JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅE 1934

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1934

IVAR HAEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

881829

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning............................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) stadsfiskalen E. Hallberg för uttagande av för hög avgift för intyg enligt § 15

mom. 1 e) i förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon samt underlåtenhet
att belägga intygen med stämpel (ämbetsberättelserna 1932 sid. 79 och
1933 sid. 8).......................................... 7

2) häradshövdingen N. Helling för felaktigt gravationsbevis (ämbetsberättelsen

1933 sid. 40).......................................... 8

3) kyrkoherden E. Widell för obehörigt utlysande av kyrkostämma och undertryckande
av förhandlingsfriheten därå (ämbetsberättelsen 1933 sid. 58) ... . 8

4) häradshövdingen H. Krok för felaktig behandling av lagfartsärenden m. m.

(ämbetsberättelsen 1933 sid. 73)............................. 10

5) t. f. stadsfogden W. Thorild för felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning

(ämbetsberättelsen 1933 sid. 101)............................ 10

6) landshövdingen K. Stenström och t. f. landssekreteraren R. Stattin för obehörigt
meddelande av arbetsförbud ............................ 12

7) borgmästaren G. Collander m. fl. för oriktigt utslag i växelmål.......... 34

8) stärbhusnotarien A. Josephsson för försummelse i tillsyn över underordnade

tjänsteåtgärder m. m.................................... 38

9) t. f. poliskommissarien K. Gabrielsson för försummelse i fråga örn övervakning

av anhållen person................................... 85

10) häradshövdingen O. Bergfeldt för obehärskat uppträdande såsom ordförande i

domstol m. m......................................... 96

11) kyrkoherden H. Sellgren för underlåtenhet att hålla skolrådssammanträde

med lärare samt för dröjsmål med kungörande av verkställd justering av skolrådsprotokoll
m. m......................................137

12) t. f. stadsfiskalen T. Lagerqvist för obehörigt kvarhållande i häkte.......142

13) häradshövdingen S. Nyrén för vägran att återställa av part till häradsrätt ingiven
handling........................................151

14) biträdande polisintendenten J. Westlin för obehörig tillrättavisning av underordnad
polisman ......................................159

15) assistenten hos chefen för Stockholms kustdistrikt vid tullverket F. Wall för

olaga kvarhållande.....................................171

16) polismannen N. Davidsson Pemer för obehörig vägran att återställa ett körkort,
som överlämnats vid polisförhör.........................195

17) medicinalrådet J. Byttner för vägran att tillhandahålla offentlig handling . . . 205

Sid.

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) sjömanshusombudsmannen N. Malmberg för felaktigt förfarande vid påmönstring
av maskinbefäl....................................213

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Fråga örn utfärdande av bevis rörande mantalsskrivningsort för person, som

önskar undergå förarprov i och för erhållande av körkort............221

2) Felaktig debitering av riddarhuskapitationsavgift..................229

3) Fråga örn kostnad för utmätning av fast egendom i och för indrivning av

allmänna utskylder....................................234

4) Fråga örn undersökning angående brott, då minderårig är därför misstänkt . 236

5) Fråga örn prövotid vid villkorlig dom å böter jämte frihetsstraff........240

6) Landsfiskal rättegångsombud för svarande i brottmål...............243

7) Felaktig behandling av lagfartsärende..................... 245

8) Felaktig bötesförvandling ................................250

9) Angående förfarandet då i ett bos J. O. anhängigt ärende handlingarna böra

kompletteras genom införskaffande av myndighets protokoll...........251

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. beskaffenheten av polisarrester och behandlingen av där förvarade per soner

..........................................258

2) » ersättning till skogsarbetaren P. A. Jonsson för avtjänande av böter,

vilka ådömts honom för utevaro såsom svarande vid domstol trots det
laga förfall förelegat................................261

3) » insändande av uppgifter till J. O. i fråga örn gripande och kvarhållande

av för brott misstänkta personer ........................268

V. Inspektionsresor under år 1933 ........................... 270

VI. Under år 1933 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......270

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................273

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1933 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll..................................275

II. Förteckning över de av 1933 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte

uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma
skrivelser:............................................277

1) Justitiedepartementet..................................277

2) Utrikesdepartementet..................................281

Sid.

3) Försvarsdepartementet.................................283

4) Socialdepartementet...................................286

5) Kommunikationsdepartementet............................291

6) Finansdepartementet..................................295

7) Ecklesiastikdepartementet...............................306

8) Jordbruksdepartementet................................311

9) Handelsdepartementet..................................320

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1933 ännu voro i sin helhet eller till någon del

på Kungl. Majis prövning beroende ...........................323

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1933 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1933:................................ 327

1) Justitiedepartementet..................................327

2) Utrikesdepartementet..................................332

3) Försvarsdepartementet.................................333

4) Socialdepartementet...................................334

5) Kommunikationsdepartementet............................343

6) Finansdepartementet...................................347

7) Ecklesiastikdepartementet...............................357

8) Jordbruksdepartementet................................365

9) Handelsdepartementet .................................372

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängiggjorts genom skrivel ser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1933 och vari under år 1933
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majis prövning
beroende, jämte kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.........376

Till RIKSDAGEN.

Den 16 september 1933 blev justitieombudsmannen Seve Ekberg utnämnd
att från och med den 1 oktober 1933 vara häradshövding i Sollentuna
och Färentuna härads domsaga och avsade sig i anledning härav uppdraget
att vara riksdagens justitieombudsman. Sedan därefter jämväl hans
av riksdagen utsedde suppleant och efterträdare, revisionssekreteraren
Hugo Ericsson under åberopande av visst honom av Kungl. Majit meddelat
uppdrag avsagt sig uppdraget att vara justitieombudsmannens suppleant
och efterträdare, blev jag den 28 september 1933 av fullmäktige i
riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret utsedd att vara riksdagens
justitieombudsman för tiden från och med den 1 oktober 1933. Till min
suppleant och efterträdare utsågo fullmäktige samtidigt expeditionschefen
i justitiedepartementet, hovrättsrådet Gunnar Dahlman.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1933. Jag får därvid meddela, att justitieombudsmannen
Ekberg med stöd av 25 § i instruktionen begagnat sig av semester
under tiden från och med den 26 juni till och med den 9 augusti samt att
under nämnda tid revisionssekreteraren Ericsson förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Uttagande av för hög avgift för intyg enligt § 15 morn. 1 e) i
kungl, förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon samt
underlåtenhet att belägga intygen med stämpel.

I 1932 års ämbetsberättelse (sid. 79 o. f.) och 1933 års ämbetsberättelse
(sid. 8) redogöres för ett av justitieombudsmannen Seve Ekberg anbefallt
åtal mot stadsfiskalen i Luleå E. Hallberg för uttagande av för hög avgift

för intyg enligt § 15 morn. 1 e) i kungl, förordningen den 15 juni 1923 om
motorfordon samt underlåtenhet att belägga intygen med stämpel. Av
redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Luleå i utslag den 28 september
1931 dömt Hallberg, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen jämfört med
4 kap. 3 § samma lag, att för oförstånd i tjänsten böta 50 kronor ävensom
förpliktat honom att till statsverket utgiva 239 kronor, utgörande gottgörelse
efter 1 krona för ettvart av 239 intyg, som Hallberg underlåtit att
belägga med stämpel. Efter besvär av Hallberg hade Svea hovrätt i utslag
den 2 februari 1932 funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring
i rådhusrättens utslag. Över hovrättens utslag hade Hallberg anfört
besvär.

Kungl. Majit bär genom utslag den 20 februari 1933 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

2. Åtal för felaktigt gravationsbevis.

Av 1933 års berättelse (sid. 40 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Ekberg efter klagomål av Carl Jonsson i Fagerslätten, Nybro, låtit anhängiggöra
ersättningstalan mot häradshövdingen N. Helling i anledning
av fel i gravationsbevis, varigenom klaganden tillskyndats förlust. Göta
hovrätt hade i utslag den 18 april 1932 i så måtto bifallit av klaganden
framställda anspråk, att hovrätten förpliktat Helling att till klaganden
utgiva 70 kronor 70 öre ävensom ersättning för klagandens kostnader å
målet i hovrätten med 10 kronor jämte vad klaganden kunde visa sig hava
utgivit för ett exemplar av hovrättens utslag med expeditionen åteckna!
belopp. Över hovrättens utslag hade Helling anfört besvär.

Kungl. Majit har genom utslag den 5 april 1933 ej funnit skäl göra ändring
i hovrättens utslag.

3. Obehörigt utlysande av kyrkostämma och undertryckande
av förhandlingsfriheten därå.

11933 års berättelse (sid. 58 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Ekberg efter klagomål av folkskolläraren Sixten Mogren i Bollstabruk
m. fl. anställt åtal mot kyrkoherden Ernst Widell för tjänstefel i
egenskap av ordförande i Ytterlännäs församlings kyrkostämma. Enligt
redogörelsen hade J. O. till stöd för åtalet bland annat anfört: Den 4 maj
1930 hade extra kyrkostämma hållits med ovannämnda församling, därvid
Mogren och filosofie kandidaten Helmer Fritiofsson utsetts att justera

stämmans protokoll. Sedan Widell i egenskap av ordförande vid stämman
uppsatt och undertecknat protokollet samt Mogren och Fritiofsson därefter
vid justering av protokollet gjort vissa ändringar och tillägg i protokollstexten,
hade Widell, oaktat de av Mogren och Fritiofsson vid justeringen
påyrkade ändringar varit av rent formell natur utan saklig betydelse
och således måste betraktas såsom församlingen helt ovidkommande,
utlyst extra kyrkostämma med församlingen till den 18 maj 1930, därvid
han i den i ortstidningar införda kungörelsen därom såsom enda ärende
för stämman upptagit Mogrens och Fritjofssons förfaringssätt att vid
justeringen angiva sin avvikande mening. Å stämman, därvid ett stort
antal personer kommit tillstädes, hade Widell redogjort för justeringsmännens
tillvägagångssätt vid protokollsjusteringen samt tillkännagivit,
att han icke godkände de gjorda ändringarna och att han ansåge, att protokollet
rätteligen ägde den avfattning, som han givit detsamma, varefter
han under förklaring, att han ansåge debatt ej böra äga rum, förvägrat
stämmodeltagare, som begärt ordet, att yttra sig samt egenmäktigt upplöst
stämman, innan denna fattat beslut i ärendet. I anledning av vad sålunda
förekommit yrkade J. O. ansvar å Widell för tjänstefel ej mindre därigenom
att han sammankallat kyrkostämma för ifrågavarande ärende än
även därigenom att han å denna kyrkostämma obehörigen undertryckt
församlingens fria yttrande- och beslutanderätt.

Av redogörelsen framgår vidare, att domkapitlet i Härnösand i utslag
den 27 april 1932 på angivna skäl lämnat den mot Widell förda talan utan
bifall samt att advokatfiskalen vid Svea hovrätt på anmodan av J. O. i
hovrätten anfört besvär över domkapitlets utslag.

Svea hovrätt.har i utslag den i april 1933 yttrat följande:

Enär Widell, med hänsyn till att justeringsmännens ändringar och tilllägg
i protokollet för kyrkostämman den 4 maj 1930 varit av rent formell
natur utan saklig betydelse för de vid stämman fattade besluten, saknat
anledning att för det i kungörelsen angivna ärendet utlysa extra kyrkostämma,
samt Widell, då stämma för nämnda ändamål ändock utlysts, icke,
på sätt som skett, ägt att å densamma förvägra närvarande röstberättigade
stämmodeltagare att yttra sig i ärendet samt, stämman oåtspord, upplösa
densamma, alltså och då Widell genom vad han sålunda låtit komma sig
till last måste anses hava visat oförstånd i sitt ämbete, prövade hovrätten
lagligt att, med upphävande av överklagade utslaget, jiimlikt 5 § i lagen
den 8 mars 1889 örn straff för iimbetsbrott av präst och örn laga domstol i
sådana mål, döma Widell till varning.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Felaktig behandling av lagfartsärenden m. m.

Såsom av 1933 års berättelse (sid. 73 o. f.) framgår hade justitieombudsmannen
Ekberg efter klagomål av advokaten S. Hultman i Visby anbefallt
åtal mot häradshövdingen H. Krok för tjänstefel i olika hänseenden såsom
ordförande i Gotlands södra häradsrätt och konkursdomare. Svea hovrätt
hade i utslag den 13 maj 1932 dömt Krok dels jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
för felaktig behandling av ett lagfartsärende att böta 50 kronor,
dels jämlikt samma lagrum för felaktigt förfarande i ett konkursärende
att böta 75 kronor, dels jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen för
obehöriga åtgärder i domarämbetet i samband med handläggningen av en
rättegång att böta 300 kronor, dels ock jämlikt sistnämnda två lagrum för
det häradsrätten förklarat fyra lagfartsansökningar vilande på den grund,
att köpebreven ej varit försedda med köparnas påskrift örn godkännande,
att böta 75 kronor eller således att böta tillhopa 500 kronor. Därjämte hade
hovrätten förpliktat Krok att i skadestånd utgiva till O. Koswall 46 kronor
5 öre och till E. P. Lautin 29 kronor 50 öre. över hovrättens utslag
hade Krok anfört besvär.

Kungl. Maj:t bär genom utslag den 5 april 1933 ej funnit skäl göra ändring
i hovrättens utslag.

5. Felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning.

I 1933 års berättelse (sid. 101 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Ekberg efter klagomål av gårdsägaren C. J. Karlsson i Sala anbefallt
åtal mot t. f. stadsfogden i Säter W. Thorild för felaktigt förfarande
vid kvarstadsförrättning. Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i
Säter i utslag den 5 september 1932 yttrat följande: Sedan magistraten i
Säter genom resolution den 30 oktober 1928 på ansökan av klaganden förordnat,
att Elsa Johansson tillhörig, i av henne förhyrd lägenhet i gården
nr 61 i staden förvarad lösegendom tillsvidare skulle beläggas med kvarstad
intill det belopp, 633 kronor 32 öre, varför Elsa Johansson häftade i
skuld till klaganden för hyra, hade Thorild på klagandens begäran den 31
oktober 1928 infunnit sig hos Elsa Johansson för att verkställa detta beslut
men underlåtit att företaga kvarstaden på den grund, att för honom företetts
ett mellan Elsa Johanssons fader, Johan Johansson, och Elsa Johansson
upprättat kontrakt, varigenom Johan Johansson till Elsa Johansson
uthyrt i lägenheten befintlig lösegendom. Och enär sistberörda handling
icke utgjort laga hinder för förrättningens företagande, funne rådhusrätten
Thorild hava därutinnan felaktigt förfarit och dömde Thorild, järn -

likt 25 kap. 17 § strafflagen, att för denna försummelse böta 50 kronor.
Vidkommande därefter klagandens ersättningsanspråk, så och då klaganden
ostridigt försålt ifrågavarande lösegendom till Elsa Johansson, och
Johan Johansson varken genom att förskottera den därför avtalade köpesumman
eller genom något gentemot Elsa Johanssons borgenärer bindande
avtal lagligen förvärvat äganderätten till denna egendom, samt egendomen,
vars värde ostridigt kunnat täcka klagandens fordran, genom
Thorilda försummelse kunnat bortföras från den av Elsa Johansson förhyrda
lägenheten, och klaganden på denna grund sedermera icke kunnat
utfå den fordran, för vilken kvarstaden beviljats, funne rådhusrätten klaganden
hava lidit skada genom den underlåtna verkställigheten av kvarstaden
och förpliktade Thorild att genast vid äventyr av utmätning till
klaganden emot kvitto utgiva ej mindre klaganden genom rådhusrättens
dom den 28 januari 1929 tillerkända 633 kronor 32 öre jämte 6 procent
ränta därå från den 1 november 1928, till dess betalning skedde, och rättegångskostnader
235 kronor 60 öre än även kostnaden för utmätningsförsök
i Söderala 51 kronor 5 öre. Därjämte förpliktades Thorild att ersätta
klagandens rättegångskostnader med skäliga ansedda 300 kronor jämte
vad klaganden visade sig hava utgivit i lösen och stämpel för rådhusrättens
protokoll och utslag i målet.

Mot rådhusrättens utslag hade Thorild fullföljt talan i Svea hovrätt.

Svea hovrätt har genom utslag den IS maj 1933 yttrat följande:

Hovrätten funne ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag i ansvarsfrågan.
Vidkommande skadeståndsfrågan funne hovrätten ej skäl att
i rådhusrättens utslag göra annan ändring än att Thorild förpliktades att
fullgöra den honom därutinnan ålagda betalningsskyldighet mot kvitto
samt överlåtelse å honom av klagandens fordran hos Elsa Johansson på
grund av rådhusrättens dom den 28 januari 1929. Vad slutligen beträffade
rättegångskostnaderna bleve rådhusrättens utslag i denna del av hovrätten
fastställt. Klaganden, som fordrat ersättning för sina kostnader å målet
i hovrätten, skulle själv vidkännas samma kostnader.

Örn detta beslut vörö tre av hovrättens ledamöter ense. En ledamot yttrade
följande:

Ledamoten funne väl, att Thorild vid ifrågavarande förrättning förfarit
felaktigt i det av rådhusrätten anmärkta hänseende, men enär med hänsyn
till vad av Thorild anförts till försvar för klandrade åtgärden Thorild icke
genom vad i målet läge honom till last gjort sig skyldig till fel i tjänsten
av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar och ersättningsskyldighet,
prövade ledamoten rättvist att, med upphävande av rådhusrättens
utslag, ogilla den mot Thorild i målet förda talan. Klaganden, som

fordrat ersättning för sina kostnader å målet i hovrätten, skulle själv vidkännas
samma kostnader.

Över hovrättens utslag har Thorild anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

6. Obehörigt meddelande av arbetsförbud.

I anledning av en arbetskonflikt, som sedan sommaren 1930 pågått vid
Långrörs sulfatfabrik, uppstodo i januari 1931 sympatistrejker vid sulfatfabriken
i Sandviken och sulfitfabriken i Utansjö, båda belägna vid Ångermanälven
i Västernorrlands län. I samband härmed förklarades lastning
och lossning vid verken i Sandviken och Utansjö i blockad. För
lastning av lagrad massa lät Ångermanälvens Stuveriaktiebolag, som
enligt avtal bade att ombesörja detta arbete, anställa ett 60-tal arbetsvilliga
personer. Dessa ankommo den 12 maj 1931 till Lunde i Gudmundrå
socken, varest de kasernerades i en stuveribolaget tillhörig barack. På
morgonen den 13 maj blev den engagerade arbetsstyrkan transporterad
med båt på Ångermanälven till Sandviken, där arbetet påbörjades med
lastning av massabalar i ångaren Milos. Samma dag företogs av arbetarna
i orten ett demonstrationståg till Sandviken såsom protest mot användning
av s. k. strejkbrytare. Härvid uppstod ett allvarligt uppträde.
Demonstranterna lyckades komma in på fabriksområdet och ned till kajen,
där arbetet pågick. Vissa av de av stuveribolaget engagerade arbetarna
blevo misshandlade och medfördes av demonstranterna till Kramfors,
varest de blevo av demonstranterna förbörda örn anledningen till
att de åtagit sig blockerat arbete och synas jämväl hava avtvingats löfte
att avresa från orten. Uppträdet slutade med att en av demonstranterna
till folkmassan riktade ungefär följande yttrande: ”1 morgon, kamrater,
träffas vi i Frånö och då skola vi gå och hämta de andra sextio i Lunde.”
På grund av dessa oroligbeter rekvirerade länsstyrelsen dels polisförstärkning
från Sundsvall och Härnösand och dels en militärstyrka från
Sollefteå. Därjämte meddelade länsstyrelsen beslut örn fridlysning av det
inhägnade fabriksområdet vid Sandviken och stuveribolagets inhägnade
område vid Lunde. Vidare kallade socialministern samma dag representanter
för arbetsgivare och arbetare vid Sandviken och Utansjö till en
konferens i Stockholm den 16 maj. Syftet med konferensen var att undersöka
möjligheterna för avvecklande av sympatikonflikterna vid nämnda
fabriker. På grund av militärstyrkans ankomst till orten uppstodo oroligheter
på kvällen den 13 maj vid Sprängsvikens station och i Lunde.
Därvid utsattes militären och polisen för stenkastning och hot från folk -

massan. Ett antal fönsterrutor krossades i den barack i Lunde, vari stuveribolaget
kasernerat de engagerade arbetsvilliga. Påföljande dag, den
14 maj, hölls i Frånö ett stort protestmöte mot dessa. Mötet slutade med ett
demonstrationståg från Frånö till Lunde. Vid tågets ankomst till Lunde
ägde en sammanstötning rum mellan demonstrationståget och militärstyrkan,
därvid av demonstranter och åskådare fem blevo dödade och
fem sårade.

Sistnämnda dag, den 14 maj, meddelade länsstyrelsen följande beslut:
För upprätthållande av ordning och säkerhet funne länsstyrelsen nödigt
föreskriva, att tillsvidare lastningsarbete icke finge bedrivas av de i
Lunde kasernerade arbetsvilliga vare sig vid Sandviken eller annorstädes
i Ångermanälven.

Kungörande av förbudet skedde genom telegram till landsfogden och
tryckande av löpsedlar, vilka avsågos att med bil uppsändas till orten.
Dessutom lingö landsfogden och stuveribolagets disponent telefonmeddelande
örn saken. Landshövdingen K. Stenström uppmanade landsfogden
att söka komma i förbindelse med demonstrationståget och meddela
arbetsförbudet. Denna order verkställdes emellertid icke, förrän den
förutnämnda sammanstötningen mellan demonstranterna och militären
redan ägt rum.

I anledning av nu skildrade händelser beslöt Kungl. Majit den 17 maj
1931 att tillsätta en kommission, bestående av fem personer, med uppdrag
att verkställa en allsidig undersökning rörande anledningarna till och
förloppet av de oroligheter, som under den närmast föregående veckan
ägt rum i Gudmundrå m. fl. kommuner av Västernorrlands län, jämte
i samband därmed stående spörsmål. Denna kommission avlämnade den
20 juli 1931 sin berättelse.

I en den 18 maj 1931 hit inkommen klagoskrift anförde redaktören N.
Christiernson i Hälsingborg följande: I samband med de allvarliga och
djupt beklagliga händelser, som den 13 och den 14 maj inträffat i Ådalen,
hade tidningarna haft att förmäla, att länsstyrelsen i Västernorrlands
län funnit nödigt föreskriva, att tillsvidare lastningsarbete icke finge
bedrivas av i Lunde kasernerade arbetsvilliga vare sig vid Sandviken
eller annorstädes vid Ångermanälven samt att länsstyrelsen vidare avsåge
att snarast möjligt avlägsna de arbetsvilliga från platserna för
uppträdena. Uppgiften återfunnes i de den 16 maj utkomna dagliga tidningarna
och hade, enligt utsatt beteckning, lämnats av Tidningarnas
Telegrambyrå, vilken som bekant intoge en ställning som landets halvofficiella
nyhetsförmedlare. Senare hade meddelats, att, enligt vad landshövdingen
Stenström meddelat Nya Norrland, länsstyrelsen redan givit befallning,
att de arbetsvilliga skulle vara avlägsnade från länet senast den

15 maj på morgonen. Då, så vitt Christiernson kände, länsstyrelsen icke
ägde befogenhet att förbjuda någon att utföra lovligt arbete, av vad slag
det vara månde, eller utfärda förbud mot vistelse inom länets gränser
eller ens direkt eller indirekt medverka till sådana inskränkningar av
den medborgerliga friheten, och då dessa länsstyrelsens enligt Christiernsons
mening lagstridiga åtgärder syntes vara ägnade att på det betänkligaste
äventyra den respekt för lagen, som den tillkallade militären tyvärr
tvingats att med de hårdaste medel återkalla, genom att ingiva de
medvetna eller mer eller mindre omedvetna upprorsmännen det intrycket,
att deras lagbrytande uppträdande dock lett till eftersträvat resultat,
arbetets inställande och de arbetsvilligas avlägsnande, anhölle
Christiernson, att J. O. måtte ingripa mot länsstyrelsen för vad den kunde
hava för bruf it.

Vidare fäste häradshövdingen i Västerbottens norra domsaga F. Wiberg
i en den 20 maj 1931 hit inkommen skrift J. 0:s uppmärksamhet å samma
förhållanden som Christiernson påtalat och yrkade att, då det vore uppenbart,
att länsstyrelsens beslut örn arbetsförbud och de arbetsvilligas
avlägsnande från länet icke vöre lagligen grundade, erforderliga åtgärder
måtte vidtagas.

Slutligen inkom den 30 maj 1931 från Svenska Arbetsgivareföreningen
en klagoskrift. Däri redogjordes till en början för länsstyrelsens ifrågavarande
beslut av den 14 maj 1931 och anfördes vidare följande: Enligt föreningens
uppfattning ägde varje svensk medborgare rätt att till sitt uppehälle
utföra lovligt arbete. Den omständigheten, att arbetet kunde vara
förklarat i blockad av en fackförening eller annan arbetareorganisation,
gjorde arbetet rättsligen sett icke olovligt. Den som utförde lovligt arbete
hade också rättighet att påfordra, att han därunder åtnjöte nödigt skydd
av rikets myndigheter och särskilt då av Konungens befallningshavande,
som enligt sin instruktion hade att vaka över att allmän ordning och
säkerhet behörigen upprätthölles. Att såsom här skett en länsstyrelse
undandroge sig att till upprätthållande av ordning och säkerhet använda
de maktmedel, som stöde den till huds, och i stället utfärdade förbud
för vissa arbetare att utföra visst slags arbete torde vara en fullkomligt
enastående ämbetsåtgärd här i landet och innefattade enligt föreningens
mening ett så grovt maktmissbruk, att en laga beivran därav måste påkallas.
Föreningen angåve alltså länsstyrelsen till laga åtal för ifrågavarande
den 14 maj 1931 fattade beslut.

I anledning av dessa klagoskrifter anmodades landshövdingen Stenström
och t. f. landssekreteraren R Stattin, vilka voro ansvariga för
berörda beslut, att avgiva yttranden. Den 15 augusti 1931 inkommo de begärda
yttrandena.

Stenström anförde i sitt yttrande till en början beträffande det ifrågavarande
arbetsförbudet följande:

Såsom följd av omständigheter, beträffande vilka upplysningar i olika
riktningar meddelats i Ådalskommissionens berättelse, hade vid 2-tiden
på eftermiddagen torsdagen den 14 maj det läge inträtt, att länsstyrelsen
funnit för upprätthållande av ordning och säkerhet nödigt föreskriva,
att tillsvidare lastningsarbete icke finge bedrivas av de i Lunde kasernerade
arbetsvilliga vare sig vid Sandviken eller annorstädes i Ångermanälven.
Uti ett till pressen lämnat meddelande örn det sålunda givna
arbetsförbudet hade vidare omförmälts, att länsstyrelsen avsett att snarast
möjligt avlägsna de arbetsvilliga från platserna för dagens uppträden.

Bland de ämnen, vilka enligt remisskrivelsen kunde förekomma, trädde
spörsmålet örn det ifrågavarande arbetsförbudets rättsenlighet i främsta
rummet. Innan Stenström inginge därpå, ville Stenström bringa i erinran
några omständigheter av betydelse för skapandet och bedömandet
av det läge, som förelegat vid tidpunkten för förbudets meddelande.

Under onsdagen den 13 maj och ännu inpå torsdagen den 14 hade de
händelser inträffat, vilka beträffande de arbetsvilliga förefallit i Sandviken
och Kramfors och i fråga örn militärstyrkan i Sprängsviken och
Lunde. Dessa händelser jämte underrättelser i anslutning till dem syntes
visa, att farliga krafter voro i rörelse, innefattande extrema element,
vilka handlade efter plan och beräkning för vissa ej klart kända men
dock tydligen för ordning och säkerhet oroande syften. För impulser,
bearbetning och ledning av dessa extremister hade förefunnits andra
befolkningselement, till en del över huvud taget lättledda och lättrörda,
till en del på grund av de arbetsvilligas och måhända även militärens
och den främmande polisens närvaro benägna för uppbrusning och
obetänksamma handlingar. Å andra sidan hade man att tillbörligen räkna
med de sansade, ordningsstödjande befolkningsgrupperna, särskilt att
nämna socialt godviljande och insiktsfulla medlemmar av de fackliga
organisationerna. Från dessa organisationers sida hade kallats till fackföreningsmöte
kl. 12 torsdagen den 14 maj för dryftande av läget och beslut
örn vad som kunde böra åtgöras, allt sålunda i fackföreningsmässig
ordning. Och vidare hade redan på onsdagskvällen så allmänneligen som
möjligt meddelats, att socialministern beslutat kalla representanter för
arbetsgivare och arbetare vid fabrikerna i Sandviken och Utansjö till
konferens inför sig lördagen den 16 maj kl. 10 f. m. i syfte att få sympatikonflikterna
vid dessa fabriker avvecklade. Under förmiddagen den 14
maj hade ingalunda enbart lugnande underrättelser erhållits. Vid bedömande
av de föreliggande förhållandena syntes det vara att högeligen
önska, att det snarast kunde tillkännagivas, att de arbetsvilliga icke kom -

ine att utföra fästningsarbete under tiden till dess konferensen inför socialministern
ägt rum. Kunde så ske, borde det verka lugnande och utgöra
en hjälp åt de ordningsstödjande mot, örn ock blott tillfälligt, överflyglande
och omintetgörande av deras strävan att tillbakahålla beklagliga
handlingar i stil med dem, som under den 13 maj ägt rum eller förebådats,
eller än värre. Stenström hade fördenskull försökt utverka, att de
arbetsvilligas arbete inställdes under nyss angivna tid, och övervägt,
huruvida i händelse av nekande svar länsstyrelsen ägde befogenhet att
förordna örn sådant inställande. Disponenten för stuveribolaget hade vid
telefonsamtal bekräftat sin då redan kända uppfattning att, sedan hans
tidigare framförda avrådan från fästningsarbete genom arbetsvilliga vid
Sandviken och Utansjö icke vunnit vederbörandes gehör, han icke ansåge
sig kunna avbryta det nu började lastningsarbetet. Omkring kl. 11 f. m.
hade Stenström därefter vänt sig telefonledes till statsministern med
begäran, att denne måtte hos arbetsgivareföreningens verkställande direktör
anhålla, att de arbetsvilligas arbete inställdes, åtminstone under fredagen
den 15 och till dess konferensen inför socialministern den 16 ägt
rum. Härvid hade Stenström tillika för framförande meddelat, att länsstyrelsen
vore betänkt på att i händelse av nekande svar utfärda förbud
mot arbetet. Omkring kl. 11,40 hade statsministern meddelat, att han framfört
anhållan i enlighet med Stenströms begäran samt det därtill anknutna
meddelandet och att direktören förklarat sig skola efter samråd med arbetsgivareföreningens
styrelse giva slutligt besked före kl. 2 e. m. Under
de efter sist omförmälda telefonsamtal närmast följande två timmarna
hade underrättelser erhållits av innebörd, att oron och hetsigheten i orten
befunne sig i stegring, påtagligen under extremkommunistisk ledning.
Sålunda hade det till kl. 12 kallade mötet i Frånö, vilket avsetts att vara
ett möte av fackföreningsorganiserade för överläggning och eventuellt
beslut i de för dylika föreningar stadgade formerna, övergått till att bliva
ett slags allmänt opinionsmöte, däri vem som helst ägt att helt deltaga;
den egentliga ledningen av mötet hade till synes övertagits av en såsom
ledare för Ådalskommunisterna av Sillén-fraktionen allmänt betraktad
man med assistens av en del liktänkande; personer, som kvällen förut vid
Lunde erhållit skada å hud eller kläder genom rökgasgranater, hade för
mötet förevisats å en estrad; allmän generalstrejk hade föreslagits och
efter instämmande rop förklarats beslutad att börja kl. 10 e. m. samma
dag; att mötet skulle företaga ett demonstrationståg till de arbetsvilligas
förläggning i Lunde hade föreslagits, och det hade synts som örn tåget
skulle komma till stånd och ledningen därav utövas av Sillén-kommunister.
Under tiden hade Stenström haft ytterligare två telefonsamtal med
statsministern, vid vilka Stenström dels underrättat örn förstnämnda
generalstrejksbeslut och dels framhållit den enligt länsstyrelsens mening

utomordentliga vikten av att meddelande snarast kunde bekantgöras därom,
att lastningsarbete av de arbetsvilliga icke skulle äga rum i avvaktan
på konferensen inför socialministern. Stenström bade uttalat, att situationen
fordrade, att ett sådant bekantgörande skedde oförtövat. Omkring
kl. 2 e. m. hade statsministern telefonerat, att arbetsgivareföreningens
styrelses svar på den till föreningens direktör framförda anhållan blivit
nekande. Omedelbart efter denna underrättelse hade länsstyrelsen (Stenström
och Stattin) fattat beslut örn här ifrågavarande arbetsförbud och
vidtagit åtgärder för dess snabbaste och allmännaste kungörande, bl. a.
genom telegram örn förbudet till landsfogden, och telefonledes till honom
framfört meddelande därom med uppmaning, att, därest det omtalade
demonstrationståget bomme till stånd och framkomme till Lunde, med
all makt söka giva detsamma meddelande örn förbudet.

Ur spörsmålet örn arbetsförbudets rättsenlighet — yttrade Stenström
vidare — borde först särskiljas den frågan, huruvida överhuvudtaget
meddelande av ett arbetsförbud sådant som det givna folie inom en
.svensk länsstyrelses befogenhet. Bland de uppgifter, genom vilkas fyllande
staten, statsmakten, hade att främja sitt totaländamål, torde ett
särdeles betydelsefullt rum få tilldelas förpliktelsen till inre rättsskydd
d. v. s. till skyddande av det rättsliga läge statsmedborgarna emellan,
vilket uppkommit i enlighet med gällande samhälls- och rättsordning, så
länge detsamma förbleve enligt med samma ordning. Bland verksamhetsuppgifterna
för detta rättsskydds meddelande hade en del tillagts länsstyrelserna,
däribland den ansvarsfulla uppgiften att såsom högsta polismyndighet
inom länen sörja för behörigt upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet därstädes. I fråga örn omfattningen av den befogenhet,
som för nämnda polisuppgifts fullgörande tillkomme länsstyrelse, funnes,
såvitt för Stenström vore känt, icke någon fullständigare föreskrift än
den, vilken innehölles i § 6 mom. 1 av instruktionen för landshövdingarna
i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän den 12 april
1918. Därutöver vore givetvis att i förevarande hänseende beakta andra
tillämpliga, för länsstyrelse bindande bestämmelser och allmänna rättsregler,
exempelvis angående nödläges betydelse, ävensom för särskilda
fall eller situationer givna föreskrifter, t. ex. bestämmelserna örn nödvärnsrätt,
örn uppror och upplopp, örn användande av militär personal
till upprätthållande av allmän ordning m. m. Enligt den nyssnämnda föreskriften
i landshövdinginstruktionen tillkomme det länsstyrelse bl. a.
att övervaka, att allmän ordning och säkerhet i länet behörigen upprätthölles
och att, i händelse något däremot stridande förekomme, erforderliga
åtgärder vidtoges. Denna föreskrift innebure, att länsstyrelsen ägde
vidtaga sådana åtgärder, som voro erforderliga för den störda eller hotade
allmänna ordningens och säkerhetens återställande och vidmakt -

2 —- J us I i ticomb ud s m anneus ärnbet åborätt else till 19114 års riksdan.

hållande — men heller icke längre gående åtgärder. En åtgärd skulle,
för att vara befogad, rättas efter styrkan av föreliggande störning eller
hot. Tillbörlig relation i intensitet mellan störningen, hotet, å ena sidan
och åtgärden å den andra skulle iakttagas. Nu vore i regel så, att en
åtgärd i här avsedda syfte innebure en mer eller mindre långtgående inskränkning
i rätt för flere eller färre, vilken inskränkning icke skulle
äga rum, därest störningen eller hotet ej förelåge. Berörda rätt finge vika
i den mån inskränkningen föranledde. Häri läge intet för vår rättsordning
särdeles märkligt. Ingen rättighet erkändes vara absolut, utan
allenast relativ. Den finge vika för ett motstående intresse, vilket av rättsordningen
erkändes såsom en rättighet av större styrka, emedan denna
samhälleligt sett vore förnuftigare, värdefullare. Ju längre samhällsutvecklingen
nådde, desto känsligare måste rättsordningen utbildas till iakttagande
av nu antydda legislativa grundregel. I enlighet med innebörden
av vad nu anförts måste, då vidtagande av åtgärd av här avsedd art
ifrågakomme, vid prövning, huruvida den ovan nämnda tillbörliga relationen
förefunnes, emot varandra vägas, å ena sidan, åtgärdens vikt för
den störda eller hotade allmänna ordningens och säkerhetens återställande
och upprätthållande och, å andra sidan, åtgärdens verkan till intrång i
annans rätt. Utfölle denna vägning så, att åtgärden framstode såsom
erforderlig och ej, trots tillbörligt beaktande av dess rättsinskränkande
verkan, gående längre, då ägde länsstyrelsen jämlikt omförmälda instruktionsföreskrift
och allmänna grundsatser i vår rättsordning, på vilka den
vilade, befogenhet att vidtaga åtgärden. I fråga örn vilka synpunkter borde
kunna tillmätas vägledande värde vid denna vägning fördes tanken
med fullt skäl till de bedömningsgrunder, som upptoges i allmänna strafflagens
stadganden rörande förefintligheten av nödvärnsrätt. I överensstämmelse
därmed torde de avsedda synpunkterna kunna tillnärmelsevis
angivas sålunda: det borde tillses, att det intrång i rätt, som åtgärden
innebure, ej vore större än nödläget krävde samt att detta intrång ej heller
stöde i uppenbart missförhållande till den skada, som utav störningen
av den allmänna ordningen och säkerheten vore att befara. Den nu i korthet
angivna uppfattningen rörande länsstyrelses befogenhet innebure, att
en vidsträckt bedömningsrätt tillagts länsstyrelserna. Att så skett, torde
få anses hava varit sakligt välgrundat i betraktande av arten av den uppgift,
det gällde: hävdande av allmän ordning och säkerhet mot angrepp
därå. Formerna för dylika angrepp, deras omfattning, intensitet och frekvens
vore tillgängliga för en utav även tillfälliga växlingar i allehanda
förhållanden beroende föränderlighet. Härutinnan kunde erinras, hurusom
vid landshövdinginstruktionens tillkomst erfarenhet här i landet torde
hava saknats örn exempelvis kommunistisk verksamhet efter utländskt
mönster för oroligheters framkallande och ledning; instruktionens § 6 mo -

merit 1 hade på grund av sin generella avfattning kunnat få förbliva oförändrat.
Beskaffenheten av de åtgärder, som i det särskilda fallet vore erforderliga
och lämpliga, måste växla i motsvarighet till nämnda föränderlighet.
Avgörandet av vad i sådant hänseende krävdes såsom erforderligt hade
anförtrotts den lokala myndigheten länsstyrelsen, vilken finge antagas
lättare kunna vinna nödig kännedom örn det vid varje tid förefintliga
läget och kunde förutsättas inrymma förutsättningar för ett lugnt och
rättrådigt samt rättsligt och socialt insiktsfullt bedömande ävensom för
påkallad snabbhet i handling. Stöd och kontroll från den centrala statsmakten
underlättades i stigande grad genom ökade och förbättrade förbindelsemöjligheter.
Vad i det föregående anförts beträffande frågan, huruvida
en länsstyrelse över huvud ägde befogenhet att meddela ett arbetsförbud
sådant som det den 14 maj givna, gåve vid handen, att Stenström
ansåge denna fråga höra besvaras med ja.

I yttrandet övergick Stenström därefter till den del av spörsmålet örn
arbetsförbudets rättsenlighet, som avsåg, huruvida de vid tidpunkten för
förbudets beslutande föreliggande omständigheterna gjort detsamma befogat,
eller med andra ord, huruvida ett vägande av vad som då talat för
förbudet mot vad som samtidigt talat mot detsamma borde anses leda till
det resultat, att tillräckligt övervägande skäl för förbudet förefunnits.
Härutinnan anförde Stenström följande:

Inför detta avvägande vore det nödigt att fasthålla, att förbudet icke
varit och icke avsett annat än en åtgärd till allmän ordnings och säkerhets
återställande och upprätthållande. Förbudet hade alltså varken avsett
eller innefattat något länsstyrelsens ståndpunkttagande till någon
som helst fråga av rent arbetsrättslig natur, såsom exempelvis angående
de arbetsvilligas arbetsrättsliga rättighet eller icke att utlöra det för
dem avsedda arbetet eller angående deras arbetsgivares rättighet eller
icke att få samma arbete utfört genom de arbetsvilliga. Arbetsrättsliga
frågor såsom sådana folie helt utanför länsstyrelsens befogenhet, och utövandet
av en arbetsrättslig rätt genom utförande av arbete torde näppeligen
kunna falla under länsstyrelsens ämbetsbedömande annat än i form
av en politifråga, särskilt örn och i den mån arbetet kunde inverka på
allmän ordning och säkerhet. Förekomme dylik inverkan, vore det åter
länsstyrelsens rätt och skyldighet att däri se ett ordnings- och säkerhetspolisärende
och handla därefter. Jämväl borde ihågkommas, att — på
sätt arbetsgivareföreningens styrelse måste på grund av den bos föreningens
verkställande direktör gjorda hemställan hava haft sig väl bekant
— det givna förbudet realiter avsett tiden fredagen den 15 — den tid under
lördagen den 16, då konferensen inför socialministern enligt erhållet meddelande
slutförts. Då sistberörda tidpunkt varit okänd, hade vid förbudets
avfattande använts ordet ”tillsvidare” för att inrymma dess avsedda

giltighetstid. Beträffande läget i Ådalen och behovet av arbetsförbud
efter det konferensen ifråga slutförts hade ingen kunnat veta något. Eftertänktes,
vilken verkan till skada kunnat uppkomma såsom iöljd av det
rättsintrång, förbudet inneburit, så torde finnas, att någon annan uppskattbar
sådan skada icke kunnat förutses än dels den, som eventuellt
uppstode för de arbetsvilliga i form av mistad arbetsförtjänst, och dels
den, som eventuellt orsakades de arbetsvilligas arbetsgivare oell andra
med ekonomiskt intresse fäst därvid att avsett arbete utfördes genom de
arbetsvilliga under här ifrågakomna tid. Summan av nu antydd skada
bade väl icke med tillförlitlighet kunnat bestämmas, men den hade icke
kunnat antagas representera överväldigande belopp eller betydelse. Skulle
någon vilja göra gällande, att förbudet inneburit även inverkan till försämrad
taktisk position eller annan nackdel för den ene eller den andre
av parterna i maktspelet på arbetsmarknadens eller eljest den egentliga
arbetsrättens fält, så bleve, enligt vad redan vore antytt, svaret, att den
av dessa parter, vilken toge i anspråk en eventuellt förefintlig arbetsrättslig
rätt genom utförande av arbete på sådant sätt eller eljest under sådana
omständigheter, att detta arbete inverkade på allmän ordning och
säkerhet, måste själv bära följderna av att arbetet betraktades och behandlades
såsom vad det, så långt sådan inverkan sträckte sig, i verkligheten
vore — en ordnings- och säkerhetspolitifråga. Dylika nackdelar
borde följdriktigt icke komma i betraktande vid behandlingen av en politifråga
med nu angiven upprinnelse.

Emot här sålunda ifrågakommande — eventuella — rättsintrångsskada
borde ställas och vägas den skada, som vid förbudets beslutande varit att
befara utav pågående och hotande störningar av allmän ordning och säkerhet.
Huruvida förbudets meddelande varit i stånd att helt undanröja
denna skadefara, hade naturligen icke kunnat med säkerhet avgöras. Ovan
hade emellertid antytts, att länsstyrelsen ansett bekantgörandet av ett
arbetsförbud skola vara av utomordentlig betydelse i avsedda riktning.
Att denna uppfattning varit riktig, torde vinna bekräftelse av senare iakttagelser
och händelser, bl. a. av vad Ådalskommissionen i sin berättelse
(sid. 103) anfört rörande verkan av meddelande om förbudet, då det efter
dödsskotten i Lunde upplästes på ett flertal platser. Meddelandet hade verkat
påtagligt lugnande på stämningen; man hade endast beklagat, att det
icke kommit tidigare. Faran för skada hade vid nu ifrågavarande tidpunkt
synts bliva synnerligen betydande. I detta hänseende finge Stenström
hänvisa till vad här ovan anförts rörande läget vid denna tidpunkt
samt ytterligare rikta uppmärksamheten på, örn än blott några, omständigheter
bland den mångfald, som samverkat. Främst torde böra ihågkommas
förhandenvaron av en grupp ytterlighetsmän (kommunister av Sillén-fraktionen),
vilkens handlande röjt tecken på förberedelse, bestämd

ledning och planmässighet. Denna grupps mest synliga ledare hade varit
en man, som med bestämdhet uppgivits hava under några månader i utlandet
studerat (mottagit undervisning i) revolutionsteknik och taktik.
För den åskådning, till vilken gruppen finge anses bekänna sig, torde
landets nuvarande samhällsordning framstå såsom fienden framför andra;
för denna ordnings omstörtande kunde de tjänliga medlen tämligen
skrupelfritt anlitas, däribland särskilt framkallande av upphetsning genom
iramställningar och annan agitation, därvid överensstämmelse med
verklighet och sanning icke så noggrant iakttoges, genom åstadkommande
av situationer, lätteligen ledande till uppbrusning och överilade handlingar
o. s. v.; vid fullföljande i dylika eller andra lägen, där de farliga
momenten i ”massans psykologi” kunde komma till utlösning, av syftemålet
att bringa ”samhället i gungning” vore ej att försmå att söka skyl
och skydd lör sig själv, sina handlingar och syften bakom egentligen
utomstående, såsom blott nyfikna, kvinnor och harn, vilseledda eller lättledda
godtroende, ävensom bakom den gällande rättsordningens omsorg
om skydd för den ej fullt överbevisade och samma rättsordnings tjänares
av tjänsteplikt och svenskt väsen fordrade långmodighet och fördragsamhet
även mot påtaglig illvilja. Det skulle väl aldrig kunna motsägelselöst
fastställas, för vilka eller huru många av den ifrågavarande gruppen nu
givna metodikskildring kunde individuellt passa in eller för vilka en tänkbar,
övervägande ideell inriktning borde förås i räkning. Men för gruppen
såsom en till verksamhet förd och därunder ledd enhet torde skildringen
äga sin grad av sanning och därmed visa, att gruppen vid tillfället ifråga
utgjort ett farligt faromoment att allvarligt räkna med. Skildringen torde
också låta förstå, huru lätt rättsordningens upprätthållare kunde sättas
i efterhand av en uti en orolig folkmassa verksam, beräknande angripare:
det kritiska ögonblicket framkallades snabbt, ofta lömskt, och en olycka
kunde i samma stund hava skett. Att inemot 2-tiden på eftermiddagen den
14 maj en förslagen angripare haft att räkna med förefintligheten av
såväl en utbredd och stigande upphetsning, vare sig av honom framkallad
eller dessförutan uppkommen, som ock en mycket spridd och såsom välbefogad
ansedd förtrytelse, vore känt. Att han också kunnat räkna på
närvaron av en myckenhet ”egentligen utomstående”, vore likaså bekant.
Det finge ej heller förbigås, att en folkmassa, behärskad av missnöje, ej
sällan — även utan öppen eller dold ledning och utan klara mål — vöre
för ordningen och säkerheten farlig på grund av drag, som föranlett begreppet
”massans psykologi”. Vidkommande de arbetsvilliga hade dessa
befunnit sig inom det fridlysta området vid Lunde på en i älven utskju
tande brygga, där de hade synts vara utom räckhåll för projektiler från
landsidan, om också icke alla slag av sådana. Förtrytsamma, oroliga, till
en del beväpnade och stridslystna hade de stått under övervakning av

polis. De hade vägrat att, på sätt föreslagits, inskeppa sig å en vid bryggan
liggande farkost och i denna uppehålla sig ute på älven, enär de
fruktat att där angripas från båt. Det kunde tänkas, att djärva personer
velat ofreda deni även på bryggan från båt: vad hade — med tanke på
uppträdena i Sandviken föregående dag — i sådant fall inträffat? De
arbetsvilliga utgjordes ju ännu alltjämt av personer, som påföljande dag
skulle återupptaga sitt för bygdens arbetarbefolkning i gemen och många
därutöver så förhatliga arbete och därmed, som det hette, ”taga brödet ur
munnen” för ortens folk. Och örn arbetet återupptagits, vad skulle då hava
inträffat! Länsstyrelsen med sin kännedom örn folklynne, inrotad åskådning
samt utbredd stämning och stigande upphetsning bade med en sannolikhet,
som närmat sig visshet, kunnat förutse, att de arbetsvilliga icke
fått förbliva oantastade under det arbetet. Skulle de hava därvid effektivt
skyddats genom militärmakten, hade det lätteligen kunnat kosta mycket
— kanske långt mera än vad Lunde visade sig kosta. Underrättelser, vilka
synts värda uppmärksamhet, bade givit vid banden, att flerstädes i länet
förslag och förberedelser varit å bane för en snabb och högst betydande
invasion till den oroliga trakten med syfte att taga parti mot de arbetsvilliga.
Hade inför en sålunda åstadkommen folkanbopning, tillgänglig
för bearbetning och förd under en beräknande ledning, de arbetsvilliga
fortfarande arbetat, så hade inom synhåll legat händelser av en innebörd
och räckvidd för ordning och säkerhet, liv och egendom, som icke torde
behöva närmare åskådliggöras. I sådana nu närmast avsedda händelsers
spår hade säkerligen kommit följder av olika art, bland dem att nämna,
att förvisso inom länet och vida därutanför kanske för lång tid framåt
de flesta sågverksramar fått stå stilla och de flesta fabriksskorstenar upphört
att ryka. På dylika händelser och dylika följder hade varken länet
eller landet varit berett. Toge man, vid en strävan att med lugn och med
vilja till social förståelse bedöma, icke miste i den uppfattningen, att ett
drag av bestämt kuppartad karaktär vidlådde vad som skett — en kupp,
som dittills lyckats tack vare dold förberedelse, tilltagsenhet, provocerad
upphetsning och en utbredd stämning av förtrytelse inom ett folklynne
av särskild sammansättning — så syntes det, jämväl inför perspektivet
av vad som kunde följa, vara en klokhetens och rättrådighetens förpliktelse
att sträva till avveckling; till understödjande av den dock inom ortsbefolkningen
vida övervägande viljan till ordningens och säkerhetens
hävdande; till beredande i sådant syfte av lägenhet för denna vilja att
avskaka en tillfällig överflygling och i samarbete med vederbörande myndigheter
snarast åter nå och trygga normala förhållanden; samt till vinnande
av rådrum för skapande av bättre förutsättningar för mötande av
liknande eller hårdare påfrestningar. I känsla av denna förpliktelse hade
länsstyrelsen handlat, då den beslutat arbetsförbudet, då den senare trätt

i samarbete med de ordningsstödjande befolkningsgrupperna och då den,
förlitande på detta samarbetes hållfasthet och tillräckliga kraft, gjort sitt
för att undanröja de, med eller utan fog men faktiskt, orovållande momenten
i läget. Det resultat, som uppnåtts i riktning mot det oroande
lägets avveckling, ordningens och säkerhetens återställande och upprätthållande
samt snar återgång till normala förhållanden, torde få anses
hava motiverat länsstyrelsens syfte och därmed hava visat, att de av
länsstyrelsen i samma syfte vidtagna handlingarna varit därför lämpliga.

I samband med frågan örn läget för de arbetsvilliga syntes det Stenström
icke saknas all anledning till ett par ytterligare reflektioner. De arbetsvilliga
hade varit utsatta för fara för skada till sin kroppsliga integritet den 13
maj i Sandviken. De hade också varit det den 14 i Lunde och de skulle,
enligt länsstyrelsens tro, hava varit det i långt högre grad, därest och så
länge de efter den 14 fortsatt sitt arbete i Ådalen. Att så varit fallet syntes
de arbetsvilligas arbetsgivare hava bort inse, särskilt efter den gjorda
hemställan örn inställande av deras arbete. Envar hade skyldighet att
iakttaga tillbörlig omsorg örn att icke vålla annan kroppslig skada. (Jfr.
allmänna strafflagen kap. 14 §§ 9 och 17; hälsovårdsstadgan § 50, yrkesfarelagen
§ 38 m. fl. stadganden.) Vid aktgivande härpå syntes det kunna
tänkas, ej allenast att fog funnits för frågan, huruvida det varit klokt
och försvarligt att vägra inställa de arbetsvilligas arbete under därutinnan
ifrågasatt tid, utan ock, därest arbetet påfordrats och fortsatts under
samma tid och de arbetsvilliga därvid genom oroselementen tillfogats
skada, att någon anledning förelegat att spörja, huruvida ej vederbörande
åsidosatt berörda tillbörliga omsorg beträffande de arbetsvilliga. Sistnämnda
spörsmål kunde i betraktande av de i fallet föreliggande omständigheterna
synas måhända icke få helt avvisas blott med en hänvisning
därtill, att ifrågavarande omsorg icke skulle innefatta förpliktelse att
räkna med möjligheten av brottslig handling från annans sida.

Vid ett angivande av den skadefara, varom fråga nu vore, kunde ordningsmakten
ej helt utelämnas. Beträffande däri ingående militärstyrka
förekomme enligt Stenströms mening det aggraverande momentet, att en
militärstyrka som sådan, huru stark tillit till dess ledares och särskilda
delars goda vilja och självbehärskning än kunde vara befogad, i vissa
avseenden icke vore väl lämpad att för den allmänna ordningens upprätthållande
möta en upphetsad aggressiv folkmassa.

Utöver ovan påpekade förhållanden, innefattande fara i olika riktningar
för skada, som här avsågcs, skulle väl Stenström kunna hänvisa
till ytterligare omständigheter av beskaffenhet att innebära sådan skadefara.
Redan de påpekade torde emellertid befinnas innesluta en så betydande
skadefara, att densamma vida övervägde den skada av art att här
ifrågakomma, som kunde beräknas följa av ifrågavarande arbetsförbud

såsom eventuellt inskränkande annans rätt. Detta arbetsförbud medförde
icke större intrång i annans eventuellt förefintliga rätt än nöden krävde,
och samma intrång stöde ingalunda i uppenbart missförhållande till den
skada, som varit att befara från de ordnings- och säkerhetsstörandes sida.
Vid detta förhållande hade förbudet såsom åtgärd, erforderlig för ordningens
och säkerhetens återställande och upprätthållande, varit rättsligt
befogat.

Det vore icke obekant — fortsatte Stenström — att ifråga örn huru från
länsstyrelsens sida bort förfaras det åtminstone hade förefunnits en uppfattning,
vilken grundväsentligt skilde sig från den för länsstyrelsen ledande.
Denna uppfattning — den ”härda vägen” — kunde, konsekvent
utförd och kärvt uttryckt, angivas sålunda: arbetsförbudet hade icke bort
givas; för beredande av tillfälle för de arbetsvilliga att fullfölja det för
dem avsedda arbetet hade nödiga maktmedel bort anlitas så långt det
krävdes — skulle det även ha kostat långt mer än skotten i Lunde; ty
rättens och statsmaktens auktoritet fordrade så och ”det vore bättre att
stämma i bäcken än i ån”. Denna hårda väg ogillade Stenström. Den vore
rättsligt ohållbar, främst emedan den icke toge pliktig hänsyn till den till
varje mänsklig rättighets väsen hörande och till grund för svensk rättsordning
liggande relativiteten i rätt. Den vore djupt orättfärdig, ty dess
genomförande skulle säkerligen hava krävt icke iörsvarbara offer av realiter
oskyldiga. Den vore socialt och eljest samhälleligt oklok, ty verkningarna
av dess fullföljande skulle hava blivit mörkt ödesdigra för lång tid.
Den hårda vägen stöde icke i överensstämmelse med rättens höghet, och deli
skulle, tillämpad, icke hava främjat statsmaktens auktoritet. Måhända
hade det föresvävat någon såsom möjligt att längs denna hårda väg genom
länsstyrelsen nå fram till ett statsmyndighetens prejudicerande avgörande
inom det vittutseende spörsmål, vilket plägade avses med beteckningen
”spörsmålet örn arbetets frihet” och vilket i sin kombinerade beskaffenhet
omfattade bland annat dels, och väl för det närvarande främst,
en politisk-ekonomisk (makt-) fråga och dels frågor av mera rent social
natur. För ett dylikt avgörande vöre svensk länsstyrelse icke instans —
det folie utanför dess befogenhet. Huru önskvärt det än vöre, att i den
pågående maktstriden på det kroppsliga arbetets fält kunna för ett givet
fall erhålla statsmaktens samlade avgörande med innebörd: detta får ske
— detta får icke, så vore det icke tillbörligt att söka på någon omväg
engagera en svensk länsstyrelse för detta syftemåls vinnande. Det till -komme lagstiftningen att anordna den för ändamålet kompetenta instansen.

Stenström anförde ytterligare: I skrift den 17 juni 1931 hade stuveribolaget
anfört besvär över det av länsstyrelsen givna arbetsförbudet och
därvid förklarat sig bland annat yrka, att förbudet måtte omedelbart
undanröjas ävensom, därest länsstyrelsen, innan så skett, skulle hava för -

klarat förbudet icke vidare gällande, att Kungl. Majit måtte förklara
förbudet icke hava bort meddelas. Sedan besvärsskriften jämte därvid fogade
handlingar remitterats till länsstyrelsen tor utlåtande samt länsstyrelsen
överlämnat remisshandlingarna till Stenström och Stattin för
yttrande, hade dessa gemensamt avgivit sådant till länsstyrelsen den 11
juli 1931, varefter handlingarna i ärendet samma dag med länsstyrelsens
svarsutlåtande insänts till Kungl. Majit. För frågans belysande bifogades
avskrifter av yttrandet och länsstyrelsens svarsutlåtande.

Av Stenströms och Stattins sistnämnda yttrande må återgivas följande!
Beträffande stuveriholagets yrkande, att den ifrågavarande föreskriften
måtte omedelbart undanröjas, ville Stenström och Stattin framhålla, hurusom
föreskriften uppenbarligen ägde den innebörden, att de arbetsvilliga,
vilka den 14 maj 1931 varit kasernerade i Lunde, tillsvidare icke
finge såsom kollektiv enhet bedriva lastningsarbete å angivna platser,
samt att vid detta förhållande förbudet förfallit i samma stund de arbetsvagn
upphört att vara kasernerade i Lunde och lämnat orten. Tillika
erinrades därom, att sedan det av stuveriholagets besvärsskrift framgått,
att den oriktiga uppfattningen förefunnes, att föreskriften såsom icke medelst
uttryckligt förordnande upphävd fortfarande vore gällande, länsstyrelsen
låtit den 2 juli 1931 till sitt protokoll anteckna, att föreskriften
i följd av nyss angivna förhållande förfallit.

Länsstyrelsens ifrågavarande beslut av den 2 juli 1931 var av följande
lydelse i

”Genom beslut den 14 maj 1931 hade länsstyrelsen för upprätthållande
av ordning och säkerhet funnit nödigt föreskriva, att tillsvidare lastningsarbete
icke finge bedrivas av de i Lunde kasernerade ar betsvilliga vare
sig vid Sandviken eller annorstädes i Ångermanälven.

Enär dessa arbetsvilliga, som senare samma dag lämnat kaserneringsområdet
för att tillbringa natten annorstädes, påföljande dag avrest från
orten, hade därmed ifrågavarande förbud förfallit; vilket skulle här antecknas.
”

I fråga örn de arbetsvilligas avlägsnande från Lunde anförde Stenström
i sin förklaring till J. O. huvudsakligen följande!

Såsom Stenström redan tidigare påvisat i sitt yttrande, hade uti ett till
pressen lämnat meddelande om arbetsförbudet tillika omförmälts, att
länsstyrelsen avsåge att snarast möjligt avlägsna de arbetsvilliga från
platserna för uppträdena den 14 maj 1931. I en den 4 juni 1931 dagtecknad
skrift till länsstyrelsen hade stuveribolaget anfört, att bolaget den 14
nästförutgångna maj genom landsfogden S. Påhlman muntligen delgivits
länsstyrelsens förständigande att från bolagets arbetsområde avlägsna
hos bolaget ”tillfälligtvis anställda” arbetare, samt anhållit att utfå avskrift
av länsstyrelsens därom meddelade beslut med besvärshänvisning.

''26

Stuveribolagets skrift hade den 9 juni 1931 anmälts till protokollet. Därvid
hade Stenström, som på begäran tillstädeskommit, lämnat till protokollet
tagen redogörelse för de förhållanden, under vilka de arbetsvilligas
avlägsnande från Lunde den 14 maj 1931 ägt rum. Av denna redogörelse
framginge, att länsstyrelsen icke fattat något särskilt beslut, innefattande
förständigande för stuveribolaget att från sitt arbetsområde avlägsna de
arbetsvilliga, i följd varav länsstyrelsen ej heller kunnat anmoda landsfogden
att muntligen delgiva bolaget något sådant förständigande. Av
protokollet framginge vidare, att landsfogden till länsstyrelsen förklarat,
att han varken mottagit någon anmodan av beskaffenhet som nyss nämnts
eller till bolaget framfört något förständigande av den ifrågakomna innebörden.
De arbetsvilligas avlägsnande från förläggningen i Lunde på
kvällen den 14 maj 1931 hade ägt rum med medgivande av stuveribolagets
disponent och svenska arbetsgivareföreningens verkställande direktör
samt innefattat de arbetsvilligas förflyttande till annan plats inom länet,
den norr örn Härnösand belägna Lungön. I anslutning härtill ville Stenström
omnämna, hurusom uti en artikel ”Kring Ådalskonflikten” i arbetsgivareföreningens
tidning Industria, nr 13 för den 18 juni 1931, i fråga
örn de arbetsvilligas avlägsnande från Lunde uttalas: ”borttransporten av
de obehövliga arbetarna var endast en naturlig konsekvens av förbudet,
och arbetsgivareföreningen medverkade till denna transport.” Protokollsutdraget
utvisade tillika i fråga örn de arbetsvilligas vidaretransporterande,
att önskan örn sådan transport till Stockholm framförts till länsstyrelsen
av ovannämnda disponent och direktör, vadan den omkring kl.
10 f. m. den 15 maj påbörjade transporten från Lungön mot Stockholm
företagits i enlighet med denna önskan. Det torde vara känt, att denna de
arbetsvilligas förflyttning ägde rum medelst ett svenskt örlogsfartyg och
alltså under full trygghet för dem mot ofredande. Vid nu omförmälda förhållanden
saknades grund för varje tal örn att länsstyrelsen utfärdat
förbud för de arbetsvilligas vistelse inom länets gränser. Ej heller kunde
vidhållas, att länsstyrelsen utan laglig grund beordrat de arbetsvilligas
förande utanför länets gränser.

Stattin instämde i sitt yttrande till alla delar i vad Stenström anfört
i sin förklaring.

I avgivna påminnelser bemötte arbetsgivareföreningen och Christiernson
vad i förklaringarna anförts och vidhöllo sina ansvarsyrkanden. Wiberg,
vilken lämnats tillfälle att inkomma med påminnelser, begagnade
sig ej härav.

I cn till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Ekberg därefter följande:

”1 fråga örn de allmänna medborgerliga rättigheterna innehåller regeringsformen
bestämmelser i § 16 och § 86. Det sistnämnda stadgandet behandlar
tryckfriheten, vilken rättighet närmare regleras i tryckfrihetsförordningen.
Det förstnämnda lagrummet lyder: ''Konungen hör rätt
och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda,
ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd,
utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller
avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den
ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus
störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin
religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän
förargelse åstadkommer. Konungen läte en var hilva dömd av den domstol,
varunder han rätteligen hörer och lyder.’

Rörande innebörden av dessa rättigheter anför professorn C. A. Reuterskiöld
i en uppsats med rubrik ’Vår Regeringsforms Magna Charta’ i
Statsvetenskaplig tidskrift 1899 sid. 283 o. f. bland annat: Att söka ur
den ifrågavarande paragrafen härleda och framleta något stadgande rörande
skydd för s. k. allmänna medborgerliga rättigheter i modern mening,
vore lika konstlat som lönlöst. Paragrafen föreskreve i själva verket
ingenting annat, än att Konungen skulle i den ordning grundlag medgåve
hålla sträng och vaksam hand däröver, att ej blott rättskipningen,
utan över huvud hela den offentliga förvaltningen med full oväld handhades
och utan avbrott stadigt fortginge å de hanor och på det sätt,
som Sveriges gällande lag och författningar utstakat, samt att varje enskild
individ både bleve i sitt enskilda liv och verksamhet såsom
privatperson på ett fullt verksamt sätt tryggad mot varje slags övervåld,
godtycke och olagligt intrång vare sig från andra enskildes eller från det
offentligas sida, och därjämte finge såsom medborgare i ett fritt men
lagbundet samhälle utan någon enskild eller offentlig makts hindrande
eller hämmande mellankomst deltaga i samhällslivet och där handla och
vandla efter egna åsikter och önskningar, för så vitt samt så långt och
så långe gällande lagar, rätt förstådda och tolkade, därigenom ej träddes
för nära, eller han själv frivilligt genom avtal eller på annat sätt underkastat
sig lagligen möjliga inskränkningar — ty även hans rätt att så
göra, vore genom paragrafen skyddad. Däremot kunde man ej säga, att
§ 16 själv stadgat några bestämda principer för lagstiftningen eller utstakat
några vissa gränser, över vilka denna icke finge gå vid reglerandet
av individens rättsställning i förhållande till andra individer eller till
samhället. Tvärtom hänvisade paragrafen i fråga om materiella normer

för det samhälleliga rättstillstånd, som den ålade Konungen att upprätthålla,
till något utom sig, nämligen till den faktiska lagstiftningen,
sådan denna i varje tid och vid varje särskilt tillfälle verkligen vore och
gällde; det vöre denna konkreta rätt, som Konungen skulle skydda och
förverkliga, ej några abstrakta rättsprinciper ur grundlagen, som endast
förbjudit allt stiftande av lex in casa.

Den mening, som Reuterskiöld uttalat angående innebörden av § 16 regeringsformen,
torde vara den allmänt omfattade. Flera författare hava
visserligen hävdat, att bestämmelsen skulle innebära ett ännu längre gående
skydd för individen, i det däri skulle stadgas vissa begränsningar
jämväl för statsmakternas lagstiftande verksamhet. Sistnämnda fråga
saknar emellertid varje som helst betydelse för bedömandet av förevarande
fall. Här är allenast av vikt att fastslå, att berörda grundlagsbud
avser att utgöra ett skydd för den enskilde medborgaren gentemot de förvaltande
myndigheternas maktbefogenhet. Att denna befogenhet principiellt
ej sträcker sig utöver de gränser, som regeringsformen utstakat i
sagda paragraf, därom torde någon meningsskiljaktighet ej råda.

I detta sammanhang må erinras, att våra grundlagar icke innehålla fullständig
redogörelse för samtliga de rättigheter, som individen enligt gällande
rättsprinciper anses äga i förhållande till samhället. Sålunda saknas
i dessa lagar alldeles bestämmelser örn så viktiga allmänt erkända
medborgerliga rättigheter som föreningsrätten och församlingsfriheten.

Genom föreskriften i § 16 regeringsformen, att ''Konungen bör---

--ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och

välfärd utan han lagligen förvunnen och dömd är’, är medborgaren gentemot
regeringsmakten tillförsäkrad en personlig frihetssfär, vilken torde i
sig innesluta en rätt för honom att genom arbete fritt försörja sig utan
andra hinder eller inskränkningar än dem, som äro i laga ordning stadgade.
Belysande är följande uttalande av ledamoten i konstitutionsutskottet
vid 1809 års riksdag A. G. Silverstolpe i en år 1812 utgiven broschyr
''Försök till utveckling av grunderna för svenska regeringssättet’
(sid. 35): ''Reg. Fornäs 16 § förmår: att ingen bör utan laga rannsakning
och dom fördärvas till sitt liv, sin ära (rykte), sin personliga frihet (frihet
i gärningar), sitt gods löst eller fast (äganderätt), eller sin välfärd (lagliga
rättigheter av alla slag).''

För tolkningen av ordet ''välfärd'', må vidare återgivas följande anförande
av prolessorn Reuterskiöld i hans förutnämnda uppsats (sid. 285):
Ordet välfärd ''infördes i formuleringen 1720 och bibehölls även 1772, varefter
det 1786 så förklarades, att till vederbörandes säkerhet därunder
skulle inbegripas innehavande ämbete eller tjänst med undantag av förtroendeposter
och vissa andra sysslor. Frågan blir alltså, huruvida fortfarande
samma förklaring av ordet ''välfärd'' är att anse som gällande el -

ler ej. Något skäl att anse densamma upphävd eller utan betydelse för
nuvarande § 16 torde icke finnas, särdeles som begreppet förtroendesyssla
uttryckligen upptagits även av 1809 års regeringsform, i dess § 35, där
likaledes 1786 års regel principiellt återupplivats. Men å andra sidan torde
ej heller vara nödvändigt att med ''välfärd’ förstå endast detta, utan allt,
som möjligen kan därunder inbegripas, lärer ock få anses numera falla
under detta begrepp. Av vikt är således blott att fasthålla, det ordet
''välfärd’ även omfattar ifrågavarande förhållande.’

Ytterligare må nämnas, att enligt den av doktorn K. Hagman år 1902
utgivna handboken rörande Sveriges Grundlagar (sid. 35) uttrycket ''välfärd’
innefattar allt, som bidrager till andligt, fysiskt eller ekonomiskt
välbefinnande. Chr. Naumann upptager väl arbets- och näringsfrihet bland
de allmänna medborgerliga rättigheterna men synes icke anse denna rätt
kunna inrymmas under § 16 regeringsformen. (Se Naumann: Sveriges
Statsförfattnings-Rätt band III sid. 169.)

Vilken tolkning man än i förevarande hänseende giver åt bestämmelsen
i § 16 regeringsformen, torde dock vara otvivelaktigt, att principen örn
medborgarens arbetsfrihet av svensk rättsuppfattning är erkänd såsom
en allmän medborgerlig rättighet och såsom sådan är att jämställa med
de i nämnda lagrum behandlade rättigheterna i likhet med vad förhållandet
är med föreningsrätten och församlingsfriheten. Principen har
kommit till uttryck i § 1 i kungl, förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet. Däri är nämligen stadgat, att svensk man eller
kvinna är, med de undantag och de inskränkningar samt under de villkor i
övrigt, som i sagda förordning upptagas, berättigad att i stad eller å landet
idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att
till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa
varor ävensom att reda skepp för såväl inrikes som utrikes fart.
Den allmänna rätt att idka näring, som här är fastslagen, rubbas i princip
icke därigenom, att vissa modifikationer av särskilda skäl blivit gjorda i
vad gäller näringsutövandet i allmänhet eller särskilda slag av näringsverksamhet.
Sådana modifikationer utgöra gällande ordnings- och hälsovårdsiöreskrifter,
den näringslivet berörande sociala lagstiftningen örn
arbetstid och arbetarskydd m. m., lagstiftningen örn bedrägliga näringsmetoder
och vissa former av illojal konkurrens ävensom gällande bestämmelser
örn rätten att utöva visst slag av näringsverksamhet eller vissa yrken
och örn rätten att tillverka och idka handel med vissa särskilda varuslag.
Ett gemensamt drag för dessa inskränkningar i näringsfriheten är,
att de grunda sig på uttryckliga lagbud.

I förevarande fall är fråga örn lagligheten av ett i ett särskilt fall för
upprätthållande av ordning och säkerhet av länsstyrelsen i Västernorrlands
län meddelat förbud mot utförande tillsvidare av lastningsarbete

med vissa arbetare vid Sandviken eller annorstädes i Ångermanälven. Förbudet
i fråga riktar sig i första hand mot arbetsgivaren och de av denne
antagna arbetarna men kan därutöver hava ekonomiska verkningar för
annan person såsom för avlastare, lastemottagare eller redare. Det innebär,
att arbetsgivaren icke äger under den tid, förbudet består, driva sin
näring med av honom antagna arbetare samt att dessa icke äga utföra
ett arbete, vilket, även örn dess utövande i vida befolkningskretsar betraktas
såsom ett mot dem riktat solidaritetsbrott, dock är av rättsordningen
tillåtet. Det område, som förbudet närmast avser, utgör ett av avlastaren
disponerat, inhägnat fabriksområde i Sandviken. (Se Ådalskommissionens
berättelse sid. 21 o. f. jämte därvid fogad kartskiss.)

Till stöd för berörda förbud har av förklarandena åberopats § 6 i Kungl.
Marits förnyade instruktion den 12 april 1918 för landshövdingarna i rikets
län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. Detta stadgande har
efter däri år 1925 vidtagen ändring, vilken för förevarande fråga saknar
betydelse, följande lydelse:

''Morn. 1. Länsstyrelsen är länets högsta polismyndighet. I sådan egenskap
tillkommer det länsstyrelsen att hava ansvar för och ledning av
polisväsendet i länet, övervaka, att allmän ordning och säkerhet därstädes
behörigen upprätthållas och att, i händelse något däremot stridande förekommer,
erforderliga åtgärder varda vidtagna, samt tillse, att polisdistrikt
och landsting fullgöra vad dem i avseende å polisväsendet åligger.

Mom. 2. Länsstyrelsen har tillika att utöva noggrann tillsyn däröver att
begångna brott bliva lagligen beivrade.’

Den befogenhet, sorn enligt berörda föreskrift lägges i länsstyrelsens
hand för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, omfattar naturligen
alla åtgärder, som polismyndighet i allmänhet på grund av lag eller
hävdvunnet bruk äger vidtaga uti ifrågavarande hänseende. Länsstyrelsen
åligger följaktligen att, örn något förekommer, som är ägnat att hota
allmän ordning eller säkerhet, tillse, att rättsordningen upprätthålles och
de enskilda medborgarnas säkerhet bevaras med de medel, som av staten
för sådant ändamål ställts till förfogande och i det föreliggande fallet äro
erforderliga och lämpliga. Vidare har länsstyrelsen att, örn brott förövats,
övervaka, att polis- och åklagarmyndigheterna fullgöra vad dessa åligger
för brottets beivrande och den brottsliges befordran till laga näpst. Härtill
torde emellertid länsstyrelsens plikt och befogenhet för ordningens
upprätthållande icke vara begränsad. Sålunda kan ingen tvekan råda därom
att, örn så är lämpligt, länsstyrelsen äger och bör, på sätt i förevarande
fall jämväl skett, träda i förbindelse med de enskilda medborgarna och
genom frivillig uppgörelse söka utjämna förefintliga intressemotsatser
mellan dem. över huvud taget synes länsstyrelsen befogad att för allmänna
säkerhetens bevarande vidtaga alla av rättsordningen tillåtna åt -

gärder, som med hänsyn tagen till omständigheterna i det särskilda fallet
finnas nödiga och lämpliga, även örn dessa icke äro för detta fall särskilt
anvisade eller i liknande situationer brukliga. Härvid hör emellertid, såsom
förklarandena själva framhållit, iakttagas, att åtgärden ej får göras
mera omfattande eller ingripande än den föreliggande situationen påkallar.
Yttersta gränserna för länsstyrelsens befogenhet i förevarande hänseende
utgöra de råmärken, som enligt lag eller allmänt erkända rättsprinciper
äro uppställda för statens maktutövning gent emot den enskilde.
Den ifrågavarande bestämmelsen i landshövdinginstruktionen kan ej
grunda någon generell befogenhet för länsstyrelsen att utan stöd av ett
positivt lagbud eller en otvetydig sedvanerätt mot en viss enskild medborgare
vidtaga åtgärd, som utgör ett påtagligt intrång i någon av dennes
allmänna medborgerliga rättigheter. Tydligt är nämligen att, då Kungl.
Majit på grund av § 16 regeringsformen är förhindrad att i annat fall eller
i annan ordning än lag eller författning utstakar vidtaga någon inskränkning
i en viss enskild persons medborgerliga rättssfär, länsstyrelse ej kan
genom den i administrativ ordning utfärdade landshövdinginstruktionen
hava tillagts en dylik, mot grundlagens bud stridande allmän befogenhet.

Begreppet ''nöd’ såsom juridiskt teknisk term betecknar en sådan situation,
då en fara hotar ett av rättsordningen skyddat intresse och denna
fara är av beskaffenhet att icke kunna avvärjas utan företagande av en
eljest i lag förbjuden handling. Att det i sådana fall undantagsvis måste
anses tillåtet att genombryta de regler, som rättsordningen skapat till
skydd för bestående intressen, därom har sedan gammalt enighet rått i
strafflagstiftningen. Däremot hava meningarna varit delade rörande frågan,
när och i vilken utsträckning dylika åtgärder skola vara straffria.
Vår strafflag innehåller i 5 kap. 7—11 §§ bestämmelser örn nödvärn. Övriga
fall av nöd äro ej rättsligen reglerade i vår rätt. Lagkommittén föreslog
straffrihet för tillgrepp och egendomsskada, som var nödvändig för
avvärjande av trängande livsfara. Den äldre lagberedningen föreslog
straffrihet för varje åtgärd, som var nödvändig härför. I 1864 års strafflag
inflöt icke något stadgande i ämnet, enär ett dylikt stadgande, såsom
justitiestatsministern anförde, ''varken vore behövligt eller rådligt’. Därav
kan dock ej dragas den slutsatsen, att en nödrätt icke är erkänd av svensk
rättsuppfattning. Det har överlämnats åt rättskipningen att från fall till
fall lösa hithörande frågor. En påtaglig ovisshet råder därför i detta ämne,
i all synnerhet som även inom doktrinen meningarna äro delade beträffande
flera här uppkommande spörsmål.

För att nödrätt i straffrättslig mening skall föreligga pläga uppställas
följande allmänna fordringar: 1. att en fara skall hota något, vars bevarande
är föremål för ett berättigat intresse; 2. att den ifrågavarande åtgärden
skall vara nödvändig för farans avvärjande; samt 3. att som regel

den skada, som botar, är av ojämförligt större betydelse än den skada,
som genom nödfallsåtgärden göres. Härvid är ytterligare att märka, att
den andra av nu nämnda förutsättningar för nödrätt bland annat innebär,
att faran icke kan övervinnas genom en åtgärd, som ej utgör någon rättsuppoffring.
(Jfr J. Hagströmer: Svensk straffrätt, band I sid. 121 o. f. och
Strafflagskommissionens Förslag till Strafflag, allmänna delen, sid. 169
o. f.)

Enligt uttalanden av vissa statsrättsliga författare anses en nödrätt
icke vara principiellt utesluten i statens förhållanden till den enskilde
medborgaren. Skäl kunna dock anföras jämväl för en motsatt uppfattning.
Men även örn man icke förnekar möjligheterna av en nödrätt i stats- och
förvaltningsrättsliga förhållanden, är likväl visst, att endast ytterst begränsat
utrymme finnes för densamma, när statens maktutövning i ett
konkret fall redan är i lag eller författning närmare reglerad, såsom
exempelvis ifråga örn åtgärder vid uppror, upplopp eller andra oroligbeter,
varom bestämmelser meddelats i strafflagen och särskilda förordningar,
eller örn åtgärder vid allmän fara genom brand eller farsot, varom
jämväl reglerande normer givits i lagstiftningen. Av de allmänna principerna
för denna rätt lärer nämligen följa, att i åsyftade fall en nödfallsåtgärd
kan anses berättigad allenast försåvitt och i den mån en användning
av de av lagen anvisade medlen för farans avvärjande på grund
av utomordentliga förhållanden är utesluten eller ock dessa medel visa
sig otillräckliga. I sakens natur ligger vidare, att i fråga örn en nödrätt
i stats- och förvaltningsrättsliga förhållanden måste uppställas väsentligen
strängare fordringar såväl på hotets farligbetsgrad som på övriga
villkor än vid det straffrättsliga bedömandet av en enskild individs handling
i en nödsituation, varuti denne i regel svårligen kan sig besinna. Vad
särskilt angår en länsstyrelses befogenhet att av eget initiativ vidtaga en
sådan nödfallsåtgärd, varom nu förmälts, må ytterligare framhållas, att
då det bär gäller ett suspenderande av ett grundlagsbud, en dylik befogenhet
icke kan anses tillkomma en underordnad statsmyndighet såsom
en länsstyrelse utom i sådana fall, då åtgärden omöjligen kan tåla uppskov.

Av vad nu anförts framgår, att jag ej kan ansluta mig till den av förklarandena
givna tolkningen av § 6 i landshövdinginstruktionen. Förklarandena
synas nämligen vilja göra gällande, att varje som helst åtgärd,
vilken i det föreliggande fallet är erforderlig för den störda eller hotade
allmänna ordningens och säkerhetens återställande och vidmakthållande,
är tillåten, försåvitt tillbörlig relation i intensitet föreligger mellan hotet
å ena sidan och åtgärden å andra sidan. Enligt min mening äger däremot
en länsstyrelse icke vidtaga en åtgärd, som innebär en kränkning
av en grundlagsskyddad rättighet, med mindre lag eller otvetydig sed -

vanerätt i det särskilda fallet medgiver dylikt intrång och reglerar sättet
därför. Undantag från denna regel är icke tillåtet utom möjligen i ett
verkligt nödläge i enlighet med vad ovan sagts.

Med denna min uppfattning finner jag, att länsstyrelsen i Västernorrlands
län vid meddelandet av ifrågavarande arhetsförhud överskridit sin
befogenhet. Detta förbud har nämligen inneburit en av lag eller sedvanerätt
icke medgiven inskränkning av vissa enskilda personers allmänna
medborgerliga rättigheter. Vad förklarandena anfört till försvar för berörda
åtgärd kan enligt min mening ej vinna avseende. Så vitt jag av den
föreliggande utredningen kunnat finna, hava icke omständigheterna varit
sådana, att reglerna örn nödfall kunnat träda i tillämpning. Förklarandenas
egen redogörelse för situationen i Ådalen giver icke tillräcklig
grund härför, ännu mindre den officiella utredning, som föreligger i Ådals^
kommissionens berättelse och vartill jag i denna fråga hänvisar.

Väl må erkännas, att länsstyrelsen i förevarande fall haft en svår och
ömtålig uppgift. Det måste emellertid fasthållas, att en länsstyrelse vid
fullgörande av sin tjänsteplikt att sörja för upprätthållande av allmän
ordning och värnande av medborgarnas lagliga rättigheter måste liksom
eljest strängt hålla sig inom de gränser, som gällande lag utstakar för
dess befogenhet. Det tjänstefel, som sålunda förelupit, kan därför ej undgå
min beivran.

Vad i klagomålen lagts länsstyrelsen till last ifråga örn de ar betsvilligas
avlägsnande från Lunde finner jag ej föranleda någon min åtgärd.”

Under åberopande av vad sålunda anförts anmodade J. O. advokatfiskalen
att vid hovrätten ställa landshövdingen Stenström och t. f. landssekreteraren
Stattin, vilken icke uppgivit sig hava anfört från ifrågakomna beslut
avvikande mening, under åtal för förut omförmälda tjänstefel samt
å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Stuveribolaget samt
övriga kända målsägare borde beredas tillfälle att framställa sina skadeståndsanspråk,
och borde dessa av advokatfiskalen understödjas i den mån
de funnes befogade.

Advokatfiskalen ställde därefter Stenström och Stattin under åtal inför
hovrätten under yrkande örn ansvar å dem för vad de enligt J. 0:s skrivelse
låtit komma sig till last. Från ett flertal målsägande framställdes därjämte
mot Stenström och Stattin anspråk på ersättning för skada till följd
av att de arbetsvilliga icke fått utföra avsett arbete utan samma dag,
som förbudet meddelats, avlägsnats från orten.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 24 december 1932 följande:

Hovrätten funne det ligga inom länsstyrelses befogenhet att vid inträffande
oroligheter i fall av yttersta nöd till avvärjande av överhäng -

— Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1934 års riksdag.

ande fara tillgripa även en sådan åtgärd som ett förbud mot eljest lovligt
arbete, förutsatt att förbudet vöre till sin varaktighet och eljest klart
begränsat till vad med hänsyn till syftet oundgängligen krävdes.

Av utredningen i målet framginge väl, att tillräckliga skäl icke förelegat
för utfärdande av det ifrågavarande förbudet, men funne hovrätten,
med hänsyn till vad Stenström och Stattin anfört till försvar för
klandrade åtgärden, Stenström och Stattin icke genom vad dem i målet
läge till last hava gjort sig skyldiga till fel i ämbetet av beskaffenhet att
böra för dem föranleda ansvar och ersättningsskyldighet samt prövade
förty rättvist ogilla den mot dem i målet förda talan.

Med hänsyn till den mening, hovrätten uttalat i den föreliggande principfrågan,
ansåg J. O. sig kunna åtnöjas med den utgång, målet erhållit.
Ej heller målsägarna anförde besvär. Hovrättens utslag vann därför
laga kraft.

7. Oriktigt utslag i växelmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av handelsaktiebolaget C. H.
Laurent härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Med åberopande av en den 18 november 1931 av aktiebolaget A. J. Lagerkvist
utställd, av handlanden B. A. Seth i Tranås accepterad och tre månader
därefter till betalning förfallen, i Norrköping betalbar växel å 818
kronor, vilken växel efter överlåtelse av aktiebolaget Lagerkvist å Skandinaviska
Kreditaktiebolaget eller order av sistnämnda bolag återtransporterats
å aktiebolaget Lagerkvist och därefter överlåtits å klaganden,
yrkade klaganden, efter stämning å Seth till rådhusrätten i Gränna, åläggande
för denne att gälda växelbeloppet tillika med ränta, växelprovision
och ersättning för rättegångskostnad.

Målet handlades inför rådhusrätten den 18 april och den 9 maj 1932,
därvid båda parterna inställde sig genom ombud.

I målet bestred Seth kravet under förmälan: Seth hade under pågående
förhandlingar med sina borgenärer örn ackord utfärdat växeln till aktiebolaget
Lagerkvist för att av bolaget såsom förskottslikvid användas till
dess ackordet blivit antaget. Sedan Seth sedermera erhållit ackord, hade
till aktiebolaget Lagerkvist utbetalats detsamma tillkommande ackordsbelopp,
vid vilken betalning hänsyn icke tagits till växeln. Vid sådant
förhållande hade aktiebolaget Lagerkvist icke ägt rätt att på sätt skett
överlåta växeln.

Vid rättegångstillfället den 9 maj 1932 bestred klagandens ombud i målet
Seths uppgift, att aktiebolaget Lagerkvist icke skulle på grund av

växeln ägt något att fordra av Seth, samt framhöll vidare: Seth hade icke
kunnat påstå, att klaganden varit i ond tro, när ifrågavarande växel överlåtits
å klaganden. Klaganden, som hade affärer med aktiebolaget Lagerkvist,
hade därvid erhållit växeln såsom valuta. Klaganden hade ej något
att göra med förhållandet mellan aktiebolaget Lagerkvist och Seth.

Seths ombud förklarade, att han trodde, att klaganden i god tro erhållit
växeln av aktiebolaget Lagerkvist.

Å ömse sidor överlämnades därefter målet till rådhusrättens prövning,
varvid klagandens ombud yrkade bifall till käromålet samt svarandeombudet
under bestridande av klagandens talan fordrade ersättning för rättegångskostnaderna.

I utslag den 9 maj 1932 yttrade rådhusrätten: Ehuru Seth medgivit, att
han accepterat den till grund för kravet åberopade växeln, likväl och som
vad Seth invänt i målet ej kunde av rådhusrätten, såsom i förevarande
fall behörig domstol i växelmål för Seth, prövas, hänvisade rådhusrätten
klaganden att anhängiggöra sin talan mot Seth vid den domstol, där Seth
hade att svara i vanliga tvistemål; och skulle vid denna utgång av målet
rättegångskostnaderna mellan parterna kvittas.

Över detta utslag anförde klaganden besvär i Göta hovrätt.

I utslag den 29 juli 1932 yttrade hovrätten att, enär rådhusrätten lagligen
icke ägt att på av rådhusrätten anfört skäl undandraga sig att pröva
klagandens i målet förda talan och däremot gjorda invändningar, bleve,
med undanröjande av överklagade utslaget, målet återförvisat till rådhusrätten,
som hade att på anmälan av part ånyo upptaga målet och därmed
vidare lagligen förfara.

I en hit insänd klagoskrift anförde klaganden, att innehållet i rådhusrättens
utslag syntes så anmärkningsvärt, att detsamma borde bringas till

J. 0:s kännedom för den åtgärd, J. O. kunde finna detsamma föranleda.

Sedan i anledning därav de för utslaget ansvariga ledamöterna av rådhusrätten
anmodats att inkomma med yttrande, anförde borgmästaren G.
Collander samt rådmännen O. Carlson och A. Ströberg, vilka deltagit i
rådhusrättens beslut, i avgiven förklaring följande:

Då i målet från Seths sida framställts invändningar av den art, att de
ej kunnat avvisas men ej heller av rådhusrätten slutligen prövas, hade
icke återstått annat tillvägagångssätt än det av rådhusrätten i utslaget
anvisade, nämligen att klaganden finge instämma Seth till den domstol,
där denne hade att svara i tvistemål. Förklarandena hemställde, att klagomålen
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

På förfrågan uppgav klaganden i skrivelse den 11 oktober 1932, att må -

let icke av klaganden anmälts till återupptagande vid rådhusrätten samt
att anledningen därtill vore, att klaganden elter meddelandet av hovrättens
utslag erhållit upplysning örn, att Seth numera saknade utmätningsbara
tillgångar.

I en till advokatiiskalen vid Göta hovrätt den 31 oktober 1932 avlåten
skrivelse anförde justitieombudsmannen Ekberg därefter följande:

”1 § 23 i växellagen den 7 maj 1880 stadgas, att den, som växel godkänt,
skall svara efter växelrätt för betalning av det godkända beloppet å förfallodagen.

I § 94 samma lag heter det, att i fråga om de regler, som skola tillämpas
i växelmål för att främja deras skyndsamma avgörande, skall gälla vad
därom särskilt stadgas.

De bestämmelser, som åsyftas i sistnämnda lagrum, äro upptagna i § 5
i kungl, förordningen den 7 maj 1880 örn nya växellagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall.

I mom. 1 i denna paragraf stadgas, att växelmål skola instämmas till
domstolen i den ort, där svaranden bor eller anträffas, dock att, där svaranden
bor eller anträffas på landet eller i stad, där rådhusrätt ej finnes,
det står käranden fritt att i stället instämma honom till närmaste rådhusrätt.

I mom. 4 beter det att, örn rätten prövar sökandens påstående vara av
den beskaffenhet, att det genast må bifallas, skall rätten döma till betalning
och tillika förordna, att, i brist därav, utmätning — såvitt angår
växels godkännare — strax må ske.

I mom. 7 stadgas, att växelgäldenär äger begagna endast sådana jäv
eller invändningar, som äro grundade på växelns beskaffenhet och i själva
växelrätten eller till vilka han kan vara befogad på grund av sitt omedelbara
förhållande till käranden.

Bestämmelserna i sistnämnda lagrum äro ett tydligt uttryck för lagstiftarens
i § 94 växellagen uttalade avsikt att göra rättsförfarandet i
växelmål så snabbt som möjligt. Detta framgår även av förarbetena till
lagrummet, vilket är likalydande med 89 § i växellagen den 23 augusti
1851. I motiven till denna lag, som är grundad på ett av lagberedningen
avgivet betänkande med förslag i ämnet, yttrade lagberedningen vid 89 §
följande: Av växelaffärers natur och den skyndsamhet, varmed växelmål
borde utredas, följde, att rättigheten till jäv och invändningar måste i
växelprocessen mera begränsas än i vanliga utsökningsmål. Invändningar,
som grundades på växelns form och beskaffenhet samt i själva växelrätten,
måste dock naturligtvis vara tillåtna för varje växelgäldenär. Så måste
t. ex. sådana invändningar prövas, som sökte ådagalägga, att en växel

eller växelförklaring till sina väsentliga egenskaper ej överensstämde med
lagens fordringar, att växeln vore prejudicerad eller preskriberad o. m. d.
Andra slags invändningar vore däremot obehöriga, örn de ej grundade sig
på svarandens omedelbara förhållande till käranden, utan på svarandens
förhållande till en annan växelintressent; ty innehavaren vore, genom
växeln allena, fullt berättigad, och hans rätt härleddes ingalunda från dens
rätt, som till honom överlåtit växeln. Att käranden redan fått sin betalning,
att svaranden hade mot honom kvittningsrätt för en lika klar och
förfallen fordran, eller att något annat omedelbart förhållande dem emellan
upphävde fordringsrätten, vore invändningar, som naturligtvis måste
vara tillåtna, och vilka därför, såsom sådana, i förslaget antyddes.

I rättspraxis har den i berörda lagrum uttalade regeln ansetts böra modifieras
i vissa fall av ond tro hos käranden. Sålunda har i växelmål tagits
hänsyn till invändning, att käranden allt ifrån sitt förvärv av växeln
avvetat, att denna redan varit av acceptanten behörigen infriad hos en
tidigare växelinnehavare.

Andra invändningar än nu nämnts må i växelmål icke vinna avseende.
Såsom av det föregående framgår, medför detta emellertid ingalunda, att
den domstol, som enligt § 5 mom. 1 i växellagens promulgationsförordning
är rätt forum för visst växelmål, är i anledning av en dylik invändning
befogad att undandraga sig att upptaga målet till saklig prövning och
hänvisa käranden att anhängiggöra sin talan vid svarandens personliga
forum, utan innebär uppenbarligen allenast, att invändningen ej må utgöra
hinder för bifall till käromålet.

I förevarande fall har, sedan klaganden vid rådhusrätten i Gränna såsom
behörig domstol i växelmål mot Seth yrkat åläggande för Seth att
utgiva betalning för en av Seth accepterad, å klaganden vederbörligen
överlåten växel jämte ränta och växelprovision m. m. samt Seth mot klagandens
krav gjort vissa invändningar, hänförande sig till Seths förhållande
till annan växelintressent än klaganden, rådhusrätten — under framhållande
av att vad Seth i målet invänt ej kunde prövas av rådhusrätten
såsom i förevarande fall behörig domstol i växelmål för Seth — hänvisat
klaganden att anhängiggöra sin talan mot Seth örn krav på grund av
växeln vid dennes personliga forum. I enlighet med vad jag ovan anfört
har rådhusrätten, oavsett huruvida de av Seth gjorda invändningarna voro
av den beskaffenhet att han ägde begagna sig av dem eller icke i växelmålet,
förfarit felaktigt genom att på nämnda sätt undandraga sig att i
sak pröva målet.”

Det tjänstefel, som sålunda förelupit, var av den beskaffenhet, att detsamma
ej kunde undgå J. 0:s beivran. J. O. uppdrog därför åt advokatfiskalen
att för ifrågavarande tjänstefel ställa borgmästaren Collander

samt rådmännen Carlson och Ströberg, vilka voro ansvariga för det felaktiga
utslaget, under åtal inför hovrätten samt å dem yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet
föra talan, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk, i den
mån de funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 3 april 1933 följande:

Enär rådhusrätten förfarit oriktigt genom att undandraga sig att i sak
pröva klagandens till rådhusrätten såsom behörig domstol i växelmål instämda
talan, alltså och då Collander, Carlson och Ströberg, vilka vore
för rådhusrättens ifrågavarande utslag ansvariga, därigenom gjort sig
skyldiga till oförstånd vid utövningen av domareämbetet, prövade hovrätten
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma dem för vad sålunda
läge dem till last att höta, Collander 6 dagsböter, envar örn 6 kronor,
Carlson 3 dagsböter, envar örn 2 kronor, och Ströberg 4 dagsböter, envar
örn 4 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

8. Försummelse av stärbhusnotarie i tillsyn över underordnads
tjänsteåtgärder m. m.

Enligt gällande bestämmelser verkställas boupptecknings- och arvskiftesförrättningar
i Göteborg av en av de rådmän, som icke är ordförande
å avdelning i stadens rådhusrätt, i tur dem emellan, jämte stärbhusnotarien.

Innan bouppteckning äger rum, ingives i allmänhet till stärbhusnotarien
genom dödsbodelägarnas försorg en handling, innefattande uppgifter
angående den avlidne och bans stärbbusdelägare samt boets tillgångar
och skulder. Bouppteckningsförrättningen äger rum å stärbhusnotariens
tjänsterum i rådhuset, den s. k. stärbhuskammaren. Därvid
genomgås förutnämnda handling i närvaro av bouppgivaren och övriga
stärbbusdelägare eller deras ombud eller målsmän. Med ledning av berörda
handling samt vad vid förrättningen förekommit upprättas därefter
å stärbhuskammaren bouppteckningsinstrumentet i två exemplar,
därvid uppteckningsprovisionen uträknas och upptages bland boets skul der.

Bouppgivaren undertecknar slutligen bouppteckningen.

Sedan bouppteckning förrättats, åligger det stärbbusnotarien att tillse,
att bouppteckningen blir registrerad bos rådhusrätten. Enligt gammal
praxis erlägges stämpelavgift för bouppteckningen till stärbhusnotarien,
som är stämpelförsäljare och uträknar avgifterna samt till rådhusrätten
inlämnar bouppteckningen, försedd med stämpel.

Å stärbhuskammaren äro för expeditionsgöromål anställda biträden,
därav en kammarskrivare.

För stärbhusnotarien finnes av magistraten fastställd instruktion. Den
nu gällande är antagen den 10 maj 1929. Dessförinnan gällde en instruktion
av den 14 april 1871. Enligt denna ålåg det stärbhusnotarien, bland
annat:

”att mottaga anmälanden örn verkställande af bouppteckning och arfskifte
i sterbhus inom rådhusrättens domvärjo;

att vaka deröfver att bouppteckning i sådant sterbhus varder förrättad,
och hos rådhusrätten göra anmälan, der underlåtenhet att inom
stadgad tid låta verkställa bouppteckning sådant påkallar;

att mottaga de från presterskapet till rådhusrätten inkommande förteckningar
öfver döde,----------------

att, sedan tid för förrättningen blifvit bestämd, vidtaga de för sterb husdelägarnes

kallande erforderlige åtgärder,------• —--

att uppsätta förrättningsinstrumenter i två exemplar, af hvilka det

ena-----förvaras af sterbhusnotarien;

att uppbära belöpande upptecknings- och skiftesprovision;
att föra ett diarium, hvari antecknas:
l:o) dagen, då

a) anmälan hos sterbhusnotarien skett örn verkställande af bouppteckningen
eller arfskifte;

b) den, hvars sterbhus förrättningen af ser, af lidit;

c) förrättningen blifvit verkställd eller afslutad, och

d) den för förrättningen belöpande afgift blifvit inbetald;

2:o) den person, som begärt förrättningen;

3:o) beloppet af den erlagda provisionen; och

4: o) anteckning af en utaf förrättningsmännen af hans namn eller
initialerna deraf, till bestyrkande af anteckningen örn dagen för förrättningens
verkställande eller af slutande;

att då den stadskassan tillkommande andel i erlagde provisioner uppgår
till ett tusen R:dr riksmynt, till stadskassan inbetala det befintliga
beloppet mot behörigen annotteradt qvitto, öfver verkställighet hvaraf
drätselkammaren eger utöfva kontroll;

att inom en månad efter hvarje qvartals utgång till drätselkammaren
inlemna uppgift å de under qvartalet förrättade bouppteckningar och
arfskiften och derför belöpande provisioner, äfvensom å de under samma
tid influtne provisioner; — —---------------

att, då provision för bouppteckning eller arfskifte icke godvilligt erlägges,
eller ock tvist örn beloppet eller örn företrädesrätt till betalning
derför uppstår, örn förhållandet hos drätselkammaren göra anmälan; —
att fyra söckendagar i veckan, emellan kl. 9 f. m. och kl. 6 e. m., vara

tillstädes å sitt kontor i rådhuset två timmar om dagen, hvilka timmar
af sterhhusnotarien sjelf bestämmas och genom anslag å dörren kungöras,
samt

att under rådhusrättens, å första avdelningen, sammanträden å tid,
som ordföranden bestämmer, vistas antingen å kontoret eller eljest å rådhuset,
så att sterhhusnotarien må kunna, på budskickning, genast hos
rådhusrätten sig infinna.”

Enligt beslut den 19 september 1919 hade magistraten bestämt expeditionstiden
för stärbhuskontoret till kl. 10—2 samt ålagt chefen för detta
kontor att, då han ej av tjänstegöromål därifrån förhindrades, vara tillstädes
å tjänsterummet under samma tid. I den mån dennes arbete med
fördel kunde utföras utom tjänsterummet, skulle han dock icke vara underkastad
föreskrifterna örn effektiv tjänstgöringstid därstädes. Det skulle
emellertid åligga honom att övervaka, att sagda föreskrifter av den
honom underställda personalen noggrant iakttoges.

Någon särskild instruktion för tjänstemännen å stärbhuskammaren
finnes ej fastställd av magistraten.

Före fastställandet av den nya instruktionen för stärbhusnotarien fördes
å stärbhuskammaren dels ett diarium över bouppteckningar, dels en
särskild liggare över förrättade bouppteckningar och dels en kassabok.

Diariet upptog åtta kolumner under följande rubriker: ”Dag, då anmälan
skett.”, ”Den avlidnes namn och karaktär.”, ”Dödsdagen.”, ”Den,
som örn förrättningen gjort anmälan.”, ”Dag, då förrättningen påbörja des.

”, ”Dag, då förrättningen verkställdes.”, ”Ene förrättningsmannens
namnteckning.” och ”Anmärkningar.”

I liggaren antecknades i särskilda kolumner dagen för boupptecknings
förrättande, den avlidnes namn, tillgångar och skulder, för bouppteckningen
utgående uppteckningsprovision och stämpelavgift samt dagen
för bouppteckningens inregistrering vid rådhusrätten. Dessutom plägade
utbekommandet av houppteckningshandlingen efter inregistreringen kvitteras
av stärbhusdelägare eller ombud i liggaren.

I kassaboken antecknades den avlidnes namn samt för bouppteckning
erlagd provision och stämpelavgift.

Stärhhusnotarie i Göteborg är sedan år'' 1910 juris kandidaten A. Josephsson.

Å stärbhuskontoret tjänstgjorde från maj 1918 till år 1929 B. Nelin,
först som kontorsskrivare och sedan som kammarskrivare.

Den 2 mars 1929 blev Nelin häktad för ett flertal brott, vilka han begått
såväl i sin tjänst såsom kammarskrivare som utom tjänsten; och ställdes
Nelin av allmän åklagare under åtal för dessa brott inför rådlrasrätten
i Göteborg. Målet handlades inför rådhusrätten den 7, 14, 21 och 28 mars,
den 4, 11, 18 och 25 april samt den 2 maj 1929.

I målet yrkades bland annat ansvar å Nelin för det han förskingrat
bouppteckningsprovisioner och stämpelavgifter, vilka för olika stärbhus’
räkning inbetalts å stärbhuskammaren, och för det han i samband därmed
gjort sig skyldig till förfalskning.

I målet lädes Nelin till last, bland annat, att han förskingrat av honom
å stärbhuskontoret uppburna avgifter till provision och stämpel för bouppteckningar
dels efter änkefru Carolina Lindqvist, vilken avlidit den
7 juni 1927 och såsom stärbhusdelägare efterlämnat barnen Alfred Lindqvist,
Bertil Lindqvist, fru Kakel Kihlman och Elsa Lindqvist, sedermera
gift Hagstrand, och dels efter handlanden Samuel Sterner, vilken
avlidit den 17 juli 1928 och såsom stärbhusdelägare efterlämnat sin hustru
Elin Sterner samt fyra barn, Valter, Greta, Erik och Rolf Ingvar, den
sistnämnde omyndig.

Å mottagandet av berörda provisions- och stämpelbelopp, vilket skett
under nedan närmare omförmälda omständigheter, hade Nelin utfärdat
kvitton å blanketter, som för sådant ändamål brukade användas i stärbhuskammaren.
Å det kvitto, som utfärdats till stärbhusdelägarna efter
änkan Lindqvist, hade Nelin falskeligen tecknat Josephssons namn samt
anbringat en stämpel med orden: ”Sterbhusnotarien i Göteborg”. Det till
stärbhuset efter Samuel Sterner utfärdade kvittot hade av Nelin undertecknats
med orden: ”Gösta Wilkens g. Nelin”. Ä detta kvitto hade icke
skett någon stämpling.

Av vad i målet utröntes och förekom må här anmärkas följande.

För Nelin såsom kammarskrivare fanns icke någon särskild instruktion.
Örn sina göromål förmälde Nelin i målet: I egenskap av kammarskrivare
å stärbhuskammaren hade Nelin haft till åliggande utom annat att
föra liggare och diarium över de bouppteckningar, som ingivits till kammaren,
och upprätta kvartalsredovisningar till drätselkammaren över influtna
uppteckningsprovisioner. Härförutom hade han även fått biträda
med granskning av uppgifter till bouppteckningar, framläggandet av
bouppteckning för bouppgivares underskrift samt efter det bouppteckningen
inregistrerats i rätten vid anfordran utlämna ett exemplar därav
till vederbörande i stärbhuset, ävensom att uträkna stämpelavgiften för
bouppteckningar. 1 stärbhusnotariens frånvaro hade lian brukat mottaga
uppteckningsprovisioner och stämpelavgifter för bouppteckningar. I sådana
fall hade han utfärdat och tillställt dem, som inbetalt berörda avgifter,
kvitton, vilka han undertecknat med tjänstgörande stärbhusnotariens
namn genom Nelin. Även vid tillfällen, då stärbhusnotarien varit
närvarande men upptagen med andra göromål, hade Nelin mottagit provisions-
och stämpelavgifter och därå lämnat kvitto, som han undertecknat
på angivet sätt, varefter penningarna överlämnats till stärbhusno -

tarien. I andra fall hade stärbhusnotarien personligen mottagit avgifterna
och därå lämnat kvitto, som han själv nndertecknat.

Beträffande de närmare omständigheterna, varunder bouppgifterna ingivits
i stärhhnskammaren, bouppteckningarna förrättats, underskrivits
och inregistrerats, uppgav Nelin: Efter det bouppgivare eller deras ombud
till stärbhuskammaren ingivit uppteckning av bo efter avliden person
med begäran örn förrättande av bouppteckning, hade den tjänsteman

— Josephsson, Nelin eller kontorsskrivaren K. Wennerholm — som mottagit
uppteckningen, brukat granska denna och rätta eventuella felaktigheter.
Sedan vederbörande underrättats örn dagen, då bouppteckningen
skulle förrättas, hade uppteckningen inlagts i diariet och fått ligga kvar
där till dagen före förrättningsdagen, då den av Nelin eller Wennerholm
införts i diariet i vad den anginge den avlidnes namn, titel, dödsdag
samt namnet på den person, som ingivit bouppgiften till stärbhuskammaren.
Efter det bouppteckningen förrättats, varom anteckning gjorts i
diariet av vederbörande förrättningsman, hade bouppgiften utlämnats till
Nelin eller Wennerholm, som efter att hava i liggaren antecknat förrättningsdagen
och den avlidnes namn, utskrivit bouppteckningshandlingen
i två exemplar, varefter den överlämnats till stärbhusnotarien för justering.
Båda exemplaren, vilka sedermera undertecknats av förrättningsmännen,
hade därpå fått ligga kvar i stärbhusnotariens tjänsterum, till
dess bouppgivaren undertecknat dessa med sitt namn. I en del fall hade
exemplaren utlånats från stärbhuskammaren för att vederbörande bouppgivare,
som av en eller annan anledning varit förhindrad inställa sig
i stärbhuskammaren, skulle bliva i tillfälle att underteckna denna. I andra
fall hade bouppgivaren infunnit sig i stärbhuskammaren och undertecknat
båda exemplaren av bouppteckningshandlingen. De på bouppteckningen
utgående avgifterna — uppteckningsprovision och stämpelavgift

— hade i vanliga fall erlagts i stärbhuskammaren samtidigt med att de
båda exemplaren av bouppteckningen blivit underskrivna. De av Nelin
och Wennerholm i vissa fall mottagna avgifterna för bouppteckningar
hade jämte bouppteckningarna, för vilka avgifterna erlagts, placerats
på skrivbordet i stärbhusnotariens tjänsterum, varefter stärbhusnotarien
vid sin ankomst till kammaren infört dem i den av honom förda kassaboken.
— När därefter registreringen av bouppteckningar skolat ske i rådhusrätten,
hade Nelin dagen före inregistreringsdagen sammanfört de
bouppteckningar, för vilka vederbörliga avgifter erlagts och införts i
kassaboken, och för varje bouppteckning, varå arvsskatt skolat utgå, upprättat
en promemoria över arvsskattens beräknande. Josephsson hade
en och annan gång upprättat dylika. Bouppteckningarna och promemoriorna
hade Nelin lämnat till stärbhusnotarien, som därpå belagt det
ena exemplaret av de bouppteckningar, på vilka arvsskatt skolat utgå,

med stämplar. Nelin hade därpå återfått bouppteckningarna, å vilka Nelin
med stämpel, som förvarats på hans hord, makulerat de å bouppteckningarna
anbragta stämplarna och därpå försett dem med datum för inregistreringsdagen.
Samtidigt därmed hade han försett de exemplar av
bouppteckningarna, varå stämplarna anbringats, med texten till det
inregistreringsbevis, som rådhusrätten utfärdade efter inregistreringen.
Ävenså hade han i liggaren, där han förut infört namnen å de personer,
efter vilka bouppteckningarna förrättats, antecknat för bouppteckningarna
utgående avgifter och datum för inregistreringen.

Josephsson vitsordade, att Nelins uppgifter vore riktiga, med anmärkning
dock, att promemoriorna angående arvsskattens beräknande endast
i enklare fall uppgjorts av Nelin och att dessa promemorior granskats
och kontrollerats av stärbhusnotarien.

Beträffande de omständigheter, varunder förskingringsbrotten börjat,
uppgav Nelin: Vid något tillfälle under våren 1921 eller 1922 — närmare
angiva tiden kunde icke Nelin —• hade Nelin, som åtagit sig en del arbeten
med boutredningar och arvskiften m. m., haft hand örn medel för ett
stärbhus, i vilket han varit utredningsman. Vilket detta stärbhus varit
kunde han icke minnas. Då han efter utredningen, som han ville minnas
tagit ganska lång tid i anspråk, upprättat slutredovisning, hade han ej
kunnat lämna likvid, enär han förbrukat en del av medlen för egen del.
I anledning härav hade han, som då saknat egna penningar att täcka bristen,
dröjt med likviden, till dess han å stärhhuskammaren i tjänsten från
något stärbhus mottagit för bouppteckning utgående uppteckningsprovision
och stämpelavgift. Dessa penningar hade han därpå använt till täckande
av förberörda brist. Sedan provisions- och stämpelavgifter mottagits
av Nelin för annan bouppteckning, som förrättats å stärblmskammaren,
hade han använt av dessa medel till redovisning av de på föregående
bouppteckning oguldna avgifterna. Detta tillvägagångssätt hade
Nelin tillämpat undan för undan, därvid han ytterligare förbrukat i tjänsten
mottagna medel, så att bristen alltjämt ökats. Förfaringssättet hade
dock varit avbrutet av längre eller kortare tidsperioder, varunder Nelin
av penningar, som han i egenskap av utredningsman i dödsbo omhänderhaft,
haft samtliga av honom mottagna provisions- och stämpelavgifter
inhetalta till stärbhusnotarien. Nelin kunde icke närmare angiva de bouppteckningar,
med vilkas avgifter Nelin förfarit på ovan angivet sätt,
ej heller i huru många fall så skett.

I fråga örn Nelins åtgärder beträffande bouppteckningen efter Carolina
Lindqvist uppgav Alfred Lindqvist i målet följande: Någon dag i slutet
av maj eller i början av juni 1927 hade Nelin anmodats uppteckna boet
efter Alfred Lindqvists fader förre polisöverkonstapeln A. Lindqvist, som
avlidit den 10 mars 1927. Uppteckningen hade av Nelin i vederbörlig ord

ning ingivits till stärbhuskammaren, och hade den bouppteckningshandling,
som upprättats efter förrättningens verkställande, undertecknats
av Carolina Lindqvist i egenskap av bouppgivare. Den 4 juni 1927
hade Alfred Lindqvist å stärbhuskammaren till Nelin överlämnat uppteckningsprovision
och stämpelavgift med visst belopp, därav arvsskatt
för Carolina Lindqvists testamentslott med 2,035 kronor. Nelin hade, sedan
han mottagit beloppet, gått in i stärbhusnotariens expedition, varifrån
han inom kort tid återkommit med ett kvitto å beloppet, undertecknat
med Josephssons namn, och tillställt Lindqvist detta. Å kvittot hade
jämväl varit anbragt en tjänstestämpel ”Sterbhusnotarien i Göteborg”.
Örn stämpeln anbragts å kvittot inne i nämnda expedition eller örn stämplingen
skett vid det bord, där Nelin haft sin plats, kunde Lindqvist icke
erinra sig. Bouppteckningshandlingen hade sedermera, enligt vad Lindqvist
erfarit, ingivits till rådhusrätten och registrerats, men hade Lindqvist
dittills icke bekommit densamma. Den 7 juni 1927 hade Carolina
Lindqvist avlidit. Även i detta fall hade Nelin fått i uppdrag att uppteckna
boet och ombesörja, att bouppteckningen bleve förrättad och registrerad
i vederbörlig ordning. Uppteckningen av boet hade skett omedelbart
efter begravningen. Samtidigt därmed hade Nelin upprättat en
skifteshandling i boet efter polisöverkonstapeln Lindqvist. Arvskifte i
boet efter Carolina Lindqvist hade jämväl förrättats av Nelin den 16 i
samma månad. Vid upprättandet av arvskiftet efter änkan Lindqvist
hade Nelin, efter att hava uträknat på bouppteckningen utgående uppteckningsprovision
och stämpelavgift, lämnat Alfred Lindqvist uppgift
därom. Från beloppet skulle, enligt Nelins uppgift, avräknas 2,035 kronor,
som utgjorde restitution av den för änkan Lindqvists testamentslott
efter mannen utgående arvsskatten. Enär Nelin sedermera icke givit sig
tillkänna eller givit Alfred Lindqvist underrättelse örn att bouppteckningen
blivit förrättad, hade denne vid ett sammanträffande med Nelin
frågat honom därom, vartill Nelin genmält, att han dittills på grund av
andra göromål icke haft tid att göra dem klara. Emellertid hade han lovat,
att han, så snart han hunnit ordna saken, skulle underrätta Lindqvist
härom. Någon dag efter den 16 september 1927 hade Nelin, medförande
en bouppteckningshandling, infunnit sig i Lindqvists bostad, där
Lindqvist undertecknat handlingen med sitt namn. (Alfred Lindqvist
uppgav emellertid sedermera, i annat nedan omförmält mål, att undertecknandet
skett i stärbhuskammaren, där Lindqvist inställt sig på Nelins
anmodan.)

Alfred Lindqvist uppgav vidare: Sannolikt den 8 december 1927 hade
Nelin telefonerat till Lindqvist och underrättat honom örn, att bouppteckningen
vore klar för registrering och att han kunde inkomma med
uppteckningsprovisionen och stämpelavgiften, tillhopa 4,501 kronor 48 öre.

Därvid hade, enligt vad Lindqvist ville minnas, bestämts, att Lindqvist
påföljande dag skulle inställa sig hos Nelin å stärbhuskammaren och erlägga
avgifterna. Den 9 december 1927 hade Lindqvist infunnit sig å
stärbhuskammaren och med ledning av en avräkningsnota, som Nelin då
tillställt Lindqvist, till Nelin överlämnat 4,501 kronor 48 öre, utgörande
vad stärbhuset hade att erlägga i uppteckningsprovision och stämpelavgift,
sedan det förut omtalade restituerade beloppet 2,035 kronor med
därå upplupen ränta 38 kronor 98 öre avdragits. Sedan Nelin mottagit
penningarna, hade han, medförande dessa, gått in i stärbhusnotariens
tjänsterum, varifrån han efter en kort stund återkommit och till Lindqvist
överlämnat kvitto, undertecknat med namnet Arthur Josephsson
och försett med tjänstestämpel. Icke heller i detta fall kunde Lindqvist
avgöra, örn stämpel åsatts kvittot inne i expeditionen eller vid bordet,
där Nelin haft sin plats. Sedan Lindqvist sålunda erlagt avgifterna, hade
han, som trott, att allt varit i vederbörlig ordning, frågat Nelin, när Lindqvist
kunde utfå handlingarna från stärbhuskammaren, varvid Nelin lovat
att senare underrätta Lindqvist därom. Emellertid hade Nelin icke
tillställt Lindqvist handlingarna och, då Lindqvist tillfrågat honom örn
desamma, alltid kommit med än den ena än den andra undanflykten.
Först den 4 februari 1929, efter det Nelin avvikit från anställningen å
stärbhuskammaren, hade Lindqvist genom Josephsson fått veta, att uppteckningen
av boet efter Carolina Lindqvist icke ingivits till stärbkuskammaren
och därför icke blivit förrättad samt att uppteckningsprovisionen
och stämpelavgiften, som Lindqvist överlämnat till Nelin, icke redovisats
till Josephsson.

Bland Nelins handlingar påträffades en den 16 september 1927 dagtecknad
bouppteckning efter Carolina Lindqvist, vilken bouppteckning var
försedd med undertecknande å ämbetets vägnar av N. Falck och Wenzel
Mattsson, vilka den 16 september 1927 tjänstgjort, Falck som rådman och
Mattsson som stärbhusnotarie. Dessa namn voro enligt Nelins uppgift
förfalskade.

Nelin förmälde i anledning av Alfred Lindqvists uppgifter följande:
Nelin erkände, att han förskingrat de av honom uppburna avgifterna. Å
tid och under omständigheter, Alfred Lindqvist uppgivit, hade Nelin upptecknat
boet efter Lindqvists fader och ombesörjt, att uppteckningen ingivits
till stärbhuskammaren, där bouppteckningen i vanlig ordning förrättats.
Uppteckningsprovisionen och stämpelavgiften hade Nelin, sedan
Carolina Lindqvist i egenskap av houppgivare undertecknat bouppteckningen,
mottagit å stärbhuskammaren av Alfred Lindqvist och omedelbart
överlämnat till Josephsson. Även boet efter änkan Lindqvist hade
Nelin upptecknat. Samtidigt därmed hade Nelin, som upprättat en skifteshandling
i boet efter polisöverkonstapeln Lindqvist, uppsatt en liknande

handling rörande boet efter änkan, varefter arvskifte förrättats den 16
juni 1927. Dessförinnan hade Nelin meddelat Josephsson, att änkan Lindqvist
avlidit och att stärbhuset i följd därav ägde återbekomma den för
hennes testamentslott beräknade, till Josephsson erlagda arvsskatten, uppgående
till 2,035 kronor. Detta belopp hade Nelin mot kvitto, som Nelin
undertecknat med sitt namn, bekommit den 30 juni 1927. Penningarna
hade emellertid Nelin icke överlämnat till stärbhuset utan behållit med
tanke på att avräkna dessa på stämpelavgiften, som komme att utgå för
bouppteckningen efter änkan Lindqvist. Först några dagar före den 16
september 1927 hade Nelin, efter att av Alfred Lindqvist hava blivit påmind
örn förrättande av bouppteckning efter änkan Lindqvist, med ledning
av den förut gjorda uppteckningen av boet upprättat en bouppteckningshandling
och daterat densamma den 16 september 1927, vilken dag
rådmannen Falck varit i tur att förrätta bouppteckningar. Assessorn
Mattsson hade vid nämnda tid tjänstgjort som stärbbusnotarie. Nelin
bade nämligen baft för avsikt att låta bouppteckningen bliva förrättad
berörda den 16 september. Emellertid hade förrättningen av någon anledning,
som Nelin icke kunde minnas, då icke kommit till stånd. Någon tid
senare bade Nelin, sannolikt efter avtal med Alfred Lindqvist, medtagande
handlingen och utan att tänka på att bouppteckningen ej blivit
förrättad, infunnit sig hos Alfred Lindqvist, som därvid undertecknat
handlingen med sitt namn i egenskap av bouppgivare. — Nelin bade telefonerat
till Alfred Lindqvist och underrättat honom örn, att avgiften för
Carolina Lindqvists bouppteckning kunde erläggas. Alfred Lindqvist hade
också den 9 december 1927 infunnit sig å stärbbuskammaren och, sedan
han mottagit en av Nelin upprättad avräkningsnota, överlämnat beloppet
4,501 kronor 48 öre till Nelin. Nelin hade därvid, efter att hava utskrivit
kvittot, gått in i Josephssons rum, där denne enligt vad Nelin ville
minnas icke varit tillstädes, och därinne undertecknat kvittot med Josephssons
namn. Nelin hade därpå med stämpel, som förvarats på bans
bord, stämplat kvittot och sedan överlämnat det till Alfred Lindqvist.
Nelin hade försett handlingen med Falcks och Mattssons namn efter det
Alfred Lindqvist underskrivit bouppteckningen.

Josephsson uppgav: Enligt vad Josephsson ville hålla före hade Nelin,
såsom Alfred Lindqvist uppgivit, i egenskap av ombud för stärbhuset
efter polisöverkonstapeln Lindqvist varit närvarande vid förrättande av
bouppteckning efter honom. Bouppteckningen hade sedermera, enligt anteckningar
i liggaren och kassaboken, i vederbörlig ordning blivit inregistrerad
hos rätten. Efter det änkan Lindqvist avlidit, varom Josephsson
erhållit kännedom genom Nelin, som varit utredningsman jämväl i
detta bo, hade den för änkan Lindqvists testamentslott efter mannen utgående
arvsskatten 2,035 kronor restituerats, och hade Josephsson den

30 juni 1927 mot kvitto, undertecknat B. Nelin, utlämnat beloppet till honom.
Någon tid senare hade Josephsson frågat Nelin, örn uppteckningen
av boet efter änkan Lindqvist vore klar, varvid Nelin svarat, att han
holle på med densamma. Sedermera hade Josephsson på grund av andra
göromål icke vidare tänkt på detta ärende. Först då den av Nelin upprättade,
den 16 september 1927 daterade falska bouppteckningen efter änkan
Lindqvist anträffats bland Nelins tillhörigheter i stärbhuskammaren,
hade utrönts, att Nelin icke infört den vare sig i liggaren eller diariet
och att den till följd därav icke heller blivit förrättad. Huruvida
Josephsson varit tillstädes i sitt tjänsterum den 9 december 1927, då kvittot
skulle hava utfärdats, kunde Josephsson icke erinra sig. Den stämpel,
varmed stämplingen av kvittot skett, hade i allmänhet förvarats i det
rum, där Nelin och Wennerholm hade sina platser. Josephsson hade icke
sett kvittot förrän det företetts för honom av Alfred Lindqvist, efter det
Nelin försvunnit från stärbhuskammaren.

Beträffande Nelins åtgärder i avseende å bouppteckningen efter Samuel
Sterner uppgav advokaten Mauritz Sterner följande: Någon dag före den
5 oktober 1928 hade Mauritz Sterner, som anmodats utreda boet efter Samuel
Sterner, inlämnat en uppteckning av boet till stärbhuskammaren
med anhållan örn förrättande av bouppteckning. Nelin hade tagit emot
uppteckningen av Sterner. Förrättningen hade verkställts den 5 oktober
av t. f. rådmannen A. Cervin och Josephsson, därvid Sterner varit närvarande
såsom ombud för stärbhusdelägarna. Först någon dag i mitten
av december 1928 hade Sterner, sedan änkefru Elin Sterner, vilken dittills
vistats i Stockholm, återkommit därifrån, å stärbhuskammaren avhämtat
den efter bouppteckningsförrättningen upprättade bouppteckningshandlingen,
vilken Elin Sterner därpå i egenskap av bouppgivare undertecknat
med sitt namn. Den 20 december 1928 hade Sterner, medförande handlingen,
infunnit sig å stärbhuskammaren för att erlägga 1,783 kronor i
uppteckningsprovision och 4,839 kronor i stämpelavgift. Sterner hade därvid
vänt sig till Nelin, som varit tillstädes, och frågat, örn Josephsson
vore att träffa. Härpå hade Nelin svarat, att Josephsson vore tjänstledig.
Då Sterner uppgivit, att han skulle betala provision och stämpelavgift
till ifrågavarande bouppteckning, hade Nelin i närvaro av Wennerholm
förklarat, att Nelin kunde taga emot berörda avgifter. Därefter
hade Sterner, som trott, att Nelin i stärbhusnotariens frånvaro varit befogad
att uppbära dylika avgifter, överlämnat tillhopa 6,622 kronor jämte
bouppteckningshandlingen till Nelin, som utfärdat och tillställt Sterner
ovan omförmälda kvitto å beloppet. Därpå hade Sterner tillfrågat Nelin,
när bouppteckningen kunde väntas bliva registrerad i rådhusrätten, vartill
Nelin svarat att, enär julhelgen komme emellan och stämplar skulle
rekvireras, det kanske komme att dröja till fram i mitten av januari 1929.

Då Sterner sedermera telefonerat till Nelin och frågat, om bouppteckningen
blivit registrerad, bade Nelin givit undvikande svar. Vid ett sådant
tillfälle hade Nelin förklarat, att registreringen skulle ske den 28
januari. Den 20 december, då beloppet inbetalts, hade e. o. hovrättsnotarien
G. Wilkens tjänstgjort som stärbhusnotarie, men han hade enligt
uppgift ej varit tillstädes. Den 31 januari 1929 hade Sterner infunnit sig
å stärbhuskammaren, där Nelin då varit tillstädes, och tillfrågat honom,
örn bouppteckningen vore klar. Härtill hade Nelin svarat: ”Vi hava ej
fått ned den från rätten ännu, men den blir nog klar efter sessionen.”
Sterner hade därefter, under förmälan att han skulle återkomma senare,
lämnat stärbhuskammaren. Efter någon stund hade Sterner återvänt dit.
Nelin hade då under förklaring, att ”det icke vore riktigt klart ännu”,
lämnat rummet för att, som han uttryckt sig, se örn handlingen läge i
”lådan”. Inom kort hade han återkommit och sagt, att den ej funnits å
angivet ställe. På fråga örn anledningen till att bouppteckningen ej blivit
föredragen i sessionen måndagen förut, såsom Nelin tidigare uppgivit,
hade Nelin förklarat, att borgmästaren då varit borta. Sedermera hade
Sterner icke hört något örn bouppteckningen förrän den 2 februari 1929
på eftermiddagen, då Josephsson telefonerat till Sterner och underrättat
honom örn, att Nelin ej redovisat de av Sterner mottagna penningarna
och lämnat sin anställning.

Wilkens uppgav i saken: Wilkens hade vid tiden, då provisions- och
stämpelbeloppen inbetalts till stärbhuskammaren för bouppteckningen
efter Samuel Sterner, haft förordnande som stärbhusnotarie. Huruvida
han vid det tillfälle, då penningarna överlämnats till och kvitterats av
Nelin, varit tillstädes å tjänsterummet, kunde han icke minnas, enär han,
utom nämnda förordnande, även uppehållit annan tjänst vid rådhusrätten.
Han hade icke haft någon som helst kännedom örn, att Nelin mottagit
ifrågavarande penningar, förrän han underrättats därom av Josephsson
efter Nelins försvinnande. Wilkens hade icke uppdragit åt Nelin att
i Wilkens namn kvittera för bouppteckningar inbetalta avgifter. Örn Nelin
i allmänhet, då tjänstgörande stärbhusnotarien varit frånvarande,
brukat mottaga och kvittera penningar i hans namn, kände Wilkens icke
närmare till.

Nelin uppgav rörande de av Mauritz Sterner överlämnade medlen följande:
Efter mottagandet av penningarna hade Nelin, som förut mottagit
provisions- och stämpelavgifter, cirka 4,400 kronor, för en bouppteckning
efter en avliden typograf K. R. Helgesson och förbrukat en del därav, beslutat
sig för att icke överlämna dessa till stärbhusnotarien utan använda
dem till täckande av bristen för sistnämnda bouppteckning, så att denna
bleve förrättad. I följd därav hade han samma dag, den 20 december, till
t. f. stärbhusnotarien inbetalt provisions- och stämpelavgifter för boupp -

teckningen efter Helgesson, därvid han använt minst 2,500 kronor av de
penningar, som han mottagit av advokaten Sterner. Dessutom hade han,
som förut av en änkefru Laura Hillman mottagit cirka 1,000 kronor till
lagfart för två hennes fastigheter men förskingrat penningarna, av de
utav Sterner erlagda penningarna använt 700 kronor till lagfart för den
ena av berörda fastigheter. Såsom advokaten Sterner uppgivit hade Nelin,
då Sterner sedermera frågat, örn bouppteckningen blivit registrerad, lämnat
undvikande svar och i övrigt uppträtt på sätt Sterner berättat. Detta
hade skett därför, att Nelin i det längsta hoppats på att kunna få in nya
provisions- och stämpelavgifter för att därmed kunna redovisa de av Sterner
mottagna och av Nelin förbrukade penningarna. Tillfälle därtill hade
dock icke yppat sig. I den kvartalsredovisning, som Nelin upprättat i januari
1929 för sista kvartalet 1928, hade han icke upptagit den på bouppteckningen
efter Samuel Sterner utgående uppteckningsprovisionen.

I målet utröntes vidare, att Nelin i ett flertal fall mottagit men underlåtit
att redovisa avgifter till provision och stämpel till bouppteckningar,
som förrättats, samt för egen räkning använt dem. För döljande av tillgreppen
hade Nelin underlåtit att anmäla ifrågavarande bouppteckningsinstrument
för inregistrering samt antingen falskeligen försett dem med
bevis örn inregistrering och åsatt dem förut makulerade stämplar samt i
detta skick utlämnat dem till vederbörande stärbhus eller ock undanstuckit
bouppteckningarna bland andra handlingar å stärbhuskontoret.
För belysande av Nelins tillvägagångssätt må följande fall närmare
beröras.

Enligt uppdrag av stärbhusdelägarna efter förre poliskonstapeln Johan
Petter Fredén, vilken avlidit den 17 september 1927, hade Nelin verkställt
uppteckning av boet efter denne. Den 16 december 1927 hade bouppteckning
i laga ordning förrättats av t. f. rådmannen Gustaf Bergqvist och
Josephsson, varom anteckning verkställts i diariet och liggaren. För betalning
av uppteckningsprovision 1,080 kronor 12 öre och stämpelavgift 2,305
kronor 50 öre hade Nelin av stärbhuset uppburit 3,385 kronor 62 öre, varå
Nelin lämnat kvitto, undertecknat med Josephssons namn genom Nelin.
Detta belopp hade Nelin förbrukat för egen del. Efter bouppteckningens
förrättande hade Nelin gjort sig skyldig till förfalskning dels genom att
teckna Bergqvists och Josephssons namn å bouppteckningshandlingen,
dels genom att förse denna med bevis, att den skulle hava blivit inregistrerad
i rådhusrätten, samt därunder skriva t. f. assessorn Martin Hammars
namn och dels slutligen genom att belägga bouppteckningen med
tidigare makulerade stämplar. Härom berättade Nelin följande: Sedan
uppteckningen av boet skett, hade Nelin i december 1927 ingivit denna till
stärbhuskammaren med begäran örn boupptecknings förrättande. Förrättningen
hade verkställts den 16 december av Bergqvist och Josephsson,

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1034 års riksdag.

varvid Nelin varit närvarande såsom ombud för stärbhusdelägarna. Dessförinnan
hade Nelin i vanlig ordning infört handlingen i diariet. Örn
stärbhusnotarien därefter justerat bouppteckningshandlingen, vilken Nelin
själv uppsatt och utskrivit i två exemplar, kunde Nelin icke erinra sig,
men Nelin trodde icke, att så varit fallet. Josephsson och Bergqvist hade
icke undertecknat den med sina namn. Handlingen hade Nelin sedermera
haft förvarad bland sina egna handlingar i stärbhuskammaren. Sannolikt
i fehruari eller början av mars 1928 hade Nelin, medförande båda exemplaren
av handlingen, infunnit sig i den avlidnes son Torsten Fredéns
bostad, där änkefru Emilia Sofia Fredén i egenskap av bouppgivare undertecknat
handlingen med sitt namn. Handlingen hade icke heller då,
såvitt Nelin kunde minnas, varit försedd med Bergqvists eller Josephsson
namn. Med Torsten Fredén hade Nelin avtalat, att denne kunde erlägga
provisions- och stämpelavgifter till bouppteckningen den 15 mars
1928. Å utsatt tid hade Nelin, efter att hava utskrivit ett transund av
bouppteckningen, å vilken han sannolikt någon dag tidigare falskeligen
skrivit Bergqvists och Josephssons namn, varit Fredén tillmötes i en hank,
där Nelin av Fredén mottagit tillhopa 3,385 kronor 62 öre för likvidering
av avgifterna för bouppteckningen. Nelin hade därvid lämnat Fredén
ett kvitto, som han förut utskrivit och undertecknat med Josephssons
namn genom Nelin. Efter det Nelin sålunda mottagit penningarna av
Fredén, hade han förbrukat dessa, vartill kunde han icke närmare angiva.
Dock trodde Nelin, att han med desamma täckt brist i någon annan
till Nelin erlagd bouppteckningsavgift, som Nelin förskingrat. Sedermera
hade Fredén vid tillfälle, då Nelin varit på besök hos honom, påmint örn
bouppteckningen och uttryckt en önskan att bekomma den så fort som
möjligt. I anledning därav hade Nelin, som saknat penningar att täcka
bristen i avgifterna för ifrågavarande bouppteckning, lösgjort stämplar
från äldre bouppteckningar, vilka ej avhämtats från stärbhuskammaren,
och anbringat dessa på bouppteckningen till belopp, motsvarande den för
bouppteckningen utgående stämpelavgiften, 2,305 kronor 50 öre. Därefter
hade han med rådhusrättens stämpel försett bouppteckningen med texten
till inregistreringsbeviset, varefter han därå skrivit paragraf och datum
och därunder falskeligen tecknat Hammars namn. Sedan han sålunda försett
bouppteckningen med stämplar, hade han ommakulerat dessa och
försett dem med datum ”21/5 1928”, detta för att giva handlingen sken av
att vara i vederbörlig ordning registrerad hos rådhusrätten. Någon dag
i slutet av maj 1928 hade Nelin överlämnat den sålunda förfalskade handlingen
till Fredén.

Vid granskning av den å stärbhuskammaren förda liggaren fann J. O.,
att anteckning örn bouppteckningsförrättningen efter Johan Petter Fredén
verkställts i liggaren under den 16 december 1927, att i den för an -

teckning om inregistrering av bouppteckningen avsedda kolumnen icke
skett någon anteckning förrän den 10 mars 1932, då inregistrering ägt rum,
samt att bouppteckningen utkvitterats den 16 mars 1932 av Zaida Fredén.

På uppdrag av Josephine Nydqvist såsom enda arvinge efter avlidna sömmerskan
Maria Charlotta Nydqvist hade Nelin upptecknat boet efter denna
samt någon dag i mitten av juni 1928 ingivit uppgift därom till stärbhuskammaren
med begäran örn boupptecknings förrättande. Sådan hade
verkställts den 15 juni 1928. Örn de åtgärder, som därefter vidtagits beträffande
bouppteckningen, berättade Nelin i målet följande: Samma dag,
som bouppteckningen förrättats, hade Nelin, medförande bouppteckningshandlingen,
infunnit sig i Josephine Nydqvists bostad, där denna undertecknat
handlingen i egenskap av bouppgivare. Samtidigt därmed hade
hon till Nelin mot kvitto, som Nelin utskrivit i Josephine Nydqvists
bostad, överlämnat 81 kronor 5 öre, därav 16 kronor 10 öre i uppteckningsprovision,
39 kronor 95 öre i stämpelavgift för bouppteckningen och

25 kronor i arvode till Nelin. Sedermera hade assessorn Oscar Broberg,
vilken då tjänstgjort som rådman, och Josephsson underskrivit handlingen
såsom bouppteckningsförrättare. Sannolikt hade Nelin, då han mottagit
provisions- och stämpelavgifterna, uppgivit för Josephine Nydqvist,
att han efter det registreringen av bouppteckningen ägt rum skulle tillställa
henne bouppteckningshandlingen. Enär Nelin för egen del använt
avgifterna för bouppteckningen och ej innehaft andra medel att täcka
bristen med, hade han med rådhusrättens stämpel åsatt handlingen bevis,
att den blivit ingiven och registrerad i rätten, och falskeligen undertecknat
detta bevis med t. f. assessorn Ragnar Bernlöfs namn. Därefter hade
Nelin, medan han varit ensam i stärbhuskammaren, från där förvarade
med stämplar belagda bouppteckningar, som ej avhämtats, lösgjort stämplarna
till det stämpelavgiften motsvarande beloppet, 39 kronor 95 öre, och
anbringat dessa stämplar på bouppteckningen. Nelin hade därpå lämnat
bouppteckningen i detta skick till Josephine Nydqvist. De bouppteckningshandlingar,
från vilka Nelin på ovan angivet sätt avlägsnat stämplar,
hade han rivit sönder och kastat bort. Vid upprättande av kvartalsredovisningen
för andra kvartalet 1928 hade Nelin icke medtagit uppteckningsprovisionen
för sistberörda bouppteckning, liksom stämpelavgiften icke
heller tillförts statsverket.

I liggaren var bouppteckningen efter Maria Charlotta Nydqvist antecknad
såsom förrättad den 15 juni 1928 samt såsom inregistrerad först den

26 september 1929.

Efter Beata Lovisa Larsson, som avlidit den 17 oktober 1927, hade Nelin
på uppdrag av stärbhusdelägarna omhändertagit boets tillgångar och upptecknat
dessa, vilka uppgivits av en delägare i boet, Karin Vistrand. Sedan
Nelin infört bouppteckningen i stärbhuskammarens diarium och lig -

gare, hade bouppteckning förrättats den 16 december 1927, därvid Nelin
inställt sig som befullmäktigat ombud för samtliga stärbhusdelägare. Sedan
bouppteckningen förrättats, hade Karin Vistrand i egenskap av bouppgivare
undertecknat båda exemplaren av bouppteckningshandlingen,
varefter förrättningsmännen, Bergqvist och Josephsson, jämväl undertecknat
densamma. Sedermera hade Nelin ur stärbhusets tillgångar tillgodogjort
sig dels 50 kronor 62 öre, avsedda till bouppteckningsprovision,
och dels 125 kronor 30 öre, utgörande stämpelavgift för bouppteckningen.
Dessa penningmedel hade Nelin emellertid icke använt till därför avsedda
ändamål utan förbrukat för egen del. Nelin hade icke låtit ombesörja, att
bouppteckningen blivit ingiven till rådhusrätten för registrering, utan
sedermera låtit bouppteckningshandlingen ligga kvar bland sina övriga
handlingar i stärbhuskammaren.

Liggarens kolumn för inregistrering hade i detta fall saknat anteckning
före den 26 september 1929, då inregistrering skett.

Någon dag i oktober 1928 hade Nelin å stärbhuskammaren mottagit och
sedermera förskingrat ett penningbelopp av 277 kronor 76 öre, utgörande
uppteckningsprovision och stämpelavgift för en bouppteckning, upprättad
den 1 juni 1928 efter handlanden Gustaf Arnold Lager. På mottagandet
av penningarna hade Nelin lämnat kvitto, som han utskrivit på stärbhuskammarens
blankett och undertecknat med sitt eget namn. Bouppteckningen,
som Nelin i vanlig ordning infört i diariet och liggaren, hade han
låtit ligga kvar bland andra å stärbhuskammaren förvarade, av Nelin
omhänderhavda handlingar.

Liggaren innehöll anteckning örn att ifrågavarande bouppteckning verkställts
den 1 juni 1928 och inregisterats den 7 februari 1929 samt utkvitterats
den 13 i sistnämnda månad.

På liknande sätt hade Nelin förfarit beträffande en den 8 oktober 1926
förrättad bouppteckning efter Gerda Wilhelmina Karlsson, en den 29 oktober
1926 förrättad bouppteckning efter Anna Maria Larsson, två den
22 juli 1927 förrättade bouppteckningar efter Charlotta Hult och Augusta
Paulina Nicklasdotter Pettersson, två den 20 juli 1928 förrättade bouppteckningar
efter Carolina Dittmer och Oliva Dittmer samt en den 26 oktober
1928 förrättad bouppteckning efter Hedvig Pettersson. I samtliga dessa
fall hade liggarens kolumn för inregistrering saknat anteckning intill dess
inregistrering skett år 1929 efter brottens konstaterande.

Beträffande ett flertal under åren 1922 och 1923 förrättade bouppteckningar,
som av Nelin försetts med falska bevis om inregistrering och tidigare
makulerade stämplar till döljande av förövade tillgrepp av erlagda
avgifter, hade Nelin jämväl i liggaren verkställt oriktiga anteckningar
örn inregistrering.

Under åren 1919—1928 hade Nelin i ett 170-tal fall uppburit och för -

skingrat belopp, som erlagts i provision för vederbörligen förrättade och
inregistrerade bouppteckningar, därå stämpelavgilt icke skolat utgå. Av
dessa bouppteckningar hade en inregistrerats under fjärde kvartalet år
1927 samt 6 stycken under andra kvartalet, 11 stycken under tredje kvartalet
och 5 stycken under fjärde kvartalet år 1928, medan Josephsson varit
i tjänstgöring. Därvid hade tillgått så, att Nelin, innan bouppteckningarna,
vilka antecknats i diarium och liggare, upplämnats för registrering
i rätten, försett dem med ett särskilt märke i Övra vänstra kanten, detta
för att han vid kvartalsredovisningarnas upprättande skulle kunna känna
igen bouppteckningarna och undvika, att dessa blevo upptagna i redovisningarna.
Avgifterna för antecknade bouppteckningar hade vanligen inbetalts
till Nelin någon dag kort före det dessa blivit inregistrerade i
rätten. På morgonen den dag, registreringen skolat äga rum, hade Nelin
till rådhusrätten överlämnat båda exemplaren av varje bouppteckning,
åtlöljda av promemorior rörande arvsskatten. Bland de sålunda för inregistrering
iordninggjorda bouppteckningarna, vilkas avgifter i vederbörlig
ordning blivit erlagda och införda i kassaboken, hade Nelin jämväl
placerat ifrågavarande bouppteckningar, för vilka han mottagit och
behållit uppteckningsprovisionerna, varigenom sistnämnda bouppteckningar
även kommit att bliva inregistrerade. I samband därmed hade
Nelin i liggaren gjort anteckning örn avgifterna och datum för inregistrering
jämväl beträffande dessa bouppteckningar. Efter det registreringen
verkställts i rådhusrätten, hade Nelin därifrån avhämtat de exemplar,
som försetts med bevis örn inregistrering, under det att de andra exemplaren
nedlämnats till stärbhuskammaren först sedan bouppteckningsprotokollen
upprättats i rådhusrätten. Sistsagda exemplar av bouppteckningarna
förvarades därefter å stärbhuskammaren, varemot de med inregistreringsbevis
försedda exemplaren utlämnades till och förvarades av bouppgivaren
eller dennes ombud. Vid upprättandet av kvartalsredovisningarna
hade Nelin, som alltid själv handhaft detta göromål, tagit till sig de
i stärbhuskammaren förvarade dittills inregistrerade bouppteckningar, för
vilka uppteckningsprovisioner erlagts under avsedda kvartal, och kontrollerat,
att provisionsbeloppen i den av stärbhnsnotarien förda kassaboken
överensstämde med provisionsbeloppen i bouppteckningarna. När
han under denna kontroll kommit till någon bouppteckning, som varit
försedd med märke att provisionen ej inbetalts till stärbhusnotarien, hade
han lagt sådan bouppteckning åsido. De med kassaboken kontrollerade bouppteckningarna
hade han därpå ordnat i tidsföljd efter förrättningsdagarna,
varefter han med ledning av bouppteckningarna upprättat kvartalsredovisningen,
upptagande förrättningsdag, den avlidnes namn och
titel, summa tillgångar i Göteborg, summa skulder samt uppteckningsprovision.
De bouppteckningar, för vilka uppteckningsprovision erlagts

men behållits av Nelin, hade han icke upptagit i redovisningen. Sedan
kvartalsredovisningen sålunda upprättats, hade beloppen i densamma av
Nelin och Wennerholm kontrollerats med beloppen i liggaren, i vilken införts
såväl de personers namn, efter vilka bouppteckningarna förrättats,
som summorna av boens tillgångar och skulder samt avgifterna för bouppteckningarna.
Vid sådana tillfällen hade Nelin alltid kollationerat liggaren
och Wennerholm kvartalsredovisningen, detta för att Wennerholm
icke skulle bliva i tillfälle att märka av Nelin begångna oegentligheter.
Efter det redovisningen sålunda kontrollerats och i densamma upptagna
belopp adderats, hade den överlämnats till stärbhusnotarien, som undertecknat
densamma, varefter den jämte de i stärbhuskammaren förvarade
exemplaren av bouppteckningarna — dock ej de av Nelin märkta — överlämnats
till stadsrevisorn för granskning.

Vidare uppgav Nelin: Såvitt Nelin visste, hade Josephsson vid undertecknandet
av kvartalsredovisningen icke vidtagit några som helst åtgärder
för kontrollerandet av att provisionsbeloppen i densamma överensstämde
med beloppen i kassaboken och liggaren. Ej heller hade Josephsson
kontrollerat, att avgifterna för samtliga i diariet såsom förrättade angivna
bouppteckningar blivit såsom betalta införda i kassaboken. Örn sådan
kontrollåtgärd vidtagits, hade enligt Nelins förmenande begångna
oegentligheter inom kort uppdagats.

Josephsson anmärkte, att Josephsson städse, innan han underskrivit
kvartalsredovisningarna, kontrollerat desamma efter sin kassabok.

Beträffande kontrollen av kvartalsredovisningarna anförde Nelin, att
hans uppgift att Josephsson ej plägat kontrollera nämnda redovisningars
överensstämmelse med kassaboken vore så att förstå, att Josephsson icke
kontrollerat de särskilda posterna i redovisningarna med kassaboken, men
Josephsson hade plägat sammanräkna hithörande poster i nämnda hök
och tillsett, att slutsummorna i boken överensstämt med slutsummorna i
redovisningarna.

Josephsson vitsordade, att Nelins uttalanden å denna punkt i sist angivna
form vore riktiga, men framhöll att, då dels Josephsson själv i kassaboken
gjort införingarna av influtna avgifter och därvid kontrollerat,
att de införda posterna stämde med motsvarande anteckningar i vederbörande
bouppteckningar, och dels Nelin upprättat kvartalsredovisningarna
med ledning av bouppteckningarna, det måste anses att, då slutsummorna
i redovisningarna stämt med kassaboken, ytterligare kontroll ej
varit erforderlig från stärbhusnotariens sida.

Börande Josephssons vetskap örn att Nelin mottagit stämpelmedel och
utfärdat kvitton uppgav Nelin: Nelin hade icke fått något direkt uppdrag
av Josephsson att å dennes vägnar mottaga stämpel- och provisionsavgifter,
som inbetaltes å stärbhuskammaren. Under hela Nelins anställnings -

tid därstädes hade han emellertid plägat uppbära sådana medel, och han
hade sig bekant, att såväl kontorsskrivaren Wennerholm som Nelins företrädare
i tjänsten förfarit på samma sätt. Det hade ej heller förekommit,
att Josephsson, då medlen överlämnats till honom, haft något att erinra
mot en sådan ordning. Vad anginge rätt för Nelin att avgiva kvitto å inbetalta
medel, så hade Josephsson ej heller härtill lämnat Nelin något uttryckligt
bemyndigande. Nelin hade plägat utfärda kvitton, undertecknade
med Josephssons namn och därunder ”gen. Nelin”. Att Josephsson haft
sig bekant, att så skett, ansåge Nelin framgå dels därav, att Josephsson
stundom, då Nelin till honom inbetalt sådana medel, frågat, ”örn det lämnats
kvitto”, och dels därav, att personer, som erlagt stämpelavgifter och
önskat att utfå s. k. stämpelförskottskvitton, vilka kunde utfärdas endast
av Josephsson såsom stämpelförsäljare, plägat för att utfå sådana kvitton
till Josephsson i utbyte avlämna de kvitton, som de förut erhållit av
Nelin, undertecknade av denne på ovannämnda sätt.

Nelin uppgav vidare: Enligt instruktion, utfärdad av magistraten under
år 1919, hade expeditionstiden i stärbhuskammaren bestämts från kl.
10 f. m. till kl. 2 e. m. och tjänstgöringstiden från kl. 9 f. m. till kl. 4 e. m.
Till en början hade Josephsson stannat å tjänsterummet under expeditionstiden
meri så småningom ej alltid varit tillstädes. Örn någon person
då i tjänsteärende önskat träffa Josephsson, hade Nelin eller Wennerholm
sökt honom å rådhuset men icke alltid kunnat träffa honom. Ej sällan
hade Josephsson lämnat stärbhuskammaren under uppgift, att han i tjänsteärende
skulle begiva sig till någon bankinrättning. Nelin eller Wennerholm
hade därlör, då någon i houppteckningsärende sökt Josephsson, ringt
till hanken men ej alltid kunnat träffa honom å uppgivet nummer. Den
besökande hade därför anmodats sitta ned och invänta Josephssons ankomst.
Örn det därvid dröjt, innan Josephsson vänt åter, hade den besökande
frågat, örn han ej ändå kunde få sitt ärende uträttat. Örn det därvid
gällt inbetalande av avgifter för bouppteckningar, hade dessa mottagits
av antingen Nelin eller Wennerholm. I vanliga fall hade Nelin och
Wennerholm, då Josephsson sålunda varit frånvarande, utan att invänta
honom betjänat allmänheten och mottagit för bouppteckningar utgående
avgifter samt, ifall kvitto begärts, utfärdat sådana i Josephssons namn
genom den av dem, som mottagit avgiften. De sålunda mottagna avgifterna
— undantagandes de av Nelin behållna — hade Nelin och Wennerholm
jämte bouppteckningarna lagt på Josephssons bord, och hade de sedermera
av honom införts i kassaboken. Nelin trodde, att han och Wennerholm
i Josephssons frånvaro mottagit flera poster avgifter än vad
Josephsson själv mottagit.

På fråga av åklagaren tilläde Nelin, att det stundom förekommit, att
Josephsson, då han själv varit tillstädes pa stärbhuskammaren, tillsagt

Nelin att mottaga bouppteckningsavgifter av personer, som befunnit sig
där för att inbetala sådana. Nelin holle för sannolikt, att vederbörande
inbetalare därvid kunnat iakttaga, att Josephsson lämnat Nelin sådan
tillsägelse.

På av åklagaren framställd anmärkning att Nelins uppgift vid rådhusrätten,
att han ej haft något direkt uppdrag att mottaga avgifterna, ej
överensstämde med Nelins uppgift vid polisförhör, att det stundom inträffat
att, då någon velat erlägga bouppteckningsavgifter å stärbhuskammaren
och Nelin därom underrättat Josephsson, Josephsson tillsagt
Nelin att taga emot penningarna, förklarade Nelin, att han med sitt yttrande
inför rätten avsett, att han ej haft något allmänt uppdrag av Josephsson
att uppbära avgifterna ifråga, samt att detta ej strede mot det
förhållande, att Josephsson i ett eller annat särskilt fall tillsagt Nelin att
taga emot bouppteckningsavgifter, vilka Josephsson alltså i varje sådant
fall avvetat, att Nelin mottagit.

Nelins rättegångsbiträde, advokaten I. Glimstedt, uppgav, att Nelin efter
första rättegångstillfället uppgivit för Glimstedt, att det en eller ett pär
gånger förekommit, att Nelin till personer, som å stärbhuskammaren velat
till honom inbetala bouppteckningsavgifter, yttrat, att ”han egentligen
icke skulle taga emot penningarna”, men att Nelin, då ifrågavarande personer
ej velat vänta med betalningarna, ändock mottagit penningarna.

Nelin vitsordade riktigheten av vad Glimstedt sålunda uppgivit.

Josephsson anförde häremot: Det vöre riktigt, att Josephsson ej lämnat
Nelin något uppdrag att uppbära medel av ifrågavarande slag. Visserligen
hade Nelin gjort detta vid flera tillfällen, då Josephsson varit frånvarande
från stärbhuskammaren eller upptagen av bouppteckningsförrättningar,
men Josephsson ansåge, att de, som inbetalt penningarna, därvid
begagnat Nelin såsom sitt ombud och sålunda handlat på egen risk. Josephsson
hade, långt ifrån att tolerera Nelins förfaringssätt att utfärda
med Josephssons namn genom Nelin underskrivna kvitton, tvärtom vid
upprepade tillfällen förbjudit Nelin att lämna sådana kvitton. Josephsson
kunde ej erinra sig, att det inträffat, att något sådant kvitto lämnats
i utbyte mot utbekommande av stämpelförskottskvitto. Josephsson hade
också av flera personer, som sysslade med bouppteckningsärenden, fått
den upplysningen, att Nelin ofta yttrat, att han ej ägde rätt uppbära
penningar, som skulle inbetalas till stärbhuskammaren, eller att å sådana
inbetalningar utfärda kvitton.

Nelin medgav, att Josephsson i februari 1922 uttryckligen tillsagt honom,
att inbetalningar av ifrågavarande medel skulle ske till stärbhusnotarien
personligen. Såvitt Nelin kunde erinra sig, hade det dock ej då
varit tal örn några kvitton. Tillsägelsen hade föranletts därav, att en
oriktigt beräknad stämpelavgift vid ett tillfälle inbetalts å stärbhuskam -

maren och Josephsson, i samband med att rättelse därutinnan skett och
han själv utfärdat kvitto å den riktiga stämpelavgiften, av inhetalaren
bekommit ett kvitto, undertecknat med Josephssons namn genom Nelin,
vilket kvitto Nelin förut utskrivit och lämnat till inbetalaren. Nelin medgåve
dock att, då inbetalningarna skulle ske direkt till stärhhusnotarien,
det ej gärna kunde bliva tal örn, att Nelin skulle utfärda kvitton därå.
Huruvida Josephsson sedermera lämnat Nelin någon häremot stridande
tillsägelse, kunde Nelin ej erinra sig.

I anledning av Nelins påstående att Josephsson, då Nelin till honom inbetalt
uppburna houppteckningsavgifter, frågat, ”örn det lämnats kvitto”,
gjorde Josephsson gällande, att han vid sådana tillfällen ej frågat Nelin
därom utan angående huruvida den, som inbetalt avgifterna önskat erhålla
något kvitto, vilken fråga Nelin jakande eller nekande besvarat.

Nelin genmälde: Josephssons vanliga fråga i dylika fall hade varit antingen,
”örn det lämnats kvitto”, eller: ”Nå, hur är det med kvitto?” Nelin
hade då svarat, att han lämnat kvitto, vilket varit regel, då det gällt inbetalning
av större belopp.

Nelin framhöll, att de personer, som i stärbhuskammaren inbetalt avgifter
för bouppteckningar till Nelin eller Wennerholm, sannolikt ej känt
till, örn Nelin och Wennerholm haft behörighet att uppbära dylika medel
elier icke. Han trodde, att de flesta varit av den uppfattningen att, när de
överlämnat avgifterna till Nelin och Wennerholm, de erlagt dessa i vederbörlig
ordning, och att de ej betraktat Nelin och Wennerholm som ombud
för sig. Nelin hade icke närmare reflekterat över, i vilken egenskap han
mottagit medlen i stärbhuskammaren. Emellertid hade han nästan uteslutande
utskrivit kvitton i tjänstgörande stärbhusnotariens namn genom
eget namn och ej endast i eget namn. I stärbhuskammaren hade icke funnits
något anslag örn, till vem allmänheten hade att erlägga avgifterna.
Å ytterdörren till kammaren funnes expeditionstiden angiven till mellan
kl. 10 och kl. 2.

Rörande Josephssons kontroll av Nelins göromål uppgav Nelin: Med ledning
av dödslistorna hade Nelin uppgjort förteckning över de stärbhus,
där bouppteckning ej ingivits, varpå förelägganden utfärdats. Josephsson
hade icke granskat dessa förteckningar.

Josephsson vitsordade detta men uppgav, att han i så gott som varje
fall, då sådana förteckningar upprättats, tillfrågat Nelin, örn han använt
tillräcklig omsorg och noggrannhet vid deras upprättande, ävensom för
Nelin framhållit nödvändigheten därav.

Nelin uppgav vidare: Josephsson hade ej kontrollerat, att avgifterna för
samtliga i diariet såsom förrättade angivna bouppteckningar blivit såsom
betalta införda i kassaboken. Örn sådan kontrollåtgärd vidtagits, hade,
enligt Nelins förmenande, begångna oegentligheter inom kort uppdagats.

Wennerholm, vilken varit fast anställd i stärbkuskammaren sedan år
1921 efter att förut under två år hava haft tillfällig anställning därstädes,
uppgav först vid polisförhör följande: I fråga örn mera invecklade stämpelberäkningar
hade Josephsson uppsatt koncept till promemoriorna. Det
vore riktigt, att Josephsson ej alltid under expeditionstiden varit tillstädes
i stärbhuskammaren, då personer infunnit sig där för erläggande av för
bouppteckningar utgående avgifter, sannolikt mest beroende därpå, att
han då i tjänsteärenden befunnit sig å annan plats i rådhuset eller för
inköp av stämplar i banken. Vid sådana tillfällen hade Wennerholm, örn
Josephsson icke kunnat anträffas och den besökande ej haft tid att invänta
honom, mottagit dylika avgifter och lämnat kvitto därå i Josephssons
namn genom Wennerholm. Sålunda mottagna penningar hade Wennerholm,
på sätt Nelin berättat, placerat på Josephssons bord, varelter Josephsson
vid återkomsten till tjänsterummet bokfört penningarna i den av
honom förda kassaboken. Någon anmärkning mot detta Wenner holms tillvägagångssätt
hade Josephsson icke framställt till Wennerholm och ej
heller, såvitt Wennerholm visste, till Nelin. Även vid tillfällen, då Josephsson
varit tillstädes i stärbhuskammaren, hade förekommit, att Wennerholm
mottagit avgifter för bouppteckningar, i vilka fall han omedelbart
inlämnat avgifterna till Josephsson, som själv utfärdat kvitton därå, därest
sådana begärts. Huruvida Wennerholm och Nelin i Josephssons frånvaro
mottagit avgifter för bouppteckningar i den utsträckning, som Nelin
uppgivit, kunde Wennerholm icke yttra sig örn, men Wennerholm trodde
icke, att så varit fallet. Wennerholm vore övertygad örn, att de personer,
som till Nelin och Wennerholm överlämnat medel för bouppteckningar,
handlat i god tro, i det de vid inbetalningarna av medlen till dem sannolikt
trott sig hava erlagt medlen i vederbörlig ordning och ej med Nelin
och Wennerholm som ombud. Wennerholm ansåge att, örn sådan kontrollåtgärd
vidtagits beträffande diariet och kassaboken, som Nelin uppgivit,
oegentligheterna säkerligen långt förut skulle hava förmärkts.

Hörd såsom vittne i målet vitsordade Wennerholm berörda uppgifter,
varjämte Wennerholm uppgav: Vad anginge den omfattning, i vilken bouppteckningsavgifter
å stärbhuskammaren inbetalts till Nelin eller Wennerholm,
kunde Wennerholm ej uttala sig närmare än att detta skett i stor
utsträckning. Josephsson eller för denne tjänstgörande vikarie hade ej vid
något tillfälle lämnat Wennerholm eller, såvitt Wennerholm visste, Nelin
uppdrag att uppbära bouppteekningsavgifter. Örn kvitton å dylika avgifter
hade det aldrig varit tal mellan Wennerholm och Josephsson. Att Wennerholm
i så stor utsträckning som skett uppburit bouppteekningsavgifter
och utfärdat kvitton därå hade berott på att Wennerholm sett, att Nelin,
som varit äldre i tjänsten än Wennerholm, allt från början av Wenner -holms tjänstetid å stärbhuskammaren så förfarit. Det hade varit väl be -

kant för Josephsson, att Wennerholm uppburit avgifterna i den utsträckning,
vari detta skett, men Josephsson hade aldrig meddelat Wennerholm
något förbud att göra detta. Wennerholm hade sig icke bekant, huruvida
Josephsson känt till, att Wennerholm plägat utfärda kvitton å inbetalta
medel, men under polisförhör i målet hade förekommit att, sedan Nelin
omtalat för förhörsledaren, att Wennerholm plägat utfärda dylika kvitton,
Josephsson, då han fått kännedom örn denna uppgift, kallat till sig Wennerholm
och tillfrågat honom, huruvida han verkligen utfärdat några
sådana kvitton. Josephssons fråga hade framställts på sådant sätt, att
Wennerholm fått den uppfattningen, att Josephsson ej förut avvetat, att
Wennerholm utfärdat kvitton av ifrågavarande slag. — Det hade, måhända
med ett eller annat undantag i fall, då det gällt mycket stora summor,
aldrig hänt, att någon, som haft medel att inbetala å stärbhuskammaren,
icke kunnat på grund av Josephssons frånvaro få sitt ärende uträttat,
utan det hade städse förelegat tillfälle för allmänheten att i sådant fall
inbetala medlen till Nelin eller Wennerholm.

På fråga av Josephsson, huruvida icke Wennerholm kunde intyga, att
Josephsson tillsagt såväl Nelin som Wennerholm, att personer, som inställt
sig å stärbhuskammaren för att erlägga bouppteckningsavgifter,
skulle hänvisas till stärbhusnotarien, vitsordade Wennerholm, att Josephsson
flera gånger tillsagt Wennerholm, att sådana personer skulle hänvisas
till honom, samt tilläde: Wennerholm hade alltid uppfattat dessa tillsägelser
på det sätt, att Wennerholm hade att så förfara, örn stärbhusnotarien
vore tillstädes på stärbhuskammaren, men att de ej inneburit
något förbud mot det av Josephsson kända förfaringssättet, att Wennerholm
uppbure avgifter, då Josephsson vore frånvarande. Huruvida Josephsson
lämnat Nelin liknande tillsägelse visste Wennerholm ej.

Revisorn A. Hagelius berättade, hörd såsom vittne i målet, följande:
Hagelius hade i flera år tillhandagått allmänheten med boutredningar och
allt som oftast i stärbhuskammaren inbetalt avgifter för bouppteckningar.
Vid tillfällen, då Josephsson varit frånvarande, hade dylika avgifter mottagits
av Nelin. Då Josephsson varit tillstädes, hade Hagelius alltid inbetalt
avgifter direkt till denne. I ett eller två sådana fall hade Hagelius
mottagit kvitto och endast då. Beträffande omkring 30 bouppteckningsuppgifter,
som Hagelius inlämnat till stärbhuskammaren, hade Hagelius
hetalt avgifterna för 5 eller 6 bouppteckningar till Josephsson själv och
återstoden till Nelin eller i något fall till annat skrivbiträde å kammaren.
Detta förhållande hade, enligt vad Hagelius ville framhålla, tydligen icke
varit Josephsson obekant utan skett med hans goda minne. Örn så icke
varit fallet, hade säkerligen Josephsson vid de sammanträffanden, som
Hagelius haft med honom, framhållit, att avgifterna för bouppteckningar
endast skulle lämnas till stärbhusnotarien. Nelin hade i början av sin

tjänstgöring yttrat, att ”stärbhusnotarien egentligen vore den, som skalle
taga emot penningarna, men att Nelin kunde taga emot dem”. Hagelius
ansåge, att Nelin ej mottagit avgifterna i egenskap av ombud för allmänheten
utan i egenskap av stärbhuskammarens tjänsteman.

Såsom vittne hördes vidare förre poliskonstapeln F. E. Hjelm, vilken
berättade: Hjelm, som vore 63 år gammal, hade sedan 17 år tillbaka plägat
syssla med boutredningar samt i en mängd fall å stärbhuskammaren inlämnat
bouppteckningsuppgifter ävensom erlagt avgifter för bouppteckningar.
Sedan Nelin och Wennerholm börjat tjänstgöra å kammaren, hade
Hjelm i de flesta fallen betalt avgifterna till någon av dem, men i de fall,
då Josephsson varit personligen tillstädes, hade Hjelm erlagt avgifterna
till honom. I några fall hade Hjelm fått kvitton av Nelin eller Wennerholm,
vilka varit undertecknade med tjänstgörande stärbhusnotariens
namn och därunder namnet på den, till vilken inbetalningarna verkställts.
Hjelm hade tagit för givet, att Nelin och Wennerholm såsom tjänstgörande
å stärbhuskammaren haft rätt att, då Josephsson ej varit tillstädes å
stärbhuskammaren, mottaga inbetalta bouppteckningsavgifter, synnerligast
som detta skett i så stor utsträckning, som fallet varit.

Kassören H. Leijonberg, som omkring år 1912 eller 1913 vikarierat för
Nelins företrädare i tjänsten, uppgav i avgivet vittnesmål, att Josephsson,
örn han någon gång under expeditionstiden lämnat stärbhuskammaren,
tillsagt, att de personer, som sökte honom, skulle avvakta hans återkomst.
Det hade aldrig varit tal mellan Josephsson och Leijonberg örn, huruvida
Leijonberg finge mottaga bouppteckningsavgifter av allmänheten eller ej,
men Leijonberg hade antagit, att han ej ägt rätt därtill. Det hade dock
förekommit, att personer, som velat å stärbhuskammaren inbetala sådana
avgifter, när Josephsson varit frånvarande, lämnat avgifterna till Leijonberg
utan att få något kvitto därå. Något kvitto å mottagna avgifter hade
Leijonberg aldrig lämnat.

I egenskap av rättegångsbiträde åt Nelin framhöll advokaten K. G.
Lindberg såsom förmildrande omständighet den slappa kontroll, som Nelin
underkastats från Josephssons sida, samt anförde vidare: Man kunde göra
gällande att, därest kontroll utövats, Nelin skulle hava kunnat under högst
ett kvartal fortsätta sina manipulationer. Dessa hade nu fortgått under
cirka sju års tid och omfattade 206 särskilda brott. De huvudsakliga skälen
till att brotten ej upptäckts vore enligt Lindbergs mening i första hand att
söka däri, att Josephsson tillåtit Nelin att uppbära medel, samt vidare i
andra hand däri, att Josephsson uraktlåtit att behörigen kontrollera kvartalsredovisningarnas
upprättande. Enligt instruktionen hade det åvilat
Josephsson att själv uppbära provisioner och uppgöra ifrågavarande redovisningar.
Då han överlämnat dessa göromål åt annan, hade kontroll varit
på sin plats. Kontrollen över kvartalsredovisningarnas upprättande hade

givetvis bort innefatta jämförelse mellan dessa redovisningar och diariet
samt liggaren. Hade dylik jämlörelse ägt rum, skulle brotten genast hava
upptäckts. Att redovisningarnas slutsummor jämlörts med kassaboken
hade tydligen icke innefattat någon som helst kontroll. Det torde kunna
anmärkas, att även i övrigt bristande kontroll från Josephssons sida förekommit.

Den 2 maj 1929 meddelade rådhusrätten utslag i målet. I detta utslag,
som vann laga kraft, yttrade rådhusrätten, bland annat, följande:

”Genom vad tilltalade Nelin, som allt sedan den 31 maj 1918 haft anställning
först som kontorsskrivare och därefter som kammarskrivare å stärbhliskamma
ren här i staden, erkänt i målet och däri vidare förekommit finner
rådhusrätten ådagalagt:

att, efter det Nelin av stärbhusdelägarna efter förre poliskonstapeln
Johan Petter Fredén erhållit uppdrag att biträda vid utredningen av boet
efter den avlidne och jämväl föranstaltat örn att bouppteckning efter Fredén
förrättats, vilket skett den 16 ''november’ 1927, Nelin, såsom ålegat
honom som kammarskrivare, uppsatt bouppteckningshandlingen, vilken
han låtit Fredéns änka såsom uppgivare av boet underskriva, och — sedan
han falskeligen underskrivit handlingen med bouppteckningsförrättarnas,
vederbörande magistratsledamots och stärbhusnotariens namn — i banker,
hos vilka för lyftande av erforderliga där för stärbliuset innestående medel
styrkt transund; av den falska bouppteckningshandlingen av Nelin företetts,
av stärbhusdelägarna utfått 3,385 kronor 62 öre, motsvarande å bouppteckningen
belöpande uppteckningsprovision och stämpel, i och för
medlens inbetalande å härvarande stärbhuskammare men underlåtit dit
ingiva penningarna och i stället för egen räkning använt desamma;

att Nelin sedermera åsatt bouppteckningshandlingen förut makulerade
stämplar till vederbörliga belopp, vilka stämplar han löstagit från äldre,
å stärbhuskammaren förvarade bouppteckningshandlingar, och ommakulerat
stämplarna med stärbhusnotariens makuleringsstämpel och annan
datumbeteckning samt försett bouppteckningshandlingen med bevis örn
inregistrering hos rådhusrätten och falskeligen undertecknat beviset med
vederbörande tjänstemans vid rådhusrätten namn ävensom utlämnat handlingen
till en av Fredéns stärbhusdelägare;

att, sedan bouppteckningen efter avlidna sömmerskan Maria Charlotta
Nydqvist den 15 juni 1928 förrättats och Nelin såsom biträde vid utredningen
av boet efter henne, i samband med att hennes syster och enda
arvinge såsom bouppgivare underskrivit bouppteckningshandlingen, i systerns
bostad utfått av henne medel till uppteckningsprovision och stämpel
till bouppteckningen, tillhopa 56 kronor 5 öre, för inbetalning till stärbhuskammaren,
Nelin för egen del använt sagda medel samt, elter det bouppteckningsförrättarna
i behörig ordning undertecknat boupptecknings -

handlingen, på enahanda sätt, som skett med bouppteckningen efter Fredén,
försett bouppteckningen efter Nydqvist dels med förut makulerade
stämplar till belopp av 31) kronor 95 öre, vilka han ommakulerat, dels ock
med falskt bevis örn inregistrering och därpå tillställt Nydqvists arvinge
handlingen;

att Nelin, som varit biträde vid utredningarna av eller utredningsman
i dödsboen efter hustrun Gerda Wilhelmina Karlsson, sömmerskan Charlotta
Hult, Augusta Paulina Nicklasdotter Pettersson, Beata Lovisa Larsson,
Carolina Dittmer, Oliva Dittmer och auktionsvaktmästaren Ernst
Nilsson samt utan samband med sin tjänst av stärbhusdelägare efter
Karlsson och Nilsson utfått och beträffande de övriga fem boen, vilkas
tillgångar han omhänderhaft, uttagit ur tillgångarna medel till gäldande
å stärbhuskammaren av uppteckningsprovisions-, stämpel- och i ett fall
bevisavgifter för bouppteckningarna, under åren 1927 och 1928 för egen
del lörbrukat dessa medel, utgörande, för bouppteckningen efter Karlsson
296 kronor 68 öre, för bouppteckningen efter Hult 272 kronor 84 öre, för
bouppteckningen efter Nicklasdotter Pettersson 20 kronor 23 öre, för
bouppteckningen efter Larsson 175 kronor 92 öre, för bouppteckningen
efter Carolina Dittmer 58 kronor 70 öre, för bouppteckningen efter Oliva
Dittmer 21 kronor 21 öre och för bouppteckningen efter Nilsson 171 kronor
70 öre, samt ytterligare 3,728 kronor 1 öre av medel, som Nelin omhänderhaft
såsom utredningsman i boen efter Carolina Dittmer och Oliva Dittmer,
och 62 kronor, som han bekommit av stärbhusdelägarna efter Nilsson
för gäldande av stämpelaA^gift för lagfart å fastighet;

att Nelin från och med år 1919 till och med år 1929 å stärbhuskammaren
av delägare i dödsbon eller deras ombud emottagit uppteckningsprovisions-
och stämpelavgifter för 193 bouppteckningar till sammanlagt
belopp av 33,302 kronor 91 öre och i stället för att, såsom ålegat honom,
inbetala penningarna till stärbhusnotarien försnillat dem samt till döljande
härav å avgifterna för en av bouppteckningarna falskeligen i stärbhusnotariens
namn utfärdat kvitto, som han tillställt inbetalaren, falskeligen
underskrivit två av bouppteckningarna med bouppteckningsförrättarnas
namn, å 17 av bouppteckningarna, därav de två sistomförmälda,
anbringat dels förut till andra bouppteckningar använda, makulerade
stämplar, som han ommakulerat på enahanda sätt, som ovan angivits, dels
ock falska inregistreringsbevis, å en bouppteckning tecknat falskt inregistreringsbevis,
undandolt sistnämnda 18 bouppteckningar, så att registrering
av dem ej kommit till stånd, men utlämnat dem till vederbörande stärbhusdelägare
eller ombud för dem, samt underlåtit medtaga under tiden
till 1928 års utgång förrättade 191 av bouppteckningarna i de kvartals1''örteckningar
över bouppteckningar, för vilka uppteckningsprovision er -

lagts, vilka förteckningar uppsatts av Nelin och av stärbhusnotarien vid
redovisning för influtna provisionsbelopp ingivits till härvarande drätselkammare;
samt

att Nelin under år 1927 för egen del använt ytterligare 2,035 kronor,
som han emottagit av stärbhusnotarien för att tillställas stärbhusdelägarna
efter en avliden, vilka till stärhhuskammaren inbetalt medlen i
stämpelavgift men ägt återbekomma desamma.

Nelins brottsliga åtgöranden i samband med bouppteckningen efter
Fredén för sig och bans brottsliga åtgöranden i samband med bouppteckningen
efter Nydqvist för sig äro att anse såsom fortsättning av ett och
samma brott, innefattande dels förskingring, dels förfalskning av i det
förra fallet två allmänna handlingar och i det senare en sådan handling,
dels ock falskt anbringande av allmänna stämplar å handling, som skolat
med sådana stämplar förses; och finner rådhusrätten Nelin hava, jämlikt
4 kap. 3 §, 12 kap. 2 §, 7 och 21 §§ samt 22 kap. 11 § strafflagen förskyllt,
för det förra brottet straffarbete i ett år sex månader och påföljd enligt
2 kap. 19 § samma lag intill dess två år förflutit från det han blivit efter
utståndet straff frigiven och för det senare brottet straffarbete i ett år och
sådan påföljd intill dess ett år förflutit från bans frigivande efter utståndet
straff.

Rådhusrätten dömer Nelin, jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen, att för ett
vart av förskingringsbrotten mot stärbhusdelägarna efter Gerda Wilhelmina
Karlsson och mot Anton E. Olsson undergå fängelse i en månad
och för förskingringsbrottet mot Hillman undergå fängelse i tre månader,
jämlikt 22 kap. 14 § strafflagen att för ett vart av tre brott, innefattande
trolöshet mot huvudman, de mot stärbhusdelägarna efter Hult, stärbhusdelägarna
efter Beata Lovisa Larsson och stärbhusdelägarna efter Hedvig
Pettersson undergå fängelse i en månad, för ett sådant brott, det mot
stärbhusdelägarna efter Nicklasdotter Pettersson böta 100 kronor till Kronan
och för ett sådant brott, det mot stärbhusdelägarna efter Stahlén
undergå fängelse i fem månader, jämlikt 4 kap. 3 § och 22 kap. 11 § strafflagen
att för förbrytelserna mot stärbhusdelägarna efter Ernst Nilsson,
vilka må anses utgöra fortsättning av ett och samma förskingringsbrott,
undergå fängelse i en månad samt jämlikt 4 kap. 3 § och 22 kap. 14 ^
strafflagen att för förbrytelserna mot stärbhusdelägarna efter Carolina
Dittmer och Oliva Dittmer, utgörande fortsättning av ett och samma
brott, innefattande trolöshet mot huvudman, undergå fängelse i fem
månader.

Vad Nelin i övrigt, på sätt ovan sagts, förbrutit finner rådhusrätten
vara att betrakta dels såsom fortsättning av ett och samma brott, innefattande
förskingring i förening med förfalskning av allmänna handlingar
och falskt anbringande av allmänna stämplar å handlingar, som

skolat med sådana stämplar förses, dels ock såsom fortsättning av ett och
samma brott, innefattande sådana uppsåtliga förbrytelser i Nelins tjänst,
varom i 25 kap. 16 § strafflagen omförmäles; och prövar rådhusrätten
lagligt döma Nelin jämlikt 4 kap. 3 §, 12 kap. 2, 7 och 21 §§ samt 22 kap.
11 § strafflagen att för det förra brottet hållas till straffarbete i två år
sex månader och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § samma
lag intill dess tre år förflutit från det han efter utståndet straff blivit
frigiven och jämlikt 4 kap. 3 § samt 25 kap. 16 och 22 §§ strafflagen att
för det senare brottet varda avsatt från sin tjänst som kammarskrivare
och vara ovärdig att i rikets tjänst nyttjas.”

Därjämte meddelade rådhusrätten erforderliga bestämmelser örn straffens
sammanläggning, varjämte rådhusrätten förpliktade Nelin att utgiva
skadestånd till vissa dödsbon, som därom fört talan.

Den 10 maj 1929 förrättade magistraten bouppteckning efter Carolina
Lindqvist. Boets behållning uppgick till 169,363 kronor 32 öre.

Bouppteckningen efter Samuel Sterner, som förrättats den 5 oktober
1928, upptog en behållning av 299,058 kronor 79 öre.

Den 17 oktober 1929 anmälde Josephsson hos rådhusrätten, att dödsbodelägarna
efter Carolina Lindqvist och Samuel Sterner ej kunnat förmås
att erlägga stämpelavgift till bouppteckningarna efter dem, samt anhöll,
att rådhusrätten måtte förelägga dödsbodelägarna att låta inregistrera
bouppteckningarna.

Med anledning härav lät rådhusrätten kalla de myndiga dödsbodelägarna
till inställelse inför rådhusrätten, vid vilken Josephssons yrkanden
mot de kallade delägare i de båda dödsboen handlades i två särskilda
mål.

I båda målen gjorde dödsbodelägarna gällande, att de genom inbetalning
av stämpelavgiften till Nelin fullgjort sin stämpelplikt.

Stärbhusdelägarna efter Carolina Lindqvist anförde i målet mot dem:
Den av Nelin på grund av stärbkusdelägarnas enskilda uppdrag upprättade
bouppgiften hade förvarats i stärbliuskammaren sedan juni 1927. Då
Nelin ej haft rätt förvara privata handlingar därstädes, måste den allt
sedan 1927 anses vara innehavd av stärbhuskammaren. Stämpelmedel
för bouppteckningar erlades i stärbhuskammaren.

Josephsson invände, att den av stärbhusdelägarna ingivna bouppgiften
ej inlämnats till stärbhuskammaren. Stämpelmedel skulle ej erläggas till
stärbhuskammaren utan till stärbhusnotarien såsom stämpelförsäljare.

Stärbhusdelägarna anförde vidare: Nelin hade av magistraten mottagit
förordnande på sin tjänst, och i brottmålet hade rådhusrätten ansett
honom såsom tjänsteman. Någon särskild instruktion för honom förefunnes
icke, vadan någon begränsning av hans tjänstegöromål icke gjorts.

Av handlingarna i brottmålet franninge, att stärbhusnotarien uttryckligen
eller genom tyst godkännande av redan företagna åtgärder till
Nelin överlämnat åtskilliga för att ej säga de flesta av de förrättningar
och ämbetsgöromål, som tillkommit stärbhuskammaren. Sålunda hade
Nelin fört diariet, verkställt kvartalsredovisningarna, mottagit allmänheten
å expeditionstiden, särskilt då stärbhusnotarien ej varit närvarande,
granskat dödslistorna och sålunda i allo fungerat som stärbhusnotariens
dagliga ställföreträdare. Under dessa omständigheter torde det
vara omöjligt att uppdraga en distinkt rättsgräns mellan stärbhusnotariens
och kammarskrivarens tjänstebefogenheter. Kammarskrivaren finge
väl därför närmast anses såsom den huvudsakligen tjänstförrättande
tjänstemannen inom stärbhuskammaren, under det att stärbhusnotariens
verksamhet alltmera inskränkes till kontroll. Särskilt borde i detta sammanhang
framhållas, att kammarskrivaren haft fri förfoganderätt över
stärbhuskammarens särskilt tryckta blanketter och ämbetsstämpel. På
grund av dessa förhållanden och det faktiska tillvägagångssättet för vidtagandet
av ifrågavarande åtgärder måste de av stärbhuset ingivna
stämpelmedlen anses hava i vederbörlig ordning kommit stärbhuskammaren
tillhanda och förpliktelsen att gälda stämpel och provision hava blivit
vederbörligen fullgjord.

Alfred Lindqvist uppgav i detta mål, att han efter ifrågavarande betalnings
erläggande den 9 december 1927, eftersom någon bouppteckning
ej tillhandahållits honom, upprepade gånger vid telefonsamtal med
Josephsson förfrågat sig angående bouppteckningen och därvid uppgivit,
att bouppteckningen blivit förrättad.

Josephsson invände, att han endast en gång erhållit telefonpåringning
från Alfred Lindqvist rörande bouppteckning efter Carolina Lindqvist
och att Alfred Lindqvist därvid på Josephssons fråga, huruvida uppgift
till bouppteckning lämnats, sagt, att Nelin vore sysselsatt med att upprätta
en sådan, i anledning varav Josephsson hänvisat Alfred Lindqvist
att själv påskynda Nelin med avseende på uppgiftens färdigställande.

I utslag den 5 december 1929 i målet mot Carolina Lindqvists stärbhus
yttrade rådhusrätten följande: Rådhusrätten, som funne vad i ärendet
anförts till befrielse för dödsbodelägarna efter Carolina Lindqvist från
skyldighet att vid inregistrering av bouppteckning efter henne erlägga
arvsskatt icke förtjäna avseende, prövade lagligt ålägga Alfred Lindqvist
och hans medparter i egenskap av dödsbodelägare efter Carolina
Lindqvist att, vid vite av 100 kronor för en var av dem, inom en månad
efter rådhusrättens rrtslags dag till rådhusrätten ingiva bouppteckning
efter Carolina Lindqvist jämte medel till handlingens stämpelbeläggning
5,499 kronor 30 öre.

En ledamot av rådhusrätten, t. f. assessorn Sten Lindquist, var av skilj -

r> — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års riksdan.

aktig mening och fann på anförda skäl arvsskatt för bouppteckningen
efter Carolina Lindqvist hava blivit behörigen erlagd, i följd varav stärbhusdelägarna
enligt Sten Lindquists mening icke borde åläggas att vid
inregistrering av bouppteckningen erlägga stämpelavgift.

I målet mot stärbhusdelägarna efter Samuel Sterner, däri från parternas
sida i huvudsak anfördes detsamma som i målet mot Carolina Lindqvists
dödsbo, ingav Josephsson intyg av elva personer, däribland sju
advokater. I flertalet intyg uppgavs, att vederbörande intygsgivare i regel,
i vissa fall alltid, inbetalt stämpelmedel till tjänstgörande stärbhusnotarien
själv.

Förre skatteuppbördsmannen A. Benktander anförde i ett avgivet intyg
följande: ”Undertecknad, som under en lång följd av år sysslat med
boutredningar och av denna anledning ofta haft att å stärbhuskammaren
erlägga uppteckningsprovisioner och stämpelavgifter till bouppteckningar,
får härmed på begäran intyga, att dylika betalningar i regel
erlagts direkt till stärbhusnotarien och allenast undantagsvis till någon
av de övriga tjänstemännen å stärbhuskammaren. Sålunda äro av nio
hos mig ännu kvarliggande kvitton å provisioner och stämpelavgifter
sju underskrivna av stärbhusnotarien Josephsson, ett ''Arthur Josephsson
g. Nelin’ och ett ''Herman Baagoe gn. Nelin’. Tillika intygas, att jag
aldrig kunnat märka, att Nelin eftersträvat att omhändertaga dylika avgifter,
utan har han, då betalning skulle ske, hänvisat till stärbhusnotarien.
Däremot har jag ej funnit det annat än i sin ordning, att i stärbhusnotariens
frånvaro betalning kunde få erläggas till annan å stärbhuskammaren
anställd.”

Den 5 december 1929 meddelade rådhusrätten jämväl i detta mål utslag
av enahanda innehåll som i målet mot Carolina Lindqvists stärbhusdelägare.
T. f. assessorn Lindquist uttalade samma mening som i sistberörda
mål.

Över båda utslagen anfördes av vederbörande stärbhusdelägare besvär
i Göta hovrätt, som i målet infordrade yttranden från rådhusrätten, Josephsson
och advokatfiskalen vid hovrätten.

Rådhusrätten anförde, biand annat, följande:

"Sedan bouppteckning förrättats av magistraten, åligger det stärbhusnotarien
att tillse, det bouppteckningen blir registrerad hos rådhusrätten.
Enligt mycket gammal praxis erlägges stämpelavgift för bouppteckningar
till stärbhusnotarien, som är stämpelförsäljare samt uträknar
avgifterna och till rådhusrätten inlämnar bouppteckningarna, försedda
med stämpel. Över stärbhusnotariens sysslande såsom stämpelförsäljare
äger givetvis varken magistraten eller rådhusrätten att öva kontroll.
Vid nu angivna förhållanden saknar rådhusrätten anledning att yttra sig
över vad i ärendet påståtts eller eljest förekommit angående praxis ifråga

örn sättet för inbetalning av stämpelmedel å stärbhusnotariekontoret o. d.

Stämpelmedel till bouppteckningen hava icke inbetalts till rådhusrätten
eller till någon, som haft att i tjänsten mottaga dylika medel. Det åligger
emellertid rådhusrätten att tillse, det bouppteckningar varda till rätten
ingivna och att de därvid förses med stämpel. Enligt rådhusrättens förmenande
äger rätten varken befria stärbhusdelägare från skyldighet att
registrera bouppteckning eller, då stämpelskatt icke erlagts till stämpelförsäljare,
under förklaring att stämpelmedel dock blivit i behörig ordning
erlagda, registrera bouppteckningen utan att förse den med stämpel.
”

T. f. assessorn Lindquist avgav särskilt yttrande, däri han anförde:
”Ifrågavarande stämpelavgift avser, såsom av H i arvsskatteförordningen
framgår, en skatt till staten. Skatten erlägges ''genom stämpelbeläggning''
av bouppteckningshandlingen. Det citerade, från förordningens
§ 2 hämtade uttrycket är i detta sammanhang villsamt, men såvitt gäller
den skattskyldige finner jag uppenbart, att skatten måste anses erlagd
i och med att stämpelmedlen överlämnats till vederbörande myndighet,
därest så skett. Eljest skulle man komma till det orimliga resultat, att
skatten erlägges av tjänstemannen, som verkställer stämpelbeläggningen,
och ej av den skattskyldige. Enligt de lagbestämmelser, som gällt, har
rådhusrätten vid boupptecknings inregistrering haft att låta verkställa
stämpelbeläggningen, för vilket avseende bouppteckning vid ingivandet
skolat vara åtföljd av erforderliga penningar till stämpeln. Emellertid
laar vid rådhusrätten funnits inrättad en stärbhuskammare (stärbhusnotariekontoret),
var est stärbhusnotarien och två lägre befattningshavare
tjänstgjort. Formellt har stärbliuskammaren lytt under magistraten, och
dess huvudsakliga uppgift har varit att biträda magistratens delegerade
vid bouppteckningars förrättande och med bouppteckningshandlingars
upprättande, varmed rådhusrätten ej haft att skaffa. Men stärbhusnotarien
har även varit en rådhusrättens tjänsteman i så måtto, att han —
ehuru hans av magistraten utfärdade instruktion ej föreskrivit det — mottagit
stämpelmedel till bouppteckningar, tillhandahållit stämplar samt
verkställt stämpelbeläggning av bouppteckningarna. Stärbhusnotarien har
sålunda varit den tjänsteman, som i rådhusrättens ställe mottagit ifrågavarande
stämpelmedel, och det har ej heller ifrågasatts, att det skulle
brustit beträffande hans behörighet härutinnan. Den praktiska följden
härav har varit, att allmänheten haft att göra ifrågavarande inbetalningar
å stärbhuskammarens lokaler. Av den vid rådhusrätten förebragta
utredningen i ärendet torde framgå, att stärbhusnotariens närmaste underordnade
å stärbliuskammaren, kammarskrivaren Nelin, i stor utsträckning
utövat den stärbhusnotarien tillkommande funktionen att uppbära

stämpelmedel. Själv har jag konstaterat denna praxis under tjänstgöring
såsom t. f. stärbhusnotarie närmare två månaders tid hösten 1925. Vad
angår stämpelmedlens kvitterande förekom under min berörda vikariattjänstgöring
sällan, att kvitton utfärdades av mig å betalningar, som
under min frånvaro från tjänstelokalen mottogos av Nelin. Huruvida eller
på vad sätt Nelin kvitterade inbetalningarna i de fall, där kvitto ej lämnades
av mig, vet jag icke. Även örn Nelin saknat uttryckligt bemyndigande
av stärbbusnotarien att mottaga stämpelmedel, måste lian genom
den praxis, som tillämpats, anses hava blivit behörig såsom uppbördsman
gentemot den allmänhet, som för stämpelmedels inbetalande infunnit sig
å stärbhuskammarens expeditionslokal och där mottagits av Nelin å
tjänstens vägnar. Att Nelin i förevarande fall efter medlens mottagande
själv tillgodogjort sig dem i stället för att överlämna dem till stärbbusnotarien,
är enligt min mening att betrakta så, att staten, som genom
medlens inbetalande till Nelin måste anses hava mottagit dem, genom
Nelins brottsliga tillägnelse avhänts desamma, och icke så, att stärbhusdelägarna,
vilka i behörig ordning erlagt sin stämpelbetalning och sålunda
uppfyllt sin skatteplikt, skulle få vidkännas följden av Nelins
brottslighet.”

Josephsson anförde i sitt yttrande, att stärbhusdelägarnas inbetalning
av medlen till Nelin skett på egen risk, då Nelin ej haft stärbhusnotariens
medgivande att mottaga medlen, att inbetalningen syntes hava verkställts
på grund därav, att Nelin företett den falska bouppteckningen, samt att
Josephsson icke borde vara ansvarig för det av Nelin sålunda begångna
bedrägeriet. Han tilläde, att han till stärbhusdelägarna erbjudit sig återbetala
det belopp örn 2,035 kronor, som skolat återbetalas av stämpelmedlen
för avlidne polisöverkonstapel!! Lindqvists stärbhusdelägare, då Nelin
ej haft deras fullmakt att uppbära medlen.

Advokatfiskalen hemställde, att besvären måtte lämnas utan bifall.

I båda målen meddelade hovrätten den 30 juni 1930 utslag, i vilka hovrätten
ej fann skäl göra ändring i rådhusrättens utslag.

En ledamot i hovrätten var så till vida av skiljaktig mening, att han
väl ansåg, att arvsskatt blivit i behörig ordning av stärbhusdelägarna erlagd,
men, enär rådhusrätten på grund av stadgandet i 44 § i förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva icke ägde att bouppteckningshandling
mottaga med mindre densamma åtföljdes av penningar till
stämpel, fann ledamoten sig lagligen förhindrad att göra ändring i rådhusrättens
utslag, såvitt stärbhusdelägarna förelagts att ingiva bouppteckningar
jämte medel till stämpelbeläggning.

Över hovrättens utslag anförde delägarna i respektive dödsbon besvär.

Kungl. Majit fann i utslag den 2 februari 1932 ej skäl att göra ändring
i hovrättens utslag i någotdera målet.

Om detta beslut voro justitieråden Borgström, Svedelius och Molin
ense. Justitierådet Wedberg yttrade i målet rörande bouppteckningen
efter Carolina Lindqvist följande:

”Å stärbhuskammarens lokal och under expeditionstiden erlade Alfred
Lindqvist den 9 december 1927 till Nelin, i det yttre rum där denne, såsom
kammarskrivare, och kontorsskrivaren hade sina platser, vad dödsbodelägarna
hade att, efter tillgodoräknande av förut inbetalt belopp,
erlägga i bouppteckningsprovision och stämpelavgift för bouppteckning
efter Carolina Lindqvist. Under sken av att vilja anskaffa Josephssons
underskrift å kvitto gick Nelin därpå in i dennes arbetsrum, och efter
återkomsten därifrån lämnade han Alfred Lindqvist ett kvitto å bland
annat hela stämpelavgiften, skrivet å stärbhuskammarens vanliga blankett
och undertecknat med Josephssons namn jämte stämpeln ’Sterbhusnotarien
i Göteborg’. Nelin hade emellertid falskeligen tecknat Josephssons
namn och överlämnade aldrig det mottagna beloppet till Josephsson.

Enligt vad i målet är upplyst förekom i stor utsträckning, med Josephssons
medgivande, att stämpelavgifter erlades icke till honom personligen
utan i det yttre rummet till kontors- eller kammarskrivaren.
Så skedde ock då Alfred Lindqvist den 4 juni 1927 erlade stämpelavgift
för bouppteckningen efter polisöverkonstapeln Lindqvist, varvid Nelin
i det inre rummet verkligen erhöll Josephssons underskrift å kvittot.

Vid nu angivna förhållanden och då ej ens uppgivits, att den förfalskade
namnteckningens utseende bort väcka Alfred Lindqvists misstankar,
finner jag, med upphävande av domstolarnas utslag, dödsbodelägarna
icke kunna förpliktas att ånyo erlägga medel till stämpelbeläggning av
bouppteckningen efter Carolina Lindqvist.”

Justitierådet Alexanderson anförde:

”1 målet är upplyst,

att vid rådstugurätten i Göteborg sedan gammalt tillämpats den ordning
för stämpelbeläggning av bouppteckningar att före ingivandet till
registrering erforderligt stämpelbelopp skall vara av de skattepliktiga
inbetalt till stärbhusnotarien,

att år 1927 någon instruktion för stärbhusnotariens befattning med
stämpelmedels mottagande icke var given, men att jämlikt en av magistraten
utfärdad instruktion angående andra hans tjänstebestyr stärbhuskammarens
expedition skulle hållas öppen vissa angivna tider,

att å stärbhuskammaren voro såsom tjänstemän anställda förutom
stärbhusnotarien en kammarskrivare och en kontorsskrivare,

att stärbhuskammarens lokal omfattade ett inre rum, av stärbhusnotarien
nyttjat såsom tjänsterum, samt ett yttre, där skrivarna hade sin
arbetsplats,

att medel till bestridande av bouppteckningsstämplar sedan åtskilliga

år tillbaka plägat i stor utsträckning å tjänsterummet mottagas även av
någondera av skrivarna,

samt att kvitto å mottagna stämpelmedel plägade, med begagnande av
därtill avsedda blanketter, utfärdas, örn stärbhusnotarien var å tjänsterummet
tillstädes, av honom, men i annat fall, vilket ofta inträffade, av
någon av skrivarna å stärbhusnotariens vägnar.

Det är vidare utrett, att vid det av Alfred Lindqvist och hans medparter
omtalade tillfället den 9 december 1927 så tillgick som av dem, enligt
vad här ovan upptagits, berättats, ävensom att besöket ägde rum å expeditionstid,
att för det utställda kvittot användes sedvanlig blankett samt
att kammarskrivaren Nelin, efter att hava ifyllt kvittots kontext, begav
sig in i det inre rummet och därifrån återvände, medförande kvittot undertecknat
och försett med stärbhusnotariens tjänstestämpel.

Vid nu anförda förhållanden finner jag Alfred Lindqvist och hans
medparter böra, utan avseende därå att stärbhusnotariens namn å kvittot
befunnits vara falskeligen av Nelin tecknat och medlen av honom förskingrade,
anses hava rätteligen gäldat å bouppteckningen belöpande
arvsskatt med 5,499 kronor 30 öre.

Jag prövar förty rättvist att befria Alfred Lindqvist och hans medparter
från dem av hovrätten ålagd skyldighet att vid bouppteckningens
ingivande för registrering bifoga medel till handlingens stämpelbeläggning,
i följd varav rådstuvurätten äger att utan hinder av stadgandet i
44 § förordningen örn arvsskatt med mera mottaga och registrera bouppteckningen.
”

I målet rörande bouppteckningen efter Samuel Sterner yttrade justitierådet
Wedberg följande:

”Enligt vad i målet är upplyst förekom i stor utsträckning, med stärbhusnotariens
begivande, att stämpelavgifter erlades å expeditionslokalen
till kammarskrivaren eller kontorsskrivaren, icke till stärbhusnotarien
personligen, och utan att stärbhusnotarien lämnade kvitto.

Vid sådant förhållande och då vad dödsbodelägarna uppgivit örn förloppet
vid inbetalningen bestyrkes av utredningen i övrigt, finner jag,
med upphävande av domstolarnas utslag, dödsbodelägarna icke kunna
förpliktas att ånyo erlägga medel till stämpelbeläggningen.”

Justitierådet Alexanderson fann på samma skäl som i ovanberörda
av honom avgivna yttrande stärbhusdelägarna efter Samuel Sterner hava
rätteligen gäldat arvsskatt för bouppteckningen efter denne och uttalade
i övrigt enahanda mening som i målet mot stärbhusdelägarna efter
Carolina Lindqvist.

I en hit ingiven klagoskrift anförde sedermera Alfred Lindqvist, Bertil
Lindqvist, Rakel Kihlman och Elsa Hagstrand samt Elin Sterner, Valter
Sterner, Greta Sterner och Erik Sterner följande:

I enlighet med domstolarnas utslag hade klagandena inom föreskriven
lid till stärbhuskammaren inbetalt arvsskattemedel, utgörande för bouppteckningen
efter Carolina Lindqvist 5,499 kronor 30 öre samt för bouppteckningen
efter Samuel Sterner 4,839 kronor. Ehuru domstolarna funnit
sig icke kunna medgiva klagandena befrielse från skyldighet att ånyo
inbetala medel för bouppteckningarnas stämpelbeläggande, syntes dock
domstolarnas utslag knappast vara grundat å någon uppfattning därom,
att klagandena vid inbetalandet av medlen till kammar skri varén Nelin
begått ett misstag, som kunnat läggas dem till last. Domstolarna hade tydligen
i den ordning, saken blivit bragt under deras prövning, icke mot
stadgandet i 44 § arvsskatteförordningen ansett sig kunna undvika ett
föreläggande vid det förhållande, att bouppteckningarna faktiskt icke blivit
registrerade och skattemedel icke inbetalts till vederbörande stämpelförsäljare
vid tidpunkten för anmälans ingivande till rätten. Vid ärendets
handläggning hade givetvis icke kunnat till prövning upptagas frågan,
huruvida den eller de tjänstemän, som haft till åliggande att övervaka
och leda arbetet inom stärbhuskammaren, uppfyllt detta sitt åliggande
på ett tillfredsställande sätt. Klagandena förmenade, att så icke
varit fallet, och ansåge, att Nelins försnillningar endast kunnat möjliggöras
genom den totala frånvaron av kontroll från hans överordnades
sida i förening med vissa andra i ärendet upplysta förhållanden beträffande
arbetsfördelningen inom stärbhuskammaren. I sistnämnda avseende
hade sålunda under utredningen framkommit, att de underordnade
tjänstemännen å stärbhuskammaren med stärbhusnotariens begivande
och vetskap i stor utsträckning fått mottaga stämpel- och provisionsmedel
mot kvitto å vederbörligt formulär och med stärbhuskammarens stämpel.
Något som helst meddelande till allmänheten örn till vem bouppteckningsmedel
rätteligen skolat inbetalas hade icke varit anslaget å
stärbhuskammaren, ett förhållande som ju väl överensstämde med tilllämpad
praxis att medlen även kunde få mottagas av kammarskrivaren
och kontorsskrivaren. Den allmänhet, som i bouppteckningsangelägenheter
besökt stärbhuskammaren, hade aldrig haft anledning antaga annat,
än att Nelin varit berättigad att i alla förekommande avseenden handla å
stärbhuskammarens vägnar. Stärbhusnotariens påstående, att de personer,
som överlämnat medel till Nelin, gjort detta på egen risk, förefölle
oförklarligt och kunde enligt klagandenas mening icke gärna förlikas
med den omständigheten, att stärbhusnotarien avvotat och även tillåtit,
att stämpelmedel mottoges av de underordnade tjänstemännen. Enär klagandena
med hänsyn till vad som i denna sak framkommit icke ansåge
sig böra åtnöjas med att låta ärendet bero vid domstolarnas avgörande
och rättelse icke syntes kunna vinnas på annan väg, hemställde klagandena,
att J. O. måtte låta företaga utredning i saken och därefter vidtaga

de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Klagandena hemställde
jämväl att, för den händelse rättsliga åtgärder från J. 0:s sida bomme
ifråga, tillfälle måtte beredas dem att föra talan örn ersättning för den
ekonomiska skada, som åsamkats dem.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodades t. f. handels- och
politiborgmästaren E. Frick att infordra yttrande från Josephsson samt
att hit inkomma därmed ävensom med eget utlåtande.

I avgivet yttrande anförde Josephsson följande:

Klagandena syntes förmena, att Josephsson skulle hava gjort sig skyldig
till fel och försummelse i tjänsten, vilket Josephsson emellertid på
det bestämdaste bestrede. Enligt den av magistraten den 14 april 1871
utfärdade instruktionen för stärbhusnotarien hade till Josephssons åligganden
hört, bland annat, att uppbära uppteckningsprovision för bouppteckningar,
och instruktionen hade innehållit bestämmelse, att drätselkammaren
ägde utöva kontroll däröver och att för sådant ändamål vissa
kvartalsuppgifter skulle inlämnas till drätselkammaren. Någon försummelse
i fråga örn denna kontroll hade icke förekommit från Josephssons
sida, och någon anmärkning hade ej heller i sådant avseende gjorts av
drätselkammaren. I fråga örn stämpelavgifter gällde, att stärbhusnotarien
vore försäljare av stämplar till bouppteckningar, som förrättades
av stärbhuskammaren. Klagandena hade gjort gällande, att Josephsson
skulle tillåtit å stärbhuskontoret anställda biträden att å Josephssons vägnar
mottaga bouppteckningsavgifter. Så hade dock ej varit förhållandet.
Josephsson hade nämligen icke givit förre kammarskrivaren Nelin eller
någon annan person uppdrag att för Josephssons räkning mottaga sådana
avgifter eller utfärda kvitto därå. Den omständigheten att, såsom I
rättegången mot Nelin omnämnts, det i något enstaka fall förekommit —
efter vad Josephsson kunde erinra sig endast vid ett eller två tillfällen —
att Josephsson, då han varit upptagen av andra göromål, särskilt tillåtit
någon, som inbetalt avgifter, att lämna dessa till Nelin, motsade icke
detta förhållande. Emellertid hade Nelin, som år 1918 av magistraten anställts
å stärbhuskontoret, liksom hans företrädare i befattningen, i stor
utsträckning av stärbhusdelägare anlitats för värderingar och upprättande
av förberedande uppgifter för bouppteckningar samt därjämte ofta
vid bouppteekningsförrättningarna å stärbhuskontoret varit ombud
för stärbhusdelägarna och icke sällan haft hela boutredningen örn hand,
och vore det naturligt, att stärbhusdelägarna jämväl lämnat sitt ombud
uppdrag att till Josephsson inbetala uppteckningsprovision och stämpelavgift.
Men även eljest hade det inträffat, att stärbhusdelägare eller deras
ombud lämnat kammarskri varén, som haft sin plats i ett rum, beläget

utanför Josephssons tjänsterum, sådana avgifter med anmodan att överlämna
dem till Josephsson. Detta hade särskilt varit förhållandet vid de
tillfällen, då Josephsson varit upptagen av bouppteckningsförrättningar,
vilka pågått några timmar en gång i veckan under medverkan av en
rådman. Det hade även hänt, att sådana avgifter lämnats till Nelin å
stärbhuskontoret före eller efter expeditionstiden, då det icke ålegat stärbhusnotarien
att vara tillstädes men tillträde dock lämnats besökande.
Jämväl vid andra tillfällen under själva expeditionstiden hade understundom
förekommit, att Nelin mottagit sådana avgifter, men dessa hade
i allmänhet ej uppgått till större belopp och till stor del lämnats av personer,
som brukat omhänderhava boutredningar och därvid, enligt vad
Josephsson haft sig bekant, ofta anlitat Nelins hjälp. Josephsson hade
därför ej funnit anmärkningsvärt, att de vid besök å stärbhuskontoret
ibland vänt sig till Nelin och även lämnat honom uppdrag att till Josephsson
överlämna bouppteckningsavgifter. Då Nelin därjämte själv
i stor omfattning varit ombud vid bouppteckningar och Josephsson ansett
sig sakna anledning eller befogenhet att förbjuda honom att liksom
varje annan person inbetala avgifter, hade Josephsson ej haft orsak
att i varje fall undersöka, på vad grund han gjort detta. Att avgifter
lämnats till Josephsson genom annans förmedling hade dock ej skett på
långt när i så stor omfattning, som Nelin under rättegången uppgivit.
Det torde icke rättvisligen kunna läggas Josephsson till last, att han tilllåtit
kammarskrivaren att på dylikt sätt tillmötesgå allmänheten. Den,
som icke velat lämna honom förtroendet att överlämna avgifterna, hade
haft att vänta, till dess Josephsson blivit ledig eller tillstädeskommit, örn
han för tillfället ej befunnit sig å kontoret. Då kammarskrivare!! haft sin
plats i ett annat rum, dit allmänheten först haft tillträde, hade det också
varit svårt för Josephsson att iakttaga vad som tilldragit sig därstädes,
helst som ett flertal personer ofta samtidigt besökt stärbhuskontoret och
Josephsson varit upptagen med att mottaga någon av dem eller med annat
arbete. Då Josephsson emellertid önskat, att bouppteckningsavgifterna
av allmänheten inbetaltes till Josephsson direkt, hade han vid upprepade
tillfällen under den tid, Nelin varit anställd å stärbhuskontoret, både under
de första och de senare åren, tillsagt honom såväl enskilt som i närvaro
av Wennerholm, att de personer, som infunne sig å kontoret för
att inbetala avgifter, skulle hänvisas att göra detta till Josephsson personligen.
Vid de tillfällen, då Josephsson lämnat kontoret i något ärende
— vilket i de allra flesta fall skett för att hämta beläggningsstämplar
i en i rådhusets omedelbara närhet belägen bank, där Josephsson förvarade
större stämplar, eller i särskilda fall rådgöra med någon ledamot
av magistraten eller rådhusrätten angående bouppteckningar eller deras
stämpelbeläggning oller lämna upplysningar till rätten, då bouppteck -

ningar inregistrerats — hade Josephsson så gott som vid varje tillfälle
lämnat besked till å kontoret anställda biträden, vart han skulle begiva
sig, så att de antingen personligen eller i telefon kunnat underrätta Jo>
sephsson, då hans närvaro å kontoret erfordrats på grund av inbetalning
av stämpelmedel eller av annan anledning. Därjämte ville Josephsson
ytterligare framhålla, att Nelin icke med Josephssons medgivande utfärdat
kvitto å de av honom mottagna bouppteckningsavgiiterna. 1 de
fall, han gjort detta, hade det skett utan Josephssons vetskap. Då avgifter
av Nelin inlämnats till Josephsson, hade Josephsson brukat fråga,
örn kvitto av vederbörande begärts, för att han i så fall själv skulle kunna
utfärda sådant. De omständigheter, under vilka Nelin mottagit avgifter,
hade ej heller givit allmänheten anledning tro, att Nelin varit behörig
att såsom kammarskrivare mottaga sådana, ty han hade icke lämnat
kvitto i eget namn å tjänstens vägnar. Vad anginge det formulär, som
av Nelin använts för kvitton, hade detta varit sådant som av Josephsson
brukats i de fall, då Josephsson vid inbetalning av stämpelmedel innehaft
stämplar till motsvarande belopp, varemot, då stämpelavgifter inbetalts
i förskott, Josephsson utfärdat kvitton å de för sådant fall lagbestämda
numrerade talonger. I båda de fall, varom i klagoskriften närmast
vore fråga, hade stämpelavgifterna uppgått till så stora belopp,
att vid inbetalningen stämplar motsvarande desamma ej funnits till
hands. Kvittering hade därför bort ske å talonger av ovannämnda beskaffenhet.
Att, såsom Alfred Lindqvist under rättegången mot Nelin
åberopat, formuläret för det kvitto, som han av Nelin erhållit å ifrågakomna
stämpelavgift, varit av samma slag som det han förut mottagit
å stämpelavgiften för bouppteckningen efter hans fader, berodde på att,
då den sistnämnda inbetalts, Josephsson innehaft stämplar till betydligt
större belopp än han haft efter det lagändringen rörande ^leverering
av stämpelmedel trätt i kraft den 1 juli 1927. Beträffande den stämpel
(Sterbhusnotarien i Göteborg), som Nelin anbragt å ilrågakomna båda
kvitton, brukade denna av Josephsson sättas under Josephssons namn å
utfärdade bevis, men däremot icke å kvitton å mottagna avgifter. Vad
särskilt beträffade bouppteckningen efter Carolina Lindqvist, hade Nelin
av hennes stärbhusdelägare erhållit uppdrag att upprätta förberedande
uppgift för densamma och inlämna uppgiften till stärbhuskammaren
samt att vara deras ombud vid bouppteckningsförrättningen. Sådan
uppgift hade dock ej av Nelin inlämnats till stärbhuskammaren och därför
ej heller antecknats i dess diarium. Den av stärbhusdelägarna till rådhusrätten
lämnade, däremot stridande uppgiften vore fullständigt oriktig.
Bouppteckning efter Carolina Lindqvist hade ej av stärbhuskammaren
upprättats förrän den 10 maj 1929 på grund av anmälan, som gjorts den
7 i samma månad. Såsom av handlingarna i rättegången mot Nelin fram -

ginge hade emellertid Alfred Lindqvist infunnit sig i det yttre rummet
å stärbhuskontoret och där till sitt och övriga stärbhusdelägarnas ombud
Nelin för den av denne förfalskade bouppteckningen erlagt stämpelavgift
mot erhållandet av ett med Josephssons namn förfalskat kvitto. Den omständigheten,
att Nelin i skenbart syfte att till Josephsson överlämna
beloppet gått in i Josephssons tjänsterum och sedan lämnat Lindqvist
ett med Josephssons namn falskeligen undertecknat kvitto samt att stärbhusdelägarna
någon tid förut mottagit ett av Josephsson undertecknat
sådant ifråga örn avgifterna för bouppteckningen efter deras fader, visade
enligt Josephssons förmenande, att tilltro ej kunde sättas till stärbhusdelägarnas
uppgift att de haft den uppfattningen, att Nelin varit behörig
att uppbära stämpelmedlen. Genom Nelins berörda förfarande hade
klagandena blivit utsatta för förfalskningsbrott, som det uppenbarligen
icke funnits möjlighet för Josephsson att förhindra. Den, mot vilken sådant
brott blivit begånget, och icke den, vilkens namn blivit förfalskat,
hade, såvitt Josephsson vore bekant, städse fått vidkännas den skada
och förlust, som genom brottet uppstått. Det hade därför synts Josephsson
uppenbart, att den av stärbhusdelägarna till Nelin gjorda inbetalningen
av stämpelmedel, rörande vilken de åberopat det av Nelin förfalskade
kvittot, icke kunnat räknas dem tillgodo. Vad slutligen anginge den till
Nelin gjorda inbetalningen av stämpelmedel för bouppteckningen efter
Samuel Sterner, hade denna skett å tid, då Josephsson haft tjänstledighet
och ej vistats i staden, varvid stärbhusnotarietjänsten efter magistratens
förordnande uppehållits av Wilkens. Josephsson bure icke ansvar för
vad som då förekommit å stärbhuskontoret. Emellertid hade Wilkens,
enligt vad han förklarat, ej givit Nelin uppdrag att för hans räkning
mottaga bouppteckningsavgifter. Formuleringen av det kvitto, som lämnats
stärbhusdelägarnas ombud, advokaten Sterner, vilken verkställt inbetalningen,
— ”Gösta Wilkens, gen. Nelin” — ävensom den omständigheten
att inbetalningen avsett ett stort belopp, syntes också hava bort
giva ombudet anledning att förvissa sig örn, huruvida Nelin varit behörig
att mottaga avgifterna. Att även Sterner torde haft den uppfattningen,
att medlen skolat erläggas till stärbhusnotarien personligen,
ehuru han givit Nelin förtroendet att överlämna deni till denne, framginge
därav, att han vid tillfället, innan han lämnat medlen till Nelin,
frågat efter Josephsson. Av den redogörelse, som Josephsson sålunda
lämnat, framginge, att den förlust, som tillskyndats stärbhusdelägarna
efter Carolina Lindqvist och Samuel Sterner därigenom att de mäst
ånyo utgiva avgifter för bouppteckningarnas förseende med stämpel, icke
förorsakats genom Josephssons åtgörande eller försummelse från Josephssons
sida. Josephsson hemställde därför, att J. O. måtte lämna ifrågavarande
anmälan utan vidare avseende.

Vid yttrandet var fogat ett av Wennerholm den 31 maj 1932 avgivet
intyg, däri anfördes följande:

Vid upprepade tillfällen under tiden för Nelins anställning, särskilt
under de senare åren, hade Josephsson, säkerligen i närvaro av håde
Nelin och Wennerholm, tillsagt, att personer, som infunne sig å stärbhuskontoret
för att inbetala bouppteckningsavgifter, skulle hänvisas att
göra detta till stärbhusnotarien personligen. Så gott som alltid vid de tillfällen
under expeditionstiden, då Josephsson avlägsnat sig från kontoret,
även örn det varit till en annan lokal i rådhuset, hade Josephsson
meddelat, vart han skulle begiva sig. Örn Josephsson lämnat rådhuset,
hade detta nästan alltid varit för att besöka en i rådhusets omedelbara
närhet belägen bank, där han förvarade stämplar. Josephsson hade även
tillsagt, att han genom telefon skulle tillkallas, om så erfordrades. Enligt
vad det å stärbhuskontoret förda diariet utvisade hade anmälan örn bouppteckning
efter Carolina Lindqvist gjorts den 7 maj 1929. Därförut
hade någon anmälan örn bouppteckning efter henne ej antecknats i diariet
eller i andra stärbhuskammarens handlingar och, så vitt Wennerholm
hade sig bekant, någon uppgift för bouppteckning efter henne ej heller
blivit inlämnad å stärbhuskontoret.

Frick anförde i avgivet utlåtande, under åberopande jämväl för egen
del av innehållet i Josephssons yttrande, följande:

Den ställning, som tillkommit kammarskrivaren Nelin, framginge av
stadsfullmäktiges efter hemställan av magistraten den 21 december
1899 fattade beslut angående ifrågavarande befattnings inrättande, i vilket
beslut befattningshavarens skyldigheter angivits bestå i att å stärbhusnotariens
kontor ”biträda med skrivning och de andra göromål, som
honom anvisades”. Lika litet som för övriga skrivare vid magistraten
underlydande verk hade för honom särskild instruktion ansetts behövlig.
Att Nelins ställning i och för sig skulle kunnat föranleda till antagande,
att han varit berättigad att med bindande verkan mottaga den provision
och arvsskatt, som skulle erläggas för de av stärbhuskammaren förrättade
bouppteckningar, syntes uppenbarligen icke kunna ifrågasättas.
Enligt Fricks förmenande framginge även med önskvärd tydlighet att.
därest någon haft den felaktiga uppfattningen, att dylik rätt tillkommit
Nelin, han icke med fog kunde göra gällande, att en dylik uppfattning
kunnat framkallas genom oriktigt förfarande eller försummelse av stärbhusnotarien
eller annan. I anledning därav och då ej heller eljest den förlust,
som tillskyndats klagandena genom Nelins förskingringsbrott, kunde
anses förorsakad genom fel eller försummelse av annan tjänsteman än
Nelin, hemställde Frick, att J. O. måtte låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I avgivna påminnelser framhöllo klagandena, att vad i denna sak förekommit
gåve vid handen, att ifrågavarande av Nelin begångna oegentligheter
endast varit möjliga genom att den kontroll, som bort utövas av
den eller de tjänstemän, som haft till uppgift att övervaka stärbhuskammarens
verksamhet, varit synnerligen bristfällig.

I infordrat yttrande anförde därefter Wilkens följande:

Efter förordnande av magistraten hade Wilkens under tiden från och
med den 7 till och med den 22 december 1928 uppehållit befattningen såsom
stärbhusnotarie. Därutöver hade Wilkens icke någon gång innehaft
dylikt förordnande. Beträffande arten av de åligganden och omfattningen
av den behörighet, som i och för sig kunde anses vara förenade med kammarskrivarbefattningen
å stärbhuskammaren, hade Wilkens vid nämnda
tid delat den uppfattning, varåt Frick givit uttryck i sitt till J. O. avgivna
utlåtande i ärendet. Wilkens hade icke heller sedermera funnit anledning
att ändra mening därutinnan. Huruvida å kammaren före Wilkens’ tjänstgöring
därstädes förekommit något förhållande, som kunnat hos allmänheten
framkalla den föreställningen, att Nelin ägt vidsträcktare behörighet
än den ovan angivna, hade Wilkens då icke känt till, och under Wilkens’
tjänstgöring hade sådant icke förekommit med Wilkens’ tillåtelse
eller vetskap. Vad Wilkens, på sätt den i ärendet förebragta utredningen
gåve vid handen, förut anfört i detta avseende vidhölle Wilkens.

Efter att hava tagit del av klagandenas påminnelser anförde Josephsson
ytterligare följande:

Klagandena hade velat göra gällande, att det för allmänheten varit
svårt att inse, att Nelin icke haft rätt att med bindande verkan mottaga
bouppteckningsavgifter. Däremot ville Josephsson framhålla, att så gott
som alla de personer, som betalt avgifter å stärbhuskontoret och hos
vilka man kunnat förutsätta något omdöme i frågan, torde förstått, att
Nelin ej varit berättigad därtill, utan att de, då de lämnat honom sådana
avgifter, gjort detta på egen risk. Till belysande därav ville Josephsson
nämna att, utom beträffande bouppteckningen efter Samuel
Sterner samt två andra bouppteckningar, i fråga örn vilka avgifterna
uppgått till mycket obetydliga belopp, det i de fall, då Nelin förskingrat
bouppteckningsavgifter, icke förekommit, att dessa lämnats honom av
juridiskt bildade personer eller bud från sådana. Då emellertid av de representanter
för stärbhusdelägare, som å stärbhuskontoret till Nelin inbetalt
avgifter, vilka förskingrats, icke alla kunnat antagas haft sådan
omdömesförmåga, att de måst inse, till vem avgifterna skolat betalas,
och en undersökning, i vilka fall så varit förhållandet, givetvis måste vara
synnerligen svår och delvis alldeles omöjlig att genomföra samt det i
många fall varit fråga örn stärbhusdelägare i små omständigheter, hade

Josephsson för undvikande av obehag ansett det önskvärt, att saken
på annat sätt ordnades. Sålunda hade i alla de fall — med undantag av
stämpelavgiften för bouppteckningarna efter Carolina Lindqvist och Samuel
Sterner — då stämpelavgift eller uppteckningsprovision å stärbhuskontoret
erlagts till Nelin och av honom förskingrats, dessa medel blivit
utan kostnad för allmänheten ersatta, i den mån provisionen ej av drätselkammaren
efterskänkts. Genom att verkställa sådan inbetalning av
bouppteckningsavgifter hade Josephsson underkastat sig betydande ekonomisk
uppoffring, ehuru Josephsson funnit det otvivelaktigt, att han
icke haft skyldighet därtill. Josephsson hade dock ansett sig böra vidkännas
densamma, då Josephsson på den tiden varit i god ekonomisk
ställning. Med avseende å vad klagandena anfört angående bristande
kontroll över Nelins åtgöranden ville Josephsson framhålla, att Josephsson
under hela den tid, Nelin tjänstgjort å stärbhuskontoret, sökt tillse,
att Nelin fullgjorde sina skyldigheter, men hade det varit omöjligt att
alltid iakttaga, vad han företagit sig, då Josephsson varit upptagen av
bouppteckningsförrättningar eller annat arbete eller för någon kortare
stund avlägsnat sig från kontoret. Klagandenas uppgift, att Josephsson
under expeditionstiden längre tider varit frånvarande från kontoret, vore
icke med sanningen överensstämmande. Huru svårt det varit att förebygga
Nelins förskingringar framginge därav att, sedan han börjat därmed,
sådana av honom förövats såväl när Josephsson tjänstgjort som
stärbhusnotarie som under de tider, då ett stort antal andra personer uppehållit
tjänsten, utan undantag för någon av dem. Sedan nämnda tid
hade tjänsten utövats av andra, utom under semester för Josephsson, jämväl
under omkring ett halvt år, då Josephsson haft ledighet på grund av
sjukdom. Svårigheten i berörda avseende visades även därav att, ehuru
drätselkammaren genom stadsrevisor!! utövat fortlöpande kontroll över
bouppteckningsprovisionens betalning, ej heller därvid någon oegentlighet
upptäckts. Josephsson hade aldrig förrän Nelins förskingringar upptäckts
tänkt sig möjligheten, att någon skulle kunna göra gällande, att annan än
stärhhusnotarien vore berättigad att med bindande verkan mottaga bouppteckningsavgifter.
För övrigt hade Josephsson saknat anledning antaga,
att Nelin skulle kunna göra sig skyldig till brott av ifrågavarande
slag. Vad särskilt beträffade förskingringen av avgifterna för den förfalskade
bouppteckningen efter Carolina Lindqvist, hade så mycket mindre
möjlighet förefunnits att misstänka densamma, som någon bouppteckning
ej av stärbhuskammaren förrättats eller ens anmälan därom dit ingivits.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Ekberg K. B. i Göteborgs och Bohus län att förordna särskild

åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Josephsson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde
J. O. följande:

”1 egenskap av stärbhusnotarie och chef för stärbhuskammaren Ilar det
ålegat Josephsson såsom tjänsteplikt att noggrant övervaka arbetets behöriga
gång å stärbhuskammaren samt tillse, att honom underställda befattningshavare
med noggrannhet och nit fullgjort dem anförtrodda göromål.
Såsom redan i det föregående är nämnt, har jämlikt den av magistraten
den 14 april 1871 för stärbhusnotarien fastställda instruktionen, vilken
vid den tid, varom i detta ärende är fråga, alltjämt gällde, bland andra
göromål ålegat Josephsson att vaka däröver, att bouppteckning i stärbhus
i Göteborg förrättades och att hos rådhusrätten göra anmälan, där underlåtenhet
att inom stadgad tid låta verkställa bouppteckning sådant påkallade,
att mottaga och diarieföra dödslistor samt att uppbära uppteckningsprovision
och föra behörigt diarium. Enligt gammal praxis har det
vidare ålegat Josephsson att uträkna och mottaga stämpelavgifter till bouppteckningar
och tillse, att dessa blevo till rådhusrätten ingivna för
inregistrering. .

Såsom i det föregående är närmare omförmält, har en av de å stärbhuskontoret
anställda tjänstemännen, kammarskrivaren Nelin, blivit övertygad
örn att hava gjort sig skyldig till omfattande förskingringar och
förfalskningar. Bland annat har han under en följd av år tillägnat sig betydande
penningbelopp, som inbetalts till honom å stärbhuskontoret av
dödsbon för gäldande av arvsskatt och bouppteckningsprovision. Till döljande
av dessa tillgrepp har Nelin vidtagit åtskilliga manipulationer, varför
i det föregående utförligt redogjorts.

Vid övervägande av den i ärendet förebragta utredningen synes mig
tydligt, att dessa brottsliga förehavanden kunnat under en lång följd av
år fortgå allenast till följd av bristande kontroll från Josephssons sida
över arbetets gång å stärbhuskontoret och över den honom underställda
personalens åtgöranden i tjänsten.

Vad först beträffar inbetalning av stämpelmedel och bouppteckningsprovisioner
är utrett, att dylika medel plägat i stor utsträckning — i synnerhet
då Josephsson ej varit tillstädes å sitt tjänsterum — mottagas av
någondera av de i det yttre tjänsterummet sittande skrivarna, att dessa
därvid, med begagnande av stärbhuskammarens tryckta blanketter, utfärdat
kvitto å inbetalningen, samt att den skrivare, som mottagit avgifterna,
därefter plägat överlämna dessa jämte bouppteckningen till Josephsson,
därvid de, örn Josephsson icke befunnit sig å tjänsterummet, brukat placeras
å hans skrivbord. Väl har Josephsson vid något tillfälle under 1922
tillsagt Nelin, att inbetalningar av ifrågavarande medel skulle ske till
stärbhusnotarien personligen. Denna tillsägelse synes emellertid enligt vad

Nelin vid rättegångstillfället den 14 mars 1929 uppgivit mera hava föranletts
därav att Nelin verkställt en felaktig stämpelberäkning än att Josephsson
ansett betänkligheter möta mot att skrivarna uppburo avgifterna.
I varje fall hava inbetalningar därefter under en följd av år mottagits
av biträdena å stärbhuskontoret, utan att detta föranlett något
allvarligare ingripande från Josephssons sida. Det har, såsom t. f. assessorn
Lindquist framhållit i sitt yttrande till hovrätten, utbildat sig till en
stadgad praxis å stärbhuskammaren, att inbetalning verkställts till någon
av där anställda skrivare. Vid sådant förhållande måste detta tillvägagångssätt
anses hava vunnit Josephssons tysta gillande. Men oavsett huruvida
så skett, måste det särskilt på grund av den omfattning, vari dylika
inbetalningar med Josephssons vetskap erlagts till biträdena, anses hava
ålegat Josephsson såsom tjänsteplikt att utöva vederbörlig kontroll över
inbetalningarna. Detta synes hava varit så mycket mera angeläget, som
ett påtagligt behov förelegat, att inbetalning av stämpelmedel och bouppteckningsprovisioner
med laga verkan kunnat ske jämväl å tider, då stärbhusnotarien
icke varit tillstädes å sitt tjänsterum och kunnat personligen
mottaga dem. Olika möjligheter för anordnande av kontroll över dessa inbetalningar
hava förefunnits. En nära till hands liggande kontrollåtgärd
hade varit, att inbetalning verkställts till den ene av skrivarna samt den
andre annoterat densamma i en liggare och tillställt den inbetalande ett
av båda skrivarna undertecknat kvitto. Nu hava emellertid från Josephssons
sida icke vidtagits några som helst kontrollåtgärder över de inbetalningar,
som å kontoret gjorts till skrivarna. Josephsson har slagit sig till
ro med tanken, att dessa inbetalningar finge ske på den inbetalande allmänhetens
egen risk. Han har ej ens aktat nödigt att genom anslag å kontoret
eller på annat sätt bringa detta förhållande till allmänhetens kännedom.
Härigenom har Josephsson enligt min mening gjort sig skyldig till
försummelse i sin tjänst, varigenom godtroende inbetalare och till synes
även staden tillfogats betydande ekonomiska förluster.

I detta sammanhang är jämväl att påtala, att Josephsson ej tillsett, att
å stärbhuskammaren förda räkenskaper och diarier ägt erforderlig överskådlighet
och fullständighet. Det sätt, varpå dessa böcker förts, har otvivelaktigt
möjliggjort för Nelin att fortsätta sina tillgrepp under en så
lång tidrymd, som skett, utan att dessa därunder blivit upptäckta. Anmärkningsvärt
är, att ärendena vid den tid, varom nu är fråga, icke upptagits
i diariet under särskilda nummer i löpande följd efter som de inkommit,
med vilka nummer de sedermera kunnat betecknas vid införingar
i liggaren och kassaboken. I ingendera av sistnämnda böcker har antecknats
dagen för verkställd inbetalning, ehuru uttrycklig föreskrift härom
var meddelad i den för Josephsson gällande instruktionen. Ehuru sålunda
böckerna i åtskilliga hänseenden brustit i klarhet och reda, hava ändock

möjligheter till nödig kontroll över Nelins förehavanden erbjudit sig, utan
att Josephsson utnyttjat dem. Tydligt är sålunda, att en närmare jämförelse
mellan liggarens och kassabokens anteckningar örn inbetalningar
bort bringa oegentligheter från Nelins sida i dagen. En sådan granskning
hade varit desto mera påkallad, som Josephsson icke anordnat någon
kontroll över inbetalningarna till skrivarna.

Vidare synes Josephsson hava brustit i tillsyn vid överlämnandet av
bouppteckningar från stärbhuskammaren till rådhusrätten för inregistrering.
Härigenom bär Nelin blivit i tillfälle att få inregistrerade ett stort
antal bouppteckningar, för vilka han uppburit och förskingrat vederbörliga
avgifter. God ordning synes hava krävt, att stärbhusnotarien, då bouppteckningar
överlämnats för inregistrering, låtit dessa åtföljas av en
av honom underskriven förteckning över bouppteckningarna.

Men även i andra avseenden bar Josephsson brustit i sin tjänst. Han
har sålunda eftersatt den honom enligt instruktionen åliggande plikten
att vaka över, att bouppteckningar efter avlidna, i Göteborg mantalsskrivna
personer blivit upprättade inom den i 9 kap. 2 § ärvdabalken stadgade
tid. Sålunda är i ärendet utrett, att bouppteckning efter Carolina
Lindqvist, som avlidit den 7 juni 1927, blivit förrättad först den 10 maj
1929. Varken under år 1927 eller under år 1928 bar Josephsson, såvitt handlingarna
i ärendet utvisa, gjort anmälan till rådhusrätten örn det dröjsmål
med boupptecknings upprättande, som sålunda förelupit. Han synes
icke ens aktat nödigt att under hand påminna stärbbusdelägarna örn deras
bouppteckningsplikt. Denna försummelse är desto mera anmärkningsvärd,
som dödsfallet bevisligen varit för Josephsson känt redan i juni
1927. Josephsson bar överlämnat åt Nelin att genomgå de för varje månad
inkommande dödslistorna och upprätta förteckning över de stärbbus,
i vilka anmälan om bouppteckning ej skett, samt eftersatt all kontroll över
huru Nelin utfört detta arbete.

Såvitt av handlingarna i ärendet kan bedömas, bar Josephsson vidare
försummat att, såsom det ålegat honom, övervaka, att å stärbhuskammaren
förrättade bouppteckningar blivit inom den i 9 kap. 4 § ärvdabalken
stadgade tid av en månad ingivna till rådhusrätten för inregistrering. Av
vad i det föregående är anfört framgår, att Nelin i ett flertal fall undanstuckit
bouppteckningar, som blivit i vederbörlig ordning förrättade men
icke inregistrerade. Att så kunnat ske framstår såsom särskilt anmärkningsvärt,
då en vederbörlig granskning av liggaren måste hava riktat
Joseplissons uppmärksamhet på att inregistrering ej ägt rum. Dylik försummelse
synes först och främst ligga Josephsson till last beträffande de
förutnämnda bouppteckningarna efter Gerda Wilhelmina Karlsson, Anna
Maria Larsson, Charlotta Hult, Augusta Paulina Nicklasdotter Pettersson,
Johan Petter Fredén, Beata Lovisa Larsson, Gustaf Arnold Lager, Maria

6 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1934 års riksdag.

Charlotta Nydqvist, Carolina Dittmer, Oliva Dittmer samt Hedvig Pettersson.
Men även i ett stort antal fall, vari förskingring icke konstaterats
från Nelins sida, synes anmärkningsvärt långt dröjsmål hava förelupit i
fråga örn åtgärders vidtagande för bouppteckningars inregistrering. Den
å stärbhuskammaren under tiden från och med den 16 april 1926 till och
med 1931 års utgång förda liggaren, som av mig infordrats, utvisar sålunda,
att först efter upptäckten under år 1929 av Nelins förskingringar
inregistrering verkställts av följande bouppteckningar, nämligen bouppteckningen
efter Johanna Karolina Dahlgren, som förrättats den 10 september
1926 samt inregistrerats den 18 februari 1929, bouppteckningen

efter------(23 bouppteckningar bär uteslutna)-----. Huruvida

Josephsson även i sistnämnda fall gjort sig skyldig till försummelse i sin
tjänst, bör av åklagaren närmare undersökas. Visserligen hava ett flertal
av berörda dödsbon utvisat ingen eller ringa behållning. Men denna omständighet
kan ej i förevarande sammanhang tillmätas någon betydelse.

De försummelser, som sålunda synas ligga Josephsson till last, äro av
den beskaffenhet, att jag icke kan underlåta att beivra dem såsom tjänstefel.
Härtill kommer, att på grund av de omständigheter, varunder dödsbodelägarna
efter Carolina Lindqvist å stärbhuskammaren till Nelin inbetalt
å dem belöpande stämpelavgift, skäl kunna anföras för att Josephsson
— oavsett örn han kan anses förvunnen till tjänstefel — är ansvarig gentemot
dödsbodelägarna för omförmälda till Nelin erlagda belopp.”

J. O. uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Josephsson för de tjänstefel, vartill
han i ovannämnda hänseenden finge anses förvunnen, i den mån ansvar
icke redan förfallit på grund av preskription, samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klagandena
ävensom den eller de andra målsägare, som därtill visade fog, att
bliva i målet hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i
den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Vidkommande därefter klagomålen mot Wilkens fann J. O. med hänsyn
till den korta tid, varunder Wilkens tjänstgjort såsom stärbhusnotarie,
honom skäligen icke böra ställas till ansvar för de förhållanden, varom
nu var fråga. På grund därav och då det vore stärbhusdelägarna efter Samuel
Sterner obetaget att själva anhängiggöra och utföra talan mot Wilkens
örn ersättningsskyldighet för den förlust, som dem tillskyndats genom
Nelins förskingring av den å stärbhuskammaren erlagda stämpelavgiften
för bouppteckningen efter Samuel Sterner, fann J. O. någon sin
vidare åtgärd mot Wilkens ej vara påkallad.

Åtalet mot Josephsson anhängig jördes vid rådhusrätten i Göteborg,
varest klagandena samt delägare i vissa av ovanberörda dödsbon inställde
sig såsom målsägande. Före målets avgörande hlevo emellertid samtliga
målsägande av Josephsson förnöjda och återkallade sina ersättningsyrkanden,
i den mån sådana framställts.

Rådhusrätten i Göteborg yttrade i utslag den 10 maj 1933, efter att hava
redogjort för stärhhusnotariens åligganden samt Nelins förbrytelser, följande: Åklagaren

hade efter stämning, som delgivits Josephsson den 2 december
1932, gjort gällande, att Nelins brottsliga förehavanden kunnat under en
lång följd av år fortgå allenast till följd av bristande kontroll från Josephssons
sida över arbetets gång å stärbhuskammaren och över den honom
underställda personalens åtgöranden i tjänsten, samt i anledning därav
yrkat ansvar å Josephsson enligt 25 kap. 17 § strafflagen för tjänsteförsummelse
under tiden från den 2 december 1927 till den 10 maj 1929, bestående
i att Josephsson icke

1) utövat kontroll över inbetalningar till skrivarna å stärbhuskammaren
av provisions- och stämpelavgifter för bouppteckningar;

2) ordentligen fört räkenskaper eller diarier;

3) tillräckligt effektivt kontrollerat överlämnandet av bouppteckningar
från stärbhuskammaren till rådhusrätten;

4) tillräckligt vakat över att bouppteckningar blivit upprättade inom
lagstadgad tid efter dödsfallen eller kontrollerat genomgåendet av de från
prästerskapet inkomna förteckningarna över dödsfall; eller

5) beträffande vissa förrättade bouppteckningar övervakat, att de blivit
inom laga tid till rådhusrätten ingivna för inregistrering.

Beträffande 1) funne rådhusrätten ådagalagt, att å stärbhuskammaren
och under tjänstetiden Nelin och den andre skrivaren med Josephssons vetskap
i stor utsträckning mottagit av allmänheten provisions- och stämpelavgifter
för bouppteckningar; att en stor del av de avgifter, som Nelin
uppburit, av denne förskingrats och sålunda undanhållits Josephsson; samt
att Josephsson åtminstone intill Nelins avvikande uraktlåtit att genom
kontroll av att avgifterna för samtliga i diariet införda bouppteckningar
erlagts eller på annat lämpligt sätt öva tillsyn över att de avgifter, som
inbetalts till skrivarna, överlämnats till Josephsson.

Genom denna uraktlåtenhet hade Josephsson gjort sig skyldig till ansvar
lör tjänsteförsummelse.

Vidkommande 2) vore utrett, att å stärbhuskammaren förts ett diarium
(iver bouppteckningar, cn liggare över förrättade bouppteckningar ävensom
en kassabok; samt att Josephsson under den med åtalet avsedda tiden icke,
såsom honom enligt instruktionen ålegat, i diariet antecknat dagarna, då

provisioner inbetalts, eller beloppen av de erlagda provisionerna utan i
stället å inneliggande exemplaren av bouppteckningarna anmärkt dagarna
för inbetalning av därå belöpande provisioner samt i liggaren och kassaboken
infört provisionernas belopp.

Josephssons underlåtenhet att i berörda hänseende följa instruktionen
vore väl ett fel, men med avseende å vad Josephsson anfört till förklaring
av underlåtenheten funne rådhusrätten denna ej vara av beskaffenhet att
böra för honom medföra ansvar, och, såvitt i målet förekommit, hade Josephsson
ej heller genom det sätt, varpå han fört liggaren och kassaboken,
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad anginge 3) vore upplyst, att när Josephsson under 1928 varit i tjänstgöring,
Nelin beträffande 22 bouppteckningar, i fråga örn vilka han uppburit
och förskingrat avgifter, berett sig tillfälle att utan Josephssons vetskap
genom att inlägga bouppteckningarna bland sådana, som skolat avlämnas
till rådhusrätten för inregistrering, få dem inregistrerade hos rådhusrätten.

Vad åklagaren i denna del lagt Josephsson till last ansåge rådhusrätten
ej kunna betraktas såsom tjänstefel.

I fråga örn 4) vore utrett, att Josephsson plägat allenast en gång örn året
till rådhusrätten anmäla de stärbhus, som försummat att inom den i 9 kap.
2 § ärvdabalken stadgade tid till stärbhuskammaren avlämna uppgift för
boupptecknings förrättande; samt att Josephsson åt de båda skrivarna uppdragit
att med ledning av dödsfallsförteckningarna upprätta förteckningöver
de stärbhus, som skolat sålunda anmälas, men ej utövat närmare kontroll
över, huru skrivarna fullgjort uppdraget.

Josephsson hade väl underlåtit att följa instruktionen, när han icke snarast
efter tre månader sedan hos honom anmält dödsfall inträffat vidtagit
åtgärder till åstadkommande av bouppteckning efter den döde, men med
hänsyn till vad Josephsson till sitt försvar i denna del anfört funne rådhusrätten
felet ej böra för honom medföra ansvar; och med avseende å be
skaffenheten av arbetet med upprättandet av sådan förteckning över stärbhus,
som nyss nämnts, ansåge rådhusrätten Josephsson icke genom att utan
närmare kontroll överlämna detta arbete åt de två till hans biträde förordnade
skrivarna hava gjort sig skyldig till tjänstefel.

Angående 5) vore upplyst, att 35 under åren 1926—1928 förrättade bouppteckningar,
betecknade nr 1—35 i en av åklagaren vid målets handläggning
den 15 december 1932 ingiven förteckning, blivit inregistrerade hos rådhusrätten
först efter upptäckten i februari 1929 av Nelins brottslighet.

Beträffande dröjsmålen med inregistreringen av bouppteckningarna nr
12, 15—19 och 21—35 hade Josephsson avgivit sådana förklaringar, att rådhusrätten
ej funne ådagalagt, att han genom dessa dröjsmål gjort sig skyldig
till tjänstefel. I fråga åter örn dröjsmålen med inregistreringen av bo -

uppteckningarna nr 1—11, 13, 14 och 20 hade Josephsson icke haft att till
sitt fredande anföra annat än att dessa bouppteckningar undanhållits av
Nelin; men då detta förhållande icke kunde lända Josephsson till ursäkt
för underlåtenheten att i tid vidtaga åtgärder för att få dessa bouppteckningar
registrerade hos rådhusrätten, funne rådhusrätten Josephsson hava
genom denna underlåtenhet gjort sig förfallen till ansvar för tjänstefel.

På grund av det anförda prövade rådhusrätten lagligt, jämlikt 25 kap.
17, 21 och 22 §§ strafflagen, döma Josephsson för vad han enligt det ovan
sagda funnits skyldig till ansvar att för tjänsteförsummelse höta 300
kronor.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Försummelse i fråga om övervakning av anhållen person.

Omkring kl. 12 på natten mellan den 26 och den 27 februari 1033 härjades
förvaringsarresten å polisstationen i Nynäshamn av eld. Därvid var nära,
att en i förvaringsarresten innesluten, för brott kvarhållen person blivit
innehränd.

I anledning av vissa uppgifter i tidningspressen örn saken, anmodade
J. O. poliskommissarien i Nynäshamn att inkomma med upplysningar
angående den övervakning, som vore anordnad över i polisarresten förvarade
personer, samt huruvida cell vore försedd med anordning, genom
vilken däri förvarad kunde vid behov påkalla hjälp.

I avgivet yttrande anförde t.f. poliskommissarien K. Gabrielsson bland
annat följande:

Sedan den 31 augusti 1932, då Gabrielsson på förordnande tillträtt befattningen
såsom poliskommissarie i Nynäshamn, hade övervakning av i
polisarresten förvarade personer varit anordnad på följande sätt. Under
tiden från kl. 10 f. m. till kl. 7 e. m. tjänstgjorde en polisman såsom stationsvakt
å vaktkontoret, som vore beläget en trappa upp i den fastighet,
där förvaringsarresterna vore inrymda å nedre botten. Denne stationsvakt
hade till uppgift att öva nödig tillsyn över den eller de personer, som
kunde vara intagna i förvaringsarrest. Detta skedde genom allt emellanåt
företagna besök i arrestlokalen. Under tid, då ingen polisman funnes
å vaktkontoret men då patrullering vore anordnad inom köpingen, ålåge
det patrullen att vid skilda tillfällen under patrulleringen besöka arrestlokalen
för att tillse där förvarade personer. Patrullering vore anordnad
söndagar—fredagar kl. 6—10,30 e. m. samt lördagar kl. 6—11,30 e. m.
Under tiden den 1 maj—den 1 oktober skulle emellertid patrulleringen
fortgå varje dag till kl. 11,30 e. m. Därjämte skulle polisman, som insatt

anhållen person, oförmärkt för den anhållne stanna kvar i lokalen någon
stund för att bilda sig en uppfattning om den anhållnes förhållande i cellen.
Under övriga tider å dygnet hade under vanliga förhållanden särskild
övervakning över i arrest förvarade personer icke varit anordnad. Under
Gabrielssons företrädares tjänstetid hade övervakningen av arrestanterna
varit anordnad på i stort sett enahanda sätt. Gabrielssons företrädare hade
haft sin bostad inrymd i en lägenhet över arrestlokalen men utan förbindelse
med denna. Så snart sig göra låtit, hade Gabrielsson sökt få övertaga
denna lägenhet, men densamma hade då redan varit uthyrd till annan
person. Cellerna i arrestlokalen hade varken under Gabrielssons tjänstetid
eller tidigare varit försedda med särskild anordning, genom vilken där
förvarade personer kunnat påkalla uppmärksamhet utifrån. Emellertid
vore det ganska lyhört i fastigheten och, enligt vad Gabrielsson erfarit vid
sitt tillträde av tjänsten och under sin tjänstetid fått ytterligare bekräftat,
hade arrestanter ofta genom bultning eller sparkning stört ovanför
i huset boende personer. Huset vörö ett bostadshus, uppfört i fyra våningar.
Cellfönstren vore belägna så, att de från cellerna kunde nås av en
vuxen person även utan hjälp av något underlag. De kunde därför lätt
öppnas av en arrestant. Ehuru detta förhållande beträffande arrestlokalerna
under vanliga omständigheter vore till nackdel, kunde det å andra
sidan vara till viss fördel vid eventuella, icke förutsedda tillfällen, då
arrestant kunde hava verkligt behov av att påkalla uppmärksamhet utifrån.

Polispersonalen i köpingen — anförde Gabrielsson vidare — utgjordes
av en poliskommissarie och tre ordinarie polismän. Förutom den egentliga
polistjänsten handhade dessa all botes- och restantieindrivning. Personalens
numerär hade sedan år 1918 icke undergått någon förändring, medan
däremot folkmängden i köpingen under denna tid väsentligt ökats, liksom
arbetet. Folkmängden uppginge nu till över 4,000 invånare. Framför allt
hade en mångfald nya uppgifter för polispersonalen tillkommit. Under en
följd av år, åtminstone sedan år 1927, hade årligen med åberopande av
föreliggande fakta framställning gjorts hos köpingen örn anställande av
ytterligare en polisman men tyvärr icke länt till något resultat. Personalbristen
hade efter hand blivit allt kännbarare. Den 1 oktober 1932 hade
viss förändring till det sämre skett beträffande polisstationen, i det ett å
nedre botten beläget rum utbytts mot ett rum i annan del av fastigheten.
A nedre botten hade därefter kvarstått en arrestavdelning, inrymmande
fyra celler, samt ett utanför denna beläget ”förhörsrum”. Det sistnämnda
vore så inrättat och av sådan beskaffenhet, att det icke utan allvarlig
hälsofara kunde användas till annat än tillfälligt uppehåll. På grund av
rummets beskaffenhet hade Gabrielsson icke ansett sig kunna förlägga
vakttjänstgöring därstädes. Gabrielsson hade redan hösten 1932 påpekat

denna sak för ordförandena i kommunalnämnden och kommunalfullmäktige.
Emellertid hade polisdistriktet ungefär vid samma tidpunkt blivit
uppsagt till avflyttning den 1 oktober 1933 från samtliga lokaler. Gabrielsson
hade därför icke kunnat hoppas på någon rättelse dessförinnan i detta
avseende. Å andra sidan hyste Gabrielsson förhoppningar, att lokalfrågan
sedermera skulle komma att ordnas mera nöjaktigt. Det vore en allvarlig
brist, att man saknade möjlighet att hålla i förvaringsarrest intagna
personer under ständig uppsikt. Emellertid ville Gabrielsson för sin del
framhålla, att Gabrielsson i valet mellan en i möjligaste mån skärpt
bevakning av arrestanter och annan erforderlig polistjänstgöring komme
att efter ifrågavarande händelse, såväl med hänsyn till sitt tjänsteansvar
som för sin personliga del, låta det senare intresset träda tillbaka för det
förra. Detta kunde dock icke ens för någon kortare tid ske utan allvarlig
olägenhet ur ordningssynpunkt, men å andra sidan hoppades Gabrielsson
dels att, som nämnts, lokalerna skulle bliva bättre ordnade under år 1933
samt vakttjänstgöringen därigenom i någon mån underlättas och dels att
det på grund av det trängande behovet skulle lyckas att snart få polispersonalen
utökad med en man. Under rådande förhållanden kunde Gabrielsson
emellertid icke se någon möjlighet att övervaka arrestanterna på
annat sätt än dels på det dittills tillämpade och dels, emot indragning av
annan tjänstgöring, därutöver medelst å vaktrummet övriga tider å dygnet
stationerad polisman. Då vaktrummet icke vore beläget intill arrest1
okalen, måste denne nattvakt, liksom för närvarande den ordinarie stationsvakten
respektive patrullen, besöka arrestavdelningen med vissa
mellanrum. Då Gabrielsson med hänsyn till det inträffade och trots i
övrigt förhandenvarande omständigheter beslutat att anordna sådan nattbevakning,
hade Gabrielsson också hos vederbörande gjort framställning
örn, att cellerna måtte förses med anordning, genom vilken däri förvarade
vid behov kunde påkalla hjälp från vaktrummet. I sådant avseende hade
Gabrielsson icke kunnat tänka sig annat än ringledning. Gabrielsson ville
slutligen upplysningsvis meddela, att i förevarande fall den anhållne,
enligt vad verkställd utredning givit vid handen, med beratt mod anlagt
eld i cellen i hopp att därigenom erhålla möjlighet till rymning.

Av protokollet vid den polisutredning, som hållits i anledning av nu
ifrågavarande händelse, framgick utöver vad Gabrielsson anfört följande.
Polisstationen var inrymd å nedre botten i en flygelbyggnad till fastigheten
nr 3 Fredsgatan och bestod av ett yttre nini, förhörsrummet, samt
innanför detta ett större rum, inrett med fyra stycken förvaringsrum för
anhållna jämte toalettrum. Mellan dessa båda rum fanns en dörr, som alltid
hölls stängd. Huset var uppfört av tegel. Hela inredningen i det inre
rummet utgjordes av bräder, och väggarna mellan de olika förvaringsrummen
nådde icke ända upp till taket. Avståndet mellan taket och väg -

garnäs övre del var ungefär 10 centimeter. Till varje förvaringsrum ledde
en dörr från gången mellan rummen, och dörrarna voro försedda med riglar
och låsanordning, bestående av en järnslå och märlor jämte hänglås.
Å dörrarnas övre del fanns en mindre lucka, varigenom de anhållna erhöllo
mat. Även denna lucka var försedd med stängningsanordning. I varje
förvaringsrum fanns en fast träbrits, men när någon förvarades i rummet
och då det utan olägenhet kunde ske, inlades på träbritsen en madrass.
Den anhållne fick filtar efter behov. Klosett fanns icke i något av rummen.
Till varje förvaringsrum fanns en med galler försedd fönsteröppning
med fönsterbåge, som kunde efter behag öppnas eller stängas av den i rummel
förvarade personen. Den ifrågavarande cellen hade fönsteröppning
gemensam med en annan cell.

Av polisprotokollet framgick vidare:

Den vid brandtillfället i polisarresten förvarade personen var trädgårdseleven
K. V. Svedberg, vilken enligt order av Gabrielsson den 26 februari
1933 efterspanats och anhållits såsom misstänkt för ett i Västerås begånget
tjuvnadsbrott. Sedan Gabrielsson efter ett förberedande förhör
underrättat kriminalpolisen i Västerås örn anhållandet, hade denna begärt,
att Svedberg skulle höras över en mot honom gjord anmälan örn olovligt
tillgrepp av omkring 200 kronor. I samband därmed hade kriminalpolisen
anhållit, att Svedberg måtte kvarhållas, enär stadsfiskalen i staden
sannolikt komme att begära Svedbergs häktande. Sedan Svedberg vid
därefter anställt förhör inför Gabrielsson erkänt tillgreppet ifråga, hade
Svedberg blivit insatt i ett av polisstationens förvaringsrum i avvaktan
på telegrafisk begäran örn hans häktande.

Omkring kl. 12 på natten mellan den 26 och den 27 februari 1933 hade
frisören K. H. Friborg i Nynäshamn iakttagit, att eld utbrutit i ett av förvaringsrummen
å polisstationen. Friborg hade tillkallat brandkåren samt
meddelat det inträffade till polismannen O. Malm. Sedan Malm anlänt
till polisstationen, hade han jämte en av brandmanskapet begivit sig in i
gången till förvaringsrummen. Strax därpå hade dörren till det rum, där
Svedberg vistats, gått upp och Svedberg kommit ut i gången men omedelbart
fallit omkull. Därefter hade Svedberg burits upp till polisens expeditionsrum.
Enligt Malms uppfattning hade Svedberg förlorat medvetandet,
så snart han kommit ut ur förvaringsrummet. Svedberg hade endast
haft ett par obetydliga brännskador på händerna. Sedan köpingens läkare
kommit tillstädes, hade ''Svedberg återfått medvetandet. Enligt läkarens
uttalande hade Svedberg icke tillfogats någon skada av vistelsen i det
brinnande rummet. Återstoden av natten hade Svedberg fått tillbringa i
polismannen J. Nordqvists bostad. Sedan Svedberg blivit räddad ur den
brinnande cellen, hade elden fortsatt omkring 15 minuter, därav omkring

8 minuter med starkt korsdrag, utan att något släckningsarbete förekommit,
beroende på att brandautomobilen råkat ut för ett missöde.

Enligt anteckning i rapporten hade den över polisstationen belägna
bostadslägenheten icke varit uthyrd.

Gabrielsson berättade vid polisutredningen följande:

Sedan Svedberg den 26 februari 1933 införts å polisstationen för att
höras av Gabrielsson, hade Svedberg uppmanats att taga upp sina tillhörigheter
ur fickorna. Därefter hade Gabrielsson och Nordqvist på var
sin sida örn Svedberg känt efter i dennes fickor. Gabrielsson trodde sig
hava anträffat en ask cigarrcigarretter i en byxficka. Från en i förhörsrummet
upphängd, Svedberg tillhörig överrock hade Gabrielsson tagit tillvara
två askar tändstickor, som han lagt tillsammans med Svedbergs
övriga tillhörigheter på bordet i förhörsrummet. För övrigt hade Gabrielsson
med kroppsvisitationen närmast velat övertyga sig örn, huruvida Svedberg
haft någon kniv, vapen, tändstickor eller tillgripet gods på sig.
Sedan förhöret avslutats, hade Gabrielsson frågat Svedberg, örn han
önskade mat, vilken fråga denne jakande besvarat. Gabrielsson hade då
tillsagt Nordqvist att rekvirera mat åt Svedberg. Troligen samtidigt eller
möjligen någon stund dessförinnan hade Svedberg framställt en begäran
att få röka en cigarrett, och som Gabrielsson icke haft något ytterligare
att tala med Svedberg örn, hade han ansett sig icke hava någon anledning
att förvägra Svedberg detta. Emellertid hade Gabrielsson meddelat Svedberg,
att han finge röka innan han skulle äta, enär han efter måltiden
skulle insättas i förvaringsrummet, där det vore förbjudet att röka.
Gabrielsson hade också tillsagt Nordqvist, att Svedberg skulle få uppehålla
sig i förhörsrummet, till dess han intagit måltiden, men att Nordqvist
genast därefter skulle låta Svedberg gå in i ett av förvaringsrummen.
Strax därpå hade Gabrielsson avlägsnat sig från polisstationen.

Gabrielsson hade icke —• uppgav han vidare — tillsatt någon av köpingens
polismän att hålla vakt å stationen, enär polismännens tjänstgöring
vore rätt så betungande även utan särskild vakthållning för de anhållna.
Dessutom skulle två av köpingens tre polismän fullgöra patrulleringstjänst
hela kvällen, och den tredje polismannen hade varit befriad från
tjänstgöring under dagen. Gabrielsson hade beträffande polismännens
tjänstgöring följt den praxis, som förut tillämpats i köpingen. För övrigt
hade Svedberg förhållit sig lugn och sansad, varför ingen anledning till
särskild försiktighet beträffande Svedberg förefunnits.

Nordqvist uppgav vid förhör följande:

Sedan Nordqvist på order av Gabrielsson anhållit Svedberg och infört
denne å polisstationen samt Gabrielsson kommit tillstädes, hade Svedberg
uppmanats att taga upp sina tillhörigheter ur fickorna. Svedberg hade
efterkommit uppmaningen, och därefter linde Gabrielsson och Nordqvist

på var sin sida om Svedberg känt i dennes fickor. Nordqvist hade anträffat
en fällkniv, som han lagt bland Svedbergs andra tillbörigheter på bordet.
Örn Svedberg efter visitationen haft några cigarrcigarretter kvar i någon
ficka, visste Nordqvist icke, men i de fickor, som Nordqvist undersökt,
hade icke funnits något kvar. Några tändstickor hade Svedberg icke haft
på sig i sina kläder. Sedan Svedberg visiterats, hade Nordqvist lagt in en
madrass och filtar i ett av polisstationens förvaringsrum. Under tiden
hade Gabrielsson hållit förhör med Svedberg, varpå denne erbjudits mat.
Därefter hade Gabrielsson tillåtit Svedberg röka en cigarrett, men Nordqvist
hade icke sett, när Svedberg tänt densamma, Han hade ej heller sett,
att Svedberg behållit tändstickorna, sedan denne tänt cigarretten. Sedan
Svedberg ätit, hade Nordqvist utan att på nytt visitera Svedberg fört in
honom i förvaringsrummet. Hade Nordqvist sett eller kunnat misstänka,
att Svedberg haft tändstickor på sig då, hade Nordqvist tagit dessa från
Svedberg, enär ingen anhållen person någonsin tillåtits att hava tändstickor
med sig i förvaringsrummet eller att röka därstädes. Svedberg hade
begärt att få låna några tidningar för att förströ sig, vilken begäran Nordqvist
tillmötesgått. Därefter hade Nordqvist avlägsnat sig från polisstationen,
enär han skolat fullgöra patrulleringstjänst under kvällen. När
Nordqvist vid 8-tiden på kvällen givit Svedberg mat, hade han talat med
denne och även uppmanat honom att lägga sig, vartill Svedberg genmält,
att det skulle bliva skönt, då han icke sovit under de två sista nätterna.
Gabrielsson hade icke särskilt beordrat Nordqvist att se till den anhållne,
och ej heller hade Svedbergs uppträdande på något sätt ingivit Nordqvist
den föreställningen, att polismännen skulle behöva ägna någon särskild
uppmärksamhet åt Svedberg. Denne hade tvärtom varit mycket lugn och
sansad, varför Nordqvist, som vanligt vid dylika tillfällen, icke ansett sig
böra ägna Svedberg någon särskild tillsyn.

Malm uppgav vid förhöret:

Malm hade under ifrågavarande natt per telefon underrättats örn eldsvådan
i polisstationens lokaler, varför han skyndsamt tagit på sig kläderna
och sprungit dit. Köpingens brandchef och någon av brandmanskapet
hade då hållit på att hugga upp ytterdörrarna till polisstationen. Malm
hade låst upp dörren till förhörsrummet. Det hade då icke varit mycket
rök i detta. Då Malm öppnat dörren mellan förhörsrummet och det inre
rummet, hade emellertid röken där varit så tät, att han icke kunnat urskilja
något föremål. Nära nog i samma ögonblick, som Malm öppnat dörren,
hade elden flammat upp i det förvaringsrum, där Svedberg befunnit
sig. Malm hade genast tänkt att gå ut i förhörsrummet och hämta
nyckeln till hänglåset för förvaringsrummet, men han hade icke hunnit
utföra detta, förrän dörren till förvaringsrummet själv farit upp. Elden
hade nämligen förtärt allt trävirke runt omkring märlan i dörrposten, så

att denna lossnat. Såväl dörrposten som dörrens innersida hade redan
varit starkt angripna av elden, de nedre delarna dock mest. Då dörren
öppnats, hade Svedberg kommit stapplande ut från förvaringsrummet
samt omedelbart därefter fallit på gången. Malm och en brandman hade
skyndsamt burit ut Svedberg, som enligt Malms uppfattning varit medvetslös.
Därefter hade Svedberg burits upp till expeditionsrummet, där
konstgjord andning utförts till dess köpingens läkare anlänt. Svedberg
bade då ännu icke kommit till medvetande men dock så småningom under
andningsrörelserna visat livstecken. Sedan läkaren behandlat Svedberg,
hade denne återfått sansen. Det bade varit först på kvällen under tjänstgöringen
som Malm av Nordqvist fått veta, att en person suttit anhållen.
Nordqvist hade emellertid samtidigt sagt, att den anhållne varit mycket
uttröttad, och som denne även uppträtt mycket lugnt oell sansat, hade
Nordqvist varit av den övertygelsen, att den anhållne nog skulle förhålla
sig stilla under natten. Polismännen brukade eljest under sin patrulleringstjänst,
örn anledning förefunnits därtill, gå in på polisstationen och se till
de anhållna.

Vid med Svedberg hållet förhör uppgav denne följande:

En stund innan Gabrielsson efter avvisiteringen lämnat polisstationen
hade Svedberg frågat Gabrielsson, örn han skulle få röka, och sedan Gabrielsson
givit honom tillåtelse därtill, hade Svedberg tagit en cigarrett och
en ask tändstickor samt tänt en cigarrett. Svedberg hade därefter stoppat
på sig cigarretterna och tändsticksasken, och strax därpå hade maten
burits in. Efter måltiden hade han omedelbart fått gå in i ett förvaringsrum.
Sedan han kommit in i rummet, hade han fortsatt att röka. Härunder
hade han haft fönstret öppet. Omkring kl. 6,30 e. m. hade Svedberg
fått kaffe, som han druckit i förhörsrummet, varpå han åter fått gå in i
förvaringsrummet. Därefter hade han legat och läst i en del tidningar,
som han förut fått av en polisman. Samtidigt hade han rökt. Vid 10-tiden
på kvällen hade Svedberg börjat tänka på att söka taga sig ut ur rummet
och begiva sig av från Nynäshamn. Först hade han försökt att bända upp
dörren med en träbit men måst övergiva försöket, enär han förstått, att
han icke skulle få upp dörren på detta sätt. Han hade därpå försökt att
bända bort överstycket på väggen för att taga sig ut mellan taket och
denna, vilket emellertid icke heller lyckats. Under dessa försök hade han
kommit underfund med, att dörren till förvaringsrummet icke varit så
massiv som den sett ut. Detta hade ingivit honom den tanken, att han
skulle kunna bränna nedre delen av dörren och därefter, när träet blivit
tillräckligt angripet av elden, söka sparka upp ett hål så pass stort, att
lian kunde komma ut genom detta. Svedberg hade därefter anbringat två
tidningar nedtill vid dörren, varefter lian öppnat fönstret, så att röken
skulle kunna söka sig ut ur rummet. Med en tändsticka hade hail därefter

antänt tidningarna, och elden hade spritt sig hastigt och hrunnit starkt.
Som han efter en stund insett, att denna hans handling kunde vara förenad
med fara för honom själv, hade han försökt att med en filt släcka elden.
Filten hade emellertid fattat eld, och Svedberg hade måst lägga den på
golvet och trampa på densamma för att få elden att slockna. Så snart han
insett, att han icke kunde släcka elden i dörren, hade han tagit den andra
filten, som han gjort fast i fönstergallret, och hållit denna bakom sig. På
detta sätt hade han även hindrat röken att tränga ut genom fönstret, och
själv hade han kunnat andas frisk luft. Efter en stund hade en person
kommit gående över gården, och samtidigt hade det sprakat till, varför
mannen vänt sig örn och då troligen varseblivit elden. Svedberg hade samtidigt
lämnat fönstret och börjat sparka på dörren för att örn möjligt
komma ut ur rummet, men dörren hade motstått sparkarna. Filten hade
därunder glidit ned från fönstret. Sedan han återvänt till fönstret, hade
han klättrat upp och lagt sig på knä i detsamma. Efter en stund hade
mannen på gården återkommit och då yttrat: ”Vad har ni gjort, har ni
tänt eld därinne?” Först hade Svedberg icke svarat på detta tilltal, men
efter en stund hade han bett mannen örn hjälp och även örn en skiftnyckel
för att söka skruva loss gallret. Mannen hade då ropat till Svedberg, att
han skulle lugna sig, för att brandkåren skulle komma snart. Det hade då
börjat bliva mycket hett i rummet, varför han börjat ropa på hjälp. En av
brandmanskapet hade kommit fram till fönstret och uppmanat Svedberg
att hålla sig kvar där. Någon hade därefter börjat hugga i celldörren,
varpå Svedberg hoppat ned från fönstret och sprungit fram till denna,
som därpå öppnats. Samtidigt hade någon utifrån korridoren ropat: ”Korn
an.” Svedberg hade då sprungit ut, men utanför celldörren hade han fallit
i vanmakt på grund av de utståndna ansträngningarna. När han sedermera
kommit till medvetande, hade han befunnit sig på polisstationen en trappa
upp i samma hus. Under det han suttit i cellfönstret och innan dörren
öppnats, hade han känt sig konstig och det hade börjat ”gå runt” i hans
huvud. Svedberg ville hålla för troligt, att tiden från det han antänt dörren
och till dess han blivit räddad kunde uppskattas till omkring 45 minuter.
Vid ett senare förhör uppgav Svedberg, att han alls icke varit medvetslös,
då han fallit utanför dörren och burits upp till rummet, utan han hade
hört allt som talats, och han hade även kunnat gå upprätt, örn det så erfordrats.
Han hade nämligen tänkt, att han i den allmänna villervallan
skulle kunna få tillfälle att rymma från polisen.

Svedberg blev sedermera häktad för anläggandet av ovannämnda brand.
Vid rannsakning med honom inför Södertörns domsagas häradsrätt den
18 mars 1933 berättade Svedberg rörande eldsåsättandet i huvudsaklig överensstämmelse
med vad han uppgivit vid polisförhöret.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Ekberg K. B. i Stockholms län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Gabrielsson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

I ärendet vore utrett att, sedan Svedberg, som misstänkts för tjuvnadsbrott,
söndagen den 26 februari 1933 efter undergånget förhör hlivit av
Gabrielsson kvarhållen å polisstationen i Nynäshamn och insatt i en förvaringscell
därstädes, vilken på vanligt sätt utifrån reglats, Svedberg
under natten anlagt eld i cellen i avsikt att rymma. Av handlingarna
franninge, att Gabrielsson icke anordnat någon särskild bevakning över
Svedberg. Sedan polismannen Nordqvist vid 8-tiden på kvällen givit Svedberg
kvällsmat, hade Svedberg lämnats utan tillsyn. Enligt vad Gabrielsson
upplyst hade det ålegat den såsom vakt å polisstationen tjänstgörande
polismannen att öva tillsyn över personer, som intagits i förvaringsarresten.
Sådan vakttjänstgöring vore anordnad mellan kl. 10 f. m. och kl. 7
e. m. Under tid, då polisman ej funnes å vaktkontoret men då patrullering
vore anordnad inom köpingen, ålåge det patrullen att vid skilda tillfällen
besöka arrestlokalen för att tillse där förvarade personer. Ifrågavarande
dag syntes patrulleringen hava slutat kl. 10,30 e. m.

Vid övervägande av vad sålunda vore upplyst funne J. O. uppenbart, att
Gabrielsson gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst därigenom att
han lämnat Svedberg utan övervakning i cellen. Såväl till förekommande
av rymning som av hänsyn till den kvarhållne hade tillfredsställande bevakning
över denne ovillkorligen bort anordnas. Att lämna en i förvaringsarrest
innesluten, för brott kvarhållen person utan tillsyn nattetid vore
ett tjänstefel, som ej kunde ursäktas. Särskilt betänkligt vore ett sådant
fel, när såsom i detta fall icke ens förefunnits sådana anordningar, att den
kvarhållne vid sjukdomsfall eller eldsolycka med säkerhet kunnat påräkna
erforderligt biträde. Att människoliv ej spillts i förevarande fall syntes
endast hava berott på en lycklig tillfällighet. Med hänsyn till vad sålunda
och i övrigt vore upplyst i ärendet funne J. O. sig böra ställa Gabrielsson
under tilltal för den försummelse, som läge honom till last.

J. O. uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Gabrielsson för tjänstefel i anmärkta
hänseende. Åklagaren hade att yrka ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet.

Södertörns domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den til maj 1933 följande:

I målet vore upplyst, att Gabrielsson — sedan han söndagen den 26
februari 1933 låtit i en förvaringscell å polisstationen i Nynäshamn insätta

Svedberg, vilken misstänkts för tjuvnadsbrott — icke föranstaltat därom,
att särskild bevakning av Svedberg under påföljande natt anordnats.
Häradsrätten funne visserligen ständig tillsyn över anhållna personer
såväl till förekommande av rymning som av tillbörlig hänsyn till de kvarhållna
städse böra anordnas, där så ske kunde. Till ursäkt för sin underlåtenhet
att jämväl nattetid anordna sådan bevakning hade Gabrielsson
emellertid framhållit, att storleken av den till hans disposition ställda
polisstyrkan icke medgivit anordnandet av dylik bevakning nattetid utan
att föranleda inskränkning i annan viktig polistjänstgöring, att såväl
Gabrielsson som tidigare innehavare av poliskommissarietjänsten i Nynäshamns
köping upprepade gånger förgäves gjort framställning hos vederbörande
kommunala myndigheter örn anställandet av ytterligare polisman,
ävensom att Gabrielsson, som tillträtt poliskommissarietjänsten först
den 31 augusti 1332, vid anordnandet av bevakning av arrestant^- följt
den praxis, som tillämpats av hans företrädare i tjänsten. Med hänsyn till
vad Gabrielsson till sitt fredande från ansvar sålunda anfört och med
kännedom örn att förhållandena i Nynäshamns köping vore sådana, att en
inskränkning i polismännens patrulltjänstgöring icke kunde ske utan allvarligt
men för möjligheten att upprätthålla ordningen i köpingen, funne
häradsrätten Gabrielssons uraktlåtenhet att nattetid anordna bevakning
av Svedberg icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar och
prövade förty rättvist förklara åklagarens i målet förda talan icke kunna
bifallas.

Från detta utslag, som innefattade nämndens enhälliga mening, var
häradsrättens ordförande skiljaktig samt yttrade:

Av utredningen i målet framginge, att Gabrielsson uraktlåtit att vidtaga
sådana åtgärder, att för brott anhållna, i förvaringsarrest inneslutna
personer vid sjukdomsfall eller eljest vid behov kunde påkalla och erhålla
erforderligt biträde vid alla tider på dygnet. Sådana åtgärder hade, enligt
ordförandens förmenande, kunnat vidtagas jämväl utan att inskränka
annan och viktigare polistjänstgöring och utan att alltför mycket betunga
personalen. Gabrielsson hade förty genom att i förevarande fall nattetid
lämna Svedberg utan möjlighet att vid behov påkalla och erhålla biträde
gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst. Med hänsyn till vad sålunda
anförts prövade ordföranden rättvist, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen,
döma Gabrielsson att för berörda försummelse böta 4 dagsböter.
Varje dagsbot bestämdes till 13 kronor. Böterna skulle tillfalla kronan.

Med anledning av denna utgång av målet uppdrog justitieombudsmannen
Ekberg åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes anföra besvär.
I en skrivelse till advokatfiskalen anförde J. O., bland annat, följande:

Av synnerlig principiell vikt vore, att det bleve fastslaget, att för brott
anhållen person ej finge lämnas utan erforderlig bevakning nattetid samt
att försummelse därutinnan vore att anse såsom tjänstefel av beskaffenhet
att medföra ansvarspåföljd. Även örn polisstyrkan i Nynäshamn vore
fåtalig, hade några egentliga svårigheter att ordna erforderlig bevakning
över den i förevarande fall anhållne under natten icke förelegat. Genom
en dylik åtgärd hade ordningens övervakande inom köpingen icke behövt
eftersättas. Särskilt kunde framhållas, att patrulleringen enligt Gabrielssons
egen uppgift skolat indragas kl. 10,30 e. m. den ifrågavarande dagen
samt att intet hinder mött, att en polisman därefter avdelats för tillsyn
över arrestlokalen. Gabrielsson hade ju sedermera tänkt ordna bevakningen
ungefär på detta sätt. Under åberopande av vad J. O. sålunda anfört
hade advokatfiskal att yrka, att hovrätten måtte, med ändring av
häradsrättens utslag, bifalla den mot Gabrielsson i målet förda talan.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 7 december 1933 följande:

Enär, på sätt häradsrätten yttrat, i målet vore upplyst, att Gabrielsson
—- sedan han den 26 februari 1933 låtit i en förvaringscell å polisstationen
i Nynäshamn insätta Svedberg, vilken misstänkts för tjuvnadsbrott — icke
föranstaltat därom, att särskild bevakning av Svedberg under påföljande
natt anordnades, alltså och då, såsom häradsrätten jämväl funnit, dylik
bevakning bort, där så ske kunnat, anordnas såväl till förekommande av
rymning som av hänsyn till Svedberg, samt Gabrielsson på grund av vad
i målet förekommit måste antagas hava ägt möjlighet att i förevarande
fall anordna bevakning av Svedberg utan att annan, viktigare tjänstgöring
blivit eftersatt, funne hovrätten Gabrielsson icke kunna undgå
ansvar för vad honom sålunda läge till last; och prövade hovrätten förty
och då förseelsen måste anses begången under synnerligen förmildrande
omständigheter rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag, döma
Gabrielsson jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen att utgiva 5 dagsböter,
varje dagsbot bestämd till 8 kronor.

Örn detta beslut voro tre av hovrättens ledamöter ense. En ledamot
anförde:

Ledamoten funne väl, lika med häradsrätten, Gabrielsson hava förfarit
felaktigt därutinnan att han uraktlåtit att nattetid anordna bevakning av
Svedberg, men då med hänsyn till av häradsrätten anmärkta och övriga
föreliggande omständigheter Gabrielssons berörda försummelse skäligen
icke borde för honom föranleda ansvar, prövade ledamoten lagligt fastställa
det slut, vartill häradsrätten i målet kommit.

10. Obehärskat uppträdande av ordförande i domstol m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre sparbanksdirektören
Johan Petrus Olsson i Ljungsäter härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Till Kinds häradsrätts sammanträde den 25 november 1929 instämde
landsfiskalen i Tranemo distrikt And. Gustavson klaganden med yrkande
örn ansvar för det han i egenskap av ordförande i Kinds härads vägstyrelse
och kassör i häradets vägkassa sig och annan till fördel samt Kungl.
Majit och kronan ävensom de väghållningsskyldiga till skada oriktigt avhänt
vägkassan medel, som han omhänderhaft.

Målet handlades inför häradsrätten den 25 och den 26 november 1929 under
ordförandeskap av t. f. domhavanden S. Åseskog, den 20 och den 21
januari, den 17 och den 18 februari, den 17 mars, den 14 april och den 12
maj 1930 under ordförandeskap av häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren
O. Bergfeldt samt den 11 juni 1930, då Åseskog förde ordet i rätten.
Den 1 september 1930 meddelade häradsrätten under Bergfeldts ordförandeskap
utslag i målet.

Under målets handläggning utvecklade åklagaren närmare sin talan
mot klaganden samt ställde denne under tilltal för det han under utövandet
av ovannämnda befattningar gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman,
förskingrat allmänna medel och genom falska räkenskaper sökt
dölja tillgreppet ävensom i andra avseenden förbrutit sig i sin tjänst.
Åklagaren yrkade ansvar jämlikt 25 kap. 11, 12, 16, 17 och 22 §§ samt 22
kap. 1 och 14 §§ strafflagen.

Till belysande av ansvarspåståendena i den mån dessa äro av intresse
för ifrågavarande klagomål må ur protokollen i målet framhållas följande:
Den 23 april 1924 hade inför vägstyrelsen hållits entreprenadauktion
beträffande byggandet av en väg mellan Nittorp och Grimsås. Därvid
hade firman Joh. Malm & C:o i Lund avgivit lägsta anbudet, 74,000 kronor,
samt väghyggaren P. Å. Dunderberg i Sjömarken lämnat ett anbud å
74,900 kronor. Efter auktionen hade klaganden låtit Dunderberg avgiva
ett nytt anbud, slutande å 74,000 kronor. Vägstyrelsen, som förbehållit sig
betänketid, hade den 6 maj 1924 beslutat att, då kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknat kostnaden för vägen till 105,000 kronor och

74,000 kronor måste anses orimligt lågt hud, själv hygga vägen. Den 14 maj
1924 hade vägstämman beslutat antaga firman Malm & C:is ovanberörda
anbud. Firman hade emellertid då förklarat, att den icke kunde åtaga sig
vägbyggnaden, enär tidigare meningsskiljaktigheter icke vore ägnade att
befordra ett gott samarbete. Klaganden hade sedermera utan att vare sig
antaga Dunderbergs anbud eller hänskjuta frågan till vägstyrelsen genom

annons infordrat nya anbud å vägens byggande. I anledning härav hade
Dunderberg avgivit ett nytt anbud, slutande å 92,000 kronor. Detta anbud,
som varit det lägsta av de inkomna, hade vägstyrelsen antagit. Åklagaren
synes hava velat göra gällande, att klaganden genom sitt ifrågavarande
förfarande, som medfört, att firman Malm & C:o återkallat sitt anbud
samt vägbyggnaden dragit större kostnader än som varit nödigt, gynnat
sig själv eller Dunderberg på statens och de väghållningsskyldigas
bekostnad.

Vidare ställdes klaganden under tilltal för det han vid inköp år 1923
av vissa varningstrianglar och vägvisare åt vägkassan låtit oegentligheter
komma sig till last. Åklagaren stödde sitt yrkande på vissa uppgifter
av plåtslagaren Simon Julius Pettersson i Östra Tranemo. Enligt dessa
linde klaganden vid något tillfälle under åren 1922—1924 anmanat Pettersson
att avgiva anbud å 50 stycken varningstrianglar, vilka skulle förfärdigas
för vägstyrelsens räkning. Sedan klaganden lämnat vissa närmare
upplysningar örn varningstrianglarnas beskaffenhet, hade Pettersson meddelat
klaganden, att Pettersson beräknade kostnaden för trianglarna till
9 kronor å 9 kronor 50 öre per styck. Klaganden hade svarat, att det icke
vore meningen, att Pettersson skulle förlora på dem, samt föreslagit Pettersson
att begära ett pris, som legat omkring 4 kronor över det av Pettersson
beräknade. I enlighet därmed hade Pettersson avgivit ett skriftligt
anbud å trianglarna. Han hade emellertid icke erhållit beställningen.
Denna hade i stället lämnats till firman Grimsås Mekaniska Verkstad, som
innehades av smedmästaren Aron Ekdahl i Grimsås och klagandens son
Carl Olsson. Priset hade därvid bestämts till 10 å 12 kronor per styck. De
av denna firma levererade trianglarna hade varit utförda på mycket enklare
och billigare sätt, än klaganden angivit vid samtalet med Pettersson.
Framställningskostnaden hade belöpt sig till omkring 5 kronor 50 öre per
styck.

Enligt företedd räkning hade firman Grimsås Mekaniska Verkstad uppburit
för 190 stycken varningssignaler 10 kronor per styck samt för 40
stycken dylika signaler 12 kronor per styck.

I målet blev sedermera jämväl fråga, huruvida i detta pris ingått ersättning
för utkörning och uppsättning av varningssignalerna eller ej.
Enligt företett kvitto hade klaganden nämligen utgivit visst belopp såsom
ersättning härför.

Härutöver Indes klaganden till last de fel och oegentligheter i tjänsten,
som närmare framgå av häradsrättens nedan omförmälda utslag i målet.

Kungl. Majit och kronan samt de väghållningsskyldiga i Kinds härad
yrkade förpliktande för klaganden att till dem utgiva skadestånd i vissa
avseenden.

Av vad i övrigt förekom i målet må erinras följande:

7 — Jastiticovibudsmannens ämbctsberättelsc till 1934 års riksdag.

Vid målets handläggning den 25 och den 26 november 1929 iakttog klaganden
personlig inställelse, sistnämnda dag biträdd av vice auditören
F. Odqvist i Borås. Kronans talan fördes vid dessa och följande rättegångstillfällen
av åklagaren.

Till rätten ingavs första rättegångsdagen, bland annat, ett så lydande
läkarintyg:

”På begäran intygas härmed följande. Undertecknad bar under sistlidna
år varit direktör J. P. Olssons läkare, varvid han sökt mig för tilltagande
åderförkalkning med åtföljande minnesförlust och upprepade hjärtattacker.
Det torde därför vara av stor risk för honom att utan rättegångsbiträde
ingå i svaromål vid en längre rättegång, varjämte det torde bereda
honom vissa svårigheter på grund av minnesförlust. Svenljunga den 25. 11.
1929. Lars Wersäll. Leg. läkare.”

I samband med föredragning av ingivna polisförhörsprotokoll hördes
klaganden över åtalet, som han bestred. Såsom vittnen hördes den 26 november
Dunderberg och arrendatorn L. Hj. Nyberg i Hillared.

Jämväl vid målets handläggning den 20 och den 21 januari 1930 inställde
sig i åklagarens närvaro klaganden personligen, biträdd av Odqvist. De
väghållningsskyldiga inställde sig genom hemmansägaren Tom Gustafsson
i Kumbo, som biträddes av advokaten Arnold Olsson i Borås. Parterna
utvecklade sin talan, och bevisning förebragtes. Bland andra hördes
såsom vittnen i målet den 20 januari Simon Julius Pettersson samt den 21
januari Ekdahl, Dunderberg, chauffören Martin Konrad Björklund i
Ljungsarp och fabrikören R. Claeson i Uddebo. Åklagaren anhöll örn uppskov
i målet samt överlämnade åt häradsrättens prövning, huruvida klaganden
skulle häktas.

I meddelat beslut yttrade häradsrätten att, enär det ej skäligen kunde
befaras, att klaganden avveke eller att han genom undanröjande av bevis
hindrade sakens tillbörliga utredning, funne häradsrätten för det dåvarande
icke skäl föreligga därtill, att klaganden finge i häkte tagas, utan
utställde målet till den 17 februari 1930, då klaganden skulle komma tillstädes
personligen vid hämtnings påföljd.

Vid målets företagande till handläggning sistnämnda dag anmälde sig
— i närvaro av åklagaren, Tom Gustafsson och Arnold Olsson -— advokaten
F. Jörgensen i Göteborg såsom ombud för klaganden på grund av vederbörlig
fullmakt.

Jörgensen ingav ett så lydande intyg:

”Undertecknad har den 28 och den 29 januari d. å. samt den 14 ds. undersökt
sparbanksdirektören Johan Petrus Olsson, Brandsmo, född 1855, och
därvid funnit att denne lider av tydliga psykiska ålderdomsförändringar.
Bland dessa psykiska förändringar framträder särskilt en stark minnessvaghet,
vilken av allt att döma utvecklat sig under de senaste 8—10 åren.

Dir. Olsson behandlades nämligen redan 1919 för yrsel och sömnlöshet och
han har under de sista tio åren träffats av tvenne slaganfall. Han företer
nu ett tillstånd av utpräglad senilitet med starkt minskad psykisk motståndskraft
och starkt reducerade själsförmögenheter. Något tillfrisknande
vid hans höga ålder är ju självfallet uteslutet även örn någon förbättring
tidvis skulle kunna visa sig. Hans tillstånd nu är sådant, att han
av mig vårdas på sjukhem och hans sjukdom kräver att han under åtminstone
de närmaste 2 månaderna helt lämnas utanför de utredningar
som nu pågå i målet mot honom. På grund härav får jag härmed på heder
och samvete intyga att Dir. Olsson är oförmögen att personligen inställa
sig för att svara inför domstol vid den nu pågående rättegången. Göteborg
den 15. 2. 30. Sven Hedenberg, t. f. Överläkare.”

Jörgensen upplyste, att Sven Hedenberg, som vore t. f. överläkare vid
Göteborgs stads sinnessjukhus, vårdade klaganden icke såsom tjänsteman
å anstalten utan å en privat klinik.

Åklagaren bestred avseende vid det ingivna läkarintyget, då detta icke
vore utfärdat å tjänstens vägnar, samt påpekade, att detsamma saknade
uttalande örn möjligheten för klaganden att personligen inställa sig i rättegången.
Åklagaren anförde vidare: Doktor Wersäll hade för åklagaren
uppgivit, att klaganden icke rådfrågat Wersäll för någon läkarvård i Göteborg.
Wersäll hade icke funnit det förenat med någon svårighet för klaganden
att inställa sig för rätten. Åklagaren ansåge det nödvändigt, att
klaganden vore personligen tillstädes i målet på grund av målets invecklade
beskaffenhet och brottets grovhet, samt yrkade förty bemyndigande
att genom poliskammarens i Göteborg försorg till rätten hämta klaganden,
som väl tidigare före målets början haft två attacker, av folk betraktade
såsom hjärtattacker eller slaganfall, men som under åklagarens
utredning varit fullt frisk och utan synbar svårighet utrett sin sak.

Arnold Olsson biträdde åklagarens yrkande örn hämtning av klaganden
samt uppgav, att en person för en vecka tillbaka sammanträffat med klaganden
utan att hava märkt någon som helst sjuklighet hos honom.

Tom Gustafsson förmälde, att han många gånger under de senaste åren
vid offentliga möten sammanträffat med klaganden, som då icke visat
någon minnesslöhet eller dylikt.

Jörgensen bestred med hänsyn till Hedenbergs intyg, att klaganden finge
hämtas för inställelse.

Häradsrätten bemyndigade åklagaren att genom poliskammarens i Göteborg
försorg till rätten hämta klaganden samma dag, såvida icke genom
behörig tjänsteläkares intyg för poliskammaren visades, att fara förelåge
för klaganden vid hans inställelse.

Vid detta förhållande fick Jörgensen vara tillstädes i målet tillsvidare
vid sammanträdet.

100

Under dagens lopp anlände vid skilda tidpunkter två telegram, adresserade
till ”Kinds Häradsrätt, Svenljunga.” och avsända från Göteborg:

1) den 16 februari klockan 14,5, så lydande:

”Direktören Olsson är oförmögen att inställa sig för rätta

Sven Hedenberg.

tillförordnad överläkare för Göteborgs stads sinnessjukvård.”

2) den 17 februari klockan 14,25, så lydande:

”Sorn komplement till föregående telegram meddelas att det är förbundet
med livsrisk för direktör Olsson att inställa sig för rätta

Sven Hedenberg.

t. f. Överläkare för Göteborgs stads sinnessjukvård.”

Mot slutet av denna rättegångsdag företedde Jörgensen, i anledning av
åklagarens uppgift örn Wersälls utlåtande till åklagaren beträffande klagandens
hälsotillstånd, följande intyg:

”Läkareintyg. På begäran intygas härmed att direktör J. P. Olsson,
Brandsmo, torde, på grund av samma sjukdom (åldersförändringar i bjärta
och kärlsystem), varå jag förut ingivit intyg till Kinds häradsrätt vid
rättegångstillfället den 25 nov. 1929, utan fara för sitt liv ej kunna infinna
sig vid nu pågående rättegångsförbandlingar. På heder och samvete. Östra
Tranemo den 17 februari 1930. Lars Wersäll. Leg. läk.”

Åklagaren bestred avseende vid sistintagna intyg.

I ett till häradsrätten den 18 februari 1930 ankommet telegram uttalade
t. f. andre stadsläkaren i Göteborg E. Wingård, att förflyttning av klaganden
vare sig till Svenljunga eller till fängelset å Härlanda för det dåvarande
vore förenat med fara för hans liv.

Vid dessa rättegångstillfällen hördes såsom vittnen, bland andra, landsfiskalen
J. Björnberg den 17 februari och Dunderberg den 18 februari.

På begäran av åklagaren uppsköts målet till den 17 mars 1930, då klaganden
skulle komma tillstädes vid förut stadgad påföljd, såvitt han icke
med behörig tjänsteläkares intyg kunde styrka, att fara förefunnes för
honom att inställa sig.

Vid rättegångstillfällena den 17 mars och den 14 april 1930 företräddes
klaganden av Jörgensen, vilken med intyg av Wingård styrkte, att klaganden
icke kunde inställa sig personligen.

Den 17 mars hördes på begäran av åklagaren såsom vittnen, bland andra,
vägstyrelseordförandena A. E. Engstrand i Östadkulle och B. H. Svensson
i Varnumskulle.

Den 12 maj och den 11 juni 1930 iakttog klaganden personlig inställelse,
därvid han biträddes av Jörgensen. Sedan målet sistnämnda dag överlämnats
av alla parter, tillkännagav häradsrätten, att utslag skulle meddelas
å det särskilda sammanträde, som komme att hållas för tingets avslutande.

A detta sammanträde, som hölls den 7 juli 1930, meddelade häradsrät -

101

ten, under ordförandeskap av Bergfeldt, det besked att, då ordföranden
icke under expeditionstiden hunnit avgöra målet och avfatta utslag däri,
utslag komme att avkunnas den 1 september 1930.

I utslag sistnämnda dag yttrade häradsrätten, däri Bergfeldt förde ordet,
följande:

Sedan vägstyrelsen med klaganden såsom ordförande den 28 december
1926 undertecknat kontrakt, varigenom styrelsen, efter det Kungl. Maj:t
i och för omläggning av den s. k. Hi Ilar edsvägen beviljat ett statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet av 6,000 kronor, förbundit sig mot kungl,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utföra företaget enligt angiven arbetsplan
utan rätt till högre ersättning därför än nämnda belopp och med
skyldighet att, örn den verkliga kostnaden förutom jordlösen för arbetets
utförande befunnes understiga den beräknade kostnaden av 10,000 kronor,
medgiva, att det beviljade bidraget minskades med så stor del av den
ifrågavarande besparingen, som det beviljade bidraget utgjort av den beräknade
kostnadssumman, ävensom att föra räkenskaper över vägbygget
på sådant sätt, att den verkliga kostnaden för detsamma kunde säkert
uppskattas, hade klaganden, i ändamål att hans son Rudolf Olsson, som
till följd av sin bristande erfarenhet såsom vägbyggare ej kommit att godtagas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till vägbyggare, skulle detta
oaktat bliva i tillfälle utföra vägbygget, vidtalat Dunderberg först att den
7 januari 1927 å arbetet avgiva anbud örn 9,000 kronor, därefter att med
klaganden ensam för vägstyrelsen den 12 i samma månad avsluta kontrakt
att mot berörda belopp utföra vägbygget, utan att varken i anbudet eller
kontraktet vältningen av vägen undantagits, samt slutligen att den 1
mars 1927 transportera kontraktet å Rudolf Olsson. I sammandrag av
räkenskaperna över vägen, som jämlikt kontraktet den 28 december 1926
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insänts, hade klaganden bland kostnaderna
för vägbygget upptagit kontraktssumman 9,000 kronor, för diverse
överarbeten 782 kronor 86 öre och för vältningen av vägen till Rudolf
Olsson 400 kronor, oaktat Borås—Alvesta Järnvägsaktiebolag enligt med
klaganden för vägstyrelsen slutet avtal skolat gälda konstnaden för överarbetena
och Rudolf Olsson skolat mot kontraktssumman enligt upprättat
kostnadsförslag vidkännas utgifterna för vältningen, ävensom till styrkande
av räkenskapssammandraget företett kvitto av Dunderberg å kontraktssumman
och ersättningen för överarbetena, tillhopa 9,782 kronor 86
öre, ehuru Dunderberg icke därav uppburit någon del, och av Rudolf Olsson
å beloppet 400 kronor. Med hänsyn till vad i målet förekommit finge
antagas, att uppförandet i sammandraget av beloppen 782 kronor 86 öre
och 400 kronor samt företeende av kvittona ägt ram, på det att de bokförda
utgifterna för vägen skolat överstiga 10,000 kronor oell klaganden,
som icke i vägstyrelsens andra räkenskaper än den s. k. vägliggaren bok -

102

fört inkomsterna och utgifterna för vägbygget och förty ej heller till vägkassan
redovisat någon del av statsbidraget, skolat såsom skett utfå hela
bidraget 6,000 kronor i stället för rätteligen allenast sex tiondelar av beloppet
9,000 kronor. Genom detta förfarande hade statskassan lidit skada
för 600 kronor. Ehuru omständigheter därom i målet förebragts, kunde
det dock ej anses tillförlitligen utrett, att vägen utom berörda överarbeten
kunnat byggas för mindre än 9,000 kronor. Häradsrätten funne genom vad
sålunda förekommit klaganden övertygad att hava för gynnande av annan
uppsåtligen förbrutit sig i sin tjänst såsom ledamot i vägstyrelsen
och hava gjort sig skyldig till tillgrepp och förskingring av allmänna
tjänstemedel samt till åtgärdens döljande fört falska räkenskaper och åberopat
oriktigt kvitto. Beträffande i målet ifrågakomna böter för brister i
väghållningen, vore ostridigt att, sedan en del väghållare i häradet under
åren 1923—1925 dömts till böter för bristande vägunderhåll, klaganden av
vägkassans av honom förvaltade medel till väghållarna återbetalat redan
erl agda böter under år 1923 till 12 personer med 285 kronor, under år 1924,
men före den 18 september, till 3 personer med 140 kronor och under år
1925 till 6 personer med 100 kronor, utan att klaganden för utbetalningarna
kunnat visa laga beslut av vägstämma. Vid företagandet av åtgärderna
finge klaganden emellertid antagas hava handlat av oförstånd, och
jämlikt ”2” kap. 15 § strafflagen vore straff för de under åren 1923 och
1924 vidtagna åtgärderna såsom icke inom laga tid åtalade förfallet. Såsom
klaganden tillkommande ersättning för särskilt arbete vid vägbyggnader
å Nittorp—Grimsåsvägen, Skotteksvägen, Marbäcksvägen och Älvseredsvägen
hade klaganden i vägkassans räkenskaper uppfört fyra belopp
örn tillhopa 1,365 kronor, men däremot i de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inlämnade sammandragen av berörda räkenskaper upptagit
ersättningen med omkring hälften större belopp eller tillsammans 2,046
kronor 65 öre. Till styrkande av bokföringen i bägge avseendena hade klaganden
företett av honom utfärdade dubbla kvitton rörande varje väg,
vilka dupletter varit av olika lydelse i vad de avsett Nittorp—Grimsåsvägen
och Marbäcksvägen samt i övrigt försetts med anteckningar, missledande
för revisorerna av vägkassans räkenskaper. Dessa klagandens åtgärder
hade väl föranlett till att han av statsmedel utbekommit sammanlagt
1,365 kronor, därav 240 kronor använts till inköp av två silverbägare
såsom gåva åt två avgångna ledamöter i vägstyrelsen, men vid övervägande
av den i målet förekommande utredningen finge det antagas, att
klaganden tillägnat sig medlen i god tro på sin rätt till desamma, vadan
medlen till inköp av bägarna finge anses hava utgått av klaganden sålunda
tillkommande ersättning. Någon skada hade icke visats hava uppkommit
genom åtgärderna. I följd därav kunde klagandens ifrågavarande
förfarande icke strängare anses än såsom oförstånd i tjänsteutövningen.

103

Sedan vid sammanträde med vägstyrelsen den 15 oktober 1924 för prövning
av anbud örn byggande av väg mellan Åsarp och Hulared ett av Dunderberg
avgivet anbud å 57,900 kronor av annan medlem i vägstyrelsen än
klaganden genom omkastning av siffrorna i protokollet för sammanträdet
ändrats till 59,700 kronor oell förslagskontrakt i enlighet därmed insänts
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hade klaganden efter kontraktets
godkännande av sistnämnda styrelse icke underrättat densamma örn felet,
ehuru det av honom bemärkts. Någon skada för det allmänna hade emellertid
vid det förhållande, att Dunderberg fått för det honom sålunda för
högt tillkomna beloppet å vägen utföra en del arbeten, som skolat av det
allmänna gottgöras, genom klagandens underlåtna anmälan icke visats
hava uppstått. Klaganden hade numera lämnat sin befattning i vägstyrelsen.
Utöver vad sålunda inhämtats hade någon tillförlitlig utredning örn
vidare brottslighet icke visats föreligga mot klaganden. Enligt i målet
företedda läkarebetyg och avgivna vittnesmål samt häradsrättens kännedom
örn klaganden kunde häradsrätten icke anse, att klaganden under sin
ifrågakomna tjänsteutövning lidit ens av sådan nedsättning i själskrafterna,
som omförmäldes i 5 kap. 6 § strafflagen. På grund av vad ovan
upptagits dömde häradsrätten, utan bifall till åtalet och de på förment
brottslighet grundade skadeståndsyrkandena i övrigt, klaganden dels jämlikt
25 kap. 16 § och 2 kap. 17 § strafflagen att för uppsåtlig förbrytelse i
tjänsteutövning till annans förmån hållas till fängelse i två månader, dels
jämlikt 25 kap. 11 och 12 §§ samt 2 kap. 19 § strafflagen att för förskingring
av allmänna tjänstemedel och till bristens döljande förande av falska
böcker och företeende av oriktiga verifikationer hållas till straffarbete i
två år nio månader och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
samt vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, intill dess tre
år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven, dels ock
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd i tjänsteutövning att böta
beträffande förfarandet med böterna 50 kronor, beträffande åtgärderna
med beloppen för arbetet med nämnda fyra vägbyggnader 100 kronor och
beträffande den underlåtna anmälan örn vägen Åsarp—Hulared likaledes
100 kronor, tillhopa 250 kronor; och skulle fängelsestraffet förvandlas till
straffarbete i en månad att med det övriga straffarbetet förenas, i följd
varav klaganden skulle hållas till straffarbete i två år tio månader och
vara underkastad berörda påföljd, intill dess tre år förflutit från det han
efter utståndet straff blivit frigiven. Därest klaganden icke kunde gälda
berörda böter, skulle de övergå till straffarbete i åtta dagar att med det
övriga straffet förenas. Häradsrätten förpliktade klaganden att i skadestånd
utgiva till Kungl. Majit och kronan 600 kronor och till de väghållningsskyldiga
525 kronor ävensom gottgöra statsverket vad detsamma fått
eller finge utgiva till vissa på åklagarens begäran i målet hörda vittnen
samt de väghållningsskyldiga för kostnaderna å målet med 150 kronor.

104

Därjämte förordnade häradsrätten, att klaganden skulle omedelbart tagas
i häkte.

Över häradsrättens utslag anförde landsfiskalen Gustavson, de väghållningsskyldiga
och klaganden besvär.

I utslag den 5 februari 1931 yttrade Göta hovrätt, som redan tidigare
genom särskilt beslut försatt klaganden på fri fot, följande:

I målet vore rörande bokföringen över vägföretagen Nittorp—Grimsåsvägen,
Skotteksvägen, Marbäcksvägen, Älvseredsvägen och Åsarp—Hularedsvägen
utrett, att klaganden anskaffat och vid det sammandrag av räkenskaperna,
som han författningsenligt översänt till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
fogat verifikationer, som icke överensstämt med de i
kassaboken upptagna och verifierade poster och av vilkas lydelse i ett
flertal fall icke framgått, vilka kassaboksposter de avsett, ävensom att
klaganden beträffande arbete, som han själv utfört och för vilket han uppburit
ersättning, såsom verifikationer åberopat kvitton, utfärdade av
andra personer. Därjämte hade klaganden underlåtit att upptaga Hillaredsvägen
i väghållningsdistriktets räkenskaper i vidare mån än att han
infört den i väghyggnadsliggaren. Ehuru utredningen i målet icke gåve
vid handen, att klaganden för av honom utfört arbete debiterat eller tillgodogjort
sig högre ersättning än vartill han skäligen varit berättigad
eller i övrigt genom sina omförmälda åtgärder tillskyndat vare sig Kungl.
Majit och kronan eller de väghållningsskyldiga någon förlust, måste klaganden
dock genom vad sålunda läge honom till last hava visat oförstånd
och vårdslöshet i sin tjänst och därigenom gjort sig förfallen till ansvar
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen. Vidkommande klagandens förfarande att
till väghållare ur vägkassan återbetala erlagda böter för bristande vägunderhåll,
så enär klaganden å vägstämma beviljats ansvarsfrihet för sin
förvaltning under de år återbetalningen ägt rum, vilken ansvarsfrihet
uppenbarligen avsett även ifrågavarande återbetalningar, kunde berörda
förfarande icke för klaganden medföra ansvar. Genom vad i målet förekommit
vore icke ådagalagt, att klaganden tillgripit och förskingrat medel,
vilka han i sin egenskap av ordförande och kassör i vägstyrelsen omhänderhaft,
eller till döljande av sådant tillgrepp fört falska räkenskaper,
och funne hovrätten ej heller vad i övrigt i målet mot klaganden förekommit
vara av beskaffenhet att i vidare mån än ovan sagts föranleda till ansvar.
Vad anginge den mot klaganden förda skadeståndstalan vore det
ej genom den i målet förebragta utredningen visat, att klaganden genom
de åtgärder, som i målet lagts honom till last, ådragit vare sig Kungl.
Majit och kronan eller de väghållningsskyldiga skada eller förlust, för
vilken han vore ersättningsskyldig. På grund av vad sålunda anförts prövade
hovrätten lagligt dels, med ändring av häradsrättens utslag i ansvarsfrågorna,
döma klaganden jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för

105

oförstånd och vårdslöshet i tjänsten böta 500 kronor och dels, nied ändring
av utslaget i fråga om den mot klaganden förda skadeståndstalan, ogilla
samma talan. I fråga örn rättegångskostnaderna stadgade hovrätten, med
ändring av utslaget jämväl därutinnan, att statsverket skulle vidkännas
kostnaden för de på åklagarens begäran i målet hörda vittnen ävensom
att de väghållningsskyldiga själva skulle stå sina kostnader å målet.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

I en den 28 maj 1931 hit ingiven skrift anförde klaganden, bland annat,
följande:

Häradshövdingen Bergfeldt hade vid tingssammanträdet i januari 1930
och även senare lett handläggningen av ifrågavarande mål mot klaganden
på ett sådant sätt, att klaganden icke ansåge sig kunna underlåta att
därom göra anmälan. Redan vid handläggningens början hade Bergfeldt
behandlat klaganden på ett oförsynt och kränkande sätt, därvid han uppenbarligen
utgått från att klaganden gjort sig skyldig till de brott, varför
åklagaren yrkat ansvar å klaganden. Bergfeldt hade också direkt hotat
klaganden med de svåra straff, som bleve följden, örn klaganden ådömdes
ansvar enligt 25 kap. 12 § strafflagen. Då klaganden icke alltid omedelbart
kunnat besvara alla de frågor, som framställts till klaganden, hade
Bergfeldt synts gå ut ifrån att klaganden medvetet sökt undandölja sanningen.
Under handläggningens gång hade Bergfeldts uppträdande blivit
allt olämpligare. Hans ton, när han talat till klaganden, hade övergått
mera i ett vredgat rytande, vilket medfört, att klaganden förvirrats allt
mer och haft svårt för att hålla tillsammans sina tankar, särskilt som
klagandens vid detta tillfälle anlitade biträde icke tillåtits att framhålla
några omständigheter till klagandens försvar. Då klaganden inlämnat ett
skriftligt svaromål till bemötande av åklagarens ansvarsyrkanden beträffande
Nittorp—Grimsåsvägen, hade klaganden erhållit följande skarpa
reprimand: ”Svaranden kommer med en fullständigt vrängd framställning
och fakta tala ett helt annat språk. Det är icke rena papper Ni kommer
med.” Detta uttalande hade uppenbarligen väckt stort uppseende, då
detsamma påföljande dag ordagrant influtit i en tidning. Av samma tidning
framginge även, att Bergfeldt, ehuru målet ännu befunnit sig i full
komligt outrett skick, icke dragit sig för att inför sittande rätt offentligt
insinuera, att klaganden mottagit mutor av Dunderberg. Bergfeldts
olämpliga sätt att handlägga målet hade framträtt ytterligare vid hörandet
av de vittnen, vilkas utsagor icke överensstämt med den uppfattning
örn målet, som Bergfeldt under handläggningen tydligt visat. Till stöd
för riktigheten därav ville klaganden åberopa intyg av Ekdahl, Björklund
och Oskar Pettersson i Elmsås. Dessa intyg ådagalade tydligt, att Bergfeldt
i synnerlig grad åsidosatt vad som uppenbarligen ålegat honom så -

106

som häradsrättens ordförande. När vid slutet av förhandlingarna den 21
januari 1930 häradsrätten i avkunnat beslut förklarat, att skäl för det dåvarande
icke förelåge för häktning av klaganden, hade Bergfeldt offentligt
inför domstolen uttalat, att han hört, att klaganden skulle hava hotat
vittnen, samt tillagt: ”Låt bil det där, för annars låter jag häkta Eder
ögonblickligen.” Bortsett från att klaganden på intet sätt gjort sig skyldig
till vad Bergfeldt tillvitat honom, syntes det i hög grad klandervärt,
att Bergfeldt fäst avseende vid ett löst rykte. Målet hade uppskjutits till
den 17 februari 1930. Den starka påfrestning, som Bergfeldts sätt att behandla
klaganden under förhandlingarna den 20 och den 21 januari inneburit,
hade medfört, att klaganden, som då varit 75 år gammal och sedan
lång tid tillbaka lidit av åderförkalkning samt därav förorsakade slaganfall,
blivit så sjuk och nedbruten, att klaganden nödgats söka läkare i
Göteborg, vilken föreskrivit, att klaganden skulle intagas på sjukhus. Att
klaganden under sådana förhållanden icke kunnat personligen inställa sig
vid rättegångstillfället den 17 februari 1930 hade varit självklart. För
övrigt hade Bergfeldt bort kunna förstå detta av de läkarintyg, som Jörgensen
ingivit vid nämnda rättegångstillfälle. Bergfeldt hade emellertid
inför rätten örn dessa intyg haft yttranden, som utvisat, att han icke satt
någon tilltro till intygen, trots att dessa varit avgivna på heder och samvete
och ett av dem utfärdat av t. f. andre stadsläkaren Wingård under
tjänstemannaansvar. Bergfeldt hade i detta sammanhang fällt yttranden
örn att intygen vore av den beskaffenhet, att intygsgivarna borde anmälas
till medicinalstyrelsen, då klaganden icke varit så sjuk, som i intygen angivits.
Vid nämnda rättegångstillfälle hade Bergfeldt vidare på tal örn,
huruvida någon tilltro kunde fästas till vissa av klaganden lämnade uppgifter,
gjort gällande, att ”en person, som står anklagad för brott mot S. L.
25:12, är värd mindre tilltro än en som aldrig anklagats”. Detta utvisade
en felaktig inställning till saken. Uttalandet hade väckt pinsam uppmärksamhet
och givit anledning till särskilt omnämnande i en tidning.

Klaganden anförde vidare: När Jörgensen vid rättegångstillfället den
17 februari 1930 ingivit ett av baningenjören E. Kuylenstjerna utfärdat
intyg över kostnadsberäkningen för Hillaredsvägen, hade Bergfeldt yttrat:
”Vägen blir dyrare och dyrare, de där herrarna ha sina hyss.” Detta uttalande
hade Bergfeldt emellertid, då han märkt, hur Jörgensen reagerat
mot detsamma, sökt mildra genom att tillägga: ”Ja, jag menar beräkningar.
” Vid vittnesförhöret med Dunderberg vid samma rättegångstillfälle
hade Bergfeldt visat stor brist på behärskning. Då Dunderberg tillfrågats,
örn han vitsordade vad i polisrapporten fanns angivet beträffande ett belopp
å 2,000 kronor, hade Dunderberg framhållit, att han icke kunde erinra
sig, huruvida han fått mottaga beloppet eller ej. Detta svar hade
emellertid icke synts tilltala Bergfeldt, enär han omedelbart därefter i

107

hotande och irriterad ton replikerat: ”Påstår Ni då, att polisrapporten är
falsk?” I följd härav hade Dunderberg blivit så förvirrad, att han medgivit
rapportens riktighet i strid mot vad han tidigare uppgivit. Bergfeldt
hade omedelbart därefter börjat diktera detta till protokollet. Först sedan
Jörgensen framställt invändning däremot, hade Bergfeldt avbrutit sin
diktamen. I ytterligt irriterad ton hade Bergfeldt rutit till vittnet: ”Har
Ni fått pengarna eller icke?” Dunderberg hade svarat, att han under
många nätter grubblat däröver, men att han icke kunde erinra sig, örn
han erhållit ifrågavarande belopp eller ej. Den pressning, som Dunderberg
därvid utsatts för, hade verkat synnerligen pinsam och nedbrytande på
Dunderberg.

Även under målets fortsatta handläggning — anförde klaganden vidare
—- hade Bergfeldt vid skilda tillfällen haft uttalanden, som uppenbarligen
givit vid handen, att han varit ogynnsamt stämd gentemot klaganden. När
sålunda vid rättegångstillfället den 17 mars 1930 de av åklagaren åberopade
vittnena Engstrand och Svensson avgivit berättelser, som på intet
sätt givit stöd åt åklagarens ansvarsyrkanden utan tvärtom varit till fördel
för klaganden, hade Bergfeldt tillfrågat åklagaren, varför han instämt
sådana vittnen. Vid målets handläggning den 12 maj 1930 hade klaganden
på Jörgensen önskan varit personligen tillstädes vid rätten, ehuru klagandens
läkare avrått klaganden därifrån. Då Jörgensen varit orolig för att
klaganden vid handläggningen av målet skulle bliva utsatt för en liknande
pressning som vid januaritinget samt att detta möjligen skulle föranleda
ett nytt slaganfall, hade Jörgensen, enligt vad han först långt senare
berättat för klaganden, anhållit, att Bergfeldt skulle taga hänsyn till
klagandens hälsotillstånd, så att icke någon katastrof inträffade. På denna
framställning hade Bergfeldt givit det överraskande svaret: ”Det kan väl
icke hända något värre än att han dör, och då han nu har levat i 75 år,
kan hans liv icke lia stort värde.” Trots detta uttalande ville klaganden
dock vitsorda, att Bergfeldt vid sistnämnda rättegångstillfälle bemött klaganden
med all hänsyn. Den framställning, klaganden nu lämnat över vad
som förekommit vid de rättegångstillfällen, då klaganden icke varit personligen
närvarande, grundade sig'' på uppgifter, som klagandens söner
Arvid Olsson och Carl Olsson lämnat klaganden, samt på intyg av Jörgensen.
Med stöd av vad klaganden anfört hemställde klaganden, att J. O.
måtte verkställa undersökning i saken samt vidtaga de åtgärder gentemot
Bergfeldt, som undersökningen kunde föranleda. Klaganden hemställde
tillika att i händelse av åtal få utföra målsägandetalan.

Vid klagoskriften voro fogade dels två urklipp ur tidningen VästgötaDemokraten
för den 21 januari och den 19 februari 1930, dels tre särskilda
av Ekdahl, Björklund och Oskar Pettersson den 11 september 1930 utfärdade
intyg, dels ett av nämnda personer jämte J. Oscarson och Johan

108

Petersson jämväl den 11 september 1930 avgivet intyg, dels ock ett av
Jörgensen den 7 maj 1931 utfärdat intyg.

Tidningsurklippet för den 21 januari 1930 innehöll ett referat av rättegångsförhandlingarna
den 20 januari. Däri anfördes bland annat följande:

”Målet mot J. P. Olsson i Brandsmo inför Kinds häradsrätt i Svenljunga
på måndagen hade samlat en talrik publik.

Sedan det vitsordats, att svaranden icke tidigare varit straffad, frågade
domaren, örn det utfärdats någon instruktion för vägstyrelsen. Svaranden
förnekade, att dylik instruktion utfärdats. Det fanns heller ingen överenskommelse
inom styrelsen, örn vem som skulle ha hand örn handlingarna.
Domaren vände sig till åklagaren med en fråga hur han funnit de nya
vägarna byggda.

— Dåligt, svarade landsfiskalen. Vägarna skulle aldrig godkänts vid
en insyning.

Detta bestred svaranden och då han vidare hördes i anledning av den
av honom inlämnade skrivelsen bestred han även att några vägstyrelsen
tillhöriga handlingar funnits i den av landsfiskalen undersökta och i svarandens
skrivelse omnämnda byrålådan. Här förvarades hans privata
handlingar.

I sin skrivelse skildrar svaranden den behandling han blivit utsatt för
av landsfiskalen och kriminalkonstapel Axelsson. Han anför att dessa
uppträtt allt för bryskt. Åtgörandena vid vägbyggnaden Nittorp—Grimsås
säger Olsson ha varit fullt korrekta och ''allt svammel som allmänna
åklagaren och angivaren anfort’ betecknas som idel luft.

Domaren fann det egendomligt, att svaranden ej lämnat från sig handlingarna,
när han avgick som ordförande, vartill svaranden genmälde, att
den nyvalde ordföranden hade lika stor skyldighet att hämta handlingarna
hos Olsson, som han hade att överlämna dem. I anledning av svarandens
skrift örn vägen Nittorp—Grimsås, kom det en skarp reprimand från
domaren:

— Svaranden kommer med eu fullständigt vrängd framställning och
fakta tala ett helt annat språk. Det är icke rena papper, ni kommer med.

Svaranden medgav nu, att entreprenören Dunderberg byggt alla vägar
i distriktet sedan 1908. Åklagaren bestyrkte, att i alla de fall, som han
undersökt, hade Dunderbergs anbud antagits och han påpekade, att kontraktet
av den 6 juni 1924 hade en helt annan lydelse än kontraktet av
den 23 april samma år. Varför hade det ändrats?

Svaranden bestred att kontraktet ändrats i väsentlig mån, vartill domaren
replikerade: Här är en helt ny bestämmelse örn en summa på 11,000
kronor. Har det numera blivit så i Sverige att 11,000 kronor ingenting betyder.
Vidare frågade han varför annons infördes endast i tidningen Södra
Älvsborg.

109

— Det var väl billigast, lydde svaret.

Domaren antecknade till protokollet, att svaranden icke kunde ange
något skäl för att annonsera ut ett dylikt arbete i en tidning med så begränsad
spridning.

Det framhölls vidare, att Dunderberg sagt sig ha 2,000 kronor att fordra,
vartill svaranden genmälde, att han fått betalning med check på Vänersborgsbanken
i Borås.

Domaren frågade: Lämnade han tillbaka checken?

Svaranden: Man lämnar väl inte tillbaka en check, som man fått i betalning.

Domaren: Jo, örn man vill muta någon.

Åklagaren inlämnade en längre P. M. örn vägen Nittorp—Grimsås och
efter uppläsandet av densamma vände sig domaren till svaranden med
orden: Ni har meddelat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen felaktiga siffror,
helt andra siffror än det finns i vägliggaren. Sådant kan möjligen kallas
falska räkenskaper.

De av åklagaren företedda verifikationerna visade i jämförelse med
svarandens en skillnad på 1,200 kronor. Svaranden trodde, att denna möjligen
uppstått genom vägens putsning.

—■ Men därpå finns inga protokoll, invände domaren.

— Protokollet finns bär, svarade Olsson och lämnade fram det, vilket
föranledde en fråga från domaren, örn han hade flera av vägstyrelsens
papper och varför han inte överlämnat dessa jämte övriga handlingar.

Svaranden genmälde, att han betraktade dem som sin egendom.

Domaren: Så dum är inte direktör Olsson, att han kan tro dessa protokoll
vara privat egendom.

Det visade sig att de av svaranden inlämnade protokollen icke fanns i
vägstyrelsens protokollsbok, trots att där fanns ett samma dag daterat
protokoll med sex paragrafer.

Åklagaren hänvisade vidare till ett protokoll från den 26 maj 1924 men
bestred, att några beslut förelegat av den ordalydelse och det innehåll, som
protokollet uppger.

Därefter övergick man till att behandla vägbyggnaden vid Hillared.
Domaren konstaterade, att vägen var omkring 400 meter lång och att
den kostat 10,800 kr. Med den kostnaden skulle en ny väg gå till 24,000 kr.
pr km. För en lekman ter sig den summan för hög. Dunderbergs anbud
hade antagits, men därefter hade arbetet transporterats på Budolf Olsson.
Ändå har i brev till Borås—Alvesta järnväg Dunderbergs kvitto på entreprenadsumman
insänts. Domaren ansåg, att svaranden härigenom uppenbarligen
ljugit.

Svaranden framhöll, att han själv och icke vägstyrelsen varit kontrahent
i fråga om denna väg. Dunderberg hade varit entreprenör och Rudolf

Ilo

Olsson underentreprenör. På svarandens begäran hördes ånyo vittnet Nyberg
om denna väg för att få bestyrkt vittnets kompetens. Sedan 1896 hade
vittnet arbetat med sten- och jordschaktningsarbeten och ansåg sig därför
kompetent att bedöma ifrågavarande vägarbete. Kostnaderna för detsamma
hade varit alldeles för höga.

Till slut kom man in på varningstrianglarna. En plåtslagare från
Tranemo hördes som vittne. Han uppgav, att direktör Olsson någon gång
mellan 1922 och 1924 begärt anbud på 50 trianglar. Vittnet hade begärt
omkring 9 kronor. Olsson hade föreslagit, att han skulle höja beloppet.
Trianglarna hade sedan utförts av en verkstad i Grimsås, ägd av Olssons
son. Trianglarna hade emellertid varit av sämre slag än vittnet avsett
genom sitt anbud.

Målet uppsköts — efter det Olsson jakande besvarat en fråga av domaren,
örn han vore trött — till i dag kl. 12. Olsson var vid häktningspåföljd
ålagd personlig inställelse.

Hr Olsson fick höta för att han kom för sent.

Målet mot hr J. P. Olsson återupptogs kl. 12,30 på tisdagen. Svaranden
hade på grund av svaghet lagt sig att vila på hotellet och anlände först
efter fem minuter. Härför ådömdes han böter av domstolen.

Målet pågår, då tidningen går i press.”

Het av Ekdahl avgivna intyget innehöll i huvudsak följande:

Ekdahl hade den 21 januari 1930 på begäran av åklagaren hörts såsom
vittne i nu ifrågavarande mål. På grund av Bergfeldts sätt att leda detta
vittnesförhör hade Ekdahl omedelbart efter sin hemkomst gjort minnesanteckningar
rörande vad som förevarit, och Ekdahl vore därför i stånd
att så gott som ordagrant angiva, huru förhöret tillgått. Bergfeldt hade
först uppläst protokollet från ett polisförhör, som hållits med Ekdahl den
8 januari 1930 angående de varningstrianglar, som av Grimsås Mekaniska
Verkstad levererats till Kinds härads vägdistrikt. Sedan detta förhörsprotokoll
upplästs, hade Ekdahl på Bergfeldts fråga vitsordat riktigheten
av detsamma. Bergfeldt hade därefter frågat Ekdahl, hur det tillgått, då
verkstaden erhållit ordern på dessa varningstrianglar. Ekdahl hade då
redogjort för vad han vetat därom. Bergfeldt hade därefter frågat, huruvida
verkstaden skulle sätta upp dessa varningstrianglar för samma pris,
vartill verkstaden förbundit sig tillverka dem. På denna fråga hade Ekdahl
svarat ”nej”. ”Vad för något, skulle Ni ha betalt?” hade Bergfeldt
då frågat, vartill Ekdahl svarat ”ja”. Bergfeldt, som synts förargad över
svaret, hade i skarp ton frågat Ekdahl: ”Vet Ni att Ni gått eden i dag?”
Härtill hade Ekdahl svarat ”ja”. Utan någon för Ekdahl synbar anledning
hade då Bergfeldt i ilsken ton rutit mot Ekdahl: ”Nu sätter jag in Er för
mened.” Då Ekdahl i alla fall vidhållit, att verkstaden skulle hava betalt
av vägdistriktet för uppsättningen av varningstrianglarna, hade Berg -

lil

feldt påstått, att Ekdahl skulle till annan person hava uttalat, att verkstaden
skulle sätta upp varningstrianglarna utan särskild ersättning. Härtill
hade Ekdahl svarat, att det måste vara fel, då Ekdahl icke kunde
erinra sig hava fällt något dylikt yttrande. Åklagaren hade därpå stigit
fram till domhordet och yttrat: ”Här kommer fram vittnen, som kunna
styrka motsatsen och vi anhålla vittnet sedan för mened.” Härtill hade
Ekdahl svarat: ”Det hjälper inte för jag kan i alla fall icke erinra mig
detta utan det är så, som jag sagt.” I anledning av detta Ekdahls uttalande
hade Bergfeldt sagt: ”Hör Ni inte nu att vi kommer att sätta in Er för
mened.” Bergfeldt hade icke uttalat detta i vanliga ordalag, utan han
hade formligen rutit fram orden och rest sig till hälften från stolen samt
knutit handen mot Ekdahl. Givetvis hade Ekdahl icke svarat något på
detta Bergfeldts brutala uppträdande mot Ekdahl. Därefter hade Bergfeldt
frågat Ekdahl, hur gammal Ekdahl vore. Ekdahl hade svarat: ”Jag
är född 1883.” Bergfeldt hade då sagt: ”Det är icke svar på min fråga.
Hur gammal är Ni?” Härtill hade Ekdahl svarat: ”47 år.” Bergfeldt hade
då yttrat: ”Så gammal och så stå och prata på det viset.” Bergfeldt hade
därefter frågat, örn Ekdahl kunde säga, vad det kostade att måla på en
skylt. Då Ekdahl emellertid icke vore fackman på detta område, hade
Ekdahl icke kunnat uttala sig därom, vilket Bergfeldt funnit märkvärdigt.
Bergfeldt hade vidare frågat Ekdahl, huruvida landsfiskalen finge gå
igenom verkstadens höcker, vartill Ekdahl svarat: ”Ja, gärna för mig.”
Med detta svar hade Ekdahl givetvis avsett att erinra örn, att Ekdahl
personligen icke hade något emot, att åklagaren toge del av böckerna,
men, då Ekdahl icke varit ensam ägare till verkstaden, jämväl velat fråga
sin kompanjon, huruvida denne ginge med på det eller icke. Även detta
svar hade till synes icke fallit Bergfeldt i smaken, då han i snäsiga ordalag
sagt: ”Det är icke för Er del utan det är fråga örn landsfiskalen får
gå igenom böckerna eller icke.” Detta hade Ekdahl då på egen risk lovat.
Slutligen hade Bergfeldt frågat, örn Ekdahl stöde fast vid det av Ekdahl
avlagda vittnesmålet, vartill Ekdahl svarat ”ja”. Bergfeldt hade då, vänd
till åklagaren, yttrat: ”Ja, ja man kan få höra mycket utomkring också.”
Klaganden hade därefter begärt, att Ekdahl skulle bliva hörd i en del
frågor, huruvida vägdistriktet fått köpa vägsladdar billigare hos Grimsås
Mekaniska Verkstad än andra vägdistrikt. Härom hade Ekdahl emellertid
icke fått höras. Efter det häradsrättens protokoll från detta sammanträde
blivit tillgängligt hade Ekdahl fått taga del av vad som i detta
funnes intaget rörande Ekdahls vittnesmål. Ekdahl hade blivit icke litet
förvånad över, att i protokollet icke funnes ett ord nämnt örn hela det
uppträde, som förevarit mellan Bergfeldt och Ekdahl rörande frågan,
huruvida verkstaden skulle vara berättigad erhålla särskild betalning för
varningstrianglarnas uppsättande. Vid ett senare rättegångstillialle hade

112

Ekdahl ånyo inkallats till vittne av klaganden, därvid Ekdahl fått tillfälle
att på fråga av klagandens ombud upprepa sitt uttalande om att
särskild ersättning skulle utgå för trianglarnas uppsättande, vilket uttalande
även inkommit i häradsrättens protokoll för den 17 mars 1930. Ekdahl
hade icke velat underlåta att lämna en utförlig berättelse örn vad som tilldragit
sig vid avgivandet av hans vittnesmål den 21 januari 1930, då
Ekdahl icke allenast själv blivit högst illa berörd över det sätt, varpå
Ekdahl behandlats av häradsrättens ordförande, utan även fått den uppfattningen,
att de av klaganden framhävda synpunkterna icke vunnit det
beaktande, som de förtjänat, något som särskilt framgått av det enligt
Ekdahls förmenande brutala sätt, varpå Bergfeldt vid flera tillfällen
behandlat såväl klaganden som övriga nämnda dag till rätten instämda
vittnen.

Oskar Pettersson anförde i sitt intyg följande:

Pettersson hade varit närvarande i tingssalen vid handläggning av
ifrågavarande mål den 21 januari 1930 och hade bland annat åhört vittnesförhöret
med Ekdahl. Sedan Pettersson tagit del av Ekdahls ovannämnda
intyg, kunde Pettersson i stort sett vitsorda riktigheten av vad
Ekdahl däri uppgivit, ehuru Pettersson icke kunde i detalj erinra sig alla
de ordalag, som vid detta tillfälle använts av Bergfeldt och vittnet.
Pettersson erinrade sig emellertid mycket väl, att Bergfeldt synts synnerligen
missnöjd över att Ekdahl bestämt vidhållit, att verkstaden skulle
hava särskild ersättning för de kostnader, som varit förenade med utkörningen
och uppsättningen av varningstrianglarna, och Pettersson
bomme jämväl ihåg, att Bergfeldt hotat Ekdahl med att sätta in honom
för mened, i händelse han stöde fast vid detta sitt uttalande. Pettersson
trodde sig jämväl minnas, att Bergfeldt i detta sammanhang framhållit
för Ekdahl, att denne skulle till annan person hava haft uttalanden, som
stått i strid med vad han då omvittnat, något som emellertid Ekdahl på det
bestämdaste bestritt. Ekdahl hade under hela förhöret varit mycket lugn
och upprepade gånger vidhållit, att han stöde fast vid vad han sagt, ehuru
Bergfeldt på allt sätt sökt påverka honom att ändra sitt uttalande. Hela
detta vittnesförhör hade på såväl Pettersson som, enligt vad Pettersson
sedan hört, övriga i tingssalen närvarande gjort ett mycket pinsamt intryck.
Det hade förefallit som örn Bergfeldt på allt sätt sökt förmå Ekdahl
att ändra sina inför rätten lämnade uppgifter, och Petterssons uppfattning
vore att, örn icke Ekdahl varit så säker på sin sak, som han var, den slutliga
utformningen av detta vittnesmål skolat kunna hilva helt annan.
Även övriga vid detta rättegångstillfälle hörda vittnen hade behandlats
på ett bryskt och obehärskat sätt. Den ton, vari Bergfeldt tilltalat vittnena,
hade enligt Petterssons förmenande varit synnerligen olämplig, då Bergfeldt
vid flera tillfällen i vredesmod formligen rutit fram orden i stället

113

för att lugnt och saktmodigt tilltala vittnena. Av Bergfeldts hela uppträdande
hade framgått, att han icke satt tilltro till de synpunkter, som
framhållits av klaganden. De vittnen, som avgivit berättelser, varigenom
av klaganden gjorda påståenden styrkts, hade fått en hårdhänt och hotfull
behandling, vilket icke varit fallet med de vittnen, som avgivit berättelser,
som styrkt åklagarens påståenden.

Björklunds intyg innehöll följande:

I början av år 1930 hade Björklund erhållit besök av kriminalkonstapeln
I. Axelsson, som börjat förhöra Björklund örn vad han hade sig bekant
rörande varningstrianglar och vägvisare, som Björklund varit Grimsås
Mekaniska Verkstad behjälplig med att utköra och uppsätta. Björklund
hade meddelat Axelsson, att Björklund med Carl Olsson träffat avtal örn
utkörning av varningstrianglarna och vägvisarna samt örn biträde med
deras uppsättning. Björklund hade vidare upplyst, att han i ersättning
därför uppburit omkring 450 kronor. Axelsson hade därefter frågat, huruvida
Björklund hade sig bekant, örn Grimsås Mekaniska Verkstad skulle
för det pris, verkstaden betingat sig för dessa vägvisare och varningstrianglar,
jämväl verkställa utkörning och uppsättning. Härtill hade
Björklund svarat, att han för tillfället icke kunde bestämt yttra sig därom,
men att han nog, sedan han närmare tänkt på saken, skulle kunna
bestämt uttala sig. Vidare hade Axelsson frågat, huruvida Björklund kunde
yttra sig örn vad tillverkningen av varningstrianglarna kunde draga
för kostnad, vartill Björklund svarat att, då Björklund icke vore fackman
på detta område, Björklund icke heller kunde yttra sig därom. Visserligen
hade Axelsson genom att göra skilda förslag på tillverkningskostnaden
försökt tilltvinga sig ett svar från Björklund, men Björklund
hade vidhållit, att han såsom icke fackman ej kunde uttala sig i frågau.
När förhöret avslutats, hade Björklund emellertid meddelat Axelsson att,
sedan Björklund noga övertänkt hithörande förhållanden, Björklund skulle
kunna meddela honom klart besked därom. Björklund hade rått Axelsson
att icke uppsätta något protokoll över förhöret förrän Björklund närmare
fått övertänka förhållandena. Icke desto mindre hade Axelsson uppsatt
ett förhörsprotokoll, vilket icke på minsta sätt överensstämde med vad
som vid förhöret förevarit. Då Björklund blivit av åklagaren instämd såsom
vittne till den 21 januari 1930, hade Björklund därför vid häradsrätten
betonat, att ifrågavarande polisförhörsprotokoll icke varit i överensstämmelse
med vad Björklund vid polisförhöret uttalat, utan att förhöret
med Björklund haft den innebörd, som Björklund ovan angivit. Redan
detta Björklunds bestridande av Axelssons förhörsprotokoll hade synts
förarga Bergfeldt. På Bergfeldts fråga om det belopp, som Björklund erhållit
för sitt biträde med varningssignalernas utkörning och uppsättning,
hade Björklund meddelat, att han erhållit omkring 450 kronor kontant,

8 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1034 års riksdag.

114

men, då Bergfeldt sedan direkt utfrågat Björklund, huruvida han icke
möjligen därutöver erhållit något förskott av kamreraren Olsson, hade
Björklund svarat, att han möjligen förut i förskott uppburit ett belopp,
som kunde uppgå till 140 kronor. På Bergfeldts därefter framställda fråga,
vem som enligt Björklunds uppfattning skulle betala kostnaden för varningsskyltarnas
utkörning och uppsättning, hade Björklund meddelat,
att vägkassan såsom sådan skulle erlägga denna betalning till Björklund.
Detta bestämda uttalande hade emellertid synts i högsta grad förarga
Bergfeldt, då han på ett för Björklund synnerligen pinsamt och kränkande
sätt insinuerat, att Björklund icke talat sanning, då han gjort detta
påstående. Bergfeldt hade sålunda tillfrågat Björklund, huruvida han på
något sätt vore beroende av klaganden, Grimsås Mekaniska Verkstad eller
av Olssönerna i övrigt och huruvida det vore möjligt för Björklund att
existera på att enhart köra lastautomobil. Samtliga dessa yttranden hade
fällts på sådant sätt, att Björklund fått den uppfattningen, att Bergfeldt
ville söka göra troligt, att Björklunds existens vore uteslutande beroende
av den ställning, i vilken han stöde till klaganden, Grimsås Mekaniska
Verkstad och Olssönerna. Bergfeldt hade även tillfrågat Björklund, huruvida
icke såsom vittne förut avhörde Ekdahl och Björklund tidigare träffat
överenskommelse örn, hur de skulle vittna rörande denna sak. Då alla
dessa uttalanden fällts i en mycket hotfull ton och med bryska åthävor,
därvid Bergfeldt med knutna händer slagit i bordet, hade Björklund av
Bergfeldts hela uppträdande fått den uppfattningen, att han på allt sätt
sökt förmå Björklund att ändra sitt uttalande rörande vem som skolat
betala kostnaden för varningstrianglarnas utkörning och uppsättning.
Björklund hade emellertid hela tiden stått fast vid vad han sagt.

I det gemensamt avgivna intyget uppgåvo Ekdahl, Björklund, Oskar
Pettersson, Oscarson och Johan Petersson, att vid slutet av målets handläggning
den 21 januari 1930 Bergfeldt, vänd mot klaganden, yttrat: ”Jag
har hört, att Olsson hotat vittnen, låt Eli det där, för annars låter jag
häkta Er ögonblickligen.”

Urklippet ur Västgöta-Demokraten för den 19 februari 1930 innehöll en
redogörelse för målets handläggning den 18 februari. Av redogörelsen må
återgivas följande:

”Ur protokollet föredrogs en av Gustafsson i Älvsered avgiven berättelse,
enligt vilken Olsson nonchalerat vägstyrelsens beslut. Det gällde ett
arbete, till vilket två anbud avgivits, det ena av Dunderberg. Olsson hade
talat för antagande av Dunderbergs anbud, Gustafsson hade talat för antagande
av det andra anbudet. Detta blev också vägstyrelsens beslut. När
protokollet skulle justeras hade Gustafsson i detsamma funnit en helt ny
paragraf, icke i enlighet med styrelsens beslut utan örn att Dunderbergs
anbud antagits. Gustafsson hade påpekat detta och vägstyrelsen hade upprepat
sitt beslut, men trots detta hade Dunderberg fått utföra arbetet.

115

Advokat Jörgensen genmälde: ’Vad Gustafsson i Älvsered säger är inte
Guds ord!’

Domaren svarade härtill: ’När en person står anklagad för brott mot
25:12 tror jag mindre på honom än på den som aldrig varit anklagad.’
''Gustafsson är lika ansvarig’, replikerade advokat Jörgensen.

Från förste stadsläkaren i Göteborg ankom ett kompletterande telegram
örn Olssons hälsotillstånd. Enligt detta led O. av kronisk blodkärlssjukdom
och kunde icke utan fara för livet föras till Svenljunga eller inmanas i
häkte å Härlandafängelset.

Åkl. ansåg, att målet icke skäligen kan behandlas utan Olssons närvaro.
Något längre uppskov, som svarandeomhudet begärt, vore icke av nöden.
Enligt d:r Wersälls intyg lider svar. av hjärtattacker, enl. förste stadsläkaren
d:r Wingårds intyg lider han av kronisk blodkärlssjukdom. Den
förstnämnda sjukdomen är av relativt hastigt övergående karaktär och
motiverar icke längre uppskov; en kronisk sjukdom leder till försämring
och då vore svar. kanske för en längre tid urståndsatt att inställa sig. Domaren
konstaterade, att det verkade egendomligt med de motsägande
intygen. Försvarsadvokaten genmälde: ''Läkarnas uppfattning får man väl
ändå hoppas är deras egen, och den får man tro på, när den meddelats på
heder och samvete och å tjänstens vägnar. Men det tycks häradshövdingen
icke förstå.’

’Jo, bättre än ni!’ replikerade domaren. ''Jag har varit med örn flera
obduktioner än advokaten!’

Landsfiskalen framställde ånyo sitt häktningsyrkande. Domaren ville
icke nu föreslå svar:s häktning men uppmanade landsfiskalen att ha ögonen
öppna, för den händelse Olsson uppenbarade sig i hemtrakten kunde
det bli nödvändigt att landsfiskalen på eget ansvar företog häktning, i
vilket fall rättegången därefter skulle utsättas.”

Jörgensen vitsordade i sitt intyg riktigheten av vad klaganden i klagoskriften
uppgivit örn Bergfeldts handläggning av målet från och med rättegångstillfället
den 17 februari 1930 ävensom klagandens uppgifter örn
Jörgensens samtal med Bergfeldt före målets handläggning den 12 maj
1930.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Bergfeldt
att inkomma med yttrande, anförde Bergfeldt följande:

Då klaganden och intygsgivarna talat örn, att Bergfeldt genom rytanden
och slående i dombordet överskridit sin befogenhet och förvirrat dem,
ville Bergfeldt framhålla, att Bergfeldt offentligen och jämväl enskilt talade
högljutt, till och med synnerligen högljutt, ända sedan sin första notarietid.
Detta hade dock, såvitt Bergfeldt försport, icke förr verkat men -

116

ligt på någon. Även hade Bergfeldt haft för vana att genom gester understryka
betydelsen av vad som förekommit, vilket förfarande jämväl kunnat
övergå till slag i domhordet med öppen eller knuten hand mer eller
mindre kraftigt. Sedan uråldriga tider hade ju till attributen på ett domhord
hört en klubba, och det hade jämväl varit vanligt, att ordföranden
hanterat densamma. Ett mer eller mindre tonande slag med handen måste
anses lika tillåtet som ett klubbslag, och Bergfeldt kunde därför icke medgiva,
att det skulle vara förbjudet, att med handen på nämnda sätt göra
svarande eller vittnen uppmärksamma på riktiga svar. Det vore för övrigt
individuellt, huru ett kraftigt uttalande eller en gest med handen upptoges,
den ene toge det för ett rytande eller ett knytnävsslag, den andre toge
det såsom en livlig åtbörd. Mot detta borde klagandens och intygsgivarnas
uttalanden ses. Huruvida Bergfeldt mot dem under målet uppträtt
på av dem angivet sätt, därom kunde Bergfeldt icke uttala sig, enär Bergfeldt
efter rannsakningen med klaganden inför sig såsom ordförande haft
ett stort antal personer och icke behandlat dem annorledes än klaganden
och hans intygsgivare samt glömt det hela. Bergfeldt kunde icke erinra
sig hava hotat klaganden med de svåra straff, som bleve följden, örn han
ådömdes ansvar enligt 25 kap. 12 § strafflagen, men, örn Bergfeldt påmint
klaganden därom, vore det icke annat än vad lagrummen innehölle. Detta
torde för en domstolsordförande vara tillåtet. Örn Bergfeldt synts gå ut
ifrån, att klaganden medvetet sökt undandölja sanningen, vore det ej annat
än vad varje domare måste antaga med brottslingar, åtalade för så
grova brott, som här varit ifråga. Vid början av Bergfeldts handläggning
av målet hade klaganden varit övertygad örn att, i ändamål att hans son
Endolf Olsson, som icke kunnat av vederbörande styrelse godtagas såsom
vägbyggare, detta oaktat skulle hilva i stånd att utföra byggandet av den
s. k. Hillaredsvägen, hava vidtalat Dunderberg först att avgiva anbud å
väghygget, därefter att med klaganden ensam för vägstyrelsen avsluta
kontrakt örn hygget samt slutligen att transportera kontraktet å Budolf
Olsson. Klaganden hade jämväl varit övertygad örn att till vederbörande
såsom kvitto å kostnaden för väghygget hava insänt Dunderhergs erkännande,
ehuru denne icke lyft ett öre av beloppet, som i stället till största
delen bekommits av Budolf Olsson. Det hade även då och jämväl senare
förekommit i målet, att Dunderberg förnekat sig hava bekommit belopp,
och det ganska stora sådana, som med hans namn kvitterats, varjämte
enligt den ursprungliga till åtalet ledande anmälan klaganden varit misstänkt
för att hava i Dunderbergs namn utan bemyndigande av honom utkvitterat
2,000 kronor från vägstyrelsen. Det hade förekommit mycket
mera graverande mot klaganden, men att framdraga allt detta vöre att
upprepa mycket av det vidlyftiga målet, i vilket protokollen ginge på
över 1,000 sidor. Vid sådant förhållande syntes det icke vara straffbart,

117

att Bergfeldt erinrat klaganden om innehållet i berörda lagrum. Bergfeldt
bestrede, att ban nekat Odqvist att framhålla några omständigheter till
klagandens försvar. Vad klaganden därutinnan åsyftade vore förmodligen,
att vid januaritinget 1930 Odqvist inlämnat en skrift, som avsett klagandens
förfarande med samtliga i målet omförmälda vägar, men att, enär
åklagaren förklarat sig icke komma att förebringa utredning annat än
beträffande några av vägarna, Bergfeldt föreslagit, att det, som anginge
de icke till behandling förekommande vägarna, skulle ur skriften uteslutas.
Detta förslag hade Odqvist gillat. I enlighet därmed vore också urskriften
ett större stycke uteslutet. Det hade alltid varit Bergfeldt synnerligen
angeläget att låta såväl parter som ombud och vittnen utsäga allt
vad de funnit lämpligt, blott detta skett i ordning och utan att de pratat
i munnen på varandra. Lika viktigt hade det varit för Bergfeldt att få
vad som anförts eller vittnats noga upptaget i protokollet, för vilket ändamål
Bergfeldt omedelbart neddikterat vad som förekommit. Bergfeldt hade
därför aldrig haft någon anmärkning mot sitt sätt att föra protokoll. På
detta sätt hade Bergfeldt också förfarit i målet mot klaganden. Denne och
hans vittnen liksom andra parter och ombud hade sin egen ouppmärksamhet
att skylla, örn domboken varit oriktig eller ofullständig. Varken
klaganden, hans biträden eller vittnen hade under handläggningen framställt
någon erinran mot domboken i målet. Vad i anmälan anmärkts därutinnan
liksom vad anmälan för övrigt innehölle syntes därför hava hort
påpekas tidigare. Nu verkade det, som örn anmälarna satt sig i efterhand,
då under handläggningen närvarande personer hade glömt vad som i verkligheten
förekommit. Detta vore icke detsamma som vad klaganden andraga,
och Bergfeldt hade därför svårt att anskaffa bevisning i saken.

Beträffande klagandens yttrande, att Bergfeldt förebrått honom för att
han kommit med en vrängd framställning, anförde Bergfeldt vidare: Innan
Odqvist den 20 januari 1930 ingivit klagandens ovanberörda skrift,
hade styrkts, att vid auktionen den 23 april 1924 firman Joli. Malm & C:is
anbud lämnats vilande, att klaganden den 29 april meddelat firman, det
Dunderberg tillåtits under hand erbjuda sig bygga vägen mot samma anbud
som firman eller 74,000 kronor, ehuru Dunderberg under auktionen
begärt 900 kronor mera, att firman den 1 maj 1924 protesterat häremot,
samt att klaganden först den 6 maj underrättat firman, att dess anbud
avslagits och att vägstyrelsen själv skulle bygga vägen. Då klaganden
börjat sin skrift med att säga, att han redan den 23 april förklarat inför
Joli. Malm & Oris ombud, att styrelsen själv skulle bygga vägen, hade
Bergfeldt strax vid läsningen av skriften inpassat det yttrandet, att klagandens
framställning vore vrängd. Det hade den också varit och jämväl
ofullständig. Detta yttrande torde jämväl vara förklarligt, då det visats,
att firman Joh. Malm & C:o, styrkande sin kompetens och ställande an -

118

märkningsfri borgen, erbjudit sig bygga vägen för 74,000 kronor men icke
antagits till entreprenör, varemot Dunderberg, som av firman uppgivits
hava börjat arbetet på vägen redan före den 23 april 1924, senare för

92,000 kronor antagits till vägbyggare, ehuru han såsom klaganden själv
en gång sagt icke fordrat mera än 74,000 kronor. Vägen hade kostat häradet
över 100,000 kronor. Dunderberg hade förnekat, att han efter auktionen
erbjudit sig anlägga vägen för 74,000 kronor. En ledamot i vägstyrelsen
hade velat antaga firman Malms anbud, men övertalats att icke därom låta
anteckna sin skiljaktighet till protokollet. Mot detta som bakgrund och
mycket mera i målet borde det icke förvåna någon, örn Bergfeldt vid föredragning
av skriften yttrat sig såsom han gjort. Beträffande uttalandet
örn muta förhölle det sig sålunda. Klaganden hade varit anmäld till åtal
för att icke hava utbetalat ett belopp av 2,000 kronor, varå check utfärdats
till Dunderberg, ehuru ett med dennes namn undertecknat kvitto därå
företetts. Dunderberg skulle hava påstått, att klaganden eller hans son
Rudolf Olsson skrivit Dunderbergs namn under kvittot. Bergfeldt hade
frågat klaganden, örn Dunderberg återlämnat nämnda check till honom.
Klaganden hade svarat, icke med ett enkelt erkännande eller förnekande,
utan med ett påstående, att ”man väl ej lämnade tillbaka en check”. Såsom
ett exempel på ett motsatt förfarande hade Bergfeldt då yttrat: ”Jo,
örn man vill muta någon.” Klaganden hade vid detta svar moltigit. Borde
icke saken genom frågor till klaganden klargöras, och vore det brottsligt
att giva nämnda exempel? Bergfeldt trodde sig komma ihåg, att åklagaren
vid slutet av januarirannsakningen sagt sig hava hört, att klaganden
skulle hotat vittnen, och att Bergfeldt därför varnat klaganden, enär sådant
hot kunde leda till omedelbar häktning. Då häradsrätten den dagen
icke häktat klaganden, hade det berott på, att det icke kunde befaras, att
klaganden skulle avvika eller undanröja bevis. Örn åklagarens uppgift
varit riktig, hade klaganden försvårat utredningen i målet och förty riskerat
att häktas. Bergfeldt hade ansett det lämpligt, att klaganden härför
varnades, och ansåge så ännu. Bergfeldt bestrede, att Wingårds intyg visade
det ringaste örn att Bergfeldts uppträdande haft inverkan och än
mindre skadlig sådan å klagandens hälsotillstånd. Att märka vore också
dels att uti det av Wersäll den 25 november 1929 utfärdade intyget allenast
talades om, att det torde vara av stor risk för klaganden att utan rättegångsbiträde
ingå i svaromål, dels ock att klaganden under målet ständigt
haft biträde. Bergfeldt hade icke uttalat tvivel örn, att klaganden,
som enligt Jörgensens uttalande ej vårdats hos Hedenberg såsom tjänsteläkare
utan å en privat klinik, icke varit så sjuk, som i de vid januaritinget
inlämnade privata läkarutlåtandena angåves, utan Bergfeldt hade påstått,
att sjukdomen borde styrkas med intyg av läkare å tjänstens vägnar,
i sammanhang varmed Bergfeldt begärt sådant och uttryckt sin upp -

119

fattning, att medicinalstyrelsen rätteligen borde få del av alla de av Hedenberg
utfärdade intygen, tre stycken, det ena kompletterande det andra,
som vid nämnda ting så att säga bombarderat häradsrätten. Bergfeldt
hade jämväl uttryckt sin förvåning över, att en läkare icke kunde med
en gång uttrycka sig så, att denna mångfald av intyg ej behövt förekomma.
Härutinnan funne Bergfeldt sig fortfarande hava haft rätt. Bergfeldt
hade så ofta själv sett klaganden, jämväl vid rättegång inför häradsrätten,
då han varit synnerligen klar och redig, att Bergfeldt haft sin
uppfattning örn hans hälsotillstånd, och denna uppfattning hade styrkts
med de av åklagaren därom hörda vittnena. För övrigt hade det varit
fråga örn grova brott och allvarliga saker, från vilkas utredning klaganden
icke fått avvika. Klaganden hade emellertid gjort detta och förty
bort häktas. Hade Bergfeldt varit hänsynslös mot klaganden, hade Bergfeldts
votum i häradsrätten lytt på ovillkorlig häktning. Att Bergfeldt
saknade respekt för privata läkarutlåtanden grundade sig på en rik erfarenhet,
omfattande bland annat det fall i överdomstol, att en till urbota
straff dömd person för undgående av straffet företett privat läkarutlåtande,
att han lede av viss sjukdom, men att efter remiss till och undersökning
av tjänsteläkare sådan sjukdom icke hindrat straffets avtjänande.
För övrigt hade Bergfeldt, så fort Wingårds intyg kommit häradsrätten
tillhanda, förklarat, att häradsrätten icke hade någon anledning förbigå
dess resultat.

Vad vitsord — fortfor Bergfeldt — man i allmänhet brukade vid jämförelse
mellan en oförvitligs och en för grova brott tilltalads uttalanden
tillägga det ena eller det andra, därom hade Bergfeldt icke uttalat sig.
Men i förevarande fall, där det gällt å ena sidan en för grova brott misstänkt
man, vilken ingalunda bidragit till utredningens fullständighet utan
genom vägran att utlämna behöriga handlingar eller genom innehållande
av sådana samt på annat sätt försvårat och försenat utredningen, samt å
andra sidan en allmänt känd, oförvitlig man, vädjade Bergfeldt till det
allmänna sunda omdömet, åt vilken vitsordet borde lämnas, och ansåge
sig icke hava gjort sig skyldig till förseelse genom det citerade uttalandet
därutinnan. Då klaganden i detta sammanhang och vid andra tillfällen
talade om pinsam uppmärksamhet i pressen, ville Bergfeldt påpeka,
att Bergfeldts uttalanden i målet ingalunda väckt det största uppseendet,
utan detta hade skett i följd av klagandens egna åtalade åtgärder. Då det
av Bergfeldt angående baningenjören Kuylenstjernas intyg fällda yttrandet
förekommit, hade kostnaderna för Hillaredsvägen angivits av ett
vittne till 4,500 kronor jämte ersättning för en trumma, av ett vittne till
cirka 7,000 kronor, i entreprenadsumman av Dunderberg till 9,000 kronor
och i anläggningskostnad av Rudolf Olsson till 10,182 kronor, varjämte
den verkliga kostnaden i räkenskaperna upptagits till 9,782 kronor. Då

120

därefter Kuylenstjernas intyg angivit samma utgift till 11,130 kronor, syntes
det vara både förklarligt och förlåtligt, örn Bergfeldt fällt påtalade
yttrandet. Beträffande Dunderberg bestrede Bergfeldt, att denne genom
Bergfeldts uppträdande blivit förvirrad. Dunderberg hade de gånger, lian
vittnat, varit fullkomligt lugn och icke visat något som helst spår till förvirring.
Det vore möjligt, att Bergfeldt frågat honom, örn han påstode polisrapporten
vara falsk, men i sådant fall hade det varit en helt naturlig
fråga, som Bergfeldt bort göra. Bergfeldt hade icke varit ogynnsamt stämd
mot klaganden under målet, men Bergfeldt hade haft att vid de växlande
tillfällena se detsamma mot vad däri till klagandens fördel eller nackdel
förekommit, och hade klaganden velat vara lika opartisk i sin anmälan
som Bergfeldt under handläggningen, hade han kunnat till Bergfeldts
favör framdraga åtskilliga av Bergfeldt till klagandens bästa anmärkta
omständigheter. Bergfeldts fråga, varför åklagaren instämt sådana vittnen
som Engstrand och Svensson, hade rört den omständigheten, att de
blott uttalat sig allmänt rörande anläggning av vägar inom deras distrikt,
således utan egentlig inverkan på målet, men till tyngande av detsamma,
vilket varit tungt nog ändå. Deras vittnesmål hade både stött och icke
stött åtalet. Vid ett av sammanträdena, antagligen i mars, hade Bergfeldt
träffat Jörgensen inne i Bergfeldts privata rum i tingshuset av någon anledning,
möjligen att Jörgensen sökt lagfart, men icke för att han skolat
få framställa någon anhållan hos Bergfeldt angående handläggningen av
målet, ty Bergfeldt hade aldrig tillåtit någon utom rätten tala vid sig
angående en process. Under detta privata samtal, därvid icke någon annan
varit närvarande, hade Bergfeldt icke fällt det av klaganden framdragna
yttrandet, att det väl icke kunde hända något värre etc., utan
frågat ”örn Olsson likväl en gång icke skulle dö”. Jörgensen hade, efter
vad det synts å honom, funnit denna fråga helt naturlig och yttrat, att
han naturligtvis icke skulle föra den vidare. Bergfeldt bestrede, att denna
sak bade med anmälan till J. O. att göra.

Vidare anförde Bergfeldt: Ekdahl hade varit ganska svår att avhöra
som vittne, och hans uttalande hade till en början stridit mot Björklunds
uppgift, att Ekdahl icke skulle hava något extra för utsättandet av varningstrianglarna.
Bergfeldt hade också haft att aktgiva på, att Ekdahl
varit i bolag med klagandens son ävensom att enligt Simon Julius Petterssons
förut avlagda berättelse klaganden föreslagit Pettersson att taga
4 kronor mer för varje triangel än vad Pettersson begärt. Detta med mera
hade gjort, att Bergfeldt måst kraftigt pressa Ekdahl för att örn möjligt
vara säker att hava nått sanningen. Därvid hade Bergfeldt aldrig sagt
sig skola sätta in honom för mened. Det vore nämligen icke ordföranden
utan domstolen, som häktade. Däremot antoge Bergfeldt, att han — såsom
han ofta i liknande fall gjort och framdeles bomme att göra — kraftigt

121

varnat Ekdahl för mened och erinrat honom örn påföljden av sådan, vilket
väl varje domstolsordförande i liknande fall skulle hava gjort och måst
göra. Vad Ekdahl skulle hava yttrat till annan person hade — förmodade
Bergfeldt, som icke kunde erinra sig uttrycken — åklagaren angivit. Ekdahl
hade ingalunda strax medgivit, att åklagaren finge granska hans
och klagandens sons firmahöcker, utan sökt svänga sig med, att han icke
ensam bestämde därom. Först sedan Bergfeldt påpekat, att en vägran till
granskningen kunde hava menlig verkan på klagandens ställning i målet,
och frågat, örn Ekdahl ville hava fram sanningen, hade Ekdahl för sin
del lämnat medgivande till granskningen. Vad Bergfeldt skulle hava yttrat
örn att man kunde få höra mycket utomkring, vilket uttryck Bergfeldt
ville erinra sig hava fällt i målet, syftade förmodligen på vad Ekdahl
enligt åklagarens upplysning skulle hava yttrat till andra. Att Bergfeldt
nekat anställa vittnesförhör örn vägsladdar hade berott på, att det
icke varit fråga örn sådana i målet och att Bergfeldt vid andra tillfällen
måst neka förhör med vittnen örn omständigheter, som icke rört målet
men som från klagandens sida framdragits uppenbarligen för att chikanera
åklagaren. Vad Björklund anförde örn att Bergfeldt visat sig förargad
i visst avseende vore icke riktigt, ty Bergfeldt hade icke varit förargad
men väl förvånad över hans uttalande, enär Axelssons polisprotokoll
synts tillförlitliga. Att Bergfeldt undersökt Björklunds beroende eller
oberoende av klaganden eller hans närmaste torde väl icke vara brottsligt.
Ingalunda hade Bergfeldt haft för avsikt att få Björklund att ändra
något uttalande, men väl hade Bergfeldt velat hava klart för sig, att
Björklund talat sant och stått vid vad han sagt. För övrigt hade Björklund
ändrat sig på en väsentlig punkt, nämligen beträffande de 140 kronorna.
Likadant hade klaganden gjort från den 20 till den 21 januari. Beträffande
Oskar Petterssons intyg ville Bergfeldt hänföra sig till vad förut
anförts. Pettersson så väl som andra hade icke kunnat ordagrant erinra
sig vad Bergfeldt yttrat. Likaså åberopade Bergfeldt beträffande det av
Ekdahl och fyra andra personer gemensamt avgivna intyget vad Bergfeldt
förut anfört. Vidkommande Bergfeldts klandrade åtgärder med vittnena
ville Bergfeldt åberopa vad förut andragits, och Bergfeldt kunde
icke underlåta nämna, att redan på ett tidigt skede i rättegången en mångårig
och örn bygden väl erfaren ledamot i rätten gjort det uttalandet, att
till följd av klagandens och hans anförvanters ställning i Östra Kinds
sparbank och deras mångsidiga inflytande i orten det icke skulle gå för
åklagaren eller häradsrätten att vid vittnesförhör eller eljest få fram den
verkliga sanningen i målet. Bergfeldt visste, huru svårt arbetet härutinnan
ställt sig. Angående Jörgensens intyg åberopade Bergfeldt vad ovan
andragits. Hans opartiskhet finge sin färg av hans lösmynthet örn förutnämnda
privata samtal. Vid bedömande av hans ställning skulle icke hel -

122

ler förglömmas att, sedan nämndemännen i Kind avlockats ett intyg örn
deras uppfattning örn klaganden, Jörgensen i en av honom uppsatt besvärsskrift
för klaganden just anmärkt, att liela nämnden gjort ifrågakomna
uttalanden, en anmärkning, som vittnade örn ett synnerligen fördomsfritt
sinnelag.

Till slut yttrade Bergfeldt: Klaganden måste hava känt sig höra, såvitt
möjligt, förstärka sin ställning och försäkra sig örn en god utgång hos
J. O., då han för inlämnandet av sin anmälan anlitat en riksdagsman och
icke ett för dylika ärenden vanligt ombud. Emellertid tillhörde det slutliga
avgörandet i ärendet domstol, där de politiska hänsynen icke spelade
någon roll. Slutligen ville Bergfeldt icke underlåta framhålla, att Bergfeldt
från början av sin domargärning ständigt och allt dittills vid de
tillfällen, Bergfeldt mer eller mindre kraftigt i ord eller åtbörder måst
ingripa mot ljugande parter, vrängande advokater och trilska vittnen,
aldrig tänkt på den fara, Bergfeldt till följd av åtal eller eljest själv kunnat
löpa, utan blott på sin plikt att söka få fram sanningen. Därest Bergfeldt
mot förmodan bleve i anledning av ifrågavarande anmälan åtalad
och mot ännu större förmodan bötfälld, såge Bergfeldt detta med allra
största jämnmod och vore beredd att än en gång under samma förhållanden
åtaga sig samma risk. En dylik fara förelåge mycket ofta med den
för kritik och hämnd utsatta ställning, en domstolsordförande intoge, och
detta hade Bergfeldt i rikt mått fått erfara, ej minst genom de anonyma
smädeskrifter, som efter avgörandet av ifrågavarande mål tillställts Bergfeldt
— från lätt genomskinligt håll.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, bland annat, att han vidhölle
sitt påstående, att Bergfeldt redan vid januaritinget hotat klaganden med
det svåra straff, som bleve en följd, örn klaganden ådömdes ansvar enligt
strafflagens 25 kap. 12 §. Då Bergfeldt nu sökte förklara detta sitt handlingssätt
med att han utgått från, att klaganden medvetet sökt undandölja
sanningen, samt att hans ovannämnda handlingssätt gentemot klaganden
icke innebure annat än ”vad varje domare måste antaga med brottslingar,
åtalade för så grova brott som här varit ifråga”, fällde han därigenom en
mycket stark dom över sin egen förmåga att överhuvudtaget leda en rättegång.
Bergfeldt ansåge klaganden följaktligen såsom ”brottsling” uteslutande
därför, att klaganden av en allmän åklagare åtalats för ett visst
brott. Att Bergfeldt fortfarande syntes hava en uppfattning, som stöde i
strid mot hovrättens utslag, stucke han icke under stol med. Då klaganden
gjort gällande, att hans först anlitade rättegångsbiträde, Odqvist, icke
fått tillfälle framhålla några omständigheter till klagandens försvar, hade
klaganden ingalunda åsyftat innehållet i den skrift, som av Odqvist ingivits,
utan det behandlingssätt överhuvudtaget, som Odqvist utsatts för

123

av Bergfeldt vid januaritinget. Då Odqvist vid flera tillfällen sökt framhålla
omständigheter, som enligt hans uppfattning varit fördelaktiga för
klaganden, hade Odqvist avsnästs med orden ”ja, jag vet så väl vad auditören
vill säga, men det lia vi inte tid med nu” eller något liknande. Att
någon anmärkning icke under rättegångens lopp framställts mot Bergfeldts
sätt att föra protokollet hade uteslutande varit beroende därpå, att
klagandens nya rättegångsbiträde, Jörgensen, som själv icke närvarit vid
målets handläggning vid januaritinget, ansett det lämpligt att ånyo instämma
då hörda vittnen för att få deras uttalanden riktigt intagna i
protokollet. Det vore icke riktigt, att åklagaren vid slutet av januarisammanträdet
sagt sig hava hört, att klaganden skulle hava hotat vittnen.
Om åklagaren privat haft något uttalande till Bergfeldt därutinnan visste
klaganden icke. Vad som vore klandervärt vore givetvis, att Bergfeldt ansett
sig höra fästa sig vid okontrollerade och lösa yttranden, fällda utanför
målets handläggning, samt taga dessa yttranden till utgångspunkt för
en så allvarlig hotelse. Att Bergfeldts handlingssätt gentemot klaganden
under januaritinget i mycket hög grad haft inverkan på den sjukdom, av
vilken klaganden så gott som omedelbart därefter drabbats, vore uppenbart.
Klaganden vidhölle, att Bergfeldts örn klaganden fällda uttalande
örn ”att en person som står anklagad för brott mot S. L. 25:12 är värd
mindre förtroende än en, som aldrig anklagats” utvisade en fullständigt
felaktig inställning till saken och, då Bergfeldt numera erkänt sig hava
fällt detta yttrande samt därjämte sökt göra gällande, att han skulle hava
rätt till att göra dylika uttalanden i ett under handläggning varande mål,
utvisade detta än mer, att Bergfeldt härutinnan visat bristande omdöme
vid utövandet av sin domarverksamhet. Förhållandet vore enahanda med
det yttrande, Bergfeldt fällt om haningenjören Kuylenstjernas intyg.
Bergfeldt hade vitsordat riktigheten av vad klaganden därutinnan påpekat.
Under sådana förhållanden borde han även ådömas ansvar för detta
sitt beteende. Vidare ville klaganden påpeka, att de intyg, som klaganden
åberopat, avgivits redan i september 1930 eller omedelbart efter det häradsrätten
avkunnat dom i målet, en omständighet som gjorde, att dessa
personer vid ifrågavarande tillfälle haft ett mycket gott minne av de händelser,
som innefattades i intygen.

Slutligen anhöll klaganden, att J. O. ville närmare utreda anledningen
till att utslag icke blivit avkunnat vid sluttinget utan först vid första
sammanträdet under hösttinget.

För att vinna utredning i ärendet lät J. O. därefter anställa förhör dels
genom stadsfiskalen i Borås med Arnold Olsson och Odqvist, dels genom
landsfiskalen i Tranemo distrikt med Ekdahl och Oskar Pettersson och
dels genom landsfiskalen i Åsundens distrikt med Björklund och Toni
Gustafsson angående vad de hade sig i saken bekant.

124

Vid dessa förhör förekom enligt inkomna protokoll följande:

Arnold Olsson hänförde sig till innehållet i en till stadsfiskalen avlämnad
skrift och förklarade, att han vägrade att därutöver uttala sig i ären det.

Skriften innehöll följande:

Arnold Olsson hade i egenskap av ombud för vägstyrelsen varit närvarande
vid samtliga rättegångstillfällen i förevarande mål utom det första.
Beträffande de i klagoskriften omförmälda yttranden, som Bergfeldt
skulle hava fällt i målet, kunde Olsson icke vare sig bekräfta eller förneka,
att något eller några av dessa yttranden kunde hava fällts. Olsson
hade under tjänstgöring såsom notarie i Bergfeldts domsaga åren 1921—
1923 och därefter såsom advokat i Borås närvarit vid åtskilliga rannsalcningar
och handläggningar i övrigt av mål, däri Bergfeldt varit ordförande
i rätten. På grund av den erfarenhet, Olsson därvid förvärvat örn
Bergfeldts personliga uppträdande och de metoder, han stundom använde
vid förhör med parter och vittnen, hade Olsson icke ansett hans uppträdande
i detta mål anmärkningsvärt. Olsson hade därför icke särskilt lagt
på minnet, vad som förekommit i avseende å Bergfeldts sätt att handlägga
målet och de yttranden, han därvid kunde hava fällt. Att Bergfeldt vid
en del tillfällen i högljudd och vredgad ton tilltalat klaganden och ett eller
annat vittne erinrade Olsson sig dock. Olsson önskade icke göra något uttalande
örn lämpligheten eller olämpligheten i Bergfeldts uppträdande
såsom ordförande i detta eller andra mål.

Odqvist förklarade sig i en till stadsfiskalen avlämnad skrift förhindrad
att göra något uttalande i saken på den grund, att han vid de två första
rättegångstillfällena i målet uppträtt som klagandens biträde. På fråga
av stadsfiskalen örn vad som förekommit vid berörda rättegångstillfällen
förklarade Odqvist, att han icke ville besvara några frågor därom.

Ekdahl förklarade sig vidhålla innehållet i de ovanberörda av honom
avgivna intygen. Han önskade icke göra vare sig tillägg till eller ändringar
i intygen. Därjämte meddelade Ekdahl, att han själv uppsatt koncept
till det intyg, som han ensam undertecknat, men att utskriften på
maskin verkställts av Jörgensen. Ekdahl hade, förklarade han vidare, på
grund av den behandling, han rönt av Bergfeldt, ämnat anmäla denne
för J. O. men avråtts därifrån av Odqvist.

Oskar Pettersson vitsordade riktigheten av sina uppgifter i intygen,
vilkas riktighet han vore villig att styrka med ed. Han upplyste vidare,
att intygen skrivits av Rudolf Olsson eller Jörgensen i närvaro av Pettersson,
som under skrivningen ”medgivit vad som han mindes”. Pettersson
erinrade sig icke numera ordalydelsen i ordväxlingen mellan Bergfeldt
och Ekdahl. Pettersson ”tyckte” emellertid, att Bergfeldt ”rot ovanligt
skarpt mot Ekdahl”, och mindes, att Bergfeldt hotat Ekdahl med att
han ”kunde sätta in honom för mened”. Ordväxlingen med åklagaren hade
Pettersson icke uppfattat, emedan samtalet varit synnerligen lågt.

125

Björklund uppgav vid förhör, att han .den 11 september 1930 på anmodan
av Arvid Olsson infunnit sig i klagandens hem, där Jörgensen befunnit
sig. Björklund hade vid detta tillfälle lämnat de uppgifter, som omförmäldes
i de av honom undertecknade intygen. Be av Björklund lämnade
upplysningarna hade nedskrivits i koncept av Jörgensen, som därefter
vid samma tillfälle utskrivit intygen, varpå desamma undertecknats
av Björklund. Björklund hade icke något att tillägga till eller förändra i
intygen utan stöde för uppgifterna i desamma. Bevittnandet av Björklunds
namn hade skett senare, enär vittnena icke varit tillstädes hos
klaganden.

Tom Gustafsson berättade, att han såväl under rättegången mot klaganden
som vid tidigare tillfällen närvarit vid tingssammanträden, som
hållits av Bergfeldt. Gustafsson hade ej under nämnda rättegång tänkt
på, att Bergfeldt avvikit från sitt vanliga sätt att leda förhandlingar,
och kunde ej erinra sig replikskiftena mellan denne, klaganden och hans
ombud. Gustafsson holle för troligt, att klagoskriften ej i alla avseenden
innefattade ett fullt riktigt återgivande av förhållandena. Han kunde dock
ej ingå i några detaljer, då han ej fört några anteckningar. Huruvida
Bergfeldts uppträdande varit lämpligt eller olämpligt kunde Gustafsson
ej yttra sig örn.

I förnyat yttrande anförde Bergfeldt, att han aldrig vare sig i klagandens
mål eller i något annat använt de av Ekdahl och Björklund angivna
uttrycken ”nu sätter jag in Er för mened” eller dylikt. Såväl deras intyg
som klagandens skrifter verkade väl tillspetsade och ingalunda avseende
att klarlägga vad som verkligen förekommit. För övrigt ansåge Bergfeldt
både Ekdahl och Björklund jäviga såsom vittnen, då, för den händelse
Bergfeldt vid förhören med dem förfarit oriktigt, de minst lika mycket
som klaganden vore att anse såsom målsägande.

Vid yttrandet voro fogade intyg av Björnberg, e. o. hovrättsnotarien
J. Frostmark, e. o. hovrättsassessorn E. Ekstedt, t. f. landsfogden O. Rosengren,
e. länsnotarien R. Magnusson, t. f. förste assessorn G. Tidelius och
advokaten B. Sjöstrand. Sedermera inkommo från Bergfeldt intyg, avgivna
av Åseskog, And. Gustavson och Axelsson.

Björnberg anförde i sitt intyg följande:

Björnberg hade vid handläggningen av ifrågavarande mål i januari 1930
varit närvarande åtminstone under hela vittnesförhöret med Ekdahl. Vittnena
i målet hade av Bergfeldt allvarligt varnats för mened i ordalag,
som varit lika dem Bergfeldt under de nio år, som Björnberg tjänstgjort
såsom åklagare vid Kinds häradsrätt, brukat använda mot vittnen, vilka
kunnat antagas ovilliga att säga allt vad de vetat eller eljest uppträtt på
sådant sätt, att allvarlig erinran varit befogad. Under nämnda vittnes -

126

förhör hade Björnberg ej hört Bergfeldt yttra ”nu sätter jag in Er för
mened” eller ”hör Ni att nu sätter jag in Er för mened”. Bergfeldts uppträdande
mot vittnen eller parter vid här ifrågavarande eller andra tillfällen,
Björnberg varit närvarande vid rannsakningen med klaganden,
hade ej varit annorlunda än eljest eller som av de vid vittnesförhören avgivna
svaren kunnat med hänsyn till föreliggande omständigheter erfordras.
Vid de tillfällen, Björnberg närvarit i rättssalen under vittnesförhöret
med Dunderberg, hade Björnberg ej kunnat förmärka, att Dunderberg
synts förvirrad eller hragt ur fattningen. Bland de åklagare och rättegångsombud,
som bevistat rättegångsförhandlingarna i målet eller delar
därav, hade uttalats den åsikten, att Bergfeldt, med hänsyn till målets
beskaffenhet och därmed i övrigt hörande omständigheter, uppträtt
anmärkningsvärt lugnt och behärskat.

Frostmark uppgav, bland annat, att han tjänstgjort vid protokollet vid
alla de tillfällen, målet mot klaganden handlagts under ordförandeskap
av Bergfeldt. Klaganden hade i sitt svaromål, åtminstone vid de två första
rättegångstillfällena, ådagalagt, att han utan svårighet kunnat följa rättegångsförhandlingarna,
enär klaganden då städse synts beredd att förklara
och bemöta, så snart något besvärande mot honom förekommit. Frostmark
ville erinra sig, att förhöret med Dunderberg förts på ett sådant sätt, att
Dunderberg under vittnesmålet därav icke hort bliva förvirrad. Bergfeldt
brukade under vittnesförhör, då han därtill funne särskild anledning, med
hög och stark röst varna vittnen för mened samt erinra dem örn det straff,
som för mened kunde följa. Frostmark kunde emellertid icke från något
vittnesförhör vare sig i detta mål eller i annat erinra sig, att Bergfeldt
till vittnen fällt sådana yttranden som ”jag sätter in Er för mened” eller
”hör Ni, att jag sätter in Er för mened”.

Åseskog anförde i sitt intyg, bland annat, att han hållit sammanträdet
med Kinds häradsrätt den 20 och den 21 januari 1930 med undantag av
handläggningen av målet mot klaganden. Åseskog hade emellertid varit
närvarande i tingssalen under större delen av handläggningen av detta
mål, därvid Åseskog haft sin plats å den för rätten avsedda estraden på
ett par stegs avstånd från domhordet. För att stödja sitt minne, huruvida
Åseskog avhört de av Ekdahl och Björklund avlagda vittnesmålen, hade
Åseskog före avgivandet av intyget genomläst vad domboken innehölle
rörande desamma, oeh kunde Åseskog på grund av vad han därvid funnit
samt med ledning av vad Åseskog i övrigt kunde erinra sig med bestämdhet
påstå, att Åseskog avhört de håda vittnesmålen från början till slut.
Åseskog mindes, att Bergfeldt synnerligen eftertryckligt tillhållit de håda
vittnena att betänka sitt vittnesansvar, men Åseskog kunde icke erinra
sig, att Bergfeldt därvid fällt sådana uttryck som ”jag sätter in Er för
mened” eller ”hör Ni att jag sätter in Er för mened”. Därest Bergfeldt

127

använt ordalag sådana som dessa, hade detta emellertid varit så anmärkningsvärt
med hänsyn till Bergfeldts vanliga uttryckssätt, då han varnade
för mened, att Åseskog säkert kommit att lägga uttrycken på minnet.
Åseskog hade nämligen vid flera tillfällen hört Bergfeldt, då han
funnit anledning därtill föreligga, i mycket kraftig ton varna vittnen för
mened och för de straff, som kunde följa därå, men Åseskog visste sig
aldrig hava hört honom använda uttryck sådana som de citerade. Ej
heller kunde Åseskog erinra sig, att Dunderberg vid de av Bergfeldt med
honom hållna förhör, som Åseskog övervarit, visat sig brydd eller förvirrad,
trots att Dunderberg såsom varande ett av huvudvittnena i målet
blivit utsatt för mycket pressande förhör. Vad beträffade klaganden hade
Åseskog under januarisammanträdet tyckt sig förmärka, att hans fysiska
tillstånd väsentligen försämrats sedan målets föregående handläggning,
men Åseskog hade funnit honom, trots den påfrestning målet för honom
inneburit, bibehållen vid god fattning och andlig vigor, vilket i synnerhet
visat sig, då han besvarat framställda frågor eller själv yttrat sig i
målet.

Ånd. Gustavson anförde i det avgivna intyget följande: Gustavson hade
under fjorton år tjänstgjort såsom åklagare vid Kinds häradsrätt och
därvid ofta hört Bergfeldt förhöra parter och vittnen. Då vittnena icke
synts vilja hålla sig till sanningen eller utsäga allt vad de vetat eller
synts förtiga något eller vilja taga parti för någon, hade Bergfeldt alltid
brukat kraftigt erinra dem örn edens vikt, varna dem för mened eller
erinra dem örn påföljden därav, men aldrig, såvitt Gustavson hört, härvid
någonsin yttrat ”nu sätter jag in Er för mened” eller ”hör Ni att nu
sätter jag in Er för mened”. Gustavson vore fullt viss örn, att vid förhören
med Ekdahl och Björklund Bergfeldt icke till dem fällt sådana uttryck
eller uppträtt på ett sätt, som varit mera anmärkningsvärt än vid
andra tillfällen eller som av dem avgivna svar vid förhören kunnat giva
anledning till. Vid förhören med klaganden hade Bergfeldt synts mer än
vanligt hänsynsfull och icke vid något tillfälle opåkallat tillhållit honom
något. Vittnet Dunderberg hade icke, såvitt Gustavson kunnat finna, vid
något tillfälle verkat upprörd eller förvirrad, men väl vid ett av de längre
förhören något trott, varför Gustavson senare frågat Dunderberg, örn han
icke blivit trött av att stå så länge och svara på en sådan massa frågor.
Härtill hade Dunderberg svarat, att det ej varit så farligt.

Axelssons intyg innehöll följande: I egenskap av biträde åt And. Gustavson
hade Axelsson närvarit vid handläggningen av målet mot klaganden.
Axelsson hade aldrig hört Bergfeldt använda sig av sådana yttranden
som ”nu sätter jag in Er för mened” eller ”hör Ni att nu sätter jag
in Er för mened”, men vid flera tillfällen, då vittnena synts fara med osanning,
förtiga något eller taga parti för någon, hade Bergfeldt kraftigt var -

128

nät dem för mened. Att ett vittne som Dunderberg efter ett längre vittnesförhör
och med den sinnesbeskaffenhet, som han hade, kanske då och då
verkat nervös förvånade icke Axelsson. Ett påpekande av detta från klagandens
sida syntes icke vara annat än ett utslag av ”anmälningsraseri”.

De av Frostmark, Ekstedt, Rosengren, Magnusson, Tidelius, Sjöstrand
och Åseskog avgivna intygen innehöllo, utöver vad redan herörts, i huvudsak
att Bergfeldt under den tid, en var av intygsgivarna tjänstgjort i
hans domsaga, alltid varit mycket noggrann med att parter och vittnen i
tur och ordning skulle få utsäga allt vad de hade sig bekant i ett mål;
att vad part anfört eller vittne berättat, till den del det ansetts vara av
betydelse i saken, av Bergfeldt omedelbart dikterats ned till memorialprotokollet;
att vid uppsättande av domboken det sålunda neddikterade
ej fått ändras på annat sätt än att, örn språkliga eller formella oegentligheter
förefunnits, rättelse därutinnan fått göras; att, då vittnen synts icke
vilja hålla sig till sanningen, Bergfeldt ofta i mycket kraftig ton varnat
dem för mened; samt att intygsgivarna aldrig hört Bergfeldt därvid använda
uttryck sådana som ”jag sätter in Er för mened” eller dylikt.

Klaganden inkom med ytterligare en skrift, däri klaganden bestred avseende
vid de av Bergfeldt åberopade intygen samt dessutom framhöll,
bland annat, att Ekdahl och Björklund icke kunde anses jäviga att yttra
sig i förevarande sak, då ingen av dem hade för avsikt att göra någon anmälan
mot Bergfeldt eller gentemot honom framställa något skadeståndsanspråk.

Vid skriften var fogat ett av vågmästaren J. M. Johansson i Vik den
28 januari 1932 utfärdat intyg, däri anfördes följande:

Johansson hade varit närvarande den 21 januari 1930 vid handläggningen
av målet mot klaganden. Bergfeldts sätt att leda såväl vittnesförhöret
som målet i övrigt hade enligt Johanssons uppfattning icke varit
sådant som den rättssökande allmänheten vore berättigad fordra. Vid förhöret
med Ekdahl hade man icke kunnat undgå att lägga märke till, att
Bergfeldt själv haft den ahsoluta uppfattningen, att klaganden gjort sig
skyldig till mycket svåra brott, en uppfattning, som Bergfeldt tydligt
visat, då till vittne åberopade personer gjort för klaganden fördelaktiga
uttalanden. Under förhöret med Ekdahl hade Bergfeldt frågat, huruvida
Grimsås Mekaniska Verkstad skulle utsätta vid vittnesförhöret omnämnda
varningssignaler utan särskild ersättning. Då Ekdahl till svar därpå
framhållit, att verkstaden skulle hava särskild betalning för utkörningen
och uppsättningen av varningstavlorna, hade Bergfeldt synts bliva mycket
förargad över detta svar. Han hade också genom upprepade frågor och
direkta hotelser sökt få Ekdahl att ändra sina uppgifter därutinnan. Sedan
åklagaren tillkännagivit, att han vore i tillfälle att med vittnen styrka

129

oriktigheten i Ekdahls uppgifter, hade Bergfeldt ånyo sökt få Ekdahl att
ändra på vad han tidigare uttalat. Då Ekdahl emellertid fortfarande stått
fast vid vad han därutinnan uppgivit, hade Bergfeldt i vredgad ton mot
Ekdahl rutit, att han skulle vara försiktig med sina uttalanden, då han
väl borde veta, att han kunde bliva häktad för mened. Trots den påfrestning,
för vilken Ekdahl på så sätt blivit utsatt, hade denne vidhållit sina
uppgifter. Redan vid det tillfället hade det förvånat Johansson, att icke
Ekdahl blivit förvirrad i sina uttalanden. Då nämligen en till vittne åberopad
person bleve så hänsynslöst behandlad som Ekdahl blivit i detta
fall, läge det mycket nära till hands att antaga, att denne kunde lämna
uppgifter tvärtemot vad han i själva verket hade att säga. Vid det fortsatta
förhöret med Ekdahl hade Bergfeldt frågat, hur gammal denne vore.
Till svar därpå hade Ekdahl uppgivit sitt födelseår. Därtill hade Bergfeldt
genmält: ”Det är icke svar på min fråga. Hur gammal är Ni?” Till
svar därpå hade Ekdahl meddelat sin ålder i antal år. Bergfeldt hade då
yttrat: ”Så gammal och så stå och prata som den sämsta käring.” Detta uttalande
hade i varje fall för den rättssökande allmänheten förefallit icke
allenast fullständigt omotiverat utan i hög grad anstötligt och olämpligt.
Bergfeldt hade vidare frågat Ekdahl, huruvida åklagaren finge gå igenom
verkstadens böcker, vartill Ekdahl genmält: ”Ja, gärna för min del.”
Samtidigt hade Ekdahl påpekat, att han ju icke ensam vore ägare till
verkstaden utan hade en medbolagsman, vilkens medgivande givetvis även
fordrades. Även detta svar hade synts irritera Bergfeldt, då han nämligen
i föraktlig ton yttrat: ”Det är icke för Eder del utan det är fråga
örn landsfiskalen får gå igenom böckerna.” Därpå hade han tillagt: ”Ni
vågar väl ej göra ett dylikt medgivande för Olssons skull.” Även förhöret
med Dunderberg hade av Bergfeldt letts på ett mycket bryskt och egendomligt
sätt. Redan vid vittnesmålets början hade det förvånat Johansson,
att Bergfeldt icke, såsom i allmänhet plägade ske, i vänliga ordalag
erinrat Dunderberg örn edens vikt och hans skyldighet att tala sanning,
utan att Bergfeldt i skarp ton rutit till Dunderberg: ”Jag erinrar Eder örn
straffet för mened.” Det hade också förefallit, som örn Bergfeldt i sitt förhör
med Dunderberg utgått från, att denne avsiktligt icke ville berätta
allt vad han kände till i saken. Bergfeldt hade därför behandlat honom
synnerligen bryskt och ofta tilltalat honom med hårda ord och hotelser,
vilket gjort, att Dunderberg, från att från början hava visat sig lugn och
sansad, blivit alltmer osäker och irriterad. Man hade kunnat se, hur han
svettats och våndats. Det förvånade Johansson rent av, att Dunderberg
icke helt och hållet fallit ihop. Vid ett tillfälle hade Bergfeldt begärt, att
Dunderberg skulle närmare uttala sig örn kostnaden för den s. k. Hillaredsvägen.
Enligt vad man kunnat förstå av vittnesförhöret hade Dunderberg
vid ett tidigare rättegångstillfälle uppskattat kostnaderna för denna väg

9 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1934 års riksdan.

130

till en summa, som Johansson icke kunde erinra sig. Bergfeldt hade emellertid
givit tydligt uttryck åt, att den av Dunderberg tidigare uppgivna
summan varit för hög, och Bergfeldt hade därför på allt sätt sökt förmå
Dunderberg att närmare yttra sig örn, hur han kommit till denna summa.
Dunderberg hade emellertid förklarat, att han icke på rak arm kunde
ytterligare uttala sig därom, men Bergfeldt hade icke nöjt sig därmed
utan givit Dunderberg upprepade frågor i detta avseende, vilka alla gått
ut på att få Dunderberg att uppgiva en annan kostnad för denna väg.
Bergfeldt hade frågat Dunderberg, hur mycket själva planeringen gått
till, hur mycket jordschaktningen gått till samt till vilket belopp kostnaderna
för ytterligare några arbeten, som varit förenade med omläggningen
av denna väg, belöpt sig. Dunderberg hade emellertid vidhållit,
att han icke kunde lämna några detaljpriser för Hillaredsvägen, samt i
stället lämnat generella å-priser på dylika kostnader. Bergfeldt hade dock
varit fast besluten att få en exakt uppgift örn priset på Hillaredsvägen,
varför han själv med ledning av vissa av Dunderberg lämnade å-priser
verkställt en uträkning av vad Hillaredsvägen skolat kosta. Efter vad
Johansson ville minnas, hade Bergfeldt därvid kommit till ett belopp av
3,900 kronor, vilket belopp därefter avrundats uppåt till 4,500 kronor.
Bergfeldt hade då frågat, huruvida Dunderberg kunde gå med på, att sistnämnda
belopp skulle utgöra den verkliga kostnaden för Hillaredsvägen.
Häremot hade Dunderberg opponerat sig under framhållande av, att även
andra arbeten måste vidtagas med vägen än dem, som Bergfeldt kalkylerat
med. Icke desto mindre trodde Johansson, att det i protokollet antecknats,
att Dunderberg gått med på ett betydligt lägre pris, än han tidigare
nämnt, något som enligt Johanssons uppfattning berott på, att han
vid angivandet av vissa å-priser uppgivit alldeles felaktiga siffror. Att så
kunnat ske hade givetvis uteslutande berott på, att i det tillstånd, i vilket
Dunderberg befunnit sig genom ordförandens sätt att pressa honom, Dunderberg
omöjligen kunnat tänka klart och riktigt. I sin egenskap av vägmästare
vore Johansson nämligen i tillfälle bedöma oriktigheten av de
uppgifter, som Dunderberg lämnat. Under förhandlingarna hade Bergfeldt
även visat en mycket stor misstro mot allt vad klaganden framhållit.
Då det understundom hänt, att klaganden förklarat, att han icke för dagen
kunde svara på vissa frågor, utan utbett sig att få svara därpå vid kommande
rättegångstillfälle, hade Bergfeldt utfarit i häftiga och hånande
ordalag gentemot honom, därvid Bergfeldt bland annat fällt ett sådant
yttrande som ”svara på mina frågor det kan Ni inte, men göra rackartyg,
det kan Ni”. Det hade också mycket väl märkts, att klaganden vid tillfället
varit kroppsligt sjuk och nedbruten, och det riktiga hade givetvis
varit, att Bergfeldt tagit hänsyn därtill och behandlat honom med det
lugn och den hänsynsfullhet, som en gammal och sjuk människa hade rätt

131

att fordra, även då han bleve utsatt för svåra anklagelser av en allmän
åklagare. För övrigt hade Bergfeldts hela uppträdande mot klaganden
varit sådant, att Johansson under åhörandet av förhandlingarna blivit
mer och mer förvånad över, hur överhuvudtaget en häradsrätts ordförande
kunde göra sig skyldig till något sådant. Johansson hade övervarit
många rättegångsförhandlingar, och Johansson hade även själv varit inkallad
såsom vittne och uppträtt såsom målsägandeomhud i skilda mål,
men Johansson hade varken förr eller senare hört handläggningen av ett
mål skötas på ett enligt Johanssons uppfattning så felaktigt sätt som
detta. Det hade varit rent av uppseendeväckande, hur Bergfeldt behandlat
klaganden. Bergfeldt hade ”domderat” och skrikit i hårda ord, hotat
honom med häktning och slagit knytnäven i hordet. Bergfeldt hade på
intet sätt visat den värdighet och det lugn, som man hade rättighet att
fordra av en häradsrätts ordförande. Hans tal och hans åtbörder inför
rätten hade påmint mer örn en auktionsropare på landet än örn en domstolsordförande.

På anmodan av J. O. verkställde därefter landsfiskalen i Mo distrikt
förhör med Johansson. Enligt det därvid upprättade polisförhörsprotokollet
tillgick vid förhöret så, att Johansson först fick redogöra för de förhållanden,
beträffande vilka han i förutberörda intyg uttalat sig, varefter
intyget upplästes. Den av Johansson vid förhöret lämnade redogörelsen
stämde i alla delar med innehållet i intyget. Johansson förklarade
också på tillfrågan, att han i allt vidhölle sina i intyget lämnade uppgifter.
Han uppgav vidare, att han själv författat intyget. Johansson hade
varit närvarande i tingssalen under hela tiden för här ifrågakomna måls
handläggning. Uppmanad att angiva av vad orsak Johansson bibragts
den i intyget uttalade uppfattningen, att Bergfeldt skulle intagit viss
ställning mot klaganden och av denne åberopade vittnen, meddelade Johansson,
att han vid åtminstone ett par tillfällen iakttagit att, då något
vittne meddelat ett förhållande, som synts verka fördelaktigt för klaganden,
Bergfeldt icke dikterat detta till protokollet utan sagt, att det saknade
betydelse för målet. Detta hade varit fallet beträffande ett uttalande
av vägbyggmästaren J. L. Andersson i Bårarydsby, vilken åberopats som
vittne. Frågan hade gällt, huruvida det plägade hända, att en vägstyrelse
antoge ett högre anbud framför ett lägre, på vilken fråga Andersson svarat,
att detta kunde vara förhållandet, örn en lägre anbudsgivares kompetens
kunde ifrågasättas. Enahanda förhållande hade Johansson iakttagit,
då Ekdahl avlagt sitt vittnesmål, som närmast gällt, huruvida kostnaden
för uppsättning av varningsmärken skulle inräknas i anbudssumman
för märkenas anskaffande. Tillspord, örn vittnen eller part eller parts
ombud hett få något till protokollet antecknat utan att få sin hemställan
beviljad, förklarade Johansson, att så icke varit fallet, såvitt han iakttagit.

132

På fråga, vari de direkta hotelser, som Bergfeldt skulle hava uttalat mot
Ekdahl, bestått, berättade Johansson: Bergfeldt hade verkat ”frän” mot Ekdahl,
och av hans sätt att behandla Ekdahl hade Johansson fått den bestämda
uppfattningen, att Bergfeldt holle före, att Ekdahls uppgifter rörande
vägvisarna vore osanna eller att Ekdahl av en eller annan anledning
ej vågade tala sanning. Så hade Bergfeldt sagt till Ekdahl: ”Ja, Ni vågar
väl inte uttala Er örn det.” Örn Bergfeldt därvid syftat på klaganden eller
dennes son, Ekdahls kompanjon, kunde Johansson givetvis ej avgöra. Då
åklagaren under Ekdahls vittnesmål ställt i utsikt hörande vid nästa rättegångstillfälle
av vittnen, vilka skulle kunna lämna uppgifter i saken,
som helt avveke från Ekdahls, hade Bergfeldt slagit handen i bordet och
ånyo uppmanat Ekdahl att hålla sig till sanningen samt tillagt, att ”här
kommer kanske vittnen, som säga motsatsen”. Uppmanad att söka bestämt
angiva, hur Bergfeldt uttryckt sig, då han skulle hava hotat Ekdahl med
att häkta honom för mened, förklarade Johansson, att han väl mindes
detta men att han för det dåvarande vägrade att svara därpå, samt tilllade,
att han skulle göra detta först örn han bleve hörd på ed. Johansson
sade sig vidhålla sin uppfattning, att förhören med Ekdahl och Dunderberg
förefallit honom så pressande, att han förvånat sig över, att de bibehållit
fattningen så som de gjort. Tillfrågad, vilka hårda ord och hotelser
Bergfeldt skulle hava uttalat till Dunderberg, sade Johansson, att han
mindes att, då Dunderberg vid ett tillfälle sagt sig hava svårt att erinra
sig ett visst förhållande, Bergfeldt slagit knytnäven i bordet och sagt:
”Vad är det för prat. Det kan Ni nog örn Ni vill.” Bergfeldt hade för övrigt
flera gånger slagit knytnäven i bordet under förhöret med Dunderberg,
vilket pågått omkring 1% timme, samt rutit mot honom. Uppmanad att
söka erinra sig, vilka hårda ord Bergfeldt skulle hava använt mot klaganden,
förklarade Johansson, att den ton, i vilken Bergfeldt tilltalat klaganden,
hela tiden varit brysk, och, då åklagaren framställt häktningsyrkande
mot klaganden samt såsom skäl därför åberopat bland annat den
omständigheten att det kunde antagas, att klaganden, örn han lämnades
på fri fot, komme att utöva påtryckning å vissa personer, som skulle höras
såsom vittnen, hade Bergfeldt rutit mot klaganden och sagt: ”Låt bli att
öva påtryckning på vittnen. Då häktar jag Er ögonblickligen.”

Enligt polisförhörsprotokollet anställde landsfiskalen i Mo distrikt i
samband med nyssnämnda undersökning jämväl förhör med förre nämndemannen
F. Josefsson i Vik, vilken därvid berättade, att Johansson efter
hemkomsten från ovan omförmälda ting för Josefsson uttryckt sin förvåning
över det sätt, på vilket förhandlingarna letts, och sagt, att Johansson
aldrig hört något dylikt.

I en insänd skrift meddelade klaganden, att ytterligare upplysningar
om vad vid ifrågavarande rättegång förekommit skulle kunna erhållas ge -

133

norn hörande av Claeson samt maskinisten E. Nydén och skräddarmästaren
Carl Pettersson i östra Tranemo.

Vid skriften var fogat ett av Jörgensen utfärdat intyg av innehåll, att
Nydén vid två olika tillfällen inför Jörgensen bekräftat riktigheten av
Ekdahls uppgifter i förberörda intyg men att Nydén icke ville lämna
något särskilt intyg därom utan avvaktade att bliva instämd till vittne i
förevarande sak.

Med anledning av innehållet i sistnämnda skrift lät J. O. genom landsfiskalen
i Tranemo distrikt anställa förhör med Nydén, Carl Pettersson
och Claeson, varvid förekom följande:

Nydén berättade: Nydén hade varit närvarande vid häradsrätten, då
Ekdahl hörts såsom vittne i målet mot klaganden, samt vid två andra
tillfällen, då målet varit före. Nydén, som flera gånger hört Bergfeldt
handlägga såväl civil- som åklagarmål, hade tyckt, att Bergfeldt vid Ekdahls
hörande varit ovanligt sträng. Örn det varit ett nervöst vittne, som
hörts, skulle vittnet knappast kunnat veta, vad det skulle svara eller våga
yttra. Nydén hade endast hört, att Ekdahl i början av vittnesmålet i skarp
ton erinrats örn edens vikt och vådan av mened. Därvid hade icke använts
de av Ekdahl nämnda uttrycken utan möjligen uttryck såsom ”tänk på,
att jag kan sätta in Er för mened”. Den direkta ordalydelsen och i vilket
sammanhang orden fällts kunde Nydén icke erinra sig. Ekdahls uppgifter
örn ordväxlingen rörande hans ålder vöre riktig utom ”så gammal
och så stå och prata på det viset”, vilket yttrande Nydén icke kunde erinra
sig hava hört. Mot klaganden hade Bergfeldt uppträtt ganska skarpt.
Då det varit fråga örn, huruvida klaganden skulle förklaras skyldig träda
i häkte eller ej, hade Bergfeldt sagt, att häradsrätten icke ”för närvarande”
skulle förklara honom häktad, men därefter tillagt, att, därest
klaganden hotade eller sökte inverka på vittnen i målet, han komme att
omedelbart häktas.

Carl Pettersson uppgav följande: Pettersson, som närvarit vid häradsrätten,
då Ekdahl hörts såsom vittne i målet mot klaganden, erinrade sig,
att han tyckt Bergfeldt vara skarp mot Ekdahl och att Bergfeldt varnat
Ekdahl för mened, men Pettersson kunde icke erinra sig, att de av Ekdahl
uppgivna uttrycken använts av Bergfeldt. Likaledes erinrade sig Pettersson,
att vittnet Björklund varnats för att icke hålla sig till sanningen. Av
själva ordväxlingen vid vittnesförhören mindes Pettersson intet. Pettersson
hade åhört handläggningen under en tid av en och en halv till två
timmar, men Pettersson erinrade sig intet av ordväxlingen mellan Bergfeldt
och klaganden. Huruvida Bergfeldt handlagt målet på ett lämpligt
sätt eller ej, kunde Pettersson icke bedöma, men Pettersson ansåge, att
Bergfeldt handlagt ifrågavarande mål på samma sätt, som han hört Bergfeldt
handlägga ett mål rörande tjuvnadsbrott omkring år 1920. Vid något
annat tillfälle hade Pettersson icke hört någon domare handlägga mål.

134

Claeson uppgav vid förhöret följande: Såvitt Claeson kunde erinra sig,
hade han närvarit vid häradsrätten den 21 januari 1930 i egenskap av
vittne i målet mot klaganden. Vid något annat tillfälle hade Claeson ej
övervarit handläggningen av detta mål. Claeson, som vid flera andra tillfällen
hört Bergfeldt handlägga mål, hade ej funnit något anmärkningsvärt
i handläggningen av målet berörda dag. Claeson mindes, att Bergfeldt
erinrat två yngre vittnen, som vittnat örn Hillaredsvägen, örn edens
vikt, emedan deras yttranden gått fram och tillbaka. Claeson hade icke
hört Bergfeldt hota vittnena Ekdahl och Björklund med att ”nu sätter jag
in Er för mened” eller ”hör Ni, nu sätter jag in Er för mened” eller liknande
yttranden. Claeson ansåge, att Bergfeldt icke behandlat klaganden
bryskt eller hänsynslöst vid detta rättegångstillfälle. Handläggningen
hade skett på samma sätt som Claeson vid andra tillfällen hört Bergfeldt
handlägga mål.

I fråga örn häradsrättens beslut den 7 juli 1930 örn uppskov med utslagets
avkunnande anförde Bergfeldt i sitt yttrande, att han förenämnda
dag för sin del huvudsakligen bestämt sig så, som det senare avkunnade
utslaget utvisade. Då Bergfeldt emellertid icke velat förhasta sig utan
önskat ånyo genomgå domboken men icke haft tid ledig för detta ändamål,
hade häradsrätten å slutsammanträdet meddelat berörda uppskovsbeslut.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Ekberg därefter följande:

”Såsom en oavvislig plikt åligger det domaren att under utövningen av
sitt värv iakttaga den största objektivitet och saklighet. I förhållande till
parter, vittnen och allmänhet bör domaren uppträda med bestämdhet och
värdighet samt är pliktig att iakttaga lugn och behärskning. Av synnerlig
vikt är, att domaren vid handläggningen av rättegångsmål icke låter
sig påverkas av en förutfattad mening rörande målet. Den domare, som
brister i något av nu nämnda hänseenden, gör sig enligt min mening skyldig
till tjänstefel. Domstolsväsendet är en institution, som mer än någon
annan måste uppbäras av allmänhetens förtroende. Genom ett obehärskat
uppträdande mot part eller vittne kan domaren, huru skicklig han än eljest
är, lätt framkalla ett sken av, att annat än saklighet gör sig gällande i
handläggningen. Angeläget är därför, att enskilda medlemmar av domarkåren
icke opåtalt få tillåta sig att genom ett dylikt uppträdande eller
annorledes äventyra kårens anseende för oväld och saklighet i ämbetsutövningen.

Vid övervägande av den i ärendet förebragta utredningen har jag funnit,
att häradshövdingen Bergfeldt såsom ordförande i Kinds häradsrätt

135

under ifrågavarande måls handläggning betänkligen brustit i det lugn
och den behärskning samt jämväl den värdighet och objektivitet, som en
domare, enligt vad jag ovan utvecklat, oundgängligen är pliktig att iakttaga
under sin ämbetsutövning. Utrett är sålunda, att Bergfeldt vid flera
tillfällen under förhör med klaganden och vittnen i vredesmod rutit samt
slagit i dombordet med knuten hand, så ock eljest lett förhör på ett bryskt
och olämpligt sätt. Av handlingarna i ärendet framgår vidare, att Bergfeldt
under handläggningen fällt flera yttranden, som icke kunna anses
tillåtna i domares tal vid sittande rätt. Jag hänvisar i sistnämnda hänseende
dels till Bergfeldts egna medgivanden i hans förklaring och dels
till de i ärendet åberopade tidningsurklippen ävensom Ekdahls, Oskar
Petterssons samt Johanssons intyg och berättelser, vilka i huvudsak sinsemellan
överensstämma. Vad i ärendet förekommit synes jämväl utvisa,
att Bergfeldts uppträdande mot klaganden och vittnen, åtminstone vid
sammanträdet i januari, icke varit präglat av den objektivitet, som en
domare oundgängligen hör iakttaga. Den omständigheten, att svaranden
i detta mål varit kommen till hög ålder och dessutom sjuk, hade hort utgöra
en särskild anledning för Bergfeldt att noga beakta den gamla domarregeln,
att domaren skall tala saktmodligen med dem, som komma inför
rätten, i ty att han eljest varder misstänkt, att han icke skall döma
rätt. Att målets objektiva utredande äventyrats genom Bergfeldts sätt att
leda vittnesförhören med Ekdahl, Björklund och Dunderberg vid sistnämnda
sammanträde, synes mig icke kunna vara föremål för tvivel.

Vad sålunda ligger Bergfeldt till last kan så mycket mindre undgå min
beivran, som Bergfeldt icke velat i någon mån medgiva, att han förfarit
olämpligt, utan i sin förklaring bestämt hävdat rättsenligheten av sitt
beteende.

Av protokollen i nu ifrågavarande mål mot klaganden framgår vidare
att, oaktat målet vid rättegångstillfället den 11 juni 1930 av samtliga parter
överlämnats till häradsrättens prövning samt besked lämnats, att utslag
däri skulle meddelas å slutsammanträdet, häradsrätten å sistnämnda
sammanträde den 7 juli 1930 underlåtit att meddela utslag samt uppskjutit
utslagets avkunnande till den 1 september 1930.

7 § i kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall
av gällande bestämmelser örn häradsting, vilken förordning är tillämplig
i Kinds och Redvägs härads domsaga, stadgar att, när mål å allmänt sammanträde
blivit till slut fört, skall dom avkunnas, innan sammanträdet
ändas, örn den dessförinnan författas kan, men eljest å nästa allmänna
sammanträde under tinget samt att, om mål, som blivit till slut fört å
sista allmänna sammanträdet under tinget, ej då kunnat avgöras, med
doms avkunnande och tingets avslutande må anstå till särskilt sammanträde,
vilket dock ej får hållas senare än den 20 juli för vårtinget. Härav
framgår, att i angivna fall häradsrätten icke var berättigad att uppskjuta

136

utslagets avkunnande till hösttinget 1930. Genom heslutet den 7 juli 1930
har häradsrätten därför förfarit felaktigt. Vad Bergfeldt, som är ansvarig
för detta beslut, till försvar därför andragit, synes mig icke kunna
rättfärdiga beslutet. Jag vill framhålla, att Bergfeldt under vårtinget
1930 i Kinds härad åtnjutit tjänstledighet från femte och sjätte sammanträdena
samt slutsammanträdet utom i fråga örn förevarande mål. Protokollen
i detta äro visserligen vidlyftiga, men Bergfeldt får med hänsyn
därtill, att han vid flertalet rättegångstillfällen själv handlagt målet, anses
hava varit väl insatt i detsamma. Det fel, som sålunda förelupit, anser
jag därför ej höra imdgå beivran.”

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att ställa Bergfeldt under åtal inför
hovrätten för ovannämnda tjänstefel. Det skulle åligga advokatfiskalen
att, örn så ansåges erforderligt, påkalla vittnesförhör med intygsgivarna,
därest de befunnes ojäviga, samt å Bergfeldt yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan,
och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de
funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Under åberopande av innehållet i J. 0:s skrivelse anhängiggjorde advokatfiskalen
åtal mot Bergfeldt inför Göta hovrätt. Klaganden yrkade skadestånd
ävensom ersättning för vissa kostnader å saken.

Sedan advokatfiskalen anhållit örn vittnesförhör i målet med, bland
andra, Ekdahl och Björklund, anförde Bergfeldt i skrivelse till hovrätten
jäv mot Ekdahl och Björklund under åberopande av att de, för den händelse
Bergfeldt vid förhören med dem inför häradsrätten förfarit oriktigt,
vore att anse såsom målsägande och alltså ägde i saken del. I meddelat
utslag fann hovrätten hinder icke möta för Ekdahls och Björklunds hörande
såsom vittnen i målet.

Vittnesförhör hölls därefter inför rådhusrätten i Borås. Såsom vittnen
åberopades av advokatfiskalen därvid, bland andra, Jörgensen och Gustavson.
Mot Jörgensen anförde Bergfeldt i jävsavseende, att denne utspritt
rykte örn Bergfeldts påstådda ämbetsbrott. Klaganden anförde jäv mot
Gustavson, enär denne vore klagandens vederdeloman och uppenbara ovän.
Rådhusrätten beslöt, att Jörgensen och Gustavson finge höras såsom vittnen
i målet samt att verkan av deras utsagor skulle prövas, när dom i
saken gåves. Därefter hördes Ekdahl, Björklund, Jörgensen och Gustavson
samt ett flertal andra personer såsom vittnen i målet.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 12 juni 1933 följande:

Sådana omständigheter förelåge icke, att Ekdahl och Björklund kunde
anses hava i saken del. Vad Bergfeldt mot Jörgensen i jävsavseende an -

137

fört vore icke av beskaffenhet att mot denne grunda laga jäv, och klaganden
hade icke styrkt, att Gustavson vore klagandens vederdeloman och
uppenhare ovän. På grund av vad sålunda anförts bleve de mot Ekdahl,
Björklund, Jörgensen och Gustavson framställda jävsanmärkningarna av
hovrätten lämnade utan bifall och verkan av laga bevis tillerkänd ifrågavarande
vittnens berättelser.

Vidkommande själva målet vore utrett, att Bergfeldt under handläggningen
inför häradsrätten av omförmälda mot klaganden anhängiggjorda
mål dels vid tingssammanträdet den 20 och den 21 januari 1930, då Bergfeldt
lett förhör med klaganden och hållit vittnesförhör med Ekdahl, Björklund
och Dunderberg, ådagalagt ett obehärskat uppträdande och gjort sig
skyldig till förlöpningar i såväl ord som åthävor på ett sätt, som väckt
synnerligt uppseende, dels ock vid tingssammanträdet den 17 och den 18
februari 1930 jämväl brustit i hovsamhet och lugn värdighet samt fällt
åtskilliga yttranden av beskaffenhet att icke kunna anses tillåtliga för en
domare under ämbetets utövning. På grund därav och då Bergfeldt^ åtalade
förfarande i övrigt icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar, prövade hovrätten lagligt i så måtto bifalla den mot Bergfeldt
förda ansvarstalan, att hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömde
Bergfeldt att för den oskicklighet i domarämbetets utövning, vartill han
sålunda gjort sig skyldig, böta 500 kronor.

Vad anginge klagandens ersättningsanspråk funne hovrätten skäligt på
det sätt bifalla desamma, att hovrätten förpliktade Bergfeldt att till klaganden
utgiva dels ersättning för den skada och det lidande, som genom
Bergfeldts berörda förfarande finge anses hava tillskyndats klaganden,
med 1,000 kronor och dels gottgörelse för kostnaderna å saken hos J. O.
och i hovrätten med 1,100 kronor. Hovrätten stadgade slutligen, att Bergfeldt
skulle ersätta statsverket vad i enlighet med rådhusrättens i Borås
beslut av allmänna medel utbetalats eller komme att utbetalas till de på
advokatfiskalens begäran i målet hörda vittnena,

Över hovrättens utslag har Bergfeldt anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

11. Underlåtenhet att hålla skolrådssammanträde med lärare.

Dröjsmål med kungörande av verkställd justering av
skolrådsprotokoll m. m.

I en den 23 juli 1932 bit ingiven skrift anförde E. Jönsson i Bomelanda
klagomål i olika avseenden mot kyrkoherden i Kareby oell Romelanda församlingar
Hugo Sellgren.

över dessa klagomål avgav Sellgren yttrande, varefter klaganden inkom
med påminnelser.

138

Handlingarna i detta ärende utvisade förutom annat, som J. O. ej fann
påkalla vidare åtgärd, följande:

I. Klaganden lade Sellgren till last, att denne under åren 1929—1931
skulle hava underlåtit att hålla sådant sammanträde mellan skolråd och
kyrkoråd, varom stadgas i § 8 mom. 5 i folkskolestadgan.

Till bevis därom åberopade klaganden i bestyrkt avskrift ett intyg av
Sven Jonell och Hjalmar Lindquist av följande lydelse:

”Undertecknade, som genomgått Eomelanda skolråds protokoll för åren
1928—1931, intyga härmed, att protokoll från sammanträde mellan skolråd
och lärarpersonal år 1928 förefanns men inget sådant protokoll under
åren 1929—1931. På särskild förfrågan, örn sådant protokoll fanns separat
eller i annan hök, meddelade kyrkoherde Sellgren, att så ej var fallet, samt
att väl inget sammanträde hållits, örn ej protokoll fanns bland skolrådsprotokollen.
Undertecknad Jonell, som nämnda år varit lärarkårens representant
i skolrådet, intygar även, att dylikt sammanträde icke hållits under
åren 1929—1931.”

Sellgren anförde: Det vore sant, att Sellgren några år ej hållit sammanträde
med skolråd och lärarpersonal. Under dessa år hade vid skolrådssammanträde
närvarit lärarkårens representant, och han hade kunnat bevaka
kårens intressen. Dylikt sammanträde vore betydelselöst. Sellgren
hade så fort lärare uttalat önskemål beträffande skolmaterial, reparationer
eller förhållande till försumliga barn, genast efterkommit deras önskningar.
Det torde ej finnas en skolrådsordförande, som varit mer välvilligt
sinnad att tillmötesgå lärares önskningar än Sellgren. Fasthölle man
vid det, att lärares yrkande i ett eller annat avseende föredroges vid ett
enda tillfälle under ett läsår, kunde de ju ej komma fram sedan med vad
som under läsårets gång visade sig vara önskligt erhålla.

II. Vidare anmärkte klaganden, att Sellgren i strid mot gällande bestämmelser
underlåtit att, sedan skolrådsprotokoll blivit justerade, nästa söndag
kungöra justeringen från predikstolen. Ibland syntes han hava dröjt
därmed cirka ett halvt år.

Till styrkande av detta påstående åberopade klaganden avskrifter av
två av Sellgren utfärdade kungörelser av följande lydelse:

1) ”Protokollen med Romelanda skolråd den 10/io 28, den 14/i2 28, den 2/i 29
och 13/3 29 äro justerade och tillgängliga i pastorsexpeditionen.

Uppläst d. 14A 29 intygar H. Sellgren.”

2) ”Protokoll vid skolrådssammanträde d. %, 17A och 30 äro justerade
o. tillgängl. å vanligt ställe.

Uppläst d. 13h 30 av H. Sellgren.

Rätt avskrivet betygar H. Sellgren.”

I sitt yttrande genmälde Sellgren: Det stöde icke i lag, att skolrådsprotokoll
skulle justeras så, att de kunde söndagen efter uppläsas i kyrkan.

139

De kunde justeras vid nästa sammanträde. Klaganden hade ej kunnat uppgiva,
att protokollen ej upplästs, och upphovsmannen till anmälan, folkskolläraren
Jonell, hade säkert ej kunnat bevisa, att de ej upplästs. Det
funnes väl ej ett beslut, han ej överklagat.

Sedan J. O. i anledning av denna förklaring anmodat Sellgren att inkomma
med närmare upplysningar örn vilka dagar ifrågavarande protokoll
blivit justerade, svarade Sellgren, att i vederbörande protokollsbok
icke funnes några anteckningar örn dag och timme, då protokollen justerats.

Enligt ett av Sellgren utfärdat bevis, vilket klaganden bifogat sina påminnelser,
vitsordade Sellgren, att det icke av innehållet i något av de
förut omförmälda protokollen vid skolrådets i Romelanda sammanträden
framginge, att justeringen av protokollet skulle uppskjutas till nästa sammanträde.
Därjämte uppgav Sellgren, att protokollet vid Romelanda skolråds
sammanträde för den 25 oktober 1928 kungjorts i kyrkan vara justerat
och tillgängligt på pastorsexpeditionen den 6 januari 1929.

III. Klaganden anförde i sin klagoskrift ytterligare, att Sellgren, sedan
till pastorsämbetet i Romelanda ankommit en skrivelse från ecklesiastika
boställsnämndens ordförande med begäran, att ombud från pastoratet
skulle utses, översänt denna skrivelse till vice ordföranden i kyrkostämman
i stället för till ordföranden.

Till bevis därom åberopade klaganden avskrift av en till vice ordföranden
i kyrkostämman Aron Isaksson, Berget, Romelanda, adresserad försändelse,
vilken var försedd med dels poststämpel: ”Romelanda 7 la 1932”
och dels påskrift:

Rörande denna anmärkningspunkt anförde Sellgren: Då ordföranden i
kyrkostämman Jonell fått sitt val överklagat och Sellgren icke önskade
hava med honom att göra, hade Sellgren översänt omnämnda skrivelse till
vice ordföranden — fjärdingsmannen — för att framlämnas till Jonell.

I påminnelserna erinrade klaganden, att brevet till vice ordlöranden
icke innehållit någon anmodan till denne att vidarebefordra skrivelsen till
ordföranden. Då Sellgren begagnat sin tjänstebrevsrätt, hade han tydligen
ansett sin åtgärd som tjänstehandling.

Med den förklaring Sellgren avgivit fann justitieombudsmannen Ekberg
sig icke kunna åtnöjas, och i följd därav blev åtal anställt mot Sellgren
inför domkapitlet i Göteborg. I skrivelse den 31 mars 1933, varigenom åtalet
anliängiggjördes, anförde J. O. följande:

”1. Beträffande den första klagopunkten vill jag erinra, att i § 8 mom. 5
i Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket föreskrives följande: En gång under varje läsår

140

sammanträde, på kallelse av skolrådets ordförande, skolrådet, folkskolinspektören,
där sådan finnes av skolrådet antagen, oell de vid distriktets
folkskolor, småskolor och mindre folkskolor anställda lärarna för att överlägga
örn frågor angående folkskoleväsendet inom distriktet. Där, på grund
av lärarnas stora antal eller distriktets utsträckning, ett för hela distriktet
gemensamt sammanträde icke lämpligen kan hållas, ankomme det på
skolrådet antingen att anordna flera särskilda sammanträden med olika
avdelningar av lärare eller ock att överlägga med av lärarna utsedda
ombud.

I ärendet är ostridigt, att Sellgren under åren 1929—1931 underlåtit att
sammankalla skolrådet och lärarna för dylik överläggning. För denna underlåtenhet
har Sellgren icke kunnat förebringa någon giltig ursäkt. Sellgren
måste följaktligen anses hava härigenom gjort sig skyldig till försummelse
i sin egenskap av ordförande i skolrådet.

II. I fråga örn justering av de hos kyrkorådet och skolrådet förda protokollen
och fattade besluten innehöll kungl, förordningen den 21 mars 1862
örn kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd, vilken vid den tid, varom
nu är fråga, alltjämt gällde, bestämmelser i § 32. Enligt detta lagrum
skulle sådana protokoll och beslut justeras antingen genast eller sist vid
kyrkorådets eller skolrådets nästa sammanträde. Det kunde dock, särskilt
för varje gång, uppdragas åt två eller flera av ledamöterna att jämte ordföranden
verkställa justeringen. Stadgandet föreskrev dessutom, att sedan
protokollet blivit justerat, skulle tillkännagivande därom ske från predikstolen
i kyrkan nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hölles. Från dagen
för detta tillkännagivande skulle enligt §§ 41 och 42 i regel tiden räknas
för anförande av besvär över kyrkorådets eller skolrådets beslut. Vid besvär
ålåg det klaganden att foga bevis örn dagen, då detta tillkännagivande
ägt rum.

Bestämmelserna i § 32 synes Sellgren hava eftersatt i ett flertal fall. Sålunda
utvisa handlingarna i ärendet, att tillkännagivande örn justeringen
av protokollen för skolrådssammanträdena den 10 oktober och den 14 december
1928 samt den 2 januari och den 13 mars 1929 ägt rum den 14 april
1929, att justeringen av skolrådsprotokollet för den 25 oktober 1928 kungjorts
den 6 januari 1929 samt att kungörelse örn justering av skolrådets
protokoll för den 9 januari, den 17 april och den 16 maj 1930 skett den 13
juli 1930. Sellgren har ej kunnat förmås att i ärendet lämna närmare upplysningar
om dagen, då dessa skolrådsprotokoll blivit slutligen justerade.
Enligt § 32 i kyrkostämmoförordningen har justering av protokollet för
varje sammanträde senast hort äga rum å det närmast därpå följande sammanträdet.
I en den 3 juni 1929 dagtecknad förklaringsskrift, som Sellgren
avgivit till K. B. i Göteborgs och Bohus län över den 13 maj 1929 anförda
besvär mot skolrådets beslut den 10 oktober och den 14 december 1928 samt

141

den 2 januari och den 13 mars 1929, har Sellgren anfört: ''Protokollet d. 14/t2
28 är nu fullständigt justerat. Protokollen justeras här av 2 vid sammanträdena
närvarande under tiden till nytt sammanträde. Jag kan ej finna,
att lagen säger, att de skola justeras just vid ett sammanträde. De skola
då föreligga justerade.’ Enligt detta uttalande skulle alltså de sistnämnda
protokollen utom protokollet för den 14 december 1928 hava hlivit justerade
i rätt tid. Utgår man ifrån att så även är förhållandet med övriga
nu ifrågavarande protokoll, har Sellgren emellertid uppenbarligen försummat
att å nästa sön- eller helgdag efter det justeringen skett lämna tillkännagivande
härom, åtminstone såvitt angår protokollen för den 10 och
den 25 oktober 1928, den 2 januari 1929 samt den 9 januari och den 17 april
1930. Härigenom har Sellgren gjort sig skyldig till fel i sitt ämbete.

Skulle det åter under den fortsatta utredningen visa sig, att justering i
något eller några fall ägt rum senare än å nästa sammanträde, synes ändock
tjänstefel ligga Sellgren till last. I sådant fall har Sellgren nämligen
försummat att tillse, att justering verkställts inom den tid, som i § 32
kyrkostämmoförordningen var härför stadgad.

Det dröjsmål, som sålunda måste hava förelupit antingen i fråga örn
justeringen av ovannämnda skolrådsprotokoll eller ock i fråga örn kungörandet
av justeringen, är i samtliga fall anmärkningsvärt långt. Jag
finner förty, att Sellgren ej kan undgå att stånda laga ansvar för de tjänstefel,
som härutinnan ligga honom till last.

Av handlingarna i förutnämnda besvärsmål framgår jämväl, att protokollet
för den 14 december 1928 icke varit fullständigt justerat, då tillkännagivande
örn justeringen skett den 14 april 1929. Först sedan anmärkning
härom framställts i berörda mål, har den ene justeringsmannen, Emil
Johanson, undertecknat detsamma. I fråga om detta protokoll har Sellgren
sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel såväl därigenom att han försummat
att tillse, att protokollet blivit i behörig tid justerat, som ock därigenom
att han låtit i kyrkan kungöra protokollets justering, ehuru detsamma
ännu icke varit fullständigt justerat.

III. Såsom av det föregående framgår, har Sellgren i mars 1932 med
tjänstepost översänt en till pastorsämbetet i Romelanda ankommen skrivelse
från ecklesiastika boställsnämndens ordförande med begäran, att ombud
från pastoratet skulle utses, till vice ordföranden i kyrkostämman i
Romelanda i stället för till dess ordförande. Trots de besvär, som anförts
mot valet av ordförande i kyrkostämman, har Jonell uppenbarligen lagligen
skolat vid ifrågavarande tid utöva denna befattning. Örn detta förhållande
kan Sellgren ej anses hava varit i okunnighet. Anledningen till
Sellgrens åtgärd får därför uteslutande tillskrivas, att Sellgren, såsom han
i sin förklaring öppet vidgått, ej önskat hava ''något att göra’ med Jonell.
Att en tjänsteman låter sin personliga motvilja mot en annan innehavare

142

av allmän befattning på detta sätt inverka på sin tjänsteåtgärd är enligt
min mening ett tjänstefel av en så uppseendeväckande och allvarlig art,
att detsamma, även örn åtgärden i och för sig icke är av någon större vikt,
icke kan undgå att av mig beivras.”

På grund av vad sålunda anförts ställde J. O. Sellgren under åtal inför
domkapitlet för de tjänstefel, vartill han i ovan anmärkta hänseenden
gjort sig skyldig. J. O. yrkade ansvar å Sellgren efter sakens beskaffenhet
enligt § 5 i lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och
örn laga domstol i sådana mål.

Domkapitlet i Göteborg yttrade i utslag de7i 21 juni 1933 följande:

Domkapitlet funne i målet utrett, att Sellgren under åren 1929—1931, då
han varit självskriven ordförande i Romelanda skolråd, underlåtit att
hålla sådant sammanträde mellan skolråd och kyrkoråd, varom stadgades
i § 8 mom. 5 i Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 26 september 1921 angående
folkundervisningen i riket, att Sellgren i strid mot bestämmelserna
i § 32 i kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma, samt kyrkoråd
och skolråd dels försummat att tillse, att protokollet för skolrådssammanträdet
den 14 december 1928 blivit i behörig tid justerat, dels låtit i
kyrkan kungöra samma protokolls justering, ehuru detsamma ännu icke
varit fullständigt justerat, dels ock i ett flertal fall eftersatt bestämmelsen
örn tillkännagivande i kyrkan nästa sön- eller helgdag av verkställd
justering, samt att Sellgren i mars 1932 med tjänstepost översänt en till
pastorsämbetet i Romelanda ankommen skrivelse från ecklesiastika boställsnämndens
ordförande med begäran, att ombud från pastoratet skulle
utses, till vice ordförande i kyrkostämman i Romelanda i stället för till
stämmans ordförande, vilken åtgärd Sellgren motiverat därmed, att ordförandevalet
varit överklagat och att han icke önskat hava ”något att
göra” med ordföranden. Då Sellgren genom vad han sålunda låtit komma
sig till last visat oförstånd i sitt ämbete, prövade domkapitlet rättvist att
jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och
örn laga domstol i sådana mål döma Sellgren till varning.

Domkapitlets utslag har vunnit laga kraft.

12. Obehörigt kvarhållande i häkte.

Den 19 maj 1932 företogs inför rådhusrätten i Eksjö under ordförandeskap
av borgmästaren L. Eurén rannsakning med häktade volontären vid
Kronobergs regemente Gösta Eriksson, vilken tidigare av annan domstol
förklarats saker till ansvar för bedrägeri samt, på begäran av t.f. stads -

143

fiskalen i Eksjö Thorgny Lagerqvist, hänvisats till nämnda rådhusrätt
för vidare rannsakning angående i Eksjö begångna brott.

Såsom åklagare i målet inställde sig Lagerqvist, vilken jämväl anmälde
sig såsom ombud för vissa målsägande. I egenskap av målsägandeombud
tillstädeskom jämväl postmästaren V. Y. N. Borgström.

Eriksson, vilken sedan den 12 maj 1932 förvarats i stadshäktet i Eksjö,
blev genom polisbetjäningens försorg inställd för rådhusrätten. På begäran
av Eriksson förordnades notarien N. Liining i Eksjö att biträda
Eriksson i målet.

Lagerqvist förde talan mot Eriksson för olovligt tillgrepp samt för förfalskning,
trolöshet mot huvudman och bedrägeri.

Från målsägandenas sida fördes skadeståndstalan mot Eriksson.

Sedan målet slutbehandlats och å ömse sidor överlämnats till rättens
prövning, meddelade rådhusrätten samma dag, den 19 maj 1932, utslag i
målet. Däri dömde rådhusrätten, med ogillande av den mot Eriksson förda
talan örn ansvar för olovligt tillgrepp, Eriksson dels jämlikt 12 kap. 4 $
strafflagen för ett förfalskningsbrott, begånget under synnerligen förmildrande
omständigheter, till straffarbete två månader, dels jämlikt 22
kap. 14 § strafflagen för trolöshet mot huvudman till 25 dagsböter, varje
dagsbot fastställd till en krona, dels jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen för ett
bedrägeribrott till likaledes 25 dagsböter, varje dagsbot bestämd till en
krona, och dels slutligen jämlikt samma lagrum för ett annat bedrägeribrott
till fängelse en månad. Rådhusrätten förordnade, att det Eriksson
ådömda fängelsestraffet skulle övergå till straffarbete femton dagar samt
att böterna, därest Eriksson saknade tillgång till deras gäldande, skulle
förvandlas till straffarbete fjorton dagar att sammanläggas med det Eriksson
omedelbart ådömda straffarbetet, så att Eriksson skulle i en bot hållas
till straffarbete två månader tjugunio dagar.

Därjämte förpliktades Eriksson att utgiva ersättning till vissa målsägande.

Sedan rådhusrätten därefter förklarat sig icke finna skäl bifalla av
Eriksson framställd begäran om villkorlig dom, yttrade rådhusrätten i
utslaget följande:

”Rådstuvurätten förordnar härjämte, att svaranden, som har fast anställning
och hemvist, nu skall ur häktet frigivas.

Svarandens rättegångsbiträde tillerkännes ersättning för sin befattning
med saken med skäliga ansedda 121 kronor 60 öre att av allmänna medel
utgivas.”

I en den 19 maj 1932 utfärdad förpassning beordrade Lagerqvist en poliskonstapel
att under påföljande dag till straffängelset i Jönköping införpassa
och mot kvitto ”avlämna häktade sjukvårdsvolontären vid Kungl.
Kronobergs regemente nr 156 Gösta Evald Leonard Eriksson från Växjö.

144

vilken denna dag av Eksjö rådhusrätt för förfalskning m. fl. brott ådömts
tillhopa 2 månader 29 dagars straffarbete”.

På grund av denna förpassning infördes Eriksson till straffängelset i
Jönköping den 20 maj 1932.

Sedan K. B. i Jönköpings län erhållit kännedom örn att rådhusrätten i
sitt beslut förordnat örn Erikssons frigivning, blev Eriksson av K. B. den
23 maj 1932 försatt på fri fot.

I en den 24 februari 1933 hit inkommen skrift anförde Gösta Erikssons
fader, pappersbruksarbetaren Fridolf Eriksson i Strömsnäsbruk, klagomål
över att Gösta Eriksson, trots rådhusrättens förordnande örn hans frigivning,
kvarhållits av polismyndigheten i Eksjö och transporterats till
straffängelset i Jönköping, där han hållits i förvar till måndagen den 23
maj 1932 på middagen. I skriften anförde klaganden vidare: Både klaganden
och Gösta Eriksson hade bibragts den uppfattningen, att Gösta Eriksson
borde tigande lida den mot honom begångna oförrätten, enär eljest
utsikten för honom att erhålla villkorlig dom skulle omintetgöras. Endast
på grund därav hade Gösta Eriksson underskrivit en honom förelagd
handling, varigenom han avstått från ersättningsanspråk för den tid, han
felaktigt hållits i fängelse, utan att han erhållit något som helst vederlag
därför. Eriksson avtjänade för det dåvarande sitt straff. Klaganden anhölle,
att J. O. måtte förhjälpa hans son till den ersättning, vartill denne
kunde finnas berättigad, ävensom ställa den eller de tjänstemän, som vore
orsak till den begångna felaktigheten, till ansvar därför.

Sedan klagoskriften av J. O. remitterats för yttrande till stadsfiskalen
i Eksjö, överlämnade direktören vid ovannämnda straffängelse T. Olson
en promemoria i saken jämte den av Lagerqvist utfärdade förpassningen
för Eriksson och K. B:s resolution rörande Erikssons frigivning.

Promemorian, som var dagtecknad den 23 maj 1932, innehöll följande:

Den 20 maj 1932 hade Olson per telefon förhört sig hos stadsfiskalen i
Eksjö örn anledningen till att Eriksson inkommit till straffängelset först
den 20 maj, ehuru han dömts redan föregående dag och sista tåget fölhagen
från Eksjö till Jönköping avgått vid 9-tiden på kvällen. Vid blivande
nöjdförklaring skulle fången därigenom förlora en dag. Stadsfiskalen
hade uppgivit, att införpassningen fördröjts på fångens egen begäran
för att denne skulle få tillfälle taga farväl av sina anhöriga och att dessutom
transporten skulle hava ankommit till fängelset så sent som efter
kl. 11 på kvällen. Som intet domsbevis eller utslag ankommit ännu den 23
maj, då fången skolat beredas tillfälle att avgiva nöjdförklaring, hade
Olson per telefon ringt upp borgmästaren Eurén, vilken på Olsons förfrågan
svarat: ”Eriksson försattes omedelbart på fri fot efter domens av -

145

kunnande.” Då Olson därtill genmält, att Eriksson förvarades å straffängelset
enligt av stadsfiskalen i Eksjö utfärdad förpassning, hade Eurén uppgivit,
att Eriksson enligt konceptutslaget dömts till straffarbete sammanlagt
två månader tjugunio dagar samt skolat omedelbart försättas på fri
fot. Huru utslaget kunnat missuppfattas på sätt som skett, hade Eurén
sagt sig ej kunna förstå. Varken Eriksson eller dennes rättegångsbiträde,
Thuning, hade emellertid vid domens uppläsande, som de uppfattat till två
månader tjugunio dagars straffarbete, hört något örn försättandet på fri
fot och hade ej heller frågat därefter. Efter flera telefonsamtal med stadsfiskal
och Dåning samt K. B. hade saken ordnats så, att Eurén telegraferat
till K. B., som i resolution den 23 maj förordnat örn Erikssons omedelbara
försättande på fri fot. Med stöd av denna resolution hade Eriksson
frigivits och på statens bekostnad erhållit biljett till Nässjö, där Luning
enligt överenskommelse skulle möta och taga hand örn Eriksson samt
hjälpa honom med besvär i målet.

De från Olson inkomna handlingarna remitterades till stadsfiskalen i
Eksjö för att vara tillgängliga vid avgivandet av det från denne infordrade
yttrandet.

I skrivelse den 16 mars 1933 avgav stadsfiskalen H. Månsson yttrande.
I detta uppgav Månsson, att han vid ifrågavarande tillfälle varit tjänstledig
och att stadsfiskalstjänsten därunder uppehållits av Lagerqvist, samt
redogjorde närmare för omständigheterna vid meddelandet av ifrågavarande
utslag och vid Erikssons införpassning till straffängelset och frigivning
därifrån. Därjämte överlämnade och åberopade Månsson bestyrkt
avskrift av en utav Lagerqvist den 26 maj 1932 till K. B. avgiven förklaring
i förevarande sak.

I denna förklaring anförde Lagerqvist följande:

Bannsakningen med Gösta Eriksson den 19 maj 1932 hade börjat kl. 12
på dagen. Sedan rådhusrätten vid enskild överläggning beslutat utslag,
hade rättens ordförande uppläst detta omkring kl. 3 e. m. samma dag. Därvid
hade Eriksson haft sin plats mellan Lagerqvist och sitt rättegångsbiträde,
Luning. Samtliga hade stått omedelbart intill dombordet, överkonstapeln
E. G. Carlsson hade befunnit sig vid en bänk för åhörare några
meter från dombordet samt exekutionsbetjänten Harry Carlsson, två
målsägare, ett vittne och en poliskonstapel längre hort i rättssalen. Då
utslaget upplästs av ordföranden, hade varken Lagerqvist eller någon
annan av de personer, som förutom rättens medlemmar varit närvarande
i rättssalen, uppfattat, att i utslaget meddelats beslut örn den häktades
försättande på fri fot. Uppläsandet hade skett med mycket dämpad röst,
och såväl Lagerqvist som Luning och Eriksson hade därför varit särskilt
uppmärksamma. Det oaktat hade ingen av dem hört något uttalande örn,

10 — Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1934 års riksdag.

146

att Eriksson skulle försättas pä fri fot. Den del av utslaget, som innefattat
utmätning av straffet, hade uppfattats tydligt av dem alla. Då Lagerqvist
sålunda icke hort, att Eriksson skulle frigivas, hade Lagerqvist samma
dag utskrivit förpassning för denne till straffängelset i Jönköping. Som
emellertid Eriksson själv begärt att få kvarstanna i Eksjö stadshäkte till
påföljande dag för att invänta ett paket med kläder från hemorten, hade
i förpassningen bestämts, att transporten skulle äga rum påföljande dag.
I förpassningen hade det ådömda straffet angivits utgöra två månader
tjugunio dagar. Påföljande dag hade Lagerqvist infunnit sig hos rättens
ordförande och anhållit örn detaljerade uppgifter på det utmätta straffet i
dess olika delar för att kunna sända meddelande därom till K. B. och tidningen
Polisunderrättelser. Eurén hade ur minnet meddelat Lagerqvist
dessa uppgifter men ingenting nämnt örn, att Eriksson skulle försättas på
fri fot. Lagerqvist hade icke heller frågat därom, enär Lagerqvist icke
ansett sig hava någon anledning att framställa en sådan fråga. Varken
Eriksson eller hans rättegångsbiträde hade framställt någon begäran örn
Erikssons försättande på fri fot, och själv hade Lagerqvist varit övertygad
örn, att något frigivande under föreliggande omständigheter icke kunnat
ifrågakomma. Först den 23 maj hade Lagerqvist fått veta, att Eriksson
enligt rådhusrättens konceptutslag skulle hava frigivits. Detta hade kommit
som en fullständig överraskning för såväl Lagerqvist som Liming och,
efter vad Lagerqvist senare erfarit, även -för Eriksson. Då Lagerqvist av
Euréns uppgifter erfarit, att det utmätta straffet utgjorde tillhopa tre
månader tjugunio dagar, i stället för såsom Lagerqvist vid utslagets avkunnande
uppfattat, två månader tjugunio dagar, hade Lagerqvist omedelbart
sökt komma i förbindelse med fångföraren för att få tillfälle att
ändra förpassningen. Då fångföraren redan avrest med fången i automobil,
hade Lagerqvist telefonerat till straffängelset i Jönköping och hos assistenten
därstädes begärt, att den i förpassningen upptagna strafftiden
skulle ändras till tre månader tjugunio dagar. Lagerqvist vore den förste
att på det djupaste beklaga det förelupna misstaget, varigenom Eriksson
kommit att hållas i häkte några dagar längre än han bort. Detta hade sin
grund i en serie sammanträffande olyckliga omständigheter, för vilka
Lagerqvist ansåge sig icke vara ansvarig. Till stöd för sina uppgifter ville
Lagerqvist slutligen åberopa innehållet i ett av Liming och E. G. Carlsson
den 25 maj 1932 avgivet intyg, vilket dessa förklarat sig kunna bekräfta
med ed.

Det av Lagerqvist åberopade intyget innehöll, att Luning och E. G.
Carlsson den 19 maj 1932 varit närvarande vid uppläsandet av rådhusrättens
ifrågavarande utslag, att de därvid hört, att Eriksson dömts till straffarbete
örn tillhopa två månader tjugunio dagar, men att däremot ingendera
av dem uppfattat, att i utslaget meddelats beslut örn Erikssons försättande
på fri fot.

147

I sitt yttrande anförde Månsson bland annat följande:

Över rådhusrättens utslag hade Eriksson anfört besvär under hemställan
bland annat örn villkorlig dom. Samtidigt hade Lagerqvist, som ansett sig
hava skuld till att Eriksson oförskyllt blivit kvarhållen i häkte, begärt
dels att få gottgöra Eriksson därför och dels att få ersätta statsverkets
kostnader för Erikssons utspisning å straffängelset. Sistnämnda kostnader
hade också gottgjorts. Då emellertid Gösta Eriksson enligt ett brev av den
21 juni 1932 från klaganden till Liming ej yrkat någon ersättning för de
dagar, han oförskyllt kvarhållits i häkte, hade Lagerqvist genom Liming
begärt och erhållit ett intyg därom. Klaganden ville göra gällande, att
han och Gösta Eriksson bibragts den uppfattningen, att den sistnämnde
borde tigande lida den mot honom begångna oförrätten, enär ett motsatt
förhållande skulle medföra, att utsikten för erhållande av villkorlig dom
skulle omintetgöras, samt att han endast på grund därav avstått från
ersättningsanspråk. På vad sätt klaganden och hans son bibragts denna
uppfattning vore oförståeligt, ty varken Månsson eller Lagerqvist hade
på något sätt påverkat deras uppfattning i den riktningen. Då Dåning å
sin klients vägnar anfört besvär i hovrätten, hade Liming förfrågat sig
hos Lagerqvist, huru denne skulle ställa sig till frågan örn villkorlig dom
för Eriksson, varvid Lagerqvist förklarat, att han ej ville motsätta sig
sådan dom, därest han finge tillfälle att yttra sig i saken. Vid den tid, dä
Erikssons besvär kommunicerats, hade Månsson emellertid själv uppehållit
sin stadsfiskalstjänst. Med den kännedom, Månsson tidigare förvärvat
örn Erikssons karaktär, hade Månsson avstyrkt besvären. På grund
av ovannämnda brev till Dåning hade Månsson tidigare haft den uppfattningen,
att klaganden av religiösa skäl ej velat föra någon talan med
anledning av det förelupna misstaget. Nu förefölle det emellertid, som örn
klaganden ville hämnas på Lagerqvist för det sonen ej lyckats erhålla
villkorlig dom. Slutligen ville Månsson bekräfta, att samtliga de av
fängelsedirektören Olson i ärendet framhållna omständigheterna vore
fullt riktiga. På grund av vad Månsson anfört och vad i övrigt förekommit
i ärendet hemställde Månsson, att klagomålen ej måtte föranleda
någon J. 0:s vidare åtgärd.

Lagerqvist vitsordade i särskild påskrift å yttrandet riktigheten av
Månssons däri lämnade uppgifter.

Vid yttrandet var jämväl fogad en så lydande handling:

”Undertecknad, som den 19 maj 1932 av Eksjö rådhusrätt dömdes att för
förfalskning m. fl. brott undergå straffarbete i ena bot 2 månader 29 dagar
och som på grund därav, att vederbörande åklagare och rättegångsbiträde
ej uppfattat den del av utslaget, som innehöll, att jag skulle försättas på
fri fot, kom att hållas i häkte ytterligare tre dagar efter utslagets avkunnande,
förklarar härmed, att jag ej yrkar någon ersättning härför eller

148

något ansvar å någon, för den tid jag sålunda genom ifrågavarande misstag
kom att. berövas min frihet. Strömsnäsbruk den 29 juni 1932.

Gösta Eriksson.

Bevittnas av: E. G. Erlandson. Anna Erlandson. Box 70 Strömsnäsbruk.”

Sedan därefter vederbörande ledamöter av rådhusrätten i Eksjö anmodats
att inkomma med yttrande, avgåvo borgmästaren Eurén samt rådmännen
E. Petri oell R. Larsson förklaring. I denna uppgåvo de, att rådhusrätten
tidigare avgivit yttrande rörande ifrågavarande sak till advokatfiskal
vid Göta hovrätt, samt förklarade sig åberopa innehållet i
detta yttrande.

I yttrandet till advokatfiskalen, som var dagtecknat den 31 oktober 1932,
anförde rådhusrätten följande:

Rådhusrätten ville till en början citera vad det memorialprotokoll, som
vid utslagets avkunnande upplästs, innehölle rörande Gösta Erikssons försättande
på fri fot. Sedan rådhusrätten yttrat sig i själva saken, stöde i
memorialet ordagrant:

”Svdns begäran örn villkorlig dom finner R.R. icke skäligt bifalla. R. R.
iordnar härj., att Sv. s. har fast hemvist, nu skall ur häktet frigivas. Bitr.
121: 60 av allm. medel. Besvär 8 juni.”

Att vid utslagets uppläsande — anförde rådhusrätten vidare — något
av det i memorialet antecknade utelämnats bestrede rådhusrätten på det
bestämdaste. Eurén erinrade sig tvärtom med visshet, att han vid dess
uppläsande mellan orden ”fast” och ”hemvist” tillagt orden ”anställning
och”, vilka också intagits i domboken. Att Eurén med säkerhet erinrade
sig detta berodde på, att saken redan efter ett par dagar blivit aktuell.
Rådhusrättens beslut örn Erikssons försättande på fri fot hade för övrigt
fattats efter överläggning, därvid olika meningar uttalats örn saken, vilken
sålunda varit föremål för rådhusrättens särskilda uppmärksamhet.
Rådhusrätten funne Lagerqvists förklaring föga lojal, då den åsyftade att
å annan överflytta skulden till hans försummelse. Att utslaget icke upplästs
med särskilt högljudd röst vore riktigt, men därtill hade ej heller
funnits någon anledning, då den vid tillfället använda provisoriska rådhussalen
icke vore särskilt stor eller hög. Utslaget hade dock upplästs tillräckligt
högt för att Lagerqvist skulle fatta dess innehåll i övrigt. Då
Lagerqvist icke uppfattat beslutet örn Erikssons försättande på fri fot,
torde han icke heller hava uppfattat något beslut i motsatt riktning, och i
så fall hade han ovillkorligen bort göra sig underrättad örn vad utslaget
i denna del innehållit. Detta hade han underlåtit men däremot gjort förfrågan
örn det utdömda straffet. Redan detta tydde på, att uppmärksamheten
vid utslagets avhörande icke varit överdrivet stor. Sannolikt hade
Lagerqvist haft en förutfattad mening örn Erikssons kvarhållande i häkte

149

och icke kommit sig för att kontrollera denna. Att övriga av Lagerqvist
omnämnda personer uppgivit sig icke heller hava uppmärksammat beslutet
örn Erikssons frigivande syntes hava sin förklaring däri, att åhörare
vid rannsakningar i regel koncentrerade sin uppmärksamhet på utslagets
materiella del — frikännande eller icke frikännande — samt straffutmätningen,
men däremot föga intresserade sig för efterföljande mera formella
utlåtanden.

Med anledning av Lagerqvists påstående, att han av Eurén erhållit
olika uppgifter örn det Eriksson ådömda straffet, anförde Eurén i förklaringen
till J. O., att Eurén på Lagerqvists förfrågan, som enligt vad
Eurén ville minnas skett i telefon till Euréns bostad, uppgivit, att Eriksson
dömts till dels två månaders straffarbete, dels en månads fängelse och
dels visst bötesbelopp. Lagerqvist hade uppenbarligen utan vidare summerat
ihop tiden för straffarbete och tiden för fängelse till tre månaders
straffarbete och därtill lagt tiden för de förvandlade fängelse- och bötesstraffen,
varigenom han fått den strafftid, som han angivit för ändring av
fångförpassningen.

Den av Lagerqvist till K. B. avgivna förklaringen blev sedermera överlämnad
till hovrätten såsom bilaga till straffängelsets fångförteckning för
juni 1932, men företogs därutöver av K. B. icke någon åtgärd i ärendet.

I skrivelse den 21 november 1932 till hovrätten anmälde advokatfiskalsämbetet
att, då vid rådhusrättens bestämda påstående att vid utslagets
uppläsande tillkännagivits, att Eriksson skulle försättas på fri fot, någon
åtgärd mot rådhusrätten icke syntes kunna företagas, det hos ämbetet
anhängiga ärendet icke föranledde vidare åtgärd från ämbetets sida.

De besvär, som Gösta Eriksson anfört över rådhusrättens utslag den 19
maj 1932, föranledde ej någon ändring i detta utslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Ekberg K. B. i Jönköpings län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Lagerqvist. I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O.
följande:

I ärendet vore ostridigt, att Gösta Eriksson, oaktat rådhusrätten i Eksjö
i utslag den 19 maj 1932 förordnat om hans frigivande ur häkte, likväl blivit
av Lagerqvist kvarhållen såsom häktad i stadsfängelset i Eksjö och
därefter införpassad till straffängelset i Jönköping.

Till försvar för berörda åtgärder hade Lagerqvist anfört, att han vid
utslagets uppläsande icke uppfattat, att beslut meddelats om Gösta Erikssons
försättande på fri fot.

150

Vid övervägande av den i ärendet förebragta utredningen hade J. O.
funnit, att mot vad ledamöterna i rådhusrätten bestämt påstått och till
stöd därför förekommit icke kunde antagas annat, än att vid avkunnandet
av ifrågavarande utslag rättens beslut örn Gösta Erikssons frigivande ur
häktet blivit av borgmästaren Eurén tillkännagivet för de vid rätten närvarande
parterna i målet. Att utslaget i denna del upplästs med så dämpad
röst, att det icke med normal uppmärksamhet kunnat uppfattas av närvarande
personer, hade icke blivit styrkt. Med hänsyn därtill hade J. O.
funnit klagomålen icke kunna föranleda något ingripande från J. 0:s sida
mot vare sig rådhusrätten eller dess ordförande.

Däremot syntes Lagerqvists förfarande icke kunna lämnas utan beivran.
Någon laga grund för Gösta Erikssons kvarhållande i häkte hade Lagerqvist
icke kunnat påvisa. Det hade ålegat Lagerqvist i egenskap av åklagare
i målet och tjänstgörande föreståndare för stadsfängelset i Eksjö
såsom tjänsteplikt att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan örn Gösta
Erikssons kvarhållande i häkte samt tillse, att Eriksson icke utan vederbörligt
beslut såsom häktad förvarades i fängelset eller införpassades till
straffängelset i Jönköping. Det borde icke hava varit obekant för Lagerqvist,
att domstol vid meddelande av utslag i mål angående häktad person
städse hade att yttra sig örn den tilltalades kvarhållande i häkte eller
lösgivande. Örn därför Lagerqvist vid avkunnandet av ifrågavarande utslag
icke hört eller uppfattat rådhusrättens beslut i häktningsfrågan, hade
Lagerqvist haft en ovillkorlig tjänsteplikt att genom hänvändelse till ordföranden
i rätten eller annorledes förskaffa sig säker kunskap därom. Utan
att på något sätt göra sig förvissad örn rådhusrättens beslut i häktningsfrågan
hade emellertid Lagerqvist efter utslagets meddelande låtit återföra
Gösta Eriksson till stadshäktet och därefter införpassat honom till
straffängelset i Jönköping. Härigenom hade Lagerqvist gjort sig skyldig
till tjänstefel. Vad Lagerqvist anfört till sitt försvar kunde så mycket
mindre vinna avseende, som Lagerqvist ej ens påstått, att han eller annan
vid tillfället närvarande person hört rätten meddela förordnande örn
Gösta Erikssons kvarblivande i häkte eller lämna sådan besvärshänvisning,
som vore stadgad, då någon vore i målet häktad.

Genom Lagerqvists berörda förfarande hade Gösta Eriksson, som rätteligen
bort frigivas omedelbart efter rannsakningens slut den 19 maj 1982,
kommit att kvarhållas i häkte till den 23 i samma månad på middagen.
Eriksson hade alltså utan laga grund varit berövad friheten i närmare
fyra dygn.

J. O. uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Lagerqvist för det tjänstefel, vartill han
på sätt ovan nämnts gjort sig skyldig därigenom att han obehörigen kvar -

151

hållit Eriksson i häkte och felaktigt införpassat honom till straffängelset i
Jönköping. Ansvar borde yrkas å Lagerqvist enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas Gösta Eriksson att i målet föra talan.

Rådhusrätten i Eksjö, varest åtalet anhängiggjordes samt åklagaren
yrkade ansvar å Lagerqvist jämlikt 15 kap. 10 § och 25 kap. 17 § strafflagen,
yttrade i utslag den 3 juli 1933 följande:

I målet vore styrkt att, sedan rådhusrätten genom utslag den 19 maj 1932
dömt Gösta Eriksson, vilken varit häktad, att undergå viss bestraffning
och i sammanhang därmed förordnat, att lian, som haft fast anställning
och hemvist, skulle ur häktet frigivas, Lagerqvist, vilken vid tillfället
varit förordnad att uppehålla stadsfiskalstjänsten och som sade sig icke
hava uppfattat nämnda beslut men icke heller något beslut örn Erikssons
kvarhållaude i häktet, utan att göra sig förvissad örn vad rådhusrättens
utslag i denna del innehållit, kvarhållit Eriksson i häktet och införpassat
honom till straffängelset i Jönköping, varifrån han frigivits den 23 i samma
månad; och då Lagerqvist genom detta sitt förfarande måste anses
hava ådagalagt vårdslöshet i sin tjänsteutövning, prövade rådhusrätten,
som icke funne skäl bifalla åklagarens yrkande örn ansvar å Lagerqvist
jämlikt 15 kap. 10 § strafflagen, rättvist döma Lagerqvist att jämlikt 25
kap. 17 § samma lag för vad han låtit komma sig till last böta 15 dagsböter,
varje dagsbot med ledning av verkställd utredning bestämd till
en krona.

Därjämte skulle Lagerqvist ersätta Gösta Eriksson med skäliga ansedda
50 kronor för den tid, han obehörigen varit häktad, 8 kronor för kostnad
för automobilskjuts och 50 kronor för hans kostnader hos J. O. och i övrigt.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

13. Vägran av häradshövding att återställa av part till häradsrätt

ingiven handling.

Av handlingarna i ett genom klagomål av juris professorn C. A. Reuterskiöld
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas, bland annat, följande:

Till Bråbygdens häradsrätts sammanträde den 7 mars 1932 hade klaganden
samt hans hustru Gerda Reuterskiöld ävensom juris kandidaten Gerdt
Reuterskiöld i egenskap av ägare till Gottenviks gård instämt Östkinds
härads väghållningsdistrikts väghållningsskyldiga med yrkande, att dr
väghållningsskyldiga måtte förpliktas att till klaganden och hans medparter
utgiva ersättning för den mark, som tagits i anspråk för en över
gårdens ägor ledande allmän väg mellan Öbnebo och Gottenvik, samt för
annat intrång, som orsakats av vägens begagnande.

152

Målet förevar inför häradsrätten å tingsstället i Norrköping den 7 mars
under ordförandeskap av t.f. domhavanden T. Bjerlöw, den 2 och den 30
maj, den 28 juni, den 29 augusti och den 24 oktober 1932 under ordförandeskap
av t.f. domhavanden N. Joachimsson samt den 21 november 1932 under
ordförandeskap av häradshövdingen i domsagan, f. d. revisionssekreteraren
S. Nyrén. Den 15 augusti 1932 förrättade häradsrätten under Nyréns
ordförandeskap syn å stället.

Vid rättegångstillfället den 24 oktober 1932 inställde sig å kärandesidan
Gerdt Reuterskiöld för egen del och såsom ombud för sina medparter. För
svarandena tillstädeskom advokaten Nils Leander. Gerdt Reuterskiöld ingav
och åberopade ett av vägingenjören i Östergötlands län Torsten Lindbeck
den 22 oktober 1932 avgivet utlåtande rörande av honom, på uppdrag
av klaganden, verkställd ”okulärbesiktning för omläggning av allmänna
vägen genom Gottenvik”. Utlåtandet — vilket var ställt till Gerdt Reuterskiöld
och vars omfång utgjorde omkring två maskinskrivna protokollssidor
— intogs i häradsrättens dombok.

Den 21 december 1932 förklarades målet vilande i avbidan på Göta hovrätts
utslag på besvär, vilka kärandena anfört över ett av häradsrätten
den 21 november 1932 meddelat beslut i anledning av jävsinvändning från
kärandesidan mot Nyrén och vissa ledamöter av nämnden.

Genom utslag den 20 februari 1933 lämnade hovrätten nämnda besvär
utan avseende.

I en hit insänd skrift anförde C. A. Reuterskiöld klagomål bland annat
däröver, att han trots framställd begäran icke återbekomma det ovanberörda
av Lindbeck avgivna utlåtandet, vilket den 24 oktober 1932 ingivits
till häradsrätten. I sistnämnda hänseende framhöll klaganden, att
Gerdt Reuterskiöld vid personligt besök å Bråbygdens och Finspånga läns
domsagas kansli i november 1932 begärt att återfå utlåtandet. Detta hade
emellertid icke återlämnats till honom. Klaganden hade därefter tillskrivit
kommissionären i domsagan med liknande begäran. Domhavanden hade
emellertid alltjämt vägrat att utlämna handlingen. Klaganden anhöll att,
därest J. O. funne domhavandens vägran ogrundad, J. O. måtte lämna
klaganden nödigt bistånd för handlingens utbekommande.

Vid klagoskriften var fogat ett den 6 december 1932 dagtecknat brev
från kommissionären i Bråbygdens och Finspånga läns domsaga till klaganden.
I detta brev, som utgjorde svar å ett klagandens brev den 4 december
1932, meddelade kommissionären, att domhavanden förklarat sig icke
vilja utlämna den av klaganden åsyftade handlingen, enär densamma vore
”ingiven och åberopad såsom bilaga i målet”.

Sedan Nyrén i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats att
inkomma med upplysning, huru med de i handlingarna uppgivna omstän -

153

digheter förhölle sig, anlörde Nyrén i avgivet yttrande, bland annat, följande: Någon

bestämmelse, som föreskreve, vilka till underrätt ingivna handlingar
skulle återställas, funnes Nyrén veterligen icke. § 17 i förordningen
örn expeditionslösen förutsatte emellertid tydligen en åtskillnad mellan
handlingar, vilka ingivaren vore berättigad att återfå, samt sådana, för
vilka motsatsen gällde. Samma uppfattning komme till synes i förordningen
den 12 juli 1907 angående användning av normalpapper m. m., 5 §
sista stycket. En fast praxis, som finge anses hava karaktären av gällande
rätt, vore också, att part eller sökande, som vid underrätt i visst mål eller
ärende åberopat intyg eller liknande handling, anskaffad just för det ifrågavarande
målet eller ärendet, ej ägde återbekomma handlingen, allraminst
sedan den en gång blivit i rättens protokoll inhäftad eller inbunden.
Einge ej denna regel gälla, skulle ju vem som helst, som en gång vid rätten
åberopat ett intyg, varav han sedermera funne sig kunna draga fördel,
ännu efter åratal äga påfordra att ur redan bundna domböcker få ett
sådant intyg åt sig lösskuret. Det nu ifrågavarande utlåtandet vore utan
någon reservation till rätten ingivet och hade av rätten naturligtvis uppfattats
såsom utgörande ett bevis, anskaffat just för detta mål. Klaganden
och hans medparter hade också i målet gjort gällande, att de genom detta
intyg och vissa andra bevis rubbat resultatet av den hållna synen. Alldeles
oavsett vilka avsikter klaganden kunde hava haft med utlåtandets anskaffande,
måste domhavanden nu vara berättigad att behålla detta. Domboken
vore visserligen ännu ej inbunden utan endast häftad i terner, men
denna omständighet kunde ej föranleda något principiellt olikartat bedömande
av rättigheten att återfå handlingen. Det vore också obegripligt,
varför icke en officiellt besannad avskrift av utlåtandet skulle kunna göra
klaganden lika goda tjänster som originalet. Någon avskrift därav hade
dock aldrig begärts. Nyrén anhölle, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Det utlåtande,
klaganden önskat återfå, hade — även enligt dess egen i domboken intagna
ordalydelse — givits på grund av ”okulärbesiktning för omläggning av
allmänna vägen genom Gottenvik”. Därmed förhölle sig så, att klaganden
dels hos häradsrätten begärt ersättning för den redan befintliga vägen
enligt lagen den 16 maj 1930 örn vägrätt och dels hos K. B. i Östergötlands
län begärt denna vägs omläggning på annan plats. Det vore för detta
senare mål hos K. B., som klaganden erhållit utlåtandet, vilket klaganden
emellertid funnit anledning begagna även i målet vid häradsrätten. Då
klaganden under hösten 1932 haft att hos K. B. avgiva påminnelser i anledning
av vägstämmans avstyrkande yttrande i omläggningsfrågan, hade

154

klaganden önskat i original bifoga utlåtandet, som väl kompletterat vederbörande
landsfiskals livliga tillstyrkande av omläggningen, men då klaganden
ej kunnat utfå det, hade klaganden måst begagna en avskrift av
handlingen, sådan den var intagen i häradsrättens för klaganden då tillgängliga
protokoll. Därefter hade klaganden gjort sin anmälan till J. 0.
Även i fortsättningen kunde klaganden behöva utlåtandet, och då det vore
klagandens egendom, ansåge klaganden det icke vara rätt att varje gång
nödgas begära en officiell avskrift därav mot lösen eller begagna en avskrift
efter protokollet.

I därefter infordrat yttrande anförde Joachimsson, vilken såsom förut
berörts fört ordet i häradsrätten den 24 oktober 1932, då utlåtandet ingivits
till rätten, följande:

Vad anginge rätten i allmänhet för parter vid underrätt att utfå i mål
eller ärende ingivna handlingar, åberopade Joachimsson vad Nyrén därom
anfört i sitt yttrande. I förevarande fall hade klaganden och hans medparter
till häradsrätten ingivit och åberopat huvudskriften av Lindbecks
utlåtande utan att —- Joachimsson ville betona det med eftertryck — därvid
på något sätt giva tillkänna, att utlåtandet vore anskaffat eller avsett
för annat ändamål än dess åberopande i rättegången. Utlåtandets innehåll
antydde ej heller, att det varit avsett för annat ändamål. Klagandens påpekande,
att utlåtandet enligt sin ordalydelse givits på grund av ”okulär -besiktning för omläggning av allmänna vägen genom Gottenvik”, motsade
icke detta, ty, örn Joachimsson icke missminde sig, hade klaganden och
hans medparter i rättegången gjort gällande, att huvudsyftet med deras
talan vore att åstadkomma omläggning av vägen till annan sträckning än
dea nuvarande. Å domsagans kansli hade ingen haft sig bekant, att hos

K. B. ärende rörande vägens omläggning varit anhängigt. Joachimsson
hade saknat varje anledning till misstanke, att utlåtandet varit avsett för
annat ändamål än att utgöra bevismedel i målet. Beskedet på den första
framställningen örn handlingens utfbende hade givits av Joachimsson
efter samråd med Nyrén och efter det denne som sin uppfattning uttalat,
att i enlighet med gällande praxis klaganden icke kunde anses berättigad
återfå utlåtandet. Joachimsson kunde icke erinra sig, huruvida vid denna
framställning klagandens ombud tillkännagivit, av vilken anledning man
önskade återfå utlåtandet, men Joachimsson ville minnas, att så icke skett.
Ben andra framställningen, framförd genom kommissionären i domsagan,
hade utan hänvändelse till Joachimsson gjorts direkt till Nyrén, vilken
givit det förnyade beskedet utan att Joachimsson deltagit i ärendets behandling.
Joachimsson yrkade, att klagomålen måtte såsom ogrundade
lämnas utan allt avseende.

155

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt den 18 april 1933 avlåten skrivelse
anförde justitieombudsmannen Eliber g följande:

Kungl, förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
innehölle i § 17 följande bestämmelser:

”Handling, som inlämnas till myndighet och vilken vederbörande är
berättigad återfå, varde återställd på det sätt och i den ordning, rörande
expeditioners tillhandahållande är föreskrivet.

I sak, där beslutet skrives med rubrik, må dock ingiven handling endast
på därom framställd begäran och efter beslutets utfärdande mot kvitto
återlämnas; och ankomme på den myndighet, som avgjort saken, huruvida
annan handling än sådan, vartill huvudskrift finnes att tillgå hos offentlig
myndighet, må återlämnas samt huruvida detta må ske mot bevittnad
avskrift eller därförutan.”

Beträffande handlingar, som ingivits av part till allmän underrätt, vore
första stycket i paragrafen att tillämpa. Detta lagrum stadgade, att handling,
vilken vederbörande vore berättigad återfå, skulle återställas. Emellertid
lämnades icke några närmare anvisningar, rörande vilka handlingar
part vore berättigad att återfå. Vid jämförelse med bestämmelsen i andra
stycket, vilken bland annat avsåge till överrätt ingivna handlingar, framginge
emellertid, att domaren i fråga örn handling, som ingivits till allmän
underrätt, icke ägde någon fri prövningsrätt, huruvida part ägde återbekomma
densamma eller ej, ävensom att underdomaren icke kunde såsom
villkor för handlings utbekommande uppställa, att bevittnad avskrift därav
skulle i stället tillhandahållas. Den åtskillnad, som sålunda förelåge
mellan allmän underrätt och överrätt, sammanhängde uppenbarligen med
det väsentligen olikartade processuella förfarandet i dessa domstolar.

För bedömandet av frågan örn parts rätt att återbekomma handling, som
ingivits till allmän underrätt, vore man sålunda hänvisad i huvudsak till
allmänna rättsprinciper och sakens egen natur. I enlighet därmed syntes
handlingar, som vore ställda till rätten, ävensom andra handlingar, vilka
uppenbarligen tillkommit allenast i och för rättegången och utanför denna
saknade betydelse för parten eller annan, icke behöva återställas. Handling
av annan beskaffenhet torde däremot parten vara berättigad att återfå,
såvitt han ej uttryckligen avstått därifrån. Tydligt vore nämligen, att
partens äganderätt till en handling icke kunde gå förlorad genom att handlingen
åberopades i en rättstvist, utan att uttryckliga bestämmelser därom
meddelats.

Denna mening, vilken städse av J. O. i tidigare liknande fall hävdats,
syntes ligga till grund för den av Nyrén åberopade föreskriften i sista
stycket av 5 § i förordningen den 12 juli 1907 angående de slag av papper,
bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som må till vissa offentliga handlingar
användas.

156

I fråga om sättet för utlämnande av handling, som vederbörande vore
berättigad återfå, stadgade, såsom redan vore nämnt, § 17 i expeditionslösenförordningen,
att bandlingen skulle återställas på det sätt och i den
ordning, som föreskreves beträffande tillhandahållande av expeditioner.
Handling, som till häradsrätt ingivits av kärandepart och som denne vore
berättigad att återfå, borde sålunda återställas i sammanhang med utlämnande
av protokollsutskriften för rättegångstillfället. I praxis syntes dock
denna regel icke alltid iakttagas. Handling, vilken parten till synes icke
ägde något intresse att återbekomma, torde ofta intagas såsom bilaga i
domboken, såvitt parten icke begärt att återfå densamma. Uppenbart vöre
emellertid, att detta skedde på domarens egen risk. Därav kunde man följaktligen
ingalunda draga den slutsatsen, att domstolen skulle äga rätt att
under alla förhållanden behålla en dylik såsom bilaga i domboken intagen
handling. Begärde parten att återfå densamma och vore han därtill berättigad
i enlighet med de principer, som J. O. utvecklat, måste domaren anses
skyldig att tillhandahålla parten handlingen, även örn den redan inhäftats
i domboken. Av vad förut vore anfört framginge, att domaren icke
ägde uppställa särskilda villkor för utlämnandet, såsom exempelvis att
parten skulle till domaren i utbyte ingiva en bestyrkt avskrift av handlingen,
utan det ålåge domaren att utan kostnad för parten taga den avskrift,
som erfordrades för inbindning i domboken.

I ärendet vore upplyst, att Gerdt Reuterskiöld såsom bevismedel i förevarande
vid Bråbygdens häradsrätt handlagda mål, däri han samt klaganden
och dennes hustru voro kärandeparter, den 24 oktober 1932 till häradsrätten
ingivit ett av vägingenjören Lindbeck efter uppdrag av klaganden
avgivet utlåtande. Joachimsson, vilken fört ordet i rätten sagda dag, hade
vid uppsättning av protokollet i målet intagit handlingen såsom bilaga i
vederbörande dombokstern. Det hade icke ens påståtts, att vid handlingens
ingivande till rätten någon begäran framställts av Gerdt Reuterskiöld om
handlingens återbekommande. I november 1932 hade emellertid Gerdt
Reuterskiöld vid personligt besök å domsagokansliet hos Joachimsson anhållit
att återfå ifrågavarande utlåtande. Efter det Joachimsson samrått
med Nyrén och sedan denne såsom sin uppfattning uttalat, att klaganden
icke kunde anses berättigad att återfå handlingen, hade Joachimsson lämnat
Gerdt Reuterskiöld besked därom. Därefter hade klaganden i december
1932 genom kommissionär en i domsagan hos Nyrén i egenskap av ordinarie
domhavande ånyo anhållit örn utbekommande av utlåtandet. Till svar därå
hade Nyrén meddelat, att han icke ville utlämna handlingen.

Vid övervägande av vad sålunda förevarit funne J. O., att det ej kunde
läggas Joachimsson till last såsom tjänstefel, att han låtit intaga ifrågavarande
handling såsom bilaga i domboken. Emellertid finge klaganden
anses hava varit berättigad att, då han framställt begäran därom, återfå

157

handlingen. Handlingens eget innehåll visade, att handlingen ej tillkommit
allenast för ifrågavarande rättegång samt att den jämväl utanför denna
kunnat äga betydelse för klaganden.

Enligt vad J. O. anfört örn parts rätt att återbekomma till domstol ingiven
handling hade domhavanden följaktligen saknat befogenhet att mot
klagandens uttryckligen tillkännagivna vilja behålla ifrågavarande utlåtande
bland domstolens handlingar. För vilket ändamål Gerdt Reuterskiöld
eller klaganden, som varit ägare till handlingen, önskade återbekomma
densamma, hade varit domaren alldeles ovidkommande. Genom sin
vägran att på begäran utlämna handlingen hade således både Joachimsson
och Nyrén förfarit felaktigt. Då emellertid Joachimsson handlat efter samråd
med Nyrén och i enlighet med av denne meddelade anvisningar, funne
J. O. med hänsyn till bestämmelsen i 3 § domsagostadgan Joachimsson icke
skäligen böra ställas till ansvar för berörda tjänstefel. Nyréns förfarande
kunde däremot icke undgå beivran. Nyrén hade i december 1932, då klaganden
upprepat sin begäran örn utfående av handlingen, såsom ordinarie
domhavande haft vårdnaden örn den dombokstern, däri denna varit inhäftad,
och hade således då ensam burit ansvaret för att handlingen icke utlämnats
till klaganden. Dennes förnyade hemställan hade utgjort en särskild
anledning för Nyrén att noga överväga frågan, innan nytt avslag
meddelats.

Under åberopande av det anförda uppdrog J. O. åt advokatfiskalen att
inför hovrätten ställa Nyrén under åtal för det tjänstefel, vartill han gjort
sig skyldig genom att vägra utlämna handlingen, samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Advokatfiskalen borde därjämte
yrka åläggande för Nyrén att vid vite till klaganden återställa ifrågavarande
handling. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan,
och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Med en den 21 april 1933 hit inkommen skrivelse överlämnade Nyrén till
J''. O. det ifrågavarande utlåtandet under anhållan, att detsamma måtte
genom J. 0:s försorg tillställas klaganden.

Med anledning därav överlämnade J. O. samma dag handlingen till klaganden.

I en hit ingiven skrift förklarade klaganden därefter, med erkännande
av handlingens mottagande, att klaganden icke hade några ersättningsanspråk
att framställa mot Nyrén.

På grund av vad sålunda förekommit avlät J. O. den 24 april 1933 till
advokatfiskalen en skrivelse, däri J. O. anförde följande:

158

Nyrén hade i sin till J. 0. avgivna förklaring över klagomålen bestämt
hävdat rättsenligheten av sitt förfarande. Han hade icke i denna gjort den
ringaste antydan örn villighet att tillmötesgå klagandens enligt J. 0:s
mening fullt befogade anspråk på handlingens utfående. Sitt försvar hade
Nyrén uteslutande grundat på principiella skäl. Den dombokstern, i vilken
handlingen intagits såsom bilaga, hade ännu icke varit inbunden. Handlingens
återställande hade sålunda icke kunnat medföra annan olägenhet
för Nyrén än en ringa kostnad för dess avskrivande. Ehuru rundlig tid
förflutit efter det Nyrén erhållit del av klagomålen, hade han först under
trycket av det anbefallda åtalet funnit sig föranlåten att återställa handlingen.
Till en rättelse, som tillkommit under dylika omständigheter, kunde
J. 0. icke taga hänsyn såvitt rörde frågan örn ansvar för tjänstefel, så
mycket mindre som rättelsen skett utan något som helst erkännande och
beklagande av den förelupna felaktigheten eller uttryckligt frånträdande
av den felaktiga principiella ståndpunkt, Nyrén intagit i sin förklaring.
Ingen säkerhet funnes således, att Nyrén icke upprepade felaktigheten i
framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet, örn densamma nu
lämnades obeivrad. Därtill komme, att det syntes vara av principiell betydelse,
att parts rätt att återbekomma till allmän underrätt ingivna handlingar
av förevarande och liknande beskaffenhet bleve en gång för alla
fastslagen. Den rättssökande kunde ej vara betjänt av att för återfående
av honom tillhörig handling, varav han hade behov, anlita utvägen av
anmälan till åklagarmyndighet och underkasta sig det obehag, som därmed
merendels vore förenat. Den domare, som trots upprepade framställningar
från parten avvisade hans befogade anspråk och icke ens kunde till
sin ursäkt påvisa någon olägenhet av handlingens återställande, borde icke
undgå den laga påföljd, vilken ett dylikt om bristande tillmötesgående
vittnande tjänstefel rättvisligen förskyllde. Advokatfiskalen hade därför
att fullfölja åtalet mot Nyrén i ansvarsfrågan.

Göta hovrätt, varest Nyrén bestred åtalet under uppgift, bland andra,
att Joachimsson i november 1982 till Nyrén lämnat domboken för ifrågavarande
tingssammanträde i avslutat och underskrivet skick, yttrade i
utslag den 13 juli 1933 följande:

Hovrätten funne väl, att klaganden varit berättigad utfå ifrågavarande
handling och att Nyrén förty genom sin vägran att utlämna densamma
förfarit felaktigt; men enär Nyréns förfarande med hänsyn till omständigheterna
ej borde föranleda ansvar, lämnade hovrätten åtalet utan bifall.

Örn detta beslut vörö tre av hovrättens ledamöter ense.

En ledamot anförde:

Enär ifrågavarande till häradsrätten ingivna och i rättegång som bevis -

159

medel åberopade handling blivit såsom bilaga i domboken intagen och den
4 december 1932, då klaganden gjort framställning örn dess utbekommande,
tillhört häradsrättens arkiv, samt klaganden icke vid framställningen givit
till känna, att handlingen varit avsedd för annat ändamål än dess åberopande
i rättegången, vilket handlingens innehåll ej heller utvisat, funne
ledamoten Nyrén icke hava genom sin vägran att utlämna handlingen
gjort sig skyldig till ämbetsfel, iföljd varav åtalet av ledamoten lämnades
utan bifall.

En ledamot yttrade:

Enär ifrågavarande utlåtande med avseende å i målet upplysta förhållanden
icke kunde anses hava varit av den beskaffenhet, att klaganden
varit berättigad att återfå detsamma, prövade ledamoten rättvist lämna
åtalet utan bifall.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Obehörig tillrättavisning av underordnad polisman.

I en den 11 januari 1933 hit inkommen klagoskrift anförde detektivkonstapeln
A. Lidberg i Göteborg bland annat följande:

Den 4 januari 1933 hade klaganden vid 1-tiden på eftermiddagen i sitt
tjänsterum inom detektivpolisens första avdelnings lokaler i huset nr 7
vid Spannmålsgatan varit upptagen av ett tjänstesamtal per telefon. Medan
samtalet pågått, hade en journalist, som ibland brukade besöka detektivstationen,
kommit in i rummet. Då klaganden icke velat avbryta telefonsamtalet,
hade klaganden icke gjort sig underrättad örn journalistens
ärende utan, hållande mikrotelefonen vid örat, med den fria handen gjort
en gest åt journalisten att sätta sig ned på en stol i rummet. Omedelbart
efter det journalisten satt sig, hade klaganden upptäckt, att detektivavdelningens
chef, biträdande polisintendenten J. Westlin, uppehållit sig utanför
dörren. Av Westlius rörelser hade klaganden fått den uppfattningen,
att han ivrigt lyssnat på telefonsamtalet. Att klaganden kunnat iakttaga
Westlin, då denne uppehållit sig utanför dörren, hade berott på att dörrens
översta ”spegel” utgjordes av s. k. råglas. Klaganden förmodade, att
Westlin sett journalisten, då denne gått in i rummet. Efter journalistens
ankomst hade telefonsamtalet fortsatt omkring 3 minuter. Någon sekund
efter samtalets slut och innan journalisten hunnit framföra sitt ärende,
hade Westlin öppnat dörren på glänt och, under det lian uppehållit sig
utanför denna, frågat i barsk ton: ”Är Sjögren härf’ Sjögren vore en vid
detektivavdelningen tjänstgörande överkonstapel. Ehuru Westlin väl kunnat
se, att Sjögren icke varit i rummet, hade klaganden ändå svarat, att

160

aå icke vöre fallet. Westlin kade därefter stängt dörren. Omedelbart därpå
ock utan att Westlin någon gång släppt dörrhandtaget, kade kan åter
öppnat dörren ock rusat in i rummet. Westlins anletsdrag hade varit vanställda
av ilska. Knappast hunnen innanför dörren hade Westlin vänt sig
mot klaganden ock i upphetsad ton utropat: ”Vad är detta för ärende?”
Härpå kade klaganden svarat helt lugnt, att klaganden icke visste, vad
”mannen” ville, då klaganden dittills varit upptagen i telefon och denne
inkommit under samtalet. Att klaganden använt ordet ”mannen” hade berott
därpå, att klaganden icke kunnat draga sig till minnes journalistens
namn. Den ifrågavarande journalisten vore känd för Westlin. Då klaganden
icke kunnat lämna den begärda upplysningen, hade journalisten genast
upplyst Westlin, att hans besök gällt ett privat ärende. Samtidigt
som journalisten lämnat denna upplysning, hade han rest sig upp från
stolen och tagit ett par steg mot dörren, där han dröjt omkring en minut.
Så snart journalisten lämnat sin förklaring, hade Westlin tydligen förstått,
att han icke kunnat lägga klaganden något till last, men hans vrede
hade uppbrusat ännu mer. På ett ohalanserat sätt hade Westlin i journalistens
närvaro framkastat synnerligen kränkande beskyllningar mot klaganden.
Bland annat hade Westlin yttrat: ”Du gör ej ditt arbete. Du sitter
här och bara ställer till djävulstyg. Sköt dina ärenden. Men jag skall bli
man för att här ska bli upprensning.” Orden hade fallit i en häftig följd,
varunder klaganden, utan att kunna förmärka att Westlin uppfattat vad
klaganden sagt, ånyo förklarat, att klaganden icke visste, vad journalisten
ville, och att klaganden icke kunnat hjälpa, att denne kommit in i rummet.
Sedan journalisten ännu en gång sagt, att klaganden haft rätt, hade
journalisten och Westlin samtidigt avlägsnat sig ur rummet. Då klaganden
under sin tjänstgöring städse vinnlagt sig att på bästa möjliga sätt
fylla sin uppgift, vore det oerhört smärtsamt för klaganden att efter 16
års oförvitlig polistjänst bliva behandlad på detta sätt. Genom Westlins
uppträdande och genom hans synnerligen kränkande beskyllningar hade
klaganden svårt nedsatts i sin tjänst. Att yttrandena blivit utslungade i
en journalists närvaro hade varit så mycket svårare för klaganden som
denne endast känt klaganden till utseende och namn. Klaganden hemställde,
att J. O. måtte mot Westlin vidtaga de åtgärder, vartill klagomålen
kunde föranleda.

I avgiven förklaring bestred Westlin klagandens påståenden såsom alldeles
obefogade samt anförde, bland annat, rörande händelseförloppet följande: Den

ifrågavarande dagen hade Westlin per telefon mottagit ett tjänstemeddelande,
vars innehåll nödvändiggjort, att Westlin omedelbart måst
sammanträffa med detektivöverkonstapeln Tore Sjögren. Westlins tjänste -

161

rum, där Westlin mottagit telefonsamtalet, vore beläget i fastigheten nr 9
vid Spannmålsgatan, under det att Sjögrens vore beläget i huset nr 7 vid
samma gata. Båda rummen läge i andra våningen. Husen stöde i direkt
inre förbindelse med varandra. Klagandens tjänsterum vore beläget ungefär
mitt emellan Westlius och Sjögrens, och dess dörr vette mot en korridor,
vilken man måste passera, då man begåve sig från det ena huset till det
andra. Såsom klaganden omnämnt vore dörren till klagandens rum försedd
nied råglas, varigenom man utifrån väl kunde iakttaga, huru många personer
som uppehölle sig i rummet, men icke, åtminstone icke utan långvarigt
iakttagande, vilka dessa vore. Huruvida man utanför klagandens
dörr kunde avlyssna ett telefonsamtal, som fördes inne i rummet, hade Westlin
icke någon erfarenhet av. Enär Sjögren ofta brukat obehörigen uppehålla
sig i sina kamraters tjänsterum och där fördriva tiden med tjänsten
ovidkommande prat, hade Westlin i förbifarten kastat en blick in i klagandens
rum för att se efter, örn Sjögren uppehållit sig där. Westlin hade genast
konstaterat, att två personer suttit i rummet i närheten av skrivbordet.
Enär Westlin förmodat, att förhör pågått, och sålunda ansett det mindre
troligt, att det varit Sjögren, som jämte klaganden uppehållit sig i rummet,
hade Westlin fortsatt mot Sjögrens rum utan att stanna ett ögonblick.
Att journalisten tidigare gått in i rummet hade Westlin icke iakttagit.
Därest Westlin gjort detta, hade Westlin utan tvivel genast gått in i klagandens
rum och visat bort journalisten. Klagandens insinuation, att Westlin
skulle hava ivrigt lyssnat på telefonsamtalet, funne Westlin synnerligen
kränkande. Huruvida klaganden haft något telefonsamtal vid ifrågavarande
tillfälle hade Westlin sig icke bekant. Sedan Westlin förgäves
eftersökt Sjögren i dennes tjänsterum och ett flertal mellan Sjögrens och
klagandens rum belägna förhörsrum, hade Westlin återvänt. På återvägen
hade Westlin beslutat sig för att övertyga sig örn, huruvida det varit Sjögren,
som suttit i klagandens rum. Utan att stanna utanför dörren hade
Westlin öppnat denna. Innan Westlin öppnat dörren så mycket, att Westlin
kunnat överblicka rummet och konstatera, vem den andre personen
varit, hade Westlin, dock ingalunda i barsk ton, frågat: ”Är Sjögren här?”
Sedan klaganden förnekat detta och Westlin hunnit konstatera, att den
besökande varit journalisten Gustaf Drott, hade Westlin åter stängt dörren
i avsikt att fortsätta sökandet efter Sjögren. I samma ögonblick hade
Westlin emellertid insett, att det varit Westlins plikt att genast ingripa
mot att Drott uppehållit sig i rummet, varför Westlin ånyo stigit in i
detta.

Anledningen till att Westlin funnit Drotts närvaro i rummet betänklig
— fortsatte Westlin — hade varit följande. Sedan gammalt hade å första
detektivavdelningen (kriminalavdelningen) gällt den föreskriften, att journalister
icke finge utan särskilt tillstånd förfråga sig hos förhörsledarna

11 — Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1034 års riksdag.

162

eller spaningspersonal angående av dem omhänderhavda ärenden utan
skulle hänvisas till avdelningens föreståndare. Den 16 mars 1929 hade Westlius
företrädare låtit uppsätta på avdelningens anslagstavla följande order:

”Meddelande. Avdelningens personal förbjudes att lämna förhandsmeddelanden
till tidningsreferenter örn anhållna personer och de brott, som begåtts.
Frågor av referenter i dessa avseenden få icke besvaras. Beferenterna
skola hänvisas till mig och få i övrigt hålla sig till kopieboken över
ingivna rapporter. Göteborg den 16/3 1929. Måns Theorin.”

Westlin anförde vidare: Hedan en månad efter det Westlin börjat tjänstgöra
å sin nuvarande befattning hade Westlin funnit, att ytterligare föreskrifter
behövdes. Det hade nämligen visat sig, att journalister ofta onödigtvis
uppehållit sig i avdelningens lokaler till men för arbetet. I den
bok, vari meddelanden till personalen antecknades, hade därför Westlin
under den 19 februari 1932 infört följande: ”Pressmännen må icke uppehålla
sig i anmälnings- eller samlingsrummet utan skola anvisas att vänta
i det utanför anmälningsrummet belägna väntrummet. Tjänstesamtal och
upptagande av anmälningar må ej avlyssnas.” Att pressmännen icke finge
uppehålla sig i förhörsrummen vore så självklart, att någon föreskrift
därom icke syntes erforderlig. Westlin ansåge det sålunda förbjudet, att
förhörsledare mottoge besök av journalister i tjänsteärende, därest icke
särskilt tillstånd lämnats. Att förhörsledare icke under tjänstetid finge
mottaga privata besök vore självklart. Att låta obehörig avlyssna telefonsamtal
i tjänsten vore givetvis icke heller tillåtet. De givna föreskrifterna
hade i allmänhet efterföljts med största lojalitet från pressmännens sida.
Drott hade emellertid icke aktat nödigt att ställa sig gällande ordning
till efterrättelse. Vid åtskilliga tillfällen hade Westlin kommit på honom
med försök att trots föreskrifterna ”pumpa” förhörsledare. Drotts synnerligen
ojusta uppträdande hade föranlett Westlin att vid flera tillfällen
omnämna förhållandet för poliskammaren. Vid upprepade tillfällen hade
Westlin uttryckligen förbjudit Drott att besvära förhörsledarna med sina
förfrågningar och sitt myckna prat. Drott hade därvid alltid sagt sig
förstå Westlins synpunkter.

Westlin anförde ytterligare: Alltsedan Westlin den 29 januari 1932 tillträtt
sin nuvarande befattning hade Westlin haft anledning till missnöje
med klagandens sätt att sköta sitt arbete. Klaganden, som i betänklig grad
visat sig sakna självkritik, hade särskilt under de senaste månaderna visat
sig hava synnerligen svårt att underordna sig Westlins befäl. Westlin ville
anmärka, att klaganden och Westlin ”duade” varandra sedan den tid, då
Westlin som konstapel tjänstgjort på avdelningen.

Beträffande den ifrågavarande händelsen anförde Westlin därefter ytterligare:
Då Westlin funnit Drotts närvaro i rummet betänklig, hade Westlin
åter gått in i detta, måhända hastigt, men utan att rusa. Att Westlins

163

anletsdrag varit ”vanställda av ilska” vore osanning. På Westling fråga
till klaganden, vad ärendet gällde, hade klaganden och Drott, i det närmaste
samtidigt och påfallande ivrigt, svarat, att det gällde ett ”privatärende”.
På Westling upprepade frågor, nu ställda till Drott, örn vad det
vore för något ”privatärende”, hade denne vägrat att uppgiva detta genom
att upprepade gånger säga: ”Det är ett privatärende.” Först därefter hade
klaganden kommit fram med sin förklaring, att han, just som Westlin kommit
in i rummet, avslutat ett telefonsamtal och icke ännu hunnit tala med
Drott. Drott hade genast ivrigt vitsordat denna förklaring. Westlin hade
ansett sig kunna lägga klaganden till last, att denne under tjänstetid mottagit
besök av Drott, oberoende av örn besöket gällde tjänsteärende eller
en privatsak. Även örn man utginge från att klagandens och Drotts uppgifter
om telefonsamtalet och händelseförloppet vid Drotts besök före Westlius
ankomst vore riktiga, hade klaganden dock själv medgivit, att Drott
varit inne i rummet under omkring 3 minuter och därunder fått åhöra
tjänstesamtalet. Klaganden borde givetvis omedelbart hava avvisat Drott.
Innan Westlin givit klaganden någon tillrättavisning, hade Westlin vänt
sig till Drott och allvarligen förebrått denne för hans trotsande av Westins
tidigare givna föreskrifter. Med hänsyn till att Drott återigen uppträtt
ojust och sålunda varit part i saken hade Westlin icke dragit i betänkande
att i hans närvaro förebrå klaganden, på vilken enligt Westlius
förmenande ansvaret för Drotts närvaro fallit tyngst, med följande ord:
”Du borde sköta ditt arbete i stället för att sitta här och prata. Sköt dina
ärenden.” Orden hade yttrats i sträng ton. Vad klaganden avsåge med
”på obalanserat sätt” förstode Westlin icke. Beträffande orden ”djävulstyg”
och ”upprensning” förnekade Westlin bestämt, att Westlin vid tillfället
ifråga fällt förstnämnda uttryck. Det sistnämnda ordet hade icke uttalats
i klagandens rum utan först en stund senare inne hos Westlin. Westlin
använde aldrig ordet ”djävulstyg”, och vändningen ”skall bli man för”
hade alltid förefallit Westlin så osympatisk, att han vore lika säker på,
att han icke använt sig av densamma. Efter det Westlin lämnat klagandens
rum och gått till sitt eget, hade Drott kommit till Westlin. Därvid
hade Drott, utan att denna sak berörts av Westlin, förklarat, att han i
hög grad ogillade vissa av klaganden dagarna förut till tidningen Göteborgs-Posten
gjorda uttalanden angående ett befordringsärende. Klaganden
hade i tidningen ifråga kritiserat ett av andre polisintendenten H.
Björkman till poliskammaren i Göteborg ingivet förslag till återbesättande
av en ledigförklarad befattning som kommissarie i stadens 4:e polisvaktdistrikt,
bland annat därför att sagda förslag upptagit Westlin i första
förslagsrummet. Drott hade tydligen fruktat, att Westlin misstänkt, att
Drotts besök hos klaganden avsett detta ärende. Drott hade därför skyndat
sig att förklara, att han i hög grad ogillade klagandens förfarande att

164

delgiva tidningen och därmed offentligheten vad han hade på hjärtat i
denna sak. Drott hade ånyo upprepat sin och klagandens senkomna förklaringar,
att Drott vid Westins inträde i rummet icke hunnit komma till
tals med klaganden. På grund av omständigheterna i fallet — GöteborgsPosten
hade samma dag eller dagen förut haft intagen en av klaganden
signerad ytterligt aggressiv artikel i förutnämnda hefordringsärende och
Drott arbetade för sagda tidning — hade Westlin svårt att värja sig för
den misstanken, att Drotts besök avsett hefordringsärendet. Alldeles bortsett
från denna misstanke hade Westlin emellertid ansett sig befogad att
ingripa mot att Drott uppehållit sig i rummet. Med stöd av vad ovan anförts
bestrede Westlin allt avseende vid klagoskriften.

Vid förklaringen var fogad en av kriminalkommissarien S. Moberg avgiven
promemoria rörande förhör, som i anledning av J. 0:s remiss anställts
med Drott för utrönande av vad som förekommit vid ifrågavarande
tillfälle. Enligt promemorian hade Drott berättat följande:

Den 4 januari 1933 omkring kl. 1 e. m. hade Drott besökt klaganden på
dennes tjänsterum i ärende, som Drott icke ville uppgiva. Ärendet hade
dock icke varit den befordringsfråga inom poliskåren, varom en intervju
med klaganden varit intagen i tidningen Götehorgs-Posten den 3 januari
1933. Drotts ärende hade ej heller gällt att införskaffa upplysningar av
klaganden örn något i tjänsten, som Drott kunnat använda såsom tidningsman.
Drott vore icke närmare bekant med klaganden men kände honom
likväl till såväl utseende som namn. En och annan gång hade Drott ute
i staden tilltalat klaganden, liksom Drott gjort med andra polismän, och
därvid frågat, örn det varit några nyheter i polistjänsten, såsom anmälningar
örn större brott, uppseendeväckande anhållanden och dylikt. Klaganden
hade vid samtliga dessa tillfällen utom ett svarat, att han icke
hade rätt att lämna upplysningar till pressmän örn tjänsten. Vid ett tillfälle,
då ett ärende, som klaganden handlagt, redan förevarit vid rådhusrätten,
hade klaganden på fråga av Drott lämnat uppgift örn sina personliga
intryck av den tilltalade. Andra upplysningar i tjänsten hade Drott
icke fått av klaganden. Drott hade känt till genom en anslagstavla på
kriminalstationen, vilket tjänsterum klaganden disponerat, men icke tidigare
besökt detta. Besöket hos klaganden hade skett på Drotts eget initiativ,
och hade ärendet icke varit ett sådant, som tidigare på något sätt
avhandlats dem emellan. Då Drott inkommit i klagandens tjänsterum, hade
denne varit upptagen med telefonsamtal. Utan att avbryta telefonsamtalet
hade klaganden med en gest med ena handen inbjudit Drott att sätta sig
ned, vilket Drott gjort. Av telefonsamtalet hade framgått, att klaganden
varit i samtal med en kvinna örn inlämning av ett prästbetyg på Johannebergs
församlings pastorsexpedition. Då klaganden tydligen tillfrågats örn
adressen till pastorsexpeditionen men ej känt till denna, hade Drott upp -

165

lyst klaganden därom. Telefonsamtalet hade fortgått 3 eller 4 minuter efter
det Drott inkommit i rummet. Just som samtalet avslutats, hade dörren
öppnats och Westlin ropat: ”Är Sjögren härf’ Av Westins röst att döma
hade han haft bråttom eller också varit i någon mån förargad. Westlius
röst hade varit högre än vanligt. Klaganden hade, tydligen avseende Sjögren,
svarat: ”Nej, han är icke här.” Westlin hade utan att komma in i
rummet stängt dörren. På sin höjd några sekunder efter det dörren stängts
hade denna åter öppnats, varefter Westlin med hastig takt kommit in i
rummet och, tillsynes uppbragt, yttrat: ”Vad gäller det här för ärende?”
Härtill hade klaganden svarat, att han icke hade reda på Drotts ärende,
enär klaganden varit upptagen med telefonsamtal vid Drotts inträde i
rummet och ännu ej hunnit fråga Drott därom. Drott hade därpå förklarat
för Westlin, att Drott sökte klaganden i ett privat ärende. Klaganden
hade å sin sida påpekat, att han först efter Drotts nu omnämnda förklaring,
att det vore ett privat ärende, fått reda på detta. Därefter hade Westlin,
tydligen åsyftande klaganden, yttrat: ”Du sköter icke ditt arbete, du
sitter här bara och ställer till djävulstyg.” och antingen: ”Jag skall se till
att här blir en upprensning.” eller: ”Här skall hli annat av.” Klaganden
hade då frågat Westlin, örn det vore meningen, att klaganden skulle hava
avvisat Drott, innan klaganden fått reda på, vad ärendet gällde. Drott,
som under meningsutbytet mellan Westlin och klaganden rest sig upp och
gått några steg mot dörren, hade ännu en gång påpekat, att hans ärende
varit av privat natur och att Drott vid Westins ankomst ännu icke hunnit
delgiva klaganden sitt ärende. Drott och Westlin hade därefter samtidigt
lämnat rummet, varefter Drott gjort sällskap med Westlin i korridoren
mot den senares tjänsterum. Under det Drott och Westlin gått tillsammans
och efter det Drott framställt en fråga örn en av detektivpolisen
handlagd sak och fått denna fråga besvarad, hade Westlin frågat Drott,
örn det verkligen vore sant, att klagandens telefonsamtal slutförts omedelbart
före det Westlin första gången öppnat dörren till klagandens rum,
vilket Drott bejakat. Drott hade upplyst Westlin, att telefonsamtalet påbörjats
före Drotts inträde i klagandens rum och att samtalet pågått
3 eller 4 minuter efter Drotts ankomst. Då Drott varit angelägen om,
att Westlin icke skulle tro, att Drotts ärende till klaganden föranletts av
den publicerade intervjuen med klaganden örn ett befordringsärende, hade
Drott försäkrat Westlin, att så icke varit fallet.

Sedan Drott delgivits den del av Westins förklaring, som rörde förloppet
av ifrågavarande händelse, hade Drott anfört: Det vore möjligt,
att Westlins yttrande örn ”upprensning” fällts av Westlin först efter det
Drott och Westlin utkommit från klagandens rum, men holle Drott för
mest sannolikt, att yttrandet fällts inne i rummet. Drott vidliölle bestämt,
att han riktigt återgivit de övriga av Westlin i klagandens rum lalida ytt -

166

randena. Drott hade icke, såsom Westlin uppgivit, uttalat sitt ogillande
av klagandens åtgärd att låta intervjua sig i befordringsärendet utan givit
uttryck åt sin uppfattning, att ett offentligt avhandlande av dylika
frågor skulle kunna skada polisens prestige. Klaganden hade icke, såsom
Westlin uppgivit, yttrat till Westlin, att Drott sökt klaganden i ett privat
ärende. Drott vore icke anställd å tidningen Götehorgs-Postens redaktion
men lämnade mot ersättning en del nyhetsnotiser till tidningen ävensom
till en del andra tidningar.

Med anledning av Drotts uppgifter anförde Westlin i ett tillägg till förutnämnda
förklaring följande:

Drotts uppfattning, att Westlin av rösten att döma haft bråttom, vore
riktig. Det vore möjligt, att Westlin varit andfådd efter språngmarschen
genom lokalerna. Beträffande Drotts återgivande av Westlius förebråelser
mot klaganden hade Westlin funnit, att Drott i huvudsaklig överensstämmelse
med klaganden uppgivit, att Westlin skulle hava yttrat: ”Du sköter
icke ditt arbete, du sitter här bara och ställer till djävulstyg.” Westlin
skulle finna detta för sitt vidkommande betänkligt, därest icke Drott beträffande
övriga yttranden svävade en smula på målet. Att Drott uppgåve,
att Westlin därefter fällt ettdera av två citerade yttranden och
längre fram under förhöret medgivit möjligheten av att ett av de ifrågavarande
yttrandena kunde hava fällts efter det Westlin och Drott lämnat
klagandens rum, gåve stöd åt Westlins övertygelse, att ordet ”djävulstyg”
icke nämnts. Westlin ville ingalunda påstå, att Drott beträffande uttrycket
”djävulstyg” före med osanning och talade mot bättre vetande. Samma
dag klagandens anmälan inkommit till J. O. hade hela innehållet varit
återgivet i den tidning, vari Drott vore medarbetare. Att Drott tagit intryck
av de däri intagna, ur klagandens anmälan citerade orden och trott
sig igenkänna dem vore Westlins bestämda uppfattning. Av anförda skäl
och då Westlin ansåge Drott hava det största intresse i saken, måste Westlin
bestrida Drotts uppgifter i de delar, desamma avveke från Westlins
egna i förklaringen lämnade. Klaganden kunde sannolikt icke förneka, att
han den 2 januari 1933 av eget initiativ tillkallat en annan journalist från
Göteborgs-Posten och under tid, då han varit kommenderad att förrätta
tjänst som jourhavande överkonstapel, mottagit journalisten samt lämnat
vaktlokalerna och begivit sig upp till sitt tjänsterum i andra våningen av
närliggande hus för att låta journalisten intervjua sig.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Westlins försök
att giva sitt obehärskade uppträdande och sina utslungade beskyllningar
sken av ”tillrättavisning” vore för klaganden kränkande. Westlin hade
icke haft någon anledning att giva klaganden tillrättavisning. Mot de av
Westlin anförda meddelandena av den 16 mars 1929 och den 19 februari

167

1932 hade klaganden icke förbrutit sig. Klaganden hade icke lämnat något
förhandsmeddelande till någon journalist angående anhållna personer och
de brott, som begåtts. Klaganden hade ej heller låtit pressman uppehålla
sig i anmälningsrummet eller där eller på annat ställe låtit dem avlyssna
tjänstesamtal eller upptagandet av någon anmälan. Westlius påstående,
att det vore självklart, att pressmän icke finge uppehålla sig i förhörsrummen,
syntes giva vid handen, att Westlin icke visste, att förhörsledarna
vid flera tillfällen, till gagn för tjänsten, begagnade sig av tidningspressen
och tidningsmännen, vilka vid fyrfaldiga tillfällen hjälpt detektiverna
och förhörsledarna. Det förekomme också i stor utsträckning att, sedan ett
ärende blivit offentligt, tidningsmännen personligen vände sig till den,
som haft hand örn ärendet, för att därigenom få en kort och verklig bild
över vad som förekommit. Detta torde icke. någon kunna förbjuda vare sig
personalen eller tidningsmännen och torde stå i full överensstämmelse med
allmänna intresset. Då journalister vände sig till Westlin för erhållande
av någon upplysning, förekomme det även, att Westlin själv visade dem
till den förhörsledare, som hade hand örn ärendet. Då Drott kommit in i
klagandens rum, hade klaganden icke kunnat veta, örn han vore sänd av
Westlin eller icke. Då Westlin vid detta tillfälle kommit in i klagandens
förhörsrum, hade Westlin icke haft den ringaste vetskap örn, att klaganden
å detektivstationen talat med någon journalist. Han hade däremot
sett klagandens uttalanden i pressen. Dessa hade uppretat honom, och mot
denna bakgrund finge man se Westlius uppträdande och alla hans försök
att lägga klaganden något till last. Klaganden hade icke i större utsträckning
än någon annan av personalen talat med tidningsmän.

Beträffande själva händelseförloppet efter Westlins inträde i klagandens
rum vidhöll klaganden sina därom i klagoskriften lämnade uppgifter. De
irttryck, Westlin fällt inne i rummet, vore rätt återgivna. Så snart Westlin
och Drott avlägsnat sig, hade klaganden noggrant antecknat hela händelseförloppet
och låst ned anteckningarna i en skrivbordslåda. Klaganden vore
ock villig att vid eventuellt kommande rättegång med ed fylla sin talan.
Såge man Westlins handlingssätt mot det förhållandet såsom bakgrund,
att han varit uppretad över ovanberörda tidningsuttalanden av klaganden,
vore detta så gott som halv bevisning örn, att Westlin uppträtt såsom
klaganden påstått.

Vid påminnelserna voro fogade två särskilda av Drott och dennes hustru
Vera Drott den 26 februari 1933 avgivna intyg.

Drott uppgav i sitt intyg bland annat: Sedan Drott tagit del av Mobergs
promemoria rörande förhöret med Drott, ville Drott meddela följande. Vid
förhöret hade Drott framhållit, att han funnit ordet ”djävulstyg” vara ett
ovanligt starkt uttryck och att det därför särskilt etsat sig in i minnet.
När Drott samma dags eftermiddag kommit hem, hade Drott berättat det

168

inträffade för sin hustru och då relaterat händelsen på samma sätt, som
den återgivits av Drott vid polisförhöret. Ifrågavarande dag hade Drott
varken av klaganden eller annan person underrättats örn, att en anmälan
rörande det skedda vore påtänkt. Vid förhöret hade Drott tillfrågats örn
anledningen till sin uppfattning att Westlin, då han i klagandens rum
samtalat med klaganden och Drott, varit förargad. Drott hade då uppgivit,
att han tidigare vid åtminstone ett par tillfällen varit i tillfälle att se
Westlin förargad. Vidare hade Drott så gott som dagligen haft tillfälle
att träffa eller samtala med Westlin och därvid kunnat iakttaga honom,
när han icke varit uppbragt eller förargad. På dessa förhållanden hade
Drott grundat sin uppfattning, att Westlin vid ifrågavarande tillfälle varit
uppbragt. Westlin hade i sin förklaring framhållit, att han i klagandens
tjänsterum först vänt sig till Drott och förebrått Drott, för att han skulle
hava trotsat någon Westins föreskrift. Detta Westlius påstående vore
osant. Han hade icke förebrått Drott något i klagandens rum och ej heller
gjort det, sedan Westlin och Drott lämnat sagda rum.

Vera Drott förklarade i sitt intyg, att hennes man, Gustaf Drott, en dag

1 början av januari 1933, sannolikt den 4 januari, vid hemkomsten på eftermiddagen
berättat, att han vid middagstiden besökt klagandens tjänsterum,
varvid Westlin inkommit i rummet och tilltalat klaganden i förargad
ton för att klaganden tillåtit Gustaf Drott besöka honom. Westlin skulle
hava yttrat bland annat: ”Du sitter här och bara ställer till djävulstyg.”

I förnyat yttiande bemötte Westlin vad klaganden anfört i sina påminnelser.
I anledning av vad klaganden anfört därom, att Westlin vid ifrågavarande
tillfälle den 4 januari 1933 saknat vetskap om det av Westlin omnämnda
besöket, som en journalist skulle hava gjort hos klaganden den

2 januari 1933, förklarade Westlin, att, örn klaganden med vetskap menade
full bevisning, vore hans påstående riktigt.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Ekberg K. B. i Göteborgs och Bohus län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra
åtal mot Westlin. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O.
följande:

Av handlingarna i ärendet framginge, att Westlin vid ifrågavarande
tillfälle givit klaganden en tillrättavisning. Rörande de ordalag, som Westlin
därvid använt, hade klaganden och Westlin lämnat olika uppgifter.
Ostridigt vore dock, att Westlin riktat klander emot klaganden för det
denne icke skötte sitt arbete, enär han under tjänstetid mottagit besök av
journalisten Drott. Klaganden hade gjort gällande, att denna tillrättavis -

169

ning varit obefogad. Riktigheten av klagandens påstående bestyrktes av
den i ärendet förebragta utredningen. Denna utvisade ingalunda, att klaganden
vid ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldig till någon försummelse
i sin tjänst. Yäl vore ostridigt, att Drotts besök varit av privat natur. Angelägenheter,
som ej rörde tjänsten, borde tydligen ej få avhandlas under
tjänstetid. Av utredningen i ärendet måste emellertid anses framgå, att klaganden,
när Westlin inträtt i klagandens tjänsterum, ännu icke erhållit
någon som helst vetskap örn beskaffenheten av Drotts ärende. Enligt såväl
klagandens egna som Drotts uppgifter hade klaganden vid Drotts inträde
i rummet varit upptagen av ett telefonsamtal, vilket just avslutats, när
Westlin kommit tillstädes, så att klaganden då ännu icke hunnit erfara
ändamålet med Drotts besök. Tydligt vore, att klaganden ej varit befogad
att, innan klaganden erfarit vad Drotts ärende gällt, avvisa Drott blott och
bart därför, att denne varit tidningsman. Vad Westlin därom ordat förtjänade
ej det ringaste avseende. Snarare skulle man kunnat klandra klaganden,
örn han av sådan anledning vägrat Drott att omtala sitt ärende.
Då klaganden vid Drotts ankomst varit upptagen av ett telefonsamtal,
hade klaganden väl ägt att anmoda Drott att avvakta samtalets slut utanför
klagandens tjänsterum. Att klaganden ej så förfarit kunde dock ej läggas
honom till last, då samtalet icke varit av den beskaffenhet, att någon
skada kunnat uppstå, örn Drott fått övervara detsamma. Vid nu angivna
förhållanden kunde den omständigheten, att klaganden på sätt som skett
mottagit Drott, icke hava utgjort någon som helst anledning till förebråelse
mot klaganden. Mot att klaganden låtit Drott avlyssna nämnda telefonsamtal
hade Westlin för övrigt vid tillfället icke riktat sitt klander, och
denna åtgärd hade av förut anförda skäl ej heller motiverat någon tillrättavisning.

Westlin hade till sitt försvar anfört, att klaganden vid ett tidigare tillfälle,
nämligen den 2 januari 1933, mottagit privatbesök under tjänstetid.
Huru därmed än kunde förhålla sig, vore det i allt fall tydligt, att en
dylik omständighet icke utgjort anledning för Westlin att påstå, att klaganden
vid nu ifrågavarande tillfälle den 4 januari 1933 försummade sitt
arbete. Westlin syntes för övrigt vid detta tillfälle icke haft kännedom örn
den ifrågavarande händelsen den 2 januari 1933. Därpå tydde bland annat
det förhållandet, att han omnämnt händelsen först i sitt den 21 januari
1933 dagtecknade tillägg till sin förklaring. Utredningen i ärendet syntes
också närmast giva vid handen, att Westlin vid tillfället ifråga handlat
under intrycket av en viss förtrytelse över uttalanden, som klaganden någon
dag tidigare gjort i en tidning beträffande ovan omförmälda befordringsfråga.
J. O. funne följaktligen Westlin vara förvunnen till tjänstefel
därigenom, att han utan giltiga skäl tilldelat klaganden ifrågavarande tillrättavisning,
vilken varit för klaganden kränkande.

170

Men även om tillrättavisningen icke skulle kunna anses obefogad, syntes
Westlin i allt fall hava gjort sig skyldig till förlöpning genom formen och
sättet för tillrättavisningen. Trots Westlins bestridande finge nämligen
genom Gustaf Drotts och Vera Drotts uppgifter anses utrett, att Westlin i
vredesmod yttrat till klaganden, att denne icke skötte sitt arbete utan bara
ställde till ”djävulstyg”. I 39 § i den av K. B. i Göteborgs och Bohus län
den 14 november 1927 fastställda instruktionen för polispersonalen i Göteborgs
stads polisdistrikt hade upptagits vissa regler för utövandet av förmanskap
över polispersonal. Bestämmelsen lydde sålunda: ”Förman är
pliktig att söka vara ett föredöme i tjänsten för de underlydande. Han bör
i förhållande till dem städse iakttaga ett värdigt och sansat uppträdande.
Erfordras tillrättavisning, bör den givas på sådant sätt, att den icke väcker
obehörig uppmärksamhet.” Att Westlin i förevarande fall brutit mot dessa
allmängiltiga regler såväl genom det uttryckssätt, han använt, som därigenom,
att erinringen givits i närvaro av en främmande person, kunde icke
dragas i tvivelsmål. Westlin hade vid ifrågavarande tillfälle hetänkligen
åsidosatt den värdighet och den lugna sans, som det ålegat honom att iakttaga
under tjänsteutövning. Hans ordalag hade dessutom varit direkt kränkande
för klaganden. J. O. funne därför, att Westlin, oavsett örn skäl för
erinringen skulle kunna anses hava förelegat, i fråga örn formen och sättet
för erinringens framställande gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att böra beivras.

På grund av vad han sålunda anfört uppdrog J. O. åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Westlin
för det han vid ifrågavarande tillfälle utan giltiga skäl och på ett sätt,
som varit ovärdigt hans tjänsteställning och för klaganden kränkande,
tilldelat denne tillrättavisning i tjänsten. Ansvar borde yrkas för detta
tjänstefel enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Rådhusrätten i Göteborg, var est åtalet anhängigg jördes, yttrade i utslag
den 25 juli 1933 följande:

I målet vore utrett, att då biträdande polisintendenten Westlin, vilken
tjänstgjorde såsom chef för detektiva polisens första avdelning, den 4
januari 1933 inkommit till klaganden å dennes tjänsterum under tjänstgöringstid
och därvid hos klaganden påträffat redaktören Drott, Westlin
i anledning därav i Drotts närvaro tilldelat klaganden tillrättavisning.
Utredningen i målet gåve icke stöd för antagande, att Westlin haft fog
att tilldela klaganden ifrågakomna tillrättavisning, och i målet finge anses
styrkt, att tillrättavisningen givits i obehärskad ton och i för klagan -

171

den kränkande ordalag. På grund därav prövade rådhusrätten lagligt,
nied tillämpning av 25 kap. 18 § strafflagen, döma Westlin dels, jämlikt
17 och 22 §§ i samma kapitel och lag, för oförstånd i tjänsten till 10 dagsböter,
och dels, jämlikt 10 kap. 5 § strafflagen, jämförd med 2 § i sistnämnda
kapitel och lag, för missfirmelse mot tjänsteman i och för hans
tjänst till 10 dagsböter; och fastställde rådhusrätten varje dagsbot till
8 kronor, vadan Westlin skulle böta tillhopa 160 kronor.

Westlin förpliktades att gottgöra klaganden för denne genom missfirmelsen
tillskyndat lidande med 50 kronor; och skulle Westlin därjämte
dels ersätta klaganden för kostnader å saken hos J. O. och hos rådhusrätten
med tillhopa 150 kronor jämte vad klaganden kunde visa sig hava utgivit
i lösen med stämpel för utdrag av rådhusrättens dombok i målet,
dels ock återgälda statsverket vad som enligt rättens beslut av allmänna
medel utgivits eller kunde komma att utgivas till redaktören Drott och
dennes hustru Vera Drott, med vilka åklagaren påkallat vittnesförhör i
målet.

Rådhusrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Olaga kvarhållande m. m.

I en hit ingiven klagoskrift anmälde varvsarbetaren Karl Wictor Ericsson
assistenten hos chefen för Stockholms kustdistrikt vid kungl, tullverket,
kaptenen Fritz Wall för tjänstefel, bestående däri, att han hos klaganden
gjort olaga husrannsakan samt utan anledning kvarhållit klaganden
i polisarrest i tre dygn. Klaganden anförde i dessa avseenden följande:

Lördagen den 3 december 1932 hade klaganden och hans hustru varit på
tillfälligt besök på Västerö, Möja. Då de på återväg mot Stockholm, varest
de vore bosatta, omkring kl. 10 e. m. färdats med motorbåt i Lindalssundet,
hade de blivit belysta av strålkastare från en tullbåt och av besättningen
på denna anropats att stanna och komma ombord. De hade åtlytt
tillsägelsen och därefter blivit förda till Vaxholm samt därifrån till tullens
tjänstelokaler vid Katarinavägen i Stockholm. Å sistnämnda plats
hade de förhörts, varvid Wall påstått, att det hittats cirka Vi liter sprit i
närheten av klagandens båt i Lindalssundet. Därefter hade Wall jämte
en tulltjänsteman vid namn Westerberg åkt till klagandens bostad, därvid
klagandens hustru medföljt. Tulltjänstemannen hade gjort visitation
i bostaden kl. 3 på natten utan att därtill hava haft laga rätt. Enligt vad
till klagandens kännedom kommit hade nämligen de båda tulltjänstemännen
icke någon som helst befogenhet att i ett fall som det förevarande
göra husvisitation inom Stockholms stads område. Dessutom hade icke

172

några trängande skäl förelegat att göra dylik husrannsakan vid denna tid
på dygnet. Klaganden själv, som under tiden kvarhållits i lokalerna vid
Katarinavägen, hade därpå avförts till Sundbyberg, där han insatts i polisarresten.
Därefter hade klaganden underkastats förhör angående den sprit,
som tulltjänstemännen uppgivit sig hava hittat i närheten av klagandens
håt. Han hade blivit kvarhållen till kl. 8 e. m. tisdagen den 6 december
1932 och sålunda för det ovan omförmälda obetydliga spritpartiet örn
cirka % liter kvarhållits i hela tre dygn. Detta ansåge klaganden vara
uppenbart oskäligt och orättvist. Han hade även på grund av att han
dessa tre dygn fått ligga på en hård träbrits utan så mycket som en filt
blivit så ledbruten, att han förutom de två dygn, som han genom kvarhållandet
förlorat arbetsförtjänst, även därefter måst sjukskriva sig från
sitt arbete. I dessa tider, då det vore svårt att erhålla arbete, vore det så
mycket större skäl att, så snart en sak vore utredd, en anhållen bleve försatt
på fri fot, enär han annars lätt kunde mista sin anställning.

Sedan Wall i anledning av klagoskriften anmodats att inkomma med
yttrande, avgav Wall förklaring och åberopade därvid i fråga örn anledningarna
till makarna Ericssons anhållande, förhören med dem, den verkställda
husrannsakan i deras hostad och klagandens kvarhållande för vidare
förhör och utredningar en vid förklaringen fogad, av Wall i saken
den 9 december 1932 upprättad rapport.

Av denna rapport inhämtades bland annat följande.

På aftonen lördagen den 3 december 1932 hade Wall erhållit meddelande,
att förste kustvakten F. W. Westerberg med Vaxholms tulljakt ingått till
Vaxholm, medförande en mindre motorbåt och två anhållna personer, nämligen
klaganden och dennes hustru, vilka av Westerberg med tulljakten
kort förut prejats i Lindalssundet och anhållits för det klaganden vid
prejningstillfället kastat en glasflaska i sjön, vilken flaska emellertid av
tulljakten uppfiskats och befunnits innehålla med vatten utspädd smuggelsprit.
På Walls order hade de anhållna av Westerberg införts till Stockholm
för vidare förhör och anlänt dit vid 12-tiden natten till söndagen.
Av Wall hade klaganden och hans hustru omedelbart förts till kustbevakningens
expedition vid Katarinavägen.

Westerberg hade därstädes rapporterat: På aftonen lördagen den 3 december
1932 hade Westerberg, som vore befälhavare å Vaxholms tulljakt,
lagt sig med denna i östra delen av Lindalssundet för bevakning av farvattnen
därstädes. Vid 9-tiden samma afton hade tullmännen iakttagit en
motorbåt, som österifrån gått in i Lindalssundet. Westerberg, som legat
med tulljakten förtöjd i land, hade omedelbart lagt ut med jakten och i
mörkret gått efter motorbåten för att preja densamma. Tack vare mörkret
hade tulljakten hunnit nästan ända upp på motorbåtens låring, innan de

173

behövt tända tulljaktens strålkastare och avgiva prejningssignalerna. Genast
strålkastaren tänts hade tulljaktens besättningsmän, kustvakten K. G.
Brink och extra kustbevakningshiträdet K. D. Björnström, i strålkastarskenet
sett, hurusom en man rest sig upp i båten och slängt en glasflaska
i sjön, varefter han med en av båtens åror mättat efter flaskan för att
slå sönder densamma. Emellertid hade detta icke lyckats, utan hade mannen
i stället tappat åran i sjön. Em kvinna hade suttit akterut i motorbåten
och styrt densamma. Omedelbart därefter hade motorbåten hordats
av tulljakten och tullmännen hoppat över i motorbåten. De hade tillfrågat
personerna i motorbåten, vilka varit klaganden och hans hustru, vad det
varit för en flaska, som slängts överbord. Både klaganden och hans hustru
hade emellertid förnekat, att de sett och ännu mindre slängt ifrån sig
någon flaska. Under tiden hade Westerberg vänt med tulljakten och med
motorbåten längs sidan gått tillbaka i den riktning, varifrån de kommit,
upp till en mindre vakare, som utkastats från tulljakten på den plats, där
mannen i motorbåten slängt ifrån sig glasflaskan. Uppkomna till sistnämnda
plats hade de sett vakaren, glasflaskan och åran flyta tillsammans
och bärgat dem. Vid omedelbar undersökning hade glasflaskan befunnits
innehålla med vatten utspädd exportsprit. Då klaganden och hans
hustru, trots att de uppmärksamgjorts på vad Brink och Björnström iakttagit,
förnekat all kännedom om glasflaskan, hade de jämte deras båt
blivit omhändertagna och införda först till Vaxholm och sedan vidare till
Stockholm.

I närvaro av Westerberg hade klaganden och hans hustru, klaganden vid
upprepade tillfällen under natten, hörts av Wall.

Klaganden hade därvid enständigt förnekat all kännedom örn den av
tulljakten bärgade glasflaskan. Beträffande resan, under vilken de prejats
och blivit anhållna, hade klaganden berättat och fasthållit vid, att han
och hans hustru vid 7-tiden på lördagsmorgonen farit med sin motorbåt
från Stockholm ut till en klaganden tillhörig sommarstuga på Västerå i
Möja yttre skärgård. Därstädes hade de, utan att utföra något särskilt
arbete, sett till stugan och några klaganden tillhöriga jordgubbsland på
ön, varpå de ätit av sin matsäck och sedan med motorbåten återvänt mot
Stockholm och då, på sätt Westerberg berättat, blivit prejade av denne i
Lindalssundet samt införda till Vaxholm och vidare till Stockholm.

Klagandens hustru, Frida Eleonora Ericsson, hade uppgivit: Fredagen
den 2 december 1932 hade klaganden talat om, att makarna påföljande dagskulle
med motorbåten resa till Ljusterö, där klaganden skulle besöka
en bekant vid namn Linus Andersson. Hustru Ericsson hade icke känt
denne person och aldrig tidigare hört talas örn honom. I enlighet med klagandens
uttalade avsikt hade de startat med motorbåten vid 7 å 8-tiden
på lördagsmorgonen, den 3 december, från båtens förtöjningsplats i Harn -

174

marbyleden. De hade först farit till Vaxholm, där klaganden gått liand
och köpt en ficklampa. Omedelbart därpå hade de fortsatt ut mot Ljusterö.
Klaganden hade fört motorbåten upp till Linanäs på Ljusterö och där gått
direkt in till Linus Anderssons båtbrygga. Linus Andersson hade varit
nere vid bryggan och mött makarna. De hade därefter tillsammans gått
upp till Linus Anderssons bostad, där de uppehållit sig hela dagen. Vid
7-tiden på aftonen hade makarna Ericsson med sin båt begivit sig på hemfärd.
Vilka vägar de till en början gått kunde hustru Ericsson icke uppgiva,
men hon hade ”känt igen sig”, när de kommit in i Lindalssundet.
På särskild fråga, örn icke berättelsen örn besöket på Ljusterö vore osann
och örn de icke i stället kommit från Möjatrakten, hade hustru Ericsson
förnekat detta med bestämdhet och påstått, att hon själv mycket väl kände
farvattnen till Möja och därför med bestämdhet kunde säga, att de icke
kommit från Möja. Hustru Ericsson hade försäkrat, att hon icke sett den
av tullmännen bärgade glasflaskan förrän hon i strålkastarskenet fått se
den flytande i sjön. På fråga, vem som vore ägare till glasflaskan, trodde
hon emellertid, att det kunde vara klaganden. Hon hade sett, att det valen
vichyvattensflaska, och de hade en liknande ombord i sin motorbåt, innehållande
denaturerad sprit till primusköket. Hon hade aldrig sett den
bärgade glasflaskan ombord i makarnas motorbåt och förklarade att, örn
flaskan kommit från motorbåten, klaganden i så fall av försiktighetsskäl
förvarat flaskan i sina kläder innan den slängts, detta just med tanke på
att de kunnat bliva prejade av någon tullbåt. Det hade varit hustru Ericsson,
som upptäckt åran flytande i vattnet och tyckt sig känna igen densamma
samt för den skull sagt till klaganden örn saken. Huru åran kommit
i vattnet visste hustru Ericsson icke. Hon hade absolut icke sett, att
klaganden tagit upp åran och slagit med denna efter något föremål i vattnet.
Omedelbart före bärgningen hade hustru Ericsson sett glasflaskan,
åran och den från tullbåten utkastade vakaren flyta tillsammans på ett
vattenområde, ej större än golvytan i ett litet rum, och ansett det rätt
märkligt, att dessa tre saker flutit tillsammans på en plats. Vid själva
prejningen hade hustru Ericsson suttit till rörs akterut i deras båt, och
klaganden hade gått fram och tillbaka i båten för att hålla sig varm. Det
vore möjligt, att klaganden därunder kunnat komma att stöta till en av
årorna så, att den fallit överbord.

Efter denna berättelses avgivande hade hustru Ericsson uppmärksamgjorts
på vad klaganden berättat angående färden. Därvid hade hustru
Ericsson blivit ytterligt uppbragt och framhållit det oförsynta i klagandens
beteende att först komma överens med hustru Ericsson örn en berättelse
att hava till hands, för den händelse de bleve prejade av tullen, och
sedan icke själv berätta samma sak.

Hustru Ericsson hade därefter omedelbart ändrat sin berättelse och upp -

175

givit, att makarna Ericsson visserligen hade farit ut för att hämta sprit
men att de icke hade fått någon sådan. Följaktligen hade det icke funnits
någon sprit i motorbåten. De hade efter besöket i Vaxholm gått direkt ut
till sommarstugan på Västerå, varit där hela dagen och därefter återvänt
mot Stockholm och sedan blivit prejade och anhållna. Under uppehållet
på Västerå och under hela resan hade de icke träffat någon person.

Hustru Ericsson hade därefter ”envist” vidhållit den sista berättelsen.

Då hustru Ericssons senast avgivna berättelse överensstämt med klagandens
berättelse angående resans mål och förlopp och då hon icke vad
dittills kunnat utrönas hade tagit någon direkt befattning med den anträffade
spritflaskan, hade det ansetts, att hon icke behövde höras vidare.
Då emellertid fullgiltiga skäl ansetts föreligga för en undersökning efter
eventuellt gömd sprit i makarnas hostad och då sådan undersökning måst
göras, innan någon av makarna hunnit besöka bostaden och undanröja
eventuella bevis, och då slutligen en omedelbar sådan undersökning under
natten skolat väcka minsta uppseendet och på intet sätt störa några grannar,
hade hustru Ericsson omedelbart av Wall skjutsats i bil till makarnas
bostad vid Katarina Bangata. Wall och Westerberg hade — hela tiden
i närvaro av hustru Ericsson och utan protest från hennes sida — verkställt
undersökning av makarnas lägenhet och ett därtill hörande vindskontor
utan att något anmärkningsvärt förekommit. Under förrättningen
hade hustru Ericsson upplyst, att makarnas lägenhet en gång tidigare under
år 1932 undersökts av personal från spritpolisen. Hon hade antagit,
att anledningen därtill varit, att makarna gjort en färd med motorbåten
till Möja och åter till Stockholm och att spritpolisen påföljande dag fått
vetskap örn denna färd. För att icke väcka onödigt uppseende hade Wall
godtagit hustru Ericssons muntliga uppgift, att makarna icke disponerade
någon källare till lägenheten.

Wall och Westerberg hade därpå omedelbart återvänt till expeditionen
vid Katarinavägen. Därstädes hade klaganden ånyo tillsports, örn han
icke kändes vid den tillvaratagna spritflaskan. Då klaganden fortfarande
förnekat detta, hade han i automobil förts till Sundbyberg och insatts i
polisarrest därstädes för att höras vidare av distriktets tulldetektiv. Omedelbart
därpå hade Wall jämte Westerberg återvänt till klagandens motorbåt
vid Slussen i Stockholm och visiterat motorbåten ingående. Därvid
hade anträffats en vichyvattensflaska av precis samma sort och storlek
som den av tulljakten bärgade flaskan. Ehuru den sist i motorbåten anträffade
flaskan sannolikt varit ursköljd med vatten, hade vid korkens
öppnande förnummits en utpräglad lukt av smuggelsprit. Likaså hade an
träffats den av hustru Ericsson omnämnda glasflaskan med denaturerad
sprit. Under båtens back hade vidare anträffats en våt säck, inlagd till
sammans med bland annat ett torrt segel. Ytterligare hade anträffats en

176

mindre s. k. spritdragg — cirka 4 å 5 tum lång — och två smäckra linor till
denna, av vilka den ena varit gömd under båtens durkar. På utsidan av
båten hade ovan avgasrörets utlopp akterut anträffats två spikar kvarsittande
från något tillfälle, då sannolikt en säck eller dylikt varit fastspikad
löst hängande över avgasutloppet. På den ur sjön bärgade åran hade
observerats en större flisa, som av träets utseende att döma nyligen måste
hava slagits loss, löst kvarhängande vid sin plats i ena kanten av årbladet.
Motorbåten bade under söndagen avförts till Mälarvarvet och förlagts
därstädes under beslag av Westerberg. Påföljande dag, måndagen
den 5 december, hade båten torrsatts på varvet och besiktigats, utan att
något nytt framkommit, som ytterligare styrkt, att båten använts för
sprittransport.

Under söndagen, måndagen och tisdagen, den 4—den 6 december, hade
klaganden förhörts av tulldetektiven Gustaf Adolf Andersson. Därvid
hade klaganden bela tiden vidhållit sina tidigare uppgifter örn färden till
Möja och återfärden därifrån samt på det bestämdaste förnekat, att han
kastat någon flaska, innehållande spritdrycker, i vattnet eller att resan
gällt avhämtande av några spritdrycker. Då klaganden och bans hustru
blivit belysta med strålkastaren, bade klaganden suttit på båtens bägge
åror, vilka legat från toften mot relingen å styrbordssidan. Då klaganden
rest sig, hade en av årorna fallit i vattnet. Klaganden bade på det bestämdaste
förnekat, att han tidigare varit ute vid ett av finske undersåten
Algot Niskas fartyg och hämtat spritdrycker.

Körande sistnämnda omständighet bade i Walls rapport intagits vad
som vid ett av tulldetektiven Andersson tidigare hållet förhör med en
fiskare Karl Emil Yngve Pettersson från Lökaö i Möja socken framkommit.
Denne hade nämligen uppgivit bland annat följande: Kort före en
beramad färd till en spritskuta — vilken färd enligt vad J. O. av andra
handlingar i ärendet inhämtat skulle hava ägt rum vid något tillfälle i
slutet av augusti 1931 — och efter det Pettersson sammanträffat vid en
båtbrygga å Lökaö med tre namngivna personer, hade en person vid namn
Viktor Eriksson och ytterligare två andra personer anlänt till bryggan i
Erikssons motorbåt. Då de haft samma ärende, hade de överenskommit
att göra sällskap ut till spritskutan. Efter en kort stund hade de avgått
från Lökaö till en bolme vid namn Rotskären, varest de fyllt sand i en
del säckar. De hade därefter i sällskap fortsatt ut till sjöss mot den plats,
varest spritskutan efter anvisning av Niska skulle ligga. Efter en del besvärligheter
hade de anträffat spritskutan omkring kl. 3 å 4 på natten.
Erikssons och Petterssons motorbåtar hade fortfarande haft sällskap. På
eftermiddagen samma dag bade Pettersson med sin motorbåt avgått med
den intagna spritlasten. Huruvida det lastats någon sprit i Ericssons mo -

177

torbåt och om denna avgått förut, kunde Pettersson icke erinra sig. Efter
avfärden från spritskutan hade båtarna skilts från varandra.

Enligt rapporten hade om klaganden inhämtats, att han var kyrkobokförd
och mantalsskriven i Katarina församling under adress Katarina
Bangata 25, 4 tr., samt att han sedan februari 1932 hyrt direkt av värden.
Han hade sedan april månad 1932 varit anställd i Stockholms Rederiaktiebolag
Svea, för diverse arbeten såsom utrustning av båtar m. m. Senast
den 2 december 1932 hade han arbetat hos nämnda bolag. År 1924 eller 1925
hade klaganden ådömts fängelse i två månader för våld mot tulltjänsteman.
År 1927 hade han ådömts 65 kronors böter för olaga befattning med
8,9 liter sprit och år 1930 en månads fängelse för olaga befattning med 39
liter sprit. Under senare år hade klaganden upprepade gånger prejats av
kustbevakningen i Stockholms skärgård under omständigheter, som tytt
på, att han varit ute i olaga spritärenden.

I sin förklaring anförde Wall vidare:

Vad i slutet av rapporten antecknats rörande klagandens antecedentia
hade varit bekant för Wall redan vid förhörens början, enär det varit
Wall, som med biträde av vissa andra tulltjänstemän ertappat klaganden
vid det tillfälle, för vilket han år 1930 ådömts en månads fängelse för olaga
befattning med sprit. Denna tidigare beröring med klaganden gåve Wall
grundad anledning antaga, att klagandens anmälan mot Wall vore en ren
hämndeakt. Emellertid hade klaganden i förevarande fall icke kunnat förmås
att redogöra för åtkomsten av den av Westerberg omhändertagna spritflaskan,
och det hade kunnat vara möjligt och hade misstänkts, att flaskans
innehåll härrört från något olaga spritupplag i makarna Ericssons
bostad. Anträffandet i klagandens motorbåt av ytterligare en glasflaska,
som innehållit sprit, hade talat härför. Anträffandet av ett spritupplag i
makarnas bostad skulle, med hänsyn till vad klaganden tidigare låtit
komma sig till last, ovillkorligen för denne hava medfört frihetsstraff. Med
stöd av dessa förhållanden hade förelegat laga anledning, jämlikt 9 § i
lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin, för en husrannsakan i makarnas bostad.
Av rapporten framginge, ansåge Wall, bärande skäl för att denna
husrannsakan verkställdes nattetid. Hustru Ericsson, som vid förhörstillfället
varit ganska nervös och uppriven över mannens beteende, hade säkert
varit mera tacksam än missnöjd för det hon icke kvarhållits ytterligare
flera timmar i avvaktan på att den av omständigheterna nödvändiggjorda
undersökningen av makarnas bostad skulle komma till utförande
först efter kl. 6 på morgonen, och hon torde icke kunna bestrida, att
förrättningen utförts med största försynthet. Härför talade bland annat
vad Wall i rapporten anfört angående till makarnas lägenhet möjligen
hörande källare. Oavsett det brådskande med förrättningen och den olämp -

12 — Justitieombudsmannens (imbe!sberättelse lill 1934 års riksdag.

178

liga tidpunkten på dygnet för inhämtande av tillstånd till förrättningen
hade, enligt Walls åsikt, hans tjänsteställning såsom tullman och assistent
hos chefen för Stockholms kustdistrikt och tillika extra polisman berättigat
honom till utförande av densamma. Författningsenligt hade sedan åtgärden
rapporterats första nästkommande söckendag för chefen för Stockholms
kustdistrikt. Klagandens påstående, att förrättningen utförts utan
laga rätt, hestredes alltså. Att klaganden avförts till polisarrest för vidare
förhör och utredning hade varit ofrånkomligt, då han dels trots tullmännens
vittnesberättelser enständigt fortfarit att neka till all befattning med
den av Westerberg omhändertagna spritflaskan, dels ej heller kunnat
styrka, att den av honom och hustru Ericsson senast avgivna berättelsen
angående resan vore mera sann än den av hustru Ericsson först avgivna,
dels ock slutligen skulle av tulldetektiven höras angående en tidigare resa
med sin motorbåt ut till ett av Niskas spritfartyg utanför territorialgränsen.
Visserligen hade klaganden redan en gång varit instämd till Stockholms
rådhusrätt för denna sistnämnda sak, och hade målet mot honom då
ogillats på grund av bristande bevisning. Emellertid hade denna sak dåmera
kommit i sådant läge, att sådan bevisning torde kunna förebringas
mot klaganden, att han bleve överbevisad örn sin skuld även i detta fall.
Under vistelsen på Sundbybergs polisstation hade klaganden förvarats på
samma sätt som övriga anhållna brukade förvaras. Att han därvid icke
bekommit ”så mycket som en filt” vore osanning, då han, enligt vad från
polisstationen inhämtats, för bruk nattetid bekommit såväl filt som huvudkudde.
Att klaganden, som vore född och uppfödd skärgårdsbo och torde
hava fört en sådans mången gång under fiske och även under spritsmugglingsresor
hårda tillvaro och därutöver, icke annat än Wall visste, vid anhållandet
varit vid god vigor, under sin vistelse å Sundbybergs polisstation
skulle hava tagit skada till sin hälsa, hade Wall svårt att tro, och det
vöre i alla händelser ett förhållande, som läge utanför Walls kontroll och
ansvar. Wall ansåge sig höra bestrida detta klagandens påstående, till dess
han med läkarhetyg styrkt riktigheten av detsamma. Oavsett att ett polisutredningsarbetes
fullföljande icke kunde göras beroende av en anhållens
arbetstillfällen, synnerligast då, såsom i föreliggande fall, den anhållne
ertappats på har gärning, ansåge Wall, att klagandens i detta fall anförda
arbetsförlust icke kunde tillmätas någon betydelse, då klaganden
först frivilligt avstått från arbetsinkomsten under lördagen den 3 december,
då han tidigt på morgonen i stället begivit sig ut i skärgården — enligt
hustruns berättelse för att hämta sprit — och då han sedan under måndagen
och tisdagen, den 5 och den 6 december, utan påverkan från vare
sig Wall eller tulldetektiven och alltså frivilligt fortsatt att neka och därigenom
försvårat utredningen och dragit ut på tiden för densamma. Hade
klaganden under dessa håda sistnämnda dagar ägnat minsta omtanke örn

179

sin anställning och inkomst, skulle lian givetvis under för handen varande
omständigheter genast hava erkänt sig överhevisad och tillstått sanningen
såväl beträffande sista resan som resan till Niskas spritfartyg. Det vore
sålunda på grund av klagandens envetna nekande hans egen skuld, att
han måst kvarhållas för upprepade förhör och under det undersökningarna
i skärgården angående makarnas senaste resa pågått. Med stöd av
vad sålunda anförts och då Wall visste med sig, att han efter hästa förmåga
endast sökt fullgöra sin plikt såsom tull- och kustbevakningstjänsteman
och därvid, såvitt Wall förstode, icke överskridit sin befogenhet, anhölle
Wall, att klagandens skrift icke måtte föranleda till någon J. 0:s
åtgärd mot honom.

Enligt vad från kungl, generaltullstyrelsen införskaffade handlingar utvisade
hade styrelsen tid efter annan, bland annat genom beslut den 8 juni
1932, avseende tiden till och med den 31 december 1932, förordnat polisuppsyningsmannen
Andersson att i egenskap av extra befattningshavare
vid tullverket verkställa undersökningar och utredningar rörande olovlig
varuinförsel eller försök därtill ävensom att utföra övriga göromål, som
chefen för Stockholms kustdistrikt kunde komma att ålägga honom.

Enligt vad J. O. vidare från K. B. i Stockholms län inhämtade hade
av K. B. förordnanden utfärdats för Wall att tillsvidare under år 1932 i
egenskap av extra polisman inom Stockholms län hava tillsyn å efterlevnaden
av lagarna den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel och den
20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, och för Andersson att under närmare angivna tider,
bland annat från och med den 1 juli 1932 tillsvidare till och med den 31
december 1932, så länge han enligt generaltullstyrelsens förordnande hade
anställning vid tullverket, i egenskap av extra landsfiskal inom Stockholms
län hava tillsyn å efterlevnaden av nyssnämnda lagar, dock att
Andersson vid fullgörandet av detta uppdrag icke ägde utöva den landsfiskal
tillkommande häktningsrätt.

Sedan klaganden lämnats tillfälle att i anledning av Walls förklaring
inkomma med påminnelser, anförde klaganden i en hit ingiven skrift
bland annat följande: Klaganden hade icke bestritt, att laga anledning till
hans och hans hustrus anhållande förelegat. Däremot vidhölle klaganden,
att laga skäl saknats för såväl den husrannsakan, som hos klaganden verkställts
nattetid, som klagandens kvarhållande i polisarresten utöver den
tid, som åtgått för förhöret i saken. Klaganden vidhölle sina tidigare påståenden.
Klagandens hustru hade på förfrågan bestämt förnekat, att hon
vid polisförhöret uppgivit, att ändamålet med färden varit att hämta sprit.

180

På grund av vad sålunda förekommit anmodade J. O. generaltullstyrelsen
att inhämta yttranden från Wall och Andersson och att till J. O. inkomma
därmed ävensom med eget utlåtande.

Av generaltullstyrelsens utlåtande och vid detsamma fogade vidimerade
avskrifter av utslag framgick följande rörande klagandens tidigare förhållanden
i fråga örn olovlig befattning med sprit.

Den 1 oktober 1927 hade klaganden av annan person i Stockholm inköpt
8,9 liter sprit och medfört spriten till sin nuvarande hustrus bostad, där
spriten förvarats till påföljande dag, då klaganden och en tredje person
från nämnda bostad bortfört spriten, vilken därvid tagits i beslag. Genom
utslag den 15 november 1927 hade Stockholms rådhusrätt för denna klagandens
befattning med sprit och då uppenbart varit, att spriten varit
olovligen införd till riket, samt klaganden erkänt, att han förstått, att så
varit förhållandet, i förmågo av 5 § i lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin dömt
klaganden att böta 65 kronor.

Någon dag strax efter midsommar 1929 hade klaganden vid Västerö upphittat
och omhändertagit 39,65 liter sprit. Sedan han och en annan person
i en klaganden tillhörig eka forslat spriten till Värmdö, hade de i en trafikbil
fört spriten i riktning mot Stockholm men efter en stund blivit anhållna
av tullpersonal. Spriten hade tagits i beslag, och klaganden hade
på grund av en av Wall den 9 september 1929 avgiven rapport ställts under
åtal vid Stockholms rådhusrätt. Genom utslag den 3 december 1929 hade
klaganden, som erkänt, att han förstått, att spriten varit olovligen till riket
införd, och som förut straffats för olovlig befattning med sprit, jämlikt
5 § i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin, jämfört med 1 § 4 mom. nämnda lag,
dömts till fängelse i en månad. Rådhusrättens utslag hade av Svea hovrätt
fastställts den 6 mars 1930.

För deltagande i den i Walls rapport omnämnda utfärden i sällskap
med fiskaren Pettersson till ett av Niskas spritfartyg hade klaganden
ställts under åtal vid Stockholms rådhusrätt, som emellertid i utslag den
18 maj 1932, då klaganden mot sitt nekande icke blivit lagligen övertygad
att hava förövat olovlig spritinförsel, funnit talan mot honom icke kunna
bifallas.

Slutligen hade klaganden och hans hustru vid samma rådhusrätt ställts
under åtal för olovlig införsel av de 0,45 liter sprit, som vid det i förevarande
ärende ifrågakomna tillfället tagits i beslag. Genom utslag den 8
februari 1933 hade rådhusrätten yttrat: Enär genom vad i målet förekommit
måste anses ådagalagt, att klaganden den 3 december 1932 i Stockholms
skärgård, under det han och hans hustru färdats i en hustrun tillhörig
motorbåt, tagit befattning med 0,45 liter sprit, samt uppenbart vore,

181

att spriten hit till riket olovligen införts och att klaganden insett, att så
varit fallet, alltså och då klaganden förut ådömts ansvar för olovlig befattning
nied sprit, men den sprit, varom nu vore fråga, utgjort en ringa, ej
till försäljning ämnad myckenhet och omständigheterna jämväl i övrigt
vore synnerligen mildrande, samt hustru Ericsson icke mot sitt nekande
kunde anses övertygad örn att hava tagit befattning med ifrågavarande
sprit, prövade rådhusrätten jämlikt 5 § och 1 § 4 mom. i förut omförmälda
lag den 20 juni 1924 rättvist döma klaganden att böta 75 kronor. Åtalet
mot hustru Ericsson ogillades.

Utslagen i samtliga fyra mål hade vunnit laga kraft.

I det yttrande, som Wall i anledning av J. 0:s anmodan avgav till generaltullstyrelsen,
anförde Wall följande:

Klaganden hade åberopat, att anhållandet avsett en så liten spritkvantitet
som cirka Mi liter. Därmed syntes han vilja hävda, att det icke vöre
omständigheterna vid spritens anträffande, som avgjorde, huru ingående
undersökning som påkallades. Emellertid kunde, såsom erfarenheten visat,
ofta en ringa kvantitet smuggelsprit giva upphov till ett större partis anträffande
och flera personers ställande till ansvar för befattning med varan.
Under tiden för anhållandet hade klaganden emellertid upprepade
gånger hörts även örn en färd till en Niskas spritskuta utanför tullgränsen.
Det hade således icke varit enbart den beslagtagna spritkvantiteten
den 3 december 1932, som föranlett, att klaganden, som länge varit misstänkt
och även straffad för olovlig sprithantering och som hörde till den
typ av detta yrkes utövare, vilka envist nekade till allt, ansetts böra hållas
i förvar under en till synes lång tid. Den omständigheten, att rådhusrätten
en gång ogillat tullåklagarens talan mot klaganden för dennes färd
till Niskas spritfartyg, befriade icke klaganden från att, när anledning
därtill förelåge, ånyo höras i denna sak. Att befogad anledning därtill nu
förelegat framginge av den tidigare nämnda tjänsterapporten. Klagandens
påstående, att dessa förhör endast varit förevändningar för hans kvarhållande,
bestredes alltså. Att klaganden icke vöre främmande för spritsmugglingsresor
framginge av handlingarna. Klagandens försök att bortförklara
hustruns första uppgift, att makarna Ericsson kommit från Ljusterö,
förtjänade icke att bemötas. Hustru Ericssons i rapporten intagna
uppgift vid förhöret, att ändamålet med färden varit att hämta sprit, vore
riktig och grundade sig på anteckningar, gjorda av förhörsledaren i omedelbart
sammanhang med förhöret. Rapportens riktighet i detta hänseende
kunde styrkas av förhörsvittnet Westerberg. Ansvaret för kvarhållandet
av klaganden i polisförvar torde åvila antingen Wall, som anhållit och infört
klaganden till Sundbybergs polisstation samt föranstaltat örn hans förvaring
därstädes, eller möjligen Wall och tulldetektiven Andersson gemen -

182

samt, enär de båda i samråd ansett, att klaganden måst kvarhållas, tills
utredningarna slutförts. Vad slutligen beträffade rätten att förordna örn
kvarhållande i polisförvar av för olovlig befattning med sprit misstänkt
eller ertappad person under tid, som utredningen därom oundgängligen
krävde, saknades för sådant fall särskild instruktion för Wall. Denna rätt
vore emellertid ovillkorligen nödvändig för tulltjänsteman i Walls tjänsteställning,
som hade sig ålagt att anställa undersökningar angående brott,
vilka avsåges i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, örn de tjänsteuppgifter,
som med tjänsten följde, skulle tillfredsställande kunna fyllas och överträdelser
av lagens bestämmelser med utsikt till framgång beivras. Emellertid
hade kvarhållandet av anhållna personer alltid skett i samförstånd
med polismyndigheten å förvaringsorten eller med vederbörande landsfiskal.
Så hade skett även i det påtalade fallet. Anmälan till tullfiskalen
före rapports avlämnande angående anhållen person förekomme endast i
de fall, då det ifrågasattes, att den anhållne borde begäras häktad.

Andersson anförde i sitt yttrande bland annat följande:

Söndagen den 4 december 1932 hade Wall till Andersson meddelat, att han
samma dag anhållit och till Sundbybergs polisstation låtit transportera klaganden,
enär denne tagit befattning med till riket olovligen införda spritdrycker,
som han vid prejning av Vaxholms tulljakt kastat i vattnet. Promemoria
över de anteckningar, vilka Wall fört vid förhör med makarna
Ericsson, hade även funnits å nämnda polisstation. Med anledning därav
hade Andersson samma dag kl. 10 f. m. avrest till Sundbybergs polisstation
och omedelbart efter ankomsten dit anställt förhör med klaganden. Förhöret
ifråga hade pågått till kl. 2 e. m. samma dag och gällt dels befattning
med förenämnda glasflaska och dels en resa ut till ett Niskas spritfartyg.
För sistnämnda resa hade klaganden tidigare varit tilltalad men
frikänts i brist på bevisning. Av denna anledning hade Wall och Andersson
icke ansett, att klaganden därför ånyo skulle ställas under åtal, men
väl ifrågasatt beslagtagande av klagandens i detta senare mål omförmälda
motorbåt, då denna tidigare icke varit beslagtagen. Jämlikt lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin
kunde nämligen farkost förklaras förverkad, utan att dess ägare eller brukare
kunde fällas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av spritdrycker.
Då två andra av de i resan deltagande personerna överklagat de
straff, vilka ådömts dem för därvid verkställd olovlig varuinförsel, hade
tullfiskalen icke ansett lämpligt att höra dessa personer på ed, förrän straffen
fastställts av högre rätt. Av denna anledning hade klaganden hörts ej
blott angående den flaska, som han bevisligen kastat i vattnet kort före
prejningen, utan även angående omförmälda resa till Niskas spritfartyg.

183

Vidare hade klagandens uppgivna besök i sin sommarstuga å Västerö måst
kontrolleras. Likaledes hade det måst undersökas, örn han gjort något besök
i Möja socken, varest ett flertal personer, som sysslade med olaga spritaffärer,
vore boende. Därest klaganden släppts, innan dessa förhållanden
kunnat kontrolleras, hade förelegat skälig anledning att befara, att klaganden
genom undanröjande av bevisning eller egendom komme att förhindra
sakens tillbörliga utredning. Att av dessa anledningar hålla en person anhållen
från kl. 3 f. m. den 4 till kl. 7 e. m. den 6 december finge väl anses av
behovet påkallat. Klaganden hade underkastats förhör vid två olika tillfällen
under såväl måndagen den 5 som tisdagen den 6 december. Klagandens
uppgift, att han släppts sistnämnda dag kl. 8 e. m., vore icke med sanningen
överensstämmande. Andersson hade själv bevittnat, att klaganden
medföljt omnibus från Sundbybergs torg kl. 7,10 e. m. Ansvaret för klagandens
kvar hållande åvilade Andersson och Wall gemensamt, enär de varit
överens, att han måst kvarhållas, tills utredningen slutförts. Kätt att förordna
örn kvarhållande av misstänkt person, i detta fall klaganden, vilken
upprepade gånger gjort sig skyldig till befattning med till riket olovligen
införda spritdrycker, syntes Andersson tillkomma håde honom och Wall, i
varje fall Andersson, som innehade förordnande såsom extra landsfiskal.
Efter klagandens införande å Sundbybergs polisstation hade detta anmälts
till stadsfiskalen i staden, som också givit sitt tillstånd till klagandens förvaring
i därvarande arrestlokal. Upplysningsvis ville Andersson meddela,
att tullfiskalen icke vore tilldelad häktningsrätt. Någon anmälan till denne
hade därför icke gjorts beträffande klaganden. Anmälan till tullfiskalen
gjordes endast, då det vore fråga örn att den anhållne skulle häktas.

Vid Anderssons yttrande var fogat ett den 18 februari 1933 dagtecknat
intyg av stadsfiskalen i Sundbyberg Einar Stenberg. Detta innehöll, att
Wall natten till den 4 december 1932 gjort framställning örn och erhållit
tillstånd att i Sundbybergs arrestlokaler få förvara klaganden, vilken enligt
uppgift skulle hava gjort sig skyldig till brott mot lagen den 20 juni
1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, samt att någon prövning i sakfrågan från Stenbergs sida
ej förekommit.

I sitt utlåtande anförde generaltullstyrelsen:

I ärendet hade klaganden icke bestritt, att laga anledning till hans anhållande
på aftonen den 3 december 1932 förelegat. På grund av innehållet
i den av tullpersonalen vid klagandens anhållande tillvaratagna flaskan
och de mot varandra stridande uppgifter, som av klaganden och hans
hustru vid Walls förhör med dem natten till den 4 december 1932 lämnats
angående motorbåtsfärden, samt med hänsyn därtill, att klaganden enligt
vad Wall haft sig bekant förut ådömts fängelsestraff för olovlig be -

184

fattning med sprit, torde Wall få anses hava haft sannolika skäl för att
misstänka, att klaganden befattade sig med olovligen införda spritdrycker
utöver vad som utrönts vid hans anhållande. Det torde också vara förklarligt,
att Wall ansett sig hava grundad anledning antaga, att den
olovligen införda sprit, klaganden kunde antagas ytterligare innehava,
förvarats i hans hostad. Beträffande frågan, vilka omständigheter i olika
fall skulle anses utgöra giltig anledning till anställande av husrannsakan
efter olovligen införd sprit, ville styrelsen framhålla, att ett uppställande
av alltför stränga krav i detta hänseende skulle, när det gällde personer,
som förut beträtts med olaga sprithantering, väsentligt försvåra tull- och
polispersonalens arbete med spritsmugglingens bekämpande. Härvid finge
erinras, att lagen örn straff för olovlig varuinförsel saknade motsvarighet
till det i § 145 mom. 1 av 1904 års tullstadga förekommande stadgandet örn
straff för tulltjänsteman i visst fall, då olovligen infört gods icke anträffats
vid husrannsakan. Då hustru Ericsson ansetts icke kunna kvarhållas
över natten, torde husrannsakan icke utan att ändamålet med densamma
förfelats hava kunnat förrättas å annan tid än som skett. Av handlingarna
framginge ej, att husrannsakningen, som enligt Walls rapport verkställts
utan invändning från hustru Ericssons sida, förorsakat någon skada
eller olägenhet. Wall innehade i egenskap av assistent hos chefen för
Stockholms kustdistrikt högre tjänstegrad än tullöveruppsyningsman och
vore på grund därav enligt gällande bestämmelser befogad att utan vederbörande
förmans uppdrag förrätta husrannsakan, när fara vore i dröjsmål.
Med avseende å omständigheterna i förevarande fall ansåge styrelsen
Wall icke hava genom att på eget ansvar verkställa ifrågavarande
husrannsakan överskridit sin befogenhet. Wall och Andersson hade gemensamt
påtagit sig ansvaret för klagandens kvarhållande på polisstationen
i Sundbyberg. Jämlikt 11 § i lagen örn straff för olovlig varuinförsel
och 9 § i lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin ägde Wall och Andersson att, med iakttagande
av vad i förstnämnda lag föreskreves, anställa undersökning angående
brott, som avsåges i dessa båda lagar. Denna undersökningsrätt torde vad
beträffade rätten att anhålla personer, som anträffades under försök att
olovligen införa gods, innefatta en mera vittgående befogenhet än den,
som enligt 19 § 10 och 11 punkterna i promulgationsförordningen till strafflagen
i sådant hänseende tillkomme envar. Enligt styrelsens mening hade
Wall därför Varit lagligen berättigad att underkasta klaganden förberedande
förhör i tullverkets lokaler. Någon rätt att självständigt förordna
örn klagandens kvarhållande för ytterligare utredning, sedan han vid förhöret
förnekat, att han gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, torde ej
få anses hava tillkommit vare sig Wall eller Andersson. En dylik rätt
torde för övrigt vara utesluten redan av den anledningen, att tullverket

185

icke hade för förvaring av anhållna personer lämpliga lokaler. Klaganden
hade också omedelbart efter det första förhörets avslutande avförts till
polisstationen i Sundbyberg, varest han därefter och med vederbörligt tillstånd
förvarats under den fortsatta utredningen. Enligt vad det vid Anderssons
yttrande fogade intyget torde giva vid handen hade stadsfiskalen
i Sundbyberg, sedan klaganden överlämnats till polisstationen, icke ingått
i prövning av frågan, huruvida skäl till klagandens kvarhållande förelegat.
Då anhållandeinstitutet icke vore reglerat i lag samt klaganden, efter det
han avförts till polisstationen, syntes hava kommit att intaga samma ställning,
som varje annan till polismyndighet överlämnad person, hade styrelsen
ansett sig icke hava att ingå på frågan, örn det lagligen ålegat Wall
eller Andersson att alltefter det utredningen fortskridit påkalla stadsfiskals
beslut, huruvida klaganden fortfarande borde kvarhållas eller frigivas.
Ej heller torde styrelsen hava att yttra sig beträffande klagandens
klagomål i fråga örn hans behandling å polisstationen.

Stenberg avgav därefter på anmodan yttrande i ärendet.

I den mån klagomålen avsågo den hos klaganden verkställda husrannsakan
fann justitieombudsmannen Ekberg dessa, med hänsyn till vad därom
i ärendet upplysts, icke föranleda till någon vidare åtgärd.

Kvarhållandet av klaganden i polisarrest fann J. O. däremot icke kunna
undgå beivran. J. O. anmodade därför K. B. i Stockholms län att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Wall. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde J. O. följande:

”De tvångsmedel, som vid förberedande undersökning i brottmål må
komma till användning, hava intill dess under år 1933 särskild lagstiftning
i ämnet utfärdats, varit tämligen ofullständigt behandlade i vår lag.
Beträffande gripande och häktning av för brott misstänkt person meddelades
bestämmelser i 19 § i kungl, förordningen den 16 februari 1864 örn
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. Dessa
bestämmelser hava vid den nya lagstiftningens genomförande lämnats i
stort sett orubbade. Nu liksom tidigare är beträffande gripande i punkt 10
i nämnda lagrum, vilken punkt icke undergått någon ändring, stadgat, att
den, som begått brott och träffas å bar gärning eller flyende fot, får av
envar gripas, örn å brottet kan efter lag följa straffarbete eller fängelse.
Misstankes någon på sannolika skäl för brott — hur ringa som helst — oell
är den misstänkte okänd, kan han också gripas av vem som helst, om han
undandrager sig att uppgiva sitt namn eller sin hemort eller skälig anledning
förekommer, att hans uppgift därom är osann. Envar har ock rätt
att gripa den, som enligt K. B:s efterlysning hör häktas för brott. Förut -

186

sättningarna för gripande och för häktning sammanfalla ej. När straffarbete
eller fängelse kan följa, kan den, som träffas å bar gärning, alltid
gripas. Har den misstänkte ämbete eller tjänst eller fast egendom eller
eljest stadigt hemvist eller yrke, får han ej häktas utom för de fall, att å
brottet kan följa straffarbete i minst två år eller ock det kan skäligen befaras,
att han avviker eller genom undanröjande av bevis eller egendom
sakens tillbörliga utredning hindrar, samt brottet är belagt med straffarbete.
Kan endast fängelse följa å brottet, kan den bofaste över huvud
ej häktas. Gripas kan han däremot, örn han träffas på bar gärning eller
flyende fot. Här bär tydligen behovet av ett snabbt handlande gjort, att
utredningen, huruvida bäktningsanledning föreligger, får komma efteråt.
Slutligen må erinras örn bestämmelsen i 19 § 11 punkten av promulgationsiörordningen
till strafflagen, vilken ursprungligen innehöll att, örn någon
gripits såsom misstänkt för brott ''eller eljest’ utan att häktningsmyndigliet
fattat beslut örn häktning, den, som gripit honom, skulle utan dröjsmål
anmäla förhållandet bos häktningsmyndigbet. Denna myndighet bade därefter
att pröva, örn den gripne skulle sättas i häkte eller genast lösgivas.

Något i lag reglerat institut, som medgav den gripnes kvarhållande
längre eller kortare tid för utredning, innan beslut meddelades örn häktning
skulle ske eller ej, förefanns icke före tillkomsten av den år 1933 antagna
lagen. I praxis bade emellertid framträtt ett behov av att i vissa fall under
någon tid kvarbålla en för brott misstänkt person i polisförvar för utredning,
huruvida bäktningsförutsättningar vore för banden. För de betingelser,
under vilka dylikt kvarhållande kunde anses försvarbart, har
jag närmare redogjort i ett i min ämbetsberättelse till 1932 års riksdag refererat
ärende (s. 148 o. f.). Till denna redogörelse får jag nu hänvisa. Här
vill jag allenast framhålla följande. Med utgångspunkt från de bestämmelser,
som före tillkomsten av den nyligen antagna lagstiftningen i ämnet
funnos meddelade rörande processuellt frihetsberövande, måste för kvarhållande
av en för brott misstänkt person anses vara en förutsättning, att
förhållandena voro sådana, att brottet kunde tänkas leda till häktning. För
utredning, huruvida i visst fall häktningsförutsättningar voro förhanden,
kunde det anses försvarbart att lämna häktningsmyndigheten visst rådrum,
sedan en person gripits såsom misstänkt för brott. Var det emellertid
på grund av stadgandena i 19 § 6 eller 7 punkten uteslutet, att häktning
för brottet kunde ske, fick enligt min mening ej heller något kvarhållande
äga rum. Sålunda kunde det ej anses tillåtet att för brott, varå kunde följa
straffarbete under kortare tid än två år, kvarhålla en person, som ägde
fast bostad, därest förhållandena voro sådana, att det ej skäligen kunde
befaras, att han skulle avvika eller genom undanröjande av bevis eller
egendom hindra sakens tillbörliga utredning. Var brottet ej belagt med
strängare straff än fängelse, måste det anses uteslutet, att kvarhållande

187

av bofast person kunde ske, enär i dylikt fall häktning ej var tillåten.
Härutöver må framhållas att, ehuru det väl ej kunde fordras för ett kvarhållande,
att misstanken örn brott var grundad på lika starka skäl, som
måste föreligga vid den i den personliga friheten längre gående åtgärden
häktning, det dock måste uppställas såsom ett oeftergivligt villkor, att
vid en objektiv prövning av föreliggande omständigheter misstanken
framstod såsom befogad. Den mening, som jag sålunda hävdat i ovannämnda
rättsfall och nu närmare utvecklat, har omfattats jämväl av
högsta domstolen, såsom framgår av min ämhetsberättelse år 1933 sid. 8
o. f. samt N. J. A. 1932 sid. 423.

Såsom av ämhetsberättelsen år 1922 sid. 68 o. f. framgår, kunde rätt att
besluta örn kvarhållande av gripen person anses tillkomma endast myndighet,
som ägde häktningsrätt. Underordnad polisman kunde icke anses
äga dylik rätt. Denna åsikt hävdas jämväl av professorn Å. Hassler i hans
arbete Föreläsningar över den svenska kriminalprocessen del I, sid. 290.

Ytterligare stöd för riktigheten av vad ovan anförts rörande tidigare
rätts ställning till nu behandlade spörsmål giva förarbetena till den nya
lagstiftningen örn tvångsmedel i brottmål. Härom må erinras följande.
Sedan jag i min ämhetsberättelse år 1932 i anledning av det förut nämnda
rättsfallet framhållit, att vad i detsamma förekommit syntes bestyrka det
trängande behovet av lagstiftning rörande de straffprocessuella tvångsmedlen,
och yrkande härom framförts i motioner vid 1932 års riksdag, beslöt
riksdagen skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning, huruvida
utan avbidan på en allmän rättegångsreform en reglering i lag av
vissa av de straffprocessuella tvångsmedlen läte sig genomföras, samt örn
framläggande för riksdagen snarast möjligt av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. I anledning härav utarbetades av särskilda utredningsmän
inom justitiedepartementet en promemoria angående lagstiftning
örn vissa straffprocessuella tvångsmedel med därvid fogade lagutkast
(statens offentliga utredningar 1932:29). På grundvalen av sagda
promemoria och utkast framlades, sedan yttranden infordrats från olika
myndigheter och efter lagrådets hörande, proposition till 1933 års riksdag
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen örn
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m.
Sedan riksdagen antagit förslagen, promulgerades desamma såsom lagar
den 12 maj 1933 att träda i kraft den 1 juli detta år.

Den nya lagstiftningen innefattar icke några särskilda eller nya regler
angående gripandet. Däremot regleras närmare kvarhållandet.

Härutinnan anfördes i promemorian — sedan däri framhållits, att de
anmärkta bristerna i lagstiftningen syntes böra för tiden intill dess en
allmän rättegångsreform kunde komma till stånd avhjälpas bland annat
därigenom, att bestämmelser bleve meddelade örn liäktningsmyndighets

188

befogenhet att för prövning av häktningsfrågan kvarhålla misstänkt person
— följande:

''Rättssäkerheten torde emellertid jämväl kräva, att garantier skapas för
att nämnda befogenhet icke kommer att missbrukas. Säkerhet bör finnas,
att kvarhållande icke sker utan tillräcklig anledning och att tiden för
kvarhållandet ej utsträckes längre än som kan anses oundgängligen nödvändigt.
’

Än vidare anfördes i promemorian:

''Den, som av enskild person gripits för brott, bör så snart ske kan överlämnas
till närmaste polisman. Kan den gripne inom samma eller kortare
tid inställas för häktningsmyndighet, är detta tydligen att föredraga. Polisman
bör naturligen utan dröjsmål inställa misstänkt, som av honom
gripits eller till honom överlämnats, för häktningsmyndighet. Vad sålunda
ifrågasatts torde kunna anses redan nu gälla på grund av stadgandet i
11 punkten.

Häktningsmyndighet bör snarast möjligt förordna örn häktande eller
lösgivande av person, som inställts för myndigheten. Emellertid har, som
ovan påpekats, i praxis framträtt ett behov av att i vissa fall under någon
tid kvarhålla misstänkt för utredning huruvida häktningsförutsättningar
äro förhanden. Detta behov har blivit ännu mera kännbart sedan genom
lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning med häktad
föreskrivits, att meddelande örn företagen häktning ofördröjligen skall
göras till ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen
med den häktade, varefter sådan rannsakning skall börjas snarast möjligt
och senast inom viss kortare tid. I anslutning till vad som får anses redan
nu gälla i praxis synes därför böra stadgas, att örn någon finnes skäligen
misstänkt för brott och det anses kunna ifrågakomma att häkta honom
för brottet, häktningsmyndigheten skall kunna förordna örn den misstänktes
kvarhållande, där det finnes vara av synnerlig vikt, att han tages i
förvar i avvaktan på utredningens fullständigande.’

I enlighet med nu refererade principer upptogo utredningsmännen ett
utkast till ändring av bland annat 19 § 11 punkten av promulgationsförordningen
till strafflagen. I den speciella motiveringen till detta utkast
anförde utredningsmännen: Vad anginge förutsättningarna för kvarhållande,
finge, utöver vad därom anförts i den allmänna motiveringen, följande
anmärkas. Kvarhållandet avsåge att bereda rådrum för utredning,
huruvida häktning skulle äga rum. Det måste därför kunna antagas, att
den misstänkte kunde komma att häktas. Därvid torde särskilt vara att
märka, att utsikten till att häktning kunde undvikas på grund av att villkorlig
dom syntes kunna ifrågasättas eller av annan dylik anledning ej
borde utgöra hinder för att kvarhållande skedde, till dess häktningsmyndigheten
hunnit bilda sig en bestämd åsikt härom. Över huvud torde ej

189

böra fordras mera, än att häktning syntes kunna ifrågakomma, även örn
någon omständighet till äventyrs skulle peka i annan riktning. Det vore
nödvändigt att bereda häktningsmyndigheten möjlighet att nöjaktigt utreda
de omständigheter, som kunde inverka på häktningsfrågan.

I propositionen anförde chefen för justitiedepartementet, efter att hava
framhållit nödvändigheten av lagbestämmelser rörande misstänkt persons
kvarhållande, bland annat följande:

Vad anginge frågan vilka myndigheter skulle äga förordna örn misstänkt
persons kvarhållande anslöte departementschefen sig till den i promemorian
uttalade uppfattningen, att sådan befogenhet endast borde tillkomma
häktningsmyndighet. Då anmälan örn gripande ingått till käktningsmyndighet
liksom då häktningsmyndigheten själv verkställt gripandet
— varunder tydligen innefattades även det fall att häktningsmyndighet
efter hållet förhör toge i förvar misstänkt person, som ej redan tidigare
vore att anse som gripen — borde, såsom i utkastet skett, fastställas
en viss tid, inom vilken myndigheten senast skulle hava att taga ställning
till frågan örn hans lösgivande eller häktande eller eventuellt hans
kvarhållande. Denna tid hade i utkastet föreslagits till tjugofyra timmar.
Vissa polis- och åklagarmyndigheter hade uttryckt farhågor för att tiden
skulle vara alltför knappt tillmätt. Erinringen syntes departementschefen
dock icke böra föranleda någon ändring i vad som enligt utkastet föreslagits.
Kunde ej inom nämnda tid bestämd ståndpunkt tagas till frågan
huruvida den misstänkte skulle häktas eller kvarhållas, syntes något frihetsberövande
icke längre böra tillåtas. I fråga örn de förutsättningar, under
vilka ett fortsatt kvarhållande skulle få ske, därest beslut örn häktning
ej kunde fattas, torde, såsom i utkastet föreslagits, kvarhållande ej
böra få äga rum, örn ej situationen vore sådan, att häktning kunde tänkas
senare komma i fråga. Att i annat fall kvarhålla en misstänkt borde ej
medgivas; det torde ej heller enligt nu tillämpad praxis ifrågakomma.
Fastmera syntes det vara särskilt angeläget att i detta avseende meddela
sådana bestämmelser, att kvarhållande ej kunde äga rum på alltför lösa
grunder. Den i utkastet härutinnan föreslagna bestämmelsen torde ej bereda
tillräcklig garanti härför. I anslutning till vad processkommissionen
i sitt betänkande föreslagit syntes därför kvarhållande böra få ske allenast
då ej fulla skäl till häktning förelåge utan därför erfordrades ytterligare
utredning, samt det funnes vara av synnerlig vikt, att den misstänkte
toges i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande. Då ltvarhållandet
naturligen ej borde utsträckas längre än som påkallades av dess
syfte, borde, liksom i utkastet, stadgande meddelas därom, att häktningsmyndighet
så snart ske kunde skulle meddela beslut, huruvida den kvarhållne
skulle häktas eller frigivas. Det borde starkt understrykas, att rätten
till kvarhållande icke finge utnyttjas för åstadkommande av en för -

190

langning av den tid, inom vilken den misstänkte skulle ställas inför domstol.
Uppenbarligen vore det av särskild vikt att förhindra, att vid sidan
av det i lagen reglerade kvarhållandet i praxis uppkomme någon annan
form för att hålla misstänkt person i förvar. I utkastet i detta syfte föreslagen
bestämmelse, att någon som icke vore häktad ej finge annorledes
än i lagen stadgades på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå
att han därtill samtyckte, vore därför alldeles särskilt betydelsefull. Tiden
för kvarhållandet hade i utkastet föreslagits till sju dagar med möjlighet
till ytterligare utsträckning med högst samma tid efter domares beprövande.
Rörande den sålunda föreslagna kvarhållandetiden hade i yttrandena
delade meningar yppats. Sålunda hade utkastets bestämmelser
från flera håll tillstyrkts. I andra yttranden hade däremot en rakt motsatt
mening gjort sig gällande. Bland dem, som sålunda funnit kvarhållandetiden
böra avsevärt inskränkas, vore Svea hovrätt, J. O. och processlagberedningen.
Till denna uppfattning hade departementschefen i huvudsak
anslutit sig. Örn häktningsmyndigheten såsom förut anförts erhölle en
tid av tjugofyra timmar till sitt förfogande för avgörande av frågan örn
den misstänktes häktande, frigivande eller kvarhållande, borde alltså
maximitiden för kvarhållande efter häktningsmyndighetens beslut härom
sättas till fyra dygn. Den reglering av kvarhållandet, departementschefen
sålunda föreslagit, innebure icke några mera genomgripande förändringar
i gällande lagstiftning.

I enlighet härmed och på i övrigt anförda skäl upptogs i ett vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen
örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall i 19 § följande sedermera till lag upphöjda bestämmelser:

’9. Befogenhet att besluta örn häktning tillkommer Konungens befallningshavande,
landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare
och polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad (häktningsmyndighet).

11. Är någon efter 10 punkten eller eljest gripen eller efter anställt förhör
såsom misstänkt för brott kvarhållen av annan än häktningsmyndighet,
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos sådan myndighet.

12. Den som av häktningsmyndighet gripits eller efter anställt förhör
kvarhålles såsom misstänkt för brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande
anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut örn häktning
förut meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugofyra timmar
förklaras häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes
det vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare
utredning hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna om
hans kvarhållande utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara
längre än ytterligare fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten

191

att så snart ske kan meddela beslut om den misstänktes häktande eller giva
honom lös. Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är
häktad, på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han
därtill samtycker.’

Av vad sålunda anförts framgår, att den nya lagstiftningen i stort sett
endast utgör ett närmare kodifierande och preciserande av de principer,
som genom tidigare praxis vunnit visst burskap i vår rätt.

Vad förevarande fall beträffar, är utrett att, sedan klaganden den 3 december
1932 i Stockholms skärgård prejats av en tullbåt under omständigheter,
som gjort sannolikt, att klaganden tagit befattning med 0,45 liter
sprit, som olovligen införts till riket, samt att klaganden ägt kännedom
örn eller haft anledning misstänka, att drycken olovligen införts, klaganden
omhändertagits av Wall samt efter ett första förhör kvarhållits i
arrest under närmare tre dygn eller från och med natten till söndagen den
4 december till kl. 7 e. m. tisdagen den 6 december 1932.

Vad först angår Walls befogenhet att besluta örn kvarhållande av en
för smugglingsbrott gripen person vill jag framhålla följande. Enligt 11 §
i lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel äger tulltjänsteman,
där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, med iakttagande
av vad i sagda lag föreskrives, anställa undersökning angående
brott, som i denna lag avses. Enligt 9 § i lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin skall vad i bland annat 11 § i lagen örn straff för olovlig varuinförsel
stadgas äga motsvarande tillämpning, då fråga är örn olovlig införsel av
spritdrycker och vin eller olovlig befattning med spritdrycker och vin,
som olovligen införts. Ordalagen i dessa bestämmelser giva ej anledning
förutsätta, att genom desamma tulltjänsteman skulle hava tillagts någon
vidsträcktare befogenhet att kvarhålla gripen person än med häktningsrätt
ej utrustad polisman i allmänhet äger.

Då Wall icke ägt käktningsrätt, har han således ej heller varit befogad
att, sedan han under natten till den 4 december hållit förhör med klaganden,
fatta något beslut örn klagandens kvarhållande i fängslig! förvar under
längre tid än som erfordrats för klagandens inställande inför häktningsmyndighet.
Häktningsmyndighet har i detta fall närmast varit antingen
landsfogden i Stockholms län eller den landsfiskal, inom vilkens
distrikt brottet begåtts, eller ock tredje polisintendenten i Stockholm, vilken
haft sig särskilt ålagt att lämna tullverket allt det biträde, som erfordras
för uppdagande av brott, varom nu är fråga. Wall har emellertid
helt underlåtit att underställa någon av dessa häktningsmyndigheter
frågan örn klagandens frigivande eller häktande eller fortsatta kvarhållande.
Wall har ej ens påkallat Stenbergs prövning av denna fråga utan
tvärtom tydligt hävdat, att frågan örn kvarhållandet ankomme å honom

192

att avgöra. Då Wall alltså helt och hållet på eget bevåg låtit hålla klaganden.
i förvaringsarrest, har Wall överskridit sin befogenhet på ett sätt,
som icke kan undgå heivran. Den omständigheten, att tulldetektiven Andersson
deltagit i förhören med klaganden, kan icke lända Wall till ursäkt,
då ej heller Andersson ägt häktningsrätt. Då Wall innehaft högre
tjänstegrad än Andersson samt dessutom undertecknat förhörsprotokollet
rörande klagandens brott och således varit närmast ansvarig för utredningen,
får Wall anses i första hand bära ansvaret för klagandens frihetsberövande.
Anmärkningsvärt är jämväl, att Wall låtit föra klaganden till
polisstationen i Sundbyberg, oaktat polismyndigheten i denna stad icke
haft någon anledning att taga befattning med utredningen av det brott,
varför klaganden misstänkts.

Men även örn man frånser, huruvida Wall ägt formell befogenhet att
besluta örn klagandens kvarhållande eller ej, kunna grava anmärkningar
framställas i fråga örn erforderligheten av och grunderna till denna åtgärd.

Enligt 5 § och 1 § 4 mom. i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin skall, där
olovlig införsel av spritdrycker eller vin förövas eller olovlig befattning
med olovligt införda sådana drycker tages av den, som en eller flera gånger
fällts till straff för dylika brott, dömas till fängelse eller till straffarbete
i högst två år. Har brottet skett i allenast ringa omfattning och utan syfte
att försälja dryckerna, må likväl, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, dömas till böter. Enligt 19 § 6 punkten i promulgationsförordningen
till strafflagen må den, som misstänkes hava begått brott, varå
straffarbete under kortare tid än två år kan följa, i häkte tagas. Har han
ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller
yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han avviker eller att han genom
undanröjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrar;
då skall han på fri fot lämnas.

I förevarande fall förelågo, såsom jag redan nämnt, sannolika skäl, att
klaganden tagit olovlig befattning med 0,45 liter insmugglad sprit samt
att klaganden ägt kännedom örn eller haft anledning att misstänka, att
drycken olovligen införts. Med hänsyn till den ringa myckenhet, varmed
klaganden sålunda tagit befattning, och omständigheterna i övrigt har
klaganden uppenbarligen ej kunnat förskylla svårare straff än böter för
ifrågavarande förseelse. Alldeles uteslutet har således varit, att häktning
i och för denna förseelse lagligen kunnat äga rum. Härav följer, såsom
jag ovan närmare utvecklat, att också varje rättsgrund saknats för ett
kvarhållande av klaganden för utredning rörande sagda brott. Sedan rannsakan
i klagandens hem och visitation av hans båt hållits för utrönande,
huruvida klaganden i sin besittning ägde större myckenheter insmugglad
sprit än den ovannämnda, utan att sådan därvid kunnat anträffas, har

193

enligt min mening icke förelegat något fog att misstänka klaganden för
sådan olovlig införsel eller befattning med spritdrycker för försäljning,
som jämlikt 1 § 4 mom. och 5 § 1 mom. i lagen den 20 juni 1924 kunnat bestraffas
med fängelse eller straffarbete i högst två år. Redan på dessa
grunder liava förutsättningarna för häktning och jämväl kvarhållande av
klaganden brustit. Härtill kommer, att klaganden vid ifrågavarande tid
haft såväl stadigt hemvist som fast anställning. Någon anledning antaga,
att han skulle avvika, har, såvitt handlingarna utvisa, ej förefunnits. Sedan
den husrannsakan, som företagits i klagandens bostad, ägt rum, kan
ej heller hava förelegat någon anledning antaga, att klaganden, örn han
fått vistas på fri fot, skulle kunnat undandraga bevisning eller egendom.
Någon häktningsanledning för det brott, varför han gripits, har alltså
ej förelegat. Klagandens häktande, vilket ju närmast kunde motivera ett
kvarhållande i och för sig, synes ej heller på allvar hava varit av Wall
påtänkt.

Klagandens kvarhållande framstår i ännu betänkligare dager, då av de
i ärendet avgivna förklaringarna framgår, att kvarhållandet i kanske huvudsakligaste
grad ägt rum för utredning i fråga örn det smugglingsbrott,
för vilket klaganden tidigare varit misstänkt och ställts under åtal, men
vilket åtal blivit genom ett av Stockholms rådhusrätt den 18 maj 1932 meddelat
utslag, som vunnit laga kraft, ogillat på grund av brist på bevis. I
detta avseende har åberopats dels att saken då kommit i sådant läge, att
klaganden kunnat överbevisas örn sin skuld även i detta fall, och dels att
enligt lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin skulle, därest sådana varor, vilka uppenbarligen olovligen
införts, påträffades, dryck och farkost vara förverkade, evad någon
fälles till ansvar för olovlig befattning därmed eller ej. Vad sålunda anförts
är knappast förtjänt av något bemötande. Uppenbart är, att rätt till
processuellt frihetsberövande endast kan föreligga, då fråga är örn vederbörandes
bestraffning för brott enligt gällande lag. Då genom lagakraftvunnen
dom klaganden frikänts för det påstådda brott, varom senare delen
av Walls rapport av den 9 december 1932 handlar, hade nytt lagförande
av klaganden i detta avseende icke kunnat ske annat än i samband
med beviljad resning i målet. Även örn det teoretiskt sett må sägas, att förnyade
undersökningar kunnat anställas för anskaffande av skäl till resning,
är det dock alldeles uppenbart, att kvarhållandet av klaganden i sådant
ändamål på sakens dåvarande ståndpunkt saknat varje fog. Framhållas
må att, såvitt handlingarna utmärka, Wall icke kunnat förebära
några efter målets avgörande tillkomna skäl, som kunnat giva stöd för en
resningsansökan i detta mål. Framför allt lärer frågan örn förverkande
av de varor jämte kärl, varmed klaganden vid det åsyftade tillfället skulle
hava tagit olovlig befattning, eller den motorbåt, vari varorna skulle vid

13 —• Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1034 års riksdag.

194

samma tillfälle hava forslats, icke på något sätt hava berättigat till att
mot klaganden vidtaga en så ingripande åtgärd, som ett kvarhållande av
honom i förvaringsarrest måste innebära.

Vid genomläsandet av handlingarna i ärendet är det svårt att värja sig
för den uppfattningen, att Wall med klagandens kvarhållande avsett
mindre att vinna utredning i fråga örn anledning till häktning än att
pressa klaganden till bekännelse såväl örn olovlig befattning med spritdrycker
vid det tillfälle, då klaganden anhållits, som örn olovlig införsel
av sådana drycker vid det tidigare tillfälle, som vid förhören berörts.”

Med anledning av vad sålunda anförts uppdrog J. O. åt åklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Wall för tjänstefel, bestående däri, att han utan laga rätt under en tid av
närmare tre dygn i polisarrest kvarhållit klaganden, samt å Wall yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Sollentuna och Färentuna häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 27 september 1933 följande:

I målet vore upplyst, att — sedan klaganden den 3 december 1932 i Stockholms
skärgård prejats under omständigheter, som utvisat, att klaganden
tagit befattning med 0,45 liter sprit, som olovligen införts till riket, och att
klaganden ägt kännedom örn eller haft anledning misstänka, att spriten
olovligen införts — klaganden omhändertagits av Wall, vilken vore extra
ordinarie tulltjänsteman och av K. B. i Stockholms län förordnats att från
och med den 1 januari tillsvidare under år 1932 i egenskap av extra polisman
inom länet hava tillsyn å efterlevnaden av lagarna den 8 juni 1923
örn straff för olovlig varuinförsel och den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, samt
efter ett första förhör kvarhållits i arrest under närmare tre dygn eller
från och med natten till den 4 december till kl. 7 e. m. den 6 december 1932,
ty och som — oavsett att häktningsanledning ej förelegat för det brott,
varför klaganden gripits, och rättsgrund således saknats för ett fortsatt
kvarhållande av klaganden för utredning rörande brottet — Wall, vilken
icke ägt häktningsrätt, saknat befogenhet att, sedan nämnda förhör hållits,
besluta örn klagandens kvarhållande i fängslig! förvar under längre
tid än som erfordrats för klagandens inställande inför häktningsmyndighet,
samt Wall underlåtit att underställa häktningsmyndighet frågan om
klagandens frigivande eller fortsatta kvarhållande, alltså och då Wall följaktligen
genom att hålla klaganden i arrest överskridit sin befogenhet,
prövade häradsrätten lagligt döma Wall jämlikt 15 kap. 22 § samt 25 kap.

195

17, 18 och 22 §§ strafflagen dels för det han utan laga rätt kvarhållit klaganden
i fängslig! förvar till 10 dagsböter, dels ock för Walls därigenom
visade oförstånd i tjänsten till likaledes 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd
till 6 kronor.

Det ålåge Wall att till klaganden i skadestånd för förlorad arbetsförtjänst
och för lidande utgiva tillhopa 75 kronor.

Över häradsrättens utslag bar Wall anfört besvär i Svea hovrätt. Målet
är beroende på hovrättens prövning.

16. Obehörig vägran av polisman att återställa ett körkort,
som överlämnats vid polisförhör.

I en den 13 oktober 1932 bit inkommen klagoskrift anförde chauffören
B. G. Ljungqvist i Stockholm följande:

Den 1 oktober 1932 bade klaganden å polisstationen i Råsunda undergått
förhör i anledning av en angivelse mot klaganden för förskingring
av en resväska. Såsom säkerhet för att väskan ej varit förskingrad och
för att få lämna polisstationen hade klaganden till förhörsledaren överlämnat
ett för klaganden utfärdat körkort. Vid körkortets mottagande
bade förhörsledaren förklarat, att klaganden skulle återbekomma körkortet
följande dag, då polismannen N. Davidsson Pemer, vilken omhänderhaft
utredningen rörande det påstådda förskingringsbrottet men vid tillfället
icke varit tillstädes å polisstationen, dit återkommit. Klaganden
bade såväl muntligen och skriftligen till Pemer som genom befullmäktigade
ombud gjort framställningar örn återfående av körkortet men det
oaktat icke utfått detsamma. Klaganden, som förestode ett automobilgarage,
bade i avsaknad av körkortet icke kunnat verkställa erforderliga
körningar utan därför fått anlita legd arbetskraft. Då klaganden därigenom
lidit förlust till ett belopp av 250 kronor, anbölle klaganden, att J. O.
måtte förlijälpa klaganden till utbekommande av körkortet ävensom till
utfående av ersättning för den skada, som åsamkats klaganden.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat landsfiskalen
i Solna distrikt att inkomma med upplysning, huru med de av klaganden
uppgivna omständigheter förhölle sig, överlämnade landsfiskalen
Edvin Karlson en av Pemer avgiven rapport i saken, varjämte Karlson
avgav eget yttrande.

I rapporten anförde Pemer följande:

Med anledning av en i tidningen Polisunderrättelser av polismyndigheten
i Göteborg införd efterlysning hade Pemer erhållit order av extra

196

landsfiskalen N. Andermark att efterspana klaganden, som då varit bosatt
i Hagalund i Solna socken, samt anställa förhör med klaganden i
saken. När klaganden erfarit, att lian eftersöktes, hade klaganden per
telefon satt sig i förbindelse med Pemer. Därvid hade klaganden uppgivit,
att han stöde i begrepp att företaga en resa i landsorten samt att han hade
för avsikt att återkomma efter omkring tio dagar. Klaganden hade lovat
att då ånyo sätta sig i förbindelse med Pemer. Den 1 oktober 1932 hade
klaganden omkring kl. 3 e. m. inställt sig å Solna polisstation för undergående
av förhör. Endast några minuter tidigare hade Pemer lämnat polisstationen
i tjänsteärenden. Sedan dessa ärenden, vilka tagit flera timmar
i anspråk, uträttats, hade Pemer telefonerat till polisstationen och
därvid fått veta, att klaganden under Pemers bortovaro inställt sig till
förhör, att klaganden förhörts inför polismannen Hugo Carlsson samt att
klaganden därefter kl. 6,15 e. m. fått lämna polisstationen. Enligt vad Pemer
erfarit hade Hugo Carlsson antagit, att fullständiga handlingar förelåge
rörande det ifrågavarande förskingringshrottet och att Pemer innehade
dessa handlingar. Sedan Carlsson förstått, att det skulle komma att
dröja längre än han till en början antagit, innan Pemer återkomme till
polisstationen, hade Carlsson satt sig i förbindelse med landsfiskalskontoret
och begärt order, huru han skulle förfara med klaganden. Carlsson
hade då fått order att underkasta klaganden förhör med ledning av efterlysningsnotisen
i Polisunderrättelser. Denna order hade Carlsson omedelbart
verkställt. Vid förhöret hade klaganden uppgivit, att han förvarade
den ifrågavarande resväskan å ett hotell i Mariestad, enär han lämnat
väskan till en bekant, som vore handelsresande och uppehölle sig i nämnda
stad. Vid slutet av förhöret hade klaganden uppgivit, att han skrivit efter
väskan, vilken han antoge skulle ankomma en av de närmaste dagarna.
Klaganden hade erbjudit sig att uppvisa väskan å polisstationen. Såsom
säkerhet för att han skulle infria detta löfte hade klaganden erbjudit sig
att å stationen kvarlämna ett honom tillhörigt körkort. Detta skulle klaganden
avhämta, då han uppvisade väskan. När klaganden erbjudit sig
att lämna körkortet, hade närvarit även polismännen Y. Rosén och L.
Nessén, vilka båda åhört samtalet mellan Carlsson och klaganden. Att
klaganden måst lämna körkortet för att få avlägsna sig från polisstationen
vore icke sanning. Icke heller vore det med sanningen överensstämmande,
att klaganden erhållit löfte att återfå körkortet följande dag av
Pemer. Den 5 oktober hade Pemer per telefon tillfrågats av klaganden, örn
den mot honom vidtagna åtgärden grundade sig på ”offentlig handling”.
Klaganden hade uppgivit, att han talat med en advokat, vilken uppmanat
klaganden att icke ånyo inställa sig å polisstationen. Klaganden hade
vidare förklarat sig icke ämna enligt överenskommelsen uppvisa resväskan,
vilken förvarades i hans bostad i Stockholm, ävensom yttrat, att det

197

vöre Pemers skyldighet att söka upp klaganden i bostaden. Med hänsyn
till att ärendet dittills handlagts inom Solna polisdistrikt och klaganden,
efter det han avflyttat till Stockholm, inställt sig å Solna polisstation för
undergående av förhör, hade Pemer tillhållit klaganden att enligt sitt
löfte snarast möjligt uppvisa väskan. Detta hade klaganden emellertid
icke gjort. Den 8 oktober hade en yngre kvinna infunnit sig å polisstationen
och företett en av klaganden undertecknad fullmakt, enligt vilken
kvinnan ägde att avhämta klagandens körkort. På fråga hade kvinnan
uppgivit, att hon vore klagandens fästmö. Som klaganden vid förhöret
uppgivit, att han vore gift, hade Pemer vägrat lämna ut körkortet till annan
person än klaganden, bland annat emedan Pemer icke kunde vara
säker på att körkortet komme i ägarens händer. Någon timme senare hade
Pemer emellertid blivit uppringd av klaganden själv, som i oförskämd
ton förebrått Pemer, att Pemer icke lämnat ut körkortet till hans ombud
eller tillsänt honom detsamma. När Pemer då erinrat klaganden om att
han själv erbjudit sig att lämna körkortet och örn de förhållanden, under
vilka detta skett, hade klaganden svarat, att han i enlighet med sin advokats
råd ingalunda ämnade vidare inställa sig å polisstationen. Klagandens
uppträdande i telefonen hade därefter blivit sådant, att Pemer nödgats
avbryta samtalet genom att pålägga mikrofonen. Den 12 oktober 1932
hade Pemer avlämnat rapport i ärendet till landsfiskalskontoret och då
bifogat ifrågavarande körkort.

Riktigheten av Pemers uppgifter i rapporten vitsordades av Rosén och
Nessén, såvitt angick förhöret med klaganden den 1 oktober 1932.

Hugo Carlsson förklarade i påskrift å rapporten, att vid det av honom
hållna förhöret med klaganden tillgått på sätt i rapporten angivits samt
att klaganden fullt frivilligt erbjudit sig att lämna sitt körkort och avhämta
detsamma, när han sedan uppvisade väskan.

Landsfiskalen Karlson anförde i sitt yttrande, att av utredningen framgått,
att klaganden frivilligt avlämnat sitt körkort och därvid utfäst sig
att senare uppvisa väskan å polisstationen i Råsunda och då avhämta körkortet.
Sedan Karlson erhållit kännedom örn saken, hade Karlson den 12
oktober 1932 med posten översänt körkortet till klaganden, ehuru denne
icke uppfyllt sitt löfte och sålunda icke bevisat sanningen av sina vid förhöret
lämnade uppgifter. På grund av det anförda hemställde Karlson,
att J. O. måtte lämna klagomålen utan avseende. I

I avgivna påminnelser vitsordade klaganden, att han återfått körkortet
den 12 oktober 1932, då klaganden redan avsänt sin klagoskrift till J. O.
Därjämte framhöll klaganden, att han den 1 oktober överlämnat sitt körkort
till Hugo Carlsson först sedan klaganden erhållit löfte att återfå detsamma
påföljande dag efter Pemers ankomst till polisstationen. Därvid

198

hade Carlsson och klaganden varit ensamma i rummet. Klaganden hade
sedan ej fått tid att avhämta körkortet, enär klaganden haft arbete med
uthyrning av lägenheter i en fastighet, där klaganden vore portvakt och
garagevakt. Klaganden hade emellertid sänt ett brev till Pemer med anhållan
örn att återfå körkortet med posten och bifogat svarsporto, men
härå hade klaganden icke erhållit något svar. Några dagar senare hade
klaganden sänt ett befullmäktigat ombud, klagandens fästmö, till polisstationen
för att hämta körkortet. Hennes begäran hade avslagits av Pemer
på ett bryskt sätt. Då klaganden en timme senare per telefon frågat
Pemer, varför klaganden icke kunde återfå körkortet, hade klaganden
blivit ”utskälld” av denne. När klaganden ett par dagar senare ånyo sänt
ett befullmäktigat ombud att å polisstationen avhämta körkortet, hade
Pemer, som befunnit sig i sin hostad men av vakthavande polismannen
per telefon tillfrågats, örn kortet finge utlämnas, förklarat, att så ej
finge ske.

Med anledning av vad klaganden sålunda uppgivit anmodades landsfogden
i Stockholms län att verkställa ytterligare utredning i ärendet.

Vid av landsfogden W. Bergenfelt hållna förhör förekom bland annat
följande:

Extra landsfiskalen E. Elghammar berättade — efter att hava redogjort
för telefonsamtalet med Hugo Carlsson före klagandens hörande
den 1 oktober 1932 -— följande: Omkring kl. 6 på eftermiddagen den 1 oktober
hade Hugo Carlsson télefonerat till Elghammar och inrapporterat resultatet
av förhöret med klaganden. Därvid hade Carlsson sagt, att klaganden
erbjudit sig att lämna sitt körkort såsom säkerhet för att han senare
skulle å polisstationen uppvisa den väska, varom varit fråga. Elghammar
hade meddelat Carlsson det besked, att Carlsson först skulle kontrollera
av klaganden lämnad uppgift örn ny bostad i Stockholm. Om
denna befunnes vara riktig, skulle klaganden få lämna polisstationen.
Elghammar hade troligen därvid tillagt att, då klaganden själv föreslagit
det, ”kunna vi ju ha kvar körkortet så länge”. Elghammar hade denna dag
ej hört vidare örn saken. Några dagar senare hade en jurist vid rättshjälpsanstalten
i Stockholm telefonerat till landsfiskalen Karlson. Denne
hade därpå anmodat Pemer att omedelbart inkomma med rapport. Sådan
hade också jämte körkortet av Pemer överlämnats den 12 oktober. Polisrapporten
hade översänts till Göteborgspolisen, som efterlyst klaganden,
varjämte körkortet tillställts klaganden under dennes uppgivna adress i
Stockholm. Elghammar ansåge^ att körkortet behållits å polisstationen på
grund av klagandens eget erbjudande. , . . 1

Hugo Carlsson uppgav följande: Carlsson hade haft vakt å polisstationen
kl. 3—6 på eftermiddagen den 1 oktober. Kl. 3,15 e. ni. hade klaganden

199

inkommit på stationen och frågat efter Pemer, med vilken han velat tala
angående ”en väska”. Pemer hade i tjänsteärende strax förut avlägsnat
sig från stationen. Då Carlsson ej närmare känt till klagandens ärende,
hade han föreslagit klaganden att sitta ned och vänta, för det fall att
Pemer snart återkomme. Då emellertid Pemer ej avhörts, hade Carlsson
efter en timmes tid hörjat höra sig för angående klagandens ärende samt
telefonerat till Elghammar och frågat, huru han skulle förfara. I enlighet
med Elghammars anvisning hade Carlsson därefter förhört klaganden
med ledning av efterlysningen i tidningen Polisunderrättelser. Förhöret
hade pågått ungefär en timme, och hade flera olika polismän därunder
varit inne på polisstationen. Under förhöret hade klaganden självmant
och utan något förslag därom från Carlssons sida tagit åt fickan och sagt:
”Jag kan lämna körkortet såsom pant för väskans återställande.” Då klaganden
gjort detta erbjudande, hade Carlsson ej avvetat, att klaganden
innehade körkort. Carlsson mindes även, att klaganden vid tillfället sagt:
”Det gör ingenting, ty jag har ej något behov av körkortet nu.” Det hade
ej förekommit något som helst hot, att klaganden skulle kvarhållas, såvitt
han ej kvarlämnade sitt körkort. Efter förhörets slut hade Carlsson
ånyo ringt till Elghammar och inrapporterat vad som förekommit. Carlsson
hade därvid fått order att kontrollera klagandens uppgivna adress i
Stockholm samt att, örn denna befunnes riktig, låta klaganden avlägsna
sig från stationen. Körkortet skulle enligt klagandens erbjudande kvarhållas.
Enligt anteckning i polisstationens journal hade klaganden lämnat
stationen kl. 6,15 e. m. Carlsson hade påföljande dag överlämnat sina
anteckningar jämte körkortet till Pemer, för att denne skulle utarbeta
rapport.

Pemer vidhöll vid förhör riktigheten av sin i ärendet lämnade rapport
med följande tillägg: Den 2 oktober 1932 hade Pemer av Hugo Carlsson
underrättats örn klagandens besök å polisstationen samt omhändertagit
Carlssons anteckningar och klagandens körkort. Pemer hade aldrig personligen
sammanträffat med klaganden utan endast talat med honom per
telefon. Pemer hestrede riktigheten av klagandens uppgifter rörande reiners
uppträdande mot honom. Pemer hade ej bemött klagandens fästmö
ohövligt, när hon begärt att utfå körkortet. Pemer hade emellertid vägrat
att lämna ut körkortet till henne, dels enär han fått den uppfattningen, att
klaganden vore gift, och dels emedan klaganden lovat uppvisa väskan för
att återfå körkortet. Under den tid, Pemer haft ärendet för uppsättande
av rapport, hade Pemer icke rådfört sig med landsfiskalen eller extra
landsfiskalen örn körkortets eventuella återställande. Pemer hade fått ett
brevkort från klaganden med begäran örn återsändande av körkortet, men
svarsporto hade ej varit bifogat kortet.

Pemer överlämnade till landsfogden det från klaganden mottagna brev -

200

kortet, som var poststämplat i Stockholm den 6 oktober 1932 och i Råsunda
den 7 i samma månad. Å kortet, som var adresserat till ”Polisman Pehman
Polisstationen. Råsunda.” och därifrån vidare befordrat till Hagalund,
fanns tecknat följande: ”Emotseende körkort utfärdat för Bertil Ljungqvist,
f. d. 80/n — 04. Under adress Borgargatan 4 Stockholm. ''Omedelbart’.
”

Rosén uppgav vid förhör inför landsfogden: Rosén, som varit inne å
polisstationen medan Hugo Carlsson förhört klaganden, hade därvid hört
klaganden till Carlsson yttra ungefär följande: "Örn jag får, kan jag ju
lämna mitt körkort som säkerhet för att jag sedan skall visa upp väskan.”
Förhöret hade hållits mycket lugnt och sansat. Något hot örn kvarhållande
hade Rosén ej hört. Omkring kl. 5,30 e. m. hade Rosén lämnat polisstationen.
Då hade klaganden ännu varit kvar.

Nessén berättade: Något före kl. 6 e. m. den 1 oktober hade Nessén kommit
till polisstationen för att övertaga vakten kl. 6—10 e. m. Hugo Carlssons
förhör med klaganden hade då i det närmaste varit avslutat. Nessén
hade iakttagit, att klaganden självmant tagit fram och lämnat Carlsson
körkortet. Något hot eller dylikt hade därvid ej förekommit från Carlssons
sida. Nessén mindes även, att klaganden yttrat något örn, att "han ej hade
någon användning av körkortet för tillfället”. Samtalet mellan Carlsson
och klaganden hade förts mycket lugnt och sansat. Då klaganden kl. 6,15
e. m. fått lämna polisstationen, hade han icke låtit förmärka något som
helst missnöje vare sig med att han fått stanna så länge eller att han
fått lämna körkortet. I

I en hit insänd skrift anförde därefter Karin Johansson bland annat
följande:

Under åberopande av en utav klaganden utfärdad, av två personer bevittnad
fullmakt hade Karin Johansson å polisstationen i Råsunda begärt
att fa avhämta klagandens körkort. Karin Johansson hade därvid blivit
mycket illa bemött. Ehuru Karin Johansson företett klagandens fullmakt,
hade Pemer ej velat utlämna körkortet. Sedan Karin Johansson uppgivit,
att klaganden vore hennes fästman, hade Pemer sagt, att han ej visste,
vad han skulle göra åt saken, enär han sänt körkortet till kriminalpolisen
i Stockholm. Karin Johansson hade då framhållit, att klaganden icke
kunde köra ut och justera automobiler, då han icke hade något körkort.
Härtill hade Pemer svarat, att klaganden burit sig så drummelaktigt åt
vid sitt besök å polisstationen, att han gärna kunde "ha det”, samt att,
enligt vad han försport, klagandens uppgifter varit osanna. Då Pemer
tyckt, att klaganden själv kunde avhämta sitt körkort, hade Karin Johansson
framhållit, att klaganden fått använda en hel eftermiddag för sitt besök
å polisstationen den 1 oktober 1932 och att han för sin anställnings

201

skull icke kunde en gång till stanna borta så länge. Karin Johansson hade
även upplyst, att den ifrågakomna väskan funnes hemma hos klaganden.
Pemers ton hade hela tiden varit mycket uppbragt.

Sedermera inkom från klaganden ett intyg till bestyrkande av hans
ersättningsanspråk.

Efter det landsfiskalen Karlson på anmodan av J. O. berett Pemer tillfälle
att avgiva yttrande över klagandens påminnelser, anförde Pemer
bland annat följande:

Genom den i ärendet verkställda utredningen torde vara ådagalagt, att
klaganden den 1 oktober 1982 fullt frivilligt och efter eget erbjudande
lämnat sitt körkort å polisstationen som ett slags garanti för att klaganden
skulle komma att därstädes uppvisa en resväska. Vidare vore utrett,
att klaganden vid tillfället ifråga förklarat sig icke hava användning för
sitt körkort vid denna tidpunkt. Hugo Carlsson hade uppgivit och vidhölle
alltjämt, att klaganden icke för honom omtalat, att han omhänderhade
något garage eller hehövde lämna polisstationen för att begiva sig till
Stockholm och där nedköra automohiler i detta garage. Klaganden hade
endast omtalat, att han hade att ombesörja tändning av trappljus i en
fastighet, vari han samma dag tillträtt plats som portvakt. Ehuru klaganden
utfäst sig att återkomma till Solna polisstation för att där uppvisa
resväskan, hade han icke låtit höra av sig förrän den 5 oktober, därvid
han dock icke inställt sig personligen utan talat med Pemer i telefon. Under
detta samtal — för vilket i huvudsak redogjorts i polisrapporten —
hade Pemer sökt tala förstånd med klaganden genom att bland annat påpeka
för honom, att målet icke kunde avskrivas, förrän klaganden antingen
uppvisat resväskan eller lämnat nöjaktiga uppgifter angående var
väskan förvarades. Klaganden hade förklarat, att han hade väskan i sin
bostad, och uppmanat Pemer att söka upp honom för att se på väskan,
därvid Pemer skulle medtaga och till klaganden återlämna hans körkort.
När Pemer förklarat, att han saknade såväl befogenhet som skyldighet
därtill, hade klaganden svarat, att han icke vore någon springpojke åt
Pemer utan snarare Pemer åt honom. Pemer hade uppmanat klaganden
att infinna sig å polisstationen och då medtaga resväskan, varefter samtalet
avslutats. Tre dagar senare — den 8 oktober — hade Pemer fått ovanberörda
brevkort från klaganden. Det hade nämligen felaktigt adresserats
till Råsunda, varför det därifrån eftersänts till Hagalund. På morgonen
den 12 oktober hade Pemer blivit uppringd i sin bostad av klaganden,
vilken pockande begärt att återfå sitt körkort. Pemer hade förklarat för
honom, att Pemer avslutat rapporten i ärendet och ämnade ingiva denna till
landsfiskalen samma dag. Beträffande körkortet hade Pemer uppgivit, att
det skulle komma att hero på landsfiskalens prövning, huru därmed skulle

202

ordnas. Någon timme efter detta samtal hade Pemer blivit uppringd av
vakthavande polismannen G. Danielsson, vilken meddelat, att å polisstationen
befunne sig en person, som mot fullmakt begärde att få hämta
klagandens körkort. Pemer bade svarat Danielsson, att Pemer bade rapporten
färdig och ämnade begiva sig till landsfiskalskontoret med den för
att få instruktioner, huru han skulle förfara med klagandens körkort, samt
att Pemer just talat med klaganden örn denna sak någon timme tidigare.
Innan Pemer dock hunnit lämna sin bostad, bade Pemer blivit uppringd av
Elghammar, som meddelat, att klaganden ringt till landsfiskalskontoret
och begärt att återfå sitt körkort. Pemer hade i samband därmed beordrats
att låta utlämna körkortet, varför Pemer genast uppringt Danielsson
och givit besked därom. Klagandens ombud bade emellertid då redan
lämnat polisstationen. Omkring en halv timme senare bade Pemer avlämnat
rapporten och körkortet å landsfiskalskontoret.

Pemer bestred vidare på anförda skäl klagandens skadeståndsanspråk
och hemställde, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Landsfiskalen Karlson hemställde i skrivelse, varmed han översände
Pemers yttrande, att klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Ekberg K. B. i Stockholms län att förordna särskild åklagare, att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Pemer. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

I ärendet vöre upplyst, att klaganden den 1 oktober 1932, då han å Solna
polisstation av polismannen Hugo Carlsson förhörts angående en mot
honom gjord angivelse för förskingring av en resväska, till denne överlämnat
sitt körkort. Syftemålet därmed syntes hava varit, att körkortet
skulle utgöra säkerhet för att klaganden skulle någon dag senare å polisstationen
uppvisa den ifrågavarande resväskan. Den 2 oktober 1932 bade
Hugo Carlsson, med besked örn vad som förekommit vid förhöret med
klaganden, överlämnat körkortet till polismannen Pemer, vilken förut erhållit
order att verkställa utredning rörande det klaganden tillvitade
brottet. Vid telefonsamtal med Pemer den 5 oktober 1932 bade klaganden
begärt att återfå sitt körkort. Pemer bade emellertid såsom villkor därför
fordrat, att klaganden dessförinnan skulle infinna sig å polisstationen och
uppvisa resväskan. Den 8 oktober hade Pemer från klaganden erhållit ett
brevkort med begäran örn körkortets återställande till klaganden. Samma
dag hade Karin Johansson under åberopande av en utav klaganden utfärdad,
vederbörligen bevittnad fullmakt å polisstationen till Pemer framställt
begäran örn utbekommande av klagandens körkort. Pemer bade,
utan att rådgöra med någon av sina överordnade, avslagit Karin Johans -

203

sons begäran. Därefter hade klaganden ånyo i telefon hänvänt sig till
Pemer med begäran örn återfående av körkortet. Även denna anhållan
hade Pemer avvisat. Genom landsfiskalen Karlsons åtgöranden hade klaganden
den 12 oktober 1932 återfått körkortet.

Såsom straffprocessuellt tvångsmedel förekomme i vissa länder deposition
av penningar, värdehandlingar eller föremål till säkerhet för misstänkt
persons inställelse. Gällande svensk rätt kände emellertid ej en sådan
anordning. Polismyndigheten ägde alltså icke någon laglig rätt att
avfordra den misstänkte någon särskild säkerhet för att han skulle inställa
sig till förhör eller eljest företaga någon åtgärd, som vore ägnad
att bidraga till utredningen av det brott, varför han misstänktes.

Vid sådant förhållande hade polismyndigheten i förevarande fall saknat
laglig befogenhet att avfordra klaganden särskild säkerhet till betryggande
av att han skulle åter inställa sig inför polisen och uppvisa
den resväska, varom i saken var fråga. Utredningen i ärendet gåve emellertid
icke stöd för annat antagande, än att överlämnandet av körkortet
till polismyndigheten skett på klagandens eget förslag och fullt frivilligt
utan någon påtryckning från förhörsledarens sida. Det kunde förty ické
läggas polismyndigheten till last såsom tjänstefel, att densamma icke avvisat
klagandens erbjudande.

Annorlunda ställde sig saken i och med det att klaganden sedermera
återfordrat sitt körkort. Enär polismyndigheten icke kunnat till stöd för
körkortets kvarhållande åberopa annan rättsgrund än klagandens eget
samtycke, vore tydligt att, då klaganden återkallat sitt begivande och
återfordrat körkortet, polismyndigheten varit pliktig att omedelbart utlämna
det till honom. Någon rätt att kvarhålla körkortet i syfte att därigenom
tvinga klaganden att personligen inställa sig å Solna polisstation
eller där uppvisa resväskan hade under inga förhållanden tillkommit polismyndigheten.
Då klaganden vid ifrågavarande tid varit bosatt och vistats
i Stockholm, hade polismyndigheten i Solna icke ens kunnat lagligen
påfordra, att klaganden skulle vidare inställa sig å Solna polisstation till
förhör angående ifrågavarande brott.

Såsom redan vore nämnt hade klaganden den 5 oktober 1932 vid telefonsamtal
med Pemer begärt att återfå sitt körkort. Pemer hade emellertid
såsom uttryckligt villkor därför uppställt, att klaganden skulle inställa
sig oell uppvisa resväskan å Solna polisstation. Därigenom måste Pemer
anses hava överskridit sin befogenhet. Pemer hade väl icke haft någon
skyldighet att vidtaga särskilda anstalter för att tillställa klaganden hans
körkort. Men Pemer hade icke ägt att på sätt som skett uppställa några
villkor för körkortets återhekommando. Pemer hade vidhållit sin vägran
att utlämna körkortet, när klaganden den 8 oktober 1932 sänt laga ombud
för sig till polisstationen för att avhämta detsamma. Vad Pemer anfört

204

till försvar för denna sin vägran förtjänade intet som helst avseende. På
grund av klagandens tidigare uttalade enträgna önskan att återfå körkortet
borde det hava stått klart för Pemer, att körkortet utan risk kunde
anförtros åt en person, som företett behörig fullmakt från klaganden att
avhämta detsamma.

I enlighet med vad J. O. sålunda anfört funne J. O., att Pemer måste
anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel därigenom att han, då klaganden
återfordrat sitt körkort, uppställt villkor för dess återhekommande,
för vilka laga rättsgrund saknats, samt obehörigen vägrat att utlämna
körkortet till laga ombud för klaganden. Detta tjänstefel kunde så mycket
mindre ursäktas som Pemer trots de upprepade framställningar örn körkortets
återhekommande, vilka gjorts från klagandens sida, icke ens ansett
nödigt att underställa frågan sina överordnade. Hade han så gjort,
syntes sannolikt, att klaganden väsentligt tidigare än som nu skett återfått
körkortet.

Klaganden hade gjort gällande, att skada tillskyndats honom genom
Pemers förvållande. Huru därmed förhölle sig vore väl ej till fullo klarlagt
genom utredningen i ärendet. Skäl talade emellertid för att skada
kunde hava uppkommit för klaganden.

J. O. uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Pemer för ovan anmärkta tjänstefel
samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle
borde beredas klaganden att i målet föra talan, och borde av honom framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Södra Roslags domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 4 oktober 1933 följande:

Häradsrätten funne väl, att Pemer förfarit felaktigt i de av åklagaren
påstådda avseendena, men omständigheterna hade varit sådana, att detta
icke borde för Pemer föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet, och
bleve förty den mot Pemer förda talan ogillad.

över häradsrättens utslag har advokatfiskalen vid Svea hovrätt, på anmodan
av mig, anfört besvär med yrkande att Pemer måtte dömas till ansvar
i målet. Jämväl klaganden har besvärat sig. Målet är beroende på
hovrättens prövning.

205

17. Vägran att tillhandahålla offentlig handling.

Av handlingarna i ett genom klagomål av sjukgymnasten Agnes Bjurström
i Stockholm härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

I en till kungl, medicinalstyrelsen den 18 juni 1932 ingiven skrift anmälde
klaganden, att legitimerade läkaren A. G. Grönberger vid två å klaganden
år 1925 utförda bukoperationer förfarit felaktigt samt vidtagit
större ingrepp än klaganden medgivit. Därjämte uppgav klaganden, att
Grönberger sedermera undandragit sig att avgiva begärd fullständig redogörelse
för operationerna såväl till henne som till vissa av henne anlitade
läkare.

På anmodan av medicinalstyrelsen avgav Grönberger den 30 juni 1932
yttrande i ärendet. I detta yttrande anförde Grönberger följande: ”På
kungl, medicinalstyrelsens anmodan örn yttrande med anledning av en
inlaga från en fröken Agnes Bjurström får jag härmed vördsamt hemställa,
att kungl, styrelsen med stöd av vad som framgår av Bjurströms
skrivelse måtte bestämma, att Bjurströms sinnesbeskaffenhet undersökes
och örn Bjurströms sinnestillstånd utan vidare framgår av hennes inlaga,
vidtaga åtgärder för hennes omedelbara ställande under sakkunnig vård
eller intagande å sinnessjukanstalt. Jag vore mycket tacksam örn kungl,
medicinalstyrelsen på det sätt som finnes lämpligt kunde förhjälpa mig
att få ett slut på fröken Bjurströms sedan flera år pågående mot mig riktade
abnorma förföljelser och tröttsamma trakasserier, för vilka naturligtvis
ingen som helst förnuftig orsak funnits.” I ett tillägg till yttrandet
meddelade Grönberger, ”att de i inlagan påtalade ''operationerna’ utfördes
på nervläkares tillrådan och voro ytliga s. k. skenoperationer, som för
patienten i suggestivt syfte naturligtvis framställdes som mer ingripande”.

Sedan under målets beredning inom medicinalstyrelsen föredraganden,
medicinalrådet John Byttner, telefonledes anhållit, att Grönberger måtte
komplettera sitt yttrande med upplysningar i vissa hänseenden, erhöll
Byttner från Grönberger en skrivelse, i vilken denne avgav närmare förklaring
över klagomålen. Av skrivelsen må här allenast intagas följande:

"Till medicinalrådet John Byttner,

Kungl, medicinalstyrelsen, Stockholm.

Som begärd komplettering till mitt infordrade yttrande av den 30 juni i
år får jag till kungl, styrelsen lämna följande meddelande:

Att ur fröken Bjurströms ''inlagor'' utläsa förhållandena sådana de verkligen
förelegat, är naturligtvis omöjligt och var ej heller att vänta.---

Jag får med hänvisning till ovanstående och mitt föregående yttrande
vördsamt anhålla, att kungl, styrelsen ville taga i övervägande möjligheten
av lämpliga åtgärder för att hindra fröken Bjurström-----

206

från vidare trakasserier av föreliggande och liknande art gentemot mig.
Sthlm 5/io 1932. G. Grönberger.”

Genom beslut den 20 oktober 1932 fann medicinalstyrelsen vad i målet
förekommit icke föranleda någon styrelsens åtgärd.

Över detta beslut anförde klaganden besvär hos Kungl. Majit under
yrkande, att Kungl. Majit måite återförvisa målet till medicinalstyrelsen
för ny behandling. I besvären åberopade klaganden särskilt, att klaganden
icke varit i stånd att bemöta vad Grönberger anfört i skrivelsen den 5 oktober
1932.

Över besvären avgav medicinalstyrelsen infordrat utlåtande. Styrelsen
hemställde däri, att besvären måtte såsom obefogade icke föranleda någon
Kungl. Majits åtgärd.

Kungl. Majit yttrade i utslag den 8 juni 1933 följande! Enär klaganden
icke ägde behörighet att i förevarande mål, däri fråga måste anses vara
om disciplinär åtgärd, fullfölja talan mot medicinalstyrelsens beslut, funne
Kungl. Majit besvären icke kunna upptagas till prövning.

I en hit ingiven skrift anförde klaganden, att klaganden betagits möjligheten
att bemöta, vad Grönberger anfört i ovannämnda skrivelse till
Byttner den 5 oktober 1932, enär denna skrivelse icke omedelbart blivit
diarieförd hos medicinalstyrelsen. Så snart klaganden erhållit vetskap örn,
att Grönberger i nämnda skrivelse avgivit ytterligare förklaring över klagandens
anmälan, hade klaganden hos föredraganden i målet anhållit att
få taga del av skrivelsen. Detta hade emellertid förvägrats klaganden. Klaganden
ansåge det vara av största betydelse, att en rättssökande bleve satt
i tillfälle att före ett ärendes avgörande få taga del av alla handlingar,
som ingåves däri, och att ej en myndighet grundade sina beslut på skrivelser
till en föredragande, även örn sådana skrivelser efter det beslut fattats
registrerades såsom officiella. Klaganden anhöll, att J. O. måtte vidtaga
åtgärder till förhindrande av ett återupprepande av det förfarande,
som gentemot klaganden tillämpats inom medicinalstyrelsen. I

I ett över klagoskriften infordrat yttrande anförde medicinalstyrelsen
följande!

I sina besvär över medicinalstyrelsens beslut den 20 oktober 1932 hade
klaganden uppgivit, att en från Grönberger inkommen komplettering av
hans yttrande till medicinalstyrelsen först vid föredragningen den 20 oktober
blivit diarieförd, varigenom det blivit klaganden omöjligt att hos styrelsen
bemöta vad Grönberger anfört. Vid den av Byttner verkställda förberedande
granskningen av ifrågavarande anmälningsärende mot Grönberger
hade — enligt vad Byttner meddelat styrelsen — det förefallit
honom, att klaganden måste hava fått en synnerligen skev uppfattning av

207

den. behandling, hon erhållit av Grönberger. Då Byttner på grund av denna
sin personliga uppfattning velat vinna ytterligare klarhet i ärendet, hade
han per telefon hos Grönberger anhållit om något mera detaljerat besked
rörande Grönbergers befattning med fallet än vad som framgått av dennes
förklaring av den 30 juni 1932. Till svar hade Byttner då erhållit den
ifrågavarande skrivelsen av den 5 oktober 1932. Denna skrivelse hade
således utgjort svar på en av Byttner under hand gjord anmodan till Grönberger
att lämna kompletterande upplysningar i saken. Då skrivelsen varit
ställd till Byttner personligen, finge denne anses hava ägt befogenhet att
pröva, huruvida skrivelsen skulle diarieföras såsom en till medicinalstyrelsen
inkommen handling eller betraktas såsom en enskild, till Byttner
för dennes personliga information avsedd handling. Byttner finge jämväl
anses hava varit befogad att hänskjuta denna prövning till styrelsen. Vid
ärendets föredragning hos styrelsen den 20 oktober 1932 hade Byttner
redogjort för innehållet i skrivelsen och därvid underställt styrelsens prövning,
huruvida skrivelsen skulle diarieföras. Med hänsyn till skrivelsens
innehåll hade styrelsen funnit diarieföring av densamma böra äga rum.
Detta beslut hade uppenbarligen icke varit av beskaffenhet att böra omnämnas
i styrelsens samma dag hållna protokoll i ärendet. Någon skyldighet
för Byttner att före nämnda dag, då ärendet anmälts till föredragning
hos styrelsen, framlägga frågan örn skrivelsens diarieföring, syntes så
mycket mindre hava förelegat som Byttner, enligt vad ovan framhållits,
finge anses hava haft anledning att betrakta skrivelsen såsom en enskild
handling. Ej heller kunde Byttner hava varit skyldig eller ens hava haft
rätt att, innan prövning ägt rum, huru med skrivelsen skulle förfaras,
bringa till klagandens kännedom, vad i skrivelsen meddelats Byttner. Därtill
korinne i detta särskilda fall, att Byttner vid tiden för nu påtalade
skrivelses ankomst den 5 oktober 1932 åtnjutit tjänstledighet från sitt
ämbete för annat uppdrag och återinträtt i tjänst först den 20 oktober 1932,
d. v. s. samma dag, då anmälningsärendet behandlats. Ej heller för styrelsen
hade det förelegat någon skyldighet eller anledning att uppskjuta
ärendets avgörande ytterligare för att delgiva klaganden ifrågavarande
diarieförda handling. Ärendet hade varit tillräckligt utrett, för att de i
ärendets handläggning deltagande fyra ledamöterna — tre läkare, därav
två f. d. lasarettsläkare, och en juridiskt sakkunnig — skulle kunna taga
ställning till frågan. Beslutet ifråga hade träffats enligt § 26 i styrelsens
instruktion och fattats enhälligt efter omröstning mellan de deltagande
ledamöterna. Under åberopande av vad ovan anförts hemställde medicinalstyrelsen,
att klagomålen icke måtte föranleda någon J. 0:s vidare åtgärd. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden, bland annat, följande:

Det syntes klaganden otroligt, att Byttner kunnat betrakta Grönbergers

208

skrivelse den 5 oktober 1932 såsom ett vanligt privatbrev, som icke behövt
diarieföras utan varöver han kunnat förfoga efter gottfinnande. Klagandens
ombud, som erhållit vetskap örn att Grönberger inkommit med ifrågavarande
skrivelse, ehuru denna icke blivit diarieförd, hade i anledning
därav hänvänt sig till medicinalbyrån, där han i telefon träffat Byttner
och hos denne framställt begäran att för klagandens räkning få taga del
av Grönbergers skrivelse. Framställningen hade dock avslagits under åberopande
av att handlingen icke bleve offentlig förrän vid ärendets föredragning
inför medicinalstyrelsen. Denna vägran hade upprepats vid en
senare av klagandens ombud i samma syfte gjord framställning. Av det
svar ombudet erhållit framginge, att Byttner hela tiden haft klart för sig,
att handlingen skulle komma att diarieföras. I medicinalstyrelsens förklaring
åberopades, att Byttner vid tiden för den påtalade skrivelsens ankomst,
den 5 oktober 1932, åtnjutit tjänstledighet för annat uppdrag och
först den 20 oktober 1932 eller samma dag, då anmälningsärendet behandlats,
återinträtt i tjänst. Örn med denna invändning skulle åsyftas, att
Byttner under alla förhållanden icke varit i tillfälle att under mellantiden
ombesörja någon diarieföring, syntes emellertid densamma icke förtjäna
något vidare avseende. Frånsett att Byttner uppenbarligen under denna
tid haft ärendet under sin behandling — eljest hade han näppeligen varit
i tillfälle att samma dag han återinträtt i tjänst föredraga detsamma —
syntes det i förevarande avseende vara tillfyllest att erinra, att han vid
båda de omtalade tillfällena av klagandens ombud anträffats å sin tjänstelokal
i ämbetsverket. Då ombudet frågat efter doktor Ankarswärd, Byttners
vikarie, hade Byttner i telefon upplyst, att det vore medicinalrådet
Byttner som talade, och ej uppgivit, att han varit tjänstledig, utan inlåtit
sig i samtal med ombudet angående klagandens anmälan. Så långt ifrån
att Byttner, såsom han ville göra gällande, icke ens skulle haft rätt att före
medicinalstyrelsens prövning bringa skrivelsens innehåll till klagandens
kännedom, hade efter klagandens uppfattning Byttner genom sina åtgöranden
svikit en uppenbar tjänsteplikt. Klaganden vidhölle därför sin anmälan
mot Byttner.

Sedan Byttner därefter beretts tillfälle att avgiva yttrande i ärendet,
anförde Byttner, bland annat, följande:

Den tjänstledighet Byttner åtnjutit i oktober 1932 hade varit Byttner
beviljad för fullgörande av uppdrag som fullmäktig i civilstatens änkeoch
pupillkassa, vars sammanträden hållits å kassans lokal, Västra Trädgårdsgatan
4 i Stockholm. Som vikarie för Byttner hade fungerat förste
provinsialläkaren G. Ankarswärd. Under tjänstledigheten hade Byttner
stått i kontakt med honom och medicinalstyrelsen, där Byttner mellan fullmäktiges
sammanträden ibland uppehållit sig för en del arbete. Byttner

209

Iiade personligen mottagit åtminstone ett telefonsamtal från klagandens
ombud med förfrågan örn Grönbergers skrivelse till Byttner. Ehuru Byttner
ej kunde erinra sig ordalagen vid detta samtal, varvid Byttner förklarat
sig först sedan medicinalstyrelsen fattat ställning till frågan örn
handlingens karaktär kunna utlämna densamma, bestrede Byttner bestämt,
att Byttner hela tiden haft klart för sig, att handlingen skulle komma att
diarieföras, som klaganden påstode. Varför Byttner ej ansett sig höra
omedelbart delgiva klagandens ombud innehållet i skrivelsen till Byttner
framginge av medicinalstyrelsens yttrande, däri styrelsens med Byttners
egen samstämmiga mening örn denna sak kommit till uttryck. Byttner
ansåge sig böra än en gång framhålla, att Grönbergers skrivelse icke infordrats
av Byttner å styrelsens vägnar genom beslut enligt styrelsens
instruktion utan av Byttner personligen per telefon begärts till Byttners
egen information innan Byttner tagit ståndpunkt i fallet. Att Byttner
överhuvud ansett sig böra inför styrelsen ifrågasätta skrivelsens diarieföring
med ty åtföljande offentlighet hade berott på skrivelsens formulering.
Byttner bestrede bestämt, att något lagstridigt tillvägagångssätt
kunde läggas Byttner till last därutinnan. Skulle en motsatt uppfattning
bliva fastslagen, komme detta att medföra oövervinneliga svårigheter för
ämbetsverkens arbete, i vilket ideligen förekomme avgöranden av detta
slag rörande till ämbetsverkens ansvariga tjänstemän inkommande brev
och försändelser av mer eller mindre privat karaktär, i vilka berördes
ärenden och frågor, som senare skulle av verken handläggas. Någon skyldighet
för Byttner att föranstalta örn styrelsens prövning av handlingens
diarieföring före Byttners återinträde i tjänstgöring kunde under alla förhållanden
ej hava förelegat, oavsett örn Byttner vid skilda tillfällen vistats
inom ämbetsverkets lokaler eller ej. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Ekberg därefter följande:

”Tryckfrihetsförordningen innehåller i § 2 mom. 4 punkt 1, att det, med
vissa undantag, skall vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva alla
såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar, av
vad namn och beskaffenhet de vara må. I samma lagrum stadgas vidare,
att till den ändan icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och
andra publika verk böra genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas
åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom
för tjänstens försummelse, örn sådant av någon publik tjänsteman vägras
eller obehörigen fördröjes, utan även, vid samma ansvar, i alla arkiv, var
och en fri tillgång lämnas att få på stället avskriva eller avskriva låta

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års riksdag.

210

eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad avskrift, emot vederbörlig
lösen, utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som helst. Till
ytterligare bekräftelse härav heter det i sista stycket av § 2 mom. 4 att,
som det bleve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen, mål och ärenden
med noggrannhet utsätta, skall det stå var och en fritt att i tryck allmänt
kunnigt göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen icke finnes uttryckligen
förbjudet.

Bland de handlingar, som alltså äro att anse såsom offentliga, märkas i
främsta rummet till myndigheter inkomna, hos dem förvarade handlingar.
Av sådana handlingar äger, i den mån tryckfrihetsförordningen icke på
särskilda grunder omgärdat dem med sekretessbestämmelser, envar taga
del utan annan inskränkning än som kan betingas av ordningen för handlingens
tillhandahållande. Uppenbart är, att inkomna handlingar böra, där
diarium över dylika föres, utan dröjsmål antecknas i dylikt diarium.
Underlåtenhet därutinnan kan emellertid icke verka därhän, att den envar
enligt tryckfrihetsförordningen tillkommande rätten att få del av handlingen
skulle betagas honom. (Se N. J. A. 1894 sid. 652.) Att denna rätt
skulle i allmänhet inträda först sedan myndigheten meddelat beslut i det
ärende, vari handlingen ingivits, torde väl numera icke göras gällande från
något håll. Det ohållbara i en dylik åsikt synes uppenbart, och i praxis
torde en sådan uppfattning vara alldeles främmande för myndigheterna.
(Jfr ämhetsberättelserna 1911 sid. 14 och 1912 sid. 6.)

Örn någon tvekan alltså i allmänhet icke kan råda beträffande tidpunkten
för offentlighållandet av till myndighet inkomna handlingar, nämligen
att sådana i regel äro att anse såsom offentliga redan i och med att de mottagits
av myndigheten, har dock understundom osäkerhet yppat sig beträffande
frågan, under vilka förutsättningar en handling kan anses vara
inkommen till myndighet. Särskilt gäller detta i fråga örn handlingar,
vilka varit ställda till någon hos myndigheten anställd tjänsteman personligen.
Tydligt är, att sistnämnda förhållande icke i och för sig kan medföra,
att handlingen skulle få betraktas såsom en tjänstemannens enskilda
handling och därmed undandragas offentligheten. Avgörande anser professorn
N. Herlitz i sin utredning med förslag till ändrade bestämmelser
rörande allmänna handlingars offentlighet vara, örn handlingen tillställts
tjänstemannen i tjänsten. (Se sid. 50.) Är handlingen avsedd att ligga till
grund för någon åtgärd eller något beslut i tjänsten, kan enligt min mening
icke råda något tvivel örn, att densamma är att anse såsom offentlig.
Detta synes mig nämligen oundgängligen betingas av grundtanken i gällande
bestämmelser, att allmänheten bör äga tillgång till allt det skriftliga
material, på vilket myndigheten faktiskt har att träffa avgörande i ett
ärende.

Vad förevarande fall beträffar, är upplyst att, sedan Grönberger till

211

medicinalstyrelsen avgivit en synnerligen knapphändig förklaring över
klagandens anmälan mot honom samt Byttner i egenskap av föredragande
i ärendet begärt ytterligare upplysningar av Grönberger i saken, Grönberger
den 5 oktober 1932 till Byttner översänt en till denne ställd skrivelse
i ärendet. Innan denna skrivelse i samband med ärendets föredragning i
medicinalstyrelsen den 20 oktober 1932 diarieförts hos styrelsen, har ett
ombud för klaganden i telefon till Byttner anhållit att få taga del av skrivelsen.
Denna framställning har Byttner emellertid avslagit på grund av
det förhållandet, att skrivelsen varit ställd till honom personligen och
enligt hans förmenande därför ej varit att anse såsom offentlig handling,
åtminstone icke förrän medicinalstyrelsen beslutat, att den skulle diarieföras.

I enlighet med vad jag ovan framhållit kan den omständigheten, att
ifrågavarande skrivelse varit ställd till Byttner personligen, icke i och för
sig hava medfört, att skrivelsen skulle kunna anses såsom Byttners enskilda
handling. Då skrivelsen ostridigt tillställts Byttner i hans egenskap
av chef för medicinalbyrån och föredragande i det av klaganden mot Grönberger
anhängiggjorda ärendet och varit avsedd att tjäna till ledning vid
ärendets föredragning och avgörande, har handlingen varit att betrakta
såsom offentlig. Jag erinrar, att Grönberger i skrivelsen förklarat sig vilja
till ''styrelsen’ lämna vissa kompletterande upplysningar i ärendet samt
dessutom i slutet av densamma riktat en särskild hemställan till medicinalstyrelsen.
Tydligt är således, att Grönberger själv avsett, att innehållet i
skrivelsen skulle komma till medicinalstyrelsens kännedom och beaktas
vid ärendets avgörande.

Då skrivelsen sålunda haft karaktär av offentlig handling, har envar,
som det äskat, ägt taga del av densamma. Varken Byttner eller styrelsen
har ägt befogenhet att besluta örn dess hemlighållande. Det har följaktligen
alegat Byttner, vilken omhänderhaft skrivelsen, såsom en tjänsteplikt
att, då klagandens ombud begärt att få taga del av skrivelsen, utan dröjsmål
tillhandahålla ombudet densamma. Jag hänvisar i denna fråga till
rättsfall i N. J. A. 1899 sid. 299.

Till försvar för Byttners handlingssätt bär vidare åberopats, att Byttner
vid ifrågavarande tid varit ledig från sin tjänst som medicinalråd och
först den 20 oktober 1932, då ärendet föredrogs, inträtt i tjänsteutövning.
Vad sålunda anförts till Byttners ursäkt kan jag emellertid icke godtaga.
Om Byttner icke på den framställda begäran velat själv tillhandahålla
handlingen å sitt tjänsterum, där han tidvis uppehållit sig, har det ålegat
Byttner att överlämna skrivelsen till sin vikarie oller till vederbörande
registrator för att efter verkställd diarioföring tillhandahållas klaganden.
Då Byttner a sitt tjänsterum mottagit ombudets telefonledes gjorda framställning
och utan att hänskjuta trugan till sin vikarie eller hänvisa om -

212

budet till denne meddelat ombudet, att framställningen icke kunde bifallas,
måste Byttner själv anses ansvarig för det ombudet meddelade beskedet
såsom för en tjänsteåtgärd.

Genom sin vägran att utan dröjsmål tillhandahålla klaganden Grönbergers
ifrågavarande skrivelse har Byttner följaktligen enligt min mening
gjort sig skyldig till felaktigt förfarande i tjänsten, vilket enligt ovan
åberopade lagrum i tryckfrihetsförordningen skall anses såsom tjänsteförsummelse.
Detta tjänstefel kan så mycket mindre undgå min beivran,
som det till förekommande av en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter
är av stor principiell betydelse, att förevarande spörsmål blir prövat
av domstol.”

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Byttner under
åtal för tjänstefel i anmärkta hänseende samt å honom yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att utföra
målsägandetalan, och borde av henne framställda ersättningsanspråk av
advokatfiskalen understödjas, i den mån de funnes befogade.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 11 december 1933 följande:

Enär Grönbergers skrift, ehuru ställd till Byttner, utgjort en till medicinalstyrelsen
riktad förklaring i anledning av klagandens mot Grönberger
gjorda anmälan och förty måste anses vara tillställd Byttner i tjänsten,
samt Byttner, som i egenskap av föredragande i styrelsen av ärendet angående
klagandens nämnda anmälan haft skriften omhänder, i strid mot
bestämmelserna i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen vägrat lämna klaganden
fri tillgäng till densamma, prövade hovrätten lagligt att jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen döma Byttner att för försummelse i ämbetet böta
25 kronor.

Vidkommande klagandens talan, så enär hennes kostnader för anmälan
hos medicinalstyrelsen och för överklagande av nämnda ämbetsverks beslut
icke föranletts av Byttners ämbetsfel, bleve av henne framställt
yrkande örn ersättning för dessa kostnader av hovrätten ogillat, och skulle
klaganden, som jämväl fordrat ersättning för kostnaderna å målet i hovrätten,
själv vidkännas såväl sistnämnda kostnader som sina utgifter å
ärendet hos J. 0.

213

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för
disciplinär bestraffning.

1. Felaktigt förfarande av sjömanshusombudsman vid påmönstring

av maskinbefäl.

I en dea 14 september 1932 hit inkommen skrift anförde Svenska Maskinbefäls-Förbundet
bland annat följande:

Under en följd av år hade det varit brist på behörigt maskinbefäl inom
den svenska handelsflottan, men under år 1931 hade detta förhållande ändrats
på grund av att den ekonomiska depressionen förorsakat uppläggning
av en hel del fartyg. Den forna bristen hade förändrats till ett ganska stort
överskott, som haft till följd, att det nu funnes gott örn arbetslösa av denna
kategori. Då det varit brist på behörigt befäl, hade man tillämpat § 26 i
kungl, förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg
m. m. och påmönstrat personer med lägre behörighet eller helt utan
behörighet. Detta hade skett i så stor utsträckning, att man räknat med
att över 300 personer tjänstgjort såsom maskinbefäl utan att innehava
föreskriven kompetens. Det hade därigenom utbildat sig en viss slentrian
vid sjömanshusen, så att man ej alltid varit så noga med att undersöka,
huruvida behörigt befäl kunnat anskaffas. Under år 1932 hade det förekommit
i en hel del fall, att man påmönstrat icke behörigt maskinbefäl och
vanligen såsom skäl därför uppgivit, att man trots hänvändelse till den
offentliga arbetsförmedlingen icke kunnat erhålla personer med stadgad
kompetens. Samtidigt hade det emellertid funnits ett ganska stort antal
behöriga personer lediga, ehuru det måhända icke funnits någon just på
den ort, där påmönstringen skett. Det vore särskilt ett fall, som klaganden
ansåge vara av den beskaffenhet, att det borde komma, till J. 0:s kännedom.
Det gällde ett ångfartyg, ”Nyköping”, som ginge i trafik mellan Nyköping
och Stockholm och vars redare vore ombudsman vid Nyköpings sjömanshus.
Denne vore redare även för ett annat fartyg, som vid seglationens
början år 1932 icke satts i trafik. Å sistnämnda fartyg funnes en maskinist,
som hade tillstånd att tjänstgöra där men däremot icke vore berättigad att
tjänstgöra såsom maskinist å ångfartyget ”Nyköping”. Redaren hade hos
kommerskollegium gjort framställning örn att nämnde maskinist skulle få
tillstånd att tjänstgöra å ångfartyget ”Nyköping”, men utan att avvakta
resultatet av denna framställning hade maskinisten påmönstrat vid det
sjömanshus, där redaren vore ombudsman. Kommerskollegium, som dröjt
ganska länge med ärendets avgörande, hade i sitt beslut avslagit fram -

214

ställningen. Det kunde tyckas, att då redaren-sjömansliusombudsinannen
erhållit kännedom om kommerskollegii beslut, lian omedelbart borde hava
vidtagit åtgärder för att få den icke behörige maskinisten ersatt med kompetent
person. Men ingen åtgärd i detta avseende bade företagits. Slutligen
hade klaganden ansett sig nödsakad anmäla saken till fartygsinspektionen.
Efter denna anmälan hade äntligen en behörig maskinist blivit anställd å
fartyget. Det verkade i högsta grad oegentligt, att sjömanskusombudsmannen,
som det ålåge att öva förhandskontroll över mönstringspliktiga fartygs
bemanning och i övrigt till fartygsinspektören meddela de fall, då
uppenbarliga missförhållanden med avseende å bemanningen förelåge,
själv gjorde sig skyldig till överträdelse av befälsförordningen. Då fartygsinspektör
icke, utan Kungl. Maj:ts medgivande, finge engagera sig i
rederiföretag, verkade det egendomligt, att ingen motsvarande bestämmelse
funnes beträffande sjömanshusombudsman, oaktat den sistnämndes
ställning i detta avseende borde vara minst lika ömtålig som fartygsinspektörens.
I sjömanshusombudsmannens åligganden inginge att vara
såväl medlare som domare i tvister mellan befälhavare och besättning,
varvid befälhavaren i regel uppträdde som part å redarens vägnar. På
grund av det anförda anhölle klaganden dels örn J. O :s medverkan till att
få till stånd författningsbestämmelser, som förhindrade sjömanshusombudsmännens
medverkan i rederiföretag, och dels om vidtagande av de
åtgärder mot ombudsmannen vid Nyköpings sjömanshus, vartill anledning
kunde finnas.

Sedan min företrädare i ämbetet anhållit örn kommerskollegii utlåtande
i ärendet, inkom kommerskollegium med dylikt utlåtande samt överlämnade
därvid yttranden från direktionen för sjömanshuset i Nyköping och
ombudsmannen vid samma sjömanshus N. Malmberg. I

I sitt yttrande anförde Malmberg följande:

Ångfartygsaktiebolaget Södermanland, i vilket bolag Malmberg sedan
år 1917 vore verkställande direktör, hade sedan lång tid tillbaka trafikerat
Södermanlands skärgård samt traden Norrköping—Nyköping—Stockholm
och åter. För trafiken hade använts smärre ångfartyg, huvudsakligen avsedda
för fraktfart. Fartygen hade emellertid varit besiktigade jämväl för
personbefordran. På grund av goda tågförbindelser vore dock numera passagerarfrekvensen
ringa. År 1906 hade C. J. Pettersson, som vore född den
30 september 1879, antagits till maskinist i bolagets tjänst. Kommerskollegium
hade den 2 december 1914 meddelat Pettersson bevis angående behörighet
att utöva befäl såsom maskinist å visst slag av passagerarångfartyg.
Med hänsyn till ”föreliggande särskilda omständigheter” hade kollegium
den 4 april 1928 under åberopande av nyssnämnda behörighetsbevis med -

215

givit, att Pettersson tillsvidare finge anställas såsom maskinist å bolaget
tillhöriga ångfartyget ”Södermanland” i fart inomskärs. Pettersson hade
alltsedan år 1996 oavbrutet haft anställning såsom maskinist i bolagets
tjänst. På grund av depressionstid och svår konkurrens av andra trafikföretag
hade bolagets ångfartyg ”Nyköping” under år 1931 upplagts, i samband
varmed hela dess besättning i vederbörlig ordning entledigats. Vid
tiden för seglationens början år 1932 hade bolagets styrelse beslutat, att
endast en av ovannämnda båtar skulle insättas i trafiken. Ångfartyget
”Nyköping” hade ansetts vara lämpligast och utrustats för ändamålet.
Befälhavaren och styrmannen på ångfartyget ”Södermanland” hade i samband
därmed överflyttats till ångfartyget ”Nyköping”. Pettersson, som vid
denna tid varit i bolagets tjänst i 26 år och under denna avsevärda tidrymd
med kunnighet, skicklighet och på ett i allo berömvärt sätt fullgjort
samtliga sina tjänsteåligganden och därigenom förvärvat sig bolagets fulla
förtroende, hade ansetts örn möjligt böra beredas ifrågavarande arbetstillfälle.
Avgörande härför hade varit icke allenast Petterssons långa oförvitliga
tjänstgöring utan även att Pettersson vore arbetslös och saknade
medel till sin utkomst. I enlighet med detta styrelsens beslut hade bolaget
den 8 april 1932 till kommerskollegium ingivit ansökan örn tillstånd för
Pettersson att vara maskinist på ångfartyget ”Nyköping”, vilket fartyg
hade samma maskinstyrka som ångfartyget ”Södermanland”. Med hänsyn
till att Pettersson endast några år tidigare erhållit kommerskollegii tillstånd
att innehava motsvarande befattning å fartyg av samma storlek och
maskinstyrka som ångfartyget ”Nyköping” hade det icke förelegat någon
som helst anledning till antagande, att kommerskollegium skulle avslå
bolagets framställning. I enlighet med denna övertygelse och då ansökan
örn tillstånd ansetts närmast vara av formell natur, hade Pettersson av
Malmberg blivit påmönstrad såsom maskinist, varvid Malmberg emellertid
uttryckligen betonat, att anställningen endast skulle gälla tillsvidare och
under förutsättning av tillståndsbevis. Kollegium hade nämligen vid seglationens
början icke hunnit expediera beslut över bolagets framställning.
Det vöre riktigt, att Pettersson icke avmönstrats omedelbart efter det
kommerskollegii avslagsbeslut expedierats. Anledningen därtill hade varit
den, att Pettersson och bolaget önskat utröna möjligheterna att överklaga
berörda beslut. Malmberg hade uppmanat Pettersson att själv sätta sig i
förbindelse med vederbörande tjänsteman i kommerskollegium. Då någon
tid förflutit utan att Pettersson kunnat efterkomma denna anmodan, hade
Malmborg personligen avlagt besök hos vederbörande och därvid utrönt,
att det icke vore sannolikt, att ändring stöde att vinna genom överklagande.
Så snart Malmberg erhållit denna upplysning, hade han gått ombord
på ångfartyget ”Nyköping”, som för tillfället legat i Stockholm, samt meddelat
Pettersson, att han redan samma dag måste avmönstra och att be -

216

horig maskinist skulle anställas. Pettersson skulle emellertid under några
dagar kvarstanna ombord för efterträdarens information. Dröjsmålet med
Petterssons avmönstring hade uteslutande berott på Malmbergs önskan att
undersöka möjligheterna att överklaga kommerskollegii beslut för att
kunna giva Pettersson fortsatt arbete i bolagets tjänst. Såsom av Malmbergs
yttrande framginge, hade påtalade förhållandet haft sin grund i
bolagets önskan att bereda en välförtjänt, kunnig och behövande man fortsatt
anställning efter långvarig, väl vitsordad tjänst hos bolaget. Att Pettersson
påmönstrats, innan kommerskollegium meddelat beslut, vore visserligen
oegentligt, men Malmberg hade vid tillfället icke hyst det minsta
tvivel örn att det begärda tillståndsbeviset skulle meddelas.

Direktionen för sjömanshuset anförde i huvudsak följande:

Direktionen vitsordade riktigheten av de av Malmberg lämnade uppgifterna.
Ehuru Malmberg förfarit felaktigt därutinnan, att han påmönstrat
en person, innan denna erhållit behörighetsbevis, syntes det direktionen,
som örn Malmberg haft starka skäl förvänta, att det begärda beviset skulle
komma att meddelas. Malmbergs i anmälan påtalade ställning såsom verkställande
direktör i ångfartygsaktiebolaget Södermanland hade icke tidigare
medfört någon konflikt med hans ställning såsom ombudsman. Liknande
förening av befattningar hade under mångå år förekommit på flera
ställen inom landet, och någon olägenhet därav hade icke försports.

Kommerskollegium anförde i sitt utlåtande, bland annat, följande:

Ångfartyget ”Nyköping” hade en bruttodräktighet örn 211,79 ton och en
nettodräktighet örn 132,78 ton samt en maskinstyrka av 160 indikerade
hästkrafter. Ångfartyget ”Södermanland” hade en bruttodräktighet örn
171,24 ton och en nettodräktighet örn 131,eo ton samt en maskinstyrka av
likaledes 160 indikerade hästkrafter. Enligt det för ångfartyget ”Nyköping”
gällande passagerarfartygscertifikatet finge detta fartyg nyttjas
till passagerares befordran i inre fart, därvid det antal passagerare, fartyget
ägde högst medföra, bestämts till 238, dock att fartyget finge i närmare
angivna, mera begränsade farvatten ävensom, under månaderna
maj—september, i all inre fart föra högst 332 passagerare. Enligt det för
ångfartyget ”Södermanland” utfärdade certifikatet finge detta fartyg
nyttjas till passagerares befordran likaledes i inre fart, därvid det antal
passagerare, fartyget ägde högst medföra, bestämts till 209, dock att fartyget
finge i ovan avsedda, mera begränsade farvatten föra högst 291 passagerare.
Enligt § 4 mom. 3 c) i kungl, förordningen den 29 mars 1912
angående befäl å svenska handelsfartyg m. m. skulle å passagerarångfartyg
med den maskinstyrka och i den fart, varom nu vore fråga, finnas
såsom maskinbefäl anställd en maskinist av 2:a klass, d. v. s. en person,

217

som innehade i § 20 i samma förordning avsett maskinistbrev av 2:a klass.
Emellertid innehölle § 26 i befälsförordningen — vilken paragraf stadgade
straff för fartygsbefälhavare, som underläte att antaga behörigt fartygseller
maskinbefäl, då sådant befäl enligt förordningen skulle vara å fartyget
anställt, och för redare, som övertygades att hava till sådan överträdelse
rått eller bidragit — tillika föreskrift örn frihet från ansvar för
det fall, att visas kunde, att till fartygs- eller maskinbefäl ej kunnat i
senast besökta hamn erhållas pålitliga personer, som varit till befattningen
behöriga. Detta sistnämnda stadgande ansåges tillstädja att, då sålunda
behörigt befäl icke kunde anskaffas, för befälets utövande anlitades annan
för befattningen lämplig och pålitlig person. Givetvis förutsattes emellertid
härvid dels att behörig och pålitlig person icke heller skäligen kunnat
i hamnen anskaffas från annan ort, dels ock att för varje av fartyget
senare besökt hamn åtgärder vidtoges i syfte att där kunna ersätta eventuellt
anställt obehörigt befäl med behörigt sådant. Vidare vore att beakta,
att enligt kungl, kungörelser den 7 oktober 1921 (nr 624) och den 15 december
1922 (nr 610) kollegium tillsvidare ägde att i särskilda fall, då omständigheterna
ansåges därtill föranleda, medgiva undantag, såvitt anginge
kunskapsprov eller tjänstgöring, från de i förenämnda förordning stadgade
villkor för utövande av befäl å svenska handelsfartyg m. m. Övervakningen
av att bestämmelserna i befälsförordningen iakttoges ankomme på
bland andra ombudsman vid sjömanshus. Beträffande sjömanshusombudsmans
skyldigheter i förevarande avseende gällde i huvudsak följande.
Enligt § 33 mom. 1 i sjömanshusförordningen skulle besättning å svenskt
fartyg, som i förordningen avsåges, i närmare angiven ordning påmönstras
— förutom örn fartyget ginge i utrikes fart — örn fartyget ginge i
inrikes fart och vore att hänföra till passagerarfartyg, såvida fartyget
enligt gällande passagerarfartygscertifikat finge nyttjas till passagerares
befordran i inre kustfart1 eller vidsträcktare fart samt ej utginge allenast
på lustresa eller annan tillfällig resa. Enligt mom. 2 i samma paragraf
vore det dock fartygsbefälhavare obetaget att även i andra fall låta påmönstra
fartygets besättning. I samband med påmönstring av besättning
å fartyg utfärdades för fartyget sjömansrulla. Påmönstring av besättning
å svenskt fartyg verkställdes inom Sverige i hamn, där sjömanshus funnes,
av sjömanshusombudsmannen. Enligt §§ 51 och 52 i sjömanshusförordningen
skulle å sådant svenskt fartyg av 20 tons nettodräktighet eller däröver,
varå förordningen vore tillämplig och som ej vore försett med sjömansrulla,
föras manskapsförteckning enligt av kommerskollegium fast *)

Enligt nu gällande kungl, förordning den 20 maj 1927, nr 184, angående fartygs
byggnad och utrustning är tidigare föreskriven »inre kustfart» sammanslagen med det
likaledes tidigare gällande begreppet »yttre kustfart» till »kustfart», som är vidsträcktare
fart än »inre fart».

218

ställt formulär, allt såvida ej fartyget utginge allenast på lustresa eller
annan tillfällig resa. Ett exemplar av manskapsförteckningen skulle förvaras
ombord å fartyget och ett andra exemplar vid seglationens början
insändas till sjömanshuset i det distrikt, dit den tullplats hörde, från vilken
fartyget första gången under året avginge. Det ombord förvarade
exemplaret av manskapsförteckningen, vilket liksom det till sjömanshuset
lämnade exemplaret upptoge alla ombord anställda, skulle under seglationen
kompletteras i mån som förändringar i besättningen skedde samt
efter seglationens slut insändas tili det sjömanshus, som vid seglationens
början erhållit ett exemplar av dan då utfärdade förteckningen. Den på
sjömanshusombudsman ankommande kontrollen å bemanningen grundade
sig i anslutning till sålunda gällande föreskrifter på följande bestämmelser.
Enligt § 35 mom. 1 c) i sjömanshusförordningen skulle i fråga örn påmönstring
inom riket av sjöfolk å svenskt fartyg iakttagas, bland annat,
att å fartyget funnes behörigt befäl enligt vad därom särskilt stadgades,
och utgjorde det enligt § 36 mom. 5 i samma förordning förutsättning bland
annat för att sjömansrulla skulle av mönstringsförrättaren utfärdas, att
hinder ej enligt förordningen mötte för påmönstring. Enligt § 18 kungl,
förordningen den 31 december 1914 med närmare föreskrifter angående
tillsyn å fartyg ålåge det ombudsman Aud sjömanshus, utöver vad därutinnan
kunde vara särskilt stadgat, att vid utfärdande av sjömansrulla för
svenskt fartyg samt eljest skyndsamt med ledning av de mönstringsanteckningar
eller den manskapsförteckning, som enligt gällande författning örn
sjöfolks påmönstring kunde hava rörande svenskt fartyg inkommit till
sjömanshuset, söka utröna, huruvida fartyget vore behörigen bemannat,
ävensom att, därest missförhållande därutinnan ansåges uppenbarligen
föreligga, därom ofördröjligen underrätta förste fartygsinspektören inom
fartygsinspektionsdistriktet. Av det förut anförda framginge, att påmönstring
av besättning å ångfartyget ”Nyköping” ej varit obligatorisk, alldenstund
fartyget, ehuru använt såsom passagerarfartyg, dock icke enligt för
detsamma gällande certifikat finge användas i Andsträcktare fart än inre
fart. Emellertid hade likväl, med stöd aAr förut åberopade § 33 mom. 2 i sjömanshusförordningen,
påmönstring av besättningen och utfärdande av sjömansrulla
för fartyget påkallats och ägt rum. Vare sig detta skett eller
fartyget allenast försetts med manskapsförteckning, hade det ankommit
på vederbörande ombudsman och mönstringsförrättare att utöva den kontroll
å maskinbefälets behörighet, som varit honom möjlig. Malmberg hade
emellertid icke desto mindre själv påmönstrat en obehörig maskinist å ångfartyget
”Nyköping”. På sätt framginge av från sjömanshuset i Nyköping
infordrat utdrag ur den vid sjömanshuset förda mönstringsliggaren hade
påmönstringen av Pettersson ägt rum den 13 april och avmönstring den
17 augusti 1932, varförinnan dock den 13 augusti 1932 påmönstring ägt rum

219

av en behörig maskinist i Petterssons ställe. I anledning av vad Malmberg
anfört till förklaring av påmönstringen av Pettersson ville kollegium
erinra följande. Sedan kollegium den 2 december 1914, på grund av vissa
övergångsbestämmelser till befälsförordningen, meddelat Pettersson behörighetsbevis
med rättighet att utöva befäl såsom maskinist å mindre,
till fjärde klassen enligt Art. I i förordningen den 12 februari 1864 hänförligt
passagerarångfartyg i de fall, att fartyget antingen icke finge föra
flera än 120 passagerare eller ock, oberoende av passagerarnas antal, icke
gjorde längre resor än inom en geografisk mil från sin huvudstation, hade
kollegium i anledning av gjord ansökning genom resolution den 4 april
1928 funnit skäligt, med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter,
medgiva, att Pettersson tillsvidare finge, utan hinder av bestämmelsen i
§ 4 mom. 3 c) i befälsförordningen, anställas såsom maskinist å ovannämnda
passagerarångfartyg ”Södermanland” i fart inomskärs i fall, då
fartyget icke förde flera än 120 passagerare. Bolagets ansökning örn dispens
för Pettersson att tjänstgöra å ångfartyget ”Nyköping” hade inkommit
till kollegium den 9 april 1932. Den 13 i samma månad hade klaganden
i en till kollegium ingiven skrivelse, under åberopande bland annat av
rådande arbetslöshet även bland maskinbefälet, hemställt örn avslag å den
föreliggande dispensansökningen, vilken ock den 9 juli 1932 av kollegium
avslagits. Anledningen till detta beslut hade varit, att det med hänsyn till
rådande arbetslöshet bland maskinbefäl ansetts böra beredas arbetstillfällen
i första hand åt dem, som i regelrätt ordning förskaffat sig behörighet.
Därest vid tiden för ansökningens prövning förhållandena beträffande
tillgång och efterfrågan på maskinbefäl varit i huvudsak desamma som
år 1928, då den första ansökningen prövats, hade ansökningen utan minsta
tvivel bifallits. Såtillvida hade sålunda Malmberg haft visst fog för sina
förväntningar på bifall till dispensansökningen. Icke desto mindre vore
det alldeles uppenbart, att detta förhållande icke kunnat berättiga påmönstringen
av Pettersson. Vid prövningen av frågan örn Petterssons påmönstring
hade vederbörande mönstringsförrättare haft att undersöka,
huruvida i behörig ordning — genom företeende av bevis, att vid offentlig
arbetsförmedling behörigt befäl sökts men ej kunnat anskaffas, eller på
annat effektivt sätt — visats, att behörigt befäl icke stått att erhålla. Först
därest detta visat sig vara fallet, hade Pettersson, med stöd av § 26 sista
stycket i befälsförordningen, kunnat påmönstras för tiden tillsvidare och
intill dess behörigt befäl kunde anskaffas. Emellertid hade Malmberg, som
för övrigt icke till kollegium insänt anmälan enligt fastställt formulär om
förevarande påmönstring av obehörigt maskinbefäl, icke ens påstått, än
mindre visat, att vid tiden för påmönstringen den 13 april 1932 ej kunnat
erhållas pålitlig person, som varit för maskinistbefattningen i fråga behörig.
Vid sådant förhållande hade fog saknats för Petterssons påmönstring,
varför behörig maskinist bort anskaffas och påmönstras, därvid det

220

med denne träffade förhyrningsavtalet lämpligen kunnat givas den tidsbegränsning,
som betingats av den ingivna dispensansökningen för Pettersson.
Uppmärksammas borde slutligen, att Malmberg självfallet, med
hänsyn till sin ställning i förhållande till det fartyg, mönstringsförrättningen
avsett, icke bort själv taga någon befattning med densamma utan
bort i vederbörlig ordning utverka förordnande för annan, ojävig person
att verkställa förrättningen. Det oförstånd, vartill Malmberg i egenskap
av sjömanshusombudsman och mönstringsförrättare, i enlighet med vad
av det föregående framginge, gjort sig skyldig, syntes kollegium icke
kunna undgå beivran. Med hänsyn till Malmbergs föregående förhållande
i tjänsten och med den kännedom örn Malmberg, kollegium tidigare förvärvat,
syntes det kollegium dock kunna antagas, att Malmberg läte sig
för framtiden rättas utan att åtal mot honom anhängiggjordes. I § 31
morn. 2 av sjömanshusförordningen föreskreves att, örn kollegium, som
hade att utöva den allmänna uppsikten över sjömanshusen, funne giltig
anledning till anmärkning mot tjänsteman vid sjömanshus, kollegium
ägde att efter omständigheterna varna honom eller för viss tid, dock ej
överstigande tre månader, avstänga honom från tjänstens utövning. Med
hänsyn till sålunda gällande bestämmelser syntes det kollegium lämpligt,
att anmälan i nu berörda del överlämnades till kollegium för den åtgärd,
som på kollegium kunde ankomma.

Vidkommande härefter klagandens framställning i vad denna avsåge
åtgärder för begränsning av sjömanshusombudsmans rätt att vid sidan av
tjänsten innehava viss anställning eller vissa uppdrag m. m. ville kollegium
meddela, att inom kollegium förbereddes förslag till ett antal ändringar
i eller kompletteringar till sjömanshusförordningen, och syntes det
kollegium lämpligt, att nu förevarande fråga i samband med avgivandet
av dessa förslag upptoges till slutlig prövning. Under hänvisning till vad
sålunda anförts hemställde kollegium, att J. O. måtte överlämna handlingarna
i ärendet till kollegium för de åtgärder, vartill kollegium kunde
finna anledning.

Vid övervägande av vad i ärendet förevarit fann justitieombudsmannen
Ekberg klagomålen ej föranleda annan åtgärd, än att handlingarna i ärendet
överlämnades till kommerskollegium för de åtgärder, som kollegium
kunde finna därav påkallas.

Kommerskollegium fann i beslut den 9 januari 1933 skäligt, jämlikt § 31
mom. 2 i kungl, förordningen den 13 juli 1911 angående sjömanshusen i
riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m., för vad Malmberg låtit
komma sig till last tilldela honom föreställning och varning.

Kommerskollegii beslut vann laga kraft.

221

lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd

enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett mindre antal under år 1933 behandlade ärenden.

1. Fråga om utfärdande av bevis rörande mantalsskrivningsort
för person, som önskar undergå förarprov i och för
erhållande av körkort.

I en hit inkommen klagoskrift anförde landsfiskalen i Högsby distrikt
V. Elmin följande:

Enligt 14 § 2 mom. i motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skulle
den, som önskade undergå förarprov i och för erhållande av körkort, vid
anmälan till förarprov förete intyg av polismyndigheten i den eller de
orter inom riket, varest sökanden under de senaste två åren varit mantalsskriven,
att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom
att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde
anses olämplig såsom förare av motorfordon. Då framställning gjorts hos
polismyndighet på landet örn utfärdande av dylikt intyg, vöre det nödvändigt
att genom hänvändelse till vederbörande häradsskrivare erhålla
upplysning örn sökandens mantalsskrivningsort under de två sista åren.
Staten tillhandahölle polismyndigheten kostnadsfritt blanketter till skrivelse
med begäran örn uppgift örn sökandens mantalsskrivningsort. Efter
undersökning i mantalslängden hade häradsskrivaren endast att ifylla
ett å skrivelsen tryckt svarsformulär. Huruvida häradsskrivare vore skyldig
att på begäran av polismyndighet utan ersättning meddela uppgift
örn mantalsskrivningsorten syntes emellertid vara föremål för olika meningar.
En del häradsskrivare lämnade upplysning kostnadsfritt. Häradsskrivaren
i Aspelands och Handbörds fögderi E. Palmgren syntes dock
vara av den åsikten, att dylikt intyg skulle beläggas med lösen och stämpelavgift,
enär han belagt svar å fyra från landsfiskalskontoret i Högsby
distrikt utgångna skrivelser med lösen och stämpelavgift å tillhopa 2 kronor
50 öre per styck samt därefter översänt svaren till landsfiskalskontoret
mot postförskott å tillhopa 10 kronor 55 öre. Enligt 1923 års motorfordonsförordning
hade landsfiskal ägt belägga nykterhetsintyg med lösen
och stämpelavgift. I motorfordonsförordningen av år 1930 stadgades, att
nykterhetsintyg skulle utfärdas kostnadsfritt. Denna bestämmelse hade

222

tydligen tillkommit för att inskränka kostnaden för erhållande av körkort.
Skulle körkortssökande nu nödgas betala mantalsskrivningsbevis,
hade detta ändamål icke vunnits. Skillnaden bleve endast, att en sportel,
som förut tillkommit landsfiskal, överflyttats på häradsskrivaren. Då frågan
vore av principiell betydelse, ansåge Elmin sig böra underställa saken
J. 0:s prövning.

Vid skrivelsen voro fogade fyra från biträdande landsfiskalen T. Weinhardt
till häradsskrivaren i Aspelands och Handbörds fögderi under april
och maj månader 1932 avlåtna skrivelser med begäran örn uppgift å mantalsskrivningsort
för vissa år för personer, som hos Weinhardt anhållit
örn intyg enligt 14 § 2 mom. c) motorfordonsförordningen. Skrivelserna
voro avfattade å blankett med anteckningen ”Länstrycket. Ser. II. Avd. A
nr 37”. Å samma blanketter bade Palmgren den 17 maj 1932 tecknat svar
genom ifyllande av därför avsett formulär. För ettvart av svaren bade
debiterats stämpel 1 krona och lösen 1 krona 50 öre.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i handlingarna anmodat K. B. i
Kalmar län att inhämta yttrande från Palmgren samt hit inkomma därmed
ävensom med eget yttrande, överlämnade K. B. ett av Palmgren avgivet
yttrande, varjämte K. B. avgav eget utlåtande.

I sitt yttrande anförde Palmgren följande:

Vid mottagandet av ovanberörda skrivelser från Weinhardt hade Palmgren
funnit de däri gjorda framställningarna något egendomliga samt
blivit synnerligen tvehågsen, huru han rätteligen borde förfara beträffande
uttagande av stämpelavgift och lösen för bevisen. Palmgren hade
därför skrivit till länsstyrelsen och begärt förhållningsorder. Till svar
därå hade landskamreraren A. Lilja den 15 maj 1932 meddelat att, örn bevis
av förevarande slag vore avsett att bifogas ansökan om tillstånd att
föra automobil, det skulle beläggas med stämpel, vare sig beviset rekvirerades
av sökanden eller annan. Någon tid förut hade Palmgren utfärdat
mantalsskrivningsbevis för en person, som sagt sig vara skickad av
länsstyrelsen för att av Palmgren begära sådant bevis för erhållande av
körkort. Jämväl detta bevis hade åsatts stämpel och lösen. Några ytterligare
mantalsskrivningsbevis för ifrågavarande ändamål visste Palmgren
sig icke hava utfärdat vare sig före eller efter det nya motorfordonsföroi
dningen trätt i kraft. Orsaken till att Palmgren åsatt dessa fem bevis
stämpel och lösen hade icke varit den, att Palmgren av egennytta velat
tillskansa sig några obehöriga sportler, utan den, att Palmgren efter moget
övervägande icke vågat handla annorlunda. Bland de i 14 § motorfordonsförordningen
uppräknade avgiftsfria intygen funnes icke intyg
örn mantalsskrivning omtalat. I 15 § stöde det bland annat: ”Sökande vare
ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg örn sin

223

mantalsskrivningsort.” Då i 14 § stöde särskilt angivet, att alla i denna
paragraf omförmälda intyg skulle vara avgiftsfria, hade man nästan väntat
någon antydan örn, att det i 15 § omnämnda intyget örn mantalsskrivningsort
jämväl borde vara avgiftsfritt. Detta vöre likväl icke förhållandet.
Palmgren ansåge därför fortfarande, att sådant intyg borde stämpelbeläggas.

För att ingen tvekan skulle kunna ifrågakomma, anförde Palmgren vidare,
borde antingen alla mantalsskrivningsbevis, utfärdade av häradsskrivare,
stämpelbeläggas eller vara avgiftsfria. Detta senare alternativ
kunde kanhända medföra vissa olägenheter, och Palmgren funne betänkligt,
att t. ex. extra landsfiskaler skulle tillåtas att, utan kontroll, hos häradsskrivare
rekvirera sådana avgiftsfria intyg. Undersökningen i mantalslängden
kunde vara liktydig med arkivforskning, varvid häradsskrivaren
måste genomgå tre årgångar mantalslängden I många fall nödgades
man kanske genomleta flera hundra sidor i varje årgång av mantalslängden,
särskilt örn personen flyttat från plats till plats inom socknen.
Dylika bevis kunde åsamka häradsskrivaren ett icke obetydligt arbete. Under
sådana omständigheter kunde det icke vara författningens andemening
samt förenligt med rättvisa och billighet, att intyg av detta slag
skulle vara avgiftsfria. Elmin hade i klagoskriften anfört, att det vore
nödvändigt att genom hänvändelse till vederbörande häradsskrivare erhålla
upplysning örn sökandes mantalsskrivningsort under de två sista
åren. Detta bestrede Palmgren, och han trodde icke, att landsfiskal i allmänhet
vore tvungen att göra sådan hänvändelse annat än i tveksamma
eller rena undantagsfall. Då häradsskrivaren icke vöre i tillfälle kontrollera
bevisens absoluta nödvändighet, bleve han alltså lämnad på nåd eller
onåd åt landsfiskalens godtycke. Enda sättet att undvika ett dylikt missförhållande
vore att belägga bevisen med stämpel och lösen. Det vore visserligen
sant, att sökanden i rena undantagsfall nödgades ådraga sig
denna icke alltför stora utgift, men man vunne den icke ringa fördelen,
att eventuella missbruk eller övergrepp med all säkerhet borteliminerades.
Stämpelheläggningen av bevisen vore alltså endast en enkel säkerhetsåtgärd
för att förhindra, att bevis rekvirerades i onödan. Palmgren hade
försport, att en del häradsskrivare till en början nödgats utfärda många
intyg örn mantalsskrivning, men att landsfiskalerna inom dessas fögderier
numera alldeles upphört att rekvirera intyg annat än i tveksamma fall.
På så sätt kunde det väl näppeligen bliva tal örn, att denna sportel, som
förut tillkommit landsfiskal, nu komme att överflyttas på häradsskrivaren.
På grund av vad sålunda anförts hemställde Palmgren, att J. O. med
ogillande av Elmins anmälan ville förklara, att Palmgren förfarit fullt
lagenligt med avseende å stämpelbeläggningen av de fyra bevisen.

224

K. B. anförde i sitt utlåtande att, då varken av motorfordonsförordningen
eller gällande förordningar örn stämpelavgift och expeditionslösen
eller annan författning framginge, att bevis örn mantalsskrivningsort, som
vore avsedda att bifogas anmälan till förarprov, skulle avgiftsfritt tillhandahållas,
K. B. icke kunde finna, att Palmgren förfarit felaktigt genom
att belägga av honom i sådant avseende utfärdade bevis med lösen
och stämpel.

I avgivna påminnelser anförde Elmin följande:

Palmgren syntes hava missuppfattat de till honom avlåtna skrivelserna
med begäran örn uppgift angående körkortssökandes mantalsskrivningsort.
Det vore icke meningen, att häradsskrivarens svar skulle biläggas körkortsansökan,
utan svaret vore avsett att ligga till grund för det intyg,
polismyndigheten jämlikt 14 § 2 mom. c) motorfordonsförordningen hade
att avgiva. Av det utav hlankettkommissionen fastställda formuläret till
nykterhetsintyg framginge, att landsfiskal skulle i beviset lämna uppgift
örn, var sökanden varit mantalsskriven under de sistförflutna två åren.
Någon skyldighet för sökanden att hos landsfiskal förete mantalsskrivningsbevis
förelåge icke och, då absolut tillförlitlig uppgift örn mantalsskrivningsorten
kunde erhållas endast hos häradsskrivaren, måste landsfiskal
äga rätt att å tjänstens vägnar avgiftsfritt av häradsskrivare erhålla
nödiga upplysningar i frågan örn mantalsskrivningsorten för att
kunna avgiva med verkliga förhållanden överensstämmande intyg. Då
körkortssökandes mantalsskrivningsförhållanden varit för Elmin kända
eller någon tvekan örn riktigheten av sökandens uppgifter angående mantalsskrivningsorten
icke förefunnits, hade Elmin icke ansett nödigt att infordra
upplysning från häradsskrivaren. Men i ett distrikt med nära

12,000 invånare vore det omöjligt att personligen känna alla. För att stadgandena
i motorfordonsförordningen skulle kunna rätt tillämpas vore det
nödvändigt att i icke fullt klara fall kunna erhålla erforderliga upplysningar
ur mantalslängderna. De uppgifter, för vilka Palmgren i förevarande
fall uttagit ersättning, kunde icke betraktas som mantalsskrivningsbevis
utan måste anses vara svar å till honom avlåtna tjänsteskrivelser.
En tjänstemans begäran örn en upplysning i tjänsten och en privatmans
anhållan örn ett intyg angående visst förhållande vore två vitt skilda saker. I

I avgivet yttrande anförde därefter blankettkommissionen följande:

Den ifrågavarande blanketten för skrivelse till häradsskrivare med begäran
örn uppgift örn körkortssökandes mantalsskrivningsort hade tillkommit
på framställning av styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening
samt efter länsstyrelsernas hörande fastställts den 22 juni 1931. Av länsstyrelserna
hade endast två haft betänkligheter mot tillhandahållande av

225

blankett för ifrågavarande ändamål. Dessa länsstyrelser hade avstyrkt
blankettens tillhandahållande, enär enligt deras mening polisman, hos vilken
framställning gjordes örn erhållande av s. k. nykterhetsintyg, icke
skulle vara skyldig vidtaga åtgärd för utredning örn sökandens mantalsskrivningsort,
då utredning därutinnan finge anses påvila sökanden.
Övriga länsstyrelser syntes hava ansett, att sökanden icke haft skyldighet
att hos polismannen styrka sin mantalsskrivningsort. En dylik uppfattning
torde hava ett visst stöd däri, att motorfordonsförordningen i
15 § stadgade skyldighet för sökanden att på länsstyrelsens anmodan förete
bevis örn sin mantalsskrivningsort men icke i 14 § gåve polismannen rätt
att fordra sådant bevis. Därest sökande av nykterhetsintyg icke avlämnade
bevis örn sin mantalsskrivningsort — vilket säkerligen vore det vanliga
— och polismannen vore tveksam örn sökandens uppgift rörande mantalsskrivningen
inom polismannens distrikt, syntes vara lämpligt, att han
införskaffade upplysning från häradsskrivaren. Vid prövning av liäradsskrivarföreningens
framställning hade kommissionen anslutit sig till
sistnämnda uppfattning. Skulle polisman anses icke lagligen äga begära
upplysning i enlighet med ifrågavarande blankett, komme densamma givetvis
att indragas.

Sedan styrelsen för Sveriges häradsskrivarförening beretts tillfälle att
avgiva yttrande i ärendet, anförde styrelsen följande:

Polismyndighet hade att utan avgift tillhandagå körkortsaspirant med
s. k. nykterhetsintyg och vore även skyldig att i sökandens privata intresse
höra vederbörande nykterhetsnämnd eller ”annan, som äger kännedom
i saken,” över sökandens nykterhetsförhållanden. Dessa för polismyndigheten
nog så betungande åligganden finge ej utsträckas utöver vad som
vore skäligt, utan de måste begränsas enligt de regler, som eljest i vårt
land gällde för offentlig myndighets verksamhet. Örn alltså en person i
nu angivna ärende inställde sig hos polismyndigheten i en ort och uppgåve,
att han varit där mantalsskriven under viss tid, så hade polismyndigheten
att infordra yttranden och utfärda bevis örn sökandens vandel,
men blott för den tid, han veterligen varit mantalsskriven i orten. Kände
ej polisen, hur det förhölle sig med mantalsskrivningen, syntes den ej
vara skyldig företaga forskningar därom. Dylikt kunde kräva både arbete
och kostnader, som ej rimligen kunde åläggas offentlig myndighet i enskild
parts intresse, utan denna part hade att visa, var han vore eller
varit mantalsskriven. Örn han ej ville eller kunde göra detta, ägde enligt
styrelsens mening en polismyndighet, som ej hade personlig kunskap i
saken, full rätt att avböja begärda åtgärder. Denna mening syntes hava
stöd i stadgandet i 15 § motorfordonsförordningen örn skyldighet för sökanden
att, örn länsstyrelsen så påfordrade, där förete intyg örn sin man -

15 — Justitieombudsmannens ami) etsk orätt else till 1934 års riksdag.

226

talsskrivningsort. Ty det vore ju icke konsekvent av lagstiftaren att ålägga
sökanden en legitimationsplikt i högre instans, om redan polismyndigheten
vore skyldig att på ett tidigare stadium ex officio på ett bindande sätt
utreda mantalsskrivningsorterna. Då 1930 års motorfordonsförordning börjat
tillämpas, hade det visat sig, att många landsfiskaler, i tanke att detta
vore ett deras åliggande i tjänsten, ville hjälpa körkortsaspiranterna till
rätta och för sådant ändamål vände sig till vederbörande häradsskrivare
med begäran örn upplysningar örn de sökandes mantalsskrivning. Styrelsen
hade haft att taga ståndpunkt i frågan och ansett den mest praktiska
lösningen vara att söka åvägabringa en lämplig blankett för rekvisition
av mantalsskrivningsbevis. Dylik blankett hade också blivit fastställd och
användes nu i viss utsträckning av en del landsfiskaler i de fall, då de ej
kände vederbörandes mantalsskrivningsort. Huruvida bevis örn mantalsskrivning,
som i nu berörda sammanhang utfärdades på begäran av polismyndighet,
skulle beläggas med lösen och stämpel, syntes böra bero på,
huruvida polismyndighet skulle anses vara skyldig anskaffa dylika bevis.
Då styrelsen, såsom ovan angivits, icke ansåge sådan skyldighet föreligga,
måste styrelsen för sin del antaga, att Palmgren i de anmärkta fallen
handlat formellt riktigt, särskilt som han för sitt handlingssätt haft
stöd av landskamreraren Liljas i tjänsten gjorda uttalande. Å andra sidan
torde även en häradsskrivare, som underläte att stämpelbelägga ett dylikt
bevis, kunna åberopa goda skäl för sitt handlande, ty beviset rekvirerades
ju i tjänsten av polismyndighet på en vederbörligen fastställd blankett.
Häradsskrivaren kunde ej anses vara skyldig att i varje fall pröva, örn
dylik rekvisition vore författningsenlig. Vidare kunde erinras, att såväl
polismyndighets som nykterhetsnämnds intyg författningsenligt skulle
lämnas kostnadsfritt, varför det måhända varit avsett, att även bevis örn
mantalsskrivning, som i detta sammanhang utfärdades, skulle vara kostnadsfritt
för sökande av körkort. Under åberopande av det anförda ville
styrelsen framhålla, att ett vägledande uttalande i ämnet av J. O. skulle
vara särdeles önskvärt.

På framställd förfrågan uppgav därefter Elmin, att kostnaderna för
ovanberörda av Palmgren till landsfiskalskontoret i Högsby distrikt översända
mantalsskrivningsbevis blivit ersatta av vederbörande sökande utav
nykterhetsintyg. I

I en till Palmgren avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Ekberg
följande:

I 14 § 1 mom. i motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 vore stadgat,
att den, som önskade erhålla körkort, skulle undergå förarprov hos besikt -

227

ningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket han vore mantalsskriven,
eller, örn han visade synnerlig olägenhet vara förbunden med prövning
inför besiktningsman i nämnda distrikt eller icke vore bosatt i riket,
hos besiktningsman i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning.
Hade han erhållit utbildning utom riket, ägde han för undergående av
prov vända sig till besiktningsman i det distrikt, där han vistades.

Enligt 2 morn. i sagda paragraf skulle sökande vid anmälan till förarprov
förete bland annat intyg av polismyndigheten å den eller de orter
inom riket, varest sökanden under de senaste två åren varit mantalsskriven,
att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom att han
med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kunde anses
olämplig såsom förare av motorfordon. Innan intyg, varom nu nämnts,
utfärdades, skulle vederbörande nykterhetsnämnd samt, där så funnes erforderligt,
jämväl annan, som ägde kännedom i saken, av polismyndigheten
höras över sökandens nykterhetsförhållanden. Intyget skulle vara
avgiftsfritt.

15 § i motorfordonsförordningen innehölle jämte annat, att sökanden för
erhållande av körkort hade att ingiva ansökan därom till länsstyrelsen i
det län, där han vore mantalsskriven, eller, örn han icke vore mantalsskriven
i riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistades.
Vid ansökningen skulle fogas nykterhetsintyg, varom förut vore nämnt,
samt vissa andra i lagrummet närmare angivna handlingar. I lagrummet
stadgades vidare, att sökanden vore skyldig att, örn länsstyrelsen det påfordrade,
förete intyg örn sin mantalsskrivningsort.

Sistnämnda bestämmelse hade tillkommit på förslag av 1927 års motorfordonssakkunniga.
Dessa hade därom i sitt den 31 juli 1929 dagtecknade
betänkande anfört följande: Från en och annan länsstyrelse hade framhållits,
hurusom erfarenheten visat, att vid ansökan örn körkort vederbörande,
vare sig på grund av slarv eller annan orsak, icke alltid lämnade
riktig uppgift örn sitt hemvist. Körkort hade ock kommit att utfärdas
för personer, vilka icke varit inom länet mantalsskrivna. Varje körkortssökande
borde vara skyldig att förete intyg örn mantalsskrivningsorten.
Med gällande bestämmelser syntes en föreskrift om skyldighet för varje
sökande att förete dylikt intyg vara i hög grad påkallad. Efter införande
av det av de sakkunniga föreslagna nykterhetsintyget, som skulle utfärdas
av polismyndigheten å den eller de orter, varest sökanden under de sista
två åren varit mantalsskriven, torde särskilt intyg örn mantalsskrivningsorten
i de flesta fall kunna undvaras. Det hade därför synts tillfyllest att
göra företeende av bevis om mantalsskrivningsorten beroende av länsstyrelsens
särskilda föreläggande.

Av de ovan återgivna bestämmelserna i motorfordonsförordningen framginge,
att behörighet att utfärda nykterhetsintyg åt sökande till körkort

228

tillkomme allenast polismyndighet å den eller de orter inom riket, där
sökanden varit mantalsskriven ander de senaste två åren. Innan nykterhetsintyg
utfärdades, måste följaktligen den polismyndighet, hos vilken
dylikt intyg begärts, vara förvissad örn att berörda behörighetsvillkor
vore uppfyllt. Ofta torde polismyndigheten äga sådan kännedom örn
sökandens person, att särskild undersökning örn hans mantalsskrivningsort
vore överflödig. Vore sökanden emellertid okänd för polismyndigheten,
erfordrades tydligen närmare upplysningar rörande hans mantalsskrivning
under de senaste två åren. Där polismyndigheten, såsom mångenstädes
vore fallet, själv innehade avskrifter av mantalslängderna eller
lätteligen kunde vinna tillgång till dessa, syntes det höra åligga polismyndigheten
att själv verkställa nödiga efterforskningar. I andra fall
måste det anses ankomma å sökanden att visa, varest han under de senaste
två åren varit mantalsskriven. Merendels torde det icke vålla honom
svårighet att exempelvis genom företeende av debetsedlar förebringa erforderlig
utredning därom. Såsom en sista utväg, vilken det endast i rena
undantagsfall torde vara nödvändigt att tillita, syntes höra tillerkännas
polismyndigheten samma rätt, som i 15 § vore tillagd länsstyrelse, nämligen
att hänvisa sökanden att hos vederbörande mantalsskrivningslörrättare
lösa intyg örn sin mantalsskrivning för den tid, varom fråga vore.

Örn sökanden till körkort hos mantalsskrivningsförrättare begärde bevis
rörande sin mantalsskrivning, borde dylikt bevis uppenbarligen beläggas
med stämpel till ett belopp av 1 krona och lösen till ett belopp av 1 krona
50 öre, så framt icke bestämmelserna i § 14 expeditionslösenförordningen
och 7 § stämpelförordningen föranledde annat.

I detta sammanhang ville J. O. erinra örn bestämmelserna i 10 § i sistnämnda
förordning. Detta lagrum innehölle bland annat, att då stämpelavgift
skulle utgå efter värdet av fast egendom, finge detta icke upptagas
lägre än nästföregående års taxeringsvärde, men skulle, vad anginge köp
av fast egendom eller överlåtelse av kronohemman eller nybygge, beräknas
efter den i penningar bestämda köpe- eller löseskillingen, så framt denna
överstege nämnda värde. I fråga örn fast egendoms taxeringsvärde finge
debetsedel, så upprättad som gällande uppbördsreglemente föreskreve, äga
lika vitsord med av vederbörande tjänsteman utfärdat taxeringshevis. Vidare
stadgades i sistnämnda paragraf, att de bevis och intyg samt övriga
upplysningar, som prövades nödiga för styrkande av värdet av i paragrafen
omförmäld egendom, skulle av den avgiftsskyldige tillhandahållas
vederbörande myndighet, vid äventyr att de eljest på den avgiftsskyldiges
bekostnad införskaffades. Vad anginge bevis örn mantalsskrivning, som
vore nödigt för utfärdande av nykterhetsintyg eller prövning av ansökan
örn erhållande av körkort, syntes vederbörande myndighet i avsaknad av
uttrycklig lagbestämmelse icke äga en motsvarande befogenhet att på

229

sökandens bekostnad införskaffa beviset utan torde vara hänvisad att anmoda
sökanden att själv ombestyra dess ingivande till myndigheten, vid
äventyr att eljest nykterhetsintyg icke kunde utfärdas eller ansökan örn
körkort ej kunde bifallas.

I enlighet med vad sålunda anförts hade Palmgren enligt J. 0:s mening
visserligen ägt fog att vägra att utfärda ifrågavarande mantalsskrivningsbevis,
med mindre vederbörlig stämpelavgift och lösen erlades därför.
Emellertid kunde Palmgren icke anses hava varit berättigad att, på sätt
som skett, utan att först hava underrättat Weinhardt örn denna sin ståndpunkt
genom postförskott uttaga ifrågavarande avgifter av Weinhardt.
Såvitt Weinhardt icke i förevarande fall haft uttryckligt uppdrag av
sökandena att rekvirera mantalsskrivningsbevis, hade han nämligen icke
ägt någon möjlighet att av sökandena lagligen uttaga dessa kostnader,
örn de vägrat att frivilligt erlägga dem. Då Weinhardts anhållan närmast
utvisat, att han å tjänstens vägnar begärt upplysningar i ifrågavarande
avseende, hade Palmgren mot bestämmelserna i 7 § i stämpelförordningen
och 13 § i expeditionslösenförordningen icke ägt att belägga sitt svar med
stämpel och lösen.

Med dessa uttalanden avskrev J. O. ärendet såsom slutbehandlat.

2. Felaktig debitering av riddarhuskapitationsavgift.

I en hit ingiven klagoskrift anförde löjtnanten S. Reuterskiöld följande:

Klaganden, som vore löjtnant vid Norrlands dragonregemente med förläggningsort
i Umeå, hade på grund av kommendering sedan oktober månad
1930 varit bosatt i Stockholm och jämväl mantalsskriven där. Å en av
uppbördsverket i Stockholm utfärdad kronodebetsedel för år 1931 hade
klaganden i vederbörlig ordning påförts, förutom kronoutskylder, riddarhuskapitationsavgift
10 kronor. Dessa utskylder hade klaganden till fullo
erlagt å uppbördsstämma i Stockholm den 11 december 1931. Vid utbetalning
den 1 mars 1932 av klaganden tillkommande avlöningsmedel, vilka
brukade med post översändas till klaganden från regementets kassaförvaltning
i Umeå, hade emellertid på grund av ett utav stadsfogden i samma
stad den 10 februari 1932 meddelat införselbeslut innehållits 10 kronor 42
öre, enligt anteckning å införselbevis utgörande ”1931 års kronoutskylder
(riddarhusmedel)”. Då klaganden varken avfordrats detta belopp eller erhållit
underrättelse örn införseln, syntes införselbeslutet icke hava tillkommit
i behörig ordning. Därtill komme, att någon debetsedel å dessa riddarhusmedel
aldrig blivit tillställd klaganden. Då riddarhuskapitationsavgift
skulle debiteras å kronodebetsedel men klaganden icke påförts krono -

230

skatt i Umeå, syntes en särskild debetsedel hava utfärdats å riddarhuskapitationsavgiften.
För uttagande av riddarhusmedel förutsattes, att
adelsman till staten erlade inkomst- och förmögenhetsskatt, och därför
syntes debetsedel å allenast riddarhuskapitationsavgift icke lagligen
kunna utfärdas. Som klaganden icke erhållit något meddelande i saken,
visste klaganden emellertid varken huru eller var debiteringen skett. Det
syntes också tvivelaktigt, hur densamma skulle kunna undanröjas. Då i
allt fall myndigheternas förfarande vore anmärkningsvärt samt klaganden
i anledning av detsamma tillskyndats kostnader, anhölle klaganden,
att J. O. måtte vidtaga de åtgärder, som kunde vara erforderliga för åstadkommande
av rättelse i saken.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften magistraten i Umeå anmodats
att hit inkomma med yttrande i ärendet, överlämnade och åberopade
magistraten, med tillkännagivande att magistraten för egen del icke
hade något att däri anföra, två särskilda av t. f. kronouppbördskassören
J. M. Zingmark och stadsfogden F. A. Wimmercranz till magistraten avgivna
yttranden.

I sitt yttrande anförde Zingmark följande:

Till ledning vid debiteringen av riddarhuskapitationsavgift översände
riddarhusdirektionen vissa år till vederbörande debiteringsförrättare fullständig
förteckning över adelsmän, som hade att erlägga dylik avgift, och
å adelsmän, som vunnit befrielse därifrån. Sådan förteckning, vilken jämväl
upptoge vederbörande adelsmans bostadsort, hade tillställts även Zingmark.
De år, då fullständig förteckning ej upprättats, översändes komplement
till senast upprättade fullständiga förteckning, innehållande uppgift
örn de adelsmän, som på grund av uppnådd myndighetsålder eller
eljest nytillkommit, uppgift örn ändrade adresser samt slutligen uppgift
örn på grund av dödsfall eller av annan anledning avförda. Då berörda
förteckning enligt tilltryck å omslaget syntes vara upprättad enbart som
ledning vid debitering av riddarhusavgifterna, vore uppenbart, att med
uppgiften örn bostadsort avsåges, att vederbörande skulle där debiteras
avgiften, intill dess uppgift örn ändrad adress eller avgång inginge. Uti
år 1930 upprättad fullständig förteckning hade klaganden upptagits såsom
avgiftspliktig under adress Umeå, men klaganden funnes icke upptagen
i 1931 års komplement under rubriken ändrade adresser, ehuru han
år 1930 avflyttat till Stockholm. Att uppgiften örn klagandens ändrade
adress ej intagits i nämnda komplement syntes bero därpå, att klaganden
underlåtit underrätta riddarhusdirektionen örn sin förflyttning. Klaganden
syntes sålunda själv hava vållat debiteringsåtgärden i Umeå. Därest
icke uppgiften örn bostadsort skulle hava sagda betydelse, skulle varje
debiteringsförrättare hava att årligen pröva, huruvida avgiftsplikt före -

231

läge inom debiteringsområdet beträffande varje i förteckningen upptagen
person, vilket syntes orimligt bland annat i förhållande till den ersättning,
som utginge för debiteringen av dessa avgifter. Emot debiteringsförfarandet
hade klaganden bland annat invänt, att debitering av riddarhusavgift
endast kunde ske i samband med debitering av inkomst- och förmögenhetsskatt,
vilket praktiskt taget skulle innebära, att riddarhusavgift
skulle debiteras i avgiftspliktigs mantalsskrivningsort. En sådan tolkning
av förutnämnda förordning syntes uppenbart felaktig. Därest tvekan
rådde, huruvida i förteckningen upptagen avgiftspliktig vore mantalsskriven
i riket eller debiterad inkomst- och förmögenhetsskatt, torde undersökning
därom höra verkställas. På grund av kännedom örn klagandens
mantalsskrivningsort och avlöningsförhållanden hade sådan undersökning
varit onödig vid debitering av här ifrågavarande avgift. Ehuru
någon skyldighet att tillsända de skattskyldiga debetsedlarna icke funnes
stadgad, hade Zingmark dock i den mån det varit möjligt gjort det, men
hade i detta fall, då klagandens fullständiga adress ej varit för honom
känd, debetsedel ej kunnat utsändas. Av det anförda torde framgå, att
Zingmark handlat såsom hans tjänsteplikt bjudit.

I ärendet avgav klaganden påminnelser.

I avgivet yttrande anförde därefter riddarhusdirektionen följande:

De i Zingmarks yttrande omförmälda förteckningarna över kapitationsavgiftspliktiga
adelsmän respektive tillägg därtill utsändes från riddarhuset
till ledning vid debiteringen av riddarhuskapitationsavgiften i enlighet
med bestämmelse i kungörelsen den 12 oktober 1917 med närmare
föreskrifter rörande uppbörd av sådan avgift. Dessa förteckningar skulle
jämlikt nämnda författning innehålla uppgift å alla adelsmän i riket,
vilka före den 1 januari respektive år uppnått myndig ålder och icke på
grund av riddarhusordningen § 5 mom. 2 och 3 vunnit befrielse fran kapitationsavgift.
Dessutom skulle förteckningen upptaga vederhörandes födelsedatum
ävensom i tillägget lämnas uppgift å samtliga de adelsmän, vilka
vunnit befrielse från kapitationsavgiften. För att i möjligaste mån underlätta
debiteringen intoges vid upprättandet å riddarhuset av förteckningarna,
utan någon därom i författningarna lämnad föreskrift, jämväl uppgifter
örn vederhörandes boningsort, oaktat dessa uppgifter, då någon skyldighet
att till riddarhuset lämna adressuppgifter icke funnes, ej kunde
hämtas ur fullt säkra källor utan toges ur den på enskild väg utgivna
Sveriges Ridderskaps och Adels kalender, vilkens redaktion plägade årligen
från ett stort antal ättemedlemmar infordra uppgifter till kalendern.
Med anledning av vad i ärendet förekommit finge riddarhusdirektionen
meddela dels att i den ovannämnda kalendern klagandens adress
ända sedan 1928 oförändrat uppgivits vara Umeå, dels att av klaganden

232

er lagd kapitationsavgift för 1931 till riddarhuset av Ö. Ä. redovisats såsom
er lagd i Stockholm, men att någon redovisning av sådan avgift ännu ej
inkommit från Umeå, dels ock att, så snart riddarhuset från K. B. i Västerbottens
län erhållit redovisning för nämnda avgift, sökanden ägde att å
riddarhuskontoret utkvittera densamma.

Vad angick klagomålen mot stadsfogden Wimmercranz fann justitieombudsmannen
Ekberg desamma med hänsyn till vad Wimmercranz anfört
i sitt (här ej återgivna) yttrande icke föranleda vidare åtgärd.

Beträffande klagomålen över Zingmarks åtgärd att i Umeå påföra klaganden
riddarhuskapitationsavgift anförde J. O. i en till Zingmark avlåten
skrivelse följande:

Enligt § 1 i upphördsreglementet den 14 december 1917 skulle i stad med
egen jurisdiktion debitering av kronoutskylder — vartill hänfördes årliga
utskylder och avgifter till kronan samt sådana utskylder och avgifter,
som enligt allmän författning eller med tillämpning av särskilda, av
Kungl. Majit meddelade stadganden uppbures och redovisades i sammanhang
med kronouppbörden — verkställas av magistraten eller, där särskild
tjänsteman funnes därtill förordnad, av denne under magistratens inseende
och ansvar.

I § 5 mom. 1 i riddarhusordningen den 22 juni 1866 stadgades, att envar
till myndig ålder kommen adelsman, som vore mantalsskriven i riket samt
till staten erlade inkomst- och förmögenhetsskatt, vore skyldig erlägga
den avgift, som för riddarhusets underhåll och därmed sammanhängande
ändamål vore eller framdeles kunde varda av ridderskapet och adeln beslutad
och av Kungl. Majit till efterrättelse kungjord. Berörda avgift, som
benämndes riddarhuskapitationsavgift, skulle uppbäras och redovisas i
sammanhang med kronouppbörden i riket på sätt örn denna upphörd vore
förordnat. Utmätning för sadan avgifts uttagande finge äga rum utan
föregående dom eller utslag.

I mom. 2 och 3 i samma paragraf angåves vissa förutsättningar, under
vilka befrielse från erläggande av riddarhuskapitationsavgift kunde efter
riddarhusdirektionens beprövande äga rum.

Genom kungl, kungörelse den 30 april 1920 hade till efterrättelse kungjorts,
att det samma år församlade lagtima adelsmötet beslutit, att riddarhuskapitationsavgiften
tillsvidare skulle erläggas med 10 kronor årligen.

I kungl, kungörelsen den 12 oktober 1917 med närmare föreskrifter rörande
upphörd av riddarhuskapitationsavgiften förordnades, att sagda avgift
skulle å debetsedeln betecknas ”riddarhuskapitationsavgift (angående
befrielse från denna avgift se riddarhusordningen § 5 mom. 2 och 3)” samt

233

att riddarhuset skulle till ledning vid debiteringen av ifrågavarande avgift
kostnadsfritt tillställa samtliga debiteringsförrättare dels före den 1
juli 1918 förteckning över alla adelsmän i riket, vilka före den 1 januari
samma år uppnått myndig ålder och vid tiden för förteckningens upprättande
icke på grund av riddarhusordningen § 5 mom. 2 och 3 vunnit befrielse
från erläggande av kapitationsavgiften, vilken förteckning borde
upptaga jämväl vederhörandes födelsedatum, dels ock framdeles årligen
före den 1 juli ej mindre erforderligt tillägg till berörda förteckning än
även uppgift å samtliga de adelsmän, vilka enligt nyssberörda stadganden
efter senast upprättade förtecknings avlämnande vunnit befrielse från
erläggande av kapitationsavgiften.

Av ovan anförda bestämmelse att riddarhuskapitationsavgift skulle erläggas
allenast av till myndig ålder kommen adelsman, vilken vore bär i
riket mantalsskriven och till staten erlade inkomst- och förmögenhetsskatt,
följde, att sådan avgift kunde påföras adelsman allenast i bans mantalsskrivningsort.
Endast där kunde vederbörande debiteringsförrättare
vid debiteringen själv konstatera, örn adelsmannen till staten erlade inkomst-
och förmögenhetsskatt. De förteckningar, som enligt ovanberörda
kungörelse den 12 oktober 1917 från riddarhuset tillställdes debiteringsförrättarna,
bade allenast till syfte att lämna upplysning örn vilka adelsmän
kunde ifrågakomma till påförande av riddarhuskapitationsavgift.
Den närmare prövningen, huruvida dylik påföring borde äga rum, ankomme
å debiteringsförrättaren. I varje särskilt fall ålåge det denne att
undersöka, huruvida de allmänna förutsättningarna förelåge för avgiftens
uttagande av i förteckningen upptagna adelsmän, och, efter gällande
bestämmelser, avgöra, örn avgift skulle debiteras eller icke.

I förevarande fall bade Zingmark i egenskap av debiteringsförrättare i
Umeå år 1931 påfört klaganden riddarhuskapitationsavgift med 10 kronor,
oaktat klaganden icke varit för detta år mantalsskriven i staden eller där
taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt. I enlighet med vad J. O. ovan
anfört hade Zingmark genom denna debitering förfarit felaktigt. Vad
Zingmark i sitt yttrande andragit till stöd för debiteringsåtgärden förtjänade
enligt J. 0:s mening icke avseende. Denna åtgärd, vilken icke före
uppbördsstämman bragts till klagandens kännedom genom översändande
av debetsedel eller annorledes, hade medfört att, ehuru klaganden rätteligen
erlagt riddarhuskapitationsavgift för år 1931 i Stockholm, genom
införsel i hans lön uttagits jämväl sådan avgift för nämnda år i Umeå
jämte indrivningsavgift. Dessutom hade klaganden åsamkats kostnader
för anförande av klagomål hos J. O. Såsom ansvarig för den genom debiteringen
uppkomna skadan borde Zingmark lämna klaganden gottgörelse
i nämnda hänseenden. Den ersättning, som därutinnan borde tillkomma
klaganden, syntes skäligen kunna skattas till det bos honom på grund av

234

debiteringen uttagna beloppet jämte 15 kronor för övriga utgifter och besvär
i ärendet eller i runt tal 25 kronor, mot det att han till Zingmark
överläte den rätt till restitution av riddarhuskapitationsavgiften, som
kunde tillkomma honom.

Innan J. O. vidtoge vidare åtgärd i anledning av Zingmarks förfarande
ville J. O. bereda Zingmark tillfälle att gottgöra klaganden den honom
därigenom åsamkade skadan. Därest Zingmark till J. O. inkomme med
bevis, att han till klaganden överlämnat ett belopp av 25 kronor, funne
J. O. sig kunna, med stöd av 3 § i den för J. O. gällande instruktion, låta
därvid bero och avskriva ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Zingmark därefter inkommit med bevis, att han lämnat klaganden
ersättning för den honom obehörigen påförda riddarhuskapitationsavgiften
samt för åsamkade kostnader i anledning av den felaktiga debiteringen,
lät J. O. därvid bero.

3. Fråga om kostnad för utmätning av fast egendom i och för
indrivning av allmänna utskylder.

I en hit insänd skrift anförde Viktor Emanuel Åberg i Gideåberg i Edsele
socken klagomål rörande en av t.f. landsfiskalen i Helgums distrikt S.
Fahlén verkställd utmätning för uttagande av klaganden påförda utskylder.

I ärendet avgav Fahlén infordrat yttrande, varefter klaganden inkom
med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgick följande:

För uttagande av klaganden i Edsele socken påförda kronoutskylder för
år 1931, uppgående till 36 kronor 3 öre, jämte indrivningsavgift 2 kronor
16 öre samt klaganden i nämnda socken påförda kommunalutskylder för
samma år, 32 kronor 2 öre, jämte därå belöpande indrivningsavgift 96 öre
hade Fahlén den 12 september 1932 företagit en resa från Helgum till klagandens
hemvist i Gideåberg. Då klaganden på framställd fråga förklarat
sig sakna kontanta medel till utskyldernas gäldande samt befunnits
sakna utmätningsbar lös egendom, hade Fahlén till utskyldernas gäldande
tagit i mät klaganden tillhöriga lägenheterna Gideåberg l30 och Vikarboda
i Edsele socken, vilka lägenheter lågo i sambruk.

Sedan klaganden därefter anskaffat kontanta medel och förklarat sig
vilja gälda utskylderna, hade Fahlén av klaganden mottagit såväl utskyldsbeloppen
och indrivningsavgifterna som ock exekutionskostnader
20 kronor 79 öre, varav 17 kronor 82 öre utgjort reseersättning till Fahlén
samt återstoden, 2 kronor 97 öre, ”utmätningsarvoden”.

235

I en till Fahlén avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Ekberg
följande:

Enligt § 17 mom. 1 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 ålåge
det med visst undantag skattskyldig, som underlåtit att inbetala sina
kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, att vid indrivningen av resterande
utskylder erlägga avgift, beräknad efter 3 öre för varje full krona
av de resterande utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstege 25
kronor, dock ej mindre än 25 öre, och efter 6 öre för varje full krona av
berörda slutsumma, när denna överstege 25 kronor.

I fråga örn kommunalutskylder, vilka icke guldits å uppbördsstämma
och därför uppförts å restlängd, stadgades i 76 § i lagen den 6 juni 1930
örn kommunalstyrelse på landet, att vid indrivning därav skulle utöver
de resterande utskylderna uttagas en avgift av 3 öre å varje full krona
av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än 25 öre.

II § restindrivningsförordningen den 13 november 1931 stadgades, bland
annat, att örn indrivning skulle äga rum av utskylder och avgifter till
kronan samt sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden
uppbures och redovisades i sammanhang med kronouppbörden, eller
av kommunalutskylder och sådana medel, vilka uppbures och redovisades
lika med kommunalutskylder, det ålåge vederbörande utmätningsman att
med iakttagande av i förordningen givna föreskrifter verkställa indrivningen
och för sådant ändamål förrätta utmätning eller bevilja införsel.
Utmätningsman kunde åt exekutionsbiträde uppdraga att verkställa indrivning
av restförda utskylder och att förrätta utmätning av lös egendom.

Enligt 12 § i samma förordning ägde den utmätningsman, inom vilkens
distrikt restförda krono- och kommunalutskylder uttagits, åtnjuta ersättning
för indrivningen med stadgad indrivningsavgift, dock att när utmätningsmannen
anlitat exekutionsbiträde vid indrivningen denne finge uppbära
hälften av indrivningsavgiften för medel, som blivit av honom indrivna.
Hade exekutionsbiträde förrättat utmätning, ägde han åtnjuta
hälften av indrivningsavgiften.

I samma paragraf hette det vidare att, örn utmätningsman fått vidkännas
kostnad för införande i ortstidning av kungörelse örn utmätt lös egendoms
försäljning eller för egen resa vid utmätning av fast egendom, skulle
han, där utmätningen ägt rum för uttagande av medel, som avsåges i restindrivningsförordningen,
vara berättigad till ersättning för sagda kostnad
på sätt i enskilda utsökningsmål gällde med iakttagande därvid, att reseersättningen
skulle beräknas enligt allmänna resereglemente!.

Den provision, som sålunda utginge för indrivning av oguldna utskylder,
vöre i regel avsedd att utgöra full ersättning för indrivningen, vare
sig utskylderna erlades godvilligt efter anmaning eller måste uttagas
genom utmätning eller införsel. I avgiften inbegrepes jämväl ersättning

236

till vittne, om sådant måste anlitas vid utmätning. Därutinnan hänvisade
J. O. till regeringsrättens utslag den 27 februari 1930, refererat i regeringsrättens
årsbok för sagda år sid. 57. För sådana fall, då den skattskyldige
vore bosatt på längre avstånd från utmätningsmannens hemvist
och fråga vore örn smärre utskyldsbelopp, bade utmätningsmannen beretts
möjlighet att låta verkställa indrivningen genom exekutionsbiträde, som
vore bosatt närmare den skattskyldiges hemvist, i vilket fall exekutionsbiträdet
ägde verkställa utmätning av lös egendom. Uppenbarligen hade
därmed avsetts att bespara utmätningsmannen kostnader för resa.

I två undantagsfall hade emellertid utmätningsman ansetts böra tillerkännas
särskild ersättning för kostnader i anledning av indrivningen.
Ett av dessa fall vore, såsom av det anförda framginge, att utmätningsman
fått vidkännas kostnad för egen resa vid utmätning av fast egendom.
Att rätt till ersättning för sådan kostnad medgivits utmätningsmannen
syntes närmast bero därpå, att det ålagts honom att själv verkställa utmätning
av fast egendom och längre resor i sådana fall icke kunde undvikas.
Därav bade också följt, att rätten till ersättning inskränkts till att
avse allenast utmätningsmannens egna resekostnader. För själva utmätningsförrättningen
ägde utmätningsmannen icke tillgodoföra sig något
arvode utöver indrivningsavgiften, utan ansåges han till fullo gottgjord
med den sistnämnda, varmed han också ägde ersätta vittne, där sådant
måste anlitas.

Av det anförda framginge, att Fahlén i förevarande fall icke varit berättigad
att utöver indrivningsavgifter av klaganden uttaga utmätningsarvode.

Innan J. O. slutligen avgjorde ifrågavarande ärende ville J. O. bereda
Fahlén tillfälle att föranstalta örn rättelse av den felaktighet, som förelupit.
Därest Fahlén till J. O. inkomme med bevis, att han till klaganden
översänt ett belopp av 2 kronor 97 öre, funne J. O. sig kunna, med stöd av
3 § i den för J. O. gällande instruktion, låta därvid bero och avskriva ärendet
såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Fahlén därefter inkommit med bevis, att han gottgjort klaganden
nyssnämnda belopp, lät J. O. bero vid vad i ärendet förevarit.

4. Fråga om undersökning angående brott, då minderårig är

därför misstänkt.

Tidningen Arbetaren för den 28 december 1932 innehöll vissa uppgifter
örn att en minderårig gosse skulle hava under brutala former underkastats
polisförhör i Sandarne angående vissa snatterier.

237

Sedan stadsfiskalen i Söderhamn anmodats att verkställa utredning,
huru med de i tidningsartikeln uppgivna omständigheter förhölle sig,
samt till J. O. inkomma med utredningen ävensom med eget utlåtande,
överlämnade stadsfiskalen P. Waernmark rapport över ett av t.f. kriminalkonstapeln
D. Jäderberg den 19 december 1932 hållet polisförhör med
f jortonårige Helge K. ävensom ett eget utlåtande i saken.

Av polisrapporten framgick följande:

I augusti 1932 hade till polisen i Söderhamn inkommit anmälan därom,
att ett flertal personer vid besök å badstranden vid Stenö havsbad söndagen
den 7 augusti 1932 blivit bestulna på sina portmonnäer med mindre
belopp i penningar. Vid därefter företagen undersökning hade sådana
omständigheter framkommit, att det förelegat skälig anledning misstänka
en del småpojkar för tillgreppen. Med anledning härav hade ett tiotal
pojkar i 14—16 års åldern blivit hörda, utan att den skyldige kunnat ertappas.
Senare hade dock framkommit sådana upplysningar, att saken
blivit föremål för förnyad utredning. Därvid hade smideslärlingen Ivan
Olof Vallin berättat, att han den 7 augusti 1932 vid besök å Stenö badstrand,
under det han tillsammans med några andra pojkar befunnit sig
i vattnet, iakttagit gossen Helge K. smygande bland buskarna på badstranden
i omedelbar närhet av deras kläder. Då Vallin någon minut därefter
under påklädningen upptäckt, att han blivit bestulen på innehållet i
sin portmonnä, troligen 35 öre, hade han kommit att misstänka Helge K.
för tillgreppet. Vallin hade begivit sig ut på spaning efter Helge K. men
hade icke kunnat finna denne. På grund av Helge K:s hastiga försvinnande
från platsen hade Vallins misstanke mot honom blivit styrkt.

Gossen Helge K., som redan tidigare hörts i saken men då förnekat
all kännedom örn ifrågavarande tillgrepp, hade med anledning av vad
som sålunda framkommit blivit i moderns närvaro och med hennes löfte
om hans inställelse av polismannen Servan Eriksson kallad till förhör å
poliskontoret i Lervik den 19 december 1932 kl. 11 f. m.

Vid A 12-tiden nämnda dag hade han infunnit sig å polisstationen och
därefter hörts av Jäderberg i närvaro av Eriksson. Helge K. hade till en
början beredvilligt besvarat framställda frågor. Närmare hörd örn sina
förehavanden och tillfrågad, örn han hade någon kännedom örn tillgreppet
ifråga, hade Helge K. blivit tjurig och tystlåten. Efter att en god stund
icke hava yttrat ett ord hade han till slut svarat motvilligt och så svävande,
att det tydligen framgått, att han farit med osanning. Vid sådant
förhållande hade Jäderberg beslutat att tillkalla Vallin för att giva denne
tillfälle att uttala sig om huruvida Helge K. verkligen vore den person,
Vallin iakttagit på stranden. I avvaktan på Vallins ankomst hade Jäderborg
avbrutit förhöret, som då pågått omkring 20 minuter. Under väntetiden
hade Helge K. fått vistas ute i det fria utan tillsyn. Efter omkring

238

30 å 40 minuter hade Vallin kommit och bekräftat sina tidigare uppgifter.
Han hade fortfarande varit övertygad örn, att han icke tagit fel på person,
enär han kände Helge K. mycket väl. Helge K. hade därefter åter inkallats
på kontoret och ytterligare förhörts i Vallins närvaro. Han hade vidhållit,
att han icke förövat ifrågavarande tillgrepp. Förhöret hade avslutats
omedelbart därefter. Efter Vallins ankomst hade förhöret pågått
under en tid av högst 15 minuter.

I polisrapporten anförde Jäderberg vidare följande: Hela förhöret hade
tagit en tid av inalles omkring 35 å 40 minuter. Något hot eller pressande
hade ej förekommit mot Helge K., utan samtliga frågor hade framställts
lugnt och sansat. All möjlig hänsyn hade tagits till hans minderårighet.
Helge K. hade under förhöret icke visat sig nervös eller uppriven eller
skrämd. Han hade ej heller haft någon anledning därtill.

Riktigheten av rapporten vitsordades av Eriksson.

Waernmark framhöll i sitt yttrande, att tidningsartikeln innehållit en
felaktig och — i den mån någon kärna av sanning ingått däri — överdriven
framställning av vad i verkligheten ägt rum. Jäderberg hade varken
överskridit sin befogenhet eller eljest tillåtit sig något olämpligt eller
opassande.

Gossen Helge K:s fader inkom därefter till J. O. med en skrift. I denna
framhöll han bland annat såsom särskilt anmärkningsvärt, att gossen
underkastats ett långt och pressande förhör utan att fadern såsom målsman
kallats att närvara vid förhöret.

Genom resolution den 22 februari 1933 anmodade J. O. sedermera Waernmark
att dels verkställa förhör med Vallin angående vissa uppgivna förhållanden
och dels avgiva yttrande, huruvida vid förhör med minderåriga
tillfälle brukade beredas målsman att närvara vid förhöret. I

I nytt yttrande anförde Waernmark bland annat: Konfrontationen mellan
Vallin och gossen Helge K. och det därefter följande förhöret med
Helge K. hade varat omkring en kvart. Under förhöret hade Helge K. tredskats
med att svara på tilltal och frågor samt envist tittat i golvet. Han
hade vidare, då han äntligen kunnat förmås att svara, endast förklarat, att
han ingenting mindes. Emellertid hade Jäderberg ej gjort sig skyldig till
någon som helst hård behandling av Helge K.

Vidare förmälde Waernmark: Då gossen Helge K. kallats till ifrågavarande
förhör, hade hans moder varit närvarande. Örn så ej varit fallet,
hade ändock endera hon eller ock Helge K:s fader erhållit meddelande
därom. Minderårig kallades nämligen ej vid något tillfälle till förhör,
utan att samtidigt målsman underrättades. Ej heller mötte för målsman

239

hinder att, därest han så önskade, närvara vid förhör, som hölles med
under hans vårdnad stående minderårig.

I en till Jäderberg avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Ekberg
därefter följande:

I 5 kap. 1 § strafflagen stadgades, att gärning, som eljest vore straffbar,
vore strafflös, örn den beginges av barn, innan det fyllt 15 år. Eln gärning,
som ett barn beginge före denna ålder, kunde väl utgöra anledning för
samhället att inskrida emot barnet, men detta inskridande bestämdes icke
enligt strafflagen utan jämlikt lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård.
Den övervakning, som denna lag föreskreve, utövades närmast av
barnavårdsnämnd. Allmän åklagare ägde överhuvud taget icke i denna sin
egenskap ingripa mot den, som ej fyllt 15 år. Örn det komme till åklagarens
vetskap, att brott förövats av barn, som icke uppnått straffbarhetsåldem,
hade åklagaren endast att bringa förhållandet till barnavårdsnämndens
kännedom för den åtgärd, som kunde ankomma på denna myndighet.

Ehuru sålunda åtal ej finge anställas mot den, som vid gärningens begående
ej uppnått straffbarhetsåldern, kunde polismyndighet understundom
på grund av sin skyldighet att verkställa spaning och annan undersökning
angående brott vara nödsakad att upplysningsvis höra en dylik
minderårig. Det läge självfallet synnerlig vikt uppå, att ett sådant förhör
skedde under så milda former som möjligt. Ehuru uttryckliga lagbestämmelser
saknades i ämnet, vore det såväl ur allmän humanitär synpunkt
som för ernående av ett tillfredsställande utredningsresultat angeläget,
att målsman eller den, som eljest hade tillsyn över barnet, eller annan barnet
närstående person vore närvarande vid polisförhöret. Tydligt vore,
att denna regel icke alltid kunde upprätthållas. Sålunda kunde omständigheterna
vara sådana, att förhöret ej kunde anstå, till dess sådan person
kunde komma tillstädes, eller av annan anledning sakens behöriga utredande
kunde äventyras genom hans närvaro. Förelåge icke sådana särskilda
förhållanden, borde vederbörande målsman eller annan barnet närstående
person icke blott underrättas örn förhöret iitan uttryckligen anmodas
att därvid närvara. Beträffande denna fråga ville J. O. jämväl hänvisa
till sin ämbetsberättelse år 1931 sid. 135 o. f.

Utredningen i ärendet hade ej givit J. O. anledning till någon anmärkning
mot Jäderbergs sätt att leda förhöret.

Med dessa uttalanden, vilka J. O. förväntade att Jäderberg i framdeles
förekommande fall av liknande beskaffenhet beaktade, avskrev J. O. ärendet
såsom slutbehandlat.

240

5. Fråga om prövotid vid villkorlig dom å böter jämte frihetsstraff.

Genom utslag den 20 december 1932 dömde Konga häradsrätt under ordförandeskap
av biträdande domaren Nils Brodén agenten Per Gustaf Emanuel
Petersson dels jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen för förskingring tili
fängelse två månader och dels jämlikt 10 kap. 20 § samma lag för egenmäktigt
förfarande till 50 dagsböter, varje dagsbot bestämd till en krona.
Häradsrätten förordnade emellertid, att med straffen skulle anstå och att
på Peterssons uppförande under en prövotid, uppgående beträffande frihetsstraffet
till tre år och beträffande bötesstraffet till ett år, samt på omständigheter
i övrigt, som angivas i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom, skulle bero huruvida straffen skulle gå i verkställighet.
Petersson skulle under den treåriga prövotiden stå under övervakning.

Med anledning därav att särskilda, olika prövotider utsatts för de Petersson
ådömda frihets- och bötesstraffen anmodades Brodén att hit inkomma
med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Brodén följande:

I lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom hade för olika
straffarter endast funnits en gemensam prövotid, den treåriga. Den ettåriga
prövotiden för villkorligt ådömda bötesstraff hade införts genom den
nu gällande lagen i ämnet av den 28 juni 1918. De sakkunniga hade därvid
yttrat, att det på vissa angivna grunder ansetts lämpligt att sätta prövotiden
vid böter — utan angivet undantag — till allenast ett år. Redan av
denna allmänna formulering syntes framgå, att enligt lagstiftarens mening
den ettåriga prövotiden skulle komma till användning beträffande
ett villkorligt ådömt bötesstraff ej endast, då ett sådant ådömdes enbart,
utan även då både frihets- och bötesstraff ådömdes samt båda straffen
gjordes villkorliga. 3 § i sistnämnda lag hade erhållit en ej fullt tydlig
formulering. I stället för att giva en klar regel för prövotidens längd i
olika fall innehölle paragrafen med sina två rader icke mindre än två
hänvisningar till andra lagrum, vilka ej gjorde det lättare att förstå lagen.
Enligt den hänvisning, som här vore av intresse, varade prövotiden i fall,
varom i 1 § andra stycket förmäldes, intill dess ett år förflutit från den
dag, då domen i vissa delar vunnit laga kraft. Man kunde då hysa den uppfattningen,
att 1 § andra stycket avsåge endast det fall, att enbart böter
ådömts, samt att alla regler rörande böter ådömda vid sidan av frihetsstraff
givits i 1 § tredje stycket. En sådan gränsdragning kunde emellertid
icke lämnas utan anmärkning. Det i andra stycket upptagna villkoret
om fattigdom och bristande förvärvsförmåga utgjorde nämligen en förutsättning
för anstånd med ett ådömt bötesstraff ej blott, när detta ådömts

241

enbart, utan även då detsamma ådömts vid sidan av ett frihetsstraff. Till
stöd härför åberopades Stjernberg: ”Kommentar till lagen örn villkorlig
straffdom” sid. 21 och Wetter: ”Den villkorliga domen” sid. 87 och 89, där
den äldre lagens i detta hänseende likalydande bestämmelser behandlades.
Särskilt den förre syntes direkt vilja tillämpa bestämmelsen örn fattigdom
och bristande förvärvsförmåga på ett vid sidan av frihetsstraff ådömt bötesstraff.
Den tolkningen syntes därför vara att föredraga, att andra
stycket i enlighet med sin ordalydelse avsåge böter i allmänhet samt att
tredje stycket innehölle de bestämmelser, som därutöver vore erforderliga
för kombinationen frihetsstraff och böter.

På grund av den otydliga formuleringen av hithörande bestämmelser,
anförde Brodén vidare, ville Brodén emellertid ej förneka, att lagen kunde
bliva föremål för olika tolkningar. Men örn lagstiftaren icke velat giva
uttryck för den uppfattning, Brodén såsom häradsrättens ordförande hyst,
hade all tvekan örn lagstiftarens mening varit utesluten, örn 3 § erhållit
följande enkla formulering: ”Prövotiden varar intill dess tre år eller i
fall, då enbart böter ådömas, intill dess ett år förflutit från den dag, då
domen i de delar, som i 20 § sägs, vann laga kraft.” Mot en sådan ståndpunkt,
att prövotiden för ett villkorligt ådömt bötesstraff skulle höjas från
ett till tre år, örn samtidigt frihetsstraff ådömdes villkorligt, kunde ytterligare
anföras följande exempel. Böter ådömdes jämte frihetsstraff och
anstånd medgåves beträffande båda straffen. Av någon anledning, t. ex.
genom benådning, bortfölle frihetsstraffet helt och hållet. Då skulle den
konsekvensen inträda, att endast ett villkorligt bötesstraff med treårig
prövotid skulle kvarstå. Denna konsekvens av nu angivna ståndpunkt, vartill
man skulle komma med tillämpning av stadgandet i tredje stycket örn
samtidigt ådömda straff, syntes emellertid icke rimlig. Fastmera kunde
här erinras örn föreskriften i samma stycke örn ett visst särskiljande av
samtidigt ådömda frihets- och bötesstraff. Med ovan anförda synpunkter
hade Brodén icke velat göra gällande, att den av häradsrätten under hans
ordförandeskap intagna ståndpunkten vore den enda riktiga. Brodén hade
endast velat framhålla, att han i ett fall, där enligt hans mening tvekan
kunde råda rörande lagstiftarens vilja, tillämpat tolkningsregeln ”in dubio
initius” och därvid kommit till ett resultat, som icke utan vidare syntes
kunna betecknas såsom oriktigt. 1

1 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom har följande
lydelse:

”Dömes någon till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej
över ett år, och finnes, med hänsyn särskilt till den dömdes karaktär och
personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga, att han skall

Ifi — Justitie ombudsmannen 8 ärnbetsberätlelse till 1934 års riksdag.

242

utan det sålunda ådömda straffets undergående låta sig rättas, må domstolen
kunna i domen förordna, att med straff, som nu är nämnt, skall anstå
och att på den dömdes uppförande under viss prövotid samt på omständigheter
i övrigt, som i denna lag angivas, skall bero, huruvida straffet
skall gå i verkställighet.

Vad sålunda är stadgat må, där straffet bestämmes till böter, ock å det
straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än där det är anledning antaga,
att den dömde till löljd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff.

Ådömas böter jämte frihetsstraff, som i första stycket sägs, må anstånd
enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,
men ej med bötesstraffet allena; och åge, där anstånd beviljas,
sammanläggning av böterna med frihetsstraff ej rum.”

I 3 § samma lag heter det, att prövotiden varar intill dess tre år eller, i
fall varom i 1 § andra stycket förmäles, intill dess ett år förflutit från den
dag, då domen i de delar, som i 20 § sägs, vann laga kraft.

Till grund för 1918 års lag angående villkorlig straffdom har legat ett
av särskilda för utredning av vissa till strafflagstiftningen hörande frågor
tillkallade sakkunniga den 25 juli 1917 avgivet betänkande. I motiven till
3 § av det där intagna lagförslaget lia de sakkunniga som skäl för införande
av en kortare prövotid vid villkorlig bötesdom åberopat den fara för
institutets framgångsrika handhavande som kunde ligga däri, att den villkorligt
dömde funne den inskränkning i handlingsfriheten som följde med
anståndet ej stå i rimligt förhållande till det straff som på grund av den
villkorliga domen kunde förfalla. Från denna synpunkt sett och då även
faran för förnyad brottslighet kunde anses i regel fortare överstånden ju
ringare brottet varit, hade de sakkunniga ansett lämpligt att sätta prövotiden
vid böter till allenast ett år.

De skäl som sålunda anförts för kortare prövotid då det villkorligt
ådömda straffet utgöres av böter låta näppeligen hänföra sig till andra
fall än sådana där den dömde förskyllt allenast sagda straffart. Att den
kortare prövotiden är avsedd att blott för dylikt fall komma till användning
lärer även följa av själva lagtexten. Då i 3 § av lagen föreskrives en
allmän prövotid av tre år vid villkorlig dom göres väl undantag för fall
varom i 1 § andra stycket förmäles. Detta stycke omfattar dock endast fall
där straffet bestämts till böter. Redan av denna grund måste i det i tredje
stycket upptagna fallet att böter ådömas jämte frihetsstraff prövotiden
vara att sätta till tre år. Att lagstiftarens avsikt varit att, oavsett örn i
en villkorlig dom ingå olika straff, en enhetlig prövotid skall bestämmas
torde ock framgå av övriga bestämmelser i lagen rörande dylik tid. De av
Brodén åberopade omständigheterna synas mig däremot vara utan betydelse
för bedömande av denna tolkningsfråga. Vad angår det i Brodéns

243

yttrande anförda exemplet på frihetsstraffets efterskänkande nådevägen
må för övrigt framhållas, att intet hinder lärer möta mot att i beslutet om
nåd prövotiden beträffande det kvarstående bötesstraffet göres till föremål
för särskild reglering.

Ett fall där i praxis prövotiden bestämts på det av mig angivna sättet
återfinnes i den i N. J. A. 1931 under avd. B nr 55 intagna notisen. Därav
inhämtas att Stockholms rådhusrätt genom utslag, i vilket Svea hovrätt
ej gjort ändring, dömt en person för olika brott till, i en bot, fängelse åtta
månader och böter 300 kronor. Efter besvär av den dömde har sedermera
högsta domstolen i utslag den 7 februari 1931 förordnat, att med verkställigheten
av de fängelse- och bötesstraff klaganden, på sätt domstolarna
funnit, förskyllt skulle anstå och på klagandens uppförande under en prövotid
av tre år räknat från Kungl. Maj:ts utslags dag samt på omständigheter
i övrigt, som angivas i lagen örn villkorlig straffdom, skulle hero
huruvida straffen skulle gå i verkställighet.

Vad förevarande fall beträffar hade i enlighet härmed, då villkorlig
dom skulle ifrågakomma, häradsrätten bort förordna, att med de Petersson
ådömda frihets- och bötesstraffen skulle anstå och på Peterssons uppförande
under en prövotid av tre år samt på omständigheter i övrigt, som
angivas i lagen angående villkorlig straffdom, skulle hero huruvida straffen
skulle gå i verkställighet. Genom att, på sätt som skett, bestämma en
särskild prövotid av ett år i fråga örn bötesstraffet har sålunda enligt min
mening häradsrätten förfarit oriktigt. Felet blir dock av betydelse blott
örn efter utgången av den ettåriga prövotiden anståndet förverkas och länder
i allt fall den dömde till fördel.

Då jag emellertid alltså kommit till en annan uppfattning än Brodén i
det förevarande ämnet, gav jag i en till Brodén avlåten skrivelse honom
del av min mening i förhoppning att den i framdeles förekommande fall
av liknande beskaffenhet måtte vinna beaktande.

6. Landsfiskal rättegångsombud för svarande i brottmål.

Sedan jag av uppgift i en tidning föranletts anskaffa utdrag av Årstads
och Faurås häradsrätts dombok för den 25 oktober 1933, inhämtade jag
därav att landsfiskalen i Svenljunga distrikt Jacob Björnberg nämnda
dag inför häradsrätten uppträtt såsom svarandens ombud i ett dit instämt
mål, vari allmän åklagare å tjänstens vägnar yrkat ansvar å en person
för det han dels vid färd med automobil underlåtit att iakttaga all den
omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingats av
omständigheterna samt därigenom förorsakat att bilen sammanstött med
en motorcykel, därvid dennas förare tillfogats svår kroppsskada, dels av -

244

lägsnat sig från olycksplatsen innan de åtgärder vidtagits vartill händelsen
skäligen föranlett.

I skrivelse den 8 november 1933 till K. B. i Älvsborgs län anhöll jag i
anledning av innehållet i domboksutdraget att K. B. måtte, elter Björnbergs
hörande, till mig inkomma med utlåtande rörande det förhållandet
att denne sålunda uppträtt såsom ombud för svarande i brottmål.

Beträffande de synpunkter som föranledde mig avlåta denna remiss kan
jag här inskränka mig till att hänvisa till framställningarna i J. 0:s ämbetsberättelser
1909 sid. 150, 1911 sid. 115 och 1913 sid. 108. (Jfr även 1931
års berättelse sid. 198.)

K. B. inkom den 27 november 1933 med det begärda utlåtandet och överlämnade
därvid dels yttrande från Björnberg, dels ett exemplar av cirkulärskrivelse
den 11 november 1933 till samtliga åklagare i Älvsborgs
län däri K. B. förklarat sig förnya en erinran till allmänna åklagarna
inom länet, som funnes intagen i K. B:s allmänna kungörelser för den 12
juni 1911, och sålunda ånyo fästa åklagarnas uppmärksamhet på olämpligheten
därav, att allmänna åklagare i andra fall, än där det blott gällde
att framföra ett rent erkännande, åtoge sig uppdrag att såsom ombud föra
svarandes talan i brottmål, som på tjänstens vägnar anhängiggjorts av
annan allmän åklagare.

I det av Björnberg avgivna yttrandet hade denne anfört följande: Vid
de häradsrätter inom länet där Björnberg tjänstgjort som åklagare hade
varit vanligt att allmän åklagare inom domsagan ej uppträtt som svarandeombud
i brottmål i annat syfte än att framföra ett rent erkännande.
Att något förbud funnits eller föreskrifter meddelats för allmän åklagare
att ej uppträda som svarandeombud i brottmål vid domstol hade Björnberg
ej ägt kännedom örn. Den kungörelse som K. B. utfärdat i ämnet vore
av så tidigt datum att Björnberg vid denna tidpunkt ej haft sin tjänstgöring
förlagd till länet eller ens börjat någon tjänstgöring inom landsstaten.
Detta torde vara orsaken till att Björnberg ej blivit uppmärksamgjord
på kungörelsens innehåll. Ej heller hade Björnberg haft tillgång
till J. 0:s ämbets berättelser, varför Björnberg ej varit underkunnig örn
vad dessa avhandlat i hithörande ämne. Björnbergs uppdrag vid Årstads
och Faurås häradsrätt hade inskränkt sig till att för svaranden, vilken
varit förhindrad att själv närvara vid rättegångstillfället, låta höra ett
vittne. Efter vittnesmålet, avx vilket framgått att svaranden fört sin automobil
en helt annan väg än den som i stämningen angivits, hade Björnberg
överlämnat målet och bestritt åklagarens yrkande örn uppskov. Något
bestridande i målet utöver vad vittnet betygat hade ej gjorts. Björnberg
bomme givetvis ej att vidare uppträda i målet som svarandens ombud.

Med hänsyn till denna utfästelse av Björnberg och till övriga omstän
digheter i ärendet fann jag skäligt låta bero vid vad däruti förevarit.

245

7. Felaktig behandling av lagfartsärende.

Vid en av ordföranden i fastighetsregisterkommissionen, revisionssekreteraren
H. Sjögren den 21 mars 1933 å lantmäterikontoret i Malmö företagen
inspektion av fastighetsregistret för Kävlinge municipalsamhälle
konstaterades beträffande en genom tomtindelning, som fastställts den 22
september 1926, tillkommen tomt med registerbeteckningen tomten nr 4 i
kvarteret Källan, att anteckningarna i registret örn de fastigheter som
skulle släppa till mark till tomten icke överensstämde med de uppgifter
som en å lantmäterikontoret förvarad avskrift av tomtindelningshandlingarna
med tillhörande kartkopia innehöll. Enligt registret skulle sålunda
tomten bildas av 273 kvm. av stadsägan nr 43 och 832 kvm. av stadsägan
nr 45 men enligt tomtindelningshandlingarna av 273 kvm. av förstnämnda
fastighet och 832 kvm. av en fastighet som i registret redovisats under
registerbeteckningen stadsägan nr 355. Sedan vid verkställda närmare undersökningar
konstaterats att registret i detta avseende varit felaktigt —
vilken felaktighet uppkommit i samband med upprättandet av registerkartan
med tillhörande handlingar för samhället — meddelade fastighetsregisterkommissionen,
med stöd av 43 § kungl, förordningen den 12 maj
1917 med närmare föreskrifter örn fastighetsregister för stad, i skrivelse
till överlantmätaren i Malmöhus län, vilken på grund av stadgande i
7 kap. 17 § tredje stycket lagen samma dag örn fastighetsbildning i stad
är registerförare för samhället, erforderliga föreskrifter för rättelse av
registret i detta hänseende.

Vid inspektionen antecknades vidare i fråga örn samma tomt att, såvitt
registret utmärkte, någon sammanläggning av de till mer än en fastighet
hörande markområden som skulle utgöra tomten icke, på sätt i 3 kap.
fastighetsbildningslagen stadgades, blivit verkställd men att icke desto
mindre, av registret att döma, lagfart meddelats å tomten såsom sådan.

I registret hade nämligen beträffande tomten nr 4 i kv. Källan antecknats
att lagfart å tomten beviljats, och hade på grund härav de delar av
stadsägorna nr 43 och 45 — det senare nu rättat till 355 — som ingått i
tomten överförts från uppläggen för sagda stadsägor till upplägg i tomtboken
varest tomten redovisats. I samband härmed hade ock tomten avförts
från det rum i bihang A av registret, där den såsom administrativ
upptagits, och de övriga registreringsåtgärder som därav varit betingade
verkställts.

Då de i registret sålunda verkställda anteckningarna syntes giva viel
handen att lagfart meddelats å tomten, utan att den, på sätt lag föreskriver,
blivit rättsligen bildad, översände kommissionen med resolution den
27 april 1933 utdrag av kommissionens vid inspektionen av registret för

246

samhället förda memorial jämte övriga i saken inkomna handlingar till
domhavanden i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads domsaga, under
anhållan att domhavanden ville avgiva yttrande i ärendet och därvid särskilt
meddela huruvida något beslut örn sammanläggning av de områden
som ingått i tomten meddelats och, örn så ej vore förhållandet, huruledes
det i lagfarts- och inteckningsavseende förhölle sig beträffande ifrågavarande
områden.

I skrivelse den 6 maj 1933 meddelade domhavanden att något beslut örn
sammanläggning av de i tomten ingående områdena icke meddelats och
att tomten lagfarits första gången den 18 mars 1929 under § 119 i protokollet.
Vid skrivelsen voro fogade dels utdrag av häradsrättens lagfartsprotokoll
i ärendet och dels ett den 8 april 1933 utfärdat gravationsbevis
rörande tomten.

Av dessa håda handlingar framgick följande: Genom ett den 31 december
1928 utfärdat köpehrev hade Kävlinge municipalsamhälle till H. Ahlström
sålt ”den inom kvarteret Källan i Kävlinge municipalsamhälle belägna
tomt örn ettusenetthundrafem (1105) kvadratmeter, som å en av samhällets
mätningsman, distriktslantmätaren Ludvig Engzell, upprättad och
av länsstyrelsen i Malmöhus län den 22 september 1926 fastställd tomtindelningskarta
betecknats med nr 4 och som utgör dels 832 kvadratmeter
(å kartan betecknat med 4 a) av 121/so48 mantal nr 7 Kävlinge” — i registret
motsvarande stadsägan nr 355 — ”och dels 273 kvadratmeter (å kartan betecknat
med 4 b) av en lägenhet, avsöndrad från V* mtl nr 14 Kävlinge,
lagfaren första gången den 7 juni 1909” — i registret motsvarande stadsägan
nr 43. I lagfartsärendet hade företetts dels tomtindelningshandlingarna
rörande kvarteret, av vilka framgått att tomten skulle bildas till
uppgivna arealer av de i köpebrevet omförmälda fastigheterna, dels ett
av andre notarien S. Ryde utlärdat bevis att häradsrätten meddelat municipalsamhället
lagfart å de håda fastigheterna. Med anledning därav
hade häradsrätten, däri Ryde fört ordet, meddelat lagfart för Ahlström
å ”tomten nr 4 örn 1105 kvadratmeter inom kvarteret nr 54 Källan i Kävlinge
municipalsamhälle, vilken tomt utgöres av dels ett område örn 832
kvadratmeter under 121/ao48 mantal nr 7 Kävlinge (77), dels ock ett område
örn 273 kvadratmeter under den från V* mantal nr 14 Kävlinge avsöndrade
lägenheten Kävlinge 1420”. Tomten besvärades enligt gravationsbeviset av
dels två inteckningar, som före lagfarten å tomten meddelats i den fastighet
som i registret betecknats stadsägan nr 43, och dels fem inteckningar
som efter lagfarten å tomten beviljats i densamma.

Med anledning av häradsrättens beslut att bevilja lagfart å tomten nr 4
i kv. Källan anmodade fasti ghetsregisterkommissionen Ryde att avgiva
yttrande och därvid särskilt angiva dels anledningen till att föreskrifterna
i 3 kap. lagen örn fastighetsbildning i stad icke iakttagits innan tom -

247

ten, vari ingick mark från två fastigheter, behandlats såsom särskild rättslig
fastighet, dels huruvida vid lagfartsbeslutets meddelande uppmärksamhet
ägnats den omständigheten att de fastighetsdelar som skolat utgöra
tomten kunnat vara särskilt intecknade.

I skrivelse till kommissionen anförde Ryde i huvudsak följande: Av
handlingarna att döma hade vid lagfartens beviljande den felaktighet blivit
begången att lagfart beviljats å tomten med angivande av de delar av
andra fastigheter som utgjorde tomten, medan lagfarten i stället — eftersom
särskilt beslut örn sammanläggning av de båda områdena icke syntes
hava förekommit — hort hava meddelats å de i tomten ingående delarna
av de båda fastigheterna. Genom den använda beteckningen hade tydligen
tomten kommit att efter lagfartens beviljande framstå såsom rättsligen
bestående, vilket icke varit avsett. Av det sagda framginge att sådan
prövning av de i tomten ingående områdenas inteckningsförhållanden som
angåves i 3 kap. i fastighetsbildningslagen icke företagits.

I en hit inkommen skrivelse anförde sedermera fastighetsregisterkommissionen
följande:

I det lagrum som före utfärdandet av stadsplanelagen den 29 maj 1931
betecknats 1 kap. 6 a § 2 mom. fastighetsbildningslagen och numera motsvarade
1 kap. 2 § samma lag angåves att ”tomt bildas administrativt genom
tomtindelning”. Därmed hade utsagts att tomtindelning icke åstadkomma
tomter i rättslig mening, utan att de tomter som därvid uppstode
blott vore administrativa, alltså icke fastigheter i rättslig mening som
kunde omedelbart göras till föremål för inskrivningsåtgärder. Övergången
till rättsligen bestående tomt vore betingad av andra särskilt tillkommande
omständigheter. Därom stadgades i andra punkten av nyssnämnda
lagrum följande: ”Sålunda bildad tomt är ej att anse såsom rättsligen bestående
tomt, innan den blivit införd i tomtboken efter ty i 7 kap. 3 § är
stadgat, eller, där enligt 3 kap. medgivande till tomtbildningen erfordras,
sådant medgivande lämnats.” I 1 § av det åsyftade 3 kap. fastighetsbildningslagen
angåves att, då enligt fastställd tomtindelning tomt bildats av
mark som hörde till särskilda fastigheter, sammanläggning av de områden
som utgjorde tomten skulle medgivas i den ordning som i nämnda
kapitel vore stadgad.

Skälet till fordringen på ett särskilt sammanläggningsförfarande i dylika
fall vore uppenbarligen nödvändigheten att ordna äganderätts- och
inteckningsförhållandena för tomten. Om till exempel två skilda fastigheter
enligt tomtindelning utgjorde tomt, måste båda fastigheterna först
hava förvärvats av en och samma person, då det ju icke kunde vara lämpligt
eller riktigt att en och samma fastighet till skilda delar på marken
ägdes av olika personer. Och ännu nödvändigare vore att inteckningsför -

248

hållandena ordnades inom det område som skulle utgöra tomten, innan
denna kunde betraktas såsom fastighet i rättslig mening. Tomten måste
ju, örn den skulle anses såsom en rättslig fastighet, behandlas såsom en
enhet. Vore delarna då olika intecknade, sade det sig självt att exempelvis
ett exekutivt förfarande vis å vis tomten skulle ställas inför hart när
olösliga svårigheter. I anledning därav hade i 3 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
stadgats, i huvudsak, att sammanläggning ej finge medgivas
utan så vore att sökanden vunnit lagfart å de särskilda områdena och att
icke mera än ett av områdena vore besvärat av inteckning eller, örn flera
av områdena vore sålunda besvärade, icke något av dem häftade för andra
inteckningar än sådana som vore i samma inbördes ordning gällande i ettvart
av de andra. Beviljades sammanläggningen och bleve alltså tomten
rättsligt bestående, hade detta enligt 3 kap. 4 § fastighetsbildningslagen
den följd i inteckningsavseende att de inteckningar, som stöde kvar i en
av de fastigheter som skulle släppa till mark till tomten, svämmade ut
över de tomtområden i vilka dessa inteckningar tilläventyrs förut icke
gällt. Därigenom komme tomten i dess helhet att bliva graverad på ett och
samma sätt.

Oftast vore emellertid en tomtindelning icke så enkelt lagd att tomten
skulle bildas av hela fastigheter, utan tomtlinjerna skure över de gällande
fastighetsgränserna och bestämde att blott delar av förutvarande fastigheter
skulle ingå i tomten. Även här måste dock fordras att de olika tomtdelarna
kunde lagfaras för en och samma person och att tilläventyrs i de
olika fastigheterna meddelade inteckningar kunde lossas, såvitt de besvärade
tomtdelarna. Dessa senare måste fördenskull kunna skiljas från de
fastigheter i vilka de inginge. Av denna grund hade i 1 kap. 3 § — förut
1 kap. 6a § 3 mom. — fastighetsbildningslagen stadgats bland annat att,
örn lagfart söktes å sådan del av fastighet som genom tomtindelning blivit
utlagd till tomt eller tomtdel, tomtdelen skulle anses vara genom fastställelsen
å tomtindelningen avstyckad från fastighet som tomtdelen förut
tillhört.

Vid sammanläggningsförfarandet krävdes i 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen,
såsom en särskild fordran, att laga tomtkarta företeddes. Anledningen
därtill läge i den ställning tomtindelningsinstitutet erhållit i
systemet. Tomtindelningen erfordrade icke några speciellt noggranna mätningar
å marken utan kunde i väsentlig mån grundas å tillgängligt, tillförlitligt
kartmaterial. Tomtindelningen kunde därför icke tilläggas avgörande
betydelse i fråga örn vilka fastigheter eller områden som skulle
ingå i tomten utan skulle efterföljas av en särskild förrättning, kallad
laga tomtmätning. Vid tomtmätningen skulle fastslås och utmärkas gränserna
på marken för den ifrågavarande tomten, och den gränsbestämning
som sålunda ägde rum kunde särskilt överklagas och vunne så småning -

249

om laga kraft på samma sätt som en dom. Vid tomtmätningen skulle tilllika
på marken utrönas huru tomtens gränser förhölle sig till de bestående
fastigheternas gränser. Givet vore att en på dylikt sätt åstadkommen, med
laga kraft utrustad utredning hade ett helt annat värde än den ofta mera
summariska tomtindelningen och att vid tomtmätningen kunde komma att
fastslås viss olikhet mot tomtindelningens redovisning av förhållandet
mellan tomterna och den underliggande fastighetsindelningen. Den dubblering
i fråga örn åtgärderna för en tomts åstadkommande som sålunda
ansetts höra lagfästas torde alltså med nödvändighet hava medfört den
av lagen uppställda fordran att laga tomtkarta skulle företes i sammanläggningsärendet.

I förevarande fall hade tomten nr 4 i kv. Källan skolat hildas av delar
av de fastigheter som i registret för samhället betecknades stadsägorna
nr 43 och 355. Vid sådant förhållande skulle enligt ovan angivna lagbestämmelser
lagfart icke hava meddelats å tomten utan å omförmälda delar
av dessa stadsägor. Därefter skulle på särskild ansökan kommit till
stånd ett sammanläggningsförfarande jämlikt 3 kap. fastighetsbildningslagen.
På grund av lagfarterna och heslutet om sammanläggning hade
tomten därefter varit rättsligt bestående, och då lagfart å de i tomten ingående
delarna redan beviljats för förste ägaren hade väl inteckningar
därefter kunnat meddelas i tomten såsom sådan men däremot lagfart därå
icke kunnat komma till stånd förrän vid nästa fång. Häradsrättens beslut
att meddela lagfart å tomten hade alltså under föreliggande förhållanden
varit stridande mot lag. Eyde, under vars ordförandeskap sagda beslut
fattats, hade vitsordat att därvid icke tagits i betraktande den omständigheten
huruvida stadsägorna nr 43 och 355, som håda släppt till mark
till tomten, varit olika intecknade. I detta fall framginge av gravationsheviset
att blott den ena fastigheten vid lagfartens beviljande häftat för
inteckningar och att sålunda någon olägenhet i inteckningsiörhållandena
av det slag som de givna lagreglerna avsett att förhindra likväl icke uppkommit.
Faran för att ett förfarande som det nu omförmälda kunde få
dylika följder vore dock uppenbar. Framhållas borde ock att vid lagfartens
beviljande icke fordrats bevis att tomten blivit jämlikt 2 kap. fastighetsbildningslagen
mätt, under det att vid tomtens rättsliga bildande i
laga ordning jämlikt 3 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen
tomtmätning måst hava ägt rum.

Av införskaffat utdrag ur tomtboken framginge emellertid, att sådan
tomtmätning senare verkställts och att den icke givit annat resultat i fråga
örn de i tomten ingående fastighetsdelarna. Ej heller i detta avseende hade
därför det felaktiga lagfartsbeslutet medfört fortsatt avsaknad av sådana
åtgärder som enligt gällande föreskrifter skulle hava varit vidtagna, eller
annan tilläventyrs möjlig olägenhet.

250

Någon skada eller olägenhet torde alltså ej hava uppstått av det felaktiga
förfarandet i förevarande fall. Det syntes därför kommissionen
som örn åtal på grund av det begångna felet ej nödvändigtvis behövde
komma till stånd. Med tanke på det oavvisliga behovet av reda och ordning
i fastighetsförbållandena, vilka utgjorde en synnerligen betydelsefull
del av den ekonomiska sammanlevnaden, vore det emellertid uppenbarligen
av vikt att gällande regler örn fastighetsbildning efterlevdes och att
vikten därav komme till vidsträcktare kännedom än som enligt kommissionens
erfarenhet ännu vore fallet. På grund därav ville fastighetsregisterkommissionen
anmäla förhållandet för J. O. för den åtgärd som kunde
finnas påkallad.

I infordrat yttrande åberopade Ryde vad han tidigare anfört i sitt yttrande
till fastighetsregisterkommissionen.

Av vad i ärendet förekommit fann jag upplyst att häradsrätten vid handläggningen
av ifrågavarande lagfartsärende förfarit felaktigt i det hänseende
fastighetsregisterkommissionen angivit. Som Ryde emellertid enligt
sitt yttrande vidgått felet och någon skada i förevarande fall ej uppkommit,
ansåg jag mig kunna låta hero vid en erinran örn angelägenheten
därav att gällande bestämmelser i ämnet noggrant iakttagas.

8. Felaktig bötesförvandling.

Enligt kungl, förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter omhesörjes indrivning av böter å landet, vartill
i förordningen räknas jämväl stad där magistrat ej finnes, av landsfiskal
och för annan stad av magistraten eller, då särskild tjänsteman är därtill
förordnad, av denne under magistratens inseende och ansvar.

För dylik indrivning göres av hötesredogöraren utdrag av den till honom
för verkställighet överlämnade saköreslängden, varvid hötesredogöraren
bestyrker utdragets riktighet. Befinnes därefter vid försök till
verkställighet den dömde sakna utmätningsbara tillgångar till böternas
gäldande, har regelmässigt K. B. att på grund av utdraget meddela
resolution rörande böternas förvandling till frihetsstraff. Med hänsyn
till de särskilda förvandlingsregler som gälla för dagsböter och för omedelbart
i penningar ådömda böter är det uppenbarligen av synnerlig vikt att
K. B. vid framställning örn förvandling av böter erhåller fullständig uppgift
å deras natur ävensom, då dagsböter äro i fråga, antalet sådana.

251

Under utövningen av mitt ämbete har jag iakttagit flera fall, där
bötesredogöraren vid utskrivandet av utdrag ur saköreslängd för böternas
indrivning upptagit beloppet av böterna, utan att angiva att de ådömts
i dagsböter och ej omedelbart i penningar. Denna försummelse har vid
sedermera skedd förvandling föranlett att den dömde erhållit kortare tids
förvandlingsstraff än förhållandet bort bliva, örn hänsyn kunnat tagas till
böternas egenskap av dagsböter. Vad sålunda förekommit har föranlett mig
att erinra vederbörande bötesredogörare örn vikten därav att utdrag av saköreslängd
verkställes i full överensstämmelse med de till honom lämnade
uppgifterna och, i förekommande fall, med tydligt angivande av böternas
egenskap av dagsböter jämte antalet sådana.

9. Angående förfarandet då i ett hos J. O. anhängigt ärende
handlingarna böra kompletteras genom införskaffande
av myndighets protokoll.

Den i sagda hänseende vid J. O.-expeditionen tillämpade praxis har i ett
visst fall gjorts till föremål för framställning till mig från en av de myndigheter
över vilkas ämbetsutövning J. O. äger tillsyn. På grund av frågans
principiella betydelse har jag ansett mig ej kunna underlåta att här
något beröra den.

Enligt § 13 av ordningsstadgan för rikets städer fordras tillstånd av
polismyndighet för anordnande av vissa offentliga nöjestillställningar,
däribland maskerad, bal eller annan härmed jämförlig tillställning. Har
sådan tillställning anordnats utan vederbörlig tillåtelse, äger polismyndighet
avbryta tillställningen och befalla de närvarande att åtskiljas.
Genom förordning den 10 juni 1932 angående utsträckt tillämpning av
vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan m. m. har föreskrivits att
vad i nämnda författningsrum är stadgat angående offentlig föreställning
eller annan sådan tillställning skall äga tillämpning jämväl å tillställning,
till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av
inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av en uteslutande
eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar driven
rörelse eller tillställningen eljest, såsom med avseende å sin omfattning
eller de villkor, varunder tillträde lämnas, är att jämställa med tillställning,
till vilken allmänheten har tillträde.

I en till mig den 6 oktober 1933 inkommen klagoskrift anförde Anna
Bäck:

”Undertecknad förhyr en i fastigheten Nybrogatan 18 här i staden befintlig
lägenhet, vilken plägar nyttjas för samkväm med dans, oftast nattetid
från kl. f2 midnatt till kl. 5 på morgonen. Besökarna tillhöra en förening,
benämnd ''The Swedish Gaiety Club’, och bliva efter rekvisition ser -

252

verade smörgåsar, kaffe och alkoholfria drycker. Medlemmarna i föreningen
hava ofta i särskilda skåp förvarade spritdrycker, vilka de på
begäran pläga serveras. Anmälan att dans förekommer göres ej, enär jag
anser föreningens tillställningar hava enskild och ej offentlig karaktär.

Den 30 sistlidna september månad vid tolvtiden på natten, då ett tjugotal
personer befunno sig i lokalen, infunno sig ett antal poliskonstaplar
tillhörande Stockholms poliskår och hegärde tillträde till lägenheten. Genom
en hos mig anställd vaktmästare lät jag tillsäga polismännen att jag
vägrade det begärda tillträdet. Polismännen avlägsnade sig då, men återkomma
efter en stund, försedda med bräckjärn och andra redskap, samt
förklarade såsom sin avsikt att med våld bryta upp dörren till lägenheten.
Trots mina bestämda protester fullföljde emellertid polismännen sitt uppsåt
och lyckades efter åverkan å den åt Nybrogatan vettande ytterdörren
uppbryta densamma, varefter de inträngde i min lägenhet, där vid tillfället
i fråga en del personer befunno sig. Polismännen åberopade 13 § i
ordningsstadgan för Pikets städer, st. 5, punkt 2, under förebärande av,
att då jag icke gjort anmälan, som där sägs, polismyndigheten har rätt
att upplösa sammankomsten, varav då skulle följa rätt för myndigheten
att med våld bereda sig tillträde.

Enär jag genom vad polismännen sålunda låtit komma sig till last anser
mig hava blivit utsatt för obehörigt intrång, och en uppenbar kränkning
av min lagliga rätt därigenom ägt rum, får jag härmed vördsamt
anhålla att J. O. ville anbefalla örn åtal emot den eller dem som efter verkställd
undersökning kunna befinnas bära ansvaret för vad som förekommit.
”

Vid genomgång av klagoskriften fann jag erforderligt att, innan ståndpunkt
fattades till frågan örn ärendet skulle avgöras med eller utan kommunikation,
taga del av den rapport som upprättats rörande den förevarande
polisåtgärden. Då jag hade viss anledning antaga att samma
klubb tidigare varit föremål för sådan åtgärd ansåg jag i detta sammanhang
lämpligt att jämväl införskaffa de tidigare polisrapporter rörande
klubben som kunde finnas tillgängliga.

På anmodan av mig uppringde härefter — på sätt städse plägat förfaras
i liknande fall — byråchefen vid min expedition den 9 oktober 1933 i
telefon tjänstgörande tredje polisintendenten samt framställde begäran
att expeditionen skulle sättas i tillfälle att taga del av de ovannämnda
polisrapporterna. Därvid framhölls att det enklaste vore, örn J. O.-expeditionen
kunde få sig tillsända eventuellt tillgängliga kopior eller utskrifter
av rapporterna.

Polisintendenten förklarade, att han ej närmare kände till det ifrågavarande
ärendet, men bad att få återkomma längre fram på dagen. Ett par
timmar senare blev byråchefen i sin tur uppringd av polisintendenten, som

253

nu uppgav, att rapporten angående razzian den 30 september icke inkommit
till kriminalavdelningen men att byråchefen borde vända sig till 7:e
polisdistriktets station med sin begäran. Anvisningen följdes. Som emellertid
vederbörande poliskommissarie vid tillfället ej var inne å stationen,
meddelade byråchefen i stället den vakthavande överkonstapeln vad
som önskades samt erhöll av denne besked, att han skulle ombestyra att
rapporterna bomme J. O.-expeditionen tillhanda. Därefter förekom ej något
ytterligare i saken förr än rapporterna — inneslutna i ett kuvert — jämte
en till polismästaren ställd P. M., däri överkonstapeln relaterade telefonpåringningen,
ävensom polismästarens vid handlingarna fästade visitkort
följande dag överlämnades till J. O.-expeditionen.

Det må här erinras att enligt gällande instruktion överkonstapel har
att då kommissarien ej är tillstädes företräda denne, och åligger det vidare
å polisstation vakthavande överkonstapel att ombesörja löpande expeditionsgöromål.

Den 11 oktober 1933 erhöll jag en skrivelse från Ö. Ä. av följande lydelse:

”Genom tidningspressen har kommit till Ö. Ä:s kännedom, att innehavaren
av en s. k. nattklubb i huset nr 18 vid Nybrogatan här i Stockholm
hos Eder herr justitieombudsman gjort anmälan mot dem det vederbör
därför att polisen vid något tillfälle under förra veckan berett sig tillträde
till klubbens lokaler och upplöst där pågående sammankomst. Vidare har
till undertecknad överståthållare meddelats, att Ni från polisen under
hand införskaffat över polisens åtgärder uppsatta rapporter, men att detta
icke skett genom de för polisingripandet ansvariga tjänstemännen.

Med hänsyn därtill att dessa befattningshavare, vilka i fall anledning
därtill anses förefinnas äga rätt till rekonventionstalan för obefogad anmälan,
icke erhållit del av den till Eder inkomna anmälningsskriften eller
eljest satts i tillfälle att framhålla sina synpunkter i saken får Ö. Ä. —
då Ni ansett den gjorda anmälan icke kunna avskrivas utan någon som
helst åtgärd från Eder sida ■— hemställa att Ni ville i vanlig ordning genom
Ö. Ä. infordra vederbörandes förklaring i ärendet.”

De mig tillställda polisrapporterna voro tre stycken, dagtecknade respektive
den 8 oktober och den 12 november 1932 samt den 6 oktober 1933. Sistnämnda
rapport var upprättad och underskriven av ovannämnde poliskommissarie
och innehöll följande:

”Rapport. Fredagen den 6 oktober 1933. Konstaplarna i sjunde vaktdistriktet
nr 10 Alf Bruno Alexis Svanström och nr 42 Gösta Herman Sigfrid
Gustafsson hava rapporterat, att den i huset nr 18 Nybrogatan belägna
nattklubben ''Gaiety Club’ hållits öppen utan vederbörligt tillstånd natten
före söndagen den 1 oktober 1933, samt att lokalen ifråga, där såväl dans
som musik förekommit, besökts av 39 personer, därav 16 kvinnor.

Med anledning av förestående blev en å vaktstationen särskilt förlagd

254

polisstyrka, bestående av 1 överkonstapel, 1 biträdande överkonstapel och
15 konstaplar, utkommenderad för att upplösa den pågående, otillåtna tillställningen.
Då polismännen närmade sig lokalens ingång från Nybrogatan,
stängdes omedelbart dörrarna, och polismännen vägrades tillträde.
Sedan polismännen någon stund genom ringningar, bultningar å dörrarna
och genom tillrop uppmanat de innevarande att öppna, dock utan resultat,
öppnade polismännen dörren mot Nybrogatan med ett medfört järnspett,
varefter konstaplarna upplöste den pågående tillställningen. Vid konstaplarnas
inkomst i lokalen pågick dans och musik därstädes. Lokalen var då
besökt av 39 personer, vilka samtliga avlägsnade sig efter tillsägelse från
polismännen.

Ansvarig för nämnda förseelser är servitrisen Anna Josefina Bäck, som
i saken blivit hörd, varvid hon vägrat att lämna några upplysningar därom.
Hon är boende i huset nr 69 Sankt Eriksgatan, 3 trappor upp.

Ansvarig för fastigheten nr 18 Nybrogatan är ägaren av densamma,
arkitekten Karl Johan Eichard Kempendahl, som i saken blivit tillfrågad,
huruvida han hade kännedom örn, att förenämnda Bäck icke hade vederbörligt
tillstånd att anordna tillställningar i den förhyrda lokalen inom
den ifrågavarande fastigheten, varvid Kempendahl vägrade att lämna
några som helst upplysningar i saken. Han är boende i huset nr 3 Södermanland
å Lidingö och innehar kontor i huset nr 18 Nybrogatan, tel.
60 19 58.”

De båda tidigare rapporterna voro upprättade av samme kommissarie.
De avsågo och hade företetts i ett mål som hösten 1932 handlagts vid Stockholms
rådhusrätt och gällt ansvar å Anna Bäck samt Kempendahl för förseelse
mot § 13 av ordningsstadgan.

Med hänsyn till vad jag inhämtat ur de sålunda för mig tillgängliga
handlingarna ansåg jag anledning saknas till antagande att vid ifrågavarande
tillfälle förekommit förhållande av beskaffenhet att såsom tjänstefel
påkalla ingripande från min sida. Någon ytterligare utredning i ärendet
erfordrades följaktligen ej. I enlighet härmed företog jag ärendet till
slutlig prövning, därvid jag meddelade det beslut att jag, efter att hava
tagit del av ovannämnda rapporter, funne klagomålen icke föranleda någon
vidare åtgärd.

I anslutning härtill avlät jag den 12 oktober 1933 till Ö. Ä. en så lydande
skrivelse:

”1 en den 6 oktober 1933 till mig inkommen skrift har Anna Bäck i
Stockholm anfört klagomål däröver att ett antal poliskonstaplar, tillhörande
Stockholms poliskår, natten mellan den 30 september och den 1 oktober
1933 efter åverkan å en dörr trots protester från klaganden berett
sig tillträde till en av klaganden förhyrd lägenhet i huset nr 18, vilken
brukade nyttjas för samkväm med dans av medlemmarna i en förening,
benämnd ''The Swedish Gaiety Club’.

Enligt 99 § regeringsformen och 8 § i instruktionen för Eiksdagens justi -

255

tieombudsman är denne berättigad att erhålla tillgång till alla domstolars
och ämbetsverks samt ämbets- oell tjänstemäns protokoll och handlingar.
I anledning av därom på grund av dessa bestämmelser genom J. O.-expeditionen
framställd begäran har polismästaren i Stockholm den 10 oktober
1933 hit översänt den rörande ifrågavarande polisåtgärd upprättade rapport
jämte vissa tidigare rapporter rörande ’The Swedish Gaiety Club’.

Under framhållande att Ö. Ä. erhållit kännedom örn den åtgärd jag sålunda
— i överensstämmelse med sagda författningsrum och tidigare tilllämpad
praxis — vidtagit för att bereda ärendet till prövning, har Ö. Ä.
i skrivelse den 11 i samma månad hemställt, att jag ville ’i vanlig ordning’
genom Ämbetet infordra vederbörandes förklaring i förevarande ärende.

Efter att hava tagit del av ovannämnda rapporter har jag i denna dag
meddelat beslut funnit klagomålen icke föranleda någon vidare åtgärd.

Detta får jag härigenom meddela till Ö. Ä:s kännedom; och får jag —
under erinran örn innehållet i de av mig åberopade författningsrummen
ävensom 6 § i instruktionen för J. O. — tillika meddela att med hänsyn
till nämnda beslut Ö. Ä:s ifrågavarande hemställan icke föranleder någon
min vidare åtgärd.”

Den 13 oktober 1933 mottog jag ytterligare en skrivelse från Ö. Ä., däri
ämbetet anförde:

”Sedan innehavaren av Gaiety Club, Anna Bäck, hos Eder anfört klagomål
däröver att Stockholmspolisen vid angivet tillfälle inträngt i klubben
och upplöst där pågående sammankomst samt Ni i anledning av denna
anmälan ansett Eder böra införskaffa viss utredning, har Ö. Ä. i skrivelse
den 11 oktober 1933 hemställt, att Ni ville genom Ö. Ä. infordra vederbörandes
förklaring i ärendet.

Denna hemställan har Ni ansett Eder icke böra bifalla utan har Ni efter
skrivelsens mottagande företagit ärendet till avgörande i befintligt skick
och därvid avskrivit den gjorda anmälan.

Ö. Ä. saknar anledning att i detta ärende vidare uppehålla sig vid frågan
huruvida den, vilken blivit angiven för tjänstefel, lämpligen bör förvägras
begärt tillfälle att däröver avgiva yttrande. Däremot får Ö. Ä.,
vilket har att å tjänstens vägnar pröva huruvida den gjorda angivelsen
bör föranleda åtal mot angivaren enligt tillämpligt lagrum i strafflagen,
hemställa att genom avskrift eller på annat sätt erhålla del av angivelseskriftens
innehåll.

Då avfattningen av Eder skrivelse lätteligen kan för läsaren föranleda
den missuppfattning, att ämbetet ifrågasatt Eder befogenhet att erhålla
tillgång till ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar, måste ämbetet
fästa uppmärksamheten därå, att så icke skett. Vad ämbetet hävdat
är, att då mot en ämbets- eller tjänsteman sker angivelse för tjänstefel i
en av honom beslutad åtgärd och angivelsen icke anses kunna utan vidare
avskrivas, bör införskaffandet av de till saken hörande protokoll och handlingar
sko genom hänvändelse antingen direkt till den, mot vilken angi -

256

velsen är riktad, eller till honom överordnad myndighet, men icke genom
underhandsförfrågningar hos den angripne underställd personal, som blott
haft att verkställa hans order. I anslutning härtill nödgas Ö. Ä. vidröra en
framställning i Eder skrivelse. Det sägs i denna att ’i anledning av därom
på grund av dessa bestämmelser genom J. O.-expeditionen framställd begäran
har polismästaren i Stockholm den 10 oktober 1933 hit översänt den
rörande ifrågavarande polisåtgärd upprättade rapport jämte vissa tidigare
rapporter’. Den från Eder expedition framställda begäran har gjorts
ej hos polismästaren, som beslutat örn åtgärden — hade så skett hade ämbetets
tidigare skrivelse till Eder aldrig avlåtits — utan hos honom underställd
personal; och polismästaren har först genom denna personal fått del
av Eder önskan att erhålla rapporterna och då översänt dem.”

Enär Anna Bäcks klagoskrift i och med ingivandet till min expedition
varit såsom offentlig handling för en var där tillgänglig, erfordrades icke
något beslut av mig för att Ö. Ä. skulle kunna taga del av skriften. Med
hänsyn till vad jag tidigare anfört i avseende å bestämmelserna i instruktionen
för J. O., fann jag ej heller i övrigt Ö. Ä:s skrivelse av den 13 oktober
påkalla någon åtgärd från min sida. I enlighet med vad i liknande fall
plägat ske lät jag emellertid sekreteraren å min expedition i telefon underlätta
den tjänsteman, som kontrasignerat Ö. Ä:s skrivelse, att klagoskriften
vore offentlig handling och följaktligen kunde, mot kvitto, i vanlig
ordning utbekommas från expeditionen. Av denna ombestyrdes ock att akten
till ärendet överbringades till vederbörande expedition vid Ö. Ä. för
polisärenden.

Handlingarna återställdes härefter till min expedition den 18 oktober
1933, därvid Ö. Ä. meddelade att polismästaren i Stockholm genom ämbetets
försorg heretts tillfälle taga del av innehållet i Anna Bäcks anmälan.
Såvitt till min kännedom kommit har någon sådan rekonventionstalan som
avses i den första skrivelsen från Ö. Ä. icke blivit anställd.

Såsom i den nu lämnade redogörelsen antytts har man av gammalt vid
införskaffande av myndigheters protokoll och därmed jämförliga hand
lingar å J. O.-expeditionen — liksom även vid justitiekanslerns och militieomhudsmannens
expeditioner — ansett sig oförhindrad så förfara att
byråchef eller sekreterare i telefon underrättat den befattningshavare vid
vederbörande verk, som närmast kunnat antagas ha vård örn handlingen i
fråga, att det funnits erforderligt att få tillgång till handlingen. Den föreställning
örn ”vanlig ordning” som synes framskymta i Ö. Ä:s skrivelse
den 11 oktober 1933 har sålunda varit utan grund i de faktiska förhållandena.
I själva verket har det här angivna förfarandet varit ägnat att å
ömse sidor bereda avsevärda lättnader. Omgång och tidsutdräkt ha därigenom
kunnat undvikas, varjämte systemet verkat arbetsbesparande även

257

i så måtto att en tiel del onödigt skriveri förhindrats. Härtill kommer att
det i regeln är fråga om fall där antagas kan att vidare åtgärd av J. O.
skall visa sig ej vara påkallad. Ur vederbörande tjänstemans synpunkt
torde det vara till fördel att skriftväxling kan underlåtas, då en sådan lätt
ger sken av att anmälan tillmätts större betydelse än vad verkligen varit
förhållandet.

Vad Ö. Ä. åberopat till stöd för sin framställning örn ett annat tillvägagångssätt
i hithörande fall kan jag ej finna bärande. I anmärkta hänseende
har ämbetet uti nyssnämnda skrivelse anfört att vederbörande tjänstemän,
”vilka i fall anledning därtill anses förefinnas äga rätt till rekonventionstalan
för obefogad anmälan”, bort erhålla del av klagoskriften
eller på annat sätt sättas i tillfälle att framhålla sina synpunkter i saken.
Den uppfattning som härigenom kommit till uttryck synes mig, följdriktigt
tillämpad, leda till att — av hänsyn till rekonventionsanspråket —
förklaring med än större skäl borde infordras just i fall där en anmälan
är så uppenbart obefogad att den kan utan någon som helst utredning avskrivas.
En omläggning i denna riktning av hittills tillämpat förfaringssätt
har emellertid mig veterligen aldrig ifrågasatts. Att i fall, där J. O.
med ledning av vad ur föreliggande handlingar kan inhämtas eller eljest
är känt finner sig höra utan ytterligare åtgärd avskriva en viss anmälan,
förhala ärendets avgörande genom att utställa det till yttrande av någon
tjänsteman kan, då sådant ej ur utredningssynpunkt har någon betydelse,
uppenbarligen icke heller vara riktigt eller lämpligt. (Jfr även 6 § i instruktionen
för J. O.)

I sin skrivelse den 13 oktober 1933 har Ö. Ä. ytterligare anfört att vad
ämbetet hävdat vore, att då mot en ämbets- eller tjänsteman skedde angivelse
för tjänstefel i en av honom beslutad åtgärd och angivelsen icke
ansåges kunna utan vidare avskrivas, införskaffandet av de till saken hörande
protokoll och handlingar borde ske genom hänvändelse antingen direkt
till den, mot vilken angivelsen vore riktad, eller till honom överordnad
myndighet, men icke genom underhandsförfrågningar hos den angripne
underställd personal, som blott haft att verkställa hans order.

Ej heller detta uttalande kan jag biträda, såvitt därmed avses att begränsa
J. 0:s rätt att hänvända sig till den tjänsteman som har en offentlig
handling, vilken bör införskaffas, i sin vård eller eljest är ansvarig för
densamma. Erinras må ock att det av Ö. Ä. härutinnan uppställda kravet
synes mindre väl förenligt med de principer som ytterst lära ha legat till
grund bland annat för kungl, kungörelsen den 3 juli 1916 (nr 338) angående
sättet för skriftväxling mellan domstolar, civila, militära och ecklesiastika
ämbetsmyndigheter samt ämbets- och tjänstemän i tjänsten rörande
ärenden — en författning som genom Kungl. Maj:ts cirkulär den
10 november 1933 (nr 614) bragts i statsmyndigheternas erinran.

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års riksdag.

258

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående beskaffenheten av polisarrester
och behandlingen av där förvarade personer.

I en den 18 april 1933 till Konungen avlåten skrivelse meddelade justitieombudsmannen
Ekberg, att han i anledning av den brand, som enligt vad
här ovan å sid. 85 o. f. omförmälts natten mellan den 26 och den 27 februari
1933 härjat förvaringsarresten å polisstationen i Nynäshamn, låtit verkställa
viss utredning angående den övervakning, som vore anordnad över
i polisarresten förvarade personer m. m. Sedan J. O. därpå lämnat en kortfattad
redogörelse för denna utredning (se sid. 85 o. f. här ovan), förmälde
J. O., att enligt vad han erfarit länsstyrelsen i Stockholms län
efter ovannämnda brand genom cirkulärskrivelse den 3 mars 1933 anmodat
samtliga polismyndigheter i länet att i fråga örn anhållna personer noggrant
iakttaga, att de anhållna före insättandet i förvaringsarrest vederbörligen
avvisiterades och därvid fråntoges alla sådana föremål, varmed
de kunde åstadkomma fara för eld, samt tillse, att vid anhållnas förvaring
i arrest anordnades vakthållning i arrestlokalen eller — örn i visst
fall så ej kunde ske — möjlighet bereddes arrestanter att genom ringledning
eller annorledes tillkalla polisman eller annan, som hade tillsyn över
arresten.

Därefter anförde J. O. i skrivelsen följande:

”Beträffande behandlingen av häktad person meddelas bestämmelser i
19 § i strafflagens promulgationsförordning. Sålunda stadgas i 22 punkten
av denna paragraf, att häkte skall vara så beskaffat, att det ej för den
häktades hälsa menligt är. 23 punkten innehåller föreskrift, att den häktade
skall av allmänna medel förses med sund och nödtorftig kost, så ock
annan förnödenhet.

Till fullständigande av dessa bestämmelser har i kungl, kungörelse den
21 augusti 1925 meddelats vissa föreskrifter angående förvaring av personer
i härads- och stadsfängelser. Dessa föreskrifter avse att tillgodose
de minsta anspråk, som med hänsyn till de häktades hälsa och nödtorft
måste uppställas på dylika fängelser. Bland bestämmelserna må framhållas
följande: Cell skall, när icke annat av särskilda förhållanden påkallas,
vara försedd med stol eller pall, hylla och bädd. Därjämte skola i
fängelset finnas nödiga toalettanordningar. Cell bör dessutom vara försedd
med ändamålsenlig anordning för luftväxling och belysning samt
anordningar, genom vilka den i cellen förvarade må kunna vid behov påkalla
vakt. Cellen skall, när den användes, hållas uppvärmd till vanlig
rumstemperatur samt dagligen rengöras och luftas. För varje cell skola, i

259

den mån så erfordras, finnas dubbel omgång beklädnadspersedlar och en
uppsättning sängkläder, allt i överensstämmelse med de för rikets fångvård
fastställda åtgångsstater. Dylika persedlar må hos fångvårdsstyrelsen
rekvireras mot erläggande av tillverkningskostnaden. Till nykommande
må icke utlämnas persedlar, som ej blivit väl rengjorda efter senaste
begagnandet. Den, som erhållit tillstånd att bruka egna kläder, må dock
icke såsom sådana använda orena eller med ohyra behäftade, ej heller alltför
söndriga persedlar. Blir i härads- eller stadsfängelse förvarad person
sjuk, skall vid behov läkare genast tillkallas.

Nämnda kungörelse avser såsom nämnt allenast härads- och stadsfängelser
samt däri förvarade personer. Beträffande beskaffenheten av andra
lokaler, som användas till förvaringen av personer, vilka kvarhållas av
polismyndighet för utrönande, huruvida häktningsförutsättningar föreligga,
finnas för närvarande icke meddelade några bestämmelser. Sålunda
saknas föreskrifter beträffande de arrestlokaler, som pläga vara förenade
med polisstationerna i städer och samhällen men vilka icke äga karaktär
av härads- eller stadsfängelser.

De bestämmelser, som meddelas i sagda kungörelse, äro emellertid till
stor del av den beskaffenhet, att desamma enligt sakens natur böra gälla
för alla arrestlokaler. Uppenbart är nämligen, att man icke kan uppställa
mindre fordringar i fråga örn behandlingen av för brott kvarhållna men
icke häktade personer, än då det gäller häktade.

Med denna uppfattning har jag också under mina ämbetsresor i görligaste
mån verkat för att beskaffenheten av polisarresterna måtte bringas
till närmare överensstämmelse med de i nämnda kungörelse givna föreskrifterna.
Beträffande anordningar i celler för påkallande av vakt har
jag vid mina inspektioner funnit, att sådana endast i undantagsfall finnas
i polisarrester. I regel har från polismyndighetens håll förklarats, att
knackningar från cellerna höras till polisstationens vaktrum. Detta förhållande
har av mig plägat kontrolleras, och jag har i samband därmed
efterforska!, huruvida vakt alltid funnes tillstädes å stationen, då anhållen
där förvarades i cell. Även örn nöjaktigt svar på dessa frågor erhållits,
har jag för tillstädesvarande polischef eller stadsfiskal framhållit
nödvändigheten av att ringledning inleddes i cellerna, så att en anhållen
med större säkerhet skulle i händelse av sjukdom eller eldsvåda kunna
tillkalla vakt. Ofta hava anmärkningar gjorts mot att toalettanordningar
saknats eller varit bristfälliga, understundom att cellerna saknat anordningar
för belysning eller uppvärmning, samt ej sällan, att sängkläder
icke funnits eller varit bristfälliga. Anmärkningar uti nämnda hänseenden
hava jämväl ofta framställts mot härads- och stadsfängelser. Mina
iakttagelser hava sålunda givit mig den uppfattningen, att bestämmelserna
i 1925 års kungörelse ofta icke blivit med tillbörlig noggrannhet

260

efterföljda. Efter ämbetsresornas slut har jag plägat bringa anmärkningar
av dylik beskaffenhet till vederbörande länsstyrelses kännedom, och enligt
vad jag funnit torde merendels länsstyrelserna därefter hava tillsett,
att erforderliga åtgärder blivit vidtagna i anledning av vad som anmärkts.

I den av Eders Kungl. Majit till 1933 års riksdag avlåtna propositionen
nr 196 med förslag till lag angående ändring i vissa delar av förordningen
örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall
m. m. hava nu föreslagits vissa bestämmelser angående behandlingen av
för brott gripna och kvarhållna personer, vilka skulle upptagas såsom
punkt 29 i 19 §. Sålunda har föreslagits, att rum, där kvarhållen person
förvaras, skall uppfylla skäliga anspråk på sundhet och bekvämlighet,
samt att i övrigt skall beträffande den kvarhållnes behandling gälla vad
i 21-—28 punkterna är stadgat med avseende å häktad.

Därest detta förslag vinner riksdagens gillande, är den brist i lagstiftningen
rörande behandlingen av kvarhållen person, som jag förut framhållit,
i principiellt hänseende avhjälpt. Emellertid har vad i detta ärende
förevarit ävensom den erfarenhet, som jag under mina inspektionsresor
vunnit rörande beskaffenheten av arrestlokalerna på skilda ställen, synts
mig bestyrka angelägenheten av att detaljerade bestämmelser i administrativ
ordning snarast möjligt utfärdas rörande beskaffenheten av de förvaringslokaler,
som icke omfattas av 1925 års kungörelse, och rörande tillsynen
och behandlingen av där förvarade personer. Jag har därför ansett
mig böra bringa detta ärende till Eders Kungl. Majits kännedom.

För den, som tager del av handlingarna i detta ärende, faller det genast
i ögonen såsom synnerligen anmärkningsvärt, att sedan polismyndigheten
i Nynäshamn ansett sig böra för brott kvarhålla en person i fÖrvaringsarresten,
denne lämnats utan tillsyn under natten. Att nödig bevakning
bör anordnas över en person, som tagits i polisförvar och insatts i cell,
vare sig han kvarhållits för brott eller omhändertagits för fylleri, är en
så självklar sak, att det för envar bör vara uppenbart. Jag har också ansett,
att vederbörande poliskommissarie genom den försummelse, som härutinnan
ligger honom till last, gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet
att ej böra lämnas obeivrat. Jag har därför låtit ställa honom under
åtal.

Men även örn övervakning är anordnad, bör i cell ej saknas anordning,
varigenom den förvarade kan i händelse av sjukdomsfall, eldsolycka eller
annat behov tillkalla hjälp. Erfarenheten från mina inspektionsresor visar,
att behov av uttryckliga föreskrifter härom föreligger. Vidare synes
önskvärt, att bestämmelser meddelas örn uppvärmning, luftväxling och
belysning i cellerna ävensom örn utspisning av de förvarade och örn beklädnadspersedlar
och sängkläder. 1925 års kungörelse torde härvid kunna
tjäna till förebild.

261

Jämväl beträffande förvaringslokalerna för personer, som omhändertagits
för fylleri, och dessa personers behandling synes det önskvärt, att
närmare föreskrifter meddelas.

Då jag vid mina inspektioner funnit, att de myndigheter, som hava närmaste
tillsyn över härads- eller stadsfängelser, ofta förbisett stadgandena
i 1925 års kungörelse, vill jag slutligen framhålla önskvärdheten av att
denna kungörelse på lämpligt sätt bringas i erinran för vederbörande
myndigheter.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden till
den åtgärd, som Eders Kungl. Majit kan finna därav påkallas.”

Över framställningen hava yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
Ö. Ä. och länsstyrelserna samt styrelserna för Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund.

2. Framställning angående ersättning till skogsarbetaren P. A.

Jonsson för avtjänande av böter, vilka ådömts honom för
utevaro såsom svarande vid domstol trots det laga
förfall förelegat.

Den 26 april 1933 avlät justitieombudsmannen Ekberg till Konungen
följande framställning:

”Sedan skogsarbetaren Per Algot Jonsson i Born, Dala-Gärdsjö, av
Rättviks tingslags häradsrätt genom utslag den 29 december 1931 dömts
för olika förseelser att böta tillhopa 395 kronor och dessa böter, som Jonsson
icke kunde erlägga, av K. B. i Kopparbergs län den 9 mars 1932 förvandlats
till 23 dagars fängelse, blev Jonsson den 11 april 1932 av fjärdingsmannen
Hans Nord i Boda, efter vederbörlig order, införpassad till
straffängelset i Falun för undergående av förvandlingsstraffet. Under
resan till Falun blev Jonsson av Nord delgiven en stämning, varigenom
Jonsson förelädes att den 25 april 1932 vid rådhusrätten i Falun svara i
ett mot Jonsson instämt brottmål. Detta mål handlades inför rådhusrätten
å utsatt dag utan att Jonsson, som då avtjänade ovanberörda förvandlingsstraff,
iakttog inställelse, och då Jonsson ej heller anmält och styrkt
laga förfall, dömdes Jonsson att för utevaro från rätten böta 10 kronor.
Detta beslut vann laga kraft. Då Jonsson saknade tillgångar till gäldande
av dessa böter, blevo böterna förvandlade till fängelse tre dagar, vilket
förvandlingsstraff av Jonsson avtjänades under tiden den 5—den 7 oktober
1932.

262

I en till mig insänd skrift anförde Jonsson sedermera klagomål över att
han, trots därom till fängelsemyndigheterna framställd begäran, förvägrats
att avlåta brev till rådhusrätten i Falun med anmälan örn sitt laga
förfall för utevaron från rätten den 25 april 1932. Då Jonsson oförskyllt
måst avtjäna tre dagars förvandlingsstraff för de böter, som ådömts
honom för utevaro, anhöll Jonsson, att jag måtte förhjälpa honom till
ersättning härför med 100 kronor.

På anmodan av mig inkom fångvårdsstyrelsen med yttrande från direktören
vid fängelset I. Ekelund.

Ekelund uppgav, att Jonsson införts till fängelset den 11 april 1932 kl. 2
e. m. och därvid mottagits av t.f. assistenten K. Flood med biträde av
vaktkonstapel C. T. Pettersson. Varken Jonsson själv eller fångföraren,
Nord, hade vid tillfället anmält, att Jonsson under transporten till fängelset
delgivits någon stämning till den 25 april 1932, ehuru sådan anmälan
legat nära till hands. Ej heller sedermera under bestraffningstiden hade
Jonsson för fängelsepersonalen anmält nämnda förhållande. Jonsson hade
icke, enligt vad som kunnat utrönas, under fängelsevistelsen begärt att få
avlåta något brev i saken. Dagen före frigivandet från det sista förvandlingsstraffet
eller den 7 oktober 1932 hade Jonsson på egen framställning
erhållit ett samtal med Ekelund. Jonsson hade förmenat, att han oriktigt
avtjänat straffet, enär hans utevaro berott av laga förfall. Tillfrågad, varför
han icke anmält, att han blivit instämd till domstolen för inställelse å
tid, när han sutta i fängelse, hade Jonsson uppgivit, att han hos någon
vaktkonstapel begärt att få skriva ett brev men blivit vägrad detta. Då
Ekelund tillfrågat Jonsson, vilken konstapel det kunde vara, hade Jonsson
förklarat sig icke kunna säga detta, varjämte Jonsson uppgivit sig
icke ens kunna igenkänna konstapeln, även örn han finge se samtliga vaktkonstaplar
vid fängelset. Efter samtalet hade Ekelund givit Jonsson råd
att i saken hänvända sig till mig. Det hade vid flera tillfällen förekommit,
att till fängelset införpassade fångar haft att inställa sig inför domstol
å tid för pågående bestraffning. Då fånge anmält sådant förhållande,
hade städse genom tjänsteskrivelse direkt till vederbörande domstol bestyrkts
hindret för inställelsen.

Fångvårdsstyrelsen hemställde, att klagomålen, i vad de avsågo fångvårdens
befattningshavare, icke måtte föranleda någon min åtgärd.

Sedan jag därefter anmodat landsfiskalen i Rättviks distrikt att efter
vederbörandes hörande till mig inkomma med upplysning angående omständigheterna
vid ifrågavarande delgivning samt de åtgärder, som i anledning
därav vidtagits, överlämnade landsfiskalen M. Olsson infordrade
yttranden från Nord och polismannen G. Liljekrantz i Rättvik samt anförde
i avgivet utlåtande följande:

Enligt Olssons brevdiarium hade den 10 april 1932 från stadsfiskalen i

263

Falun ankommit en stämning för delgivning med Jonsson. På kvällen
samma dag hade utskrivits order till Nord att verkställa delgivningen.
Innan handlingarna expedierats, hade emellertid Nord per telefon rapporterat,
att han, som sedan den 12 mars 1932 efterspanat Jonsson för att
enligt Olssons order befordra Jonsson till undergående av förvandlingsstraff
för böter å 395 kronor, anträffat Jonsson och ämnade införa honom
till straffängelset för böternas avtjänande. Nord hade anhållit att få
erforderliga förpassningshandlingar utskrivna och nedsända till tingshuset
i Rättvik på förmiddagen den 11 april, där Nord skulle under transporten
avhämta dem. Såvitt Olsson kunde erinra sig, hade Nord samtidigt
underrättats örn den ankomna stämningen å Jonsson. I varje fall hade
samtliga handlingar avlämnats till Nord den 11 april i tingshuset i Rättvik.
Därvid hade Nord jämväl anmodats att meddela Jonsson, att denne
hade att till stadsfiskalen i Falun anmäla laga förfall, vilket lämpligast
kunde ske från fängelset, då Jonsson därifrån kunde erhålla bevis, att
han underginge förvandlingsstraff. Någon framställning från Jonsson till
Olsson eller Nord örn stadsf iskalens eller rådhusrättens underrättande
hade icke gjorts och hade så mycket mindre kunnat ifrågakomma, som
det ansetts självfallet, att dylik anmälan skulle ske från fängelset. Delgivningsärendet
hade Olsson samma dag redovisat till stadsfiskalen med
delgivningsbevis.

Nord anförde i sitt yttrande följande: Den 10 april 1932 hade Nord, som
efterspanat Jonsson för att till verkställighet befordra länsstyrelsens beslut
örn förvandling av ovanberörda böter, 395 kronor, anträffat Jonsson.
Då denne saknade tillgångar till böternas gäldande, hade Jonsson och
Nord överenskommit, att Jonsson påföljande dag, den 11 april, skulle
införpassas till straffängelset i Falun för böternas avtjänande. Emellertid
hade Nord från landsfiskalskontoret erhållit meddelande örn att till Nord
utfärdats order om delgivning med Jonsson av en från stadsfiskalen i
Falun ankommen stämning. I samband därmed hade överenskommits, att
stämningen skulle nedsändas till tingshuset i Rättvik tillika med förpassningshandlingarna
påföljande dag, då Jonsson skulle införas till fängelset.
Med vederbörlig förpassning och fångsedel hade Nord sålunda den 11
april mottagit stämningen ifråga, som därefter delgivits Jonsson. Stämningsavskriften
hade av Jonsson medförts till fängelset. Nord hade omgående
redovisat delgivningsärendet till landsfiskalskontoret. Då transporten
anlänt till fängelset, hade den mottagits av Flood i närvaro av en
fångkonstapel. Under avlämnandet av fången hade Nord av denne mottagit
stämningsavskriften och överlämnat densamma till Flood med hemställan,
att denne måtte anmäla till stadsfiskalen i Falun, att Jonsson
såsom häktad vore förhindrad att inställa sig inför rådhusrätten. Detta
hade Flood lovat ombestyra. Örn detta förfaringssätt hade Nord före inför -

264

passandet överenskommit med Olsson. Flood hade därefter återlämnat
stämningsavskriften till Jonsson, som lagt avskriften bland sina övriga
tillhörigheter på skrivbordet i mottagningsrummet. Under det Jonsson
avlämnat sina tillhörigheter hade han tillsport Flood, ''örn det där med
stämningen nu blev ordnat’. Huruvida Flood svarat något därpå kunde
Nord icke erinra sig.

Liljekrantz uppgav, att Nord den 11 april 1!)32 anlänt till tingshuset i
Rättvik med Jonsson och i Liljekrantz’ lägenhet därstädes avvaktat tågets
avgång till Falun. Jonsson hade därunder delgivits den av stadsf iskalen
i Falun utfärdade stämningen. Vad därvid förekommit kunde Liljekrantz
icke erinra sig i vidare mån, än att Jonsson uttryckt sin förundran över,
huru han skulle kunna inställa sig vid rätten, då han införpassades till
fängelset och sålunda berövades friheten. Någon framställning från Jonssons
sida örn hjälp med förfalls anmälan hade icke gjorts i Liljekrantz’
närvaro.

Sedan jag därefter anmodat Ekelund att efter hörande av Flood samt
andra personer, som kunde hava upplysningar att lämna, till mig inkomma
med förnyat yttrande, överlämnade Ekelund en av Flood avgiven förklaring
samt anförde i eget yttrande följande:

Vaktkonstapel Pettersson, som ånyo hörts, påstode med bestämdhet,
att någon avskrift av stämningen icke uppvisats eller avlämnats vid Jonssons
ankomst till fängelset, och vidhölle lika bestämt, att någon muntlig
anmälan icke heller vid nämnda tillfälle gjorts vare sig av fångföraren
eller fången. Vid Jonssons mottagande hade ingen annan av fängelsets
tjänstemän än Flood och. Pettersson varit tillstädes. Då Jonsson under
transporten till fängelset delgivits stämningen och landsfiskalen Olsson
på förhand bort veta, att Jonsson under tid, då målet skulle förekomma
vid rådhusrätten, avtjänade straff, hade landsfiskalen bort anmäla förhållandet
till domstolen eller i vilket fall som helst skriftligt meddelande
insändas till direktören vid fängelset. Till fängelset hade emellertid, enligt
vad som kunnat utrönas, icke någon anmälan, vare sig skriftlig eller
muntlig, blivit gjord.

Flood anförde i sin förklaring följande:

Sedan Flood den 11 april erhållit meddelande, att fångtransport ankommit
till fängelset, hade Flood begivit sig till mottagningsrummet och där
förvissat sig örn, att de handlingar, på grund av vilka Jonsson blivit av
Nord införpassad till fängelset, varit i behörig ordning. På Floods uppmaning
hade Jonsson fått stiga fram till bordet i mottagningsrummet
samt ur fickorna uttaga alla de tillhörigheter, vilka han där haft förvarade,
och lägga desamma på bordet. Efter att hava i mottagningsboken
infört namn och övriga föreskrivna uppgifter angående Jonsson hade
Flood jämväl med ledning av den av fångföraren medhavda fångsedeln i

265

sagda bok antecknat Jonssons samtliga tillhörigheter. Därpå hade Flood
tillfrågat Jonsson, huruvida han medförde ytterligare några tillhörigheter,
vilka icke blivit uppräknade och förtecknade. Sedan Jonsson förnekat,
att så vore fallet, hade han med sin namnunderskrift i mottagningsboken
erkänt, att hans vid ankomsten medförda kontanta medel och
övriga tillhörigheter blivit rätt förtecknade och värdesatta. Därpå hade
Jonsson av vaktkonstapel Pettersson för visitering och badning införts
i fängelsets badrum. Under det att Flood därefter i en papperspåse nedlagt
Jonssons småeffekter, hade Flood av Pettersson mottagit underrättelse,
att intet funnits att anmärka vid visitationen, varpå Flood lämnat
fångföraren föreskrivet kvitto och avlägsnat sig ur mottagningsrummet.
Flood förnekade bestämt, att anmälan örn någon Jonsson delgiven stämning
gjorts till Flood vid mottagandet av Jonsson. Nords påstående, att
så skulle skett, motsades av följande förhållanden. Den fångsedel, som
jämlikt § 5 första stycket i kungl, instruktionen den 21 december 1865 för
fånggevaldiger skulle åtfölja fånge till bestämmelseorten, skulle upptaga
bland annat fullständig förteckning på hans medföljande tillhörigheter.
Enligt den Jonsson medföljande fångsedeln hade icke till fängelset medförts
någon stämningsavskrift eller annan handling. Hade Jonsson det
oaktat vid ankomsten till fängelset innehaft någon handling, skulle denna
under alla förhållanden hava blivit antecknad i fängelsets mottagningsbok.
Men även örn stämningsavskriften icke blivit vid effekternas genomgående
antecknad, vore det givet, att detta skulle skett före Jonssons av
Flood och Pettersson bevittnade erkännande i mottagningsboken, att hans
vid ankomsten medförda kontanta medel och övriga tillhörigheter blivit
rätt förtecknade och värdesatta. Icke heller vid den noggranna visitation
in på kroppen, som Jonsson underkastats av Pettersson, kunde någon
stämningsavskrift eller annan handling hava blivit påträffad, ty i så fall
hade densamma blivit omedelbart antecknad i mottagningsboken. Inga
tillhörigheter hade ankommit till Jonsson under hans vistelse vid fängelset.
Vid frigivningen den 4 maj 1932 hade Jonsson kvitterat sina klädespersedlar
och övriga effekter, d. v. s. vad han vid ankomsten till fängelset
medfört. Vore Nords påstående med sanningen överensstämmande, syntes
det hava legat närmast till hands för Jonsson att anföra klagomål däröver,
att vederbörande domstol icke blivit behörigen underrättad till följd
av Floods påstådda uraktlåtenhet. Emellertid hade Jonsson icke gjort det
minsta försök att ens antyda, att vid hans mottagande skulle så tillgått,
som Nord sökt göra gällande. Vid det samtal, som Jonsson den 7 oktober
1932 haft med Ekelund, hade Flood varit närvarande, och ehuru Ekelund
därvid frågat Jonsson, varför han icke vid ankomsten anmält ifrågavarande
förhållande, hade Jonsson icke gjort någon som helst antydan,
att anmälan örn delgivningen gjorts vid hans mottagande i fängelset den

266

11 april 1932 eller att Flood, vid något annat tillfälle skulle hava erhållit
meddelande därom. På grund av vad Flood sålunda anfört syntes det
Flood klart, att Jonsson icke medhaft den ifrågavarande stämningsavskriften
till fängelset samt att ingen anmälan örn stämningen gjorts till Flood
vare sig vid Jonssons ankomst till fängelset eller sedermera under hans
vistelse därstädes.

Vid förklaringen voro fogade bestyrkt avskrift av ovanherörda fångsedel
och utdrag rörande Jonsson av fängelsets mottagningshok. Ingendera
av dessa handlingar innehöll någon anteckning örn ifrågavarande
stämningsavskrift.

(Sedan Jonsson avgivit påminnelser i ärendet, anmodade J. O. fångvårdsstyrelsen
att däri företaga ny utredning. Sådan verkställdes genom
Ekelund, och hördes därvid samtliga vaktkonstaplar vid fängelset. Redogörelse
för påminnelserna och den verkställda utredningen lämnas i
J. 0:s skrivelse men har här uteslutits.)

I 12 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas skyldighet för svarande, som blivit
lagligen stämd, att å förelagd dag komma tillstädes vid domstolen,
där han ej har laga förfall. Vidare meddelas i lagrummet föreskrifter örn
vad som är att hänföra till laga förfall. Bland dessa laga förfall nämnes
''örn man i häktelse sitter’.

I lagen den 10 juli 1899 angående påföljd i vissa fall av parts uteblivande
i brottmål stadgas bland annat: Kommer å den i stämningen utsatta
dag åklagare eller enskild kärande tillstädes och visar, att svaranden
blivit lagligen stämd, men är svaranden borta utan att laga förfall
framtes, äger rätten förordna örn hans hämtande eller lägga honom vite
före. Varder han ej samma dag efter hämtning för rätten inställd, skall
han dömas för uteblivande att böta 5 kronor eller mera, högst 100 kronor.

Av utredningen i förevarande ärende har framgått, att fjärdingsmannen
Nord, då han den 11 april 1932 till straffängelset i Falun införpassat
Jonsson för undergående av 23 dagars fängelse, enligt order av landsfiskalen
Olsson delgivit Jonsson en stämning till inställelse vid rådhusrätten i
Falun den 25 april 1932 för att svara i ett mot Jonsson där anhängiggjort
brottmål. Vidare är upplyst att, då Jonsson, som den 25 april 1932 undergick
fängelsestraff och sålunda icke kunde iakttaga inställelse, icke anmält
detta förhållande för rådhusrätten, denna dömt Jonsson för utevaro
utan anmält och styrkt laga förfall att höta 10 kronor ävensom att Jonsson,
i avsaknad av tillgångar till dessa böters gäldande, nödgats avtjäna
däremot svarande förvandlingsstraff med fängelse i tre dagar.

267

Såsom av ovanberörda stadgande i rättegångsbalken framgår har Jonsson
otvivelaktigt haft laga förfall för sin utevaro från rådhusrätten i
Falun den 25 april 1932. Men då detta förfall icke blivit för rätten anmält
och styrkt, har det ålegat rätten att fälla Jonsson till böter för utevaro.
Något tjänstefel ligger således icke domstolen till last.

1899 års lag utgår ifrån, att det åligger svaranden själv att för rätten
anmäla och styrka, att han av laga förfall är förhindrad att inställa sig.
Det laga förfall, som förelegat för Jonsson, har emellertid varit av den
beskaffenhet, att detsamma utgjort ett visserligen icke ovillkorligt, men
dock väsentligt hinder för Jonsson jämväl att göra anmälan till rätten.
För att kunna för rätten anmäla det hinder för inställelse, som förelegat,
har Jonsson varit hänvisad till biträde av andra. Jonsson har icke utan
medverkan av de tjänstemän, som haft tillsyn över honom, varit i stånd
att göra sådan anmälan. I det förevarande ärendet har Jonsson hävdat,
att han gjort vad på honom ankommit för att bringa sitt laga förfall till
rättens kännedom men att detta icke lyckats honom på grund av uteblivet
bistånd från vederbörande tjänstemäns sida.

Trots det jag i anledning av klagomålen låtit verkställa en synnerligen
noggrann utredning, har någon visshet icke kunnat ernås örn vad i detta
fall verkligen förekommit. Det har icke kunnat ledas i bevis, att sådan
försummelse förelupit från någon tjänstemans sida, att han därför kan
ställas till ansvar. Visserligen hade landsfiskalen Olsson enligt min mening,
då han till stadsfiskalen i Falun översände beviset örn stämningens
delgivning, bort meddela denne underrättelse örn det för Olsson bekanta
förhållandet, att Jonsson den 25 april 1932 avtjänade straff å fängelset i
Falun. Några uttryckliga bestämmelser i ämnet förefinnas emellertid icke.
På grund härav och med hänsyn till vad Olsson anfört i ärendet, kan
Olssons berörda uraktlåtenhet icke betraktas såsom påtalbart tjänstefel.
Ej heller ligger, såvitt visats, något sådant fel Nord till last.

Vad angår tjänstemännen å fängelset har mot deras bestridande icke
kunnat tillförlitligen styrkas, att Jonsson begärt att få från fängelset
avsända något meddelande till rådhusrätten i Falun eller att Jonsson hos
någon av dem anhållit, att genom fängelsemyndigheternas försorg underrättelse
örn Jonssons laga förfall skulle meddelas rådhusrätten. På grund
härav har jag funnit Jonssons klagomål icke kunna påkalla något vidare
ingripande från min sida mot någon av dessa tjänstemän.

Utredningen i ärendet synes emellertid i allt fall giva visst stöd för, att
Jonsson genom att lian varit berövad friheten under tiden efter stämningens
delgivning icke kunnat eller i varje fall icke förstått att anmäla
sitt laga förfall den 25 april 1932. I följd härav har Jonsson kommit att
undergå en bestraffning, som han icke förtjänt. Enligt min mening tala
billighetsskäl för att Jonsson av statsmedel beredes någon ersättning för

268

sitt i stort sett oförskyllda strafflidande. Jag har därför ansett mig böra
anmäla ärendet hos Eders Kungl. Majit för den åtgärd, Eders Kungl.
Majit må finna förhållandena påkalla.”

Sedan statskontoret avgivit utlåtande över framställningen, har Kungl.
Majit genom beslut den 19 maj 1933 med hänsyn till i ärendet förekomna
omständigheter tillerkänt Jonsson ersättning i ovan omförmälda hänseende
med ett skäligt ansett belopp av 50 kronor att utgå av det under
andra huvudtiteln uppförda anslaget till extra utgifter.

3. Framställning angående insändande av uppgifter till J. O.
i fråga om gripande och kvarhållande av för brott
misstänkta personer.

Den 21 september 1933 skrev justitieombudsmannen Ekberg till Konungen
följande:

”1 19 § i kungl, förordningen den 16 februari 1864 örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall meddelas bestämmelser
angående gripande och häktning av för brott misstänkt person. Efter beslut
av 1933 års riksdag hava dessa bestämmelser kompletterats med föreskrifter
rörande kvarhållande av gripen person, vilka föreskrifter återfinnas
i lagen den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förordningen
örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall.

Enligt denna lag hava 9, 11 och 12 punkterna i ovannämnda paragraf i
1864 års förordning erhållit följande lydelse:

12. Den som av häktningsmyndighet gripits eller efter anställt förhör
kvarhålles såsom misstänkt för brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande
anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut örn häktning
förut meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras
häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes det vara
av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning
hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna om hans kvarhållande
utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara längre än

269

ytterligare fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så snart
ske kan meddela beslut om den misstänktes häktande eller giva honom lös.

Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad, på
grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill samtycker.
’

Ifrågavarande lag har trätt i kraft den 1 juli 1933.

I ett den 9 juni 1933 utfärdat cirkulär har Eders Kungl. Maj:t i anledning
av nyssnämnda lag den 12 maj 1933 anbefallt länsstyrelserna att
erinra underlydande häktningsmyndigheter örn att noggranna anteckningar
skola föras angående personer, som kvarhållits såsom misstänkta
för brott, med angivande av tidpunkten då sådan person blivit berövad sin
frihet och då anmälan härom inkommit till häktningsmyndigheten samt
av beslut, som häktningsmyndigheten fattat angående den kvarhållne, och
tidpunkten härför.

I 19 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen är
J. O. ålagt att inhämta noggrann kännedom örn anledningarna till häktande
av personer, som åtalas vid annan domstol än krigsdomstol, och örn
tiden för deras hållande i fängsligt förvar.

Fullgörandet av denna uppgift sker förutom vid inspektioner av fängelser
och häkten huvudsakligen genom granskning av de fångförteckningar,
som hit insändas.

Då genom ovanberörda ändring i promulgationsförordningen till strafflagen
meddelats uttryckliga bestämmelser örn kvarhållande av för brott
misstänkt person och örn den tid, inom vilken sålunda kvarhållen person
senast skall antingen häktas eller lösgivas, synes mig den J. O. i 19 § i
instruktionen ålagda uppgiften böra föranleda jämväl övervakning av
efterlevnaden av sistnämnda bestämmelser. I detta hänseende lämna emellertid
fångförteckningarna icke tillfyllestgörande ledning. Under sina inspektionsresor
erhåller J. O. visserligen tillfälle att utöva en allmän tillsyn
över kvarhållandeinstitutets tillämpning. Emellertid synes det mig
angeläget, att J. O. särskilt under den närmaste tiden efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande kan följa och övervaka rättstillämpningen på
detta område på ett mera ingående sätt än som står till huds genom inspektioner.
Till grund för sådan övervakning kunna lämpligen läggas de
anteckningar, som käktningsmyndigheterna i ovanberörda cirkulär den
9 juni 1933 ålagts att föra. Det synes därför önskvärt, att J. O. regelbundet
erhåller tillgång till dessa anteckningar.

På grund härav får jag hemställa, att Eders Kungl. Majit måtte anbefalla
häktningsmyndighetorna att inom en månad efter utgången av varje
kvartal till vederbörande länsstyrelse insända avskrift av de enligt nämnda
cirkulär förda anteckningarna ävensom ålägga länsstyrelserna att snarast
efter utgången av sagda tid översända avskrifterna till J. O.”

270

Genom cirkulär den 12 oktober 1933 (sv. f. nr 574) har Kungl. Maj:t anbefallt
länsstyrelserna underlydande häktningsmyndigheter att inom en
månad efter utgången av varje kvartal till vederbörande länsstyrelse insända
avskrift av de kvartalet avseende anteckningar, varom förmäles i
cirkuläret den 9 juni 1933 (nr 337) till länsstyrelserna angående skyldighet
för häktningsmyndigbet att föra anteckningar örn för brott kvarhållna
personer, ävensom ålagt länsstyrelserna att snarast efter utgången av
sagda tid översända avskrifterna till J. O.

V. Inspektionsresor under år 1933.

Justitieombudsmannen Ekbergs ämbetsresor under år 1933 hava ägt rum
inom Malmöhus, Kristianstads och Hallands län. Därjämte har justitieombudsmannen
Ekberg företagit inspektion å den vid Singeshult i Vrå
socken av Kronobergs län förlagda kolonien för straffångar.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det
därunder förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och
registratur kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

VI. Under år 1933 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1933 — däri inbegripna
10 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 889.

Vid 1933 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ............................................................ 55

Under år 1933 hava anhängiggjörts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inheräknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 534

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av......203

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 792

Till jämförelse härmed må erinras att antalet balanserade och inkomna
ärenden mot tjänstemän under år 1932 uppgick till 660.

271

Av berörda 792 ärenden hava under 1933:

1) såsom återkallade avskrivits.................................... 7

2) till annan myndighet överlämnats.............................. 16

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla........................ 143

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits ................ 274

5) utan åtgärd avskrivits.......................................... 163

6) till åtal hänvisats .............................................. 13

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.................... 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7........................ 93

9) föranlett framställning till Kungl. Majit ...................... 3

och är o vid 1933 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ............................................ 64

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 11

12) på prövning beroende ........................................ 6

Summa 7941

Under år 1933 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 14 ärenden,
varav ett ärende avsett tre tjänstemän, beslutits anställande av åtal
eller vidtagande av åtgärd för disciplinär bestraffning mot tjänstemän,

nämligen

på grund av förd klagan mot...................................... 15

av annan anledning mot........................................... 1

Summa 16

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) kyrkoherde för underlåtenhet att hålla skolrådssammanträde med lärare
m. m. (sid. 137 o. f.);

2) t. f. poliskommissarie för försummelse i fråga örn övervakning av anhållen
person (sid. 85 o. f.);

3) häradshövding för vägran att återställa av part till häradsrätt ingiven
handling (sid. 151 o. f.);

4) biträdande polisintendent för obehörig tillrättavisning av underordnad
polisman (sid. 159 o. f.);

5) polisman för obehörig vägran att återställa ett körkort, som överlämnats
vid polisförhör (sid. 195 o. f.);

6) utmätningsman för dröjsmål med handläggning av införselärende;

7) t. f. stadsfiskal för obehörigt kvarhållande i häkte (sid. 142 o. f.);

8) t. f. borgmästare för överskridande av befogenhet såsom polischef
m. m.;

1 Ett ärende har föranlett både åtal och annan åtgärd, varjämte ett ärende, Horn hänvisats
till åtal, i viss del är vilande.

272

9) ledamöter i rådhusrätt för felaktig avskrivning av mål;

10) assistent hos chefen för Stockholms kustdistrikt vid tullverket för
olaga kvarhållande m. m. (sid. 171 o. f.);

11) medicinalråd för vägran att tillhandahålla offentlig handling (sid.
205 o. f.);

12) kyrkoherde för vilseledande uppgifter i framställning till Konungen;
samt

13) komminister för avgivande av oriktig uppgift till mantalsskrivnings
förrättar e.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

14) landsfiskal för felaktigt förfarande i införselärenden.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Majit meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1933 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1933 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1933,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1933 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning över
iirenden, som hos Kungl. Majit anhängigg jörts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1933 och vari under år 1933 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1934.

R. GYLLENSWÄRD.

Gösta Stenlund.

273

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1934.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén bär under år 1933 haft att pröva 8 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar örn tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden örn indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Kungörelse.”, ”Revolt Kommunistiska Partiets
och Ungdomsförbundets l:sta-majtidning 1933”, ”Soldatinstruktion.”,
”Fortsätt Karlskronaflottisternas kamp! Solidaritet mellan arbetare och
soldater!”, ”Krossa Sverges militärväsende!” (indragen 2 gånger), ”Ny
Dag”, nr 98 för den 29 april 1933, samt ”Stormklockan”, nr 17 för den 28
april—den 2 maj 1933, nr 23 för den 8—den 14 juni 1933 och nr 44 för den
2—den 9 november 1933.

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Livgrenadjärregementet,
Kronobergs regemente, Hälsinge regemente, Norrlands dragonregemente,
sjömanskåren i Karlskrona och Karlskrona kustartilleriregemente.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén funnit de
meddelade förordnandena höra äga bestånd utom i två fall. Beträffande
dessa må erinras följande:

På framställning av tjänstförrättande kommendanten i Karlskrona fästning
hade tryckfrihetsomhudet i Karlskrona förordnat örn indragning av
nr 98 av tidningen ”Ny Dag”. Vid prövning av ärendet den 19 maj 1933 beslöt
kommittén att det givna förordnandet icke skulle äga bestånd.

Skriften ”Soldatinstruktion.”, vilken uppenbarligen framställts å s. k.
stencilapparat, fann kommittén, i överensstämmelse med ett av Kungl.
Maj:t den 1 juli 1931 meddelat utslag, icke vara att anse såsom tryckt
skrift, varå tryckfrihetsförordningens bestämmelser vore tillämpliga. På

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse lill 1934 års riksdag.

274

grund därav förklarades den 19 september 1933 den gjorda anmälningen
örn skriftens indragning icke föranleda någon kommitténs åtgärd.

Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärenden:

Tryckfrihetsombudet i Göteborg bade anmält, att han förordnat örn kvarstad
å nr 11 för den 17—den 23 mars 1933 av ”Arbetar-Tidningen”. Enär det
icke ankom på tryckfribetskommittén att pröva lagligheten av den av
ombudet förordnade kvarstaden, beslöt kommittén den 18 mars 1933 att anmälningen
icke skulle föranleda någon kommitténs åtgärd.

Slutligen hade tryckfrihetsombudet i Falun, på begäran av stadsfiskalen
i Ludvika, till kommittén översänt ett exemplar av den ovan omförmälda
skriften ”Krossa Sverges militärväsende!”, vilken skrift befunnits uppsatt
på anslagstavlor inom Ludvika stad. Som förordnande örn indragning av
skriften jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen icke i detta fall meddelats,
beslöt kommittén den 6 november 1933 att ombudets skrivelse icke
skulle föranleda någon kommitténs åtgärd.

Stockholm i januari 1934.

R. GYLLENSWÄRD.

HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.

ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST. A. ÅKERMAN.

Gösta Stenlund.

275

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1933 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertal utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan införda
förteckningen.

1	Fi	6	29	Ju	7	60	H	3	90	H	9	120	Jo	21	152	Jo	29
2	Ju	21	30		)	61	E	5	91	Ju	22	121	Jo	22	153	Fi	32
3	u	3	31		)	62	Fö	4	92	E	9	122	Jo	23	154	Jo	30
4	Fö	17	32	Ju	8	63	Kö	5	93	Fi	17	123	K	7	155	Jo	31
5	S	12	33		)	64	Fö	6	94	Fö	8	124	K	8	156	Jo	32
6	K	14	34		)	65	H	4	95	Ju	28	125	Fi	24	157	Jo	33
7	Fi	23	35	Fi	10	66	Jo	6	96	Fö	9	126	Ju	23	158	Jo	34
8	E	13	36	s	4	67	Jo	7	97	Fö	10	127	Ju	24	159	Jo	35
9	Jo	16		Fi	11	68	Jo	8	98	Fö	11	128	Ju	25	160	S	13
10	H	13	37	Fi	8	69	Jo	9	99	Fö	12	129	E	10	161	Jo	36
11	Fö	2	38	Fi	9	70	Jo	10	100	Fi	18	130	E	11	162	H	14
	S	3	39	Ju	10	71	Fi	13		H	10	131	s	10	163	Jo	37
	Fi	7	40	Ju	11	72	H	5	101	Jo	12	132	s	11	164	Jo	38
	H	2	41	Ju	12	73	s	5	102	Jo	13	133	Fi	25	165	Ju	26
12	U	1	42	Ju	13	74	K	3	103	U	4	134	Fi	26	166	Fi	33
13	Fi	1	43	Ju	14	75	K	4		Jo	14	135	Fi	27	167	K	11
14	Fi	2	44	Ju	15	76	U	2	104	S	6	136	Fi	28	168	Ju	27
15	Jo	1	45	Ju	16	77	Fö	7	105	Fö	13	137	Fi	29	169	Fi	34
16	Fi	3	46	Ju	17	78	Fi	14	106	Jo	15	138	Jo	24	170	Fi	35
17	Ju	1	47	E	1	79	Fi	15	107	Fi	19	139	E	12	171	Jo	39
18	s	1	48	E	2		E	6	108	Fi	20	140	Jo	25	172	Jo	40
19	s	2	49	E	3	80	H	6	109	S	7	141	Fö	14	173	Jo	41
20	Fi	4	50	E	4	81	H	7	110	S	8	142	Fö	15	174	H	15
21	Ju	2	51	Ju	9	82	Jo	11	lil	s	9	143	Fö	16	175	K	12
22	Ju	3	52	Fö	3	83	E	7	112	Fi	21	144	Fi	30	176	Ju	29
23	Ju	4	53	Jo	3	84	E	8	113	H	11	145	Fi	31	177	Ju	30
24	Ju	5	54	Fi	12	85	Ju	19	114	4	)	146	K	9	178	Ju	31
25	Ju	6	55	K	1	86	Ju	20	115	Fi	22	147	K	10	179	Ju	32
26	Fi	5	56	Ju	18	87	K	5	116	Jo	17	148	H	12		u	5
	H	1	57	Jo	4	88	K	6	117	Jo	18	149	Jo	26	180	u	6
27	Fö	1	58	K	2	89	Fi	16	118	Jo	19	150	■To	27	181	K	13
28	Jo	2	59	Jo	5		H	8	119	Jo	20	151	Jo	28	182	Fi	36

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— 3) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

183

184

185

186

187

188

189

190

191

192

193

194

195

196

197

198

199

200

201

202

203

204

205

206

207

208

209

210

211

212

213

214

215

216

217

218

219

220

221

222

223

Fi	37	224	E	24	265	Fö	25	295	K	28	334	Fi	86	373	S	37
Fi	38	225	S	15		Fi	55	296	U	10	335	Jo	66	374	Fö	29
Fi	39	226	Fi	43	266	Fi	56		H	20	336	Jo	67		S	38
Jo	42	227	Ju	38	267	K	25	297	Fi	59	337	Fi	87		K	36
Jo	43	228	Ju	39	268	K	26		H	21		Jo	68		Fi	100
K	15	229	Fi	44	269	Jo	57	298	Fi	60	338	Jo	69		E	35
S	14	230	Fi	45	270	Jo	58	299	Fi	61	339	Jo	70		Jo	79
Ju	33	231	Fi	46	271	Fö	22	300	Fi	62	340	Fi	88		H	28
E	14	232	Fi	47		Fi	52	301	Fi	63		Jo	71	375	Fi	101
E	15	233	U	9	272	Fi	53	302	S	26	341	Jo	72	376	Fi	102
E	16		Fö	21	273	Fö	23	303	K	33	342	Jo	73	377	S	39
E	17	234	S	16		Fi	54	304	Fi	68	343	Ju	49	378	E	36
E	18	235	Jo	52	274	Fö	24	305	Fi	69	344	s	29	379	Fi	103
Fi	40	236	Jo	53	275	S	22	306	S	28	345	E	33	380	Fi	104
	)	237	K	17	276	K	27		Fi	76	346	H	26	381		4)
	)	238	S	17		Fi	57	307	Fi	77	347	S	30	382		4)
	)	239	Fi	48		E	28	308	S.	27	348	s	31	383		4)
Ju	34	240	Fi	49		S	23	309	Fi	70	349	s	32	384	Fi	105
u	7	241	K	18		H	19	310	Fi	71	350	s	33	385		4)
u	35	242	S	18	277	Fö	26	311	Ju	46	351	K	34	386		4)
E	19	243	K	19	278	S	24	312	Fi	78	352	E	34	387	E	37
E	20		Fi	50	279	Ju	44	313	Jo	64	353	Jo	74	388		4)
E	21	244	H	17	280	Jo	59	314	Jo	65	354	H	27	389		4)
Fö	18	245	H	18	281	Jo	60	315	Fi	72	355	Jo	75	390	Fi	106
Fö	19	246	K	20	282	Jo	61	316	Fi	73	356	S	34	391	U	13
Fö	20	247	Fi	51	283	Jo	62	317	Fi	74		K	35	392	U	14
K	16	248	Jo	56	284	U	11	318	Fi	75		Jo	76		Fi	107
Jo	44	249	K	21	285	Fö	27	319	Fi	79	357	Fi	89	393	S	40
Jo	45	250	Jo	55	286	Fi	64	320	E	30	358	Fi	90	394	E	38
Jo	46	251	Ju	40	287	Ju	45	321	H	23	359	Fi	91	395	E	39
Jo	47	252	s	19		u	12	322	Fi	80	360	Fi	92	396	E	40
Jo	48	253	Ju	41		s	25	323	H	24	361	Fi	93	397	Ju	51
Jo	49	254	s	20		K	29	324	Fö	28	362!	Fi	94	398	Ju	52
Jo	50	255	Jo	54		Fi	65		Fi	81	363	Fi	95	399	s	41
Jo	51	256	E	27		E	29	325	E	31	364	Fi	96	400	Fi	108
Fi	41	257	E	25		H	22	326	H	25	365	Fi	97	401	Fi	109
U	8	258	E	26	288	K	30	327	Fi	82	3ö6	Fi	98	402	S	42
H	16	259	K	22	289	K	31	328	Fi	83	367	Jo	77	403	Fi	110
Ju	36	260	Ju	43	290	K	32	329	Fi	84	368	Jo	78	404		4)
E	22	261	Ju	42	291	Fi	66	330	Fi	85	369	Fi	99	405	Fi	lil
Ju	37	262	s	21	292	Fi	67	331	E	32	370	S	35	406	Fi	112
Fi	42	263	K	23	293	Jo	63	332	Ju	47	371	Ju	50
E	23	264	K	24	294	Fi	58	333	Ju	48	372	s	36

277

Bilaga TI.

Förteckning

över de av 1933 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av
böter m. m. (17.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 februari 1933 (sv. f. nr 28).

2. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av 16 kap. giftermålsbalken. (21.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 februari 1933 (sv. f. nr 41).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

örn ändrad lydelse av 91 § lagen den 22 juni 1911 (nr 55) örn ekono miska

föreningar. (22.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 februari 1933 (sv. f. nr 40).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

örn upphävande av 27 kap. 16 § rättegångsbalken samt 229 § utsök ningslagen.

(23.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 april 1933 (sv. f. nr 153).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om
begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. (24.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1933 (sv. f. nr 108).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 44, med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin. (25.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1933 (sv. f. nr 107).

278

7. den 18 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (29.)

Den 10 mars 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

8. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (32.)

Den 10 mars 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) örn anstånd
i särskilt fall med gälds betalning. (51.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 februari 1933 (sv. f. nr 46).

10—15. den 22 februari, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets
grundlagar. (39—44.)

Den 25 februari 1933 meddelades härå svar å rikssalen.

16. samma dag, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(45.)

Den 25 februari 1933 överlämnad till Kungl. Maj:t å rikssalen.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till stadga örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. (46.)

Stadga utfärdad den 24 februari 1933 (sv. f. nr 54).

18. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen. (56.)

Den 10 mars 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

19. den 10 mars, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 22
kap. 1 och 11 §§ strafflagen. (85.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av väckt motion örn utarbetande av nytt förslag
till steriliseringslag. (86.)

Inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig har den 22 juli 1933 avgivit
betänkande med förslag till lag i ämnet (st. off. utr. 1933:22). Sedan yttranden
häröver inhämtats, har inom justitiedepartementet ärendet varit föremål för
ytterligare beredning och lagförslag i ämnet upprättats. Detta lagförslag har
den 21 december 1933 remitterats till lagrådet för yttrande.

21. den 11 mars, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933 1934 under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

Den 19 maj 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

22. den 17 mars, angående verkställd omröstning över högsta domstolens och
regeringsrättens ledamöter. (91.)

Den 31 mars 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

23. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående blodundersökning i mål örn barn utom äktenskap m. m.
(126.)

Lagar i ämnet utfärdade den 26 maj 1933 (sv. f. nr 229 och 230).

279

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn tillägg till lagen den 28 maj 1886 angående eftersökande och bearbetande
av stenkols- och saltfyndigheter samt örn ändring i lagens överskrift.
(127.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1933 (sv. f. nr 180).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående
införande av lagen örn förmynderskap. (128.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 maj 1933 (sv. f. nr 212).

26. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 6 § rättegångsbalken. (165.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1933 (sv. f. nr 178).

27. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande av kostnader för utredning rörande omarbetning av aktiebolagslagstiftningen.
(168.)

Den 19 maj 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

28. den 2 maj, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(95.)

Den 30 juni 1933 meddelades härå svar å rikssalen.

29. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall m. m. (176.)

Lagar i ämnet utfärdade den 12 maj 1933 (sv. f. nr 181—187).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring
å motorfordon. (177.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 maj 1933 (sv. f. nr 179).

31. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande makes rätt att till make överlåta egendom. (178.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 433).

32. samma dag, i anledning av väckt motion örn uppsägning av konventionen
för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga örn
äktenskapsskillnad och hemskillnad m. m. (179.)

Angående uppsägning av konventionen, se nedan under utrikesdepartementet.

Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till nedre
justitierevisionen jämte i ämnet väckta motioner. (190.)

Den 2 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

34. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar
m. m. (200.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 maj 1933 (sv. f. nr 221).

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ägofred, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (201.)

Lagar i ämnet utfärdade den 2 juni 1933 (sv. f. nr 269—271).

280

36. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås.
(219.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1933 (sv. f. nr 359).

37. den 19 maj, angående utredning om åtgärder mot statsflentlig verksamhet.
(221.)

Den 26 maj 1933 i statsrådet anmäld, varvid beslöts tillsättande av kommitté

för verkställande av den begärda utredningen.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning
ävensom i ämnet väckta motioner. (227.)

Den 26 maj 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om boutredning och arvskifte m. m. (228.)

Lagar i ämnet utfärdade den 9 juni 1933 (sv. f. nr 314—328).

40. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen örn val till riksdagen. (251.)

Av riksdagen i skrivelsen begärd utredning verkställes av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga.

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.
(253.)

Av riksdagen i skrivelsen begärd utredning verkställes av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga.

42. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 20 regeringsformen. (261.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

43. den 3 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag med vissa bestämmelser örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.
(260.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

44. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till fångvården.
(279.)

Den 14 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

45. den 10 juni, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement.
(287.)

Den 22 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

46. den 15 juni, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr
189) örn expropriation, dels ock i ämnet väckta motioner. (311.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

47. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till bestridande av krigsdomstolarnas verksamhet m. m. (332.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

281

48. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående an

slag till bestridande av kostnader för Svea hovrätt, dels ock Kungl.

Maj:ts under riksstatens andra huvudtitel, punkterna 12, 13 och 15

gjorda framställningar angående anslag till bestridande av kostnader för
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt tillfällig förstärkning
av hovrätternas arbetskrafter. (333.)

Den 26 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

49. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen un der

andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(343.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

50. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) örn
försäkringsavtal. (371.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

51. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till partiell löneförbättring
för häradshövdingarna. (397.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet. (398.)

Den 30 juni 1933 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 19 januari 1933, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 27 januari 1933.

2. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av en mellan Sverige och Portugal undertecknad
konvention angående förlikning, rättsligt avgörande och skiljedom. (76.)

Föredragen den 12 maj 1933, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda konvention.

3. den 8 mars, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1933/1934
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

Anmäld den 21 april 1933. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma
dag, dels ock den 12 maj samt den 9 och den 30 juni 1933.

4. den 20 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition örn godkännande
av viss ändring av den mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927
avslutade konventionen angående ordnandet av det samfällda laxfisket i
Torne och Muonio älvar. (103.)

Anmäld den 24 mars 1933, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera den i Stockholm den 16 februari 1933 undertecknade deklarationen
om ändring i nämnda konvention.

282

5. den 3 maj, i anledning av väckt motion örn uppsägning av konventionen
för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga örn
äktenskapsskillnad och hemskillnad m. m. (179.)

Anmäld den 27 oktober 1933, varvid Kungl. Majit beslöt att uppsäga ifrågavarande
konvention. Vidare åtgärder i ärendet ankomma på justitiedepartementets
föredragning.

6. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till bestridande av kostnaderna för Sveriges deltagande i den internationella
nedrustningskonferensen samt i en blivande ekonomisk världskonferens.
(180.)

Anmäld den 19 maj 1933. Erforderliga åtgärder beslötos samma dag och den
29 maj 1933.

7. den 12 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar
m. m. (200.)

Anmäld den 2 juni 1933, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda konvention.

8. den 16 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av överenskommelsen i Madrid den 14 april 1891 angående undertryckande
av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror, reviderad i
Washington den 2 juni 1911 och i Haag den 6 november 1925. (218.)

Anmäld den 22 september 1933, varvid Kungl. Majit beslöt, att Sverige skulle
biträda nämnda överenskommelse.

9. den 19 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av vissa med främmande makter avslutade överenskommelser
örn befrielse från värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap m. m.
(233.)

Anmäld den 2 juni 1933, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda överenskommelser.

10. den 9 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, å ena, samt Det Förenade Konungariket Storbritannien
och Norra Irland, å andra sidan, träffad handelsöverenskommelse.
(296.)

Anmäld den 14 juni 1933, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda handelsöverenskomruelse.

11. den 10 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln gjorda framställning rörande utrikesdepartementets
anslag till tryckningskostnader. (284.)

Anmäld den 22 juni 1933, varvid Kungl. Majit förordnade, att ifrågavarande
anslag skulle ställas till ministerns för utrikes ärendena förfogande för därmed
avsett ändamål.

12. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (287.)

Anmäld den 22 juni 1933, varvid Kungl. Majit fastställde det ordinarie anslaget
till ministern för utrikes ärendena till oförändrat belopp 40,000 kronor.

13. den 28 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss utfästelse
gentemot Stockholms Enskilda Bank. (391.)

283

Anmäld den 30 juni 1933, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för
utrikes ärendena att å statens vägnar ej mindre med Stockholms Enskilda
Bank samt Sveriges Riksbank sluta kontrakt örn överlåtelse av visst i skrivelsen
omförmält guldparti än även underteckna de handlingar, som för kontraktens
genomförande bleve erforderliga.

14. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss engångsersättning till
änkefru Emma Kleberg. (392.)

Anmäld den 20 oktober 1933, varvid Kungl. Maj:t förordnade att, under viss
förutsättning, dels ett belopp av 20,000 kronor skulle ställas till fru Klebergs
förfogande, dels en avgift av 15,000 kronor skulle erläggas för beredande av
pension åt fru Kleberg.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

.1. den 15 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
återuppförande av ett nedbrunnet exercishus i Karlskrona m. m. (27.)
Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1933.

2. den 17 februari, angående regleringen av utgifterna för budgetåret 1933/1934
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

3. den 21 februari, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn frikallelse, helt eller delvis, för vissa värnpliktiga från
värnpliktens fullgörande under fredstid, dels ock i ämnet väckta motioner.
(52.)

Anmäld den 24 februari 1933, därvid lag utfärdats (sv. f. nr 48).

4. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga markområden. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av Vännäs lägerplats. (63.)

Anmäld den 10 mars 1933, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, uppdragit åt
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att, med beaktande av vad i ämnet
anförts i omförmälda proposition, framdeles, då tidsförhållandena därtill kunde
finnas lämpliga, till Kungl. Majit inkomma med förslag angående försäljning
av det å en i ärendet omförmäld karta med II betecknade området av Vännäs
lägerplats. Dylikt förslag har ännu icke inkommit.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utvidgning
av Grytans artilleriskjutfält. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

7. den 8 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa delar av Trossnäs fält i Nors socken av Värmlands län. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1933.

284

8. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående understöd
åt efterlevande till vissa vid en flygolycka omkomna befattningshavare.
(94.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1933.

9. den 18 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrad
disposition av medel, anvisade till anskaffning av stabiliseringsanordningar
för flygplan. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars och den 7 april 1933.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Landskrona stad örn försäljning av
vissa markområden till staden m. m. (97.)

Anmäld den 31 mars 1933, därvid Kungl. Majit, bland annat, uppdragit åt
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att, efter verkställd ytterligare utredning,
till Kungl. Majit inkomma med yttrande beträffande frågan örn överförande
av den mellersta eller stora vallgraven från försvarsväsendet samt densammas
ställande under styrelsens för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona
förvaltning. Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majits framställningar angående anslag
för ordnande av viss förläggning för samvetsömma värnpliktiga. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars och den 21 april 1933.

12. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1933.

13. den 24 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lagom ändrad lydelse av 8 och 9 §§ i lagen den 2 juli 1915 (nr 261)
angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande
på krigsfot (hästutskrivningslagen) m. m. (105.)

Anmäld den 7 april 1933, därvid lag utfärdats (sv. f. nr 116).

14. den 7 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldandet
av kostnaderna för reparation av en undervattensbåt. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

15. samma dag, i anledning av väckt motion angående underofficeren på övergångsstat
vid flottan O. A. Wenns befordran till högre tjänst. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

16. samma dag, i anledning av väckt motion örn utvidgning av Skillingaryds
skjutfält. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

17. den 10 maj, angående vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar i avseende
å utgifterna för budgetåret 1933/1934 under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld den 19 maj 1933, därvid, bland annat, två kungörelser utfärdats (sv.
f. nr 224 och 225).

18. den 16 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning i fråga örn anslaget till flottans
ersättningsbyggnad. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933.

285

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 och 9 §§ i lagen den 2 juli 1915 (nr 261)
angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens ställande
på krigsfot (hästutskrivningslagen) m. m. i vad propositionen avser anslagsfrågorna.
(206.)

Anmäld den 26 maj 1933, därvid förordning utfärdats (sv. f. nr 228).

20. samma dag, i anledning av väckt motion örn medgivande, att eldaren
och gårdskarlen vid kommendants- och fortifikationsbyggnaderna i Boden
J. B. Johansson må för uppflyttning i högre löneklass tillgodoräkna sig
viss tidigare anställning. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

21. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av vissa med främmande makter avslutade överenskommelser örn
befrielse från värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap m. m. (233.)

Anmäld den 2 juni 1933, därvid lag utfärdats (sv. f. nr 248).

22. den 3 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (271.)

Anmäld den 7 juli 1933, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, uppdragit åt arméförvaltningens
civila departement att med beaktande av vad bankoutskottet i
utlåtande nr 34 i punkterna 22 och 23 anfört verkställa och före den 1 oktober
1933 till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i av utskottet angivna hänseenden.
Sedan nämnda utredning till Kungl. Majit inkommit, har Kungl. Majit
den 11 oktober 1933 anbefallt civila departementet att i vissa hänseenden verkställa
förnyad utredning i ämnet. Utredningen har inkommit den 12 december
1933. Ärendet har därefter remitterats för yttrande till statskontoret.

23. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juli 1933.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933.

25. den 7 juni, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst. (265.)

Anmäld, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer, den 26 juni
1933, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 377).

26 samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1933.

27. den 10 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till
tryckningskostnader. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933.

286

28. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1933/1934 jämte en i ämnet väckt motion.
(324.)

Anmäld, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer, den 26 juni
1933, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 420).

29. den 27 juni, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer, den 14 och
den 21 juli, den 7 och den 29 september, den 27 oktober samt den 10 november
1933. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321). (18.)

Anmäld den 17 februari 1933, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 45).

2. den 9 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933. Därvid beslöts — förutom i övrigt erforderliga
åtgärder — dels beträffande det av arbetskonferensen antagna förslaget till
konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg, att ett socialstyrelsen och kommerskollegium den
24 januari 1930 lämnat uppdrag att gemensamt utarbeta och inkomma med
förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande författningar, som kunde
böra vidtagas, därest Sverige anslöte sig till ett av konferensen år 1929 antaget
förslag till konvention i ämnet, skulle avse konferensens förevarande förslag,
dels ock beträffande förslag till konvention angående minimiålder för barns
användande till icke-industriellt arbete jämte en rekommendation i ämnet att
uppdraga åt socialstyrelsen att verkställa utredning rörande lämpligheten av
ändringar i eller tillägg till 1897 års förordning angående barns användande
vid offentliga förevisningar och 1926 års lag angående meddelande av förbud
för barn att idka viss försäljning samt att inkomma med de utredningar och
det förslag, som därav föranleddes.

3. den 17 februari, angående regleringen av utgifterna för budgetåret 1933/
1934 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11.)

Anmäld den 30 juni 1933, i vad angår socialdepartementet, därvid erforderlig
åtgärd beslöts.

4. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1932/1933. (36.)

Anmäld den 10 mars och den 7 april 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

287

5. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120)
örn allmän pensionsförsäkring. (73.)

Anmäld den 21 april 1933, därvid utfärdades dels lag i ämnet (sv. f. nr 142),
dels kungörelse (sv. f. nr 143) angående ändrad lydelse av §§ 9 och 13 i instruktionen
för pensionsstvrelsen den 11 december 1914 (nr 456).

6. den 22 mars, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
om arbetarskydd. (104.)

Anmäld den 22 juni 1933, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa den
utredning, varom riksdagen hemställt, ävensom att inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Uppdraget har ännu icke slutförts.

7. den 28 mars, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (109.)

Anmäld den 19 maj 1933, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr
239 och 240) samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
avlöningstillägg till lappfogden H. A. Cederberg. (110.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
av ett av landsfiskal förskingrat förskott, (lil.)

Anmäld den 21 april 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

10. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlösning
av rekognitionsavgifter till Danviks hospital. (131.)

Anmäld den 21 april 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och 2 i förordningen den 31
mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.
(132.)

Anmäld den 21 april 1933, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 144).

12. den 8 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1933/1934 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet, jämte i
dessa ämnen väckta motioner. (5.)

Anmäld den 19 maj 1933, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

13. den 22 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av ett markområde, tillhörande lägenheten Flyksnäs under landsfiskalsbostället
Kråkered i Sätila socken av Älvsborgs län. (160.)

Anmäld den 12 maj 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

14. den 10 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning i fråga örn anslag till främjande
av nykterhetsnämndernas verksamhet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(189.)

Anmäld den 19 maj och den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

288

15. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
utvidgning av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m. (225.)

Skrivelsen vilar i avbidan på framställning från vederbörande intressenter.

16. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
örn försäkring för olycksfall i arbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
(234.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid av riksdagen antagen lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr. 349) samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

17. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (238.)

Anmäld den 2 juni 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till riksförsäkringsanstalten. (242.)

Anmäld den 9 och den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

19. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 23 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting.
(252.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 366).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.
(254.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid av riksdagen antagen författning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 461).

21. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel
m. m. (262.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid förordning örn debitering och uppbörd av
tiugshusmedel utfärdades (sv. f. nr 462).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
av statsmedel till pensioner åt dels avlidne kriminalkonstapeln O. F.
Forsells änka, dels ock förre kriminalkonstapeln 8. V. Blomberg. (275.)

Anmäld den 22 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

23. den 7 juni, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets järnte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

Anmäld den 30 juni 1933, i vad skrivelsen avser till socialdepartementets
handläggning hörande ärende (kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna), därvid kungörelse (sv. f. nr 477) angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter utfärdades samt i övrigt erforderlig åtgärd
beslöts.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för borgmästaren Oscar Dahlbäck m. fl. från viss dem i egenskap av
magistratsledamöter ådömd ersättningsskyldighet till kronan m. m. (278.)

Anmäld den 22 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

289

25. den 10 juni, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (287.)

Anmäld den 22 juni 1933, i vad angår socialdepartementet, därvid erforderlig
åtgärd beslöts.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn förbud mot politiska uniformer. (302.)

Anmäld den 14 och den 30 juni 1933, därvid sistnämnda dag av riksdagen
antagen lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 472).

27. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som drabbat elev vid
statlig anstalt för yrkesutbildning. (308.)

Anmäld den 22 juni 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

28. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående stöd åt
Hellefors Bruks Aktiebolag. (306.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

29. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(344.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av byggnader för statens bakteriologiska laboratorium
jämte en i ämnet väckt motion. (347.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder i fråga örn byggnadernas
uppförande beslötos. Beträffande den motionsvis väckta frågan om beredande
av ersättning till ägare av kolonistugor, som på grund av laboratoriets
förläggning måste nedrivas eller förflyttas, uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att
verkställa utredning ävensom att till Kungl. Majit inkomma med det yttrande
eller förslag, vartill styrelsen kunde finna utredningen föranleda. Sedan berörda
uppdrag slutförts, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (348.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till utbyggnad av tvättinrättning vid statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona.
(349.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till ny ladugård m. m. vid statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
gossar. (350.)

Anmäld den 26 juni och den 28 juli 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i propositionerna nr 211, 212
och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Anmäld den 26 och den 30 juni, den 7 juli och den 16 september 1933, då —

19 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års riksdag.

290

utom i vad angår i skrivelsen framställda yrkanden örn utredning — erforderliga
åtgärder beslötos, varvid, bland annat, utfärdades dels kungörelse den 26
juni 1933 (sv. f. nr 446) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet
vid arbetslöshet, dels kungörelser den 30 juni 1933 (sv. f. nr 473) angående
förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på
landet, och den 16 september 1933 (sv. f. nr 545) angående utsträckt tillämpning
av sistnämnda kungörelse, dels ock kungörelse den 16 september 1933
(sv. f. nr 558) angående lån till främjande av bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen.

I skrivelsen framställda utredningsyrkanden hava ännu ej varit föremål för
Kungl. Maj:ts åtgärd. Emellertid hava från socialdepartementet infordrats uppgifter
från rikets kommuner rörande vissa förhållanden beträffande kontantunderstödsverksamhet
och fattigvård i anledning av den rådande arbetslösheten,
varjämte undersökning verkställts ifråga örn kommunernas lagliga rätt att
lämna arbetslöshetshjälp utan fattigvårds karaktär.

35. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (370.)

Med biträde av tillkallade sakkunniga pågår inom socialdepartementet fortsatt
behandling av frågan örn arbetslöshetsförsäkring.

36. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa kostnader för arbetslöshetsförsäkringens organisation
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (372.)

Med biträde av tillkallade sakkunniga pågår inom socialdepartementet fortsatt
behandling av frågan om arbetslöshetsförsäkring.

37. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn offentlig arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (373.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Med biträde
av tillkallade sakkunniga pågår inom socialdepartementet fortsatt behandling
av frågan örn ny lagstiftning örn offentlig arbetsförmedling.

38. samma dag, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld den 30 juni 1933, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärenden, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vapenkungörelse m. m. (377.)

Anmäld den 20 juli 1933, därvid kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen
den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen
m. m. utfärdades (sv. f. nr 480).

40. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel m. m. (393.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till socialstyrelsen m. m. (399.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

291

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vapenkungörelse m. m. (402.)

Anmäld den 20 juli 1933, därvid beslöts, att skrivelsen — däri riksdagen anmälde,
att Kungl. Maj:ts proposition nr 268 i vad den avsåge anvisande av
medel för förvaring och vård av vissa skjutvapen icke vunnit riksdagens bifall
— skulle läggas till handlingarna.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 februari 1933, angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av
utgifterna för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (55.)

Anmäld den 3 mars 1933, och hava då samt sedermera under året erforderliga

åtgärder beslutits.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (58.)

Anmäld den 3 mars 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

3. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till grundförstärkningsarbeten å kammarrättens hus i Stockholm. (74.)

Anmäld den 10 mars 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (75.)

Anmäld den 10 mars 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

5. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upprifning
av bispåret Lövlid—Holmselehamn vid statens järnvägar m. m. (87.)

Anmäld den 17 mars 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre lokomotivföraren E. L. Lundqvist m. fl. från skyldighet att till
statens järnvägar gälda vissa skadestånds- och ersättningsbelopp jämte
en i ämnet väckt motion. (88.)

Anmäld den 17 mars 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

7. den 31 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn upphävande av stadgar om skjutsväsendet den 22 iuni
1911 (nr 63). (123.)

Anmäld den 7 april 1933, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 117).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse örn upphävande av § 5 i stadgan den 8 juni 1917 (nr 474)
angående hotell- och pensionatrörelse. (124.)

Anmäld den 7 april 1933, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 118).

9. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedläggande
av Svartälvs järnväg m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (146.)

Anmäld den 21 april 1933, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att i samarbete med länsstyrelsen i Orebro län skyndsamt verkställa och

till Kungl. Maj:t inkomma med förnyad utredning i fråga örn vägförbindelsers

292

anordnande i samband med järnvägens nedläggande. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen med skrivelse den 5 september 1933 avgivit
förslag i ämnet och statens arbetslöshetskommission yttrat sig, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien jämte i
ämnet väckta motioner. (147.)

Anmäld den 7 april 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

11. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående elektrifiering
av banorna Göteborg—Malmö och Ängelholm—Hälsingborg. (167.)

Anmäld den 5 maj 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

12. den 3 maj, angående avskaffande av det inom statens vattenfallsverk
tillämpade tantiemsystemet. (175.)

Anmäld den 19 maj 1933, därvid vattenfallsstyrelsen anbefalldes att avgiva
utlåtande och förslag beträffande det i riksdagens skrivelse omhandlade ämnet.
Sedan sådant utlåtande och förslag inkommit samt kommunikations verkens
lönenämnd däröver yttrat sig, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga örn vissa postavgifter. (181.)

Anmäld den 12 maj 1933, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

14. den 5 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/1934
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäld den 19 maj 1933, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 223
och 226), och hava då samt sedermera under året i övrigt erforderliga åtgärder
besluti ts.

15. den 10 maj, angående användandet av postsparbankens medel. (188.)
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 maj 1933 har departementschefen
tillkallat tre utredningsmän för verkställande av den av riksdagen i skrivelsen
begärda utredningen.

16. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Ostkustbanan och Uppsala—Gävle järnväg jämte en i ämnet
väckt motion. (208.)

Anmäld dels den 26 maj 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes inkomma
med förslag till avtal om statsförvärven, dels ock den 14 och den 28 juli 1933,
då sådana avtal godkändes och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

17. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (237.)

Anmäld den 2 juni 1933, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 286) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlag
för understöd åt enskilda järnvägar. (241.)

Anmäld den 2 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

293

19. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag
till vattenkraftslånefonden jämte i ämnet väckta motioner. (243.)

Anmäld den 2 juni 1933, därvid erforderligt beslut i anslagsfrågan meddelades
samt med avseende å skrivelsen i övrigt förordnades, att den skulle för vederbörlig
handläggning överlämnas till finansdepartementet.

20. samma dag, angående viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(246.)

Sedan infordrade utlåtanden över ett inom departementet upprättat förslag till
ändrad lydelse av 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 3 juni, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 59 §
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (249.)

Anmäld dels den 9 juni 1933, därvid beslöts att inhämta lagrådets utlåtande,
dels ock den 26 juni 1933, då lag utfärdades (sv. f. nr 388).

22. den 7 juni, angående radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (259.)
Jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 juni 1933 givna bemyndigande har departementschefen
samma dag tillkallat fem utredningsmän för verkställande av den av
riksdagen begärda utredningen.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten
m. m. (263.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående markbyte
mellan kronan och Malmö stad för utvidgning av Bulltofta flygplats.
(264.)

Anmäld dels den 14 juni 1933, dels ock den 18 augusti 1933, vilken sistnämnda
dag avtal rörande markbytet godkändes och i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos.

25. samma dag, i anledning av väckta motioner om förstatligande av hela
det svenska järnvägsnätet. (267.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

26. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag för påbörjande av
till- och ombyggnad av posthuset i Linköping. (268.)

Anmäld den 26 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

27. samma dag, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931
— 30 juni 1932. (276.)

Anmäld den 26 juni 1933, såvitt angår kommunikationsdepartementet, därvid
dels beträffande punkten 3 (vissa resekostnader i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen)
Kungl. Maj:t uppdrog åt riksräkenskapsverket och nämnda styrelse
att gemensamt verkställa utredning och inkomma med förslag rörande stickprovsgranskningen
av vägdistriktens underhållsräkenskaper samt föreskrev, att
vid stickprovsgranskningen skulle tillsvidare förfaras i huvudsaklig överensstämmelse
med vad riksdagen anfört, dels ock infordrades vederbörandes ytt -

294

randen över vad riksdagen anfört under punkten 5 (statsverkets och vägdistriktens
inköp av motorfordon). Ärendena äro nu beroende på Kungl. Marits
prövning.

28. den 9 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner. (295.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid utfärdades en förordning och fyra kungörelser
(sv. f. nr 406—410). I vad skrivelsen avser utredning örn ökat inflytande
för vederbörande kommunala myndighet i stad vid beviljande av linjetrafik
inom stadens planlagda område, är densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 10 juni, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, i vad på kommunikationsdepartementets
föredragning ankommer.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till vägbyggnader
och vägunderhåll jämte i dessa ämnen väckta motioner. (288.)

Anmäld den 26 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

31. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställningar
örn anslag till förvärvande av mark för landningsfält för flygplan m. m.
(289.)

Anmäld den 26 juni 1933, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Halmstad—Bolmens järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten.
(290.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid erforderlig åtgärd^beslöts.

33. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(303.)

Anmäld den 26 juni 1933, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

34. den 21 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (351.)

Anmäld den 26 juni 1933, därvid åt länsstyrelsen i Jönköpings län uppdrogs
att med Jönköpings stad upptaga förhandlingar angående tomt för lantmäterikontor
i Jönköping och under förbehåll örn Kungl. Maj:ts godkännande upprätta
avtal rörande markbyte, varjämte i anledning av skrivelsen i övrigt erforderliga
åtgärder beslötos. Sedan förslag till avtal, som nyss nämnts, inkommit
och byggnadsstyrelsen yttrat sig i ärendet, är detsamma beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211, 212
och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motver -

295

kande av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Anmäld den 30 juni 1933, såvitt på kommunikationsdepartementet ankommer,
och hava då samt sedermera under året erforderliga åtgärder beslutits.

36. den 27 juni, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld, såvitt på kommunikationsdepartementet ankommer, den 30 juni 1933,
därvid erforderliga åtgärder heslötos.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 25 januari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn gillande
av den riksbanken meddelade befrielsen från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 januari 1933.

2. den 28 januari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (14.)

Förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker jämte kungörelse angående ikraftträdandet
utfärdade den 28 januari 1933 (sv. f. nr 19 och 20).

3. den 3 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. (16.)

Förordning i ämnet utfärdad den 10 mars 1933 (sv. f. nr 75).

4. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen den
l juni 1923 (ur 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.
(20.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse örn ikraftträdandet utfärdade den 13 februari
1933 (sv. f. nr 33 och 34).

5. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (26.)

En kungörelse och en förordning i ämnet utfärdade den 14 februari 1933 (sv.
f. ur 38 och 39).

6. den 17 februari, angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl, hov- och slottsstaterna m. m. (1.)

Anmäld den 7 april och den 26 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder heslötos.

7. samma dag, angående regleringen av utgifterna för budgetåret 1933/1934
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (11.)

Anmäld den 14 juni 1933, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. nr
350), varjämte förordnats, att tryckta exemplar av riksdagens skrivelse skulle

296

för handläggning överlämnas till försvarsdepartementet beträffande punkterna
17, 18 och 21, till socialdepartementet beträffande punkten 5 och till handelsdepartementet
beträffande punkterna 11—14.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maurts prövning.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
av understöd åt vissa f. d. poststationsföreståndare och f. d. lantbrevbärare.
(37.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn användande av viss del av de till fonden för pensionering av
civila tjänsteinnehavare under budgetåret 1932/1933 inflytande medlen.
(38.)

Anmäld dels den 7 april 1933, då lag i ämnet utfärdats (sv. f. nr 129), dels
ock den 14 juni 1933. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

10. den 18 februari, angående Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående
statsverkets fond av rusdrycksmedel. (35.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 april 1933 (sv. f. nr 138).

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1932/1933. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1933.

12. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (54.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 24 februari 1933 (sv. f. nr 56).

13. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom.
förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å
tobakstillverkningen i riket. (71.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse örn ikraftträdandet utfärdad den 27 februari
1933 (sv. f. nr 58 och 59).

14. den 7 mars, i anledning av de i statsverkspropositionen behandlade
frågorna angående redovisningen å riksstaten av anslagen till expenser
och tryckningskostnader samt ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida.
(78.)

Beträffande redovisningen av anslagen till expenser och tryckningskostnader
har ärendet anmälts den 5 maj 1933, då cirkulär i ämnet utfärdats (sv. f.
nr 198).

Såvitt skrivelsen avser ändrad uppställning av riksstaten, har Kungl. Majit
genom beslut den 17 mars 1933 anbefallt statskontoret och riksräkenskapsverket
att vid fullgörande av det utredningsuppdrag i detta ämne, som meddelats
den 2 december 1932, beakta vad riksdagen i skrivelsen anfört i förevarande
hänseende. Sedan statskontoret och riksräkenskapsverket inkommit
med utredning och förslag angående förändringar i riksstatens uppställning,
hava åtskilliga myndigheter fått sig anbefallt att avgiva utlåtanden över förslaget.

297

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (79.)

Överlämnad till ecklesiastikdepartementet för vidare handläggning.

16. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (89.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 13 mars 1933 (sv. f. nr 76 och 77).

17. den 15 mars, angående ändrad lydelse av § 10 i instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgälds verken. (93.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 31 mars 1933 (sv. f. nr 127).

18. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 218 med förslag
till vissa tillägg till gällande tulltaxa. (100.)

Förordning i ämnet utfärdad den .21 mars 1933 (sv. f. nr 88).

19. den 24 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av ett parti sockrat kakaopulver. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
av vinstmedel hos Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

21. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från tullavgift för ett här i riket förolyckat tyskt luftfartyg. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 april 1933.

22. samma dag, angående förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges riksbank m. m. (115.)

Anmäld den 7 april 1933, därvid lagar i ämnet utfärdats (sv. f. nr lil och

112).

23. den 4 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/
1934 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet, jämte en i fråga örn en av dessa framställningar
väckt motion. (7.)

Anmäld den 12 maj, den 22, den 26 och den 30 juni samt den 28 augusti 1933.

Ärendet under punkten 31 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, med överlämnande av tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1932/1933. (125.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa.
(133.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 april 1933.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statskonsulenten
A. Östergrens framtida löneförmåner jämte en i ämnet väckt
motion. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1933.

298

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av delaktighet i statens pensionsanstalt åt lärare vid Svenska
röda korsets barnhem för friska barn från tuberkulösa familjer samt
Evangeliska fosterlandsstiftelsens barnhem i Hillsand i Ströms församling.
(135.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1933 (sv. f. nr 375).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
av pensionsrätt för vissa lärare vid de högre militärläroverken,
(136.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1933.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fastställande
av särskilda pensionsunderlag för befattningshavare vid navigationsskolorna.
(137.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933.

30. den 5 april, i anledning av väckt motion örn tilläggstull å lösa glas till
isoleringsflaskor och kompletta isoleringsflaskor. (144.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 april 1933 (sv. f. nr 168).

31. samma dag, i anledning av väckt motion om höjning av tullen å fyrverkeriarbeten
m. m. (145.)

Anmäld den 21 april 1933, därvid kungörelse och förordning i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 166 och 168).

32. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till danaarv jämte en i
ämnet väckt motion. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av skatt å
choklad och vissa andra sötvaror. (166.)

Kontrollstyrelsen Ilar den 30 oktober 1933 avgivit infordrat utlåtande jämte

förslag. Sedan yttranden däröver avgivits av kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn anstånd för
Norrbottens läns landsting samt Gällivare och Jukkasjärvi kommuner
ävensom Kiruna municipalsamhälle med återbetalning till kronan av erlagda
utskylder. (169.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

35. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin m. m. (170.)

Författningar i ämnet utfärdade den 12 maj 1933 (sv. f. nr 188—192).

36. den 3 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka. (182.)

Förordning i ämnet utfärdad den 19 maj 1933 (sv. f. nr 214).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 6 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. (183.)

Författningar i ämnet utfärdade den 14 juni 1933 (sv. f. nr 356—358).

299

38. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av viss Svenska Tändsticks Aktiebolagets stämpelskuld. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1933.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av viss del av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter komministern
Carl Axel Herman Hallonlöf. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn
bankrörelse, m. m. (196.)

Anmäld den 19 maj och den 2 juni 1933, vilken sistnämnda dag lagar i ämnet
utfärdats (sv. f. nr 277 och 278).

41. den 16 maj, i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande
tulltaxa. (217.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 401).

42. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (222.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 maj 1933 (sv. f. nr 210).

43. den 19 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1933.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit ävensom en i ämnet
väckt motion. (229.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1933 (sv. f. nr 307).

45. samma dag, i anledning av väckt motion örn skattefrihet för s. k. invalidmotorvagnar.
(230.)

Förordning i ämnet utfärdad den 9 juni 1933 (sv. f. nr 281).

46. samma dag, i anledning av väckt motion örn lättnad i vissa fall beträffande
skattskyldighet för avliden persons under livstiden havda inkomst
och förmögenhet. (231.)

Lag och förordning i ämnetutfärdade den 9 juni 1933 (sv. f. nr 279 och 280).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 6 november
1908 (nr 129) angående särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
(232.)

Förordning i ämnet utfärdad den 29 maj 1933 (sv. f. nr 245).

48. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för det sätt, varpå statsmyndigheter och statstjänstemän skola hava att
utanordna medel till kommuner och landsting. (239).

Kungörelse i ämnet utfärdad den 10 november 1933 (sv. f. nr 613).

49. samma dag, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt bestämmelserna
för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

300

Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för finansdepartementet den 8
december 1933 tillkallat förste arkivarien i kammarkollegiet H. L. Skoglund
att biträda med den i skrivelsen begärda utredningen.

50. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning om anslag
till vattenkraftslånefonden jämte i ämnet väckta motioner. (243.)

Skrivelsen, som först behandlats inom kommunikationsdepartementet, har anmälts
och slutbehandlats den 26 juni 1933 i vad rör utsträckning av rätten
att biträda ackord m. m. (Transumt av brev till statskontoret samma dag,
sv. f. nr 424.)

Enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 29 september 1933 hava statskontoret och
fullmäktige i riksgäldskontoret den 9 respektive den 29 november 1933 avgivit
utredningar rörande ändrade grunder för beräkning av räntan vid utlåning
från statens utlåningsfonder. Ärendet är i denna del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ändring i vissa delar av allmänna resereglemente! den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet utfärdad
den 14 juni 1933 (sv. f. nr 376). Genom beslut den 1 december 1933
har Kungl. Maj:t uppdragit åt statskommissarien H. K. H. Tottie att inom
finansdepartementet biträda med av riksdagen begärd utredning angående
vissa allmänna resereglementet och de s. k. besparingsreglementena berörande
spörsmål.

52. den 3 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

53. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och
understöd, att utgå av afEärsdrivande verks medel m. m. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

54. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl. (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

55. den 7 juni, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst. (265.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 419).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1933/1934 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (266.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 418).

57. samma dag, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

301

Anmäld den 22 juni 1933. Enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag hava
tryckta exemplar av riksdagens skrivelse för vidare handläggning i angivna
delar överlämnats till socialdepartementet (punkten l), kommunikationsdepartementet
(punkterna 3 och 5) samt ecklesiastikdepartementet (punkterna 6 och 7).

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 14 juli 1933 har statskontoret anbefallts
att inkomma med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen under
punkten 8 anfört.

Ärendena under punkterna 1, 3, 5, 6 och 7 komma ej vidare, i vad på
finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

58. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1933/1934 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (294.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 418).

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 254 angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (297.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 30 juni 1933 (sv. f. nr 457—459).

60. samma dag, i anledning av väckta motioner örn höjning av tullsatserna
för Ungarn. (298.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 401).

61. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tull å wolframjärn. (299.)
Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 401).

62. samma dag, i anledning av väckt motion örn höjning av tullen å aducerade
rördelar. (300.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 401).

63. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar av bestämmelserna
rörande nöjesskatt. (301.)

Förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 30 maj 1919 (nr 256)
om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar
utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 381). I vad angår riksdagens
hemställan örn utredning angående revision av berörda förordning den 30 maj
1919 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

64. den 10 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
onder sjunde huvudtiteln framlagda förslag angående anslag till tullverket
för budgetåret 1933/1934 och dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring av sagda förslag. (286.)

Anmäld den 26 juni och den 15 december 1933, varmed skrivelsen slutbehandlats.

65. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (287.)

I vad på finansdepartementets föredragning beror är detta ärende anmält och
slutbehandlat den 22 juni 1933.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn täckande av
förluster å lånemedelskapital. (291.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933.

302

67. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
förslag örn beräknande av inkomsttiteln »Statsverkets fond av rusdrycksmedel»
m. m. (2,92.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933.

68. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl. (304.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse örn ikraftträdandet utfärdad den 14 juni
1933 (sv. f. nr 329 och 330).

69. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (305.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1933 (sv. f. nr 339).

70. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1933/1934 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(309.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 418).

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst, i vad angår pensions- och indragningsstaterna.
(310.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdats (sv. f. nr 419).

72. den 16 juni, i anledning av väckta motioner örn införande av tull å
. vissa torkade eller saltade frukter. (315.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 401).

73. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 243 med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (316.)

Kungörelser i ämnet utfärdade dels den 26 juni (sv. f. nr 401 och 402), dels
ock den 30 juni 1933 (sv. f. nr 457 och 458).

74. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tullfrihet för cellulosaacetat
och aceton. (317.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 401).

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften m. m. (318.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 26 juni 1933 (sv. f. nr 378 och 379).

76. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt
Hellefors Bruks Aktiebolag. (306.)

Anmäld den 26 juni 1933. Överlämnad till socialdepartementet, såvitt angår
anslagsfrågan.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående användande
av visst belopp ur fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922 till avlyftande av kassans skuld till riksbanken.
(307.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933.

303

78. den 19 juni, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen
a.v alkoholvaror. (312.)

Såvitt skrivelsen avser frågan örn samarbete mellan polis- och tullmyndigheterna
vid smugglingens bekämpande, har densamma anmälts den 21 december 1933,
varvid chefen för finansdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga för viss
utredning i ämnet. Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 38 § 1 mom. samt 64 och 66 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(319.)

Lag och förordning i ämnet utfärdade den 26 juni 1933 (sv. f. nr 394 och 395).

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(322.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933,

81. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1933/1934 jämte en i ämnet väckt motion.
(324.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdats (sv. f. nr 425).

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning under budgetåret 1933/1934 av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker ävensom en i ämnet väckt motion. (327.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 26 juni 1933 (sv. f. nr 399 och 400).

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn tillfällig begränsning av den i 5 § förordningen den 1
juli 1918 angående handel med skattefri sprit partihandlare medgivna
rätt att inköpa brännvin, som framställes ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning,
m. m. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, därvid bland annat förordning i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 417).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt. (329.)

Förordning i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 396).

85. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att meddela förbud mot tillverkning av brännvin
av sockerbetor under tillverkningsåret 1933/1934. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn accis å margarin m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(334.)

Anmäld dels den 26 juni 1933, då en förordning utfärdats (sv. f. nr 405), dels
ock den 20 juli och den 15 december 1933, då kungörelser utfärdats (sv. f.
nr 485 resp. nr 647).

304

87. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst i vad rör jordbruksärenden. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 419).

88. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1933/1934 jämte i ämnet väckta motioner,
allt i vad rör jordbruksärenden. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdats (sv. f. nr 425).

89. den 20 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 6 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank.
(357.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 413).

90. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och
av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873. (358.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 414).

91. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition om vissa ändringar
i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckningen. (359.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 426).

92. samma dag, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om
uppförande av nybyggnad för riksbankens sedeltryckeri. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 oktober 1933.

93. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner, allt i vad rör pensionsoch
indragningsstaterna. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 425).

94. samma dag, i anledning av Kungl. Majits under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.
(362.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen den 5 juni
1909 angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. ra. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat två författningar
i ämnet utfärdats (sv. f. nr 415 och 416).

305

96. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 5 och 6 §§ lagen den 11 oktober 1907
(nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension, m. m. (364.)

Anmäld den 26 juni och den 10 november 1933, vilken sistnämnda dag lag
och tre kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f. nr 621—624).

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
bestämmelser i fråga örn rätt till pension för chefen för stuteribyrån
hos lantbruksstyrelsen. (365.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 427).

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna indragningsstaten.
(366.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933.

99. den 27 juni, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1933/
1934, m. m. (369.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933, då bland annat utfärdats förordning
(sv. f. nr 451) angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1933 skall utgå,
samt kungörelse (sv. f. nr 452) angående fastställelse av vissa tabeller till
ledning vid uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för
år 1933.

100. samma dag, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld den 30 juni 1933, varvid Kungl. Majit förordnat, att skrivelsen skulle
överlämnas till försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik- och handelsdepartementen
för handläggning i vad på vederbörande departement ankomme.

Sedan Kungl. Majit samma dag anbefallt Svea hovrätt att inkomma med
utlåtande och förslag rörande de bestämmelser, som för genomförande av den
av riksdagen avsedda anordningen i fråga örn dispositionen av det i riksdagens
skrivelse nr 376 omförmälda anslaget borde av Kungl. Majit meddelas i avseende
å beräkningen av influten inkomst av arvsskatt och skatt för gåva, har
hovrätten den 10 juli 1933 avgivit sådant förslag. Häröver hava vissa myndigheter
avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet är i denna del beroende på
Kungl. Majits prövning.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn kvarlåtenskapsskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(375.)

Förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva utfärdad den 30 juni 1933 (sv. f.
nr 431).

Vad beträffar riksdagens hemställan om en allsidig utredning rörande dels
frågan örn beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde,
vartill fast egendom skulle för beräknande av arvsskatt upptagas, dels ock
frågan angående arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs har Kungl. Majit
den 12 oktober 1933 uppdragit åt landskamrerare!! i Uppsala län P. A. I.
Lundevall att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda med utredning
i de av riksdagen berörda hänseendena.

*20 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1934 års riksdag.

306

102. samma dag, i anledning av Kungl. Majda i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till avskrivning av visst i fonden för
förlag till statsverket ingående lånekapital. (376.)

Anmäld den 30 juni 1933 (jfr ovan under punkt 100). Ärendet är beroende på

Kungl. Maj:ts prövning.

103. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag till
förordning örn frihet från stämpel å bevis över tillstånd att fortfarande
innehava deklarerat skjutvapen. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

104. den 28 juni, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda bank. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juli 1933.

105. samma dag, angående val av tre fullmäktige i riksgäldskontoret och
tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juli 1933.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till oförutsedda utgifter. (390.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

107. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss engångsersättning till
änkefru Emma Kleberg. (392.)

Överlämnad till utrikesdepartementet för handläggning.

108. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning örn anvisande av anslag till räntor å statsskulden

m. m. (400.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning örn anvisande av vissa anslag för avbetalning å
statsskulden. (401.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställning örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (403.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

111. den 29 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1933/1934. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

112. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1933/1934.
(406.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juli 1933.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättande av ett från kyrkofonden utanordna! tilläggsförskott för nybyggnad
å kyrkoherdebostället i Vallentuna församling. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1933.

307

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående efterskänkande
av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande
i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden lämnat förskott. (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1933.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående hyresersättning
åt biskop. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1933.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn gäldande i visst fall ur kyrkofonden av pensionsavgift till prästerskapets
änke- och pupillkassa. (50.)

Kungl. Maj:t har den 20 juli 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag
och två kungörelser (sv. f. nr 489—491).

5. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av mark från kronoparken Asen för utvidgning av akademiska
sjukhusets i Uppsala tomt. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

6. den 7 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1933.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 december 1910 (nr 141
sid. 35) örn emeritilöner för präster. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1933.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ecklesiastika boställen. (84.)

Kungl. Maj:t har den 24 mars 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 100).

9. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående arvode
till ledamöter av allmänt kyrkomöte. (92.)

Kungl. Majit har den 7 april 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en

kungörelse (sv. f. nr 128).

10. den 4 april, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 40 § lagen den 6 juni 1930
(nr 259) örn församlingsstyrelse. (129.)

Kungl. Majit har den 7 april 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en

kungörelse (sv. f. nr 114).

11. den 5 april, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av 2 §
lagen örn kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg. (130.)

Kungl. Majit har den 7 april 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
(sv. f. nr 137).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa anslag
till folk- och småskoleseminarierna m. m. (139.)

Kungl. Majit har den 21 april, den 12 maj, den 9 juni, den 7 och den 20
juli, den 15 augusti, den 22 september och den 6 oktober 1933 avgjort ärendet
och därvid utfärdat en kungörelse (sv. f. nr 503).

308

13. den 5 maj, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/1934
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta
motioner. (8.)

Kungl. Majit har den 12 och den 19 maj, den 2, den 9, den 14 och den 30
juni, den 7, den 14 och den 20 juli, den 15 augusti, den 7 och den 29 september
och den 20 oktober 1933 avgjort skilda delar av ärendet och därvid
utfärdat, den 12 maj fyra kungörelser (sv. f. nr 207—208 och 253—254), den
2 juni tjuguen kungörelser (sv. f. nr 251—252, 255—262, 287—293 och 345
—348), den 9 juni två kungörelser (sv. f. nr 294—295) och den 20 juli 1933
två kungörelser (sv. f. nr 504—505). Dock äro nedannämnda punkter icke
slutbehandlade:

Punkten 100 angående anslag till tryckning av doktorsavhandlingar.

Anmäld den 12 maj 1933, därvid Kungl. Majit, som ville framdeles meddela
bestämmelser i fråga örn fördelningen av anslaget, anbefallde kanslersämbetet
för rikets universitet att, efter förnyat hörande av vederbörande vid universiteten
och karolinska institutet, till Kungl. Majit inkomma med förslag till nya
bestämmelser angående statsbidrag till tryckning av vissa akademiska avhandlingar
ävensom att, därest så ansåges vara av behovet påkallat, efter hörande
av vederbörande vid Stockholms och Göteborgs högskolor till Kungl. Majit inkomma
med förslag till nya bestämmelser angående statsbidrag till tryckning
av akademiska avhandlingar vid Stockholms och Göteborgs högskolor.

Punkten 228 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

Anmäld den 12 maj 1933, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga örn anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

Genom beslut den 1 december 1933 utsåg Kungl. Majit ledamöter i den
nämnd, som jämlikt § 4 i reglementet för utdelning av statens räntefria studielån
har att upprätta förslag till utdelning år 1933 av dylika lån, och föreskrevs
tillika, att de till arvoden och ersättning åt nämndens ledamöter erforderliga
beloppen skulle utgå från anslaget till nämnden för statens studielån.
I fråga om det arvode, som borde tillerkännas nämndens sekreterare, samt i
fråga örn ersättning åt postverket för dess bestyr med förevarande lån är punkten
ännu icke slutbehandlad.

14. den 10 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till instrumentell utrustning för de geologisk-mineralogiska och geografiska
institutionerna vid universitetet i Lund. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
expeditionsvakten K. V. Sjögren att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överlåtelse
på Visby stad av Kungl. Majit och kronan tillkommande rätt till
vissa av Visby högre allmänna läroverk disponerade tomter med därå
uppförda byggnader. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

309

. 17. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående överflytt-
ning av vissa ordinarie ämneslärare vid kommunala mellanskolor till
samrealskolor. (194.)

Anmäld den 2 juni 1933, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles,
efter framställning av skolöverstyrelsen, besluta i ärendet. Kungl. Maj:t har
därefter den 14 juni 1933 fattat beslut i ärendet, i vad angår ämneslärarinnan
vid kommunala mellanskolan i Sunne Sofia Eleonora Hammar.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
vissa lärarinnor att såsom tjänstetid för uppflyttning i högre lönegrad
få tillgodoräkna tjänstgöring vid viss enskild skola. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933.

19. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående läroverksadjunkten
F. Y. Arfwidssons tjänstårsberäkning jämte en i ämnet väckt
motion. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående läroverksadjunkten
A. B. E. Roséns tjänstårsberäkning jämte en i ämnet väckt
motion. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 179, gjorda framställning angående anslag
till utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet. (204.)

Kungl. Maj:t har den 20 juli 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
(sv. f. nr 506).

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anställande
av sekreterare åt ärkebiskopen. (220.)

Anmäld den 26 maj och den 9 juni 1933, vilken sistnämnda dag ärendet slutbehandlats.

23. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för beredande av ökade möjligheter att indraga lärartjänster vid folkskoleväsendet.
(223.)

Kungl. Majit har den 20 juli 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
(sv. f. nr 507).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag till
studielånefonden. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

25. den 31 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium m. m. jämte i
ärendet väckta motioner. (257.)

Anmäld den 15 augusti, den 1 september och den 10 november 1933, vilken
sistnämnda dag ärendet slutbehandlats.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 180, gjorda framställning angående anslag
till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor.
(258.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1933.

310

27. den 7 juni, i anledning av Kungl. Marits proposition angående understöd
åt två förutvarande lärarinnor vid privatläroverks småskolavdelningar.
(256.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933.

28. samma dag, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931
—30 juni 1932. (276.)

I vad angår punkten 6 angående de kungliga teatrarna hava teatersakkunniga
den 30 september 1933 och styrelsen för kungl, dramatiska teatern den 19
december 1933 avgivit yttranden. Ärendet har därefter överlämnats till handelsdepartementet.

I vad angår punkten 7 angående antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken
har skolöverstyrelsen den 30 juni 1933 anbefallts avgiva yttrande. Sådant
yttrande har ännu icke inkommit.

29. den 10 juni, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933, i vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer.

30. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 268, gjorda framställning angående provisorisk
avlöningsförbättring i vissa fall för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning i fråga örn det ordinarie anslaget
till kungl, operan. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

32. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 90, gjorda framställning i fråga om det ordinarie
anslaget till karolinska institutet: avlöningar för professorer och
lärare m. fl. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

33. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 266, gjorda framställning angående anslaget
till tryckningskostnader. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

34. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (352.)

Anmäld den 30 juni och den 21 juli 1933. Skrivelsen är slutbehandlad utom i
vad angår följande två punkter:

1) örn- och nybyggnadsarbeten för statens historiska museum m. m.

Kungl. Majit har den 30 juni 1933 anbefallt byggnadsstyrelsen att uppgöra
och till Kungl. Majit inkomma med förslag till huvudritningar till ifrågavarande
örn- och nybyggnad. Tillika har Kungl. Majit samma dag förklarat
sig vilja framdeles på framställning av byggnadsstyrelsen meddela beslut

311

beträffande dispositionen av det av riksdagen beviljade anslaget av 400,000
kronor.

2) nybyggnad för de patologiska och hygienisk-bakteriologiska institutionerna
vid universitetet i Uppsala m. m.

Kungl. Majit har den 21 juli 1933 fattat beslut i ärendet samt därvid anbefallt
byggnadsstyrelsen att uppgöra och till Kungl. Majit inkomma med nytt
förslag rörande gravkapell med tillhörande bårhus och svepningslokaler. Byggnadsstyrelsen
har den 28 augusti 1933 inkommit med dylikt förslag.

35. den 27 juni, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld i samband med riksdagens nyssnämnda skrivelse nr 352.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen med
förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1933/1934
åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av
prästerliga emeritilöner. (378.)

Kungl. Majit har den 30 juni 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
(sv. f. nr 449).

37. den 28 juni, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter för dem. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juli 1933.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 45, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa
utländska hamnstäder anställda präster. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 232, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för
yrkesundervisning. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 272, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter.
(396.)

Kungl. Majit har den 30 juni 1933 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
(sv. f. nr 450).

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 februari 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning med bestämmelser om införselmonopol å mjölk och
mejeriprodukter. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 februari 1933, då förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 29).

312

2. den 14 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 2 med förslag
till tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1932/1933 i vad rör
egnahemslånefonden. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1933.

3. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till sockerbetsodlingens uppehållande ävensom i ämnet väckta
motioner. (53.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 februari 1933, då bland annat utfärdades
en förordning i ämnet (sv. f. nr 50).

4. den 24 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående medgivande
för Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.
(57.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933 (sv. f. nr 74).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912
(nr 275) örn skogsvårdsavgift, m. m. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1933, då förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 82).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933, då bland annat utfärdades lag
i ämnet (sv. f. nr 80).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskrivning,
i samband med försäljning av kronan tillhöriga x/i2 mantal Vännäs
nr 22 i Överkalix socken av Norrbottens län, av viss fordran. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

9. samma dag, i anledning av^Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar m. m.
(69.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avlösning
av arrenderätten till Lindhovs kungsgård i Hallands län. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 mars 1933.

11. den 7 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (82.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 2
föreslagit. I utlåtandet angivna punkter hava anmälts och slutbehandlats den
7 april 1933 med undantag för punkterna 3-—5, 9, 17, 18, 20, 22, 26, 36,
37, 39, 45, 50, 53, 56, 57, 59, 60 och 62. Av dessa hava sedermera anmälts
och avgjorts punkterna 26 och 45 den 5 maj, punkterna 17, 20 och 22 den
12 maj, punkterna 3 och 18 den 26 maj, punkterna 36 och 37 den 2 juni,
punkten 53 den 9 juni, punkten 62 den 14 juni, punkterna 4, 56 och 57 den
• 22 juni, punkterna 5, 59 och 60 den 26 juni, punkten 9 den 20 juli, punkten

313

39 den 28 juli samt punkten 50 den 10 november 1933. Besluten den 7 april,
den 5 och den 12 maj, den 9 juni och den 10 november 1933 innefattade
bland annat utfärdandet av kungörelser (sv. f. nr 119—125, 176, 203, 204,
305 och 605).

12. den 20 mars, i anledning av väckta motioner örn utfärdande av föreskrifter
rörande ursprungsbeteckning för importerade lantmanna- och
trädgårdsprodukter. (101.)

Ärendet äger visst samband med frågan örn standardisering och kvalitetsmärkning
av lantmannaprodukter. Vid underställandet Kungl. Maj:ts prövning den
21 april 1933 av denna fråga anmäldes jämväl förevarande riksdagsskrivelse
och bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att för verkställande av
utredning av frågan örn standardisering och kvalitetsmärkning av lantbruksprodukter
tillkalla utredningsmän. Dessa hava den 22 september 1933 avgivit
betänkande i ämnet. Betänkandet har remitterats till ett flertal myndigheter
och korporationer.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedskrivning
av ett S. Holmgren, Vilhelmina, beviljat lån för anordnande av
kalktillverkning. (102.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1933.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av viss ändring av den mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927
avslutade konventionen angående ordnandet av det samfällda laxfisket i
Torne och Muonio älvar. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars och den 21 april 1933.

15. den 24 mars, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen örn delning av jord å landet m. m. (106.)

Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillsatta sociala jordutredningen att verkställa
den av riksdagen i skrivelsen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

16. den 31 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit. I utlåtandet angivna punkter hava anmälts och slutbehandlats,
punkterna 3 och 20 den 5 maj 1933 samt övriga punkter den 12 maj 1933,
dock med undantag för punkterna 2, 5, 7, 8, 16, 21—23, 26, 37, 47, 55,
70—72, 81, 86, 87, 89 och 90, vilka slutbehandlats vid anmälan punkten 23
den 19 maj, punkterna 5, 7, 8, 16, 86 och 87 den 26 maj, punkterna 2, 55
och 81 den 9 juni, punkten 37 den 14 juni, punkterna 26 och 90 den 30 juni,
punkten 89 den 7 juli, punkterna 21 och 22 den 20 juli, punkten 70 den 11
augusti, punkten 47 den 1 september, punkten 72 i viss del den 22 september
samt punkterna 71 och 72 i återstående del den 20 oktober 1933. Besluten
den 12 maj, den 9 juni och den 20 oktober 1933 innefattade bland annat utfärdandet
av kungörelser (sv. f. nr 201, 205, 299, 303, 304, 581 och 582).

17. samma dag, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen angående
köttbesiktning och slakthus. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning.

314

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av saluvärdet vid vissa försäljningar av kronoegendom. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1933.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa områden till Kiruna municipalsamhälle. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1933.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt
statsbidrag till kostnaderna för laga skifte i Karesuando kyrkby. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april och den 12 maj 1933.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning
av taken å veterinärhögskolans byggnader. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1933.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående frågan
örn kontrollstationer för smör. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april och den 22 juni 1933.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov
i vissa fall med erläggande av annuiteter å lån från odlingslånefonden
och statens avdikningslånefond. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 april 1933.

24. den 4 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlämnande
till Svenska jordbrukskreditkassan av svenska statens obligationer
till visst belopp. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 april 1933.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till åtgärder för bekämpande av
växtsjukdomar. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

26. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder, avseende hjälp åt egnahemslåntagare. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933, då fem kungörelser i ämnet

utfärdades (sv. f. nr 169—173).

27. samma dag, med anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning (punkt 3) gjorda framställning örn
anslag till kapitalökning för egnahemslånefonden, dels ock Kungl. Maj:ts
i samma proposition under nionde huvudtiteln (punkt 118) gjorda framställning
örn anslag till premielån till egnahemslåntagare för nyodlingsoch
nybyggnadsarbeten. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

28. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående lån
för anskaffande av samfällda jordbruk. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april och den 26 juni 1933. Sistnämnda

dag utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 382).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ackordslån och stödlån åt jordbrukare jämte i ämnet väckt motion.
(152.)

Anmäld och avgjord den 21 april 1933, då bland annat utfärdades en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 135).

315

30. den 22 april, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag
för de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj och den 7 september 1933.

31. samma dag, i anledning av väckt motion örn nedskrivning i vissa fall
å av staten utlämnade vattenavtappnings- och torrläggningslån. (155.)

Anmäld den 5 maj 1933, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

32. samma dag, i anledning av väckt motion örn anvisande av medel för
vissa förberedande åtgärder för ett torrläggningsföretag inom Västmanlands
och Uppsala län. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj och den 7 juli 1933.

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående sådan författningsändring
att ejdern på rikets västkust helt fridlyses. (157.)

Anmäld den 5 maj 1933, därvid domänstyrelsen anbefalldes verkställa den av
riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av statens spannmålslagerhus i Vara. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1933.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Höganäs-Billesholms aktiebolag av viss kronan tillhörig mark.
(159.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1933.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av arrendeavgiften för kronolägenheten Strömsholms värdshus. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1933.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergivande
av viss del av kronans fordran för köpeskillingen för försåld
kronoegendom. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 5 maj 1933.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för stödjande
och ordnande av slaktdjurs- samt kött- och fläskmarknaden i prisförbättrande
syfte. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1933, därvid beslöts avlåtande till riksdagen
av proposition i ämnet (nr 262).

39. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte
i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1933 utom i vad avser frågan örn anslagets
användande jämlikt riksdagens beslut till fraktbidrag jämväl vid sjötransporter
av kalk. I denna fråga anbefalldes lantbruksstyrelsen att efter
samråd med kommerskollegium och järnvägsstyrelsen inkomma med förslag.
Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande i frågan, varöver länsstyrelsen
i Gotlands län avgivit utlåtande, har ärendet remitterats till kommerskollegium.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning om anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln.
(172.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1933, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 202).

316

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående det under titeln allmänt anslag till hushållningssällskapen
uppförda ordinarie anslaget. (173.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1933, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 206).

42. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn utrotande av berberis å viss mark ävensom en i ämnet väckt motion.
(186.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933, då lag i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 231).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från Borgholms kungsladugård i Kalmar län. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933.

44. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalökning
för spannmålslagerhusfonden m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(209.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933, då tre kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 263—265).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn kapitalökning för lånefonden för inköp av gasgeneratorer
för motordrift. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av villkoren för lån från statens mejerilånefond samt kapitalökning för
samma fond. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933, då bland annat utfärdades en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 266).

47. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
Utgifter för kapitalökning, gjorda framställningar, vad angår jordbruksärenden.
(212.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933, då bland annat utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 300).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till avlöningsstat vid rikets allmänna kartverk. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar örn ökat understöd åt lantmannaskolor och åt lanthushållsskolor.
(215.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933, då två kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 297 och 298).

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning angående anslag till täckande
av utgifterna för statens lagerhus. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 och den 30 juni 1933.

317

52. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad
rätt till ersättning för skada av björn m. m. ävensom en i ämnet väckt
motion. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 267).

53. samma dag, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i villkoren
för lån från täckdikningslånefonden. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 306).

54. den 30 maj, i anledning av väckta motioner örn fortsatt giltighet för
gällande bestämmelser angående utförselbevis för råg och vete. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933, då två författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 301 och 302).

55. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till spannmålsodlingens stödjande. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 juni 1933.

56. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående distriktsveterinärväsendet.
(248.)

Anmäld den 14 juni, den 25 augusti, den 10 och den 17 november och den
8 december 1933, varmed skrivelsen slutbehandlats. Besluten den 10 och den
17 november samt den 8 december innefattade bland annat utfärdande av
författningar i ämnet (sv. f. nr 606, 607, 616 och 630).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående indragning
av viss personal vid domänverket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (269.)

Anmäld den 14 juni, den 20 oktober och den 3 november 1933, varmed skrivelsen
slutbehandlats.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid för avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket.
(270.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1933, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 344).

59. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en arbetarsmåbrukslånefond m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(280.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1933, då bland annat utfärdades en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 331).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lantbruksstyrelsen m. m. (281.)

Anmäld den 9 och den 30 juni, den 15 augusti samt den 20 oktober 1933,
varmed skrivelsen slutbehandlats. Besluten den 30 juni och den 15 augusti
1933 innefattade bland annat utfärdandet av författningar (sv. f. nr 453 samt
509—511).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni och den 22 september 1933.

318

62. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för ernående av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (283.)

Anmäld den 30 juni, den 1 september och den 10 november 1933, varmed
skrivelsen slutbehandlats. Besluten den 30 juni och den 10 november 1933
innefattade bland annat utfärdandet av författningar (sv. f. nr 455, 456 och
612).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående kraftledningslånefonden. (293.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933.

64. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
för ernående av förlikning i det s. k. Hornborgamålet. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni och den 27 oktober 1933.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till främjande av avsättningsförhållandena för slaktdjur samt
kött och fläsk. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, därvid bland annat utfärdades
två författningar (sv. f. nr 386 och 387).

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för avsättning till statens mjölkregleringsfond. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni och den 15 augusti 1933.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning angående ordinarie anslaget till
departementschefen. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

68. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst, i vad rör jordbruksärenden. (337.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående nionde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.
(338.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

70. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat utfärdades en
förordning i ämnet (sv. f. nr 389).

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1933/1934 jämte i ämnet väckta motioner,
allt i vad rör jordbruksärenden. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dels dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare
vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor, dels ock tillskott
till dyrtidstillägg till vissa lantmätare. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933, då bland annat utfärdades en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 444).

319

73. den 20 juni, i anledning av väckt motion om utredning rörande jämkning
i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom. (342.)

Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillkallade sociala jordutredningen att verkställa
de av riksdagen ifrågasatta utredningarna. Dessa avvaktas.

74. den 21 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende jordbruksdepartementets
verksamhetsområde. (353.)

Skrivelsen avser:

a) Anslagsanvisning för byggnadsarbeten och vissa andra engångskostnader
avseende lantbrukshögskolan: Vid anmälan den 30 juni 1933 ställdes ett belopp
till styrelsens för lantbrukshögskolan förfogande att användas till yttre ledningar
m. m. och till fjärrledning för gas jämte pumpstation, varjämte styrelsen anbefalldes
inkomma med förslag rörande användningen av de medel, som avsåges
för uppförande av institutionsbyggnaden för kemi och marklära m. m. vid högskolan,
ombyggnad av rektorsbostaden samt iordningställande av byggnaden för
lantbruksmaskiner m. m. Sedan förslag till iordningställande av byggnaden
för lantbruksmaskiner m. m. inkommit, har Kungl. Majit den 11 augusti 1933
för arbetenas utförande anvisat medel till styrelsens för högskolan förfogande.
Förslagen i övrigt avvaktas.

b) Anslagsanvisning för byggnadsarbeten vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet
vid Alnarp: Sedan lantbruksstyrelsen den 30 juni 1933 anbefallts
inkomma med förslag till anslagsmedlens användning samt förslag i vissa
avseenden av lantbruksstyrelsen avgivits, har Kungl. Majit dels den 1 december
1933 anvisat vissa belopp för byggnadsarbeten vid institutets trädgårdsavdelning
m. m. dels ock den 28 augusti 1933 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla en utredningsman för utredning av vissa mejeriavdelningen
vid institutet berörande byggnadsfrågor. Den jämlikt bemyndigandet
tillkallade utredningsmannen har ännu icke slutfört uppdraget.

c) Anslagsanvisning för byggnadsarbeten vid den till Offers gård i Västernorrlands
län förlagda fasta försöksgården för jordbruket: Anmäld och slutbehandlad
den 30 juni och den 29 september 1933.

d) Anslagsanvisning m. m. för anskaffande av ett isbrytande undersökningsoch
bevakningsfartyg för havsfiskets behov: Anmäld och slutbehandlad den 30
juni, den 18 augusti och den 1 december 1933.

75. samma dag, i anledning av väckt motion örn vidtagande av reparations- och
omändringsarbeten i en bostadsvilla vid statens växtskyddsanstalt. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 juli 1933.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i propositionerna nr 211, 212
och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni och den 16 september 1933, därvid
bland annat utfärdades författningar (sv. f. nr 434, 435, 549 och 550).

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående mjölkavgift, m. m. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, då bland annat utfärdades tre
författningar i ämnet (sv. f. nr 391—393).

320

78. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående
anslag dels till torrläggningsföretag, dels ock till skogs vårdsåtgärder,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933, då bland annat utfärdades tre

författningar i ämnet (sv. f. nr 436—438).

79. den 27 juni, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 november 1933 till den del skrivelsen ankommer
å jordbruksdepartementets handläggning.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (26.)

Överlämnad den 14 februari 1933 till finansdepartementet för vidare handläggning.

2. den 17 februari, angående regleringen av utgifterna för budgetåret 1933/
1934 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

3. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av lägenheten Slantbacken å Grängesbergs gruvskog. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
av vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 mars 1933.

5. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 84 med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1932
(nr 244) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet. (72.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 mars 1933 (sv. f. nr 73).

6. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1933.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 mars 1933.

8. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (89.)

Överlämnad den 13 mars 1933 till finansdepartementet för vidare handläggning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående beteckning för vissa slag av vin. (90.)

Förordning i ämnet utfärdad den 13 mars 1933 (sv. f. nr 78).

321

10. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 218 nied
förslag till vissa tillägg till gällande tulltaxa. (100.)

Överlämnad den 20 mars 1933 till finansdepartementet för vidare handläggning.

11. den 28 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
av lägenheten Kaunisvaara 35 i Pajala socken m. m. (113.)

Anmäld den 7 april 1933 samt ånyo anmäld och slutbehandlad den 22 september
1933, därvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr 557).

12. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen). (148.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 april 1933 (sv. f. nr 139).

13. den 22 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1933/1934 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet, jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj samt den 2 och den 30 juni 1933.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
av visst område å Djurgården för uppförande av ett tekniskt museum.
(162.)

Anmäld den 5 maj samt ånyo anmäld och slutbehandlad den 14 juni 1933.

15. den 3 maj, angående viss ändring i sjömanshus- och mönstringsförordningen.
(174.)

Anmäld den 19 maj 1933 samt ånyo anmäld och slutbehandlad den 8 december
1933, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 641).

16. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelsen i Madrid den 14 april 1891 angående undertryckande
av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror, reviderad i
Washington den 2 juni 1911 och i Haag den 6 november 1925. (218.)

Anmäld och för handelsdepartementets del slutbehandlad den 20 september
1933 samt överlämnad till utrikesdepartementet för vidtagande av på sistnämnda
departement ankommande åtgärd.

17. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
till stöd åt hantverket jämte i ämnet väckta motioner. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 355).

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning om anslag till
hantverkslånefonden. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 juni 1933.

19. den 7 juni, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—
30 juni 1932. (276.)

Skrivelsen är i vad den avser punkten 6, de kungliga teatrarna, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års riksdag.

322

20. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, å ena, samt Det Förenade Konungariket
Storbritannien och Norra Irland, å andra sidan, träffad handelsöverenskommelse.
(296.)

Anmäld och för handelsdepartementets del slutbehandlad den 14 juni 1933

samt överlämnad till utrikesdepartementet för vidtagande av på sistnämnda departement
ankommande åtgärd.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 254 angående
vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m. (297.)

Överlämnad den 14 juni 1933 till finansdepartementet för vidare handläggning.

22. den 10 juni, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1933.

23. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till provisorisk
avlöningsförbättring för lärare vid navigationsskolorna. (321.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(323.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1933.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift ävensom i ämnet
väckta motioner. (326.)

Förordning i ämnet utfärdad den 26 juni 1933 (sv. f. nr 390).

26. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig
exportkreditgaranti. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933, därvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 429).

27. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende handelsdepartementets
verksamhetsområde. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni och den 10 november 1933.

28. den 27 juni, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt rörer handelsdepartementet, den 30 juni 1933.

323

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1933 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

19. den 10 mars 1933, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse
av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. (85.)

20. samma dag, i anledning av väckt motion örn utarbetande av nytt förslag
till steriliseringslag. (86.)

32. den 3 maj, i anledning av väckt motion örn uppsägning av konventionen
för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga
örn äktenskapsskillnad och hemskillnad m. m. (179.)

37. den 19 maj, angående utredning örn åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
(221.)

40. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom
väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn val till riksdagen.
(251.)

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.
(253.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

5. den 24 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av Vännäs lägerplats. (63.)

10. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Landskrona stad örn försäljning
av vissa markområden till staden m. m. (97.)

22. den 3 juni, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (271.)

324

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

2. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

6. den 22 mars, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen
örn arbetarskydd. (104.)

15. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss utvidgning
av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m. (225.)

30. den 21 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av byggnader för statens bakteriologiska laboratorium
jämte en i ämnet väckt motion. (347.)

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 211, 212
och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte i
dessa ämnen väckta motioner. (356.)

35. den 27 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (370.)

36. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa kostnader för arbetslöshetsförsäkringens organisation
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (372.)

37. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn offentlig arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (373.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 7 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nedläggande av Svartälvs järnväg m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(146.)

12. den 3 maj, angående avskaffande av det inom statens vattenfallsverk
tillämpade tantiemsystemet. (175.)

15. den 10 maj, angående användandet av postsparbankens medel. (188.)

20. den 27 maj, angående viss ändring i gällande motorfordonsförordning. (246.)
22. den 7 juni, angående radioverksamhetens rationella ordnande m. m. (259.)

25. samma dag, i anledning av väckta motioner örn förstatligande av hela
det svenska järnvägsnätet. (267.)

27. samma dag, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931 —
30 juni 1932. (276.)

325

28. den 9 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner. (295.)

34. den 21 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (351.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

14. den 7 mars 1933, i anledning av de i statsverkspropositionen behandlade
frågorna angående redovisningen å riksstaten av anslagen till expenser
och tryckningskostnader samt ändrad uppställning av riksstatens
utgiftssida. (78.)

23. den 4 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/
1934 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet,
jämte en i fråga örn en av dessa framställningar väckt
motion. (7.)

33. den 25 april, i anledning av väckta motioner om införande av skatt å
choklad och vissa andra sötvaror. (166.)

49. den 24 maj, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt bestämmelserna
för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

50. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjord framställning örn anslag till
vattenkraftslånefonden jämte i ämnet väckta motioner. (243.)

51. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag örn
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

57. den 7 juni, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931
—30 juni 1932. (276.)

63. den 9 juni, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar av bestämmelserna
rörande nöjesskatt. (301.)

78. den 19 juni, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen
av alkoholvaror. (312.)

100. den 27 juni, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

101. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn kvarlåtenskapsskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(375.)

102. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till avskrivning av visst i fonden för förlag till
statsverket ingående lånekapital. (376.)

326

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 5 maj 1933, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/
1934 under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet, jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel
väckta motioner. (8.)

17. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttning
av vissa ordinarie ämneslärare vid kommunala mellanskolor till
samrealskolor. (194.)

28. den 7 juni, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931—30 juni 1932. (276.)

34. den 21 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (352.)

35. den 27 juni, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/1934
av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 20 mars 1933, i anledning av väckta motioner örn utfärdande av
föreskrifter rörande ursprungsbeteckning för importerade lantmanna- och
trädgårdsprodukter. (101.)

15. den 24 mars, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)

17. den 31 mars, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen angående
köttbesiktning och slakthus. (116.)

31. den 22 april, i anledning av väckt motion örn nedskrivning i vissa fall
å av staten utlämnade vafrtenavtappnings- och torrläggningslån. (155.)

33. samma dag, i anledning av väckt motion angående sådan författningsändring
att ejdern på rikets västkust helt fridlyses. (157.)

39. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

74. den 21 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende jordbruksdepartementets
verksamhetsområde. (353.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

19. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931
—30 juni 1932. (276.)

327

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1933 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1933.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

2. den 11 juni 1917, angående utredning örn indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Lag örn ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m.
utfärdad den 10 februari 1933 (sv. f. nr 28). Ärendet är i övrigt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Sedan 1919 års proportionsvalssakkunniga den 31 december 1921 avgivit förslag
i ämnet (betänkande III), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion örn vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i fråga
om rättegångsordningen m. m. (312.)

Genom Kungl. Majrts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

5. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

328

6. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i tryckfrihetsförordningens
stadganden om hemlighållande av protokoll i ministeriella
ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m. (315.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

7. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

8. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Sedan inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med
förslag till steriliseringslag samt yttranden inhämtats däröver, har socialdepartementet
den 19 november 1931 överlämnat ärendet till justitiedepartementet.
Inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig har den 22 juli 1933 avgivit
betänkande med förslag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa
eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande personer (st. off. utr.
1933: 22). Efter det yttranden häröver inhämtats, har inom justitiedepartementet
ärendet varit föremål för ytterligare beredning och lagförslag i ämnet
upprättats. Detta lagförslag har den 21 december 1933 remitterats till lagrådet
för yttrande.

9. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för egnahemsbildningen.
(201.)

Över ett i ärendet upprättat lagförslag har utlåtande avgivits av lagrådet den
30 mars 1925. Kungl. Maj:t har sedermera förordnat, att frågan angående avveckling
av bestående fideikommiss skall inom lagberedningen vid lämplig tidpunkt
upptagas till fortsatt övervägande.

10. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående ändring i förordningen den 21 december 1857 örn ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet. (78.)

Lagar i ämnet utfärdade den 2 juni 1933 (sv. f. nr 269—271).

11. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner örn ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

12. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner örn offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Sedan tillkallad sakkunnig den 11 februari 1927 avgivit betänkande med förslag
i ämnet (st. off. utr. 1927: 2) samt yttranden inhämtats däröver, har frågan
upptagits till förnyad behandling av särskilda under år 1933 inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga.

329

14. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Sedan i statsrådet den 7 december 1928 beslutats, att skrivelsen, såvitt den
avsåge stadgande örn skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat
och kommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda,
är ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 12 maj 1926, angående utredning i fråga örn meddelande av viss
föreskrift rörande kassation av husdjur. (214.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

16. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för
elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Majrts pröfning.

17. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion örn lagstiftningsåtgärder
för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna flottlederna
sjunkna virket. (76.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

18. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens
bestämmelser örn ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan skrivelsen jämlikt beslut i statsråd den 11 maj 1928 överlämnats till
sakkunnig för deltagande i nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område,
har frågan behandlats i ett inom de nordiska sjölagstiftningskommittéerna
utarbetat utkast till lagbestämmelser örn befraktning (st. off. utr. 1930: 11).
Den 31 mars 1933 har Kungl. Majit tillsatt en kommitté med uppdrag att deltaga
i fullföljandet och avslutandet av det nordiska lagstiftningsarbetet på sjörättens
område.

19. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt. (183.)

Sedan inom handelsdepartementet och kommerskollegium verkställts utredning
i ämnet, har ärendet den 28 juni 1933 överlämnats till justitiedepartementet,
där detsamma är föremål för ytterligare beredning.

20. den 8 juni 1927, i anledning av väckt motion angående statsinköp av
bulvanhemman. (332.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

21. den 24 april 1928, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare. (134.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

22. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn statsdepartementen. (229.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

330

23. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1930: 3), hava yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden
hava dock ännu ej inkommit.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående förbättrad lagstiftning
mot ocker. (325.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

25. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt
till fiske m. m., jämte i ärendet väckta motioner. (313.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet, i den del det
icke behandlats genom tidigare utfärdade lagar, från vidare behandling avskrivits.

26. den 1 mars 1929, i anledning av väckt motion angående ändring i gällande
bestämmelser örn ersättning till expropriationsnämnd. (48.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 19 mars 1929, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar
i de sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

Skrivelsen har den 28 augusti 1933 överlämnats till jordbruksdepartementet.

28. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 maj 1929 (sv. f. nr 77—80). Fråga örn meddelande
av bestämmelser angående skyldighet för trafikförsäkringsgivare att ersätta
skada, som genom trafik med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser,
är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

29. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av illojalt
användande av välj arbeteckningar vid val till riksdagens andra
kammare. (106.)

Sedan tillkallade sakkunniga den 4 februari 1930 avgivit förslag i ämnet (st.
off. utr. 1930: 5), varöver yttranden inhämtats från vissa myndigheter och partisammanslutningar,
har frågan upptagits till förnyad behandling av särskilda
under år 1933 inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga.

30. den 27 februari 1931, i anledning av väckt motion med förslag till lag
angående slakt av husdjur. (42.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har ärendet från vidare behandling
avskrivits.

31. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

331

32. den 18 mars 1931, i anledning av väckt motion om viss ändring ill
kap. 38 § rättegångsbalken. (75.)

Ärendet är föremål för utredning inom departementet.

33. den 15 april 1931, i anledning av väckt motion angående faderskapsbevisning
medelst blodundersökning. (135.)

Lagar i ämnet utfärdade den 26 maj 1933 (sv. f. nr 229 och 230).

34. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 142—144, 146 och 148
—151). Fråga, huruvida och i vad mån lagen den 18 juni 1925 örn rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
kan göras tillämplig å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning. (246.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 17 februari 1932, i anledning av väckt motion angående ny lag örn
hittegods m. m. (29.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Sedan inom justitiedepartementet verkställts i skrivelsen begärd utredning rörande
frågan örn överflyttning å de allmänna domstolarna av mål, som höra
till krigsdomstolarnas upptagande, har Kungl. Maj:t förelagt 1933 års riksdag
proposition i detta ämne (nr 223), vilken proposition ej vann riksdagens bifall.
Beträffande i skrivelsen påkallad utredning rörande revision av strafflagen för
krigsmakten, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn
förberedande undersökning och tvångsmedel i brottmål. (74.)

Lagar i ämnet utfärdade den 12 maj 1933 (sv. f. nr 181—187).

39. den 13 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 7 riksdagsordningen samt till lag örn ändrad
lydelse av 12 och 25—28 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn
val till riksdagen. (102.)

Lag om ändrad lydelse av 12 och 25—28 §§ lagen den 26 november 1920
(nr 796) örn val till riksdagen utfärdad den 24 februari 1933 (sv. f. nr 53).

40. den 15 april 1932, i anledning av väckt motion angående ett lagligt
reglerande av virkesmätningsföreningarnas verksamhet. (116.)

Skrivelsen har den 19 oktober 1933 överlämnats till jordbruksdepartementet.

41. den 29 april 1932, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i gällande expropriationslagstiftning. (167.)

Över ett i ämnet upprättat lagförslag har utlåtande avgivits av lagrådet den
23 november 1933. Kungl. Majit har den 15 december 1933 beslutat avlåta
proposition i ämnet till riksdagen.

42. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

332

I skrivelsen har riksdagen begärt utredning och förslag 1) till bestämmelser om
inteckningsförnyelsernas avskaffande, 2) till lagändring i syfte att bereda lättnad
i avseende å renovationsskyldigheten i inskrivningsärenden och 3) angående
tingslags skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring
av fastighetsböcker och arkivalier. I den under 1) upptagna frågan hava inom
justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 19 augusti 1933 avgivit betänkande
angående gottgörelse åt statsverket och de sportelberättigade i händelse
av inteckningsförnyelsernas avskaffande m. m. (st. off. utr. 1933: 24). Frågan
är föremål för vidare behandling inom justitiedepartementet. I övrigt är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

44. den 20 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. (217.)

I enlighet med riksdagens i skrivelsen gjorda hemställan har Kungl. Maj:t förelagt
1933 års riksdag förslag till stadga örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Stadgan har utfärdats den 24 februari 1933 (sv.
f. nr 54).

45. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1932 (sv. f. nr 223 —226). Frågan örn
bestämmelser för undanröjande av förefintliga hinder mot sammanläggning av
makar tillhöriga fastigheter är beroende på Kungl. Majrts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 4, 6, 7, 10, 11, 15, 17, 20, 21,
22, 24, 25, 27, 30, 33, 38, 39, 40 och 44 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln med
vapen, ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
örn finansiell hjälp m. m., jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 4 juni 1931, angående utredning i fråga om vissa svenska medborgares
anspråk på skadestånd för dem genom nationaliseringen i Ryssland
tillfogade förluster m. m. (266.)

333

Sedan de genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1931 utsedda sakkunniga
den 29 december 1932 inkommit med utlåtande i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maurts prövning.

4. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner örn Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Ärendet är beroende på Kungl. Marits prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.

2. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Punkten 8, i vad den avser ändring av bestämmelserna örn utbetalning av

kapitaliserat värde av reservpension, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

4. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Ärendet är föremål för prövning av 1930 års försvarskommission.

6. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
rörande det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

Ärendet är föremål för prövning av 1930 års försvarskommission.

7. den 29 april 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (170.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, i anledning av väckta motioner angående användningen av
vissa delar av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön.
(173.)

Ärendet är föremål för utredning inom domänstyrelsen.

9. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den under lantförsvarets förvaltning stående egendomen
Arendala i Hardeberga socken av Malmöhus län. (309.)

Ärendet är föremål för utredning inom domänstyrelsen.

334

10. den 5 juni 1930, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4.)

Punkten 68, i vad den avser semester åt vid försvarsväsendet anställda arbetare,
anmäld den 26 maj 1933 och ånyo anmäld den 9 juni 1933.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (176.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 20 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande av en sjukhuspaviljong vid garnisonssjukhuset i Boden m. m.
(131.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 maj 1933.

13. den 29 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till flygövningar.
(161.)

Sedan flygstyrelsen inkommit med anbefalld utredning i ämnet, är ärendet fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 11 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden. (194.)

Sedan arméförvaltningens civila departement, efter samråd med järnvägsstyrelsen,
inkommit med anbefalld utredning i ämnet, är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 13 maj 1932, i anledning av väckta motioner angående upphandling
av lantbruksprodukter för statens och kommunernas räkning direkt från
producenterna. (225.)

Anmäld, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer, den 3 mars
1933.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 6 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad disposition av medel, anvisade till anskaffning av för kroppsundersökning
av flygare erforderlig apparatur. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 januari 1933 (statsverkspropositionen, fjärde
huvudtiteln).

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 12, 15 och 16 omförmälda av
Kungl. Majit inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Genom beslut den 7 december 1928, den 26 september 1930 och den 2 oktober
1931 har Kungl. Majit i tre etapper genomfört av medicinalstyrelsen föreslagna
sänkningar av läkemedelsprisen (se vidare ämbetsberättelsen 1933 s. 272).

335

Därjämte har Kungl. Maj:t den 4 februari 1927 anbefallt medicinalstyrelsen
att i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan verkställa utredning
dels huruvida och i vad mån, för vinnande av lättare tillgång till vissa
enligt apoteksvarustadgan för närvarande såsom apoteksvaror ansedda läkemedel,
sådana medel borde och kunde undantagas från apoteksvarustadgans bestämmelser
rörande apoteksvaror, dels ock huruvida och i vad mån inskränkning i
eller särskilda bestämmelser för handeln å apoteken med andra varor än apoteksvaror
kunde böra föreskrivas, ävensom att utarbeta de förslag, till vilka
utredningen kunde föranleda. Sedan medicinalstyrelsen efter samråd med kommerskollegium
och styrelsen för tekniska högskolan gjort framställning om tillsättande
av en särskild sakkunnigberedning för utredning rörande de frågor i
förevarande hänseenden, till vilka medicinalstyrelsen icke tagit ståndpunkt, samt
angående därmed sammanhängande ämnen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 tillkallat sju utredningsmän att inom
departementet biträda med utredning angående åtgärder för nedbringande av
prisen å läkemedel m. m.

Den 20 juli 1932 hava utredningsmännen avgivit betänkande angående kontroll
över handeln med farmaceutiska specialiteter. Sedan yttranden över betänkandet
inhämtats från åtskilliga myndigheter, är ärendet i denna del beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

I övriga delar är utredningsmännens uppdrag ännu icke slutfört.

2. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga örn åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsfö''retag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Skrivelsen överlämnades den 21 juni 1926 till de samma dag tillkallade sakkunniga
för verkställande av utredning angående arbetslöshetsförsäkring m. m.
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget.
Sedan dessa sakkunniga avgivit betänkande, hava yttranden inhämtats däröver.
Jämlikt bemyndigande den 7 oktober 1932 har chefen för socialdepartementet
utsett fem sakkunniga att inom departementet biträda med fortsatt behandling
av frågan örn arbetslöshetsförsäkring. Efter det sistnämnda sakkunniga den 21
januari 1933 avlämnat promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.,
har Kungl. Majit till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 209), vilken ej
vunnit riksdagens bifall. Ärendet är därefter föremål för fortsatt beredning
inom socialdepartementet.

3. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol.
I vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister,
däri staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning (se vidare ämbetsberättelsen 1933 s. 274). (Jfr ärendet under punkten
12 bär nedan.)

4. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen, som den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning
och förslag i frågan, torde komma att behandla densamma i samband med avgivande
av yttrande över en genom svenska nationalföreningen mot tuberkulos
verkställd, i april 1929 överlämnad utredning angående fortsatta åtgärder till
tuberkulosens bekämpande i Sverige. Medicinalstyrelsen har ännu ej yttrat sig
i ämnet.

336

5. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter enligt
pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Sedan pen sion sstyrelsen inkommit med infordrad utredning i ämnet, bar ärendet
överlämnats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Kommittén har
ännu ej slutfört sitt uppdrag. (Jfr ärendena under punkterna 7, 14, 16 och 17
här nedan.)

6. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Sedan chefen för socialdepartementet den 10 oktober 1924 jämlikt bemyndigande
tillkallat tre sakkunniga för att biträda med den av riksdagen begärda
utredningen och dessa sakkunniga den 30 april 1928 avgivit betänkande angående
ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård) samt yttranden däröver
inhämtats, har inom socialdepartementet utarbetats ett utkast rörande viss försöksverksamhet
beträffande folktandvård. Efter det ärendet i sistnämnda avseende
varit föremål för övervägande i samband med behandling av 1930 års
statsverksproposition, har under åren 1931 och 1932 med anlitande av medel
från pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet dylik försöksverksamhet pågått
dels i vissa distrikt i Norrland genom föreningen Svenska röda korset,
dels ock i vissa distrikt i mellersta Sverige genom medicinalstyrelsens försorg.
Under år 1933 har den tidigare av medicinalstyrelsen omhänderhavda försöksverksamheten
i stället bedrivits genom kommunernas försorg, varjämte skolöverstyrelsen
låtit anställa liknande försök vid vissa allmänna läroverk. Ärendets
slutliga behandling har överlämnats till statens sjukvårdskommitté. (Jfr
ärendet under punkten 15 här nedan.)

7. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag örn samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 örn fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Sedan under år 1924 vissa lagar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 361—363), har i
riksdagsskrivelsen därjämte behandlad fråga örn understöd utan fattigvårds karaktär
åt änkor, vilka äro i behov därav för sina barns uppfostran, efter att
hava varit föremål för utredning inom pensionsstyrelsen, överlämnats till pensionsförsäkringskommittén.
(Jfr ärendena under punkterna 5, 14, 16 och 17.)

8. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1923—30 juni 1924. (158.)

Den 30 juni 1933 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse (sv. f. nr 477) angående
kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter (se vidare ämbetsberättelsen
1933 s. 275). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

337

10. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Maj:t — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan örn
åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den sålunda
anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda hänseendet.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

11. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Den 30 juni 1933 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter (sv. f. nr 477). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

12. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 3
här ovan.)

13. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan skrivelsen hösten 1932 överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 22
här nedan.)

14. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring i
grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring. (83.)

Ärendet har remitterats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena
under punkterna 5, 7, 16 och 17.)

15. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan utlåtande inhämtats från medicinalstyrelsen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallat fem sakkunniga
(statens sjukvårdskommitté) för att inom departementet biträda med utredning
i ämnet. Denna utredning har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet under punkten
6 här ovan.)

16. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Sedan riksförsäkringsanstalten anbefallts att i ärendet avgiva utredning, har
anstalten den 29 november 1930 under åberopande av direktiven för 1928 års
pensionsförsäkringskommittés arbete hemställt örn överflyttning av utredningsuppdraget
till nämnda kommitté. Beslut örn dylik överflyttning har av Kungl.
Maj:t meddelats den 4 december 1930. Kommittén har ännu icke avslutat
sina arbeten. (Jfr ärendena under punkterna 5, 7, 14 och 17.)

22 — Justitie ombudsmannens ämbetsberätlelse till 1934 års riksdag.

338

17. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
örn allmän pensionsförsäkring. (206.)

Ärendet är under behandling hos 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr
ärendena under punkterna 5, 7, 14 och 16 här ovan.)

18. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan örn denna
personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års riksdag.
Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jämväl
anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden inkommit,
har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag, vartill
utredningen givit anledning. Förslagen föranledde ingen åtgärd vid 1933 års
riksdag (V h. t. sid. 23). Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

19. den 8 juni 1928, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Sedan förslag till konvention i ämnet antagits vid internationella arbetskonferensens
sammanträde 1933, kommer ärendet att bliva föremål för behandling
i samband med fråga örn revision av kungörelsen för möjliggörande av anslutning
till konventionsförslaget.

20. den 6 juni 1929, angående förbättring av skogsarbetarnas provianteringsoch
matlagningsförhållanden. (305.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till plan för utredning i det av
riksdagen i skrivelsen avsedda hänseendet. Sedan socialstyrelsen inkommit med
ifrågavarande förslag, anmäldes ärendet ånyo den 22 november 1929, därvid
uppdrogs åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att verkställa vissa utredningar
i ämnet. Dessa utredningar hava under år 1933 avslutats utom i vad
angår utarbetandet av en handledning för kooperativ hushållning i skogshärbärgen.

21. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kaffe.
(306.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Uppdraget har ännu
icke fullgjorts.

22. den 14 mars 1930, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
blindhetsersättning. (70.)

Sedan skrivelsen hösten 1932 överlämnats från ecklesiastikdepartementet, har
förslag till lagstiftning i ämnet utarbetats inom socialdepartementet, varefter
yttranden över förslaget inhämtats från åtskilliga myndigheter och enskilda
sammanslutningar. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 13 här ovan.)

23. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av läns -

339

styrelsen samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena,
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Detta uppdrag har ännu icke
slutförts.

24. den 4 april 1930, i anledning av dels Kungl. Martts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1929 fattade beslut, dels ock en i
ämnet väckt motion. (139.)

Skrivelsen har behandlats utom i vad angår av arbetskonferensen antaget förslag
till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med
lastning eller lossning av fartyg (se ämbetsberättelsen 1933 s. 278). Sedan konferensen
år 1932 antagit förslag till ny konvention i ämnet, kommer skrivelsen
icke att bliva föremål för Kungl. Maj:ts vidare behandling.

25. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1928—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 25 juli 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerhet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva yttrande i frågan. Sedan detta
inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 13 maj 1930, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes att i samband
med avgivande av berättelse rörande en av Kungl. Majit den 12 oktober 1923
anbefalld utredning angående jordbruksarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden
inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av nämnda
utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar
sådan ytterligare utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden, som riksdagen i sin skrivelse ifrågasatt, borde åvägabringas,
ävensom att, därest så funnes böra bliva fallet, framlägga förslag till plan
för en dylik utredning. Sedan socialstyrelsen fullgjort ifrågavarande uppdrag,
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 6 februari 1931
tillkallat sex utredningsmän att inom departementet biträda med utredning i
frågan, vilka utredningsmän dels i en den 8 februari 1933 dagtecknad promemoria
framlagt förslag till en statlig stödaktion för främjande av bostadsverksamheten
på landet, i anledning av vilket förslag Kungl. Majit avlåtit proposition
(nr 211) till riksdagen dels ock den 15 december 1933 avgivit betänkande
med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan
m. m. I övrigt är utredningsmännens uppdrag ännu icke slutfört.

27. den 27 maj 1930, angående åtgärder dels till främjande av eldning
med ved, särskilt i statens fastigheter, dels ock till beredande av ökad
avsättning för inhemskt bränsle. (251.)

Kungl. Majit har den 3 mars 1933 till riksdagen avlåtit proposition (nr 189)
angående anslag för ernående av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter
m. m. (se vidare ämbetsberättelsen 1933 s. 279). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

340

28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utökning och effektivisering
av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Sedan denna utredning inkommit samt utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Skrivelsen har
i vad angår lagstiftningsåtgärder beaktats i Kungl. Maj:ts proposition (nr 40)
den 23 januari 1931 till riksdagen med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

29. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni
1916 örn skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 181). Därjämte
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 12 september
1930 tillkallat tre utredningsmän för utredning angående ökad möjlighet
till undantag från skyddskoppympning m. m. Utredningsmännen hava den
8 november 1932 avgivit betänkande angående skyddskoppympningen. Sedan
yttranden över betänkandet inkommit från åtskilliga myndigheter, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 251—
258). Beträffande skrivelsen i övrigt har Kungl. Majit den 27 november 1931
uppdragit åt sakkunnig person att inom departementet biträda med verkställande
av utredning och utarbetande av förslag rörande revision av förordningen
örn kommunalstyrelse i Stockholm ävensom att verkställa utredning och
utarbeta förslag med anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra
ämnen anfört och yrkat. Sedan den sakkunnige den 24 juli 1933 avgivit förslag
i ämnet samt yttranden häröver inhämtats, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

31. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

Anmäld den 30 april 1931. Beträffande förslaget till konvention angående
tvångs- eller obligatoriskt arbete jämte därtill anslutna rekommendationer fattades
därvid och den 13 november 1931 beslut örn erforderliga åtgärder. Vad
angår förslaget till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och
kontorsanställda jämte därtill anslutna rekommendationer anbefalldes socialstyrelsen
att inkomma med plan för undersökning av arbetstidsförhållandena beträffande
butikspersonalen och de övriga denna personal närstående anställda,
vilka styrelsen funne lämpligen böra inbegripas i undersökningen, ävensom med
utredning rörande arbetstidsförhållandena vid anstalter för behandling eller vård
av kroppssjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka. Sedan berörda plan inkommit,
har socialstyrelsen anbefallts att jämväl i denna del företaga utredning.
Resultaten av socialstyrelsens utredning hava framlagts vad angår sjukhuspersonalens
arbetstidsförhållanden i Sociala meddelanden 1931 sid. 955 och
beträffande sinnessjukhuspersonalen i Sociala meddelanden 1932 sid. 827. Beträffande
butikspersonalens arbetstidsförhållanden har socialstyrelsen framlagt

341

utredning i Sveriges officiella statistik 1933, socialstatistik, arbetstidsförhållandena
inom detaljhandeln. Utredningen pågår i vad den avser övriga nämnda
personal närstående anställda.

32. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Anmäld den 29 maj och den 12 juni 1931, därvid sistnämnda dag lag utfärdades
(sv. f. nr 288), varjämte socialstyrelsen anbefalldes att, efter samråd i
erforderlig omfattning med medicinalstyrelsen, verkställa utredning angående
behovet av obligatorisk, periodvis förnyad läkarundersökning för arbetare inom
industrier och arbetsföretag, i vilka arbetet vore förenat med stor fara för arbetarnas
hälsa, samt örn sättet för bestridande av de med sådan läkarundersökning
förenade kostnaderna, ävensom inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan socialstyrelsen avgivit förslag i ämnet den
6 juli 1932 samt däröver infordrade utlåtanden avgivits, har Kungl. Maj:t den
10 februari 1933 utfärdat kungörelse (sv. f. nr 373) angående ändrad lydelse
av 59 § i allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442). I avvaktan
på verkningarna av denna författningsändring är ärendet tills vidare
vilande.

33. den 27 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
för utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem
och ny skolbyggnad. (262.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, efter samråd
med skolöverstyrelsen, verkställa utredning i ärendet samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts.

34. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1929—30 juni 1930. (346.)

Den 30 juni 1933 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse (sv. f. nr 477) angående
kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

35. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion örn viss ändring i
gällande föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån. (42.)

Anmäld den 22 april 1932, därvid Ö. Ä. och länsstyrelserna i samtliga län
anbefalldes samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund
bereddes tillfälle att avgiva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 22 mars 1932, i anledning av väckta motioner angående ändrad
barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning. (83.)

Sedan inom socialdepartementet utarbetats förslag till lagstiftning i ämnet, har
yttrande över förslaget inhämtats från åtskilliga myndigheter och enskilda sammanslutningar.
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)

Anmäld den 3 juni 1932, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa en
på ettåriga hushållsräkenskaper grundad allmän levnadskostnadsundersökning.
Uppdraget har ännu icke slutförts.

342

38. den 10 maj 1932, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans
tillämpning för köpingar och municipalsamhällen. (175.)

Anmäld den 27 maj 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i fråga om ändring av hälsovårdsstadgan i de av riksdagen berörda
avseendena ävensom att inkomma med det förslag, vartill styrelsen funne utredningen
giva anledning. Uppdraget har ännu icke slutförts.

39. den 11 maj 1932, angående viss ändring i kungl, kungörelsen angående
villkoren för eldbegängelse. (198.)

Anmäld den 15 juli 1932, därvid samtliga domkapitel, Stockholms stads konsistorium
och hovkonsistorium samt länsstyrelsen i Örebro län anbefalldes och
svenska eldbegängelseföreningen bereddes tillfälle att avgiva utlåtanden över
skrivelsen. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, har Kungl. Majit den 8 december
1933 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr 659). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

40. den 13 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till sjuktransporter
med flygplan jämte två i ämnet väckta motioner. (211.)

Anmäld den 27 maj 1932 och den 10 februari 1933, därvid erforderliga åtgärder
beslötos. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

41. den 4 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni
1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid
polisväsendet rätt till lön och pension m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion. (270.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid förordning (sv. f. nr 243) örn ändrad lydelse
av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.
utfärdades. I vad ärendet avser frågan örn befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön vid avstängning från eller försättande ur tjänstgöring hava uppgifter
i vissa avseenden infordrats från samtliga länsstyrelser. Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Majrts prövning.

42. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1930—30 juni 1931. (213.)

Anmäld den 22 juni 1932, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (arvode vid exekutiva auktioner å fast egendom), därvid
statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län anbefalldes
att avgiva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932 anbefalldes
socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan utlåtande inkommit
från socialstyrelsen, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 16 juni 1932, angående förhindrandet av tillkomsten av väpnade
privata sammanslutningar. (298.)

Jämlikt bemyndigande den 18 november 1932 har chefen för socialdepartemen -

343

tet tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
rörande åtgärder till förebyggande av tillkomsten och fortvaron av beväpnade
enskilda sammanslutningar. Sedan de sakkunniga den 9 maj 1933 avgivit en
promemoria i ämnet, har Kungl. Majit till riksdagen avlåtit proposition (nr 268)
med förslag till vapenkungörelse m. m. I övrigt hava de sakkunniga ännu ej
slutfört sitt uppdrag.

45. samma dag, angående brottslig ungdoms tillrättaförande i större utsträckning
än för närvarande utan insättning i uppfostringsanstalt samt angående
en mera mångsidig yrkesutbildning m. m. vid skyddshem för vanartig
ungdom. (299.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 9, 11, 24, 27, 34, 39 och 40 omförmälda
av Kungl. Majit inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1920, i fråga örn anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Den 9 oktober 1931 överlämnad till de för utredning i fråga om ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkallade utredningsmännen för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag. Utredningsmännen
hava deli 23 december 1932 avgivit betänkande, varöver utlåtanden
avgivits.

2. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31 augusti
1932 avgivit betänkande och vederbörande inkommit med yttranden över detsamma,
hava den 17 november 1933 hos Kungl. Majit anmälts utarbetade
förslag till lag örn allmänna vägar samt till lag örn vägdistrikt, varvid beslutats
inhämta lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag. Dylikt utlåtande
har sedermera inkommit.

3. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Punkten 6 i vad den avser tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementet
för kommunikationsverken.

Anmäld den 21 december 1933, varvid Kungl. Majit, som i samband med
fastställande i samma månad av kommunikationsverkens driftkostnadsstater för
år 1934 yttrat sig i de under nämnda punkt av riksdagens skrivelse angivna
hänseenden, med hänsyn härtill funnit vad under punkten anförts ej föranleda
vidare åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majlis prövning.

344

4. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

De såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen viss borgensförbindelse
m. m., vilka Kungl. Majit den 23 april 1926 anbefallt länsstyrelsen
i Östergötlands län att införskaffa, hava ännu icke inkommit.

5. den 9 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande vägsyn. (171.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31 augusti 1932
avgivit betänkande och vederbörande inkommit med yttranden över detsamma,
hava den 17 november 1933 hos Kungl. Majit anmälts utarbetade förslag till
lag örn allmänna vägar samt till lag örn vägdistrikt, varvid beslutats inhämta
lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag. Dylikt utlåtande har sedermera
inkommit.

6. den 1 juni 1928, i anledning av väckt motion örn ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Anmäld dels den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes
att yttra sig, och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga
för verkställande av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga
den 31 augusti 1932 avgivit betänkande och vederbörande inkommit med
yttranden över detsamma, hava den 17 november 1933 hos Kungl. Majit anmälts
utarbetade förslag till lag örn allmänna vägar samt till lag örn vägdistrikt,
varvid beslutats inhämta lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag.
Dylikt utlåtande har sedermera inkommit.

7. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttj anderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan kommissionen med utgången av år 1932 upphört med sin verksamhet,
har uppdraget överlämnats till djurgårdsbrunnissionen.

8. den 24 maj 1929, i anledning av väckt motion angående fördelning enligt
nya grunder av väghållningsskyldigheten inom städerna. (191.)

Anmäld dels den 6 juni 1929, därvid beslöts inhämta vederbörandes yttranden,
och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31
augusti 1932 avgivit betänkande och vederbörande inkommit med yttranden
över detsamma, hava den 17 november 1933 hos Kungl. Majit anmälts utarbetade
förslag till lag örn allmänna vägar samt till lag örn vägdistrikt, varvid
beslutats inhämta lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag. Dylikt utlåtande
har sedermera inkommit.

9. den 3 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. (275.)

Beträffande vägväsendets omorganisation har Kungl. Majit i 1930 års stats -

345

verksproposition framlagt förslag (sjätte huvudtiteln, punkterna 3—11), och i
denna del är ärendet ej vidare föremål för Kungl. Maj:ts prövning. I fråga
örn förenklad och mera ändamålsenlig organisation av vägdistrikten anmäldes
skrivelsen den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande
på landet samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31
augusti 1932 avgivit betänkande och vederbörande inkommit med yttranden
över detsamma, hava den 17 november 1933 hos Kungl. Maj:t anmälts utarbetade
förslag till lag om allmänna vägar samt till lag örn vägdistrikt, varvid
beslutats inhämta lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag. Dylikt utlåtande
har sedermera inkommit.

10. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner örn ändringar i gällande
lagstiftning angående allmänna vägar. (156.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid uppdrogs åt 1929 års vägsakkunniga att vid
fullgörandet av det dem meddelade uppdraget taga under övervägande de frågor,
som i riksdagens skrivelse avses. Sedan de sakkunniga den 31 augusti
1932 avgivit betänkande och vederbörande inkommit med yttranden över detsamma,
hava den 17 november 1933 hos Kungl. Majit anmälts utarbetade förslag
till lag örn allmänna vägar samt till lag om vägdistrikt, varvid beslutats
inhämta lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag. Dylikt utlåtande har
sedermera inkommit.

11. den 12 juni 1930, angående utredning örn reducering och reglering av
vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft åt landsbygden. (383.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande av
utredning i ämnet. Sedan de sakkunniga den 29 december 1932 avgivit betänkande
och vederbörandes utlåtanden däröver inhämtats, har Kungl. Majit
den 21 april 1933, i anledning av vad vattenfallsstyrelsen i avgivet utlåtande
anfört, funnit ärendet icke påkalla annan Kungl. Majits åtgärd än att till vattenfallsstyrelsen
skulle överlämnas omförmälda betänkande jämte utlåtanden
för att tagas i övervägande vid styrelsens behandling av däri berörda spörsmål.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

12. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Anmäld den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes att avgiva
utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse. Sedan de sakkunniga
den 31 augusti 1932 avgivit betänkande och vederbörande inkommit med yttranden
över detsamma, hava den 17 november 1933 hos Kungl. Majit anmälts
utarbetade förslag till lag örn allmänna vägar samt till lag örn vägdistrikt, varvid
beslutats inhämta lagrådets utlåtande över förstnämnda lagförslag. Dylikt
utlåtande har sedermera inkommit.

13. den 28 maj 1931, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

Ärendet, som tidigare behandlats inom finansdepartementet, har, i vad angår
frågan i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väghållningen
i riket, jämlikt Kungl. Majits beslut den 21 oktober 1932, varit
föremål för utredning hos 1931 års väg- och brosakkunniga. Sedan de sakkunniga
i skrivelse den 19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i
ämnet, har Kungl. Majit, efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den

346

16 september 1933 uppdragit åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet
verkställa av de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas
behov av bidrag av automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt om
grunder för fördelning mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl.
Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet av utredningen och med därav
föranledda förslag; skolande styrelsen i samband därmed yttra sig över de sakkunnigas
skrivelse i övrigt.

14. den 2 juni 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
medverkan från svensk sida till en brobyggnad mellan Rugen och tyska
fastlandet. (343.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att träda i
förhandling med tyska riksbaneförvaltningen för träffande, under förbehåll örn
Kungl. Maj:ts godkännande, av avtal rörande lån för utförandet av ifrågavarande
företag. Sådant avtal har ännu icke inkommit.

15. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien m. m.
jämte fyra i ämnet väckta motioner. (183.)

Anmäld dels den 13 maj, den 30 juni, den 23 september, den 21 oktober och
den 16 december 1932, därvid beslut om tillverkning under vissa tidsperioder
av gatsten för statens räkning meddelades, dels den 10 juni 1932, därvid uppdrogs
åt kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma
med utredning i fråga örn ökad hemmamarknad för svensk gatsten. Sedan
utredningen verkställts, har den 16 december 1932 förordnats, att handlingarna
skulle överlämnas till 1931 års väg- och brosakkunniga för att tagas i
övervägande vid fullgörandet av dem meddelat uppdrag.

16. den 13 maj 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring i 8 §
i lagen örn enskilda vägar. (218.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegiet och domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes
att var för sig avgiva utlåtande, dels ock den 4 november 1932, därvid uppdrogs
åt de inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga
örn ändrade grunder för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen
begärd utredning och avgiva förslag i ämnet.

17. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931. (213.)

Beträffande punkten 4 angående statens bidrag till skjutsentreprenader anmäld
dels den 22 juni 1932, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla
en utredningsman, dels ock den 10 februari 1933, då Kungl. Maj:t avlät propositioner
(nr 97—99) i ärendet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande
angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-
och automobiltraflken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m.
(364.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1932 har departementschefen
samma dag tillkallat tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Den 21

347

oktober 1932 har Kungl. Majit uppdragit åt 1931 års väg- och brosakkunniga
att, bland annat, i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlägga
yttrande och förslag beträffande i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga
i kostnaderna för väghållningen i riket. Sedan de sakkunniga i skrivelse den
19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i ämnet, har Kungl. Majit,
efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september 1933 uppdragit
åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet verkställa av
de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas behov av bidrag av
automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt örn grunder för fördelning
mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl. Majit inkomma
med redogörelse för resultatet av utredningen och med därav föranledda förslag;
skolande styrelsen i samband därmed yttra sig över de sakkunnigas
skrivelse i övrigt.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 11 och 17 omförmälda av Kungl.
Majit inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
(87.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 28 april 1911, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ändamål.
(74.)

Sedan chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet bemyndigande den
9 december 1917 tillkallat borgmästaren G. Fant att verkställa den i skrivelsen
begärda utredningen, har denne med skrivelse den 29 september 1919 avlämnat
förslag till lag örn kommunal fondbildning och vissa i samband därmed
stående författningar. Över förslagen hava yttranden inhämtats från ett stort
antal statliga och kommunala myndigheter samt enskilda sammanslutningar.
Frågan har även berörts i proposition nr 99 till 1930 års riksdag (sid. 94).
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Majits proposition medförslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet, som tidigare avgjorts utom i vad angår frågan örn margarintillverkningens
behov av tullskydd, har i sistnämnda del anmälts och slutbehandlats
den 2 juni 1933.

4. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Anmäld den 15 december 1933. Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål
för Kungl. Majits prövning.

348

5. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

6. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll
över det statistiska arbetet m. m. Kungl. Maj:t har sedermera den 26 september
1930 anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen
att taga frågan örn en sammanhållande uppsiktsinstitution för den
officiella statistiken under förnyat övervägande samt att, efter samråd med
andra ämbetsverk i den utsträckning, som finnes erforderligt, gemensamt inkomma
med utlåtande och förslag i ämnet.

9. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens verk och
myndigheter. (124.)

Frågan har behandlats i ett av sakkunnig den 31 oktober 1929 avgivet utlåtande
rörande kostnaderna för städning och övrig inre rengöring vid vissa
ämbetsverk i Stockholm. Sedan byggnadsstyrelsen den 25 februari 1931 yttrat
sig i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Ärendet har, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom,
den 4 maj 1933 överlämnats för utredning till generaldirektören L. Berglöf i
egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet.

12. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpel trycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker. (177.)

Ärendet är föremål för övervägande hos 1928 års revision av rusdryckslag -stiftningen.

349

14. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Ärendet har anmälts den 12 oktober 1933 och samma dag överlämnats till
1930 års pensionssakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av
uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga örn ordnande av
familjepensioneringen för tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen.
Skrivelsen kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet, som behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna
betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17),
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har behandlats i betänkande (st. off. utr. 1929: 17), som den 30 juni
1929 avgivits av 1924 års uppbördssakkunniga. Över betänkandet hava därefter
yttranden avgivits av åtskilliga verk, myndigheter och sammanslutningar.
Frågan örn intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare har anmälts
den 12 oktober 1933, därvid kungörelse i ämnet utfärdats (jfr nedan punkt
39). Ärendet är — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden
och inrättande av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst —
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929: 17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

19. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga om pensionering av viss
statsanställd icke-ordmarie personal. (202.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

350

22. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tullverket jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet örn kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 15 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga örn lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Anmäld den 15 december 1933. Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och
erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt en särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser den 31
maj 1925, nr 264 och 265. Ånyo anmäld den 23 september och den 15 oktober
1926 samt den 2 november 1928, därvid ytterligare beslut fattades rörande
kommissionens utredningsarbeten. Den 2 december 1932 har Kungl.
Maj:t förklarat, att fastighetskommissionen skall upphöra med sin verksamhet
med utgången av år 1932 samt att de utredningar och underhandlingar, som
av Kungl. Maj:t uppdragits åt fastighetskommissionen, i stället skola ombesörjas
av djurgårdskommissionen. Då den av riksdagen åsyftade utredningen sålunda
kommit till stånd, kommer skrivelsen ej vidare att här redovisas.

26. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1924—30 juni 1925. (107.)

Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för genom
förbrytelse åsamkad skada, behandlats i 1928 års lönekommittés under
punkt 15 här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

27. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Frågan örn statstjänstemännens innehav av sysslor och annat arbete vid sidan
av statstjänsten har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 15 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Majlis prövning.

351

28. den 3 juni 1926, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet har i vad det avser frågan om en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet. Ärendet i denna
del har behandlats i prop. nr 213 till 1928 års riksdag (sid. 262 o. f.) och
kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1925— 30 juni 1926. (225.)

Ärendet har, såvitt rörer punkten 5, den 18 november 1933 överlämnats till
generaldirektören L. Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörande
av uppdrag att inom justitiedepartementet biträda med utredning av
frågan örn den rättsliga vården av kronans fasta egendom. Vad beträffar punkten
6 har statskontoret inkommit med utredning och förslag till åtgärder för
ernående av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande
grunderna för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets
med därtill hörande fonders kapital. Över statskontorets förslag (st.
off. utr. 1929: 35) hava utlåtanden avgivits av åtskilliga verk och myndigheter
m. fl. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rörer beräkningen av
städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

31. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1926— 30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet
har, såvitt rörer punkten 5, den 18 november 1933 överlämnats till generaldirektören
L. Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörande
av ovan under punkt 29 omförmälda uppdrag.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet är föremål för utredning hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

33. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Frågan under punkten a) örn en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna har varit föremål för utredning av den med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande av den 18 oktober 1929 tillkallade skatteutjämningsberedningen,
vilken den 12 december 1932 avgivit principbetänkande med förslag till skatteutjämnande
åtgärder genom överflyttning till staten eller till större kommu -

352

nåla utdebiteringsområden av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter
(st. off. utr. 1933: 4). Sedan åtskilliga myndigheter och sammanslutningar
häröver avgivit infordrade utlåtanden, är ärendet i denna del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

Frågorna under punkten b), i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna
av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver
fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas
till de skattskyldigas olika skatteförmåga, ävensom frågan örn inkomstbegreppet
för inkomst av jordbruksfastighet hava varit föremål för utredning genom 1930
års kommunalskatteberedning. Sedan särskilda sakkunniga den 16 oktober

1931 inkommit med utredning, i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum
vid statens taxering till kommunal inkomstskatt (punkten e), har jämväl detta
ärende enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 oktober 1931 överlämnats till nämnda
beredning. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 skall kommunalskatteberedningens
arbete vila och icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande.

Frågan under punkten f), huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå,
att ränteinkomster och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen
beskattade, må kunna åvägabringas, har varit föremål för utredning av de
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 14 juni 1929 tillkallade skattekontrollsakkunniga,
vilka den 12 september 1933 avgivit betänkande (st. off.
utr. 1933: 27). Sedan åtskilliga myndigheter och sammanslutningar häröver
avgivit infordrade utlåtanden, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) örn ändring i lagstiftningen rörande
försäkringsrörelse, i den mån denna avser bestämmande av räntefoten
för beräkning av premieåterbäringsreserv, har Ö. Ä. den 21 november 1933
anbefallts att avgiva utlåtande häröver.

Frågan under punkten c) örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i proposition nr 220 till

1932 års riksdag (sid. 127 och 128), är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

34. den 24 april 1929, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

Ärendet har varit föremål för utredning i skattekontrollsakkunnigas under
punkt 33 här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

35. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 anfört uppdrog Kungl. Maj:t
den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission av år 1925 att å kronans
vägnar gentemot Stockholms stad framställa anspråk på att renhållningen av
kronans till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna
områden icke vidare skulle bekostas av kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag numera djurgårdskommissionen.

353

Vad angår ärendet under punkten 6 av förevarande skrivelse, har på grund
av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade
bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet, har emellertid
med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas utan Kungl. Maj:ts
särskilda medgivande.

36. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion örn upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 §
stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i
ämnet, har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas
utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

37. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn skogsaccis. (103.)

Ärendet bar den 7 augusti 1931 överlämnats till 1930 års kommunalskatteberedning
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 skall
emellertid kommunalskatteberedningens arbete vila och icke upptagas utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

38. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1928—30 juni 1929. (175.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt i
fråga örn statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet under punkten 1 av riksdagens skrivelse är härefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17), är numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 21 maj 1930, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.
(250.)

Ärendet, som anmälts den 12 oktober 1933, därvid beslutats anordnande vid
postgirokontoret av ett intressekontor för statens befattningshavare m. fl. (jfr
sv. f. nr 573), kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upphävande av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet 1/s mantal
Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Sedan länsstyrelsen i Malmöhus län, efter hörande av magistraten i Hälsingborg
och styrelsen för aktiebolaget Ramlösa hälsobrunn, avgivit utlåtande i
ärendet, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23 — Justitieombudsmannens ämbets})erättelse lill 1934 års riksdag.

354

41. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan örn fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig
inom finansdepartementet. Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda
frågor hänvisas till vad som under 33 härovan anmärkts rörande punkterna
a) och b) i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

42. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.

(381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Ifrågavarande ärende, vilket varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning,
har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932
för fortsatt utredning överlämnats till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna
i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

44. den 2 juni 1931, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga örn riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. (342.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt i
fråga om statsunderstöd m. m , varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Majtts prövning.

45. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929—
30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkt 4 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet under
punkt 8, som anmälts den 3 februari 1933, kommer icke vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgillen m. fl. skattepålagor.
(347.)

Sedan Kungl. Maj:t den 6 oktober 1933 anbefallt domkapitlen i Lunds och
Göteborgs stift att från kyrkoråden i samtliga församlingar inom Lunds stift
respektive Hallands län införskaffa uppgifter å landgillen, hava domkapitlen inkommit
med sådana uppgifter. Därefter har efter därtill erhållet bemyndigande
chefen för finansdepartementet den 8 december 1933 tillkallat förste arkivarien
i kammarkollegiet H. L. Skoglund att biträda med den i skrivelsen begärda
utredningen.

47. den 13 april 1932, i anledning av väckt motion angående utredning
om ändrad lydelse av 35 § i lagen örn sparbanker. (110.)

Kungl. Majit har den 22 september 1933 anbefallt sparbanksinspektionen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

355

48. den 20 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten Gransjö lu i
Algutsboda socken. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 januari 1933.

49. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor jämte
i ämnet väckta motioner. (186.)

Sedan kammarkollegium den 27 oktober 1932 avgivit infordrat utlåtande beträffande
frågan örn sådan ändring av gällande bestämmelser rörande inlösning
för statsverkets räkning av skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ till
dylik inlösning utsträckes att gälla jämväl räntegivare, är skrivelsen i denna
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner örn avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor. (187.)

Sedan kammarkollegium den 31 augusti 1933 avgivit infordrat utlåtande och
förslag i ämnet, har chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet bemyndigande
den 8 december 1933 tillkallat förste arkivarien i kammarkollegiet
H. L. Skoglund att biträda med den i skrivelsen begärda utredningen.

51. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

52. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under punkt 51.

53. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under punkt 51.

54. den 13 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronan tillhöriga hållhägnader i Norrbottens län.
(22L)

Ärendet, som i vad angår kronan tillhöriga hållhägnader i Hakkas och Pajala
by anmälts den 26 maj 1933, kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

55. den 20 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. (217.)

Ärendet har överlämnats till justitiedepartementet.

56. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931. (213.)

Ärendet under punkten 2, som den 17 februari 1933 överlämnats till socialdepartementet,
kommer ej vidare att, i vad på finansdepartementets föredragning
beror, bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

356

Sedan statskontoret den 18 augusti 1932 avgivit infordrade utlåtanden i anledning
av vad riksdagen under punkterna 3 och 8 anfört, har allmänna civilförvaltningens
lönenämnd den 25 januari 1933 avgivit infordrat utlåtande i
förstnämnda ärende. Ärendena under dessa punkter äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 5 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan statskontoret den 12 januari 1933 avgivit infordrat utlåtande och förslag
i anledning av vad riksdagen under punkten 6 anfört, är även detta ärende
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 10 juni 1932, i anledning av väckt motion angående tiden för erläggande
av annuitet å lån från statens avdikningslånefond. (333.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 24 februari 1933 (sv. f. nr 62 och 63).

58. den 11 juni 1932, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande tillverkning av brännvin. (355.)

Ärendet har behandlats i de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 februari
1933 tillkallade motorbränslesakkunnigas den 8 september 1933 avgivna
betänkande angående ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad
sprit m. m. (st. off. utr. 1933: 25). Sedan åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar häröver avgivit infordrade utlåtanden, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

59. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde hava kammarkollegium och statskontoret den 5 november
1932 anmodats att, efter vederbörandes hörande, avgiva gemensamt utlåtande.
Sedan vissa länsstyrelser inkommit med utlåtanden i frågan, hur prästerna
skola befrias från kommunal fastighetsskatt för prästgårdar, som upplåtits åt
dem, är denna fråga beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av väckta motioner angående obligatorisk inblandning
i importerad bensin av motoralkohol, framställd ur avfallslut
vid sulfltcellulosatillverkning. (362.)

Beträffande skrivelsen gäller vad under punkt 58 härovan anmärkts.

61. den 14 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande
av medel till täckande av viss statens järnvägars fordran hos Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. (352.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juni 1933.

62. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 4, 14, 23, 25, 28, 39, 48, 54, 55,
57 och 61 omförmälda av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

357

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Kungl. Maj:t har den 28 april 1933 fattat beslut i ärendet. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

2. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag därom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den
23 maj 1930 lämnat bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan örn ändrade bestämmelser rörande tillsättning
av prästerliga tjänster. Sedan de sakkunniga den 31 december 1932
avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående tillsättning
av prästerliga tjänster och vederbörande myndigheter däröver avgivit yttranden,
är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Sedan Kungl. Majit den 21 november 1913 uppdragit åt en kommitté att avgiva
utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården i riket m. m.
och sagda kommitté den 28 april 1921 avgivit betänkande med förslag i ämnet,
har Kungl. Majit den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet skulle, såsom för
närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits åtgärd, avföras från departementets
diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

4. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 18 juli 1931 lämnat bemyndigande,
tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor. Sedan den sakkunnige den 20 januari 1932 avlämnat utredning
och förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet har med skrivelse den 10 september
1925 till Kungl. Majit inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande. Kungl. Majit har den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet
skulle, såsom för närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits åtgärd, avföras
från departementets diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

6. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

358

Sedan ärendet den 22 oktober 1930 överlämnats från socialdepartementet till
ecklesiastikdepartementet, har Kungl. Majit den 20 januari 1933 meddelat beslut
i ärendet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

7. den 17 april 1918, angående utredning i fråga örn Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11
mars 1923 inkommit med betänkande och vederbörande myndigheter häröver
avgivit utlåtanden, har frågan, i vad avser stifts- och landsbiblioteket i Linköping,
blivit av Kungl. Majit avgjord. Kungl. Majit har den 20 januari 1933
beslutat att ärendet i övrigt skulle, såsom för närvarande icke föranledande
någon åtgärd, avföras från departementets diarium över inkommande ärenden.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

8. den 20 april 1918, angående utredning i fråga örn utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Kungl. Majit har den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet skulle, såsom för
närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits åtgärd, avföras ur departementets
diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

9. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Majits prövning.

10. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande avbyggnader
för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
vitredning i ärendet, har Kungl. Majit den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet
skulle, såsom för närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits åtgärd, avföras
ur departementets diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

11. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Kungl. Majit har den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet skulle, såsom för
närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits åtgärd, avföras från departementets
diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion örn ändring i 13 § 2 morni
lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 23 maj 1930 lämnat bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan örn ändrade bestämmelser rörande tillsättning av prästerliga
tjänster. Sedan de sakkunniga den 31 december 1932 avgivit betänkande
med förslag till ändrade bestämmelser angående tillsättning av prästerliga
tjänster och vederbörande myndigheter däröver avgivit yttranden, är ärendet
numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Kungl. Majit har den 6 oktober 1933 fattat beslut i ärendet. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

359

14. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Över skrivelsen har, i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
riksräkenskapsverket och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden.
Kungl. Majit har den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet skulle, såsom för
närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits åtgärd, avföras ur departementets
diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. den 3 juni 1926, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna film verksamheten m. m. (306.)

Sedan skolöverstyrelsen gemensamt med statens biografbyrå verkställt utredning,
huruvida och på vad sätt statsmakterna kunde och borde understödja användandet
av bildningsfilm, har Kungl. Majit den 20 januari 1933 beslutat, att
ärendet skulle, såsom för närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits
åtgärd, avföra sur departementets diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

16. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen.
Sedan yttrande därifrån inkommit, är skrivelsen numera beroende på Kungl.
Majits prövning.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Kungl. Majit har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen
för statens pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels
uppdragit åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för
behandling av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock
uppdragit åt skolöverstyrelsen och nämnda sakkunniga att med anledning av
riksdagens ifrågavarande skrivelse till Kungl. Majit inkomma med åtskilliga
utredningar och förslag. Kungl. Majit har vidare den 22 och den 29 juni samt
den 24 september 1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat den
22 juni 1928 en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni 1928 fyra
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24 september
1928 en stadga samt en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426). Kungl.
Majit har vidare den 27 juni 1929 avgjort skrivelsen i vissa delar och därvid
utfärdat tre kungörelser (sv. f. nr 198, 200 och 203). Ovannämnda sakkunniga
hava den 31 december 1930 slutfört sitt uppdrag. Vidare har Kungl. Majit
den 24 februari 1933 för riksdagen framlagt proposition angående vissa praktiska
utbildningslinjer på realskolans åldersstadium m. m.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser utredning, huruvida
och i vilken utsträckning åtgärder må kunna vidtagas till underlättande av
vistelsen vid folkhögskola eller därmed förenad lantmannaskola för utom skolkommunen
boende elever, utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning,
utredning i avseende på möjligheterna till en friare genomgång

360

av och flyttning inom folkskolan, utredning och förslag rörande studieunderstöd
åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter, utredning
och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. undervisningsanstalter samt förslag angående åtgärder för att
bereda eleverna vid de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna någon
erfarenhet även i fråga örn den manliga ungdomens undervisning och uppfostran,
ännu icke slutligt avgjord.

18. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskolavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

Kungl. Maj:t har den 24 februari 1933 för riksdagen framlagt proposition angående
vissa praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium m. m.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga.

20. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning. (15.)

Sedan samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium avgivit infordrade
utlåtanden i ärendet, har Kungl. Maj:t den 20 januari 1933 beslutat, att
ärendet skulle, såsom för närvarande icke föranledande någon Kungl. Maj:ts
åtgärd, avföras ur departementets diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

21. den 15 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 186 angående läkarundersökningar av skolbarn vid folk- och småskolor.

Sedan skolöverstyrelsen verkställt den av riksdagen i sagda punkt begärda
utredningen samt yttranden i ärendet från vederbörande myndigheter inkommit,
har Kungl. Majit den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet skulle, såsom för
närvarande icke föranledande någon Kungl. Majits åtgärd, avföras ur departementets
diarium över inkommande ärenden. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

22. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande av
vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

Sedan kammarkollegium, efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel
samt Stockholms stads konsistorium, den 8 juli 1933 inkommit med yttrande,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

23. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
disposition av lappskolbordet i Gällivare. (98.)

Kungl. Majit har den 18 mars 1932 fattat beslut i ärendet samt därvid bland
annat förklarat sig vilja framdeles, sedan frågan örn försäljning av ifrågavarande
delar av lappskolbordet blivit slutligen avgjord, till kammarkollegiet överlämna
handlingarna i ärendet för utredning rörande möjligheten av avveckling
av avgäld för mark, som från lappskolbordet upplåtits för järnvägsändamål.

361

24. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1928—30 juni 1929. (175.)

Punkten 8 angående dramatiska teaterns verksamhet.

Kungl. Maj:t bemyndigade den 3 oktober 1930 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning av med kungl, dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande
frågor. Sedan den sakkunnige inkommit med betänkande och vederbörande
myndigheter däröver yttrat sig, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Jämlikt Kungl. Maj:ts genom beslut den 20 januari 1933 givna bemyndigande
har chefen för ecklesiastikdepartementet sedermera den 21 januari
1933 tillkallat sakkunniga för utredning rörande teaterförhållandena i riket.

Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Kungl. Majit har den 13 juni 1930 fattat beslut angående dyrtidstillägg av statsmedel
för rektor vid högre allmänna läroverket i Malmö. Samma dag har Kungl.
Majit anbefallt kammarkollegiet och statskontoret att dels verkställa skyndsam
utredning av frågan om indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning
av statsverket av de av kronan till de allmänna läroverken gjorda
förläningar av hemman och andra donationer samt med sagda utredning och
det utlåtande, vartill densamma kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit,
dels ock före den 1 oktober 1930 till Kungl. Majit inkomma med förslag till
sådana jämkningar i från och med budgetåret 1930/1931 gällande stater för
de allmänna läroverken, att största möjliga överensstämmelse vunnes mellan
den beräknade och den verkliga avkastningen av de av kronan till de allmänna
läroverken lämnade donationer. Kungl. Majit har i sistnämnda del fattat beslut
den 16 oktober 1931 och den 24 mars 1933, varvid Kungl. Majit vid sistnämnda
tillfälle förklarade sig vilja framdeles meddela beslut rörande en av
kammarkollegiet gjord framställning rörande vissa övergångsbestämmelser i
ämnet.

Sedan kammarkollegium och statskontoret inkommit med utredning och utlåtande
i fråga örn indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning
av statsverket av ifrågavarande fastigheter samt vederbörande myndigheter däröver
avgivit yttranden, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majits
prövning.

25. den 13 maj 1930, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna
för skolmateriel. (186.)

Anmäld den 20 juni 1930 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan yttrande
därifrån inkommit, remitterades ärendet till 1927 års skolsakkunniga, vilka den
28 januari 1931 avgivit yttrande. Ärendet har därefter ånyo remitterats till
skolöverstyrelsen, som den 12 juni 1931 avgivit förnyat yttrande. Ärendet är
numera beroende på Kungl. Majits prövning.

26. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Kungl.
Majit har den 28 oktober 1932 förordnat, att utredningsarbetet skulle från och
med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas.

362

27. den 11 juni 1930, angående ändring av grunderna för det akademiska
befordringsväsendet. (382.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 31 oktober 1930 tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda
med utredning rörande det akademiska befordringsväsendet, hava de sakkunniga
den 27 februari 1933 avgivit betänkande och förslag i ämnet. Sedan yttranden
i ärendet avgivits av vederbörande universitetsmyndigheter m. fl., är ärende
numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 15 april 1931, angående införande i stadgan för rikets allmänna
läroverk och i folkskolestadgan av bestämmelser örn skyldighet för lärare
att i vissa fall underkasta sig läkareundersökning. (98.)

Anmäld den 30 april 1931, varvid Kungl. Maj:t anbefallde skolöverstyrelsen
att skyndsamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Maj:t tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Skolöverstyrelsen har den 21 april 1932 inkommit med
nämnda utredning och förslag, varefter ärendet den 30 april remitterats till
medicinalstyrelsen, som den 15 december 1932 inkommit med yttrande. Ärendet
är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 20 maj 1931, angående en förbättrad arbetsförmedling för ungdom
m. m. (223.)

Anmäld den 12 juni 1931, varvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågorna rörande utvägarna för att med hänsyn
till den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta
förvärvandet av yrkesutbildning samt angående möjligheterna till förbättrad
arbetsförmedling för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga
arbetsförmedlingen ännu icke ernått effektiv organisation. Departementschefen
tillkallade den 1 juli 1931 sakkunniga. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 7
juli 1933 skulle de sakkunnigas uppdrag upphöra senast den 30 september 1933.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad
för statens historiska museum m. m. (235.)

Anmäld den 22 juli 1931, varvid Kungl. Majit anbefallde byggnadsstyrelsen
att skyndsamt till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana ändringar i
den för f. d. positionsartilleriregementets kasernområde nu gällande stadsplanen,
som kunde påkallas av riksdagens ifrågavarande beslut. Sedan byggnadsstyrelsen
inkommit med berörda förslag, har Kungl. Majit den 30 augusti 1932 i
denna del fattat beslut i ärendet. Vidare har Kungl. Majit den 20 januari
1933 ställt ett för ändamålet för budgetåret 1931/1932 beviljat anslag till
byggnadsstyrelsens förfogande. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

31. den 27 maj 1931, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)

Anmäld den 18 juli 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och
därmed sammanhängande frågor. Departementschefen tillkallade samma dag
en sakkunnig. Sedan den sakkunnige den 20 januari 1932 avlämnat utredning
och förslag i ämnet och vederbörande myndigheter yttrat sig, är ärendet beroende
på Kungl. Majlis prövning.

363

32. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1929—30 juni 1930. (346.)

Punkten 6 angående åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.

Anmäld den 26 juni 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med den av riksdagen begärda utredningen. Departementschefen tillkallade
den 30 juni 1931 en sakkunnig. Kungl. Majit har den 28 oktober
1932 föreskrivit, att utredningsarbetet skulle upphöra senast den 28 februari
1933.

33. den 15 april 1932, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 158 angående anordnande av praktiska realskolor.

Kungl. Majit har den 24 februari 1933 för riksdagen framlagt proposition
angående vissa praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium. Punkten
är därmed slutbehandlad.

Punkten 238 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

Punkten har den 2 och den 14 juni 1933 blivit av Kungl. Majit slutligt
avgjord.

Kiksdagens skrivelse är därmed slutbehandlad.

34. den 20 april 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet
barn indraga skolor eller skolavdelningar m. m., jämte i ämnet
väckta motioner. (132.)

Kungl. Majit har den 6 maj, den 3 juni, den 14 och den 28 juli samt den
30 december 1932 meddelat beslut med anledning av riksdagens skrivelse och
därvid utfärdat den 28 juli 1932 en kungörelse (sv. f. nr 380) samt den 30
december 1932 tre kungörelser (sv. f. nr 582, 583 och 585).

Vidare har Kungl. Majit den 3 januari 1933 för riksdagen framlagt proposition
med förslag till ändrade grunder för statsbidrag till anordnande av skolskjutsar.
Slutligen har Kungl. Majit den 24 februari 1933 för riksdagen framlagt
proposition angående åtgärder för beredande av ökade möjligheter att indraga
lärartjänster vid folkskoleväsendet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. den 27 maj 1932, angående ett bättre ordnande av utbildningsmöjligheterna
för husligt arbete. (199.)

Sedan skolöverstyrelsen den 10 november 1932 avgivit utlåtande och förslag
i ämnet, har ärendet anmälts inför Kungl. Majit den 3 januari 1933 och behandlats
i statsverkspropositionen till 1933 års riksdag under åttonde huvudtiteln
punkt 225. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

36. den 28 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag bland annat till lag om ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastika löneboställen, dels ock i ämnet väckta motioner.
(254.)

Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, har Kungl. Majit den 21 oktober 1932
utfärdat dels lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika
löneboställen, dels ock en kungörelse (sv. f. nr 465 och 466). Vidare

364

har Kungl. Majit den 13 januari 1933 framlagt proposition till riksdagen med
förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

37. den 4 juni 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss
ändring av läroverksorganisationen i Stockholm. (275.)

Sedan yttranden i ämnet inhämtats från olika myndigheter, har ärendet anmälts
inför Kungl. Majit den 3 januari 1933 och behandlats i statsverkspropositionen
till 1933 års riksdag under åttonde huvudtiteln, punkt 141. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

38. den 7 juni 1932, i anledning av väckt motion örn ändrad ordning för
de privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.
(282.)

Anmäld den 30 augusti 1932, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning rörande ändrad ordning för de privata och vissa kommunala
läroanstalters understödjande med statsmedel. Sedan departementschefen
samma dag tillkallat en sakkunnig, har Kungl. Majit den 28 oktober
1932 förordnat, att det åt nämnde sakkunnige anförtrodda utredningsarbetet
skulle från och med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl.
Majits särskilda medgivande upptagas.

39. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1930—30 juni 1931. (213.)

I vad angår punkten 7 rörande tjänstledighet från folkskollärar^''ansten vid
statsfolkskolan i Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt har skolöverstyrelseu
den 4 november 1933 avgivit yttrande. Sedermera har medicinalstyrelsen den
6 november 1933 anbefallts avgiva yttrande. Sådant yttrande har ännu icke
inkommit.

40. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)

Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, har ärendet anmälts den 30 augusti
och den 16 september 1932. Kungl. Majit har därvid dels den 30 augusti
utfärdat ecklesiastik boställsordning (sv. f. nr 400), åtta lagar (sv. f. nr 403—
410) och en kungörelse (sv. f. nr 412), dels ock den 16 september utfärdat
fjorton kungörelser (sv. f. nr 425—438).

Skrivelsen är slutbehandlad utom i följande tre punkter:

Enligt Kungl. Majits beslut den 30 augusti 1932 hava till finansdepartementet
för vidare behandling överlämnats riksdagens i förevarande skrivelse
gjorda framställningar

dels örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket indragna
tionde,

dels ock örn utredning, huru prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga
kommunal fastighetsskatt för prästgårdar, som upplåtas åt dem.

Kungl. Majit har den 7 september 1933 anbefallt kammarkollegium att verkställa
av riksdagen begärd utredning angående placering av prästlönefonder i
fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig valuta.

365

41. den 14 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner. (353.)

Kungl. Majit har den 8, den 14 och den 22 juli samt den 19 augusti 1932
meddelat beslut med anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse. Därvid
har Kungl. Majit den 14 juli bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att'' tillkalla högst sju sakkunniga för att inom nämnda departement biträda
med av riksdagen i förevarande skrivelse begärd utredning i fråga örn organisationen
av statens folkskoleseminarier. Departementschefen tillkallade den 22
juli 1932 sakkunniga. Deras utredning är ännu icke slutförd.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 5—8, 10, 11, 13—15, 18, 20,
21, 30 och 33—37 omförmälda av Kungl. Majit inom ecklesiastikdepartementet
slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga örn ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Skrivelsen har i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord utom i
de delar, som sammanhänga med frågan örn revision av bestämmelserna rörande
åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar. Sedan av medicinalstyrelsen
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till epizootilag
och epizootiförordning (st. off. utr. 1929: 18), har medicinalstyrelsen den 30
augusti 1930 avgivit utlåtande i ämnet (st. off. utr. 1930: 22), varöver ett flertal
myndigheter och korporationer yttrat sig. I vad skrivelsen har avseende
å berörda fråga har den anmälts den 10 februari 1933, därvid Kungl. Majit,
som förklarade sig vilja framdeles pröva vad av berörda sakkunniga i deras
betänkande samt medicinalstyrelsen i dess utlåtande däröver anförts, fann skrivelsen
icke föranleda någon Kungl. Majits vidare åtgärd.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige. (114.)

De jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga
för utredning angående organisationsförhållanden vid domänverket hava
ej slutfört sitt uppdrag i denna del. Sedan de sakkunnigas arbete av Kungl.
Majit förklarats skola vila, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 24 maj 1912, i fråga örn den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Lantbruksstyrelsen har den 2 juni 1933 anbefallts att efter hörande av fiskeriintendenterna
yttra sig i frågan, huruvida behov av särskilda åtgärder förefinnas
i de hänseenden, som i skrivelsen avses. Utlåtandet avvaktas.

366

5. den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Anmäld den 3 juni 1921 och den 3 januari 1933, varmed skrivelsen slutbehandlats.

6. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

Till de delar, skrivelsen icke tidigare avgjorts (jfr 1933 års ämbetsberättelse),
har den slutbehandlats vid anmälan den 10 februari 1933.

7. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion.
(322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 8 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 102, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (176.)

Till den del, skrivelsen icke i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
har den slutbehandlats vid anmälan den 12 maj 1933.

10. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksundervisningen. (263.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 juni 1928 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen den 30
april 1930 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. ofi. utr.
1930: 9) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har hänskjutits till den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 18 december
1931 igångsatta utredningen rörande försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens
område. Utredningsmännens betänkande införväntas under januari
1934.

12. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad
konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne
och Muonio älvar m. m. (328.)

I den del ärendet icke avgjorts vid anmälan den 22 december 1927 har det
anmälts den 3 och den 17 februari 1933. Sistnämnda dag beslöts avlåtande
till riksdagen av proposition i ämnet (nr 120).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 25 maj 1928, i anledning av Kungl. Majtts proposition angående
den statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(232.)

367

Skrivelsen har i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord utom beträffande
följande av riksdagen ifrågasatta utredningar, nämligen dels i syfte
att låneunderstöd ur egnahemslånefonden eller annorledes må kunna utgå jämväl
för samfällda (kooperativa) jordbruk, dels ock rörande beredande av ökade
möjligheter för lantarbetare, hemmansägare, arrendators- och småbrukarsöner
samt andra mindre bemedlade eller obemedlade därför lämpliga personer att
erhålla egna jordbruk. Efter verkställda utredningar har Kungl. Majit vid anmälan
den 27 januari resp. den 24 februari 1933 beslutat till riksdagen avlåta
propositioner i ämnena (nr 76 och 181).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

14. den 29 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn tillämpning av
den allmänna arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronojord
m. m. (264.)

Ärendet har liänskjutits till de jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 28
oktober 1932 av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän
rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord. Dessa hava den 22
november 1933 avgivit betänkande (st. off. utr. 1933: 32), varöver yttranden
infordrats från ett flertal myndigheter.

15. den 19 mars 1929, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar
i de sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

Skrivelsen, som tidigare handlagts inom justitiedepartementet, anmäldes den
28 augusti 1933 å jordbruksdepartementets föredragning, därvid uppdrogs åt
den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 tillkallade sociala
jordutredningen att verkställa i ärendet erforderlig ytterligare utredning. Sedan
sådan avgivits i betänkande den 13 oktober 1933 samt remissutlåtanden däröver
inhämtats från ett flertal myndigheter, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

16. den 4 juni 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och
Dalarna m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (281.)

Ärendet har vid anmälan den 14 och den 27 juni samt den 3 augusti 1929
avgjorts utom vad angår av riksdagen ifrågasatt utredning rörande lämpligaste
sättet för avveckling av de nuvarande kolonisationsnämnderna, vilken utrednings
verkställande den 14 juni 1929 uppdragits åt statens egnahemsstyrelse.
Efter framställning av sagda styrelse har Kungl. Majit den 22 juni 1932 förordnat,
att av Gävleborgs läns kolonisationsnämnd samt av kolonisationsnämnden
för Jämtlands och Västernorrlands län utövad verksamhet skall, vad angår
Gävleborgs län från och med den 1 juli 1932 och vad angår Jämtlands och
Västernorrlands län från och med den 1 januari 1933 överflyttas å domänstyrelsen.
I vad frågan avser Västerbottens och Norrbottens län är ärendet,
sedan egnahemsstyrelsen däri yttrat sig den 21 november 1933, beroende på
Kungl. Majits prövning.

17. den 6 juni 1929, om undersökning för avhjälpande av de olägenheter,
som föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket. (3G4.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att med beaktande
av vad riksdagen i ämnet anfört — efter det genom vederbörande
fiskeriintendenter införskaffats utredning rörande de olägenheter, som i olika
avseenden och å olika trakter må vara förbundna med fisket med ålbottengarn,
samt de förhållanden i övrigt, som må tjäna till belysande av ifrågavarande

368

ärende — verkställa den vidare undersökning, som må vara påkallad, samt
därmed ävensom med eget förslag inkomma till Kungl. Majit. Sedan lantbruksstyrelsen
i skrivelse den 27 februari 1932 inkommit med verkställd undersökning
i ämnet, har ärendet anmälts och slutbehandlats den 20 januari 1933.

18. den 14 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående vissa föreskrifter
beträffande importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter. (235.)

Sedan till följd av anbefallning den 8 augusti 1930 jordbruksutredningen inkommit
med yttrande i ärendet, har inom jordbruksdepartementet med ledning
av utredningens förslag utarbetats ett preliminärt utkast till kungörelse i ämnet,
varöver utlåtanden infordrats från ett flertal myndigheter m. fl. Ärendet
är beroende på Kungl. Majits prövning.

19. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 december 1930 har chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat utredningsmän (sociala jordutredningen) för verkställande
av de i skrivelsen ifrågasatta utredningarna, nämligen

1) utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande
arrendelag i vad avser arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen,
med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska
arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927: Sociala jordutredningen
har den 5 december 1931 avgivit betänkande med förslag till vissa
ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1931: 1), vilket betänkande
handlägges i justitiedepartementet;

2) fortsatt utredning dels rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet
av mindre jordbruk och dels rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk: På grundval
av sociala jordutredningens betänkande i ämnet den 5 december 1932 (st.
off. utr. 1932: 33) har Kungl. Majit den 24 februari 1933 beslutat att i sistberörda
del av ärendet till riksdagen avlåta proposition angående inrättande
av arbetarsmåbrukslånefonden (nr 181);

3) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta frilösning
av mindre arrendejordbruk: Sociala jordutredningen har ännu icke slutfört
utredningen;

4) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att främja utökandet
av ofullständiga jordbruk: Sociala jordutredningen har den 27 oktober 1933
avgivit utlåtande i ärendet;

5) utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag för att
bereda ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden:
Sociala jordutredningen har ännu icke slutfört utredningen.

20. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse rörande nytt
avtal mellan Sveriges utsädesförening och Allmänna svenska utsädesaktiebolaget.
(321.)

Till den del skrivelsen icke i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord
anmäldes densamma den 3 februari 1933, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 104).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

369

21. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor.
(328.)

Sedan i 1933 års ämbetsberättelse omförmälda utredningsmän avgivit sitt betänkande
(st. off. utr. 1933: 2), hava därpå grundade förslag i proposition nr
189 underställts 1933 års riksdag.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 11 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande
jämte i ämnet väckta motioner. (377.)

Till de delar skrivelsen icke i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord
anmäldes densamma den 27 januari 1933, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 79).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 14 mars 1931, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i gällande bestämmelser angående upphandling för statens behov. (72.)

Anmäld den 12 juni 1931 (sv. f. nr 222 och 223) och den 30 juni 1933
(sv f. nr 443).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

24. den 9 maj 1931, om utredning och förslag angående kontroll å handeln
med fodermedel. (192.)

Kungl. Majit har vid ärendets anmälan den 31 juli 1931 uppdragit åt kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa den av riksdagen
ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

25. den 13 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands
län. (206.)

Ärendet har vid anmälan den 29 maj 1931 slutbehandlats utom vad angår
försäljning av vissa till fastigheten Köpingskomplexet 127 (Jägaråsen) hörande
områden. Sedan domänstyrelsen avgivit visst i detta ämne infordrat utlåtande,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till mejerihanteringens förbättrande i organisatoriskt och merkantilt hänseende.
(211.)

Skrivelsen, vari anmäles, att visst anslag ställts till förfogande för åtgärder
till mejerihanteringens förbättrande i organisatoriskt och merkantilt hänseende,
är slutbehandlad.

27. den 22 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående en statligt
ordnad redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen. (277.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid åt lantbruksstyrelsen uppdrogs att verkställa
av riksdagen begärd utredning i ämnet.. Denna avvaktas.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
åtgärder till främjande av avsättningen av ägg och fläsk. (281.)

Till den del skrivelsen icke i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen i vad avser anslagsanvisning för kontroll över fläskexporten,
har den, sedan lantbruksstyrelsen inkommit med förslag till föreskrifter i fråga
om anslagets användning, slutbehandlats vid anmälan den 1 september 1933.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19S4 års riksdag.

370

29. den 30 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående revision av
jaktlagstiftningen. (294.)

I ärendet pågår utredning inom jordbruksdepartementet genom särskild jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1932 av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallad sakkunnig.

30. samma dag, i anledning av väckt motion om avskrivning av vissa statens
fordringar hos Kilaåns regleringsföretag. (297.)

Anmäld den 12 juni och den 16 juli 1931, varvid skrivelsen slutbehandlats.

31. samma dag, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp
till Sotbrobäckens regleringsföretag. (298.)

Anmäld den 12 juni 1931 och den 17 mars 1933, varvid skrivelsen slutbehandlats.

32. den 2 mars 1932, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (54.)

Till den del skrivelsen icke i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen i vad avser anslagsanvisning för kontroll över fläskexporten,
har den, sedan lantbruksstyrelsen inkommit med förslag till föreskrifter i fråga
örn anslagets användning, slutbehandlats vid anmälan den 1 september 1933.

33. den 15 april 1932, i anledning av väckt motion angående ett lagligt
reglerande av virkesmätningsföreningarnas verksamhet. (116.)

Skrivelsen, som tidigare handlagts inom justitiedepartementet, anmäldes den 20
oktober 1933 å jordbruksdepartementets föredragning, därvid en utredningsman
förordnades att verkställa utredning rörande virkesmätningsföreningarnas verksamhet.
Tillika bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
högst sex sakkunniga att deltaga i överläggningar i ämnet. Utredningen pågår.

34. den 11 maj 1932, angående viss komplettering av föreskrifterna örn
märkning av utländska köttvaror. (179.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 13 maj 1932, i anledning av väckta motioner angående upphandling
av lantbruksprodukter för statens och kommunernas räkning direkt från
producenterna. (225.)

Till den del skrivelsen tillhör jordbruksdepartementets handläggning, nämligen
i vad avser komplettering av gällande bestämmelser rörande upphandling under
hand för statens och kommunala m. fl. inrättningars behov att jämväl skogsprodukter
bliva föremål för dylik upphandling, anmäldes och slutbehandlades
densamma den 17 februari 1933 (se sv. f. nr 60 och 61).

I övrig del handlägges skrivelsen i försvarsdepartementet.

36. . den 28 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition örn

ändrad lydelse av mom. 10:o i gällande grunder för förvaltningen av
kronans jordbruksdomäner, dels ock i ämnet väckta motioner. (253.)
Anmäld och slutbehandlad den 10 juni och den 28 juli 1932 utom till den
del skrivelsen avser riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela
bestämmelser angående omvärdering av arrendeavgift. I denna del anmäld
och slutbehandlad den 10 mars 1933, därvid utfärdades kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 79).

37. den 7 juni 1932, angående åtgärder för åstadkommande av likformighet
i på olika orter gällande köttbesiktningstaxor. (297.)

371

Sedan vid anmälan den 8 juli 1932 medicinalstyrelsen anbefallts att, efter
verkställd utredning, till Kungl. Majit inkomma med förslag till åtgärder i det
av riksdagen ifrågasatta syftet, samt sådant förslag av styrelsen avgivits, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

38. den 8 juni 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan
samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
ävensom en i ämnet väckt motion. (316.)

I vad avser lantbrukshögskolan anmäld och slutbehandlad den 22 juni och den
30 december 1932 samt den 7 april 1933. Beträffande lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitutet vid Alnarp har — sedan till åtlydnad av anbefallning den 22
juni 1932 institutstyrelsen inkommit med förnyat förslag jämte kostnadsberäkningar
till de byggnadsarbeten vid Alnarp, som erfordrades i anledning av den
beslutade omorganisationen av institutet — proposition (nr 208) avlåtits till
1933 års riksdag.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

39. den 10 juni 1932, i anledning av väckt motion angående tiden för erläggande
av annuitet å lån från statens avdikningslånefond. (333.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för vinnande
av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden. (334.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning örn
de s. k. kontrollföreningarnas verksamhet. (335.)

Sedan lantbruksstyrelsen till följd av anbefallning den 8 juli 1932 inkommit
med utredning i ärendet samt yttrande däröver avgivits av statens mjölknämnd,
anmäldes ärendet den 1 december 1933, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredning rörande mejerihanteringen
och mjölkproduktionen. Utredningsmännen tillkallades samma dag.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning
örn kostnaderna för egnahemsbyggnader. (336.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avgavs den 13 december
1933.

43. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag för ensileringsändamål.
(337.)

Skrivelsen, vari anmäles, att visst anslag ställts till förfogande för utlämnande
av bidrag till anläggningar för ensileringsändamål, har slutbehandlats.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående hjälpåtgärder
åt vissa egnahemslåntagare jämte i ämnet väckta motioner.
(339.)

Skrivelsen har i 1933 års ämbetsberättelse redovisats som avgjord utom i vad
avser av riksdagen gjord anhållan, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
1) utredning rörande möjligheterna att återgå till den ränta å egnahemslån,
som var gällande före år 1920: Utredningens verkställande har jämlikt Kungl.
Majits beslut den 21 april 1933 uppdragits åt statens egnahemsstyrelse, som

372

numera inkommit med förslag i ämnet, över vilket vissa myndigheter yttrat
sig. Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning;

2) utredning rörande de åtgärder, som kunde befinnas böra vidtagas för tillgodoseende
av det i motionen I: 201 avsedda syftet att genom ändring i gällande
uppbördsreglemente amortering och ränta å egnahemslån, som skattskyldig
har att erlägga, finge uppdelas på vissa betalningsterminer: Efter verkställd
utredning anmäldes ärendet den 10 februari 1933, därvid beslöts avlåtande
till riksdagen av proposition i ämnet (nr 140). Skrivelsen är i denna
del slutbehandlad.

45. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder för stödjande av produktionen av mjölk och mejeriprodukter
jämte i detta ämne och andra samma produktion berörande frågor
väckta motioner. (354.)

Till den del skrivelsen icke slutbehandlats vid anmälan den 30 juni 1932,
nämligen i vad den avser av riksdagen gjord anhållan örn vidtagande av de
åtgärder i handelspolitiskt avseende, som för tryggande av effekten utav de
avsedda stödåtgärderna kunde påkallas, anmäldes densamma den 13 januari
1933, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 40), varefter och i överensstämmelse
med riksdagens beslut (skr. nr 1 5) förordning utfärdats den 10 februari
1933 (nr 29) med bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 13 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, dels ock
vissa i ämnet väckta motioner. (367.)

Till den del skrivelsen icke i 1933 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen i vad avser hemställan om utredning rörande jordbrukets
skuldsättning, anmäldes densamma den 3 januari 1933, därvid beslöts proposition
till riksdagen (IX. H. T. p. 114).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 5, 6, 9, 12, 13, 17, 20—23, 26,
28, 30—32, 36, 38, 43, 45 och 46 omförmälda av Kungl. Majit inom jordbruks,
departementet slutligen behandlade, det under 35 upptagna slutbehandlat i vad
ankommer å jordbruksdepartementets handläggning, det under 39 upptagna överämnat
till annat departement samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag örn tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän, avgivet av,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade
sakkunniga (1917 års sjömanshuskommitterade). Ärendet är alltjämt beroende
på kommerskollegii prövning.

373

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 6.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag rörande sjömanshusens omorganisation, avgivet av, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade sakkunniga
(1917 års sjömanshuskommitterade). Ärendet är alltjämt beroende på
kommerskollegii prövning.

4. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

5. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas.
(304.)

Sedan de sakkunniga för utredning angående erforderliga bestämmelser rörande
fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden m. m. (skeppstjänstkommitterade)
den 20 september 1919 anbefallts verkställa den begärda utredningen,
hava de sakkunniga den 31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit
med betänkande i ämnet. Häröver hava vederbörande myndigheter avgivit
yttranden. Kungl. Majit har den 31 maj 1929 uppdragit åt 1928 års
pensionsförsäkringskommitté att verkställa ytterligare utredning i ämnet.

6. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en förberedande undersökning i
ämnet, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

7. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Sedan den av Kungl. Majit den 9 juli 1920 tillsatta kommittén med uppdrag
att ordna Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion för beredande av
varukredit åt vissa nödlidande länder anmält, att utbetalningarna av hjälpkrediter
avslutats, upplöstes kommittén med utgången av april 1927 samt uppdrogs
samtidigt åt kommitténs ordförande f. d. generalkonsuln F. A. A. Grönwall att
tillsvidare fortsätta kommitténs avvecklingsarbete. Genom beslut den 21 december
1933 har avvecklingsarbetet överflyttats i vad angår medelsförvaltningen
till riksgäldskontoret samt i övrigt till utrikesdepartementet.

Skrivelsen är härmed att anse såsom slutbehandlad.

8. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn ändrad tydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911.
(284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

374

9. den 24 mars 1927, i anledning av väckt motion örn upphävande av
tullen å jäst. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 april 1933.

10. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av
likställighet i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och
dess binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m.
(181.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Genom beslut den 2 december
1932 har kommitténs arbete förklarats skola vila tillsvidare.

11. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt
(183.)

Sedan kommerskollegium inkommit med yttrande och förslag i ämnet, har ärendet
den 28 juni 1933 överlämnats till justitiedepartementet för vidare handläggning.

12. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen örn tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart,
med en bruttodräktighet örn minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfärdandet
den 30 juni 1932 av lag angående ändrad lydelse av bland annat 9 §
lagen den 22 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg. Beträffande lastmärke å fartyg
i östersjöfart med mindre dräktighet än ovan anförts pågå inom kommerskollegium
i samarbete med Sveriges segelfartygsförening vissa undersökningar, efter
vilkas slutförande kommerskollegium skall avgiva förnyat utlåtande.

13. den 13 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926
(nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock i
ämnet väckta motioner. (227.)

Sedan kommerskollegium och socialstyrelsen, efter remiss, inkommit med utredning
och förslag till lagstiftning i ämnet, har chefen för handelsdepartementet
genom beslut den 10 november 1933 uppdragit åt särskilt tillkallade
sakkunniga att inom handelsdepartementet verkställa överarbetning av nyssnämnda
förslag. Berörda utredning är ännu icke slutförd.

14. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner, angående möjligheterna
att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

15. den 29 april 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till säkerhetsanstalter för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner.
(167.)

375

Kungl. Majit har den 21 april 1933 av anslagsposten å 50,000 kronor till anordnande
i samband med upprensning av Fårösundsledens inlopp av fyrbelysning
i norra inloppet till Fårösund till lotsstyrelsens förfogande ställt ett belopp
av högst 15,000 kronor. Användningen av anslagsposten i övrigt är beroende
på ytterligare utredning.

16. den 9 maj 1931, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk
vid resa på järnväg från och till hemorten. (193.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid Kungl. Majit anbefallde kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i ämnet samt inkomma
med yttrande och de förslag, som av utredningen föranledas. Utredningen
är ännu icke slutförd.

17. den 1 juni 1932, angående obligatorisk märkning av vissa importvaror.
(262.)

Anmäld den 10 juni 1932 samt ånyo anmäld och slutbehandlad den 15 december
1933, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 670).

18. den 4 juni 1932, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat
föremål eller förfaringssätt. (260.)

Anmäld den 30 juni 1932, därvid uppdrogs åt generaldirektören K. H. R. Hjertén
att, vid fullgörandet av ett honom jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 4 september 1926 meddelat uppdrag att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet
biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder
på det industriella rättsskyddets område, undersöka huruvida och på vad sätt
de i skrivelsen avsedda åtgärderna må kunna vidtagas. Uppdraget är ännu
icke slutfört.

19. den 6 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalm stillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten
för inhemsk förädling. (280.)

De jämlikt beslut den 10 augusti 1932 för ärendets behandling tillkallade sakkunniga
hava ännu ej slutfört sitt uppdrag.

20. den 11 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående obligatorisk
inblandning i importerad bensin av motoralkohol, framställd ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning. (362.)

Ärendet har den 15 februari 1933 överlämnats till finansdepartementet för vidare
handläggning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 7, 9, 11, 17 och 20 omförmälda av
Kungl. Majit inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

376

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som lös Kungl. Magd anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1933 och
vari under år 1933 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 deri 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

2. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912 den
8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27 december
(nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Den i skrivelsen den 30 november 1908 (nr 399) berörda frågan har vunnit
behandling i sammanhang med proposition nr 54 till 1910 års riksdag. Genom
Kungl. Maj-.ts beslut den 27 januari 1933 hava övriga framställningar från
vidare behandling avskrivits. (Justitiedepartementet.)

3. 1922 den 25 augusti (nr 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen » Polisunderrättelser ».

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har framställningen från vidare
behandling avskrivits. (Justitiedepartementet.)

4. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas örn fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna om
gåvobeskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

6. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna om
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsman m. m.

377

Ärendet har anmälts den 29 november 1929, därvid Kungl. Maj:t beslutit dels
anbefalla Ö. Ä. och länsstyrelserna att till utmätningsmännen rikta erinran örn
vikten av att begränsa resekostnaderna dels ock överlämna handlingarna i
ärendet, så vitt de avsåge reseersättning åt förrättningsmän, till 1928 års lönekommitté
för att beaktas vid fullgörande av det kommittén anförtrodda uppdrag,
vilket bland annat avsåg avgivande av förslag till lönereglering för fögderiförvaltningens
personal.

Den 11 juli 1931 har lönekommittén avgivit betänkande med förslag bland
annat till ny författning i förevarande ämne, över vilket förslag yttranden avgivits
av statskontoret, riksräkenskapsverket och samtliga ilänsstyrelser
m. fl.

Den 15 juli 1933 har en promemoria i ärendet upprättats inom socialdepartementet.
Häröver hava yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket
och samtliga länsstyrelser samt av föreningen Sveriges landsfiskaler och
styrelsen för föreningen Sveriges stadsfogdar.

Ärendet har anmälts den 21 december 1933, därvid Kungl. Maj:t för närvarande
ej funnit skäl vidtaga annan åtgärd i ärendet, än att kungörelse örn
beräkning av skjutsersättning enligt 5 § förordningen den 12 juli 1878 (nr

24 sid. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda
mål samt till stämningsman m. m. utfärdats (sv. f. nr 669). (Socialdepartementet.
)

7. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt
intecknade fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

9. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler örn förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 69). Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1927 den 14 december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 214 med förslag till taxeringsförordning.
Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Fi nansdepartementet.)

12. 1928 den 23 juni (nr 288), rörande ändring i visst hänseende av 9 § i
lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har framställningen från
vidare behandling avskrivits. (Justitiedepartementet.)

25 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse lill 1934 ärs riksdag.

378

13. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl,
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ifrågavarande skrivelse har den 22 oktober 1930 överlämnats till 1928 års revision
av rusdryckslagstiftningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
det åt revisionen lämnade uppdraget. (Finansdepartementet.)

14. 1928 den 29 oktober (nr 495), angående behov av tidsenliga bestämmelser
i vissa avseenden rörande häradsrätternas sessionstider och tingens
kungörande m. m.

Kungörelse och cirkulär i ämnet utfärdade den 2 juni 1933 (sv. f. nr 272 och
273). (Justitiedepartementet.)

15. 1929 den 24 januari (nr 88), angående behov av föreskrifter rörande
villkoren för namnstämpels användande i undantagsfall vid underdomstolarna.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 januari 1933 har framställningen från
vidare behandling avskrivits. (Justitiedepartementet.)

16. 1929 den 31 oktober (nr 611), angående behov av förändrade bestämmelser
rörande det förbud mot skådespels och en del andra offentliga tillställningars
anordnande å vissa helgdagar, som finnes meddelat i kungl, kungörelse
den 4 oktober 1895.

Kungl. Maj:t har den 20 januari 1933 beslutat, att ärendet skulle, såsom för
närvarande icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd, avföras från departementets
diarium över inkommande ärenden. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Ecklesiastikdepartementet.)

17. 1930 den 10 april (nr 254), angående omreglering av Skånings, Vilske
och Valle härads, Gudhems och Kåkinds härads samt Vartofta och Frökinds
härads domsagor.

Kungl. Maj:t har den 21 april 1933 förordnat, att Gudhems och Kåkinds härads
domsagas två tingslag skola från och med dag, som Kungl. Majit vill framdeles
bestämma, förenas till ett tingslag med tingsställe i Skövde. (Se II h. t. vid
1933 års riksdag s. 48.) (Justitiedepartementet.)

18. 1930 den 20 december (nr 660), angående åtgärder för snabbare rättskipning
i Södertörns domsaga.

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 oktober 1933 (sv. f. nr 585). (Justitiedepartementet.
)

19. 1931 den 3 juli (nr 384), angående ändrade bestämmelser rörande sättet
för anförande av besvär i brottmål rörande vissa minderåriga m. m.

Sedan Kungl. Majit den 29 september 1933 beslutat inhämta lagrådets utlåtande
över upprättade lagförslag i ämnet, har lagrådet den 15 november 1933
avgivit sådant utlåtande. Kungl. Majit har den 15 december 1933 beslutat
avlåta proposition i ämnet till riksdagen. (Justitiedepartementet.)

20. 1932 den 16 april (nr 259), angående sammanslagning av Östra härads
och Västra härads domsagor.

Kungl. Majit fann den 28 april 1933 gott förordna, att Östra härads domsaga
i Jönköpings län skulle från och med den 1 januari 1934 förenas med Västra
härads domsaga till en domsaga, benämnd Njudungs domsaga. Därjämte förordnades
dels att Njudungs domsaga skulle utgöra två tingslag, omfattande,
det ena, benämnt Östra härads tingslag, dåvarande Östra härads domsaga med
tingsställe i Vetlanda, och det andra, benämnt Västra härads tingslag, dåva -

379

rande Västra härads domsaga med tingsställe i Sävsjö, dels ock att Njudungs
domsagas kansli skulle tillsvidare vara förlagt till Sävsjö; och fattades i övrigt
erforderliga beslut. (Justitiedepartementet.)

21. 1932 den 31 augusti (nr 476), angående ändrad lydelse av 45 § sinnessjuklagen
den 19 september 1929.

Lag i ämnet utfärdad den 17 februari 1933 (sv. f. nr 45). (Socialdepartementet.
)

22. 1932 den 14 oktober (nr 566), rörande tingslagsindelningen i Sevede och
Tunaläns härads domsaga.

Kungl. Majit fann den 17 mars 1933 gott dels förordna, att Sevede härads
tingslag och Tunaläns härads tingslag skulle från och med dag, som Kungl.
Majit ville framdeles bestämma, förenas till ett tingslag med tingsställe i Vimmerby,
dels ock förklara bestämmelserna i Kungl. Majits cirkulär den 12 februari
1926 (nr 32) angående ny- eller ombyggnad av tingshus icke utgöra hinder för
länsstyrelsen i Kalmar län att i enlighet med gällande bestämmelser örn tingshusbyggnad
pröva och avgöra fråga om uppförande av nytt tingshus för domsagan
i Vimmerby; och fattades i övrigt erforderliga beslut. (Justitiedepartementet.
)