Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
7
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1935 kl. 4 e. m.
. Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
ändrade bestämmelser angående rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m.
(2:a avd.)
I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet bänvisad motion,
nr 3, har herr Källman hemställt,
»att riksdagen för sin del ville besluta sådan ändrad lydelse av kungl,
förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av
utskylder m. m., att den som äger återbekomma dylika utskylder tillika
skall äga erhålla ränta därå efter den vid tidpunkten för återbekommandet
gällande inlåningsränta å postsparbanken.»
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
Enligt kungl, förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid
restitution av utskylder m. m. äger envar, som efter besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld
eller avgift vid återbekommandet av det belopp, han för mycket
erlagt, erhålla ränta därå efter fem procent från och med den dag, beloppet
visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes.
Ränta utgår dock ej för längre tid än till dess trettio dagar förflutit,
efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad
myndighets beslut i målet vunnit laga kraft.
I anledning av en vid 1918 års riksdag väckt motion i ämnet yttrade
bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 49, efter att hava erinrat örn då
gällande bestämmelser, som ej medgåve ränta å restituerat skattebelopp,
bland annat följande:
»Av större betydelse än ränteförlusten kan givetvis i många fall vara,
att den skattskyldige under den långa tid, taxeringstvistens förande genom
alla instanser tager i anspråk, är berövad disposition av omtvistade
skattebelopp, som särskilt under närvarande tid med dess olika
extraordinära kristidsskatter kunna vara högst avsevärda. För de olägenheter,
som härav tillskyndas den skattskyldige, får han icke någon
som helst gottgörelse. Utskottet vill giva motionärerna rätt uti, att berörda
förhållanden icke äro förenliga med rättvisa och billighet. För rät
-
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
telse i desamma kunna enligt sakens natur olika vägar anvisas. Motionärerna
hava anvisat en, nämligen medgivande åt de skattskyldiga av
anstånd med inbetalning av tvistigt skattebelopp mot ställande av säkerhet
för detsamma. Örn en dylik anordning skulle möta för stora svårigheter,
. t. ex. med hänsyn till statens eller kommunernas behov av omedelbar
tillgång till debiterade skattebelopp eller på grund av risken av i
uppskovssyfte väckta skattetvister, torde andra utvägar kunna erbjuda
sig. Ett minimum av rättvisa vore väl skyldighet för vederbörande
skattemottagare att gottgöra ränta å belopp, som restitueras.»
Utskottet hänvisade med detta uttalande till en utredning, som redan
blivit igångsatt av Kungl. Majit i anledning av en framställning från
Sveriges industriförbund i skrivelse till Kungl. Majit den 8 november
1917.
I nämnda skrivelse har bland annat föreslagits, att skattskyldig skulle
å restituerat skattebelopp erhålla ränta efter förslagsvis fem procent för
den tid som förflutit, sedan skatten erlades.
I en vid 1919 års riksdag framlagd proposition i förevarande ämne, nr
104, framhöll föredragande departementschefen bland annat, att det läte
sig svårligen förnekas, att det förhållandet, att klagomål över taxeringen
icke befriade skattskyldig från att i behörig ordning inbetala honom
påförda utskylder, vore ägnat att många gånger medföra betydande
ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga, därigenom att de under avsevärd
tid utan att ens erhålla någon ränta måste ligga ute med skattebelopp,
som de slutligen förklarades berättigade återfå. Det syntes därför
departementschefen bäst överensstämma med rättvisa och billighet,
att den, som på grund av ändring i taxeringen ägde återbekomma erlagt
utskyldsbelopp, i gengäld för det han under tiden måst ligga ute med detsamma
berättigades att erhålla någon ränta därå. Beträffande den räntefot,
som borde läggas till grund för sådan räntegottgörelse, föreslogs i
propositionen, att räntan skäligen borde bestämmas till fem procent.
Bevillningsutskottet erinrade i sitt i anledning av förenämnda proposition
avgivna betänkande, nr 18, att Kungl. Majits förslag innefattade en
lösning av frågan i den snävare form, som utskottet år 1918 betecknat som
ett minimum av rättvisa. Då under alla omständigheter förslaget innebure
en avsevärd fördel för de skattskyldiga, syntes det böra bifallas.
Detta blev även riksdagens beslut.
.1 motionen har bland annat framhållits, att vid ifrågavarande förordnings
tillkomst ansågs fem procents ränta i förevarande avseende vara
skalig. De höga räntesatserna under krigstiden förklarade, att man då
ansåg en ränta av fem procent ej vara för hög. Utvecklingen under de
senare åren visade emellertid, att den som oriktigt taxerats och erlagt
utskylder efter en dylik taxering samt så småningom återfinge de felaktigt
påförda utskylderna, i själva verket gjort en särdeles förmånlig pen
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 9
ningplacering. Motionären ansåge detta icke hava varit lagstiftarens
mening. Som exempel på att medelräntan under 20 år före år 1927 understigit
fem procent, framhåller motionären att, när pensionsstyrelsen sistnämnda
år utfärdade vissa allmänna regler för beräkning av ränta å inkomst
av kapital, styrelsen efter verkställd undersökning inhämtat, att
under den närmast föregående 20-årsperioden bankerna vid inlåning lämnat
en genomsnittsränta av 4.3 procent. I dessa 20 år inbegrepes krigstiden
med dess onormalt höga räntesatser. Icke minst med hänsyn till kommunernas
intresse av frågan torde det vara rättvist att nu företaga ändring
i förevarande förordning med avseende å räntesatsens storlek. Erfarenheten
hade visat, att en fixerad räntesats icke vore tillfredsställande.
Bättre syntes vara att i förevarande avseende anknyta till inlåningsräntan
vid den tidpunkt, utskylder av det slag, varom nu vore fråga, skulle
återbetalas. Därvid borde postsparbankens inlåningsränta få vara bestämmande,
enär densamma ej växlade lika ofta som privatbankernas.
Enligt vad utskottet inhämtat bar Överståthållarämbetet i en den 9
augusti 1934 dagtecknad skrivelse föreslagit Kungl. Majit att utverka
riksdagens bemyndigande att för varje år fastställa den ränta, som för det
året skall i nu förevarande avseende ävensom vid eftergift eller restitution
av arvsskatt och skatt för gåva utgå, och bar det därvid synts ämbetet,
att denna ränta bör stå i nära överensstämmelse med den räntesats,
staten vid tiden för fastställandet själv behöver erlägga vid upplåning. Till
stöd härför bade ämbetet framhållit, att ämbetet visserligen funne det
vara riktigt, att skattskyldig vid restitution av utskylder åtnjöte skälig
ränta å för mycket erlagda skattebelopp men att räntefoten därvid icke
borde vara av den storlek, att den skattskyldige bereddes obehörig vinst.
Med nuvarande läge å penningmarknaden ansåge ämbetet en ränta av
fem procent vara för hög.
Över denna framställning hava statskontoret, riksräkenskapsverket och
kammarrätten avgivit infordrade utlåtanden och därvid i huvudsak anfört
följande.
Statskontoret. I likhet med Överståthållarämbetet hade statskontoret
ansett, att riksdagens bemyndigande borde inhämtas örn rätt för Kungl.
Majit att bestämma den räntesats, efter vilken ränta å restituerade medel
skulle utgå. Härvid borde dock föreskrivas en begränsning uppåt, förslagsvis
till fem procent. Statskontoret ifrågasatte emellertid, örn det
kunde vara lämpligt, att ett dylikt fastställande ägde rum för ett år i
sänder. Förhållanden kunde inträffa, som gjorde det önskvärt, att med
längre eller kortare mellanrum än ett år vidtaga ändring i nu ifrågavarande
avseende. Vid fastställandet av räntan syntes ledning kunna hämtas
av vid tidpunkten ifråga utgående ränta å depositionsräkning ävensom
av den effektiva räntan å statsobligationer.
Riksräkenskapsverket. I Kungl. Majits proposition nr 104 till 1919 års
riksdag hade vederbörande departementschef beträffande räntefoten allenast
uttalat, att han för sin del ansåge densamma skäligen böra bestämmas
till fem procent. Riksdagens beslut fattades i överensstämmelse med propositionen
utan att därvid särskilt uttalande gjordes örn sättet för ränte
-
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
fotens bestämmande. Då någon närmare motivering för ifrågavarande
räntefots bestämmande till fem procent ej framförts, förtjänade för bedömande
av saken framhållas följande. Föreskriften örn en räntefot av
fem procent stöde i överensstämmelse med ett flertal bestämmelser rörande
ränteberäkning inom det offentligrättsliga området. I de vid förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fogade, jämväl för
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva avsedda tabellerna för uträkning
av kapitalvärden räknades med en räntefot av fem procent. Även
i andra offentligrättsliga författningar räknades med samma räntefot, och
på det civilrättsliga området förekomme även enahanda ränteberäkningsnorm.
Utgingo nian från, att bestämmelserna örn ränta vid restitution
av utskylder m. m. tillkommit väsentligen för att bereda skattskyldig
skydd mot ränteförlust, ansåge riksräkenskapsverket en räntefot av fem
procent väl hög under nuvarande läge ä penningmarknaden. Med hänsyn
härtill syntes vissa skäl tala för att i förevarande fall räntefoten avvägdes
i närmare överensstämmelse med det växlande allmänna ränteläget.
Emellertid vore att märka, att för enskilda företagare och andra
skattskyldiga torde den upplåningsränta dessa måste vidkännas, direkt
eller indirekt, för inbetalningar av skatt, ligga väsentligt över statslåneräntan.
Riksräkenskapsverket ansåge, att det icke läte sig göra att begränsa
en lagändring i antydd riktning till att avse allenast de av Överståthållarämbetet
åsyftade fallen av restitution utan borde en sådan ändring
avse samtliga hithörande bestämmelser a det skatterättsliga området.
\ ad som kunde befinnas böra gälla för nämnda område, torde kunna antagas
äga giltighet även för det offentligrättsliga området i övrigt. Det
kunde dessutom ifrågasättas, örn icke en ändring av ifrågavarande räntesatser
komme att få konsekvenser beträffande jämväl å det privaträttsliga
området meddelade bestämmelser av ifrågavarande slag. Härigenom
ansåg riksräkenskapsverket, att frågan erhölle en sådan räckvidd,
att ett ställningstagande till densamma krävde en utredning av ingående
och omfattande beskaffenhet. Ämbetsverket kunde fördenskull ej finna
annat än att den av Överståthållarämbetet väckta frågan måste prövas i
ett vidsträcktare sammanhang, varför riksräkenskapsverket ansåg sig
icke kunna tillstyrka bifall till överståtkållarämbetets förslag, sådant det
förelåge.
Kammarrätten. Med hänsyn till fluktuationerna å penningmarknaden
funne kammarrätten önskvärt, att den vid restitution av utskylder m. m. utgående
räntan gjordes så tillrida rörlig, att räntefoten bestämdes för ett
år i sänder. Däremot kunde kammarrätten icke instämma i överståthållarämbetets
förslag angående räntefotens fastställande. I enlighet med
syftet med ifrågavarande stadgande örn rätt till ränta ansåg kammarrätten
det blist överensstämma, örn räntan bestämdes så, att den skattskyldige
i. regel kunde antagas bekomma full ersättning för den ränteutgift,
han själv haft eller skulle haft, därest han varit tvungen att genom lån
anskaffa medel för betalning av det sedermera återbekomna beloppet. Då
räntesatsen för enskilda lån så gott som undantagslöst torde överstiga
räntan å statens lån, kunde en restitutionsränta, som utginge allenast med
vad staten själv behövde erlägga vid upplåning, icke anses innefatta full
gottgörelse. — En ledamot i kammarrätten ansåg, att en maximigräns av
fem procent och en minimigräns av tre procent borde fastställas för ifrågavarande
räntesats, samt att en höjning oller sänkning av räntesatsen
borde ifrågakomma allenast vid avsevärda förändringar på penningmarknaden.
Två ledamöter i kammarrätten ville avstyrka överståthållarämbetets
förslag, enär räntan i förevarande fall utgjorde en gottgörelse för
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 11
vissa olägenheter, varåt lagstiftarna av praktiska skäl givit formen av
en räntegottgörelse, samt ämbetets förslag innebure ett principiellt avsteg
från ifrågavarande förordnings grund och mening.
Syftet med ifrågavarande bestämmelse örn rätt till ränta vid restitution
av utskylder m. m. bar, på sätt förut framhållits, varit att bereda skattskyldig,
vilken åsatts taxering som sedermera nedsättes, skydd mot ränteförlust.
Givet är, att den skattskyldige icke bör beredas någon vinst
i anledning av att han påförts oriktig taxering. Det är därför
önskvärt, att räntefoten i förevarande fall avväges så, att densamma
så nära som möjligt ansluter sig till det allmänna ränteläget under
den tid, tvist angående den skattskyldiges taxering pågår. Att på
sätt motionären föreslagit anknyta räntesatsen till den tidpunkt, då utskylderna
skola återbetalas, synes icke tillfredsställande liksom ej heller
att bestämma räntesatsen efter en medeltalsränta för viss längre
tid eller efter den å statslån eller andra dylika lån utgående räntan.
Även under nuvarande ränteläge torde nämligen inträffa, att skattskyldiga
vid förekommande upplåning av medel för gäldande av påförda
utskylder få vidkännas en ränta, som ligger väsentligt över räntesatsen
i berörda fall. Härtill kommer, att en räntefot av fem procent i förevarande
fall icke torde kunna anses vara så hög, att densamma borde
uppmuntra de skattskyldiga att fördröja framläggandet av erforderlig
utredning i tvister angående taxering för att därigenom söka uppskjuta
avgörandet under en längre tid och på detta eller annat sätt söka förskaffa
sig obehörig räntevinst. Då dessutom, såsom riksräkenskapsverket
framhållit i sitt ovan återgivna utlåtande, en räntefot av fem procent
fastställts icke blott för det av motionären berörda fallet utan jämväl för
vissa andra fall inom det offentligrättsliga området, synas skäl tala för
att ifrågavarande spörsmål icke ses för sig utan i ett större sammanhang.
Med hänsyn härtill och då frågan redan är föremål för Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet, har utskottet icke ansett skäl föreligga att föreslå
någon åtgärd i anledning av motionen.
Utskottet hemställer därför,
att motionen I: 3 av herr Källman, örn ändrade bestämmelser
angående rätt till ränta vid restitution av
utskylder m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 8 mars 1935.
Utskottet.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
Närvarande; herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson, Åström,
Nilsson i Landeryd, Wahlmark, friherre Lagerfelt, Lithander, Lövgren i Boden,
Olsson i Närlinge, Björklund, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm,
Anderson i Norrköping, Löfvander, Larsson i Örbyhus, Werner i Hultsfred
och Brännström i Skellefteå.