Riksdagens skrivelse Nr 307.
1
Sr 307.
Godkänd av första kammaren den 5 juni 1934.
Godkänd av andra kammaren den 5 juni 1934.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1933
församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30
juni 1933.
(Statsutskottets utlåtande nr 123.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30 juni 1933 uti
avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti
däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen i
nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o)
Uppbördsborgen för polis- och fjärdingsmän.
Under socialdepartementet, § 13, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för de föreskrifter, som gälla i fråga örn ställandet av uppbördsborgen
för polis- och fjärdingsman (Del I sid. 29—34).
Revisorerna hava därvid lämnat en redogörelse för ett av statskontoret
den 26 mars 1931 framlagt förslag rörande ordnandet av frågan örn uppbördsborgen.
Detta förslag har emellertid ännu icke blivit genomfört.
I samband härmed hava revisorerna yttrat följande.
Revisorerna anse sig i detta sammanhang böra omnämna vissa iakttagelser
beträffande uppbördsborgen. Sålunda synes i en del fall tvekan
hava uppstått, vem som skall vara att anse som rätt garantiinnehavare.
Såsom regel torde gälla, att försäkringen ställes på länsstyrelsen. Fall
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 14 sami. Nr 307—308
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 307.
liava dock förekommit, då försäkringen ställts på vederbörande myndigheter.
Ovisshet synes även hava varit rådande därom, vilka medel som
skola genom garantiförsäkringen täckas. I en del fall har hela garantisumman
inbetalats till vederbörande länsstyrelse, som sedermera fördelat
densamma proportionellt på samtliga rättsägare. I andra fall åter har
av garantibeloppet inbetalts allenast så mycket som erfordrats för täckande
av de förluster, som åsamkats statsverket dels genom förskingring
av kronomedel, dels genom statsverket åliggande ersättningsskyldighet
jämlikt lagen den 10 juli 1899. På grund härav hava kommuner, som icke
inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning av statsmedel enligt
1899 års lag, även gått förlustiga av på dem belöpande medel av försäkringssumman.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att frågan örn ställande av uppbördssäkerhet
icke kan anses vara på ett tillfredsställande sätt slutligt
ordnad. Det synes nämligen uppenbart, att genom nu rådande osäkerhet
på hithörande område garantiförsäkringens ansvarsbelopp icke kunnat
utnyttjas i den omfattning, som torde hava varit avsedd. Härigenom
hava, på sätt ovan anförts, kommuner gått miste örn andel i försäkringsbeloppet,
oaktat detsamma kunnat för deras del helt eller delvis täcka den
uppkomna förlusten. Det förefaller revisorerna, som örn de åtgärder,
vilka av statskontoret föreslagits beträffande ordnandet av garantiförsäkringen,
skulle vara ägnade att giva ökad effektivitet åt bestämmelserna
örn ställande av uppbördssäkerhet.
Revisorerna finna angeläget, att nu ifrågavarande spörsmål snarast
vinner sin lösning.
Yttrande har avgivits av riksräkenskapsverket (Del III sid. 17), som
tillstyrkt, att åtgärder måtte vidtagas för lösning av berörda fråga i av
statskontoret föreslagen riktning.
Såsom revisorerna framhållit, har frågan örn tillämpningen av föreskriften
i polisreglementet örn ställande av uppbördsborgen för polisoch
fjärdingsman tidigare varit föremål för riksdagens prövning. Med
anledning av 1929 års revisorers i sin berättelse gjorda anmärkning, att
bestämmelsen örn ställandet av uppbördsborgen i anmärkningsvärt
många fall icke efterlevts, uttalade 1930 års riksdag, att riksdagen ansåge
önskvärt, att samtliga med frågan örn uppbördssäkerhet sammanhängande
spörsmål gjordes till föremål för närmare utredning i ändamål att
vinna så enkla och praktiska anordningar som möjligt samtidigt med att
åt bestämmelserna i ämnet gåves den effektivitet, som måste anses erforderlig
för skyddandet av statsverkets intressen. Därefter syntes riksdagen
erforderliga föreskrifter böra av Kungl. Majit utfärdas.
Sedan Kungl. Majit anbefallt statskontoret att avgiva yttrande i anledning
av vad revisorerna anfört i omförmälda hänseende, inkom statskontoret
med förslag till ändrade bestämmelser. Förslaget, som ännu
icke föranlett något Kungl. Majits beslut, innebar, att polisreglementets
bestämmelser örn uppbördssäkerhet borde helt eller till huvudsaklig del
bygga på garantiförsäkring. Enligt statskontorets mening skulle varje
Riksdagens skrivelse Nr 307. 3
länsstyrelse åläggas att låta ombesörja sadan försäkring av samtliga
fjärdingsman och polismän inom länet, som vöre sysselsatta med uppbörds-
och indrivningsverksamhet. En lämplig form härför utgjorde,
framhöll statskontoret, den s. k. gruppförsäkringen.
Då frågan örn ställandet av uppbördssäkerhet icke kan anses vara på
ett tillfredsställande sätt ordnad, synes riksdagen angeläget, att densamma
i hela sitt sammanhang snarast vinner sin lösning.
Med hänsyn till ärendets vikt och betydelse har riksdagen ansett sig
böra hos Kungl. Majit anhålla örn vidtagande snarast möjligt av åtgärder
på ifrågavarande område.
Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder
för en snar lösning av frågan örn ställande av uppbördsborgen för polisoch
fjärdingsman.
2io)
Avkortningslängder för kronorestantier i Stockholm.
Under finansdepartementet, § 33, hava revisorerna meddelat, att de
granskat vissa avkortningslängder å kronorestantier i Stockholm i avsikt
att erhålla kännedom örn tillämpningen av gällande föreskrifter å detta
område (Del I sid. 73—79). Efter att hava lämnat en redogörelse för de
föreskrifter, enligt vilka avkortning av kronoutskylder äger rum i Stockholms
stad, hava revisorerna meddelat, att de vid sin granskning av restlängderna
inom vissa uppbördsdistrikt i Stockholm gjort vissa i berättelsen
närmare angivna iakttagelser.
Revisorerna hava därefter gjort följande allmänna uttalande i
Vid bedömandet av frågan, huruvida i visst fall avkortning av utskylder
bör äga rum, kunna givetvis olika synpunkter göras gällande. Å ena
sidan har avkortningsförfarandet tillkommit i syfte att från erläggandet
av utskylder befria personer, vilka icke hava sådana tillgångar, att de
kunna betala utskylderna, utan att samtidigt stora svårigheter uppstå för
dem att bereda sig och sin familj nödtorftigt uppehälle. Å andra sidan är
det klart, att, därest avkortning av utskylder sker i alltför stor utsträckning,
sådana personer åter, som ordentligt fullgöra sin skattskyldighet,
komma att få betala högre skatter än som skulle hava utgått, därest avkortningar
icke ägt rum eller verkställts efter strängare grunder. Vid
behandlingen av dessa spörsmål har det emellertid för revisorerna framstått
såsom ett önskemål, att de författningsbestämmelser, som meddelats
beträffande skattskyldigs taxering till beskattning, skola så.nära som
möjligt ansluta sig till de bestämmelser, som gälla uppbörd och indrivning
av skatter och utskylder. För närvarande kan man dock konstatera, att
det skattebelopp, som enligt föreskrifterna i gällande taxeringsförordning
påföres en skattskyldig, i relativt stor utsträckning icke kan indrivas hos
vederbörande enligt uppbördsförfattningarnas och utsökningslagens nuvarande
lydelse samt numera tillämpade praxis. Det vill därför förefalla
revisorerna, som örn bättre överensstämmelse mellan dessa olika för
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 307.
fattningsbestämmelser bör genomföras och att det ligger i statens intresse
att i sitt förhållande till de skattskyldiga tillse, att dylika ojämnheter i
görligaste mån försvinna. Revisorerna hava i detta sammanhang särskilt
fäst sig vid, att skilda existensminima för olika befolkningsgrupper tilllämpas
i Stockholm.
Vad därefter beträffar den gjorda iakttagelsen att personer, som driva
rörelse eller åtnjuta sin inkomst i form av provision, i jämförelsevis stor
utsträckning underlåta att fullgöra sin skattskyldighet, varefter dem påförda
utskylder måste avkortas, vilja revisorerna framhålla, att detta
missförhållande har sin grund däruti, att införsellagen icke kan å sådan
skattskyldig tillämpas i någon större utsträckning. Utan att ingå på huru
en rättelse i berörda hänseende skall kunna åstadkommas, vilja revisorerna
framhålla önskvärdheten av att en undersökning verkställes, vilka åtgärder,
som härutinnan kunna vara påkallade. Under alla förhållanden
synes det vara i hög grad otillfredsställande, att icke i dylika fall ett utmätningsförfarande
synes kunna leda till önskat resultat, enär denna kategori
av skattskyldiga i allmänhet kan visa, att den endast har sådana
tillgångar, som icke nu kunna göras till föremål för utmätning.
Vidkommande därefter frågan örn vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas
till förhindrande av att avskrivning av utskylder i så stor utsträckning
måste ske, hava revisorerna bemärkt, att detta skulle kunna i viss
mån förhindras därigenom, att vederbörande arbetsgivare ålades utvidgad
skyldighet att till mantalskrivningsmyndigheterna lämna alla erforderliga
uppgifter rörande hos arbetsgivaren anställda vid varje tillfälle,
då sådan anställning, som icke är av rent tillfällig art, äger rum.
Vad revisorerna här ovan anfört, synes vara av den betydelse, att de ansett
sig böra föreslå, att en närmare utredning rörande dessa förhållanden
verkställes med syfte att sedermera skola kunna vidtagas erforderliga förändringar
i de författningar, som ovan berörts. I samband med en utredning
på detta område lärer även kunna till granskning upptagas behovet
av kompletterande bestämmelser i fråga örn beskattningsnämnds rätt att
medgiva befrielse från utskylder under vissa förhållanden, då höets tillgångar
icke uppgå till mera än 20,000 respektive 30,000 kronor. Revisorerna
vilja i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten på, huruvida
icke enhetliga preskriptionsbestämmelser böra införas för såväl kronosom
kommunalutskylder.
Revisorerna anse sig till slut böra som sin mening uttala, att behovet
av den sålunda ifrågasatta utredningen till stor del synes bottna i den
vid flera tillfällen påtalade olägenheten av att vårt nuvarande skattesystem
medför, att skatt å en inkomst uttages först lång tid efter det inkomsten
förvärvats.
_ De iakttagelser och erinringar, som av revisorerna gjorts, beröra visserligen
förhållandena i huvudstaden, men i åtskilliga hänseenden torde de
av revisorerna gjorda påpekandena få anses äga betydelse även beträffande
landet i övrigt.
Yttranden i anledning av de av revisorerna gjorda uttalandena hava avgivits
av riksräkenskapsverket och Överståthållarämbetet (Del III, sid.
50—53).
Riksräkenskapsverket har anfört, att ämbetsverket i likhet med revisorerna
höllö före, att de omnämnda missförhållandena i väsentlig mån
voro att återföra därpå, att enligt vårt nuvarande skattesystem skatt å
5
Riksdagens skrivelse Nr 307.
inkomst uttoges först lång tid efter det inkomsten förvärvats. Ämbetsverket
förordade, att den av revisorerna föreslagna utredningen komme
till stånd samt att densamma inordnades i de sedan lång tid pågående
förarbetena för åstadkommande av en rationell skatteuppbörd. I fråga
örn preskriptionstiden för utskylder hade ämbetsverket redan tidigare
framhållit önskvärdheten av att preskriptionstiden för kommunala utskylder
fastställdes lika med preskriptionstiden för kronoutskylder.
Överståthållarämbetet har anfört att mot revisorernas förslag att av
dem berörda frågorna bliva föremål för en närmare utredning i syfte att
åstadkomma en förbättrad skatteindrivning intet vore att erinra.
Vad revisorerna anfört rörande de iakttagelser, de gjort vid den av
dem verkställda granskningen av vissa avkortningslängder för kronorestantier
i Stockholm, synes giva vid handen, att åtskilliga brister föreligga
i de författningsbestämmelser, vilka skola tillämpas av uppbördsmyndigheterna
i Stockholm. Dessutom torde bristande överensstämmelse föreligga
mellan uppbördsförfattningarna och utsökningslagen å ena sidan,
sådana de enligt praxis tillämpas i Stockholm, och föreskrifterna i gällande
taxeringsförordning å andra sidan. I nu nämnda hänseende synes
det vara av vikt, att sådana åtgärder vidtagas, att de förefintliga bristerna
i möjligaste mån avhjälpas och att fullt klara och tydliga bestämmelser
på detta område meddelas. Riksdagen har därför ansett sig böra hos
Kungl. Majit göra framställning i berörda hänseende.
Riksdagen har icke heller kunnat undgå att taga intryck av vad revisorerna
i övrigt anfört rörande tillämpningen i Stockholm av uppbördsförfattningarna
och utsökningslagen och måste för sin del finna det
önskvärt, att sådana åtgärder vidtaga?, att icke på grund av nu gällande
bestämmelsers mindre tillfredsställande avfattning personer, vilka borde
kunna fullgöra sin skattskyldighet, erhålla befrielse härifrån. Vad revisorerna
i detta hänseende meddelat, synes riksdagen vara förtjänt av att
tagas under allvarligt övervägande, och riksdagen anser sig därför böra
hos Kungl. Majit göra framställning örn att även dessa spörsmål underkastas
närmare övervägande.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit måtte taga under övervägande vad revisorerna anfört i fråga om
uppbörd och indrivning av kronoutskylder i Stockholm.
3:o)
Utanordnandet av statsmedel m. m.
Under finansdepartementet, § 40, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande förfarandet i allmänhet inom olika verk och myndigheter
vid utanordnandet av statsmedel (Del 1 sid. 94—100) och härtill
knutit följande allmänna uttalande.
6
Riksdagens skrivelse Nr 307.
Av de här ovan meddelade uppgifterna rörande förfaringssättet vid
utanordnandet av statsmedel hos olika verk och myndigheter framgår,
att skilda metoder i detta hänseende vunnit tillämpning. Under sin räkenskapsgranskning
hava revisorerna också funnit, att det genom de återgivna
och övriga hithörande bestämmelser föreskrivna förfarandet i
många fall är alltför omständligt och att härigenom i synnerhet vederbörande
verks chefer och andra mera kvalificerade tjänstemäns arbetstid
ej sällan kommit att i onödigt stor utsträckning tagas i anspråk för
handläggning av de ofta merendels enkla utanordningsärenden, varom i
allmänhet är fråga inom statsförvaltningen. Såvitt revisorerna kunna
finna, äro nämligen de utanordningar, som kräva en mera ingående prövning,
åtminstone hos det övervägande antalet verk och myndigheter
m. fl., relativt få. I varje fall torde förfarandet vid utanordnandet av
medel, då det gäller i Kungl. Maj:ts brev eller särskilda beslut fastställda
belopp eller avlöningsförmåner, som utbetalas enligt gällande bestämmelser
och fastställda stater, böra ske på enklast möjliga sätt och synes kunna
anförtros åt mera underordnade befattningshavare hos verk och myndigheter.
Detta tillvägagångssätt äger redan nu i vissa fall tillämpning
och några olägenheter härav synas icke hava framträtt. Revisorerna
förbise icke, att, därest en omläggning av utanordningsväsendet på sålunda
ifrågasatt sätt äger rum, också ansvarigheten för utanordningarnas
riktighet, som nu i regel åvilar samtliga de personer, som underskrivit
en anordning, härigenom kommer att förändras. Med revisorernas
utgångspunkt är emellertid detta icke någon mera betydande olägenhet,
då i själva verket cheferna och de mera kvalificerade tjänstemän,
som nu underskriva mindre betydelsefiilla anordningar, i stort sett icke
torde underkasta dem en mera ingående granskning. Vid en omläggning
av utanordningsväsendet och i samband därmed en förändring i fråga
örn ansvarsfördelningen vill det synas revisorerna, som örn de nu gällande
bestämmelserna, även med tillbörligt beaktande av de olika förhållanden,
som råda i skilda fall,! skulle kunna givas en mera enhetlig
och konsekvent utformning än sohl nu skett.
På grund av vad sålunda anförts, hava revisorerna ansett en närmare
utredning påkallad i vad mån ifrågavarande bestämmelser kunna, utan
eftersättande av kravet på erforderlig kontroll och säkerhet, förenklas
samt givas en inbördes mera enhetlig karaktär. I samband med den av
revisorerna sålunda ifrågasatta utredningen lärer givetvis frågan örn ansvarighet
för verkställda utbetalningar böra göras till föremål för särskild
prövning.
Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del III sid. 65 och 66).
Statskontoret har förordat revisorernas förslag, att en utredning sker
beträffande formerna för utanordnandet av statsmedel och ansvaret härför
i avsikt att ernå en förenkling av förfarandet och giva detsamma en mera
enhetlig karaktär, allt utan eftersättande av kravet på erforderlig kontroll
och säkerhet.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att den av revisorerna ifrågasatta
utredningen komme att bliva mycket tidskrävande, särskilt med hänsyn
därtill, att densamma jämväl, såsom revisorerna ock förutsatt, måste
7
Riksdagens skrivelse Nr 307.
omfatta spörsmålet örn ansvarigheten för verkställda utbetalningar. Ämbetsverket
hade dock intet att erinra mot att sådan utredning verkställdes.
Vidare hava revisorerna under § 41 till behandling upptagit spörsmålet
örn åstadkommandet av vissa tekniska förenklingar i fråga örn utanordnandet
av medel inom statsförvaltningen (Del I sid. 100—102).
Efter att bland annat hava erinrat, att även 1932 års revisorer berört
samma fråga, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
Då även innevarande års revisorer äro av den uppfattningen, att det
mångenstädes tillämpade förfaringssättet att använda särskild blankett
vid tecknande av utanordningsbeslut i de fall, då detta kunnat tecknas å
ingiven räkning eller annat underlag för anordningen, medför obehövliga
kostnader för statsverket samt gör räkenskaperna onödigt skrymmande,
hava revisorerna velat ånyo fästa uppmärksamheten å berörda förhållande.
Örn också denna fråga, såsom riksräkenskapsverket anfört, skulle
kunna anses vara av förhållandevis ringa betydelse, hava revisorerna —
som äro av den uppfattningen, att förenklingar och besparingar inom
statsförvaltningen, även örn de av vederbörande betecknas såsom varande
av ringa betydelse, i allt fall böra vinna beaktande — dock funnit sig
böra ånyo göra framställning örn vidtagandet av sådana åtgärder, att vederbörande
myndigheters uppmärksamhet fästes på denna besparingsmöjlighet.
Jämväl i övriga av revisorerna här ovan berörda hänseenden synes det
önskvärt, att i största möjliga mån enhetligt förfaringssätt vinner tillämpning
inom statsförvaltningen. Ur denna synpunkt sett torde också
dessa frågor förtjäna att uppmärksammas.
Yttranden i frågan hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del III sid. 65—67).
Såsom revisorerna under § 40 framhållit tillämpas vid utanordnandet av
statsmedel inom verk och myndigheter skilda metoder. Det genom hithörande
bestämmelser föreskrivna förfarandet har därjämte i många fall
visat sig vara alltför omständligt. Då de utanordningsärenden, som förekomma
inom statsförvaltningen, oftast äro av enkel beskaffenhet, torde
handläggningen av desamma kunna ske på ett vida mindre tidsödande och
arbetskrävande sätt än som nu i allmänhet är fallet. Riksdagen anser i likhet
med revisorerna, att en förenkling av förfaringssättet vid utanordnandet
av statsmedel är av behovet påkallad samtidigt som större likformighet
på detta område bör åstadkommas. Vid en sådan omläggning av utanordningsväsendet
måste jämväl frågan örn ansvarigheten för verkställda
utbetalningar, som därav beröres, komma under omprövning.
Vidkommande härefter de av revisorerna under § 41 föreslagna åtgärderna
finner riksdagen desamma vara ägnade att medföra förenklingar
och besparingar. Även dessa spörsmål anser riksdagen vara förtjänta av
beaktande.
Under åberopande av det anförda får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit måtto vidtaga åtgärder för åstadkommande i fråga örn utanordnandet
av statsmedel av större likformighet och ett i möjligaste mån förenklat
förfarande.
8
Riksdagens skrivelse Nr 307.
4:o)
Resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavare hos hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna.
Under jordbruksdepartementet, § 52, hava revisorerna gjort vissa erinringar
beträffande storleken av de resekostnads- och traktamentsersättningar,
som utgå till befattningshavare hos hushållningssällskapen (Del
I sid. 149—158).
Efter att hava lämnat en redogörelse för de grunder, efter vilka ifrågavarande
ersättningar utgå, hava revisorerna anfört följande.
Under nuvarande finansiella förhållanden är det av synnerligen stor
vikt, att även för hushållningssällskapens del alla möjligheter för nedbringande
av förvaltningskostnaderna iakttagas. I anslutning till de åtgärder,
som vidtagits för nedbringande av statsverkets kostnader för
tjänsteresor, synes det böra tagas under övervägande, huruvida icke motsvarande
besparingsbestämmelser lämpligen böra vinna tillämpning även
för hushållningssällskapens befattningshavare. Härvid torde man kunna
utgå från att dessa befattningshavare icke böra åtnjuta högre traktamentsersättning
än statens befattningshavare i samma tjänsteställning och
med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.
Med denna utgångspunkt lärer en sänkning av traktamentsersättningen
i första hand böra ske i avseende å resor inom eget tjänstgöringsområde
för sekreterare, skattmästare och konsulent. Förslagsvis bör ersättningen
bestämmas till för sekreteraren högst 15 kronor för dygn, varav 9
kronor för dag och 6 kronor för natt, samt för skattmästare och konsulent
högst 13 kronor för dygn, varav 8 kronor för dag och 5 kronor för
natt. Även för andra hushållningssällskapens befattningshavare, vilkas
traktamentsersättning utmätts efter förmånligare grunder, än de, som gälla
för statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med likartade
arbetsuppgifter, torde en motsvarande sänkning av traktamentsersättningen
böra vidtagas. I anslutning till vad som gäller för här ovan
uppräknade statsanställda befattningshavare, synes traktamentsersättning
icke böra utgå för dag, varav högst 6 timmar tagits i anspråk för resa eller
förrättning.
Till befattningshavare, som deltager i premiering, bör resekostnads- och
traktamentsersättning även utgå enligt nyss angivna grunder.
Givetvis böra de grunder, efter vilka resekostnads- och traktamentsersättning
skola utgå till hushållningssällskapens befattningshavare, bliva
likartade för samtliga hushållningssällskap.
På grund av vad sålunda anförts synes det revisorerna önskvärt, att riksdagen
såsom villkor för hushållningssällskaps åtnjutande av statsbidrag
föreskriver, att resekostnads- och traktamentsersättning icke må utgå efter
förmånligare grunder till hushållningssällskapens befattningshavare
än till statens befattningshavare i samma tjänsteställning och med motsvarande
tjänstgöringsförhållanden. Den sålunda ifrågasatta förändringen
torde böra snarast möjligt genomföras.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott
(Del III sid. 102—108).
Riksdagens skrivelse Nr 307.
9
Under § 57 hava revisorerna beträffande befattningshavarna bos skogsvårdsstyrelserna
gjort samma erinringar som under § 52 och i sitt uttalande
anslutit sig till vad under sistnämnda paragraf anförts.
Yttranden hava i detta fall avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket
och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund (Del III sid. 128—
135).
Riksdagen vill fästa uppmärksamheten på, att de av revisorerna behandlade
frågorna varit föremål för behandling vid innevarande års riksdag.
Med anledning av väckta motioner uttalade nämligen jordbruksutskottet i
sitt utlåtande nr 2 under punkt 25, att utskottet hyste den uppfattningen,
att rese- och traktamentsersättning till hushållningssällskapens befattningshavare
liksom även dessa befattningshavares avlöningsförmåner i övrigt
icke borde utgå efter förmånligare grunder än till statens befattningshavare
i enahanda tjänsteställning och med motsvarande tjänstgöringsförhållanden.
Jordbruksutskottet framhöll emellertid vidare, att, då förevarande
spörsmål senare komme under riksdagens bedömande i samband med
behandlingen av statsutskottets utlåtande över statsrevisorernas berättelse
och då med hänsyn till att det för budgetåret 1934/1935 äskade anslaget till
hushållningssällskapen hade avseende å hushållningssällskapens verksamhet
under kalenderåret 1934 det ifrågasatta villkoret icke syntes kunna uppställas
beträffande anslaget för nästa budgetår, utskottet icke ansåge sig
då böra göra någon direkt hemställan i saken. I sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 1, punkt 67, har jordbruksutskottet likaledes med anledning
av väckta motioner gjort enahanda uttalande beträffande skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare.
Riksdagen är av den meningen, att särskilda bestämmelser ifråga örn
rese- och traktamentsersättning böra fastställas för ifrågavarande befattningshavare
på sätt jordbruksutskottet anfört och att föreskrift härom bör
uppställas som villkor för hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas
åtnjutande av statsbidrag. I vad mån även beträffande befattningshavarnas
avlöningsförmåner motsvarande bestämmelser böra meddelas
torde få bero på ytterligare utredning.
Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen beslutat att som villkor
för hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas åtnjutande av
statsbidrag från och med år 1935 föreskriva, att särskilda bestämmelser
skola, på sätt ovan anförts, införas i fråga örn rese- och traktamentsersättuing
åt där anställda befattningshavare.
5:o)
Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.
Under jordbruksdepartementet, § 58, hava revisorerna anfört följande:
Från svenska mejeriernas riksförening u. p. a. hava revisorerna under
hand erhållit uppgifter dels örn de arvoden, som tillkomma den hos riks
-
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 14 sami. Nr 307—SOS -
2
10 Riksdagens skrivelse Nr 307.
föreningen anställda personalen, samt grunderna för till samma personal
.utgående resekostnads- och traktamentsersättningar dels ock å de kostnader
för föreningens verksamhet till och med den 30 juni 1933, som bestritts
av mjölkavgifter. Däremot har man icke ansett sig böra tillmötesgå
revisorernas önskan att erhålla motsvarande uppgifter jämväl beträffande
de till ordföranden och övriga ledamöter i föreningens styrelse utgående
arvoden och reseersättningar, enär kostnaderna härför icke bestridas av
mjölkavgifter utan av föreningens egna medel.
Då det för revisorerna skulle vara av stort intresse att icke blott få kännedom
örn användningen av de till riksföreningen inflytande mjölkavgifterna
utan även att erhålla en överblick av föreningens medelsförvaltning
i dess helhet vilja revisorerna uttala det önskemålet, att åtgärder måtte vidtagas
för att tillförsäkra revisorerna tillgång till föreningens samtliga räkenskaper.
Riksdagen är av den uppfattningen, att föreningens samtliga räkenskaper
med hänsyn till de allmänna uppgifter, som numera anförtrotts föreningen
ifråga, böra tillhandahållas riksdagens revisorer, därest de önska
taga del av dem vid fullgörande av sin granskning. Föreskrift härom
lärer böra meddelas av Kungl. Majit.
I anledning härav får riksdagen anhålla, att Kungl. Majit måtte meddela
föreskrift därom, att Svenska mejeriernas riksförenings u. p. a. räkenskaper
skola vara underkastade granskning av riksdagens revisorer.
6io)
Tjänsteläkare vid de affärsdrivande verken.
i
Under statens affärsverksamhet, § 66, hava revisorerna meddelat, att
de infordrat vissa uppgifter från de affärsdrivande verken angående anställda
tjänsteläkares avlöningsvillkor (Del I sid. 199 och 200).
Härtill hava revisorerna knutit följande uttalande.
Vid granskning av de inkomna uppgifterna hava revisorerna till en
början konstaterat, att arvodena, som i regel utgå med visst belopp per
person och år, variera i rätt avsevärd grad, icke blott verken sinsemellan,
utan även inom ett och samma verk. Det förefaller revisorerna som
örn giltig anledning icke förefunnes att tillämpa så skiftande löneskalor,
som här kunnat konstateras, då fråga är örn ersättning för ett arbete,
som i allmänhet torde vara tämligen ensartat.
Huruvida de utgående arvodena kunna anses skäliga synes revisorerna
kunna ifrågasättas. Nu utgående arvoden torde i allmänhet hava fastställts
vid en tidpunkt med väsentligt lägre penningvärde än det nuvarande.
Detta gäller exempelvis i fråga örn statens järnvägar, där arvodena
utgått med oförändrade belopp alltsedan den 1 juli 1920, alltså vid
en tidpunkt då levnadskostnadsstegringen nådde sin kulmen. Enligt revisorernas
mening kan det icke vara rimligt att medan bland annat statens
befattningshavare år efter år på grund av indextalets fall, men även
av andra skäl fått vidkännas betydande lönereduceringar, den grupp befattningshavare,
varom här är fråga, skall bibehållas vid en oförändrad
löneställning.
11
Riksdagens skrivelse Nr 307.
Revisorerna hava vidare funnit, att vissa verksläkare av vederbörande
verk uppburit högst avsevärda belopp. Så har under år 1932 en postläkare
i Stockholm uppburit nära 20,000 kronor, en av telegrafverkets
läkare i Stockholm över 17,000 kronor och två järnvägsläkare i Stockholm
vardera 16,585 och 12,255 kronor. Samtidigt har konstaterats, att
andra verksläkare i Stockholm icke uppnått högre inkomsthelopp än omkring
1,700 kronor för samma år. De påvisade variationerna hero visserligen
till en del på den förut omnämnda skiftande arvodesheräkningen,
men givetvis i främsta rummet på klientfördelningen, som i ovan berörda
fall varierar mellan i runda tal 125 och 1,420.
Att inom en stad, där vederbörande verk har flera läkare anställda,
en läkare tilldelas icke mindre än omkring 1,420 klienter synes, i främsta
rummet ur de vårdsökandes synpunkt men givetvis även från verkets
mindre lämpligt. Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas, att
nu framförda mening, åtminstone år 1923, delats av järnvägsstyrelsen. I
en med anledning av ett av 1923 års revisorer gjort uttalande angående
järnvägsläkarnas avlöningsförmåner (§ 18) avgiven förklaring har järnvägsstyrelsen
anfört följande:
Vad angår de järnvägsläkare, vilkas årsinkomster från verket revisorerna
funnit särskilt anmärkningsvärda, så vill styrelsen med hänsyn
till att vart och ett av dessa järnvägsläkares distrikt omfattar ett ovanligt
stort antal personer samt att det fördenskull kan vara för verket
och vederbörande personal förmånligt, att en uppdelning av dessa distrikt
kommer till stånd, taga i övervägande, huruvida åtgärder i sådan riktning
höra vidtagas.
Huruvida järnvägsstyrelsen gjort allvar av sin avsikt att taga saken
under övervägande hava sig revisorerna icke bekant. Däremot hava revisorerna
funnit att de förhållanden, som i nu berörda avseende påtalades
år 1923, alltjämt kvarstå oförändrade.
Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet å
ovanherörda förhållanden, då dessa synts revisorerna vara av beskaffenhet
att påkalla närmare utredning.
Yttranden hava avgivits av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen, ävensom av styrelsen
för kommunikationsverkens läkareförening (Del III sid. 158—170).
Såsom av revisorernas granskning framgår hava olika grunder vid beräknandet
av arvoden till de vid de affärsdrivande verken anställda läkarna
tillämpats icke blott verken emellan utan även inom ett och samma
verk. Riksdagen anser därför önskvärt, att utredning verkställes i syfte
att åstadkomma större enhetlighet på detta område, i samband varmed
jämväl bör undersökas, huruvida de till dessa läkare utgående arvodena
må anses lämpligt avvägda.
Riksdagen får därför anhålla, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder
i syfte att åstadkomma större enhetlighet i fråga örn de vid affärsverken
anställda läkarnas arvoden.
12 Riksdagens skrivelse Nr 307.
7 :o)
Kraftstationen vid Sillre.
Under statens affärsverksamhet, § 73, hava revisorerna till skärskådan
upptagit vissa av vattenfallsstyrelsen i samband med anläggandet av
en kraftstation vid Sillre vidtagna åtgärder (Del I sid. 224—226).
Efter att hava lämnat en uppgift å de anslag, som av de senaste årens
riksdagar anvisats för ändamålet, hava revisorerna gjort följande uttalande.
Av vattenfallsstyrelsens bokslut för år 1931 finner man att kraftanläggningen
vid Sillre genom en extra avskrivning (»administrationskostnader»)
nedskrivits med 100,000 kronor. Av 1932 års bokslut framgår
vidare, att anläggningen i fråga nedskrivits med ytterligare 132,000 kronor
(»administrationskostnader» 70,000 kronor och »kostnader för förberedande
undersökningar för Sillre» 62,000 kronor).
Vattenfallsstyrelsen har sålunda i detta fall först till fullo utnyttjat
de av riksdagen för byggnadsföretaget anslagna medlen och därefter
genom avskrivningsåtgärden nedskrivit anläggningskapitalet med 232,000
kronor, varigenom av anslagsmedlen frigjorts motsvarande belopp och
möjlighet beretts att å företaget än en gång nedlägga en kostnad motsvarande
beloppet i fråga.
Det torde böra bemärkas att här är fråga örn en nyanläggning, vartill
riksdagen beviljat ett till beloppet bestämt anslag i och för kapitalökning.
Någon genom slitning eller annorledes förklarlig stöpning av anläggning
eller materiel kan sålunda icke hava förekommit. Vid under hand gjord
förfrågan har i vattenfallsstyrelsen inhämtats att förfaringssättet att genom
extra avskrivningar nedskriva en nyanläggning visserligen icke vore
vanligt inom verket, men att man i detta speciella och ett par andra fall
ansett, att driftöverskottet medgåve en dylik nedskrivning. Ett sådant
förfaringssätt innebär att verket använt driftmedel till kapitalinvestering
och sålunda kringgått principen att alla medel för kapitalökning
skola beviljas av riksdagen. Det ligger enligt revisorernas mening i sakens
natur att administrationskostnader och föregående undersökningar
vid kraftverksbyggnader alltid skola inberäknas i byggnadskostnaderna.
Sker avsteg från denna princip bör i varje fall riksdagen därom göras
underkunnig.
Vid undersökning örn anslagets nuvarande ställning hava revisorerna
kunnat konstatera att anslaget ifråga, trots de gjorda nedskrivningarna
å 232,000 kronor, den 30 september detta år överskridits med cirka 110,000
kronor. Örn man till de av riksdagen beviljade anslagsmedlen (2,250,000
+400,000+175,000 =) 2.825,000 kronor lägger ovannämnda avskrivningar
å 232,000 kronor och nyss nämnda 110,000 kronor utgör i verkligheten
kostnaden för anläggningen av kraftstationen vid Sillre den 30 september
i år (232,000+110,000+2,825,000 =) 3,167,000 kronor. Ovanberörda avskrivning
av undersökningskostnader, kronor 62,000, lär emellertid delvis
avse undersökning för ett tidigare förslag till kraftverksbyggnad, vilket
sedermera av tekniska skäl övergivits. Även örn hänsyn tages till nyssberörda
förhållanden och sålunda möjligen någon del av den gjorda avskrivningen
skulle kunna godtagas, kvarstår dock att anslagssumman
överskridits med omkring 300,000 kronor.
Riksdagens skrivelse Nr 307.
13
Revisorerna kunna icke underlåta att härvid påpeka vad vattenfallsstyrelsen
i ovannämnda hemställan örn anvisande av ytterligare anslagsmedel
å 175,000 kronor framhöll, nämligen att då »överenskommelser örn
samtliga till ifrågavarande anläggning hörande leveranser av större maskiner
voro träffade och arbetena till större delen fullbordade, kunde den
totala kostnaden för hela anläggningen med tillbörlig säkerhet beräknas».
Icke desto mindre har, frånsett nedskrivningen av anläggningskapitalet
under byggnadstiden, anslaget nu överskridits med nyssberörda belopp,
110,000 kronor.
Revisorerna finna vattenfallsstyrelsens ovan påtalade förfaringssätt:
synnerligen anmärkningsvärt.
Förklaring har avgivits av vattenfallsstyrelsen (Del III sid. 194—196),.
som på anförda skäl i fråga örn anmärkningen rörande de centrala administrationskostnaderna
och kostnaderna för de förberedande utredningarna
tillbakavisat densamma såsom icke befogad. Anmärkningen rörande
överskridandet i övrigt av anslag till Sillre kraftstation grundade sig
— enligt vad styrelsen framhållit — på ej avslutade räkenskaper under
löpande bokföringsår, vari sådana omföringar skulle göras, som gåve en
rationell och logisk värdefördelning av de olika objekten. När sådana
omföringar skett enligt de grunder, som av styrelsen angivits, komma det
ej att finnas något överskridande av sådan art, att, enligt styrelsens mening,
det bort föranleda ny framställning till statsmakterna.
Riksdagen har funnit, att olika principer för beräknandet av byggnadsanslagens
storlek kommit till användning icke blott vid olika affärsverk
utan även vid ett och samma verk, såsom nu har visat sig vara fallet i
fråga örn vattenfallsstyrelsen. Det kan icke anses riktigt, att verken
själva skola hava rätt och möjlighet att avgöra i vad mån anslagsmedel
och i vad mån driftmedel må anlitas för statliga byggnadsföretag. Riksdagen
förväntar, att Kungl. Majit vid framläggandet av propositioner örn
anslag till ny- och ombyggnader tillser, att vid byggnadskostnadernas
beräkning enhetliga principer komma till tillämpning.
Riksdagen har velat för Kungl. Majit giva till känna ovan uttaladeuppfattning
i denna fråga.
Stockholm den 5 juni 1934.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1U sami. Nr 307—308.
3-