över huvud taget måste man konstatera, hurusom de stora förväntningar,
som ursprungligen ställdes på utvecklingsmöjligheterna för den
industriella verksamheten i våra frihamnar, hittills endast i försvinnande
omfattning kunnat realiseras. I detta hänseende torde exempelvis
förtjäna att erinras hurusom de uttalanden, som tidigare gjorts rörande
de särskilda förutsättningarna för en tillverkning av punsch i frihamn
för export, visat sig alldeles icke motsvaras av verkligheten.
Med hänsyn härtill och till de betydande kapitalvärden, som äro nedlagda
i frihamnarna och vilka borde i än större utsträckning än vad nu
är fallet kunna nyttiggöras även för industriell utveckling, synes förtjäna
att tagas i förnyat övervägande, huruvida icke några av de hinder,
som nu möta gentemot etablerande av sådan verksamhet med beräknad
avsättning även på tullinlandet, borde kunna undanröjas. Härvid bör
även beaktas att, medan frihamnsverksamheten ej bör få komma i åtnjutande
av några särskilda förmåner i tullbeskattningshänseende framför
liknande verksamhet innanför tullgränsen, någon anledning knappast
torde föreligga till att placera den förra i sämre läge än den senare i
detta avseende. Ur denna synpunkt torde nied fog kunna göras gällande,
att det skydd för själva manufaktur ering sarbetet och däri ingående arbetskostnad,
som må ingå som del av visst tullskydd för färdig vara vid
inhemsk avsättning, bör kunna medgivas bliva lika inom som utom grän
-
20
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
sen för frihamnsområdet. Det gäller ju nämligen i själva verket i ena som
i andra fallet visst skydd för svenskt arbete.
Med hänsyn härtill torde även vägande skäl kunna anföras för att, på
sätt reservanten bland de sakkunniga förordat, bereda ökad möjlighet för
ändrad tulltaxering av inom frihamnsområdet tillverkad vara på grundval
av tullbeloppet för däri ingående respektive vid tillverkningen förbrukade
materialier. För sådant ändamål torde emellertid erfordras ett
tillägg till 2 § i tulltaxeförordningen av den innebörd som av reservanten
föreslagits.
Medgivandet av sådant undantagsförfarande med hänsyn till tulltaxeringen
måste givetvis föregås av en närmare prövning i varje särskilt
fall och måste förknippas med bland annat vissa villkor rörande förtullning
av vid tillverkning använda maskiner och redskap m. m., vilka äro
av utländskt ursprung. Prövningen av ansökan örn medgivande i nu berörda
hänseende för varor, tillverkade inom frihamn, varöver kollegium
och generaltullstyrelsen i förekommande fall torde bliva i tillfälle att avgiva
yttrande, liksom fastställande av de villkor, som förutsättas böra
fästas vid sådant medgivande, torde i likhet med vad reservanten föreslagit
böra överlämnas till Kungl. Majtts avgörande. Att göra behandlingen
av dylika ärenden i varje särskilt fall beroende av riksdagens
prövning skulle fördröja och tynga behandlingen av desamma i en grad
som i praktiken torde innebära ett avskärande av möjligheten för en
tillämpning, över huvud taget, av några undantagsbestämmelser och därmed
till någon utveckling av den industriella tillverkningen i frihamn.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det syntes lämpligt att
beträffande industriell verksamhet inom frihamnsområde införa sådan
ordning, att Kungl. Maj:t vid prövning av fråga örn tillstånd till sådan
verksamhet ägde utan riksdagens hörande i varje särskilt fall medgiva
de tullättnader, som för verksamhetens bedrivande vore nödiga.
Departementschefen har för egen del anfört: »Såsom i utredningen
framhålles, har det ursprungligen icke varit avsett, att frihamnarna
skulle utgöra förläggningsplatser för industriell verksamhet med avsättning
på den inhemska marknaden. Uppkomsten av dylik verksamhet i
frihamnarna har icke heller betraktats såsom ett önskemål ur industriens
allmänna synpunkter, utan fastmer har det härutinnan gällt att i industriens
intresse hindra uppkomsten av en skadlig konkurrens på hemmamarknaden
från i frihamnarna bedriven verksamhet.
I detta hänseende har någon förändring av läget ej inträtt. Däremot
har, sedan det visat sig att någon nämnvärd exportindustri ej kommit till
stånd i frihamnarna, uppkommit önskemålet örn beredande av nya möjligheter
till utnyttjande av därstädes förefintliga utrymmen, och det
torde vara detta förhållande som närmast ligger till grund för de föreliggande
förslagen örn jämkning av förtullningsreglerna.
Hur beaktansvärt det ifrågavarande önskemålet än må vara, ligger det i
sakens natur, att tveksamhet måste råda i fråga örn möjligheten och
lämpligheten av att tillgodose detsamma genom en jämkning av grunderna
för frihamnsväsendet med syfte att bereda tillträde till frihamnarna
för industriella företag, som ämna deltaga i konkurrensen på den
inhemska marknaden. Utredningen lärer hava visat, att några all
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 21
männa närmare riktlinjer för prövningen av uppkommande frågor örn
undantag från förtullningsreglerna icke kunna på förhand uppdragas.
Vad som för närvarande återstår till övervägande, är därför endast det
formella spörsmålet, huruvida det genom bestämmelse i frihamnsförordningen
eller tulltaxeförordningen för framtiden bör överlämnas till
Kungl. Majit att pröva dylika ärenden i hela deras vidd och träffa därav
föranledda avgöranden. För min del anser jag detta spörsmål icke vara
av någon större praktisk betydelse, då det är tydligt, att de svårigheter,
som möta för vinnande av ett positivt resultat, hänföra sig till andra förhållanden
än sättet för den formella handläggningen. Enär å andra sidan
giltighet icke kan frånkännas de principiella skäl. som de sakkunniga
anfört gentemot ett bemyndigande av den ifrågasatta innebörden,
har jag funnit mig icke böra förorda, att ett dylikt bemyndigande påkallas
från Kungl. Majits sida.»
I de i ämnet väckta motionerna har upptagits yrkande om tillägg till
2 och 9 §§ tulltaxeförordningen i enlighet med sakkunnigreservantens
förslag (se ovan sid. 18), varigenom, enligt vad motionärerna framhålla,
Kungl. Majit skulle bemyndigas att inom en viss ram jämka tulltaxeförordningens
bestämmelser så, att produkterna från en inom frihamn
förlagd industri icke råkade ut för strängare tullbeskattning än motsvarande
produkter, framställda i tullinlandet av utländska råvaror eller halvfabrikat.
I den till stöd för yrkandet anförda motiveringen erinra motionärerna,
att generaltullstyrelsen i ett den 12 februari 1926 gemensamt med
kommerskollegium avgivet utlåtande anfört, att det icke skulle komma att
möta större svårigheter att anordna den kontroll, som erfordrades ur tulladministrativ
synpunkt (sakkunnigbetänkandet sid. 113), i anslutning vartill
motionärerna framhålla, att svårigheterna sedan dess blivit mindre
genom det nya restitutionsförfarandet med dess minskade krav på kontroll
från tullverkets sida. Efter att därjämte bland annat hava åberopat
kommerskollegii utlåtande i förevarande ärende (se ovan sid. 19) anföra
motionärerna följande!
»Städerna Malmö och Stockholm ha stora markområden i sina frihamnar,
som med betydande kostnader ställts i ordning för industriella ändamål,
men ej kunna utnyttjas för dessa på grund av hittills gällande bestämmelser.
Till jämförelse kan hänvisas till Hamburgs frihamn med
dess mångfalld av industrier, som även fått rätt att arbeta på hemmamarknaden.
Det kan dessutom enligt vår mening icke vara riktigt, att
örn t. ex. en maskin efter Kungl. Majits koncession bygges i en frihamn
av 50 % svenskt material och 50 % importerat och maskinen införes till
tullinlandet, tull skall utgå icke blott på det utländska material som använts
för tillverkningen utan även på det svenska materialet och på den
svenska arbetskraft som byggt maskinen i frihamnen, och i många fall
kan dessutom skillnaden mellan tullen på de använda delarna och tullen
på den färdiga maskinen stiga till stora belopp. Örn denna fråga löstes
nu, skulle möjligheter måhända öppnas för att till vårt land få över industrier,
som i våra södra grannländer kämpa med valuta- och skattesvårigheter
och lia hela Norden till avsättningsområde.»
22
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316).
I fråga om 5 § h) och k) samt 11 § andra stycket innebär förslaget en utvidgning
av de nuvarande bestämmelserna örn tullfrihet för förnödenhets-
och proviantartiklar, då de medföras å fartyg från utlandet, till att
gälla även dylika artiklar, medförda å luftfartyg från utlandet.
Enligt 5 § s) tulltaxeförordningen åtnjutes under angivna betingelser
tullfrihet för inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut
förtullade utländska varor, när de, efter att hava utförts till utlandet,
inom tio år från utförseln återinföras i oförändrat skick. Detta stadgande
är tillämpligt även vid återinförsel från frihamn av dit utförda varor.
I likhet med de sakkunniga har Kungl. Majit föreslagit införande i
detta författningsrum av ett bemyndigande för generaltullstyrelsen att
beträffande varor, som nyttjats inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet
vid återinförsel, som äger rum mer än tio år från utförseln. I sitt yttrande
över de sakkunnigas förslag hade Stockholms frihamnsaktiebolag
föreslagit utbyte av villkoret, att varan skall hava nyttjats inom svensk
frihamn, mot villkoret, att varan skall hava under hela tiden från utförseln
befunnit sig därstädes, vilket ändringsförslag kommerskollegium biträtt.
Frihamnsförvaltningarna i Göteborg och Malmö hade yttrat sig i
samma riktning.
I denna fråga har departementschefen för egen del anfört följande:
»Såsom de sakkunniga erinrat, föreligga icke blott formella utan även
sakliga skäl för att såsom allmän regel jämväl för frihamnarnas del fasthålla
vid det nuvarande villkoret för tullfri återinförsel, att denna skall
hava skett inom tio år från utförseln. De sålunda påvisade skälen lära
icke rubbas enbart av den omständigheten, att en till frihamn utförd vara
under hela tiden intill återinförseln befunnit sig i frihamnen. Något undantag
från den allmänna regeln synes fördenskull icke höra förekomma
utöver vad som erfordras för undvikande av påtagliga praktiska olägenheter.
Dylika olägenheter kunna otvivelaktigt befaras för de i betänkandet
beaktade fallen, nämligen i fråga örn inventarier och andra föremål,
som nyttjas i frihamnarna och därför enligt sakens natur komma att
kvarbliva därstädes under en längre följd av år. Några övertygande skäl
för ett längre gående undantag, än de sakkunniga föreslagit, hava däremot
såvitt jag kunnat finna icke blivit förebragta. Jag ansluter mig följaktligen
till de sakkunnigas förslag, beträffande vilket jag icke heller i
formellt hänseende funnit vägande anledning till erinran.»
I de föreliggande motionerna har upptagits det av Stockholms frihamnsaktiebolag
framställda yrkandet örn utbyte av ordet »nyttjas» mot
orden »hela tiden befunnit sig». Till stöd härför ha motionärerna bland
annat anfört, att det förelåge ett påtagligt praktiskt behov för en dylik
23
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
ändring, även om detta behov vore av ringa omfattning. Svenska möbler
och bohag, som — tillhöriga frihamnspersonal eller andra inom frihamn
boende —- magasinerats t. ex. på någon vind, borde icke bli belagda med
tull, när de skulle återinföras till tullinlandet även örn lagringstiden överskridit
tio år.
I nära anslutning till sakkunnigbetänkandet upptager Kungl. Maurts
förslag till ändrad lydelse av 5 § s) tulltaxeförordningen jämväl en bestämmelse
av innehåll, att, därest en vara förtullats i svensk frihamn och
därefter återutförts till samma frihamn, tullfrihet vid sedermera verkställd
förnyad införsel må åtnjutas allenast för så vitt antingen återutförseln
ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med
förtullningen lämnat frihamnens område eller oek av omständigheterna
framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen
i syfte att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel.
Förslaget har samband med vissa spörsmål avseende möjligheten till
lagring i frihamn av gods, som där undergått förhållning. Dessa spörsmål
hava sin huvudsakliga aktualitet, då fråga är örn höjningar i införselbeskattningen,
föranledda av bestämmelser örn s. k. säsongtullar eller
av beslut örn taxeändringar. Vad beträffar möjligheterna för importörer
i frihamn att säkerställa sig mot en förestående beskattningshöjning,
må här nämnas, att — vid sidan av godsets uttagande i fria rörelsen före
beskattningshöjningens inträde — såväl i gällande författningar som enligt
de sakkunnigas förslag anvisas vissa förfaringssätt för vinnande av
tillämpning i här åsyftade fall av den lägre taxan, däribland ingivande
före höjningens inträde av förtullningsanmälan rörande godset och vidtagande
därjämte av vissa föreskrivna formaliteter.
I de fall, då frihamnsgods med hänsyn till beslutade eller förmodade
beskattningshöjningar eller undantagsvis av andra särskilda skäl kommit
att förtullas en tid innan ägaren ämnat förfoga däröver i fria rörelsen,
har det inom vissa importgrenar framstått såsom önskvärt, att varan
måtte fortfarande efter förtullningen kunna lagras i frihamnen. De
nuvarande författningarna känna icke någon form för utbekommande
inom frihamn av därstädes förtullat gods för fortsatt lagring i avvaktan
på införseln men lägga å andra sidan ej hinder i vägen för lagring
i frihamn av förtullat gods, som dit utförts från tullinlandet. Dylikt
till frihamn utfört gods kan sedermera tullfritt återinföras i den ordning
5 § s) tulltaxeförordningen stadgar, varvid för tullfrihetens åtnjutande
avlämnas s. k. returintyg, innehållande försäkran örn den tidigare
förtullningen och örn förutsättningarna i övrigt för tullfrihet enligt
nämnda författningsrum.
Nu berörda förhållanden hava givit anledning till ett förfaringssätt,
vilket de sakkunniga påtalat såsom medförande allvarliga olägenheter
24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
för statsverket och vilket de velat förhindra genom sitt ifrågavarande
förslag till ändring av 5 § s) tulltaxeförordningen. I motiveringen till
förslaget anföres av de sakkunniga bland annat följande:
De sakkunniga hava fått anledning uppmärksamma en användning
av tullfrihetsrätten, som tidvis satts i system och som går ut på
att importör, som vill efter att hava förtullat ett varuparti i frihamn
hava partiet fortfarande lagrat i frihamnen, förskaffar sig tillfälle därtill
genom att låta detsamma passera frihamnsgränsen men därefter omedelbart
återföras till lagret i frihamnen i avvaktan på förnyad införsel
mot företeende av returintyg. Förutom att dylikt förfarande innebär ett
missbrukande av en av lagstiftningen för helt andra ändamål medgiven
rätt, innebär det allvarliga olägenheter för tullverket dels genom ökat arbete
i samband med den upprepade införseln och dels med hänsyn därtill,
att _ returintyg därigenom i icke avsedd omfattning komma att få
läggas till grund för beviljande av tullfrihet.
Frågan örn medgivande till fortsatt lagring i frihamn av där förtullat
gods har av de sakkunniga upptagits i samband med andra i förslaget
till frihamnsstadga reglerade spörsmål avseende uttagande från tullverket
av dylikt gods. Hithörande spörsmål hava i betänkandet gjorts till
föremål för en ingående behandling.
I förslaget fastställes för de normala fallen en anståndstid för uttagandet
uppgående till trettio dagar, beräknade från viss, för olika fall
bestämd utgångspunkt, av vilken tid likväl en alltefter omständigheterna
större eller mindre del förutsättes bliva belagd med särskild avgift, anstå
ndspenningar.
De sakkunniga framhålla emellertid, att en längre frist under särskilda
omständigheter kunde erfordras, och föreslå därför, att, där särskilda
skäl föreligga, generaltullstyrelsen eller efter dess bemyndigande tullanstalt
skall äga medgiva förlängning intill högst sex månader av tiden
för anstånd med vidtagande av föreskrivna åtgärder för uttagande av
till förtullning i frihamn anmält gods (72 § i förslaget till frihamnsstadga).
Att märka är, hurusom förslaget innebär, att godset skall under
lagringen befinna sig under tillsyn — omedelbar eller medelbar —
från tullverkets sida.
Förevarande spörsmål hava jämväl upptagits i den av herr Stendahl
avgivna reservationen, vari anförts bland annat, att det av de sakkunniga
påtalade förfaringssättet väl finge anses olämpligt men att detsamma
borde undanröjas icke genom ett förbud utan genom att man
fastsloge former för huru varor, som förtullats, åter måtte kunna uppläggas
till lagring i frihamn utan att föras ur densamma.
I flertalet av de till kommerskollegium ingivna yttrandena har yrkats
ett vidsträcktare tillgodoseende av trafikens önskemål i dessa hänseenden,
än de sakkunniga föreslagit. Kritiken vänder sig i första hand mot
den i förslaget till frihamnsstadga intagna lagringsbestämmelsen. Dessutom
göres i vissa yttranden gällande, att det nu ifrågavarande, av de
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
25
sakkunniga föreslagna tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen bleve obehövligt,
därest kravet på utsträckt lagringsrätt bleve tillgodosett.
Kommerskollegium yttrar —• efter att hava lämnat en redogörelse
för vad Stockholms handelskammare i ämnet anfört ävensom en sammanfattning
av yrkandena i övriga av kollegium infordrade yttranden
(prop. sid. 40—41) — för egen del följande:
Av det anförda torde framgå, att det från näringslivets sida är ett allmänt
önskemål, att möjlighet beredes att utan onödig omgång i frihamn
lagra även förtullat gods. Med hänsyn till frihamnsväsendets utveckling
hos oss är detta också fullt förklarligt, och det vore enligt kollegii mening
beklagligt, örn hinder härför skulle resas. Frihamnarna äro ju,
såsom även av de sakkunniga framhållits, särskilt ägnade att fylla importhandelns
behov av för allmänt bruk tillgängliga lagerhus, där lagring
kan ske i stor skala och efter rationella metoder. Det synes kollegium
som skulle de olägenheter, som en utsträckt lagringsrätt kan komma att
medföra för tullkontrollen, kunna på sätt Stockholms handelskammare
angivit i hög grad elimineras. Kollegium vill sålunda förorda sådan
ändring i förslaget till frihamnsstadga, att former skapas för generell
lagring i frihamn av förtullat gods. Den av de sakkunniga föreslagna
ändringen av 5 § s) tulltaxeförordningen till förhindrande av s. k.
rundkörning blir då obehövlig. Såsom Stockholms handelskammare
påpekat skulle sistnämnda ändring få den konsekvensen, att gods, som
förtullats i tullhamn och sedan utförts till frihamn för lagring därstädes,
komme i bättre läge än samma gods, därest det förtullats i frihamn.
Kätt till generell lagring i frihamn av förtullat gods gör emellertid
icke den föreslagna bestämmelsen i 72 § frihamnsstadgan obehövlig. Det
torde tvärtom vara av stor betydelse för trafiken i frihamnen, att den
i paragrafen stadgade möjligheten till förlängning av anståndstiden, såsom
i flera av yttrandena föreslagits, utökas. Kollegium föreslår, att anstånd
måtte få medgivas under ett år, även om särskilda skäl ej föreligga,
och under längre tid, förslagsvis fem år, då särskilda skäl föreligga.
Frågan örn de formella förutsättningarna för tullfri införsel, därest det
medgåves, att gods finge efter förtullning i frihamn utlämnas från tullverket
för fortsatt lagring i frihamnen, har särskilt berörts av Stockholms
frihamnsaktiebolag, som föreslagit införande i frihamnsstadgan av en bestämmelse,
att inom frihamn efter förtullning utlämnat gods skulle i tullhänseende
anses såsom infört till tullinlandet och åter utfört till frihamnen.
Syftet härmed angives vara att få fastslaget, att godset sedermera
finge tullfritt införas enligt 5 § s) tulltaxeförordningen mot företeende av
returintyg. Bolaget anser bestämmelsen vara erforderlig jämväl oavsett
frågan örn lagring och torde därvid åsyfta de fall, då gods efter förtullning
i frihamn utlämnats för användning därinom men sedermera kommer
att införas till tullinlandet. Kommerskollegium har biträtt yrkandet,
dock under uttalande, att tillägget icke syntes få större praktisk betydelse
utom i samband med en generell rätt till återuppläggning av förtullat
gods.
En utsträckning av möjligheten till lagring av förtullat gods utöver
26 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
vad de sakkunniga ifrågasatt har förordats jämväl av generaltullstyrelsen,
som föreslagit, att tullanstalt skulle äga medgiva förlängning intill
högst ett år av anståndstiden för uttagande av godset under villkor allenast,
att detta förvarades på sådant sätt, att erforderlig tullkontroll kunde
bekvämligen utövas. Emellertid hava vissa ledamöter av styrelsen i avgiven
reservation anslutit sig till de sakkunnigas förslag i ämnet.
Beträffande förslaget till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen har
generaltullstyrelsen ifrågasatt en mindre jämkning i avfattningen, som
jämväl iakttagits i propositionen. Angående det av en reservant bland
de sakkunniga framställda förslaget örn rätt att i frihamn utbekomma
förtullat gods för uppläggning och framtida införsel i den i 5 § s) stadgade
ordningen har styrelsen erinrat, att detsammas genomförande skulle
medföra sådana olägenheter för statsverket i form av en alltför vidsträckt
användning av förfarandet med s. k. returintyg, som de sakkunnigas
förslag till tillägg i författningsrummet avsåge att i möjligaste
mån undanröja.
Departementschefen anför i denna fråga följande:
»För min del kan jag icke undgå att hysa betänkligheter mot en förtullningsordning,
vilken, på sätt i vissa yttranden synes vara förutsatt,
går ut på att en i frihamn befintlig vara underkastas förtullning, som
icke är avsedd att fullföljas genom verklig införsel inom viss fastställd
tid och under fortlöpande tillsyn från tullverket utan endast att vid ett
framtida tillfälle, då varan ånyo överlämnas till tullverket för tullklarering,
läggas till grund för tullfri införsel. Mot förfaringssättet kan
icke blott invändas, att det måste te sig såsom föga förenligt med en naturlig
och rationell ordning, utan det har även påvisats, att anlitandet
därav är ägnat att medföra påtagliga olägenheter för statsverket i form
av minskad säkerhet i uppbördshänseende och ökat tullklareringsarbete.
Vad de sakkunniga med instämmande av generaltullstyrelsen härutinnan
anfört, kräver enligt min uppfattning fullt beaktande.
Vad särskilt angår de sakkunnigas förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen
i syfte att förhindra det av dem påtalade bruket av rätten
till tullfri återinförsel, lärer väl den praktiska betydelsen av detta tillägg
i viss mån bero av i vilken utsträckning och på vilket sätt önskemålen om
beredande av möjligheter till lagring i frihamn av därstädes förtullat
gods finnas kunna tillgodoses. Utredningen visar med tydlighet, att spörsmålen
rörande tullklareringsordningen i frihamn särskilt i nyss angivna
hänseende kräva en ingående prövning. Till slutlig behandling
torde dessa spörsmål få upptagas i samband med fastställandet av den
nya frihamnsstadgan. Redan i sakens nuvarande läge synes det emellertid
uppenbart, att det även vid ett vidsträckt tillmötesgående av trafikens
önskemål i fråga örn behandlingen av förtullat gods likvisst icke
kan undvikas, att över huvud en viss ordning härutinnan måste åvägabringas,
vilken till äventyrs i det särskilda fallet kan förefalla varuhava
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 27
ren mindre bekväm, så att han föranledes att söka sig en annan, lättare
tillgänglig utväg. Oavsett huruvida detta kan hava större eller mindre
praktisk betydelse, måste det anses vara principiellt oriktigt att här
lämna en möjlighet till kringgående av de fastställda ordningsreglerna
öppen, vilken ligger så nära till hands som den av de sakkunniga påtalade.
Den i betänkandet föreslagna inskränkningen i rätten till tullfri
återinförsel synes så mycket mindre behöva möta betänkligheter, som det
därmed åsyftade bruket av tullfrihetsrätten under alla förhållanden måste
betecknas såsom olämpligt och den av inskränkningen betingade kontrollen
torde kunna genomföras utan avsevärd praktisk olägenhet.
Jag har fördenskull funnit mig böra biträda de sakkunnigas ifrågavarande
förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen med allenast den
förut nämnda, av generaltullstyrelsen förordade jämkningen.»
I de föreliggande motionerna har yrkats att det föreslagna nya stycket
av 5 § s) tulltaxeförordningen måtte utgå samt att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att bestämmelser måtte utfärdas,
huru gods som förtullats i frihamn måtte kunna kvarbliva i frihamnen
för att lagras därstädes i förtullat skick. Motionärerna, som sålunda ansluta
sig till reservantens bland de sakkunniga och kommerskollegii
ståndpunkt i frågan, hava till stöd för sitt yrkande bland annat anfört
följande:
Det i propositionen föreslagna nya stycket i 5 § s) tulltaxeförordningen
innebär en diskriminering i vissa fall av gods, som förtullas i frihamnen,
i det att dylikt gods, som införts till tullinlandet och åter inom
30 dagar återutförts till frihamnen, under vissa förhållanden icke mera
får åtnjuta tullfrihet vid förnyad införsel till tullinlandet. Bortsett
från att en diskriminering av gods principiellt sett bör undvikas, så är
det enligt motionärernas mening att tillgripa mera våld än nöden
kräver. Som reservanten anfört, finnes ett betydligt enklare sätt att
undvika den s. k. rundkörningen med gods, vilket är det förfarande som
det nya författningsförslaget skulle stäcka, och det är att i frihamnsstadgan
införa bestämmelser örn formerna för hur gods skall kunna utlämnas
från tullverket efter skedd förtullning i frihamnen och åter
uppläggas därstädes i förtullat skick i avvaktan på den slutliga införseln.
De sakkunniga ha visserligen infört ett anståndsinstitut för gods avhämtning
i frihamnen, varigenom användning av returintyg och förnyad
förtullning bliva överflödiga för de flesta varuposter. När generaltullstyrelsen
i sitt yttrande beträffande reservantens förslag i denna
punkt anför, att detsammas genomförande skulle medföra sådana
olägenheter för statsverket i form av en alltför vidsträckt användning
av förfarandet med s. k. returintyg, synes generaltullstyrelsens uttalande
innebära en överdrift. Dylikt kvarläggande av förtullat gods i frihamn
förekommer endast vid vissa tidpunkter eller vid alldeles speciella
varuslag, och särskilt i sistnämnda fall skulle det nya anståndsinstitutet
väl tillgodose dessa varuhavares intressen. Särskilt med tanke på den
förbättring i anståndsinstitutet, som såväl generaltullstyrelsen som kommerskollegium
föreslagit, skulle i ytterligt få fall, i procent räknat, be
-
28
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
hov uppstå att få gods kvarliggande i frihamnen för att efter förnyad
fullständig tullbehandling återinföras på returintyg. Enär en varuhavare,
som har att välja på anståndsinstitutet och ny förtullning med
returintyg, av praktiska och ekonomiska skäl alltid kommer att välja
anståndsinstitutet, så snart detta är möjligt, inskränkas returintygens
antal till ett minimum. Hur man än utformar anståndsinstitutet, kommer
det alltid att återstå fall, där institutet icke är tillämpligt. En varuhavare,
som har hela sin rörelse förlagd till frihamnen, bör icke få sitt
förtullade gods diskriminerat. Han bör icke ställas i ett sämre läge än
en utländsk köpman, som lagrar den förtullade varan i utlandet, t. ex. i
Köpenhamns frihamn. Man måste dock ihågkomma, att den enskilde
lagerhavaren i den svenska frihamnen är skyldig att efter tullverkets
anvisningar föra lagerhokföring och hålla den tillgänglig för tullverket.
Här finnes en helt annan möjlighet till betryggande kontroll, än
då varan föres till utlandet, och att då ställa den härvarande lagerhavaren
sämre än den utländska hör icke komma i fråga. Speciellt för Malmö
frihamn tillkommer här Köpenhamns frihamns närhelägenhet och den
goda färjeförbindelsen mellan de två frihamnarna. Redan nu har erfarenheten
visat, att många godsägare föredra att föra över godset till
Köpenhamns frihamn i avvaktan på slutlig införsel av varan.
Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna
varor m. m.
Med hänsyn till sambandet mellan de för frihamn och de för tullinlandet
gällande bestämmelserna örn tillämpningen av särskilda införselrestriktioner
anse de sakkunniga det vara lämpligast, att ifrågavarande
bestämmelser sammanföras i en gemensam författning. De sakkunniga
hava fördenskull upprättat förslag till inarbetande i 1 § transiteringsförordningen
av gällande frihamnsförordnings regler i ämnet.
Avfattningen av detta förslag är, enligt vad i betänkandet framhålles,
avsedd att i sak noggrant ansluta sig till vad som för närvarande gäller.
De nuvarande bestämmelserna angående medförande av restriktionsvaror
å fartyg, som inlöper i frihamn, samt angående omlastning
därav hava emellertid icke influtit i förslaget, enär de sakkunniga ansett
det icke vara erforderligt eller lämpligt, att särskilda regler härom
vore fastställda enhart för frihamnarnas del.
Propositionen överensstämmer med de sakkunnigas förslag.
Förslaget till förordning om upphävande av förordningen den 20
december 1912 (nr 351) om frilager.
De gällande reglerna örn frihamnsväsendet hava till stor del motsvarighet
i frilagersförfattningarna. Då någon frilagersrörelse icke kommit
till stånd, anse de sakkunniga det icke vara påkallat att nu verkställa
/
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 29
en mot revisionen av frihamnslagstiftningen svarande omarbetning av
frilagersförfattningarna utan snarare böra tagas i övervägande, huruvida
icke sistnämnda författningar borde upphävas, något som givetvis
icke uteslöte ett framtida återupptagande av frilagersfrågan, därest denna
skulle bliva aktuell. Någon erinran häremot har icke framställts i de
infordrade yttrandena. I anslutning härtill förordar departementschefen,
att förordningen den 20 december 1912 örn frilager upphäves.
Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobaks
tillverkningen
i riket.
Förslaget avser att bereda rätt jämväl för annan än tobaksmonopolets
utövare att i frihamn företaga utstyrsel eller viss därmed jämförlig behandling
av tobaksvaror, dock utan samband med blandning av olika
tobaksvaror.
Vad först angår frågan örn industriell verksamhet i frihamn må framhållas,
att i de väckta motionerna icke framställts någon erinran mot det
i 8 § av förslaget till frihamnsförordning upptagna stadgandet, varigenom
för rätt att idka industriell verksamhet inom frihamn skulle liksom
nu fordras särskilt tillstånd av Kungl. Majit. Dessutom skulle den begränsningen
gälla för Kungl. Majits befogenhet, att dylikt tillstånd icke
må avse verksamhet, som i följd av gynnsammare produktionsvillkor är
ägnad att å den inhemska marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda
slag, vilken här i landet idkas annorstädes än i frihamn, ej heller
verksamhet, som kan anses menlig för ordningen eller säkerheten inom
frihamn. Mot förslaget i denna del har icke heller utskottet funnit anledning
till erinran.
Frågan örn industriell verksamhet har i de väckta motionerna begränsats
till den svårlösta frågan örn ändrade förtullningsregler för varor,
som inom frihamn framställts eller undergått reparation. Såsom av utredningen
framgår, har någon nämnvärd industriell verksamhet icke
kommit till stånd inom de svenska frihamnarna. Möjligheterna för en
på förädling av utländska varor grundad dylik verksamhet ha framför
allt begränsats till följd därav, att avsättning för de framställda produkterna
praktiskt taget uteslutande måst sökas i utlandet och industrien sålunda
icke kunnat räkna med det stöd, som möjligheten till avsättning
på hemmamarknaden innefattar. Detta förhållande sammanhänger därmed,
att då frihamn är att i tullhänseende betrakta såsom utrikes ort, de
därstädes framställda varorna vid införsel till tullinlandet skola förtullas
i sitt vid införseln föreliggande förädlade skick, vilket givetvis i regel
medför en högre tullbeskattning än örn industrien är förlagd till tullin
-
Utskottet.
30
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
landet och sålunda endast har att vidkännas införselavgifter för de från
utlandet införda råvarorna och halvfabrikaten. För att skapa förutsättningar
för en även på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri och
därmed också ökade möjligheter till utnyttjande av frihamnarnas utrymmen
har i motionerna framställts det jämväl under utredningen övervägda
förslaget, att riksdagen genom tillägg till 2 § tulltaxeförordningen
måtte lämna Kungl. Majit bemyndigande att, på de villkor och i den utsträckning
Kungl. Majit bestämmer, medgiva, att i frihamn framställd
vara må vid införsel från frihamnen förtullas mot erläggande av tullen
för till framställningen använda råmaterial, halvfabrikat och delar av
utländskt ursprung. Ett motsvarande tillägg föreslås av motionärerna
skola fogas till 9 § tulltaxeförordningen beträffande reparation eller annan
bearbetning inom frihamn av dit utförd vara. Vid bifall till motionärernas
förslag i dessa avseenden skulle alltså uppkommande frågor örn jämkning
i förtullningsreglerna beträffande inom frihamn förädlade varor icke
behöva underställas riksdagen utan överlämnas till Kungl. Majits prövning
och avgörande. Såsom departementschefen anfört torde det sålunda
föreliggande formella spörsmålet icke vara av någon större praktisk betydelse,
då det av utredningen är tydligt, att de svårigheter, som möta för
vinnande av ett positivt resultat, hänföra sig till andra förhållanden än
sättet för handläggningen. Av utredningen har utskottet å andra sidan bibragts
den bestämda uppfattningen, att det av motionärerna föreslagna
generella bemyndigandet för Kungl. Majit att bestämma att inom frihamn
förädlade produkter skola förtullas mot erläggande av tullen för använda
råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung är icke blott principiellt
vittomfattande utan även synnerligen svårt att till sina konsekvenser
bedöma beträffande de skilda slag av industrier, som här kunna komma
i fråga och som ur bedömningssynpunkt ställa sig helt olika alltefter beskaffenheten
av de förädlade produkterna. I frågans nuvarande läge kunna
icke heller riktlinjer uppdragas för den begränsning av bemyndigandet,
som torde vara betingad av hänsyn till viktiga näringspolitiska intressen,
vilka icke böra trädas för nära. Utskottet har därför funnit det tillrådligt,
att riksdagen i denna fråga ställer sig avvaktande och sålunda fortfarande
åtminstone tillsvidare förbehåller sig att — i den mån frågor örn anläggande
av industrier inom frihamn uppkomma, som för sin lösning kräva ändring
i de allmänna förtullningsreglerna — efter av Kungl. Majit verkställd
utredning pröva dessa frågor ur de näringspolitiska synpunkter,
som böra anläggas på desamma, liksom även ur kontrollsynpunkt, I
överensstämmelse med det resultat, vartill den riksdagen förelagda utredningen
kommit, har utskottet alltså funnit sig böra avstyrka motionärernas
förslag örn vissa tillägg till 2 och 9 §§ tulltaxeförordningen, innefattande
bemyndigande för Kungl. Majit av här avsedd art och omfattning.
Vad angår Kungl. Majits förslag örn införande i 5 § s) tulltaxeforörd -
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 31
ningen av ett bemyndigande för generaltullstyrelsen att beträffande varor,
som nyttjats inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel,
som äger rum mer än tio år från utförseln, hava motionärerna yrkat
utbyte av villkoret, att varan skall hava nyttjats inom svensk frihamn,
mot villkoret, att varan skall hava under hela tiden från utförseln
befunnit sig därstädes. Vad motionärerna till stöd för detta ändringsförslag
anfört giver vid handen, att det spörsmål, varom här är fråga,
måste anses vara av mycket ringa betydelse. I varje fall lära de förhållanden,
som i motionerna åsyftas, icke utgöra tillräcklig anledning
att giva författningsrummet den väsentligt vidgade innebörd, motionärerna
föreslagit. I likhet med departementschefen har utskottet därför
funnit sig kunna ansluta sig till de sakkunnigas förslag på denna
punkt.
I de föreliggande motionerna har vidare yrkats avslag på Kungl. Maj:ts
förslag att i 5 § s) tulltaxeförordningen skall upptagas jämväl en bestämmelse
av innehåll, att, därest en vara förtullats i frihamn och därefter
återutförts till samma frihamn, tullfrihet vid sedermera verkställd
förnyad införsel må åtnjutas allenast för så vitt antingen återutförseln
ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med förtullningen
lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna framgår,
att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte att
i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel. I anslutning
till detta avslagsyrkande hava motionärerna framställt förslag örn
skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att bestämmelser måtte utfärdas,
huru gods som förtullats i frihamn måtte kunna kvarbliva i frihamnen
för att lagras därstädes i förtullat skick. Av motiveringen synes
framgå, att motionärerna avsett att åvägabringa möjlighet för varuhavare
att inom frihamn förfoga över förtullat gods, utan att detsamma
därvid befinner sig under vare sig omedelbar eller medelbar tillsyn
för tullverket. En förutsättning lärer härvid vara, att, då godset
.sedermera skall införas från frihamnen, detsamma skall kunna efter förnyad
anmälan till tullklarering tullfritt utbekommas i enahanda ordning
som gäller för tullfri återinförsel enligt 5 § s) tulltaxeförordningen. Då
emellertid med hänsyn till avfattningen av nämnda författningsrum
detsamma, såvitt angår förtullning i frihamn, icke kan anses tillämpligt
med mindre varan blivit efter den tidigare förtullningen införd till tullinlandet
och åter utförd, torde för åvägabringande av den av motionärerna
åsyftade fria lagringsformen erfordras ändring av författningsrummet.
Det har emellertid anmärkts, att ett medgivande i sådan riktning
skulle medföra samma olägenheter för statsverket som de sakkunnigas
av Kungl. Majit biträdda förslag till tillägg i författningsrummet
avser att i möjligaste mån undanröja. Vid övervägande av de sålunda föreliggande
spörsmålen har utskottet funnit sig icke kunna bortse från de
betänkligheter, som av departementschefen anförts gentemot en förtull
-
32
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
ningsordning, vilken går ut på att en i frihamn befintlig vara underkastas
förtullning, som icke är avsedd att fullföljas genom verklig införsel
inom viss fastställd tid och under fortlöpande tillsyn från tullverket
utan endast att vid ett framtida tillfälle, då varan ånyo överlämnas till
tullverket för tullklarering, läggas till grund för tullfri införsel. Utskottet
har på grund härav icke kunnat förorda en sådan lydelse av 5 § s)
tulltaxeförordningen, som enligt vad ovan anförts skulle erfordras för
att tillgodose syftet med motionerna.
Vad härefter angår det av Kungl. Majit föreslagna tillägget till nämnda
författningsrum i syfte att förhindra det av de sakkunniga påtalade bruket
av rätten till tullfri återinförsel lärer väl, såsom departementschefen
framhållit, den praktiska betydelsen av detta tillägg i viss mån bero
av i vilken utsträckning och på vilket sätt önskemålen örn beredande av
möjligheter till lagring i frihamn av därstädes förtullat gods finnas
kunna på andra vägar tillgodoses. Utskottet har i detta sammanhang
velat med avseende å de sakkunnigas förslag örn förlängd tid för anstånd
med uttagande av förtullat gods samt olika myndigheters och korporationers
uttalanden härutinnan betona önskvärdheten av ett tillgodoseende
av trafikens härmed sammanhängande intressen, i den mån sådant skäligen
må anses förenligt med statsverkets intressen särskilt i vad angår
tillsynens uppehållande. Härvid må ock framhållas betydelsen därav
att, såsom jämväl de sakkunniga tänkt sig, vid förvaring i de allmänna,
under frihamnsförvaltningens omedelbara tillsyn stående lagringslokalerna
medverkan i lämplig form må kunna från denna förvaltnings sida
åvägabringas vid den ur tullverkets synpunkt erforderliga övervakningen.
Örn det ock må under angivna förutsättningar antagas, att det av Kungl.
Majit föreslagna tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen icke skulle komma
att få större praktisk betydelse, anser emellertid utskottet det vara ur ordningssynpunkt
påkallat, att möjligheten till kringgående av de regler,
som i förevarande hänseende må bliva fastställda, för framtiden uteslutes
på sätt åsyftas med det ifrågavarande tillägget.
I det föregående har utskottet lämnat utan erinran vissa delar av de
med propositionen framlagda författningsförslagen. Då utskottet icke
heller i övrigt funnit anledning till erinran mot propositionen, har utskottet
alltså ansett sig kunna i sin helhet biträda Kungl. Majits förslag.
Utskottet hemställer sålunda,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits
förevarande proposition nr 166 samt med avslag å de
likalydande motionerna 1:297 av herr Johan Nilsson
i Malmö m. fl. och lii 520 av herr Lovén m. fl., antaga
vid propositionen fogade förslag till
1) frihamnsförordning,
33
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
2) förordning örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§
tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316),
3) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering
av införselförbjudna varor m. m.,
4) förordning örn upphävande av förordningen den
20 december 1912 (nr 351) örn frilager samt
5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket.
Stockholm den 26 april 1935.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Jönsson, Larson i Lerdala,
friherre Lagerfelt*, Lithander, Lövgren i Boden, Olsson i Närlinge, Björklund,
Nylander i Stockholm*, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Hjalmarsson,
Sjödahl, Löfvander, Berg i Karlskrona*, Arvedson, Werner i Hultsfred, Mårtensson
och Hagberg i Malmö.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservationer
av herrar Hjalmarsson oell Hagberg i Malmö, som ansett att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:
»Vad först (= utskottet sid. 29, rad 15 uppifrån—sid. 30, rad 17 uppifrån)
----och avgörande. Utskottet finner det fördelaktigt att Kungl. Majit
efter vederbörande myndigheters hörande får avgöra dessa frågor, enär
detta komme att medföra mindre tidsutdräkt än örn frågan i varje särskilt
fall hänskötes till riksdagen. Kungl. Majit torde även i andra avseenden
lia större förutsättningar än riksdagen att behandla dylika frågor
med tillhörande detaljspörsmål, vilka ofta kunna vara av både kom
liihang
till riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 3li. 3
34
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
plicerad och ömtålig art. Att för närvarande och innan erfarenheter vunnits
uppdraga några generella riktlinjer utöver bestämmelserna i 8 §
frihamnsförordningen är icke möjligt, men synes heller icke påkallat eller
erforderligt. Vid utfärdandet av förtullningsregler för frihamnsindustri
skulle nämligen Kungl. Hajd genom 8 § i frihamnsförordningen vara
bunden att icke medgiva tillstånd till industri i frihamn, som i följd av
gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att avsevärt skada industri i
tullinlandet. Utskottet får för den skull biträda motionärernas av bland
andra kommerskollegium tillstyrkta förslag örn vissa tillägg till 2 och
9 §§ tulltaxeförordningen.
Vad angår (— utskottet sid. 30, sista raden—sid. 31, rad 8 uppifrån) —
--ringa betydelse. Då ett tillmötesgående av motionärernas förslag
skulle innebära ett tillgodoseende av ett önskemål som framförts från landets
samtliga frihamnar och erhållit kommerskollegii m. fl. tillstyrkan
samt förslaget icke torde medföra några olägenheter för statsverket, får
emellertid utskottet även i denna punkt ansluta sig till motionärernas
uppfattning.
I de föreliggande (= utskottet sid. 31, rad. 14 uppifrån—rad 6 nedifrån)
— — — ändring av författningsrummet. En lämplig utformning härför
vore, att under 5 § s) tulltaxeförordningen infördes ett medgivande
för Kungl. Maj:t att förordna, huruvida och under vilka särskilda
villkor den i författningsrummet stadgade tullfriheten må åtnjutas
vid införsel från svensk frihamn av varor, som förut förtullats i frihamnen
och därefter inom densamma uttagits från tullverket. Därmed
skulle Kungl. Majit ha fått den behövliga fullmakten att i särskild författning
eller i frihamnsstadgan införa bestämmelser med samma syfte
som den av frihamnsförvaltningarna i Malmö och Stockholm begärda och
av kommerskollegium m. fl. tillstyrkta bestämmelsen, att från tullverket
uttaget förtullat gods, som kvarbliver i frihamn, anses i tullhänseende
infört till tullinlandet och åter utfört till frihamnen. Vid genomförande
härav skulle ernås, att en varuhavare i en svensk frihamn i tullhänseende
icke skulle bliva sämre ställd än motsvarande varuhavare som hade den
en gång införtullade varan lagrad på utrikes ort. Medger man samma
lagringsrätt i frihamnen som på utrikes ort, skulle det av Kungl. Majit
föreslagna nya stycket i 5 § s) tulltaxeförordningen bliva överflödigt. De
framförda betänkligheterna mot den vidgade lagringsrätten har utskottet
icke funnit övertygande, och då en ändring i det av motionärerna förordade
syftet blott skulle åvägabringa likställighet på detta område mellan
svensk frihamn och utrikes ort, har utskottet funnit sig böra avstyrka
Kungl. Majits förslag i denna punkt och föreslå att i författningsrummet
införes en bestämmelse av ovan omnämnt innehåll.
I övrigt har utskottet icke funnit anledning till någon erinran mot propositionen.
Av vad ovan anförts framgår att utskottet icke kunnat biträda
propositionen och de i ämnet väckta motionerna oförändrade. Utskottet
hemställer sålunda,
35
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 166 icke kunnat
oförändrad bifallas samt med anledning av de likalydande
motionerna I: 297 och II: 520, antaga
1) vid propositionen fogade förslag till frihamnsförordning,
2) följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 2, 5, 9 och 11 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316).
Härigenom förordnas, att 2, 5, 9 och 11 §§ tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §.
Vara tulltaxeras--— inverkan på tulltaxeringen.
Konungen äger medgiva att, på de villkor och i den utsträckning
Konungen bestämmer, i frihamn framställd vara må vid införsel från frihamnen
förtullas mot erläggande av tullen för till framställningen använda
råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.
5 §.
Tullfrihet åtnjutes för:
h) fartygs- och luftfartygsförnödenheter av annat slag än i g) sägs samt
fartygsinventarier, därunder inbegripna till fartyg hörande husgerådssaker,
för så vitt förnödenheterna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet
och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande
ombord å det transportmedel, vari de införts, och så länge de där kvarbliva;
-
k) proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes
ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller
passagerare, så länge transportmedlet icke efter avslutad resa avgått i
inrikestrafik, ävensom alla---genom Sverige;
s) inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade
utländska varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick; dock
skall härvid iakttagas,
att tullfrihet icke må åtnjutas, med mindre återinförsel äger rum inom
36 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
tio år från utförseln, ägande likväl generaltullstyrelsen, där varan under
kela tiden efter utförseln befunnit sig inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet
vid återinförsel efter längre tids förlopp,
att i händelse tullrestitution---värde för varuhavaren;
ägande Konungen förordna, huruvida och under vilka särskilda villkor,
tullfriheten må åtnjutas vid införsel från svensk frihamn av varor, som
förut förtullats i frihamnen och därefter inom densamma uttagits från
tullverket;
t)------------------------
9 §.
För varor---för reparationen.
Utan hinder av vad ovan stadgas äger Konungen medgiva att, på de
villkor och i den utsträckning Konungen bestämmer, vara, som utföres
till frihamn för att där undergå reparation eller annan bearbetning, må
återinföras från frihamnen mot erläggande av tullen för till reparationen
eller bearbetningen använda råmaterial, halvfabrikat eller delar av
utländskt ursprung!
11 i
De särskilda--- — av Konungen.
Där sådant finnes av behovet påkallat, äger Konungen jämväl att med
avseende å fartyg eller luftfartyg, som samtidigt går i inrikes- och utrikestrafik,
utfärda särskilda föreskrifter till inskränkning av den under
5 § k) medgivna tullfrihet för proviant.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.
3) vid propositionen fogade förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj
1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna
varor m. m.,
4) vid propositionen fogade förslag till förordning
om upphävande av förordningen den 20 december
1912 (nr 351) örn frilager, samt
5) vid propositionen fogade förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.»; samt
av herrar Jönsson och Löfvander.
351889. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935