MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1934

STOCKHOLM 1934
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning.................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Försummelse av auditör att underrätta »vederbörande befälhavare» örn krigs rätts

uppskovsbeslut ......................................................................

2. Fråga om försummelse av krigsdomare att i rätt tid utsätta rannsakning

med häktad.....................................................................................

3. Missfirmelse av underlydande och förargelseväckande beteende. Fråga tillika

örn obehörigt tillsägande av förvarsarrest ....................................... 24

4. Fråga om befälhavare vid meddelande av tillrättavisning visat försummelse

och oförstånd i sin tjänst ................................................................ 37

5. Officer vid flottan har under hot om rapport för förment tjänsteförsummelse

förmått underlydande 2. klass sjöman att medgiva, att å dennes avlöning
finge avdragas ett belopp, som officeren ansåge att den underlydande vöre
skyldig betala honom .................................................................. 47

6. Fråga huruvida underofficer vid utpurrning ombord å örlogsfartyg gjort sig

skyldig till missbruk av sin myndighet och missfirmat en värnpliktig...... 50

7. Olämpligt uppträdande av underofficer mot värnpliktiga ........................ 55

8. Obehörigt förfarande av regementschef i avseende å en honom enskilt till hörig,

för regementet använd automobil. Vid fester, som av regementschef
anordnats vid regementet, hava personer, vilka icke varit portions berättigade,

utspisats på statsverkets bekostnad....................................... 58

Fråga huruvida kungl, cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) äng. upphandling
under hand av lantbruksprodukter varit tillämpligt vid två särskilda upphandlingar
av havre. Vid upphandlingarna har antagits anbud, som väsentligen
överstigit annat avgivet anbud ................................................... 79

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

10. Försummelse av fortifikationsbefälhavare och kassakontrollant att utöva föreskriven
kontroll över kassaväsendet vid fortifikationsförvaltning ............ 91

Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

Fråga huruvida rannsakning inför regementskrigsrätt kunde uppskjutas av
den anledning att den tilltalade å kronohäktet i regementets förläggningsort
undergick förvandlingsstraff........................................................

Fråga huru krigsrätt bör med mål förfara, när rätten finner sig icke behörigen
sammansatt. Tillika fråga om sammansättning av krigsrätt i mål,

däri talan om ansvar ej föres...........................................................

Krinringar mot krigsdomare med anledning av det sätt, på vilket han handlagt
ett på militieombudsmannens föranstaltande anställt åtal................

Dröjsmål med företagande av förhör i disciplinmål ...................................

Fråga om skyldighet för befälhavare att i koncept till beslut i disciplinmål

införa besvärshänvisning ....................................................

Fråga örn i vhjst fall tillräckliga skäl förelegat för meddelande av tillrättavisning.
Fråga tillika huruvida regementschef äger befogenhet att beordra
batterichef att utöva denne tillkommande 7-ätt att meddela tillrättavisning 113

109

lil

7. Fråga huruvida straffexercis i visst fall förelegat....................................

8 Olämpligt uppträdande av överordnad mot underofficer m. ...................

9. Tillrättavisning i form av varning får ej meddelas inför uppställt kompani

10. Fråga huruvida vid regemente undersökning företagits till utrönande av vem,

som till försvarsväsendets underbefälsförbund lämnat upplysning rörande
visst tillrättavisningsärende. Fråga tillika huruvida lämnandet av meddelande
härom varit orsak till att ordföranden i regementets korpralsförening
blivit avskedad ..................................................................

11. Fråga huruvida bristande eller felaktig läkarvård varit orsaken till att sjuk dom,

varav en korpral lidit, föranlett hans avskedande. Tillika anmärkning
mot att sundhetsinspektion icke företagits inom föreskriven tid........

12. Oriktig inställelse till värnpliktstjänstgöring förorsakad av felaktigt meddelan de

från truppbefälet och av underlåtenhet av rullföringsbefälet att besvara
skriftlig förfrågan i saken....................................................................

13. Fråga huruvida chefen för civilavdelningen inom marinförvaltningen agt trots

iråkat konkurstillstånd utöva sin tjänst .......................................v''"y

14. Fråga örn lämpligheten av att regementsintendent innehar, förutom stående

förskott av statsmedel, jämväl förskott från enskilda lägerkassan ...........•

15. Fråga huru beskattningsår skall räknas vid uppgift till taxeringsmyndighet å

löntagares avlöningsförmåner ..............................................................

16. Vid införskaffande och prövning av anbud å jordkörningsarbete, som anord nats

såsom beredskapsarbete för att motverka arbetslösheten, har icke tillsetts,
att arbetet i första hand komme de behövande til! godo ..............

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1 Angående förtydligande bestämmelser i fråga örn befälhavares underrättande
örn uppskov med handläggning av mål vid krigsrätt.............; " V.........

2. Angående sammansättningen av krigsrätt vid handläggning av mål fran flyg vapnet

..................................................................;..................••

3. Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighallandet av militära

uppgifter örn bestraffningar, tillrättavisningar och sjukdomar ..................

4. Angående utspisningsförhållandena m. m. vid Karlskrona örlogsstation.........

5. Angående manskapets deltagande i kontrollen över utspisningsförhållandena

6. Angående förläggnings- och utspisningsförhållandena vid Kungsholms fort av

Karlskrona fästning ........................................................■;..............

7. Angående ändring i bestämmelserna örn rätt att avgiftsfritt färdas a Vaxholms

fästnings kommunikationsbåtar .........................................................

8. Angående ifrågasatt ändring av bestämmelserna om hämtning av värnpliktiga,

som uteblivit från tjänstgöring ..........................................................

9. Angående åtgärder för åstadkommande av större noggrannhet vid handlägg ning

å rullföringsexpeditionerna av mönstringsanmälningar......... ...........

10. Angående inskränkning i kronans rätt att vid motfordran innehålla värn pliktigs

penningbidrag .............................................-........................

11. Angående viss ändring i bestämmelserna om överföring fran fast anställning

vid krigsmakten ..............................................................................

12. Angående ersättning åt förutvarande sjuksköterska vid garnisonssjukhus för

sjukdom, som ådragits i tjänsten ........................................................

13. Angående ersättning av statsmedel åt värnpliktig för civil klädespersedel, sorn

bortkommit under förvaring i kronans förråd .........................-...........

14. Eldare vid truppförband bedriver yrkesmässig automobiltrafik. Fråga bl. a.

örn denna yrkesutövnings förenlighet med tjänsten vid krigsmakten ........

Angående förläggningsförhållandena å logementsfartyget Vanadis

Sid.

lis

117

121

122

131

134

137

145

147

148

156

165

170

193

201

214

223

224

226

227

228

229

230

231

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieomb
wisman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1933.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag för att kunna fullgöra
ett mig anförtrott uppdrag att vara ledamot i en av Kungl. Maj:t
tillsatt särskild kommission för behandling av vissa frågor rörande flygvapnet
begagnat mig av ledighet från militieombudsmansämbetet från
och med den 3 augusti till och med den 2 september. Under tiden från
och med den 21 juli till och med den 2 augusti samt från och med den 11
till och med den 31 december begagnade jag mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § i instruktionen för militieombudsmannen tillkommande
rätt till semester. Under ifrågavarande perioder uppehölls militieombudsmansämbetet,
jämlikt bestämmelser i samma paragraf, av byråchefen
Frans Gustaf Sture Centerwall, vilken blivit utsedd att efterträda mig i
händelse av min avgång från ämbetet.

Min företrädare i ämbetet hovrättsrådet Erik Holger Elliot har för
ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen,
under den tid han förvaltade militieombudsmansämbetet i Stockholm
inspekterat:

Svea livgarde;

arméns intendenturförråd; och

Första intendenturkompaniet.

Under den tid jag förvaltat ämbetet har jag företagit ämbetsresor till
Stockholms, Jönköpings, Kristianstads och Gävleborgs län, och har jag
därvid besökt:

2. flygkåren;

Jönköpings-Kalmar regemente;

Smålands arméartilleriregemente;

Skillingaryds skjut fält;

straffängelset i Jönköping;

Göta ingenjörkår;

Vendes artilleriregemente;

Rinkaby skjutfält;

Norra skånska infanteriregementet;

straffängelset i Kristianstad;

Skånska trängkåren;

Hälsinge regemente; och

straffängelset i Gävle.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:

Livregementet till häst;

Fälttelegrafkåren; och -

Stockholms örlogsstation.

Under den tid, då jag åtnjöt ledighet, företog tjenstförrättande militieombudsmannen
Centerwall inspektionsresor till Hallands, Göteborgs oeh
Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län; och besökte han därvid

Hallands regemente;

kronohäktet i Halmstad;

Bohusläns regemente;

kronohäktet i Uddevalla;

skeppsgossekåren i Marstrand;

centralfängelset å Härlanda;

Älvsborgs regemente;

chefen för Västra arméfördelningen;

Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Göta trängkår; samt

truppförband, förråd och inrättningar å Karlsborg.

Dessutom har tjänstförrättande militieombudsmannen för särskilt ändamål
inspekterat Karlskrona örlogsstation.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen och i vissa fall därjämte av byråintendenten
vid expeditionen eller av en intendenturofficer eller annan
revisionskunnig tjänsteman samt i åtskilliga fall av en byggnadssakkunnig
officer. Vid inspektionen av truppförband hava krigsrättsprotokollen,
protokollen angående disciplinära bestraffningar, de militära straffregistren,
anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningens
räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och
materiel, åt hygieniska förhållanden samt åt utspisningen. I samband
med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna besökts.
De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna
hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts
till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan
domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 års lagtima riksdag
utvisar, kvarstodo vid början av år 1933 från år 1932 balanserade

ärenden till ett antal av ................................................................................ 28

Under år 1933 tillkomna) ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet................................................................................... 374

enligt diariet över hemliga ärenden ............................................................ 0

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1933, utgör
alltså ................................................................................................................... 402

De 374 ärenden, som tillkommit, under år 1933, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet................................................................ 35

klagomål eller framställningar från enskilda ............................................ 87

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning.................................................................. 239

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 13

Summa 374

Av de från föregående år balanserade 28 ärenden hava 16 utgjorts avklagomål
eller framställningar från enskilda samt 12 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m.

Till behandling under år 1933 hava alltså förelegat 35 ärenden, som inkommit
från myndighet, 103 klagomål eller framställningar från enskilda
samt 251 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning m. m., tillhopa 389 ärenden av dylika

slag.

Av dessa ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits ........................................................... 1

till annan myndighet hänvisats .................................................................... 12

utan åtgärd avskrivits ................................................................................... 9

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 278
på grund av stadgandet i 5 § instruktionen för militieombudsmannen

fått bero ....................................................................................................... 8

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest

vunnits blivit avskrivna ........................................................................... 40

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens

föranstaltande meddelat beslut avslutats ................................................ 11

till följande år balanserats ............................................................................ 30

Summa 389

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1933 års början ännu icke slutligt prövade............................................... 1

anhängiggjordes under år 1933 .................................................................... 10

Summa 11

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts................................................................ 7

äro vid årets slut på prövning beroende .................................................... 4

Summa 11

Av hela antalet (402) ärenden äro under året slutbehandlade............ 372

i avvaktan på myndighets beslut eller på utredning vilande................ 28

på militieombudsmannens prövning beroende............................................ 2

Summa 402

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen
gjorts hos Konungen m. m.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat
åtal allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de
enskilda fallen.

Stockholm den 10 januari 1934.

TORSTEN PETERSSON.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Försummelse av auditör att underrätta »vederbörande befälhavare»
om krigsrätts uppskovsbeslut.1

Sedan regementskrigsrätten vid Västerbottens regemente i ett vid krigsrätten
anhängigt mål mellan krigsfiskalen A. H. Landgren, å tjänstens
vägnar, å ena, samt kaptenen H. B. Tillberg och värnpliktige nr 440 Lundström,
å andra sidan, angående ansvar för tjänstefel och ersättning för
bortkomna persedlar, vid sammanträde för handläggning av målet den
16 juli 1931 funnit sig icke behörigen sammansatt samt uppskjutit målet
att åter förekomma den 23 juli 1931 klockan 3.15 e. m., befallde Kungl.
Maj:t, efter framställning av t. f. militärbefälhavaren för Övre Norrland,
i generalorder den 20 juli 1931, att två ryttmästare ur Norrlands
dragonregemente skulle förordnas såsom militära ledamöter i den krigsrätt
vid Västerbottens regemente, vars första sammanträde vore utsatt
att äga rum den 23 berörda juli.

Efter det t. f. stabschefen vid Norra arméfördelningen med stöd av
denna generalorder i telegram till chefen för Norrlands dragonregemente
den 21 juli 1931 beordrat två ryttmästare att vara ledamöter i krigsrätten
vid Västerbottens regemente den 23 berörda juli, deltog efter av chefen
för Norrlands dragonregemente given muntlig order ryttmästarna K. TJ.
B. Ekdahl och R. S. G. Kempff i krigsrättens nämnda sammanträde.

Vid detta sammanträde uppsköt krigsrätten målet att åter förekomma
»fredagen den 11 september 1931» då i åklagarens närvaro svarandena
borde vid laga påföljd vara tillstädes. När målet sistnämnda dag företogs
till förnyad handläggning, tillstädeskommo av krigsrättens ledamöter
allenast krigsdomaren P. A. Svanström och auditören P. G. R.
Pihlstrand. Vidare tillstädeskommo åklagaren, förenämnde Landgren,
ävensom kaptenen Tillberg personligen, varjämte Lundström inställde sig
genom ombud, advokaten A. Hansson i Umeå. Då emellertid några militära
ledamöter i krigsrätten icke kommit tillstädes, fann krigsrätten sig
förhindrad företaga målet till handläggning.

1 Jfr denna iimbetsberättelse sid. 156 fl

Sedan Pihlstrand i skrivelse den 12 september 1931 till chefen för Västerbottens
regemente anmält, att någon handläggning av målet vid det
till den 11 september utsatta sammanträdet med krigsrätten av nyss angiven
anledning icke kunnat äga rum samt att målet måste på vanligt sätt
utsättas på nytt, blev målet efter beslut av regementschefen utsatt att
ånyo förekomma vid sammanträde med krigsrätten den 17 berörda september
klockan 3.15 e. m., därvid såsom militära ledamöter tillstädeskommo
Ekdahl samt ryttmästaren S. Gyllengahm. Vid detta tillfälle meddelades
utslag och blev därvid Landgrens i målet förda talan av krigsrätten
ogillad, varjämte Hansson för det arbete han nedlagt å målet såsom
rättegångsbiträde åt Lundström, vilken i målet åtnjutit fri rättegång,
tillerkändes ersättning med tillhopa åttio kronor att utgå av allmänna
medel. Krigsrättens utslag vann laga kraft i ansvarsfrågan ävensom
beträffande Hansson tillerkänd ersättning för Lundström lämnat biträde
under rättegången.

I skrivelse den 13 augusti 1932 till militärbefälhavaren för Övre Norrland
anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen, som vid granskning
av regementskrigsrättens protokoll, företagen i sammanhang med inspek
tion av Västerbottens regemente den 8 augusti 1932, framställt anmärkning
mot protokollet över krigsrättens sammanträde den 11 berörda september,
att militärbefälhavaren måtte föranstalta örn utredning rörande
anledningen till att militära ledamöter icke kommit tillstädes vid nämnda
rättegångstillfälle.

Efter det militärbefälhavaren inkommit med viss utredning i ärendet,
anhöll dåvarande militieombudsmannen tillika dels i skrivelse den 2 september
1932 till krigsdomaren vid Västerbottens regemente, att han måtte
infordra och till militieombudsmannen inkomma med yttrande från Pihlstrand
samt från Ekdahl och Kempff ävensom i ärendet själv avgiva yttrande,
dels ock i skrivelse den 19 januari 1933 att t. f. chefen för Västerbottens
regemente måtte inkomma med utredning i ärendet. Därjämte
anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 13 mars 1933 Pihlstrand
att ånyo inkomma med yttrande i ärendet.

Ryttmästaren Ekdahl anförde i skrivelse den 10 september 1932: Vid
krigsrättens sammanträde den 23 juli 1931 hade målet utsatts att ånyo
förekomma den 11 september, men hade icke bestämts något klockslag.
Den 11 september omkring klockan 10 f. m. hade Ekdahl personligen hos
regementskvartermästaren vid Norrlands dragonregemente efterhört huruvida
tiden för krigsrättens sammanträde meddelats regementsexpeditionen.
Ekdahl hade fått det svar, att så ej skett. Under dagen hade
under regementschefens personliga ledning viktiga övningar ägt rum
norr örn Västerbottens regementes skjutbana. Ekdahl hade därför icke
fått tillfälle att personligen å Västerbottens regementes expedition efterhöra,
när krigsrätten skulle sammanträda, en åtgärd vartill Ekdahl för
övrigt icke ansett sig skyldig.

Ryttmästaren Kempff meddelade i .skrivelse deri 7 november 1932, att
han den 31 augusti slutat sin tjänstgöring'' vid Norrlands dragonregemente
oell samma dag återgått till honom anbefalld kommendering vid
generalstaben; Kempff hade sålunda den 11 september icke varit disponibel
i Umeå för förordnande såsom ledamot i krigsrätt.

Regeinentsbefälhavaren vid Norrlands dragonregemente, majoren Severin
Axell, meddelade i skrivelse den 24 augusti 1932, att till regementets
expedition icke ingått någon anmälan örn att det vid krigsrättens sammanträde
den 23 juli 1931 handlagda målet uppskjutits till den 11 september.

Auditören Pihlstrand anförde i skrivelse den 8 september 1932: Pihlstrand
hade sig icke bekant av vad anledning Ekdahl oell Kempff uteblivit
vid krigsrättens sammanträde den 11 september. Båda hade vid
krigsrättens föregående sammanträde varit med örn att bestämma dagen
för målets fortsatta handläggning. Det syntes icke hava ålegat vare
sig auditören eller expeditionen vid Västerbottens regemente att lämna
särskild påminnelse örn att krigsrätten skulle åter sammanträda den 11
september. Enligt 19 § instruktionen den 19 juni 1919 (nr 363) för krigsdomare,
auditörer och krigsfiskaler, sådant detta författningsrum lyder
enligt kungörelsen den 20 juli 1925 (nr 363), ålåge det auditör att uppsätta
och underteckna krigsrättens protokoll samt att, därest målet uppskjutits
från ett krigsrättssammanträde till ett annat, ofördröjligen lämna
»vederbörande befälhavare» uppgift å den dag, till vilken målet sålunda
uppskjutits. — Angående tillkomsten av berörda stadgande, se
Militieombudsmannens ämbetsberättelse 1925 sid. 200 ff.

Pihlstrand ansåge detta stadgande böra tolkas sålunda att med »vederbörande
befälhavare» avsåges den befälhavare, som föranstaltat om krigsrätts
hållande, alltså i förevarande fall befälhavaren för Västerbottens
regemente. Pihlstrand hade därför icke underrättat befälhavaren för
Norrlands dragonregemente om uppskovsbeslutet.

Krig sdomaren Svanström yttrade i skrivelse den 9 november 1932:
Krigsrättens sammanträden vid de i Umeå förlagda regementena plägade
i regel utsättas att äga rum klockan 3.15 e. m. Sammanträdet den 11 september
hade ock utsatts till nämnda tidpunkt, vilket med största sannolikhet
tillkännagivits, då beslutet den 23 juli meddelats. Någon anteckning
därom hade dock icke influtit i krigsrättens protokoll.

Löjtnanten Erik Welander, som tjänstgjort såsom regementskvartermästare
vid Västerbottens regemente den 23—25 juli 1931, anmälde i skrivelse
den 4 februari 1933, att han väl erinrade sig det krigsrättsmål, som
förekommit till handläggning den 23 juli 1931, att han däremot icke nu
kunde erinra sig, att krigsrättens beslut om uppskov med målet genom
Pihlstrands försorg kommit regementet tillhanda under tid, då Welander
tjänstgjort såsom regementskvartermästare, samt att i varje fall un -

der tiden den 23—25 juli icke genom Welanders försorg till Norrlands
dragonregemente lämnats meddelande därom.

Kaptenen Axel Wästfelt, som den 26 juli—den 13 augusti 1931 tjänstgjort
såsom regementskvartermästare vid Västerbottens regemente, anmälde
i skrivelse den 7 februari 1933, att lian under nämnda tid icke
mottagit någon anmälan, vare sig skriftligen eller per telefon, örn att
det vid sammanträde med krigsrätten den 23 juli 1931 handlagda målet
uppskjutits.

Kaptenen Gösta Hiller, som innehaft motsvarande syssla den 14 augusti
—den 11 september 1931, anmälde i skrivelse den 9 februari 1933, att under
sagda tid till regementsexpeditionen icke inkommit någon skriftlig anmälan
örn ifrågavarande uppskovsbeslut; ej heller hade under denna tid
till Hiller därom gjorts någon muntlig anmälan.

Auditören Pihlstrand meddelade i skrivelse den 8 februari 1933 till regementskvartermästaren
vid Västerbottens regemente, att det efter så lång
tid vore svårt att erinra sig på vad sätt regementsexpeditionen underrättats
örn det av krigsrätten den 23 juli 1931 fattade uppskovsbeslutet;
dagen i fråga hade handlagts tre mål och beträffande samtliga målen
funnes i memorialprotokollet anteckning örn att besked meddelats regementschefen.
I den brevbok, som Pihlstrand förde, funnes för den
24 juli antecknat: »Reg.Chefen. Besked från krigsrätten den 23 juli. 24/r
I 20.»

T. f. chefen för Västerbottens regemente, översten Carl Bennedich, anförde
i skrivelse den 10 februari 1933, i anslutning till senast återgivna
fyra yttranden, bland annat: Av den av Bennedich verkställda utredningen
framginge såsom säkert, att det till den 11 september bestämda krigsrättssammanträdet
icke utsatts å regementsorder vid Västerbottens regemente,
att meddelande örn sammanträdet icke från Västerbottens regemente
avlåtits till Norrlands dragonregemente samt att auditören icke
lämnat chefen för Västerbottens regemente något skriftligt meddelande
örn sammanträdet. Huruvida något muntligt meddelande örn sammanträdet
av auditören lämnats till regementet, kunde icke med säkerhet
avgöras. Den i det föregående återgivna föreskriften i instruktionen för
krigsdomare, auditörer och åklagare vore så till vida oklar som där icke
uttryckligen uttalades, att meddelande örn uppskovsbeslut skulle ske
skriftligen. Även örn det sålunda finge medgivas, att det icke ålåge auditör
att lämna dylik uppgift skriftligen, finge det dock anses olämpligt,
att i förevarande fall så icke skett, enär fråga vore örn uppskov på
1 Va månad. Vid krigsrättens sammanträde den 23 juli hade handlagts
tre mål. Av dessa hade allenast ett uppskjutits till den 11 september,
medan utslag meddelats i de två andra målen. Meddelande örn krigsrättens
beslut i de två senare målen hade kommit regementsexpeditionen
tillhanda. Vid Bennedichs skrivelse funnos fogade bestyrkta avskrifter
av Pihlstrands i dessa två mål till regementschefen avsända meddelan -

den, vilka enligt vad å desamma verkställda anteckningar utvisade, inkommit
till regementsxepeditionen, det ena den 23 och det andra den 25
juli 1931.

Slutligen anförde Pihlstrand i skrivelse till militieombudsmannen den
31 mars 1933 ytterligare bland annat: Det vore svårt för Pihlstrand att
så långt efteråt med bestämdhet påstå på vad sätt regementsexpeditionen
vid Västerbottens regemente underrättats örn det av krigsrätten den

23 juli meddelade uppskovsbeslutet. Det enda, som vore fullkomligt visst,
vore att regementsexpeditionen erhållit sådan underrättelse. Det hade
invänts, att det besked, som enligt Pihlstrands brevbok den 24 juli avgått
till chefen för Västerbottens regemente, rört två andra mål, vilka likaledes
varit föremål för handläggning vid krigsrättens sammanträde den 23
juli. Hade krigsrättens beslut i målet mellan Landgren, å ena, samt Tillberg
m. fl., å andra sidan, icke åtföljt Pihlstrands i brevboken för den

24 juli antecknade försändelse, bade regementskvartermästaren vid Västerbottens
regemente i allt fall muntligen underrättats örn uppskovsbeslutet.
Ett dylikt muntligt meddelande kunde hava lämnats antingen
per telefon eller vid personligt besök å regementsexpeditionen omedelbart
efter krigsrättens slut för dagen. Sannolikt vore, att det senare
sättet använts. Till stöd härför åberopade Pihlstrand följande anteckning
å det av honom vid målets handläggning vid krigsrätten förda och
hos militieombudsmannen företedda memorialprotokollet: »Bevis exp.
chefen genast.» Pihlstrand hänvisade vidare till en i nämnda memorialprotokoll
förekommande anteckning av innehåll att målet uppskjutits till
den »11 sept. kl. 3.15 e. m.»

Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsmannen
att ställa auditören Pihlstrand under åtal inför krigshovrätten. I
skrivelse den 24 april 1933 till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen
efter redogörelse för innehållet av handlingarna i äi’endet:

Stadgandet i 19 § instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
därom att det ålåge auditör att, därest mål uppskjutits från ett
krigsrättssammanträde till ett annat, ofördröjligen lämna »vederbörande
befälhavare» uppgift om den dag, till vilken målet sålunda uppskjutits,
torde innebära, att örn, såsom i förevarande fall inträffat, krigsrättens
militära ledamöter tillhörde annat truppförband än det, vars chef föranstaltat
örn krigsrättens hållande, auditören skulle underrätta ej blott
befälhavaren för det senare truppförbandet utan jämväl befälhavare för
annat truppförband, till vilket någon av krigsrättens militära ledamöter
hörde. Stadgandet torde vidare innebära, att bevisskyldigheten för att
auditören till befälhavaren eller hans expedition avsänt skriftlig under -

rättelse eller att underrättelse i muntlig form framförts till befälhavaren
eller hans expedition ålåge auditören.

I förevarande fall vore ostridigt, att Pihlstrand till chefen för Norrlands
dragonregemente, till vilket krigsrättens håda militära ledamöter
hört, icke lämnat något meddelande, vare sig skriftligt eller muntligt,
örn krigsrättens den 23 juli fattade uppskovsbeslut. Militieombudsman
nen funne tillika av utredningen i ärendet framgå, att något skriftligt
meddelande örn uppskovsbeslutet ej kommit regementsexpeditionen vid
Västerbottens regemente tillhanda. Pihlstrand hade icke förmått visa
vare sig, att han till nämnda regemente avsänt något dylikt meddelande,
eller att han muntligen underrättat befälhavaren eller annan å regementsexpeditionen
tjänstgörande person örn uppskovsbeslutet. Vid nu
angivna förhållanden måste anses, att Pihlstrand icke i någon form till
vare sig Västerbottens regemente eller Norrlands dragonregemente lärn
nät underrättelse örn uppskovsbeslutet.

Den försummelse i fullgörande av Pihlstrand tillkommande tjänsteåligganden,
som sålunda läge Pihlstrand till last, funne militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att beivra. I stället för att vidgå att
lian brustit i fullgörande av honom åliggande skyldighet att underrätta
örn tiden för hållande av sammanträde med krigsrätten, gottgöra uppkommen
skada och utlova rättelse för framtiden hade Pihlstrand bestritt,
att han gjort sig skyldig till försummelse.

Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet att
vid krigshovrätten i laga ordning ställa auditören Per Gustaf Ragnar
Pihlstrand under åtal för omförmälda tjänstefel. Överkrigsfiskalsiimbe
tet skulle därvid yrka ansvar å Pihlstrand efter lag och sakens beskaffenhet
ävensom att Pihlstrand måtte varda ålagd att gottgöra statsverket
så stor andel av det belopp, åttio kronor, Hansson av allmänna medel
tillerkänts för Lundström i rättegången lämnat biträde, som kunde anses
skäligen belöpa å ersättning för tidsspillan för Hanssons inställelse
den 11 september 1931.

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade överkrigsfiskalsämbetet vid
krigshovrätten, att Pihlstrand för vad militieombudsmannen lagt honom
till last måtte dömas till ansvar enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
ävensom att Pihlstrand måtte förpliktas att, på sätt militieombudsmannen
angivit, gottgöra statsverket skälig andel av den Hansson tillerkända
ersättningen.

Den 20 juni 1933 meddelade krigshovrätten utslag i målet och anförde
därvid följande: Enär i målet finge anses ådagalagt att Pihlstrand, vilken
det ålegat att till chefen för Västerbottens regemente lämna underrättelse
örn krigsrättens ifrågavarande uppskovsbeslut, underlåtit fullgöra
vad honom sålunda ålegat, prövade krigshovrätten rättvist döma
Pihlstrand för den tjänsteförsummelse, som sålunda läge honom till last,

att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen böta 30 kronor. Då handlingarna
icke lämnade tillförlitlig grund för bedömande huruvida den i målet
Hansson såsom rättegångsbiträde tillerkända ersättningen till någon del
avsåge Hanssons inställelse å krigsrättslokalen den 11 september 1931,
bleve det i målet framställda ersättningsyrkandet av krigshovrätten lämnat
utan bifall.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

2. Fråga om försummelse av krigsdomare att i rätt tid utsätta rannsakning
med häktad.

Vid granskning av fångförteckningar, som inkommit till militieombudsmansexpeditionen
från Vaxholms kustartilleriregementes häkte
vid Oscar Fredriksborg för tredje kvartalet 1932, iakttogs, att 3. klass
kustartilleristen Melvin Julius Halvorsson, vilken av tjf. regementschefen
häktats enligt beslut den 17 juli 1932, rannsakats inför krigsrätten
först den 26 samma juli månad. Med anledning av vad sålunda förekommit
anmodade dåvarande militieombudsmannen i skrivelse den 27 januari
1933 chefen för Vaxholms kustartilleriregemente att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande.

Med resolution den 21 februari 1933 överlämnade regementschefen yttrande
i ärendet av överstelöjtnanten A. H. Kock, vilken såsom tjf. regementschef
handlagt frågan örn företagande av rannsakning med Halvorsson.
Vid överstelöjtnanten Kocks yttrande voro fogade yttranden
från regementskvartermästaren, kaptenen F. E. Dölling, och krigsdomaren
E. Ploman.

Kaptenen Bölling anförde: Beslut örn målets liänskjutande till krigsrätt
hade av tjf. regementschefen fattats — såvitt Dölling numera kunde
erinra sig — vid telefonsamtal söndagen den 17 juli 1932. Därvid hade
samtidigt beslutats, att Halvorsson skulle häktas. Vid föredragningen
den 18 juli, förmodligen klockan omkring 14, hade beslutet örn målets
liänskjutande till krigsrätt blivit underskrivet av tjf. regementschefen.
Samma dag, antagligen på morgonen, hade Dölling i telefon meddelat
Ploman häktningsbeslutet och målets hänskjutande till krigsrätt samt
begärt uppgift örn dag för krigsrättens sammanträde. Härvid hade Ploman
meddelat Dölling, att det i 15 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes angivna dagantalet 8, inom vilket krigsrättens sammanträde
skulle utsättas att hållas, skulle räknas från den tidpunkt, då
Ploman erhållit handlingarna i målet. Handlingarna hade den 18 juli
överlämnats till I. bataljonen för tagande av avskrifter att tillställas
krigsrättens ledamöter. Dessa avskrifter syntes icke hava blivit överlämnade
från I. bataljonen till regementsexpeditionen förrän den 20 juli,
enär de annars helt säkert blivit expedierade från regemontsexpeditio -

Militieombndsmannens ämbetsberätlelse.

nen redan den 19 juli. Nu hade detta skett den 20 juli med den vanliga
eftermiddagsposten. Det kunde synas som om väl lång tid förflutit, innan
handlingarna i målet blivit avsända till krigsdomaren, men förhållandet
bleve förklarligt, örn man toge hänsyn därtill dels att den 17 juli
varit en söndag, dels att tjf. regementschefen varit bosatt på Oscar Fredriksborg,
dels ock att avskrifternas färdigställande måst taga tid, enär
bataljonsexpeditionerna under sommaren på grund av ytterförläggningarna
vanligtvis måst avstå från sina ordinarie skrivbiträden, något som
vid ifrågavarande tillfällen varit fallet med I. bataljonen. Någon dag
efter den 20 juli — datum kunde Dölling ej påminna sig — bade Ploman
i telefon meddelat Dölling dagen för krigsrättens sammanträde.

Krigsdomaren Ploman yttrade: Enligt vad det av Ploman såsom krigsdomare
förda diariet över inkomna framställningar örn handläggning av
mål i krigsrätt utvisade, bade handlingarna i målet angående Halvorsson,
med anteckning örn att Halvorsson varit häktad, inkommit till Ploman
den 21 juli 1932 och rannsakningen med Halvorsson hade företagits
den 26 i samma månad. Att Dölling, såsom han uppgåve, redan den IS
juli underrättat Ploman örn Halvorssons häktande — något som då givetvis
skett per telefon — ville Ploman ingalunda ifrågasätta, men Ploman
hade icke något minne därav, ty han hade icke någon anteckning därom.
Ett dylikt muntligt meddelande ansåge Ploman emellertid icke innefatta
sådan underrättelse örn åtalet, varom förmäldes i 15 § lagen örn
krigsdomstolar. Anmälan till krigsdomaren örn att vederbörande befälhavare
förordnat örn häktande eller tagande i förvarsarrest av tilltalad
måste nämligen enligt Plomans åsikt vara skriftlig för att kunna anses
såsom dylik underrättelse örn åtalet. Denna underrättelse vore av så viktig
innebörd, att det måste enligt Plomans förmenande uppställas den
fordran, att densamma skedde skriftligen. Ploman stödde denna uppfattning
på den erfarenhet, Ploman förvärvat under en nära trettioårig
domaretjänstgöring. Plomans svar å Döllings ifrågavarande telefonmeddelande
hade säkerligen lytt, att Ploman inväntade handlingarna i målet
för att bestämma dagen för rannsakningen och att handlingarna borde
tillställas Ploman så fort som möjligt. Ploman brukade nämligen giva
svar av dylik innebörd, därest muntlig framställning gjordes till Ploman
örn utsättande av mål till behandling vid krigsrätt, varvid det naturligtvis
kunde förekomma, att det preliminärt bleve tal om dagen för
sammanträdet. Sedan flera år tillbaka utsatte Ploman icke dag för handläggning
av mål vid krigsrätt på allenast muntlig framställning, för så
vitt icke särskilda omständigheter skulle därtill föranleda, utan träffade
bestämmelse örn dagen först sedan handlingarna i målet inkommit
till Ploman och Ploman sålunda varit i tillfälle att inhämta vad målet
anginge. Då Ploman tidigare utsatt dag för krigsrätt efter allenast muntlig
framställning, hade det nämligen förekommit, att därav föranletts
oreda och även sådant uppskov med målet, som varit onödigt, därest med

utsättandet anstått till dess handlingarna inkommit. Så hade förhållandet
varit bland annat just i mål angående häktade på den grund att alla i
och för rannsakningen erforderliga handlingar, såsom prästuppgift och
utdrag av det allmänna straffregistret, icke hunnit anskaffas eller förundersökning,
därest sådan bort äga rum, icke medhunnits. Ett snabbt
utsättande av mål angående häktad kunde sålunda lätt bliva till nackdel
för den tilltalade och föranleda, att häktningstiden på grund av eljest
onödigt uppskov förlängdes. Plomans ståndpunkt vore alltså den, att
rannsakningen med Halvorsson företagits inom laga tid, efter det vederbörlig
anmälan örn hans häktande den 21 juli 1932 inkommit till Ploman.
Ploman ville emellertid gärna medgiva, att det varit önskvärt, örn rannsakningen
hållits tidigare efter Halvorssons häktande och Döllings meddelande
därom. Emellertid hade, därest tiden skulle räknas från dagen
»därifrån» eller den 18 juli — något som Ploman, såsom förut nämnts,
ansåge oriktigt —- den i lagen föreskrivna tid, inom vilken rannsakning
vid krigsrätt med häktad person skulle ske, överskridits med högst en
dag. Örn anledningen därtill att rannsakningen icke hållits senast den
25 juli — något som till undvikande av anmärkning uppenbarligen varit
det säkraste — kunde Ploman'' icke numera uttala sig med någon säkerhet.
Emellertid kunde Ploman i detta sammanhang icke underlåta att
framhålla, att, därest handlingarna tillställts Ploman fortast möjligt och
icke först tre dagar efter den muntliga anmälan, rannsakningen i varje
fall kommit att hållas tidigare än som skett. Och Ploman hade svårt att
tänka sig, att hinder förelegat för handlingarnas sändande till Ploman
tidigare än som skett. Med anledning av att överstelöjtnanten Kock i
skrivelse till Ploman även berört stadgandet i § 2 i instruktionen för
krigsdomare m. fl. — därom att krigsrätts sammanträde i mål, där det för
krigslydnadens upprätthållande eller av annan särskild orsak funnes
vara av synnerlig vikt, att krigsrätten ofördröjligen sammanträdde för
målets handläggning, skulle utsättas att äga rum så fort ske kunde och
senast inom fyra dagar efter det befälhavarens framställning örn hållande
av krigsrätt inkommit till krigsdomaren — funne Ploman sig slutligen
böra framhålla följande. Enligt anteckning i Plomans diarium hade
Halvorsson angivits för rymning, förskingring av kronopersedlar och
förskingring av krigsmakten tillhöriga medel. Sådant fall, som avsåges
i nyssnämnda stadgande, kunde uppenbarligen icke anses hava förelegat
beträffande Halvorsson. Det hade icke heller från Kocks sida, då han
i egenskap av tjf. regementschef hänskjutit målet till krigsrätt, anmälts
för Ploman, att dylikt fall skulle hava förelegat. Det torde nämligen
vara uppenbart, att, därest krigsrätts sammanträde för handläggning av
mål av nu angivet skäl ansåges önskvärt inom sagda tid av fyra dagar,
sådant skulle till krigsdomaren anmälas av vederbörande befälhavare.
Ty det torde vara denne och icke krigsdomaren, som vore i tillfälle att
bedöma, huruvida det med hänsyn till krigslydnadens upprätthållande

eller annan särskild orsak kunde anses påkallat, att krigsrättens ingripande
komme särskilt snabbt.

Överstelöjtnanten Kock anförde: Såsom av fångförteckningen framginge,
hade Kock söndagen den 17 juli 1932 låtit häkta Halvorsson för
rymning. Förhör hade dessförinnan hållits inför vederbörande bataljonschef
och protokollet hade överlämnats till regementskvartermästaren.
Denne hade samma dag i telefon föredragit ärendet för Kock, varvid
Kock beslutat, att målet skulle hänskjutas till regementskrigsrätten. Beträffande
ärendets vidare handläggning hänvisade Kock till Döllings och
Plomans i det föregående återgivna yttranden. I anslutning härtill anförde
Kock: Beträffande ärendets art vore såväl Ploman som Kock av
den åsikten, att ärendet icke varit av den natur, som omförmäldes i § 2
av instruktionen för krigsdomare m. fl., d. v. s. det hav icke kunnat anses
för krigslydnaden eller av annan särskild orsak vara av synnerlig vikt,
att krigsrätten ofördröjligen sammanträtt. Då sålunda sistnämnda läge
icke varit för handen, syntes tidsfristen lagenligt kunnat utsträckas till
åtta dagar. Beträffande den tidpunkt, då Ploman skulle anses hava
fått del av beslutet örn målets hänskjutande till krigsrätt, syntes däremot
delade meningar råda mellan Ploman och Kock. Av Plomans yttrande
framginge, att han räknade denna tid från den tidpunkt, då handlingarna
inkommit till honom, under det att enligt den av justitierådet
C. A. Svedelius och hovrättsrådet O. af Geijerstam utgivna kommentaren
till strafflagen för krigsmakten och lagen örn krigsdomstolar, sid.
458, sättet för krigsdomarens underrättande per telegraf eller telefon i
viktiga fall angåves utan att särskilt nämndes, att ifrågavarande tidpunkt
skulle räknas från den tid krigsdomaren sålunda erhållit del av
ärendet. Man frågade sig emellertid, vartill meddelandet eljest skulle
tjäna. I samma kommentar, samma sida, sades att förordningen den 10
april 1810 angående tiden, inom vilken häktad person bör ställas inför
rätta, »i allmänhet» tolkats på det sätt, att den dag, då anmälan skett
örn häktningen, medräknats. Även örn i detta fall så bort ske, kunde
ifrågasättas, örn så med nödvändighet måst göras. Vore så icke förhållandet,
holle tiden den 18—den 26 juli sig inom den lagenligt stipulerade
maximitiden. Frågan örn chefens för truppförband behörighet att föranstalta
örn sammankallande av krigsrätt torde i detta sammanhang förtjäna
att närmare belysas, enkannerligen i vad rörde Vaxholms kustartilleriregemente.
För chefens för nämnda regemente del torde såsom
regel framstå såsom en önskan att fortast möjligt få de mål, som hänskjutits
till krigsrätt, handlagda. Då emellertid krigsrättens civila ledamöter
jämväl hade annan verksamhet, måste tidpunkten för sammanträdet
bestämmas i anslutning till, när de kunde frigöras från denna sin
verksamhet. Att detta förhållande måste giva sig särskilt starkt tillkänna
vid Vaxholms kustartilleriregemente läge i öppen dag, enär såväl
krigsdomaren som auditören vore boende på annan ort än där truppför -

bandet vore förlagt. Samrådet mellan regementschefen och krigsdomaren
angående tidpunkten för krigsrätts sammanträde bleve under sådana
förhållanden tämligen illusoriskt. Detta framginge också av Plomans
yttrande, i vilket han berörde sina principer för »utsättande» av dag för
krigsrättssammanträde. Beträffande nu förevarande fall ansåge Kock,
att Ploman förfarit lagenligt, men att det av militära hänsyn varit önskvärt
och i övrigt till synes möjligt med hänsyn till målets relativt enkla
beskaffenhet att avkorta tiden mellan den 21 och den 26 juli med en eller
annan dag. Dölling syntes, i vad ärendets handläggning på honom ankommit,
icke hava på ett fullt nöjaktigt sätt iakttagit föreskrifterna i
reglemente för marinen, del III § 89: 2. Kocks egna åtgöranden i detta
ärende framginge av de avgivna yttrandena. Kock ville framhålla, att
han under tiden den 17 juli—den 7 augusti 1932 varit tjänstgörande såsom
kommendant i fästningen och regementschef, med Vaxholms kastell
som tjänstgöringsort, samt innehaft ordinarie befattning som kasernbefälhavare
och bataljonschef, med Oscar Fredriksborg som tjänstgöringsort.
För alla sina föredragande hade Kock stått till disposition på erforderliga
tider efter därom muntligt eller per telefon gjord framställning.
Kock hade för sina föredragande särskilt framhållit att, örn några mera
brådskande ärenden skulle förekomma, föredraganden omedelbart skulle
sätta sig i förbindelse med Kock.

* *

* I

I skrivelse den 8 april 1933 till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i saken förekommit, följande:

I 15 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades
bland annat: »Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum,
så snart lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad eller i förvarsarrest
intagen person skall förekomma inför krigsrätten, utsättes
sammanträdet att hållas sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren
erhållit underrättelse örn åtalet.»

Vad först anginge innebörden av den i förenämnda lagrum intagna
tidsbestämmelsen »inom åtta dagar» torde väl numera i rättstillämpningen
knappast råda någon meningsskiljaktighet därom att vid tidsbestämning
enligt detta stadgande utgångsdagen skulle medräknas. (Se
Militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1917 års riksdag, sid. 353 o.
ff-, proposition till 1914 års senare riksdag nr 57 departementschefens yttrande
sid. 191 samt Svensk juristtidning 1916 sid. 384 oell 1921 sid. 26.) Ploman
hade ej heller gjort gällande, att någon tveksamhet rått rörande frågan
huru lång tidrymd i förevarande fall avsåges med uttrycket »inom
åtta dagar».

Vad i detta ärende vore föremål för meningsskiljaktighet vore huruvida
tidpunkten för krigsrättens första sammanträde skulle räknas från

elen dag, då krigsdomaren erhölle skriftlig underrättelse om åtalet, eller
från den dag dessförinnan, då muntligt meddelande örn häktningen kim
de hava lämnats krigsdomaren.

I detta avseende torde böra framhållas, att då i lagen icke uttryckligen
föreskrivits, att underrättelsen skulle pä visst angivet sätt komma
mottagaren till handa, det ej torde kunna fordras mera än att krigsdomaren
bevisligen erhållit underrättelse örn åtalet. Denna uppfattning
finge anses vinna stöd av förarbetena till stadgandet. Med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till 1914 års senare riksdag angående krigslagstiftningen
föreslog riksdagen i sin skrivelse den 22 september 1914,
nr 268 (sid. 4—5), bland annat att sträng arrest skulle kunna av befälhavare
åläggas i det fall, att målets hänskjutande till krigsdomstol skulle
föranleda uppskov nied målets avgörande under mer än fyra dagar efter
det befälhavaren med framhållande av målets brådskande beskaffenhet
påkallat krigsrättens sammanträde oell det för krigslydnadens eller ordningens
upprätthållande funnes vara av särskild vikt, att den felande
utan uppskov bestraffades. Om detta förslag anförde riksdagen i sin
berörda skrivelse: »Med det av riksdagen använda uttryckssättet torde
befälhavare vara berättigad att själv ådöma sträng arrest, såvida krigsrättens
sammanträde icke kunnat utsättas inom fyra dagar, efter det
befälhavaren avlåtit begäran till krigsdomaren örn att denne skall utsätta
tid för sammanträdet. I detta sammanhang vill riksdagen hava
uttalat, att det i dylika fall uppenbarligen är av största vikt, såväl att
befälhavaren omedelbart och på snabbaste sätt — exempelvis med telegraf
eller telefon — sätter sig i förbindelse med krigsdomaren eller, örn
han skulle vara hindrad, den vice krigsdomare, som må vara förordnad
att i sådant fall inträda i krigsdomarens ställe, som även att krigsrätten
kallas att sammanträda, så snart detta låter sig göra.»

Åt detta riksdagens uttalande kunde enligt militieombudsmannens mening
ej givas annan tolkning än att riksdagen förutsatt, att den i 15 §
lagen örn krigsdomstolar omförmälda underrättelse till krigsdomaren
kunde ske annorledes än skriftligen.

Visserligen stadgades i 9 § 2 stycket av militär bestraffningsförordning,
att då mål liänskötes till krigsrätt, skulle den befälhavare, som föranstaltade
örn krigsrättens sammankallande, samtidigt till rättens ordförande
överlämna bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet och angivelseskriften
eller den anmälan rörande brottet, som eljest avgivits, ävensom
utdrag av det militära straffregistret rörande den tilltalade. Därest befälhavaren
bruste i fullgörande av vad honom sålunda på grund av föreskrift
i administrativ förordning ålåge, kunde detta dock ej lända krigsrättens
ordförande till befrielse från skyldighet att iakttaga vad enligt
lagen örn krigsdomstolar ålåge honom i fråga örn tiden för utsättande av
rannsakning med häktad.

I förevarande ärende funne militieombudsmannen utrett, att Ploman

den 18 juli 1932 erhållit muntligt besked om att Halvorsson häktats. Det
hade vid sådant förhållande lagligen ålegat Ploman att utsätta krigsrättens
sammanträde att äga rum å dag ej senare än den 25 i samma
månad.

För sin underlåtenhet att i detta avseende följa lagens föreskrift hade
Ploman icke anfört någon giltig ursäkt. I stället för att vidgå felet och
utlova rättelse för framtiden, hade Ploman gjort gällande, att rannsakningen
företagits inom laga tid. Det tjänstefel Ploman sålunda begått
syntes icke böra undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att för det felaktiga förfarande, vartill Ploman på sätt ovan anförts gjort
sig skyldig, ställa honom under tilltal inför krigshovrätten. Överkrigsfiskalsämbetet
borde därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som Halvorsson, i saken hörd, kunde komma att framställa.

Till fullgörande av detta uppdrag yrkade överkrigsfiskalsämbetet inför
krigshovrätten ansvar å Ploman enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 28 juni 1933 och anförde
därvid följande: Enär Ploman utsatt ifrågavarande rannsakning att äga
rum inom åtta dagar från den dag, då han erhållit skriftlig underrättelse
om åtalet mot Halvorsson, samt Ploman vid sådant förhållande icke
kunde anses hava överskridit den i lag stadgade tid, inom vilken rannsakning
vid krigsrätt .skulle hållas med häktad person, funne krigshovrätten
det mot Ploman väckta åtalet icke kunna bifallas.

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga
besvär, därvid militieombudsmannen anförde följande:

Genom den tolkning krigshovrätten givit åt föreskriften i 15 § lagen
örn krigsdomstolar rörande tiden för utsättande av rannsakning med häktad,
hade krigshovrätten givit uttryck åt den uppfattningen att den i
lagrummet omförmälda underrättelsen skulle hava en viss kvalificerad
karaktär, en fordran för vilken intet stöd torde finnas i lagrummets ordalydelse.

Den omständigheten att Kungl, förordningen den 10 april 1810 ansetts
innebära, att tiden av 8 dagar räknades från det skriftlig underrättelse
erhållits, torde näppeligen utgöra tillräckligt skäl för att åt motsvarande
stadgande i lagen om krigsdomstolar, vid vars antagande riksdagen uttryckligen
förutsatt, att underrättelse kunde ske muntligen, giva enahanda
innebörd. Sättet för meddelande av underrättelser hade dock undergått
förändring sedan 1810. Detta förhållande hade lagstiftaren beaktat.
Skulle det oaktat lagtolkningen stå kvar på en ståndpunkt, som
enligt äldre lag kunde hava varit gällande rätt, vore det erforderligt, att
den högsta dömande instansen häråt gåve sin auktorisation.

Konsekvensen av krigshovrättens ståndpunkt kunde icke anses tillfredsställande,
eftersom enligt denna den i 15 § i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes stadgade underrättelsen i vissa fall måste
vara skriftlig i andra fall kunde vara muntlig.

Enligt vad militieombudsmannen haft tillfälle iakttaga befordrades
vissa meddelanden för inkallande av militära ledamöter till krigsrätt
understundom muntligen. I vissa fall hade denna meddelelseform sålunda
tillämpats mellan Stockholms örlogsstation och flygvapnet. Militieombudsmannen
hade icke funnit anledning att häremot framställa anmärkning.
Men militieombudsmannen hade i konsekvens härmed icke
heller funnit något bärande skäl för att krigsdomaren ovillkorligen skulle
kunna, med den avfattning lagen hade, påfordra skriftlig underrättelse.

Den 20 september 1933 meddelade Kungl. Hajd utslag i målet. I utslaget
yttrades: Kungl. Maj:t funne lika med krigshovrätten den i lag stadgade
tid, inom vilken rannsakning vid krigsrätt skulle hållas med häktad
person, icke hava blivit i förevarande fall överskriden. På grund härav
och då i målet icke ifrågasatts, att sådana omständigheter förelegat att
Ploman ändock genom att utsätta rannsakningen först till den 26 juli
1932 gjort sig skyldig till tjänstefel, prövade Kungl. Majit lagligt fastställa
det slut vartill krigshovrätten kommit.

I målets avgörande av Högsta domstolen deltogo justitieråden
Appelberg, Eklund, Afzelius, Grefberg och Porssman, generallöjtnanten
Boustedt och konteramiralen de Champs. Skiljaktiga
meningar förekommo.

Genarallöjtnanten Boustedt, med vilken justitierådet Eklund
förenade sig, anförde: »Jag finner väl, att Ploman bort utsätta
rannsakningen att äga rum inom åtta dagar från den dag, då
han i telefon erhållit underrättelse örn åtalet mot Halvorsson,
men enär Plomans åtgärd att utsätta rannsakningen först till
den 26 juli 1932 icke är av beskaffenhet att böra för honom
medföra ansvar, fastställer jag det slut krigshovrättens utslag
innehåller.»

Justitieråden Grefberg och Forssman funno ej skäl att göra
ändring i krigshovrättens utslag.

3. Missfirmelse av underlydande och förargelseväckande beteende.
Fråga tillika örn obehörigt tillsägande av förvarsarrest.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige kommunalarbetaren
Martin Rudolf Michaelsson följande:

Den 6 oktober 1932 hade varit utryckningsdag för värnpliktiga vid Göta
livgardes fästningsbataljon i Vaxholm. Ett par dagar före nämnda dag

hade några smärre störande intermezzon i form av oordning och högljutt
tal efter tapto förekommit i ett eller ett par av logementen å livkompaniet.
Mot 4. logementet, å vilket Michaelsson varit förlagd, hade
icke någon som helst anmärkning riktats. Kvällen den 5 oktober hade
förekommit allmänt tal bland manskapet att på ett eller annat sätt celebrera
natten före utryckningsdagen. Samtliga värnpliktiga å 4. logementet
hade då överenskommit att hålla ordning och lugn efter tapto
samt att icke deltaga i några som helst upptåg. Då Michaelsson och
hans logementskamrater erfarit, att manskap från andra logement hade
för avsikt att under natten eventuellt gå in i 4. logementet för att väcka
de där förlagda värnpliktiga och skämta med dem, hade Michaelsson och
hans kamrater enhälligt beslutat att med en bräda inifrån stötta dörrhandtaget,
så att dörren icke skulle kunna öppnas utifrån. En kort stund
efter tapto hade ett par av de värnpliktiga i 4. logementet talat med varandra
i samtalston. De hade då hört, att någon försiktigt tagit i dörrhandtaget,
och hade de antagit, att det varit kamrater från ett annat
logement. Strax därpå hade någon kraftigt ryckt i handtaget och ropat,
att logementsbefälhavaren, en värnpliktig vid namn Ståhl, omedelbart
skulle öppna. Ståhl hade sovit, men genast blivit väckt, varefter han
sprungit fram och öppnat dörren. Mellan uppmaningen att öppna och
verkställigheten härav torde hava förflutit en tid av 20—25 sekunder.
När dörren öppnats, hade fänriken Schäring, som var dagofficer, inträtt
och ropat: »Vem i helvete har låst dörren?». Därpå hade han under
flitigt bruk av svordomar uppmanat logementsbefälhavaren att omtala
vem den skyldige var, något som denne icke varit i stånd till, då han
visserligen deltagit i beslutet att stänga dörren men sedan somnat innan
så skett. Schäring hade därpå kommenderat manskapet, varav de flesta
sovit, att ställa upp vid sängarna och hade han själv gått fram till ett
bord mitt emot dörren. Under vägen fram till dörren hade Schäring
sparkat till Michaelsson, som ej hunnit ur sängen. Bland de yttranden,
som Schäring begagnat, medan uppställningen pågått, erinrade sig
Michaelsson följande: »Djävla drumlar, förbannade lymlar, fega uslingar».
Under uppställningen hade manskapet varit ifört endast nattskjorta
och hade uppställningen försiggått under det fönster och dörr stått
öppna, varför ett mycket starkt korsdrag bildats. Michaelsson hade riktat
följande anhållan till Schäring: »Fänrik, kunna vi få stänga dörren?»
Schäring hade svarat: »Tyst karl.» Michaelsson hade därpå yttrat: »Tar
fänriken på sitt ansvar, örn vi stå här i blåsten så gott som nakna?»
Schäring hade härtill svarat: »Håll käften.» Michaelsson hade stått
tyst en stund och därpå sagt: »Jag är förkyld och tål inte vid att stå så
här. Jag kan icke riskera att bli allvarligt sjuk, då jag genast efter
utryckningen skall börja mitt arbete igen.» Härtill hade Schäring svarat:
»Vad i helvete menar ni med att vara uppkäftiga?» samt »Får jag
bedja herrarna komma in». En fanjunkare samt en furir, som uppehållit

sig i kompani korridoren, hade då kommit in i logementet. Schäring hade
därefter, i det han pekat på Michaelsson, yttrat: »Den där karlen har
varit uppkäftig, han skall sättas in i arresten. Omedelbart.» Michaels
son hade därefter fått kläda på sig, taga med sin sängutredning samt
medfölja till arrestlokalen. Michaelsson hade kvarhållits i förvarsarresten
till klockan 9.30 f. m. påföljande dag, varför Michaelsson nödgats anlita
en senare båtlägenhet till Stockholm än den ordinarie utryckningstransporten.
Värnpliktige Erik Linck, som varit förlagd i samma logement
som Michaelsson, hade märkt tydlig alkohollukt från Schäring. Såsom
vittnen till händelsen åberopade Michaelsson samtliga kamrater i 4.
logementet. Särskilt nämnde Michaelsson värnpliktiga Linck, nr 2323
45/1930 Lindholm samt Yngve Björnstam. Ett stort antal kamrater till
Michaelsson hade muntligen meddelat sin önskan att till militieomhudsmannen
få framföra exempel å Schärings i deras tycke högst olämpliga
uppträdande.

I skrivelse den 26 oktober 1932 till chefen för Göta livgardes fästningsbataljon
anmodade dåvarande militieombudsmannen denne att verkställa
utredning i ärendet samt att därmed, ävensom med eget yttrande, så snart
ske kunde, inkomma till militieombudsmannen.

Med skrivelse den 7 november 1932 översände bataljonschefen överstelöjtnanten
I. T. Broman den begärda utredningen.

I sin skrivelse anförde Broman: Utryckning från 1932 års repetitionsövningar
hade ägt rum den 6 oktober. För övervakande av ordningen
hade å bataljonsorder anbefallts, att officer eller underofficer skulle såsom
kompanidagbefäl uppehålla sig i respektive kompaniförläggningar
den 5 oktober mellan klockan 19 och klockan 23. Såsom dagofficer å
livkompaniet hade Schäring varit beordrad. Under denna Schärings
tjänstgöring hade inträffat de i Michaelssons klagoskrift påtalade tilldragelserna
å livkompaniet. Sedan Schäring till bataljonschefen gjort
anmälan, att han den 5 oktober 1932 klockan 22.20 tillsagt Michaelsson förvarsarrest
och sedan utredning skett å livkompaniet, hade förhör verkställts
å bataljonsexpeditionen. Michaelsson hade uttagits ur förvarsarresten
den 6 oktober klockan 9.03. På grund av militieombudsmannens
skrivelse hade yttranden infordrats från chefen för livkompaniet, kaptenen
G. Hagbergh, ävensom från Schäring, fanjunkaren N. W. A. von
Hennigs, furiren E. G. B. Fernquist samt värnpliktiga Linck, Lindholm
och Björnstam. Lindholm tillställd skrivelse med begäran örn yttrande
hade återkommit till bataljonschefen obeställbar. Av den vid yttrandets
avgivande å fästningsbataljonen tjänstgörande personalen funnes icke
någon, som ägde kännedom örn de förhållanden, vilka berördes i Michaelssons
klagoskrift.

Vid bataljonschefens skrivelse hade fogats avskrift av protokollet vid
förhöret den 6 oktober 1932 nied Michaelsson ävensom yttranden av Schäring,
von Hennigs, Fernquist samt Linck och Björnstam.

Av förhörsprotokollet framgår följande: I skrivelse den 6 oktober 1932
hade Schäring till bataljonschefen anmält, att han den 5 oktober klockan
22.20 tillsagt Michaelsson förvarsarrest på grund av underlåtenhet att
åtlyda tillsägelse att »hålla tyst efter tystnad». Med anledning av denna
rapport hade förhör hållits inför chefen för livkompaniet kaptenen G.
Hagbergh. Vid detta förhör hade Michaelsson uppgivit, att Schäring
efter tystnadssignalen inträtt i logementet och anbefallt tystnad, att Michaelsson
därvid börjat förklara för Schäring varför logementet varit till -

bommat, att Schäring därvid anbefallt Michaelsson att vara tyst, att
Michaelsson fortsatt att förklara förhållandet angående stängningen av
dörren samt att Michaelsson därvid blivit tillsagd förvarsarrest. Schäring
hade vid förhöret uppgivit, att han ansett det nödvändigt att tillsäga
Michaelsson förvarsarrest, då denne trots flera tillsägelser icke hållit
tyst. Vid förhör den 6 oktober 1932 inför bataljonschefen hade Schäring
vidhållit riktigheten av rapporten, dock med det tillägg, att han
sannolikt missförstått Michaelsson, då denne velat förklara förhållandet.
Michaelsson hade vid sistnämnda förhör erkänt riktigheten av Schärings
rapport och av den av kompanichefen verkställda utredningen samt tilllagt,
att dörren till logementet ej gått att öppna på grund av att en sprint
varit försatt handtaget, att avsikten härmed varit, att logementet velat
vara i fred för störningar från andra logement, enär de därstädes förlagda
beslutat sig för att vara fullständigt tysta, att de därvid ej tänkt
på att befäl skulle komma in, samt att Michaelsson velat förklara förhållandet
för Schäring men att denne troligen missförstått det hela. Vid
protokollet över förhöret inför bataljonschefen fanns fogat utdrag ur
militärt straffregister utvisande att Michaelsson icke där förekom. Genom
resolution den G oktober 1932 beslöt bataljonschefen, att anmälan icke
skulle föranleda till någon hans bestraffningsåtgärd.

Schöriny anförde i yttrande den 28 oktober 1932: Hå Schäring den 5
oktober 1932 från tystnadssignalens givande och en timme framåt enligt
av kompanichefen särskilt givna direktiv tjänstgjort såsom dagofficer å
kompaniet, hade rått en exemplarisk tystnad och ordning inom hela kom -

paniet med undantag av 4. logementet. Huruvida vid tidigare tillfällen
ordningen där varit god, hade Schäring icke någon möjlighet och i synnerhet
icke någon anledning att befatta sig med. Anledning för 4. logementet
att befara intrång av främmande element hade varit obefogad»,
då i kompaniorder givits befallning att allt underbefäl skulle efter tystnaden
en timme framåt vistas uppe i kompaniet. Tilltaget att bomma
för dörren med en bräda måste naturligtvis rubriceras såsom drummel -

aktigliet, då det tydligen varit tillämnat att för befälet försvåra arbetet
med disciplinens övervakande. Mellan tio och tjugo minuter efter tystnadssignalen
hade inne på 4. logementet samtalats i mycket högljudd
ton med skratt och fnissningar. Schäring hade upprepade gånger försökt
att öppna dörren med kraftiga ryckningar, vilket emellertid icke

lyckats. Schäring hade då för att hava två vittnen till hands omedelbart
gått och hämtat von Hennigs och Fernquist. Därefter hade Schäring
ropat, att dörren skulle öppnas, vilket så småningom skett. Vittnena
hade av Schäring tillsagts att stanna utanför i kompanikorridoren. Att
Schäring vid inträdet ropat: »Vem i helvete är det som låst dörren?»,
vore med sanningen överensstämmande. Att Schäring sedan använt talrika
svordomar, vore däremot fullständigt felaktigt. Schäring hade
emellertid fortfarande försökt att få reda på vem som gjort sig skyldig
till tillbommandet av dörren. När detta icke lyckats, hade Schäring för
att giva logementet en grundlig minnesbeta för oordningen och pratet
kommenderat uppställning vid sänggavlarna. Medan Schäring kontrollerat,
att alla kommo upp ur sängarna, hade Schäring iakttagit, att Michaelsson,
ehuru vaken, vänt sig med huvudet nedåt och låtsats sova.
Schäring hade då försiktigt vänt Michaelsson med foten ett kvarts varv
och sagt: »Upp nu gubbe.» Detta Schärings tilltal måste väl visa, att
Michaelsson ej rönt någon som helst ovarsam behandling. Påståendet
att Schäring sparkat Michaelsson folie på sin egen orimlighet. När alla
stått vid sänggavlarna, hade Schäring givit hela logementet en grundlig
skopa ovett. Därvid hade förekommit endast följande i det närmaste
ordagrant återgivna kraftuttryck: »Ni äro ena djävla drumlar, örn ni
inte förstår, att det måste rubriceras som oordning att bomma till en
dörr i ett militärt logement» och »Är ni sådana fega uslingar, att ni inte
kan erkänna, vem det är, som har gjort det? Det trodde jag inte örn
södergrabbar!» Fönstren i logementet hade stått öppna, då Schäring kommit
in, och dörren hade Schäring lämnat öppen för att hans vittnen skolat
uppfatta allting. Det korsdrag, som därav uppstått, måste hava varit
minimalt, eftersom dels dörren ej slagit igen och dels Schäring ej lagt
märke till korsdraget. Enligt vad von Hennigs hade sig bekant, hade
icke några fönster i korridoren stått öppna, och huru något drag då över
huvud skulle kunnat uppstå, vore fullständigt oförklarligt. Under det
att Schäring talat till manskapet i logementet, hade Michaelsson upprepade
gånger velat inflika något meddelande, men som Schäring icke varit
sinnad att låta sig avbrytas, hade han tre gånger tillsagt Michaelsson
att vara tyst. Sista gången hade han framhållit, att det kunde vara farligt
för Michaelsson att icke lyda order. Trots detta hade Michaelsson
sagt: »Få vi inte talas vid nu, så skall jag nog laga att vi få talas vid
senare.» Detta yttrande hade av Schäring givetvis uppfattats som ett
hot mot honom i hans tjänsteutövning. Schäring hade därför tillsagt
Michaelsson förvarsarrest samt beordrat von Hennigs och Fernquist att
komma in i logementet för att hämta Michaelsson. De övriga uttryck,
som tillvitats Schäring, såsom »Håll käften» m. m., hade aldrig kommit
över Schärings läppar. De enda svordomar och kraftuttryck, som Schäring
använt, vore de, som nu angivits. Att någon förkylning skulle kunnat
uppkomma därav att manskapet i logementet fått stå uppställt ett

par minuter ansåge Schäring uteslutet. Det vore fullkomligt orimligt,
att någon i logementet kunnat märka någon alkohollukt från Schäring.
Schäring hade icke gått någon av manskapet så nära in på livet. Men
eftersom det varit regementsmiddag på mässen samma dag, vore det ju
lätt att säga, att man kände alkohollukt, när det med till visshet gränsande
sannolikhet kunde antagas, att Schäring förtärt alkohol, vilket
Schäring för övrigt i mycket ringa grad gjort. Då Schäring sedermera
av Michaelssons plutonchef, fanjunkaren Lené, erfarit, att Michaelsson
skött sig bra under repetitionsövningarna, hade Schäring tidigt påföljande
dag gått upp på bataljonsexpeditionen och hos bataljonschefen anmält,
att Schäring icke hade för avsikt att göra den anmälan om hot och
vägran att lyda order, som Schäring tidigare tänkt. Bataljonschefen
hade därför icke heller vidtagit någon bestraffning mot Michaelsson. Då
Schäring haft två vittnen till vad som tilldragit sig, skulle troligtvis
Michaelsson eljest råkat ganska illa ut och ej fått resa hem samma dag
som de andra. Att så emellertid icke blivit fallet hade uteslutande berott
på Schärings goda vilja. Schäring hade ej velat, att Michaelsson
skulle bestraffas, när mötet var slut, och Michaelsson hade dessutom visat
sig ganska skötsam hela tiden förut. För ordningens upprätthållande hade
emellertid Schäring ansett nödvändigt att på kvällen den 5 oktober tillsäga
Michaelsson förvarsarrest. Utöver bemötandet av de enskilda punkterna
i Michaelssons anmälan ville Schäring därjämte meddela, att Michaelsson
den 6 oktober på morgonen, då han befunnit sig på kompaniexpeditionen
i och för förhör, gått fram till Schäring och bett honom
om ursäkt för att Michaelsson burit sig dumt åt. Desto mera oförklarligt
tedde sig dä detta hugg i ryggen. Vad Michaelsson i sin anmälan
uppgivit hade i väsentliga stycken endast ägt rum i Michaelssons fantasi.

von Hennigs anförde i skrivelse den 31 oktober 1932: von Hennigs kunde
bestyrka riktigheten av Schärings förklaring, von Hennigs hade den
5 oktober 1932 efter tystnadssignalen enligt av kompanichefen given order
i och för ordningens upprätthållande befunnit sig å kompaniet och
under hela denna tid — med undantag för de få minuter, som von Hennigs
och Fernquist uppehållit sig utanför den öppna logementsdörren —
varit Schäring följaktig, von Hennigs hade även vid det tillfälle, då
han befunnit sig utanför dörren till logementet, kunnat uppfatta i det
närmaste ord för ord vad som sagts och försiggått där inne. von Hennigs
ville därjämte i anledning av Michaelssons anmälan meddela följande.
Michaelssons uppgift att det samtalats i samtalston i 4. logementet
vore icke med sanningen överensstämmande. Talet hade varit minst
sagt högljutt, vadan uppgiften att de flesta sovit, då Schäring inträtt i
logementet, finge tagas med reservation. Den i Michaelssons anmälan
gjorda insinuationen att Schäring skulle varit berörd av starka drycker,
tillbakavisade von Hennigs på det kraftigaste. Att märka vore dess -

utom, att Schäring i sin anmälan med anledning av den tillsagda förvarsarresten
av hänsyn till Michaelsson ej anmält honom för underlåtenhet
att efterkomma förmans befallning eller för hotfullt tal, till vilken
anmälan Schäring varit i sin fulla rätt, utan endast för samtal i logementet
efter given tystnadssignal. von Hennigs ville dessutom som sin
åsikt framhålla, att det syntes honom märkligt, att Michaelsson, som vid
de tillfällen von Hennigs haft med honom att göra, framstått som en
sansad och skötsam person, sedan lian i von Hennigs närvaro i tamburen
till kompaniexpeditionen på morgonen den 6 oktober själv bett Schäring
örn ursäkt, varigenom han i viss mån erkänt sig skyldig till försummelse,
efter nära en månads förlopp komme med en anmälan, som till
stora delar och just de väsentliga vore fullständigt missvisande.

Fernquist anförde i yttrande den 1 november 1932: Fernquist intygade
riktigheten av Schärings skrivelse av den 28 oktober 1932 samt tilläde: Att
Schäring kommenderat uppställning hade enligt Fernauists mening berott
därpå, att icke någon velat tillstå vem som tillbommat dörren, utan
hade de flesta lagt sig ned och låtsat sova. Michaelssons påstående, att
det uppkommit korsdrag, kunde Fernquist icke förstå, då endast fönstret
i logementet varit öppet men samtliga dörrar och fönster i kompanikorridoren
varit stängda. Att Schäring skulle hava sparkat Michaelsson
vore ej med sanningen överensstämmande. Då Schäring kommenderat
uppställning, hade Michalsson ej genast stigit upp, varför Schäring satt
foten på honom och uppmanat honom att stiga upp. Att Schäring skulle
hava flitigt använt sig av svordomar kunde Fernquist icke erinra sig,
däremot komme Fernquist tydligt ihåg, att de i Schärings skrivelse återgivna
svordomarna blivit fällda. Fernquist kunde ej erinra sig, att han
känt någon alkohollukt från Schäring.

Linck anförde i skrivelse den 1 oktober 1932: Linck ansåge, att tiden
mellan Schärings uppmaning att öppna dörren oell utförandet av denna
uppmaning knappast överstigit 15 sekunder. Vidare ansåge Linck, att
Schärings språk varit örn möjligt mera rått och obalanserat än vad som
framginge av rapporten.

Björnstam anförde i skrivelse den 1 november 1932: Michaelssons rapport
syntes Björnstam klar, tydlig och sannfärdig. Björnstam hade, utöver
vad rapporten innehölle, icke något av intresse att anföra.

Michaelsson inställde sig sedermera på kallelse å militieombudsmansexpeditionen
oell uppgav därvid inför militieombudsmannen bland annat:
Michaelsson bestred bestämt, att han avbrutit Schäring, medan denne
hållit sitt strafftal. Det hade nämligen varit först efter det manskapet
därefter fått utan någon särskild anledning stå kvän en god stund i uppställning
—- ett förhållande som Michaelsson och säkerligen manskapet i
övrigt uppfattat såsom bestraffning — som Michaelsson i hövlig ton och
form, på sätt lian i sin anmälan till militieombudsmannen uppgivit, bett
att få stänga dörren. Därefter hade den ordväxling försiggått, varom

Michaelsson berättat i sin anmälan. Denna ordväxling hade från Michaelsson»
sida slutat med att Michaelsson sagt, att örn Michaelsson icke finge
tala nu, skulle han göra det vid ett annat tillfälle. Michaelsson hade icke
vid något tillfälle fallit Schäring i talet. Michaelsson hade varje gång han
yttrat sig därmed dröjt en god stund efter det Schäring senast sagt något.
Endast Michaelssons sista yttrande hade kommit omedelbart efter
det Schäring befallt tystnad. Michaelsson hade därvid åsyftat att få
förklara förhållandet med dörrens stängning. Michaelsson hade däremot
icke avsett att uttala något hot. Michaelsson hade varit fullt medveten
om att manskapet icke haft någon avsikt att trotsa befälet utan stängt
dörren i hästa avsikt. Michaelsson hade trots försök icke fått något tillfälle
att förklara detta för Schäring. Häri läge förklaringen till Michaelssons
sista yttrande. Michaelsson hade med sitt nämnda yttrande menat,
att han skulle följande dag på ett för befälet fullt tillfredsställande sätt
kunna förklara orsaken till stängningen av dörren. Michaelsson bestred
bestämt och energiskt, att han haft i tankarna möjligheten av att vid
tillfälle våldföra sig på Schäring.

På militieombudsmannens begäran hölls genom polismyndighets försorg
förhör med såväl Michaelsson som von Hennigs, Fernquist, Linck,
Lindholm och Björnstam. Vid nämnda förhör uppgav Michaelsson
bland annat, att hans sista yttrande till Schäring haft följande lydelse:
»Örn jag inte får tala med fänriken nu, så skall jag laga, att jag får
tala vid fänriken senare.»

Av vad Schäring medgivit och vad i övrigt i saken förekommit fann
militieombudsmannen framgå, att Schäring vid ifrågakomna tillfälle,
den 5 oktober 1932 på aftonen, i ett logement i Göta livgardes fästningsbataljons
kasern i Vaxholm mot honom underlydande manskap utfarit i
svordomar och smädliga tillmålen ävensom förolämpat Michaelsson genom
att med foten vända honom, då han legat i sin säng. Vad Schäring
sålunda låtit komma sig till last ansåg militieombudsmannen vara av beskaffenhet
att icke böra undgå heirran. I skrivelse den 21 april 1933
uppdrog militieombudsmannen därför åt krigsfiskalen vid Göta livgardes
krigsrätt J. G. Johnsson att ställa Schäring under åtal inför vederbörlig
domstol för vad han, på sätt nu nämnts, förbrutit och skulle krigsfiskalen
därvid yrka ansvar å Schäring efter lag och sakens beskaffenhet.

Militieombudsmannen fann jämväl, att Schäring begått tjänstefel genom
att i förevarande fall utan laga anledning tillsäga Michaelsson förvarsarrest.
På grund av stadgande i 46 § lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes skulle målet härom handläggas av krigshovrätten
såsom första instans.

I skrivelse den 21 april 1933 till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen: Enligt

96 § lagen om krigsdomstolar oell rättegången därstädes vore
förman berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig
skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äventyrades, oell det för krigslydnaden eller ordningens upprätthållande
funnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
funnes nödigt, tillkomme enligt sagda lagrum jämväl förman i avseende
å underlydande, som utom tjänsten störde allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten. Enahanda rätt tillkomme ock annan överordnad
än förman i avseende å underordnad, såvida den överordnade vore av
officers eller underofficers grad.

Vidare stadgades, att tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna paragraf
förmäldes, vore allenast ett förständigande att i arrest avbida, vad
den, som över den felaktige ägde bestraffningsrätt i disciplinmål, ville
i laga ordning besluta.

Rörande detta lagrum anförde 1901 års krigslagstiftningskommitté i
sitt den 3 april 1905 avgivna betänkande (sid. 395 o. f.):

»Denna paragraf motsvarar 1 och 2 mom. i 19 § av nu gällande disciplinstadga.
Såsom redan i det föregående framhållits, har kommittén,
då de i nämnda moment förekommande bestämmelser angående arrest
enligt kommitténs förslag överflyttats till lagen angående krigsdomstolar
m. m. och därstädes sammanförts med reglerna angående häktning,
ansett särskilt angeläget att betona skillnaden mellan dylik arrest, å ena
sidan, samt häktning, å andra sidan. Medan häktning alltid sammanhänger
med angivelse eller åtal för brott av viss svårare beskaffenhet,
innefattar tillsägelse av sådan arrest, varom i denna paragraf förmäles
— förvarsarrest, såsom kommittén till åtskillnad jämväl från annan arrest,
som ju utgör ett straff, föreslagit, att den skulle benämnas — allenast
ett förständigande för någon, som gjort sig skyldig till felaktighet
av viss angiven beskaffenhet, att i arrest avbida vad den, som över den
felaktige äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.
Denna definition å dylik arrest, vilken återfinnes i tjänstgöringsreglementet
för armén (del I kap. 1, § 3, mom. 1, första stycket) har ordagrant
överflyttats till förevarande paragraf.

För att härefter övergå till de fall, då tillsägelse av dylik arrest bör
få ifrågakomma, stadgas härom i nuvarande lag, att för fel och försummelser,
som begås i tjänsten eller under tjänstgöring, förman äger, där
så finnes nödigt, tillsäga arrest åt underlydande, samt att enahanda rätt
tillkommer utom tjänsten förman i avseende på underlydande, då denne
förgått sig, och hans arresterande finnes nödigt för upprätthållande av
allmän ordning, ordningen inom krigsmakten eller dess anseende. Kommittén
vill i sammanhang härmed erinra, att de kursiverade orden in
förts genom nuvarande disciplinstadga av den 16 juni 1899, men icke
förekommo i därförut gällande stadga av den 7 oktober 1881.

Fasthåller man noga den synpunkten, att tillsägelse av sådan arrest,
som här avses, icke innefattar något straff för den begångna förseelsen,
utan endast ett förständigande att i arrest avbida beslut angående bli -

vande bestraffning, synes därav ock framgå, att sådan arrest endast bör
få användas, när det till förekommande av andra förseelser vare sig av
den felaktige själv eller av andra eller till förebyggande av skada i ena
eller andra avseendet befinnes nödigt. Betraktar man saken ur denna
synpunkt, framstå de nu i ämnet gällande bestämmelserna — även med
det 1899 gjorda tillägget — såsom otvivelaktigt alltför obestämt avfattade
och lätt ägnade att kunna i tillämpningen missbrukas. Att sådant
missbruk förekommit torde ock få anses obestridligt. Kommittén har därför
föreslagit, att förmans rätt att, då underlydande under tjänstgöring
gör sig skyldig till fel, tillsäga den felande förvarsarrest, skulle begränsas
till det fall, att felet är sådant, att krigslydnaden eller ordningen
inom krigsmakten därigenom äventyras, och det för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande tillsäges
arrest. Utom tjänsten synes enahanda rätt böra tillkomma förman i avseende
å underlydande, som stör allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten, under förutsättning — liksom i förra fallet — att det för
ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande tillsäges arrest.
»

Av vad sålunda återgivits av 1901 års krigslagstiftningskommittés yttrande
i ämnet framginge, att tillsägelse av förvarsarrest icke utan vidare
finge ifrågakomma med anledning av en begången förseelse. Det måste
ytterligare tillkomma, att en dylik åtgärd funnes nödig antingen till förekommande
av andra förseelser av den felaktige själv eller av andra
eller ock till förebyggande av skada i ena eller andra avseendet.

Vad nu sagts bestyrktes ytterligare av den av justitierådet C. A. Svedelius
och hovrättsrådet Olof af Geijerstam utgivna kommentaren till
strafflagen för krigsmakten m. fl. författningar, där å sid. 600 anfördes, att
syftemålet med tillsägandet av förvarsarrest endast vore att förekomma
vissa ur disciplinär synpunkt menliga påföljder, vilka kunde befaras uppstå,
örn den felande lämnades å fri fot under tiden mellan begåendet av
en förseelse och straffets åläggande.

Av vad i detta ärende blivit utrett, framginge emellertid enligt militieombudsmannens
mening icke, att tagandet av Michaelsson i förvarsarrest
varit ur någon av nu angivna synpunkter påkallat.

Schäring hade såsom skäl för sin åtgärd att tillsäga Michaelsson förvarsarrest
åberopat, i sin rapport till bataljonschefen, att Michaelsson
trots flera tillsägelser icke hållit tyst, samt i sin förklaring till militieombudsmannen,
att Michaelsson skulle hotat Schäring i dennes tjänsteutövning
och att Schäring därför ansett åtgärden nödvändig för ordningens
upprätthållande. Enligt Schärings förklaring till militieombudsmannen
skulle Michaelsson sålunda hava sökt avbryta Schäring under
det denne talat till manskapet. Michaelsson hade å sin sida bestämt
förnekat, att han vid något tillfälle avbrutit Schäring. Endast Michaelssons
sista yttrande hade kommit omedelbart efter det Schäring befallt
tystnad.

Med hänsyn till de omständigheter, som förelegat, måste Michaelsson

Militieombudsmannens embetsberättelse.

anses hava varit berättigad att framställa begäran att få stänga dörren
och, då denna hemställan ej bifallits, tala örn att han vore förkyld och av
denna anledning ej tålte att stå i drag utan kläder på sig.

Därest Michaelsson därjämte, såsom han uppgivit, försökt att få för
Schäring förklara varför dörren varit stängd, hade Schäring bort lämna
Michaelsson tillfälle att få därom yttra sig.

Det enda yttrande, som syntes kunna läggas Michaelsson till last, vore
det av honom sist fällda, enligt Schärings uppgift så lydande: »Få vi
inte talas vid nu, så skall jag nog laga, att vi få talas vid senare.»

Även örn detta yttrande haft den av Schäring uppgivna lydelsen, syntes
åt yttrandet ej kunna givas sådan innebörd att det kan rubriceras såsom
»hotelse» i straffrättslig mening.

Huruvida yttrandet, med hänsyn till de omständigheter, under vilka
det fälts, inneburit brott mot den lydnadsplikt, som ålegat Michaelsson,
torde böra bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. — Omfattningen
av den militära lydnadsplikten funnes icke i strafflagen för krigsmakten
angiven. Under förarbetena till lagen hade ifrågasatts att meddela
vissa bestämmelser i ämnet. Detta hade dock fått förfalla på grund av
svårigheten att i ett lagstadgande på ett fullt tillfredsställande sätt bestämma
gränserna för underlydandes lydnadsplikt gent emot förman.
(Se lagrådets yttrande i 1914 års proposition nr 57 sid. 368; departementschefens
yttrande i samma proposition sid. 144 och 426, samt lagutskottets
utlåtande nr 22 sid. 40. Se ock reservation till 1901 års krigslagstiftningskommittés
betänkande sid. 262.) Tilläggas kunde i detta sammanhang,
att riksdagen, i anslutning till vad sålunda förekommit, uttalat,
att det borde överlämnas åt rättsskipningen att efter »allmänna
rättsgrundsatser» uppdraga lydnadspliktens gränser. (Se riksdagens
skrivelse nr 268 sid. 6—8.) — Även örn man emellertid med tillämpning
av nu angivna bedömningsgrunder komme till det resultat, att Michaelsson
genom sitt sistberörda yttrande brutit mot honom åliggande lydnadsplikt,
vore därmed dock ej ådagalagt, att sådana omständigheter förelegat,
att Schäring ägt tillsäga Michaelsson förvarsarrest.

Vad i ärendet vore upplyst tydde icke på, att vid den tidpunkt, då Schäring
meddelat denna tillsägelse, grundad anledning förelegat att befara,
att Michaelsson eller manskapet i övrigt därefter skulle göra sig skyldiga
till oordning eller förseelse mot manskapet åliggande lydnadsplikt.
Ej heller funnes grund för antagandet, att skada i något annat hänseende
kunnat befaras, örn Michaelsson lämnats på fri fot. Att sannolika skäl
förelegat för att något av nu antydda fall skolat inträffa, utgjorde emellertid,
såsom av den i det föregående lämnade framställningen av motiven
till 96 § lagen örn krigsdomstolar torde framgå, ett villkor för tilllämpning
av sagda lagrum.

Militieombudsmannen funne alltså, att Schäring genom sin åtgärd att
tillsäga Michaelsson förvarsarrest gjort sig skyldig till tjänstefel, och

militieombudsmannen funne detta fel vara av den beskaffenhet att militieombudsmannen
icke kunde underlåta att beivra felet.

Militieombudsmannen uppdrog för den skull åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten i laga ordning ställa fänriken Schäring under
åtal för omförmälda tjänstefel och därvid yrka ansvar å honom efter lag
och sakens beskaffenhet.

Med anledning av militieombudsmannens uppdrag ställde krigsfiskalen
Johnsson fänriken Schäring under tilltal inför regementskrigsrätten vid
Göta livgarde under yrkande örn ansvar å Schäring för förargelseväckande
beteende, missfirmelse av Michaelsson och oförstånd i tjänsten.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 21 juni 1933. I utslaget yttrades
följande:

I målet vore upplyst att, då Schäring under tjänstgöring vid regementets
fästningsbataljon å Rindön på kvällen den 5 oktober 1932 uppehållit
sig i livkompaniets förläggning för att enligt utfärdad bataljonsorder i
egenskap av kompanidagbefäl mellan klockan 7 och 11 e. m. övervaka
ordningen å kompaniet, Schäring i anledning därav, att han, en stund
efter tystnadssignalen givits, förmärkt tal från fjärde logementet, skolat
öppna dörren till logementet, därvid denna emellertid befunnits tillstängd
inifrån, samt att, sedan dörren efter Schärings därom givna befallning
öppnats, Schäring gått in i logementet, varest manskapet då legat till
sängs, och, då han icke fått upplysning örn vem som tillbommat dörren,
kommenderat uppställning av manskapet samt därefter förehålla detta
det olämpliga i den vidtagna åtgärden.

Genom vad Schäring själv vidgått och den i målet förebragta bevisningen
vore styrkt, att Schäring, sedan han kommenderat uppställning
av manskapet, med foten lätt stött till Michaelsson, under det denne legat
i sin säng, i syfte att påskynda Michaelssons uppstigande, samt att Schäring
under det »strafftal», som han hållit till manskapet, använt uttrycken
»djävla drumlar», »förbannade lymlar» och »fega uslingar».

Schärings åtgärd att med foten knuffa till Michaelsson måste under
iorhandenvarande omständigheter anses hava inneburit missfirmelse mot
denne och genom att till manskapet använda sig av ovan angivna tre uttryck
måste Schäring anses hava gjort sig skyldig till förargelseväckande
beteende.

Mot Schärings nekande hade det däremot icke blivit styrkt, att han vid
tillfället, på sätt jämväl lagts honom till last, tilltalat manskapet med
ordet »sluskar», varjämte icke heller något annat av Schäring vid tillfället
använt uttryck kunde anses vara av beskaffenhet att för honom
böra föranleda ansvar.

På nu anförda skäl och då vad Schäring, på sätt ovan nämnts, låtit
komma sig till last icke vore av beskaffenhet att för honom jämväl föranleda
till ansvar för oförstånd i tjänsten, samt upplyst vore, att Schä -

ring stöde under tilltal för brott inför krigshovrätten. yrövade krigsrätten
rättvist på det sätt bifalla den i målet mot Schäring förda ansvarstalan,
att krigsrätten, jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten,
förklarade Schäring saker till ansvar för förolämpning av underordnad
krigsman i tjänsten och förargelseväckande beteende.

Jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken skulle detta utslag underställas
krigshovrättens prövning, och skulle för sådant ändamål utslaget och övriga
handlingar i målet dit överlämnas.

Från detta utslag, som innefattade krigsdomaren E. Plomans,
t. f. auditören B. Sederblads och kaptenen R. C. Montgomerys
sammanstämmande mening, var kaptenen friherre C. G. H.
Leijonhielm på det sätt skiljaktig, att han fann Scliärings åtgärd
att med foten knuffa till Michaelsson icke kunna anses
innebära missfirmelse mot Michaelsson; och prövade Leijonhielm
förty rättvist allenast på det sätt bifalla den i målet mot
Schäring förda talan, att han jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
förklarade Schäring saker till ansvar för förargelseväckande
beteende.

Till fullgörande av det av militieombudsmannen lämnade uppdraget yrkade
överkrigsfiskalsämbetet inför krigshovrätten ansvar å Schäring för
tjänstefel.

Krigshovrätten meddelade utslag den 21 november 1933 dels i det
krigshovrättens prövning från Göta livgardes krigsrätt underställda
målet, dels på det åtal överkrigsfiskalsämbetet, på militieombudsmannens
uppdrag, anställt mot Schäring.

I utslaget yttrades; Krigshovrätten lämnade utan bifall av överkrigsfiskalsämbetet
i krigshovrätten framställd begäran örn vittnesförhör
med uppgivna personer. Vidkommande själva målet och därvid till en
början den vid krigsrätten mot Schäring förda talan bleve krigsrättens
härutinnan meddelade utslag av krigshovrätten gillat. Beträffande
överkrigsfiskalsämbetets i krigshovrätten mot Schäring väckta åtal
funne krigshovrätten väl av utredningen i målet framgå, att Schäring
saknat tillräckliga skäl för den av honom vid det med åtalet avsedda
tillfälle vidtagna åtgärd att tillsäga Michaelsson förvarsarrest, men enär
med avseende å föreliggande omständigheter Schäring icke genom åtgärden
i fråga kunde anses hava gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet
att böra för honom föranleda ansvar, funne krigshovrätten
skäligt lämna åtalet härutinnan utan bifall. För ovannämnda förolämpning
av underordnad krigsman i tjänsten och förargelseväckande
beteende dömde krigshovrätten Schäring jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen
för krigsmakten att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i
sex dagar, och förpliktades Schäring att gottgöra statsverket vad av
allmänna medel kunde hava utgivits till två i målet såsom vittnen hörda
personer för deras inställelse vid krigsrätten.

I maiets avgörande av krigshovrätten deltogo ordföranden,
hovrättsrådet A. Renström, kommendören H. Eneström, översten
friherre G. af Wetterstedt, hovrättsrådet A. Johansson
och krigshovrättsrådet E. Wikström. Hovrättsrådet Johansson
var av skiljaktig mening och yttrade: »Jag lämnar utan
bifall av överkrigsfiskalsämbetet härstädes framställd begäran
örn vittnesförhör med uppgivna personer. Vidkommande
själva målet gillar jag krigrättens utslag såvitt angår
den därstädes mot Schäring förda ansvarstalan, och enär, beträffande
överkrigsfiskalsämbetets här väckta åtal mot Schäring,
denne på aftonen den 5 oktober 1932 tillsagt Michaelsson
förvarsarrest, men utredningen i målet enligt min mening visar,
att de i 96 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes stadgade förutsättningarna för vidtagande av sådan
åtgärd vid tillfället icke förelegat, samt Schäring följaktligen
genom samma åtgärd gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten,
alltså och då Schäring varken för sistnämnda förseelse eller
de förseelser, för vilka han av krigsrätten sakerförklarats, kan
anses förskylla strängare straff än disciplinstraff, prövar jag,
jämlikt i krigsrättens utslag angivna lagrum och 130 § strafflagen
för krigsmakten samt med tillämpning av jämväl 38 §
samma lag. rättvist döma Schäring för vad sålunda ligger honom
till last att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i åtta dagar, varjämte jag förpliktar Schäring att ersätta
statsverket vad av allmänna medel utgivits eller kommer att
utgivas till vid krigsrätten hörda vittnen.»

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Fråga om befälhavare vid meddelande av tillrättavisning visat

försummelse och oförstånd i sin tjänst. I

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde korpralen vid

5. matroskompaniet nr 411 Henning: Henning hade jämte värnpliktige

korpralen nr 23 215/1930 Dahl kommenderats att den 3 och den 4 januari
1933 leda vissa målningsarbeten ombord å pansarskeppet Drottning Victoria.
Henning och Dahl hade sins emellan uppdelat de till målning avsedda
områdena på sådant sätt, att en var fått sitt område att svara för.
På förmiddagen den 4 januari hade allt målningsarbete varit klart, varför
Henning gått att anmäla detta för uppbördstimmermannen. Denne hade
emellertid icke kunnat anträffas. I avvaktan på att uppbördstimmermannen
skulle anträffas hade Henning tvättat sig och klätt örn sig i landgångskläder.
Då uppbördstimmermannen senare avsynat arbetet, hade
han anmärkt, att man glömt att måla ett par skåp på Dahls arbetsområde.

Man hade därför satt igång med detta arbete. Henning hade stannat kvar,
medan detta arbete pågått, och deltagit i övervakningen. Härvid hade
fartygets sekond, kaptenen S. A. Linder, kommit tillstädes och anmärkt,
att Henning varit landgångsklädd, ehuru han varit indelad till arbete.
På stående fot hade Linder tilldelat Henning tillrättavisning av fyra dagars
permissionsförbud för det Henning icke deltagit i och övervakat arbetet.
Henning ansåge, att han genom denna tillrättavisning blivit dömd
ohörd, vilket enligt Hennings mening stöde i strid med bestämmelserna i
gällande strafflag för krigsmakten. Henning påkallade därför militieombudsmannens
ingripande på det att Henning måtte bliva befriad från
tillrättavisningen.

I infordrat yttrande, avgivet den 17 januari 1933, anförde Linder: Den
4 januari 1933 hade Henning av Linder erhållit i uppdrag att tillsammans
med ett fåtal meniga ombord verkställa visst målningsarbete enligt närmare
anvisningar av fartygets uppbördstimmerman. Kort efter det arbetet
klockan 9 igångsatts, bade Linder genom uppbördstimmermannen
gjort sig närmare underrättad örn, vandi arbetet ifråga bestode. Klockan
omkring 10.30 samma dag bade Linder besökt arbetsplatsen och funnit, att
det beordrade arbetet icke avslutats. Å annan plats ombord hade Linder
kort därpå anträffat Henning, som nu ej längre varit arbetsklädd utan
iförd sådan uniform, som tydligt angivit bans avsikt att lämna fartyget i
och för landpermission, vilket Henning på fråga av Linder även förklarat
vara bans avsikt. Linder bade då beordrat Henning att omkläda sig för
arbete samt att se till, att det uppdrag, som han erhållit, snarast bleve
utfört. Klockan 11.45 samma dag bade arbetet varit avslutat och godkänt.
Då Linder sålunda ansett uppenbart, att Henning för egen del avbrutit
arbetet, innan detsamma slutförts, samt i övrigt tydligen ej i högre grad
bidragit till beordrat uppdrags snabba genomförande, bade Linder i egenskap
av sekond å fartyget med stöd av 210 § b) strafflagen för krigsmakten
samt § 40 militär bestraffningsförordning tilldelat Henning tillrättavisning
bestående i vägran av landpermission under fyra dagar. Linder tilllade
slutligen, att Henning i övrigt vid flera tillfällen visat sig liknöjd
och slö samt såväl av Linder som av andra officerare ombord ofta erhållit
anmärkning för bristande påpasslighet. Linder ansåge därför de anförda
klagomålen belt omotiverade.

I avgiven påminnelseskrift anförde Henning: Linder bade gjort gällande,
att Henning den 4 januari avdelats till det ifrågavarande arbetet. Hätta
förhållandet vore, att Henning den 3 januari avdelats till arbetet, varvid
Henning underställts uppbördstimmermannen. Denne bade tilldelat Henning
och det övriga manskapet arbetet på beting, att utföras den 3 och den
4 januari, med rätt för dem att använda intjänt tid efter godtycke. Sekonden
hade jämväl gjort gällande, att ban klockan ungefär 10.30 anträffat
Henning på »annan plats ombord» samt att ban tillsagt Henning att
ömsa kläder. Detta vore felaktigt. Henning hade varit på sin arbetsplats

och hade ej erhållit order om omklädseln förrän han erhållit tillrättavisningen.
Han hade då omedelbart verkställt ordern. Linder påstode ock,
att Henning för egen del avbrutit arbetet innan detsamma slutförts samt i
övrigt ej bidragit till arbetets snabba utförande. Härtill ville Henning
anföra, att han ej slutat tidigare än någon av de andra och att han ej
gjort sämre arbetsprestation än någon av dessa. Tvärtom hade han under
arbetets gång erhållit lovord av uppbördstimmermannen.

På dåvarande militieombudsmannens begäran avgav uppbördstimmermannen
å pansarskeppet Drottning Victoria O. B. Olsson yttrande i ärendet.
Olsson anförde: Den 2 januari 1933 hade från varvsdivisionen till Olsson
avdelats Henning och Dahl, samt nio meniga för att under Olssons ledning
utföra målningsarbete. Manskapet hade fördelats sålunda, att Henning
som förhandsman med fyra man satts att måla skåp å förliga trossbotten,
medan Dahl med fem man satts att måla hela ekonomimässen. För att
få alla trossbottnar målade, innan de, som åtnjöte permission, den 9 januari
återkomme, och efter det Olsson frågat fartygsingenjören örn saken, hade
från och med den 3 januari på morgonen satts beting å följande arbete,
nämligen förliga trossbottens skåp och ventilöppningar, ekonomimässen,
alla skåp å ekonomitrossbotten samt skåp för 22 man å mellersta trossbotten.
I betinget hade ingått, att målarna den 5 januari skulle arbeta så
länge, att alla skåp bleve färdiga för inflyttning. Eventuell frihet finge
tagas den 4 januari. Efter färdigställandet av förliga trossbotten och ekonomimässen,
hade arbetet fördelats så att Henning med sina fyra man
skulle måla skåpen å mellersta trossbotten samt att Dahl med fem nian
skulle måla å ekonomitrossbotten. Då Olsson vid 9-tiden den 4 januari
besökt arbetsplatserna, hade arbetet pågått med samtliga man. Mellan
klockan 9.30 och klockan 10.30 hade Olsson varit upptagen med annat arbete
ombord. Då Olsson omkring klockan IO.40 kommit till arbetsplatsen, hade
arbetet varit avslutat. Efter verkställd besiktning hade Olsson gått att
söka upp någon av korpralerna och därvid mött Henning i dörren mellan
aktra och mellersta trossbotten. Olsson hade då sagt till Henning, att arbetet
ej vore godkänt utan skulle fortsättas. Henning, som ej var arbetsklädd,
hade upplyst, att tre man, däribland Dahl, vore ute för att söka
Olsson för att få arbetet avsynat. Henning hade samlat folket, varefter de
förbättringar Olsson påvisat blivit utförda. Arbetet därmed hade avslutats
klockan 11.45. Klockan omkring IO.40 hade Linder kommit till arbetsplatsen,
varvid Olsson upplyst, att arbetet ej var godkänt utan finge
fortsättas och att Henning fått order därom. Linder det att arbetet på nytt
pågått, hade Linder återkommit och frågat efter Henning. Efter vad
Olsson ville erinra sig hade Olsson svarat, att Henning befunnit sig på
mellersta trossbotten. Olsson hade därefter gått till denna plats för att
se på arbetet därstädes. Henning hade befunnit sig där och efter någon
minut hade kommit bud, att Henning skulle infinna sig hos sekonden å
ekonomitrossbotten. Efter ett par minuter hade Henning återkommit och

då sagt, att lian av sekonden fått fyra dagars permissionsförbud. Härefter
kade Henning klätt om sig i arbetskläder.

I skrivelse den 14 mars 1933 till fartygschefen å pansarskeppet Drottning
Victoria anmodade militieombudsmannen denne att infordra förnyat yttrande
av Linder, vilken därvid särskilt skulle yttra sig angående Olssons
uppgifter dels därom att Henning jämte ytterligare tio personer den 2 januari
avdelats från varvsdivisionen till Olsson för att under Olssons ledning
utföra målningsarbete dels ock därom, att visst närmare angivet målningsarbete
av Olsson, efter det han därom tillfrågat fartygsingenjöreu,
från och med morgonen den 3 januari lämnats på beting av den innebörd
att arbetet skulle vara slutfört den 5 januari och att eventuell frihet finge
tagas den 4 januari.

Med anledning härav anförde Linder i yttrande den 17 mars 1933: De
av Olsson lämnade uppgifterna vore med riktigheten överensstämmande.
Linder hade varit fullt underkunnig örn det arbete, som Henning tillsammans
med visst antal värnpliktiga fått sig förelagt att utföra såsom beting
från och med den 3 till och med den 5 januari. Den 4 januari klockan
9 hade Linder beordrat Henning att med sitt arbetslag fortsätta det arbete,
som påbörjats föregående dag. Kort därefter, omkring klockan 9.ao, hade
Linder besökt arbetsplatsen och då funnit Henning sysselsatt med arbetet
ifråga. Han hade då liksom tidigare på morgonen varit iförd arbetskläder.
Omkring en timme senare hade Linder åter besökt arbetsplatsen och funnit
de värnpliktiga, som tillhört Hennings arbetslag, fortfarande sysselsatta
med arbetet, vilket synbarligen icke varit avslutat — det hade varit överenskommet,
att ett visst avsnitt av arbetet skulle avslutas under förmiddagen.
Henning hade nu ej längre varit tillstädes och Linder hade iakttagit,
att de värnpliktigas arbetsprestationer nu varit sämre, då de saknat tillsyn
och handledning. Linder hade då sänt hud efter Henning och efter
någon kortare stund hade Linder anträffat Henning å annan manskapets
förläggningsplats. Henning hade nu ej varit arbetsklädd, utan hade helt
klätt örn sig för landpermission, vilken omklädsel borde hava tagit minst
V4 timme i anspråk. På Linders förfrågan hade Henning meddelat, att
han hade för avsikt att gå iland. Linder hade då gjort Henning uppmärksam
på, att hans arbetslag fortfarande varit sysselsatt med arbete och att
de nu helt saknade ledning och tillsyn. Linder hade beordrat Henning omkläda
sig för arbete samt leda och tillse detsamma till dess det avsnitt av
arbetet varit avslutat och godkänt, beträffande vilket tidigare överenskommits
att det skulle slutföras under förmiddagen. Sedan Henning åter
ifört sig arbetskläder, hade arbetet avslutats under Hennings ledning efter
cirka en timmes förlopp. Linder ansåge sålunda uppenbart, att Henning
underlåtit att själv leda arbetet så länge detsamma pågått, varigenom
lagets arbetsprestation blivit sämre än det förmodligen blivit, örn Henning
hela tiden utövat ledning av och kontroll över arbetet; att Henning i egenskap
av korpral och de menigas närmaste förman vid tillfället ifråga ut -

gjort ett dåligt föredöme för dem, då lian, under oet att honom underlydande
menige varit sysselsatta med arbete, själv avlägsnat sig och omklätt
sig för landpermission; örn någon av de vid tillfället Henning underlydande
menige företagit sig detsamma, hade detta förmodligen föranlett
disciplinstraff. Någon ytterligare utredning av förseelsen hade Linder
ansett onödig, då han själv iakttagit densamma och hade Linder därför
omedelbart tilldelat Henning tillrättavisningen ifråga för likgiltighet och
slöhet vid fullgörande av tjänsteåligganden.

I ny påminnelseskrift, dagtecknad den 2 april 1933, anförde Henning:
Den 2 »mars» hade Henning tilldelats Olsson för målningsarbete. Arbetet
hade fortgått hela dagen så länge arbetstiden varat. Den 3 »mars» klockan
8.30 hade Henning ånyo tilldelats Olsson för samma arbete. Arbetet skulle
av Henning samt Dahl och de värnpliktiga utföras på »beting» under två
dagar, den 3 och den 4 »mars». Detta betydde, att när arbetet bleve färdigt,
så vore arbetarna fria. Arbetstid och takt ägde man då själv rätt
att bestämma. Det hände ju alltid vid betingsarbete, att man arbetade
även på sin fritid för att få arbetet färdigt fortast möjligt. Den 3 hade
arbetats hela dagen. Den 4 hade arbetet börjat klockan 8.30. Hedan klockan
10.30 hade arbetet varit avslutat, och hade Henning då gått att meddela
Olsson detta. Då Henning ej anträffat Olsson, hade Henning tillsagt Dahl
att försöka taga reda på Olsson, medan Henning klädde örn sig, för att
vara klar att gå iland sedan arbetet avsynats. Henning hade ej haft för
avsikt att gå på permission, utan till kompaniexpeditionen i ärenden. Henning
hade ej avslutat arbetet före någon annan, utan samtidigt med övriga.
Henning hade jämväl hjälpt till med att återställa materielen. Just som
Henning varit färdigklädd, hade Olsson kommit och sagt, att ett av skåpen
icke blivit målat. Henning hade då tillsagt »gastarna» att hämta ut målarfärg
igen och göra även detta skåp klart. Detta arbete hade »gastarna»
utfört och Henning hade själv övervakat arbetet. Det skåp. som bortglömts,
hade befunnit sig på Dahls arbetsplats. Mot arbetet på Hennings
arbetsplats hade icke funnits någon anmärkning. Medan målningen av
sistnämnda skåp pågått, hade Linder kommit tillstädes. Henning hade då
varit på väg till sin egen arbetsplats på mellersta trossbotten för att göra
en sista översyn på det arbete, som där utförts. Strax därpå hade Henning
kallats till Linder, som befunnit sig på aktra trossbotten, varvid
Henning erhållit tillrättavisningen. Linder hade tydligen sett Henning,
då han varit på väg från Dahls till sin egen arbetsplats, och hade antagit,
att Henning ej deltagit i arbetet. Linder hade erkänt riktigheten av Olssons
uppgifter, och då dessa överensstämde med Hennings, ansåge Henning,
att Linders övriga utläggningar vore utan betydelse. Sammanfattningsvis
anförde Henning. Det hade ej varit Hennings avsikt att gå iland,
förrän arbetet varit färdigt. Medan Henning väntat på Olssons inspektion
av arbetet, hade Henning klätt örn sig för att kunna gå iland, så fort
inspektionen ägt rum. Henning bade såväl deltagit i som övervakat arbe -

tet så länge detta pågått. Något »avsnitt» av arbetet hade ej varit avsett
att utföras under förmiddagen. Det hade däremot varit hela betingsarbetet,
som fullbordats under förmiddagen. Henning och hans kamrater skulle
således vara fullständigt fria under återstoden av förmiddagen och hela
eftermiddagen. Linders påstående att Henning ej övervakat arbetet och
utgjort ett dåligt föredöme för de övriga, holle icke streck, då Henning ju
ej avlägsnat sig före någon av de övriga. Förhållandet att ett skåp bortglömts
förklarades därav, att det elektriska ljuset varit släckt en stor del
av förmiddagen, varför stearinljus använts, samt att ett par varvsarbetare
med sitt arbete varit sysselsatta framför skåpet. Henning hade ej varit slö
och likgiltig. Detta bevisades därav, att ett arbete, avsett för två dagar,
slutförts på icke fullt en och en halv dag ävensom därav att Henning fått
de bästa lovord av Olsson. Linder hade bort göra sig närmare underrättad
örn förhållandet och anledningen till att Henning varit omklädd. Linder
hade ej bort, så snart han fått se Henning, draga den slutsatsen, att Henning
ej deltagit i arbetet. Henning ansåge sig således ej hava begått
någon förseelse, vilket säkert även skulle stått klart för Linder, örn han
gjort sig mera underrättad örn förhållandet, innan han tillrättavisat
Henning.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 24 april 1933 till krigsfiskalen vid särskilda krigsrätten
å kustflottan:

I ärendet vore utrett, att Henning den 4 januari 1933 av sekonden å
pansarskeppet Drottning Victoria, kaptenen vid flottan S. A. Linder, tilldelats
tillrättavisning i form av vägran av landpermission under fyra
dagar för slöhet och lättja, som enligt av Linder avgiven förklaring bestått
däri, att Henning, vilken jämte andra personer fått sig ålagt att
utföra visst målningsarbete, avbrutit arbetet innan detsamma slutförts
och i övrigt, enligt vad Linder funnit tydligt, ej i högre grad bidragit
till arbetets snabba utförande.

Uppbördstimmermannen å pansarskeppet Drottning Victoria O. B. Olsson,
vilken haft närmaste befälet över Henning beträffande ifrågavarande
arbete, hade i avgivet yttrande uppgivit, att Henning av Olsson erhållit
uppdrag att såsom förhandsman jämte fyra man utföra visst målningsarbete,
vilket arbete skulle, med fartygsingenjörens medgivande, från och
med den 3 januari utföras på beting-. Betinget hade inneburit, att målarna
skulle arbeta den 5 januari så länge, att alla skåp bleve färdiga för inflyttning
vid de permitterades återkomst till fartyget den 9 januari ävensom att
eventuell frihet finge tagas den 4 januari. Denna Olssons uppgift hade vitsordats
av Linder. Visserligen hade Linder sedermera, i sitt senast till
militieombudsmannen avgivna yttrande, gjort gällande, att det skulle hava
varit överenskommet, att ett »visst avsnitt» av arbetet skulle avslutas un -

der förmiddagen den 4 januari. Denna uppgift hade Henning bestritt och
till stöd härför anfört, att det varit hela det på beting lämnade arbetet,-som fullbordats under förmiddagen den 4 januari. Av vad Olsson i ärendet
upplyst framginge ej annat än att Hennings sistnämnda uppgift vore
riktig. Militieombudsmannen kunde vid nu angivna förhållande icke finna
skäl föreligga för det antagandet, att efter avslutandet av målningsarbetet
på förmiddagen den 4 januari något skulle hava återstått av det
arbete, som lämnats manskapet att utföra på beting. Icke förty hade Linder
den 4 januari meddelat Henning tillrättavisning »för det han för egen
del avbrutit arbetet, innan detsamma slutförts» samt »ej i högre grad bidragit
till beordrat uppdrags snabba genomförande». Då Henning och
hans arbetskamrater fått tillstånd att utföra arbetet på beting, torde
därav följa, att de själva ägt inom angiven tidsfrist bestämma, när arbetet
skulle utföras. Då tidsfristen för arbetets färdigställande utgått först med
den 5 januari och vid arbetstidens början den 4 januari av arbetet icke
återstått mera än att det kunnat av manskapet utföras på några timmar,
syntes anmärkning icke skäligen kunna riktas mot Henning, därest arbetet
överhuvud icke slutförts den 4 januari, och än mindre däremot att Henning
på förmiddagen den 4 januari klätt sig i landgångskläder, innan arbetet
blivit av uppbördstimmermannen avsynat. Något stöd för påståendet
att Henning ej i högre grad bidragit till uppdragets snabba utförande
hade Linder i allt fall icke förebragt. Enligt militieombudsmannnens
uppfattning hade Linder saknat laga skäl att meddela Henning tillrättavisning.

Militieombudsmannen hade vidare funnit anmärkningsvärt, att tillrättavisningen
meddelats Henning, utan att denne vid förhör i saken erhållit
tillfälle att förklara sig. I ärendet lämnade uppgifter örn vad som förekommit
före tillrättavisningens meddelande syntes militieombudsmannen
utvisa, att Linder icke tillräckligt iakttagit Henning för att Linder därå
kunnat grunda något omdöme örn det sätt, på vilket Henning fullgjort det
honom meddelade uppdraget. Militieombudsmannen funne sålunda omständigheterna
vid tillfället i varje fall icke hava berättigat Linder att
meddela Henning tillrättavisning förrän denne vid förhör i saken fått tillfälle
förklara sig.

Genom sitt omnämnda förfarande hade Linder enligt militieombudsmannens
mening visat försummelse och oförstånd i sin tjänst. Vad sålunda
läge Linder till last, funne militieombudsmannen vara av beskaffenhet
att icke kunna undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdrog
därför åt krigsfiskalen att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra
åtal mot kaptenen Linder för vad han i saken låtit komma sig till last
samt att därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet
ävensom att understödja de ersättningsanspråk, som Henning, i saken hörd,
kunde komma att framställa och som kunde finnas förtjänta av sådant
understöd.

Vid krigsrätten yrkade krigsfiskalen M. Gullstrand, att Linder nied anledning
av vad han låtit komma sig till last måtte dömas till ansvar jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten.

Den 2 juni 1933 meddelade särskilda krigsrätten utslag i målet och yttrade
därvid: Enär av utredningen i målet framginge, att Henning den 4
januari 1933, då han haft i uppdrag att ombord å pansarskeppet Drottning
Victoria leda visst målningsarbete, som utförts på beting, i strid mot för
dylikt arbete å krigsmaktens fartyg gällande praxis — varom Henning
måste antagas hava ägt kännedom — innan arbetet blivit vederbörligen
avsynat och godkänt, låtit det honom underställda manskapet lämna arbetsplatsen
och själv avlägsnat sig därifrån samt klätt örn sig för att gå
i land, ävensom att Linder vid av honom företagen rond å fartyget iakttagit
berörda förhållanden, samt förty Linder i sin egenskap av sekond å
fartyget jämlikt 40 § militär bestraffningsförordning den 17 december
1915 varit berättigad att, på sätt skett, i anledning av vad Henning sålunda
låtit komma sig till last utan föregående förhör meddela honom tillrättavisning,
alltså funne krigsrätten åklagarens ansvarstalan icke kunna bifallas.

över krigsrättens utslag anförde krigsfiskalen Gullstrand besvär i krigsbovrätten.

I skrivelse den 20 juli 1933 anmodade militieombudsmannen överkrigsfiskalsämbetet
att till utveckling av besvären anföra följande:

Vid krigsrätten hade saken så till vida kommit i ett nytt läge som där
blivit utrett, att Henning väl måhända gjort sig skyldig till en förseelse,
men en förseelse av helt annat slag än den, för vilken Henning tillrättavisats.
Henning, som erhållit order att under arbetets utförande vara
iklädd arbetskläder, bade nämligen emot gällande bruk ombord å krigsmaktens
fartyg klätt örn sig, innan det honom och hans medhjälpare på beting
förelagda arbetet blivit avsynat och godkänt.

Det borde emellertid framhållas, att denna förseelse måste anses begången
under förmildrande omständigheter. Henning hade härom uppgivit: »Hedan

klockan 10.30 bade arbetet varit avslutat och hade Henning då
gått att meddela Olsson detta. Då Henning ej anträffat Olsson, bade
Henning tillsagt Dahl att försöka taga reda på Olsson, medan Henning
klädde örn sig, för att vara klar att gå i land, sedan arbetet avsynats.
Henning bade ej för avsikt att gå på permission utan till kompaniexpeditionen
i ärenden. Henning hade ej avslutat arbetet före någon annan utan
samtidigt med de övriga. Henning bade jämväl hjälpt till med att återställa
mäter iden.»

Riktigheten av dessa uppgifter bade icke blivit motsagd och vunne så
till vida stöd som ett i målet avhört vittne, Nils Svensson, vilken varit underställd
Henning vid betingsarbetets utförande, uppgivit, att Henning,
sedan arbetet enligt vittnets mening varit avslutat men innan detsamma

avsynats, yttrat till det honom underställda manskapet: »Ni kan vara lediga
så länge», samt därefter gått för att kläda örn sig.

Därest det varit av behov påkallat att meddela Henning tillrättavisning
för vad han, på sätt nu nämnts, låtit komma sig till last, hade dock tillrättavisningen
icke skäligen bort bliva av svårare grad än varning.

Henning bade under hela sin tjänstgöringstid vid flottan icke ålagts
någon bestraffning. Han hade tidigare vid två tillfällen tilldelats tillrättavisning,
nämligen den 4 maj 1928, varning för överbliven permission,
och den 13 maj 1929 vägran av landpermission under 20 dagar för försummelse.
Därefter, alltså under mer än 3 år 7 månader hade han icke
haft någon tillrättavisning. Han hade under åren 1931—1932 haft högsta
uppförandebetyg.

I ett annat av Henning hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende,
vilket likaledes rörde frågan örn rättmätigheten av en Henning
ävenledes av Linder tilldelad tillrättavisning, hade befälhavaren å
pansarskeppet Drottning Victoria, kommendörkaptenen N. Wijkmark, på
militieombudsmannens anmodan den 3 juni 1933 avgivit yttrande angående
Hennings förhållande i tjänsten. Wijkmark hade härom anfört:

»Beträffande Hennings förhållande i tjänsten bör framhållas, att vad
som i första hand kan läggas honom till last, torde vara en viss lojhet och
bristande påpasslighet. Fartygets officerare intyga dock, att en märkbar
förbättring härutinnan inträtt, efter det Henning sistlidne vinter av sekonden
erhöll tillrättavisning för att vid ett tillfälle hava lämnat sitt arbete,
innan detsamma var avslutat. Mot---hans tjänst i övrigt är

intet att anmärka.»

Det borde framhållas, att örn Henning visat sig loj, borde han härför
tillrättavisas, när han bevisligen ådagalagt lojhet. Men i nu föreliggande
fall hade Henning tillrättavisats för »slöhet och lättja», när hans enda
förseelse bestått däri, att han i strid mot militär ordning ombord å fartyg
klätt örn sig innan han fått ett honom tilldelat arbete avsynat och godkänt.

Genom det sätt, varpå Linder angivit förseelsens beskaffenhet, hade Linder
åt tillrättavisningen givit en kvalifikation, vartill han i det föreliggande
fallet saknat fog.

Linder hade till en början uppenbarligen icke på sådant sätt följt Henning
under dennes arbete morgonen ifråga att han, såsom skett, utan att
hålla förhör med Henning, ägt tillrättavisa Henning för bristande flit i
arbetet. Men härtill komme att arbetet var utlämnat till Henning och
hans kamrater på beting för dagen. Att vid sådant förhållande klockan
10.30 f. m. meddela tillrättavisning »för slöhet och lättja» innefattade ett
missbruk av befälsrätten, som icke kunde verka annat än störande på förhållandet
mellan befäl och manskap.

Tillrättavisningarna hade därigenom att de infördes i särskild anteckningsbok
oell, för manskapet vid marinen, i förbållningsbok, som
fördes särskilt för varje karl, samt toges i betraktande vid ut -

färdande av avskedspass en betydelse, som sträckte sig vida utöver den
mer eller mindre tillfälliga inskränkning i rörelsefriheten, som, där ej
fråga vore örn varning, i regel åtföljde desamma. Genom bruket att personer,
som varit fast anställda vid marinen, vid sökande av civilanställning
ofta nödgades förete sin förhållningsbok, detta vore t. ex. fallet vid
sökande av polistjänst, hade tillrättavisningarna, i allt fall för manskapet
vid marinen, fått en betydelse för vederbörandes framtida förvärvsmöjligheter,
som icke finge förbises. Det sade sig självt, att en tillrättavisning,
på det från vanlig kutym avvikande sätt avgiven och kvalificerad, som
den Linder i föreliggande fall tilldelat Henning, måste ur nu berörda synpunkter
te sig särskilt odiös. En arbetsgivare anställde ej en person om
vilken det intygades, att han varit slö och lat.

Det kunde i detta sammanhang nämnas, att de för manskapet betydande
olägenheter, som vore förbundna med att förhållningsböckerna, anteckningsböckerna
för tillrättavisningar och straffregistren utgjorde offentliga
handlingar, varit föremål för framställningar till militieombudsmannen
dels från dåvarande befälhavande amiralen i Karlskrona, konteramiralen
de Champs, dels ock från försvarsväsendets underbefälsförbund. Till
upplysning örn hur underbefälet såge på detta spörsmål bifogades en artikel
»Livstids påföljd» i Svensk underbeiälstidning nr 38 årg. 1931.1 Framställningarna
hade föranlett en skrivelse till Konungen, däri militieombudsmannen
hemställt, att frågan huruvida och i vilken omfattning sekretess
kunde och borde beredas åt de vid truppförband och andra militära
myndigheter förda militära straffregistren, straff journalerna och anteckningsböckerna
över tillrättavisningar måtte bliva föremål för förnyad
omprövning. I avvaktan härå hade militieombudsmannen tillika föreslagit
bland annat att förhållningsboken vid avsked från tjänsten skulle kvarstanna
hos militärmyndigheten.

Med hänsyn särskilt till de framtida verkningar en tillrättavisning av
den art Linder meddelat kunde få, vore det för Henning angeläget, att
han finge domstols förklaring, att tillrättavisningen icke bort meddelas.

Emellertid hade Linder vid tillfället utövat den honom tillagda belälsrätten
på ett sätt, som innefattat tjänstefel. Med hänsyn till de omständigheter,
som förelegat, borde detta fel föranleda bestraffning.

Vid den granskning av krigsrätts- och förhörsprotokoll militieombudsmannen
verkställt hade militieombudsmannen ej kunnat undgå att få sin
uppmärksamhet fästad vid det förhållandet, att av fast anställt manskap
och värnpliktige begångna förseelser mot militära ordningsföreskrifter i
icke ringa utsträckning föranledde disciplinstraff. Det vore här i ett stort
antal fall fråga örn förseelser, där man ej kunde tala örn någon brottslig
vilja. Ofta torde dylika förseelser vara begångna av ren oaktsamhet.
Nämnas kunde fall av för sen ankomst efter kvällspermission. där förseningen
icke inkräktat på vederbörandes tjänstgöringstid. Militieombudsmannen
hade iakttagit fall, där mindre än en timmes för sen ankomst för -

1 Se denna firsberättelse sid. 171.

anlett två dagars vaktarrest, ehuru några försvårande omständigheter icke
förelegat. Det kunde icke frånkommas, att det tjänstefel, varom i detta
mål vore fråga, där omständigheterna indicerade ett visst skadeuppsåt,
måste anses av svårare beskaffenhet än i varje fall ett stort antal av nyssnämnda
slag av ordningsförseelser. Här förelåge dock, oavsett uppsåtet,
ett ganska allvarligt missbruk av befälsrätten. Det vore för militieombudsmannen
en angelägen uppgift att söka verka för att bestraffnings- och
tillrättavisningsrätten handhades med oväld och efter så vitt möjligt enhetliga
grunder.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 17 oktober 1933, därvid
krigsliovrätten ej fann skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

Med hänsyn till bestämmelsen i 7 § av instruktionen för militieombudsmannen,
att i mål, som blivit vid underrätt anhängiggjort, fullföljd hos
högsta domstolen bör äga rum allenast när synnerliga skäl därtill äro,
har krigshovrättens utslag icke av militieombudsmannen överklagats.

5. Officer vid flottan har under hot om rapport för förment tjänsteförsummelse
förmått underlydande 2. klass sjöman att medgiva, att å
dennes avlöning Ange avdragas ett belopp, som officeren ansage att
den underlydande vore skyldig betala honom. I

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde 2. klass sjömannen
vid 5. matroskompaniet nr 62 Karlsson: Lördagen den 27 maj 1933 hade
Karlsson under tiden mellan klockan 10.55 och 11 på kvällen, alltså under
5 minuter, avlöst posten vid telefonväxeln å pansarskeppet Drottning Victoria.
Under denna tid hade Karlsson verkställt nattkoppling av telefonen,
vilket innebure, att talhytten sattes i direkt förbindelse med land.
Härefter hade växelpostens skyldigheter övergått på löparen, d. v. s. en
däckspost. Påföljande dag hade Karlsson kallats till kaptenen A. F. Scholander,
som varit kommenderad ombord, därvid Scholander meddelat, att
telefonen föregående natt mankerat. Scholander hade nämligen ringt från
land för att beställa båt att hämta sig men ej fått något svar. På
grund härav hade Scholander blivit nödsakad bo på hotell över natten.
Kostnaden för hotellvistelsen hade Scholander ansett, att Karlsson borde
betala. Därest så icke skedde, skulle Scholander rapportera Karlsson för
tjänstefel. Karlsson hade genmält, att han ej gjort sig skyldig till något
tjänstefel. Anspelningen på betalningsskyldigheten hade Karlsson tagit
som ett skämt, synnerligast som Scholander vid samtalet använt en raljant
ton. Emellertid hade fartygsintendenten vid avlöningens utbetalning
den 2 juni 1933 gjort avdrag å Karlssons lön med 7 kronor, varvid meddelats
att det avdragna beloppet använts för att gälda en Karlssons skuld
till Scholander. Karlsson hade således på detta sätt fått betala Scholanders

hotellvistelse. Karlsson funne det orimligt, att Scholander själv kunde bestämma,
att Karlsson skulle vara ersättningsskyldig. Då Karlsson ansåge,
att Scholander handlat egenmäktigt, anhölle han, att militieombudsmannen
måtte verkställa undersökning i ärendet.

Med anledning av berörda klagoskrift hölls den 6 juni 1933 förhör inför
fartygschefen å pansarskeppet Drottning Victoria. Vid förhöret förekom,
så vitt nu är ifråga, följande:

Karlsson vidhöll de uppgifter han lämnat i skrivelsen till militieombudsmannen
samt tilläde: Han hade vid samtalet med Scholander fått klart för
sig, att han hade att välja mellan att betala eller att emotse rapport. Han
hade för Scholander framhållit, att han ansåge sig ej kunna betala hela
beloppet på en gång, utan önskade att få saken ordnad genom avbetalning.
Han hade emellertid icke trott, att framställningen från Scholander varit
allvarligt menad.

Scholander yttrade: Han hade på kvällen den 27 maj 1933 befunnit sig
i Stockholm och hade haft för avsikt att med bil resa på natten till Saltsjöbaden
samt gå ombord å pansarskeppet Drottning Victoria. För att dessförinnan
förvissa sig örn att båt kunde föra honom ombord hade han klockan
omkring 2.30 på natten ringt till Drottning Victoria, men ej fått något
svar, varför han blivit tvungen att taga in på hotell i Stockholm. Vid sin
ombordkomst söndagen den 28 maj i Saltsjöbaden hade Scholander kallat
på Karlsson och frågat vad anledningen varit till att svar ej erhållits per
telefon föregående natt. Härtill hade Karlsson svarat, att han på grund av
naturbehov måst lämna telefonväxeln strax före dess stängning klockan 11
e. m. och då lämnat av till annan person. På Scholanders förfrågan, huruvida
Karlsson ej avlägsnat sig från växeln för att deltaga i den å halvdäck
ordnade dansen, hade Karlsson först medgivit, att även detta varit anledningen,
men slutligen ändrat sin uppgift därhän, att han lämnat sin
post vid telefonväxeln uteslutande av den anledningen, att han önskat deltaga
i dansen. Under sitt samtal med Karlsson hade Scholander ringt
till telefonväxeln och tillfrågat den person, som avlöst Karlsson i telefonposttjänsten,
samt därvid erhållit det besked, att växelns nattkoppling
bortglömts. Enär Karlsson i sin egenskap av telefonpost haft att svara
för att av sekonden beordrad nattkoppling verkställts, hade Scholander
tillfrågat Karlsson, örn han önskade saken utagerad genom att han ersatte
Scholander hans kostnader för hotellrum, enär Scholander i annat fall ansåge
sig tvungen att rapportera förhållandet. Karlsson hade förklarat sig
villig betala kostnaden ifråga och begärt besked, när beloppet skulle betalas,
varvid han tillagt, att det vore lägligt att få betala det i mindre
poster. Scholander hade svarat, att det vore bäst att få saken klar med en
gång till månadens slut, och häremot hade Karlsson intet haft att invända.
Sedan kompaniavlöning för 5. matroskompaniets å Drottning Victoria förlagda
personal inkommit och då densamma skolat den 2 juni utbetalas av
fartygsintendenten, hade Scholander bett fartygsintendenten att för Schö -

landers räkning innehålla Karlssons skuld, 7 kronor. Dylikt innehållande
genom divisionsofficerens försorg för medel, som varit till manskap privat
utlånade, hade vid förefallande behov tillämpats under många år, utan att
vederbörande ansett sig vara utsatt för något som helst egenmäktigt förfarande.
Scholander påtoge sig all skuld i detta fall, därest detsamma innebure
en förseelse. Då Scholander fått del av Karlssons skrivelse till militieombudsmannen,
hade han bett Karlsson att i sekondens närvaro få till
honom återlämna det ifrågavarande beloppet. Karlsson hade vägrat att
gå med härpå. Beloppet hade därför överlämnats till fartygschefen. Scholander
medgav, att han i denna sak förfarit felaktigt och att han bort anmäla
Karlssons försummelse i vanlig ordning.

Fartygsintendenten, marinintendenten av 2. graden Bachér, meddelade:
Scholander hade anmodat Bachér att av Karlssons kompaniavlöning innehålla
7 kronor, som Karlsson vore skyldig Scholander. Denna summa hade
innehållits och hade lördagen den 3 juni överlämnats till Scholander.
Karlsson hade därvid icke gjort någon invändning.

Under förhöret blev det å avlöningen innehållna beloppet, 7 kronor,
återlämnat till Karlsson.

Målet överlämnades av chefen för kustflottan till handläggning inför
särskilda krigsrätten å kustflottan. Ansvar yrkades å Scholander jämlikt
113 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten.

Den 9 juni 1933 meddelade särskilda krigsrätten utslag i målet och anförde
därvid: Enär genom vad Scholander erkänt och för övrigt i målet
förekommit blivit utrett, att — sedan Scholander, vilken tjänstgjort å
pansarskeppet Drottning Victoria, natten till den 28 maj 1933 förgäves
sökt från Stockholm telefonledes komma i förbindelse med nämnda fartyg,
som då legat vid Saltsjöbaden, för att efterhöra, huruvida han under natten
kunnat av båt bliva förd från Saltsjöbaden ut till fartyget, och i följd
härav måst över natten taga in å hotell i Stockholm, samt efter ombordkomsten
följande morgon efter gjord förfrågan fått den uppfattningen,
att Karlsson föregående kväll underlåtit att, på sätt vederbort, verkställa
nattkoppling av fartygets telefonväxel och härigenom varit vållande
till att Scholander icke uppnått telefonförbindelse med fartyget — Scholander
sistnämnda dag ställt Karlsson inför valet att antingen gottgöra
Scholander utgiften för nattlogiet eller att bliva av Scholander hos fartygschefen
anmäld för tjänsteförsummelse, att Karlsson i anledning härav
medgivit att ersätta Scholander i angivna hänseende med fordrat belopp,
7 kronor, samt att sedermera berörda belopp efter framställning av Scholander
avdragits å Karlssons avlöning och utbetalats till Scholander, alltså
prövade krigsrätten rättvist döma Scholander jämlikt 113 § andra
stycket strafflagen för krigsmakten för vad han sålunda låtit komma sig
till last till mistning av sitt ämbete under en månad.

Särskilda krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

4 — Militieombudsmannens ämbelsberältclse.

6. Fråga huruvida underofficer vid utpurrning ombord å örlogsfartyg
gjort sig skyldig till missbruk av sin myndighet och miss firmat

en värnpliktig.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde Ragnar Edberg
för Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund, Sektion av Kommunistiska
Ungdomsinternationalen, bland annat:

Den »29» november 1932 hade ombord å jagaren Klas Horn värnpliktige
Karl Gustaf Torsten Björklund under sömnen blivit stjälpt ur sin hängmatta
av en överordnad, styrmannen av 3. graden Henning Gunnar
Elm. Vid fallet från hängmattan hade Björklund, som vaknat brådstörtat,
i hastigheten råkat helt lätt slå till Elm. Att Björklund gjort
så måste tillskrivas den snabbhet, varmed det hela skett; reaktionen vid
ett dylikt tillfälle kunde näppeligen ske på annat sätt, helst som Björklund
knappast hunnit vare sig se vem det var, som stjälpt honom ur hängmattan,
eller tänka sig för. Björklund hade skadat sig, medan däremot
det lätta slag, som Elm erhållit, icke gjort honom det minsta. Krigsrätt
örn saken hade hållits den »13» december 1932. Björklund hade dömts till
15 dagars vaktarrest samt erhållit sänkt betyg och permissionsinskränkning.
Det vore icke rättvist, att den, som varit skyldig till uppträdet, icke
blivit ordentligt straffad, medan däremot den, mot vilken övergreppet riktat
sig, fått en så hård dom.

Av protokoll, hållet vid sammanträde med särskilda krigsrätten å kustflottan
den 10 december 1932, inhämtades följande:

Elm hade till fartygschefen å Klas Horn den 28 november 1932 skriftligen
anmält, att Björklund på morgonen samma dag, då Elm i egenskap av
veckohavande underofficer övervakat utpurrningen, vid en rond, som Elm
gjort omkring klockan 6.45, rusat på Elm och tilldelat honom flera slag i
ansiktet och på axlarna samt att av slagen uppkommit sår på näsryggen
och blödning ur näsan.

Vid förhör inför fartygschefen samma dag hade framkommit följande.

Elm uppgav: Han hade den 28 november 1932 purrat ut alle man klockan
6.30 enligt rutin. Klockan 6.35 hade Elm åter gjort rond, varvid Björklund
fått särskild order att stiga upp. Björklund hade varit vaken. Klockan
6.40 hade Elm åter gjort rond, varvid han iakttagit, att Björklund ännu legat
i sin koj. Elm hade då yttrat: »Tror ni att jag går här och ropar för
mitt nöjes skull». Härtill hade Björklund svarat: »Inte vet jag inte» eller
något liknande. Elm hade därefter purrat ut på förliga trossbotten. När
Elm kommit tillbaka, hade Björklund fortfarande legat. Elm hade då
knuffat till Björklunds koj för att Björklund skulle förstå, att det verkligen
var meningen att han skulle stiga upp. Härvid hade Björklund ramlat
ur kojen. Björklund hade förefallit missnöjd över behandlingen, varför
Elm sagt: »Det var jag, som gjorde det». Sedan hade Elm gått upp på

däck men efter ytterligare några minuter klockan 6.45 åter gått ned på
trossbottnarna för att se, hur utpurrningen fortgått. Då Elm kommit ned
på undre trossbotten, hade han fått ett par kraftiga slag av Björklund.

Biörklund uppgav: Björklund erkände att han slagit Elm. Björklund
medgav också, att händelsen i stort sett haft det förlopp, som framginge av
Elms berättelse och rapport. Björklund sade sig hava observerat, att någon
ryckt i kojen någon gång mellan klockan 6.30—6.35, varvid Björklund
vaknat, men Björklund hade ej blivit klarvaken, varför han ej genast stigit
upp. Björklund erkände, att den av Elm omtalade ordväxlingen ägt
rum. Ett par minuter därefter hade Elm kommit tillbaka och knuffat
Björklund ur kojen, så att han ramlat ned mellan bordet och britsen, varvid
han skrubbat armen och bräckt sönder en slingerbräda till britsen.
Björklund hade då sagt: »Vad menas med det här; att välta folk ur kojen
på det här viset». Elm hade svarat: »Ja, det var jag, som gjorde det». Uttrycket
hade fällts i en ton, som retat Björklund. Han hade ock blivit uppretad
över att få en så hård behandling. Elm hade gått upp för trappan,
varefter Björklund klätt på sig. Björklund hade då sett, att klockan varit
6.36. När Elm åter kommit ned för trappan, hade Björklund slagit till honom
på sätt, som funnes omnämnt i Elms skriftliga anmälan till fartygschefen.
Björklund hade blivit uppretad på Elm på grund av att Björklund
blivit knuffad ur kojen. Björklund förstode nu, att han handlat orätt,
men han hade blivit så uppretad, att han icke reflekterat över vad han
gjort. Björklund hade ej förut haft något otalt med Elm.

1. klass sjömannen vid 2. yrkeskompaniet Axel Frank och 2. klass sjömannen
vid 4. matroskompaniet Karl Anders Bertil Andersson vitsordade
Elms uppgifter i dennes skriftliga anmälan samt »i stort sett» Elms och
Björklunds uppgifter vid förhöret. Frank tilläde: Han hade den uppfattningen,
att det varit Elms avsikt, att Björklund skulle falla ur kojen. Frank
hade själv ansett och hade hört flera kamrater i mässen yttra, att Elm icke
behövt tillgripa så kraftiga medel mot Björklund, enär ej så lång tid förflutit
från utpurrningen. Då Björklund fallit ur kojen, hade klockan på
aktra trossbotten, enligt vad Frank särskilt iakttagit, varit 6.36. Frank
trodde ej, att anfallet å Elm varit överlagt, ty Björklund hade ej yttrat
något därom.

Inför krigsrätten hade, så vitt nu är ifråga, förekommit följande:

Elm vitsordade riktigheten av sin anmälan, berättade vidare i överensstämmelse
med vad han uppgivit vid förhöret inför fartygschefen samt
tilläde ytterligare: Han hade vid tillfället med ena eller båda händerna
»klappat till kojen». Därigenom hade kojen, vars överkant befunnit sig
ungefär i ögonhöjd, lyftats upp något och Björklund hade fallit ur kojen
mellan ett under densamma stående backlagsbord och en invid kojen varande
fast brits. Efter fallet hade Björklund genast stigit upp, varvid han
fällt något yttrande, som Elm icke uppfattat. Sedan Elm till Björklund
yttrat, att det vore han, som knuffat till kojen, hade Elm gått upp på däck.

Efter det Elna sett på klockan i expeditionshytten, som då visat 6.45, kade
Elni ånyo gått ned å trossbotten. Då Elm kommit till trappans nedersta
del, hade Björklund troligen med knuten hand tilldelat honom ett slag över
näsan.

Björklund medgav riktigheten av Elms uppgifter, dock hade klockan å
trossbotten varit 6.36, när Björklund, efter det han blivit vältad ur kojen,
tagit på sig byxorna. Björklund tilläde: Då han fallit ur kojen, hade han
först med högra sidan stött emot det under kojen stående backlagsbordet,
varigenom han kastats mot den intill kojen varande fasta britsen och därvid
med vänstra armen slagit mot britsens slingerbräda, som bräckts av
stöten. Därvid hade uppstått hudavskrapning å armbågen men icke någon
nämnvärd blödning.

Elm tilläde, att det icke varit hans avsikt, att Björklund skulle falla ur
kojen, utan endast att ge honom en knuff.

Frank, vilken hördes såsom vittne, uppgav därvid: Han hade vid tillfället
legat i en koj intill Björklunds och hade åsett hela uppträdet. Då Elm
vältat Björklund ur kojen, hade så tillgått, att Elm satt båda händerna mot
kojens undersida och »skjutsat till» med händerna, så att Björklund fallit
ur kojen. Frank hade själv varit utsatt för liknande behandling från kamraters
sida, men hade däremot icke tidigare sett någon person i förmans
ställning förfara på angivet sätt mot någon sin underlydande. Björklund
hade blivit vältad ur kojen omkring klockan 6.36.

Åklagaren i målet t. f. krigsfiskalen M. Gullstrand yrkade ansvar å Björklund
för misshandel av överordnad i och för dennes tjänst samt förmälde,
att den Elm ågångna misshandeln icke kunde anses hava föranletts av den
behandling, Elm låtit Björklund undergå. I varje fall kunde Elm icke anses
hava genom sitt förfarande betett sig »otillbörligt» mot Björklund.

Särskilda krigsrätten hade därefter i målet meddelat följande utslag:

I målet vore utrett, att Björklund den 28 november 1932 på morgonen
ombord å jagaren Klas Horn — efter det Elm i anledning därav att Björklund
trots upprepade påminnelser, underlåtit stiga upp, underifrån knuffat
till den koj, vari Björklund legat, med påföljd att Björklund ramlat ur
kojen och därvid stött högra sidan mot ett under kojen stående bord och
vänstra armbågen mot slingerbrädan å en i närheten varande brits —
omkring 5 minuter senare med knuten hand tilldelat Elm ett slag å näsan,
så att densamma sprungit i blod och ömhet uppstått; men av utredningen
i målet framginge, att Björklund blivit till gärningen retad av Elm genom
att denne, på sätt angivits, missbrukat sin myndighet, alltså prövade krigsrätten
jämlikt 80 och 83 §§ strafflagen för krigsmakten rättvist döma Björklund
för våld å överordnad krigsman i och för dennes tjänst att undergå
vaktarrest femton dagar.

Krigsrättens utslag vann laga kraft. I

I skrivelse den 9 mars 1933 till Gullstrand anmodade militieombudsmannen
denne att till militieombudsmannen inkomma med yttrande rörande

anledningen därtill, att han i målet icke framställt yrkande örn ansvar
mot Elm för det förfarande mot Björklund, vartill Elm gjort sig
skyldig.

I yttrande den 18 mars 1933 anförde Gullstrand: Krigsrätten hade visserligen
i sitt utslag yttrat, att Björklund blivit till förövandet av misshandeln
å Elm retad genom att denne missbrukat sin myndighet. Att
Gullstrand icke velat oinskränkt godtaga denna av krigsrätten uttalade
mening, torde framgå av Gullstrands yttrande vid krigsrätten i samband
med målets överlämnande till prövning. Väl vore även Gullstrand av
den uppfattningen, att Elm, då han givit Björklunds koj en knuff, icke
handlat så alldeles lämpligt, men Gullstrand hade icke kunnat finna skäl
till att rubricera hans ifrågavarande olämpliga tilltag såsom straffbart.
Gullstrand byggde härvid bland annat på Franks uppgift örn att liknande
förfarande som Elms, understundom förekommit de meniga emellan. Av
såväl detta uttalande som av utredningen i övrigt hade Gullstrand tyckt
anledning finnas att betrakta Elms tilltag snarast som tillämpning av en
icke alldeles ovanlig, mera skämtsam, ehuruväl något hårdhänt metod att
vid purrning få en motsträvig ur bädden och snarast att likna vid eller
att bedöma lindrigare än vissa former av pennalism från äldre kamraters
sida mot yngre. Enligt Elms egen uppgift, som dock måhända finge anses
vederlagd av omständigheterna, hade det ju för övrigt icke varit hans mening,
att Björklund skulle falla ur kojen. Under hänvisning till det anförda
finge Gullstrand således till besvarande av den till honom ställda
frågan uttala, att han i förevarande fall icke funnit skäl för väckande av
åtal föreligga.

I skrivelse den 22 mars 1933 till chefen för kustflottan anmodade militieombudsmannen
denne att inkomma med yttrande från Elm.

I yttrande den 30 mars 1933 anförde Elm bland annat: De åtgärder, som
Elm vidtagit vid utpurrningen, hade Elm utförligt omtalat dels vid förhöret
inför fartygschefen den 28 november 1932, dels vid särskilda krigsrättens
å kustflottan sammanträde den 10 december 1932; och vidhölle Elm
sina vid dessa tillfällen lämnade uppgifter. Härutöver ville Elm tillägga
följande. Knuffen mot Björklunds koj hade utförts med flata handen eller
händerna mot kojens undersida. Elm trodde icke, att någon, som allvarligt
övervägde handlingens innebörd, kunde anse den som brutal. Elm
ville ytterligare betona, att det ej varit Elms avsikt med knuffen att få
Björklund att falla ur kojen. Att så hänt torde möjligen hava berott därpå,
att Björklund legat nära kojens ena kant, vilket icke observerats av
Elm. Därest detta icke varit fallet, vore det oförklarligt för Elm, hur
Björklund kunnat falla ur kojen. Från den handling Elm begått och till
en handling med brottsligt uppsåt torde avståndet vara stort. Därest den
av Elm begångna handlingen skulle anses vara brottslig, skulle enligt Elms
uppfattning ingen, som hade med utpurrning ombord i ett örlogsfartyg
att göra, våga röra vid en koj. Elm ville därmed icke hava sagt, att det

vore nödvändigt att knuffa till varje koj, ty lyckligtvis funnes det folk,
som utan sådan åtgärd stege upp, när de vore vakna och bleve tillsagda.

I skrivelse den 22 mars 1933 till Björklund meddelade militieombudsmannen
denne, att militieombudsmannen beredde honom tillfälle att före den
1 april 1933 inkomma med det yttrande i ärendet, vartill ban kunde finna
anledning.

Något yttrande från Björklund inkom emellertid icke.

I skrivelse den 21 april 1933 till krigsfiskalen vid särskilda krigsrätten
å kustflottan anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i
ärendet förekommit:

I ärendet hade lagts Elm till last, att han den 28 november 1932 på
morgonen under tjänstgöring ombord å jagaren Klas Horn såsom veckohavande
underofficer, knuffat till Björklunds koj för att få Björklund
att stiga upp, varvid Björklund ramlat ur kojen. Vid fallet hade Björklund
med sin högra sida stött emot det under kojen stående backlagsbordet,
varigenom ban kastats mot den intill kojen varande britsen och därvid med
vänstra armen slagit emot britsens slingerbräda, som bräckts av stöten.
Björklund bade ådragit sig hudavskrapning å armbågen men någon nämnvärd
blödning hade ej uppkommit.

Elm hade medgivit, att han vid tillfället knuffat till Björklunds koj med
flata banden eller händerna, men bade bestritt, att det varit hans avsikt
att få Björklund att falla ur kojen.

Såsom särskilda krigsrätten i sitt i det föregående återgivna utslag anfört,
bade Elm genom sin omförmälda handling gjort sig skyldig till missbruk
av sin myndighet. Tillika torde Elms handlingssätt innefatta missfirmelse
mot Björklund. Vad sålunda läge Elm till last vore enligt militieombudsmannens
mening av sådan beskaffenhet, att den icke borde undgå
laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt krigsfiskalen
att inför vederbörlig domstol ställa Elm under åtal för vad i
förevarande hänseende läge honom till last. Krigsfiskalen borde därvid
yrka ansvar å Elm efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning härav ställde t. f. krigsfiskalen M. Gullstrand styrmannen
Elm under åtal inför särskilda krigsrätten å kustflottan under yrkande
örn ansvar å Elm dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
det Elm missbrukat sin myndighet, dels jämlikt 91 § samma lag för det
Elm missfirma! underordnad krigsman.

Den 19 maj 1933 meddelade särskilda krigsrätten utslag i målet och anförde
därvid: Enär genom vad Elm erkänt jämte vad övrigt i målet förekommit
vore utrett, att Elm den 28 november 1932 på morgonen, då han
tjänstgjort såsom vaktbavande underofficer ombord å torpedjagaren Klas
Horn, under utpurrning av manskapet på undre aktra trossbottnen knuf -

fat till den koj, vari värnpliktige Björklund legat, med påföljd att Björklund
fallit ur kojen och i fallet ådragit sig hudavskrapning och någon
blödning å ena armen, men i målet icke kunde anses ådagalagt annat förhållande
än Elm uppgivit, eller att hans påtalade åtgärd förestavats allenast
av önskan att förmå Björklund, vilken oaktat upprepade tillsägelser
från Elms sida kvarlegat i kojen, att stiga upp, och förty Elm genom sin
påtalade åtgärd icke kunde anses hava förhrutit sig annorledes än att
han visat oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, alltså prövade krigsrätten
rättvist i så måtto bifalla åtalet att Elm jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten dömdes att undergå disciplinstraff av vaktarrest i tre dagar.

Över krigsrättens utslag anfördes besvär i krigshovrätten dels av krigsfiskalen
Gullstrand, dels av Elm. Gullstrand yrkade, att Elm måtte dömas
till ansvar jämväl för missfirmelse, varemot Elm hegärde, att han
måtte frikännas från allt ansvar i målet.

Krigshovrätten meddelade utslag den 5 december 1933. I utslaget yttrades:
Krigshovrätten prövade, med avslag å Gullstrands besvär, i anledning
av Elms fullföljda talan rättvist på det sätt ändra överklagade
utslaget, att det straff, vartill Elm jämlikt av krigsrätten åberopade lagrum,
130 § strafflagen för krigsmakten, gjort sig förfallen för oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt, bestämdes till allenast arrest utan bevakning
i två dagar.

7. Olämpligt uppträdande av underofficer mot värnpliktiga.

I tidningen Folkets Dagblad för den 3 maj 1933 fanns intagen en artikel
av följande innehåll:

»Värnpliktiga trakasseras av sergeant. Olidliga förhållanden vid
Oscar Fredriksborg.

Folkets Dagblad har vid flera tillfällen haft anledning påtala en del
missförhållanden vid militärförläggningen Oscar Fredriksborg. För dagen
skall vi dra fram en ny historia, som nästan slår alla tidigare kända
rekord. Vid åttonde kompaniet finns en underofficer, mycket väl känd
under namnet ''Flaskan’, som tydligen tagit till sin förnämsta livsuppgift
att på alla upptänkliga sätt plåga manskapet. Svordomar av grövsta slag
hör till ordningen för dagen. Orden ''hösäckar'' och ''busar'' hagla över de
värnpliktiga dagarna i ända. Under skjutövningarna hotas manskapet
med permissionsförbud och extra övningar, därest skjutresultaten inte blir
antagbara av sergeanten i fråga. På detta sätt försöker han skrämma fram
resultat, en metod som torde vara dömd att misslyckas.

En händelse, som blottar sergeantens förmåga att ge order örn en övning
och sedan, när den utförts enligt de instruktioner sergeanten själv anbefallt,
hota såväl de värnpliktiga som underordnade befäl, inträffade onsdagen
den 26 april. Med undantag av en halv timmas kontroll vid utlämning
av gasmasker deltog inte sergeanten vid övningarna den dagen. Först
vid övningarnas slut frampå eftermiddagen behagade sergeanten inträda

i tjänstgöring’ och lyckades då få tag på några stycken värnpliktiga, vilka
på order av sin gruppchef befann sig på hemmarsch. Sergeanten, som var
på ''prima’ humör, frågade vad de värnpliktiga ''drullade omkring efter’.
Orsaken förklarades, men det passade tydligen inte sergeanten, vilken gav
de värnpliktiga en utskällning och ordnade med permissionsförbud under
innevarande lördag, söndag och 1 maj. Tilltaget har väckt allmänt uppseende,
alldenstund sergeanten lär ha givit gruppchefen en ordentlig utskällning.

Under lördagen den 29 april bröt sergeantens raseri ut för fullt. Offret
blev denna gång en värnpliktig, vars goda uppträdande som ställföreträdande
gruppchef uppmärksammats av bataljonschefen överstelöjtnant Broman,
vilken under en övning uttalade sitt erkännande örn den värnpliktige.
Denna uppfattning delas tydligen inte av sergeanten, vilken lovade
utverka permissionsförbud åt den värnpliktige.

Det undras allmänt hur länge den bålde sergeanten skall få tillfälle att
uppträda som han nu gör. En grundlig undersökning från högre instans
skulle säkerligen blotta en hel del av sergeantens uppträdande och åtgärder,
inte bara mot de värnpliktiga utan även mot underordnat befäl.

Örn en undersökning kommer till stånd bör den ordnas så, att risken för
trakasserier bortfaller, i annat fall kommer givetvis en undersökning att
försvåras.»

Med anledning av uppgifterna i nämnda tidningsartikel anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 4 maj 1933 chefen för Göta livgardes
fästningsbataljon att verkställa den utredning i ärendet, som kunde åstadkommas,
samt att med denna utredning inkomma till militieombudsmannen.

Till fullgörande härav översände bataljonschefen med skrivelse den 12
maj 1933 den begärda utredningen.

Av denna framgick, att den i tidningsartikeln åsyftade underofficeren
var sergeanten vid 3. kompaniet Anders Sölve Andersson.

Vid utredningen hördes chefen för 3. kompaniet, kaptenen O. R. Rydberg,
befälspersonalen vid kompaniets andra pluton, däribland sergeanten Andersson,
ävensom tio vid plutonen tjänstgörande värnpliktiga.

Kaptenen Rydberg uppgav, att de påtalade förhållandena först genom
tidningsartikeln kommit till hans kännedom.

Sergeanten Andersson medgav, att han under sin tjänstgöring understundom
låtit undslippa sig svordomar av varierande art, men bestred att
sådana ord som »hösäckar» och »busar» av honom riktats mot de värnpliktiga.
Andersson bestred även, att han uppträtt hotfullt under de ifrågavarande
skjutövningarna, men förklarade, att han påtalat begångna felaktigheter
och olämpligt uppträdande, som vissa värnpliktiga gjort sig
skyldiga till under ifrågavarande övningar.

Tre i ärendet hörda furirer uppgåvo bland annat, att de hört Andersson
under övningarna använda svordomar av olika slag. En av furirerna berättade,
att han hört Andersson örn de värnpliktiga använda uttrycket »hösäckar»
i ungefär följande sammanhang: »Ni går som ena riktiga hösäckar».
Något hot under de ifrågavarande övningarna hade enligt furirer -

nas uppfattning icke förekommit. Anledningen till att övningarna icke
gått i lås, hade delvis varit beroende på ofullständig ordergivning.

De värnpliktiga uppgåvo samstämmigt, att Andersson ofta utfarit i hårda
ord och svordomar mot plutonen. Några värnpliktiga uppgåvo därjämte,
att Andersson mot truppen uppträtt på ett hånfullt sätt. Två värnpliktiga
yttrade, att Andersson vid ett tillfälle den 26 april 1933 tillropat dem följande:
»Var har ni varit, djävla slöfockar, som går och dräller i skogen; ni
vill inte göra ett förbannat dugg». En värnpliktig uppgav, att han hört
Andersson yttra följande till värnpliktiga: »Ni dräller omkring som hösäckar
och kommer en häst så vete f-n vart ni tog vägen». En annan värnpliktig
uppgav, att det verkade som örn Andersson vid vissa tillfällen haft
för avsikt att pina och plåga manskapet. Denne värnpliktige uppgav, att
han hört Andersson vid ett tillfälle å skjutbanan hota värnpliktiga med
permissionsförbud, då de skjutit dåligt. Flera av de hörda värnpliktiga
uppgåvo, att de vid de ifrågavarande övningarna fått uppbära oförtjänta
förebråelser av Andersson och att denne avstyrkt deras permissionsansökan
på grund av förment olämpligt uppträdande under övningarna.

* *

I skrivelse den 15 maj 1933 till chefen för Göta livgardes fästningsbataljon
anförde militieombudsmannen härefter följande: Av vad i ärendet

förekommit funne militieombudsmannen framgå, att Andersson vid skilda
tillfällen brustit i värdigt uppträdande gent emot den under hans befäl
ställda truppen. Vad sålunda läge Andersson till last ansåge militieombudsmannen
dock ej vara av svårare beskaffenhet än att det kunde hänföras
till sådana mindre förseelser mot militär tukt, för vilka tillrättavisning
enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge användas. På grund härav
anmälde militieombudsmannen Andersson till den tillrättavisning, som
bataljonschefen kunde finna de av Andersson begångna förseelserna böra
föranleda.

Den 16 maj 1933 meddelade chefen för Göta livgardes fästning sbataljon
sergeanten Andersson tillrättavisning i form av varning för det Andersson
brustit i värdigt uppträdande gent emot honom underställd trupp.

8. Obehörigt förfarande av regementschef i avseende å en honom enskilt
tillhörig, för regementet använd automobil.

Vid fester, som av regementschef anordnats vid regementet, hava
personer, vilka icke varit portionsberättigade, utspisats på
statsverkets bekostnad.

Vid inspektion av Kronobergs regemente den 15 september 1931 iakttog
dåvarande militieombudsmannen, att avtal örn förhyrning av en automobil
förekommit mellan regementet och en bilförening vid regementet. Det upplystes
bland annat, att bilen tidigare av majoren C. H. W. Aschan erbjudits
kronan såsom gåva, men att Kungl. Majit avböjt att mottaga bilen. Därefter
hade vid regementet bildats Kronobergs regementes bilförening med
översten E. F. M. Grafström och majoren Aschan såsom enda medlemmar.
Föreningen hade erhållit bilen i gåva, men i verkligheten vore Grafström
ägare av bilen. Denna hade därefter använts i huvudsak av Grafström
för resor i tjänsten, varvid kostnaden betalats av regementets övningsanslag.

Efter utredning i ärendet uppdrog militieombudsmannen i skrivelse den
28 september 1932 åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa översten Grafström
under åtal inför vederbörlig domstol för vad han i ärendet låtit komma
sig till last. Åtalet avsåg enligt skrivelsen dels vissa förhållanden i samband
med bildandet av bilföreningen i trots att Kungl. Majit tidigare beslutat
avböja mottagandet av bilen, dels bilens förvaring mot gällande
bestämmelser i regementets garage ävensom översten Grafströms sätt att
besvara en förfrågan från arméförvaltningens intendentsdepartement rörande
förefintligheten vid regementet av enskilda bilar, dels förekomsten
av hyresavtal örn bilen mellan Grafström såsom regementschef å ena samt
såsom bilens ägare å andra sidan.

Vid omförmälda inspektion och under utredning, som därefter företogs,
framkom jämväl, att översten Grafström under åren 1929, 1930 och 1931
vid regementet anordnat vissa fester och därvid låtit, med anlitande av
medel från regementets proviantanslag, utspisa ett större antal personer,
huvudsakligen civila, vilka icke varit portionsberättigade. Vidare hade
en mindre del av kostnaderna obehörigen avförts å regementets enskilda
lägerkassa.

Militieombudsmannens skrivelse den 28 september 1932 till överkrigsfiskalsämbetet
innefattade uppdrag jämväl att anställa åtal mot översten
Grafström och regementsintendenten majoren A. K. Nicolin för vad de
i sistnämnda hänseende låtit komma sig till last.

I. Obehörigt förfarande med automobilen.

Vid förhör, som hölls vid militieombudsmannens ifrågavarande inspektion,
uppgav majoren Nicolin: Majoren vid regementet C. H. W. Aschan

hade år 1928 såsom gåva erbjudit kronan en honom tillhörig automobil.
Kronan hade emellertid vägrat mottaga densamma. Vid regementet hade
då bildats Kronobergs regementes bilförening, vilken bestode av dåvarande
regementschefen översten E. F. M. Grafström och majoren Aschan
såsom enda medlemmar. Denna förening hade erhållit automobilen i
gåva. Några stadgar för föreningen funnes, såvitt Nicolin visste, icke.
Regementschefen vore den, som bestämde över bilens användning, dock
torde majoren Aschan hava viss dispositionsrätt över bilen. Föreningens
räkenskaper fördes av en underofficer, som för sitt bestyr med bokföringen
erhölle ett arvode av omkring 25—50 kronor för år. Nicolin hade
frivilligt åtagit sig att utan ersättning vara kontrollant över bokföraren.
Föreningens inkomster plägade insättas å en föreningens sparkassebok.
Uttagskvittona till denna bok brukade underskrivas av Nicolin; möjligen
plägade därjämte den ifrågavarande underofficeren underteckna kvittona.
Räkningar utställdes och kvitterades för föreningen av underofficeren.
Någon vinst å bilens uthyrning torde ej hava förekommit. Snarare hade
det varit svårt att få räkenskaperna att gå ihop. Den ersättning regementet
fått betala för bilens begagnande hade bestämts så, att den understigit
motsvarande pris för trafikbils nyttjande, även för den händelse
ackordspris avtalats. x\utomobilen användes i huvudsak för resor i tjänsten
av översten Grafström, vanligen med sällskap av regementskvartermästaren;
ibland vore därvid även någon annan officer i överstens sällskap.
Stundom upplätes bilen till självständigt begagnande av någon av
bataljonscheferna i tjänsten. Emellanåt användes bilen av översten Grafström
för privata resor, så exempelvis regelbundet för sammanträden i
Skandinaviska kreditaktiebolagets avdelningskontor i Växjö en gång i
veckan och vid besök i trakten omkring Växjö. Kostnaderna för bilens
användning i tjänsten betalades av regementets övningsanslag (tit. 412)
till bilföreningen. Vid översten Grafströms privata resor torde, enligt vad
majoren Nicolin trodde, ersättningen erläggas på det sätt, att översten
bestode bensin in natura. Såsom chaufför för bilen tjänstgjorde en furir,
vilken ansåges vara regementschefens ordonnans. Automobilen hade tidigare
förvarats i ett tomt garage (kallat »halmboden»), avsett för regementets
lastbil m. m. Under förra delen av år 1931 hade uppgift infordrats
från arméförvaltningens intendentsdepartement därom, huruvida i kronans
garage funnes insatt någon enskild person tillhörig automobil som,
mot eller utan ersättning, användes för truppförbandets räkning. Någon
vecka innan intendentsdepartementets skrivelse härom ankommit, hade
bilen flyttats till ett öppet skjul med tak, avsett för arbetsåkdon. Departementets
förfrågan hade därför besvarats nekande.

Sedermera anmälde majoren Nicolin i skrivelse den 16 september 1931
till militieombudsmannen följande rättelser i de av honom vid inspektionstillfället
lämnade uppgifterna:

Då den ifrågavarande bilen använts av regementschefen för privata
ändamål, hade regementschefen hetalat bilföreningen efter en taxa av 75
öre per mil för att därmed ersätta olja och bensin. Underofficerens arvode
hade utgått med 50 kronor per år. Uttagskvitton för sparkasseräkningen
hade underskrivits av Nicolin ensam.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 25 september 1931 dåvarande chefen för Kronobergs
regemente översten Grafström att inkomma med yttrande i ärendet.

I skrivelse den 29 oktober 1931 anförde översten Grafström:

Kronobergs regementes bilförening vore ingen sammanslutning för att
idka automobiltrafik. När majoren Aschan såsom gåva överlämnat bilen
ifråga till översten, hade översten ansett artigheten bjuda, att Aschan
även skulle få dispositionsrätt över bilen — en rättighet, som översten
trodde att Aschan under dessa år begagnat sig av en gång utom tjänsten.
Namnet »bilförening» vore därför i viss mån missvisande och angåve ej
»föreningens» verkliga karaktär. Översten disponerade praktiskt taget
bilen ensam, men hade ansett och ansåge, att eftersom majoren Aschan
dock borde få disponera bilen, örn han ville, så borde en viss räkenskapsföring
äga rum. Som kassaförvaltare hade antagits sergeanten K. H.
Fransson. Till honom hade översten under dessa år inbetalat dels ersättning,
som tillkommit på grund av gällande resereglemente, dels ock ersättning
för överstens privata resor. Majoren Aschan hade, översten veterligen,
endast för förenämnda enda privata resa inlevererat ersättning.
Av de influtna medlen hade försäkring, skatt och reparationer samt drivoch
smörjemedel betalats. Någon »utdelning» hade föreningen aldrig
lämnat, men den av översten inlevererade summan uppginge till över
2,000 kronor.

Den såsom ordonnans tillfälligt tjänstgörande furiren (furir i regementet)
tjänstgjorde i främsta rummet som dagbefäl och instruktör på yrkeskompaniet
samt förare av regementets lastbil och motorcyklar, i sistnämnda
fall i tur med annan chaufför. Hade han kört för översten under
kortare privata färder, så hade detta skett, när furiren ej varit upptagen
av tjänsten.

Bilen hade översten dessutom använt för transporter i tjänsten av officerare
och underofficerare, som haft förrättningar på Kronobergshed, samt
under övningar även för transport av manskap o. s. v.

I 8 § av gällande resereglemente den 27 juni 1929, mom. 2, stadgades: »Örn
vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras
av någon av förrättningsmännen, äger denne därför åtnjuta gott görelse,

örn fortskaffningsmedlet utgöres av automobil---». Kungl.

Majit hade således förutsatt tjänsteresor med bil, som disponerades av
någon av förrättningsmännen. Då översten nu disponerade bilen ifråga
och på sina resor i de flesta fall åtföljts av annan officer, och i övrigt följt

föreskrifter angående taxa ni. m., som i sagda paragraf med däri den 19
juni 1931 gjorda ändringar omförmäldes, hade översten enligt sitt förmenande
fullständigt följt föreskriften i 8 § av resereglementet.

Hade undantagsvis icke annan officer åtföljt översten under tjänsteresa,
så hade dock alltid furiren-chauffören-ordonnansen varit med, utan att
dock för honom någon särskild ersättning påförts kronan.

Att regementets övningsanslag genom användande av »hilföreningens»
bil i allra högsta grad tillgodosetts och kostnader för planläggning av
övningar, transporter m. m. härigenom nedbringats under vad som med
vilket annat fortskaffningsmedel som helst varit fallet, läge väl vid sidan
av ärendet.

Att likaledes varken översten eller majoren Aschan haft någon som
helst inkomst av utan i stället utgifter för hilen, vilken i verkligheten
varit att betrakta såsom av översten ensam disponerad, torde ej heller hava
med saken att skaffa.

översten ansåg, att han, vid användningen av »hilföreningens» bil icke
överskridit de gränser Kungl. Maj:t för användande av disponerad automobil
föreskrivit.

I skrivelse den 7 november 1931 till arméförvaltningens intendents- och
civila departement anhöll militieombudsmannen — under hänvisning till
dels gällande bestämmelser örn rätt för befattningshavare till ersättning
av statsverket för resor i tjänsten, särskilt avlöningsreglementet den 20
maj 1927 (nr 170), 24 §, och allmänna resereglementet, dels ock gällande
bestämmelser örn de i statens tjänst anställdas befattning med avtal för
statsverket — att departementen ville, efter den ytterligare utredning som
kunde vara erforderlig, avgiva utlåtande i ärendet.

Intendentsdepartementet infordrade i ärendet yttrande av översten Grefström,
som i skrivelse den 14 november 1931 anförde:

Under hänvisning till sitt tidigare till militieombudsmannen avgivna
yttrande ville översten framhålla, att av sagda yttrande framginge, att
hilföreningen och översten vore sammanfallande begrepp och hilen sålunda
att betrakta mera som överstens egendom eller åtminstone såsom
av honom helt disponerad. Vid bilens utnyttjande i tjänsten hade översten
med beaktande av allmänna resereglementets bestämmelser, särskilt 8 §,
alltid ställt bilen till förfogande till lägsta möjliga pris och billigare, än
vad som eljest måst utgå för på annat sätt anskaffad bil. Det vore ock
att märka, att översten så gott som vid varje sådan resa varit åtföljd av
adjutant eller annan officer, utan att dock därför debitera kronan extra.
Vad militieombudsmannen åsyftat med sin hänvisning till § 24 i avlöningsreglementet
kunde översten icke förstå. Att översten skulle handlat i
strid med »gällande bestämmelser örn de i statens tjänst anställdas befattning
med avtal för statsverket» vore en orimlighet, enär översten själv
disponerade bilen som örn den vore hans privata egendom. Något »avtal»

funnes självfallet icke. Det vore väl snarare oriktigt, om översten i stället
för att använda sig av till förfogande stående bil till lägre pris, skulle
beställa annan bil till högre pris. Naturligtvis skulle översten kunnat
i flera fall träffat något slags avtal eller överenskommelse örn pris med
någon annan person, som disponerade bil, men hade då resekostnaderna,
vad staten anginge, avsevärt stegrats utöver vad som med den av honom
tillämpade låga taxan utgått. Att göra sådan överenskommelse skulle,
örn detta ålegat översten, ock åligga en var statens civila och militära
ämbetsman, som disponerade egen bil. När skulle då det nya resereglementets
bestämmelser angående taxa för användande av egen disponerad
bil finna användning!

Sedan intendentsdepartementet i skrivelse den 20 november 1931 anmodat
översten Grafström att till komplettering av hans nyss berörda skrivelse
till departementet inkomma med uppgift, vari specifikt angåves de
särskilda fall, i vilka ifrågavarande personbil under tiden efter den 1 juli
1928 använts för resor i tjänsten av officerare eller underofficerare vid
regementet, utan att vid sådana färder översten själv och honom åtföljande,
regementet tillhörande personal däri deltagit, ävensom de ersättningsbelopp,
som eventuellt erlagts för bilens användande under dylika
färder, anförde översten Grafström i sin svarsskrivelse den 2 december
1931 följande.

Den omskrivna bilen hade sedan den 1 juli 1928 använts av officerare
och underofficerare i tjänsten, utan att översten deltagit i respektive färder,
sålunda:

1) I juli 1928 vägen Växjö—Stengårdshult (sydväst Jönköping) och åter
för besiktning av ett grenadjärtorp. Bilen hade varit disponerad av dåvarande
kaptenen Låftman med fanjunkaren Gustafsson. Pris 51 kronor
95 öre.

2) I oktober 1929 vägen Växjö—Ljungby och åter för inspektion av rullförings-
och landstormsexpeditioner i Ljungby. Bilen hade varit disponerad
av majoren Låftman med löjtnant Tovoté. Pris 18 kronor 90 öre.

3) I mars 1930, två gånger, vägen Växjö—Kronobergshed och åter för
kasernvård. Bilen hade varit disponerad av kasernofficeren med biträden.
Pris 15 kronor per gång.

4) I november 1930 vägen Växjö—Alvesta och åter. Bilen hade varit
disponerad av stallofficeren med biträden för hästinköp. Pris 10 kronor.

I intet av dessa fall hade resan kunnat företagas på sätt, som varit för
kronan fördelaktigare.

Det syntes vara överstens rättighet att för visst tillfälle överlämna dispositionsrätten
över bilen till annan person inom eller utom regementet. Under
alla förhållanden funnes intet stadgande i gällande resereglemente,
som förbjöde sådant tillvägagångssätt, vilket för övrigt torde förekomma
i stor utsträckning bland civila tjänstemän.

I detta sammanhang återgives följande ur ett hos Kungl. Majit tidigare
anhängigt ärende angående ifrågasatt överlämnande av en personautomobil
såsom gåva till kronan.

Hos Kungl. Majit hade majoren Aschan — med förmälan att han hade
för avsikt att såsom gåva till kronan för användning vid Kronobergs regemente
överlämna en honom tillhörig personautomohil — anhållit att chefen
för regementet måtte bemyndigas emottaga, vid regementet uppställa
och framdeles underhålla automohilen ifråga.

I infordrat utlåtande i ärendet anförde arméförvaltningens fortifikations-
och intendentsdepartement följande: Enligt av Kungl. Majit och
riksdagen godkända grunder rörande behov av personbilar vid armén hade
några dylika hilar icke ansetts höra förefinnas vid de lägre truppförhanden
förutom vid Fälttelegrafkåren och Bodens ingenjörkår samt vissa
trängkårer. Några särskilda medel för underhåll och drift av här ifrågavarande
personbil hade därför av riksdagen icke anvisats och funnes icke
i stat uppförda. Intendentsdepartementet ansåge sig på grund härav förhindrad
att tillstyrka bifall till förevarande framställning. Beträffande
kostnaderna för underhåll och drift av personbilen skulle desamma, enligt
av chefen för Kronobergs regemente gjord beräkning, komma att uppgå till
omkring 2,000 kronor årligen. Beträffande garage för ifrågavarande personbil
finge fortifikationsdepartementet meddela, att ett vid regementet
anordnat provisoriskt garage skulle tillsvidare kunna härför användas.
Uppförandet av ett nytt garage, uppfyllande gällande fordringar, beräknades
draga en kostnad av omkring 10,000 kronor.

Enligt beslut den 1 juni 1928 fann Kungl. Majit majoren Aschans ansökning
icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Vidare må i samband härmed ytterligare beröras en förfrågan från
arméförvaltningens intendentsdepartement år 1931 rörande förefintligheten
av automobiler vid Kronobergs regemente.

I skrivelse den 27 mars 1931 till chefen för Södra arméfördelningen anhöll
intendentsdepartementet, att arméfördelningschefen ville beträffande
de honom underställda truppförband infordra och till departementet insända
uppgifter dels huruvida vid nämnda truppförband funnes någon
dess enskilda lägerkassa eller någon för enskilda lägerkassans räkning
driven affärsrörelse tillhörig last- eller personautomohil, dels, därest så
vore fallet, huruvida dylik automobil, mot eller utan ersättning, toges i
anspråk av truppförbandets personal eller för kronans räkning för utförande
av transporter eller företagande av tjänsteresor, dels ock huruvida
i kronans garage eller i något för kronans räkning förhyrt garage funnes
insatt någon, officer eller underofficer vid truppförbandet eller någon sammanslutning
av officerare eller underofficerare vid truppförbandet tillhörig
automobil, som mot eller utan ersättning, användes för truppförbandets
räkning.

Sedan arméfördelningschefen låtit i skrivelse den 2 april 1931 från chefen
för Kronobergs regemente infordra sådana uppgifter som av intendentsdepartementet
begärts, anmälde översten Grafström i skrivelse den
10 april 1931 till arméfördelningschefen, att vid regementet icke funnes
någon enskilda lägerkassan eller någon för enskilda lägerkassans räkning
driven affärsrörelse tillhörig last- eller personautomobil, ävensom att i
kronans garage icke funnes något annat motorfordon uppställt än kronan
tillhörigt.

Med anledning av militieombudsmannens omförmälda remiss den 7 november
1931 anförde intendents- och civila departementen i utlåtande den
12 januari 1932:

Ifrågavarande personautomobil hade på sin tid erbjudits såsom gåva
till kronan av majoren Aschan. Dennes förenämnda ansökning, att chefen
för regementet måtte bemyndigas emottaga, vid regementet uppställa
och framdeles underhålla automobilen ifråga, hade emellertid — sedan
intendentsdepartementet förklarat sig förhindrat tillstyrka bifall till framställningen
— jämlikt ämbetsskrivelse från försvarsdepartementet den 1
juni 1928 icke föranlett någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Bildandet
av berörda bilförening vid regementet torde synbarligen hava skett för
att likväl möjliggöra, att bilen ifråga stöde till disposition vid regementet.
Av de utav regementschefen till intendentsdepartementet avgivna håda
yttrandena framginge, bland annat, att den vid regementet bildade bilföreningen
och regementschefen vore sammanfallande begrepp; att bilen
sålunda vore att betrakta mera såsom regementschefens än såsom bilföreningens
egendom eller åtminstone såsom av regementschefen helt disponerad;
samt att denne, såsom disponerande bilen ifråga, vid fem särskilda tillfällen
mot ersättning upplåtit densamma till regementet för användning vid
tjänsteresor, vilka företagits av officerare och underofficerare vid regementet
utan att regementschefen själv deltagit i nämnda tjänsteresor.
Detta upplåtande av bilen — å vilket bestämmelserna i gällande resereglemente
icke hade tillämplighet och genom vilket regementschefen till det
honom underställda regementet uthyrt en av honom disponerad bil —
måste enligt departementens åsikt anses innebära, att regementschefen
träffat avtal örn tillhandahållande av bilen åt regementet och således handlat
i strid mot bestämmelserna i 22 § 1 och 2 mom. av gällande upphandlingslörordning
den 16 januari 1920. Vidare hade framgått, att automobilen
tidvis förvarats i ett tomt garage, avsett för regementets lastbil, och
tidvis varit insatt i ett med tak försett öppet skjul, avsett för regementets
arbetsåkdon. Ett sådant förvarande av bilen stöde i strid mot de av intendentsdepartementet
under § 11 mom. 13 i gällande intendenturförrådsinstruktion
meddelade bestämmelser, genom vilka förbud utfärdats mot inrymmande
i kronans förråd av enskild person tillhörig egendom, med visst
undantag som dock ej i förevarande fall vore tillämpligt. I anledning av

vad sålunda i ärendet framkommit hade intendentsdepartementet i en till
regementschefen den 29 december 1931 avlåten skrivelse anmodat honom
ej mindre att för framtiden ställa sig förberörda bestämmelser i upphandlingslörordningen
till noggrann och ovillkorlig efterrättelse, än även att
omedelbart vidtaga åtgärder för automobilens förflyttning från regementets
område. Departementen hade funnit regementschefens omförmälda
felaktiga förfaranden anmärkningsvärda.

Till besvarande av vissa av militieombudsmannen i skrivelse den 27
juni 1932 framställda frågor anförde översten Grafström i skrivelse den
12 juli 1932 följande:

Bilföreningen hade bildats omkring den 10 juni 1928. Då bilföreningen
endast vore ett namn på en mellan två goda vänner gjord överenskommelse
hade intet protokoll förts och inga stadgar skrivits. Ändamålet
med föreningens bildande hade varit att hava tillgång till en bil, som
körde tjänsteresor billigare än någon annan. Avgifterna för bilens begagnande
hade bestämts sålunda, att uppgift under hand inhämtats från
innehavare av trafikbilar rörande deras pris för planerad resa. Sedan
hade bilföreningens pris bestämts lägre än lägsta anbudet. Hade möjligheter
funnits att använda järnväg, hade alltid bilföreningens pris gått
under järnvägsbiljettaxan. Bilföreningens taxa hade praktiskt taget blivit
självkostnadspris. Så vitt översten kunde erinra sig, hade endast vid
ett tillfälle utskrivits reseräkning efter allmänna resereglementet såsom
för egen bil. Färden hade gällt inventering av samtliga landstormsförråd,
och i bilen hade jämte ÖArersten rest majoren Aschan (avd. L), majoren
Nicolin (regementsintendent) och kaptenen Meijer (vapenofficer). Chauffören
hade åtnjutit ersättning för mat och logi vid längre tjänsteresor
från bilföreningen och vid privata resor av översten.

översten hade icke haft någon som helst ekonomisk fördel av bilen, men
genom att resa med den hade översten kunnat bespara staten avsevärda
utgifter.

Beträffande den omfattning, vari från statsverket utgått ersättning för
resor med den översten Grafström tillhöriga bilen, visar en inom militieombudsmansexpeditionen
med ledning av regementets räkenskaper företagen
undersökning följande.

Under budgetåret 1928/29 har utgått tillhopa................... kronor 1,053: —

» » 1929/30 » » » ................... » 721:70

» » 1930/31 » » » .................... » 966:6 o

Summa kronor 2,741: 30

Enligt översten Grafströms egna uppgifter hade de belopp, som från
statsverket utgått för de resor av officerare och underofficerare i tjänsten,
däri översten ej själv deltagit, utgjort

5 — Mililieombudsmannens åmbelsberättelse.

för resor i juli 1928 ................................ kronor 51: 9 5

» » » okt. 1929 ................................ » 18: 9 o

» » » mars 1930 ................................ » 30: —

» » » nov. 1930 ................................ » 10: —

Summa kronor 110: 8 5

Efter avdrag å förenämnda belopp 2,741 kronor 30 öre av 110 kronor 85
öre återstode 2,630 kronor 45 öre, utgörande sammanlagda beloppet av utgifter
från statsverket för sådana resor i tjänsten med bilen, däri översten
Grafström själv deltagit.

Beträffande denna del av åtalet anförde militieombudsmannen i åtalsinstruktionen: 1.

Bilföreningens bildande. Den automobil, örn vilken i detta ärende
blivit fråga, tillhörde formellt en vid regementet bildad bilförening, »Kronobergs
regementes bilförening», vilkens enda medlemmar vore översten
Grafström och majoren Aschan. Körande ändamålet med föreningens bildande
torde av översten Grafströms uppgifter i skrivelsen den 29 oktober
1931 få slutas, att detsamma närmast skulle varit att åstadkomma särskild
räkenskapsföring beträffande bilen, till vilken såväl Grafström som
majoren Aschan hade dispositionsrätt. Senare hade Grafström uppgivit,
att ändamålet varit att »hava tillgång till en bil, som körde tjänsteresor
billigare än någon annan». Grafström hade uppgivit, att bilen i verkligheten
ägts av Grafström ensam.

Omständigheterna vid bilföreningens bildande vore ägnade att väcka
uppmärksamhet. Sedan majoren Aschan hos Kungl. Maj:t anhållit, att
regementschefen måtte bemyndigas mottaga, vid regementet uppställa och
framdeles underhålla bilen, hade Kungl. Maj:t enligt beslut den 1 juni
1928 funnit ansökningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Örn beslutet hade översten Grafström erhållit kännedom. Kort
därefter — omkring den 10 juni — hade Kronobergs regementes bilförening
bildats, och bilen hade överlåtits formellt å föreningen men, enligt vad
Grafström uppgivit, i verkligheten till honom personligen. Bilen hade
använts för regementet med anlitande huvudsakligen av dess övningsanslag.

Detta händelseförlopp gåve enligt militieombudsmannens mening oförtydbart
vid handen, att önskan att åstadkomma en fristående räkenskapsföring
rörande bilen i allt fall icke varit någon väsentlig anledning
till föreningens bildande, utan att den primära avsikten med föreningsbildandet
och bilens överlåtande å föreningen varit att i trots av Kungl.
Maj:ts förenämnda beslut finna en form, varigenom bilen ställdes till rege -

mentets disposition ungefär på enahanda sätt som om den tillhört regementet.

Vad sålunda förekommit måste anses synnerligen anmärkningsvärt. På
en regementschef kunde för visso ställas den fordran, att han lojalt ställde
sig till efterrättelse Kungl. Maj:ts beslut och icke självrådigt vidtoge åtgärder,
varigenom avsikten med ett sådant beslut direkt motverkades.
Genom sina åtgärder för möjliggörande av bilens användning i strid mot
Kungl. Maj:ts beslut hade översten Grafström efter militieomhudsmannens
förmenande visat försummelse och oförstånd i sin dåvarande befattning
såsom regementschef.

Därest Grafströms åtgärder, såsom han påstått, vidtagits i syfte att för
statsverket åstadkomma besparing, finge detta framhållas såsom i någon
mån förmildrande. Det kunde dock icke anses ådagalagt, att dylik besparing
vunnits. Utgifterna för bilresor vid Kronobergs regemente hade, såsom
utredningen rörande förhållandena under budgetåret 1930/1931 visade,
vid jämförelse med vissa andra förhand av ungefär samma storlek varit
ganska betydande.

2. Automobilens förvaring. Det vore i ärendet upplyst, att översten
Grafströms bil tidvis förvarats i ett tomt garage, avsett för regementets
lastbil, och tidvis varit insatt i ett med tak försett öppet skjul, avsett för
regementets arbetsåkdon. Arméförvaltningens intendents- och civila departementet
hade ansett ett sådant förvarande av hilen stå i strid med bestämmelserna
i § 11 mom. 13 i gällande intendenturförrådsinstruktion, enligt
vilka bestämmelser förhud meddelats mot inrymmande i kronans förråd
av enskild person tillhörig egendom (med visst undantag, varom icke
vore fråga). Vad sålunda av departementen andragits torde vara riktigt
såvitt anginge hilens förvarande i regementets garage, varemot det syntes
militieomhudsmannen tveksamt huruvida åkdonsskjulet med där förvarade
föremål varit av beskaffenhet att ifrågavarande bestämmelser örn
kronans förråd vore därå tillämpliga. — Även ur en annan synpunkt hade
översten Grafströms förfarande i samband med hilens förvaring varit synnerligen
olämpligt. Då intendentsdepartementet i början av år 1931 framställt
sin omförmälda förfrågan rörande förefintligheten vid regementet
av enskilda hilar, som användes för dess räkning, hade det nämligen enligt
militieomhudsmannens mening måst vara för Grafström uppenbart,
att han bort i sitt svar å intendentsdepartementets förfrågan uppgiva, att
den ifrågavarande personbilen fanns vid regementet, detta oavsett att departementets
förfrågan berört privata hilar i kronans »garage», medan
personbilen — förut förvarad i sådant garage — sedan några dagar förvarades
i ett åkdonsskjul. Grafströms underlåtenhet att uppgiva bilen
vore enligt militieomhudsmannens mening anmärkningsvärd och ådagalade
bristande lojalitet mot överordnad myndighet. Jämväl i förevarande
avseenden — bilens förvaring i garaget och svaret på intendentsdepartementets
förfrågan -— hade Grafström visat försummelse och oförstånd i

ämbetet. Hans ifrågavarande förfarande borde tydligen ses i samband
med de föregående åtgärderna för möjliggörande av bilens användning
vid regementet.

3. Avtal mellan regementets förvaltning och översten Grafström. Till
stöd för sitt förfarande att av regementet tillgodoföra sig ersättning lör
resor, däri översten Grafström själv deltagit, hade Grafström åberopat allmänna
resereglementet och särskilt dess 8 §.

Med ledning av den förut återgivna 24 § i avlöningsreglementet samt de
allmänna förutsättningarna för resereglementets tillämplighet torde kunna
uppställas följande regler: 1) Kostnaderna för tjänsteresa inom riket, vilken
vore att hänföra till extra förrättning, ersattes, då annat ej av Kungl.
Maj:t bestämts, enligt bestämmelserna i resereglementet. 2) Kostnadsersättning
för sådana resor, som innefattades i beställningshavares vanliga
tjänsteutövning, utginge icke till beställningskavare i vidare mån än som
vore medgivet enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

Endast ett fåtal av ifrågavarande resor kunde hänföras till extra förrättningar,
medan de flesta resorna innefattats i överstens vanliga tjänsteutövning.
Å dessa senare resor vore allmänna resereglementet icke tilllämpligt.
Kostnaderna för dylika resor torde däremot med stöd av meddelade
bestämmelser rörande regementets övningsanslag kunnat gäldas av
dessa anslag, i den mån resorna varit nödvändiga och icke kunnat företagas
billigare medelst annat färdsätt.

Beträffande det stora flertalet resor, däri Grafström själv deltagit, och
beträffande de fem resor, däri han icke deltagit, måste vad som förekommit
säkerligen betraktas så, att översten Grafström såsom ägare av bilen
tillhandahållit den åt regementet mot ersättning från de statliga anslagen.
Regementsförvaltningen hade träffat avtal med översten Grafström örn
bilens förhyrning i dessa fall. Jämlikt 22 § 1 mom. i upphandlingsförordningen
vore det regementschef förbjudet att själv åtaga sig att tillhandahålla
gods eller utföra arbete i samband med upphandling eller avtal örn
arbete, som i förordningen avsåges. Motsvarande gällde, jämlikt grunderna
för detta stadgande, säkerligen även med avseende å hyresavtal.
Det vore således stridande mot grunderna för nämnda stadgande, att regementschefen
med sig själv såsom privatman träffade avtal örn förhyrning
för regementets räkning av överstens bil. Under de förhållanden, som i
detta mål förelåge, syntes det tjänstefel, vartill översten Grafström i
nämnda hänseende låtit komma sig till last, icke böra undgå beivran.

4. Chauffören. Enligt vad utredningen visat hade vid resorna med bilen
såsom chaufför tjänstgjort en furir i regementet. Detta hade förekommit
såväl i fråga örn resorna i tjänsten som vid överstens privata resor
med bilen.

Vad de privata resorna anginge, syntes — även örn något direkt hinder
i och för sig knappast förelåge för en regementschef att träffa avtal med
en vid regementet anställd person örn tjänstgöring såsom chaufför å rege -

mentschefens privata bil under sådan tid på dagen, då chauffören vore fri
från tjänstgöring vid regementet — ett sådant avtal dock vara olämpligt,
örn det förekomme annat än i undantagsfall. En överstes ställning såsom
på en gång regementschef och ägare av privatbil måste nämligen i dylikt
fall anses ömtålig. Den risken läge nära, att hänsyn till regementschefens
privata önskningar kunde få ett inflytande, som menligt inverkade på furirens
tjänstgöring vid regementet.

Vad beträffade furirens anlitande såsom chaufför vid resorna för översten
Grafströms eller andra militära befattningshavares tjänst, kunde väl
icke anses i och för sig oriktigt att sålunda använda en befattningshavare
vid regementet såsom chaufför å en förhyrd bil. Örn så skedde, måste
dock tydligen legan för bilen bestämmas så, att den ej omfattade avlöning
och andrå skäliga förmåner till chauffören i vidare mån än den uthyrande
hade att utgiva dylikt till chauffören.

Huru med legans bestämmande i nu föreliggande fall förhållit sig, torde
knappast kunna tillförlitligen avgöras. Chauffören hade erhållit all avlöning
m. m. från regementet med det undantag att han vid längre resor
erhållit ersättning för mat och logi från bilföreningen d. v. s. översten
Grafström privat. Ersättningen för bilens förhyrande hade bestämts lägre
än priset vid trafikbils anlitande. Bilföreningen syntes icke haft någon
vinst på sin rörelse. — Redan svårigheten att avgöra huruvida legobeloppet
i betraktande av omständigheterna varit för högt, syntes militieombudsmannen
ådagalägga, att anlitandet av furiren såsom chaufför vid
dessa resor under föreliggande förhållanden varit olämpligt.

Militieombudsmannen funne ej skäl att i den del av ärendet, som avhandlats
under punkt 4., vidtaga ytterligare åtgärd. II.

II. Obehörigt förfarande vid anordnandet av fester.

Under den förut omförmälda inspektionen av Kronobergs regemente antecknades
följande:

Vid genomgång av proviantutdelningslistorna iakttogs, att i listan för
den 12 juli 1931 utvägts till frukost 455 portioner, till mellanmål 461 portioner
och till middag 1,026 portioner. Tillfrågad örn anledningen därtill,
att antalet portionstagare vid middagsmålet varit så stort, uppgav regementsintendenten
majoren Nicolin:

Sedan tre år tillbaka hade översten Grafström årligen meddelat de värnpliktiga,
att de ägde till en viss utsatt dag i juni eller juli månad inbjuda
anhöriga till regementet, för varje värnpliktig 2—3 anhöriga. Särskilt
avsåges, att de värnpliktiga skulle inbjuda föräldrar och systrar. Sedan
de värnpliktiga för kompanibefälet uppgivit vilka de önskade
inbjuda, hade bjudningskort utlärdats, varjämte annons om festligheten
införts i tidningarna. När besöksdagen förestode, hade översten
iramhållit såsom sin bestämda önskan, att alla befattningshavare vid rege -

mentet, som hade särskilda funktioner, såsom läkare, regementsintendent,
kasernofficer m. fl., skulle vara tillstädes och visa de inbjudna omkring,
envar befattningshavare inom sitt område, sä att de inbjudna finge en
någorlunda fullständig inblick i regementets förhållanden. Syftet med
besöksdagen vore tydligen dels att motverka antimilitaristisk propaganda
och dels att söka göra regementet populärt bland befolkningen i trakten.
I anordningarna för besöksdagen hade ingått en middagsmåltid, serverad i
regementets matsal. En del officerare oell underofficerare bade såsom
värdar deltagit i måltiden. Måltiden hade bestått av vanlig manskapskost,
varvid emellertid valts särskilt omtyckta rätter. Några extra anordningar,
såsom särskild dukning, bade icke förekommit. Kostnaden för middagen,
såvitt de inbjudna gästerna anginge, hade avförts på mathållningsanslagets
besparingsmedel. Enligt majoren Nicolins åsikt hade därigenom icke
skett statsverket någon orätt, enär dessa besparingsmedel i viss mån kunde
betraktas såsom manskapet tillhöriga och man ansett sig kunna utgå från
att manskapet gärna avstode från en del av dessa medel för nöjet att vid
regementet få se sina anhöriga. Dagen före besöksdagen hade från varje
kompani fått till regementsintendenten uppgivas det antal säkra middagsgäster,
som väntades från kompaniet. Uppgiften bade från kompanierna
lämnats antingen på en särskild lapp eller genom påskrift på det sedvanliga
portionsbeskedet. Hade det senare förfaringssättet använts, så hade
tydligt åtskiljts antalet till kompaniet hörande personer och de från kompaniet
inbjudna gästerna. Besöksdagarna hade varit mycket uppskattade.
År 1929 bade omkring 150 gäster infunnit sig, år 1931 icke mindre än
omkring 600. Ett liknande sätt att anordna festlighet bade förekommit
vid regementets 300-års jubileum år 1923. Då hade inbjudits dels alla i
tjänst varande och förutvarande indelta soldater, dels alla övriga vid regementet
tidigare fast anställda personer, dels ock representanter för staden,
landstinget och länet m. fl. En måltid hade därvid serverats, för vilken
kostnaderna betalts från mathållningsanslagets besparingsmedel. Kaffe
m. m. bade bekostats av enskilda lägerkassan. Enligt vad majoren Nicolin
trodde sig veta, plägade tillställningar för de värnpliktigas anhöriga
anordnas jämväl vid Norra och Södra skånska infanteriregementena, Hallands
regemente samt Skånska kavalleriregementet. Majoren visste emellertid
icke, huruvida i dessa fall kostnaderna avförts å besparingsmedlen
eller å enskilda lägerkassan.

Tillfrågad huruvida ytterligare fester för personer utom regementet anordnats,
uppgav majoren Nicolin:

Under vart och ett av de tre sista åren hade på initiativ av översten
Grafström anordnats en musikfest, till vilken inbjudits landshövdingen,
övriga myndigheter i staden, lärare vid skolorna m. fl., med damer. Programmet
bade upptagit soloprestationer av samtliga musikkårens medlemmar
av manskaps och sergeants grad. Under festen bade serverats

kaffe med tårtor och bakelser m. m. Kostnaderna för festen hade helt
och hållet betalats av enskilda lägerkassans medel.

Sedermera anmälde majoren Nicolin i skrivelse till militieombudsmannen
den 16 september 1931 följande rättelse i de av honom vid inspektionstillfället
lämnade uppgifterna angående kaffeservering vid musikfesten.

Kostnaderna härför hade icke, såsom Nicolin trott sig minnas, avförts
på enskilda lägerkassan, utan liksom kostnaderna för festen för de värnpliktigas
anhöriga bestritts av mathållningshesparingar. Orsaken till att
Nicolin trott kostnaderna vara bokförda på lägerkassan torde vara, att
denna fråga diskuterats, men hade Nicolin ansett sig böra avföra utgiften
på senast angivet sätt.

Härefter avgåvos på anmodan av militieombudsmannen yttranden i
ärendet den 29 oktober 1931 av översten Grafström och den 8 mars 1932
av arméförvaltningens intendents- och civila departement.

På uppdrag av militieombudsmannen höll vidare byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
den 1 och den 2 juli 1932 förhör i Växjö med
vissa befattningshavare vid regementet.

Utredningen gav vid handen, att fester för manskapets anhöriga hållits: 1)

Den 19 januari 1930. Antalet gäster syntes hava varit 123. Kostnaden
för gästernas utspisning, avförd å det statliga proviantanslaget,
hade beräknats till 72 kronor 23 öre. — 2) Den 12 juli 1930. Antalet gäster
torde varit 409. Kostnaden, avförd å proviantanslaget, hade beräknats
till 361 kronor 53 öre. — 3) Den 12 juli 1931. Antalet gäster hade troligen
varit 562. Kostnaden, avförd å proviantanslaget, hade beräknats till
620 kronor 39 öre. — Dessutom hade vissa kostnader för dessa tre fester
avförts å enskilda lägerkassan; därom var i ärendet icke fråga.

Musikfester hade hållits:

1) den 16 maj 1929, 2) den 3 maj 1930 och 3) den 3 juni 1931. — Kostnaderna
för dessa fester hade avförts delvis å proviantanslaget och delvis
å enskilda lägerkassan.

# *

•

Beträffande nu ifrågavarande del av åtalet anförde militieombudsmannen
i åtalsinstruktionen bland annat:

I ärendet vore följande utrett.

Såsom chef för Kronobergs regemente hade översten Grafström under
åren 1929—1931 låtit anordna vissa fester vid regementet och därvid låtit
utspisa ett antal icke portionsberättigade personer. Kostnaderna
för dessa fester hade till största delen avförts å regementets proviant -

anslag, tit. 335, varjämte, såvitt nu vore fråga, beträffande tre av festerna
— musikfesterna — en mindre del avförts å regementets enskilda lägerkassa.

Sålunda hade fester för anhöriga till regementets värnpliktiga anordnats
dels den 19 januari 1930, därvid middag utspisats för 123 icke
portionsberättigade personer för en kostnad, så vitt kunnat utrönas, av
72 kronor 23 öre, dels den 12 juli 1930, därvid middag samt kaffebröd
m. m. utspisats för 409 icke portionsberättigade personer för en kostnad
av 361 kronor 53 öre, dels ock den 12 juli 1931, därvid middag samt kaffebröd
m. m. utspisats för 562 icke portionsberättigade personer för en
kostnad av 620 kronor 39 öre. Samtliga nämnda tre belopp, tillhopa
1,054 kronor 15 öre, hade påförts proviantanslaget.

Vidare hade anordnats musikfester, vid vilka varit inbjudna civila
myndighetspersoner samt andra civila personer i regementets förläggningsort
med omnejd. Sådana fester hade ägt rum den 16 maj 1929, den
3 maj 1930 och den 3 juni 1931. Kostnaden för den förstnämnda musikfesten
torde kunna beräknas på följande sätt. Antalet gäster vid festen
måste med hänsyn till lämnade uppgifter antagas icke hava understigit
100. Härtill komme ett antal värdar och ett antal icke portionsberättigade
medlemmar av musikkåren, så att sammanlagda antalet vid festen
utspisade, icke portionsberättigade personer ej torde understigit 120.
Dessa personer — liksom ett fåtal, måhända 10, portionsberättigade personer
av musikkåren — hade utspisats dels på proviantanslagets bekostnad
med kaffebröd m. m. och dels på enskilda lägerkassans bekostnad
med kaffe, socker och grädde. Kostnaden för kaffebröd m. m. vid denna
fest samt för manskapet på flaggans dag den 6 juni 1929 hade utgjort
tillhopa 870 kronor. Nämnda den 6 juni hade antalet portionstagare vid
regementet enligt vederbörlig proviantutdelningslista varit 698. Med
antagande att beloppet 870 kronor borde fördelas lika å samtliga den
16 maj och den 6 juni utspisade personer, bleve kostnaden för utspisande
den 16 maj av 120 icke portionsberättigade personer 126 kronor 09
öre, vilket belopp utgått från proviantanslaget. Kostnaden för kaffe,
socker och grädde för 120 icke portionsberättigade personer, som utspisats
den 16 maj, kunde, med ledning av ett av majoren Nicolin
uppgivet självkostnadspris för lägerkassan av 6 öre för person, beräknas
i allt fall ej hava understigit 7 kronor 20 öre. Beträffande festen den 3
maj 1930 måste, på enahanda grunder som anförts i fråga örn musikfesten
den 16 maj 1929, antalet utspisade, icke portionsberättigade personer
antagas icke hava understigit 120. Dessutom hade utspisats ett
fåtal, måhända 10, portionsberättigade medlemmar av musikkåren. Utspisningen
hade bestått av kaffebröd m. m., bekostat av proviantanslaget,
samt kaffe, socker och grädde, avfört å enskilda lägerkassan. Kostnaden
för utspisningen av kaffebröd m. m. hade, så vitt kunnat utredas, utgjort
144 kfonor, varav å 120 personer belöper 132 kronor 92 öre. Kost -

nåden för utspisning av kaffe m. m. kunde beräknas hava utgjort åtminstone,
för 120 personer efter 6 öre för person, 7 kronor 20 öre. Vad
slutligen anginge festen den 3 juni 1931 torde därvid, liksom i fråga örn
de tidigare musikfesterna, hava utspisats åtminstone 120 icke portionsberättigade
personer, varjämte utspisats ett fåtal, måhända 10, portions
berättigade medlemmar av musikkåren. Utspisningen hade, liksom vid
de tidigare musikfesterna, bestått av kaffebröd m. m., vilket bekostats av
proviantanslaget, samt kaffe, socker och grädde, bekostat av enskilda
lägerkassan. Kostnaden för utspisningen av kaffebröd m. m. bade, så
vitt kunnat utredas, utgjort 110 kronor, varav å 120 personer belöpte
101 kronor 54 öre. Slutligen finge kostnaden för kaffe, socker och grädde,
liksom i fråga örn de tidigare festerna, beräknas icke hava understigit
7 kronor 20 öre. Tillhopa kunde sålunda för utspisning vid musikfesterna
av icke portionsberättigade personer beräknas hava utgivits: från
proviantanslaget minst 360 kronor 55 öre och från enskilda lägerkassan
minst 21 kronor 60 öre.

Enligt gällande bestämmelser — fredsförplägnadsreglementet § 4 samt
kungl, brevet den 15 mars 1918 och kungl, kungörelsen den 22 juni 1928
(nr 215), 4 kap. 31 § — utginge portion utan ersättning allenast till manskap
under tjänstgöring ävensom till visst dagbefäl och köksföreståndare
samt till kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal. Andra till portion
utan ersättning berättigade personer funnes icke, och detta förhållande
hade översten Grafström och majoren Nicolin haft sig väl bekant.
Enligt fredsförplägnadsreglementet § 13 mom. 4 finge besparingar å regementes
proviantanslag under löpande året användas för utspisningens
förbättrande. Därest vid budgetårets utgång besparingar å proviantanslaget
alltjämt funnes, återginge sådana belopp automatiskt såsom
odisponerade till statsverket.

Militieombudsmannen funne översten Grafström, genom att låta vid
samtliga festerna ifråga utspisa icke portionsberättigade personer och
avföra kostnader för denna utspisning å regementets proviantanslag, liksom
genom att vid musikfesterna låta utspisa andra personer än manskapet
på bekostnad av regementets enskilda lägerkassa, hava gjort sig skyldig
till oförstånd och försummelse i sin då innehavda tjänst såsom chef
för Kronobergs regemente. Då regementsintendenten, majoren Nicolin
icke mot regementschefens ifrågavarande beslut anfört och antecknat avvikande
mening, vore Nicolin, jämlikt § 6 mom. 1 i kungl, förordningen
den 11 oktober 1907 (nr 98) angående förvaltningens vid armén allmänna
ändamål och organisation jämte regementschefen för besluten och åtgärderna
ansvarig. I

I ärendena hade ytterligare förekommit vissa anmärkningsvärda förhållanden
rörande sättet för uppbördstagande av den vid festerna utspisade
provianten och för utlämningen av provianten samt rörande vissa

redovisningshandlingar angående densamma. Härom anförde militieombudsmannen
i åtalsinstruktionen bland annat:

Vad anginge festerna för de anhöriga bade det till festen den 12 juli
1931 levererade kaffebrödet av regementets marketenteri levererats den
11 samma juli och utspisats den 12 juli. Order örn denna proviants uppbördstagande
bade av majoren Nicolin på befallning utfärdats först den
10 oktober 1931, varefter varorna betalts av regementets kassa den 12
oktober. Köksföreståndaren bade enligt uppbördsjournalen tagit dessa
varor till uppbörd den 7 oktober 1931, således avsevärd tid efter det de
levererats. Uppenbarligen bade varorna i stället bort tagas till uppbörd
vid leveransen den 11 juli eller omedelbart därefter. I uppbördsjournalen
hade köksföreståndaren den 7 oktober meddelat oriktigt intyg örn
uppbördstagande av varor, som i verkligheten icke då tagits till uppbörd.
Vederbörande dagbefäl bade i uppbördsjournalen under samma
dag meddelat oriktigt intyg örn leverans av varorna i fråga, liksom dagbefälet
i proviantutdelningsjournalen under den 9 oktober 1931 oriktigt
meddelat intyg örn att varorna utdelats i hans närvaro.

Arméförvaltningens tekniska revision hade jämväl anmärkt därpå, att
vederbörande dagbefäl den 11 eller den 12 juli 1931, då kaffebrödet till
festen blivit utvägt, bestyrkt proviantutdelningslistan oell journalerna,
ehuru det utvägda kaffebrödet ej varit däri upptaget. Under förutsättning
att kaffebrödet verkligen utvägts från köksföreståndarens förråd —
och ej levererats direkt från marketenteriet till festlokalen utan att passera
proviantförrådet — vore jämväl denna anmärkning riktig.

Vad härefter anginge musikfesterna och till en början festen den 16
maj 1929 finge bemärkas följande. Enligt den räkning av den 6 juni 1929,
som avsåge levererade varor till denna musikfest och till flaggans dag den
6 juni, skulle varorna hava levererats den 5 och den 6 juni 1929. Såvitt
anginge varorna till musikfesten vore detta tydligen oriktigt; dessa varor
hade säkerligen levererats på festdagen den 16 maj eller dagen näst
förut. Samtliga de med räkningen avsedda varorna bade tagits till uppbörd
den 8 juni. I proviantuppbördsjournalen hade köksföreståndaren
samma dag meddelat oriktigt intyg örn uppbördstagandet. Vederbörande
dagbefäl hade den 8 juni i uppbördsjournalen meddelat oriktigt intyg örn
leverans av varorna och den 9 juni i proviantutdelningsjournalen oriktigt
intyg örn utdelning av varorna. Dessa hade upptagits på proviantutdelningslistan
för den 9 juni såsom extra förplägnad den 6 i samma månad.
— Därest varorna verkligen utvägts den 16 maj respektive den 5 eller
den 6 juni, hade fel blivit begångna jämväl i samband med dessa utvägningar,
i det att proviantutdelningslistorna och utdelningsjournalen för
dessa dagar ej upptoge varorna i fråga.

Vad anginge av majoren Nicolin framställd invändning därom, att varorna
ej kunnat tagas till uppbörd förrän åtgången konstaterats, så förtjänade
invändningen ej avseende. Varor, som till regementet leverera -

des, skulle enligt gällande bestämmelser ovillkorligen tagas till uppbörd
utan dröjsmål. Därest avtalet med leverantören tilläte, att varor, som
icke fått åtgång, återlämnades, kunde sådan återlämning sedermera ske.

Beträffande musikfesten år 1929 borde vidare såsom mycket anmärkningsvärt
framhållas, att inga som helst anteckningar i redovisningshandlingarna
gjorts för att utmärka vare sig datum för musikfesten — i
stället hade en missvisande anteckning skett å räkningen samt å proviantutdelningslistan
för den 9 juni örn extra förplägnad den 5 och
den 6 juni, vilken anteckning tydligen icke vore riktig i vad den avsåge
utspisningen vid musikfesten — eller den verkliga karaktären av festen.
Kedovisningshandlingarna hade på detta sätt fått utseende av att varorna
i fråga helt kommit manskapet tillgodo, vilket beträffande musikfesten
varit fallet i ytterst ringa omfattning.

Vad anginge musikfesten den 3 maj 1930 hade kaffebrödet m. m. till
denna fest levererats den 3 maj. Uppbördsorder för varorna hade av
majoren Nicolin, på befallning, givits först den 26 juni.

I proviantuppbördsjournalen hade köksföreståndaren den 28 juni meddelat
oriktigt intyg örn uppbördstagande av varorna. Vederbörande
dagbefäl hade den 28 juni i uppbördsjournalen meddelat oriktigt intyg
örn leverans av varorna och samma dag i proviantutdelningsjournalen
oriktigt intyg örn utdelning av desamma. Varorna hade upptagits på
proviantutdelningslistan först för den 28 juni. — Därest utvägning av
varorna från köksföreståndarens förråd ägt rum den 3 maj, torde fel
även hava begåtts av dem, som bestyrkt proviantutdelningslistan och
utdelningsjournalen för sistnämnda dag, i vilka handlingar varorna ej
upptagits.

Mycket anmärkningsvärt vore, att inga anteckningar skett å redovisningshandlingarna
örn den verkliga karaktären av ifrågavarande fest.
Handlingarna hade på detta sätt fått utseende av att varorna helt kommit
manskapet till godo, vilket i själva verket varit fallet endast i ytterst
ringa omfattning. Datum för den verkliga festdagen framginge endast
av leverantörens räkning men icke av proviantutdelningslistan för den
28 juni. Den å utdelningslistan för den 29 juni förekommande anteckningen
örn extra förplägnad den 3 maj vore felaktig och syntes hava till
kommit på ett sent stadium.

Majoren Nicolin hade såsom försvar för det sena avförandet av berörda
kostnad anfört, att besparingarna å proviantanslaget icke medgivit,
att kostnaderna avförts tidigare än den 28 juni; de sommartiden
tjänstgörande värnpliktiga hade nämligen ryckt in först i slutet av maj
1930. Av detta yttrande framginge, att den dag då musikfesten hölls, den
3 maj 1930, några besparingar icke funnits å proviantanslaget. Av upplysningar,
som lämnats militieombudsmannen av köksföreståndaren
Carlsson, framginge, att proviantanslaget vid tiden för denna fest fastmer
varit belastat med en skuld å 550 kronor. Icke desto mindre hade

regementschefen och regementsintendenten funnit lämpligt att anordna
festen. Varor till densamma hade inköpts på kredit. De efter festen
inryckande värnpliktiga hade därefter berövats möjlighet att erhålla
den portionsförbättring, som kunnat åstadkommas medelst uppkommande
besparingar under maj och juni. Uppkomna besparingar hade i stället
använts till gäldande av kostnaden för musikfesten den 3 maj och
sannolikt även den redan tidigare förefintliga skulden.

Beträffande slutligen musikfesten den 3 juni 1931 hade det vid festen
utspisade kaffebrödet m. m. enligt vederbörlig räkning levererats den 3
juni. Order örn varornas uppbördstagande hade meddelats av majoren
Nicolin, på befallning, först den 29 juni. I proviantuppbördsjournalen
hade köksföreståndaren den 26 juni meddelat oriktigt intyg örn uppbördstagande
av varorna. Vederbörande dagbefäl hade den 26 juni i
uppbördsjournalen meddelat oriktigt intyg örn leverans av varorna och
den 27 juni i proviantutdelningsjournalen oriktigt intyg örn utdelning av
desamma. Varorna hade upptagits på proviantutdelningslistan för den
27 juni. — Därest varorna utvägts ur köksföreståndarens förråd den 3
juni, hade jämväl fel begåtts i fråga örn proviantutdelningslistan och utdelningsjournalen
för sistnämnda dag; i dessa handlingar hade nämligen
varorna ej upptagits.

Vidare vore anmärkningsvärt, att inga som helst anteckningar funnes
å redovisningshandlingarna örn musikfestens verkliga karaktär. Handlingarna
hade i stället fått utseende av att de vid festen utspisade varorna
helt kommit manskapet tillgodo, vilket i mycket ringa utsträckning
varit fallet.

Körande majoren Nicolins försvar för åtgärden med det försena uppbördstagandet
gällde vad nyss anförts beträffande musikfesten den 3 maj
1930.

På sätt i det föregående framhållits i fråga örn festen för anhöriga år
1931 samt örn musikfesterna hade köksföreståndaren samt vederbörande
dagbefäl i olika hänseenden gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande.
Då militieombudmannen ansett sig kunna underlåta att vidtaga
åtgärder för beivran av dessa tjänstefel, hade detta väsentligen sin orsak
däri, att ifrågavarande befattningshavare måste anses hava haft
en svår ställning i förhållande till regementschef och regementsintendent,
vilka lämnat dem anvisningar att förfara på sätt som befunnits felaktigt.
Härutinnan finge särskilt framhållas, att köksföreståndaren Carlsson
uppgivit och majoren Nicolin vitsordat, att Carlsson beträffande vardera
av de två senare musikfesterna fått order av Nicolin att i proviantutdelningslistan
upptaga det åtgångna kaffebrödet så snart å proviantanslaget
funnes tillräckliga besparingar. I desto högre grad måste ansvaret
för vad som skett anses åvila majoren Nicolin och översten Grafström.

Vid utmätande av straff för översten Grafströms och majoren Nicolina
i målet påtalade förfaranden syntes vidare i viss mån böra tagas
hänsyn till dessa personers förhållande till utredningen i ärendet. Enligt
militieombudsmannens mening hade Grafström och Nicolin icke fullgjort
vad som stått i deras förmåga för att underlätta utredningen. I
detta hänseende framhölles, att de först på ett sent stadium av utredningen
lämnat upplysning örn de verkliga data för musikfesterna, vilket
varit ägnat att tidigare giva en oriktig och för dem alltför gynnsam
uppfattning av förfarandena med upphördstagande och proviantutdelning.
Slutligen hade Grafström och Nicolin säkerligen kunnat kraftigare
än som skett bidraga till utredningen örn kostnaderna för musikfesterna.

Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Emil
Theorin översten Grafström och majoren Nicolin under åtal inför regementskrigsrätten
vid Kronobergs regemente under yrkande örn ansvar
å dem för vad militieombudsmannen lagt dem till last. I målet fördes
jämväl ersättningstalan.

Den 8 maj 1933 meddelade krigsrätten utslag i målet. I utslaget yttrades:
I målet vore väl upplyst, att sedan Kungl. Majit genom beslut
den 1 juni 1928 förklarat av dåvarande majoren Aschan gjord framställning
örn bemyndigande för chefen för Kronobergs regemente att såsom
gåva för kronans räkning mottaga, vid regementet uppställa och framdeles
underhålla den i målet ifrågakomna automobilen icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd, Grafström omkring den 10 i samma
månad för egen räkning av Aschan mottagit hilen, att Grafström därefter
intill hösten 1931 dels använt bilen för egna resor i tjänsten, dels
ock mot ersättning upplåtit densamma åt vissa vid regementet anställda
officerare och underofficerare likaledes för resor i tjänsten, för vilka
samtliga resor ersättning till vederbörande förrättningsman utgått av
allmänna medel, att Grafström intill mitten av mars månad 1931 låtit
förvara bilen i en å regementets kaserngård uppförd tom halmbod, avsedd
för regementets lastautomobil, och därefter intill slutet av nämnda
år i ett likaledes å kaserngården befintligt öppet, med tak försett skjul,
avsett för regementets arbetsåkdon, samt att Grafström i anledning av
arméförvaltningens i målet omförmälda skrivelse den 27 mars 1931 i
svarsskrivelse den 10 därpå följande april förklarat, att i kronans garage
icke funnes annat än kronan tillhörigt motorfordon uppställt, men enär
laga hinder för Grafström icke förefunnits att, på sätt ovan angivits,
mottaga, använda och upplåta automobilen, samt, örn än Grafströms förtärande
att under förutnämnda tid i halmboden och skjulet förvara hilen
utan att, så vitt visats, ersättning därför till kronan utgått, icke
stått i överensstämmelse med därom gällande föreskrifter, nämnda förfarande
likväl ej vore av beskaffenhet att för honom medföra ansvar,
alltså och då Grafströms skrivelse den 10 april 1931 icke kunde anses

hava innehållit oriktig uppgift i det hänseende, varom upplysning begärts
i arméförvaltningens förutnämnda skrivelse, bleve åtalet i nu förevarande
del av krigsrätten ogillat.

Av utredningen i målet framginge dels att Grafström vid de i målet
omförmälda fester, som den 19 januari och den 12 juli 1930 samt den 12
juli 1931 vid regementet anordnats för de värnpliktigas anhöriga såsom
gäster, låtit med middag och kaffebröd utspisa nämnda gäster, vilkas
antal uppgått den 19 januari 1930 till 123, den 12 juli samma år till 409
och den 12 juli 1931 till 562 personer, samt att de för utspisningen uppkomna
kostnaderna, tillhopa 1,054 kronor 15 öre, avförts å det regementet
tilldelade proviantanslagets besparingsmedel, dels ock att Nicolin, som
mot Grafströms beslut angående ifrågavarande åtgärder icke anfört och
antecknat avvikande mening, följaktligen vore jämte Grafström för dem
ansvarig.

Krigsrätten funne väl, att Grafström och Nicolin, vid det förhållande
att ovan omförmälda i festerna deltagande personer icke varit portionsberättigade,
förfarit felaktigt därutinnan att kostnaderna för utspisningen
avförts å proviantanslaget, men enär festerna, med hänsyn särskilt
därtill att samtliga vid dem närvarande gäster varit nära anhöriga
till manskapet, måste anses hava varit ägnade att bereda manskapet
nytta och trevnad, samt vid sådant förhållande Grafström och Nicolin
ägt att till gäldande av ifrågavarande kostnader anlita enskilda lägerkassan,
alltså och då vad i nu förevarande avseende läge Grafström och
Nicolin till last icke kunde annorlunda anses än såsom oriktig bokföringsåtgärd,
men denna åtgärd icke vore av beskaffenhet att för dem föranleda
ansvar, prövade krigsrätten lagligt att jämväl härutinnan ogilla
åtalet.

I målet vore vidare utrett dels att Grafström å de i målet ifrågakomna
musikfester, som vid regementet anordnats den 16 maj 1929, den 3
maj 1930 och den 3 juni 1931 och till vilka varit såsom gäster inbjudna
civila myndighetspersoner och andra civila personer från Växjö med
omnejd, låtit undfägna gästerna, vilka vid varje fest uppgått till ett antal
av omkring 120 personer, med traktering, bestående av kaffe med
socker och grädde ävensom kaffebröd, samt att betalningen för dessa varor
utgått för kaffebröd med tillhopa 360 kronor 55 öre av proviantanslagets
besparingsmedel och för kaffe, socker och grädde med tillhopa
21 kronor 60 öre av enskilda lägerkassan, dels ock att Nicolin, som icke
mot Grafströms beslut angående gäldandet av kostnaderna för ifrågavarande
förtäring anfört och antecknat avvikande mening, således vore
jämte Grafström ansvarig för vad i nämnda hänseende förekommit.

Enär nyssnämnda, till dessa fester inbjudna personer icke varit portionsberättigade,
samt Grafström och Nicolin följaktligen icke ägt taga
proviantanslagets besparingsmedel i anspråk till gäldande av kostnaderna
för den vid festerna anordnade trakteringen, ty och som utred -

ningen i målet ej heller gåve stöd för antagandet att festerna varit av
beskaffenhet att trakteringen skolat bekostas av enskilda lägerkassan,
alltså och då Grafström och Nicolin genom sin åtgärd att, på sätt som
skett, avföra de av trakteringen föranledda utgifterna å proviantanslaget
och enskilda lägerkassan måste anses hava visat oförstånd i sitt
ämbete, prövade krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
rättvist dels döma envar av Grafström och Nicolin att för vad han sålunda
låtit komma sig till last undergå arrest utan bevakning i två
dagar, dels ock förplikta Grafström och Nicolin, en för båda och båda
för en, att utgiva till Kungl. Majit och kronan trehundrasextio kronor
55 öre och till regementets enskilda lägerkassa tjugoen kronor 60 öre.

Beträffande slutligen åtalet, i vad detsamma avsåge försummelse i
fråga örn uppbördstagande av den vid festerna utspisade provianten,
funne krigsrätten väl att Nicolin, vilken det ålegat att taga till uppbörd
de till festerna levererade varorna vid den provianteringsförrättning, vid
vilken de avlämnats, gjort sig skyldig till felaktigt förfarande därigenom
att han tagit till upphörd de till festen den 16 maj 1929 levererade varorna
först den 8 juni samma år, de till festen den 3 maj 1930 levererade
varorna tidigast den 26 juni samma år, de till festen den 3 juni 1931 levererade
varorna tidigast den 29 juni samma år och det till festen den 12
juli 1931 levererade kaffebordet först den 12 oktober samma år, ävensom
att Grafström i sin egenskap av regementschef varit ansvarig för behörigt
iakttagande av de i förevarande hänseende gällande föreskrifter,
men enär vad Grafström och Nicolin härutinnan låtit komma sig till last
icke skäligen borde för dem föranleda ansvar, bleve åtalet i denna del av
krigsrätten lämnat utan bifall.

Av Grafström framställt anspråk på ersättning för kostnaderna å målet
lämnade krigsrätten utan avseende.

över krigsrättens utslag hava dels överkrigsfiskalsämbetet, på militieombudsmannens
uppdrag, dels arméförvaltningen dels ock Grafström och
Nicolin anfört besvär hos krigshovrätten.

Krig shovrätten meddelade utslag i målet den 29 december 1933, därvid
krigshovrätten ej fann skäl att göra ändring i överklagade utslaget.

9. Fråga huruvida kungl, cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) ang.
upphandling under hand av lantbruksprodukter varit tillämpligt
vid två särskilda upphandlingar av havre.

Vid upphandlingarna har antagits anbud, som väsentligen överstigit

annat avgivet anbud. I

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 12 februari 1932,
anförde aktiebolaget C. M. Isakson i huvudsak följande: Genom kungörelse
i Tidning för leveranser till staten m. m. för den 27 oktober 1931 hade

chefen för Norra arméfördelningen infordrat anbud å 800 ton havre att
levereras till Östersund. Med anledning därav hade klaganden ävensom
andra firmor avgivit anbud. Förhandlingar hade därefter förts mellan
fördelningsintendenten och anbudsgivare, dock icke med klaganden. Den
14 november 1931 hade antagits ett anbud av aktiebolaget John. A Fors, i
det följande kallat Forsbolaget, som begärt ett pris av 14 kronor 57 öre
per 100 kilogram. Klagandens pris hade varit 13 kronor 94 öre och sålunda
understigit Forsbolagets pris med 63 öre per 100 kilogram eller med
»4,980» kronor för hela partiet. Arméfördelningschefens skäl att icke antaga
klagandens anbud — att anbudet ej avfattats å fastställd blankett; att
anbudet vore oklart m. m. — förtjänade icke avseende. — I Tidning för
leveranser till staten m. m. för den 30 oktober 1931 bade arméfördelningscbefen
infordrat anbud örn leverans av havre för Norrlands dragonregemente
i Umeå. Även i detta fall hade klaganden avgivit anbud, som upptagit
lägre pris än annan anbudsgivares, och därest, i fråga örn upphandling
av 550 ton havre, klagandens anbud med ett pris av 15 kronor 18 öre
per 100 kilogram antagits i stället för det pris av 16 kronor 25 öre, som
nu blivit av arméfördelningschefen antaget, skulle statsverket hava gjort
en besparing av 5,885 kronor. Kungl, cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222)
angående upphandling under band av lantbruksprodukter, vilket arméfördelningschefen
åberopat till stöd för sitt förfaringssätt, lämnade ej
stöd för arméfördelningschefens handlingssätt. Klaganden funne det synnerligen
betänkligt örn, såsom i dessa två fall skett, lägre anbud skulle få
förkastas och högre antagas. Örn författningarna medgåve, att statens
intressen på detta sätt åsidosattes, visade detta enligt klagandens mening,
att författningsändring vore önskvärd. Klaganden anbölle örn fullständig
utredning i saken.

Sedan dåvarande militieombudsmannen i ärendet infordrat yttrande från
chefen för Norra arméfördelningen och från vederbörande fördelningsintendent,
avgåvos sådana yttranden den 24 februari 1932. Härefter avga\
klaganden påminnelser i ärendet, ytterligare infordrade militieombudsmannen
från arméfördelningschefen vissa upplysningar och handlingar,
vilka till militieombudsmannen inkommo den 15 april 1932. Slutligen avgav,
efter anmodan, arméförvaltningens intendentsdepartement utlåtande
i ärendet, varefter klaganden inkom med nya påminnelser.

Den förebragta utredningen utvisade i huvudsak följande: I.

I. Upphandling av 800 ton havre att levereras till Östersund.

Den i Tidning för leveranser till staten m. m. införda kungörelsen var
av följande innehåll: För arméfördelningens räkning infordrades skriftliga
förseglade anbud å leverans av havre. Jämlikt kungl, cirkuläret den
12 juni 1931 (nr 222) avsåges i första hand uppgörelse under hand med pro -

ducenter eller av sådana bildade försäljningsorganisationer. Anbud, som
avgåves av omnämnda producenter, skulle åtföljas av anbudsgivarens på
heder och samvete utfärdade förbindelse att, därest anbudet antoges, endast
av anbudsgivaren odlad vara bomme att levereras. I det fall att försäljningsorganisation
stöde som anbudsgivare, skulle anbud åtföljas av
uppgift örn antal anslutna producenter samt en förbindelse, att endast
av dessa producenter odlad vara bomme att levereras. Kvalitetsbestämmelser:
Havren skulle utgöras av foderhavre, vit- eller svarthavre med
en naturavikt av 49 kilogram per hektoliter (lägre hektolitervikt godtoges
icke). Anbudsgivare skulle i sitt anbud särskilt angiva det havreslag
(vit- eller svarthavre), som erbjödes till leverans. -— Anbudsf or mulär:
Anbud skulle avgivas enligt fastställt anbudsformulär; blanketter
härför tillliandahölles efter rekvisition hos intendenturavdelningen. —
Anbud skulle insändas till armefördelningschefen under angiven adress
och skulle, försett med påskrift »Anbud på havre», avlämnas före klockan
1 e. m. den 7 november 1931.

I anledning av kungörelsen avgåvos anbud dels av klaganden, dels av
Forsbolaget, dels av en firma, varom nu icke är fråga.

Klagandens anbud innefattades i ett telegram till arméfördelningschefen
den 7 november 1931, av följande lydelse: »Enligt annons erbjudes 800 ton
svensk 49 kg svart/vithavre kr 14.84 800 ton svensk havre vit 49 svart 47
kg pr lil kr 13.94 lånsäckar fritt Östersund skriftlig befästelse följer
Isakbolag».

Klagandens anbud bekräftades i ett brev till arméfördelningschefen
samma den 7 november, av följande innehåll:

»Vi bedja härmed få bekräfta vårt telegrafiska anbud i dag å: 800,000 kg.
svensk havre, väg. 49 kg. pr lil., svart och vit, å kr. 14:84 pr 100 kg., eller
alternativt: 800,000 kg. svensk havre, svart väg. 47 kg. pr hl. och vit 49 kg.
pr hl., å kr. 13:94 pr 100 kg. — Allt i lånesäckar, som skola återsändas
franco pr omgående, fritt Östersund, leverans på i annonsen angivna tider
och villkor. Betalning första kassadag efter skedd och godkänd leverans.
Som säkerhet för leverans fullgörande ställes borgen av Direktör C. M.
Isakson och Kontorschefen Niels Ericsson i Stockholm.»

Forsbolagets anbud innefattades i en handling av den 6 november 1931,
ställd till arméfördelningschefen. I anledning av kungörelsen erbjöd sig
bolaget att leverera fritt å banvagn vid förplägnadsanstalten i Östersund
800,000 kilogram svensk vithavre, 49 kilograms, till pris pr 100 kg. av 14
kronor 97 öre vid fritt emballage och 14 kronor 57 öre vid säcklån. Anbudet
inlämnades för Forsbolaget och örebro läns lantmäns centralförening
i örebro gemensamt. Leveransen skulle enligt överenskommelse fördelas
med lika kvantum på vardera firman. Anbudet gällde odelat. Såsom säkerhet
erbjöds vederhäftig namnborgen.

Detta anbud åtföljdes av ett brev av den 6 november 1931 från Forsbolaget
till arméfördelningschefen. I brevet anfördes: Med anledning av

6 — Mililieombadsmannens ämbetsberältclse.

föreskriften i kungl, cirkuläret nr 222/1931 meddelade bolaget, att av
aktieägarna i bolaget vore 190 lantbrukare, och bolaget vore den enda
större sammanslutning av lantbrukare i Västmanland och Uppland, ehuru
affärsrörelsen läge under aktiebolagsform. De lantbrukare, som vore aktieägare
i bolaget, hade en brukad areal av envar 30—700 tunnland öppen
jord. — Såväl arméns intendenturförråd i Boden som Östra arméfördelningen
hade godkänt bolaget såsom producentsammanslutning. — Örebro läns
lantmäns centralförening i örebro hade ett medlemsantal av omkring 2,000
lantbrukare och den av dem brukade arealen utgjorde enligt uppgift
29,962 hektar.

Forsbolaget meddelade därefter i telegram den 7 november 1931 till
arméfördelningschefen, att bolaget nödgades höja havrepriset med 25 öre
per 100 kilogram.

I den förteckning över avgivna anbud, som upprättats vid förrättning
den 7 november 1931 för öppnande av ifrågavarande anbud, antecknades:
Beträffande klagandens anbud: 1) Telegrafiskt anbud, icke avfattat enligt
fastställda bestämmelser; 2) havre till 14 kronor 84 öre avser blandad vitoch
svarthavre; 3) svarthavre till 13 kronor 94 öre avser 47 kilogram per
hektoliter. — Beträffande Forsbolagets, anbud: 1) Anbudet avser leverans»
såväl genom anbudsgivare som genom örebro läns lantmäns centralförening;
2) anbudet har per telegram höjts med 25 öre per 100 kilogram till
14 kronor 82 öre.

Vid omförmälda förrättning den 7 november 1931 beslöt fördelningsintendenten
enligt fört protokoll att från Forsbolaget omedelbart per telefon
infordra vissa kompletterande uppgifter.

Den 10 november meddelade klaganden i telegram till arméfördelningschefen
följande: »Våra anbud havre avse givetvis svart och vit havre ej
blandad cirka hälften av varje». — I brev den 11 november bekräftade
klaganden detta telegram.

Enligt fört upphandlingsprotokoll föredrog fördelningsintendenten den
11 november upphandlingsärendet för arméfördelningschefen samt anmälde
därvid dels att klagandens telegrafiska anbud bekräftats med skriftliga
anbud, »varvid dock klaganden underlåtit att jämlikt utfärdade föreskrifter
avfatta anbudet i enlighet med fastställt formulär», dels ock att klaganden
ävensom Forsbolaget inkommit med vissa kompletterande uppgifter
till insända anbud. Fördelningsintendenten föreslog arméfördelningschefen
att under hand infordra förnyade lägre anbud från Forsbolaget,
med anteckning i upphandlingsprotokollet att bolaget vore den enda av
anbudsgivarna, som representerade av producenter bildade försäljningsorganisationer.

Forsbolaget meddelade vidare i telegram den 11 november till arméfördelningschefen
följande: »Havreanbud 7/11. Återkallar 7/11 omtelegraferade
25 öre höjning av priset och vill leverera cirka hälften vit hälften svart
med årets normalvikt». — I brev samma den 11 november bekräftade
Forsbolaget detta telegram.

I telegram den 12 november till arméfördelningschefen meddelade Forsbolaget:
»Havreanbud 7/11 anbudet står oförändrat 14:82 säcklån örn havren
skall hålla vit 49 kilo och svart 47 men priset sänkes enligt gårdagstelegrammet
örn havren får levereras med den officella normalvikt som
kommer att åsättas årets skörd». — I brev samma den 12 november bekräftade
bolaget nämnda telegram.

Slutligen anförde Forsbolaget i brev den 13 november till arméfördelningschefen: »I

anslutning till förda underhandlingar med fördelningsintendenten bekräfta
vi dagens telefonsamtal, varvid vi förklarade oss villiga att åtaga
oss leveransen av ifrågavarande 800 tons havre till pris av kr. 14:57 per 100
kg. säcklån under förutsättning, att leveransen lår ske med 47 kgs svarthavre
och 49 kgs vithavre i vårt val. I övrigt skola gällande bestämmelser
för statleveranser tillämpas. Samtidigt bekräfta vi vårt medgivande till
fördelningsintendenten, att vi enligt Edra order skola leverera artificiellt
torkad havre med en vattenhalt av 15 % mot en prisförhöjning av kr. 1: 75
pr 100 kg. Detta medgivande gäller endast för den del av partiet, som skall
levereras av oss, d. v. s. intill 400 tons. Vi bekräfta jämväl, att hälften av
leveransen, som uppgivits i anbudet, skall fullgöras av Örebro läns lantmäns
centralförening, som lämnat oss i uppdrag att med Eder göra upp
detta leveransavtal.»

Enligt upphandlingsprotokoll den 14 november anmälde fördelningsintendenten
för arméfördelningschefen, att Forsbolaget under hand anmodats
inkomma med förnyat, lägre anbud på havre för leverans i enlighet
med av firman tidigare i övrigt offererade villkor, ävensom att nytt
anbud inkommit, varvid priset sänkts till 14 kronor 57 öre per 1G0 kilogram
med en vikt per hektoliter av 49 kilogram för vithavre och av 47 kilogram
för svarthavre; leverans av de olika havresorterna skulle ske enligt närmare
överenskommelse. — Fördelningsintendenten anförde vidare följande:
Forsbolaget vore representant för omkring 2,190 lantbrukare i Västmanland,
Uppland samt Närke. Fördelningsintendenten föresloge, att bolagets
anbud å 14 kronor 57 öre per 100 kilogram måtte antagas, enär i
ärendet gjorda undersökningar givit vid handen, att detta pris kunde anses
fullt skäligt. Forsbolagets anbud vore visserligen något högre än klagandens
anbud å 13 kronor 94 öre, men dels hade klaganden icke avfattat sitt
anbud i enlighet med fastställda bestämmelser, dels representerade klaganden
icke någon sådan försäljningsorganisation, som bildats av havreproducenter.
Klagandens anbud vore dessutom oklart, enär anbudet å
14 kronor 84 öre per 100 kilogram syntes avse blandad vit- och svarthavre,
vilket klaganden även vid telefonsamtal medgivit, ehuru klaganden senare
per telegraf och post meddelat, att så icke vore fallet. Vad klaganden då
avsåge med anbud på vithavre såväl å 14 kronor 84 öre sorn å 13 kronor
94 öre per 100 kilogram vore obegripligt.

Arméfördelningschefen beslöt samma den 14 november att antaga Forsbolagets
anbud å 14 kronor 57 öre per 100 kilogram.

II. Upphandling av 650 tern havre att levereras till Norrlands dragonregemente
i Umeå.

I den i leveranstidningen införda kungörelsen föreskrevs följande:

»Jämlikt S. F. nr 222/1931 komma beträffande jordbruksprodukter endast
anbud, avgivna av producenter eller av sådana bildade organisationer, att
upptagas till prövning, under förutsättning dock, att produkterna uppfylla
för leveranser till staten fastställda fordringar. Med anbud på
jordbruksprodukt skall följa förbindelse att, därest anbud antages, endast
av anbudsgivare odlad vara, eller, därest försäljningsorganisation
står såsom anbudsgivare, endast sådan vara, som odlats av till organisationen
anslutna producenter kommer att levereras».

I övrigt föreskrevs bland annat, att havren skulle utgöras av foderhavre,
vit eller svart, med en naturavikt per hektoliter ej understigande 49 kilogram,
samt att anbudsgivare skulle i sitt anbud särskilt angiva det havreslag
(vit- eller svarthavre), som erbjödes till leverans. Leverans skulle ske
fritt regementets magasin. Anbud å havre prövades av arméfördelningschefen.
Anbuden skulle vara inkomna senast den 10 november klockan
1 e. m.

Vid anbudstidens utgång hade inkommit anbud — förutom från en firma,
som avgivit högsta anbudet, och om vilket ej nu är fråga — från Västerbottens
lantmannaföreningars förbund, förening utan personlig ansvarighet,
(i Umeå) samt från klaganden.

Anbudet från Västerbottens/öreningen innefattades i ett brev från föreningen
av den 10 november 1931 till chefen för Norrlands dragonregemente,
i vilket brev anfördes: Med anledning av annonsen avgåves följande
anbud för partiet i dess helhet: 1) för havre med 47 kilograms hektolitervikt
16 kronor per 100 kilogram, 2) för havre med 49 kilograms vikt 17
kronor per 100 kilogram. Rätt förbehölles att av partiet leverera 200 ton
vithavre. I övrigt enligt regementschefens föreskrifter.

Klagandens anbud innefattades i ett brev från klaganden av den 10 november
1931 till regementschefen. I brevet bekräftade klaganden sitt telegrafiska
anbud å cirka 740,000 kilogram svensk havre, vägande 47 kilogram
per hektoliter, till pris av 15 kronor 34 öre per 100 kilogram, eller samma
myckenhet havre, vägande 49 kilogram per hektoliter, till pris av 15 kronor
94 öre, allt fritt regementet på i annonsen angivna tider och villkor i
övrigt.

Enligt upphandlingsprotokoll fört den 10 och den 11 november 1931 förekom
vid regementet följande: Regementschefen översten greve A. W.
Douglas beslöt att hos arméfördelningschefen till antagande föreslå det
anbud, som avgivits av Västerbottensföreningen och lydde å ett pris av 17
öre per kilogram, fritt regementet, för havre vägande 49 kilogram per hektoliter,
»såsom varande det i pris lägsta av från försäljningsorganisationer
enligt S. F. nr 222/1931 ingivna anbud». Från klaganden ingivet anbud

å 15 kronor 94 öre för havre vägande 49 kilogram per hektoliter ansågs
enligt protokollet icke kunna föreslås till antagande, då klaganden oaktat
påminnelse per telefon icke företett i kungörelsen infordrad förbindelse
att av anbudsgivaren odlad vara bomme att levereras. — Vidare anfördes
i protokollet, att ehuru klagandens anbud i pris understege Västerbottensföreningens
anbud, det måste anses såsom en förmån att på platsen hava
tillgång till leverantören, vilket bleve fallet, örn leveransen tillkomme
jordbrukssammanslutningen i Umeå.

Klaganden anförde sedermera i brev den 16 november 1931 till arméfördelningschefen
bland annat: Klaganden anhölle, att klagandens anbud
antoges, därest det vore lägst och för kronan fördelaktigast. Klaganden
måste bestämt protestera mot eventuellt antagande av högre anbud
från sammanslutning eller centralförening, då inköp av den havre,
som levererades av klaganden, skedde minst lika direkt som den, som levererades
av centralförening. Leveransduglig havre kunde icke år 1931
till rimligt pris framkomma från trakter norr örn Uppland—Västmanland
—Dalarna. Inköp måste därför ske från Mellansverige, även örn centralförening
eller lantmannaförbund bleve antagen till leverantör.

Enligt upphandlingsprotokoll för den 18—den 20 november 1931 förekom
hos arméfördelningschefen följande: Det antecknades, att en närmare undersökning
av ärendet örn upphandling av havre givit vid handen, att
Västerbottensföreningen icke kunnat lämna förbindelse på att leveransen
skulle verkställas av medlemmar, anslutna till en av producenter bildad
försäljningsorganisation. Med anledning därav, och då anbuden dessutom
ansåges för höga, beslöt arméfördelningschefen att förnyade anbud på
havre skulle av regementschefen under hand omedelbart infordras.

I skrivelser den 19 november 1931 till fem olika firmor — däribland icke
klaganden — infordrade regementsintendenten vid dragonregementet för
regementets räkning skriftliga, förseglade anbud å 750 ton havre. Anbud
skulle vara inkommet senast den 24 november klockan 1 e. m. Såsom kvalitetsbestämmelser
upptogos i skrivelsen desamma som tidigare varit införda
i kungörelsen. Leveranssätt: fritt regementet eller banvagn eller
kaj Umeå.

Vid anbudstidens utgång hade anbud inkommit från tre av de fem
adressaterna, nämligen från aktiebolaget John. A. Fors, Västerbottensföreningen
samt Gimo-Österby bruks aktiebolag, vilket sistnämnda bolags
anbud dock endast avsåg 100 ton havre.

Forsbolaget erbjöd i sitt anbud, dagtec-knat den 24 november 1931, att
leverera 750 ton svensk havre, »vit 47 kg:s och eller svart 46 kg:s pr hl.»,
till pris av 16 kronor 22 öre per 100 kilogram, lånesäckar. Leverans fritt
banvagn och kaj i Umeå. Ett telegram av samma dag åberopades.

Västerbottensföreningens anbud avsåg 750 ton, eller mindre, »foderhav -

re enl. normalbestämmelserna, dock lägst 46 kg. för svarthavren oell 47 kg.
för vithavren», svensk, pris 16 kronor 25 öre, lånesäckar. Leverans fritt
vid regementets magasin i Umeå.

I ett — i tillgänglig kopia odaterat — brev till regementschefen intygade
Västerbottensföreningen, att ifrågavarande havreparti komme att inköpas
genom Svenska lantmännens riksförbund eller dess dotterorganisationer i
mellersta Sverige.

Gimo—Österby bruks aktiebolags anbud avsåg endast 100 ton svensk
vithavre, 49 kilogram per hektoliter, till pris av 14 kronor 43 öre per 100
kilogram, att levereras fritt banvagn Umeå med vissa myckenheter på angivna
tider.

Emellertid avgav jämväl klaganden, ehuru icke därom anmodad, anbud
i följande telegram till regementschefen, avsänt på eftermiddagen den 26
november 1931: »Då upphandling av havre för kommande konsumtionsår
ännu icke avslutats erbjuda vi härmed 740 ton svensk havre vit vägande
49 kg. svart 46 kg. pr hl å kronor 15.18 per 100 kilo lånsäckar fritt regementet
alla övriga villkor enligt annons.» — I brev samma den 26 november
anförde bolaget bland annat: Klaganden bekräftade sitt förnyade telegrafiska
anbud samma dag å 740,000 kilogram svensk havre, vit, vägande 49
kilogram per hektoliter, och svart, vägande 46 kilogram per hektoliter, å
15 kronor 18 öre per 100 kilogram, fritt regementets magasin, lånsäckar.
Därest det för anbuds antagande vore nödvändigt att redan nu uppgiva
kvantiteten av svart och vit havre, anhölle klaganden örn ett meddelande,
då klaganden omedelbart vore beredd därtill. Proportionen torde bliva
cirka 60 procent svart och 40 procent vit havre.

Enligt upphandlingsprotokoll för den 26 november 1931 förekom vid regementet
följande: Då anbud från Forsbolaget avsåge odelad leverans,
underhandlades med bolaget örn minskning av kvantiteten och uppdelning
av partiet. Bolaget ginge med på minskning av kvantiteten och leveransens
påbörjande i januari 1932. Någon delning av leveransen med
ytterligare en firma medgåves dock icke. — Gimo^österby bruk,
som i anbud på 100 ton 49 kilograms havre vore lägst i pris, medgåve leveransens
framflyttande till januari, februari och mars 1932 i stället för den
i anbudet angivna tiden.

Den 27 november förekom enligt vid regementet fört upphandlingsprotokoll
följande: Regementschefen beslöt att hos arméfördelningschefen till
antagande föreslå följande anbud å havre: 1) Västerbottensföreningens
anbud å 550 ton havre, hälften vit och hälften svart av årets normalvikter,
till ett pris av 16.25 öre per kilogram fritt regementets magasin, då anbudet
i pris understege det av Forsbolaget ingivna å 16.22 öre per kilogram fritt
banvagn eller kaj Umeå. Transportkostnaden till magasinet utgjorde 0.64
öre per 1,000 kilogram, varigenom totalkostnaden för havre fritt regementet
enligt Forsbolagets anbud uppginge till 16.28 öre per kilogram. —- 2)

Gimo—Österby bruks anbud å 100 ton 49 kilograms havre å 14.43 öre per
kilogram fritt banvagn Umeå med leverans av partiet i januari, februari
och mars månader 1932. Anbudet vore lägst i pris.

I den skrivelse av den 27 november, med vilken regementschefen till
arméfördelningschefen insände sitt förslag till upphandling, meddelade
regementschefen, att från klaganden den 27 november anlänt telegrafiskt
anbud å havre, vilket anbud bifogades. Regementschefen meddelade, att
något anbud icke avfordrats klaganden.

Enligt upphandlingsprotokoll den 30 november 1931 förekom hos arméfördelningschefen
följande: Fördelningsintendenten anförde, att klaganden
icke styrkt, att klaganden representerade sådan av producenter bildad
försäljningsorganisation, som åsyftades i cirkuläret nr 222/1931, varför
upphandling under hand från klaganden författningsenligt icke kunde
ske. Arméfördelningschefen beslöt i enlighet med regementschefens förslag
att såsom för staten fördelaktigast antaga Gimo—Österby bruks anbud
å 100 ton havre samt Västerbottensföreningens anbud å 550 ton.

I avgivet yttrande i ärendet anförde fördelningsintendenten, majoren
E. G. O. Holmquist beträffande upphandlingen av havre att levereras till
Östersund:

Jämlikt bestämmelserna i kungl, cirkuläret nr 222/1931 skulle upphandling
av bland annat havre i största möjliga utsträckning göras direkt hos
producenterna eller ock hos försäljningsorganisationer, bildade av dessa.
Med hänsyn därtill hade i upphandlingskungörelsen rörande dessa upphandlingar
meddelats, att uppgörelse under hand med producenter eller av
sådana bildade försäljningsorganisationer i första hand avsåges.

Av de tre anbudsgivarna hade det endast varit Forsbolaget, som lämnat
upplysningar huruvida leveransen avsåges att ske i enlighet med det åberopade
cirkuläret. Med hänsyn till föreskrifterna i cirkuläret samt till
att Forsbolaget representerade en av producenter bildad försäljningsorganisation,
hade arméfördelningschefen den 11 november 1931 beslutat, att
vissa underhandlingar örn upphandlingen skulle under hand inledas med
Forsbolaget. Dessa underhandlingar hade lett till det resultat, som angåves
i upphandlingsprotokollet.

Klaganden vore vidare icke nöjd med uttalandet till upphandlingsprotokollet
örn sättet för anbudets avfattande. Detta uttalande syntes vara fullt
berättigat, då man borde kunna fordra av en yrkesfoderhandlare, som under
många år varit leverantör till statens myndigheter, att han ställde sig
till efterrättelse utfärdade föreskrifter beträffande anbuds avfattande
m. m. Det vore att märka, att såsom även antecknats i anbudsförteckningen,
klagandens telegrafiska anbud icke avgivits i enlighet med bestämmelserna
i 23 § gällande upphandlingsförordning, varest föreskreves, att
anbud skulle vara försett med påskrift: »Anbud å---», saint att å tele gram

dylik uppgift skulle anbringas framför adressen. Denna föreskrift

hade klaganden uraktlåtit att följa, och hade därför anbudet öppnats före
övriga anbud och av personal, som icke handlade dessa upphandlingsärenden.
Detta förfaringssätt vore varken för myndigheterna eller för
anbudsgivarna tilltalande och kunde undvikas, örn vederbörande följde
givna föreskrifter.

I upphandlingsförordningen stadgades vidare, att skriftligt anbud skulle
örn möjligt avfattas på anbudsformulär. I kungörelsen rörande upphandlingen
hade därför föreskrivits, att anbud skulle avgivas enligt fastställt
anbudsformulär och att blanketter tillhandahölles hos intendenturavdelningen.
Huruvida anbudet avfattades på fastställda blanketter vore en
bisak; huvudsaken vore, att anbuden avfattades i enlighet med det fastställda
formuläret. Så hade i förevarande fall icke skett.

Av klagandens telegram den 7 november syntes framgå, att anbudet
bland annat avsåge leverans av blandad svart och vit havre, vilket vid telefonförfrågan
från Holmquist även bekräftats. Huruvida någon missuppfattning
härutinnan på ena eller andra hållet förelåge, syntes nu vara
omöjligt att utreda.

Att klagandens anbud icke antagits, hade berott därpå, att i ärendet
gjorda undersökningar givit vid handen, att klaganden icke vore en sådan
sammanslutning av jordbruksproducenter, som åsyftades i kungl, cirkuläret
nr 222/1931.

Beträffande upphandlingen av havre att levereras till Umeå anförde
Holmquist: Då de till den 10 november 1931 inlämnade anbuden icke avsett
leverans från producenterna enligt omförmälda cirkulär eller ock ansetts
för höga, hade arméfördelningschefen beslutat förkasta samtliga anbud,
däribland även klagandens, samt uppdragit åt regementschefen att under
hand infordra förnyade anbud. Då regementschefen därvid endast infordrat
anbud från personer och firmor, som själva vore producenter eller ock
i egenskap av försäljningsorganisationer företrädde producentintressena,
så hade detta varit i full överensstämmelse med utfärdade föreskrifter.
Att klagandens anbud för ifrågavarande leverans icke antagits, hade berott
på att klaganden icke utgjorde en sådan sammanslutning av jordbruksproducenter,
som åsyftades i 1931 års cirkulär.

Arméfördelningschefen, generalmajoren P. J. Hegardt förklarade i sitt
till militieombudsmannen avgivna yttrande, att han instämde i fördelningsintendentens
yttrande, samt anförde vidare: Klaganden syntes hava missförstått
innebörden av kungl, cirkuläret nr 222/1931, enligt vilket havreleveranserna
för arméns räkning skulle i största möjliga omfattning överlämnas
åt producenterna själva eller av dem bildade försäljningsorganisationer.
Klaganden kunde icke och hade icke heller påyrkat att
inrangeras i den åsyftade kategorien, varför det vore naturligt, att leveranserna
icke uppdragits åt klaganden. Vid upphandlingarna hade, sedan
anbuden inkommit, förhandlingar under hand bedrivits med de personer
och firmor, som ansåges direkt företräda producentintressena. Då

arméfördelningschefen ansåge sig hava verkställt upphandlingarna i enlighet
nied de av Kungl. Majit utfärdade direktiven ävensom, med hänsyn
tagen till alla på frågan inverkande omständigheter, antagit de för statsverket
fördelaktigaste anbuden, hemställde han, att klagomålen måtte lämnas
utan avseende.

Sedan utredningen slutförts, avlät dåvarande militieombudsmannen den
17 januari 1933 till arméförvaltningens intendents- och civila departement
en skrivelse, i vilken anfördes följande:

Det i ärendet omförmälda kungl, cirkuläret den 12 juni 1931 (nr 222) till
de myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, angående
upphandling under hand av lantbruksprodukter, innehölle följande.

Sedan riksdagen anhållit, bland annat, att Kungl. Majit ville vidtaga
åtgärder i syfte att leveranserna till allmänna inrättningar skulle i största
möjliga omfattning kunna övertagas direkt av producenterna själva eller
av dessa bildade försäljningsorganisationer, hade Kungl. Majit

dels förordnat, att upphandling för statens behov av lantbruksprodukter
skulle, där upphandlingen skedde från producenter eller av sådana bildade
försäljningsorganisationer, från och med den 1 juli 1933 tills vidare under
en tid av tre år ske genom uppgörelse under hand, under förutsättning
dock, att till inköp erbjudna produkter uppfyllde för leveranser för statens
behov fastställda fordringar, att priset icke överstege det, för vilket
motsvarande vara hort kunna erhållas vid upphandling i vanlig ordning,
samt att, där leveransen avsåge hö eller halm, varan, örn så påfordrades,
levererades i pressade balar;

dels ock anbefallt de myndigheter, vilka verkställde upphandling för statens
behov, att tillse, att leveranser av lantbruksprodukter i största möjliga
omfattning överlämnades åt producenterna själva eller av dem bildade
försäljningsorganisationer.

Såsom av detta cirkulär framginge, innebure detsamma en modifikation
i gällande upphandlingsförordnings bestämmelser (17 §) örn infordrande
av anbud genom offentlig kungörelse. Cirkuläret befriade från kungörelseförfarandet
i vissa fall, då upphandling av lantbruksprodukter ansåges
kunna ske direkt från producenter eller deras försäljningsorganisationer.
En av förutsättningarna för upphandling genom underhandsförfarande
vore emellertid, att det fordrade priset icke överstege det, för vilket varan
»bort kunna erhållas» vid upphandling i vanlig ordning. Cirkuläret anbefallde
väl i sin senare del myndigheterna att tillse, att leveranser av
lantbruksprodukter i största möjliga omfattning överlämnades åt producenterna
själva eller deras försäljningsorganisationer, men denna föreskrift
kunde tydligen icke fattas såsom ett medgivande till myndigheterna
att överlämna leveranser till sådana anbudsgivare utan att förutsättningen
beträffande pris enligt cirkulärets förra del vore för handen.

I de två fall, varom nu vore fråga, hade man begagnat sig av den möj -

lighet cirkuläret medgåve till upphandling under hand. Likväl hade nian
beträffande upphandlingen till Östersund till en början begagnat sig av
ett kungörelseförfarande, varvid klagandens låga anbud avgivits. I det
senare fallet hade ett liknande tillvägagångssätt förekommit. I vartdera
fallet hade således före upphandlingsärendets avgörande från klaganden
framkommit anbud, vilket i pris väsentligen understigit det anbud, som
sedermera antagits. Därmed vore uppenbart, att den i cirkuläret uppställda
förutsättningen rörande pris icke förelegat, och arméfördelningschefen
hade sålunda icke varit berättigad att företaga upphandling underhand,
även om nu aktiebolaget John A. Fors och Västerbottens lantmannaföreningars
förbund, förening utan personlig ansvarighet, vilkas anbud antagits,
skulle kunnat beträffande dessa försäljningar anses utgöra av producenter
bildade försäljningsorganisationer.

Härtill komme emellertid, att varken Forsbolaget eller Västerbottensföreningen
i förevarande fall varit att betrakta såsom producentsammanslutningar,
lika litet som detta varit fallet med klaganden.

Vad arméfördelningschefen och fördelningsintendenten i övrigt anfört
till stöd för att klagandens anbud örn leverans till Östersund icke antagits,
torde ej förtjäna avseende. Härvid borde särskilt framhållas, att de anmärkningar,
som framförts mot klagandens sätt att fullgöra tidigare havreleveranser,
icke i upphandlingsprotokollen åberopats såsom skäl för avböjande
av klagandens anbud, utan framkommit först i arméfördelningschefens
senare skrivelse till militieombudsmannen i detta ärende.

Genom vad i ärendet förekommit måste enligt militieombudsmannens
mening anses utrett, att till följd av arméfördelningschefens felaktiga förfarande
vid handhavande av vardera upphandlingen vållats statsverket en
förlust, uppgående till skillnaden mellan priset enligt å ena sidan det antagna
anbudet och å andra sidan klagandens anbud.

Före vidtagande av ytterligare åtgärd i detta ärende hade militieombudsmannen
velat till departementets beprövande hemställa, huruvida icke ett
förfarande i den för anmärkningsmål stadgade ordning för bevakande
av kronans rätt i dessa fall borde komma till användning, och avvaktade
militieombudsmannen underrättelse örn de åtgärder, som i anledning av
denna hemställan kunde av departementen komma att vidtagas.

Med anledning av militieombudsmannens berörda skrivelse framställde
arméförvaltningens civila departements revision anmärkningar mot ifrågavarande
två upphandlingar.

Beträffande upphandlingen av havre att levereras till Östersund anförde
revisionen: Som priset för den av aktiebolaget John A. Fors till inköp erbjudna
varan överstigit det pris, för vilket motsvarande vara bort kunna
erhållas vid upphandling i vanlig ordning, och då Forsbolaget icke varit
att betrakta såsom en av producenter bildad försäljningsorganisation, hade
arméfördelningschefen jämlikt förberörda kungl, cirkulär icke ägt i förevarande
fall förordna örn uppgörelse under hand med bolaget. På grund

härav och då 879,880 kilogram havre kunnat erhållas vid upphandling i
vanlig ordning enligt det av aktiebolaget C. M. Isakson avgivna anbudet
för sammanlagt 122,655 kronor 27 öre samt till följd av arméfördelningschefens
felaktiga förfarande vid handhavandet av upphandlingen vållats
statsverket en förlust av 5,475 kronor 6 öre, yrkade revisionen uti anmärkningen,
sådan densamma slutligen fullföljts, att generallöjtnanten Hegardt
och majoren Holmquist måtte förpliktas att gemensamt till statsverket betala
5,475 kronor 6 öre.

Beträffande upphandlingen av havre att levereras till Umeå anförde revisionen:
Som priset för den av Västerbottens lantmannaföreningars förbund
till inköp erbjudna varan överstigit det pris, för vilket motsvarande vara
bort kunna erhållas vid upphandling i vanlig ordning och då Västerbottens
lantmannaföreningars förbund icke varit att betrakta såsom en av producenter
bildad försäljningsorganisation, hade arméfördelningschefen jämlikt
förberörda kungl, cirkulär icke ägt i förevarande fall förordna örn uppgörelse
under hand med nämnda firmor. På grund härav och då 589,060
kilogram havre kunnat erhållas vid upphandling i vanlig ordning enligt
det av aktiebolaget C. M. Isakson avgivna anbudet för sammanlagt 89,410
kronor 31 öre samt till följd av arméfördelningschefens felaktiga förfarande
vid handhavandet av upphandlingen vållats statsverket en förlust av
6,302 kronor 94 öre, yrkade revisionen, att Hegardt och Holmquist måtte
åläggas att gemensamt till statsverket betala 6,302 kronor 94 öre.

Genom resolutioner den 10 respektive den 17 oktober 1933 prövade arméförvaltningens
civila departement på de av revisionen anförda grunder skäligt
att med fastställande av anmärkningarna förplikta Hegardt och Holmquist
att till Norra arméfördelningens stabs kassa gemensamt inbetala tillhopa
11,778 kronor.

Hegardt och Holmquist hava anfört besvär hos kammarrätten.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

10. Försummelse av fortifikationsbefälhavare och kassakontrollant
att utöva föreskriven kontroll över kassaväsendet vid fortifika tionsförvaltning:.

Vid en av dåvarande militieombudsmannen den 21 september 1932 företagen
inspektion av fortifikationsförvaltningen i Karlskrona fästning
iakttogs, att förskingringar begåtts av numera avlidne fortifikationskassören
V. A. Kellander-Lange. Den med anledning därav företag -

na undersökningen utvisade, att såväl vederbörande fortifikationsbefälhavare
som kassakontrollant brustit i dem åliggande kontroll över
kassaväsendet vid fortifikationsförvaltningen. Sedan utredningen slutförts,
ställde militieombudsmannen fortifikationsbefälhavaren, överstelöjtnanten
J. S. Ericsson, ävensom kassakontrollanterna, majoren F. J. E.
Eriksson samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson, under åtal för
vad de i förevarande hänseende låtit komma sig till last, varom skrivelse
den 20 juli 1933 avläts till överkrigsfiskalsämbetet.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga huruvida rannsakning inför regementskrigsrätt kunde
uppskjutas av den anledning att den tilltalade å kronohäktet
i regementets förläggningsort undergick förvandlingsstraff.

Vid granskning av fångförteckningen från Bohusläns regemente för
januari 1933 antecknades, att sedan värnpliktige Herting Kornelius Magnusson-Rosenkvist
den 8 november 1932 genom polisens försorg införpassats
till regementet och inställts till förhör den 9 i samma månad,
samt saken därefter av regementsbefälhavaren hänskjutits till krigsrätt,
krigsrätten först den 21 december 1932 sammanträtt för rannsakning med
Magnusson-Rosenkvist, därvid denne jämlikt 50 § och 53 § andra stycket
strafflagen för krigsmakten för rymning dömts till disciplinstraff av vaktarrest
i 12 dagar.

Då enligt 15 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes krigsrättens
första sammanträde skall utsättas att äga rum, så snart lämpligen
ske kan, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 29 maj 1933 regementschefen
att inkomma med yttrande i anledning av vad sålunda förekommit.

Med skrivelse den 2 juni 1933 översände regementschefen, översten H.
Malmberg, från krigsdomaren K. S. Rasmussen infordrat yttrande av innehåll,
att, sedan handlingarna angående Magnusson-Rosenkvist den 11 november
1932 kommit Rasmussen tillhanda, denne erfarit, att MagnussonRosenkvist
dåmera införpassats till kronohäktet i Uddevalla för undergående
av 6 ä 7 veckors förvandlingsstraff för honom av allmän domstol
ådömda böter; detta hade varit anledningen till att rannsakningen med
Magnusson-Rosenkvist utsatts att äga rum först den 21 december 1932.
För egen del förklarade regementschefen uti sin omförmälda skrivelse, att
han icke hade något att tillägga utöver vad Rasmussen i sitt yttrande sålunda
anfört.

I ärendet var upplyst, att Magnusson-Rosenkvist under tiden fr. o. m.
den 10 november t. o. m. den 31 december 1932 å kronohäktet i Uddevalla
avtjänat honom för misshandel jämte andra förseelser ådömda böter, vilka
böter förvandlats till fängelse i 51 dagar. I

I skrivelse den 14 juli 1933 till chefen för Bohusläns regemente anförde
militieombudsmannen härefter:

Under förarbetena till Kungl. Maj:ts proposition nr 57 till 1914 års senare
lagtima riksdag med förslag till strafflag för krigsmakten, lag örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes m. m. anförde chefen för justitiedepartementet
vid behandlingen av förslag till 15 § i sistnämnda lag, bland
annat, följande (prop. sid. 191): »Angående tiden för krigsrätts sammanträde
innehåller kommitténs förslag den allmänna bestämmelsen, att rättens
första sammanträde skall utsättas att ofördröjligen äga rum. Då detta
uttryck föranlett den uppfattningen, att ej ens så långt dröjsmål med
sammanträdets hållande vore medgivet, som erfordrades för nödig utredning
i målet samt inkallande av parter och vittnen, har i stället såsom allmän
regel stadgats, att det första sammanträdet skall utsättas att äga rum
så snart lämpligen ske kan».

Av berörda anförande, jämfört med den avfattning nämnda paragraf
vid lagförslagets antagande slutligen erhållit, torde framgå, att den av
krigsdomaren Rasmussen angivna anledningen till det uppskov med krigs1‘ättens
första sammanträde, som i förevarande fall ägt rum, icke varit av
beskaffenhet att den bort inverka på beslutet örn tiden för sammanträdets
hållande.

Då emellertid någon skada icke orsakats av uppskovet, hade militieombudsmannen
med stöd av 5 § i den för honom utfärdade instruktionen ansett
sig kunna låta hero vid vad i ärendet förekommit.

Militieombudsmannen anmodade regementschefen att giva krigsdomaren
Rasmussen del av skrivelsens innehåll.

2. Fråga huru krigsrätt bör med mål förfara, när rätten finner sig

icke behörigen sammansatt. Tillika fråga om sammansättning av
krigsrätt i mål, däri talan örn ansvar ej föres.

Vid en av militieombudsmannen den 22 september 1933 förrättad inspektion
av Hälsinge regemente antecknades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll, bland annat:

I två den 10 april 1931 under §§ 1 och 2 handlagda mål angående förkommen
materiel hade krigsrätten nämnda dag meddelat följande beslut:
»Enär krigsrätten i sin nuvarande sammansättning icke är behörig att till
prövning upptaga krigsfiskalens å kronans vägnar framställda ersättningsyrkande,
kan detta icke till annan krigsrättens åtgärd föranleda än att vad
i saken förekommit skall för regementschefen anmälas för den åtgärd regementschefen
finner påkallad».

Det anmärktes, att berörda ersättningsyrkanden, vid det förhållande att
krigsrätten på grund av sin sammansättning icke varit behörig att upptaga
yrkandena till prövning, syntes hava hort föranleda jämväl därtill,
att uppskovsbeslut meddelats i målen.

Med anledning av vad sålunda och i övrigt anmärkts anmodade mili -

tieombudsmannen i skrivelse den 3 oktober 1933 auditören vid regementet

S. O. Marin att inkomma med yttrande.

I yttrande den 5 oktober 1933 anförde Marin: Krigsrättens åtgärd att
hänskjuta hela frågan örn vidare krigsrättsförfarande till regementschefen
hade föranletts av tanken på de stora kostnader, som medföljde en
krigsrätt med officerare från främmande ort som bisittare. De två utredningsärendena
hade gällt i det ena fallet 29 kronor 20 öre och i det
andra fallet 28 kronor 88 öre. Det hade synts krigsrätten lämpligt, att
regementschefen finge överväga, huruvida krigsrättsförfarandet borde
fortsättas med därav föranledda betydande kostnader, eller örn möjlighet
funnes att utan handläggning vid krigsrätt få kronans förlust ersatt. Nytt
krigsrättsförfarande hade icke påkallats från regementschefens sida i
dessa ersättningsmål, varför anledning funnes att antaga, att kronan i
annan väg erhållit sin rätt.

Sedan militieombudsmannen på grund av sistnämnda uppgift anhållit
örn upplysning rörande de åtgärder, som av vederbörande regementschef
vidtagits i anledning av krigsrättens beslut i ersättningsmålen, anförde nuvarande
chefen för Hälsinge regemente, översten E. af Klercker i skrivelse
den 7 oktober 1933: Uti det ena målet ifrågakomna filtar hade tillrättakommit.
Å vederbörligt protokoll hade av översten påtecknats, att
vid dylikt förhållande vidare åtgärder ej föranleddes. I det andra målet
omförmälda patronband hade icke tillrättakommit. Sedan krigsrätten
förklarat sig icke behörig, syntes målet hava bortglömts. Det hade i varje
fall blivit översten bekant först genom militieombudsmannens inspektion.
Ett överlämnande av målet till ny krigsrätt vid regementet kunde för
närvarande icke förväntas medföra ändrad ståndpunkt i behörighetsfrågan.
Ett inkallande av krigsrätt med medlemmar från annat regemente
skulle åsamka kronan större kostnader än värdet av de förkomna persedlarna,
isynnerhet som den eventuellt ansvarige officeren icke funnes
på orten. Vid sådant förhållande och då värdet av persedlarna icke vore
betydande, samt det slutligen måste anses uteslutet att så långt efteråt
åvägabringa full utredning i ärendet, syntes det översten som örn målets
fortsatta behandling från överstens sida borde vara att avskriva rnaterielen.
översten framhöll tillika önskvärdheten av att krigsrätts befogenhet
i ersättningsmål mot officer ur eget regemente måtte klarläggas, ej
minst med hänsyn till de kostnader, som ett inkallande av militär personal
från annat regemente åsamkade kronan. I

I skrivelse den 24 oktober 1933 till auditören Marin anförde militieombudsmannen: Väl

gällde för domstolarna att de, liksom andra statliga myndigheter,
vid utövandet av sina funktioner borde även såtillvida företräda statens
intresse, att de icke genom sina beslut åsamkade staten större kostnader
än som kunna anses av nöden.

Ett hänsynstagande till detta statens intresse torde dock icke höra drivas
så långt, att man åsidosatte gällande processuella grundsatser.

Så syntes militieombudsmannen emellertid i förevarande fall hava skett,
då krigsrätten av den anledningen, att densamma på grund av sin sammansättning
vid tillfället ansett sig icke behörig, undandragit sig bedömande
av krigsfiskalens yrkanden genom att avvisa målen i stället för att
— såsom krigsrätten bort göra med den uppfattning krigsrätten haft i
behörighetsfrågan — uppskjuta målet till ett senare rättegångstillfälle, då
krigsrätten kunnat erhålla annan sammansättning.

Vad härefter beträffade krigsrättens ståndpunkt i behörighetsfrågan, så
hade Marin uti sitt förenämnda yttrande uppgivit, att krigsrätten ansett
sig icke behörig av den orsaken, att såsom militära ledamöter i krigsrätten
vid tillfället tjänstgjort två officerare ur Hälsinge regemente.

Marin torde därvid åsyfta det förhållandet, att, såsom i 14 § lagen örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades, officer eller underofficer,
som tillhörde samma regemente eller samma därmed likställda
truppförband som den tilltalade, ej finge vara bisittare i rätten, då mål
angående åtal mot officer eller underofficer där förekomme, utan skulle i
sådant fall militära ledamöter i krigsrätt vid annat truppförband i deras
ställe tjänstgöra i rätten.

Emellertid torde redan ordalydelsen i nämnda lagrum, där det talas
örn »den tilltalade» och »mål angående åtal mot», giva vid handen, att
lagrummet avsåge allenast mål, däri talan örn ansvar fördes. Denna
tolkning hade jämväl godtagits av Kungl. Majit, som i utslag den 28 november
1918 ej funnit skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag, varigenom
i mål mot fanjunkare örn skyldighet att ersätta kronan förkomna
persedlar krigsrätt, som enligt vad handlingarna utvisade vid målets
handläggning och avdömande bestått av en auditör såsom ordförande och
två officerare, tillhörande samma regemente som fanjunkaren, ansetts
behörigen sammansatt. (H. 1918:498; jfr även Militieombudsmannens ämbetsberättelse
1919, sid. 382 o. ff.).

Då i förevarande två mål, såvitt av protokollen franninge, ansvarsyrkande
ej framställts, hade sålunda ifrågavarande lagbestämmelse icke
bort föranleda därtill, att krigsrätten förklarat sig icke behörig att upptaga
målen till prövning.

Militieombudsmannen hade funnit sig böra låta i ärendet bero vid dessa
uttalanden.

3. Erinringar mot krigsdomare med anledning av det sätt, på vilket
han handlagt ett på militieombudsmannens föranstaltande anställt åtal.

Med anledning av en av dåvarande militieombudsmannen i september
1932 företagen inspektion vid fortifikationsförvaltningen i Karlskrona fästning
blev utrönt, att fortifikationskassören vid nämnda förvaltning V. A.
Kellander-Lange under åren 1927—1932 av fortifikationskassans förskottsmedel
förskingrat tillhopa 33,458 kronor 18 öre. Efter beslut av militieombudsmannen
och enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet anställde
krigsfiskalen Bengt Falk med anledning härav åtal mot överstelöjtnanten

J. S. Ericsson, majoren F. J. E. Eriksson samt kaptenerna H. Reuter och
A. E. Amundson under påstående örn ansvar för tjänstefel.

Målet förekom inför Karlskrona kustartilleriregementes krigsrätt första
gången den 25 september 1933.

Såsom ordförande i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren Carl Söderström.
Marinförvaltningen tillstädeskom och förde i målet ersättnings
talan.

Enligt utfärdade stämningar yrkade Falk ansvar å förenämnda personer
i nedan angivna hänseenden:

I Överstelöjtnanten Ericsson: 1) Ericsson hade innehaft tjänst såsom
fortifikationsbefälhavare vid fortifikationsförvaltningen i Karlskrona fästning
bland annat från och med juni 1927 till och med september 1932. Under
denna tid hade Kellander-Lange av honom i tjänsten anförtrodda medel
tillgripit och förskingrat sammanlagt 33,458 kronor 18 öre samt för tillgreppens
döljande jämväl gjort sig skyldig till falsk bokföring. I fråga
örn bokföringen av förskott hade vid fortifikationsförvaltningen tillämpats
den regel att vid förskottens likviderande bokförts sluträkningens
bruttosumma såsom utbetald samtidigt som belopp motsvarande utbetalt
förskott bokförts såsom inkomst. De av Kellander-Lange begångna oegentligheterna
hade tillgått på det sätt att han vid likvid av sluträkning viii
bokfört sluträkningens bruttosuinma såsom utbetald men underlåtit att
såsom inkomst bokföra belopp motsvarande förut utbetalt förskott. Det
bokföringssätt, som sålunda kommit till användning, hade varit stridande
mot gällande föreskrifter, enär de av Kungl. Majit fastställda formulären
till inkomst- och utgiftsbok innehölle särskild kolumn för belopp, som sko
lat genom omföring uppdebiteras eller avföras.- Ericsson hade uraktlåtit
att, såsom det måste anses hava ålegat honom, lios överordnad myndighet
framställa anmärkning mot den sålunda tillämpade bokföringsmetoden.
2) Ericsson hade vidare haft skyldighet tillse, att han icke meddelade
dubbla utbetalningsbeslut för gäldande av samma utgift. Ericsson hade
underlåtit att för att kunna öva kontroll i detta avseende av fortifikations
kassören fordra fullständig, av verifikationer åtföljd eller på annat sätt
behörigen styrkt redogörelse för samtliga från förskottskontot verkställda
7 — Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

utbetalningar jämte för förskottens lösande gjorda inbetalningar och i
stället meddelat utbetalningsbeslut å utbetalning av dels förskott dels ock,
vid sluträkningens likviderande, sluträkningens bruttosumma utan att belopp
motsvarande redan inlöst förskott samtidigt bokförts såsom inkomst.
3) Det hade än vidare ålegat Ericsson att vid deli kassarapport lian haft
att för budgetårets sista månad översända till marinförvaltningen foga
uppgift å samtliga bokförda fordringar och skulder innefattande bland
annat uppgift å utestående förskott. Ericsson hade uraktlåtit att taga
någon befattning med dessa uppgifter, vilka fortifikationskassören i stället
i regel översänt direkt till marinförvaltningen. 4) Slutligen hade
Ericsson uraktlåtit att örn »sistberörda förhållande» — alltså örn fortifikationskassörens
nyssnämnda förfarande — göra anmälan hos närmast överordnade
myndighet.

II—IV) Majoren Eriksson samt kaptenerna Reuter och Amundson: 1)
Mot nämnda tre personer åberopade Falk i stämningarna enahanda grund
som under I) angivits i fråga örn överstelöjtnanten Ericsson, med den skillnad
blott att mot majoren Eriksson samt Reuter och Amundson anfördes,
att de under skilda tider tjänstgjort såsom kassakontrollanter vid fortifikationsförvaltningen.
2) Det hade ålegat majoren Eriksson samt Reuter
och Amundson i deras förenämnda egenskap av kassakontrollanter att
övervaka, att icke utbetalning för gäldande av samma utgift bokförts mer
än en gång samt att, örn så skett, tillse, att inlöst förskott verkligen också
bokförts såsom inkomst. De hade emellertid bokfört utbetalning av dels
förskott dels ock, vid sluträkningens likviderande, sluträkningens bruttosumma
utan att belopp motsvarande redan inlöst förskott samtidigt bokförts
såsom inkomst. 3) Det hade vidare ålegat nämnda tre personer i deras
egenskap av kassa kontrollanter att bestyrka de uppgifter å samtliga
bokförda fordringar och skulder innefattande bland annat uppgift örn utestående
förskott, vilka det tillkommit fortifikationsbefälhavaren att bifoga
den kassarapport han haft att för budgetårets sista månad översända till
mar ^förvaltningen. De hade emellertid icke tagit någon som helst befattning
med dessa uppgifter, vilka fortifikationskassören i regel översänt
direkt till marinförvaltningen. 4) Än vidare hade de underlåtit att
hos närmast överordnade myndighet göra anmälan örn fortifikationskassörens
berörda förfarande.

Det tillädes slutligen i stämningarna, att samtliga nu nämnda fel i
tjänsten måste anses hava-möjliggjort de av Kellander-Lange begångna
förskingringarna.

Enligt referat i Karlskrona-Tidningen för den 25 september 1933 hade
inför krigsrätten förekommit bland annat följande:

A) Vid handläggning av målet, så vitt angick överstelöjtnanten Ericsson,
hade Ericssons ombud bland annat bestritt, att Ericsson underlåtit
att taga någon befattning med de förut omförmälda kassarapporterna.
Ericsson hade ombesörjt att dessa kommit i väg och att vid rapporten vid

budgetårets slut fogats föreskriven uppgift på tillgångar och skulder. Rapporten
hade kommit marinförvaltningen tillhanda och, örn klander varit
befogat, borde detta hava framställts av marinförvaltningen.

Vid denna punkt av förhandlingarna hade enligt referatet krigsrättens
ordförande påpekat, att åklagaren yrkat ansvar dels för att Ericsson ej
själv insänt rapporterna och dels för att han ej anmält detta förhållande.
Härefter förekom enligt referatet följande:

»Domaren: Ska det yrkas ansvar på en brottsling för att han inte anmäler
sig själv?

Åklagaren: Så menade jag inte ...

Domaren: Ja, jag kan inte förstå annat!»

Det upplystes vidare i referatet, att beträffande denna del av stämningen
utspunnit sig en livlig diskussion mellan domaren och åklagaren, därvid
den senare sagt sig vilja vidhålla stämningen i dess ursprungliga formulering.

B) Vid handläggning av åtalet mot majoren Eriksson hade enligt referatet
i Karlskrona-Tidningen denne bestritt åtalet och därvid anfört bland
annat, att han saknat vetskap örn att Kellander-Lange sänt kassarapporter
direkt till marinförvaltningen; det borde hava ålegat marinförvaltningen
att anmärka härpå.

Sedan åklagaren med anledning härav framhållit, att majoren Eriksson
varit skyldig bestyrka de uppgifter, som bifogades kassarapporten och
alltså se till, att de ginge till rätt myndighet, hade krigsrättens ordförande
enligt samma referat anmärkt: »Det finns ingen föreskrift örn att tillse
vart rapporterna taga vägen!»

Vad majoren Eriksson under B) invänt återfinnes, ehuru i något annan
lydelse, jämväl i Blekinge läns tidnings referat. Däremot återfinnes
icke i nämnda referat det ovan Söderström tillskrivna yttrandet.

C) Vid handläggningen av åtalet mot kaptenen Amundson hade denne
enligt Karlskrona-Tidningens referat bestritt åtalet under framhållande
bland annat, att det icke kunde läggas honom till last, att kassarapporter
avsänts utan hans namnteckning. Amundson hade därvid enligt referatet
anfört: »Hur skulle jag kunna förhindra att det skickas rapporter utan
min namnteckning från fortifikationsförvaltningen till marinförvaltningen?
Och när jag aldrig har fått tillfälle att skriva på rapporterna, kan
jag naturligtvis inte heller anmäla detta. Jag kan absolut inte hindra
fortifikationsbefälhavare!! att avsända en ofullständig handling.»

Sedan åklagaren enligt referatet härtill genmält, att det väl vore Amundsons
skyldighet tillse, att rapporterna komme iväg, hade krigsrättens ordförande
enligt referatet yttrat: »Det kan jag inte alls förstå».

Enligt länstidningens referat hade Amundson invänt bland annat, att
han icke kunnat hindra fortifikationsbefälhavaren att sända in årsrapporterna
utan Amundsons påskrift. Amundson hade endast kimnat bestyrka
de handlingar, som förelagts honom.

100

Falk hade i anslutning till Amundsons yttrande understrukit, att Amundson
varit skyldig tillse, att vederbörande rapporter och uppgifter bestyrkts.

Förenämnda, enligt Karlskrona-Tidningens referat i detta sammanhang
Söderström tillskrivna yttrande återfinnes däremot icke i länstidningens
referat.

D) Vid handläggning av de av marinförvaltningen i målet framställda
ersättningsyrkandena hade enligt referatet i Karlskrona-Tidningen, med
anledning därav att åklagaren i stämningspåståendena framhållit, att det
bokföringssystem, som kommit till användning, varit stridande mot gällande
föreskrifter, utspunnit sig följande replikskifte:

»Domaren: Vill åklagaren påstå, att skada åsamkats genom att inga anmärkningar
framställts mot bokföringssystemet?

Åklagaren: Ja, jag anser, att bokföringsfrågan är av vikt. Örn bokföringssättet
hade följts, hade det varit svårare för kassakontrollanten att
förbise oegentligheterna. Jag anser ...

Domaren: Vad åklagaren anser i och för sig, bryr jag mig inte örn! Men
jag vill veta, örn åklagaren anser, att skadeståndstalan kan föras på denna
grund. Det vill jag ha utredning örn till nästa gång! Vidare önskar jag
utredning örn huruvida det kan anses ostridigt, att förskotten alltid förts
på detta sätt. Jag vill få klart för mig, vilka möjligheter kontrollanterna
har att kontrollera örn förskott utbetalats.

Åklagaren: Kassakontrollanten vet ju på förhand, att arbetarnas löner
utbetalas förskottsvis. Då bör det ju falla av sig själv att se till, att förskotten
upptagas i räkenskaperna!

Domaren: Men hur?

Åklagaren: Genom förskottskvittona!

Domaren: Men dem har ju kassören. Och örn han inte lämnar ut deni?

Åklagaren: Därför är det meningen, att kontrollanten skall följa kassörens
arbete dag för dag.

Domaren: Då måste han lia ett hästminne efter som det inte finns någon
förskottsbok. Det gamla reglementets bestämmelse att kontrollanten
skulle vara närvarande hela tiden under kassadagarna innebär givetvis
en kontrollåtgärd. Men denna princip har man ju numera gått ifrån med
vederbörandes godkännande. Men även då hade kassören möjlighet att
mellan kassadagarna göra utbetalningar från sitt stående förskott.»

Nu berörda del av förhandlingarna finnes i länstidningen på följande
sätt återgiven under rubriken »Skarpt replikskifte krigsdomaren — krigsfiskal»
:

»Härefter uppstod ett replikskifte mellan rättens ordförande och åklagaren,
vilket inleddes av den förre med en förfrågan, örn åklagaren ville
påstå, att det förhållandet att svarandena icke anmärkt på bokföringssättet
möjliggjort förskingringarna samt örn åklagaren menade, att om anmärkning
skett, förskingringarna icke kunnat äga rum.

Krigsfiskal Falk: Det är svårt att svara på.

101

Ordföranden: Det bör ledas i bevis, att det nya systemet ej möjliggjort
förskingringarna, annars kan det ej bli skadeståndstalan på den punkten.

Krigsfiskal Falk: Jag anser att...

Ordföranden: Vad åklagaren anser bryr jag mig ej örn, jag anser annorlunda
tills dess åklagaren bevisat sin sak. En åklagare skall ej bara anse,
han skall argumentera. Det här får åklagaren utreda till nästa gång. Är
det ostridigt, att förskotten alltid bokförts på detta sätt?

Krigsfiskal Falk: Det kan jag ej yttra mig örn.

Ordföranden: Det vill jag veta till nästa gång. Vilka möjligheter anser
åklagaren att en kassakontrollant haft att kontrollera förskott? Det finns
ju ingen förskottsbok.

Krigsfiskal Falk: Han vet ju att arbetarna få sin lön tre gånger i månaden
i förskott. Då bör han väl tillse, att de förskott, som utbetalas, även
tagas upp.

Ordföranden: Hur skall han veta det? Det vet ju bara kassören.

Krigsfiskalen: Han får följa kassören dag för dag.

Ordföranden: Det torde vara förenat med ett oerhört arbete att kontrollera
dessa utbetalningar. Det gamla reglementet gav bättre kontroll med
bestämmelsen att ''kassakontrollant skall vara närvarande vid kassans öppnande
och stängning’. Nu har man gått ifrån den bestämmelsen, då man
förstått att detta ej gått att ordna. Detta har alltså skett med vederbörandes
kännedom. Dessutom har ju kassören rätt till utbetalningar även mellan
kassadagarna och därför vill jag veta, örn kassakontrollanten verkligen
kunnat kontrollera dessa förskottsbetalningar. Det bör åklagaren utreda.
»

I skrivelse, som inkom till militieombudsmansexpeditionen den 13 oktober
1933, lämnade krigsf iskalen Falk en redogörelse för vad som huvudsakligen
förekommit vid målets handläggning inför krigsrätten. Efter det
Falk i skrivelsen omnämnt huru de tilltalade inställt sig, personligen eller
genom ombud, anförde Falk:

Vid rättegångstillfället förekommo i övrigt så gott som uteslutande anmärkningar
från krigsdomarens sida mot krigsfiskalen på sätt delvis framginge
av referaten i Karlskrona-Tidningen och Blekinge läns tidning, vilka
referat bifogades. De av krigsdomaren framställda anmärkningarna vore
givetvis fullständigt obefogade, så mycket mera som på krigsfiskalens föranstaltande
krigsdomaren i god tid före rättegångstillfället fått sig tillsänd
en av fil. kand. Murray den 29 maj 1933 till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet avgiven utredning rörande granskning av marinens
kassaväsende m. m. ävensom samtliga övriga handlingar. Krigsdomaren
hade sålunda haft tillgång till samma handlingar som krigsfiskalen. Krigsdomaren
och krigsfiskalen hade dessutom i förväg talat med varandra och
krigsdomaren hade varit väl underkunnig örn att någon utredning icke
skulle förekomma vid första rättegångstillfället. Det syntes utgöra en billig
fordran av åklagaren att i ett mål av så pass vidlyftig oell invecklad

102

beskaffenhet först få höra vad de tiiltalade hade att andraga. Krigsdomaren
hade jämväl av Falk underrättats om att Falk sedermera komme
att inkalla sakkunniga vittnen.

Krigsdomaren hade haft särskilt svårt att förstå, att Falk yrkat ansvar
å de tilltalade icke blott för att de uraktlåtit att taga någon som helst befattning
med den uppgift å samtliga bokförda fordringar och skidder innefattande
bland annat uppgift örn utestående förskott, som skulle åtfölja
kassarapporten, utan även för försummelsen att för närmast överordnade
myndighet anmäla, att kassören direkt till marinförvaltningen insänt berörda
uppgift.

Vidare önskade krigsdomaren bestämt besked huruvida den felaktiga
bokföringen av »förskottet» möjliggjort förskingringarna. Falk hade svarat,
att nämnda omständighet tillsammans med de tilltalades övriga underlåtenhetssynder
måste anses hava haft sådan verkan, samt att, därest
bokföringen skett på föreskrivet sätt, kontroll varit lättare att utöva.

Med anledning av vad krigsfiskalens nämnda skrivelse och de vid skrivelsen
fogade referaten i Karlskrona-Tidningen samt Blekinge läns tidning
innehölle rörande krigsdomarens handläggning av målet, anmodade
militieombudsmannen krigsdomaren Söderström att inkomma med yttrande.

I skrivelse den 26 oktober 1933 anförde Söderström: Falks uppgift, att
Söderström skulle vid sammanträdet hava mot honom framställt anmärkningar,
vore fullständigt gripen ur luften. De åberopade tidningsreferaten
gåve icke en riktig bild av vad vid sammanträdet förekommit. Söderström
hade vid framställandet av sina frågor till Falk utgått från anteckningar,
som han gjort vid studiet av handlingarna i målet, bland vilka
dock icke funnits åklagarens stämningar. Dessa hade nämligen företett.®
först vid sammanträdet. »Anmärkningarna» hade utgjorts uteslutande av
sakliga påpekanden, i det Söderström här och var under handläggningen
framhållit, att enligt hans uppfattning vissa yrkanden borde preciseras
eller den framförda argumenteringen kompletteras eller bevisning i visst
avseende förebringas. Falks inställning till vad som förekommit syntes
icke kunna förklaras på annat sätt än att han icke varit beredd på att
någon handläggning skulle förekomma vid sammanträdet oell därför icke
varit fullt insatt i målet, vilket föranlett honom att, då vissa frågor icke
kunnat tillfredsställande besvaras, i Söderströms uttalanden lägga någon
förebråelse mot honom. Falks uttalade mening, att han icke haft anledning
att vid första rättegångstillfället vara beredd att besvara de frågor,
som föranleddes av hans ansvarsyrkanden och argumenteringen för dessa,
vore ohållbar och stridande mot rättegångsbalkens tydliga bestämmelser
i denna del.

I ett yttrande av den 3 november 1933 anförde Söderström ytterligare:

Vid behandlingen av stämningsyrkandena mot överstelöjtnanten Ericsson
hade Söderström påpekat, att enligt hans mening en viss divergens

103

förelåge mellan militieombudsinannens skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
och Falks stämningsyrkanden. Falk hade nämligen yrkat ansvar dels
för att Ericsson uraktlåtit taga någon befattning med de uppgifter, som
vid varje budgetårs slut skulle insändas örn utestående fordringar och
skulder, dels ock för att han underlåtit att »örn detta förhållande» göra anmälan
hos närmaste överordnade myndighet. Söderström hade ifrågasatt,
huruvida militieombudsmannen i sin skrivelse velat göra gällande, att två
särskilda brott här förelåge. Ivrigsfiskalen ansåge sig hava i sin stämning
rätt återgivit militieombudsmannens mening. Söderström hade då yttrat:
»Är det alltså meningen att yrka särskilt ansvar för uraktlåtenheten att
ombesörja uppgifternas insändande och särskilt för underlåtenhet att anmäla
denna uraktlåtenhet». Söderström hade därefter till ytterligare förtydligande
av sin mening tillspetsat frågan med ungefär följande ord:
»Skall en brottsling alltså enligt åklagarens mening straffas för att han
icke själv anmält sitt brott?»

Falk hade därefter velat ändra sitt yrkande sålunda att båda förseelserna
borde anses innefatta fortsatt brott. Eli stund senare hade han
emellertid fasthållit vid sin stämningstalan.

Måhända vore det nu relaterade passus Falk åsyftat, då han talat örn, att
Söderström framställt anmärkning mot honom. Med rättelse av vad han
tidigare anfört medgåve Söderström, att vad han här yttrat sig örn varit
Falks stämning. Anmärkningen hade emellertid varit av rent saklig beskaffenhet.
Att den även ur processledningssynpunkt varit fullt berättigad
torde stå klart för en var, utom möjligen för Falk.

Vad i Karlskrona-Tidningens referat i det föregående under B) lagts
i Söderströms mun vore »ren gallimatias». För en var i saken kunnig
vore utan vidare klart, att yttrandet icke riktigt återgåve vad Söderström
sagt. Vad detta varit vågade Söderström icke numera med bestämdhet
säga. Troligen avsåge dock referatet ett yttrande, som Söderström erin- #
rade sig hava fällt, nämligen att kassakontrollantens befattning med uppgifterna
rörande utestående fordringar och skulder, så vitt Söderström
kunnat finna, blott funnes omnämnd i samband med den i föreskrifterna
för fortifikationsbefälhavaren stadgade skyldigheten att insända dylika
»av kassakontrollanten bestyrkta» uppgifter, men att detta stadgande i
första hand syntes innebära blott skyldighet för kassakontrollanten att
på anfordran bestyrka en redan upprättad uppgift. Söderström hade därför
efterlyst, huruvida något av honom förbisett stadgande eller möjligen
praxis ålagt kassakontrollanten skyldighet jämväl att upprätta uppgiften
och att sörja för dess avsändande.

Karlskrona-Tidningens referat i det föregående under C) av ett Söderströms
yttrande, vore, om det över huvud utgjorde ett ordagrant referat,
uppenbarligen blott en lösryckt fras av något uttalande, som Söderström
i detta sammanhang haft. Söderströms redan gjorda påpekanden rörande
önskvärdheten av ytterligare utredning torde under alla förhållanden

104

liava klarlagt innebörden av yttrandet för en var i saken initierad. Söderströms
yttrande avsåg i detta, liksom i åtskilliga andra fall, att förmå
Falk att bestå rätten en argumentering för sina uttalade åsikter.

Med anledning av vad av Karlskrona-Tidningens referat i det föregående
under D) återgivits anförde Söderström vidare: På grund av vad
som förekommit hade Söderström funnit sig böra ingå på en fråga, som
enligt Söderströms uppfattning blivit i militieombudsmannens skrivelseväl
knapphändigt motiverad, nämligen huruvida de fel, som av militieombudsmannen
påtalats, »måste anses hava möjliggjort förskingringarna».
Söderström hade sagt sig finna en utförligare motivering på denna
punkt önskvärd. Av denna motivering borde jämväl framgå, huruvida
enligt åklagarens mening dessa fel vart för sig eller enbart i förening med
ett eller flera andra fel möjliggjort förskingringarna. Såsom exempel
hade Söderström åberopat uraktlåtenheten att anmärka på det oriktiga
bokföringssättet. För att denna uraktlåtenhet skulle kunna anses hava
»möjliggjort» förskingringarna fordrades bland annat att det påvisades,
att den »riktiga» bokföringsmetodens användande verkligen skulle förhindrat
förskingringens döljande »på ungefär samma sätt som skett».

Falk hade med anledning härav anfört något ungefärligen överensstämmande
med vad Karlskrona-Tidningens referat innehölle eller möjligen
med vad Falk i sin skrivelse till militieombudsmannen uppgivit.

På Söderströms begäran örn en närmare motivering för Falks uppfattning
hade han blott fått till svar, att Falk ansåge, att det vore så soia
han sagt. Da en upprepad begäran från Söderströms sida besvarats på
ungefär enahanda sätt, hade Söderström yttrat ungefär följande: »Vad
åklagaren anser, bryr jag mig ej örn. Örn jag anser annorlunda kommer
ju saken ej längre för det. Det är ej nog med att åklagaren anser, han
måste också ange skälen för sin mening. På denna punkt önskar jag fullständigare
utredning till nästa gång.»

Söderström föreställde sig, att det varit tidningarnas referat av denna
passus, som ådragit sig militieombudsmannens uppmärksamhet. Intetdera
tidningsreferatet liksom ej heller Söderströms egen nyss återgivna
version gåve vid handen, att några repliker i den mening man vanligen
fattade detta ord växlats. Av en jämförelse mellan tidningsreferaten
torde jämväl framgå, att båda vore i väsentliga delar, ehuru på olika
punkter ofullständiga. Skärpan i det nyss citerade uttrycket hade väsentligen
sin orsak i dess inplacering i ett ofullständigt referat. Söderströms
referat, vars riktighet torde bekräftas av en jämförelse mellan tidningarnas
och jämväl torde av närvarande initierade personer vitsordas,
gåve tydligt vid handen, att yttrandet dels icke gav ett adekvat uttryck
för vad Söderström avsett att säga, var, skulle Söderström vilja säga, en
»lapsus linguae», dels att detta måste hava insetts av en var, dels ock
att den oavsiktliga skärpa uttrycket, även i det sammanhang det kom,

105

möjligen kunde äga, omedelbart uppmjukats av den kommentar Söderström
givit till detsamma.

Vad referaten, utöver det nu berörda, innehölle, vore blott påpekanden
från Söderström örn önskvärdheten av viss utredning.

Söderström framhöll slutligen, att av vad han anfört torde framgå, att
Falks missnöje med Söderströms sätt att handlägga målet saknade »varje
fog». Söderström fann vidare Falks sätt att söka styrka sina »obefogade»
uttalanden »synnerligen anmärkningsvärt».

Vad Falk anfört örn att Söderström i god tid före rättegångstillfället
fått samtliga handlingar sig tillsända vore synnerligen karakteristiskt
för hans uppfattning av den ställning han borde intaga till utredningsarbetet.
Detta förklarade, varför Söderström med kännedom härom funnit
sig böra genom påpekanden åstadkomma större aktivitet från åklagarens
sida.

Med skrivelser den 10 november 1933, vid vilka fogades — förutom avskrift
av Falks skrivelse till militieombudsmannen, så vitt nu vore ifråga,
samt de omförmälda tidningsreferaten — jämväl Söderströms yttranden,
till militieombudsmannen, anmodade militieombudsmannen härefter
krigsrättens övriga ledamöter nämligen översten L. T. Hasselgren, överstelöjtnanten
K. P. M. Holmström och auditören O. Högstedt att inkomma
med upplysningar oell därvid angiva huruvida de åberopade tidningsreferaten
riktigt återgåve vad vid rättegångstillfället förekommit,
särskilt så vitt anginge de Söderström tillskrivna yttrandena. Det hemställdes
tillika, att därest referaten ansåges missvisande, de tillfrågad©
ville angiva i vilka hänseenden så vore fallet.

Överstelöjtnanten Holmström anförde i yttrande den 14 november 1933:

Huruvida tidningsreferaten riktigt återgåve vad vid rättegångstillfället
förekommit hade Holmström, sju veckor efter händelsen, svårt att
med bestämdhet yttra sig örn. Det syntes dock Holmström som örn referaten
icke återgåve allt vad som sagts under de meningsutbyten, som vid
tillfället förekommit mellan krigsrättens ordförande och åklagaren. Det,
som upptagits, kunde Holmström dock icke nu finna vara annat än ett
» i stort sett riktigt återgivande». Härför talade ock, att referenterna med
spänt intresse måste hava följt vad som tilldragit sig vid domarebordet
och omedelbart nedskrivit detsamma.

Säkrare trodde sig Holmström minnas, att meningsutbyte uppstått mellan
krigsrättens ordförande oell åklagaren angående formuleringen av en
stämning. Åklagaren hade till en början varit med örn en mindre ändring
men sedan förklarat sig vidhålla stämningen i dess ursprungliga
form. Tinder detta meningsutbyte hade krigsdomaren till slut yttrat ungefär
följande: »Skall en som tilltalas för ett brott, även tilltalas för att
han inte gjort anmälan om brottet.»

En del av en senare ordväxling mellan krigsdomaren och åklagaren

106

hade varit, att den förre yttrat: »Jag bryr mig inte om vad åklagaren
anser»; och senare: »Åklagaren får utreda saken».

Vad Holmström särskilt fäst sig vid hade varit den »irriterade ton»,
krigsrättens ordförande använt mot åklagaren, en hetsighet, som synts
Holmström anmärkningsvärd och som på Holmström gjort ett obehagligt
intryck.

Översten Hasselgren anförde i yttrande den 17 november 1933 bland annat: Tidningsreferaten

vore, så vitt Hasselgren så långt efteråt kunde erinra
sig, i stort sett riktiga, men de fullständigades i två avgörande avseenden
av krigsdomarens svaromål. Hasselgren hade särskilt fäst sig vid
krigsdomarens fråga: »Är det alltså meningen att yrka särskilt ansvar
för uraktlåtenheten av att ombesörja uppgifternas insändande och särskilt
för underlåtenhet att anmäla denna uraktlåtenhet» och den upprepning
med andra ord, som därefter gjorts. Det hade förefallit Hasselgren
som örn krigsfiskalen icke förstått innebörden av den framställda frågan,
men slutligen hade han, såsom krigsdomaren riktigt uppgivit, ändrat
mening för att längre fram under förhandlingarna meddela, att han ville
fasthålla vid sin ursprungliga stämningstalan.

Krigsdomarens relation av vad som förekommit i samband med hans
yttrande: »Vad krigsfiskalen anser, bryr jag mig ej örn», vore korrekt.

En enligt Hasselgrens mening påfallande olikhet i krigsdomarens och
krigsfiskalens kännedom örn målet hade understundom åstadkommit meningsutbyten,
som — å båda sidor — mänskligt nog kommit att avgivas
»i en viss irriterad ton». Att krigsdomaren på ett »utmärkt sätt» hävdat
sin ställning som rättens ordförande, vore uppenbart. Han hade enligt
Hasselgrens åsikt icke överskridit sin befogenhet.

Auditören Högstedt anförde i yttrande den 18 november 1933 bland annat: Det

av Högstedt förda memorialprotokollet innehölle icke något örn de
ordbyten, vilka vid ett par tillfällen ägt rum mellan krigsdomaren och
krigsfiskalen. Högstedt hade nämligen ansett ordbytena icke höra till
saken. Av samma anledning hade Högstedt ej heller så noga lagt märke
till vad sålunda yttrats utom själva saken. Karlskrona-Tidningens referat
hade dock, så vitt Högstedt kunde döma, erhållit en avfattning till
krigsdomarens nackdel.

Krigsdomaren hade »för att kunna göra sig hörd» gent emot krigsfiskalen
måst höja rösten »över vanlig samtalston». Krigsfiskalen hade nämligen
allt som oftast fallit krigsdomaren i talet och därvid icke sparat
sina röstresurser. I

I skrivelse den 2 december 1933 till krigsdomaren Söderström anförde
militieombudsmannen härefter:

Av den verkställda utredningen framginge, att Söderström under må -

107

lets handläggning vid upprepade tillfällen inlåtit sig i ordväxling med
krigsfiskalen i en ton, som tydligen haft irriterad karaktär.

Redan den omständigheten att så skett måste militieombudsmannen
finna anmärkningsvärd.

En närmare granskning av de omständigheter, under vilka krigsdomarens
ordbyten med åklagaren ägt rum, gåve militieombudsmannen anledning
framhålla följande:

Söderström hade redan i rättegångens början upptagit ett spörsmål
huruvida i ett visst hänseende särskilda brott eller fortsatt brott skulle
anses föreligga. Ordväxlingen härom hade kulminerat med en fråga av
Söderström örn en brottsling skulle straffas för att han icke själv anmält
sitt brott.

Huruvida de av Söderström berörda försummelser, som åklagaren påtalat,
skulle betraktas såsom särskilda brott eller såsom fortsatt brott
syntes icke hava varit av betydelse för den fortsatta utredningen av målet.

Därest Söderström, trots vad nu anförts, ansett sig icke kunna avstå
från att, med hänsyn till spörsmålet örn särskilda brott eller fortsatt brott
skulle anses föreligga, anmärka mot formuleringen av åklagarens i stämningen
angivna yrkanden, hade detta i varje fall bort ske på ett hovsamt
och förstående sätt.

Under det meningsutbyte, som i det föregående berörts under D), därvid
Söderström ifrågasatt huruvida kausalsammanhang förelåge mellan
de påtalade försummelserna och förskingringarna, hade Söderström vid
ett tillfälle avbrutit åklagaren under förklaring bland annat, att vad åklagaren
ansåge, brydde Söderström sig icke örn; örn Söderström ansåge annorlunda,
komme saken ej längre för det. Söderström hade därefter fortsatt:
Det vore ej nog med att åklagaren ansåge; han måste ock ange
skälen för sin mening. På denna punkt önskade Söderström mera fullständig
utredning till nästa gång.

Söderström hade själv betecknat sitt nämnda yttrande som en språklig
lapsus och tillika gjort gällande, att yttrandet uppmjukats av den kommentar
han givit till detsamma.

Även örn den senare delen av Söderströms nyss återgivna yttrande
skulle kunna anses innefatta en uppmjukning av yttrandets förra del,
kunde yttrandet, taget i dess helhet, ej därmed anses ursäktat. Därest
Söderström önskat kausalsammanhanget mellan de påtalade försummelserna
och förskingringarna ytterligare klarlagt, hade han ägt att i beskedliga
ordalag därom underrätta åklagaren och marinförvaltningens
ombud i målet. Någon anledning att förebrå åklagaren för bristande utredning
i nämnda avseende hade enligt militieombudsmannens mening
icke förelegat, detta desto mindre som åklagaren allenast baft uppdrag
att föra ansvarstalan i målet. Härtill komme, att Söderströms berörda

108

yttrande fällts efter det lian redan förut under målets handläggning förgått
sig mot åklagaren.

»Domaren skall», enligt domarereglerna, »tala saktmodeligen med dem
som komma för rätten, annars varder han misstänkt, att han icke skall
döma rätt, och den misstanken får den till honom som illa tilltalad varder.
Förty att man kommer icke för domaren i den akt, att man skall
där bannad bliva eller illa tilltalad, utan till att söka sin rätt.»

Iakttagandet av här angivna anvisning för domaren i fråga örn hans
sätt att behandla parterna, vilken måste gälla jämväl beträffande domarens
förhållande till allmän åklagare, kunde icke eftergivas.

Ur processledningssynpunkt funne militieombudsmannen sig ytterligare
böra anmärka följande:

Söderström hade under den fortsatta handläggningen av målet inlåtit
sig i meningsutbyte nied åklagaren rörande spörsmålet huruvida kassakontrollant
varit i tillfälle kontrollera utbetalda förskott.

Rörande frågan huru kassakontrollant skulle kontrollera utbetalda förskott
finge här blott framhållas, att enligt föreskrifterna i reglemente för
marinen örn kassakontrollens ordnande, för vilka föreskrifter redogörelse
lämnats i militieombudsmannens åtalsinstruktion i målet, kassakontrollanten
skulle påteckna eller avstämpla alla verifikationer för såväl inkomster
som utgifter, att kassören följaktligen vore skyldig att för kassakontrollanten,
på dennes anfordran, förete samtliga förskottskvitton,
samt att det måste åligga kassakontrollant att, örn han ej funne gott
föra förskottsbok, föra de anteckningar, som han funne erforderliga för
att kunna utöva en fortlöpande kontroll.

Söderströms uttalanden i detta avsnitt av målet syntes militieombudsmannen
i sak innefatta ett ståndpunkttagande emot åklagarens talan, ett
förfarande, som militieombudsmannen, med hänsyn bland annat till vad
redan varit upplyst i målet, icke kunde gilla.

Över huvud hade militieombudsmannen, vid granskning av vad vid tillfället
tilldragit sig, icke kunnat undgå att få det intrycket, att Söderström
för egen del hyst den uppfattningen och jämväl handlagt målet på ett
sätt, som varit ägnat att bibringa övriga vid rättegångstillfället närvarande
den uppfattningen, att åklagarens talan icke varit grundad.

Ett dylikt sätt att handlägga målet tedde sig desto mera anmärkningsvärt
som åklagaren fört talan på uppdrag av överordnad myndighet och
för utförande av sin talan icke haft tillgång till andra handlingar än dem,
av vilka Söderström själv fått del.

Åklagaren hade vidare före målets handläggning underrättat Söderström
därom, att han komme att vid ett senare rättegångstillfälle — efter
det han fått del av vad de tilltalade hade att svara på hans talan — såsom
vittnen i målet höra särskilt sakkunniga personer. — Dylika vittnen
hade ock sedermera hörts. — Det kunde icke anses hava ålegat åklagaren
att, utöver den jämförelsevis omfattande utredning, som fanns förebragt

109

i militieombudsmannens åtalsinstruktion och de vid denna fogade handlingarna,
redan vid första rättegångstillfället förebringa särskild utredning
genom sakkunniga. Åklagaren hade dessutom saknat möjlighet att
så göra.

Med anledning därav att Söderström i sitt till militieombudsmannen
avgivna yttrande syntes vilja göra gällande, att Falk skulle förfarit oriktigt
därigenom att han till upplysning örn vad vid tillfället förekommit
åberopat två tidningsreferat, ville militieombudsmannen slutligen framhålla,
att nämnda omständighet icke innefattade något anmärkningsvärt.
Det måste tvärtom anses hava varit av intresse att få del av huru saken
uppfattats av dem, som vid tillfället representerat allmänheten.

Militieombudsmannen hade ansett sig böra låta bero vid att låta Söderström
få del av dessa erinringar.

4. Dröjsmål med företagande av förhör i disciplinmål.

Vid granskning av fångförteckningar från Karlskrona örlogsstation för
andra kvartalet 1933 iakttogs, att 3. klass sjömannen vid 3. matroskompaniet
nr 473 Carlsson, som den 3 juni 1933 intagits i förvarsarrest, icke inställts
till förhör förrän den 6 juni 1933. Det inhämtades tillika, att Carlsson
sagda den 6 juni av chefen för underofficers- och sjömanskårerna i
Karlskrona dömts jämlikt 50 och 101 §§ strafflagen för krigsmakten att
undergå femton dagars vaktarrest, samt att nämnda straff tagit sin början
klockan 12 samma dag.

Under åberopande av bestämmelsen i § 4 militär bestraffningsförordning
att förhör i disciplinmål skall äga rum så snart lämpligen ske kan,
anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 21 september 1933 stationsbefälhavaren
vid Karlskrona örlogsstation att inkomma med yttrande.

Stationsbefälliavaren överlämnade med skrivelse den 4 oktober 1933
yttrande i ärendet från förutvarande chefen för 3. matroskompaniet, kaptenen
B. A. V. Virgin, däri denne uppgav, att förhör med Carlsson icke
kunnat hållas förrän den 6 juni 1933, enär rapporterna inkommit sent på
pingstaftonen.

Med anledning av kaptenen Virgius berörda uppgift anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 6 oktober 1933, att stationsbefälhavaren måtte
inkomma med utredning dels örn den tidpunkt å pingstaftonen 1933, då
Carlsson intagits i förvarsarrest, dels örn den tidpunkt samma dag, då
rapport örn att Carlsson intagits i förvarsarrest kommit Virgin tillhanda.

I yttrande den 12 oktober 1933 anförde stationsbefälhavaren: Carlsson
hade intagits i förvarsarrest pingstaftonen klockan 9.io f. m. Rapporten
härom hade ankommit till kompaniet klockan omkring 10.30 f. m. I avvaktan
å väntad polisrapport hade förhöret ej hållits omedelbart. Polis -

Ilo

rapporten hade anlänt klockan omkring 11.45 f. m., men expeditionen hade
stängts klockan strax efter 12 middagen enligt å pingstaftonen vedertaget
bruk. Enär kaptenen Virgin numera tillhörde Stockholms örlogsstation,
hade vidare utredning icke stått att vinna vid Karlskrona örlogsstation.

I skrivelse den 14 oktober 1933 till stationsbefälhavare!! vid Stockholms
örlogsstation anhöll militieombudsmannen, att nämnde stationsbefälhavare
måtte inkomma med förnyat yttrande av kaptenen Virgin.

Med skrivelse den 8 november 1933 överlämnade stationsbefälhavaren ett
av kaptenen Virgin den 7 november 1933 avgivet yttrande i ärendet, däri
Virgin anförde: Enligt vad Virgin nu kunde erinra sig vore de angivna
tiderna för rapporternas ankomst till kompaniet riktiga. För närvarande
funnes, Virgin veterligen, icke någon bestämmelse örn att anteckning örn
tidpunkten för rapports inkommande till expedition skulle göras. Det
vore kanske lämpligt, att en sådan föreskrift utgåves, då man ej alltid
kunde erinra sig en dylik sak, sedan en viss -— längre eller kortare —
tid förlupit. I samband därmed ville Virgin även anföra, att förhörsunderofficeren
å kårchefsexpeditionen enligt utfärdad instruktion skulle
klockan II.20 f. m. meddela kårchefen och auditören, huruvida några förhörsprotokoll
jämte rapporter inlämnats. Det hade därför blivit praxis,
att örn möjligt nyssnämnda handlingar insändes klockan 11 f. m. för att
hinna diarieföras; dock hade vid vissa tillfällen förhör av kår chef en
hållits vid annan tidpunkt, då detta varit nödvändig!, t. ex. med en värnpliktig,
som skulle utrycka viss dag efter slutad fredstjänstgöring. Den
värnpliktige förutsattes därvid anlända från ett fartyg och bleve ålagd
bestraffning före utryckningen. Verkställighetsordern för bestraffningens
avtjänande borde därefter underskrivas i stationsbefälhavare^ expedition
så tidigt som möjligt för att handlingarna skulle hinna tillbaka till vederbörlig
expedition för att portion m. m. skulle kunna rekvireras. Det hade
därför blivit praxis, att förhörsprotokollen inlämnades till stationsbefälhavaren
omkring en timma före expeditionernas stängning. I

I skrivelse den 20 november 1933 till stationsbefälhavarna vid flottans
Örlogsstationer anförde militieombudsmannen härefter följande:

Enligt § 4 militär bestraffningsförordning skulle förhör i disciplinmål
äga rum så snart lämpligen ske kunde.

Enligt instruktion för expeditionstjänsten vid sjömanskårens kompanier
i Karlskrona skulle förhör inför kompanichefen äga rum snarast möjligt
efter inkommen rapport.

I förevarande fall vore upplyst, att 3. klass sjömannen Carlsson intagits
i förvarsarrest lördagen den 3 juni 1933 klockan 9.io f. m. samt att rapport
härom ankommit till 3. matroskompaniet, dit Carlsson hört, klockan IO.30
f. m. samma dag. Polisrapport rörande Carlsson hade anlänt till kompaniet
klockan 11.45 f. m. samma dag.

lil

Det vore vidare upplyst, att kompaniexpeditionen dagen, ifråga, sorn
varit pingstafton, enligt vedertaget bruk fått stängas klockan 12 på dagen»

Ärendet hade icke varit av omfattande eller invecklad beskaffenhet.

Vid sådant förhållande funne militieombudsmannen, att Virgin icke
föreburit giltigt skäl för sin åtgärd att uppskjuta förhöret till nästföljande
söckendag.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet läte militieombudsmannen
emellertid bero vid vad sålunda förekommit.

Genom vederbörande stationsbefälhavares försorg skulle chefen för underofficers-
och sjömanskårerna ävensom kaptenen Virgin erhålla del av
innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

5. Fråga om skyldighet för befälhavare att i koncept till beslut 1
disciplinmål införa besvärshänvisning.

Vid en av dåvarande militieombudsmannen den 7 februari 1933 förrättad
inspektion av Svea livgarde antecknades följande vid granskning av
förhörsprotokollen:

Genom resolution den 24 oktober 1932 hade arméfördelningschefen generalmajoren
G. Lilliehöök jämlikt 100 § strafflagen för krigsmakten ålagt
värnpliktige nr 296 33/1932 Winroth för olovligt nyttjande av krigsmakten
tillhörig egendom fem dagars vaktarrest utan tjänstgöring. Besolutionen,
som var kontrasignerad av auditören E. Ploman, innehöll icke någon besvärshänvisning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 13 februari 1933 generalmajoren Lilliehöök att inkomma
med yttrande för egen del och från auditören Ploman.

I yttrande den 24 februari 1933 anförde generalmajoren Lilliehöök: Såvitt
Lilliehöök hade sig bekant, torde det ingenstädes finnas stadgat, att
till meddelat straffbeslut i disciplinmål skulle fogas besvärshänvisning»
Ingenstädes stöde heller att utläsa, att besvärshänvisning skulle betraktas
utgöra en del av straffresolutionen. På grund därav och då den bestraffade
enligt å protokollet tecknat bevis, på sätt författningsenligt stadgades,
i samband med straffets meddelande jämväl mottagit föreskriven
besvärshänvisning, syntes i förevarande avseende någon försummelse ej
kunna läggas vare sig Lilliehöök eller vederbörande auditör till last.

I yttrande den 20 februari 1933 anförde auditören Ploman: I 208 § strafflagen
för krigsmakten stadgades, att, innan i disciplinmål ålagd bestraffning
verkställdes, befälhavaren eller den hans ställe företrädde skulle,
antingen offentligen eller genom skriftliga order, meddela den straffskyldige
underrättelse örn bestraffningen och örn dennas beskaffenhet så ock
om vad den straffskyldige hade att iakttaga, i händelse han icke åtnöjdes
med beslutet örn bestraffningen. I 209 § sagda lag gåves därefter bestäm -

112

aneker i sist angivna hänseende. I § 9 i militär bestraffningsförordning
föreskreves, att beslut i disciplinmål skulle tecknas å det över förhöret
hållna protokollet och att i beslutet skulle angivas såväl den bestraffade
förseelsen som det lagrum, som tillämpades. Besvärshänvisning av det
innehåll, som 209 § strafflagen för krigsmakten angåve, skulle sålunda
meddelas den straffskyldige samtidigt med det beslut, genom vilket bestraffningen
ålades honom. Förefintliga stadganden angående handläggningen
av disciplinmål innehölle däremot icke någon föreskrift örn, att
besvärshänvisningen utgjorde del av beslutet. Hade sådant varit avsett,
hade säkerligen föreskrift därom givits på sätt som skett beträffande domstols
slutliga utslag. På nu anförda grunder hade Ploman varit och vore
fortfarande av den åsikten, att besvärshänvisningen icke utgjorde en del
av ett i disciplinmål meddelat straff beslut och att densamma alltså icke
behövde fogas till beslutet. Enligt Ploman s förmenande vore dessa skäl
fullt giltiga. Av vikt vore naturligtvis, att besvärshänvisningen verkligen
bleve den straff skyldige meddelad samtidigt med straffbeslutet. I
förevarande fall hade, såsom framginge av anteckning å det protokoll,
som förts över förhöret med Winroth och å vilket beslutet ifråga tecknats,
samtidigt med det att beslutet delgivits Winroth, besvärshänvisning meddelats
honom. Gällande föreskrifter hade sålunda blivit uppfyllda.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 17 mars 1933 till generalmajoren
Lilliehöök:

Militieombudsmannen ville erinra örn krigshovrättens cirkulär den 30
november 1921 till samtliga krigsrätter samt de befälhavare, som ägde
bestraffningsrätt i disciplinmål, däri krigshovrätten beträffande såväl
krigsrättsmål som disciplinmål dels på ofta förekommen anledning fäst
vederbörande expeditionshavandes uppmärksamhet därpå att utslag eller
beslut skulle i utgående expedition fullständigt återgivas, och att expeditionshavande
därför icke ägde att ur expedition, som omfattade dylikt utslag
eller beslut, utesluta meddelad besvärshänvisning eller att däri upptaga
densamma i ofullständigt skick, dels ock erinrat vederbörande örn
angelägenheten av att i konceptprotokollen besvärshänvisningarna så angåves
att icke någon svårighet mötte för deras utskrivande i rätt skick,
vilket säkrast ernåddes därigenom att desamma i nämnda protokoll intoges
fullständigt för varje mål.

Militieombudsmannen anmodade därefter generalmajoren Lilliehöök att
: giva auditören Ploman del av militieombudsmannens skrivelse.

113

6. Fråga om i visst fall tillräckliga skäl förelegat för meddelande av
tillrättavisning. Fråga tillika huruvida regementschef äger befogenhet
att beordra batterichef att utöva denne tillkommande rätt att

meddela tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen den 12 jnli 1933 förrättad inspektion av
Smålands arméartilleriregemente antecknades vid granskning av förhörsprotokollen: Den

27 februari 1931 bade dåvarande regementschefen, översten Georg
Sylvan, till chefen för 1. batteriet för meddelande av tillrättavisning överlämnat
en anmälan mot fnriren nr 1 Andersson därom, att Andersson försovit
sig. Vidare hade regementschefen till cheferna för 6. och 8. batterierna
för meddelande av tillrättavisning överlämnat anmälan mot furirerna
nr 1/6 Sunesson, 3/6 Siegstedt, konstaplarna nr 9/6 Carlsson, 24/6 Gustafsson,
5/s Hörlin, 10/6 Lundqvist samt furirerna nr 17/8 Lövgren och 19/s Johansson
för försenad uppstigning. Samtliga nämnda nio underbefäl hade därefter
av vederbörande batterichef tilldelats tillrättavisning i form av varning.

Av protokoll hållna vid förhör med nämnda personer inhämtades, att
Andersson den 23 berörda februari inställt sig till tjänstgöring i regementets
matsal först klockan 7.23, samt att den 31 mars 1931 vid visitation, som
tjänstgörande daglöjtnanten företagit, följande personer anträffats liggande,
nämligen i sjätte batteriet klockan 6.50—6.54 Sunesson, Siegstedt,
Carlsson, Gustafsson, Hörlin och Lundqvist samt i åttonde batteriet klockan
7—7.03 Lövgren och Johansson.

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen, att det av tillgängliga
handlingar syntes framgå, att tillrättavisning icke i dessa fall bort
meddelas. Det syntes vidare som örn regementschefen antingen bort själv
meddela den tillrättavisning, vartill han kunde hava funnit fog, eller ock
bort till vederbörande batterichef överlämna att avgöra icke blott den
form, som borde väljas för tillrättavisningen, utan jämväl frågan, huruvida
över huvud tillrättavisning bort ifrågakomma. Däremot hade, enligt
militieombudsmannens uppfattning, regementschefen icke ägt befogenhet
att beordra batterichef att utöva denne tillkommande rätt att meddela
tillrättavisning.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 20 juli 1933 översten Sylvan att inkomma med yttrande.

I yttrande den 27 augusti 1933 anförde Sylvan: Av militieombudsmannens
skrivelse syntes framgå, att enligt militieombudsmannens förmenande
det förhållandet, att vederbörande icke blivit väckt av batteriets
dagfurir, skulle medföra straffrihet vid försenad uppstigning och
diirav eventuellt föranledd uraktlåtenhet att iakttaga inställelse till tjänstgöring
i rätt tid. I tjänstgöringsreglemente för armén föreskreves, att
manskapet skulle uppstiga vid revelj. Samma föreskrift återfunnes i sol -

8 — Militieombudsmannens ämbetsberällelse.

114

datinstruktion för artilleriet m. fl. instruktioner. Om någon särskild väckning
talades däremot icke. På grund av säregna tjänstgöringsförhållanden
vid Smålands arméartilleriregemente, vilket regemente hade en särdeles
omfattande organisation, hade i regel endast en del av personalen
deltagit i morgonrykt, och det hade mött svårigheter att under tiden för
denna ordna tjänstgöring för däri icke deltagande personal, åtminstone
under vinterhalvåret. Allt manskap skulle stiga upp vid revelj, men
tjänstefritt sådant hade därefter lagt sig att vila ovanpå de uppbäddade
sängarna. På grund därav hade en bestämmelse av följande lydelse tillkommit
i »Utkast till Regementsinstruktion», vilket genom regementsorder
nr 19/1930 anbefallts att från och med den 13 mars 1930 försöksvis
lända till efterrättelse: »Envar av manskapet skall vid revelj stiga upp,
för såvitt ej för viss personal medgivits undantag, i vilket fall dock uppstigning
skall äga rum senast tre kvarts timme före tiden för frukostmålets
början.» Enligt dagordningen hade matsalen för frukostmåltiden i
regel öppnats klockan 7.ou. För att vinna kontroll däröver, att uppstigningen
ägde rum i vederbörlig ordning hade bland bestämmelserna örn dagkonstapelns
åligganden upptagits jämväl följande: »Dagkonstapeln uppstiger
vid revelj och ansvarar för, att en var av batteriets manskap uppstiger å
anbefalld tid.» Denna föreskrift hade Sylvan i.eke ansett fritaga den från
ansvar, som underläte att stiga upp å anbefalld tid. De av Sylvan den
31 mars 1931 anbefallda daglöjtnantsvisitationerna hade föranletts av att
Sylvan vid sina nära nog dagligen återkommande besök i matinrättningen
vid tiden för frukostmålets utspisning under en längre tid iakttagit, att
ett stort antal furirer icke brukade intaga sin frukost förrän klockan 7.45
—8.oo, oaktat frukosten för alla furirer varit framdukad klockan 7.15. Vid
övriga måltider hade furirerna inställt sig punktligt och i regel samtidigt.
Sylvan hade därför funnit det påtagligt, att den försena inställelsen till
frukostmålet berott på uppstigningen. Då Sylvans förväntan, att vederbörande
batterichefer skulle ingripa för rättelse, icke uppfyllts, hade han
genom daglöjtnantens visitation i första hand velat väcka batterichefernas
och batteriadjutanternas uppmärksamhet å missförhållandet, och hade det
därvid varit Sylvans tanke, att battericheferna skulle begagna sig av dem
tillkommande tillrättavisningsrätt beträffande försummelsen att stiga upp
i rätt tid. Så hade emellertid ej skett. Sylvan hade därför överlämnat
förhörsprotokollen till vederbörande batterichefer för handläggning i
denna del.

I skrivelse den 16 september 1933 hegärde militieombudsmannen därefter
av Sylvan upplysning huruvida, i enlighet med vad enligt förenämnda
utkast till regementsinstruktion kunnat ske, genom regementsorder eller
på annat sätt i ärendet ifrågavarande nio personer medgivits undantag
från regeln att manskap skulle stiga upp vid revelj.

Med anledning härav översände Sylvan med skrivelse den 11 oktober
1933 utdrag av regementsorder nr 4 år 1929, däri under punkt 7 föreskreves:

115

»För allt manskap, som ej har morgontjänstgöring, anses revelj inträda
V* timma före tiden för frukostmålets början.» Sylvan meddelade tillika,
att han icke upphävt denna regementsorder i samband därmed att han
genom regementsordern nr 19 år 1930 anbefallt att förenämnda »Utkast
till Regementsinstruktion» skulle försöksvis lända till efterrättelse. Slutligen
uppgav Sylvan i skrivelse den 13 oktober 1933, att ytterligare föreskrifter
icke ansetts erforderliga i fråga örn tidpunkten, när manskapet
skulle stiga upp.

I skrivelse den 18 oktober 1933 till översten Sylvan anförde militieombudsmannen
härefter:

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén och det utkast till regementsinstruktion,
som vid tillfället varit anbefallt att lända till efterrättelse vid
regementet, hade det ålegat manskapet att stiga upp vid revelj.

Beträffande de nio personer, som tilldelats tillrättavisning, hade jämlikt
föreskriften i regementsordern nr 4 år 1929 revelj ansetts inträda en halv
timme före frukostmålets början eller alltså klockan 6.45. Vid denna tidpunkt
hade vid de tillfällen, varom i ärendet vore fråga, icke någon av
de tillrättavisade personerna varit uppstigen.

Enligt regementsinstruktionen hade det emellertid tillika ålegat dagkonstapeln
att ansvara för att manskapet stege upp å anbefalld tid och
hade dagkonstapeln på grund härav regelmässigt verkställt väckning av
manskapet.

I förevarande fall hade dock dagkonstapeln försummat att väcka.

Med hänsyn härtill funne militieombudsmannen tillräckliga skäl icke
hava förelegat för meddelande av tillrättavisning.

Vad anginge frågan huruvida Sylvan ägt befogenhet att beordra batterichef
att utöva denne tillkommande rätt att meddela tillrättavisning
ville militieombudsmannen, under hänvisning till vad militieombudsmannen
därom anfört i sin skrivelse av den 20 juli 1933, framhålla, att ett dylikt
beordrande enligt militieombudsmannens mening icke kunde anses
överensstämmande med innehållet i 39 § militär bestraffningsförordning.

Militieombudsmannen hade funnit sig böra låta bero vid att bringa dessa
uttalanden till Sylvans kännedom.

7. Fråga huruvida straffexercis i visst fall förelegat

I en till militieombudsmannen den 6 juli 1933 inkommen skrift anförde
19 å depåfartyget Dristigheten förlagda värnpliktiga, att de under middagsrasten
den 4 juli 1933 blivit ålagda en timmes straffexercis, samt anhöllo
örn upplysning, huruvida befälet hade befogenhet härtill eller till att
anbefalla arbete, som eljest skulle utföras under arbetstiden. Klagandena

116

hemställde tillika, att, enär de redan fått straff en gång i form av permissionsförbud,
militieombudsmannen måtte undersöka förhållandet.

Militieombudsmannen anmodade i skrivelse den 7 juli 1933 chefen föi
kustflottan att inkomma med yttrande av den befälhavare, som anbefallt
exercisen, samt därest detta varit annan person än chefen å depåfartyget
Dristigheten, jämväl av den sistnämnde.

Med skrivelse den 15 juli 1933 översände chefen för kustflottan infordrade
yttranden dels av fartygschefen, kaptenen H. Schultze, dels a\ chefen
för flygavdelningen, kaptenen H. Muhl.

Kaptenen Schultze anförde i yttrande den 13 juli 1933: På grund av det
stora antalet vakanser ombord å depåfartyget Dristigheten (cirka 30 stycken)
hade posttjänsten minskats till den minsta tänkbara för att möjliggöra
permission för manskapet i ungefär samma utsträckning som 4
övriga fartyg. Bland annat hade således posten vid landgången indragits,
vilket ansetts kunna försvaras, så länge permissionsförbud ej förekomme
i större utsträckning ombord. När dessas antal emellertid eftei
midsommar börjat uppgå till 15 å 20, så gott som uteslutande % ärnpliktiga,
hade för ordningens upprätthållande post vid landgången åter måst utsättas.
Det hade emellertid då visat sig, att de värnpliktigas militära
uppträdande varit så underhaltigt, att de ej utan föregående övning kunnat
sättas att tjänstgöra som dylik post. Den fåtaliga stampersonalen
hade därför ensam måst kommenderas till denna av de värnpliktigas förseelser
betingade posttjänst. Då detta kommit till chefens för flygavdelningen,
kapten Muhl, kännedom, hade han beordrat, att de värnpliktiga
snarast skulle övas i den utsträckning, att de kunde bestrida ifråga\ arande
posttjänst. Att verkställa detta under den korta ordinarie övningstiden
på 4 V* timmar örn dagen hade emellertid varit ogörligt, då denna
tid helt åtgått till material-, skepps- och beklädnadsvård samt till att hålla
fartyget i stridsdugligt skick, således sysselsättningar, som måste gå i
första hand. Av denna anledning hade exercistiden måndagen den 4 juli
utsträckts en timme för de av de värnpliktiga, som ansetts vara därav
i behov. Exercisen hade förlagts mellan klockan 13 och 14. Under denna
tid hade exercis med handvapen bedrivits på planen framför hangaren å
Mäsgarn under befäl av en flaggkorpral. Efter en kort stund hade emellertid
löjtnanten Westring, som åsett exercisen, rapporterat till kapten
Muhl, att det sätt, på vilket denna exercis bedreves, och det tydliga trots,
som truppen lade i dagen, vore direkt disciplinförstörande, varför vakthavande
officeren, fänriken Sparre, beordrats övertaga befälet. Härvid
hade det visat sig, att truppen vid exercisens slut utfört betingade marscher,
vändningar och handgrepp så pass tillfredsställande, att en ökning
av den ordinarie exercistiden tills vidare ej behövt upprepas.

Kaptenen Muhl vitsordade i yttrande den 14 juli 1933 kapten Schultzes
yttrande samt hemställde, att de värnpliktigas skrivelse icke måtte föranleda
någon militieombudsmannens åtgärd.

117

I skrivelse den 20 juli 1933 till chefen för kustflottan anförde militieombudsmannen: Enligt

§ 83 Reglemente för Marinen del II, 1931 års upplaga, skulle vid
rutinens uppgörande iakttagas, så vida omständigheterna ej till annat
föranledde, bland annat att uppehåll i övningar eller arbeten i allmänhet
ägde rum mellan klockan 11.30 och 14.oo,^varunder en timme avsåges för
middagsskaffning.

Militieombudsmannen funne av den verkställda utredningen framgå, att
den exercis, varom i ärendet vore fråga, vilken förlagts till sådan tid,
då enligt den gällande rutinen, uppehåll i övningar och arbeten i allmänhet
ägde rum, varit betingad av det förhållandet att de värnpliktige icke
utan ytterligare övning kunnat på ett tillfyllestgörande sätt fullgöra posttjänstgöring
vid landgången, för vilken tjänstgöring behov av värnpliktiga
förelegat.

Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst, funne militieombudsmannen,
att befälet icke genom anbefallande av exercisen överskridit sin befogenhet.
Militieombudsmannen företoge förty ej vidare åtgärd i ärendet.

Innehållet av militieombudsmannens beslut skulle bringas till vederbörande
avdelnings- och fartygschefs ävensom till klagandenas kännedom.

8. Olämpligt uppträdande av överordnad mot underofficer m. m.

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 7 oktober 1932, anförde
advokaten Johan Wallberg, vilken varit biträde åt styrmannen av

2. graden C. G. A. Hjorth i ett mot denne vid särskilda krigsrätten å kustflottan
anhängigt mål, följande:

Wallberg anhölle, att militieombudsmannen ville taga del av de skriften
bifogade protokollen i nyssnämnda mål. Kaptenen C. Tholander hade
uppträtt brutalt mot Hjorth, och denne hade beklagat sig i den ordning
reglementet för marinen föreskreve. Tholander hade erkänt faktum. Trots
detta hade Tholander icke blivit åtalad, utan tvärtom hade åklagaren, genom
att åtala Hjorth för obefogad klagan m. m., understrukit, att Tholanders
brutala uppträdande varit i sin ordning. Krigsrätten hade frikänt
Hjorth och därmed vore saken för hans del ur världen. Saken syntes
emellertid även hava principiellt intresse och denna åsikt syntes vara allmän
på underofficershåll. Första frågan vore huruvida icke en dubbelorder
förelegat. Genom kårchefsorder den 4 mars 1932 hade Hjorth kommenderats
till logementsfartyget Freja såsom uppbördsman för måldepåns
ammunitionsuppbörd- Fartygschef å Freja vore Tholander. På grund av
denna order syntes det vara självklart, att Hjorth skulle måndagen den
29 augusti 1932 taga hand örn en dyrbar ammunitionssändning, som ankommit
fredagen den 26 augusti. Tholander hade inför krigsrätten uppgivit,
att han visste örn att ammunitionen kommit eller skulle komma

118

den 26 augusti. Dessutom hade Tholander fått ytterligare upplysning om
saken genom en hemställan från Hjorth att få utföra detta nödvändiga arbete
i stället för att utföra städningsarbeten på tennisbanorna. Det förefölle
därför icke osannolikt, att Tholander gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att låta ammunitionen vara och i stället syssla med tennisbanorna.
Det hade uppgivits för Wallberg, att sannolikhet förfunnits, att en del av
ammunitionen behövts samma eller nästföljande dagar. Klart vore att
det skulle hilva villervalla, örn fartygen skulle få taga ut ammunition innan
uppbördsmannen fått inventera den.

Tholander hade inte bara sagt nej till Hjorths anhållan att få sköta sin
tjänst utan hade dessutom kränkt honom genom skymfande tilltal. Som
ursäkt hade anförts, att Tholander även tidigare uppträtt opassande. Detta
syntes vara en mycket klen ursäkt.

Wallberg ville tillika påpeka det betänkliga i det sätt, varpå 2. klass
sjömannen vid 4. matroskompaniet nr 53 Dahlström behandlats vid förhör
inför kommendörkaptenen av 2. graden E. A. Öberg. Hjorth hade i enlighet
med anvisning i reglementet för marinen anmält, att han ansåge,
att Tholanders utbrott varit kränkande för Hjorth. Dahlström och övriga
vittnen hade uppenbarligen inkallats för att uttala sig örn huruvida Tholanders
uppträdande på dem gjort ett sådant intryck eller ej. Dahlström
hade icke gärna kunnat säga, att han ej vågade yttra sig, och han hade
ej heller gärna kunnat som vittne undertrycka sanningen genom att påstå,
att Tholanders uppträdande varit i sin ordning. Dahlström hade alltså
tvingats att komma med en kritik av en officer. Han hade tyckt, att det
varit opassande, att Tholander »rutit», och hade sagt detta. På begäran
hade han sedan återtagit sitt påstående. Det vore opassande, att ett vittne
icke linge säga sin mening, då han tillfrågades därom. Inför krigsrätten
hade Tholander fullföljt den officersmässiga tankegången genom att påstå,
att Dahlströms yttrande vore indisciplinärt. Förmodligen vore det redan
på ett eller annat sätt bestraffat såsom sådant.

I en senare ingiven skrift anförde Wallberg, att Dahlström bestraffats
med permissionsförbud den 10 och den 11 september 1932. Wallberg åberopade
därvid ett intyg av chefen å tendern Sökaren, flaggstyrmannen A.
E. Ericsson därom, att Dahlström på order av Tholander under lördagen
den 10 och söndagen den 11 september 1932 förvägrats permission på den
grund att Dahlström ställts under eventuell rapport för det vittnesmål
han avgivit vid förhör den 9 september i mål mellan Tholander och Hjorth. I

I ärendet avgav Tholander yttranden och infordrades i övrigt vissa
upplysningar och handlingar. Hjorth ingav till bemötande av Tholanders
yttranden vissa handlingar.

119

Sedan utredningen slutförts, avlät dåvarande inilitieombudsmannen den
23 januari 1933 en skrivelse till chefen för kustflottan, därvid inilitieombudsmannen
yttrade:

I ärendet vore följande utrett.

Sedan en pråm med ammunition fredagen den 26 augusti 1932 klockan
4 e. m. anlänt till den under chefen för kustflottan lydande Hårsfjärdens
depå, hade det ålegat styrmannen Hjorth såsom uppbördsman att med
handräckningslijälp genomräkna och kontrollera ammunitionen för dess
tagande till uppbörd. Detta arbete hade icke kunnat utföras den 26
augusti och enligt Hjorths mening ej utan ovanliga anordningar lördagen
den 27 augusti, som varit ekonomidag. Hjorth hade därför begagnat sig
av den allmänna permission, som av chefen för depån kaptenen Tholander
medgivits från fredagen den 26 augusti klockan 4.30 e. m. till måndagen
den 29 augusti klockan 7 f. m. Arbetet med ammunitionen hade Hjorth
beräknat att kunna utföra måndagen den 29 augusti. Sistnämnda dag
klockan 8 f. m. hade Hjorth av Tholander erhållit order att med tre man
verkställa arbeten vid två å Mäsgarn befintliga tennisbanor. Vid orderns
mottagande hade Hjorth hos Tholander anhållit att få räkna igenom och
kontrollera den omförmälda ammunitionen. På denna anhållan hade Tholander
svarat i mycket högljudd ton, som väckt uppseende bland åtskilliga
av de närvarande: »Gör som jag säger». Hjorth hade därpå utfört
ordern örn arbete på tennisbanorna. Samma den 29 augusti hade Hjorth
till vederbörande befälhavare rapporterat Tholanders förenämnda uppträdande.
I anledning av rapporten hade Tholander anmält Hjorth för
indisciplinärt uppträdande, obefogad klagan m. m.

Sedan krigsrätt anbefallts, hade vederbörande åklagare förklarat sig
sakna anledning att föra talan mot Tholander; ej heller Hjorth hade framställt
yrkande mot denne. Däremot hade åklagaren vid krigsrätten fört
talan mot Hjorth för underlåtenhet att rätt fullgöra förmans befallning
i tjänsten eller för tjänsteförsummelse, ävensom för obefogad klagan mot
förman över förnärmelse i tjänsten. Denna talan hade ogillats av krigsrätten;
utslaget härom hade efter förd klagan av krigshovrätten fastställts,
och hade krigshovrättens utslag vunnit laga kraft.

Vad anginge Hjorths anhållan den 29 augusti att få utföra honom såsom
uppbördsman åliggande arbete med ammunitionen, finge erinras örn
bestämmelsen i RM I § 41 mom. 9 därom, att när någon av förman erhölle
befallning, som han ansåge hindra eller fördröja utförandet av annan
redan erhållen befallning, han skulle med anmälan härom hos nämnde
förman inhämta föreskrift om ordningen eller sättet för befallningarnas
utförande. Hjorths skyldighet att genomräkna och kontrollera ammunitionen
hade väl ej uppkommit genom meddelad befallning. Den hade
emellertid ålegat honom enligt gällande bestämmelser och jämlikt grunderna
för omförmälda stadgande i RMI § 41 mom. 9 hade därför Hjorth

120

enligt militieombudsmannens mening haft skäl för sin förenämnda framställning
till Tholander.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne militieombudsmannen Tholander
högljudda tillsägelse till Hjorth hava varit olämplig och anmärkningsvärd.
Vad härutinnan förekommit vore dock ej av beskaffenhet att
föranleda vidare åtgärd.

I ärendet hade vidare förekommit följande. Sedan vid förhör inför vederbörande
befälhavare, kommendörkaptenen av 2. graden Öberg, för utredning
örn ifrågavarande förhållanden 2. klass sjömannen Dahlström av
styrmannen Hjorth åberopats såsom vittne, hade Dahlström förklarat sig:
anse, att kaptenen Tholanders sätt vid tillfället varit »opassande». Tholander
hade rutit mot Hjorth. Stor uppmärksamhet hade väckts. Efter
påpekande av förhörsledaren, kommendörkaptenen Öberg, att i Dahlströms
yttrande läge en anklagelse från vittnet mot divisionschefen (Tholander),
hade Dahlström återtagit uttrycket opassande. — På förhörsledarens fråga
senare under förhöret, huruvida uttrycket »opassande» finge utgå ur protokollet,
enär vittnet tagit tillbaka detsamma, hade Tholander yrkat att
det skulle kvarstå.

Militieombudsmannen funne det anmärkningsvärt, att sålunda ett vid
omförmälda förhör på förhörsledarens föranledande, i allvarligt uppsåt
fällt omdöme i hövisk form örn Tholanders uppträdande av förhörsledaren
ansetts böra återtagas och ifrågasatts böra utgå ur protokollet. Ett under
dessa förhållanden framfört uttalande örn överordnad kunde enligt militieombudsmannens
mening ingalunda anses obehörigt; varemot dess undertryckande
vore ägnat att i viss mån förringa utredningens värde.

Efter det Tholander fredagen den 9 september 1932 återkommit från förhöret
inför kommendörkaptenen Öberg, hade Tholander meddelat chefen
å tendern Sökaren, flaggstyrmannen Ericsson, att Dahlström »eventuellt
läge under rapport» från Tholanders sida samt att Dahlström skulle stanna
ombord över lördag och söndag. Rapporten skulle hava gällt Dahlströms
uttalanden vid förhöret. Någon formlig tillrättavisning jämlikt
strafflagen för krigsmakten hade ej meddelats Dahlström. Efter att hava
övertänkt saken under lördag och söndag hade Tholander låtit densamma
förfalla.

Därest befälhavare funne en underlydande hava företagit en handling,
som syntes böra rapporteras såsom förseelse, måste väl befälhavaren anses
berättigad förordna, att den underlydande icke finge begagna sig av anbefalld
allmän permission i avvaktan på befälhavarens beslut, efter skälig
betänketid, huruvida rapport skulle avgivas. I förevarande fall hade
Dahlström icke begått någon förseelse. Därest han så gjort, hade Tholander
varit att betrakta såsom målsägande i saken. Med hänsyn till sistnämnda
förhållande och till den ringa anledning, som rimligen ens för
Tholander kunnat finnas till antagande att någon egentlig förseelse be -

121

gåtts, hade Tholander enligt militieombudsmannens mening hort underlåta
att förbjuda Dahlström att begagna sig av permissionen. Sådana förhållandena
nu vore, hade detta förbud lätt kunnat framstå — och tordeäven
hava framstått — såsom en formlig tillrättavisning. Ehuru militieombudsmannen
sålunda ansåge Tholander hava i förevarande hänseende
förfarit mycket olämpligt, funne militieombudsmannen saken ej vara av
beskaffenhet att påkalla någon vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

Militieombudsmannen anhöll, att chefen för kustflottan måtte giva kommendörkaptenen
Öberg och kaptenen Tholander ävensom 2. klass sjömannen
Dahlström del av militieombudsmannens skrivelse.

9. Tillrättavisning i form av varning får ej meddelas inför uppställt

kompani.

Den 16 maj 1933 meddelade chefen för övningskompaniet vid infanteriskjutskolan
å Rosersberg, kaptenen N. Blomberg, jämlikt 210 § strafflagen,
för krigsmakten korpralen vid Bohusläns regemente Torsten Hallberg, vilken
vid sagda tidpunkt haft sin tjänstgöring förlagd till infanteriskjutskolan,
tillrättavisning i form av varning för det Hallberg den 15 i samma,
månad uppträtt olämpligt inför Blomberg.

Uti två till militieombudsmannen den 29 maj och den 8 juni 1933 inkomna
skrivelser anförde Hallberg klagomål bland annat med anledning,
av den honom tilldelade tillrättavisningen.

Militieombudsmannen anmodade chefen för infanteriskjutskolan att inkomma
med utredning i ärendet. Av ett av kaptenen Blomberg med anledning
härav avgivet yttrande framgick, att Blomberg meddelat Hallberg
varningen inför kompaniet vid dess uppställning nästföljande dag
den 16 maj. I

I skrivelse den 20 juli 1933 till chefen för infanteriskjutskolan anförde
militieombudsmannen:

Jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten skulle varning meddelas enskilt
eller i närvaro av några deli felaktiges överordnade eller med honom
likställda.

Då syftet med nämnda stadgande — vilket iorefunnits jämväl i äldre
strafflagstiftning för krigsmakten — torde vara en önskan att giva minsta
möjliga offentlighet åt den lindriga form av tillrättavisning, som varningen
utgjorde, torde härav följa, att meddelande av varning i närvaro
av ett flertal personer icke stöde i överensstämmelse med stadgandets innebörd.

I betraktande härav hade Blomberg förfarit felaktigt därigenom att

122

han meddelat varningen åt Hallberg inför kompaniet, när detta stått uppställt.

Chefen för infanteriskjutskolan anmodades giva Blomberg del av skrivelsens
innehåll.

10. Fråga huruvida vid regemente undersökning företagits till utrönande
av vem, som till försvarsväsendets underbefälsförbund lämnat
upplysning rörande visst tillrättavisningsärende. Fråga tillika huruvida
lämnandet av meddelande härom varit orsak till att ordföranden
i regementets korpralsförening blivit avskedad.

I Svensk Underbefälstidning, nr 13 för år 1933, förekom under rubriken
»Föreningsrätten» en artikel, vari hänsyftningar gjordes å en av försvarsväsendets
underbefälsförbund år 1932 till militieombudsmannen gjord anmälan
angående ryttmästaren P. H. E. Ahlqvists behandling av korpralen

K. J. Hellstrand (se militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 års
riksdag sid. 25 ff.).

Av tidningsartikeln återgives bär följande:

»Vissa närmare omständigheter i samband med ett nyligen i dessa spalter
refererat, av M.O. under år 1932 handlagt tillrättavisningsmål vid ett
av våra kavalleriregementen synes motivera ett övervägande av frågan,
hur föreningsrätten uppfattas och respekteras inom det militära.

Förhistorien till nämnda mål var, att ordföranden i vederbörande lokalförening
till förbundsstyrelsen inberättade det inträffade, således att en
av föreningens medlemmar ålagts förutom tillrättavisning i föreskriven
ordning också annan sådan, vilken ej kungjorts, men som icke kunde uppfattas
annat än som tillrättavisning, och vidare hade av skvadronschefen
anmodats att skriva en odaterad avskedsansökan, vilken denne tog i sitt
förvar för att efter gottfinnande datera och insända. Förbundsstyrelsen
fann, att detta förfarande borde komma under militieombudsmannens prövning
och ingav därför anmälan. Resultatet blev, att det anmärkta förfarandet
som följd av M.O:s ingripande blev beivrat, varjämte anstalter till
förhindrande av ett upprepande vidtogos och den odaterade avskedsansökan
återställdes. Rättvisa blev alltså skipad.

Men vid sidan härom utspelades ett förfarande, som med fog kan rubriceras
som minst sagt anmärkningsvärt.

Samtidigt med behandlingen av M.O.-ärendet igångsattes nämligen vid
regementet förhör för utrönande av, vem som meddelat det passerade till
förbundet. Först tillspordes de yngsta medlemmarna av föreningen angående
sakens behandling inom denna, varpå ordföranden togs i förhör
och medgav, att det var han, som hade tillskrivit förbundet, dock ej med
hemställan örn anmälan till M.O. utan endast för att erhålla upplysning
huruvida skvadronschelens förfarande var riktigt. Under dessa undersökningar
åsyftades tydligen framför allt att vinna klarhet uti, huruvida
skvadronschefens åtgärder enligt ovan varit föremål för någon överläggning
inom föreningen. Därvid fick ordföranden förete föreningens protokollsbok,
däri dock någon anteckning örn mötesbehandling av ärendet icke

123

fanns. Någon sådan behandling hade ej heller ägt runi, utan hade saken
blott dryftats nian och man emellan. Avsikten med undersökningen valdeck
uppenbarligen att söka underlag för ett åtal enligt § 73 strafflagen
för krigsmakten; protokollet från undersökningen var också överlämnat
till auditören för yttrande.

Någon rättslig åtgärd företogs emellertid icke, men såsom följd av sitt
meddelande till förbundet blev ordföranden nekad fortsatt anställning vid
regementet. Något tvivel örn, att motiveringen var den nämnda, kan icke
råda, ty deli meddelades på regementschefens uppdrag uttryckligen av
skvadronseliefen i närvaro av tre officerare och två underofficerare. Mannen
ifråga hade varit fast anställd nära sju år och erhållit goda betyg
och vitsord.

Enligt vad som uppgives var vidare underbefälskåren ifråga i samband
med ovanstående utredning sammankallad inför regementschefen, vilken
föredrog vissa paragrafer ur strafflagen för krigsmakten samt påyrkade,
att föreningens (av honom förut godkända) stadgar skulle ändras därhän,
att frågor angående åtgärder med anledning av överordnads tjänstefel etc.
icke skulle få bli föremål för behandling.

Det hör till saken, att regementschefen, samtidigt som beslutet örn avsked
med tillhörande motivering meddelades, lät framhålla som sin önskan,
att det inträffade borde nedtystas. Den på nämnda grunder avskedade kar
också varit mest benägen att låta udda vara jämnt, meli för vår del anse
vi oss icke kunna stå till svars med att tiga ihjäl det inträffade, som enligt
vår uppfattning är av stor principiell betydelse för hela vårt förbund
och för dess lokalföreningar.

Det synes nämligen röra sig örn föreningsrätten. — Vi kunna lämna
åsido vissa detaljer, bland annat en yngre officers obalanserade utbrott
örn att vissa, som enligt hans uppfattning vore strunt, ''inte ska’ lia något
förbund’, men rikta i stället desto skarpare uppmärksamhet på

dels inblandningen av krigslagarna,

dels den omständigheten, att den, som föranstaltar att ett förhållande
hommer till M.O:s kännedom, alltjämt står oskyddad; det är andra gången
inom få år, som en beställningshavare avskedas nied uttrycklig motivering,
att det sker på grund av företagen hänvändelse till den, som vakar
över att det skall ske en var inom det militära rätt och rättvisa.

Med överlämnande av denna tidningsartikel anmodade dåvarande kiilitieombudsmannen
i skrivelse den 1 februari 1933 chefen för Norrlands dragonregemente
att inkomma med yttrande över påståendena i tidningsartikeln
alt vid regementet skulle hava företagits undersökning till utrönande
av vilken eller vilka personer, som lämnat underbefälsförbundet upplysning
örn korpralen Hellstrands behandling, och att ordföranden i regementets
underbefälsförening, såsom en följd av ett meddelande i denna sak till underbefälsförbundet,
blivit förvägrad fortsatt anställning vid regementet.
I yttrandet skulle regementschefen lämna fullständiga upplysningar rörande
vad som förekommit vid regementet i denna angelägenhet vid förhör
eller annan undersökning samt om de åtgärder, som blivit vidtagna med
anledning av undersökningarna. Diirest skriftliga handlingar funnes rörande
omförmälda angelägenhet, borde desamma tillställas militieombuds -

124

mannen i original eller avskrift. Ett exemplar av stadgarna för regementets
underbefälsförening skulle bifogas regementschefens yttrande.

Den 20 februari 1933 avgav regementschefen, översten greve A. Douglas,
yttrande i ärendet och fogade därvid bland annat protokoll vid ett på regementschefens
order inför dagmajoren, majoren S. Axell, den 21 september
1932 hållet förhör rörande en anmälan från ryttmästaren Ahlqvist att
korpralskåren vid sammanträde skulle hava dryftat ryttmästarens bestraffningsåtgärder
mot korpralen Hellstrand ävensom yttranden från
bland andra förutvarande chefen för 2. skvadronen, ryttmästaren K. Ekdahl,
skvadronsadjutanten vid samina skvadron, fanjunkaren J. Olsson,
samt sergeanten R. R. Carlsson.

Vid det ovan nämnda förhöret inför majoren Axell förekom enligt förhörsprotokollet
följande:

Korpral Hellstrand förmälde: den 13 och den 14 september hade å
korpralsmässen talats örn ryttmästare Ahlqvists bestraffning av korpral
Hellstrand. Härvid hade enhälligt beslutats, att förfrågan skulle insändas
till försvarsväsendets underbefälsförbund örn skvadronschef hade rättighet
att såsom straff lägga ett underbefäl i korridoren örn nätterna samt avfordra
ett underbefäl avskedsansökan, vilken skulle användas vid nästa
förseelse. I detta beslut hade Hellstrand deltagit. Vid korpralskårens
ordinarie månadssammanträde hade svar ankommit från underbefälsförbundet.
Örn dettas innehåll saknade Hellstrand kännedom, enär han själv
ej varit närvarande.

Korpral nr 44/1 Persson meddelade: Vid samtal å korpralsmässen angående
bestraffningen av korpral Hellstrand hade Persson väckt förslag,
att Hellstrand borde vända sig till regementschefen; Persson hade ansett,
att bestraffningen i form av liggande i korridoren var olämplig ur flera
synpunkter, särskilt för ett underbefäl. Något beslut från korpralskåren
att insända en förfrågan angående lämpligheten av ryttmästare Ahlqvists
förfarande kände Persson icke till. Vid månadssammanträdet hade svar
anlänt från underbefälsförbundet. Detta hade upplästs och hade Persson
den uppfattningen, att i svaret ingått upplysning örn att underbefälsförbundet
ämnade förfråga sig hos militieombudsmannen.

Korpral 49/2 Eriksson förmälde, att han var sekreterare i korpralskåren
vid K. 4, att han varit med örn diskussionen angående ryttmästare Ahlqvists
bestraffningsåtgärder, varvid flera hade påyrkat, att korpral Hellstrand
skulle vända sig till regementschefen, att han emellertid trodde, att
korpral 59/2 Persson sagt till korpral Ewerfält (ordföranden) att regementschefen
nog inte ville höra talas om dylika disciplinära saker, att
på grund härav de närvarande kommit överens örn att ej ha någonting''
emot att ordföranden skrev en förfrågan till underbefälsförbundet angående
lämpligheten av ryttmästarens bestraffningar, att svaret på denna
skrivelse upplästs på ordinarie månadssammanträde, samt att han ej hade
sig bekant, att någon anmälan till militieombudsmannen utgått från
korpralskåren eller någon av dess medlemmar.

Korpral 30/2 Ewerfält förmälde, att han var ordförande i korpralskåren,
att han, enär han ansett, att bestraffningen av korpral Hellstrand ej var
lämplig och dessutom var en dubbelbestraffning, som därtill delvis ej skrivits
på order, själv gjort en förfrågan härom till underbefälsförbundet,

125

att lian därvid haft stöd av sina kamraters utsago, att något borde göras
i denna sak, att någon anmälan till militieombudsmannen icke gjorts, att
han blivit mycket förvånad, då lian läst tidningsuttalandena i denna fråga,
att han förmodat att underbefälsförbundet (eller dess sekreterare) på eget
bevåg insänt anmälan till militieombudsmannen, att svar å berörda förfrågan
anlänt från underbefälsförbundet (sekreteraren), av vilket svar
framgått, att förbundets styrelse ansett, att här förelåge någonting, som
vore i strid mot krigslagarna, att detta svar upplästs på månadssammanträdet,
att i svaret bland annat skrivits, att anmälan till militieombudsmannen
borde göras, att någon diskussion om svaret ej ägt rum vare sig
å sammanträdet eller senare.

Korpral Vill Adler förmälde, att han varit närvarande på korpralsmässen
vid diskussionen rörande ryttmästare Ahlqvists bestraffning av korpral
Hellstrand, att han liksom de övriga kamraterna ansett dessa bestraffningsåtgärder
olämpliga, att vid diskussionen flera förslag väckts, bland
annat förslaget att vända sig till regementschefen eller till underbefälsförbundet,
att han ansett, att de flesta velat vända sig till regementschefen i
första hand, men att denne, då detta gjorts, ej velat höra på korpral 59/2
Perssons förklaring av saken, att de närvarande då anmodat ordföranden
att tillskriva underbefälsförbundet en förfrågan, huruvida ryttmästarens
förfaringssätt varit riktigt, att svar anlänt från förbundet, av vilket framgått,
att förbundet ansett ryttmästare Ahlqvists handlingssätt olämpligt,
samt att någon anmälan till militieombudsmannen icke gjorts av korpralskåren.

Korpral 3l5 Ny förmälde, att han vitsordade föregående relation.

Korpral 43/4 Karlsson förmälde, att något formellt beslut att tillskriva
underbefälsförbundet ej gjorts, men att de närvarande enats örn att ordföranden
skulle skriva en förfrågan.

Korpral 55/5 Blomqvist förmälde, att han varit med örn ett beslut örn
att vända sig till regementschefen, men ej varit närvarande, då det beslutats
att tillskriva underbefälsförbundet, att han varit närvarande vid det
månadssammanträde, då svarsskrivelsen från förbundet upplästs, att i protokollet
för sammanträdet endast upptagits, att skrivelsen i fråga upplästs;
någon diskussion hade ej förekommit.

I yttrande den 16 februari 1933 anförde majoren Axell: Med det förhör,
som Axell med anledning av regementschefens order hållit, hade åsyftats
att utröna, huruvida korpralskåren på utlyst sammanträde behandlat förmans
åtgärder i tjänsten. Härvid hade den ene medlemmen av korpralskåren
efter den andre fått redogöra för vad, som timat på sammanträdet
med kåren. Kedogörelsen hade upptecknats av regementsadjutanten, som
tjänstgjort vid protokollet. Som tidningarna före förhörets hållande redogjort
för underbefälsförbundets anmälan samt att militieombudsmannen
infordrat förklaring, syntes det som örn de förhörda velat förklara, att
de icke haft med denna anmälan att göra. Axell kunde icke erinra sig,
örn han till någon av de förhörda framställt förfrågan angående berörda
anmälan. Det vore möjligt att så skett. Förhöret hade hållits den tid
under repetitionsövningarna, då övningar i regementsförband ägt rum och
stor brådska bade rått. Varje ord hade därför icke övervägts, i synnerhet
som Axell varit övertygad örn, att saken skulle bordläggas.

126

Rytt mästar en Ekdahl anförde i yttrande den 8 februari 1933: Omedelbart
efter ett skvadronssammanträde, som ägt rum i slutet av september,
hade Ekdahl meddelat tre underbefäl vid 2. skvadronen, att han föreslagit
regementschefen att de ej skulle få förnya sina kontrakt. Ewerfält hade
meddelats detta i den form, att regementschefen på Ekdahls förslag ej
tilläte Ewerfält att rekapitulera. Ekdahl hade därefter talat med Ewerfält
(ordalydelsen kunde han ej nu med bestämdhet erinra sig) örn dennes,
enligt Ekdahls uppfattning, olämpliga uppträdande i egenskap av ordförande
i korpralskåren, men Ekdahl vore absolut övertygad örn, att han
ej framburit detta såsom orsak till, att Ewerfält ej fått förnya sitt kontrakt.
På Ekdahls order hade vid detta tillfälle å skvadronsexpeditionen
närvarit skvadronsadjutanten. Officerare och underofficerare i övrigt,
som samtidigt varit å skvadronsexpeditionen, hade ej befunnit sig där
på Ekdahls order utan på order av dåvarande skvadronsbefälhavaren
för att genomgå en övning. Dessa hade därför ej befattat sig med saken.
För skvadronsadjutanten hade Ekdahl sedermera framhållit, att det vore
tråkigt att just då vara nödsakad meddela Ewerfält, att han ej finge rekapitulera,
enär det lätt kunde uppfattas som en följd av Ewerfälts uppträdande
såsom ordförande i korpralskåren.

Fanjunkaren Olsson anförde i yttrande den 16 februari 1933: Ewerfält
hade på skvadronsexpeditionen erhållit meddelande därom, att regementschefen
uppdragit åt ryttmästare!! Ekdahl att delgiva Ewerfält, att han
ej finge rekapitulera efter kontraktstidens slut. Ekdahl hade meddelat, att
orsaken härtill vore Ewerfälts skrivelse till svenska underbefälsförbundet
med anledning av kontroversen mellan ryttmästare!! Ahlqvist och korpralen
Hellstrand.

Sergeanten Carlsson uppgav i yttrande den 18 februari 1933: Carlsson
hade befunnit sig å 2. skvadronens expedition i tjänsteangelägenheter, när
skvadronschefen låtit inkalla viss personal, vilken skulle meddelas, att den
ej kunde påräkna förnyad rekapitulation. Bland dessa hade även befunnit
sig Ewerfält. Skvadronschefen hade därvid meddelat Ewerfält, att
denne enligt regementschefens beslut icke kunde påräkna rekapitulation.
Ehuru Carlsson icke så lång tid efteråt kunde återgiva ordalagen, ville
han dock erinra sig, att som grund därför angivits Ewerfälts skrivelser
till underbefälsförbundet.

För egen del anförde översten Douglas:

Någon undersökning till utrönande av vilken eller vilka personer, som
lämnat försvarsväsendets underbefälsförbund upplysning örn Hellstrands
tillrättavisning genom skvadronschefen, ryttmästaren Ahlqvist, hade icke
blivit vid regementet företagen. Det vore icke med verkliga förhållandet
överensstämmande, att dåvarande ordföranden i regementets s. k. »korpralskår»,
korpralen Ewerfält, blivit förvägrad fortsatt anställning vid regementet
såsom en följd av ett hans meddelande till underbefälsförbundet.

Den första kännedomen om affären Ahlqvist—Hellstrand hade Douglas

127

erhållit någon dag i september 1932, då hans hästskötare under promenadritt
omtalat för Douglas, att man inom korpralskåren diskuterat ett tillrättavisningsärende
vid 4. skvadronen, innefattande, att skvadronschefen
beordrat korpralen Hellstrand att hava sin sängplats i korridoren och att
man funnit denna skvadronschefens åtgärd oriktig. På denna, närmast
konversationsvis, gjorda framställning hade Douglas svarat, att korpralskåren
icke borde befatta sig med dylika ting, vilka det läge i regementschefens
hand att efter anmälan beivra. Då Douglas väntade en anmälan
i ärendet från den tillrättavisades sida och icke hade för vana att företaga
undersökningar på basis av underhandsmeddelanden, hade Douglas
låtit vid saken bero och hade påmints därom först genom en kort därefter
synlig tidningsnotis. Denna hade dagen därpå följts av militieombudsmannens
skrivelse i ärendet. Vid samma tidpunkt hade Douglas på enahanda
sätt som ovan skildrats erhållit kännedom om den skriftväxling,
som ägt rum mellan korpralskåren och underbefälsförbundet. Medan undersökningarna
i och för besvarande av militieombudsmannens skrivelse
pågått, hade från ryttmästare!! Ahlqvist inkommit en anmälan med begäran
örn utredning, huruvida korpralskåren på sammanträde dryftat
lämpligheten av utav Ahlqvist i tjänsten vidtagen åtgärd. Enär här förelegat
en i tjänsten avgiven anmälan rörande förment brott mot 73 § strafflagen
för krigsmakten, hade Douglas sin plikt likmätigt föranstaltat örn
utredning. Dagmajoren, majoren Axell, hade erhållit uppdrag att undersöka
vad som förevarit. Om undersökningens resultat hade Douglas, innan
protokollet förelegat, erhållit muntlig redogörelse av dagmajoren,
vilken bland annat förmält, att han infordrat korpralskårens protokollsbok
för att efterse, huruvida anteckning örn den förda diskussionen rörande
ryttmästare!! Ahlqvists tillrättavisningsåtgärd däri funnes. Härvid
hade visat sig, att sidan närmast före den, å vilken det s. k. månadssammanträdet
i september fanns omnämnt, varit bortriven. Sedan protokollet
förelagts Douglas, hade Douglas av den gjorda undersökningen, jämfört
med vad hans hästskötare direkt framfört till Douglas, funnit att
sannolika skäl förelåge för det antagandet, att medlemmar av korpralskåren
gjort sig skyldiga till brott mot 73 § strafflagen för krigsmakten,
varför Douglas beordrat majoren Axell att i ärendet å Douglas’ vägnar
rådföra sig med auditören. Samtidigt hade Douglas likväl meddelat, att
han vore av den meningen, att det vore lämpligast, örn vid den gjorda
undersökningen finge hero. Sedan majoren Axell till följd härav konfererat
med auditören och denne yttrat sin mening, att verklig klarhet i
ärendet icke stöde att vinna utan genom handläggning inför krigsrätt,
hade Douglas den 7 oktober 1932 resolverat, att saken icke skulle föranleda
någon åtgärd. Detta beslut hade förestavats dels av övertygelsen att här
förelåge ett fall, där, även örn lagens bestämmelser skulle hava trätts för
nära, sådant tydligen skett av oförstånd, varför disciplinens upprätthållande
icke krävde något lagligt beivrande, dels ock av en önskan att ej

128

låta den mot ryttmästaren Ahlqvist gjorda anmälan följas av en åtgärd,
som kunde få skenet av repressalier.

Enär saken vid regementet tilldragit sig stor uppmärksamhet och de
verkställda förhören, att döma av protokollet, berört ting, som läge utanför
föremålet för undersökningen, hade Douglas emellertid ansett nödvändigt
att för ärendets bringande ur världen klargöra sin ståndpunkt för
dem det närmast berörde, ävensom söka förhindra, att sammankomster i
•och för rådplägning av förmans förhållande eller åtgärder icke för framtiden
ägde rum inom korpralskåren. Douglas hade fördenskull sammankallat
officerskåren och meddelat densamma resultatet av den gjorda undersökningen
samt redogjort för bevekelsegrunderna för sitt i ärendet fattade
beslut. Därefter hade regementschefen låtit sammankalla korpralskåren.
Inför densamma hade Douglas till en början uttryckligen framhållit,
att det icke finge betraktas såsom någonting anmärkningsvärt, att
anmälningar till militieomhudsmannen ingåves. Affären Ahlqvist—Hellstrand
läge under militieombudsmannens utredning, och man hade allenast
att avvakta dennes beslut. Douglas hade emellertid samlat korpralerna
för att för dem framhålla vådan av att vid sammankomster dryfta sådana
ärenden som det ifrågavarande, alldenstund detta jämlikt 73 § strafflagen
för krigsmakten vore förbjudet. Douglas hade förklarat, att han
icke ämnade forska närmare i denna sak, emedan han trodde sig så väl
känna regementets korpraler, att vad som skett — därest det varit av
beskaffenhet att falla inom den åberopade paragrafens råmärken — likväl
måste hava skett allenast av oförstånd och bristande eftertanke. För
att helt förebygga faran av en kollision med nämnda paragraf vore det
emellertid lämpligt att i korpralskårens stadgar, vilka efter en nyligen
verkställd revidering aldrig blivit av Douglas fastställda, ett särskilt moment
infördes, som, under hänvisning till omförmälda lagrum, förhjöde
behandling inom kåren av frågor av i lagrummet berört slag. Någon tid
senare hade ordföranden i korpralskåren anmält, att kåren låtit införa det
av Douglas begärda tillägget till kårens stadgar.

Redan vid läsningen av det förberörda protokollet hade Douglas iakttagit,
att under det av dagmajoren hållna förhöret frågor synbarligen blivit
berörda och till protokollet upptagna, vilka icke varit av beskaffenhet att
annat än indirekt sammanhöra med det ärende, för vars utredande förhöret
hållits. Då emellertid ryttmästaren Ahlqvists anmälan icke föranlett
någon Douglas’ åtgärd och protokollet skulle läggas till handlingarna,
hade Douglas ansett, att någon rättelse utöver den, som redan förekommit
genom hans anförande inför korpralerna, varit onödig. Douglas
hade likväl sedermera infordrat major Axells förklaring över den form
protokollet över förhöret den 27 september 1932 erhållit. Sedan denna
förklaring inkommit, hade Douglas för nämnde officer framhållit det
olämpliga i att i detta förhör inblandats eller i protokollet över detsamma

i 29

införts spörsmålet huru den mot ryttmästaren Ahlqvist gjorda anmälan
tillkommit.

Beträffande frågan örn Ewerfälts avskedande, anförde Douglas:

Ewerfält hade vunnit anställning vid regementet den 1 november 1930,
efter det han förut, bland annat såsom furir, tjänat vid artilleriet. Ewerfälts
kontraktstid hade utgått den 31 oktober 1932. Mot hans uppförande
eller sätt att sköta sig hade anmärkning ej kunnat göras. Hans egenskap
av f. d. furir i förening med relativt hög ålder hade emellertid knappast
gjort det önskvärt, att han längre fortsatte sin tjänst såsom korpral vid
regementet, och någon möjlighet att befordra honom till furir hade icke
funnits. En synnerligen låg ridskicklighet hade därjämte inskränkt hans
användbarhet. Dessa omständigheter hade vållat, att Douglas redan under
sommaren 1932 med skvadronschefen, ryttmästaren Ekdahl, övervägt,
huruvida icke Ewerfält borde sluta sin tjänstgöring vid kontraktstidens
utgång. Douglas hade vid nämnda tidpunkt jämväl erhållit kännedom örn
att Ewerfält sökt civil anställning och att han haft goda utsikter att erhålla
sådan. Under september månad hade frågan örn vilka av det uttjänta
underbefälet vid andra skvadronen, som skulle erbjudas fortsatt
anställning, blivit högaktuell. Medan denna sak vid övriga skvadroner
i huvudsak redan varit klar, hade vid andra skvadronen på grund av att
skvadronschefen träffats av sjukdom (hjärnskakning) och att skvadronschefsombyte
förestått, denna angelägenhet icke kunnat slutgiltigt avgöras.
Först när den ordinarie skvadronschefen i slutet av månaden varit
så pass återställd, att han kunnat rådgöra med sin efterträdare, hade
ärendet kunnat föredragas för Douglas. Avgörandet av denna fråga hade
sålunda kommit att till tiden sammanfalla med i det föregående skildrade
händelser. Vid avgörandet av frågan örn rekapitulation av underbefäl vid
andra skvadronen hade Douglas haft att taga hänsyn till de vid regementet
rådande dåliga befordringsförhållandena bland underbefälet, vilka vållat,
att under senare år korpralson kunnat beredas dem, som därav gjort
sig förtjänta, tidigast ett år efter avslutad furirsutbildning. För att bereda
lön åt ett antal mycket dugliga korpraler över stat, hade det därför
varit nödvändigt, att vid denna skvadron liksom vid de övriga verkställa
en tämligen hård gallring. Douglas’ beslut hade i överensstämmelse därmed
gått ut på att två furirer och två korpraler — bland dem Ewerfält —
skulle omedelbart underrättas örn, att de icke linde att påräkna förnyelse
av sina kontrakt. Detta hade icke beträffande någon skett utan allsidigt
övervägande och, i fråga örn Ewerfält, icke utan stor tvekan. Såsom
Douglas inför de samlade skvadronscheferna framhållit, hade tvekan gällt
särskilt den omständigheten att det kunde förmodas, att — alldeles såsom
sedermera skett — Ewerfälts avsked skulle sättas i samband med den av
honom förmedlade anmälan mot ryttmästaren Ahlqvist.

Såsom 1''ramginge av de yttranden, som regementschefen inhämtat från
honom underlydande, rådde olika meningar i frågan huruvida skvadrons

Mili lief Hulm (isma unens liinbetshcriillehe.

13Ö

chefen ställt heslutet att Ewerfält icke finge rekapitulera i samband med
lians skrivelse till underbefälsförbundet. Örn så skett — något som tyvärr
icke syntes uteslutet — hade skvadronschef^ i detta fall på ett oförklarligt
sätt handlat mot såväl Douglas’ intentioner som givna order. Då ryttmästaren
Ekdahl, såsom chef för regementets skvadron i Boden, numera
ej stöde under Douglas’ befäl, hade Douglas icke i denna angelägenhet
kunnat vidare höra honom och kunde därför ondast som en hypotes framställa
den förmodan, att det skedda kunde hava orsakats av det tillstånd,
vari Ekdahl som en följd av hjärnskakningen vid tillfället befunnit sig.

Till slut ville Douglas framhålla följande. Lika olämpligt som det vore,
att repressalier utövades mot den, som begagnat sin rätt att inför militieombudsmannen
bringa ärenden, där förment orätt blivit begången, lika
oriktigt vore det enligt Douglas’ mening, därest en militär befälhavare
av rädsla för repressalier av det slag, som tidningen ifråga nu utövat mot
Douglas, underläte att vidtaga nödiga åtgärder för upptäckande av brott
mot krigslagarna eller läte en underlydande, som han på rent sakliga grunder
ansåge böra sluta sin tjänst vid kontraktstidens utgång, kvarstå, endast
därför att denne föranlett en anmälan till militieombudsmannen. En
sådan anmälan som den här ifrågavarande finge visserligen under inga
omständigheter läggas någon till last, men den finge icke heller hliva ett
försäkringsbrev mot varje för individen ovälkommen, men ur tjänstesynpunkt
berättigad åtgärd av det slag, som här drabbat Ewerfält. Utredningen
hade emellertid givit vid handen, att de ärenden, vilka det kär
gällde, inom regementet blivit handlagda på ett sätt, som i viss mån givit
fog för misstankar i den riktning, Svensk underbefälstidning framfört,
och detta vore Douglas den förste att livligt beklaga.

I skrivelse den 21 mars 1933 till chefen för Norrlands dragonregemente
anförde militieombudsmannen härefter:

Av den i ärendet åstadkomna utredningen funne militieombudsmannen
framgå, att korpralen Ewerfält förvägrats fortsatt anställning vid regementet
på den grund att han visat sig mindre lämplig för tjänstgöring
därstädes. Ewerfält hade ansetts icke kunna kvarstå såsom korpral på
grund av relativt hög ålder, och möjlighet att för det dåvarande befordra
honom till furir hade icke förelegat. Ewerfälts användbarhet hade ansetts
begränsad, enär hans ridskicklighet bedömts såsom synnerligen låg.
Mot Ewerfälts uppförande hade däremot icke förefunnits någon anmärkning.

I ärendet funne militieombudsmannen vidare utrönt, att efter det ryttmästaren
Ahlqvist i skrivelse till regementschefen den 26 september 1932
.— under förmälan att till hans kännedom kommit, att korpralskåren vid
regementet å sammanträde dryftat lämpligheten av en av honom mot
korpralen Hellstrand i tjänsten vidtagen bestraffningsåtgärd — anhållit
att utredning härom måtte föranstaltas, att sedan regementschefen med
anledning härav uppdragit åt tjänstgörande dagmajoren, majoren Axell,

131

att undersöka vad som förevarit, vid förhör, som den 27 september 1932
hållits inför denne, utrönts, bland annat, att frågan örn den av Ahlqvist
vidtagna bestraffningsåtgärden varit föremål för diskussion inom korpralskåren
vid regementet samt att Ewerfält, som vore ordförande i en av
korpralerna vid regementet bildad förening, i enlighet med de övriga
korpralernas önskan tillskrivit försvarsväsendets underbefälsförbund med
förfrågan huruvida den av Ahlqvist mot Hellstrand vidtagna åtgärden
kunde anses lagenlig.

Av vad i ärendet förekommit framginge ej huruvida vad sålunda vid
förhöret utrönts angående Ewerfälts befattning med saken framkommit
såsom svar på frågor framställda av förhörsledaren i syfte att vinna upplysning
örn vem, som lämnat underbefälsförbundet kännedom örn den mot
Hellstrand vidtagna åtgärden. Därest upplysning örn Ewerfälts åtgörande
framkommit på sätt ovan antytts såsom möjligt, måste förhörsledaren
anses hava överskridit den befogenhet, som i sådant avseende tillkommit
honom. Den utredning, som regementschefen anbefallt med anledning
av Ahlqvists anmälan, kunde icke anses hava gällt annat än frågan
huruvida och i vilken ordning korpralskåren dryftat den av Alhqvist
mot Hellstrand vidtagna åtgärden.

Enär emellertid regementschefen, på sätt framginge av den av honom
till militieombudsmannen ingivna förklaringen, redan beaktat vad militieombudsmannen
sålunda funnit anmärkningsvärt och delgivit förhörsledaren
sin uppfattning härom, funne militieombudsmannen ej skäl att i
ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Militieombudsmannen anmodade regementschefen att giva majoren Axell
del av militieombud smannens skrivelse.

11. Fråga huruvida bristande eller felaktig läkarvård varit orsaken
till att sjukdom, varav en korpral lidit, föranlett hans avskedande.
Tillika anmärkning mot att sundhetsinspektion icke företagits inom

föreskriven tid. I

I en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll fanjunkaren B. P.
Finberg örn utredning huruvida felaktig eller bristande läkarvård vid en
sjukdom, som hans son, korpralen vid Göta livgarde Bror Birger Allan
Finberg, i tjänsten ådragit sig — under det han i maj 1932 varit förlagd
vid skjutskolan å Marma — varit orsaken till att han blivit före kapitulationstidens
utgång avskedad. Fanjunkaren Finberg hemställde tillika,
att utredning måtte verkställas därom huruvida sådan sundhetsinspektion,
som funnes föreskriven i reglementet angående hälsovården vid arméns
truppförband under fred den 2 juni 1922, förrättats under det den kurs,
hans son tillhört, varit förlagd vid Marma.

Av handlingarna i ärendet inhämtas:

132

Korpralen Finberg hade den 3 maj 1932 inryckt till en skjutskolekurs å
Marma. Han hade enligt egen uppgift insjuknat den 10 i samma månad.
Enligt det vid Marma förda sjukbeskedet hade korpralen Finberg sjukanmålts
den 13 maj och därvid för katarr i övre luftvägarna sjukskrivits
vid truppen. Korpralen Finberg hade åter avförts från sjukbeskedet den
16 maj. Han hade åtföljt truppen, när denna återvänt till underbefälsskolans
förläggning i Uppsala den 14 maj. När korpralen Finberg sedermera
återkommit till Göta livgardes fästningsbataljon i Vaxholm, hade
han den 20 maj åter sjukanmält sig. Därvid hade påvisats äggvita i urinen.
Den 23 i samma månad hade korpralen Finberg avpolletterats till
garnisonssjukhuset i Stockholm, varest han kvarlegat till den 6 påföljande
juli. Han hade under tiden från den 23 maj till den 2 juni vårdats å
sjukhusets medicinska avdelning för akut luftrörskatarr, lätt akut njurinflammation
och inflammation i pannhålan. Den 2 juni hade han överförts
till kirurgiska avdelningen och efter behandling där för bihåleinflammation,
hade han den 8 juni återförts till medicinska avdelningen. Den 6
juli hade korpralen Finberg återsänts till truppförbandet, Göta livgardes
fästningsbataljon i Vaxholm. Vid utskrivningen hade urinen varit fri
från äggvita, men icke helt fri från spår till andra patologiska beståndsdelar.
Fästningsbataljonens läkare hade underrättats örn sjukdomsförloppet,
varjämte fortsatt läkarekontroll av njurarna tillråtts. På sjukhuset
hade korpralen Finberg åtnjutit dietkost till utskrivningen. Vid fästningsbataljonen
hade han därefter varit sjukskriven i grupp 1 till den 16
juli, då han hemf orlo vats, enär han jämlikt 107 § inskrivningsförordningen
»på grund av njursjukdom nr 45 befunnits oduglig till krigstjänst». Korpralen
Finberg hade icke åtnjutit dietlcost vid fästningsbataljonen.

Rörande de skäl, som föranlett läkaren vid fästningsbataljonen, förste
marinläkaren G. Ekman, att hemförlova korpralen Finberg, hade Ekman,
uti ett av honom den 25 januari 1933 i ärendet avgivit yttrande anfört:

»Avsikten med att Finberg av mig förklarades oduglig till krigstjänst
var den, att jag ansåg hans nephrit sannolikt ej vara av akut art, då tidpunkten
för dess isättande ej kunnat konstateras, och då urinstatus föga
påverkades av 6 veckors behandling å garnisonssjukhuset i Stockholm.
Vid undersökning 12 juli spår albumin. Att njurinflammationen skulle
läka ut under den fortsatta tjänstgöringstiden ansåg jag med anledning
därav osannolikt.

Med tanke härpå höll jag före, att det för Finbergs eget bästa vore lämpligt
med avsked, varigenom han skulle få större möjlighet att vårda sig
och undgå de infektioner, som ofta förekomma inom truppförläggning och
alltid äro en fara för dessa nephritpatienter.»

Sedan militieombudsmannen anhållit, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
ville avgiva yttrande i ärendet, hade, på hemställan av sjukvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen den 24 maj 1933 avgivit utlåtande samt därvid,
i anslutning till en av medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd. överläkaren Oscar Lindbom, den 20 maj 1933 verkställd utredning.

133

anfort, att tillräckliga skäl icke förelåge för antagandet att bristande eller
felaktig läkarvård varit orsaken till att korpralen Finberga sjukdomsförlopp
blivit sådant, att han för sjukdom måst avskedas.

Härefter hade sjukvårdsstyrelsen i utlåtande den 30 maj 1033 under åberopande
av medicinalstyrelsens förenämnda yttrande samt med hänvisning
jämväl till innehållet i en inom sjukvårdsstyrelsen av medicine doktorn
Kolf Bergman den 31 januari 1933 upprättad promemoria hemställt,
att ärendet icke måtte föranleda någon militieombudsmannens ytterligare
åtgärd.

Rörande företagande av sundhetsinspektion föreskrives i 3 § av militärt
hälsovårdsreglemente, att det åligger arméfördelningschef att själv
eller genom fördelningsläkaren förrätta dylik inspektion vid arméfördelningen
tillhörande truppförband, formationer och anstalter till sådan
omfattning att inom loppet av tre på varandra följande år minst en dylik
inspektion ägt rum vid samtliga arméfördelningen tillhörande truppförband,
formationer och anstalter.

I ärendet blev upplyst, att sundhetsinspektion ägt rum vid Marma skjutfält
senast den 15 december 1927. Inspektionsförrättaren, t. f. fördelningsläkaren
C. Wingren, hade därvid enligt den över förrättningen av honom
avgivna rapporten anmärkt bland annat att s. k. försvarseldning icke ägde
rum inom lokalerna och att det icke kunde undvikas, att halmen bleve unken
under den kalla och fuktiga årstiden; instruktion tarvades därför, att
samtliga madrasser efter slutad hösttjänstgöring tömdes och madrass- oell
pölvar tvättades.

Tillförordnade fördelningsläkaren K. Hybbinette anförde i infordrat yttrande
den 11 juli 1933: Efter det sundhetsinspektion i december 1927 ägt
rum vid Marma, hade regementsintendenten vid Svea artilleriregemente
årligen före vinterförläggningen inspekterat förläggningslokalerna och
funnit dessa fullt tillfredsställande. Eldning hade städse i god tid ägt rum
före inryckning under den kalla årstiden. Fortifikationsofficeren vid
östra arméfördelningens stab linde jämväl vitsordat, att samtliga förläggningslokaler
vid Marma numera befunne sig i fullgott skick. Med hänsyn
härtill och då anmaning utsänts att iakttaga sparsamhet med tjänsteresor,
hade ytterligare sundhetsinspektion icke ansetts nödig.

Vidare uppgav förrådsförvaltaren vid Marma skjutfält, M. Magnusson,
i skrivelse den 15 juli 1933: Vid den höstrengöring av förläggningslokalerna,
som ägt rum i oktober 1931, hade madrasser och huvudkuddar, som
varit i behov av rengöring, tömts, varefter rena var stoppats med ren och
torr halm. Före den inryckning till förläggningen, som ägt rum den 2
februari 1932, hade lokalerna eldats under sex dagar för att få sängservispersedlarna
varma. Utryckningen hade ägt rum den 2 mars 1932. Under
berörda tid hade icke någon anmärkning förekommit. Under tiden dea
7—den 14 april 1932 hade i samband med vårrengöring madrasser och lili -

134

vudkuddar, som varit i behov av rengöring, åter tömts och ersatts med
ren och nystoppad sängutrustning. Den halm, som därvid använts, hade
varit frisk och torr och hade från skörden tills den levererats till Marma
legat under tak i lada. Fukt hade vid omstoppningen icke förekommit i
madrasserna. Utbildningskursen i kulsprute- och granatkastartjänst hade
därefter varit förlagd vid Marma under tiden den 3—den 14 maj 1932.

I skrivelse den 20 juli 1933 till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anförde
militieombudsmannen härefter:

Vad anginge frågan huruvida felaktig eller bristande läkarevård varit
orsaken till att korpralen Finberg före kapitulationstidens utgång meddelats
avsked, funne militieombudsmannen, på de av sjukvårdsstyrelsen
åberopade grunder, tillräckliga skäl för dylikt antagande icke föreligga.

Däremot vore i ärendet utrett, att sådan sundhetsinspektion, varom förmäldes
i 3 § av militärt hälsovårdsreglemente, icke blivit inom i samma
iörfattningsrum föreskriven tid förrättad. Utredningen gåve dock icke
stöd för, att denna omständighet inverkat å det sjukdomsförlopp, varom
i ärendet vore fråga. Då emellertid gällande föreskrifter örn hållande av
sundhetsinspektion icke iakttagits, överlämnade militieombudsmannen
handlingarna i ärendet till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse för kännedom
och för att sätta sjukvårdsstyrelsen i tillfälle att vidtaga den åtgärd
sjukvårdsstyrelsen kunde finna påkallad.

I skrivelse den 6 oktober 1933 meddelade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
att sundhetsinspektion numera förrättats å Marma den 2 september
1933 av t. f. fördelningsläkaren R. Hybbinette. Av denne avgiven rapport
över inspektionen utvisade, att vissa anmärkningar framställts mot
manskapsmässen, underofficersmässen samt vaktmästarbostaden, varjämte
iakttagits att utrustningen i fråga örn instrument m. m. vid sjukvårdsavdelningen
vore väl knapp. Såsom totalintryck hade inspektionen givit
vid handen, att ett målmedvetet och gott arbete nedlagts på att hålla förläggningen
i mycket gott stånd och att inga berättigade anmärkningar
utöver de förut omförmälda kunde framställas mot densamma.

Sedan sjukvårdsstyrelsens sistberörda skrivelse inkommit till militieombudsmannen,
blev ärendet från vidare handläggning avskrivet.

12. Oriktig1 inställelse till värnpliktstjänstgöring förorsakad av felaktigt
meddelande från truppbefälet och av underlåtenhet av rullföringsbefälet
att besvara skriftlig förfrågan i saken.

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 1 oktober 1932, anförde
värnpliktige Thure Nilsson följande.

Klaganden hade fullgjort sin värnplikt vid Karlskrona kustartilleri -

135

regemente, 8. kompaniet. När han skolat hemförlovas från första tjänstgöringen,
hade han jämte sina kamrater av kompanichefen, kaptenen A.
E. Amundson fått meddelande, att repetitionsövningen skulle fullgöras år
1932, med början i slutet av augusti, och hade klaganden fått underteckna
ett erkännande att han blivit kallad. I överensstämmelse härmed hade klaganden
slutit sig till värnpliktigekontingenten vid centralstationen i
Malmö den 30 augusti 1932 samt följt med till Karlskrona. Där hade utrönts,
att klaganden blivit felaktigt kallad, och hade klaganden fått resa

hem. _ o ...

Emellertid hade klaganden nödgats sluta sin plats såsom maskinist pa
Asks mejeri och hade därefter gått arbetslös. Härigenom hade han förlorat
en månadslön, 50 kronor, samt kost och logi, vilka förmåner klaganden
för månaden uppskattade till 90 kronor. Klaganden visste ej huruvida
han kunde återfå sin plats.

Klaganden hade sålunda oriktigt inkallats till militärtjänst och därigenom
lidit ekonomisk förlust. Han andolie därför örn undersökning a\
dessa förhållanden och hemställde, att möjlighet måtte beredas honom att
erhålla gottgörelse för de förluster, som åsamkats och kunde komma att
åsamkas honom.

I ärendet införskaffades utredning dels från regementet och från kaptenen
Amundson, vilken numera tillhör kustartilleriets reserv, dels ock
genom befälhavaren för Malmöhus södra rullföringsområde. Klaganden
avgav påminnelser.

Den verkställda utredningen utvisade:

År 1928 utfärdades av dåvarande chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
cirkulärorder till kompanicheferna att före utryckning av värnpliktiga
meddela dem, som vore skyldiga att fullgöra repetitionsövning,
dels tid för inryckning till repetitionsövning (år och ungefärlig datum),
dels att inkallelse komme att ske genom kungörelse eller i undantagsfall
genom personlig order, dels ock att det ålåge envar att i god tid före inryckningen
hos vederbörande rullföringsbefälhavare efterhöra dagen
m. m. för inryckning, såvida detta ej blivit honom bekant genom kungörelse
eller personlig order.

Till åtlydnad av denna cirkulärorder lämnades åt de värnpliktiga, som
vid regementets 8. kompani utryckte den 17 februari 1931, skriftligt meddelande
i förenämnda hänseenden, därvid oriktigt angavs, att de värnpliktiga
komme att inkallas till repetitionsövning år 1932, i. stället för
rätteligen år 1933. Intyg örn meddelandet fick av de värnpliktiga, däribland
klaganden, underskrivas. Meddelandet hade uppsatts av kompaniadjutanten,
sergeanten E. F. ,T. Wehre, och syntes hava godkänts av kompanichefen,
kaptenen Amundson.

Därefter anhöll klaganden i brev den 13 juli 1932 till kompaniadjutantcu

136

vid 8. kompaniet om inkallelseorder och biljett under uppgiven adress.
Dåvarande kompanichefen, kaptenen E. Burman, överlämnade brevet till
befälhavaren för Ystads rullföringsområde nr 1 »för benägen åtgärd». A
rullföringsexpeditionen blev av förbiseende brevet ej diariefört, oell ej
heller besvarat. Brevet fogades till klagandens stamkort i kortsamlingen
för att tjäna till ledning, när klagandens inställelse blivit aktuell.

Den 30 augusti 1932, då inryckning till regementet ägde rum av värnpliktiga
tillhörande 1929 års klass, inställde sig även klaganden, som tillhörde
1930 års klass. Därvid blev misstaget rörande inställelsen upptäckt.

I skrivelse den 26 januari 1933 till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
och befälhavaren för Ystads rullföringsområde nr 1 anförde
dåvarande militieombudsmannen:

Någon försummelse syntes i denna sak knappast hava förekommit från
klagandens sida. Rättande sig efter det meddelande han erhållit i februari
1931, hade han i juli 1932 anhållit örn inställelseorder och biljett, låt
vara att denna anhållan ställts till kompaniet i stället för rullföringsbefälhavaren.
Däremot hade felaktigt meddelande örn året för inställelse
till repetitionsövning meddelats de värnpliktiga vid 8. kompaniet, som utryckt
i februari 1931. För detta fel vore kaptenen Amundson och sergeanten
Wehre ansvariga. Den missuppfattning, som genom nämnda
meddelande bibringats klaganden, skulle emellertid säkerligen hava skingrats,
därest klagandens brev i juli 1932 blivit från rullföringsexpeditionen,
dit detsamma överlämnats, vederbörligen besvarat. Då i brevet anhölls örn
»inkallelseorder» och biljett, hade det bort för rullföringsbefälet vara tydligt,
att anhållan avsett bland annat upplysning örn dagen för inställelsen
och att klaganden ansett inställelsedagen vara förestående. Det bade därför
ålegat rullföringsbefälet att efter brevets mottagande omedelbart lämna
klaganden besked örn att någon inställelseskyldighet ej ålåge honom år
1932.

Ehuru sålunda fel begåtts i tjänsten såväl av kaptenen Amundson och
sergeanten Wehre som av befälet å Ystads rullföringsexpedition, funné
militieombudsmannen sig, sedan upplyst blivit, att klaganden erhållit gottgörelse
för den förlust han lidit och därför återkallat sin anmälan, och
med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt kunna jämlikt 5 § i den
för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen låta bero vid
den åt klaganden lämnade gottgörelsen och vad eljest i ärendet förekommit.

Kaptenen Amundson och sergeanten Wehre skulle genom regementschefens
försorg erhålla del av militieombudsmannens skrivelse.

137

13. Fråga huruvida chefen för civilavdelningen inom marinförvaltningen
ägt trots iråkat konkurstillstånd utöva sin tjänst.

Med anledning av vissa i tidningen Social Demokraten för den 6 mars
1933 intagna uppgifter därom att marinförvaltningen i plenum den 3 mars
1933 skulle hava medgivit, att chefen för civilavdelningen, marinöverkommissarien
C. A. B. Boalt, finge inträda i utövningen av sin tjänst i marinförvaltningen,
ehuru han den 27 fehruari 1933 hlivit försatt i konkurs,
anmodade militieomhudsmannen i skrivelse den 6 mars 1933 marinförvaltningen
att inkomma med yttrande i ärendet ävensom att tillställa militieombudsmannen
avskrift av ämbetsverkets protokoll beträffande handläggningen
av ärendet.

I skrivelse den 28 mars 1933 avgav marinförvaltningen det begärda yttrandet
och översände därvid avskrift av omförmälda protokoll.

Av sistnämnda handling inhämtades följande: T. f. föredraganden å
civilavdelningen, förste amanuensen C. O. R. Krook, hade i plenum den 3
mars 1933 anmält, dels att enligt en från Stockholms rådhusrätts andra
avdelning till marinförvaltningen inkommen promemoria Boalt den 27
februari 1933 blivit försatt i konkurstillstånd, dels att interimsförvaltaren i
konkursen, advokaten K. E. Wawrinsky, i en till konkursdomaren avgiven
berättelse meddelat, att ingen anledning funnes till antagande att Boalt
gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer, dels ock
att interimsförvaltaren upplyst, att konkursen icke vore av den omfattning,
att konkursförfarandet såsom sådant skulle hindra Boalt att utöva
sin tjänst. Sedan härefter antecknats, att Boalt förenämnda den 3 mars
vore tjänstledig på grund av sjukdom samt att ansökan örn fortsatt sådan
ledighet vore att förvänta för de närmaste veckorna, hade föredraganden
hemställt, att marinförvaltningen i enlighet med 199 § konkurslagen måtte
besluta, att från ämbetsverkets sida hinder ej mötte för Boalt att trots
iråkat konkurstillstånd åter inträda i utövning av sin tjänst, från vilken
han genom konkursen måste anses hava blivit avstängd. Amiralitetsrådet
TT. A. J. Brunskog hade anfört, att han ansåge, att Boalt tillsvidare icke
borde få inträda i tjänstgöring, varför han yrkade att ämbetsverket måtte
besluta, att Boalt skulle avstängas från tjänstgöring. Härefter hade överläggning
följt, varunder marinöverläkaren L. G. E. Nilson yrkat, att, enär
Boalt av sjukdom vore förhindrad att tjänstgöra samt komme att så tillsvidare
förbliva, någon åtgärd av ämbetsverket för det dåvarande icke behövde
och därför ej borde vidtagas. Beslut hade fattats efter dubbla omröstningar.
Först hade röstats mellan amiralitetsrådets och marinöver
läkarens förslag, varvid den senares antagits såsom kontraproposition med
samtligas röster utom chefens för fortifikationsavdelningen, överstelöjtnanten
A. H. von Heijne, och amiralitetsrådets, vilka avgivits för den senares
förslag. I huvudvoteringen hade för marinöverläkarens förslag

138

röstat chefen för ingenjöravdelningen, marinöverdirektören Y. T. Schoerner,
marinöverläkaren och chefen för marinförvaltningen, viceamiralen J.
O. Schneidler, under det att för föredragandens förslag röstat, förutom
denne, tjf. chefen för intendentsavdelningen, förste marinintendenten K.
G. Högberg, von Heijne, chefen för nautiska avdelningen, kommendörkaptenen
G. E. R. Braunerhielm, chefen för torped- och minavdelningarna,
kommendörkaptenen N. Wijkmark, och chefen för artilleriavdelningen,
kommendörkaptenen K. T. Palm. Amiralitetsrådet hade avstått från att
rösta. Marinförvaltningen hade alltså bifallit föredragandens hemställan.

I sitt till militieombudsmannen avgivna yttrande hänvisade marinförvaltningen
till förenämnda protokoll. Därjämte meddelade marinförvaltningen,
att Bo^lt från och med den 23 februari 1933 åtnjöte ledighet på
grund av sjukdom. Vidare meddelade chefen föi; marinförvaltningen, att
han hade för avsikt att vid Boalts återinträde i tjänst tillfälligtvis ändra
ämbetsverkets arbetsordning därhän, att under den tid Boalts konkurs
påginge annan person än chefen för civilavdelningen skulle innehava den
ena nyckeln till de lås, varunder marinförvaltningens värdehandlingar
förvarades. Den andra nyckeln skulle allt fortfarande innehavas av advokatfiskalen.
I avseende å frågan huru skulle förfaras vid förfall för
ämbetsverkets chef ämnade ämbetsverket avlåta skrivelse till Kungl.
Majit med hemställan, att Kungl. Majit ville förordna, att § 15 instruktionen
för marinförvaltuingen, som innehölle bestämmelse härom, icke skulle
äga tillämpning på Boalt såsom ordinarie chef för civilavdelningen, så
länge hans konkurstillstånd varade.

Beträffande avfattningen av marinförvaltningens till militieombudsmannen
avgivna yttrande hade skiljaktiga meningar yppat sig inom marinförvaltningen.

Med skrivelse den 30 mars 1933 överlämnade marinförvaltningen till
militieombudsmannen avskrift av ämbetsverkets skrivelse samma dag till
Konungen, däri ämbetsverket anmält, att Boalt på grund av innehållet i
15 § instruktionen för ämbetsverket, därest Kungl. Majit icke annorlunda
förordnade, vid förfall för ämbetsverkets chef inträdde i utövningen av
dennes åligganden, samt ifrågasatt om detta vore lämpligt.

Angående handläggningen av de i marinförvaltningen förekommande
ärenden gällde enligt den av Kungl. Majit för ämbetsverket fastställda instruktionen
följande:

Ärendena skulle avgöras a) i plenum antingen av marinförvaltningens
chef eller ock efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, b) av marinförvaltningens
chef i närvaro av endast föredraganden, eller c) av vederbörande
föredragande.

Marinförvaltningens chef ägde ensam beslutanderätt i alla ärenden, i
vilkas handläggning han deltoge, med undantag av ärenden rörande ämbetsverkets
organisation, utfärdande av eller ändring, förklarande eller

139

upphävande av författningar, utfärdande av cirkulär eller allmänna föreskrifter,
räkenskapers form och uppställning, hos verket anförda besvär
och utlåtanden över besvär, som anförts hos Kungl. Maj:t, ärenden rörande
ämbetsverkets personal såsom personals tillsättande och fördelning till
tjänstgöring m. m. ävensom frågor rörande ämbetsverkets ekonomi. Dessa
ärenden skulle avgöras efter omröstning mellan de i beslutet deltagande.

I marinförvaltningens plenum deltoge ämbetsverkets chef samt minst
två ledamöter. Marinförvaltningens ledamöter intoge ställning en var av
chef för en av marinförvaltningens nio avdelningar. Vad enligt instruktionen
sades örn ledamot skulle i tillämpliga delar gälla jämväl örn amiralitetsrådet.

Där ej chefen för ämbetsverket förbehållit sig beslutanderätten, tillkomma
det ledamot att fatta beslut i hans befattning tillhörande ärenden
av militärteknisk eller rent teknisk natur, såvida beslutet icke ägde någon
principiell innebörd av vikt eller kunde medföra utgift, som icke kunde
bestridas med för ändamålet av marinförvaltningen till avdelningens förfogande
ställda medel eller föranledde skrivelse, utlåtande eller yttrande
till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement. Ledamot finge dock ej i
något fall fatta beslut, som föranledde utgift, såvida icke amiralitetsrådet
biträdde detsamma.

Marinöverkommissarien vore chef för civilavdelningen och deltoge i sådan
egenskap i plenum i handläggningen av alla ärenden med undantag
av dem, som tillhörde amiralitetsrådet, såvida de icke jämväl tillhörde
chefen för civilavdelningen.

Civilavdelningen vore uppdelad å ett kansli och en kameralbyrå. Till
kansliet hörde registratorskontoret och advokatfiskalskontoret. Till kameralbyrån
hörde bokslutskontoret, revisionskontor^ och kassakontoret. Chef
för kameralbyrån vore amiralitetsrådet, som vid handläggning av ärende,
vilket i något hänseende tillhörde amiralitetsrådet, inträdde såsom ledamot
av marinförvaltningen.

Chefen för civilavdelningen skulle bereda och föredraga ärenden, som
anginge a) marinens fasta egendom, i den mån de ej tillhörde annan avdelning,
b) förklaring, ändring eller upphävande av gällande eller förslag till
ny författning, c) allmänna föreskrifter, som berodde av marinförvaltningen
att utfärda, d) tillsättning, avsked, ledighet, förordnande, ansvar för
tjänstefel samt fastställande av löneklass beträffande den civila personalen
inom verket, e) balans-, avskrivnings- och besvärsmål, samt f) övriga
ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet.

Chefen för civilavdelningen tillkomme vidare att efter föredragning av
revisor, i amiralitetsrådets närvaro, ensam avgöra anmärkningsmål.

Amiralitetsrådet skulle bereda och föredraga ärenden, som anginge uppbörden,
anordnandet och redovisningen av alla till marinförvaltningens
befattning hörande medel, balans-, avskrivnings-, anmärknings- och besvärsmål
undantagna.

140

Genom beslut den 13 januari 1933 hade Kungl. Maj:t vidare förklarat,
bland annat, att ärenden rörande kassa-, räkenskaps- oell redovisningsväsendet
vid marinen skulle, utan binder av vad i gällande instruktion
för marinförvaltningen stadgades, av amiralitetsrådet beredas
och föredragas, även om de avsåge sådana allmänna författningar eller
föreskrifter, som det eljest ankomme på chefen för civilavdelningen att
bereda och föredraga.

Enligt instruktionen för ämbetsverket skulle vidare — när marinförvaltningens
chef åtnjöte semester eller eljest under tid, som icke överstege
femton dagar, vore förhindrad att förrätta sitt ämbete — såvitt Kungl.
Majit icke annorlunda förordnade, deli till grad eller tjänsteklass och tur
äldste tjänstgörande ordinarie militära eller civilmilitära avdelningschefen,
därest han till utnämning eller förordnande till avdelningschef vore
äldre än chefen för civilavdelningen, men eljest denne inträda i utövningen
av chefens för ämbetsverket åligganden, med visst undantag dock beträffande
cheferna för fortifikations- och sanitetsavdelningarna.

Uti den av chefen för marinförvaltningen för ämbetsverket utfärdade
arbetsordningen hade tillika föreskrivits, att marinförvaltningens värdehandlingar
skulle förvaras i verkets kassavalv under två nycklar, varav
den ena skulle innehavas av chefen för civilavdelningen och den andra av
advokatfiskalen.

I 20 § avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk tillhörande den civila statsförvaltningen stadgades
tillika, att örn tjänsteman bleve avstängd från tjänstgöring, hans avlöning
under tiden skulle innehållas, så framt ej funnes skäligt att låta honom
uppbära något därav.

I skrivelse den 7 april 1933 till marinförvaltningen anförde militieombudsmannen: Enligt

äldre svensk konkurslagstiftning ägde ämbets- eller tjänsteman,
som avträtt sin egendom till konkurs, icke förrätta sin tjänst förrän dom
över honom fallit. En regel av detta innehåll gällde sålunda såväl enligt
Kungl. Majits förnyade stadga angående avträdes- och förmåns- samt boskillnads-
och urarvamål den 28 juni 1798 som enligt konkurslagen den 12
mars 1830. t ||J

Ett förslag till uppmjukning av denna föreskrift återfunnes i de stad
ganden om egendoms avträdande till konkurs, som inginge i äldre lagberedningens
år 1850 avgivna förslag till handelsbalk. Detta förslag innehölle
i fråga örn ämbets- eller tjänsteman, som råkat i konkurs, följande
föreskrift:

»Avträder ämbets- eller tjänsteman sin egendom till konkurs eller varder
han till egendoms avträde tvungen, give domaren eller rättens ordförande
det, utan dröjsmål, hans närmaste förman tillkänna.»

141

Vad lagberedningen med denna föreskrift åsyftat framginge av följande
utdrag av beredningens motivering:

»Icke alla ämbeten och tjänster äro av den beskaffenhet, att deras innehavare,
blott av den omständigheten, att de nödgats avstå sin egendom till
borgenärernas förnöjande, ovillkorligen, och även örn ingen anledning till
brottsligt förhållande å deras sida förekommer, böra betagas rättigheten,
eller frikallas från skyldigheten, att ämbetet eller tjänsten förrätta, så
framt konkursen ej gör någon inskränkning i deras personliga frihet.
Även efter beredningens förslag måste dock alltid en sådan inskränkning
någon tid i början av konkursen inträffa för varje cessionant, han må nu
befinna sig i vilken samhällsställning som helst, och ämbetet eller tjänsten,
som av honom innehaves, kan ock understundom vara av den egenskap,
att utövningen därav av den, som är under konkurs, ej står väl tillsammans
med det allmännas fordringar eller säkerhet. Vid sådant förhållande
har det synts beredningen vara ändamålsenligast, att det överlämnas
åt den myndighet, som utövar förmanskapet över ämbets- och tjänstemannen,
att, då konkurs för denne inträffar, i varje fall efter sig företeende
omständigheter och i enlighet med de särskilda stadganden, som
därom kunna meddelas, förordna huruvida ämbetet eller tjänsten må av
honom bestridas eller icke; vårföre man ock uti en ny § (10) föreslagit,
att när ämbets- eller tjänstemans egendom frivilligt eller tvunget avträdes
till konkurs, detta utan dröjsmål skall av domaren eller rättens
ordförande givas hans närmaste förman till känna.»

De principer äldre lagberedningen i sin motivering sålunda angivit för
bedömande av frågan huruvida och vid vilken tidpunkt en ämbets- eller
tjänsteman, som råkat i konkurstillstånd, kunde tillåtas att förrätta sin
tjänst, hade sedermera kommit till uttryck i lagtext i det förslag till ny
konkurslag, som innehölls i ett av en särskild kommitté år 1854 avgivet
»Betänkande och förslag till ändringar i kreditlagstiftningen». Detta förslag
hade innehållit — förutom enahanda föreskrift örn skyldighet för
domaren att, därest ämbets- eller tjänsteman avträtt sin egendom till konkurs,
tillkännagiva detta för ämbets- eller tjänstemannens närmaste förman
— tillika följande stadgande:

»Ej må ämbets- eller tjänsteman, som sin egendom avträtt, sitt ämbete
eller sin tjänst förrätta få, intill dess inställelsedagen förbi är, och ankomine
på den myndighet, under vilken han i och för tjänsten lyder, att
bestämma, huru stor del av lönen den, som tjänsten under tiden förvaltar,
tillkomma bör. Sedan inställelsedagen är förbi; pröve den myndighet,
nu är sagd, huruvida han före konkursens avslutande utövningen av sin
tjänst åter vidtaga må.»

I 1862 års konkurslag hade bestämmelsen om ämbets- eller tjänstemans
konkurs erhållit följande lydelse, § 31:

»Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs, varde det
hans närmaste förman ofördröjligen av rätten eller domaren kungjort; och
ankomme på den myndighet, under vilken gäldenären i och för tjänsten
lyder, att pröva huruvida han förr, än fyra månader efter inställelsedagen
förflutit, må i utövningen av tjänsten åter inträda.»

142

I nu gällande konkurslag, § 199, kade denna bestämmelse undergått den
ändring att den tidrymd, under vilken det skulle bero på den myndighets,
under vilken gäldenären lydde, prövning, huruvida han finge åter inträda
i utövning av tjänsten, satts till fyra månader från det beslutet örn
egendomsav träde meddelats.

Till grund för 1862 års konkursiag hade visserligen närmast legat ett ar
1859 av särskilda kommitterade avgivet förslag, vilket såsom enskild
motion framlagts för rikets år 1859—1860 församlade ständer och av ständerna
med vissa av lagutskottet föreslagna ändringar godkänts. Detta
förslag hade emellertid i huvudsak utgjort en överarbetning av 1854 års
förslag. På den punkt, varom nu vore fråga, funnes i 1859 års betänkande
icke någon motivering till den avvikelse förslaget och sedermera 1862 års
konkurslag innefattade från ISSI års förslag.

Emellertid hade frågan örn hur förfaras borde vid ämbets- eller tjänstemans
konkurs bragts på tal vid behandling inför ridderskapet och adeln
den 11 juli 1860 av lagutskottets betänkande över nämnda förslag till konkurslag.
En talare hade därvid anfört, att han ansåge det icke med statens
tjänstebefattningar rätt förenligt eller staten värdigt att använda tjänstemän,
som vore i konkurs, innan denna blivit antingen genom dom avgjord
eller genom förlikning bilagd; man kunde eljest icke veta, örn ej
gäldenären kunde komma att drabbas av ansvar för vårdslöshet eller bedrägligt
förfarande. Talaren hade därför anhållit, att ståndet måtte återremittera
förevarande moment av 31 § till lagutskottet för att detsamma
måtte bringas i närmare överensstämmelse med vad som funnes stadgat
i 1830 års konkurslag.

Härtill hade en annan talare, tillika ledamot av 1859 års kommitté, genmält;
Då frågan örn gäldenärens ansvar för bedrägligt förhållande enligt
förslaget vore helt skild från den civila rättegången, torde det stadgande
i 1830 års konkurslag att tjänsteman skulle avhålla sig från tjänstens
utövande till dess dom i konkursen fallit icke behöva bibehållas,
emedan där bleve tilläventyrs ingen konkurs utav, örn alla borgenärerna
vid inställelsedagen vore överens och lika så örn ej ansvar yrkades, vilket
icke vore sällsynt. Inom kommittén hade man därför ansett i allmänhet
lämpligt att borttaga detta stadgande, ty bleve tjänstemannen
dömd för bedrägligt förfarande, då bleve han ock sannolikt skild från
tjänsten; och dömdes han endast för vårdslöshet, i vilket fall han möjligen
kunde undgå att förlora sin tjänst, så hade man antagit, att sådant
borde vara avgjort inom ett halvt år efter det konkursen begärts. Talaren
hade inom kommittén ansett, att tjänsteman, som blivit i konkurstillstånd
försatt, kunde något längre än fyra månader avhålla sig från utövande
av sin tjänst, och hade intet att invända mot en återremiss.

Momentet hade därefter av ridderskapet och adeln återremitterats till
lagutskottet. Enär emellertid de tre övriga stånden bifallit stadgandet i

143

den av kommittén föreslagna lydelsen, hade lagutskottet i förnyat utlåtande
anmält, att utskottet funnit den av endast ett riksstånd framställda
anmärkningen icke böra föranleda ändring i utskottets förslag. Utskottets
förslag hade sedermera, efter förnyad återremiss till utskottet, blivit
av samtliga stånd bifallet.

Vid föredragning av det av ständerna antagna förslaget inför högsta
domstolen hade två ledamöter tillstyrkt, att det ifrågavarande stadgandet
måtte erhålla följande lydelse:

»Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs; då må han ej
ämbetet eller tjänsten förrätta innan sakens slut vid första domstolen,
eller, örn ansvar å honom blivit yrkat, frågan därom är vorden slutligen
avdömd; dock må, i händelse gäldenären lyder under omedelbart förmanskap
av någon viss myndighet, det på denna myndighet ankomma att tilllåta
honom i utövning av sin befattning åter inträda efter inställelsedagen
i konkursen.»

Till stöd för sin berörda tillstyrkan anförde förslagsställarna, att den
av ständerna antagna lydelsen av förevarande lagrum icke hindrade en
gäldenär, som vore ämbets- eller tjänsteman, från att inträda i tjänsten
efter det fyra månader från inställelsedagen förflutit, även örn han då
ännu vore sub reatu i konkursen; detta syntes icke lämpligt. Förslagsställaren
åberopade vidare omförmåilda, i det föregående återgivna yttrande
av äldre lagberedningen samt anförde ytterligare: Så länge inga
särskilda stadganden vore givna örn det förfarande, myndigheterna vid
underrättelse örn tjänstemans konkurs skulle hava att iakttaga, kunde
blotta underrättelsen örn konkursen icke leda till något ändamål. Vidare
funnes en mängd ämbeten och tjänster, vilka icke vore ställda under omedelbart
förmanskap av någon viss myndighet, åt vilken prövningen av
gäldenärens tjänstgöringsrätt kunde uppdragas. Sistnämnda slags befattningar
vore dock i allmänhet av den vikt, att det icke syntes kunna stå
tillsammans med det allmännas fordringar eller säkerhet, örn innehavare
därav tillätes att, efter iråkad konkurs, utöva befattningen, innan sig
visat, huruvida han gjort sig- skyldig till ansvar för brottsligt förfarande.

Två andra ledamöter av högsta domstolen inskränkte sig till den anmärkningen
att de ansågo, att förenämnda stadgande borde sättas i närmare
överensstämmelse med lagberedningens omförmälda förslag.

Kungl. Maj:t meddelade emellertid stadfästelse å det av ständerna antagna
förslaget till konkurslag.

Stadgandet i 199 § av nu gällande konkurslag innebure, att en ämbetseller
tjänsteman, som avträdde sin egendom till konkurs, i och med egendomsavträdet
bleve inhabil att förrätta sin tjänst. Denna hans bristande
kompetens fortfore under en tid av fyra månader räknat från egendomsavträdet,
eller örn konkursen dessförinnan avslutades, till dess sistnämnda
förhållande inträffade. Dock kunde dylik gäldenär vid tidigare tidpunkt
åter inträda i utövning av tjänsten, därest den myndighet, varunder han
i och för tjänsten lydde, vid prövning funne, att så finge ske.

144

Den i det föregående lämnade framställningen rörande tillkomsten av
förenämnda stadgande torde utvisa, att man med bestämmelsen närmast
åsyftat att förhindra, att en i konkurs försatt ämbets- eller tjänsteman,
som gjort sig skyldig till brottsligt förfarande mot sina borgenärer, skulle
det oaktat kunna utöva sin tjänst.

Lagrummet torde emellertid otvivelaktigt äga en mera omfattande innebörd.
Lagstiftaren hade här tillagt ämbetsmyndighet en diskretionär
prövningsrätt. Uppenbarligen hade härvid åsyftats att åt den prövande
myndigheten inrymma vidsträckt befogenhet att taga hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall och följaktligen jämväl till andra omständigheter
än örn något brottsligt läge gäldenären till last. Sålunda
torde ämbetsmyndigheten vid den prövning den hade att verkställa böra
beakta, huruvida konkursen vore av sådan omfattning, att den konkursgäldenären
åliggande skyldigheten att tillhandagå vid utredningen av
konkursboet kunde antagas komma att verka hinderligt på gäldenärens
utövande av tjänsten. Vidare måste det tillkomma den prövande myndigheten
att vid sitt övervägande taga hänsyn till tjänstens beskaffenhet.
Vissa tjänster vore av den art att deras utövande av en person, som befunne
sig i konkurstillstånd, icke kunde anses väl förenligt med de krav
på tillit och säkerhet, som i det allmännas intresse måste ställas. Till
dylika tjänster syntes i varje fall böra räknas de, som medförde utövande
av chefskap för ett statens ämbetsverk eller vore att därmed jämställa,
ävensom tjänster, med vilka vore förenade uppbörd eller förvaltning av
allmänna medel. Däremot syntes näppeligen, åtminstone där fråga vore
örn chefsbefattning av nyss angiven art, böra fästas större avseende vid
den omständigheten huruvida eller i vilken utsträckning befattningshavare,
därest han på grund av konkurs bleve avstängd från sin tjänst, under
tiden finge uppbära lön eller till äventyrs tillgodonjuta underhåll av
konkursboet.

I förevarande ärende vore upplyst, att anledning icke funnes att antaga,
att Boalt gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot sina borgenärer
samt att konkursen icke vore av den omfattning att konkursförfarandet
såsom sådant komme att hindra Boalt från utövningen av hans
tjänst.

Det vore vidare upplyst, att, på grund av stadgande i ämbetsverkets
arbetsordning, marinöverkommissarien samt advokatfiskalen omhänderhade
var sin nyckel till de lås, varunder marinförvaltningens värdehandlingar
förvarades. Enär ämbetsverkets chef förklarat sig hava för avsikt
att, därest Boalt komme att återinträda i utövning av tjänsten, uppdraga
åt annan befattningshavare inom ämbetsverket att i stället för Boalt örnhönderhava
den av honom eljest förvarade nyckeln, föranledde nu berörda
förhållande icke någon anmärkning från militieombudsmannens sida.

Med hänsyn till de uppgifter, som enligt vad i ärendet framgår, tillkomme
marinöverkommissarien, hade militieombudsmannen vid bedo -

145

maude ur de synpunkter, som i det föregående angivits, av marinförvaltningens
beslut i ärendet kommit till den uppfattning, att — oavsett den
omständigheten att Boalt vid. förfall för ämbetsverkets chef hade att inträda
i utövningen av dennes åligganden — det varit mest lämpligt, att
marinförvaltningen icke tillåtit Boalt att före utgången av den i 199 §
konkurslagen angivna tidsfristen åter inträda i utövningen av sin tjänst,
men funne militieomhudsmannen dock marin förvaltningens beslut icke
på denna grund föranleda någon anmärkning.

Emellertid tillkomme det enligt 15 § instruktionen för marinförvaltningen
marinöverkommissarien i egenskap av f. n. äldste tjänstgörande ordinarie
avdelningschef i ämbetsverket, att, därest Kungl. Majit ej annorlunda
förordnade, vid förfall för ämbetsverkets chef inträda i utövningen
av dennes åligganden. Med hänsyn härtill hade ämbetsverket enligt militieombudsmannens
mening i varje fall icke bort under annan förutsättning
förklara, att hinder icke mötte för Boalt att trots iråkat konkurstillstånd
åter inträda i utövning av sin tjänst, än att Kungl. Majit dessförinnan
fattat beslut av sådan innebörd, att nämnda föreskrift i instruktionen
för ämbetsverket icke skulle äga tillämpning under den tid intill fyra
månader efter egendomsavträdet, då Boalt ehuru försatt i konkurstillstånd
kunde komma att utöva sin tjänst.

Enligt vad i ärendet vore upplyst hade marinförvaltningen sedermera
i skrivelse den 30 mars 1933 hos Kungl. Majit gjort anmälan örn den påföljd,
som på grund av förberörda stadgande i instruktionen kunde komma
att inträffa, samt ifrågasatt lämpligheten av att bestämmelsen under föreliggande
omständigheter ägde tillämpning.

Örn militieomhudsmannen ock måste anse anmärkningsvärt, att marinförvaltningen,
innan Kungl. Majit fattat beslut i den av ämbetsverket
sålunda väckta frågan om dispens från eller ändring av ämbetsverkets instruktion,
beslutat att från ämbetsverkets sida hinder icke mötte för Boalt
att trots iråkat konkurstillstånd åter inträda i utövningen av sin tjänst,
funne militieomhudsmannen likväl skäligt låta bero vid vad ämbetsverket
i nu berörda avseende åtgjort.

14. Fråga om lämpligheten av att regementsintendent innehar, förutom
stående förskott av statsmedel, jämväl förskott frän enskilda

lägerkassan.

Vid en av tjenstförrättande militieomhudsmannen den 11 augusti 1933
förrättad inspektion av Skaraborgs regemente anmärktes vid granskning
av den ekonomiska förvaltningen, att regementsintendenten, förutom stående
förskott å 1,000 kronor av statsmedlen enligt kassareglementet § 13,
innehade ett förskott å samma belopp från enskilda lägerkassan för diverse
utgifter.

10 — Mililieombudsmnnnens limbetsberullelsc.

146

Med. anledning av vad sålunda iakttagits, anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen genom skrivelse den 22 augusti 1933 regementschefen
att inkomma med upplysningar angående behovet av det senare
förskottet.

I skrivelse den 31 augusti 1933 lämnade regementschefen de infordrade
upplysningarna och anförde därvid:

I arméförvaltningens civila departements cirkulär den 5 juni 1930 angående
bokföring och medelsredovisning m. m. 1 § 10 mom. 3 stycket, föreskreves:
»Till bestridande av utgifter av enskild natur, såsom exempelvis
utgifter för enskilda lägerkassan, må icke under några omständigheter
utlämnas förskott av de medel, som av Kungl. Arméförvaltningen tillhandahållas».
På grund av denna föreskrift, och då vissa utgifter vid
enskilda lägerkassan i större grad än vid statskassan vore av sådan natur,
att medel omedelbart måste finnas till förfogande, ansåge regementschefen
det uteslutet att indraga regementsintendentens förskott från förstnämnda
kassa. För enskilda lägerkassans räkning bedreves bl. a. en svingårdsrörelse,
för vilken regementsintendenten vore föreståndare. Inköp av smågrisar
skedde 1—2 gånger i månaden vid den allmänna grismarknaden
i staden. För ändamålet måste omedelbart kontanter stå till regementsintendentens
förfogande. Ofta inköptes på en gång 15—20 grisar betingande
en kostnad av 350—400 kronor. Från enskilda lägerkassan hade till
regementets kompanier anvisats vissa belopp, som finge användas till bestridande
av nytta och nöje för i tjänstgöring varande manskap. Kompanierna
hade för ändamålet ej erhållit kontanta belopp utan ägde att hos
regementsintendenten inlämna attesterade räkningar, som av honom ofta
måste likvideras mellan kassadagarna. Regementsintendentens förskott
från enskilda lägerkassan hade sedan många år tillhaka varit 1,000 kronor
och erfarenheterna hade visat, att detta belopp varit lämpligt avpassat.

Då tjänstförrättande militieombudsmannen icke kunde åtnöjas med
denna förklaring, meddelade tjänstförrättande militieombudsmannen i
skrivelse den 2 september 1933 arméförvaltningens civila departement underrättelse
örn vad sålunda förekommit.

Med anledning härav anförde civila departementet i skrivelse den 12
september 1933, att departementet, som med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst, funnit ifrågavarande förskott från enskilda lägerkassan icke
kunna anses vara oundgängligen erforderligt, jämlikt beslut samma dag
anmodat chefen för Skaraborgs regemente att föranstalta därom, att ifrågavarande
förskott omedelbart komme att inlevereras till enskilda lägerkassan.

147

15. Fråga huru beskattningsår skall räknas vid uppgift till taxeringsmyndighet
å löntagares avlöningsförmåner.

I en till militieombudsmannen insänd skrift framhöll förrådsförvaltaren
vid Göta trängkår J. A. Grawenstein, att vid truppförbandens kassaförvaltningar
olika förfaringssätt tillämpades vid lämnande av uppgift till
taxering. Uppgift hade sålunda lämnats vid Västerbottens regemente å
avlöning, som varit utkvitterad under föregående år, vid Göta trängkår
däremot å avlöning, som varit intjänad under föregående år. Grawenstein
hemställde, att åtgärd måtte vidtagas så att i berörda avseende enhetlig
praxis måtte tillämpas vid de olika kassaförvaltningarna.

Regementsintendenten vid Västerbottens regemente, kaptenen R. Staaff,
vitsordade i avgiven förklaring, att sedan år 1925 vid regementet tillämpats
den praxis, att i de lönesammandrag för taxering, som från regementet
avlämnades till taxeringsmyndigheten, den lön, som belöpte å december
månad det år lönesammandraget avsåge, ej medtoges i uppgiften; i
sagda uppgift medtoges däremot den lön, som belöpte å december månad
närmast föregående år.

I skrivelse den 23 mars 1933 till arméförvaltningens civila departement
anförde militieombudsmannen:

Enligt 41 § kommunalskattelagen skulle annan intäkt än inkomst av rörelse
anses hava åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten blivit
för den skattskyldige tillgänglig för lyftning.

I de till kommunalskattelagen fogade anvisningarna anfördes i anslutning
till sagda stadgande bland annat:

»I fråga örn annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel,
att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till
sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den
skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller,
såsom i fråga örn bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den
på annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida
inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t, ex.
av tjänst, ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel
o. s. v., kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de
icke uppburits eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda
års utgång. Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under
beskattningsåret och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart
efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande
år, att de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret.
»

Enligt 9 § reglemente för arméns kassaväsende i fredstid den 11 oktober
1907 (nr 109) sådant sagda författningsrum lydde i kungörelsen den 22
augusti 1914 (nr 199) skulle regementes kassa hållas öppen för in- och ut -

148

betalningar den 1, den 11 och den 21 i varje månad, så vida dagen vore
helgfri, eljest å närmaste helgfria dag därefter.

Enär med hänsyn till sist återgivna stadgande vid regemente under december
månad ett år intjänad lön icke bleve tillgänglig för lyftning förr
än tidigast nästkommande 2 januari, torde det icke kunna anses stå i
strid med innehållet i 41 § kommunalskattelagen att vid avlämnande av
lönesammandrag till taxeringsmyndigheten förfara pa sätt skedde vid
Västerbottens regemente.

Ä andra sidan torde det jämväl stå i god överensstämmelse med de principer,
som läge till grund för stadgandet i 41 § förenämnda lag, att, även
örn det för december månad intjänta lönebeloppet bleve tillgängligt för
lyftning först någon av de första dagarna påföljande januari månad, likväl
tillämpa den regel vid uppgörandet av lönesammaudragen, att dessa
komme att hänföra sig till den för kalenderår intjänta lönen. Så vitt militieombudsmannen
kunnat inhämta, torde denna senare princip, i allt fall
vad beträffade uppgifter rörande i vanlig ordning av ordinarie och icke
ordinarie befattningshavare intjänad lön, undantagslöst tillämpas inom
den civila statsförvaltningen.

Då verkställd undersökning utvisat, att det vid Västerbottens regemente
tillämpade förfaringssättet praktiserades jämväl vid annat truppförband
inom lantförsvaret, ansåge sig militieombudsmannen böra till departementet
överlämna handlingarna i ärendet, på det departementet måtte bliva i
tillfälle att vidtaga de åtgärder, departementet kunde finna påkallade för
åstadkommande av enhetlig praxis i förevarande avseende, så vitt rörde
till lantförsvaret hörande kassaförvaltningar.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse utfärdade arméförvaltningens
civila departement den 11 april 1933 en cirkulärskrivelse till
kassaförvaltningarna vid arméns truppförband, formationer och anstalter,
i vilken cirkulärskrivelse departementet erinrade därom, att § 41 i gällande
kommunalskattelag, jämförd med de till nämnda paragraf fogade
anvisningar, syntes böra givas den tolkningen, att uppgift till vederbörande
taxeringsmyndighet å löntagares avlöningsförmåner skulle omfatta
beskattningsårets 12 månader, även örn avlöningen för december icke utbetalats
förrän i början på januari följande år.

16. Vid införskaffande och prövning- av anbud å jordkörningsarbete,
som anordnats såsom beredskapsarbete för att motverka arbetslösheten,
har icke tillsetts, att arbetet i första hand komme de behövande

till godo.

Sedan arméförvaltningen med skrivelse den 2 augusti 1932 avgivit förslag
å vissa inom dess förvaltningsområde fallande arbeten av beskaffenhet
att lämpligen kunna under budgetåret 1932/1933 anordnas såsom bered -

149

skapsarbeten för motverkande av arbetslöshet, har Kungl. Majit genom
brev till statskontoret den 9 december 1932 från det under titeln »Oförutsedda
utgifter» anvisade extra reservationsanslaget till dylika arbeten
(1932/1933: XII. 2) ställt till arméförvaltningens förfogande för utförande
av nedan angivna arbeten högst följande belopp, nämligen

1) Flyttning av en lägerhydda från Sollefteå läger till

Västernorrlands regementes etablissements område...... kronor 50,000

2) Flyttning av stabsbyggnad å Sollefteå läger till nämnda

etablissements område för ombyggnad därstädes till bostadshus
för personalen vid militärsjukhuset............ » 42,000

3) Flyttning av en marketenteribyggnad från Sollefteå läger
till Norrlands trängkårs etablissements område...... » 41,520

Summa kronor 133,520

I skrivelse den 25 januari 1933 har därefter arméförvaltningens fortifikationsdepartement
bemyndigat chefen för Norra arméfördelningen att
låta verkställa rivning av nämnda tre byggnader å Sollefteå läger samt
utföra schaktnings- och grundläggningsarbete!! för desamma å de blivande
byggnadsplatserna.

I en till militieombudsmannen den 19 maj 1933 inkommen skrift förklarade
sig Algot Lubeck och Walter Hamrén i Sollefteå vilja fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet på det enligt deras förmenande egendomliga
sätt, varpå vid utförandet av omförmälda arbeten fördelningen av
arbetet ägt rum, särskilt i fråga örn bortsättandet av vissa förekommande
körslor. I ett fall, som rörde Lubeck och Hamrén, hade arbetsledningen
i slutet av februari eller i början av mars förkastat ett av deni inlämnat
anbud å transport av jord, lydande å 80 öre per kubikmeter samt, med
förbigående av ett utav torparen N. Nyberg inlämnat anbud å 1 krona 15
öre per kubikmeter, antagit ett av löjtnanten J. A. Hjelmqvist avgivet anbud
å 1 krona 25 öre per kubikmeter. Därest över huvud entreprenadsystem
vore tillåtet vid dylika arbeten, hade Lubeck och Hamrén bort få körslorna.
Arbetet hade tillkommit för att bereda sysselsättning åt arbetslösa
och i övrigt på grund av den rådande ekonomiska krisen betryckta. Det
vore därför i varje fall oriktigt, att Hjelmqvist, som uppbure statspension
och i sin hemort betraktades såsom välsituerad samt sålunda, i olikhet med
Lubeck och Hamrén, icke varit i behov av arbete, erhållit körslorna. Att
Hjelmqvist icke varit i behov av arbetet framginge även därav, att han i sin
tur bortsatt en del av körslorna till annan person efter ett pris av 1 krona
per kubikmeter. Hjelmqvist hade därigenom beretts tillfälle till mellanhandsvinst.
Förfarandet att låta en person som Hjelmqvist erhålla arbete
av ifrågavarande slag stöde icke i överensstämmelse med vad som
uttalats i propositionen rörande anslag till beredskapsarbeten.

Lubeck och Hamrén hade tidigare till statsrådet och chefen för försvars -

150

departementet ingivit en den 2 mars 1933 dagtecknad anmälan rörande
samma sak.

I sistnämnda ärende hade följande yttranden avgivits:

Arbetsledaren vid arbetsplatsen i Sollefteå, arkitekten Björn Lönegren,
anförde i ett den 8 mars 1933 dagtecknat yttrande till Norra arméfördelningens
stab: Lönegren hade i februari månad på order av fortifikationsofficeren
vid arméfördelningens stab infordrat anbud å körning av jordschakt
från exercishusets byggnadsplats på Västernorrlands regementes
kaserngård till slänten bakom garnisonssjukhuset från tre personer, som
tidigare vid beredskapsarbeten vid Sollefteå arbetsplats till arbetsledningens
fulla belåtenhet utfört liknande transporter, nämligen G. Granholm,
A. Granholm och J. Hjelmqvist. Lönegren, som varit ny på platsen, hade
icke ägt kännedom örn huruvida någon av dessa personer varit ekonomiskt
så situerad, att lämpligheten av att bortsätta dylikt arbete till honom
kunde ifrågasättas. Efter det de av nämnda tre personer avgivna anbuden
översänts till fortifikationsofficeren, hade Lubeck besökt Lönegren
och därvid frågat, örn han finge vara med och räkna på körningen. Lönegren
hade upplyst Lubeck örn, att anbuden vore översända. Då Lönegren
emellertid ännu icke fått meddelande örn att saken vore avgjord, hade
Lönegren tänkt göra ett försök att få Lubeck med. Därför hade Lönegren
anmodat Lubeck att skyndsammast inkomma med anbud. Påföljande dag
hade Lubeck avgivit ett anbud, men hade Lönegren då med dagens post
fått bekräftelse på att Hjelmqvist fått arbetet sig tilldelat, vilket Lönegren
meddelat Lubeck. Att något anbud å 1 krona 15 öre per kubikmeter
inlämnats och förkastats vore ren osanning.

I yttrande den 9 mars 1933 anförde arméfördelningschefen generallöjtnanten
P. Hegardt härefter: Det antagna, av Hjelmqvist avgivna anbudet
omfattade cirka 300 kubikmeter jord att forslas efter ett pris av 1 krona
25 öre per kubikmeter och motsvarade alltså en ungefärlig totalsumma
av 375 kronor. Det lägsta av de tre avgivna anbuden hade antagits. Det
hade icke varit brukligt och torde i vanliga fall ej heller vara lämpligt
att annonsera allt för små entreprenadarbeten.

Arméförvaltningens fortifikationsdepartement anförde i utlåtande den
15 mars 1933: Det torde vara uppenbart, att arméfördelningschefen, sedan
avtal på grundval av det av Hjelmqvist avgivna anbudet kommit till
stånd, icke kunnat låta Liibecks och Hamréns anbud föranleda någon åtgärd.

Lubeck och Hamrén anförde i påminnelser till Kungl. Majit den 17 mars
och den 10 april 1933: Vid Liibecks sammanträffande med Lönegren dagen
innan Liibecks och Hamréns anbud ingivits hade Lönegren icke nämnt
något örn att av andra personer ingivna anbud redan avsänts till fortifikationsofficeren.
Lönegren hade vid nämnda sammanträffande uppmanat
Lubeck att inkomma med anbud följande dag, och det hade varit först när
Lubeck och Hamrén sistnämnda dag avgivit sitt anbud, som Lönegren med -

151

delat, att Hjelmqvist antagits till entreprenör. Lubeck och Hamrén företedde
intyg, utfärdat av torparen Nyberg, däri denne uppgav, att han uppsökt
Lönegren i syfte att få avgiva anbud å jordtransport vid beredskapsarbetena
i Sollefteå, vilket anbud lytt å 1 krona 15 öre per kubikmeter.
Nyberg hade då tillsagts att återkomma följande dag. Nyberg hade efterkommit
denna tillsägelse, men, sedan Lönegren mottagit och läst anbudet,
hade han yttrat, att fortifikationsofficeren vid arméfördelningen redan
infordrat de inkomna anbuden, varför Nybergs anbud icke kunde komma
under omprövning.

Lubeck och Hamrén anförde vidare i sina nämnda påminnelser: Såväl
deras eget som Nybergs anbud hade ingivits innan de övriga anbuden prövats.
Entreprenaden hade omfattat förflyttning av cirka 2,500 kubikmeter
jord till en kostnad av cirka 3,125 kronor. Den merkostnad, som uppstått
för staten genom avvisandet av Liibecks och Hamréns samt antagandet av
Hjelmqvists anbud, uppginge till cirka 1,125 kronor.

I skrivelse den 23 maj 1933 anmodade militieombudsmannen arméfördelningschefen
att inkomma med yttrande i anledning av den till militieombudsmannen
insända klagoskriften.

I yttrande till militieombudsmannen den 29 maj 1933 anförde arméfördelningschefen,
generallöjtnanten P. Hegardt: Fördelningen av de berörda
beredskapsarbetena hade skett i samråd med länsstyrelsen i Västernorrlands
län och de arbetslöshetskommittéer, till vilka länsstyrelsen hänvisat.
Vid beräkningen av det antal arbetare, som varje socken skulle få insätta
i arbetet, hade beträffande varje särskild kommun hänsyn tagits till storleken
av den i kommunen utgående skatten, antalet bevillningskronor, antalet
arbetslösa och folkmängden. Enligt förefintliga direktiv förelåge
emellertid intet hinder vare sig att infordra anbud å utförandet av vissa
arbeten eller att låta utföra en del arbeten å entreprenad. På grund härav
hade vissa körslor utförts efter infordrande av anbud, och framdeles bomme
med största sannolikhet en hel del arbeten såsom värmeanläggningar,
vatten- och avloppsledningsarbeten, målning, plåtslageriarbeten m. m. att
utlämnas på entreprenad till i orten lämpliga firmor och personer. De av
Lubeck och Hamrén åsyftade jordkörslorna hade från början beräknats
komma att omfatta allenast cirka 300 kubikmeter. Det hade därför icke
ansetts erforderligt att genom annons infordra anbud å dessa körslor. Arbetsledaren
i Sollefteå hade av fortifikationsofficeren beordrats att å
nämnda körslor infordra anbud från tre personer, av vilka antagbara anbud
kunde förväntas. Något protokoll vid prövning av anbuden å körslorna
hade icke ansetts behövligt. Under arbetets gång hade emellertid
— bland annat av den anledning att arméförvaltningens fortifikationsdepartement
föreskrivit vissa ändringsarbeten — arbetets omfattning ökats
så att den jordmassa, som skolat transporteras, kommit att utgöra 1,141.5
kubikmeter löst mått. Lubeck, Hamrén och Nyberg hade icke varit kända
för vare sig fortifikationsofficeren eller arbetsledaren i Sollefteå. Möjlig -

152

het hade sålunda icke förelegat att från dessa personer infordra anbud.
Arbetsbefälets ständiga strävan vore emellertid och måste vara att få
arbetena utförda till lägsta möjliga pris på det att disponibla anslag icke
skulle överskridas. Hade vetskap förefunnits därom, att Lubeck, Hamrén
och Nyberg kunnat inkomma ined lägre anbud än övriga anbudsgivare,
hade därför anbud infordrats jämväl från dem. Att anbud hade infordrats
från Hjelmqvist syntes naturligt, då Hjelmqvist tidigare utfört körning
per timme till ett pris, som endast med 23 öre överstigit samtidigt
utbetalade timlöner till grovarbetare, som vore anställda vid dessa bered
skapsarbeten. Arméfördelningscbefen bade icke kunnat finna, att förfarandet
vid utlämnandet av körslor till Hjelmqvist icke stöde i överensstämmelse
med vad som uttalats i Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen
åren 1931 och 1932 eller i övriga i samband med beredskapsarbetena förekommande
utredningar.

Arméfördelningschefen överlämnade tillika ett den 26 maj 1933 av arkitekten
Lönegren till Norra arméfördelningens stab avgivet yttrande. Lönegren
anförde däri: Anbuden å jordtransporterna hade icke skriftligen
infordrats utan bade för tids vinnande de tre anbudsgivarna muntligen
anmodats att snarast möjligt, helst omgående, inkomma med anbud. Någon
viss dag för anbudens avgivande hade icke bestämts. Vid alla entreprenader
av vikt bade anmodan örn avgivande av anbud skriftligen infordrats
av fortifikationsofficeren. Vid bortsättande av smärre arbeten,
speciellt då det gällt anbudsgivare inom Sollefteå stad och socken, och då
saken därjämte brådskat, bade däremot Lönegren personligen efter direktiv
från fortifikationsofficeren infordrat anbuden muntligen eller, därest
anbudsgivare varit svåranträffbar, skriftligen. Före september 1932 hade
för Lönegren icke funnits någon expedition och först under slutet av
samma år bade han disponerat skrivmaskin. Sedan anbuden från de tre
vidtalade personerna inkommit, hade Lönegren för granskning och beslut
omgående översänt anbuden till fortifikationsofficeren. Lönegren hade
dock icke ansett uteslutet, att ytterligare anbud skulle kunna infordras, folden
händelse de redan inlämnade anbuden skulle anses otillfredsställande.
Lönegren hade därför vid Liibecks besök anmodat denne att snarast inkomma
med anbud. Det vore icke riktigt, att Lönegren uppmanat Lubeck att
inkomma med anbudet först till påföljande dag. Att även Nyberg avgivit
ett anbud vore, i trots av vad uti det av Nyberg undertecknade intyget anfördes,
för Lönegren obekant. De kalkyler, som Lubeck och Hamrén framlagt
angående arbetets omfattning och kostnaderna för detsamma, vore
bevisligen felaktiga. Körslorna ifråga hade omfattat den av arméfördelningschefen
uppgivna mängden 1,141.5 kubikmeter jord. Statens förlust
pa grund av att klagandenas anbud icke antagits rörde sig örn ett belopp
av 513 kronor 68 öre.

Lubeck och Hamréll avgåvo den 4 juli 1933 till militieombudsmanneii
påminnelser i ärendet.

153

I skrivelse den 21 september 1933 till chefen för Norra arméfördelningen
anförde militieombndsmannen härefter:

Militieombudsmannen funne i ärendet utrett,

att, sedan arméförvaltningens fortifikationsdepartement bemyndigat arméfördelningschefen
att låta riva omförmälda byggnader vid Sollefteå
läger samt utföra schaktnings- och grundläggningsarbeten för de byggnader,
som i stället skulle uppföras å Västernorrlands regementes och Norrlands
trängkårs etablissements områden, arméfördelningschefen låtit i
februari 1933 beordra den i Sollefteå stationerade ledaren för arbetena,
arkitekten Lönegren, att infordra anbud å vissa till arbetena hörande jordtransporter,
vilka ursprungligen avsett cirka 300 kubikmeter men sedermera
-— av skäl, som, såvitt av handlingarna i ärendet framginge, icke
kunnat förutses vid tiden för anbudens infordrande — kommit att omfatta
en myckenhet av 1,141.5 kubikmeter,

att Lönegren till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget under
hand muntligen hänvänt sig till tre personer, nämligen G. L. Granholm,
A. Granholm och löjtnanten J. A. Hjelmqvist, vilka tidigare till arbetsledningens
vid de beredskapsarbeten, som bedrivits i Sollefteå, belåtenhet
utfört liknande arbeten,

att, sedan anbud från nämnda tre personer till Lönegren inkommit och
anbuden för avgörande översänts till arméfördelningens stab, klaganden
Lubeck hos Lönegren efterhört, huruvida icke jämväl Lubeck finge avgiva
anbud å transporterna,

att Lönegren därvid medgivit att så finge ske,

att Lubeck jämte klaganden Hamrén därefter nästpåföljande dag till
Lönegren avlämnat ett anbud, lydande å 80 öre per kubikmeter transporterad
jord, medan det billigaste av de tre tidigare anbuden, nämligen
Hjelmqvists, lytt å 1 krona 25 öre per kubikmeter,

att arméfördelningschefen antagit det av Hjelmqvist avgivna anbudet
till utförande,

samt att Lönegren vid emottagandet av Liibecks och Hamréus anbud
meddelat, att Iijelmqvists anbud redan antagits.

I protokollet över socialärenden den 20 mars 1931 (prop. nr 202/1931) hade
dåvarande statsrådet och chefen för socialdepartementet angående de regler,
efter vilka beredskapsarbeten borde bedrivas, anfört, bland annat: »De
arbeten, till vilka Kungl. Majit komme att ur ifrågavarande anslag anvisa
medel, bleve uppenbarligen till alla delar helt likställda med andra allmänna
arbeten; endast sättet för medlens anskaffande skulle angiva skillnaden.
Med denna ståndpunkt följer också, att några särskilda regler angående
arbetslön, utväljande av arbetare o. s. v. icke skulle meddelas, utan
vederbörande myndigheter skulle äga att helt efter eljest tillämpade metoder
utföra arbetet.---Tydligen är det emellertid i och för sig önsk värt

— något som överhuvud taget i depressionstider bör gälla beträffande
statliga arbeten — att man vid utförandet håller i sikte, att dessa så an -

154

ordnas, att arbetena bliva till gagn för arbetslösbetens bekämpande. Sålunda
är det ur allmän synpunkt till fördel, örn vederbörande myndighet
vid anskaffande av arbetskraft hänvänder sig till arbetsförmedlingsorganen
inom orter, där arbetslösheten är särskilt betungande, och utan särskilda
föreskrifter lärer det kunna tillses, att arbetena i första hand komma
de behövande till godo, i den mån dessa erbjuda fullgod arbetskraft.»

I skrivelse till arméförvaltningen den 9 oktober 1931 hade statsrådet och
chefen för socialdepartementet fäst arméförvaltningens uppmärksamhet
på vad han sålunda i statsrådsprotokollet anfört.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade därefter arméförvaltningens
fortifikationsdepartement med skrivelse den 5 december 1931
till arméfördelningschefen överlämnat en avskrift av statsrådets berörda
skrivelse.

Uti Kungl. Maj:ts proposition den 22 april 1932, nr 251, angående anslag
till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet, vilken proposition
av riksdagen bifallits, hade dåvarande chefen för socialdepartementet
vidare anfört bland annat: »Vad angår grunderna för det nu ifrågasatta
anslagets användning torde anledning till ändring i de av 1931 års riksdag
godkända samt av Kungl. Majit sedermera närmare utformade bestämmelserna
icke föreligga».

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade emellertid ytterligare
föreskrifter rörande användningen av förenämnda anslag icke på annat
sätt meddelats än att i särskilda fall, dock icke i det nu föreliggande, vissa
bestämmelser av Kungl. Majit meddelats i samband med att Kungl. Majit
ställt medel till förfogande för visst arbetes utförande.

Med hänsyn till att ändamålet med de i ärendet omförmälda beredskapsarbetena
varit att motverka arbetslösheten, hade arméfördelningschefen
på sätt finge anses framgå av förenämnda yttrande i 1931 års proposition
örn anslag till beredskapsarbeten, bort tillse, att arbetena i första hand
komme de behövande till godo.

Vad nu sagts hade emellertid icke blivit iakttaget vid införskaffande
och prövning av anbud å de i ärendet omförmälda jordkörslorna. Beträffande
Hjelmqvist finge anses upplyst, att han icke varit i behov av arbete.
Hos vederbörande arbetsförmedlingsorgan i orten hade arméfördelningschefen
bort inhämta upplysning huruvida i orten funnits personer, som
varit lämpliga för utförande av berörda körslor och som tillika varit i
behov av arbete. Först därest arméfördelningschefen vid dylik hänvändelse
icke kunnat erhålla anvisning å sådana personer som, enligt vad nu
sagts, i första hand bort ifrågakomma till erhållande av arbetet, kunde
arméfördelningschefen anses hava ägt utbjuda arbetet, på sätt han i förevarande
fall gjort.

Vad arméfördelningschefen sålunda underlåtit funne militieombudsmannen
dock icke vara av beskaffenhet att föranleda någon beivran från mi -

155

litieombudsmannens sida. I övrigt bade militieombudsmannen beträffande
arméfördelningscbefens befattning med ifrågavarande beredskapsarbeten
icke funnit anledning till anmärkning.

Vad anginge arkitekten Lönegrens befattning med samma arbeten så
enär Lönegren i sin egenskap av arbetsledare vid arbetena icke stått under
militieombudsmannens tillsyn, funne militieombudsmannen sig icke
kunna i nämnda hänseende ingå i någon prövning.

På grund av vad nu anförts läte militieombudsmannen bero vid vad
i ärendet förekommit.

156

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående förtydligande bestämmelser ifråga om befälhavares underrättande
om uppskov med handläggning av mål vid krigsrätt.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 7 november 1933 följande
framställning till Konungen.

»Gällande bestämmelser angående förfarandet vid beordrandet av militära
ledamöter att deltaga i krigsrätt hava föranlett att, när krigsrätt
beslutar uppskov med måls handläggning, ovisshet synes råda
huruvida och på vad sätt kallande eller beordrande av militära ledamöter
i krigsrätten till dag, till vilken måls handläggning sålunda uppskjutits,
skall ske.

Jag anhåller att i sådant avseende få redogöra för tre särskilda sådana
tall, vilka kommit under min handläggning.

I. Sedan i ett vid regementskrigsrätten vid Västerbottens regemente
anhängigt mål mellan krigsfiskalen A. H. Landgren, å tjänstens vägnar,
å ena, samt kaptenen H. B. Tillberg och värnpliktige nr 440 Lundström,
å andra sidan, angående ansvar för tjänstefel och ersättning för
bortkomna persedlar, krigsrätten vid sammanträde för handläggning av
målet den 16 juli 1931 funnit sig icke behörigen sammansatt samt uppskjutit
målet att åter förekomma visst klockslag den 23 juli 1931, befallde
Eders Kungl. Majit i generalorder den 20 juli 1931 efter framställning
av t. f. militärbefälhavaren för Övre Norrland, att två ryttmästare ur
Norrlands dragonregemente skulle förordnas till militära ledamöter i den
krigsrätt vid Västerbottens regemente, vars första sammanträde vore
utsatt att äga rum den 23 berörda juli.

Efter det t. f. stabschefen vid Norra arméfördelningen med stöd av
denna generalorder i telegram till chefen för Norrlands dragonregemente
den 21 juli 1931 beordrat två ryttmästare att vara ledamöter i
krigsrätten vid Västerbottens regemente den 23 berörda juli, deltog efter
av chefen för Norrlands dragonregemente given muntlig order ryttmästarna
K. TJ. R. Ekdahl och R. S. G. Kempff i krigsrättens nämnda
sammanträde.

Vid detta sammanträde uppsköt krigsrätten målet att åter förekomma
Tredagen den 11 september 1931’. När målet sistnämnda dag företogs
till förnyad handläggning, tillstädeskommo av krigsrättens ledamöter
allenast krigsdomaren P. A. Svanström och auditören P. G. R.
Pihlstrand. Vidare tillstädeskommo åklagaren, förenämnde Landgren,
ävensom kaptenen Tillberg personligen, varjämte Lundström inställde
sig genom ombud, advokaten A. Hansson i Umeå. Då emellertid några

157

militära ledamöter i krigsrätten icke kommit tillstädes, fann krigsrätten
sig förhindrad företaga målet till handläggning.

Sedan Pihlstrand i skrivelse till chefen för Västerbottens regemente
den 12 september 1931 anmält, att någon handläggning av målet vid
det till den 11 september utsatta sammanträdet med krigsrätten av nyss
angiven anledning icke kunnat äga rum samt att målet måste på vanligt
sätt utsättas på nytt, blev målet efter beslut av regementschefen utsatt
att ånyo förekomma vid sammanträde med krigsrätten den 17 berörda
september, därvid såsom militära ledamöter tillstädeskommo Ekdahl
samt ryttmästare!! S. Gyllengahm. Vid detta tillfälle meddelades
utslag i målet.

I skrivelse den 13 augusti 1932 till militärbefälhavaren för Övre Norrland
anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen, som vid granskning
av regeinentskrigsrättens protokoll, företagen i sammanhang med
inspektion av Västerbottens regemente, framställt anmärkning mot
protokollet över krigsrättens sammanträde den 11 berörda september,
att militärbefälhavare!! måtte föranstalta örn utredning rörande anledningen
till att militära ledamöter icke kommit tillstädes vid nämnda
rättegångstillfälle.

Av den i ärendet förebragta utredningen inhämtas bland annat:

Ryttmästaren Ekdahl anförde: Vid krigsrättens sammanträde den 23
juli 1931 hade målet utsatts att ånyo förekomma den 11 september, men
hade icke bestämts något klockslag. Den 11 september omkring klockan
10 f. m. hade Ekdahl personligen hos regementskvartermästaren vid
Norrlands dragonregemente efterhört huruvida tiden för krigsrättens
sammanträde meddelats regementsexpeditionen. Ekdahl hade fått det
svar, att så ej var fallet. Under dagen hade under regementschefens personliga
ledning viktiga övningar ägt rum norr örn Västerbottens regementes
skjutbana. Ekdahl hade därför icke fått tillfälle att personligen
å Västerbottens regementes expedition efterhöra, när krigsrätten
skulle sammanträda, en åtgärd vartill Ekdahl för övrigt icke ansett
sig skyldig.

Ryttmästaren Kempff meddelade, att han den 31 augusti slutat sin
tjänstgöring vid Norrlands dragonregemente och samma dag återgått
till honom anbefalld kommendering vid generalstaben; Kempff hade
sålunda den 11 september icke varit disponibel i Umeå för förordnande
såsom ledamot i krigsrätt.

Auditören Pihlstrand anförde bland annat: Det syntes icke hava ålegat
vare sig auditören eller expeditionen vid Västerbottens regemente
att lämna särskild påminnelse örn att krigsrätten skulle åter sammanträda
den 11 september. Enligt 19 § instruktionen den 19 juni 1919
(nr 363) för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler, sådant detta författningsrum
lyder enligt kungörelsen den 20 juli 1925, nr 363, ålåge det
auditör att uppsätta och underteckna krigsrättens protokoll samt att.

158

(lärest målet uppskjutits från ett krigsrättssammanträde till ett annat,
ofördröjligen lämna ''vederbörande befälhavare’ uppgift å den dag, till
vilken målet uppskjutits. Pihlstrand ansåge detta stadgande böra tolkas
sålunda, att med ''vederbörande befälhavare’ avsåges den befälhavare,
som föranstaltat örn krigsrätts hållande, alltså i förevarande fall
befälhavaren för Västerbottens regemente. Pihlstrand hade därför icke
underrättat befälhavaren för Norrlands dragonregemente örn uppskovsbeslutet.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 24 april 1933 uppdrog jag åt
denne att vid krigshovrätten ställa Pihlstrand under åtal för tjänstefel.

I skrivelsen till ämbetet anförde jag, bland annat: Stadgandet i 19 §
instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler därom att
det ålåge auditör att, därest mål uppskjutits från ett krigsrättssammanträde
till ett annat, ofördröjligen lämna ''vederbörande befälhavare’
uppgift örn den dag, till vilken målet sålunda uppskjutits, torde innebära,
att örn, såsom i förevarande fall inträffat, krigsrättens militära
ledamöter tillhörde annat truppförband än det, vars chef föranstaltat
örn krigsrättens hållande, auditören skulle underrätta ej blott befälhavaren
för det senare truppförbandet utan jämväl befälhavare för annat
truppförband, till vilket någon av krigsrättens militära ledamöter
hörde. Stadgandet torde vidare innebära, att bevisskyldigheten för att
auditören till befälhavaren eller hans expedition avsänt skriftlig underrättelse
eller att underrättelse i muntlig form framförts till befälhavaren
eller hans expedition ålåge auditören. I förevarande fall vöre
ostridigt, att Pihlstrand till chefen för Norrlands dragonregemente, till
vilket krigsrättens båda militära ledamöter hört, icke lämnat något
meddelande, vare sig skriftligt eller muntligt, örn krigsrättens den 23
juli fattade uppskovsbeslut. Jag fann tillika av utredningen i ärendet
framgå, att något skriftligt meddelande örn uppskovsbeslutet ej kommit
regementsexpeditionen vid Västerbottens regemente tillhanda. Pihlstrand
hade icke förmått visa vare sig, att han till nämnda regemente
avsänt något dylikt meddelande, eller att han muntligen underrättat befälhavaren
eller annan å regementsexpeditionen tjänstgörande person
örn uppskovsbeslutet. Vid nu angivna förhållanden måste anses, att
Pihlstrand icke i någon form till vare sig Västerbottens regemente eller
Norrlands dragonregemente lämnat underrättelse örn uppskovsbeslutet.

Genom ämbetsmemorial den 2 maj 1933 ställde överkrigsfiskalen till
fullföljande av det överkrigsfiskalsämbetet givna uppdraget Pihlstrand
under åtal inför krigshovrätten.

Sedan Pihlstrand därefter inkommit med förklaring, yttrade krigshovrätten
i utslag den 20 juni 1933: Enär i målet finge anses ådagalagt,
att Pihlstrand, vilken det ålegat att till chefen för Västerbottens regemente
lämna underrättelse örn krigsrättens ifrågavarande uppskovsbe -

159

slut, underlåtit fullgöra vad honom sålunda ålegat, prövade krigshovrätten
rättvist döma Pihlstrand för den tjänsteförsummelse, som sålunda
läge honom till last, att jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
böta trettio kronor, som tillfölle kronan.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

II. Den 21 juli 1930 sammanträdde stationskrigsrätten vid Stockholms
örlogsstation för handläggning av ett mot värnpliktige vid 2. flygkårens
1. kompani nr 9 212/1929 Nielsen anhängiggjort mål. Vid berörda
sammanträde tjänstgjorde såsom ledamöter i krigsrätten t. f. krigsdomaren
E. Hildebrand, t. f. auditören F. Lundquist, kaptenen J. H. Sundin
och fanjunkaren S. O. Karlsson. Enligt beslut vid sammanträdet
uppsköts målet att åter förekomma till handläggning å visst klockslag
den 8 augusti 1930.

Den 8 augusti 1930 inställde sig å utsatt tid såsom ledamöter i krigsrätten
krigsdomaren A. C. A. Afzelius, auditören Hildebrand och fanjunkaren
W. L. Werngren. Härjämte tillstädeskommo åklagaren, krigsfiskalen
J. Lillieros, samt värnpliktige Nielsen. Kaptenen Sundin lät sig
däremot ej avhöra. Då vid förnyat pårop av målet efter en kvarts timmes
väntan Sundin fortfarande icke avhörts och ej heller annan officer
i Sundins ställe kommit tillstädes, utsattes målet att åter förekomma
den 12 augusti.

lil. Den 12 september 1930 sammanträdde stationskrigsrätten vid
Stockholms örlogsstation för handläggning av ett undersökningsmål
rörande brist och skada å materiel, som utlämnats till 2. flygkåren. Vid
berörda sammanträde tjänstgjorde såsom ledamöter i krigsrätten krigsdomaren
A. C. A. Afzelius, auditören E. Hildebrand samt kaptenerna
P. N. Leiditz och I. B. Schultz. Enligt beslut vid sammanträdet uppsköts
målet att åter förekomma å visst klockslag den 26 september 1930,
då utslag skulle meddelas, därest hinder icke mötte.

Den 26 september 1930 inställde sig krigsrättens civila ledamöter
ävensom åklagaren och uppbördsmannen för ifrågavarande materiel. De
militära ledamöterna i krigsrätten tillstädeskommo däremot icke. På
grund härav antecknades i protokollet, att kaptenerna Leiditz och Schultz
på grund av kommendering till 1930 års fälttjänstövningar i Norrland
vore förhindrade att iakttaga inställelse, varefter målet utsattes att åter
förekomma den 10 oktober 1930.

Med anledning av vad militieombudsmannen vid granskning av stationskrigsrättens
protokoll i de två sist omförmälda målen sålunda uppmärksammat,
lät militieombudsmannen i skrivelser den 24 april 1933 infordra
yttranden från kaptenerna Sundin, Leiditz och Schultz.

Sedan yttranden från dessa inkommit, anhöll militieombudsmannen, att
chefen för flygvapnet måtte avgiva yttrande i ärendena, varefter slut -

160

ligen yttranden infordrades jämväl från vice auditöreu Lundquist och
auditören Hildebrand.

Kaptenen Sandin anförde: Under år 1030 hade Sundin tjänstgjort,
som adjutant hos chefen för flygvapnet och således icke å 2. flygkåren.
Enär emellertid officerstillgången å 2. flygkåren särskilt sommartid
vore synnerligen knapp, hade det vid flera tillfällen inträffat, att såväl
den ordinarie officersledamoten som ställföreträdaren av tjänsteåligganden
varit förhindrad att tjänstgöra vid krigsrättssammanträde. Vid dylika
tillfällen hade i regel tillgått så, att kårchefen hos chefen för flygvapnet
gjort anhållan örn att en kåren icke tillhörig officer skulle kommenderas
att tillfälligt tjänstgöra såsom krigsrättsledamot. Sannolikt
vore sålunda, att Sundin vid förfall för såväl den ordinarie ledamoten
som ställföreträdaren av chefen för flygvapnet eller dennes stabschef
muntligen beordrats att vid stationskrigsrättens sammanträde den 21
juli 1930 tillfälligt tjänstgöra såsom ledamot. Jämlikt flygvapenorder
den 5 augusti 1930 hade Sundin beviljats tjänstledighet under tiden den
7—den 23 augusti 1930.

Kaptenen Leiditz anförde, att han vid flera tillfällen muntligen av
adjutanten lios chefen för flygvapnet beordrats såsom ledamot av krigsrätten
i mål mot fanjunkaren Werngren, att Leiditz varit närvarande
vid de sammanträden, till vilka han beordrats, samt att han vid ifrågavarande
tillfälle den 26 september 1930 icke varit kommenderad till fälttjänstövningar
utan tjänstgjort vid chefens för flygvapnet stabsavdelning.

Kaptenen Scholtz anförde, att lian vid tillfället icke varit beordrad såsom
ordinarie ledamot eller suppleant i stationskrigsrätten, att han vid
troligen två tillfällen under sommaren 1930 varit beordrad och deltagit
såsom ledamot i krigsrätten i mål mot fanjunkaren Werngren, att order
om ledamotskap i dessa fall muntligen meddelats Schultz av adjutanten
hos chefen för flygvapnet en å två dagar före krigsrättens samman
träde, samt att Schultz icke ansett sig hava anledning att inverka på
fastställandet av dag för krigsrättens kommande sammanträde.

Chefen för flygvapnet, generalmajoren E. Virgin, anförde: Några
skriftliga order eller övriga handlingar, som styrkte, att kaptenerna
Sundin, Leiditz och Schultz beordrats såsom krigsrättsledamöter i de
uppmärksammade målen funnes icke vid flygvapnet. Framställning örn beordrande
av militära ledamöter till krigsrättens första sammanträden
hade tydligen skett telefonledes till chefen för 2. flygkåren. I de fall,
då nämnda flygkår ej förfogat över erforderlig personal, hade, efter vad
som kunnat utredas, chefen för flygkåren gjort muntlig framställning
till chefen för flygvapnet om beordrande av militära ledamöter genom
sistnämnde chefs försorg. Så hade tydligen också skett, men syntes
dessa ledamöter hava beordrats muntligen för ett rättgångstillfälle i
sänder. Detta tillvägagångssätt tillämpades icke numera. I stället till -

161

ginge i anslutning till gällande bestämmelser så, att, då chefen för flygvapnet
erhölle meddelande, att vid viss krigsrätt i något mål måste tillkallas
militär ledamot från annan krigsrätt, sådan ledamot beordrades
på flygvapenorder. Vid flygstyrelsen funnes i dylika fall att tillgå två
officerare, vilka kalenderårsvis vore förordnade såsom ledamöter i särskilda
krigsrätten i Stockholm. När det således erfordrades, att i ett vid
stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation anhängig! mål från
flygvapnet ledamot tillkallades från annan krigsrätt, tillkallades nyssnämnda
två officerare att tjänstgöra i målet vid stationskrigsrätten.

Chefen för flygvapnet åberopade jämväl ett till honom av stationsbefälhavaren
vid Stockholms örlogsstation, konter amiralen Ch. de
Champs, avgivet yttrande i ärendet. I sistnämnda yttrande anfördes
följande: Stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation samman trädde

i allmänhet örn fredagarna för behandling av där vanligen förekommande
mål. Som emellertid mål eller ärenden från 2. flygkåren
ofta vore av den art, att de fordrade längre tids beredning än övriga mål,
hade krigsdomaren i dessa fall bestämt tid för rättens sammanträde
snarast efter det målet blivit berett, på det att onödigt dröjsmål med målets
handläggande ej måtte behöva förekomma. Av denna anledning
hade den praxis tillämpats vid örlogsstationen, att, sedan krigsdomaren
bestämt tid och plats för rättens första sammanträde i flygmål, som tidigare
ej förekommit till behandling vid krigsrätten, chefen för 2. flygkåren
telefonledes meddelades därom genom stationsbefälhavarens försorg.
Vid de tillfällen åter, då enligt beslut av stationskrigsrätten mål
skulle förekomma till handläggning vid senare tidpunkt, hade chefen för
2. flygkåren ej underrättats, då krigsrättsledamöterna deltagit i beslutet
angående målets uppskjutande till viss tid och sålunda ägt kännedom
örn denna. I de av militieombudsmannen påtalade fallen hade frågan
gällt mål, som genom krigsrättens beslut blivit uppskjutna till viss
tidpunkt, varför krigsrättens militära ledamöter ej behövt särskilt kallas.

Vice auditören Lundquist anförde, att av honom företagen undersökning
givit vid handen, att genom vederbörande krigsfiskals försorg anmälan
gjorts örn stationskrigsrättens sammanträde den 8 augusti 1930 i
så god tid, att beordrande av militära ledamöter i krigsrätten kunnat pa
sätt vederbort äga rum.

Auditören Hildebrand anförde, att, i enlighet med vad han förvissat
sig örn, stationsbefälhavaren i Stockholm vid varje tillfälle, då nämnda
mål örn brist och skada å materiel, som utlämnats till 2. flygkåren, uppskjutits,
ofördröjligen erhållit skriftlig uppgift örn den dag, till vilken
målet uppskjutits.

Före den tidpunkt, då genom förenämnda kungörelse den 20 juli 192.'')
(nr 363) ett tillägg gjorts till 19 § i den sedan år 1919 gällande instruk 11

— Mililieombudsmannens ämbelsberättelse.

162

tionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskal, fanns ej föreskrift
därom, att, därest ett mål uppskötes från ett krigsrättssammanträde till
ett annat, uppgift skulle lämnas till vederbörande befälhavare örn den
dag, till vilken målet sålunda uppskjutits.

Emellertid uppmärksammade dåvarande militieombudsmannen, att det
plägade inträffa, att militära krigsrättsledamöter icke iakttogo inställelse
vid sådana sammanträden, till vilka krigsrättsmål uppskjutits.
Med anledning härav avlät militieombudsmannen den 6 december 1924
till Eders Kungl. Majit en framställning, däri militieombudsmannen anförde,
bland annat, följande: Därest krigsrättsmål uppskötes, skedde
detta till dag, som bestämdes av domstolen utan samråd med vederbörande
befälhavare. Givet vore, att under sådana förhållanden mål kunde
komma att uppskjutas till dag, som med hänsyn till den militära
tjänstgöringen vore mindre lämplig. Härtill syntes emellertid lagstiftaren
icke hava ansett sig böra taga hänsyn. Där, såsom flerstädes vore
fallet, krigsrätt hölles på bestämd veckodag, å vilken såväl nyinstämda
som uppskjutna mål företogos till handläggning, torde krigsrättssammanträdes
uppskjutande utan befälhavares särskilda underrättande väl
i allmänhet icke medföra någon olägenhet. I de fall åter, där dylika
regelbundna sammanträden icke förekomme, kunde avsevärda olägenheter
uppstå, därest icke befälhavaren erhölle meddelande örn dagen för
krigsrättens nya sammanträde. Bland gällande bestämmelser funnes
icke någon föreskrift därom, att vederbörande befälhavare skulle meddelas
underrättelse örn den dag, till vilken ett vid krigsrätt handlagt
mål uppskötes. Sådan underrättelse erhölle han i allmänhet endast i de
fall, då militär ledamot för honom anmälde laga förfall för utevaro från
sammanträde i uppskjutet mål. Emellertid torde vid åtskilliga tillfällen
förekomma, att vederbörande hade laga förfall såsom krigsrättsledamot
utan att dock anmäla detta och utan att anmälningsskyldighet kunde
sägas föreligga. Skyldighet att särskilt anmäla laga förfall, varom
nu vore fråga, torde näppeligen åligga den, som exempelvis beordrats
till tjänstgöring utom förläggningsorten, eller den, som på grund av
sjukdom eller annan orsak åtnjöte tjänstledighet, allt omständigheter
örn vilka befälhavaren ägde kännedom och vilka i sig innebure laga förfall
även för tjänstgöring såsom ledamot av krigsrätt. Men även örn
en dylik skyldighet skulle föreligga, torde det dock få anses mindre lämpligt
att befälhavaren icke på förhand gjordes underkunnig örn, vilka av
honom underlydande personer kunde vara pliktiga att infinna sig vid
visst krigsrättssammanträde, och att sålunda hänsyn härtill icke kunde
tagas vid meddelande av kommendering eller vidtagande av annan
disposition. Att vederbörande befälhavare, så snart underrättelse ingått
att militär ledamot av krigsrätt hade laga förfall, borde föranstalta om
att utse ställföreträdare för ledamoten läge i sakens natur -— under förutsättning
likväl att befälhavaren ägde kännedom örn att krigsrätts -

163

sammanträde skulle hållas under ledamotens bortovaro. Då emellertid
befälhavaren, av skäl, som ovan berörts, ofta icke visste när eller huruvida
uppskjutna mål skulle förekomma till behandling vid krigsrätt under
ledamotens bortovaro, torde det vara förklarligt, örn befälhavaren
icke ansåge nödigt att beordra ställföreträdare. Givetvis vore det av
största vikt, att behandlingen av mål — särskilt sådana, däri någon vore
häktad — vid krigsrätt icke onödigtvis fördröjdes, och att ej heller onödiga
kostnader uppkomme genom uppskov, föranledda av sådana omständigheter,
som ovan andragits. Det hade därför synts militieombudsmannen
angeläget, att något åtgjordes till motverkande härav. Vid valet
av de åtgärder, som kunde vara ägnade att i möjligaste mån avhjälpa
ifrågavarande missförhållande, hade militieombudsmannen trott sig
finna, att det avsedda syftet bäst skulle tillgodoses därigenom, att skyldighet
stadgades för auditör att giva vederbörande befälhavare underrättelse
med uppgift å den dag, till vilken mål vid krigsrätt blivit
uppskjutet. Ett dylikt stadgande skulle lämpligen kunna införas såsom
ett nytt moment till 19 § av instruktionen för krigsdomare, auditörer och''
krigsfiskaler den 19 juni 1919.

Den sålunda av dåvarande militieombudsmannen gjorda framställningen
föranledde därtill, att genom kungörelsen den 20 juli 1925 i berörda
§ 19 infördes förenämnda stadgande därom, att det skulle åligga
auditör att, därest mål uppskjutits från ett krigsrättssammanträde till
ett annat, ofördröjligen lämna vederbörande befälhavare uppgift om den
dag, till vilken målet sålunda uppskjutits.

Redogörelsen för omförmälda tre fall, då militär ledamot uteblivit
från sammanträde, till vilket krigsrättsmål uppskjutits, torde giva vid
handen, att gällande föreskrifter rörande förfarandet vid krigsrättsmåls
uppskjutande alltjämt, trots den år 1925 vidtagna författningsändringen,
är behäftad med viss bristfällighet. I samtliga de tre relaterade
fallen har sålunda underrättelse örn uppskovsbeslutet icke delgivits befälhavaren
för det truppförband, till vilket de såsom krigsrättsledamöter
kommenderade främmande officerarna respektive underofficerarna
hort. Detta har haft till följd, att samtliga dessa militära ledamöter utom
en underlåtit att iakttaga inställelse å den dag, till vilken målen uppskjutits.

Att officerare och underofficerare kommenderas såsom ledamöter i
krigsrätt vid annan avdelning av krigsmakten än den de själva tillhöra
är beträffande samtliga grenar av försvarsväsendet i lag förutsatt. Sålunda
stadgas i 9 § andra stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, att chef för arméfördelning skall inom varje års utgång
förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav
en av överstes grad, med två regementsofficerare, därav likaledes en
skall vara av överstes grad, såsom ställföreträdare, att under nästföl -

164

jande år i mål, däri regementsofficer är tilltalad, inträda såsom ledamöter
i de regementskrigsrätter, som finnas vid truppförbanden inom fördelningen.
Vad sålunda sagts örn chef för arméfördelning äger enligt
lagrummet motsvarande tillämpning å militärbefälhavarén för Övre
Nonland och militärbefälhavaren på Gotland ävensom å stationsbefälhavare
vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad angår de trupper,
som lyda under dessa befälhavare. Enligt 14 § andra stycket nämnda
lag må ej officer eller underofficer, som tillhör samma regemente eller
samma därmed likställda truppförband som den tilltalade, vara bisittare
i rätten, då mål angående åtal mot officer eller underofficer där
förekommer, utan skola i sådant fall militära ledamöter i krigsrätt vid
annat truppförband i deras ställe tjänstgöra i rätten. I de fall, då militära
ledamöter, vilka lyda under annan befälhavare än den, som föranstaltar
örn rättens sammankallande, skola inkallas till tjänstgöring i
krigsrätt, skall, enligt samma lagrum, denne hos närmast högre befälhavare
göra framställning örn deras inkallande.

Beträffande flygvapnet förekommer det regelmässigt, att officerare
och underofficerare kommenderas såsom ledamöter i krigsrätt vid annan
avdelning av krigsmakten än den de själva tillhöra. Anledningen
därtill är, att krigsrätt icke finnes vid flygkår. Flygvapnets personal
lyder nämligen under vissa särskilt bestämda regements- och stationskrigsrätter
vid armén respektive flottan. Enligt 4 § lagen den 11 mars
1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående
flygvapnet äger därför Eders Kungl. Majit meddela föreskrift
därom, att officerare och underofficerare, tillhörande flygvapnet eller
beordrade till tjänstgöring vid nämnda vapen, skola utses att tjänstgöra
såsom ledamöter i rätten, då mål eller ärende från flygvapnet där förekommer.
Vissa föreskrifter härom har Eders Kungl. Majit med stöd
av sistnämnda lagrum meddelat.

Bristerna i gällande föreskrifter rörande förfarandet vid krigsrättsmåls
uppskjutande synas bestå däri att, när i krigsrätt deltaga militära
ledamöter, vilka lyda under annan befälhavare än den, som föranstaltat
örn krigsrättens sammanträde, det ej uttryckligen framgår vare sig huruvida
eller på vad sätt dessa militära ledamöter skola särskilt kallas eller
beordras att deltaga i nytt sammanträde med krigsrätten, till vilket målets
handläggning Iean hava uppskjutits, eller huru förfaras skall för
det fall att dylik militär ledamot är av laga förfall hindrad att deltaga i
nästinfallande sammanträde för målets handläggning. Nu berörda
brister synas mig kunna avhjälpas på det sätt att befälhavare, som beordlat
militär ledamot att deltaga i krigsrätts handläggning av visst mål,
städse skall underrättas örn sammanträde med krigsrätten, till vilken
målet uppskjutits. För genomförande av en dylik ordning torde två utvägar
stå till huds.

165

Den eila består däri att auditör får sig uttryckligen ålagt att, då mål
uppskjuta från ett sammanträde med krigsrätt till ett annat, ofördröjligen
lämna uppgift örn dag, till vilken målet uppskjutits, till en var befälhavare,
som beordrat militär ledamot att deltaga i krigsrättens senast
i målet hållna sammanträde.

Den andra utvägen synes vara att, när befälhavaren för det truppförband
eller i fråga örn flottan den station, vid vilken krigsrätt skall hållas,
eller den befälhavare, som enligt Eders Kungl. Marits förordnande
skall föranstalta örn hållande av krigsrätt för handläggning av visst
mål, från tjänstgörande auditören erhåller uppgift örn att vid krigsrätten
handlagt mål uppskjutits till viss framtida dag, bör det åligga dylik
befälhavare att ofördröjligen vidarebefordra uppgiften till befälhavare
för armén, marinen eller flygvapnet tillhörande avdelning av krigsmakten,
till vilken hör officer eller underofficer, som tjänstgjort såsom
ledamot i krigsrätten vid dess senast i målet hållna sammanträde.

Med stöd av bestämmelserna i 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende
för Eders Kungl. Majit till den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må
finna omständigheterna föranleda.»

2. Angående sammansättningen av krigsrätt vid handläggning av

mål från flygvapnet.

Militieombudsmannen avlät den 5 december följande framställning till
Konungen.

»Vid granskning av protokollen för åren 1931—1933 från sådana regements-
och stationskrigsrätter, under vilka krigsmakten tillhörande personal
vid flygkårerna, flygskolkåren och de centrala flygverkstäderna lyda,
har jag uppmärksammat, hurusom två skilda principer gjort sig gällande
vid utseendet av de militära ledamöterna i dessa krigsrätter, då därstädes
förekomma sådana mål från flygvapnet — 2. flygkårens detachement
i Karlskrona undantaget — i vilka enligt lag två officerare av kaptens
grad skola vara bisittare i rätten.

De bestämmelser i lag och författning, vilka i detta sammanhang hava
intresse, återfinnas dels i 4 § andra stycket lagen den 11 mars 1927 med
vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen örn krigsdomstolai- och
rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet, dels
i § 8 mom. c) och d) samt 9 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes,
dels ock i fyra av Kungl. Majit den 9 juni 1927, den 2ti september
1929, den 31 januari 1930 och den 6 juni 1930 till chefen flir flygvapnet
ställda brev.

Enligt 4 § andra stycket förenämnda lag den 11 mars 1927 med vissa till

166

strafflagen för krigsmakten ock lagen om krigsdomstolar ock rättegången
därstädes anslutna kestämmelser angående flygvapnet äger, där Konungen
kestämmer att avdelning av flygvapnet skall lyda under viss regementseller
stationskrigsrätt, Konungen tillika meddela föreskrift därom, att
officerare ock underofficerare tillkörande flygvapnet eller beordrade till
tjänstgöring vid nämnda vapen, skola utses att tjänstgöra såsom ledamöter
i rätten, då mål eller ärende från avdelningen där förekommer, eller att
vara ställföreträdare för sådana ledamöter. I sådant fall skall 9 § i lagen
örn krigsdomstolar ock rättegången därstädes i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, dock att antalet ledamöter och ställföreträdare bestämmes av
Konungen samt att dessa skola utses, regementsofficerarna av chefen för
flygvapnet ock de övriga av befälhavaren för avdelning kland dess personal.

Enligt 9 § lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes skall chef för regemente eller likställt truppförband av armén
eller kustartilleriet så ock stationsbefälhavare vid flottan inom varje
års utgång kland truppförbandets eller stationens personal förordna två
officerare av kaptens grad samt en underofficer av fanjunkares eller likställd
grad med två officerare ock en underofficer av motsvarande grader
såsom ställföreträdare att under näst följande år i mål, som i 8 § c)
ock d) omförmälas, vara ledamöter i den regements- eller stationskrigsrätt,
som finnes vid truppförbandet eller stationen.

Militära ledamöter i krigsrätt äro, där ej annat föranledes av 12 § i lagen
örn krigsdomstolar ock rättegången därstädes, enligt 8 § c) samma lag
i mål mot officer av kaptens eller lägre grad ävensom i mål, som ej rör
åtal mot viss person: två officerare av kaptens grad; ock enligt 8 § d)
i mål mot underofficer eller någon av manskapet: en officer av kaptens
grad samt en underofficer av fanjunkares eller likställd grad.

Med stöd av föreskriften i 4 § andra stycket omförmälda lag den 11
mars 1927 med vissa till strafflagen för krigsmakten ock lagen örn krigsdomstolar
ock rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående
flygvapnet har Kungl. Maj:t genom brev till chefen för flygvapnet den
9 juni 1927 beträffande 2., 3. ock 4. flygkårerna, flygskolan å Ljunghyhed
(flygskolkåren) samt de centrala flygverkstäderna förordnat, 1) att officerare
ock underofficerare, tillhörande flygvapnet eller beordrade till
tjänstgöring vid nämnda vapen, skola utses att tjänstgöra såsom ledamöter
i rätten, då mål eller ärende från berörda avdelningar av flygvapnet
där förekommer, eller att vara ställföreträdare för sådana ledamöter, samt
2) att antalet av de i vederbörande krigsrätt sålunda utsedda ledamöterna
eller ställföreträdarna skall i mål, som avses i 8 § c) ock d) i lagen örn
krigsdomstolar ock rättegången därstädes, utgöra en officer ock en underofficer
med en ställföreträdare för en var av dem.

Genom brevet den 26 september 1929 har Kungl. Maj:t beträffande 1.
flygkåren förordnat, att angående militära ledamöter i krigsrätt vid be -

167

handling av mål eller ärende från denna kår enahanda bestämmelser, som
meddelats i brevet den 9 juni 1927, skola gälla.

I fråga örn 2. flygkårens detachement i Karlskrona har Kungl. Majit
förordnat, dels genom brevet den 31 januari 1930, att angående militära ledamöter
i stationskrigsrätten vid behandling av mål eller ärende från
nämnda detachement skola i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser,
som meddelats i förenämnda brev den 9 juni 1927, dels ock genom brevet
den 6 juni 1930, att med tillämpning av vad i brevet den 31 januari
1930 stadgats skall tills vidare anstå.

Vid företagen undersökning beträffande tiden från 1931 års ingång till
augusti 1933 av frågan, huru de i berörda kungl, brev meddelade föreskrifterna
tillämpats, har det visat sig, att vid samtliga de krigsrätter — stationskrigsrätten
i Karlskrona undantagen — där mål och ärenden från
flygvapnet förekomma till handläggning, i sådana mål, som i 8 § c) lagen
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes avses, båda de militära ledamöterna
i krigsrätten i regel tillhört flygvapnet eller varit kommenderade
till tjänstgöring därstädes. Allenast i ett fåtal fall har förekommit, att
den ene av de militära ledamöterna utgjorts av annan officer än nu
nämnts.

I skrivelse till chefen för flygvapnet den 2 november 1933 anförde jag
efter redogörelse för nyss berörda stadganden:

Den praxis, som sålunda utvecklat sig, torde icke stå i god överensstämmelse
med innehållet i omförmälda, i det föregående återgivna kungl, brev
av den 9 juni 1927.

I berörda kungl, brev hade nämligen allenast föreskrivits, att i vederbörande
krigsrätt, när från avdelning av flygvapnet mål, som avsåges i
8 § c) lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, förekomme till
behandling, den ene av de militära bisittarna skulle tillhöra flygvapnet
eller vara beordrad till tjänstgöring därstädes. Anledningen härtill torde
hava varit, att det befarats möta svårighet att inom den relativt fåtaliga
personalen av kaptensgrad vid flygvapnets avdelningar städse finna tillgång
till lämpliga bisittare.

Emellertid syntes vissa skäl tala för ett godtagande av den praxis, som,
på sätt nu berörts, vid sidan av givna föreskrifter kommit till stånd.

I anslutning till vad sålunda anförts anhöll jag, att chefen för flygvapnet
ville inkomma med yttrande i ärendet samt därvid meddela, huruvida
då från avdelning av flygvapnet mål, som avsåges i 8 § c) lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes, skolat förekomma till handläggning
vid krigsrätt, svårighet mött att finna tillgång till lämpliga bisittare i
krigsrätten bland officerare tillhörande flygvapnet eller beordrade till
tjänstgöring vid sagda vapen.

I yttrande den 14 november 1933 anförde chefen för flygvapnet bland
annat:

Anledningen därtill att i mål av nu avsedd beskaffenhet båda de mili -

168

tära ledamöterna brukat tagas från flygvapnet hade varit den, i strid mot
de föreskrifter, som återgåves i det i ärendet omförmälda kungl, brevet
den 9 juni 1927, förhärskande uppfattningen örn innebörden av sagda
kungl. brev. Det hade nämligen antagits, att båda de militära bisittarna
skolat tillhöra flygvapnet eller vara kommenderade till tjänstgöring därstädes
vid behandling av samtliga mål från flygvapnet, och man hade
icke kunnat förstå, att förhållandet härutinnan skulle vara olika i mål mot
officer eller i mål, som ej rörde åtal mot viss person, och i mål mot underofficer
eller någon av manskapet. Det funnes jämväl ett sakligt stöd för
denna uppfattning. Örn målet — såsom ofta varit fallet — anginge flyghaveri,
vore det av så speciell art, att militär ledamot från annat vapen,
vilken ej vore tjänstgörande vid flygvapnet, icke kunde förväntas besitta
den sakkännedom, vilken lagen torde förutsätta vara tillfinnandes hos de
militära bisittarna.

När arméfördelningschef eller stationsbefälhavare vänt sig till chefen
lör flygvapnet med anhållan örn tillkallande av ledamot i krigsrätt, hade
sådan anhållan innefattat begäran örn tillkallande av två ledamöter. Chefen
för flygvapnet hade förfarit i enlighet härmed även när fråga eljest
uppstått örn tillkallande av militära ledamöter att ingå i krigsrätt för behandling
av mål, varom i ärendet vore fråga.

Den sålunda uppkomna praxis medförde uppenbarligen, att de vid flygvapnet
utsedda militära ledamöterna av kaptens grad i krigsrätt och deras
ställföreträdare toges i anspråk för deltagande såsom bisittare i krigsrätter
i större utsträckning än eljest skulle varit fallet.

Med anledning av begäran örn meddelande, huruvida då från avdelning
av flygvapnet mål, som avsåges i 8 § c) lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, skolat förekomma till handläggning vid krigsrätt, svårighet
mött att finna tillgång till lämpliga bisittare i krigsrätten bland
officerare tillhörande flygvapnet eller beordrade till tjänstgöring vid samma
vapen, ville chefen för flygvapnet svara, att sådan svårighet otvivelaktigt
förelegat vid åtskilliga tillfällen. När exempelvis mål emot officer
av kaptens eller lägre grad från 4. flygkåren förekomme till handläggning
inför krigsrätt och på grund därav två kaptener skulle inkallas
irån de andra flygkårerna bland de vid dessa kårer utsedda ledamöterna
för att ingå såsom bisittare i krigsrätten, måste detta med hänsyn till den
fåtaliga officerspersonalen i regel åstadkomma svårighet för tjänstgöringens
behöriga skötande. Chefen för flygvapnet funne det därför ej lämpligt,
att den omförmälda praxis fortginge och stadfästes i andra mål än
de, som anginge flyghaverier. I mål, som anginge flyghaverier (vilka
vore flertalet), funne nämligen chefen för flygvapnet de skäl, som talade
för att båda de militära bisittarna hade kännedom örn flygning, vara av
sådan styrka, att de anförda betänkligheterna borde vika.

Chefen för flygvapnet hade för avsikt att framdeles förfara enligt nu

169

angivna riktlinjer, intill dess annorlunda bleve föreskrivet, såvitt icke militieombudsmannen
skulle finna hinder möta mot en sådan tillämpning av
föreskrifterna.

Den verkställda utredningen bar givit vid handen, att till tjänstgöring
i krigsrätt vid handläggning av sådana mål och ärenden från flygvapnet,
som avsåges i 8 § c) rättegångslagen, i allmänhet kommenderats två militära
bisittare av kaptens grad, tillhörande eller tjänstgörande vid flygvapnet,
i stället för, såsom vid en rätt tillämpning av kungl, brevet den
9 juni 1927 synes hava bort ske, en officer av kaptens grad från nämnda
vapen och en officer av samma grad från det truppförband, vid vilket
krigsrätten varit inrättad. Att detta avsteg från bestämmelserna i nämnda
kungl, brev skett, torde hava berott på missuppfattning angående brevets
innebörd.

Såsom jag i min skrivelse till chefen för flygvapnet antytt, synas emellertid
vissa skäl tala för ett godtagande, åtminstone beträffande vissa slag
av mål, av den praxis, som, på sätt nu berörts, kommit till stånd. Jag
åsyftar härmed mål och ärenden angående flyghaverier. I fråga örn
dessa har chefen för flygvapnet i sitt yttrande i ärendet framhållit, att
nuvarande praxis borde stadfästas.

Anledningen till föreskriften i 1927 års kungl, brev att vid handläggningen
av mål, som avses i 8 § c) rättegångslagen, allenast den ene av de
militära ledamöterna skall tillhöra flygvapnet eller vara beordrad till
tjänstgöring därstädes torde hava varit, att det befarats möta svårigheter
att inom den relativt fåtaliga personalen av kaptensgrad vid flygvapnets
avdelningar städse finna tillgång till lämpliga bisittare. Av chefens för
flygvapnet till mig avgivna yttrande synes framgå, att så ock visat sig
vara fallet.

Med hänsyn emellertid till vikten av att vid handläggning inför krigsrätt
av mål och ärenden om flyghaverier sakkunniga militära bisittare
finnas i rätten, torde, även örn i enskilda fall olägenheter ur tjänstgöringssynpunkt
kunna befaras, likväl vara önskvärt, att i dylika mål och ärenden
praxis att krigsrättens båda militära ledamöter städse skola tillhöra
flygvapnet eller vara kommenderade till tjänstgöring vid sagda vapen,
stadfästes.

Därest en bestämmelse av nu angivet innehåll varder genomförd, torde
kunna förutsättas, att därefter missförstånd rörande innebörden av gällande
föreskrifter örn sammansättningen av krigsrätt vid handläggning
av övriga i 1927 års kungörelse omförmälda mål och ärenden från flygvapnet
icke skall ifrågakomma.

170

3. Angående inskränkande bestämmelser rörande offentlighållandet
av militära uppgifter om bestraffningar, tillrättavisningar och

sjukdomar.

Härom avlät militieombudsmannen den 21 juni 1933 följande framställning
till Konungen.

»I en till militieombudsmannen den 22 juli 1931 inkommen skrivelse
anförde stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona, konteramiralen
Ch. de Champs:

Enligt tryckfrihetsförordningen förelåge skyldighet för myndighet
att på begäran tillhandahålla var och en, som därom gjorde framsta 11-ning, bevittnad avskrift av rulla. Enär därigenom enskilda kunde förskaffa
sig upplysningar jämväl örn bestraffnings- och sjukdomsförhållanden
av sådan art, att de enligt gällande lag och författningar rätteligen
icke borde få delgivas ovidkommande myndigheter eller personer, hemställde
stationsbefälhavaren, att militieombudsmannen måtte taga frågan
under övervägande samt vidtaga de åtgärder, som kunde erfordras
för åstadkommande av ändring i berörda hänseende.

Vid skrivelsen fanns fogat bland annat ett av advokat fiskalen vid flottans
station i Karlskrona den 29 juni 1931 avgivet yttrande med anledning
därav att viss enskild person hos chefen för underofficers- och sjömanskårerna
i Karlskrona begärt utdrag av vederbörlig rulla beträffande en
f. d. underofficerskorpral vid flottan.

Advokatfiskalen anförde i sitt yttrande bland annat:

Rullan vore otvivelaktigt offentlig handling, varav en och var enligt 2 §
4 mom. tryckfrihetsförordningen vore berättigad att mot vederbörlig lösen
utbekomma bevittnad avskrift. Så vitt advokatfiskalen kunde förstå,
hade ett förbiseende begåtts, då restriktioner motsvarande dem, som gällde
enligt lagen örn straffregister den 17 oktober 1900, ej stadgats i fråga
örn prisgivandet av i militära rullor upptagna bestraffningar. Då i regel
även mera grova förseelser och brott jämte de därför ådömda bestraffningarna,
av natur att skola till det allmänna straffregistret anmälas, infördes
i de militära rullorna, kunde sålunda var och en med stöd av
tryckfrihetsförordningen bekomma uppgifter örn av militärer begångna
förseelser och brott samt de därför ådömda straffen, utan hinder av de
för allmänna straffregistret gällande restriktionerna. Militären komme
alltså därvidlag i en sämre ställning än civilbefolkningen. Uppenbart
vore även, att i fråga örn vissa sjukdomar, som jämväl brukade antecknas
i rullorna, diskretion borde upprätthållas. Då läkare vore berättigade,
ja rent av skyldiga att i dylika fall vägra att lämna uppgifter, förefölle
det egendomligt, att vem som helst kunde skaffa sig kännedom i hithörande
avseenden genom lösandet av avskrift av rullan.

171

Vidare hava ombudsmannen G. Svensson och sekreteraren C. W. Carlman
för Försvar sväsendets underbefälsförbund i skrivelse den 24 juli 1931
med överlämnande av ett exemplar av Svensk underbefälstidning, nr 3S
för år 1931, fäst militieombudsmannens uppmärksamhet å en i nämnda
tidningsnummer införd artikel under rubriken ''Livstids påföljd’ samt
hemställt, att militieombudsmannen måtte, med anledning av vad i artikeln
framhållits, vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas lämpliga för
vinnande av rättelse.

Den åberopade tidningsartikeln innehöll bland annat:

Gällande bestämmelser och praxis beträffande militärt straffregister
skapade situationer, som nära påminde örn livstids påföljd, något som
icke ådömdes annat än i samband med högsta straff enligt allmänna
strafflagen. En person råkade få sig för mycket till bästa och ålades för
denna förseelse, låt oss säga disciplinstraff av vaktarrest i tre dagar. Han
avtjänade sitt straff, men vore sedan fyllerist hela sitt liv, oavsett örn han
aldrig mer smakade sprit. Straffet infördes nämligen outplånligt och för
alla tider i det militära straffregistret, av vilket därtill snart sagt vem
som helst kunde fordra och erhålla utdrag. När helst en, som varit fast
anställd vid krigsmakten, under sin återstående livstid skulle visa ''klara
papper’ örn sig, framginge således även de minsta straff och t. o. m. tillrättavisningar.
För en sådan funnes följaktligen icke mera tillfälle att
''stryka över och gå vidare’ än för en svår brottsling, som fått livstids påföljd.

Straffregisterutdragen hade ofta haft samma verkan som bestämmelsen
i 2 kap. 19 § strafflagen; så t. ex. vid besättandet av polis- och andra
befattningar i det allmännas tjänst, för vilka fordrades, ''därest sökanden
innehaft eller innehar fast anställning vid krigsmakten utdrag ur straffregister
eller förhållningsbok i huvudskrift’. Något hinder för arbetsgivare
att fordra och utan vidare erhålla utdrag ur militärt straffregister
förefunnes för övrigt icke. Han kunde förelägga den sökande att själv
komma med dylikt — vägrades det, vore slutsatserna givna.

Vad som sålunda främst av allt folie i ögonen vore frånvaron av varje
regel för fordran på och tillhandahållande av straffregisterutdrag. Mycket
bestämda regler funnes däremot angående utdrag ur det allmänna
straffregistret.

En allmän uppfattning inom det militära vore, att straff äldre äu fem
år ej räknades, i varje fall icke vid utmätande av nytt straff. Då detta
vore, åtminstone indirekt, särskilt uttryckt i § 90 strafflagen för krigsmakten,
vilken rörde en förhållandevis så grov förseelse som våld å underordnad
krigsman, finge väl detsamma anses underförstått beträffande
lindrigare förseelser. I denna fråga gällde dock allmänna strafflagen, där
tio års preskriptionstid vore stadgad. Hur som helst torde praxis vara,
att disciplinstraff i det militära ginge bort och sålunda icke räknades vid
utmätandet av straff för förseelse av samma slag efter fem år. Man kunde
tycka, att detta vore tillräckligt och att straff efter denna tid borde strykas
ur straffregistret, så att de icke kunde göra skada, sedan de förlorat
juridisk verkan.

Men bortsett från strafflagens för krigsmakten bestämmelser och till
lämpning kunde vid den flyktigaste jämförelse ådagaläggas, att den civila
lagen vore oändligt mycket mildare även vid svåra brott än den
militära vore beträffande disciplinära förseelser, vilka högst sonades med

172

arrest. Ett exempel vore lagen örn villkorlig straffdom, där det föreskreves,
att övervakning skulle vara slut efter högst tre år och att det skulle
ordnas sa att den dömde ej utsattes för allmän uppmärksamhet eller stördes
i sm lovliga verksamhet. — Skulle en med arrest bestraffad icke lida
värre ali en, som ådömts upp till sex månaders straffarbete villkorligt
borde således disciplinstraffen strykas senast efter tre år. Ett annat exem pel;

som åtminstone belyste det militäras inhumanitet, vore kap. 5 §§ 14_

IS i strafflagen angående preskription av brott och straff.

Vidare torde böra erinras örn, att av de s. k. frejdebetvgen på sin tid
kunde utlasas vissa uppgifter angående vederbörandes förhållande till
anders lagar. Dessa frejdebetyg vore numera — av liumanitetsskäl -—
avskattade. Men militärpersonalen bade frejdebetygen kvar i form av
straff registerutdrag, vilka därtill, medan frejdebetygen dock lämnade sakliga.
uppgifter, närmade sig det farliga småskvallrets gräns.

Ej nog med att straffregistren och förhållningsböckerna droge med sig
stundom livslånga svårigheter, de representerade också en klasskillnad,
som luktade medeltid. När nian inte vid omarbetningen av reglementet
tor marinen kom sig för att stryka straffen ur förhållningsböckerna och
när man inte eljest i det militära vore mottaglig för sakskäl i straffregisterflågan,
återstode ej annat än att arbeta på reformer ned till grunden
på detta område. Militärmanskapet måste ovillkorligen snarast beirias
från denna livstidspå följd. Den hade ej med disciplinen att skaffa.
Däremot vöre påföljden — de eviga anteckningarna å straffregisterutdrag
och i förhållningsböcker — en uppenbar risk för den arbets- och sköt
samhetsvilja, som vore själen i den rätta disciplinen.

Slutligen hemställde Svensson oell Curtman likaledes för Försvarsväsendets
underbefälsförbund i en den 14 augusti 1931 till militieombudsmansexpeditionen
inkommen skrivelse, att militieombudsmannen måtte
utleda huruvida för närvarande tillämpat system i fråga örn anteckningar
i sjukrullor och sjukjournaler angående könssjukdomar kunde anses stå
i överensstämmelse med föreskrifterna i 25 § lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar, samt, örn så icke kunde anses vara
fallet, vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma rättelse.

I denna skrivelse anfördes bland annat:

Enligt för marinen gällande bestämmelser skulle för varje beställningshavare
av det fast anställda manskapet föras särskild kompanirulla, s. k.
iörhållningsbok. däri jämväl anteckningar skulle göras angående sjukdomar
för vilka den anställde behandlats. Sålunda infördes i förhållningsboken
anteckningar örn könssjukdomar, för vilka den anställde erhållit
behandling. Man angåve dock dessa sjukdomar genom användande
av sifferbeteckning, medan övriga sjukdomar antecknades genom angivande
av deras namn på svenska eller undantagsvis på latin.

^ Det hade ock uppgivits, att man åtminstone vid flottans örlogsstation i
Stockholm dagligen efter sjukvisitationens slut för delgivning med kompanicheferna
utsände en förteckning på den manskapspersonal, som samma
dag befunnits lida av könssjukdom. Förteckningen cirkulerade mellan
kompanierna och, även örn det vore föreskrivet, att förteckningen
skulle i slutet kuvert sändas från den ena kompanichefen till den andre,
loide det likväl förekomma, såväl att den lämnades i öppet kuvert som att
den lämnades icke till kompanichefen personligen utan till någon å expeditionen
tjänstgörande.

173

Då förhållningsboken med dess anteckningar örn bland annat sjukdomar
vöre offentlig handling, syntes det kunna ifrågasättas, om det tillämpade
förfarandet att göra anteckning örn könssjukdomar i förhållningsboken
stöde i överensstämmelse med föreskrifterna i 25 § i lagen den 20 juni
1918 angående åtgärder mot utbredande av könssjukdomar. Även örn
dessa sjukdomar angåves med sifferbeteckning, torde icke kunna förnekas,
att obehöriga kunde sluta sig till, varom sjukdomen rört sig, helst
som andra sjukdomar betecknades på annat sätt. Förhållningsboken
måste mången gång företes vid sökande av civilanställning. Sålunda brukade
som regel vid sökande av polistjänst fordras, att förhållningsboken
i huvudskrift åtföljde ansökningshandlingarna. Genom anteckning örn
könssjukdomar i förhållningsboken syntes alltså marinens manskap bliva
ställt i särställning i förhållande till övriga medborgare. Det syntes likaledes
som örn förfarandet att låta förteckningar å nämnda slag av patienter
cirkulera mellan flera olika expeditioner stöde i strid med föreskrifterna
i förenämnda lag.

Det. måste ur flera synpunkter anses önskvärt, att anteckningar örn
könssjukdomar icke gjordes i förhållningsböckerna eller i sådana handlingar
som vore att anse som offentliga och som vore tillgängliga Klandra
än dem, som på grund av sin tjänst måste erhålla kunskap därom.

Vad beträffade motsvarande förhållande vid armén så fördes icke där
förhållningsböcker, men då jämväl sjukrullor och sjukjournaler torde vara
att betrakta som offentliga handlingar, torde jämväl uppstå frågan, huruvida
det icke kunde anses strida mot 1918 års lag att dylika anteckningar
gjordes i sjukjournaler och sjukrullor.

Uppgifter angående bestraffningar och tillrättavisningar.

Enligt 45 § militär bestraffningsförordning skall, i den ordning utfärdade
föreskrifter närmare bestämma, vid regemente, kår och annat självständigt
truppförband vid armén och kustartilleriet samt vid station av
flottan ävensom inom varje rullförings- och sjörullföringsområde register
föras över samtliga de straff, som av krigsdomstol eller befälhavare ådömts
de till truppförbandet, stationen eller området hörande personer. Vid
annan avdelning av krigsmakten, än nu nämnts, bör över ålagda bestraffningar
föras straff journal enligt därom särskilt meddelade bestämmelser.

I militärt straffregister skall enligt 46 § samma förordning införas deri
straffades namn och tjänst — för manskap även nummer — förbrytelsens
beskaffenhet och tiden för dess begående, det eller de lagrum, enligt vilka
straffet ålagts, den domstol eller befälhavare, som ålagt straffet, tiden för
dess åläggande, straffets beskaffenhet samt tiden, då det påbörjades och
avslutades.

Vid armén skall föras straffregister enligt särskilt fastställt formulär,
därvid iakttages, att för fast anställt manskap skall finnas särskilt upplägg
för värjo person, även örn intet straff blivit personen ålagt, att för
värnpliktiga upprättas straffregister för värjo särskild tjänstgöringsgrupp,
att straffregistret föres för officerare och underofficerare med vederlikar
vid regementsexpedition och för manskapet vid kompanierna, att

(rättande

föreskrifter.

174

för varje inskrivningsområde straffregister föres enligt samma grunder
som stadgas för regemente för den personal, som är anställd vid området
tillhörande rullförings- och landstormsområden, samt att vid varje rullföringsområde
straffregister föres å värnpliktskorten för inom området
rullförda värnpliktiga. Militär straff journal, däri straffen antecknas i
löpande följd, föres likaledes enligt särskilt fastställt formulär. I militärt
straffregister och militär straff journal antecknas jämväl sådana straff,
som under tjänstgöringstiden blivit vederbörande ådömda av civil domstol.
Vid upplösning av truppförband, utbildningskurs eller annan kommendering,
där militär straffjournal förts, skall densamma överlämnas
till den chef, under vilkens befäl truppförbandet stått för att förvaras vid
dennes expedition.

Då någon förflyttas från ett truppförband till ett annat, skall chefen
för det förra till chefen för det senare översända utdrag ur militärt straffregister
respektive militär straffjournal, i vad rörer den överflyttade. Vid
ansökan om transport eller anmälan örn förflyttning till annat regemente,
dess reservstat eller reserv skall vederbörande regementschef vid
ansökningens eller anmälningens vidare befordran foga dylikt utdrag.
Vidare skall, då kontingent för längre tid utgår från ett regemente eller
då inom regementet för längre tid bildas tillfälligt truppförband, utdrag
av militärt straffregister respektive militär straffjournal avlämnas till
vederbörande befälhavare. Är officer, underofficer eller vederlike kommenderad
utom regementet, skall regementschefen på begäran av den
befälhavare, som har bestraffningsrätt över den kommenderade, beträffande
honom lämna utdrag ur militärt straffregister respektive militär
straffjournal. Vidare skall befälhavare, som haft bestraffningsrätt över
krigsman eller civilmilitär person, vilken varit placerad eller beordrad till
tjänstgöring utom eget regemente, då dennes tjänstgöring upphör, lämna
vederbörande regementschef utdrag ur militär straffjournal beträffande
under sådan tjänstgöring ålagda eller ådömda bestraffningar. Har bestraffningen
ålagts eller ådömts officer, underofficer eller vederlike, skall,
utan avvaktande av tjänstgöringens upphörande, utdrag av militär straffjournal
ofördröjligen tillställas chefen för det regemente den bestraffade
tillhör. Instruktion för expeditionstjänsten vid armén (IExp.) punkt 172.

Därest på successionsförslag till befordran eller transport upptages någon,
som efter senast vunnen befordran ådömts straff av beskaffenhet, att
detsamma skolat jämlikt militär bestraffningsförordning införas i straffregister
eller straffjournal, skall beträffande denne till successionsförslaget
fogas utdrag ur sagda register eller journal avseende tiden efter senast
vunnen befordran. Tjänstgöringsreglemente för armén (TjK.) § 62
punkt 12.

Slutligen skall enligt särskilt fastställt formulär föras anteckningsbok
för tillrättavisningar efter enahanda grunder som stadgas för militärt
straffregister och militär straff journal. IExp. punkt 173.

175

Vid flottan skall enligt fastställt formulär föras militärt straffregister
med särskilt uppslag för varje person vid örlogsstation a) i stationsbefälhavarens
militärexpedition över stationen tillhörande personal av officers-,
mariningenjör-, marinintendentur- och marinläkarkårerna samt över musikdirektör,
b) i varvschefens militärexpedition över stationen tillhörande
personal av poliskåren, c) i chefens för underofficers- och sjömanskårerna
expedition över stationen tillhörande personal av underofficerskåren, d) i
kompaniexpedition över kompaniet tillhörande manskap, samt e) av chef
för civilmilitär kår över den kårens personal, som ej tillhör station. Beträffande
underofficerare och manskap skall straffregistret föras i rulla
över underofficerare och i kompanirulla (förhållningsbok). Reglemente
för marinen, del I A (RM I A) § 66 mom. 1.

Vidare skall enligt fastställt formulär föras militär sträffjournal, däri
straffen antecknas i löpande följd, a) å flottans fartyg genom fartygschefens
försorg beträffande å fartyget tjänstgörande personal samt b) å
örlogsstation (örlogsvarv, örlogsdepå, kår, skola o. s. v.) genom försorg av
annan befälhavare, som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, beträffande
honom underlydande personal. RM I A § 66 mom. 2.

Ytterligare skall enligt fastställt formulär föras anteckningsbok över
tillrättavisningar enligt militär bestraffningsförordning, å fartyg genom
fartygschefens försorg och i land genom försorg av envar befälhavare, som
äger tilldela tillrättavisningar. RM I A § 66 mom. 4.

Då personal överflyttas till annan örlogsstation, skall översändas för
officer, underofficer eller vederlike fullständigt utdrag ur vederbörlig
rulla och för manskap förhållningsbok, vilka handlingar skola innehålla
utdrag ur militärt straffregister och anteckningsbok över tillrättavisningar.
RM I A § 66 mom. 5.

Befälhavare, som skall föra straff journal, åligger att så snart ske kan
lämna uppgift angående underlydande personal ålagd eller ådömd bestraffning
till den chef, i vars expedition militärt straffregister över den
bestraffade skall föras. Beträffande personal, som tjänstgör å fartyg eller
utom egen station, skall nu nämnd uppgift insändas i form av utdrag av
straffjournalen för varje månad, under vilken bestraffning ådömts eller
ålagts, den sista i varje sådan månad ävensom vid expeditionens eller kommenderingens
upphörande. Enligt enahanda grunder skall ock uppgift
lämnas örn officer eller vederlike eller underofficer meddelad tillrättavisning.
RM I A § 66 mom. 6.

Bestraffning eller tillrättavisning, som meddelas värnpliktig, införes
i förhållningsbok samt å värnpliktskort. RM T A § 66 mom. 7. Värnpliktskortet
föres av rullförings- (sjörullförings-) befälhavaren och förvaras
å dennes expedition. Inskrivningsförordningen (IF) §§ 8 och 83.

Vid början av manskaps tjänstgöring ombord eller i land utom stationen
samt vid överflyttning till annan station eller annat kompani ävensom,
där så är bestämt, vid tjänstgöring å stationen utom kompaniet ålig -

176

ger det kompanichefen att till vederbörande befälhavare överlämna manskapets
förhållningsböcker. RM 1 A § lil mom. 1 i).

När manskap avpolletteras, skall avlämnas bland annat den avpolletterades
förhållningsbok. RM II § 96 mom. 1.

I förhållningsbok för manskap antecknas:

a) Å uppslaget ''Bestraffningar enligt straffregistret'': förbrytelsens beskaffenhet
och tiden, då den begåtts, bestraffnings beskaffenhet, när den
anbefallts, påbörjats och avslutats, örn bestraffning föranlett nedflyttning
i eller utstrykning ur uppmuntringsklass samt örn ådömd eller ålagd bestraffning
överklagats och påföljden därav;

b) å uppslaget ''Tillrättavisningar tilldelade enligt strafflagen för krigsmakten’:
förseelsens beskaffenhet och tiden då den begåtts, samt tillrättavisningens
beskaffenhet och av vem den tilldelats.

Förhållningsböcker för skeppsgossar föras i tillämpliga delar enligt enahanda
grunder som för manskap. Marinens generalorder nr 966/1928.

För kustartilleriet gälla i tillämpliga delar samma bestämmelser som
för flottan. RM III A § 92.

I § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen finnes fastslagen grundsatsen örn
allmänna handlingars offentlighet d. v. s att det står en var svensk medborgare
fritt att taga del av och i tryck utgiva allmänna handlingar med
de undantag allenast, som finnas i tryckfrihetsförordningen angivna. I
sådant hänseende stadgas i samma paragrafer bland annat, att utdrag av
det i riket inrättade straffregistret ej må meddelas i vidsträcktare mån, än
som föranledes av lag stiftad i den ordning 87 § regeringsformen stadgar.

Beträffande förandet av det civila straffregistret gäller enligt lagen
den 17 oktober 1900 örn straffregister bland annat:

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i lagen stadgas angående dem, som genom utslag av domstol
eller myndighet i riket

1) blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2) förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras
talan inför rätta, eller

3) erhållit villkorlig straffdom, eller

4) blivit för brott ställda under framtiden, eller

5) förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6) blivit dömda till tvångsarbete.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret, förutom i vissa andra fall, då
nittio år förflutit från uppgivna födelseåret för den person, uppgiften
avser.

På begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän
befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva huruvida någon på
grund av domstols utslag är jämlikt lag och författning utestängd från

177

behörighet, rättighet eller förmån utdrag av registret, innehållande allenast
upplysning huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt
förtroende eller påföljd enligt 2 kap. 19 § S. L. eller ställts under
framtiden för brott, som kan medföra sistnämnda påföljd samt, där så
skett, när och av vilken domstol utslaget meddelats, för vilken tid påföljd
ådömts ävensom vissa uppgifter angående frigivning, återkallelse eller
förverkande av medgiven frigivning; rörande häktning och rörande utskrivning
från allmän uppfostringsanstalt samt slutligen huruvida av
nåd meddelats befrielse från straffpåföljden och, örn så skett, dagen för
därom fattat beslut.

Utdrag av nu angiven beskaffenhet meddelas ock enskild, vilken med
intyg av länsstyrelse, underrätt eller häradshövding eller borgmästare
styrker, att hans rätt kan vara beroende därav, att utredning av honom
förebringas i avseende å omständighet, varom sådant utdrag skall innehålla
upplysning.

Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss gerson ej förekommer
i straffregistret, må ock på begäran av denne meddelas, där han
med intyg av myndighet som nyss sagts eller av svensk beskickning eller
svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Fullständigt utdrag av det civila straffregistret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, länsstyrelse eller allmän åklagare eller
av annan myndighet, som äger förordna örn häktning, eller av den i lagen
örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och lagen örn internering
av återfallsförbrytare omförmälda nämnd eller då framställning
därom göres av riksdagens justitie- eller militieombudsman. Till annan
myndighet än nu är sagt, så ock till enskild person, vars rätt må vara
beroende på annan upplysning ur registret än huruvida vederbörande är
utestängd från behörighet, rättighet eller förmån, varom i det -föregående
nämnts, eller att han ej förekommer i straffregistret, lämnas fullständigt
registerutdrag allenast, där Konungen för särskilt fall därtill giver tillstånd.

Till statistiska centralbyrån lämnas slutligen för den officiella statistiken
erforderliga utdrag av straffregistret. I sådant utdrag meddelas
icke upplysning örn namnen på dem uppgifterna avse.

Chefen för generalstaben har i utlåtande den 8 mars 1932 Avgivna yttframliållit
önskvärdheten av att samma principer som tillämpades rani fråga örn tillgång till det civila straffregistret jämväl bleve gällande beträffande
det militära straffregistret.

I samband med prövningen av detta spörsmål borde jämväl tagas under
övervägande huruvida icke restriktiva bestämmelser borde utfärdas an
gående tillgången till de anteckningar angående straff, som verkställdes
å värnpliktskorten.

Chefen för marinstaben bär i utlåtande den 28 april 1932 anfört: Det vore

12 — Mititieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

riktigt, att varje person, för vilken det militära straffregistret ägde tillämpning,
vore ställd i ett annat och sämre läge än en civil person. Det
kunde verka inåt moraliskt tryckande och utåt olägligt för en person, som
i ungdomen begått örn ej förbrytelse så dock förseelse, att allt framgent
åtföljas av ett offentligt register, däri förseelserna och deras påföljd stöde
outplånligt inristade. Civilanställning kunde sålunda av sådan anledning
försvåras.

Det vore till fördel ju mindre skiljaktiga förhållandena vore i det militära
och det civila livet. För en militär befälhavare vore det dock nödvändigt
att kunna förskaffa sig kännedom örn sin personal så att rätt man
komme på rätt plats. En fartygschef, som mottoge en besättning på tretill
fyrahundra man, och som hade att besätta korprals-, förhands- eller
eljest viktigare befattningar ombord, måste veta vad hans folk ginge för.
Detta vore ofrånkomligt särskilt inom en organisation, där personalombyten
tid efter annan måste äga rum.

Jämväl för tillämpning av strafflagen för krigsmakten vore kännedom
örn personalens föregåenden nödvändig. Så vore fallet för tillämpning
av 29 och 90 §§ sagda lag.

För avgivande av befordringsförslag och för beslut i befordringsfrågor
vore det ock nödvändigt att äga kännedom örn vederbörandes föregående.

Slutligen måste de nyinrättade civilanställningsbyråerna, för att tillvinna
sig förtroende och verka till nytta, känna den personal, som de rekommenderade.

Bäst vore örn en ändring i tryckfrihetsförordningen åstadkommes därhän
att det militära straffregistret eventuellt ock anteckningsboken över
tillrättavisningar bleve, liksom det allmänna straffregistret, en icke
offentlig handling; dock måste utdrag ur registret och anteckningsboken
kunna tillhandahållas befälhavare, krigsdomstol, befordringskommission
samt möjligen andra institutioner och myndigheter.

Vidare måste enskild person äga rätt få utdrag rörande sin egen person.
En bestämmelse av motsatt innebörd skulle försvåra för militär personal
att erhålla civil anställning och innebära en påtaglig orättvisa mot den
skötsamme. Utsikter att vid sökandet av civilanställning få uppvisa ett
mindre rekommenderande straffregister kunde ock utgöra ett verksamt
moment till skötsamhet i den militära tjänsten.

Möjligheten att på ansökan erhålla bestraffningsuppgifter rörande sin
egen person skulle med sannolikhet medföra, att åtminstone sådana arbetsgivare,
som i större utsträckning anställde uttjänt militärpersonal, skulle
fordra företeende av sådant utdrag av anställningssökande, som förut varit
i militärtjänst. Av denna anledning borde övervägas, huruvida i dylik
uppgift borde medtagas jämväl sådana bestraffningar och tillrättavisningar
som läge långt tillbaka i tiden. Det syntes uppenbart, att något annullerande
eller utplånande av undergångna bestraffningar eller tillrättavisningar
icke kunde ifrågasättas. Däremot syntes äldre bestraffningar

179

och tillrättavisningar icke böra bringas i erinran annat än när tvingande
omständigheter därtill föranledde.

Ett sådant fall vore vid förestående militär befordran.

I den dagliga militära tjänsten, vid kommendering och placering, erfordrades
däremot icke för det militära befälet lika ingående kunskap örn
de underlydandes vandel i det förflutna. Ej heller syntes en sådan fullständig
kännedom nödvändig som grundval för militärpersons civilanställning.

Bestämmelser örn hemlighållande av uppgifter örn bestraffningar och
tillrättavisningar syntes böra avse:

att straffregister och anteckningsbok i original eller fullständig avskrift
skulle ställas till förfogande för myndighet eller kommission, som
hade att avgiva förslag eller besluta i militär befordringsfråga;

att för annat militärt ändamål lämnat utdrag av straffregister eller
anteckningsbok skulle omfatta endast viss tid, förslagsvis beträffande
straffregistret de senaste tio och beträffande anteckningsbok de senaste
fem åren;

att i det utdrag av straffregister och anteckningsbok, som funnes intaget
i marinens förhållningsbok, bestraffningar och tillrättavisningar överströkes
efter tio respektive fem år, varvid överstrykningen bestyrktes av
vederbörande befäl;

att enskild militärperson ägde erhålla utdrag av eget straffregister och
anteckningsbok för de senaste tio respektive fem åren av militärtjänsten.

Tiderna tio respektive fem år hade valts i överensstämmelse med nu
gällande bestämmelser för lämnande av utdrag ur underofficersrulla vid
sjökommendering. Dessa tider syntes väl lämpa sig med hänsyn till såväl
den militära tjänstens som civilanställningens krav. Att märka vore
även, att dessa tider överensstämde med dem, som enligt ''Disciplinstadga
för personalen vid Statens Järnvägar’ gällde för utdrags lämnande av det
hos järnvägsmyndigheterna förda straffregister.

Frågan örn beredande av sekretess åt de vid truppförband och andra militära
myndigheter förda registren över bestraffningar, som enligt strafflagen
för krigsmakten ådömts till försvarsväsendet hörande person, har
varit föremål för övervägande under de arbeten, som pågått för revision
av gällande tryckfrihetsförordning, men i de betänkanden örn revision av
denna förordning, som avgivits, icke föranlett något positivt förslag.

Uti det betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning, som av särskilda
kommittérade avgavs den 20 december 1912, anfördes sålunda i
detta ämne:

''Under hänvisning till det år 1903 i tryckfrihetsförordningen införda
förbud mot utlämnande och publicerande av utdrag av det i riket inrättade
allmänna straffregistret har i fråga örn vissa hos särskilda myndigheter
förda straffregister och journaler anförts, att grunderna för före -

Fr agans behandling
i
avgivna förslag
till revision
av tryckfrihetsförordningen.

180

nämnda stadgande borde föranleda utsträckning av dess giltighetsområde
även till dem. Sålunda har från flera militära myndigheters sida hemställts
örn sekretesskydd för de i 28 § av 1899 års disciplinstadga för
krigsmakten anbefallda, vid de särskilda regementena, kårerna etc. samt
vid flottans stationer förda registren över de bestraffningar, som enligt
strafflagen för krigsmakten ådömts till regementet, kåren eller stationen
hörande personer. Enahanda önskemål har från järnvägsstyrelsens sida
framförts i fråga örn journaler över bestraffningar, som av järnvägsmyndighet
ådömts personalen.

De överväganden, som föranlett den ovannämnda sekretessbestämmelsen
rörande det allmänna straffregistret, ställa sig emellertid väsentligen
annorlunda, då de tillämpas å nu omförmälda straffjournaler. Det allmänna
straffregistret upptager blott vissa av domstol ådömda straff, väsentligen
blott fängelse- och straffarbetsstraff jämte straff för snatteri.
De militära straffregistren upptaga däremot alla enligt strafflagen för
krigsmakten ådömda bestraffningar, bland annat således även sådana som
ådömts i disciplinär väg; och de av järnvägsstyrelsen åsyftade journalerna
avse uteslutande disciplinärt ådömda bestraffningar. Vid sådant förhållande
blir i det stora flertalet fall intresset att för den dömdes egen
skull bestraffningen ej onödigtvis dragés inför offentligheten av vida
mindre betydelse, medan å andra sidan intresset av offentlig granskningsfrihet
gör sig i ökad mån gällande. Och detta intresse kan icke anses tillgodosett
genom den enskildes rätt att, i vad honom själv rörer, få taga del
av journalen.’

I den av professor Nils Herlitz den 11 februari 1927 avlämnade utredningen
med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars
offentlighet åberopade Herlitz i fråga örn straffregister vad nyss
åter givits från 1912 års betänkande, samt anförde, så vitt nu är i fråga:

''Förevarande förslag stannar, i likhet med 1912 års, vid det redan gällande
skyddet för det allmänna straffregistret. I mångahanda olika slags
handlingar stå upplysningar att hämta örn bestraffningar, som av domstol
eller i administrativ väg ådömts enskilda personer eller statens befattningshavare,
men det låter sig ej göra att undanhålla dem från offentligheten
utan att på ett kännbart sätt kringskära den offentliga kontrollen.
De särskilda skäl, som tala för att skydda det — örn ej en sekretessföreskrift
funnes — för alla lätt tillgängliga straffregistret och förebygga
den spridning av uppgifter örn straffade personer, som på denna väg
särskilt lätt skulle kunna äga rum, kunna för övrigt ej motivera ett hemlighållande
av alla liknande, för allmänheten mindre tillgängliga källor
till kunskap örn ifrågavarande förhållanden, som annorstädes kunna
finnas. Det är, annorlunda uttryckt, otänkbart att gestalta offentlighetsreglerna
så, att de effektivt stänga alla vägar till kunskap örn själva
bestraffningarnas faktum. En annan sak är, att lagstiftningen kan genom
särskilda bestämmelser till skydd för upplysningar örn personliga

181

förhållanden —--tillgodose berättigade sekretessintressen av besläk tad

natur.’

Det synes mig kunna sättas i fråga, om de skäl, som i förberörda förslag
till revision av tryckfrihetsförordningen anförts mot beredande av
sekretess åt uppgifter rörande militära bestraffningar, kunna anses bärande.

Olägenheterna av nu gällande bestämmelser, enligt vilka dessa uppgifter
utan inskränkning äro tillgängliga för offentligheten, äro påtagliga.
Kännedom örn meddelade bestraffningar oell tillrättavisningar är
sålunda ägnad att försvåra möjligheten för manskap, som haft anställning
vid för svar sväsendet, att därefter erhålla civilt arbete. Detta i sin
tur alstrar hos den kår, som därav beröres, modlöshet och missnöje; det
kan ock bidraga till att framkalla motvilja mot landets försvarsväsende.

Visserligen böra måhända icke alla vägar till kunskap örn i militär ordning
meddelade bestraffningar och tillrättavisningar stängas. Däremot
synas vissa dylika kunskapskällor och bland dem de lättast tillgängliga
och mest anlitade ej böra stå till buds.

Det synes mig sålunda böra tagas under övervägande huruvida icke
beträffande militärt straffregister, militär straff journal och anteckningsbok
över tillrättavisningar borde i fråga örn dessa handlingars offentlighet
tillämpas samma regler som beträffande det civila straffregistret,
med de modifikationer som kunna föranledas dels därav att centralt register
icke föres beträffande bestraffningar och tillrättavisningar, som
meddelas enligt strafflagen för krigsmakten, dels därav att militär myndighet
i vissa fall kan finnas böra erhålla fullständigt utdrag av dessa
handlingar, dels ock därav att anteckningarna å värnpliktskorten örn
straff och tillrättavisningar måhända fortfarande böra vara underkastade
offentlighållande. Fullständigt utdrag av militärt straffregister, militär
straff journal och anteckningsbok över tillrättavisningar torde i anslutning
härtill böra för uteslutande militärt behov lämnas allenast dels
i de fall, då sådant utdrag erfordras för att vid truppförband eller annan
militär myndighet skola finnas fullständiga uppgifter örn bestraffningar
och tillrättavisningar beträffande den personal, som innehar beställning
vid förbandet eller myndigheten, dels ock då begäran örn utdrag
framställes av myndighet eller kommission, som har att avgiva förslag
eller besluta i militär befordringsfråga. För annat militärt ändamål
borde vara tillräckligt, därest dylikt utdrag omfattar, utdrag av
straffregistret de senaste tio åren och utdrag av anteckningsbok över
tillrättavisningar de senaste fem åren. Genom vad sålunda föreslagits
skulle icke ske någon inskränkning i den rätt, som tillkommer bland annat
domstol, åklagare eller annan myndighet, som äger besluta örn häktning,
att erhålla fullständiga upplysningar örn ålagda bestraffningar

M. O. s
yttrande.

Ändring av
tryckfrihetsförordningen.

182

Ändrade

administrativa

föreskrifter.

och meddelade tillrättavisningar för att biläggas handlingarna i ärende
av judiciell beskaffenhet.

På grund av vad nu anförts får jag alltså hemställa, att frågan huruvida
och i vilken omfattning sekretess kan och hör beredas åt de vid
truppförband och andra militära myndigheter förda militära straffregistren,
straff journalerna och anteckningsböckerna över tillrättavisningar
måtte bliva föremål för förnyad omprövning.

De ändringar i tryckfrihetsförordningen jag i anslutning till vad nu
anförts anser böra vidtagas, lära emellertid icke kunna komma till stånd
annorledes än i samband med en allmän revision av denna lag. En dylik
omarbetning synes dock icke kunna förväntas genomförd förr än, i gynnsamt
fall, efter förloppet av åtskilliga år. Med hänsyn härtill finner
jag mig böra framhålla önskvärdheten av att arbetet med revision av
tryckfrihetsförordningen måtte, så snart sig göra låter, ånyo upptagas.

På grund av det läge, vari frågan örn ändring av tryckfrihetsförordningen
sålunda befinner sig, har jag ansett mig höra jämväl undersöka
möjligheten av att, utan vidtagande av dylik ändring, avhjälpa åtminstone
de svåraste missförhållandena, som bliva en följd av nu gällande
ordning.

Härvid har det till en början synts mig möjligt och önskvärt, att Kungl.
Maj:t föreskreve, att utdrag av straffregister, straff journal och anteckningsbok
över tillrättavisningar, som rekvireras för uteslutande militärt
behov, skall omfatta, utdrag av straffregister och straff journal de sista
tio åren och utdrag av anteckningsbok över tillrättavisningar de sista
fem åren, där ej utdraget skall lämnas antingen till truppförband eller
annan militär myndighet för att där skola finnas fullständiga uppgifter
örn bestraffningar och tillrättavisningar beträffande personal, som innehar
beställning vid förbandet eller myndigheten, eller ock till myndighet
eller kommission, som har att avgiva förslag eller meddela beslut i
militär befordringsfråga. Några olägenheter av en dylik begränsning
av uppgiftsskyldigheten torde icke vara att befara. För jämförelses skull
kan nämnas, att då underofficer vid flottan erhåller kommendering utom
stationen, skall beträffande honom till vederbörande befälhavare lämnas
utdrag av rullan, vilket utdrag rörande bestraffningar skall omfatta de
senaste tio åren och rörande tillrättavisningar de senaste fem åren. RM
I A § 97 mom. 4 b).

De största olägenheterna med det nuvarande systemet giva sig till
känna beträffande det vid flottan fast anställda manskapet, för vilket
bestraffningar och tillrättavisningar antecknas i förhållning sboken. Denna
hök följer karlen under hela hans anställningstid i manskapsgraden
och utlämnas till honom först vid befordran till underofficer eller vid erhållet
avsked från tjänsten. Då det ej sällan vid sökande av civilanställning
förekommer, att det fordras, att förhållningsboken företes, komma
ådömda bestraffningar och meddelade tillrättavisningar att på detta sätt

183

följa person i manskapsgrad även efter kans avgang ur tjänsten. Att så
sker, kan icke anses vara av något behov påkallat och verkar i många fall
obilligt.

Uttrycklig bestämmelse örn huru förfaras skall med förhållningsbok
finnes allenast så till vida att i reglemente för marinen del I A § 97 e)
föreskrives, att till nyutnämnd underofficer skall överlämnas hans förhållningsbok,
sedan rullan över stationen tillhörande underofficerare blivit
med avseende å honom kompletterad. Beträffande manskapets förhållningsböcker
finnas icke några motsvarande föreskrifter. Emellertid
torde, så vitt jag kunnat inhämta, undantagslöst iakttagas, att förhållningsbok
för person tillhörande manskapet, vid erhållet avsked, överlämnas
till den person boken avser. En ändring i denna praxis synes böra
åstadkommas och torde detta lämpligen kunna ske på det sätt, att Kungl.
Maj:t bestämmer, att förhållningsboken vid avsked från tjänsten skall
kvarstanna vid det truppförband eller hos den militära myndighet under
vilken den, som boken avser, senast lytt.

Skulle betänkligheter möta mot att vid meddelande av avsked förhållningsboken
kvarbliver hos den myndighet, under vilken den från tjänsten
avgångne senast lytt, synes den utvägen böra övervägas, att de anteckningar,
som nu göras i förhållningsboken, uppdelas på två böcker, den
ena, innehållande anteckningar ur straffregister, straff journal och anteckningsbok
över tillrättavisningar ävensom sjukjournal och sjukrulla,
därest dessa senare anteckningar icke, såsom jag i det följande kommer
att föreslå, kunna helt utgå ur förhållningsboken, samt den andra anteckningar
örn utbildning och tjänstgöring. I dylikt fall skulle allenast den
bok, som innehåller anteckningar örn bestraffningar, tillrättavisningar
och eventuellt örn sjukdomar, hos vederbörande militära myndighet kvarstanna
vid erhållet avsked från tjänsten.

Genom föreskrifter i administrativ ordning uteslutes visserligen ej möjligheten
för en var att erhålla fullständiga upplysningar örn ådömda
bestraffningar och meddelade tillrättavisningar. Så länge de härom förda
register och anteckningar äro offentliga handlingar, står alltid den
möjligheten öppen, att på särskild begäran erhålla utdrag av anteckningarna.
Ytterligare kunna dylika upplysningar inhämtas från de å
rullföringsexpeditionerna förda värnpliktskorten. Mycket torde dock
vara vunnet, därest det komme ur bruk, att person, som tillhört det fast
anställda manskapet vid flottan, när han söker civilt arbete, medför förhållningsbok
innehållande upplysningar i förut anmärkta hänseenden.
Det torde för honom likaväl som för den, som varit fast anställd vid armén,
i regel vara tillräckligt, därest han vid sökande av anställning före
ter sitt avskedspass, vilket innehåller ett omdöme örn huru lian förhållit
sig i tjänsten.

184

Gällande

föreskrifter.

Uppgifter angående sjukdomar.

Vid arméns truppförband är regementsläkaren ansvarig för, att anteckningar
föras beträffande såväl varje sjukdomsfall som de allmänna
hälso- oell sjukvårdsförhållandena vid regementet. TjR § 131:9 och
arméförvaltningens cirkulär den 1 augusti 1917 angående vid arméns
truppförband tjänstgörande läkare. S. F. S. nr 591/1917.

Å regementsexpedition ävensom å kompani, batteri och skvadron
skall finnas sjukrulla och sjukbesked för regementsstabens respektive
kompaniets, batteriets och skvadronens personal, det senare avsett
för läkaren. IExp. §§ 11 j och 13 h; form 7 och 8; TjR § 138.

Sjukrulla och sjukbesked medföras vid sjukvisitation. TjR § 138.
De befordras från kompaniet till läkaren och åter av dagkorpralen. Slutet
konvolut användes därvid ej. Emellertid begagnas vid en del dock
ej vid samtliga truppförband, i syfte att hemlighålla sjukdomens art,
vid angivande av könssjukdomar annan beteckning, exempelvis ''hudsjukdom’,
''utvärtes'', eller annan nomenklatur än den författningsenligt
fastställda. Sjukbeskedet ifylles vid kompaniet. Läkaren verkställer
dock vissa anteckningar i beskedet bland annat örn diagnos. IExp. form.
nr 26. Sjukrulla föres av vederbörande kompanidagbefäl. I sjukrulla
ifyllas vissa kolumner bland annat anteckningar örn diagnos, under vederbörande
läkares tillsyn och ansvar samt efter lians anteckningar i
kompanisjukbeskedet. IExp. form. nr 7 anm. 2.

Vid flottan förer vederbörande läkare enligt fastställda formulär sjukrulla,
sjukjournal samt specialjournal för sjukskrivna, av vilka framgår,
att i samtliga fall anteckning örn diagnos skall ske. RM I B § 289:2
och § 293:1; RM 1/1915 form. nr 54 b, c och d.

Förste läkaren å station avgiver till stationsbefälhavaren på av denne
bestämd tid sjukrapport beträffande den vid stationen tjänstgörande
personalen. RM I B § 294 a. Denna rapport upptager i det av stationsbefälhavaren
vid Stockholms örlogsstation fastställda formuläret en
kolumn, vari anteckning örn sjukdomen skall införas.

Vid Stockholms örlogsstation får enligt stationsorder den 19 augusti
1926 sjukrapport upptagande dem, som taga behandling för könssjukdomar,
icke sändas mellan vederbörande myndigheter å stationen utan
att vara inlagt i slutet kuvert.

I kompaniexpeditionen föres enligt fastställt formulär rulla över manskap
vid sjömanskåren, kompanirulla, i vilken under upplägg ''Anteckningar
ur sjukjournal och sjukrulla m. m.’ skall antecknas bland annat
sjukdom eller yttre skada samt utgången av sjukdomen och tjänstduglighet,
RM I A § 113, form. 18. Dessutom åligger kompanichef tillse,
att i den förhållningsbok, som skall föras för varje man, fullständiga
anteckningar införas angående vederbörandes tjänstgöring och förhål -

185

landen vid stationen. RM I A § lil: 1 d. Formulär för kompanirulla
och förhållningsbok hava fastställts genom generalorder för marinen nr
965/1928. Uppläggen i dessa böcker äro med varandra överensstämmande.

För sjökommenderat manskap åligger det forty g släkaren att enligt
fastställda formulär föra sjukrulla, sjukjournal samt specialjournal.
RM II § 139: 2 a, RM 11/1909, form* 40 a, b och c. Örn förande av förhållningsbok
för sjökommenderat manskap meddelas föreskrift i RM II
§§ 118, 119 och 121.

Vid kustartilleriet ansvarar vederbörande läkare för förandet av
sjukrulla, sjuk journal samt specialjournal, i vilken senare, förutom
övliga anteckningar örn sjukdomens förlopp och karaktär, införas behöriga
och för sjukdomsfallens framtida bedömande tillräckliga anteckningar.
RM III A § 133:2 m, § 134:2. Sjukrulla, sjukjournal och specialjournal
föras enligt fastställda formulär’, av vilka framgår, att i
samtliga fall anteckning örn sjukdomen skall ske. RM III/1914, form.
36, 36 54 samt 37.

Äldste läkaren avgiver till regementschefen på av denne bestämd tid
sjukrapport beträffande den vid regementet tjänstgörande personalen.
RM III A § 139 b. Formuläret fastställes av regementschefen. I detta
formulär finnes icke någon kolumn för anteckning örn sjukdomens art.
Emellertid tillämpas den regeln, att anteckning örn sjukdomens art medelst
nomenklatur införes å baksidan av sjukrapporten, vilken går öppen
mellan myndigheterna. Denna rapport är summarisk och innehåller
sålunda icke uppgift å de sjukas nummer och namn.

Kompanichef åligger tillse, att för envar av stammanskapet finnes en
förhållningsbok. Dessutom skall i kompaniexpeditionen föras kompanirulla
i enlighet med stammanskapets förhållningsbok. Varken i förhållningsbok
eller kompanirulla finnes emellertid såsom vid flottan upplägg
för ''anteckningar ur sjukjournal och sjukrulla m. m.’ RM III A
§ 185:1 f och § 188: 3 a.

Vid flygvapnet skall jämlikt F. g. o. nr 11/1926 samt F. g. o. nr
189/1929 i fråga örn hälso- och sjukvård i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
vid 1., 3. och 4. flygkårerna samt flygskolkaren, vad därom
föreskrives i tjänstgöringsreglemente för armén, samt vid 2. flygkåren,
vad därom föreskrives i reglemente för marinen.

För värnpliktig införes å läkarkort enligt fastställt formulär bland
annat diagnos angående sjukdomar. Inskrivningsförordningen (IF)
form. 5. Läkarkortet föres av läkare, förvaras under tjänstgöringstiden
vid vederbörligt truppförband samt därefter å rullförings- (sjörullförings-)
expedition. IF §§ 8, 83 och 105.

186

Avgivna yttranden.

I § 60 av allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 stadgas, att ej
må läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende
meddelat, ej heller i oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående
sjukdom eller dess uppkomst; dock att denna läkarens plikt icke
medför någon inskränkning i hans skyldighet att verkställa förrättning
och avgiva utlåtande eller intyg samt därvid förfara enligt gällande
författningar och instruktioner.

I 25 § i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar stadgas bland annat, att vad hos hälsovårdsmyndighet
eller sundhetsinspektör eller militärläkare eller läkare vid straffeHer
tvångsarbetsanstalt eller häkte eller å allmänt sjukhus eller poliklinik
förekommit i ärende, som avses i denna lag, må ej av någon, som
på grund av sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap
därom, yppas för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende
skola så förvaras, att de icke kunna av obehöriga åtkommas. I de fall,
då någon blivit ställd under åtal för brott, varom i 14 kap. 21 § strafflagen
förmäles, äga domstolen och åklagaren att på begäran undfå besked,
huru den föranstaltade läkarundersökningen utfallit. Vidare stadgas,
att örn på grund av anmälan, som enligt sagda lag till sundhetsinspektören
inkommit, skälig anledning finnes antaga, att gärning, varom
i 18 kap. 11 § strafflagen sägs, blivit övad, åligger det sundhetsinspektören
att utan hinder av vad nyss är sagt, örn förhållandet göra anmälan
till vederbörande åklagare.

I tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4 stadgas i anslutning till berörda
stadgande i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
bland annat, att till militärläkare inkomna handlingar i ärende,
som avses i sistnämnda lag, ävensom läkares protokoll, anteckningar,
skrivelser och koncept samt av läkare utfärdade intyg i sådant ärende
icke må, i andra fall än lag och författning stadga, utlämnas eller utgivas
av trycket, dock att den, mot vilken anmälan enligt samma lag inkommit,
är berättigad att taga del av protokoll och handlingar i ärendet.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har i utlåtande den 24 november
1931 anfört bland annat:

Militärläkare vore enligt gällande författningar skyldig att i ett flertal
handlingar göra sådana anteckningar örn av honom i tjänsten iakttagna
fall av könssjukdom, att därav fallets art otvetydigt framginge.
Huruvida därvid sjukdomens namn utsattes eller densamma blott angåves
medelst ett nummer enligt medicinalstyrelsens förteckning eller
dylikt vore i praktiken skäligen betydelselöst ur sekretessynpunkt. Avgörande
bleve i stället sättet för dessa handlingars förvarande samt
huruvida de vore att betrakta såsom offentliga handlingar.

Beträffande å sjukhus förvarade, av läkare förda anteckningar tillämpades
med stöd av den läkare åliggande tystnadsplikt samt stadgandet i

187

2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen den principen att upplysningar örn
dessas innehåll icke lämnades till obehörig.

Nämnda stadgande i tryckfrihetsförordningen torde undantagslöst av
militärläkarna hava tolkats så att av dem förda och förvarade anteckningar
och handlingar eller utdrag därav i nu berörda ärenden icke
utan skriftligt medgivande utlämnats till annan än patienten själv eller
den, som i tjänsten ägde taga del därav. Samma princip borde tillämpas
beträffande handlingar, som skulle föras eller förvaras av militär
myndighet.

Meddelande av erforderlig kännedom örn manskaps under militärtjänstgöring
genomgångna allvarliga sjukdomar vunnes vid armén därigenom
att anteckning därom gjordes av vederbörande läkare å läkarkortet.
Detta kort åtföljde varje person av manskapsgrad under hans
militära tjänstgöring och förvarades därunder å vederbörande truppförbands
sjukavdelning. Efter slutad tjänstgöring förvarades läkarkortet
å rullföringsexpedition.

I den mån bevarande av sekretess beträffande nu ifrågavarande sjukdomar
utan eftersättande av viktigare krav, såsom sjukdomsbehandling,
skydd mot smittofara m. m. över huvud kunde tillförsäkras genom
författningsbestämmelser avseende av läkare förda och förvarade
handlingar och anteckningar, syntes rimliga anspråk redan vara tillgodosedda.

Chefen för generalstaben anförde i utlåtande den 8 mars 1932:

Beträffande anteckningar rörande sjukdomar i handlingar förda och
förvarade av läkare, gällde den inskränkning i avseende å dessa handlingars
offentlighet, som följde av tryckfrihetsförordningens bestämmelse
örn ärenden, vilka nämndes i förenämnda lag den 20 juni 1918 angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Nämnda författningsrum
torde av militärläkarna undantagslöst tolkas så att upplysningar
ur handlingar, som av dem fördes och förvarades, icke utan vederbörandes
skriftliga medgivande lämnades till annan än patienten
själv eller till myndighet, som i tjänsten så påfordrade. I fråga örn
handlingar föi''da och förvarade av läkare torde därför redan nu rimliga
diskretionära anspråk vara tillgodosedda.

Samma princip borde äga tillämpning beträffande motsvarande handlingar,
som fördes av militär myndighet, nämligen i fråga örn sjukrulla,
som fördes vid kompani, samt läkarkort, sedan dessa överflyttats till
rullföringsexpedition. Det framginge nämligen icke av förenämnda
stadganden i tryckfrihetsförordningen och lagen den 20 juni 1918, huruvida
tillgången till dessa handlingar, då de förvarades hos militär myndighet,
kunde anses kringgärdade med samma restriktioner som då handlingarna
förvarades hos läkare. Ett förtydligande eller en auktoritativ
tolkning av gällande bestämmelser syntes i detta hänseende önskvärt.

188

Marinöverläkaren anförde i utlåtande den 3 september 1931:

Föreskrift om ''utdrag ur sjukjournal’ hade gällt sedan en i september
1911 utfärdad generalorder nr 687. Föreskriften hade efter utländskt
mönster tillkommit såväl i personalens eget som i marinens intresse.
Marinens personal omhändertoges nämligen vid insjuknande under
sjökommenderingar och andra förläggningar av ett flertal läkare,
detta till skillnad från vad fallet vore med lantförsvarets personal, som
i dylik händelse kontinuerligt behandlades av respektive truppförhands
ständiga läkare. Vid åtskilliga sjukdomstillstånd såsom tuberkulos,
reumatiska infektioner, könssjukdomar m. m. kunde det vara av största
vikt ej blott för den sjuke själv utan i vissa fall även för besättningen i
övrigt och t. o. m. för fartygets tjänsteduglighet att rätt diagnos snarast
hleve ställd. Korrekta diagnoser å föregående sjukdomar lämnade
därvid en viktig vägledning.

I oktober 1928 hade förenämnda föreskrift genom generalorder nr 966
kompletterats bland annat därmed att sjukdoms nomenklatur skulle angivas
medelst nummer enligt av medicinalstyrelsen utgiven förteckning.
Före denna tidpunkt hade sjukdomarna i förhållningsböekerna angivits
med namn.

Den förteckning över personal av manskapet, som efter den dagliga
sjukvisitationen utsändes till kompanierna med uppgift å dem, vilka
vid visitationen befunnits lida av könssjukdomar, vore nödvändig för
redovisning av dessa sjuka; den översändes i slutet kuvert och delgåves
ej andra än dem, som på grund av tjänstebefattning borde därom erhålla
kännedom.

Det syntes klart, att såväl anteckningarna i förhållningsböekerna som
förberörda förteckningar icke utgjorde sådana handlingar, på vilka
25 § i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredande av könssjukdomar
vore tillämplig.

Det syntes icke böra få fortgå, att förhållningsböekerna, som vore
avsedda uteslutande för marinens vederbörande, företeddes av f. d. fast
anställda vid sökande av civilanställning. Huru detta skulle förhindras
sammanhängde emellertid med frågan örn sjukjournalers och därmed
jämförliga handlingars offentlighet. Därest tryckfrihetsförordningen
härvid funnes i behov av komplettering, kunde måhända i dylikt
sammanhang sådan föreskrift meddelas att från obehörigt offentliggörande
undantoges sjukdomsuppgifterna i marinens förhållningsböcker.
Då nu gällande föreskrifter angående förande av marinens förhållningsböcker
tillvaratoge såväl den enskildes berättigade intresse som marinens
krav på hygienisk profylax, säkerhet och tillfredsställande kroppsbeskaffenhet
hos personalen, borde dessa föreskrifter däremot icke borttagas.

Chefen för marinstaben anförde i utlåtande den 28 april 1932:

Det förutsattes, att de sjukdomsuppgifter, som fördes i journaler, rul -

189

lor, listor oell besked m. m. endast finge användas för tjänstebruk oell
sålunda icke finge delgivas obehöriga. Vore detta riktigt, begränsades
frågan om sjukuppgifternas offentlighet till att gälla de uppgifter, som
vid flottan men icke vid kustartilleriet infördes från vederbörande sjukjournaler
och sjukrullor till rulla över underofficerare och kompanirulla
respektive förhållningsbok.

Att befäl och läkare vid flottan hade kännedom örn personalens sjukdomsförhållanden
vore nödvändigt både för den enskilde och för den
besättning, i vilken han inginge. Då kommenderingar från örlogsstation
till fartyg eller tvärtom eller från fartyg till fartyg titt och ofta
förekomme, och då befäl och läkare växlade, måste för varje man föras
något dokument, som ej blott underlättade utan möjliggjorde för läkaren
att ställa rätt diagnos och meddela riktig behandling. Detta vore erforderligt
jämväl av hänsyn till omsorgen örn hygienen ombord å ett
fartyg med dess trånga utrymmen och säregna förläggningsförhållanden.

Det syntes kunna starkt ifrågasättas, huruvida nu omförmälda, i milor
och förhållningsbok intagna sjukdomsuppgifter behövde utlämnas
till obehöriga. De vore uppenbarligen tillkomna uteslutande med tanke
på tjänstebruk och vore framför allt att betrakta såsom en avlämning
från den ene läkaren till den andre. Det syntes icke riktigt, att en sådan
handling skulle vara att betrakta såsom offentlig handling; detta
gällde icke endast beträffande könssjukdomar; offentliggörandet av uppgift
örn vissa andra sjukdomar kunde för individen vara minst lika
menligt som i fråga örn könssjukdomar.

Redan tillvaron av en lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
syntes utgöra ett stöd för militärbefälet att neka obehöriga
att få del av nu berörda sjukdomsuppgifter, i vilken handling de än förekomme.
Möjlighet av att i sjukdomsuppgiften jämväl inginge uppgift
örn könssjukdom förefunnes alltid.

För att klarlägga sjukdomsuppgifternas rena tjänstekaraktär syntes
det önskvärt, att journaler och andra handlingar, som uteslutande innehölle
sjukdomsuppgifter, försåges med lämplig överskrift t. ex.: ''Uppgifterna
äro avsedda endast för vederbörande läkare och behörigt militärbefäl.
’ Liknande inskription borde beledsaga sjukdomsuppgifterna
jämväl å sådan handling som innehölle även andra uppgifter än sjuk
domsuppgifter. I förhållningsbok syntes sjukdomsuppgifterna böra införas
på perforerade blad, som kunde avskiljas vid avskedstagande ur
militärtjänsten.

Behov för den enskilde att t. ex. för sökande av civilanställning erhålla
utdrag ur sjukdomsuppgifter syntes knappast kunna ifrågakomma.
Om emellertid så befunnes vara fallet, syntes intet principiellt hinder
möta mot beviljande av sådan rätt.

Medgåve icke gällande författningar, att sjukdomsuppgifterna undan -

190

M. 0:s yttrande.

Ändring i
tryckfrihetsförordningen.

hålles obehöriga, syntes framställning om erforderlig författningsändring
böra göras.

Handlingar rörande enskildas personliga förhållanden, vare sig fråga
är örn sjukvårds- eller andra förhållanden, äro enligt tryckfrihetsförordningen
i regel lämnade utan skydd mot offentliggörande. Endast
i vissa i tryckfrihetsförordningen särskilt angivna fall har undantag
från denna princip stadgats. Ett dylikt fall utgöres av den i det föregående
återgivna föreskriften i § 2 mom. 4 st. 12 av tryckfrihetsförordningen,
som stadgar sekretess för handlingar i ärende, som avses i lagen
den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Sagda föreskrift har, så vitt nu är ifråga, erhållit den avfattning att
till militärläkare inkomna handlingar i ärende, som avses i lagen angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, ävensom läkares
protokoll, anteckningar, skrivelser och koncept samt av läkare utfärdade
intyg i sådant ärende icke må ’i andra fall än allmän lag eller författning
stadgar’ utlämnas eller utgivas av trycket.

Denna bestämmelse har tillkommit i anslutning till förut återgivna
stadganden i lagen örn åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, vilka
innefatta förbud dels för den, som på grund av sin tjänstebefattning
eller sitt uppdrag erhållit kunskap örn vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör eller militärläkare eller läkare vid straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller å allmänt sjukhus eller poliklinik förekommit
i ärende, som i sagda lag avses, att för obehöriga något därom yppa,
dels ock att utlämna protokoll och handlingar i sådant ärende. Det har
nämligen ansetts, att ett offentliggörande i tryck av protokoll och handlingar
i ärenden av nämnda slag icke borde vara tillåtet. Syftet har
alltså varit att bringa tryckfrihetsförordningens stadganden på förevarande
område i överensstämmelse med de nya bestämmelser, som tillkommit
genom lagen örn åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Tryckfrihetsförordningens föreskrifter i ämnet, sedda i belysning av
omförmälda stadganden i allmän lag, torde sålunda få anses äga den innebörd,
att så vitt icke särskilt undantag finnes i allmän lag eller av
Kungl. Majit utfärdad författning stadgat, samtliga hos militär myndighet
förvarade handlingar och anteckningar i ärende, som avses i
lagen örn åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, åtnjuta skydd
mot offentlighållande. Härav lärer följa, att samtliga anteckningar i
dylikt ärende, vilka föras i sjukjournal, sjukbesked, sjukrapport, sjukoch
kompanirulla, få anses omgärdade med sekretess. Enahanda torde
ock förhållandet vara med motsvarande anteckningar i förhållningsböckerna.

En annan sak är, att hemlighållandet av dylika uppgifter möter svårighet,
i den mån uppgifterna förekomma i milor och andra handlingar,
vilkas innehåll i övrigt icke åtnjuter skydd mot offentlighållande.

191

En viss begränsning av skyldigheten att tillhandahålla handling finnes
angiven i slutet av tryckfrihetsförordningen § 2 mom. 4. Där stadgas
nämligen, att alla i sagda moment nämnda handlingar skola icke
allenast genast och utan tidsutdräkt mot lösen utlämnas åt vem det
äskar, utan även i alla arkiv var och en fri tillgång lämnas att få på
stället avskriva eller avskriva låta, eller, om därvid betydande hinder
vore, i bevittnad avskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags
handlingar i vad ämne som helst.

Rörande innebörden av detta stadgande anföres i 1912 års förenämnda
betänkande sid. 176—177:

Den begränsning av skyldigheten att tillhandahålla handling, som
vöre given med uttrycket: ''örn därvid betydande hinder vöre’, hade enligt
ordalydelsen avseende endast å tillhandahållande av handling till
avskrivning på stället. Den syntes emellertid hava legat till grund för
domstolarnas understundom gjorda uttalande, att handling borde tillhandahållas
i den ordning, som vore förenlig med vederbörande tjänstemans
övriga åligganden eller expeditionsgöromålens vederbörliga gång
och handlingens behöriga vård. Sagda begränsning finge betydelse
bland annat vid fråga örn skyldighet att tillhandahålla en handling,
som vore att anse såsom delvis offentlig och delvis hemlig t. ex. utdrag
av kyrkoböcker och därmed likställda handlingar. Svaret å spörsmålet,
hur långt en tjänstemans skyldighet skulle anses sträcka sig i fråga
örn tillhandahållande till studium på stället av en delvis hemlig handling,
syntes ej heller kunna givas annorlunda än genom nyss uttalade
regel, att handlingen skulle tillhandahållas en sökande i den ordning,
som vore förenlig med övriga lika viktiga tjänsteåligganden och med
handlingens behöriga vård, vilket här ville säga, att den skulle tillhandahållas,
i den mån sekretessens övervakande kunde äga rum utan allt för
stor olägenhet och hinder i övriga tjänstegöromål.

I syfte att skapa klarhet å förevarande område har i 1927 års förut omförmälda
förslag intagits en föreskrift (§ 2 mom. 39) av innehåll att
handling, som i viss del är av beskaffenhet att böra hemlighållas, skall
utan hinder därav antingen, där så lämpligen kan ske, utlämnas i avskrift
med uteslutande av de delar, som ej må offentliggöras, eller ock
utlämnas till avskrivning på stället, därest med hänsyn till de omständigheter,
varunder utlämnandet ifrågasättes, trygghet kan anses vara
för handen, att förhållande, som i ifrågavarande delar beröres, icke därigenom
yppas.

Här vidrörda svårigheter giva anledning till att framhålla önskvärdheten
av att sådana handlingar och anteckningar, som åtnjuta sekretess,
där så utan olägenhet låter sig göra, hållas åtskilda från dem, som äro
för envar tillgängliga. I sådant hänseende är att anteckna, att vid
Stockholms örlogsstation vid upprättande av de för flottans manskap
föreskrivna sjukrapporterna, vilka skola av förste läkaren avgivas till
stationsbefälhavaren och från denne avgå till kårchefen och kompanicheferna,
sådana sjuka som taga behandling för könssjukdom föras i

192

Ändrade

administrativa

föreskrifter.

särskild rapport, vilken sändes i slutet kuvert mellan myndigheterna.
Vad sålunda iakttages i fråga örn sjukrapporterna beträffande flottans
manskap vid Stockholms örlogsstation, synes jämväl böra bringas i tilllämpning
beträffande sjukrapporterna i övrigt vid marinen och i fråga
örn sjukbeskeden vid armén.

Emellertid hava såväl i 1912 års förslag till tryckfrihetsförordning som
i 1927 års förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars
offentlighet upptagits bestämmelser innefattande ett vida mera omfattande
skydd mot offentliggörande av sjukdomsuppgifter än som nu
förefinnes. Båda dessa förslag hava nämligen godtagit den grundsatsen,
att ''handlingar rörande allmän hälso- eller sjukvård’ böra åtnjuta
skydd mot offentliggörande oavsett sjukdomens art. Det år 1927 avgivna
förslaget innehåller bland annat, att handlingar rörande allmän
hälso- eller sjukvård må. så vitt de angå enskildas personliga förhållanden,
icke i andra fall än lag eller författning stadgar, utan medgivande
av den eller dem, som däri avses, utlämnas förr än fem år från behandlingens
datum.

Med hänsyn till vad sålunda föreslagits finner jag mig kunna i fråga
örn behovet av ändring i tryckfrihetsförordningen för ernående av skydd
mot offentliggörande av militära sjukdomsuppgifter begränsa mitt yttrande
till att framhålla önskvärdheten av att, så vitt angår sistberörda
uppgifter, ett lagstadgande av det innehåll, som i 1927 års betänkande
föreslagits, måtte komma till stånd.

Ändring i tryckfrihetsförordningen lärer dock, såsom jag redan anfört,
icke kunna åvägabringas förr än efter, i gynnsamt fall, åtskilliga år. I anslutning
till vad jag föreslagit i fråga örn meddelande av utdrag för militärt
behov av militärt straffregister, straffjournal och anteckningsbok över
tillrättavisningar, synes mig emellertid, utan avvaktande av resultatet
av en revision av tryckfrihetsförordningen, kunna av Kungl. Majit föreskrivas,
att utdrag av sjukrulla och sjukjournal, som rekvireras för uteslutande
militärt behov, skall omfatta allenast de senast förflutna fem
åren, där ej utdraget skall lämnas antingen till truppförband eller annan
militär myndighet för att där skola finnas fullständiga sjukdomsuppgifter
beträffande personal, som innehar beställning vid förbandet
eller myndigheten, eller ock till myndighet eller kommission, som har
att avgiva förslag eller meddela beslut i militär befordringsfråga.

Att å de militära expeditionerna behov i regel ej föreligger att hava
tillgång till sjukdomsuppgifter för längre tid än de senast förflutna fem
åren torde få anses bekräftat därav att vid marinen sjukrullor och specialjournaler
skola efter fem år överlämnas för förvaring i vederbörligt
arkiv. RM I B § 293: 2 och RM III A § 138.

De svåraste olägenheterna med den nu gällande ordningen i fråga om
sjukdomsuppgifternas publicitet förekomma — liksom fallet är i fråga
om offentlighållandet av uppgifter örn bestraffningar och tillrättavis -

193

ningar — beträffande det vid flottan fast anställda manskapet. De rörande
detta manskap förda förkållningsböckerna utlämnas nämligen, såsom
förut nämnts, till vederbörande vid erhållet avsked. Därest, på
sätt jag i det föregående föreslagit, förbållningsböckerna icke utlämnades
vid erhållet avsked, bleve väl denna väg till erhållande av upplysning
örn sådana sjukdomsuppgifter, som för närvarande äro omgärdade
med sekretess, stängd. Det vill emellertid synas som örn de anteckningar
ur sjukjournal och sjukrulla, vilka enligt nu gällande föreskrifter
skola i dessa böcker införas, kunna utan allvarlig olägenhet därur
helt utgå. Behov av upplysning angående manskapets vid flottan sjukdomsförhållanden
torde vid kommendering från örlogsstation till fartyg
eller tvärtom eller från fartyg till fartyg i allmänhet föreligga allenast
vid fall av akut sjukdom. För dylik händelse synes dock ej vara av behov
påkallat, att upplysning därom införes i förhållningsboken, utan
torde med fördel meddelande härom kunna lämnas i form av rapport
från läkare till läkare.

Med åberopande av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla
detta ärende för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.»

4. Angående utspisningsförhållandena m. m. vid Karlskrona

örlogsstation.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 3 augusti
1933 följande framställning till Konungen.

»Den 24 juli 1933 ägde vid Karlskrona örlogsstation vissa beklagliga uppträden
rum i det att ett stort antal av det där förlagda manskapet vägrade
att åtlyda befälets order örn uppställning. Uppträdena angåvos i
dagspressen vara föranledda av otillfredsställande utspisningsförhållanden
vid örlogsstationen.

Med anledning av vad sålunda förekommit ansåg jag det vara min ämbetsplikt
att på ort och ställe verkställa undersökning i saken. Den 29
juli 1933 förrättade jag fördenskull inspektion av utspisningsförhållandena
vid örlogsstationen, därvid jag genom förhör med manskapet sökte
erhålla närmare upplysning örn anledningen till deras klagomål.

De iakttagelser, som jag under inspektionen gjort, äro av den beskaffenhet,
att jag ansett mig böra bringa desamma till Eders Kungl. Majits
kännedom till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna av omständigheterna
föranledas.

Militieombudsmannens ämbetsberätlelse.

194

Matens beskaffenhet och tillräcklighet.

Enligt vad jag inhämtat av den vid örlogsstationen tjänstgörande förste
läkarens rapporter angående de av honom under de sist förflutna kvartalen
vid stationen förrättade inspektionerna, har nämnde läkare funnit
provianten vara av mycket god beskaffenhet samt dess tillagning utan anmärkning.

Vid det av mig hållna förhöret med manskapet framställdes, i vad
angår matens beskaffenhet, vissa anmärkningar, vilka dock huvudsakligen
gällde den potatis, som utspisats intill dess helt nyligen potatis av
årets skörd börjat komma till användning. Den äldre potatisen beskrevs
genomgående såsom mycket dålig. Någon av de avhörda jämnställde den
med foderpotatis och en annan förklarade, att det vid utspisningen brukat
inträffa, att av en utdelad potatisportion intet kunnat förtäras. Mot
kött och annan proviant gjordes i allmänhet ingen anmärkning. Vad
beträffar matportionernas kvantitet gjorde sig bland manskapet en allmän
missbelåtenhet gällande. Sålunda förklarade de flesta, att maten
vore avgjort otillräcklig. Särskilt gällde detta kvällsmåltiderna, vilka
sällan brukade vara mättande.

Vid mih inspektion av matinrättningen pågick skaffning av middagsmålet
för dagen. Detta bestod av pannbiff med sås och potatis, fruktsoppa
jämte grovt mjukt bröd samt svagdricka. I köket tilldrog sig biffsåsen
min särskilda uppmärksamhet. Stora mörka flagor, synbarligen
rester av vidbränning, gåvo anrättningen ett oaptitligt utseende. Vid
uppslevning visade den sig även innehålla klumpar av mjöl. Av kökspersonalen
förklarades mjölklumparna med att den uppmärksammade
såsen utgjorde botteninnehållet i kokgrytan. Det iakttogs, att potatisen
oaktat befintliga värmeanordningar delvis var avsvalnad, innan den serverades.

Varje man erhöll två pannbiffar och en full tallrik soppa. Manskapet
uppgav, vilket även bekräftades av den tjänstgörande skaffningsunderofficeren,
att detta var mer än som eljest brukade utspisas. Det visade
sig, att biffarna icke räckte till de 15 sist utspisade, vadan dessa fingo
åtnöjas med korv i stället för biffar.

Matsalskorpralen uppgav vid förhör, att orsaken till att biffarna icke
räckt till, vore att söka däri, att permittenterna icke varit så många som
beräknats.

Vid avsmakning av middagsmålet fann jag köttet i biffarna vara tilllagat
på ett sådant sätt, att anrättningen icke kunde sägas vara välsmakande.
Såsen företedde liknande mörka flagor, som iakttagits i köket.
Fruktsoppan var tunn och ganska smaklös. Potatisen, som var
färsk, var utan anmärkning.

Det mjuka brödet (surlimpa), som serverades, fann jag alltför syrligt.
Det framgick också av förfrågningar bland manskapet, att en del av

195

dem fann brödet väl surt. Även om det är brukligt att vid kronobageri
i Karlskrona giva brödet hög syrligketshalt och detta är överensstämmande
med smaken inom provinsen, torde likväl höra erinras örn att en
stor del av manskapet är hemmahörande i andra delar av landet och har
svårt att vänja sig vid det hårt syrade brödet. Enligt min uppfattning
vore det lämpligt att utbyta en del av brödet mot rågsikt.

Vid tiden för aftonmålet besökte jag ånyo matinrättningen. Måltiden
bestod av mannagrynsgröt, smörgås och kokt medvurst. Även beträffande
detta mål uppgåvos portionerna vara större vid dagens skaffning än
eljest brukligt.

Att förplägnadens rationella skötsel med användande av fullt kompetent
personal och moderna köksanordningar spelar en betydande roll för mathållningen
i dess helhet synes mig uppenbart. De ändringar, som böra
vidtagas för åstadkommande av en ökad rationalisering i berörda hänseende,
vill jag nedan närmare beröra. Emellertid torde, örn man vill
undvika klagomål i avseende å matens otillräcklighet, en dylik rationa
lisering ej vara tillfyllest. Härvidlag erfordras åtgärder, till vilkas belysande
jag tillåter mig att återgiva några uttalanden av kommittén rörande
vissa trygghetsåtgärder för värnpliktiga.

I sitt den 24 september 1928 avgivna betänkande har kommittén (översten
Salwén, överfältläkaren Erhardt samt riksdagsmännen Leo och Olsson
i Mora) beträffande förplägnaden anfört:

''Mot den utspisade födans mängd framställas ofta anmärkningar, som
icke helt torde sakna fog. Sant är visserligen, att normalportionen Ilar
ett på vetenskapliga grunder beräknat, ur fysiologisk synpunkt måhända
nöjaktigt kalorivärde; icke desto mindre kan icke nog framhållas det ur
det allmänna välbefinnandets, i detta fall truppens, synpunkt ingalunda
betydelselösa kravet på att portionerna äro så rikliga, att vederbörande
även känna sig mätta efter måltiden.

Att så långt ifrån alltid torde vara fallet, framgår även av andra omständigheter
än manskapets egen utsago. Regementsintendenten vid ett
regemente, där s. k. individuell utspisning tillämpas, har sålunda meddelat,
att då man försöksvis borttog kontrollmärkningen av matkupongerna,
en anmärkningsvärt stor procent av de utspisade sökte utfå ytterligare
matportion.

Både de inkomna yttrandena och egen erfarenhet inom kommittén berättigar
till påståendet, att proviantanslaget för närvarande icke alltid
tillåter den smidigare ökning av portionerna, som under strängare eller
mera krävande övningar vore lämplig.

Att åstadkomma förbättring härutinnan är en angelägenhet av väsentlig
betydelse och av lika vikt för trevnaden och truppens hållning, som
för undvikande av överansträngning och för höjande av motståndskraften
mot infektionssjukdomar. Som oftast, då det gäller omsättande i
praktiken av hygieniska önskemål, är det hela ett avvägande mellan dessa
senare och kraven på förnuftig ekonomi; men förvisso bör möjligheten att
kunna anordna portionsförstärkning under för truppen ogynnsamma förhållanden
ställas högt upp på önskelistan.

196

Lämpligheten av att, såsom innevarande år försöksvis skett, minska
normalportionens värde kan, mot bakgrunden av vad i det föregående
framhållits, starkt ifrågasättas. Kommittén är snarare av den bestämda
meningen, att ett tillfredsställande i rimlig utsträckning av de uttalade
önskemålen kräver förhöjt anslag till manskapets förplägnad.’

Jag anser mig helt kunna instämma i kommitténs berörda uttalanden.

Det måste vidare betecknas som ett oriktigt system, att utspisningsstaten
i och för sig icke är så sammansatt att den fyller fordringarna på ett
tillfredsställande sätt, utan måste erhålla ett regelbundet tillskott från
besparingar, som vinnas genom indragning av portioner till permitterat
manskap.

En närmare utredning av ifrågavarande spörsmål torde vara erforderlig.
I avbidan på resultatet av en sådan utredning kunde måhända
ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt att tillfälligt förstärka manskapsportionen
vid Karlskrona örlogsstation.

Personalen vid matinrättningen och befälets kontroll.

Enligt KM I A § 121 mom. 4 tillkommer det kasernbefälhavaren att
med biträde av uppbördsmannen vid matinrättningen uppgöra förslag
till utspisningsstat. Enligt RM I B § 220 mom. 5 fastställer stationsbefälbavaren
utspisningsstater för stationens matinrättningar, ävensom beloppet
av de besparingar, som må användas för portionsförbättringar.
Örn de portionsförbättringar, som skola vidtagas i utspisningen, äger kasernbefälhavaren
att förordna enligt av stationsbefälhavaren meddelade
föreskrifter (RM I A § 121 mom. 8).

Reglementet lämnar beträffande utspisningsstaternas sammansättning
och bandbavande av portionsbesparingarna intet rum för intendenturpersonalens
medverkan. I Karlskrona är det emellertid kutym att utspisningsstaterna
remitteras till stationsintendenten för granskning.

Enligt RM I A § 121 mom. 6 skall veckohavande officeren besiktiga
proviant, som levereras till matinrättningen.

Jämlikt en år 1932 vid Karlskrona örlogsstation utfärdad stationsorder
äger stationsintendenten att själv eller genom ombud närvara vid besiktning
av varor, som levereras till matinrättningen, när lian så anser påkallat.
Veckohavande officeren (eller annan behörig besiktningsförrättare)
äger att tillkalla slakthusdirektören såsom särskild besiktningsman
beträffande animala födoämnen.

Personalen i örlogsstationens matinrättning är uteslutande manlig.
Den består dels av särskilt anställd civil personal och dels av militär
personal. Den civila personalen består av 2 förste kockar (tjänstgörande
varannan vecka), 2 bytesskaffare, vilka ansvara för matens portionering
(likaledes tjänstgörande varannan vecka), 1 utlämningsförman, 1 för -

197

rådsförman och 2 diskförmän. Samtliga äro anställda med kontrakt. Deras
ålder varierar mellan 52 och 37 år.

I köket tjänstgjorde 8 värnpliktiga och i matsalen (servispersonal) 33
värnpliktiga.

I matinrättningen pläga dessutom beordras för egen utbildning militära
kockelever, sistlidna vinter 2 st.

Mathållningens skötsel vid örlogsstationen är såsom framgår av ovanstående
helt lagd i kasernbefälhavarens hand. Jag ställer mig mycket
tveksam örn lämpligheten av en sådan anordning. Vid tillträdande av
sin befattning saknar kasernhefälhavaren i regel större erfarenhet i
fråga örn denna del av sin verksamhet. Det kan icke betvivlas, att en
kasernbefälhavare, som är intresserad för mathållningen, kan bliva en
skicklig handhavare av densamma, men detta blir han först sedan han
hunnit samla erfarenhet. Enligt min mening bör mathållningen ledas
av intendenturutbildad person, såsom förhållandet är ej blott vid armén
utan även vid kustartilleriet.

Den kontroll, som ägnas såväl matlagningen som ordning och snygghet
i lokalerna, lämnar mycket övrigt att önska. Kasernföreskrifternas
bestämmelser örn kontroll synas hava i betänklig grad eftersatts.

Enligt min mening bör vidare den manliga personalen i matinrättningen
i så stor utsträckning som möjligt ersättas med kvinnlig personal
enligt det mönster, som under flera år prövats vid armén och där befunnits
ändamålsenligt, nämligen med en specialutbildad husmoder såsom
föreståndarinna, en biträdande husmoder och nödigt antal köks- och
servisbiträden. Genom en sådan anordning skulle även tillgodoses framställt
önskemål örn bättre utbildning för befäls- och skeppskockarna.

Sedan en lång följd av år har med Eders Kungl. Maj:ts för varje år
förnyade medgivande en konsulent varit anställd för arméns mathållning.
Denne har haft till uppgift bland annat att vid truppförbandens
matinrättningar biträda vid införande av s. k. individuell utspisning
och i samband därmed utbytande av militär handräckningspersonal mot
kvinnlig personal. Såvitt jag har mig bekant har konsulentens arbete
blivit synnerligen högt uppskattat. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida
det icke vore lämpligt att denna persons sakkunskap anlitades för
åvägabringande av förbättrad mathållning vid Karlskrona örlogsstation.

Utspisningsnämnden.

Enligt RM I A § 121 mom. 12 skall vid varje marinens matinrättning
för manskap finnas en utspisningsnämnd bestående av tre bland manskapet.
Den befälhavare, som har tillsyn över matinrättningen, skall
bereda möjlighet för det manskap, som där undfår portion in natura, att,
på sätt befälhavaren bestämmer, utse niimndens ledamöter. TTtspisnings -

198

nämnden eller, enligt nämndens eget bestämmande, ledamot av densamma,
må närvara vid proviantens besiktning, utvägning, uttagning ur förvaringsrum,
tillagning samt utportionering och får till det befäl, som har
tillsynen över matinrättningen, framföra manskapets önskemål och erinringar
rörande utspisningen. En av utspisningsnämnden utsedd ledamot
inom nämnden skall tillkallas vid uppgörande av förslag till manskapets
utspisningsstat för att framföra manskapets önskemål.

För att erfara i vilken mån utspisningsnämnden sökt tillvarataga manskapets
bästa beträffande utspisningen, anställde jag vid inspektionen
förhör med de tre personer, vilka för närvarande tjänstgjorde såsom ledamöter
i nämnden, ävensom med en person, som under juni 1933 tillhört
utspisningsnämnden. Av förhöret framgick, att klagomål tid efter annan
av manskapet framförts till nämndens ledamöter rörande matens
otillräcklighet, men att klagomålen icke vidarebefordrats till kasernbefälhavaren
utan endast till skaffningsunderofficeren. Någon särskild instruktion
för nämnden påstods i vissa fall icke hava delgivits dess ledamöter.

För att utspisningsnämnden skall kunna fullgöra sin uppgift till
manskapets nytta synes det mig nödvändigt, att en noggrannare och
mera detaljerad instruktion utfärdas rörande utspisningsnämndens rättigheter
och skyldigheter, ävensom att denna instruktion på ett effektivt
sätt bringas till såväl manskapets som nämndens kännedom.

Anordningar för matens tillredning och utspisning.

Matinrättningen vid örlogsstationen är inrymd i en byggnad, som förutom
köket och matsalen även innehåller korvfabrik, tvättinrättning,
varmbad och desinfektionsanstalt.

Köket är beläget i byggnadens bottenvåning mellan och i omedelbar
anslutning till korvfabriken samt ett diskrum. I köket finnas, förutom
ångkokgrytor samt en mindre spis för koleldning och övrig köksutredning,
ett träskåp, vilket tjänade såsom skafferi, ett mindre kylskåp, en
decimalvåg och ett par större zinkbeslagna bord av ålderdomlig typ för
proviantens beredning.

I det i och för sig rymliga köket är sålunda sammanfört åtskilligt, som
lämpligen kräver särskilda lokaler såsom skafferi, kylrum samt rum för
proviantens utvägning och för dess förberedande behandling vid tillagningen.

Spiseln är otillräcklig för utspisning av större styrkor1. Till spiseln
hörande stekpannor, vilka tillverkats av gjutjärn, äro små samt oproportionerligt
tunga. Kylskåpet är otillräckligt och detsamma gäller i än
högre grad skafferiskåpet. Varor, som ej fingo plats därstädes, förvarades
därför i korvfabriken.

I det bredvid köket befintliga diskrummet rådde vid mitt besök en be -

199

svärande lukt. Rummet användes, förutom till diskning av köksutensilierna,
jämväl till potatistvättning samt till förvaring av köksavfall.
Enligt vad som uppgavs utbärs emellertid köksavfallet efter varje skaffning.

Boden föi‘ svinmat, vilken bod var inrymd i en från matinrättningen
fristående byggnad, var synnerligen illaluktande. Uppenbarligen var
renhållningen av avfallskärlen otillfredsställande.

Manskapets matsal är belägen i våningen över köket. I matsalen är
ett rum för diskning av matservisen inbyggt. Ehuru sistnämnda rum
genom en vägg är avskilt från matsalen i övrigt, hindrar detta ej, att
en obehaglig lukt från diskningen ger sig tillkänna i matsalen.

Invid matsalen finnes även ett rum för förvaring av bröd, såväl helt
som uppskuret. Det uppskurna brödet var vid mitt besök i rummet upplagt
på brickor, som icke voro tillfredsställande rengjorda.

Maten serveras numera genom s. k. fri skaffning. Detta innebär, att
envar portionsberättigad får inom en viss begränsad tidsrymd fritt välja
den närmare tidpunkt, då han önskar äta, därvid han mot avlämnande
av en polett vid utlämningsluckor i en längs matsalen löpande disk får
avhämta sin portion samt därefter intaga måltiden å den plats i matsalen
han själv önskar.

Det iakttogs, att den vid diskning och servering tjänstgörande personalen
vid servisens handhavande åstadkom ett tillsynes onödigt, ibland
öronbedövande buller, till men för trevnaden vid den pågående måltiden.

Vid serveringen av kvällsmålet utdelades ingen särskild tallrik för
den utspisade margarinen och medvursten. Margarinstycket placerades
därför på en brödskiva och medvursten likaledes på en brödskiva eller
ock direkt på vederbörande serveringsbricka.

Som de ätande, synbarligen enligt given instruktion, tömde brickornas
innehåll å matbordet, kom medvursten i regel att läggas direkt på
bordet, vilket ur snygglietssynpunkt verkade motbjudande. I några fall
lade vederbörande medvursten i mannagrynsgröten.

Beträffande matinrättningen vid Karlskrona örlogsstation har militieombudsmannen
vid tidigare inspektioner framställt anmärkningar.

Sålunda anförde dåvarande militieombudsmannen vid inspektion den
20 september 1926: ''Ventilationen i kök och diskrum var otillfredsställande
såväl ur hygienisk synpunkt som med hänsyn till den skada å
väggar och tak, som genom imbildning förorsakades.’

Vid inspektion den 18 september 1929 anfördes: ''I matsalen förmärktes
en obehaglig diskvattenlukt, som kom från de i matsalen inbyggda
diskrummen.’

Den 19 september 1932 anförde militieombudsmannen: ’I diskrummet,
beläget alldeles intill matsalen, rådde en besvärande lukt, liknande
den, som plägar förekomma i skjul där köksskulor uppsamlas i

200

kärl. De plåtkärl, som nu i rummet funnos för uppsamling av potatisskal
och matrester, syntes icke vara tillfredsställande hållna. Genom
större renlighet beträffande rummet och kärlen hade den obehagliga lukten
kunnat undvikas. Även i matsalen var luften icke fullt tillfredsställande,
vilket förhållande delvis torde bero på belägenheten omedelbart
över köket, men även till en del på spridning av lukt från diskrummet.’

Anmärkningarna hava i sedvanlig ordning delgivits marinförvaltningen.

Enligt min uppfattning äro de nuvarande lokalerna för matens tillredning
och utspisning vid Karlskrona örlogsstation långt ifrån tillfredsställande.

Utan genomgripande modernisering och ombyggnad torde de nuvarande
lokalerna icke kunna anses tjänliga för sitt ändamål. Lämpligare anordningar
för förvaring av provianten torde jämväl vara av behovet
starkt påkallade. Som förhållandena nu äro måste manskapet vid örlogsstationen
anses vara i utspisningshänseende väsentligt missgynnat i jämförelse
med manskapet vid militära förläggningar i allmänhet.

Marketenteriet.

Örlogsstationens marketenteri, som är inrymt i kasern II, består av en
enda serveringslokal, rymmande högst 100 personer, och måste anses alldeles
otillräcklig för sjömanskårens behov. Manskapsstyrkan kan vissa
tider uppgå till omkring 1,200 man. Rummet är lågt i tak och mörkt
samt i avsaknad av sådana anordningar för manskapets trevnad och förströelse
som radio och grammofon. Rummets golvyta är 110 kvadratmeter
och takhöjd 2.65 meter. Inne i marketenterilokalen förvarades bredvid
serveringsdisken mjölk och grädde på is i öppet stående baljor. Då
manskapet saknar egentliga dagrum, är bristen på tillräckliga marketenterilokaler
ännu mera kännbar.

Under mitt förhör med manskapet framgick det, att en del av dem
endast sällan besökte marketenteriet. Härför uppgåvos olika skäl. Sålunda
anförde några, att kaffet i marketenteriet icke vore välsmakande.
Andra föreburo, att marketenteriet stängdes så tidigt på aftonen, att det
icke lämpade sig för besök efter kvällsmåltiden. Återigen andra klagade
över, att trevnadsanordningar saknades. Slutligen anförde en del av
manskapet, att kaféerna i staden vunno kunder bland manskapet genom
att de i stor utsträckning utlämnade varor på kredit.

Vid flera inspektionstillfällen har marketenteriet vid örlogsstationen
varit föremål för anmärkningar från militieombudsmannens sida. Ävenledes
stationsmyndigheterna hava, enligt vad jag inhämtat, i sina anslagsäskanden
upptagit frågan örn nya marketenterilokaler.

Jag anser mig i detta sammanhang böra bringa önskemålet örn nytt
marketenteri under Eders Kungl. Maj:ts prövning. Vikten av att lämp -

201

liga lokaler finnas inom flottstationens område, där manskapet under
fritid kan finna vila och förströelse, är obestridlig. Även i detta hänseende
är manskapet vid stationen sämre lottat än kamraterna vid andra
truppförband.

Därest åtgärder vidtagas för tillgodoseende av bättre utspisningsförhållanden,
bör lämpligen undersökas, huruvida icke marketenterifrågan
i samband därmed kan finna sin lösning.»

Kungl. Majit bär genom beslut den 1 september 1933 ställt till marinförvaltningens
förfogande för uppförande såsom beredskapsarbete av en
marketenteribyggnad för sjömanskåren i Karlskrona ett belopp av högst
103,000 kronor.

Vidare har Kungl. Majit genom beslut den 22 september 1933 bemyndigat
marinförvaltningen att tillkalla särskilda sakkunniga för verkställande
av utredning rörande utspisningsförhållandena vid marinen.

5. Angående manskapets deltagande i kontrollen över utspisningsförhållandena.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 1 september
1933 följande framställning till Konungen.

»Enligt reglemente för marinen, del I A § 121 mom. 12, gäller, att vid
varje flottans matinrättning för manskap skall befälhavare, som har
tillsynen över densamma, bereda möjlighet för det manskap, som där
undfår portion in natura, att, på sätt befälhavaren bestämmer, utse en
utspisningsnämnd, bestående av tre bland manskapet. Utspisningsnämnden
eller, enligt nämndens eget bestämmande, ledamot av densamma,
må närvara vid proviantens besiktning, utvägning, uttagning ur
förvaringsrum, tillagning samt utportionering, och må det befäl, som bar
tillsynen över matinrättningen, framföra manskapets önskemål och erinringar
rörande utspisningen. En av utspisningsnämnden utsedd ledamot
inom nämnden skall tillkallas vid uppgörande av förslag till manskapets
utspisningsstat för att framföra manskapets önskemål.

I reglemente för marinen, del III A § 115 mom. 12, givas för kustartilleriet
i huvudsak liknande bestämmelser. För varje matinrättning
vid kustartilleriet skall, på sätt den befälhavare, som över matinrättningen
bar tillsyn, bestämmer, utses en utspisningsnämnd, bestående
av tre bland manskapet. Utspisningsnämnden eller ledamot av densamma
må närvara vid proviantens besiktning, utvägning, uttagning ur
förvaringsrum, tillagning samt matens utportionering och må till det

202

befäl, som har tillsyn över matinrättningen, framföra manskapets önskemål
och erinringar rörande utspisningen. En av utspisningsnämnden
utsedd ledamot inom nämnden skall tillkallas vid uppgörande av förslag
till utspisningsstat för manskapet för att framföra dettas önskemål.

Rörande förhållandena vid armén torde följande böra framhållas.

Genom skrivelse den 20 oktober 1908 till samtliga arméfördelningschefer
m. fl. anhöll arméförvaltningens intendentsdepartement örn utlåtande
dels örn i vad mån anordningar vid armén vunnit insteg i avseende
att vid upprättande för mathållningen inom armén av utspisningsstater
jämte förslag till ändringar i dessa liksom ock vid kontrollen
över in- och utvägning av härför erforderliga proviantartiklar samt
vid tillvaratagande av överblivna sådana artiklar och matrester vid utspisningen,
bereda delegerade av manskapet (de värnpliktiga) tillfälle
att deltaga och framställa önskemål, dels örn de resultat, vilka, där ett
dylikt deltagande varit anordnat, härigenom kunde anses hava vunnits.
Sedan utlåtanden i berörda hänseenden inkommit, avlät intendentsdepartementet
den 23 mars 1909 en cirkulärskrivelse till samtliga arméfördelningschefer
m. fl., däri departementet meddelade, att departementet
funnit de inkomna utlåtandena vara av ett avsevärt intresse vid bedömande
av de anordningar, vilka skolat iakttagas vid arméns proviantering
för att manskapet, inom de begränsade medelstillgångarna, under
en betryggande kontroll skulle beredas en omtyckt, god och riklig
föda samt erforderlig omväxling i utspisningen, varjämte departementet
för kännedom överlämnade en sammanfattning av de inkomna utlåtandena.

Genom skrivelse den 22 februari 1918 till samtliga arméfördelningschefer
m. fl. infordrade intendentsdepartementet redogörelse för de bestämmelser,
som eventuellt utfärdats vid truppförbanden beträffande i
vad mån manskapet ägde att göra sina önskemål gällande vid handläggandet
av angelägenheter, tillhörande mathållningen. Efter att hava
tagit de inkomna redogörelserna jämte arméfördelningschefernas över
desamma avgivna yttranden under omprövning, utfärdade intendents -departementet den 19 april 1918 en cirkulärskrivelse, i vilken anfördes
följande. Av redogörelserna i fråga framginge, att vid de flesta truppförbanden
manskapet bereddes ingående kännedom såväl örn de förhållanden,
som vore för mathållningen bestämmande med hänsyn till de
föreskrifter, som vore av Kungl. Majit och riksdagen jämte övriga myndigheter
givna att gälla till efterrättelse lika för alla truppförband, som
även örn de åtgärder, vilka på grund härav vid truppförbandet inom
dess egen bestämmanderätt vidtagits. Därjämte vore i regel föreskrifter
utfärdade för det sätt, varpå manskapets egna önskemål beträffande
mathållningen finge göra sig gällande. Detta förfarande, varigenom
således tydligt framhölles under vilka betingelser vederbörande ägde att

203

anordna truppförbandens mathållning, hade visat sig medföra en rätt
förståelse från manskapets sida för vad som härutinnan vore möjligt
att åstadkomma. Därjämte hade genom nämnda åtgärder jämförelse
av manskapet kunnat göras mellan mathållningen för arméns personal
och den utspisning, som den civila befolkningen hade möjlighet att särskilt
på grund av då gällande ransoneringsföreskrifter erhålla, allt till
fördel för en rätt kännedom örn truppförhandens mathållning. Med
anledning av den erfarenhet, som sålunda vunnits beträffande frågan i
vad mån manskapet borde beredas visst inflytande på mathållningens
anordnande vid truppförbanden ville intendentsdepartementet uttala
lämpligheten av ett fortsatt tillämpande av de grundsatser, som förut
framhållits; och borde sättet för erforderliga upplysningars meddelande
liksom för framförandet av manskapets önskemål beträffande utspisningen
av vederbörande truppförbandschef efter eget beprövande avgöras
i den mån arméfördelnings- eller likställd chef ej annorlunda bestämde.

Beträffande flygvapnet gäller enligt kungl, brev den 29 juni 1926 beträffande
förplägnaden i fred de för armén lämnade föreskrifterna, varav
torde följa, att anvisningarna i intendentsdepartementets ovan återgivna
cirkulärskrivelser skola iakttagas jämväl vid flygvapnets förband.

Under det att manskapets deltagande i utspisningskontrollen vid marinen
ordnats enligt bestämmelser, som utfärdats av Eders Kungl. Majit,
har vid armén och flygvapnet utfärdandet av föreskrifter i ämnet överlämnats
till truppförbandschefernas gottfinnande.

För att förskaffa mig kännedom örn de vid arméns och flygvapnets
truppförband eventuellt befintliga utspisningsnämnders (matkommissioners)
sammansättning, befogenhet och verksamhet har jag från ett
stort antal truppförbandschef er infordrat erforderliga upplysningar. Jag
vill här nedan lämna en kortfattad redogörelse för de inkomna svaren.

Svea livgarde.

Utspisningskommission har funnits sedan 1909—1910. Kommissionen
utgöres av en regementsofficer eller kapten, ordförande, en kompaniofficer
och en underofficer per bataljon, beordrade av regementschefen,
ävensom regementsintendenten och köksföreståndare!!; dessutom ingå i
kommissionen ett underbefäl eller en fast anställd menig per kompani
och under beväringsrekrytskolau och regementsövningarna en värnpliktig
per kompani, kompaniombuden valda av vederbörligt kompanis
manskap.

Kommissionen har till ändamål att sätta sekundchefen i tillfälle att inhämta
manskapets önskemål i avseende på utspisningens ordnande samt
att utöva tillsyn över mathållningen och serveringen i regementets
marketenteri.

Kompaniernas dagkorpraler få närvara vid besiktning av leverans

204

till magasin eller skafferi (1. kompaniets dagkorpral under januari, 2.
kompaniets under februari o. s. v.).

Kommissionen sammanträder, på ordförandens hemställan, efter meddelande
å regementsorder. Vid dess sammanträden föres protokoll.

Genom truppbefälet har i ett fall under år 1933 framförts klagomål
över matens otillräcklighet utom förläggningsorten. Mindre erinringar
hava dessutom i något fall framförts av dagbefälet och i regel kunnat
beaktas.

Livgrenadjärregementet.

Enligt regementsinstruktionen kan utspisningskommission finnas.
Några sammanträden hava enligt uppgift ej ifrågakommit, enär några
anmärkningar emot mathållningen icke förekommit.

Vid varje kompani finnes en av manskapet utsedd s. k. förtroendeman.

Södra skånska infanteriregementet.

Någon utspisningskommission i egentlig mening finnes icke. Däremot
äger manskapet möjlighet att genom kompaniernas förtroendemän framföra
önskemål beträffande mathållningen.

Under 1933 hava genom kompaniernas förtroendemän framförts endast
jämförelsevis obetydliga önskemål beträffande ändringar i mathållningen,
vilka i allmänhet kunnat beaktas.

Skaraborgs regemente.

För närvarande finnes icke någon utspisningsnämnd, men avsikten är
att tillsätta en sådan.

Den skall bestå av: dagmajoren, i regel beordrad för minst 1 år, ordförande,
köksföreståndaren, husmodern, en representant för furirerna,
en för korpraler och vicekorpraler, en för meniga volontärer, valda av
respektive personalgrupper samt en av de värnpliktiga vald representant
från varje kompani eller likställt förband, där värnpliktiga tjänstgöra.
— Dessutom skall regementsintendenten närvara vid sammanträdena.

Nämnden skall äga att till behandling upptaga frågor angående förplägnadens
ordnande och framställningar härom från dess medlemmar
samt att till regementschefen inkomma med önskemål i dessa ärenden.
Nämnden skall sammanträda på kallelse av ordföranden. Varje medlem
skall äga rätt att hos ordföranden anhålla örn dess sammankallande,
vilket kungöres på regementsorder.

Mindre detaljanmärkningar hava under måltiderna vid ett fåtal tillfällen
framförts av manskapet till dagbefälet. I början av året, då förplägnadsstyrkan
var minst, anmäldes genom dagbefälet, att portionerna
kvantitativt vore mindre tillfredsställande. Genom anlitande av portionsförbättring
och sedan efter senaste upphandling normalportionspriset
något höjts, hava önskemålen därutinnan kunnat uppfyllas.

Södermanlands regemente.

Vid regementet finnes en utspisningsnämnd, som sannolikt tillsattes
första gången 1921.

205

I nämnden ingå: regementsintendenten, en representant för respektive
furirer, korpraler (skolkompaniet), volontärer samt en värnpliktig från
varje organiserat kompani, varjämte köksföreståndaren och husmodern
närvara vid sammanträdena. Representanterna väljas av de kårer eller
förband, som de representera.

Någon särskild instruktion finnes icke fastställd. Nämnden sammanträder
så ofta regementsintendenten anser det erforderligt eller framställning
därom göres samt i samband med uppgörandet av ny utspisningsstat,
då nämnden har att yttra sig över förslaget till densamma,
varvid varje rätt ingående diskuteras och varje representant tillfrågas
örn truppens åsikt.

Inga anmärkningar hava under året framställts genom utspisningsnämnden
men väl några önskemål rörande detaljer i utspisningen, som
delvis föranlett önskad ändring.

Dalregementet.

Utspisningsnämnd finnes icke vid regementet.

Älvsborgs regemente.

Sedan 1915 finnes vid varje organiserat kompani (skola) en matkommission
bestående av ett fast anställt underbefäl för hela kompaniet och
en menig för varje pluton (liknande förband), vilka utses: den förre av
underbefälet inom kompaniet, de senare av de meniga inom varje pluton.
Underbefälet är ordförande.

Kommissionerna åligga att var för sig till regementsintendenten
dels .skriftligen framföra önskemål beträffande utspisningsstater m. m.,
dels inlämna förslag å maträtter m. m. och att samfällt på order av
regementschefen sammanträda för erhållande av upplysningar angående
utspisningsstatens sammansättning, ändring o. s. v.

Under innevarande år hava inga klagomål på maten anmälts från
matkommissionerna.

Hallands regemente.

Mathållningskommission har vid regementet funnits sedan 1917.

Kommissionen består av en kapten, ordförande, utsedd av regementschefen,
en underofficer, utsedd av underofficerskåren, en furir, utsedd
av det fast anställda manskapet och en värnpliktig per organiserat kompani,
utsedd av de värnpliktiga. För samtliga valda ledamöter utses ersättare.
Regementsintendenten, köksföreståndaren och i vissa fall marketenteriföreståndaren
äga deltaga i överläggningarna.

Förutom ärenden, som överlämnas av regementschefen, behandlar
kommissionen frågor beträffande mathållning, utspisning, köks- och utspisningslokaler
samt angelägenheter rörande manskapsmässen. Mathållningskommissionen
är närvarande vid uppgörande av utspisningsstater.

Kommissionen sammanträder i regel en gång under loppet av två
veckor och därutöver då ordföranden så anser erforderligt eller det be -

206

göres av minst fyra ledamöter. Protokoll föres vid sammanträdena. Beslut
fattas med enkel röstövervikt. Ordföranden äger utslagsröst. Beslut,
som kunna föranleda åtgärd av regementschefen, delgivas honom
genom protokollsutdrag.

Genom mathållningskommissionen hava under år 1933 icke framställts
några klagomål mot mathållningen vid regementet. En värnpliktig,
tillhörande ersättningsreserven, har framställt vissa önskemål rörande
dels ökat antal måltider, dels minskande av fiskdagar. Dessa önskemål
hava icke omfattats av mathållningskommissionen och icke bifallits. En
kompanichef har anmält, att grönsakssoppa framkallat diarré hos manskapet.

Bohusläns regemente.

Mathållningsnämnd fungerar för närvarande icke vid regementet. Det
har under senaste år icke ansetts erforderligt att tillsätta sådan nämnd.
Regementschefen har emellertid möjlighet att, när han så finner lämpligt
och önskvärt, anbefalla nämndens tillsättande.

År 1923 fastställdes instruktion för nämnden. Enligt instruktionen
gäller följande: Mathållningsnämnden består av en kapten, ordförande,
köksföreståndaren, sekreterare, ett underbefäl, valt av samtliga underbefäl,
samt en värnpliktig per bataljon. Valet av underbefäl ordnas av
äldste furiren, av de värnpliktiga av respektive bataljonschefer.
Nämnden sammanträder på regementschefens befallning på kallelse
av ordföranden, eventuellt efter framställning till denne av ledamot i
nämnden. Sammanträde hör äga rum minst en gång under varje värnpliktsinkallelse.
Vid sammanträde behandlas frågor dels hänskjutna av
regementschefen till nämnden för besvarande, dels väckta eller framförda
av nämndens egna medlemmar. Vid sammanträde meddelas av
regementsintendent, köksföreståndare eller mässföreståndare, personligen
eller genom ombud, de upplysningar, som av nämnden begäras beträffande
mat-, köks-, marketenteri- eller mässförhållanden. Vid röstning
fordras enkel röstövervikt; ordföranden har utslagsröst. Vid sammanträde
föres protokoll, som justeras av ordföranden. Därest häri
önskemål framföres, göres jämväl anteckning om den åtgärd, som vederbörande
(regementsintendent, köksföreståndare m. fl.) föreslår eller
om åt saken intet kan göras. Protokoll skall föreläggas regementschefen.
Meddelanden och upplysningar, som nämnden erhållit, bekantgöras
för manskapet genom nämndens medlemmar.

Enskilda klagomål hava i juli månad framställts mot det vid regementet
serverade morgonkaffet, vilket ansågs för svagt. Då gällande
portionspris icke medgav en ökning av den utportionerade kaffemängden,
har i stället kvantiteten kaffedryck minskats till hälften, varigenom
drycken blivit dubbelt så stark som förut. Numera serveras kaffe endast
varannan dag, övriga dagar utbytes kaffet mot choklad. Under de
sista dagarna av juli månad framkommo klagomål på den vid regemen -

207

tet serverade potatisen. Från och med augusti månad, då den nya skörden
blev tillgänglig, har serverats färsk (ny) potatis.

Norrbottens regemente.

Mat- och mässkommission finnes vid regementet. Den första kommissionen
har sannolikt tillsatts år 1909.

Kommissionen består av: en regementsofficer, ordförande, och en kompaniofficer,
utsedda av regementschefen, köksföreståndaren, marketenteriföreståndaren,
ett underbefäl, utsedd av regementets fast anställda
manskap, samt en värnpliktig från varje bataljon, utsedd av bataljonens
värnpliktiga på sätt som vederbörande bataljonschef bestämmer.

I regel tillsättas ordförande, i kommissionen ingående kompaniofficer
och av underbefälet vald representant för varje kalenderår, under det
att de värnpliktiga väljas för utbildningsperiod (sommar- och vintersoldatskola).

Kommissionen bar till uppgift att bereda manskapet tillfälle att uttala
önskemål beträffande utspisnings- och mässförbållanden.

Kommissionen sammanträder på kallelse av ordföranden, då denne
anser så lämpligt, eller då minst två ledamöter därom göra framställning,
dock minst två gånger årligen. Vid kommissionens sammanträden
föres protokoll av den ledamot, som ordföranden därtill utser. Vid
sammanträde fört protokoll, justerat av ordföranden, inlämnas dagen efter
sammanträdet till regementschefen.

Under år 1933 genom kommissionen framställda önskemål beträffande
mathållning vid regementet hava så långt det varit möjligt tillgodosetts
av regementschefen.

Västernorrlands regemente.

När matkommission första gången tillsattes, har ej kunnat uppgivas.
Nu gällande bestämmelser utfärdades 1924.

Vid utbildningsperiods början (soldatskola, stamskola o. s. v.) utses vid
varje kompani en marketenterikommission, bestående av en underofficer
och ett underbefäl (eller två underbefäl) utsedda av kompanichefen
samt en menig vald av manskapet. Av kompaniernas marketenterikommissioner
utses för varje bataljon ett underbefäl och en menig, vilka
jämte en av regementschefen utsedd ordförande (f. n. köksföreståndaren
som lärer komma att ersättas med en officer) bilda regementets matkommission.

Kommissionen sammanträder, då gjorda framställningar därtill föranleda.
Dylika framställningar från kompanierna ingivas genom marketenterikommissionen.

Under året har endast en framställning inkommit, nämligen att 1. frukostens
kaffe måtte för studentkompaniets del utbytas mot choklad samt
att ostkvantiteten måtte ökas. Den första delen av framställningen har
kunnat bifallas.

208

Livregementet till häst.

Permanent mathållningskommission finnes vid regementet från och
med december månad 1932.

Kommissionens sammansättning är följande: en officer, ordförande,
utnämnd av sekundchefen, samt regementsintendenten, köksföreståndaren,
husmodern och ur varje skvadron en stamanställd och en värnpliktig,
utsedda av manskapet.

Kommissionen har till uppgift att bibringa manskapet kännedom örn
grunderna för regementets mathållning, att mottaga och pröva manskapets
önskemål beträffande denna mathållning och att i möjligaste mån
bidraga till att i regementets förplägnadsinstruktion givna föreskrifter
efterlevas.

Kommissionen sammanträder på ordförandens kallelse, dock minst en
gång för varje upphandlingsperiod. Vid sammanträde föres protokoll,
vilket av ordföranden överlämnas till sekundchefen.

Under år 1933 hava vissa önskemål angående ändringar av matsedeln
framförts, vilka i huvudsak kunnat tillfredsställas.

Skånska kavalleriregementet.

Utspisningskommission finnes sedan 1918. Den består av en av regementschefen
beordrad ryttmästare, ordförande, och ett underbefäl samt
en värnpliktig per skvadron. Dessa medlemmar väljas av skvadronens
stamanställda och värnpliktiga under andra veckan efter de värnpliktigas
inryckning till första tjänstgöring.

Kommissionens uppgift är att medverka till att utspisningen blir så
god och omväxlande, som tillgängliga medel tillåta, att mottaga och
pröva framställda önskemål och eventuella klagomål från manskapet angående
utspisningen, och att, därest flertalet av kommissionens medlemmar
vid hållet sammanträde funnit de framställda önskemålen eller
klagomålen vara av den beskaffenhet, att de böra föranleda ytterligare
åtgärder, till regementschefen skriftligen anmäla desamma.

Kommissionen sammanträder en gång i kvartalet, eller när minst
fyra medlemmar skriftligen hos ordföranden anhållit örn sammanträde.
Protokoll föres och inlämnas för varje sammanträde till regementschefen.

Några anmärkningar rörande mathållningen vid regementet hava icke
under år 1933 framställts genom kommissionen.

Livregementets husarer.

Vid regementet finnes en matdirektion, som erhöll sin nuvarande sammansättning
år 1926.

I matdirektionen ingå: en officer, ordförande, och en underofficer, kommenderade
av sekundchefen, en furir och en korpral, valda av respektive
kårer, och en menig per skvadron, vald av skvadronens menige. För
varje medlem skall finnas ersättare. Medlemmar kommenderas (väljas)
årligen under förra hälften av november månad.

209

Direktionens ändamål är att giva regementets portionstagare tillfälle
att tjänstevägen framföra önskemål angående utspisningen vid regementet.

Den sammanträder på kallelse av ordföranden. Kallelse skall av denne
utfärdas, då sådan påfordras av någon av direktionens medlemmar.

Rapport över vid sammanträdena framkomna önskemål inlämnas
skriftligen av ordföranden direkt till sekundchefen. Konceptbok föres
av den medlem av direktionen, som därtill utses av ordföranden.

Någon anmärkning mot mathållningen under innevarande kalenderår
har icke framställts genom matdirektionen.

Svea artilleriregemente.

Matkommission finnes icke vid regementet, dels emedan manskapet
icke anses äga tillräcklig kompetens och erfarenhet för att kunna deltaga
vid uppgörande av utspisningsstater och matsedlar, dels emedan väg för
framförande av klago- och önskemål finnes angiven i vederbörlig soldatinstruktion
samt i tjänstgöringsreglementet.

önskemål beträffande ändringar i matsedeln tillmötesgås i den mån
tillgängliga medel och gällande föreskrifter i fråga örn näringsvärde
m. m. medgiva dylika.

Under detta år har en gång anmälts, att grynklimpar förekommit i
havregrynsvälling, och en gång under den varmaste tiden, att mjölken
varit något syrlig.

Några månader efter det kvinnlig personal blivit anställd vid matinrättningen,
inkommo några av underbefälet med ansökan till respektive
batterichefer örn erhållande av kontant portionsgottgörelse under
motivering, att portionerna skulle hava blivit otillräckliga, emedan 4
procent avdragits å normalportionspriset för nämnda personals avlönande.
Sedan regementschefen påvisat, huru ytterst ringa viktminskningen
blivit genom ovan nämnda avdrag, återtogos ansökningarna.

Norrlands artilleriregemente.

Någon matkommission har under de senaste tio åren icke funnits vid
regementet.

En gång i slutet av juli innevarande år inträffade det, att de värnpliktiga
icke åto den bergtorsk, som stekt tillhandahölls vid middagsmålet.
Då regementschefen vid ifrågavarande tillfälle avsmakade maten
och fann den vara både vällagad och välsmakande, och då den stamanställda
personalen i allmänhet åt maten, torde dess beskaffenhet icke
givit anledning till det inträffade.

Bodens artilleriregemente.

Vid regementet finnes en regementsnämnd, tillsatt år 1906. Regementsnämnden
utses för ett utbildningsår i sänder och utgöres av en kapten,
ordförande, en kapten, suppleant för ordföranden, en underofficer, sekreterare,
en underofficer, suppleant för sekreteraren, samtliga beordrade
av regementschefen, ett av manskapet valt ombud för värjo kompani,

14 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

210

varvid från varje bataljon det ena lämnar ett ombud för de fast anställda
och det andra ett för de värnpliktiga i linjetjänst, samt ett efter
enahanda grunder valt ombud för varje kompani som suppleant för förestående.

Kompaniombud och suppleant för detta ombud kungöres på kompaniorder
och anmäles (skriftligen) för ordföranden omedelbart efter inryckningen
(efter skolans början).

Nämnden äger bl. a. att till regementschefen ingiva önskemål med avseende
på mathållning och marketenteriet.

Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden dels under 2. veckan
av varje utbildningsperiod och efter iu förande av större ändringar
i dagordningen, dels även efter framställning av någon ledamot och dels
då regementschefen till densamma hänskjutit visst ärende för yttrande.

Örn synnerligen betydelsefull fråga kräver ett snabbt avgörande, må
mera än ett sammanträde i månaden hållas.

Ärendena beredas av ordföranden och sekreteraren i samarbete med
regementsintendenten m. fl. samt dessas underlydande. Vid nämndens
sammanträde föres protokoll, som av ordföranden justeras och därefter
företes för regementschefen. Nämndens protokoll förvaras för det löpande
arbetsåret av sekreteraren och inlämnas därefter till regementsexpeditionen.

Inga anmärkningar mot mathållningen hava framställts varken under
föregående eller innevarande kalenderår.

Karlsborgs artilleriregemente.

Mathållningskommission finnes, tillsatt år 1931.

I kommissionen ingå följande medlemmar: en officer, ordförande,
köksföreståndaren, protokollförare, husmodern, ett ombud utsett av underbefälskåren
vid regementet samt ett ombud från varje batteri och
från andra intendenturkompaniet, utsedda av batteri(kompani-)chefen
på förslag av manskapspersonalen.

Kommissionen åligger att genom sin äldste ledamot hos regementschefen
framföra önskemål från manskapets sida beträffande regementets
mathållning. Kommissionen sammanträder på kallelse av ordföranden.

Någon anmärkning mot mathållningen har ej framställts från kommissionens
sida.

Till regementschefens kännedom har kommit, att potatisen under senare
hälften av juli månad vid ett middagsmål varit av mindre god beskaffenhet.

Svea ingenjörkår.

Vid kårens kompanier befintliga marketenterikommissioner, vilka
tillsattes år 1918, äga jämväl befogenhet att i egenskap av matkommissioner
i tjänsteväg till kårexpeditionen anmäla önskemål eller anmärkningar
i fråga örn mathållningen. Årligen utses dessutom för kåren i

211

dess helhet en utspisningsnämnd, vilken i närvaro av regementsintendenten
och köksförståndaren sammankallas inför kårchefen.

Kompaniernas matkommissioner utgöras av två underbefäl samt en
menig och tillsättas av vederbörande kompanichefer. Vid sammankallandet
av särskild utspisningsnämnd uttages en representant för vardera
furirs- och korpralskårerna jämte en menig från varje kompani
eller skola, där trupp finnes sammandragen. Nu nämnd personal utses
av vederbörlig kår, respektive manskapet vid kompaniet eller skolan.

Under innevarande kalenderår hava vid ett tillfälle under sistlidne
april månad genom kompaniernas matkommissioner framställts vissa
smärre anmärkningar mot mathållningen vid kåren i vad gällde potatisens
beskaffenhet och utspisning av fläskaladåbkonserv i stället för
saltat fläsk. Vid sammanträde med den i anledning härav särskilt tillsatta
utspisningsnämnden framhölls för manskapets representanter dels
att potatis av ny skörd ännu icke funnes i marknaden, och att den levererade
potatisen trots prima utseende först vid kokningen kunde visa sig
vara av mindre god beskaffenhet, dels ock att utspisningen med fläskaladåbkonservor
betingades av anbefalld omsättning utav livsmedelskrigsförrådet.
I samband härmed bereddes nämnden tillfälle att framhålla
manskapets önskemål beträffande matsedlarnas sammansättning,
vartill sedermera — i den mån detta var möjligt — hänsyn togs vid uppgörandet
av den utspisningsstat, som fastställts att gälla från och med
den 1 maj 1933.

Bodens ingenjörkår.

Matkommission finnes vid kåren, tillsatt år 1908.

Följande medlemmar ingå i kommissionen: regementsintendenten, ordförande,
köksföreståndaren, protokollförare, en furir, en korpral eller
vicekorpral, en korpralsskoleelev och en rekryt, utsedda av respektive
kårer (kategorier), samt en värnpliktig ur 5. kompaniet. Under tiden för
de värnpliktigas i linjetjänst tjänstgöring ingår en värnpliktig ur vardera
1.—4. kompanierna i kommissionen.

Kommissionens uppgift är att upptaga allmänna önskemål från kårens
manskap beträffande mathållningen inom ramen för proviantanslaget
såsom matens fördelning på olika mål, utbyten av mat mellan
olika dagar, matens tillredning m. m. Kommissionen äger jämväl att
yttra sig över förslag till -utspisningsstater.

Kommissionen sammanträder enligt ordförandens bestämmande. Husmodern
äger därvid att närvara. Protokoll föres vid sammanträde av
protokollföraren och justeras av ordföranden, varefter detsamma (protokollboken)
inlämnas till kårchefen, vilken å protokollet tecknar sin resolution.
Protokollboken förvaras å köksföreståndareexpeditionen.

I gällande kårinstruktion är anbefallt, att klagomål (iver matens beskaffenhet,
matkärlens rengöring o. s. v. framställes till dagbefälet, som
äger anbefalla rättelse, örn sådan är möjlig, eller föra klagomålen vidare.

212

Göta trängkår.

Vid kåren är icke någon matkommission organiserad, enär några
egentliga klagomål mot mathållningen icke förekomma.

3. flygkåren.

Vid kåren tillsattes år 1927 en marketenterikommission.

Kommissionen består av en av chefen för truppavdelningen beordrad
underofficer jämte ett underbefäl ävensom en av manskapet utsedd ledamot.

Kommissionen äger förutom att handlägga klagomål, som beröra marketenterirörelsen,
även att till kårintendenten inkomma med önskemål beträffande
mathållningen och andra förhållanden vid kårens matinrättning.

Några anmärkningar mot mathållningen vid kåren hava icke under innevarande
kalenderår förekommit.

4. flygkåren.

Instruktion finnes för en matkommission.

Förhållandena vid kåren hava emellertid hitintills icke påkallat kommissionens
trädande i funktion.

Matkommissionens syfte är att giva manskapet tillfälle att mera direkt
än genom vanlig tjänsteväg framföra sina önskemål angående mathållning
i kårens kokinrättning.

Matkommissionen skall bestå av två från varje kompani valda medlemmar,
och skall minst en representant från varje kompani vara värnpliktig.

Kommissionen sammankallas av kårintendenten dels såframt denne
önskar inhämta kompaniernas mening i fråga örn utspisningsstaten; när
större förändringar i matordningen skola vidtagas; när anmärkning framförts
i fråga örn utspisning, ordningshållning eller av annan anledning,
dels då kårintendenten anser lämpligt meddela kommissionen viktigare utfärdade
bestämmelser rörande mathållningen. Även kan kommissionen
sammankallas, när någon av kommissionens medlemmar begär ett dylikt
sammankallande, och anledningen till denna begäran befinnes berättigad.

I sammanträde äger var och en av kommissionens medlemmar fritt yttra
sig över alla till mathållningen hörande frågor. När önskemålen äro av
sådan art, att de icke kunna uppfyllas, meddelar kårintendenten detta omedelbart
under sammanträdet. Sådana önskemål, som däremot kunna vinna
beaktande, tagas under omprövning, eller, där de bero av kårchefens beslut,
föredragas de inför honom.

Kårintendenten för vid sådana tillfällen kortfattade anteckningar örn de
önskemål, som framställas.

Några anmärkningar mot matens beskaffenhet hava under året icke
framställts.

Inrättande av utspisningsnämnder (matkommissioner) vid truppförbanden
har givetvis stor betydelse för att möjliggöra för befälet att erhålla

213

kännedom om manskapets önskemål beträffande mathållningen ävensom
för att hos manskapet åstadkomma en rätt förståelse för vad som med beviljade
anslag är möjligt att i mathållningsväg åstadkomma. Ett förtroendefullt
samarbete mellan befäl och manskap härutinnan är ovillkorligen
till största nytta. Att klagomål kunna förekomma även vid en välskött
matinrättning torde vara ofrånkomligt, men örn samarbetet mellan de för
mathållningen ansvariga myndigheterna och manskapet är riktigt ordnat,
höra anledningar till klagomål kunna undanröjas i tid, och onödig irritation
undvikas.

Den verkställda utredningen visar, att av 23 undersökta truppförband
vid armén och flygvapnet icke mindre än 9 sakna fungerande matkommission.
Av utredningen framgår även, att olika bestämmelser gälla för marinen,
å ena sidan, samt för armén och flygvapnet, å andra sidan, beträffande
utspisningskontrollens anordnande, att bestämmelserna för flottan
och kustartilleriet icke äro fullt lika lydande samt att vid de truppförband
av armén och flygvapnet, vid vilka matkommission finnes, densamma är
organiserad på en mångfald olika sätt. Det torde vara lämpligt, att enhetliga
bestämmelser örn obligatoriskt inrättande av ntspisningsnämnder utfärdas,
och att åtminstone de grundläggande bestämmelserna givas i reglemente,
fastställt av Eders Kungl. Majit.

Vid utfärdande av dylika bestämmelser torde böra beaktas, att, örn en utspisningsnämnd
skall kunna rätt fullgöra sitt uppdrag, det synes vara av
största vikt, att den erhåller en riktig sammansättning, ävensom att dess
ledamöter väl förstå innebörden av sitt uppdrag samt äro underkunniga
örn sina rättigheter och skyldigheter. I berörda hänseenden hava de nuvarande
utspisningsnämnderna icke alltid motsvarat på dem ställda förväntningar.
Sålunda fann jag vid den inspektion, som jag den 28 juli 1933 förrättade
vid Karlskrona örlogsstation, att den vid sjömanskåren då fungerande
utspisningsnämndens ledamöter icke kunde sägas vara förtrogna
med betydelsen av sitt uppdrag. Till nämnden framförda klagomål syntes
icke alltid hava vidarebefordrats till vederbörande befälhavare.

Vidare bör antalet av ledamöter i utspisningsnämnd icke vara så stort,
att detsamma vållar svårighet vid nämndens sammankallande.

En synpunkt, värd att framhållas, torde även vara, att utspisningsnämnden
icke bör till avsevärd del bestå av befälspersoner, som fallet synes vara
vid några av arméns truppförband. Ej heller höra i utspisningsnämnden
såsom ledamöter ingå personer, som hava till tjänsteåliggande att handhava
mathållningen, såsom regementsintendent, köksföreståndare, husmoder
m. fl. Det synes nämligen uppenbart, att, då det väl ofta är just dessa
befattningshavares åtgöranden, som kunna bliva föremål för utspisningsnämndens
anmärkningar, nyttan av utspisningsnämndernas inrättande
skulle minskas, därest sagda befattningshavare inginge såsom ledamöter.
Å andra sidan bör framhållas, att det torde vara av stor betydelse, att till
ordförande i utspisningsnämnden utses en person, som ej blott kan förutses

214

hysa ett verkligt intresse för manskapets utspisning utan även därjämte
har en sådan ställning, att han kan tillse, att berättigade erinringar från
nämnden bliva beaktade.

Bestämmelser böra lämnas huru de olika personalkategorierna bland
manskapet skola vara representerade i nämnden samt om det sätt, varpå
representanterna skola utses. Härvid bör beaktas olämpligheten av att ledamöterna
ombytas alltför ofta.

Bestämmelse synes mig även böra givas därom, att, i fall utspisningsnämnd
vill framföra klagomål eller uttrycka önskemål, framställningen
bör givas skriftlig form samt ställas till vederbörande regements- eller
motsvarande chef. Härigenom skapas garanti för att framställningen verkligen
når vederbörande befälhavare. Framställningarna böra bevaras, så
att de kunna bliva tillgängliga för inspekterande myndigheter.

Föreskrift torde böra lämnas därom att instruktion för utspisningsnämnd
skall vara anslagen i utspisningslokalerna samt på annat lämpligt
sätt bringas till manskapets kännedom. Ingen av manskapet får nämligen
vara okunnig örn sin rätt att med önskemål vända sig till sin representant i
utspisningsnämnden.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl.
Majit till det avseende Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna
föranleda.»

6. Angående förläggnings- och utspisningsförhållandena vid Kungsholms
fort av Karlskrona fästning.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 8 augusti 1933
följande framställning till Konungen.

»Vid en av dåvarande militieombudsmannen år 1929 förrättad inspektion
av Kungsholms fort av Karlskrona fästning antecknades beträffande förläggningsförhållandena
i fortet huvudsakligen följande:

Förläggningen i linje IV: Lokalerna voro fuktiga och mycket trånga.
Ett torkrum saknade såväl luftintag som evakuering.

Förläggningen i linje VIII (fredsbemanningen): Även denna förläggning
var fuktig och trång.

I allmänhet torde beträffande de för manskapet avsedda förläggningslokalerna
å fortet kunna sägas, att de på grund av ovan anmärkta bristfälligheter
voro av mycket otillfredsställande beskaffenhet. Med hänsyn
härtill beslöt militieombudsmannen att låta verkställa närmare utredning
såväl angående de nuvarande förläggningsförhållandena som i fråga örn
möjligheten att åstadkomma ändring härutinnan.

215

Köket liksom matsalarna voro fullständigt reparerade för cirka 1l/2 år
sedan, men voro nu åter skadade av fukt.

I skrivelse den 28 september 1929 till dåvarande chefen för Karlskrona
kustartilleriregemente anhöll militieombudsmannen, att regementschefen
måtte till militieombudsmannen insända vissa uppgifter angående manskapets
förläggningslokaler å Kungsholms fort.

I sin svarsskrivelse den 15 oktober 1929 anförde dåvarande regementschefen
följande.

Förläggningen å Kungsholms fort kunde givetvis icke jämföras med
stadskasernernas kompanikvarter, men regementschefen ansåge, att då
förläggningen dit i stort sett ägde rum endast under den varmare delen
av året, kunde den betraktas som tillfredsställande. Kommittén rörande
vissa trygghetsåtgärder för värnpliktiga hade i sitt betänkande med förslag
den 24 september 1928 icke funnit skäl att framställa någon anmärkning
mot förläggningen å Kungsholms fort. För att å fortet anordna förbättrad
förläggning tarvades, att en nybyggnad uppfördes. Svårigheter
förelåge dock att inpassa en dylik inom fortets begränsade område. Olika
alternativ kunde tänkas, t. ex. å planen framför linjen VII och innanför
linjen IV. I förra fallet skulle den nuvarande idrottsplanen och exercisplatsen
spolieras. Något annat område härför stöde ej att uppbringa. I
senare fallet måste tre förrådsbyggnader rivas. Denna plats vore dessutom
för trång. Den bästa lösningen vore tvivelsutan att riva det s. k. södra
befälshuset och på platsen ifråga, erforderligt utökad, uppföra en kasernbyggnad
i tre våningar. I densamma måste jämväl inrymmas bostäder för
ett antal officerare och underofficerare samt för expeditioner m. m., för
såvitt man ej skulle förlägga dessa lokaler i en särskild byggnad. I sådant
fall bleve man nödsakad att inkräkta på parkområdet, vilket enligt regementschefens
förmenande vore mindre tilltalande. Regementschefen hade
undersökt, huruvida framställningar förut gjorts örn förbättrade förläggningsförhållanden
för den till Kungsholms fort förlagda truppen. Enligt
uppgift från fortifikationsbefälhavaren i Karlskrona fästning hade någon
dylik ej framställts under de senaste tjugo åren. Förläggningen hade synbarligen
ansetts tillfredsställande, sedan på sin tid värmeledning införts
för de flesta lokalerna för manskapets förläggning.

Vid regementschefens skrivelse var bilagd en uppgift angående manskapets
förläggningslokaler å Kungsholms fort, vilken handling utvisade i
huvudsak följande:

I linie I linde rummen ett sammanlagt kubikinnehåll av 242.9 kubikmeter;
förläggningsstyrkan uppgick till högst 40 man.

I linie IV hade rummen ett sammanlagt kubikinnehåll av 126.9 kubikmeter;
förläggningsstyrkan uppgick till högst 40 man.

I linie IX hade rummen ett sammanlagt kubikinnehåll av 448.5 kubikmeter;
förläggningsstyrkan uppgick till högst 50 man.

216

Viel militieombudsmannens inspektion den 23 september 1932 av Kungsholms
fort befunnos manskapets förläggningsförhållanden därstädes vara
oförändrade. Manskapet var förlagt i djupa, mörka fästningsrum med
låga, välvda tak. Lokalerna voro fuktiga och trånga. Att en dylik förläggning
vore synnerligen osund och medförde risk för manskapets hälsotillstånd
torde utan vidare vara tydligt. Förutom att förläggningen måste
för många föranleda sjukdom och försvagad hälsa, borde framhållas den
vantrevnad och den deprimerande inverkan på sinnet, som förläggningsförhållandena
i många fall måste medföra. Redan under den ljusare årstiden
vore de framhållna bristerna högst betydande. Under den mörka och
kalla tiden bleve de tydligen än mer framträdande. Det upplystes vid inspektionen,
att den å fortet vintertid förlagda manskapsstyrkan vanligen
uppgick till omkring 70—100 man. Högst uppgick manskapsstyrkan å fortet
till omkring 350 man, undantagsvis mer.

Tilläggas borde, att kokinrättningen och matsalarna för manskapet å
fortet i anseende till lokalerna vore på liknande sätt mycket otillfredsställande.

Vid 1932 års inspektion närvarande chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
översten H. G. Malmberg samt chefen för II. bataljonen majoren
J. H. Åström vitsordade, att manskapets förläggningsförhållanden vid
fortet vore synnerligen otillfredsställande och att en ändring av förhållandena
vore av nöden. Sådan ändring förmenades icke kunna åstadkommas
utan nybyggnad. Såsom plats för en nybyggnad ansågs lämpligast den del
av nuvarande exercisplatsen, som ligger närmast exercishuset.

Efter en av militieombudsmannen sedermera under hand gjord framställning
örn en promemoria rörande förläggningen å Kungsholms fort
hava fästningsläkaren i Karlskrona fästning, förste marinläkaren N. H.
Molander och äldste läkaren vid Karlskrona kustartilleriregemente, marinläkaren
av 1. graden K. L. R. Urde tillställt militieombudsmannen en den
4 oktober 1932 dagtecknad handling av följande lydelse:

’P. M.

Angående förläggningslokaler för manskap å Kungsholms fort.

Logementen med tillhörande bilokaler (tvättrum etc.) äro mörka och
trånga. Kubikutrymmet uppgår icke på långt när till de värden, som
äro önskvärda i kasernlogement (synes växla mellan 5 och 10 kubikmeter
per man vid fullbeläggning). Ett flertal logement och tvättrum äro i hög
grad fuktiga. Fukten synes bero på bristande isolering mot å vallen liggande
jordlager, ty i lokaler där dylik isolering med betong blivit gjord, är
fukten mindre framträdande eller saknas (såsom i sjukavdelningen).

Kök och matsalar äro mörka och fuktiga.

Som sammanfattande omdöme kan sägas att här ifrågavarande förläggningslokaler
icke fylla den moderna hygienens krav. Vintertiden

217

torde flertalet av logementen (där fukt kunnat konstateras) vara direkt
hälsofarliga.

Förläggningen fyller icke heller rimliga anspråk på trevnad.

Då förläggningen även vintertid omfattar en ansenlig personalstyrka
(70—100 man) torde det få anses vara i hög grad nödvändigt, att nya
förläggningslokaler byggas å Kungsholmen. Drägliga bostadsförhållanden
eftersträvas nu vintertid genom mera spridd förläggning i de lämpligast
belägna logementen.

Även örn förläggningen sommartid icke kan betraktas som hälsovådlig,
äro dock de ovan anförda olägenheterna så stora, att desamma göra
det önskvärt att nya lokaler anordnas även för sommarförläggning.’

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 7 oktober 1932 till befälhavande amiralen i Karlskrona,
att denne ville avgiva yttrande i ärendet och därvid foga yttranden
från chefen för Karlskrona kustartilleriregemente och fortifikationshefälhavaren
i fästningen ävensom den ytterligare utredning, som kunde
anses erforderlig.

Den 10 oktober 1932 inkom från chefen för II. bataljonen av Karlskrona
kustartilleriregemente, majoren Åström, en promemoria angående
manskapets förläggningsförhållanden å Kungsholms fort m. m. Promemorian
tillställdes militieombudsmannen med skrivelse, i vilken majoren
Åström meddelade, att regementschefen översten Malmberg tagit del avpromemorians
innehåll och förklarat sig gilla de däri framförda synpunkterna.

I promemorian anfördes följande:

1. Förläggningslokaler.

Förläggningen ägde f. n. regelmässigt rum å lin. VIII under hela året
samt

å lin. I, IV och IX från slutet av april eller början av maj till utgången
av september.

Till följd av att år 1932 en för hela kustartilleriet gemensam mineringsskola
sammandragits till Karlskrona kustartilleriregemente och förlagts
å Kungsholms fort, hade under sommaren 1932 från slutet av april till
mitten av augusti, förutom lokalerna å lin. I, IV, VIII och IX, jämväl
exercishuset vid lin. VII använts för inkvartering av manskap. En sådan
användning av exercishuset medförde emellertid vissa olägenheter för
utbildningsarbetet och hade, sedan exercishusets tillkomst år 1908, endast
tillfälligtvis och sällan förekommit.

2. Förläggningens beskaffenhet.

Förläggningslokalerna å linjerna vore samtliga synnerligen mörka, de
flesta därjämte fuktiga.

218

Uppvärmningen skedde

å lin. I, VIII och IX genom värmeledning (varmluft) samt, vid behov,
kamin,

å lin. IV endast med kamin.

Luftväxlingen åstadkoms å samtliga linjer genom fläktar, å lin. I, VIII
och IX i samband med värmeledningen.

Uppvärmningen kunde, vad beträffade flertalet av de med värmeledning
försedda logementen, betecknas såsom någorlunda tillfredsställande,
i fråga örn återstoden av nämnda logement (å lin. I, västra delen) samt
de endast med kamin eldade logementen å lin. IV däremot såsom mindre
tillfredsställande.

Luftväxlingen vore för samtliga logement att betrakta såsom mindre
tillfredsställande.

3. Hälsotillståndet.

Nedanstående tablå, som återgåve frekvensen av förkylningssjukdomar
(influensa, halsfluss, luftrörskatarr o. dyl.) å lin. I, IV, VIII och IX samt
i exercishuset å Kungsholms fort ävensom i manskapsbaracken å Aspö
mad, under tiden slutet av april (vad Aspö mad beträffade början av maj)
—mitten av augusti år 1931, torde — trots det statistiska underlagets
ofullständighet — likväl utvisa, att manskapsförläggningen å berörda
linjer vore ur hälsovårdssynpunkt ofördelaktig.

	Ungefärlig	Sjukdomsfrekvens
Förläggningsplats	förläggningsstyrka (antal man)	antal fall	i % av förlägg-ningsstyrkan
Kungsholms fort, lin. I, IV, VIII och IX	335	65	19.4
Exercishuset................................	150	12	8.0
Aspö mads barack —.......................	175	16	9.1

4. Manskapets uppfattning m. m.

Det vore ett sedan gammalt känt förhållande, att de värnpliktiga icke
trivdes på Kungsholms fort. En årligen gjord iakttagelse vore exempelvis
den, att de värnpliktiga under förläggningen till stadskasernen i
början av sin tjänstgöring gärna och flitigt läste sin rekrytundervisning
m. m. i kvarteret på kvällarna men efter förläggningen till Kungsholms
fort snabbt förlorade lusten härför. Talrika yttranden, fällda de värnpliktiga
emellan eller till underbefälet, tydde också på att de värnpliktiga
vantrivdes på Kungsholms fort. Påfallande vore vidare den stora
utsträckning, i vilken de värnpliktiga utnyttjade förekommande permissionstillfällen
till att lämna fortet.

Vad ovan anförts i fråga örn de värnpliktigas vantrivsel på Kungsholms
fort ägde i stort sett tillämplighet även på stammanskapet, ehuru

219

känslan av vantrevnad av naturliga skäl icke vore lika utpräglad eller
utbredd hos sistnämnda manskap som bland de värnpliktiga. Vad beträffade
stammanskapet, som — i motsats till de värnpliktiga — stundom
vore förlagt till Kungsholms fort under längre tid även under vintern,
hade även i vissa fall en i disciplinärt hänseende deprimerande inverkan
kunnat spåras av förläggningsförhållandena å fortet på sådant
sätt, att exempelvis skötsamma, ambitiösa och plikttrogna karlar börjat
slappna och begå förseelser med påföljd, att de erhållit upprepade bestraffningar.

5. Önskemål.

En verklig förbättring av manskapets förläggningsförhållanden å
Kungsholms fort torde icke kunna åvägabringas annat än genom nybyggnad
till sådan omfattning, att åtminstone det manskap, som året runt
vore förlagt å Kungsholms fort (den s. k. fredsbemanningen), ävensom
årligen under längre tid för utbildning till fortet förlagda stammanskap
och värnpliktiga icke längre behövde förläggas å linjerna, vilka sålunda
i fredstid i huvudsak endast skulle tagas i anspråk för förläggning under
regementsövningarna. En lämplig plats för en ny kasernbyggnad
torde vara södra delen av planen vid lin. VII (intill det därvarande exercishuset).
Skulle emellertid vid en närmare prövning av möjligheterna
för beredande av nya förläggningslokaler å Kungsholms fort svårigheter
uppstå att erhålla tillräckligt utrymme inom fortet, torde den möjligheten
stå till buds att jämväl å Ellenabbsfortet uppföra en byggnad för
förläggning av sådant manskap, som f. n. för utbildning förlädes å Kungsholms
fort men delvis utbildades vid befintliga batterier m. m. å Aspö.

I detta sammanhang torde ett annat önskemål, som visserligen icke
direkt berörde manskapets förläggningsförhållanden å Kungsholms fort,
men som dock vore av väsentlig betydelse för manskapets trevnad å fortet,
jämväl böra beröras, nämligen önskemålet örn förbättrade utspisningsförhållanden.
Det nuvarande manskapsköket med tillhörande diskrum
och förvaringsrum för proviant m. m. befunne sig f. n. sannolikt
icke i ett ur hygienisk synpunkt tillfredsställande skick samt gåve i allt
fall intryck av osnygghet och bristande renlighet vid matlagningen och
proviantens förvaring. Matsalarna vore ur trevnadssynpunkt till följd av
bristande belysning, målning m. m. synnerligen otillfredsställande. Åtgärder
torde därför böra vidtagas till förbättrande av ifrågavarande
förhållanden. Dessa åtgärder torde böra avse de nuvarande utspisningslokalernas
m. m. försättande i tidsenligt och tillfredsställande skick och
icke exempelvis uppförande å fortet av en särskild kokinrättning med
matsalar, disk och förrådsrum m. m. Komrne nämligen den ovan förordade
kasernbyggnaden till utförande, vilket i lörsta hand syntes nödvändigt,
så torde utrymme å fortet icke kunna beredas för berörda kok -

220

inrättning m. m. Dennas uppförande och utrustning skulle dessutom,
då den nuvarande kokinrättningen i varje fall av mobiliseringsskäl torde
böra bibehållas, sannolikt kräva alltför stora kostnader. — I samband
med de sålunda förordade åtgärderna beträffande de nuvarande utspisningslokalerna
å Kungsholms fort vore det önskvärt och ur trevnadssynpunkt
för manskapet betydelsefullt, att nämnda lokaler anordnades
för individuell utspisning (s. k. fri skaffning).

Majoren Åströms promemoria översände militieombudsmannen till befälhavande
amiralen med skrivelse den 10 oktober 1932.

Den 7 februari 1933 avgav befälhavande amiralen det begärda yttrandet.
Vid detta funnos fogade yttranden från chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
och fortifikationsbefälhavaren i Karlskrona fästning.

Chefen för Karlskrona kustartilleriregemente anförde: Även örn förläggningen
på Kungsholms fort icke kunde betraktas såsom direkt hälsovådlig,
torde det kunna anses fastslaget, att förläggningslokalerna å sagda
fort icke tillnärmelsevis fyllde den moderna hygienens krav. Tvivelsutan
torde nyssnämnda förläggning i icke oväsentlig grad verka deprimerande
på den manskapspersonal, som vore förlagd till fortet, vilket
förhållande utan svårighet kunde spåras i manskapets känsla av vantrevnad,
som bland annat toge sig uttryck i viss slapphet i disciplinärt
hänseende m. m. Icke minst ur tjänstesynpunkt syntes det sålunda vara
synnerligen angeläget att åvägabringa förbättrade förläggningsförhållanden
å omnämnda fort. Att åstadkomma ändamålsenliga förläggningsförhållanden
på Kungsholms fort genom ändrings- och moderniseringsarbeten
å därstädes befintliga lokaler torde icke vara möjligt utan att
avsevärt inkräkta på inkvarteringsutrymmet, vilket ur krigsförläggningssynpunkt
icke vore lämpligt. De ifrågasatta ändringsarbetena, gående
ut på en inklädnad av trä efter samma grunder som i skjutbordsrummet
i Aspöbergsbatteriet, komme jämväl att medföra stora kostnader. Det
kunde jämväl ifrågasättas örn exempelvis upptagning av större fönster
-— i avsikt att göra lokalerna ljusare — över huvud taget kunde verkställas,
utan att valvkonstruktionernas bärande förmåga därigenom äventyrades.
Med anledning av vad sålunda anförts, syntes den bästa lösningen
vara att å fortet uppföra en nybyggnad. Svårigheter förelåge
dock att på lämpligt sätt inpassa en dylik byggnad inom fortets begränsade
område, i synnerhet örn denna byggnad skulle vara av sådan storleksordning,
att förläggning skulle kunna beredas omkring 400 man. Vissa
fördelar syntes vara förknippade med ett framställt förslag örn uppförandet
av en dylik nybyggnad å Tjurkö. En sådan anordning skulle dock
medföra, att även vissa förläggnings- och eventuellt mässlokaler måste
uppföras å nyssnämnda ö, emedan det icke kunde anses ändamålsenligt
att förlägga manskapspersonalen helt avskilt från befälspersonal. Efter -

221

som emellertid lämpliga lokaler för inkvartering m. m. av officerare och
underofficerare funnes på fortet, måste anordnandet av dylika på Tjurkö
anses innebära en onödig kostnad, varför sistnämnda förslag vore mindre
lämpligt, och förordade regementschefen i stället nybyggnad å Kungsholms
fort. Uti samtliga handlingar i förevarande ärende hade framhållits
såsom främsta önskemål att bereda den personal, som under den
mörka årstiden vore förlagd till fortet, drägligare förläggningsförhållanden.
Enär ifrågavarande manskapsstyrka i allmänhet icke överstege 100
man, syntes lämpligt att å planen framför linjen VII uppföra en vinterbonad
barackbyggnad, för vilken utrymme kunde beredas utan att planens
användbarhet som övnings- och exercisplats äventyrades. Genom
relativt enkla anordningar skulle dessutom exercishuset kunna iordningställas
för förläggning sommartid. Erfarenheterna från sommaren 1932,
då förläggning för 150 man anordnats i sistnämnda byggnad, hade tydligt
ådagalagt densammas lämplighet för sagda ändamål. Den totala
manskapsstyrkan utgjorde intill regementsövningarnas början i ordinära
fall omkring 400 man. I ovan omnämnda barack skulle kunna inrymmas
100 man och i exercishuset 150 (eventuellt 175) man; återstoden (omkring
150 eventuellt 125 man) skulle sålunda fortfarande behöva förläggas å
linjerna uti där befintliga valv. För sistnämnda manskapsstyrka torde
utan större olägenhet kunna anordnas spridd förläggning uti de bästa
av de gamla förläggningslokalerna. Under tiden den 1—den 30 september,
då manskapsstyrkan å fortet ökades med 50 å 100 man, nödgades man
dock att för förläggning taga en större del av de gamla förläggningslokalerna
i anspråk, vilket dock icke syntes innebära någon större olägenhet,
enär krigslörläggning alltid anordnades under större eller mindre del av
regementsövningsperioden. Med hänsyn jämväl tagen till önskvärdheten
att begränsa kostnaderna för eventuellt ifrågakommande byggnadsarbeten
till minsta möjliga, syntes ovan föreslagna åtgärder vara de
lämpligaste för ett undanröjande av de största av nu befintliga olägenheter.
De av militieombudsmannen påtalade mindre tillfredsställande
förhållandena i köksinrättning och matsalar hade av regementschefen tidigare
beaktats och torde dessa i mån av tillgängliga medel å anslaget
till befästningarna komma att avhjälpas.

Fortifikationsbefälhavaren i Karlskrona fästning överlämnade förslag
till byggnad å Kungsholms fort för förläggning av 200 man jämte därtill
hörande kostnadsberäkning, upptagande en summa av 85,000 kronor, och
anförde därjämte följande: Enligt fortifikationsbefälhavarens åsikt vore
förläggningen å Kungsholms fort icke direkt hälsovådlig. Såsom belägg
för denna åsikt kunde omnämnas, att sedan den 17 oktober 1932 vore å
Kungsholms fort i tvenne logement å linje IX inkvarterade 20 stycken
beredskapsarbetare, f. d. militärer i ålder örn cirka 25 år, bland vilka dittills
inträffat endast ett sjukdomsfall, och detta av blott en dags varaktighet.
Utan att förringa de skäl till förbättrad manskapsförläggning å

222

Kungsholms fort, som från skilda myndigheter framställts, syntes dock
de 85,000 kronor, som erfordrades för den föreslagna byggnadens uppförande,
i dessa penningknapphetens tider kunna få för fästningens styrka
och säkerhet värdefullare användning.

För egen del anförde befälhavande amiralen: Det torde icke kunna
förnekas, att en förbättring av manskapsförläggningen å Kungsholms
fort vore önskvärd. Anordnande av nya förläggningslokaler i sådan
utsträckning, som erfordrades för inkvartering av samtligt manskap,
som tjänstgjorde å fortet under regementsövningarna (400 man), torde
av ekonomiska skäl få anses uteslutet. Skulle under nu rådande förhållanden
några åtgärder vidtagas beträffande ifrågavarande förläggning,
borde de lämpligen begränsas på sätt regementschefen föreslagit, vilket
skulle innebära, att endast en barack, avsedd för 100 man, uppfördes å
fortet. Emellertid hade det vid förslagets upprättande visat sig, att anordnandet
av en barack för 200 man ställde sig obetydligt dyrare1 än örn
densamma beräknades allenast för 100 man. För den skull hade det ansetts
lämpligast att låta förslaget avse en barackbyggnad för 200 man.
Genom anlitande av jämväl exercishuset för förläggning skulle därför,
frånsett regementsövningarna, kassematterna icke behöva tagas i anspråk
för fredsförläggning. Att, såsom ifrågasatts, uppföra barackbyggnader
å Tjurkö torde av skäl, som regementschefen anfört, icke böra komma
till utförande. Slutligen ansåge sig befälhavande amiralen dock böra
framhålla, att under nu rådande penningknapphet, vilken föranlett en
våldsam inknappning av anslagen till särskilt försvarsväsendet, många
anslagsäskanden av vital betydelse för rikets försvar ställts på framtiden.
Under sådana förhållanden kunde det därför ifrågasättas, huruvida
tidpunkten vore lämplig för att nu igångsätta förberörda byggnadsarbete.

Utan nödtvång lärer staten icke böra åt värnpliktigt och stamanställt
manskap vid krigsmakten erbjuda sådana förläggningslokaler som de
nu ifrågavarande å Kungsholms fort. Även örn en dylik förläggning kan
bliva nödvändig i krig, bör den dock icke få förekomma i fredstid.

Av de hörda myndigheterna har visserligen fortifikationsbefälhavaren
i Karlskrona fästning såsom sin åsikt framhållit, att förläggningen å
Kungsholms fort icke syntes vara direkt hälsovådlig, och nämnde befälhavare
har även ifrågasatt, huruvida icke de penningar, som erfordrades
för uppförande av ändamålsenliga förläggningslokaler, kunde i
dessa penningknapphetens tider få för fästningens styrka och säkerhet
värdefullare användning. Förutvarande befälhavande amiralen har också
ifrågasatt, huruvida tidpunkten nu vore lämplig för att igångsätta uppförandet
av nya förläggningslokaler. Mot dessa uttalanden står emellertid
vederbörande läkares samstämmande uppfattning, att flertalet av

223

logementen vintertiden äro direkt hälsofarliga. Till stöd för uppfattningen
om nödvändigheten av skyndsamma förbättringar kan även åberopas
bataljonschefens uppgift att sjukfrekvensen i vissa logement under
angiven tid 1931 utgjorde icke mindre än 19.4 procent av förläggningsstyrkan.
I ett yttrande 1929 har påståtts, att klagomål rörande förläggningsförhållandena
icke framställts under de senaste tjugo åren. Detta
uttalande kan icke tillmätas någon betydelse. Nuvarande bataljonschefen
har för övrigt meddelat, att det sedan gammalt är ett känt faktum,
att manskapet icke trives på Kungsholms fort. Även nuvarande regementschefen
har ansett sig kunna vitsorda, att förläggningen tvivelsutan
i icke oväsentlig grad verkar deprimerande på manskapet.

Då det, såsom här, gäller risk för allvarligt men till hälsan för ett
större antal personer, torde enligt min mening icke ens statsfinansiella
skäl kunna åberopas för att uppskjuta åtgärders vidtagande för att avhjälpa
de rådande missförhållandena. På sätt framgår av den i ärendet
förebragta utredningen torde det vara nödvändigt för åstadkommande
av ett önskvärt resultat att en ny förläggningsharack uppföres.

Handlingarna i ärendet giva även vid handen, att allvarliga anmärkningar
kunna framställas mot utspisningsförhållandena å fortet. Både
kokinrättningen och matsalarna för manskapet kunna i anseende till lokalernas
beskaffenhet betecknas såsom mycket otillfredsställande. Därest
en ny förläggningsbaraclc kommer till uppförande, torde köksavdelningen
och matsalarna samtidigt böra försättas i tidsenligt och tillfredsställande
skick.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Majit till det avseende Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna
föranleda.»

* #

Kungl. Majit har genom beslut den 24 november 1933 ställt till marinförvaltningens
förfogande för uppförande såsom statligt reservarbete av
en manskapsbarack å Kungsholms fort i Karlskrona fästning ett belopp
av högst 103,000 kronor.

7. Angående ändring i bestämmelserna om rätt att avgiftsfritt färdas
å Vaxholms fästnings kommunikationsbätar.

Ämbetsberättelsen till 1933 års riksdag innehåller (sid. 211 ff.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieoinbudsmannen den 11 augusti
1932 till Konungen avlåten skrivelse i detta ämne.

* #

224

Ärendet har numera avgjorts av Kungl. Maj:t genom kungl, brev den
21 april 1933.

Kungl. Maj:t fann, med upphävande av förut gällande brev angående
Vaxholms fästnings kommunikationsbåtar, gott dels uppdraga åt marinförvaltningen
att fastställa taxa för befordrande med ifrågavarande båtar
av passagerare ävensom enskilda personer tillhörande effekter, dels
förordna:

att från erläggande av passagerareavgifter å dessa båtar skulle vara
befriade personer, som vore anställda vid fästningen eller där förlagt
truppförband, samt deras anhöriga och tjänare, som hos dem hade sitt
egentliga hemvist, andra personer, som tillhörde försvarsväsendet och
vore iklädda uniform, inom Vaxholms stad eller i dess närhet fast stationerad
stats- och kommunalanställda ämbets- och tjänstemän vid utförandet
av tjänsteuppdrag, skolbarn vid resor för skolbesök i Vaxholms
stad eller församling, barn under fyra år ävensom andra personer, som
kommendanten i Vaxholms fästning funne böra befrias från avgift,
att endast, i den mån å kommunikationsbåt tillräckligt utrymme för
militärpersonalen och dess effekter vore för handen, annan personal eller
densamma tillhörigt gods finge befordras med båten, samt
att medel, som inflöte för kommunikationsbåtarnas begagnande, skulle
tillgodoföras anslaget till kustartilleriets materiel m. m.,
dels ock uppdraga åt marinförvaltningen att utfärda bestämmelser örn
legitimation av de personer, som avgiftsfritt ägde att medfölja ifrågavarande
båtar.

8. Angående ifrågasatt ändring av bestämmelserna om hämtning av
värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avlät den 29 augusti 1933 följande
skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

»I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift har ordföranden i
Trälleborgs stads fattigvårdsstyrelse Nils H. Bokander å nämnda styrelses
vägnar påkallat militieombudsmannens ingripande med anledning
därav, att en i Trälleberg kyrko- och mantalsskriven yngling, på grund
av underlåtenhet att inställa sig till sin första värnpliktstjänstgöring
vid Södra skånska infanteriregementet, hämtats från sin arbetsplats å
Gotland samt inställts genom kronobetjäningens försorg vid regementet
i Ystad, varifrån han — efter undergången bestraffning för underlåtenhet
att inställa sig till tjänstgöring — hemförlovats med besked att det
ålåge honom att nästpåföljande år inställa sig till fullgörande av den försummade
tjänstgöringen. I klagoskriften ifrågasättes, huruvida icke gällande
bestämmelser borde ändras till undvikande av att en person, på
sätt i förevarande fall ägt rum, ryckes bort från sitt arbete och under

225

poliseskort transporteras ett 7G-tal mil för att efter fyra dagars arrest erhålla
beskedet, att hans värnpliktstjänstgöring uppskjutits på ett år.

I ärendet hava yttranden avgivits av chefen för Södra skånska infanteriregementet
samt befälhavarna för Ystads rullföringsområde nr 1 och
Tingstäde rullföringsområde nr 77.

Vid prövning av ärendet har jag icke funnit anledning till anmärkning
mot de åtgärder, som vidtagits av de militära myndigheterna för
den ifrågavarande värnpliktiges hämtning och inställelse vid Södra skånska
infanteriregementet.

Vad i ärendet förekommit har emellertid styrkt mig i den uppfattning
jag tidigare fått vid granskning av förhörsprotokoll i disciplinära
inål och av krigsrättsprotokoll, att berättigade anmärkningar kunna
framställas mot bestämmelserna örn hämtning av värnpliktiga, sådana de
förekomma i kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 291) angående hämtningav
värnpliktiga, som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelse).

Vid utfärdande av efterspaningssedel rörande värnpliktig, som uteblivit
från tjänstgöring, är det i allmänhet icke klart huruvida straffbar
försummelse från den värnpliktiges sida föreligger eller ej. I många fall
inträffar det att vid förhör inför den militära myndigheten upplysning
vinnes att den värnpliktige haft laga ursäkt för sin utevaro. I sådana
fall blir den hämtade omedelbart frigiven. Någon bestraffning kan icke
ifrågakomma och, då inställelsen i allmänhet sker först en eller annan
vecka efter militärövningarnas början, kan tjänstgöringen icke få påbörjas
förrän ett kommande år. Dylika onödiga inställelser kunna med
nuvarande lagstiftning icke undvikas. Visserligen stadgar hämtningskungörelsen,
att hämtning i vissa fall skall avbrytas, men sådan åtgärd
kail, beträffande tjänstgöring enligt § 27 värnpliktslagen, vidtagas endast
då den värnpliktige med bevis kan styrka, att han fullgjort den avsedda
tjänstgöringen, erhållit uppskov med densamma, befriats från
värnpliktstjänstgöringen i fredstid eller frikallats från värnpliktens fullgörande.

1 de fall åter då vid förhör med den värnpliktige utrönes, att hans underlåtenhet
att inställa sig till tjänstgöringen är orsakad av straffbar
försummelse från hans sida, blir påföljden i allmänhet ett av befälhavaren
i disciplinär väg ålagt arreststraff av några dagars varaktighet. I
dessa fall blir den värnpliktige efter ntståndet straff hemförlovad med
tillsägelse att inställa sig påföljande år för tjänstgöringens fullgörande.
Även i dylika fall kan ifrågasättas, huruvida hämtningen är oundgängligen
erforderlig.

Hämtning enligt hämtningskungörelsen avser i främsta rummet den
värnpliktiges inställande för undergående av militärutbildning. Örn det
redan vid hämtningens verkställande är klart, att någon utbildning av

i.->

M ilitieombuds ninn ne lis fimbetsberällelxe.

226

den värnpliktige icke kan ifrågakomma, borde sålunda, principiellt, sett,
någon hämtning icke äga rum. Åtgärden borde uppskjutas till påföl
jande år och då verkställas i så god tid att den värnpliktige kan inställas
redan vid tjänstgöringsperiodens början. Endast beträffande den, som
tidigare gjort sig skyldig till ansvar för rymning eller olovligt undanhållande
eller som fått ansökan örn uppskov med tjänstgöringen avslagen
men likväl icke inställer sig, kan det föreligga ett ovillkorligt behov av
att han inställes så snart han gripes.

Dock torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke polismyndighet
— även örn skäl för hämtningens avbrytande ej skulle föreligga — bör
hava såsom tjänsteåliggande att, örn vunna upplysningar därtill föranleda,
före den värnpliktiges avsändande hos övnings- respektive rullföringsbefälet
efterhöra, huruvida med hänsyn till vad som förekommit
hämtningen likväl skall fullföljas. På så sätt skulle kunna undvikas att
en värnpliktig efter dagslång transport inställes vid truppförbandet
blott för att undergå arreststraff för försummad adressanmälan eller
dylikt.

Emellertid bar enligt vad jag erfarit frågan örn revision i visst hänseende
av hämtningsförfarandet underställts Kungl. Maj:ts prövning genom
en av t. f. befälhavaren för Älvsborgs inskrivningsområde gjord
underdånig framställning.

Jag får därför till Herr Statsrådet vördsamt överlämna handlingarna
i förevarande ärende att vara tillgängliga vid den utredning, som må
föranledas av inskrivningsbefälhavarens berörda framställning.»

9. Angående åtgärder för åstadkommande av större noggrannhet vid
handläggning å rullföringsexpeditionerna av mönstringsanmälningar.

Ämbetsberättelsen till 1933 års riksdag innehåller (sid. 169 ff.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 12 augusti
1932 till Konungen avlåten framställning i detta ämne.

* *

Sedan inom försvarsdepartementet upprättats en särskild handledning
rörande vissa kontrollåtgärder m. m. under och efter mönstring, har denna
handledning bringats till vederbörandes kännedom genom expeditionschefsskrivelse
den 24 augusti 1933 nr 1745 (T. L. B 469).

227

10. Angående inskränkning i kronans rätt att vid motfordran
innehålla värnpliktigs penningbidrag.

Ämbetsberättelsen till 1930 års riksdag innehåller (sid. 187 ff.) redogörelse
för en av dåvarande militieombudsmannen till Konungen avlåteu
framställning i detta ämne. Militieombudsmannen hemställde, att Kungl.
Majit ville taga i övervägande, huruvida ej gällande bestämmelser beträffande
avlöning för värnpliktiga borde kompletteras med någon föreskrift,
varigenom värnpliktigs penningbidrag i viss utsträckning bleve skyddat
mot innehållande för eventuell skuld till kronan. Detta syntes militieombudsmannen
kunna ske antingen på det sättet, att en viss i författningen
angiven del av penningbidraget undantoges från innehållande
eller ock så, att i författningen meddelades förbud mot innehållande i
sådan utsträckning, att den värnpliktige därigenom komme att sakna
medel för nödvändiga utgifter.

Genom kungl, kungörelsen den 26 maj 1933 (nr 247) Ilar till § 11 i kungörelsen
den 5 mars 1926 (nr 60) angående avlöning för r ullf örings- (sjömilförings-)befäl
och värnpliktiga under fredstid m. m. fogats ett nytt stycke
av följande lydelse:

»För kvittning mot fordran, som kronan må äga hos värnpliktig på
grund av förhållande, som har samband med värnpliktstjänstgöringen,
må intjänt penningbidrag icke tagas i anspråk till större del än att, förutom
det belopp, vilket må varda innehållet såsom bidrag till familjeunderstöd,
för den värnpliktige själv återstå 30 öre för dag räknat.»

11. Angående viss ändring i bestämmelserna örn överföring från fast
anställning vid|krigsmakten.

Ämbetsberättelsen till 1933 års riksdag innehåller (sid. 191 ff.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 13 augusti
1932 till Konungen avlåten framställning i detta ämne.

* *•

Genom arméns generalorder nr 2012 för den 23 september 1933 har bestämts,
att följande föreskrifter skola, i anslutning till bestämmelserna
i kap. VII inskrivningsförordningen lända till efterrättelse i fråga örn
truppförbandschefs oell rullföringsbefälhavares åliggande vid avgång
och överföring från fast anställning vid krigsmakten m. m.

228

1. Truppförbandschef åligger att för överföring från fast anställning
jämlikt IF § 79, mom. 1, insända i samma förordning § 80, inom. 1, omförmälda
handlingar till vederbörande rullföringsbefälhavare i så god
tid, att inskrivningsbok örn möjligt kan till den avgående överlämnas senast
dagen för avgången ur tjänst vid truppförbandet.

Har den avgående träffat avtal örn omedelbar ny anställning vid annan
avdelning av krigsmakten och sålunda överföring från fast anställning,
jämlikt IF § 79, mom. 1, icke skall äga rum, skola i samma förordning
§ 80, mom. 1, omförmälda handlingar i stället insändas till vederbörande
truppförbandschef (likställd chef).

2. Truppförbandschef, som träffar avtal örn fast anställning med vid
annan avdelning av krigsmakten fast anställd i omedelbar anslutning
till avgången från innehavande beställning, åligger att ofördröjligen härom
lämna meddelande till vederbörande truppförbandschef (likställd
chef).

3. Rullföringsbefälhavare skall å uppgift jämlikt IF § 81, mom. 5, beträffande
överföring från fast anställning införa följande anteckning:
»Därest flyttningsbetyg för den värnpliktige uttagits, hänvisas till bestämmelserna
i SF nr 476/1915 § 13: 5.»

Motsvarande föreskrifter hava givits i marinens generalorder för den
20 september 1933 nr 957 och flygvapnets generalorder samma dag nr
F 190.

Genom arméns generalorder för den 23 september 1933 nr 2013 hava
fastställts erforderliga ändringar i formulären till avskedspass och avskedsintyg
för fast anställd av manskapet samt till utdrag ur stamrulla.

12. Angående ersättning åt förutvarande sjuksköterska vid garnisonssjukhus
för sjukdom, som ådragits i tjänsten.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1933 års riksdag (sid. 143) avlät
tjänstförrättande militieombudsmannen den 28 juli 1932 en framställning
till Konungen angående viss ersättning av statsmedel åt förutvarande
översköterskan vid garnisonssjukhuset i Boden, Ruth Bryngel
son, för sjukdom, som hon ådragit sig under sin tjänstgöring vid garnisonssjukhuset
dels i oktober 1925, då hon blivit matförgiftad av sjukhusets
föda, dels den 27 december 1926, då hon vid en eldsvåda å sjukhuset
förlyft sig på en värnpliktig patient.

* *

Genom beslut den 3 februari 1933 tillerkände Kungl. Majit Ruth Bryngelson,
med hänsyn till förekomna omständigheter, såsom ersättning i nu
förevarande avseenden en gratifikation av 2,183 kronor, att utgå från
lantförsvarets anslag till extra utgifter.

229

13. Angående ersättning av statsmedel ät värnpliktig för civil klädespersedel,
som bortkomma under förvaring i kronans förråd.

Härom avlät dåvarande militieombudsmannen den 30 januari 1933 följande
framställning till Konungen.

»I en skrift, som hit inkom den 11 augusti 1932, anhöll värnpliktige
nr 168 42/1930 Ernst Erik Haglund i Klippan, Bettna, om militieombudsmannens
hjälp i en angelägenhet och anförde därvid följande.

Då Haglund den 24 augusti 1931 börjat fullgöra sin värnplikt vid Livregementet
till häst, hade han i likhet med övriga värnpliktiga måst lämna
sina civila kläder i regementets förvar. När Haglund följande dag,
den 25 augusti, kommenderats till ridskolan i Strömsholm, hade han oell
åtta kamrater begärt att utfå sina civila kläder för att under de värnpliktigas
långa bortovaro från Stockholm förvara kläderna hos bekanta.
Förrådsfuriren hade dock vägrat utlämna kläderna och meddelat, att
dessa ej finge utlämnas till de värnpliktiga förrän vid utryckningen.
Till dess skulle kläderna förvaras å 4. skvadronens förråd. Då de värnpliktiga
den 11 januari 1932 återkommit till Stockholm och skolat rycka
ut, hade bland Haglunds inlämnade kläder saknats en honom tillhörig
alldeles ny ulster. Att den varit så gott som helt obegagnad, kunde intygas
av Haglunds åtta kamrater och hade aldrig av regementet bestritts.
Emellertid vägrade regementet att ersätta Haglund för den från
regementets förråd stulna ulstern, såvida han ej utpekade den ansvarige.
Haglund kunde dock alls ej veta vem som under hans långa bortovaro
i Strömsholm tillägnat sig ulstern eller bure ansvaret för dennas
försvinnande. Haglund hemställde, att regementet måtte få sig ålagt
att lämna honom ersättning för den under förvaring hos regementet försvunna
ulstern.

1 detta ärende har utredning ägt rum dels genom regementsbefälet dels
oek genom införskaffande av upplysningar från personer, som varit Haglunds
kamrater under värnpliktstjänstgöringen. Haglund har avgivit
påminnelser.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet får jag härmed i
underdånighet anföra följande.

Av utredningen framgår, att ifrågavarande nio värnpliktiga, däribland
Haglund, efter inryckningen till Livregementet till häst den 24 augusti
1931 och i samband med mottagande av militär beklädnad, fått av militärbefälet
sig anvisat att inlägga sina civila klädespersedlar i ett skåp
i 4. skvadronens dagrum. Kläderna skulle där förvaras under befälets
tillsyn. Haglunds uppgift att det av honom i skåpet inlagda klädespaketet
innehållit den överrock, som han sedermera anmält vara förkommen,

230

har i viss mån. bestyrkts genom uppgifter från Haglunds kamrater under
värnpliktstjänstgöringen och synes förtjänt av tilltro. Det må framhållas,
att, enligt skvadronsadjutantens uppgift vid polisförhör, Haglund redan
då de värnpliktigas kläder den 11 januari 1932 framtagits ur skåpet,
gjort anmälan om att rocken saknades.

Det torde sålunda få anses utrett, att rocken försvunnit under den tid
den varit överlämnad i regementets vård. Erforderliga åtgärder synas
hava vidtagits för åstadkommande av utredning huruvida någon befattningshavare
vid regementet kan göras ansvarig för den uppkomna förlusten.
Såvitt utrönas kunnat, föreligger emellertid ej sådant förhållande.
På grund härav synes det vara skäligt att statsverket till Haglund
utgiver ersättning för värdet av den förlorade rocken.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag hos Eders Kungl. Maj:t
anmäla detta ärende för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna
anledning föreligga.»

* #

Genom beslut den 14 juni 1933 medgav Kungl. Maj:t, med hänsyn till
förekomna omständigheter, att till Haglund finge såsom ersättning i förevarande
avseende utbetalas ett belopp av 65 kronor från lantförsvarets
anslag till extra utgifter.

14. Eldare vid truppförband bedriver yrkesmässig automobiltrafik.

Fråga bl. a. om denna yrkesutövnings förenlighet med tjänsten

vid krigsmakten.

Ämbetsberättelsen till 1933 års riksdag innehåller (sid. 143 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen till Konungen avlåten framställning
med anledning av klagomål, som S. Simonsson för Karlskrona droskägareförening
u. p. a. anfört däröver, att en vid kustingenjörkompaniet i
Karlskrona anställd maskinist jämsides med sin statsanställning bedreve
yrkesmässig automobiltrafik.

* *

Genom beslut den 5 maj 1933 har Kungl. Majit funnit vad i ärendet
förekommit icke föranleda någon Kungl. Majlis åtgärd.

231

Angående förlag gningsförhallandena å logementsfartyget Vanadis.

Sedan stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation, konteramiirälen
Gh. de Champs, för militieombudsmannen uttryckt önskan, att militieombudsmannen
måtte företaga inspektion av vissa förläggningsförhållanden
m. m. vid örlogsstationen, verkställde militieombudsmannen sådan inspektion
den 9 oktober 1933. Vid inspektionen, som skedde i närvaro av
stationsbefälhavaren ävensom t. f. chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
kommendörkaptenen av 1. graden greve G. G. G. Wachtmeister,
t. f. kasernbefälhavaren, kommendörkaptenen av 1. graden P. Burman, samt
förste läkaren vid stationen, förste marinläkaren V. L. Lundberg, antecknades: Vanadis

ligger förtöjt vid kaj å Skeppsholmen. Manskapet är förlagt
såväl å trossbottnen som å batteriet och det överbyggda däcket. Förläggningen
gav intryck av att vara snygg och väl hållen. Vid militieombudsmannens
besök å fartyget voro omkring 200 man där förlagda. Tidigare
hade fartyget tjänat som förläggning för upp till 350 man, men numera
brukade förläggningen omfatta högst omkring 300 man. Vid en i april 1933
av militieombudsmannen gjord inspektion av fartyget hade framhållits,
att logementen vore dragiga. Samma anmärkning gjordes även nu av de
meniga, vilka vistades å fartyget vid militieombudsmannens besök. Vid
samtal med dessa framhölls såsom de menigas uppfattning jämväl följande:
Vanadis vore såsom förläggningslokal icke jämbördig med kasernbyggnaderna
å örlogsstationen. Väl hade förläggningen å Vanadis den
fördelen, att logementen å batteriet och å det överbyggda däcket vöre ljusare
än kasernlogementen men i övrigt vore ett flertal nackdelar utöver
den i det föregående nämnda, att logementen vore dragiga, förbundna med
fartygsförläggningen. Sålunda vore a trossbottnen de persedelskåp, som
bestodes manskapet, små samt, till följd av att de innehölle endast ett
fack, föga ändamålsenliga. En ur manskapets synpunkt betydelsefull anmärkning
mot förläggningen vore, att sovplatserna ombord utgjordes av
kojer. Att ligga i koj vore för den därvid ovane mindre bekvämt än att
ligga i säng. Man kände sig örn morgnarna ledbruten vid uppstigandet
från kojen. En olägenhet med kojsystemet vore jämväl, att kojerna ned
foges vid revelj och sålunda ej kunde användas örn dagarna. Det i kasel''
nema förlagda manskapet finge under sina fristunder om dagen lägga sig
till vila ovanpå sängarna. Förmånen att få lägga sig till vila under fritid
komme på grund av kojförläggningen icke manskapet å Vanadis till
del. Mot förläggningen ombord anmärktes vidare, att luften i logementen
ombord ofta bleve tjock och ohälsosam. Slutligen saknades tillgång till
bekvämlighetsinrättning ombord å fartyget.

Konteramiralen de Champs anförde under instämmande av i övrigt när -

232

varande personal av officers oell underofficers tjänsteställning, att det naturligen
vore till fördel för örlogsstationen, om bättre förläggningslokal än
Vanadis kunde erbjudas manskapet, men framhöll tillika, att fartyget
ingalunda för närvarande vore i så dåligt skick eller eljest så olämpligt
sorn förläggningslokal, att en utrangering av fartyget vöre nödvändig.

Av tillstädesvarande befälspersoner inhämtade militieombudsmannen i
övrigt följande: Viss risk för drag i förläggningen förelåge på grund därav
att stora fönster upptagits i fartygssidorna. Särskilt gällde detta, då sidvind
rådde. Därest fartyget icke vore förtöjt vid kaj utan vid boj, skulle
draget vara oberoende av vindriktningen, då ju fartyget i sådant fall
svängde efter vinden. Att förlägga fartyget vid boj läte sig emellertid
icke göra med hänsyn till de besvär, som då skulle uppsta för kommunikation
med land. Till undvikande av drag bade fönstren i möjligaste män
blivit tätade, oell varje år översåges desamma av snickare, därvid eventuella
brister i tätningen avhjälptes. Vissa luckor i golvet, vilka tidigare
varit öppna, bade numera övertäckts. Kojerna hängde på krokar, som
vöre uppsatta i rader i taket. Da de kojer, som vore närmast fönstren,
mest utsattes för drag, utnyttjades numera icke den rad av krokar, som
löpte ytterst. På grund härav funnes ej kojer på närmare avstånd än omkring
två meter från fönstren. Temperaturen i förläggningen avlästes av
vederbörande vaktpost sex gånger varje natt, nämligen klockan 9, klockan
11, klockan 1, klockan 3, klockan 5 och klockan 7. Vaktposten gjorde vid
varje avläsning anteckning örn temperaturen i en därför avsedd liggare.
Av liggaren framginge, att temperaturen hölles väl uppe. Manskapet hade
sig tilldelat allenast en filt per man. Möjlighet torde dock föreligga att
utdela ytterligare en filt per man till dem, som så önskade. I fråga örn
kojsystemet vore att märka, att en del av de å Vanadis förlagda värnpliktiga
icke i sin civila sysselsättning vore sjöfolk. Denna del av manskapet
hade svårare att finna sig till rätta med kojerna än den personal, som
redan före sin militärtjänstgöring fått vana vid sjöliv. Det kunde icke
förnekas, att manskapets önskan, att å fristunder få lägga sig till vila,
under vissa förhållanden vore berättigad. Det vore även sannolikt, att det
missnöje med förläggningen å Vanadis, som manskapet lade i dagen, i särskilt
hög grad hade sin grund just i det förhållandet, att kojerna i olikhet
mot sängarna i kasernlogementen icke kunde användas såsom viloplatser
örn dagen. För närvarande funnes bänkar uppsatta omkring väggarna
i fartygslogementen. Likaså funnes i ett av logementen en bord
liknande upphöjning, där manskapet brukade sträcka ut sig örn dagarna.
Det upplystes slutligen, att tillgång till toiletter icke kunde beredas ombord
å fartyget, enär Stockholms stad utfärdat förbud för att spillning
finge utsläppas i vattnet omkring fartyget.

Konteramiralen de Champs förklarade sig skola vidtaga åtgärder i ändamål
att extra filtar i mån av behov kunde utdelas till manskapet.

233

Kommendörkaptenen Burman ställde vidare i utsikt, att ökat antal bänkar
skulle anskaffas till förläggningen, ävensom att ett nu befintligt ankarspel
skulle kunna borttagas, varigenom utrymme för ytterligare ett
bord skulle kunna beredas.

Det ifrågasattes, huruvida icke viloplatser för manskapet skulle i viss
begränsad omfattning kunna beredas i det ombord befintliga gunrummet.
En dylik anordning befanns av det tillstädesvarande befälet väl utförbar,
men det ringa utrymme, som därigenom kunde utvinnas, ansågs icke bliva
till sådan nytta, att det motiverade större ändringsarbeten.

Förste marinläkaren Lundberg framhöll, att förläggningen å Vanadis
icke kunde anses hälsovådlig, samt att antalet sjukdomsfall icke vore
större å Vanadis än i stationens förläggning i övrigt.

Militieombudsmannen undersökte ett flertal av fönstren utan att trots den
vid tillfället rådande ganska starka sidvinden något drag kunde konstateras.
Det utröntes, att i fönstren funnes infällda tätningslister av kopparplåt.

Av temperaturliggaren framgick, att temperaturen icke vid något tillfälle
under den sist förflutna veckan understigit 18° men däremot vid
vissa tillfällen uppgått ända till 22°.

Såsom allmänt omdöme rörande Vanadis’ lämplighet såsom förläggningsplats
för det till Stockholms örlogsstation hörande manskapet uttalade militieombudsmannen
i anslutning till den företagna inspektionen, att fartyget
icke kunde anses helt fylla nutida krav på en manskapsförläggning.
Särskilt torde förläggningen å trossbottnen få anses icke tillgodose skäliga
anspråk på bekvämlighet.

Militieombudsmannen fann det följaktligen önskvärt, att förläggningen
å Vanadis måtte kunna, så snart omständigheterna det medgåve, helt
slopas.

Det vore emellertid upplyst, att utrymmet i de till örlogsstationen hörande
kasernerna icke vore tillräckligt för beredande av plats åt så stor
manskapsstyrka, som för närvarande i allmänhet funnes förlagd vid stationen.

Det hade vidare vid inspektionen icke framgått, att ur hälsosynpunkt
några vådor kunde anses förbundna med förläggning ombord å fartyget
Förläggningen måste ock anses tillgodose skäliga krav på snygghet och
trevnad.

Härtill kornme, att ekonomiska skäl, särskilt hänsynen till att frågan örn
örlogsstationens förflyttning måhända kunde inom en icke avlägsen framtid
komma i ett avgörande skede, talade för, att åtgärder för anskaffande
av nya förläggningsutrymmen för det till örlogsstationen hörande manskapet
tills vidare icke vidtoges.

På grund härav hade militieombudsmannen icke kunnat finna, att till

fi — Militieombtidsmatineus ämbelsberultelse.

234

räckliga skäl förelåge för en omedelbar ntrangering av fartyget såsom
förläggningsplats.

Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, chefen för marinförvaltningen
samt stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation erhöllo
genom särskilda skrivelser kännedom örn de iakttagelser, som militieombudsmannen
gjort vid förenämnda inspektion.