Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1935 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
lindring i skatten å motorfordon.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren av herr Lundell m. fl. väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 428, har hemställts, att riksdagen
måtte besluta en lindring i skatten å motorfordon i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionen framställt förslag, innebärande dels nedsättning
av skattens minimibelopp för egentlig personautomobil från 60 till
50 kronor dels ock sänkning av den för varje påbörjat tal av 100 kilogram
av personautomobils tjänstevikt minskad med 600 kilogram utgående
skatten från 14 till 10 kronor.

Enligt 5 § förordningen den 2 juni 1922, sådant detta författningsrum
lyder enligt förordning den 29 april 1932, utgår den egentliga automobilskatten,
fordonsskatten, med följande belopp för nedannämnda motorfordon
för helt kalenderår räknat:

för egentlig automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med 14 kronor
för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens tjänstevikt minskad
med 600 kilogram, dock minst med 60 kronor;

för egentlig automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens
tjänstevikt;

för släpvagn efter den beräknade vikten av den största last och det
största antalet passagerare, varför släpvagnen är inrättad, (maximilast)
med lägst 30 kronor och högst 100 kronor;

för motorcykel utan bivagn med 15 kronor, då motorcykelns tjänstevikt
icke överstiger 75 kilogram, men eljest med 20 kronor; samt
för motorcykel med bivagn med 30 kronor.

Den år 1932 beslutade omläggningen av fordonsskatten innebar i fråga
om egentliga automobiler en höjning av skatten från 10 till 14 kronor för
varje påbörjat tal av automobilens tjänstevikt men en ökning av det skattefria
avdraget från 400 till 600 kilogram ävensom en sänkning av skat Bihang

lill riksdagens protokoll 1935. 7 sami. Nr 23—25.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

tens minimibelopp från 75 till 60 kronor. Samtidigt höjdes skatten å automobilgummiringar
från 2 kronor till 3 kronor 50 öre för kilogram samt
skatten å bensin från 8 till 10 öre för liter.

Automobilbeskattningens avkastning under tiden från och med budgetåret
1929/1930 till och med 1933/1934 framgår av följande uppställning.

Fordonsskatt

Budgetår

Fordons-

skatt

Gummiring-

skatt

Bensin-

skatt

Summa

i procent av
summa

skatter

1929/1930

16,230,455

7,098,760

20,934,067

44,263,282

36.7

1930/1931

17,548,289

7,377,036

26,505,394

51,430,719

34.i

1931/1932

18,255,237

6,568,887

33,947,984

58,772,108

31

1932/1933

20,752,385

8,231,487

43,796,927

72,780,799

28.5

1933/1934

21,876,111

11,455,526

45,175,161

78,506,798

27.9

För innevarande budgetår har skatten beräknats till 75 miljoner kronor.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 februari 1935 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört, att de under tiden 1 juli—31 december 1934
influtna automobilskattemedlen uppgingo till 35,458,664 kronor och att,
därest detta belopp skulle belöpa sig till motsvarande andel eller 40.2 procent
av automobilskattemedlen, vartill under första halvåret av nästföregående
budgetår inflytande skattemedel uppgått av automobilskattemedlen
sistnämnda budgetår, dessa skulle komma att under innevarande
budgetår uppgå till i runt tal 88 miljoner kronor. I årets statsverksproposition
uppskattas automobilskattemedlen till 85 miljoner kronor, därav
i fordonsskatt 23.5 miljoner kronor eller 27.6 procent samt i gummiringsskatt
12.5 miljoner kronor och i bensinskatt 49 miljoner kronor.

I motionen har uttalats, att fordonsskatten, i motsats till skatten å gummiringar
och bensin, icke stöde i direkt förhållande till den av fordonet
tillryggalagda våglängden och därför verkade orättvis. Fordonsskatten
måste erläggas, vare sig automobilen vore i bruk eller ej, och många
automobilägare nödgades att på grund av klimatiska förhållanden, svårt
vinterväglag och dylikt under långa tider helt eller delvis inställa körningen.
Föreliggande möjlighet att få fordonet tillfälligt avfört ur automobilregistret
förorsakade kostnader och besvär. Vid ett övervägande
av fordonsskattens sänkning ansåge motionärerna lastbilar, omnibussar
och motorcyklar ävensom automobiler med ringar av annat ämne än
mjuk kautschuk böra bibehållas vid nuvarande skattesatser. Beträffande
personautomobiler kunde en lämplig lindring erhållas genom att sänka
dels den undre gränsen från 60 till 50 kronor per år, dels ock skattesatsen
för 100 kilogram av automobilens tjänstevikt från 14 kronor till 10 kronor,
med bibehållande av ett skattefritt avdrag å 600 kilogram. Det kunde
ifrågasättas, huruvida för den föreslagna lindringen borde stipuleras någon
gräns uppåt ifråga örn tjänstevikten, då de största personautomobi -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 3

lema genom sin vikt oell genom den ofta högre fart, varmed de framfördes,
åverkade vägbanan i lika hög grad som lastautomobiler och ornnibussar.
Motionärerna ville dock ej framställa förslag örn införande av
sådan övre gräns, men framliöllo att, örn dylik gräns bestämdes, denna ej
borde sättas lägre än vid en tjänstevikt av 2,000 kilogram. Då man såsom
en verkan av den föreslagna skattesänkningen kunde räkna med en ökning
i automobilbeståndet, skulle denna skattelindring endast komma att
förorsaka en skäligen obetydlig minskning av de sammanlagda automobilskattemedlen.

Förslag örn fordonsskattens avskaffande belt eller delvis hava vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda föreslogs
i motion vid 1929 års riksdag, att denna skatt måtte ersättas med
en engångsskatt med viss procent av automobils försäljningsvärde eller
ock avskaffas, därest en sådan omläggning icke befunnes möjlig eller
lämplig. 1929 års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 6,
att sistnämnda motion icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna
hemställan bifölls av riksdagen.

Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet bland
annat följande:

»Med automobilbeskattningen avses att av ägarna till motorfordonen
uttaga den merkostnad för vägväsendet, fordonen förorsaka, och att i
anslutning därtill skatten skall beräknas i förhållande till den vägförstöring,
varje fordon kan antagas utöva. Såsom motionärerna framhållit
bryter fordonsskatten så till vida mot grundprincipen för skattesystemet,
att hänsyn väl tages till fordonens vägförstörande förmåga men däremot
icke till den ytterligare faktor, som är bestämmande för själva vägslitningen,
nämligen den tillryggalagda vägsträckan. Då emellertid statsmakterna
godtogo sistnämnda beskattningsform, skedde detta under framhållande,
att det måste anses rimligt, att automobilägaren såsom sådan
finge sig ålagt att i skatteväg särskilt bidraga icke allenast till vägarnas
underhåll utan jämväl till erhållande av för automobiltrafik lämpade och
väl byggda vägar. Det sålunda anförda skälet för fordonsskattens införande
synes utskottet med full giltighet kunna åberopas jämväl för dess
bibehållande och detta i än högre grad sedan skatt införts å bensin samt
skatten å gummiringar höjts från 1 krona 50 öre till 2 kronor per kilogram.
Därest fordonsskatten hålles inom måttliga gränser, synas berättigade
anmärkningar knappast kunna göras mot densamma.»

I särskilda vid 1930 års riksdag väckta motioner yrkades, att fordonsskatten
måtte sänkas samt att en däremot svarande höjning av skatten å
förbrukningsartiklarna måtte vidtagas. I enlighet med bevillningsutskottets
hemställan (bet. nr 6) beslöt riksdagen avslå dessa motioner.

Såsom motiv för sin hemställan örn avslag å motionerna anförde bevillningsutskottet
bland annat följande:

»De skäl 1929 års bevillningsutskott anfört till förmån för bibehållande
av de huvudgrunder, efter vilka skatten å automobiltrafiken utgår, äga

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

enligt utskottets mening fortfarande full giltighet. Beträffande åter frågan
om skattebördans fördelning mellan de särskilda beskattningsföremålen
— fordonen, gummiringarna och bränslet — kunna givetvis olika
meningar göra sig gällande. Närmast med hänsyn till den omfattning,
i vilken automobiler utnyttjas i trafik, föreligga bland automobilägarna
olikartade intressen i fråga örn skattebördans fördelning å nämnda beskattningsföremål.
För personer, som i jämförelsevis ringa utsträckning
utnyttja sina automobiler i trafik, skulle ett överflyttande av skatt från
fordonen till förbrukningsartiklarna givetvis innebära en fördel. En
dylik överflyttning skulle däremot strida mot de intressen, som förefinnas
hos ägare av i yrkesmässig trafik eller eljest i intensiv drift begagnade
automobiler. Enligt---meddelade statistiska uppgifter belöpte

sig skatten å gummiringar och bensin under budgetåret 1928/1929 till sammanlagt
25,118,966 kronor, motsvarande omkring 63 procent av den sammanlagda
automobilskatten. Med hänsyn tagen till de principer, som
varit ledande för ifrågavarande skattesystem, vill det synas, som örn
skattebördan vore i stort sett väl avvägd å de särskilda beskattningsföremålen.
»

I anledning av vid 1931 års riksdag väckta motioner hemställde riksdagen
på förslag av bevillningsutskottet i skrivelse den 28 maj 1931, nr
292, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande automobilbeskattningens
anordnande samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Till stöd för sitt förenämnda förslag anförde bevillningsutskottet i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 40 följande:

»På sätt framgår av 1929 och 1930 års bevillningsutskotts här återgivna
yttranden, har bevillningsutskottet tidigare avstyrkt bifall till gjorda
yrkanden om ändring i gällande grunder för beskattning av automobiltrafiken.
Det är emellertid uppenbart, att med den snabba utveckling,
som ägt och alltjämt äger rum på förevarande område, beskattningen
visar tendens att hastigt föråldras och att förty inom en näraliggande
framtid beskattningen är i behov av omläggning. Så har otvivelaktigt
lagen örn trafikförsäkring å motorfordon skärpt de olägenheter, som fordonsskatten
i många fall medfört. Vidare torde under senare år gjorda
förbättringar i fråga örn ringarnas konstruktion ökat dessas livslängd,
vilket i sin ordning medfört en sänkning av den anpart av skatten ringarna
hava att bära. Det synes sannolikt, att framdeles även andra ämnen
än bensin med fördel kunna komma att utnyttjas såsom motorbränsle.
Utskottet vill endast erinra örn den ökade betydelse, råoljan synes komma
att erhålla, särskilt för framdrivande av automobiler i yrkesmässig
trafik samt lastautomobiler. Då bensinskatten utgör den ojämförligt
största delen av automobilskatten, måste det anses angeläget, att statsmakterna
i så god tid som möjligt inrätta sig efter de ändrade förhållanden
i fråga om beskattningen, vilka kunna bliva en följd av en dylik
övergång från bensin till andra slag av motorbränslen. Slutligen torde
den ökade användningen av automobilomnibusar och lastautomobiler påkalla
en utredning beträffande beskattningen av dylika automobiler.

På grund härav har utskottet ansett frågan rörande beskattning av
automobiltrafilten böra göras till föremål för utredning. Redan av det
anförda är likväl uppenbart, att utskottet saknat möjlighet att närmare

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23. 5

angiva riktlinjerna för den blivande utredningen i ämnet. Utskottet vill
emellertid framhålla önskvärdheten av att densamma göres allsidig. Då
det måste anses såsom en riktig utgångspunkt för beskattningen, att automobiltrafiken
får så vitt möjligt bära de merkostnader denna förorsakar
vägväsendet och denna trafik tor närvarande knappast synes bestrida erforderlig
del av dessa kostnader, torde utredningen även böra omfatta
frågan örn storleken av det bidrag automobiltrafiken bör lämna.

Frågan om fördelningen av skatten å de olika beskattningsföremålen
bör givetvis ägnas särskild uppmärksamhet. Därvid synes man böra bibehålla
de grundläggande principerna för gällande beskattning, nämligen
att denna skall drabba såväl innehavet av automobil som även och främst
utgå i förhållande till den omfattning, i vilken automobilerna brukas.»

1932 års omläggning av automobilbeskattningen innebar en avsevärd
höjning av den motortrafiken pålagda beskattningen. Densamma innefattade
en höjning av fordonsskatten med i genomsnitt omkring 11 procent
samt en höjning av bensinskatten med 25 procent och av gummiringskatten
med 75 procent. I fråga örn fordonsskatten å egentliga automobiler,
med ringar av mjuk kautschuk, innebar denna omläggning en höjning
av skattesatsen per 100 kilogram av automobilens tjänstevikt fran
10 till 14 kronor, en ökning av det skattefria avdraget från 400 till 600
kilogram samt en sänkning av skattens minimibelopp från 75 till 60
kronor.

I sitt betänkande nr 32 anförde 1932 års bevillningsutskott i frågan
rörande skattens fördelning å de olika beskattningsföremålen, att det
med Kungl. Maj:ts proposition nr 174 framlagda förslaget anslöte sig
till de riktlinjer, som 1931 års riksdag och bevillningsutskott förordat.
Sålunda hade de grundläggande principerna för då gällande beskattning
bibehållits, nämligen att denna skulle drabba såväl innehavet av automobil
som även och främst utgå i förhållande till den omfattning, i vilken
automobilerna brukas. Såväl den föreslagna fördelningen av skatteökningen
mellan de olika beskattningsföremålen som även den i propositionen
förordade förskjutningen av skattebördan mellan fordon av olika
kategorier och tyngd hade utskottet funnit i stort sett väl avvägd och
ägnad att innebära ökad rättvisa i beskattningen av motortrafiken. Utskottet
ansåg sig därför böra avstyrka bifall till motioner, innebärande
förslag örn lägre skattesatser för fordon än de av Kungl. Majit föreslagna.

Såsom 1930 års bevillningsutskott framhöll göra sig olika uppfattningar
gällande beträffande frågan örn skattebördans fördelning mellan de särskilda
beskattningsföremålen, fordonen, gummiringarna och bränslet.
Närmast med hänsyn till den omfattning, i vilken automobiler utnyttjas
i trafik, föreligga bland automobilägarna olikartade intressen i fråga örn
skattebördans fördelning å nämnda beskattningsföreinål. För personer,
som i jämförelsevis ringa utsträckning utnyttja sina automobiler i tra -

Utskottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 23.

fik, skulle ett överflyttande av skatt från fordonen till förbrukningsartiklarna
givetvis innebära en fördel. En sådan överflyttning skulle däremot
strida mot de intressen, som förefinnas hos ägare av i yrkesmässig trafik
eller eljest i intensiv drift begagnade automobiler.

Enligt utskottets mening bör därför en rubbning av skattefördelningen
sådan som den av motionärerna föreslagna icke äga rum utan en allsidig på
hela frågan ingående undersökning. De nu gällande principerna för skattefördelningen
tillkommo emellertid så sent som år 1932, därvid fordonsskattens
procentuella andel i skattens sammanlagda belopp minskades. Av
den här ovan återgivna utredningen framgår, att denna fordonsskattens
andel år från år sjunkit samt minskats från 36.7 procent under budgetåret
1929/1930 till 27.6 procent enligt de beräkningar, som ligga till grund
för statsverkspropositionens uppskattning av automobilskattemedlen för
nästkommande budgetår. Vid sådant förhållande har utskottet icke ansett
sig böra föreslå någon sänkning av fordonsskatten, helst en sådan
som den i motionen förordade otvivelaktigt komme att medföra en icke
oväsentlig minskning av inflytande skattemedel. Då emellertid med den
snabba utveckling, som ägt rum och alltjämt äger rum på förevarande
område, beskattningen kan komma att visa sig i behov av omläggning,
förutsätter utskottet, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
frågan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 428 av herr Lundell
m. fl., örn lindring i skatten å motorfordon, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 mars 1935.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Jönsson, Ericson i Göberga,
Larson i Lerdala, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Månsson, Lövgren i Boden!
Olsson i Närlinge, Nylander i Stockholm, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm,
Anderson i Norrköping, Sjödahl, Berg i Karlskrona, Arvedson, Werner i Hultsfred,
Blomquist och Brännström i Skellefteå.