Kungl. Majlis proposition nr 99.

1

Nr 99.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skeppsklarerarförordning;
given Stockholms slott den 1 februari 1934.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till skeppsklarerarförordning; och
har Kungl. Maj:t för avsikt att, efter mottagande av riksdagens svar,
företaga den slutliga prövningen av samma förslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami.

Nr 99.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

* Förslag

till

skeppsklarerarförordning.

Härigenom förordnas som följer.

1 $.

Med skeppsklarering förstås i denna förordning:

ombesörjande av att de för fartygs visitation och inklarering erforderliga
handlingar bliva till vederbörande myndighet ingivna; samt

anskaffande av de för lasts intagande i fartyg och fartygs ntklarering
erforderliga handlingar ävensom de handlingar, som för fartygs resa och
för inklarering å destinationsorten skola från avgångsorten medföras.

2 §.

1 mom. Skeppsklarering må, med de undantag, varom stadgas i 2 morn.,
ej ombesörjas av annan än den, som därtill erhållit tillstånd. Sådant tillstånd
meddelas av kommerskollegium och må lämnas antingen för visst
fall eller viss tid eller eljest i begränsad omfattning (tillfälligt tillstånd)
eller ock utan dylik inskränkning (auktorisation).

Vid meddelande av tillstånd bestämmer kommerskollegium området för
skeppsklarerarens verksamhet.

2 mom. Redare och tidsbefraktare äga rätt att inom tulldistrikt, där
kontor av stadigvarande beskaffenhet av dem inrättats, själva eller genom
hos dem fast anställda personer utföra klarering av egna eller av dem tidsbefraktade
fartyg.

Utanför område, där auktoriserad skeppsklarerare utövar sin verksamhet,
må skeppsklarering ombesörjas utan tillstånd.

3 §.

Innan auktorisation meddelas, skall kommerskollegium i ärendet inhämta
yttrande från vederbörande handelskammare ävensom, i den mån
så finnes erforderligt, från sammanslutningar av utövare av rederinäring
och skeppsklareringsverksamhet.

Sådana yttranden böra även, där så utan olägenhet kan ske, inhämtas
före meddelande av tillfälligt tillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 99. 3

4 $.

1. Envar enskild person äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare,
såframt han:

a) är berättigad att här i riket idka handel;

b) kan genom tjänstgöring såsom biträde hos auktoriserad skeppsklarerare
eller annan verksamhet anses hava vunnit för yrket nödig erfarenhet;
samt

c) icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämplig för yrket.

2. Handelsbolag äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare,
såframt:

a) bolaget är berättigat att här i riket idka handel;

b) minst en av de bolagsmän, vilka äga deltaga i bolagets förvaltning,
äger sådan utbildning, som avses under b) i 1 morn.; samt

c) bolaget icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämpligt
att utöva rörelse av ifrågavarande slag.

3. Aktiebolag äger erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare, såframt:

a) minst en av ledamöterna i bolagets styrelse äger sådan utbildning,
som avses under b) i 1 morn.; samt

b) bolaget icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämpligt
att utöva rörelse av ifrågavarande slag.

5 $.

Där den omedelbara ledningen av skeppsklarerarrörelsen icke omhänderhaves
av skeppsklareraren själv eller, då rörelsen utövas av bolag, av
bolagsman eller styrelseledamot med utbildning, som i 4 § sägs, skall för
rörelsen finnas en föreståndare, som äger sådan utbildning samt icke i
övrigt enligt tillgängliga upplysningar är att anse såsom olämplig för
sysslan. Föreståndare skall vara av kommerskollegium godkänd.

Avlider skeppsklarerare, äger kommerskollegium medgiva dödsboet att
tillsvidare under en tid av högst ett år fortsätta den avlidnes rörelse, såframt
för dennas omedelbara ledning anställes en föreståndare, som uppfyller
de i första stycket angivna förutsättningarna.

6 §.

Auktorisation såsom skeppsklarerare vare förfallen, örn

1) skeppsklareraren upphör att vara berättigad att här i riket idka handel;
eller

2) såvitt angår handelsbolag eller aktiebolag, under b) i 2 mom. eller
a) i 3 mom. av 4 § stadgad förutsättning icke längre är för handen; ägande
dock kommerskollegium i ty fall lämna bolaget viss kort tid att ombesörja
rättelse, såframt ansökan därom göres ofördröjligen efter det
förhållandet yppats.

4

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 99.

7 §.

Auktorisation såsom skeppsklarerare må av kommerskollegium, efter
hörande, där så utan olägenhet kan ske, av vederbörande handelskammare
samt i 3 § omförmälda sammanslutningar, återkallas, örn skeppsklareraren
genom överträdande av denna förordning eller uppenbart åsidosättande av
uppdragsgivares intresse eller annorledes visat sig olämplig att utöva
skeppsklarerarrörelse.

8 §.

Tillfälligt tillstånd att ombesörja skeppsklarering må ej beviljas annan
än den, som är berättigad att här i riket idka handel. Dylikt tillstånd må
när som helst av kommerskollegium återkallas.

9 §.

Finnes icke i fall, varom i 5 § sägs, behörig föreståndare, må kommerskollegium
kunna, där det prövas nödigt, förbjuda skeppsklarerarrörelsens
fortsättande, så länge förhållandet varar.

10 §.

Skeppsklarerare har att, när han därtill anlitas, såsom redarens ombud
ombesörja fartygs klarering och vad därmed äger samband. Utöver vad
i 1 § stadgas åligger honom att underrätta befälhavare örn vad i avseende
å fartyg, besättning, passagerare och last bör iakttagas enligt gällande författningar
och de till efterrättelse för sjöfarande utfärdade tillkännagivanden;
att tillse, att lots, där sådan erfordras, varder anskaffad och att
för skeppsmätning, där sådan ifrågakommer, erforderliga handlingar ingivas;
att besörja stadgade avgifters erläggande; att biträda med inkassering
av frakt samt att i övrigt noggrant och redligt lämna redare och befälhavare
råd och biträde.

Skeppsklareraren har därjämte att, i den mån det ej strider mot hans
ställning såsom redarens ombud, tillhandagå varuägare med det biträde,
som av omständigheterna kan föranledas.

11 §.

Auktoriserad skeppsklarerare åligger att inom det för honom bestämda
området så ordna sin verksamhet, att redare och fartygsbefälhavare utan
omgång kunna erhålla klareringsbiträde.

12 §.

Taxa för skeppsklareringsarvode fastställes av kommerskollegium.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13 §.

Så snart skeppsklarerare öppnat sin rörelse, skall lian meddela kommerskollegium,
var hans huvudkontor är beläget och av vem den omedelbara
ledningen omhänderhaves. Sker sedermera ändring i sålunda uppgivet
förhållande, skall detta ofördröjligen anmälas för kommerskollegium.

14 §.

Ombesörjer någon skeppsklarering utan att vara därtill berättigad
eller överskrider någon honom meddelat tillstånd till skeppsklarering, straffes
med dagsböter.

Lag samma vare, där den, som innehar tillstånd till skeppsklarering,
fordrar högre ersättning än taxan medgiver eller gör sig skyldig till förseelse
mot de i 5 och 13 §§ meddelade föreskrifterna.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
som i första stycket är nämnd, samma förseelse, skall han, när han därtill
varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits fällas till särskilt ansvar.

15 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna förordning träder i kraft den .......................... Ge nom

denna förordning upphävas förnyade skeppsklarerarordningen den 9
juni 1893 (nr 52) och Kungl. Maj:ts brev samma dag angående tulltjänstemans
befattning med klarering av fartyg.

Den, som vid denna förordnings ikraftträdande utövar verksamhet såsom
skeppsklarerare, må under en tid av ett år från ikraftträdandet fortfara
med dylik verksamhet.

Skeppsklarerare, som antagits enligt förnyade skeppsklarerarordningen
den 9 juni 1893 eller dessförinnan gällande skeppsklarerarordning, skall,
därest anmälan därom göres hos kommerskollegium senast tre månader
efter denna förordnings ikraftträdande, anses såsom auktoriserad enligt
förordningen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maid
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,
Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, anmäler fråga örn
revision av gällande bestämmelser angående skeppsklarerare samt anför: Nu

gällande bestämmelser rörande skeppsklarerare och deras verksamhet
återfinnas i förnyade skeppsklarerarordningen den 9 juni 1893. Enligt
denna förordning må i sjö- och stapelstäder skeppsklarerare antagas
för att, när de varda därom anlitade, ombesörja fartygs klarering och
vad därmed äger sammanhang, förmedla avtal örn befraktningar, örn försäljning
av fartyg eller andelar däri, örn byggande, reparation och utrustning
av fartyg samt örn sjöförsäkringar, ävensom biträda vid haveriuppgörelser.
Efter prövning av föreliggande behov för staden av skeppsklarerare
äger handels- och sjöfartsnämnd i sjö- eller stapelstad utfärda
kungörelse därom samt efter prövning av ansökningshandlingarna antaga
skeppsklarerare, varom anmälan skall göras till magistraten, som
för den antagne utfärdar förordnande. Vid behov av vikarie för
skeppsklarerare skall anmälan av skeppsklareraren göras hos handelsoch
sjöfartsnämnden, som efter prövning av den föreslagnes lämplighet
hos magistraten gör framställning om utfärdande av förordnande att vid
inträffande förfall för viss tid bestrida ordinarie skeppsklarerares göromål.
Enahanda förfarande tillämpas, därest i andra fall ersättare för
skeppsklarerare eller dennes vikarie erfordras. För att kunna antagas
till skeppsklarerare måste sökanden vara svensk medborgare, råda över
sig och sitt gods, hava gjort sig känd för redlighet samt anses äga noggrann
kännedom örn och förfarenhet i de till skeppsklareraryrket hörande
göromålen. Skeppsklarerare skall med redlighet, nit och oväld fullgöra
sina i förordningen närmare angivna åligganden samt icke uppenbara
vad honom i hans befattning såsom hemligt anförtros. I särskilda
av magistraten med dess sigill förseglade böcker, som vid skeppsklarerares
avgång från befattningen skola avlämnas till magistraten, skola
avskrifter av avtal örn sjöförsäkringar (slutsedlar), certepartier och kon -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

trakt i övrigt införas. Enligt en i förordningen (§ 14) intagen taxa äger
skeppsklarerare för sitt biträde vid klarering av fartyg, vid befraktning
av fartyg, vid frakträkningars uppgörande och inkasserandet av frakter,
vid försäljning av fartyg eller andelar däri samt vid besörjande av sjöförsäkring
uppbära arvode enligt vissa närmare angivna grunder. För
bestyr i övrigt, som utföras i samband med fartygs klarering, utgår ersättning
enligt överenskommelse. I händelse av överträdelse av förordningens
bestämmelser eller vid fel och förbrytelse i befattningen såsom
skeppsklarerare straffas skeppsklarerare efter allmänt åtal såsom för
brott av ämbetsman. Skeppsklarerare, som försättes i konkurs, blir
skild från sin befattning, varvid förordnandet återkallas; återkallelse av
förordnande kan dessutom beslutas av handels- och sjöfartsnämnden, då
skeppsklarerare ej längre finnes motsvara honom lämnat förtroende.

I samband med utfärdandet av förordningen meddelades genom kungl,
brev förbud för tulltjänsteman att å ort, där skeppsklarerare finnes, taga
befattning med klarering av fartyg.

Den i förordningen intagna taxan har sedermera reviderats, första gången
genom kungörelse den 13 december 1918, då viss förhöjning stadgades
för år 1919. Från och med år 1921 hava därefter årligen utfärdats
kungörelser angående provisorisk ändring av taxebestämmelserna, av
seende förhöjning av skeppsklarerarnas arvoden. De sedan 1923 på enahanda
sätt avfattade bestämmelserna i förevarande hänseende hava enligt
kungörelse den 9 juni 1933 (nr 332) förlängts att gälla till och med
utgången av juni månad 1934.

Något hinder att driva skeppsklarerarrörelse utan iakttagande av förordningens
bestämmelser finnes emellertid icke. I följd härav utöva
också det övervägande antalet skeppsklarerare sitt yrke utan att vara
bundna av förordningens föreskrifter. Anledningen härtill torde framför
allt vara att söka däri, att den i viss mån officiella ställning, som
auktoriseringen enligt förordningen medför, icke ansetts kunna uppväga
de förpliktelser, som föreskrivas i densamma.

Framställningar örn ändring i skeppsklarerarordningen, frånsett
ändringarna av taxebestämmelserna, hava gjorts vid flera tillfällen. År
1919 gjorde Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklare}örening, som
samma år bildats för tillvaratagande av dessa yrkesutövares gemensamma
intressen, hos Kungl. Maj:t framställning örn revision av skeppsklarerarordningen.
Sedan kommerskollegium anbefallts avgiva yttrande
över framställningen, ingav föreningen till utveckling av sin framställning
till kollegium ett förslag till ny skeppsklarerarförordning, som
innebar bland annat, att annan än av handelskammare utsedd person
icke finge taga befattning med skeppsklareringar. Över förslaget
inhämtade kollegium yttranden från sjöfartssammanslutningar och
samtliga handelskamrar, i riket, varvid det visade sig, att meningar -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

na om förslaget voro synnerligen delade. Åtskilliga av de hörda korporationerna
förordade, att förordningen underkastades revision, men
hade allvarliga betänkligheter mot de principer, som kommo till uttryck
i förslaget. Andra ställde sig avvisande mot förslaget som sådant och
ansågo, att de olägenheter, som uppträtt inom skeppsklareraryrket, borde
motarbetas på frivillighetens väg. Från redarehåll framfördes starka
gensagor mot den föreslagna monopoliseringen av skeppsklareraryrket.
I utlåtande den 22 mars 1921 framhöll kommerskollegium bland annat,
att en revision förr eller senare av skeppsklarerarordningen i dess helhet
på grund av bestämmelsernas föråldrade och otidsenliga karaktär
otvivelaktigt vore önskvärd.

Sedan Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening den 14 oktober
1922 i framställning till Kungl. Majit ånyo framfört frågan örn revision
av skeppsklarerarordningen, blev denna framställning ävensom
kommerskollegii utlåtande av år 1921 med tillhörande handlingar den 19
oktober 1922 överlämnad till en för revision av näringsfrihetslagstiftningen
särskilt tillkallad sakkunnig. Uppdraget för berörda sakkunnige
återkallades emellertid senare och åt kommerskollegium uppdrogs att
fullfölja det påbörjade utredningsarbetet. Frågan örn revision av
skeppsklarerarordningen kom således att ånyo bliva föremål för övervägande
av kollegium.

I ett den 24 oktober 1928 avgivet utlåtande angående riktlinjer för revision
av näringsfrihetsförordningen uttalade sig kommerskollegium för
att frågan örn revision av skeppsklarerarordningen liksom vissa andra
specialfrågor borde erhålla en fristående behandling och icke sammankopplas
med arbetet på ny näringsfrihetsförordning, varjämte kollegium
meddelade, att särskilda utlåtanden skulle i sinom tid av kollegium avgivas
i specialfrågorna.

Den 9 mars 1929 riktade Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening
en förnyad framställning till Kungl. Maj:t örn revision av
skeppsklarerarordningen. Framställningen, som åtföljdes av ett förslag
till ny skeppsklarerarförordning, remitterades till kommerskollegium för
avgivande av utlåtande.

Kommerskollegium tillkallade på våren 1929 tre sakkunniga, advokaten
Sune Wetter, verkställande direktören i aktiebolaget Broströms linjeagentur
kapten Birger Zander och skeppsmäklaren Gustaf Lindegren,
att biträda kollegium vid frågans utredning. De sakkunniga avgåvo den
25 januari 1930 ett av utkast till ny skeppsklarerarförordning åtföljt yttrande
i ämnet.

I yttrandet upptogo de sakkunniga till en början frågan, huruvida statens
mellankomst vid ordnandet av hithörande förhållanden över huvud
taget kunde anses vara i fortsättningen motiverat, och berörde efter
att hava lämnat en kortfattad redogörelse för innehållet i nu gällande

Kungl. Majlis proposition nr 99.

9

skeppsklarerarordning inledningsvis densammas praktiska betydelse för
närvarande. De sakkunniga anförde härom följande:

Under det att skeppsklarerarordningens bestämmelser normerade
auktoriserad skeppsklarerares verksamhet, gällde för den icke auktoriserade,
som utförde samma slags arbete, inga motsvarande eller andra
särskilda regler, utan vore denne allenast underkastad allmän lag och
författning.

Det läge nära tillhands antaga, att den auktoriserade skeppsklareraren,
emot att han frivilligt underkastade sig de i skeppsklarerarordningen
intagna särskilda bestämmelser, erhölle ställning såsom i något avseende
privilegierad. Så vore dock ej fallet, utan hade den icke auktorisede
skeppsklareraren alldeles samma möjligheter som den auktoriserade
att driva sitt näringsfång, ehuru obunden av skeppsklarerarordningen.

Förklaringen till nyss angivna förhållande torde vara rent historisk.
Före näringsfrihetens genombrott i medio av 1800-talet var skeppstarering
förbehållen de auktoriserade klarerarna såsom en deras monopolrätt.
I skeppsklarerarordningen 1861 hade föreskriften om ensamrätt
borttagits. Emellertid hade man icke samtidigt ändrat den principiella
innebörden av tidigare förefintliga bestämmelser om skeppsklarerares
skyldigheter, vilka sålunda kommo att i huvudsak kvarstå utan att dem
ursprungligen motsvarande privilegium fortbestod.

Vid det förhållandet, att en auktorisering enligt gällande skeppsklarerarordning
medförde vissa särskilda förpliktelser utan några däremot
svarande förmåner, torde det endast vara naturligt, att utvecklingen blivit
den, att skeppsklarerarna regelmässigt icke begärt auktorisering utan
därförutan bedrivit sin verksamhet. I själva verket vore för närvarande
endast ett fåtal skeppsklarerare antagna såsom sådana enligt skeppsklarerarordningens
bestämmelser, under det att det stora flertalet och
bland dem många av landets ledande i branschen verksamma personer
föredragit att icke låta auktorisera sig. Skeppsklarerarordningens
bristande överensstämmelse med utvecklingen i det praktiska livet belystes
ytterligare därav, att enligt uppgift ingen av de auktoriserade
skeppsklarerarna ansett sig kunna genomföra en så betungande bokföringsskyldighet,
som författningen föreskreve, utan, helt naturligt, måst
ordna sin arkivering av upprättade slutsedlar, certepartier och andra
kontrakt på ett efter nutida förhållanden bättre anpassat sätt.

De sakkunniga framhöllo vidare, att skeppsklarerarordningen allenast
i ett avseende —- men ett i sin mån viktigt sådant — syntes alltjämt hava
betydelse, nämligen såsom i viss utsträckning taxereglerande. I detta
avseende anförde de sakkunniga huvudsakligen:

Bestämmelserna örn arvode vid befraktning, vid försäljning av fartyg
samt vid besörjandet av sjöförsäkring tillämpades knappast längre i
praktiken. Vad anginge stadgandena örn arvode vid klarering av fartyg
vore att märka, att de reviderade taxebestämmelserna icke vore tillämpliga
å fartyg i reguljär linjetrafik utan uttryckligen hänvisade frågan
örn klareringsarvode för dylika fartyg till överenskommelse i det särskilda
fallet. Under det att avtal örn högre klareringsarvode än det i
taxan bestämda —- de sakkunniga utginge från att andra skeppsklarerare
än de auktoriserade skulle vara berättigade träffa dylikt avtal —
i varje fall icke för närvarande torde förekomma i omfattning av någon

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

betydelse, vore det långt ifrån ovanligt, att överenskommelse träffades
örn lägre klareringsarvode än enligt taxan utgående. Givet vöre att
ett frångående av taxan i denna sistnämnda riktning stöde jämväl auktoriserade
skeppsklarerare öppet. I vilken utsträckning taxan under
konkurrensens tryck kommit att av skeppsklarerarna själva frångås
vore vanskligt att utreda, bland annat emedan förhållandena i detta avseende
torde gestalta sig väsentligen olika i skilda delar av landet. Så
mycket torde emellertid kunna sägas, att svenska rederier ävensom med
svenska förhållanden närmare förtrogna utländska rederier å många
platser i landet mestadels torde betinga sig och utan svårighet erhölle
klarering utförd billigare än enligt skeppsklarerarordningens taxa. Det
oaktat fyllde denna sistnämnda alltjämt elen icke oviktiga funktionen att
i praktiken normera klareringsarvodets maximum och därigenom utgöra
ett skydd mot uppskörtning i de fall, där särskild överenskommelse örn
arvodet ej träffats.

De sakkunniga sammanfattade den sålunda lämnade redogörelsen pä
så sätt, att, då skeppsklarerarverksamheten i landet rent faktiskt kommit
att utveckla sig väsentligen vid sidan av skeppsklarerarordningen, densamma
finge anses vara antikverad, varför det icke vore tvivel underkastat,
att författningsbestämmelserna i fråga tarvade en revision.

I frågan örn och ä vad mån en sådan revision borde inriktas på nyreglering
genom särskild författning eller på ett upphävande av skeppsklarerarordningens
föreskrifter och hänvisande av dithörande förhållanden
till att regleras allenast av allmänna rättsregler anförde de sakkunniga
därefter bland annat följande:

Vid försök att uppdraga riktlinjerna för en reform av gällande författnings
bestämmelser rörande skeppsklarerare uppkomme först och
främst frågan örn gränserna för det verksamhetsområde, som lämpligen
kunde anses böra ifrågakomma till speciell reglering i detta sammanhang.
Skeppsklarerarordningen i dess nuvarande form upptoge såsom
skeppsklarerares uppgift att — förutom ombesörjande av fartygs klarering
och vad därmed ägde sammanhang — förmedla avtal örn befraktningar,
örn försäljning av fartyg eller andelar däri, örn byggande, reparation
och utrustning av fartyg samt örn sjöförsäkringar, ävensom biträda
vid haveriuppgörelser. I anslutning härtill innehölle skeppsklarerarordningen,
såsom i det föregående omnämnts, taxebestämmelser,
avseende ej blott utförande av klarering utan även förmedling av befraktning,
fartygsförsäljning och sjöförsäkring. Dessa sistnämnda uppgifter
vore emellertid arter av ren mäklarverksamhet och hade föga gemensamt
med klareringsverksamheten såsom sådan. De sakkunniga ville
för den skull utan vidare förorda, att skeppsklarerarordningens bestämmelser
i vad de hänförde sig till mäkleri upphävdes, utan att ersättas av
några nya stadganden och att en närmare prövning av ändamålsenligheten
av nya föreskrifter motsvarande de i skeppsklarerarordningen
innehållna i varje fall inskränktes till att avse skeppsklarering i egentlig
mening.

I detta sammanhang syntes det vara nödvändigt att söka precisera, vad
som vore det för skeppsklareringen till skillnad från mäkleriet principiellt
utmärkande. De sakkunniga hade trott sig finna det för verksamheten
såsom skeppsklarerare i inskränkt mening karakteristiska häruti,

11

Kungl. Marits proposition nr 99.

att klareraren principiellt vore redarens ombud. Detta hindrade givetvis
ej, att klareraren ginge jämväl lastägare eller annan tillhanda, så
långt dessa andras intressen läte sig förenas med redarens, och att han
med smidighet sökte sammanjämka eventuella differenser, men vid fall
av konflikt torde han vara berättigad och skyldig att handla såsom redarens
förtroendeman.

Vid övervägande av skälen för och emot en rättslig specialreglering
av verksamhet, som rymdes inom begreppet skeppsklarering i angivna
bemärkelse, läge det onekligen nära till hands att stanna för såsom naturligt,
att denna verksamhet i likhet med olika slags affärsverksamhet
av närstående art borde lämnas öppen att under fri konkurrens utövas
av vem som helst i enlighet med vanliga privaträttsliga regler. Frånsett
skeppsklarerarordningens ännu kvarstående betydelse i taxereglerande
hänseende skulle en sådan anordning stå i god överensstämmelse med
förhållandena sådana dessa vid sidan av lagstiftningen utvecklats och
för närvarande faktiskt gestaltade sig.

Redan i det föregående hade framhållits, att nu gällande förordning
alltjämt fyllde en viss funktion och en praktiskt viktig sådan, nämligen
i taxeavseende. Enligt de sakkunnigas mening kunde det icke vara tvivel
underkastat, att en taxereglerande faktor på ifrågavarande område
vore principiellt av behovet påkallad. Funnes icke en sådan faktor, måste
man räkna med en betänklig ojämnhet i fråga örn klarerararvodenas
storlek. Antagas kunde nämligen i så fall, att å ett flertal orter sins
emellan olikartade lokala taxor komme att utbildas och att dessa genom
sammanslutningar av klarerare på åtminstone vissa mindre platser skulle
drivas oskäligt i höjden. På andra håll skulle sannolikt ingen taxa alls
utformas utan klarerarna debitera efter fritt skön. Att ett sådant osäkerhetstillstånd
på ifrågavarande område skulle medföra betydande olägenheter
torde ligga i öppen dag. De sakkunniga förutsatte, att icke
ens flertalet svenska redare, långt mindre då de utländska, skulle känna
sig tillfredsställda med ett dylikt ovisshetstillstånd på ett område, där
man sedan gammalt varit van vid den relativa ordning, som nu gällande
förordning erbjöde, och det torde icke kunna undgås, att ett eventuellt
kaos i fråga örn klareringsarvodena skulle i därav berörda kretsar
i utlandet upptagas mindre väl.

De sakkunniga ansåge sig under förhållandena icke kunna tillråda, att
den taxa för klareringsarvodena, som återfunnes i gällande författning,
upphävdes utan att ersättas av en ny. Ä andra sidan syntes taxereglerande
bestämmelser av ifrågavarande art icke lämpligen kunna meddelas
utan att inpassas i en författning av mera vittgående innebörd. Man
torde nämligen icke rättvisligen kunna pålägga utövarna av ett visst,
i övrigt fullt fritt yrke skyldighet att beräkna ersättning för sin yrkesverksamhet
inom ramen av en viss taxa. En sådan skyldighet torde icke
böra åläggas annat än i samband med mera utförliga bestämmelser örn
den berörde yrkesutövarens skyldigheter och —- rättigheter i allmänhet.

De hittillsvarande fördelar beträffande skeppsklarerararvodenas beräkning,
som gällande författning erbjöde, läte sig sålunda enligt de sakkunnigas
mening icke bibehållas utan en därmed sammanhängande, mera
vittgående reglering av skeppsklareringsverksamheten såsom sådan.

Frånsett fördelen av att hava en taxa och svårigheten att ernå detta
önskemål utan en mora vidsträckt rättsreglering av därmed sammanhängande
förhållanden borde även tagas i beaktande vissa andra örn -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

ständigheter, som manade till betänksamhet emot att lämna skeppsklareringsverksamheten
helt obunden av varje specialreglering.

Helt naturligt vore den grundväsentliga fordran, som borde ställas på
en god skeppsklarerare liksom på varje annan yrkesman, att han skulle
vara kunnig och erfaren inom sitt fack. Därvid vore det visserligen så,
att mycket av vad som hörde till en skeppsklarerares göromål vore av
skäligen enkel beskaffenhet och utan större svårighet läte sig utföras av
envar, som förvärvat blott mekanisk kännedom örn sådana göromåls regelmässiga
gång. Men vid sidan av detta mera enkla och maskinmässiga
sysslande uppkomme i ifrågavarande verksamhet understundom situationer,
som utom speciell branschkunskap krävde ett moget omdöme i
allmänhet. Kravet på att skeppsklareraren skulle vara vuxen sin uppgift
att i dylika situationer vederbörligen tillvarataga sin huvudman redarens
rätt accentuerades av att härvid icke sällan å ena sidan fordrades
ett snabbt handlande och å andra sidan betydande ekonomiska värden
kunde stå på spel.

Som en annan väsentlig förutsättning för bedrivande på tillfredsställande
sätt av skeppsklarering måste uppställas en tillräcklig grad av
självständighet. Inom klarerarens arbetsområde yppades icke sällan
möjlighet till konflikt mellan redaren och andra intressenter i fartygsresan,
och det vore nödvändigt, att han vid sådan konflikt skulle med erforderlig
styrka kunna hävda redarens rätt gent emot obehörigt intrång.

De sakkunniga hade sökt utreda, hur det ställde sig med deras kvalifikationer
i ovan antydda avseenden, som ombesörjde klarering i landet,
och därvid från skilda håll erfarit, hurusom det gåves åtskilliga exempel
på att yrkets utövare icke fyllde måttet av sådan kunnighet, omdöme eller
självständighet, som i fall av komplikation eller konflikt erfordrades
för behörigt tillvaratagande av redarens rätt. Såsom skeppsklarerare
vore nämligen, vid sidan av välkvalificerade fackmän, verksamma ett
antal personer, vilka antingen på grund av uppenbart beroende ställning
i förhållande till intressen motsatta redarens eller bristande kvalifikationer
i övrigt icke vore skickade att fylla ett dylikt värv.

Nu kunde det visserligen tyckas, att det borde överlämnas till redaren
själv, vars intressen det närmast gällde, att öva tillsyn över att han finge
en klarerare, som fyllde skäliga anspråk på duglighet i yrket. Men härvid
mötte onekligen vissa svårigheter. Såsom ovan i samband med taxeförhållandena
påpekats, vore det icke alltid lätt ens för den svenske redaren
att hålla sig förtrogen med de lokala förhållandena på samtliga de
platser i landet, hans fartyg kunde behöva anlöpa, och man kunde i varje
fall icke förutsätta, att utländska redare skulle äga någon närmare dylik
kännedom. Härtill komme det bekanta förhållandet, att redaren ofta genom
fraktavtalet nödgades på förhand binda sig att anlita viss, för honom
okänd eller kanske rent av mindre välkänd klarerare, som utsetts
av befraktaren och icke sällan stöde i beroende ställning i förhållande till
intressen motsatta redarens. Särskilt vid befraktningar av vissa varuslag,
som t. ex. kol och props, hade bruket att »adressera» fartyg till av
befraktaren bestämd klarerare tagit en sådan omfattning, att redaren av
konkurrensen lätt tvingades in på detsamma, ehuru väl medveten örn därmed
förbundna risker. Följden hade emellertid blivit, att redaren understundom
funne sig påtvingad en klarerare, som vore så långt ifrån
redarens förtroendeman, att han tvärtom fungerade såsom ett avlastarens
eller mottagarens osjälvständiga verktyg, och som ibland, direkt eller
indirekt, till och med läte denne sin verklige huvudman komma i åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

13

njutande av viss del av den ersättning, han av redaren uppbure för sitt
klareringsarbete. Att detta sistnämnda under sådana förhållanden icke
alltid kunde beräknas bliva utfört till redarens bästa läge i öppen dag.

Från skeppsklarerarhåll framhölles nu, efter vad det ville synas icke utan
fog, att ovan angivna missförhållanden möjliggjort för mer eller mindre
inkompetenta eller osjälvständiga »outsiders» att vinna ett allt större insteg
i yrket, utan fördel för redarna men givetvis på den fackkunniga
och oberoende klarerarkårens bekostnad. Inom denna kår hade man sökt
skapa sammanhållning för att vidmakthålla yrkeskultur, bland annat
genom föreningen »Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening»,
omfattande skeppsklarerarfirmor till ett antal av för närvarande
cirka nittio av de omkring tvåhundra näringsutövare, vilka enligt tillgängliga
uppslagsböcker bedreve klareringsverksamhet. Emellertid hade
man, enligt vad det upplysts, fått en bestämd känsla av att detta under
trycket av rådande förhållanden blivit allt svårare för att icke säga
omöjligt, och utvecklingen sades för närvarande gå snabbare i upplösande
än sammanhållande riktning. Inom kåren ansåges det vidare, att en
ändring till det bättre vore omöjlig genomföra med mindre man lagstiftningsvägen
erhölle ett stöd i sin strävan att komma till rätta med situationen,
sådan densamma faktiskt förelåge.

De sakkunniga hade haft under ingående överläggning, örn icke såväl
taxefrågan som frågan örn undanröjande av på området förefintliga
missförhållanden lämpligen i allt fall kunde hänvisas till att lösas genom
överenskommelse mellan enskilda yrkesorganisationer, ity att en på
enskild väg ernådd reglering kunde antagas att smidigare och effektivare
än statlig sådan verka i önskad riktning. Emellertid hade från
skeppsklarerarhåll uttalats den bestämda uppfattningen, att den härför
erforderliga sammanslutningen skeppsklarerarna emellan under nu rådande
förhållanden vore omöjlig att åstadkomma. Då denna mening med
stark övertygelse torde omfattas av det ojämförligt största antalet ledande
skeppsklarerare i landet, hade de sakkunniga — ehuru motvilligt
— avstått från tanken på att hänvisa till frivillig överenskommelse mellan
yrkessammanslutningar såsom medel att lösa föreliggande svårigheter.

De sakkunniga förklarade sig på nu angivna skäl hava stannat för
den meningen, att en statlig reglering av skeppsklarerarverksamheten
vore — åtminstone för närvarande — ändamålsenlig såväl för upprätthållande
av skälig taxa till reglering av klareringsarvoden som ock för
sanerande av vissa företeelser inom skeppsklareraryrket.

I fråga örn konstruerandet av författningsbestämmelser för reglering
av ifrågavarande förhållanden avvisade de sakkunniga tanken på tillskapande
av ett monopol för en trängre krets personer att utöva klareringsverksamhet.
I stället föreslogo de sakkunniga införandet av ett
auktoriseringssystem, utan begränsning av auktorisationernas antal såsom
sådant, i förening med ensamrätt i skälig omfattning för auktoriserade
skeppsklarerare att utöva klareringsverksamhet. Därigenom
.skulle önskvärd garanti för dessa yrkesutövares kompetens och självständighet
kunna ernås, utan att samtidigt berättigade krav på möjlighet
till fri konkurrens i yrket träddes för nära.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

Sedan kommerskollegium häröver hört samtliga handelskamrar i riket,
Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Stockholms
rederiförening, Sveriges segelfartygsförening samt Sveriges skeppsklararerare-
och skeppsmäklareförening, har kommerskollegium den 20 november
1980 avgivit utlåtande i ämnet.

I de till kommerskollegium inkomna yttrandena över de sakkunnigas
förslag tillstyrktes i allmänhet en närmare reglering av hithörande förhållanden.

Sålunda ansåg Sveriges allmänna sjöfartsförening, att en reglering
med det snaraste på det förevarande området framstode såsom i hög grad
önskvärd och att de sakkunnigas förslag i väsentliga hänseenden innebure
beaktansvärda uppslag. Sveriges redareförening uttalade, att del
inom föreningen uttryckts farhågor för att binda en viss näringsgren
genom auktorisation på sätt som föreslagits. Föreningen ville icke motsätta
sig en — med hänsyn till den då pågående utredningen av näringslagstiftningen
— provisorisk lagstiftning å området med giltighet exempelvis
under fem år. Stockholms rederiförening och Sveriges segelfartygsförening
förklarade sig finna en statlig reglering av skeppsklarerarverksamheten
böra äga rum och anslöto sig i princip till det föreslagna
systemet, varvid den senare föreningen emellertid ifrågasatte örn icke
en blivande förordning med dess karaktär av försökslagstiftning borde
erhålla en begränsad giltighet, exempelvis för tre år. Sveriges skeppsklarerare-
och skeppsmäklareförening förklarade sig dela de sakkunnigas
uppfattning, att någon lösning av nuvarande olägenheter icke stöde att
vinna genom ett enbart upphävande av gällande förordning. Det vore
icke att förvänta, att sådana överenskommelser mellan enskilda intresserade
yrkesorganisationer kunde träffas, som rådde bot på härskande
missförhållanden. Föreningen finge därför för sin del tillstyrka, att det
uppgjorda utkastet lades till grund för den statliga reglering av skeppsklareringsverksamheten,
som tarvades för ett i alla avseenden sunt bedrivande
av denna näring. Samtliga handelskamrar med undantag för handelskammaren
i Gävle förklarade sig i princip icke hava något emot de
sakkunnigas förslag. Smålands och Blekinge handelskammare framhöll
därvid, att det särskilt för de utländska redarna och befälhavarna måste
vara av största intresse, att det här funnes en särskild och särskilt förpliktad
skeppsklarerarkår med specialutbildning och specialkompetens.
Skånes handelskammare erinrade örn att handelskammaren tidigare uttalat
sig för en reglering av förhållandena inom förevarande område på
frivillighetens väg. Då frågan emellertid icke syntes kunna lösas på så
sätt, talade enligt handelskammarens åsikt starka skäl för uppställande
av särskilda regler för utövandet av ldarerarverksamhet. Handelskammaren
i Gävle hyste en i principfrågan avvikande mening. Enligt denna
handelskammares åsikt skulle ett återupptagande av den numera praktiskt
taget ur bruk komna auktorisationen med därav följande myndighetskontroll
innebära en tillbakagång till ett system, som icke borde utan
nödtvång tillämpas. Yrkesutövningen främjades bäst genom fri konkurrens;
avarterna ankomme det på yrkesutövarna själva att genom
sina sammanslutningar motarbeta. Den omständigheten, att skeppsklarerarna
i stor utsträckning tjänade som mellanhänder mellan svenska och
utländska företagare, vore givetvis ägnad att understryka vikten av att

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

15

hithörande uppgifter ombesörjdes pålitligt och redbart. En auktorisation
i och för sig kunde enligt handelskammarens mening icke skapa garanti
mot sådana missbruk, som hittillsvarande system icke förmått
stävja. Möjligheten att få till stånd en överenskommelse mellan de av
frågan intresserade organisationerna utan statsingripande syntes icke
vara utesluten.

I sitt utlåtande har kommerskollegium för egen del inledningsvis framhållit,
att det vore påtagligt, att ett sådant specialområde som skeppsklarerarverksamheten
lämpligast borde behandlas fristående från andra till
näringsfrihetslagstiftningen hörande spörsmål.

Kollegium har därefter erinrat om att kollegium redan 1921 funnit
skeppsklarerarordningens bestämmelser i åtskilliga punkter vara så föråldrade
eller otidsenliga, att en omredigering vore av nöden. Kollegium
har därvid i huvudsak anfört:

Av den nu verkställda utredningen syntes kollegium framgå, att förordningens
betydelse i stort sett inskränkts till att vara i viss mån taxereglerande.
Det allmänna borde alltjämt, såsom de sakkunniga påpekat, i någon
form medverka tili att de arvoden, som utginge för tjänster inom området
för klarering av fartyg, bleve i viss utsträckning reglerade. Det syntes
vid sådant förhållande ligga nära till hands, att det allmänna genom särskilda
föreskrifter sökte se till, att de, som skulle åtnjuta arvoden enligt
sålunda fastställda grunder, också erbjöde dem, av vilka de anlitades,
vissa garantier för ett tillfredsställande utförande av de uppdrag, varom
vore fråga. I sådant hänseende kunde nu gällande bestämmelser icke anses
uppfylla skäliga fordringar, varför de borde utbytas mot reviderade föreskrifter.
Å andra sidan borde skyldigheten att tillämpa en dylik taxa förbindas
med mera utförliga bestämmelser örn den därav berörda yrkesutövarens
icke blott skyldigheter utan även rättigheter i allmänhet.

Kollegium har vidare, i likhet med de sakkunniga, framhållit, att vad nuvarande
bestämmelser innehölle örn sådan förmedlingsverksamhet rörande
fartyg och fraktfart, som icke vore att hänföra till klarering av fartyg, borde
utgå ur en blivande författning och att för denna näringsverksamhet endast
borde gälla föreskrifter, som kunde komma att fastställas för mäkleri
i allmänhet.

Beträffande regleringen av skeppsklarerarverksamhet i egentlig mening
har kollegium anfört:

De funktioner, som åvilade en skeppsklarerare i inskränkt bemärkelse,
omfattade i stor utsträckning göromål, i vilkas strikta fullgörande det allmänna
och vederbörande myndigheter direkt hade ett starkt intresse. Det
läge i sakens natur, att det måste för det allmänna vara av vikt, att den
person, som skulle förmedla kontakten mellan fartygets intressenter och
vederbörande myndigheter, vore väl inne i de författningar, vilkas tillämpning
vid nu ifrågavarande tillfällen bleve aktuell. Därigenom minskades
antalet misstag samt sparades såväl tid som pengar, varjämte slitningar
undvekes, som eljest skulle vara ofrånkomliga. Skeppsklarerare^ funktioner
i nu omförmälda hänseenden hade blivit betydelsefullare i samma
mån som hithörande förhållanden genom det ekonomiska livets utveckling
blivit i viss omfattning allt mera komplicerade. Till en viss grad syntes

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

klarerarens betydelse komma att bliva mera framträdande, därest föreliggande
förslag örn allmänna fartygsavgifters debitering efter lossat och
lastat gods skulle komma att realiseras, enär klareringsförfarandet med
tillämpning därav med säkerhet komme att ställa än större anspråk på
klarerarens-förmedlarens kännedom örn faktiska förhållanden och raskhet.

Ett ganska starkt skäl för att genom författningsbestämmelser söka
skapa vissa garantier för skeppsklarerarens vederhäftighet och kompetens
läge vidare i den omständigheten, att den utrikes sjöfarten på Sverige i så
hög grad som vore fallet, nämligen till omkring hälften, bestredes av utländska
fartyg. Befälhavarna och redarna för dessa fartyg vore givetvis i särskilt
stor utsträckning hänvisade till att i de hamnar, som av fartygen anlöptes,
anlita främmande biträde för ordnandet av åtskilliga med dylikt anlöpande
förbundna förhållanden. Det vore därvid av stor vikt, att de
personer, som stöde till förfogande, vore i alla avseenden pålitliga, enär
brister därutinnan, örn de förekomme ofta, sannolikt snart skulle återverka
pa uppfattningen örn landets kommersiella tillstånd i allmänhet. Våra utländska
relationer kunde i viss utsträckning lida avbräck, något som givetvis
borde med till buds stående medel förhindras.

Kollegium har i detta sammanhang åberopat innehållet i en till kollegium
inkommen skrivelse av den 3 oktober 1930 från The Baltic and International
Maritime Conference, däri konferensen påpekat de olägenheter, som vidlådde
klareringsförhållandena i nordsvenska hamnar. I denna skrivelse
hade konferensen anfört bland annat:

Det kunde icke vara bra örn klareringsförhållandena i nordsvenska hamnar
trycktes ned på en lägre nivå än i andra hamnar. Mäklaren vore ju i själva
verket redarens viktigaste för att icke säga enda stöd, när det gällde
tillvaratagandet av fartygets intressen i en främmande hamn, med vars
lokala förhållanden varken redare eller befälhavare kunde väntas vara
fullt förtrogna. Det vore funktioner med detta syfte, för vilka mäklaren
erhölle sin ersättning av redaren. Det borde vara uppenbart vilket resultat
som vore att vänta, då mäklaren antingen icke hade erforderlig kännedom
örn förhållandena eller nödig erfarenhet eller ock hade en sådan ställning,
att han vore beroende av den part, befraktaren resp. mottagaren eller
avlastaren, mot vilken redarens intressen i första hand skulle bevakas.
Det vore att hoppas, att kollegium skulle finna möjlighet att vid behandlingen
av frågan örn revision av skeppsldarerarordningen taga hänsyn till
de utländska redarnas berättigade intressen.

I anslutning därtill har kollegium framhållit följande:

Det borde kunna förväntas, att skeppsklarerarkåren själv, redare och
fartygsbefälhavare, som hade det största intresset av att å detta område
rådde ordnade förhållanden, skulle vidtaga erforderliga saneringsåtgärder
för att komma till rätta med förhållandena. Den verkställda utredningen
hade emellertid visat, att rättelse i missförhållandena icke syntes stå att
vinna på denna väg. Den sammanslutning på området, som förelåge i
Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening, hade under sin hittillsvarande
tillvaro, något över tio år, påtagligen gjort allvarliga ansträngningar
för att åstadkomma ur olika synpunkter tillfredsställande förhållanden
inom kåren, dock utan att i önskvärd utsträckning lyckas i sina
strävanden. För kollegium hade sålunda även från skeppsklarerarkårens
sida påpekats, hurusom särskilt i Norrland förhållandena utvecklats i sådan
riktning, att särskilda åtgärder vore påkallade. Ett stort antal yngre

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 99.

personer, vilka uppenbarligen saknade såväl den erforderliga erfarenheten
som även den ekonomiska vederhäftigheten, uppgåves hava där på senare
tid, i brist på annan sysselsättning, börjat ägna sig åt klareringsverksamhet
och vad därmed ägde samband. Sveriges redareförening hade i skrivelse
till kollegium av den 16 september 1930 såsom särskilt anmärkningsvärt påtalat
det förhållandet, att domänstyrelsen numera själv genom sina jägmästare
läte klarera de fartyg, som bortfraktade från statens egendomai
härstammande varor, och hade i övrigt, under hemställan örn beaktande av
de däri framförda synpunkterna, hänvisat till ett skrivelsen bilagt brev,
däri bland annat berördes olägenheter av det av de sakkunniga anmärkta
bruket att »adressera» fartyg till av be frakt aren bestämd klarerare.

Då vad de sakkunniga anfört därom, att en skeppsklarerare vid klarering
av fartyg, närmast vore att anse såsom redarens ombud och hade att, i fall
av konflikt, handla såsom dennes förtroendeman, syntes kollegium giva
uttryck för en riktig grundsyn på det förevarande spörsmålet, torde det
få anses uppenbart, att sistnämnda förhållanden icke vore tillfredsställande
utan krävde rättelse.

Under hänvisning till att ett förbättrat tillstånd inom skeppsklareringsområdet
tydligen icke hade utsikter att komma till stånd utan det allmännas
ingripande och att vissa betydelsefulla offentliga intressen direkt motiverade
särskilda åtgärder i nu förevarande fall, har kollegium ansett sig
böra förorda, att författningsbestämmelser meddelas i syfte att åvägabringa
en närmare reglering av hithörande förhållanden. I anslutning
härtill har kollegium vid sitt utlåtande fogat ett i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas utkast utarbetat förslag till ny skeppsklarerarförordning.

Över kommerskollegii utlåtande och förslag hava statskontoret den 10
januari 1931 och generaltullstyrelsen den 23 januari 1931 avgivit infordrade
utlåtanden, statskontoret dock endast beträffande vissa ifrågasatta avgifter
vid auktorisation av skeppsklarerare.

Generaltullstyrelsen har ifrågasatt, örn icke med lagstiftning å nu förevarande
område borde anstå, till dess frågan örn revision av näringsfrihetslagstiftningen
i dess helhet bleve aktuell. Styrelsen har emellertid
funnit flera av de synpunkter och grundsatser, som kommit till uttiyck i
förslaget, förtjänta av beaktande och erkännande.

Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening har i skrifter till
Kungl. Majit den 12 januari 1931 och den 19 januari 1932 ytterligare framhållit
behovet av reglerande föreskrifter rörande ifrågavarande förhållanden
och därvid särskilt påpekat de menliga följderna av det allt mera tilllämpade
s. k. adresseringssystemet, enligt vilket fartygsbefälhavare ofta
förpliktades anlita i klareringsbestyr fullkomligt obevandrade personer.
Speciellt med hänsyn till de intressen, utländska redare hade i denna sak,
vore önskvärt att kommerskollegii förslag snarast möjligt komme till genomförande.

Med skrivelse den 24 mars .1932 har kommerskollegium därefter överlämnat
en till kollegium inkommen skrift, däri The Baltic and International

Willing till riksdagens protokoll 1931. I sami. Nr 99. -

Departements chefen.

Kungl. Majds proposition nr 99.

Martime Conference ånyo fäst uppmärksamheten på de enligt konferensens
åsikt oefterrättliga förhållanden, som i klareringshänseende vore rådande
i nordsvenska hamnar, samt understrukit önskvärdheten av att förhållandena
å detta område reglerades i en för sjöfarten förmånlig riktning.

Slutligen må nämnas, att kommerskollegium i sitt utlåtande den 20 november
1930 lämnat en redogörelse för av kollegium införskaffade uppgifter
från England, Frankrike, Nederländerna, Norge och Tyskland rörande
frågan i vad mån i den ena eller andra formen genom statens försorg åvägabragts
någon mera speciell reglering av de förhållanden, som äga samband
med skeppsmäkleriet. Av denna redogörelse framgår, att något statligt
ingripande på detta område icke förekommer i England, Nederländerna
eller Tyskland, under det att i Frankrike sedan gammalt finnas reglerande
bestämmelser i ämnet. Vad Norge beträffar synas vissa bestämmelser finnas,
vilka emellertid äro föråldrade och utan praktisk betydelse.

I Danmark har genom »meringsloven» den 28 april 1931 införts ett auktoriseringssystem
för skeppsmäklare, enligt vilket handelsministeriet efter
hörande av lokala organisationer meddelar auktorisation för skeppsmäklare
ävensom fastställer närmare regler för verksamhetens utövande.

Enligt den ännu gällande skeppsldarerarordningen av år 1893 må i vissa
städer skeppsklarerare auktoriseras för att tillhandagå vid fartygs klarering
och i samband därmed stående förhållanden. I författningen meddelas
åtskilliga föreskrifter angående sålunda auktoriserade skeppsklarerares
verksamhet. Då emellertid intet hinder finnes att utan auktorisation utöva
dylik verksamhet, hava, med några få undantag, skeppsklarerarna
funnit lämpligast att icke söka sådan auktorisation utan utöva sin verksamhet
vid sidan örn författningens föreskrifter. Dessa föreskrifter anses
numera, i den mån de icke alldeles kommit ur bruk, vara föråldrade. Dock
torde vissa av dem, nämligen de som avse skeppsklarerares arvoden, fortfarande
hava betydelse såsom i viss mån normerande även för icke auktoriserade
skeppsklarerares arvoden.

Med hänsyn till den utveckling, som förhållandena å ifrågavarande område
sålunda tagit, synas mig starka skäl tala för att frågan örn en revision
av gällande bestämmelser härutinnan upptages till prövning. Härvid bör
i första hand undersökas, huruvida anledning finnes för staten att i en
eller annan form ingripa reglerande å hithörande förhållanden eller om
icke skeppsklarerarnas yrkesutövning liksom annan liknande verksamhet
bör helt hänvisas att normeras av allmänna rättsregler.

Skeppsklarei arens uppgift är att såsom ombud för redaren ombesörja de
angelägenheter av olika slag, som äro förknippade med ett fartygs in- eller
utklarering i vederbörande hamn. Bland skeppsklarerarens göromål ingå
helt naturligt åtskilliga, vilka äro av ganska enkel natur och kunna utföras

Kungl. Majlis proposition nr 99.

19

av envar, som erhållit kännedom örn sådana göromåls regelmässiga skötande.
Men bortsett härifrån är klareringsarhetet i allmänhet av den art
att för dess utövande krävas särskilda förutsättningar, såsom förtrogenhet
med de författningar och föreskrifter, såväl i hemlandet som i utlandet,
vilka kunna bliva tillämpliga i förekommande fall, omdömesförmåga och
självständighet att vid uppkommande konflikter hävda huvudmannens intressen.
För redaren, som merendels nödgas i olika hamnar överlämna
klareringen av sina fartyg och därmed sammanhängande uppgifter till
för honom obekanta personer, är det givetvis av stor betydelse att hava
tillgång till en pålitlig och väl förfaren skeppsklarerarkår, till vilken han
med tillförsikt kan vända sig. I alldeles särskild grad gäller detta beträffande
det stora antal utländska fartyg, som besöker svenska hamnar.

I en skeppsklarerares åligganden anses ingå, bland annat, att ombesörja
ingivande till vederbörande myndigheter av föreskrivna fartygshandlingar,
och han har jämväl att tillse, att påbjudna umgälder av olika slag
bliva ordentligt erlagda. Den omständigheten att skeppsklareraren sålunda
intager en ställning såsom i viss mån mellanhand mellan det allmänna
och myndigheter, å ena sidan, samt redare och fartygsbefälhavare, å
andra sidan, synes mig jämväl starkt tala för önskvärdheten av att en
^kvalificerad skeppsklarerarkår upprätthålles.

Från olika håll har nu påpekats, att förhållandena å ifrågavarande
område icke äro sådana, de borde vara, utan att åtskilliga missförhållanden
föreligga. Vid sidan av väl kvalificerade skeppsklarerare uppträda ofta
personer, som åtaga sig klarer ing utan att fylla de anspråk, man bör ställa
å en skeppsklarerare. I flera sådana fall synas redare och det allmänna
hava åsamkats både extra besvär och ekonomiska förluster. Genom ett ökat
bruk av adresseringssystemet, särskilt vid befraktningar av vissa varuslag,
hava redarna under trycket av en hård konkurrens i allt större omfattning
tvingats att såsom klarerare godkänna av befraktare eller lastemottagare
utsedda personer, vilka ofta företräda intressen stridande mot redarnas.

I första hand borde man kunna förvänta, att en rättelse i de sålunda
förekommande missförhållandena skulle åstadkommas genom åtgärder
av dem, som närmast äro intresserade därav, redare, fartygsbefälhavare
och skeppsklarerare. Av utredningen synes emellertid framgå, att strävanden
i sådan riktning visserligen företagits, men att dessa icke varit tillfyllest.
Från den förefintliga sammanslutningen av skeppsklarerare har
därför framhållits såsom nödvändigt, att staten medverkar i dess arbete
att få bort missförhållandena. Med något enstaka undantag hava också
samtliga i ärendet hörda myndigheter och organisationer anslutit sig
till tanken på utfärdande av reglerande föreskrifter.

För egen del anser jag övertygande skäl hava förebragts för att staten i
någon form meddelar föreskrifter för utövning av skeppsklareringsverksamheten.
Det har föreslagits, att statens ingripande skulle begränsas till

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 99.

bestämmande av taxa för skeppsklarerarnas arvoden. Med visst fog anses
en del av missförhållandena hava uppkommit genom den frihet, som för
närvarande råder i detta avseende. Emellertid är jag ense med de av kommerskollegium
tillkallade sakkunniga, att det icke vore lämpligt att
meddela bestämmelser rörande en arvodestaxa utan att i övrigt reglera den
verksamhet, vari denna taxa skulle tillämpas. Ej heller synas mig skäl
föreligga att åt en lagstiftning i ämnet giva provisorisk karaktär.

Den reglering av hithörande förhållanden, som jag således förordar,
lärer, på sätt av de sakkunniga framhållits, böra omfatta endast egentlig
skeppsklareringsverksamhet men ej sådant, som rätteligen räknas såsom
ren mäklarverksamhet, t. ex. förmedling av avtal örn befraktningar, örn
försäljning av fartyg och örn sjöförsäkringar m. m. [Regleringen torde
böra genomföras sålunda, att skeppsklarering med undantag för vissa fall
icke skall få ombesörjas av annan än den, som därtill erhållit särskilt
tillstånd. Tillstånd skall antingen meddelas i form av auktorisation av
skeppsklarerare eller också givas för visst fall eller eljest i begränsad
omfattning. Då avsikten icke är att skapa monopol för ett mindre antal
personer att utöva klareraryrket, torde någon begränsning av antalet
skeppsklarerare icke böra ifrågakomma. Envar, som styrker sig äga vissa
närmare angivna kvalifikationer, skall således kunna erhålla auktorisation
som skeppsklarerare. I avseende å kvalifikationerna torde böra fordras,
att vederbörande är berättigad att idka handel i riket, att han genom
tjänstgöring såsom biträde hos auktoriserad skeppsklarerare eller annan
verksamhet anses hava vunnit för yrket nödig erfarenhet samt att han
icke i övrigt enligt tillgängliga upplysningar finnes olämplig för yrket.
Jämväl handelsbolag och aktiebolag böra kunna erhålla tillstånd. Beslutanderätten
i auktorisationsärenden synes lämpligen i enlighet med de
sakkunnigas och kommerskollegii förslag böra uppdragas åt kommerskollegium.
De sakkunniga och kollegium hava emellertid tänkt sig inrättan
det av en rådgivande nämnd, förslagsvis kallad skeppsklarerarnämnden,
som skulle följa förhållandena rörande skeppsklarering i allmänhet och
taga därav föranlett initiativ ävensom bereda vissa skeppsklarerarverksamheten
rörande frågor. Nämnden skulle bestå av — förutom opartisk
ordförande — en representant för rederinäringen och en för klareraryrket.
Detta förslag finner jag mig icke böra biträda, då dess huvudsakliga
syfte torde kunna tillgodoses genom ett stadgande att kollegium före avgörandet
av hithörande frågor skall höra vederbörande handelskamrar och
representanter för i saken intresserade organisationer. Kommerskollegium
bör, då skäl därtill förefinnas, kunna återkalla ett meddelat tillstånd.
Taxa för skeppsklareringsarvode torde böra fastställas av kommerskollegium.
För obehörigt ombesörjande av skeppsklarering eller överskridande
av meddelat tillstånd ävensom för andra förseelser mot de givna föreskrifterna
bör stadgas ansvarspåföljd. Slutligen böra vissa ordningsföreskrifter
samt övergångsbestämmelser meddelas.

21

Kungl. May.ts proposition nr 99.

I enlighet med vad jag sålunda uttalat och i huvudsaklig överensstämmelse
med det av kommerskollegium avgivna iörslaget till författning i
ämnet har inom handelsdepartementet upprättats förslag till skeppsklarerarförordning.
Då detta förslag i viss mån innebär en inskränkning i den
näringsfrihet, som för närvarande är gällande å ifrågavarande område,
har det synts riktigast, att riksdagen erhåller tillfälle att yttra sig över
förslaget. Sedan riksdagens yttrande inkommit, torde Kungl. Majit hava
att företaga förslaget till slutlig prövning.

Föredraganden uppläser härefter förenämnda inom handelsdepartementet
utarbetade förslag till skeppsklarerarförordning samt hemställer, att
Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över samma förslag,
med förklarande därvid, att Kungl. Majit har för avsikt att, efter
mottagandet av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av förslaget.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Einar Engelstedt.

Bihang till riksdagens protokoll 193i.

1 sami. Nr 99.