Kungl. Majds proposition nr 98.

1

Nr 98.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen; given
Stockholms slott den 9 februari 19M.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av
22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1934.

1 sami.

Nr 9S.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 22 kap. 5 § 3 och 4 mom. strafflagen skola
upphöra att gälla, dels ock att 21 § i samma kapitel, vilket lagrum senast
ändrats genom lag den 25 april 1930 (nr 96), skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

21 §.

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande. Brott, som
i 12 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga
är örn brukande av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs.
må ej åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller
annan föryttring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt
eller det, varuti han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, varom i 11 § förmäles, må ej åtalas av annan än målsägande, där
gärningsmannen kommit i besittning av godset på grund av avtal enligt
vilket äganderätten skall övergå å honom sedan för godset betingad betalning
blivit helt eller delvis erlagd.

Brott, som i 10 §---öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom.---av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft, vad angår stadgandet i 21 § 2 morn., den 1
juli 1934 samt i övrigt den 1 juli 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
fråga örn vissa ändringar i 22 kap. strafflagen, avseende dels införande i
21 § av särskild bestämmelse angående åtalsrätt vid förskingring av gods
som förvärvats på avbetalning och dels upphävande av de i 5 § 3 och 4
mom. upptagna bestämmelserna örn straff för brukande av mått eller vikt
som icke behörigen stämplats, märkts eller omjusterats ävensom härav föranledd
ändring i 21 §. Föredraganden anför:

Åtalsrätt vid förskingring av gods som förvärvats på avbetalning.

Vid olika tillfällen och ur skilda synpunkter hava anmärkningar riktats
mot det sätt på vilket det s. k. avbetalningssystemet utvecklats i vårt land.

Genom en motion i andra kammaren (nr 272) bragtes saken år 1927
under riksdagens behandling. Motionären — som emot avbetalningssystemet
anförde bland annat, att det lätt uppmuntrade till lyxkonsumtion
och obetänksamma inköp samt därigenom motverkade sparverksamheten
— hemställde att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att utredning måtte verkställas rörande avbetalningssystemets
omfattning och verkningssätt samt att resultatet av denna utredning jämte
därav eventuellt föranledda förslag måtte delgivas riksdagen.

I den skrivelse (nr 183) som riksdagen i anledning av motionen avlät till
Kungl. Maj:t uttalades, att avbetalningssystemet enligt riksdagens mening
utvecklat sig på ett sådant sätt att det kunde befaras medföra allvarliga
vådor av den art att åtgärder i reglerande syfte från det allmännas sida
kunde befinnas av behovet påkallade. För ett allsidigt bedömande av hithörande
frågor syntes emellertid en utredning sådan som i motionen ifrågasatts
först böra verkställas. Riksdagen hade därför funnit sig böra tillstyrka
att åtgärder vidtoges i motionens syfte. Riksdagen framhöll i skrivelsen
vidare att den vore fullt på det klara med att stora svårigheter komme
att möta en dylik utredning i det att det måhända ej vore möjligt att

4

Kungl. Maj:ts -proposition nr 98.

erhålla uttömmande uppgifter angående avbetalningssystemets omfattning
och verkningssätt. Tillräckligt omfattande material syntes dock utan
större svårigheter kunna erhållas för ett bedömande av frågan huruvida
ett ingripande från det allmännas sida borde komma till stånd. På vad
sätt dylikt ingripande skulle kunna ske utan att menligt inverka på den
lojala avbetalningshandeln vore svårt att bedöma. Förslag hade framkommit
att söka inskränka avbetalningsköp av lyxartiklar genom att begränsa
den tid på vilken ett avbetalningsköp finge avslutas. Ett av de
allvarligaste klagomålen mot avbetalningsrörelsen riktade sig mot agentverksamheten
och agentkårens sammansättning. Då det syntes sannolikt
att flertalet av de med systemet förenade olägenheterna i viss mån bottnade
däri att såsom agenter understundom användes mindre lämpliga och
föga ansvarskännande personer, skulle bestämmelser angående agentverksamheten
säkerligen medföra ett bättre sakernas tillstånd över huvud taget
inom avbetalningshandeln. En utveckling till det bättre vore troligen att
emotse statsingripande förutan så snart rörelsen vunnit erforderlig stadga
i organisatoriskt hänseende, men föreskrifter angående agentverksamheten
kunde förväntas påskynda en sådan utveckling. Under åberopande
av vad i skrivelsen anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes föranstalta
örn utredning rörande avbetalningssystemets omfattning och
verkningssätt.

Den av riksdagen begärda utredningen igångsattes hösten 1927
inom handelsdepartementet och inriktades i överensstämmelse
med riksdagens hemställan på att söka utröna avbetalningssystemets omfång
och verkningar. Sålunda utsändes till företag som enligt vad kunnat
utrönas mera normalt bedrevo avbetalningsaffärer tryckta formulär upptagande
frågor rörande dels företagens totala handelsomsättning samt avbetalningsaffärernas
andel därav för åren 1913, 1920 och 1924—1927, dels
ock avbetalningsaffärernas bedrivande och anordning, tillämpade prissättningsgrunder
och avbetalningsvillkor, med avbetalningssystemet förenade
fördelar och olägenheter ävensom önskemål örn ändringar i gällande lagstiftning
på området. Vidare införskaffades uppgifter rörande främmande
länders lagstiftning i ämnet och uppgift å antalet fångar, vilka under åren
1916—1927 frigivits från statens fångvårdsanstalter efter att hava avtjänat
straff för bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsköp.

Resultatet av en inom handelsdepartementet verkställd bearbetning av
det inkomna statistiska materialet har sammanfattats i en den 4 februari
1930 dagteeknad promemoria. I denna framhålles att de inkomna uppgifterna
icke lämnade en fullständig och tillförlitlig bild av avbetalningssystemets
omfattning och verkningar. Sålunda lämnade utredningsmaterialet
icke upplysning örn avbetalningsaffärernas relativa omfattning inom landets
totala handelsomsättning eller ens inom de varubranscher, som närmast
berörts av utredningen. Även i övrigt företedde materialet vissa

Kungl. May.ts proposition nr 98.

5

ojämnheter och brister. Uppgifterna rörande brottsligheten vore ofullständiga
såtillvida, att de icke upptoge sådana brott som medfört villkorlig
dom eller som straffats med böter. Av utredningen framginge emellertid,
att avbetalningsaffärerna under de senare av utredningen berörda åren
visat en mycket utpräglad ansvällning. Deras totalbelopp skulle enligt ep
vid promemorian fogad, på de lämnade uppgifterna grundad tablå uppgå
— i runda tal — till 5 miljoner kronor år 1913, 22 miljoner kronor år 1920,
34 miljoner kronor år 1924 och 59 miljoner kronor år 1927. Starkaste ökningen
företedde avbetalningsaffärer som gällde motorfordon, dammsugare,
grammofoner, separatorer, lantbruksmaskiner, böcker och konfektionsvaror.
Enligt de från fångvårdsanstalterna införskaffade uppgifterna
företedde jämväl den med avbetalningsaffärerna sammanhängande
brottsligheten en stark stegring under de senare åren.

Genom beslut av Kungl. Majit den 12 september 1930 överlämnades samtliga
handlingar i ärendet till kommerskollegium som anbefalldes
att fullfölja utredningsarbetet samt därefter till Kungl. Majit inkomma
med yttrande i ämnet ävensom de förslag som av utredningen kunde föranledas.

I anledning av detta uppdrag införskaffade kommerskollegium från fångvårdsstyrelsen
vissa kompletterande uppgifter rörande personer som avtjänat
straff för bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsaffärer.
Vidare underkastades det från handelsdepartementet överlämnade
uppgiftsmaterialet ytterligare bearbetning särskilt vad angår framställda
yrkanden örn reformer i lagstiftningen.

Inom kommerskollegium upprättades härpå en den 7 september 1932 dagtecknad
promemoria i ämnet. I denna promemoria anfördes bland
annat följande.

Att avbetalningssystemet, även örn det finge anses hava en betydande
ekonomisk funktion att fylla, vore förenat med avsevärda olägenheter kunde
anses ådagalagt genom den i ämnet verkställda utredningen. De ur
social synpunkt yppade vådorna syntes bäst illustreras genom de uppgifter
angående förskingrings- och bedrägeribrott i samband med avbetalningsaffärer
som införskaffats. Ifrågavarande uppgifter vore visserligen bristfälliga
bland annat i så måtto att de endast avsåge antalet fångar som frigivits
från statens fångvårdanstalter efter avtjänande av straff för dylika
brott. I statistiken inrymdes således ej brott som endast förskyllt böter
eller där villkorlig dom tillämpats; ej heller vunnes någon kännedom örn
anmälda fall av förskingring eller bedrägeri där den skyldige ej kunnat
anträffas eller fällas till ansvar. Emellertid vore dock de i en vid promemorian
fogad bilaga sammanställda siffrorna i så måtto belysande för förhållandena
som de angåve en oroväckande ökning från och med år 1925.
Under åren 1927—1929 hade likväl inträffat en viss stabilisering. Vid jämförelse
med de siffror som angåves ungefär tio år tidigare framträdde emellertid
den stegrade brottsfrekvensen mycket markerat.

Otvivelaktigt syntes vara att denna utveckling i hög grad varit beroende
på de försäljningsmetoder som mångenstädes använts av avbetalningsaffärerna
och deras ombud. Även örn det ej vore möjligt att statistiskt be -

6

Kungl. Majlis proposition nr 98.

visa förhållandet, syntes det dock vara ovedersägligt att alivarliga missförhållanden
i detta hänseende vore rådande. I den offentliga debatten
hade ej sällan framdragits fall, där försäljare lyckats förmå godtrogna kö
pare att pä avbetalning köpa föremål vilkas pris vida överstigit köparens
betalningsförmåga. Det vore under sådana förhållanden naturligt, att uppmärksamheten
i första hand kommit att riktas på åtgärder för främjande
av en bättre agentorganisation. Dylika åtgärder syntes dock i främsta
rummet böra komma till stånd genom ett initiativ från de organisationer
inom näringslivet, i vilka avbetalningsfirmorna deltoge. Här syntes han
delskamrarna kunna fylla en uppgift och möjligen kunde genom ett fri
villigt åtagande av dessa den registrering av avbetalningsagenterna komma
till stånd som bland annat i riksdagens skrivelse vore ifrågasatt. Att
däremot lägga en dylik uppgift på en statlig myndighet — varvid närmast
länsstyrelserna skulle komma i fråga — torde få anses uteslutet, då någon
effektiv kontroll från dessas sida i fråga om agenternas kvalifikationer ej
syntes kunna utövas och en icke ofrånkomlig utvidgning av den statliga
organisationen under rådande förhållanden i varje fall borde undvikas.

Ej heller vore gärna något verkligt effektivt inskridande på förevarande
område möjligt, i händelse offentlig myndighets tillstånd skulle stadgas
såsom villkor för rätten att driva försäljning på avbetalning. Frånsett att
nyssnämnda erinran mot utvidgning av statsverksamheten ägde tillämpning
jämväl i detta fall, syntes en dylik föreskrifts efterlevnad vara synnerligen
svår att övervaka.

Även örn man således i de nu berörda två hänseendena nödgades avstå
från statens medverkan för vinnande av en sundare utveckling av avbetalningssystemet,
syntes dock vissa utvägar stå till buds att åtminstone i
någon mån stävja de missbruk som uppkommit. Den norska lagen örn
kjop paa avbetaling den 21 juli 1916 hade infört en ordning som i detta
sammanhang förtjänade att uppmärksammas. Enligt 17 § nämnda lag
gällde, att den som yrkesmässigt sålde varor på avbetalning ej finge sluta
försäljningsavtal för ett lägre avbetalningspris än 500 kronor, såvida han
ej hade tillstånd härtill av polismyndigheten. Tillståndet kunde begränsas
att gälla allenast vissa slag av varor och kunde återkallas, örn det sätt varpå
rörelsen bedreves eller andra särskilda förhållanden gåre anledning till
att befara missbruk. Även örn det för våra förhållanden knappast kunde
vara lämpligt att såsom skett i Norge låta polismyndigheten i viss mån
bestämma den omfattning i vilken de enskilda företagen finge bedriva av
betalningsaffären så kunde det dock starkt ifrågasättas örn avbetalningsköp
överhuvudtaget borde medgivas i fråga örn direkta konsumtionsvaror,
lyxartiklar och varor understigande ett visst belopp, exempelvis 200 kronor.
Att genomföra något direkt förbud mot avbetalningsköp i dylika fall
syntes dock knappast vara görligt, särskilt med hänsyn till svårigheten
även i detta fall att övervaka bestämmelsens efterlevnad. Däremot syntes
man lämpligen kunna förhindra avbetalningsköpen i dessa fall genom att
beröva det vid avbetalningsköpet förekommande äganderättsförbehållet
dess rättsliga giltighet. Verkan av en föreskrift i sådant hänseende skulle
vara den att säljaren i angivna fall förlorade äganderätt ten till det på »avbetalning*
sålda föremålet, oaktat äganderättsförbehåll gjorts i avtalet.
Dettas innebörd bleve alltså allenast den. att köpeskillingen finge erläggas
successivt i särskilda poster och säljaren bomme ej att i det sålda godset få
någon speciell säkerhet för köparens skuldförbindelse. Sålde köparen föremålet
eller förpantade lian detsamma, bomme han ej att drabbas av något
ansvar för förskingring. En dylik ordning kundi1 säkerligen förväntas

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

komma att i någon mån avhålla säljarna från att på avbetalning sälja ifrågavarande
varor till andra kunder än sådana vilkas solvens ansåges betryggande.

På sålunda anförda skäl hade kommerskollegium i ett vid promemorian
fogat preliminärt förslag till ändring i 1 § lagen den 11 juni 1915 örn avbetalningsköp
— till vilket förslag kollegium, enligt vad i promemorian angavs,
ej tagit slutlig ståndpunkt — upptagit bestämmelse av innehåll att
vid avbetalningsköp äganderättsförbehåll ej skulle vara gällande därest
godset utgjordes av kläder, skodon eller liknande förnödenhetsvaror för
personligt bruk, av äkta pärlor eller ädla stenar eller av föremål i vilka
sådana pärlor eller stenar vore infattade, av smycken av guld, silver eller
platina eller av andra dylika lyxvaror. Äganderättsförbehåll skulle ej
heller vara gällande örn sammanlagda beloppet av de poster som köparen
enligt avtalet hade att erlägga (avbetalningspriset) icke överstege 200
kronor.

I ännu ett hänseende ifrågasatte kommerskollegium ändring i lagen örn
avbetalningsköp. Under erinran att under förarbetena till lagen rått tvekan
icke endast örn lämpligheten över huvud att stadga en värdegräns förlagens
giltighet utan även örn den valda siffran — 3,000 kronor anfördes
i den nämnda promemorian, att erfarenheten syntes hava ådagalagt att
gränsen hestämts väl lågt. I händelse en höjning skulle anses önskvärd,
syntes ligga närmast till hands att höja värdegränsen till 5,000 kronor. En
dylik höjning kunde också anses anpassa sig till den utveckling på förevarande
område som under de senare åren ägt rum. Det syntes t. ex. i rätt
så stor omfattning inträffa att innehavare av biltrafiktillstånd inköpte
person- och lastautomobiler på avbetalning varvid avbetalningspriset ofta
överstege 3,000 kronor. Även maskiner och verktyg inköptes ej sällan av
innehavare av smärre verkstäder på avbetalning till högre belopp än nämnda
värdegräns. Med den utveckling avbetalningssystemet tagit syntes dylika
köp få anses hänförliga till »små avbetalningsköp», vilka enligt vad
som varit avsett vid tillkomsten av lagen örn avbetalningsköp borde falla
under nämnda lag. Anmärkas kunde även att i den norska lagen i ämnet
motsvarande värdegräns, som ursprungligen varit bestämd till 6,000 kronor,
genom en lagändring 1928 höjts till 10,000 kronor.

Den i promemorian omnämnda bilagan med vissa uppgifter angående
förskingrings- och bedrägerihrott i samband med avbetalningsaffärer tolde
få såsom bilaga B fogas vid detta protokoll.

Den nu omförmälda promemorian angående avhetalningssystemet jämte
den inom handelsdepartementet upprättade promemorian i ämnet med
vissa till densamma hörande tablåer remitterades av kommerskollegium föi
yttrande till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna samt till handelskamrarna
och åtskilliga sammanslutningar av näringsidkare. Sedan yttranden
häröver inkommit har kommerskollegium i skrivelse

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

till Kungl. Majit den 21 februari 193 3, med överlämnande
av samtliga handlingar i ärendet, anfört huvudsakligen följande.

Innan kollegium överginge till ett övervägande av de olika möjligheterna
att råda hot på de brister som i avseende på avbetalningshandeln gjort
sig gällande, ville kollegium understryka den tveksamhet som givetvis
gjorde sig gällande i frågan huruvida ett ingripande från statens sida
överhuvudtaget kunde förväntas medföra åsyftade verkningar på förevarande
område. Huru än ett sådant ingripande lades, syntes alltid såväl ur
principiella som praktiska synpunkter erinringar kunna resas mot åtgärden,
och med hänsyn till de begränsningar som ett dylikt ingripande måste
få kunde givetvis påvisas gränsfall vilkas rättsliga bedömande bleve olika,
alltefter de råkade falla på den ena eller andra sidan örn den uppställda
gränsen. Kollegium hyste också den uppfattningen, att de olägenheter som
med avbetalningshandeln varit och alltjämt vore förenade bomme att så
småningom i det väsentliga reglera sig själva. Den avbetalningsfirma, som
uteslutande såge pä att driva upp omsättningen utan att tillbörligt beakta
kundernas betalningsförmåga, skulle snart nog komma underlund med att
en dylik försäljningspolitik bleve en dålig affär. Och bland avbetalningsagenterna
syntes även så småningom ett visst naturligt urval ske på så
sätt att de som tillförde sina firmor förlustbringande försäljningar bleve
avkopplade. Trots den skeptiska uppfattning kollegium sålunda byste örn
behovet och möjligheterna av ett ingripande, hade kollegium dock i anledning
av det kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga
ett förslag som trots att det, kollegium veterligt, vore behäftat med
vissa svagheter dock kunde förväntas i någon mån leda till ett undanröjande
av de olägenheter som gjorde sig gällande.

Såsom kollegium i den remitterade promemorian framhållit hade i fråga
örn avbetalningshandelns reformering uppmärksamheten i första hand
kommit att riktas på åtgärder för främjande av en bättre agentorganisation.
Kollegium hade i detta sammanhang påpekat att möjligen genom
handelskamrarnas försorg en registrering av avbetalningsagenterna kunde
komma till stånd. En sådan ordning liksom ock det från annat
håll framförda men av kollegium avstyrkta förslaget med en registrering
av agenterna hos offentlig myndighet hade icke i de avgivna yttrandena
vunnit något bifall, tvärtom hade nästan alla som yttrat sig i denna
punkt ansett denna linje icke framkomlig.

Ej heller hade den av kollegium i promemorian påpekade men icke förordade
utvägen, att rätten att driva försäljning på avbetalning skulle göras
beroende av offentlig myndighets tillstånd (koncession, enligt ett i
Norge i viss omfattning prövat system), i de avgivna yttrandena vunnit
någon mera allmän anslutning. Bland handelskamrarna hade denna anordning
förordats av handelskamrarna i Borås, Sundsvall och Luleå. Till
förmån för en sådan linje hade också uttalat sig länsstyrelsen i Umeå
samt några enskilda sammanslutningar inom affärslivet.

Från andra håll hade emellertid detta uppslag avstyrkts, så bland annat
av handelskammaren i Stockholm, Sveriges industriförbund, Kooperativa
förbundet m. fl.

Kollegium ville för sin del vidhålla den ståndpunkt kollegium i den remitterade
promemorian intagit och avstyrkte följaktligen koncessionssystemets
tillämpning på avbetalningshandeln.

De missbruk som förekommit i avseende på avbetalningshandeln hade
till stor del bestått däri att försäljning på avbetalning skett till personer

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

9

i svag ekonomisk ställning, varvid köparna sedermera avhänt sig eller pantsatt
det pä avbetalning inköpta godset och därmed gjort sig skyldiga till
förskingring. Ville man skydda en obetänksam avbetalningsköpare mot
risken att på dylikt sätt begå brottslig gärning, kunde det synas ligga närmast
till hands att undanröja förskingringsstraffet i fråga örn gods som
köpts på avbetalning.

En dylik linje som kollegium givetvis haft under övervägande hade i de
avgivna yttrandena alternativt ifrågasatts av Kooperativa förbundet och
i ett inlägg i frågan i Svensk Juristtidning (1933 sid. 55) hade även polisassessor
K. G. Sandström uttalat sig för en sådan lösning av frågan.

Kollegium kunde emellertid ej finna den sålunda ifrågasatta vägen
framkomlig. Det vore uppenbart att det skulle verka för allmänhetens
rättskänsla i hög grad stötande, örn förskingringsstraffet undanröjdes i
fråga örn allt gods som köpts på avbetalning. Att t. ex. den som köpte
en lyxbil på avbetalning och sedermera sålde eller pantsatte den skulle
vara straffri, torde stå i bestämd strid mot rådande rättsuppfattning och
även stämma illa överens med strafflagens konstruktion av förskingringsbrottet
överhuvudtaget, i det att likartade förfaranden med annan
person tillhörigt gods (t. ex. försäljning eller pantsättning av förhyrt eller
lånat gods) alltfort skulle vara kriminaliserat.

Nu kunde visserligen undantaget från förskingringsstraffet för försäljning
eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning begränsas
på visst sätt, t. ex. genom att sträf frihet medgåves allenast örn avbetalningspriset
uppginge till högst 300 kronor och endast under förutsättning
att t. ex. hälften av avbetalningspriset gäldats av köparen. Emellertid
skulle dylika begränsningar införa en osäkerhet i brottrekvisiten som
kunde leda till olägenheter i den praktiska tillämpningen, och alltfort
skulle kvarstå den förut anmärkta oegentligheten att vissa närbesläktade
förfaranden skulle bli att anse som förskingring och att således försäljning
eller pantsättning av gods som köpts på avbetalning skulle komma
i en i viss mån privilegierad ställning. Denna synpunkt ledde närmast
till att man borde angripa frågan från dess civilrättsliga sida. Örn
äganderättsförbehållet vid avbetalningsköp förklarades ogiltigt och alltså
äganderätten i och med avtalet eller i varje fall i och med godsets överlämnande
till köparen överginge till denne, behövde man ej göra något
avsteg från den straffrättsligt grundläggande regeln att den som försålde
eller pantsatte annan tillhörigt gods straffades för förskingring.
Straffansvaret komme i så fall ej i fråga av dea anledningen, att det
vore sin egen tillhörighet som avbetalningsköparen försålde eller pantsatte.

Det vore närmast överväganden av denna innebörd som föranlett kollegium
att i den remitterade promemorian föreslå en viss begränsning i
äganderättsförbehållets giltighet. Att göra denna begränsning generell,
d. v. s. att frånkänna äganderättsförbehållet giltighet för alla de fall
där lagen örn avbetalningsköp ägde tillämplighet, ansåge dock kollegium
ej önskvärt. Av skäl som närmare angåves i promemorian hade den inskränkning
i äganderättsförbehållets giltighet som förslaget åsyftade
begränsats till vissa konsumtionsvaror, vissa lyxartiklar och varor för
vilka avbetalningspriset understege 200 kronor. En annan ändring som
i promemorian ifrågasatts gällde värdegränsen för lagens tillämplighet.
Denna, som för närvarande utgjorde 3,000 kronor, hade föreslagits höjd
till 5.000 kronor. 1 anslutning härtill hade upprättats ett preliminärt för -

10

Kunell. Maids proposition nr 98.

slag till ändrad lydelse av 1 § i lagen den 11 juni 1915 om avbetalningsköp,
som skulle i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med avbetalningsköp-----blivit erlagd.

Har avtalet---ägare därav.

Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av kläder,
skodon eller liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk. eller ock där det utgöres
av äkta pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar
äro infattade, eller smycken av guld, silver eller platina eller andra dylika lyxvaror,
överstiger sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att
erlägga (avbetalningspriset i icke tvåhundra kronor, vare villkoret ej heller gällande.

Lagen äger icke tillämpning, när avbetalningspriset överstiger femtusen kronor.

Såsom av de inkomna yttrandena framginge hade länsstyrelsen i Göteborg
samt poliskammaren i samma stad förordat en mera ingående omarbetning
av lagen samt länsstyrelsen i Mariestad föreslagit att frågan
örn avbetalningsköpens begränsning gjordes till föremål för ytterligare
utredning. Handelskammaren i Borås hade förordat att avbetalningssystemet
inskränktes till att omfatta »rena produktionsvaror». Handelskammaren
i Örebro hade utdömt systemet i dess helhet och tillstyrkt att
äganderättsförbehållet berövades sin giltighet vid all avbetalniugshan
del. Av samtliga övriga länsstyrelser och handelskammare ävensom
Överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska handelsagenters förening
och Sveriges elektriska entreprenörsförening m. fl. hade förslagets
grundprinciper tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Härjämte hade
emellertid från ifrågavarande länsstyrelser, handelskammare och sammanslutningar
ett flertal yrkanden örn jämkningar i förslaget framförts.
Kooperativa förbundet hade ansett förslaget vara ett steg i rätt riktning,
men i första hand yrkat äganderättsförbehållets ogiltighetsförklarande
vid »köp av alla varor». Alternativt hade förbundet, såsom tidigare redan
berörts, föreslagit borttagande av det kriminella ansvaret för förskingring
av på avbetalning köpt gods (genom tillägg till 22 kap. 11 § strafflagen).

Ett flertal yrkanden hade i yttrandena framställts örn ett tydligare angivande
av de slag av varor i fråga örn vilka äganderättsförbehållet icke
skulle tillerkännas giltighet. För tillmötesgående av dessa önskemål hade
kollegium funnit det preliminära förslaget böra undergå en viss omformulering
och föresloge, att första satsen i det tillagda tredje stycket i
1 § i berörda lag erhölle följande ändrade lydelse:

Villkor, som i första stycket sägs, vare ej gällande, där godset utgöres av äkta
pärlor eller ädla stenar, av föremål, i vilka sådana pärlor eller stenar äro infattade,
eller av smycken utav guld, silver och platina, eller av fick- eller armbandsur eller
av beklädnadspersedlar eller skodon.

Såvitt anginge lyxvaror, äkta pärlor, ädla stenar m. m. anslöte sig den
valda avfattningen nära till ordalagen i 1 § förordningen den 17 maj 1923
örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid köp, byte eller
införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror. På grund av de framställda
anmärkningarna hade orden »eller andra dylika lyxvaror; för att undanröja
svårigheter vid tillämpningen uteslutits. Av samma skäl hade
beteckningen »liknande förnödenhetsvaror för personligt bruk» fått utgå
samt orden »kläder, skodon» utbytts mot »beklädnadspersedlar eliel''
skodon», vilken beteckning anslöte sig till ordalydelsen i 1 § förordningen
den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål m. m. På
grund av ett flertal yrkanden hade angivna lyxvaror dessutom komplet -

Kungl. Majus proposition nr 98.

11

terats med »fick- eller armbandsur»., vilka ofta syntes vara föremål för
förskingring i samband med avbetalningsaffärer.

Mot de föreslagna värdegränserna 200 och 5,000 kronor hade åtskilliga
anmärkningar framställts. Kollegium ansåge sig på de i kollegii promemoria
angivna skäl böra vidhålla den föreslagna övre värdegränsen
men föresloge i överensstämmelse med vad från åtskilliga håll yrkats att
den nedre värdegränsen höjdes till 500 kronor.

Beträffande det föreslagna tillägget såvitt anginge den ifrågasatta
nedre värdegränsen, hade i ett flertal yttranden framställts den erinran
att varje avbetalningsköpeavtal endast borde få avse en vara för att icke
genom kumulation den nedre värdegränsen skulle kunna överskridas.
Kollegium biträdde icke denna anmärkning. Det avgörande borde vara
huruvida det i avtalet bestämda avbetalningspriset — utan avseende på
örn avtalet gällde en eller flera varor — över- eller understege den an
givna värdegränsen.

Några av de hörda sammanslutningarna hade förordat införandet av
bestämmelser örn begränsning av den tidrymd inom vilken köparen vid
avbetalningsköp hade att fullgöra sin betalningsskyldighet. Kollegium
funne sig icke böra tillstyrka en sådan föreskrift, då det icke syntes vara
lämpligt att ytterligare komplicera lagstiftningen på förevarande område.
I ett flertal yttranden hade vidare föreslagits utfärdandet av föreskrifter
örn att viss del av köpeskillingen skulle erläggas före överlämnandet
av den inköpta varan. Kollegium ansåge sig böra avstyrka införandet
av en dylik bestämmelse, då det syntes möta svårigheter att effektivt
kontrollera att densamma vunne efterföljd. Vad handelskammaren
i Göteborg anfört i fråga örn gods som på avbetalning inköpts på
auktion, syntes kollegium ej böra föranleda något undantag från den
föreslagna regeln.

Under åberopande av det anförda hemställde kollegium, att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till lag örn ändrad lydelse
av 1 § lagen örn avbetalningsköp i huvudsaklig överensstämmelse med
det inom kollegium utarbetade förslaget.

I skrivelse som den 11 mars 1930 inkommit till handelsdepartementet
har styrelsen för Föreningen S v e r i g e s lands f i sk a ler föreslagit,
att rätten att väcka åtal för förskingring av gods som förvärvats
på avbetalning måtte förbehållas målsäganden. I skrivelsen omnämndes
att frågan varit föremål för behandling å föreningens årsmöte 1929. T
en för årsmötet framlagd motion hade anförts följande.

Under de senaste tio åren hade genom tillkomsten av lagen om avbetalningsköp
och bruket att göra äganderättsförbehåll vid auktionsförsäljningar
åklagarnas arbetsbörda icke oväsentligt ökats. Förskingring
av gods som med dylikt förbehåll anskaffats vore ett brott som folie under
allmänt åtal. Då säljaren icke lyckades inkräva sin fordran, anlitade
han ofta utvägen att genom anmälan få offentligt åtal till stånd, men
lika ofta återkallade han sitt ansvarsyrkande örn vederbörande efter polisingripandet
likviderade sin skuld. Det kunde ifrågasättas huruvida
icke nämnda åtalsmöjligliet i viss mån gåve näring åt den osunda vitt
utbredda avbetalningshandeln. Det läge knappast i det allmännas intresse
att polis- och åklagarmyndigheterna skulle användas för kostnads

12 Kungl. Maj-.ts proposition nr 98-

fri inkassering av enskildas fordringar, ofta tillkomna med användande
av mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. I det allmännas intresse
läge däremot att en bedräglig köpare näpstes och att den enskilde, som
genom sin verksamhet icke överskrede det tillbörligas gränser, hade nödigt
rättsskydd. För tillgodoseende av dessa intressen vore det emellertid
ej behövligt att lägga brottet under allmänt åtal, utan borde lämpligen
stadgas att i sådana mål talan endast finge anhängiggöras av målsägande.

Efter att hava omnämnt att föreningens styrelse fått i uppdrag att
framlägga motionärens synpunkter, anförde styrelsen för egen del huvudsakligen
följande.

Ingen finge bättre inblick i de missförhållanden som rådde i avseende
å avbetalningshandeln än landsfiskalerna, vilka hade till åliggande att
meddela handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp. Mycket ofta
kunde det påvisas, att samvetslösa agenter genom enträgna övertalningar
och bedrägliga uppgifter förmådde fattigt folk att rekvirera obehövliga
föremål och gods som vore avsett för omedelbar "förbrukning, och ej
sällan kunde det ledas i bevis att köparen hållits i okunnighet örn förefintligheten
av gällande äganderättsförbehåll. Senare tvingades han
under hot örn åtal för förskingring att uppfylla de merendels hårda villkoren.
Uppenbarligen hade förskingringsbrottens antal ökats i samma
mån som avbetalningshandeln tilltagit. En begränsning av åtalsplikten
måste såsom motionären framhållit genomföras. Beivrandet av brott
som det förenämnda kunde näppeligen betingas av något mera allmänt
intresse och ej heller motivera arbetskrävande utredningar och betydande
kostnader för statens rättsvårdande organ. Åtminstone borde allmän
åklagare fritagas från skyldighet att åtala sådana brott som bestode i
obehörigt förfogande över gods påtagligen avsett för förbrukning, förädling
eller omedelbart tillgodogörande, såsom fallet vore med färdiga kläder,
tyger, spannmål och foderämnen. Slutligen kunde bringas under
diskussion huruvida icke i avbetalningslagen borde införas stadgande
därom att när det gällde rena lyxartiklar äganderättsförbehåll ej skulle
gälla med mindre köpeskillingen uppginge till visst i lagen angivet lägsta
belopp. Därigenom skulle missbruk kunna i avsevärd mån förhindras.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 22 kap. 21 § strafflagen kunde
förskingringsbrott varom förmäles i 11 § samma kap. atalas endast av
målsägande. Genom lag den 9 juul 1893 ändrades denna åtalsbestämmelse
sä att allmän åklagare ägde tala å brottet där det av målsäganden
angivits till åtal. Den sålunda stadgade inskränkningen i åtalsrätten
upphävdes genom lag den 1 juni 1923 och förskingringsbrottet kom allt
så att lyda under allmänt åtal.

Den senast vidtagna ändringen av åtalsrätten beträffande förskingring
— vilken ändring tillkom på förslag av Kungl. Majit —- var närmast
föranledd av den starka ökningen under åren efter världskriget av
antalet penningförskingringar. I den proposition (nr 201) varigenom
ändringsförslaget förelädes 1 9 2 3 års riksdag framhölls, att under
den diskussion som framkallats genom de många förskingringsfallen givits
uttryck åt den iakttagelsen, att bestämmelserna angående försking -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b.

ringsbrottets beivrande tydligen icke förmådde i någon högre grad stävja
brottsligheten. Följderna av åtalsrättens begränsning hade blivit att ett
stort antal brottsfall undandroges domstols prövning och den brottslige
ginge fri från det straff lagen utsatte. Örn för honom denna verkan
skulle kunna uppnås, bleve mestadels en penningfråga. Genom att, så
långt det krävdes och vore för honom möjligt, ekonomiskt förnöja dem
vilkas förtroende han svikit, friköpte han sig från stränga straffpåföljder.
Då målsäganden oftast vore benägen att behandla frågan ur synpunkten
av sitt enskilda intresse, stöde fältet öppet för en köpslagan vars
utfall i allmänhet vore beroende av den offervillighet som kunde påräknas
hos personer vilka stöde den brottslige nära eller av skilda orsaker
ville förebygga att saken droges inför offentligheten. Uppenbarligen
befunne sig härutinnan icke alla förskingrare i samma ställning. Det
pris straffriheten under dessa förhållanden betingade kunde icke gäldas
av annan än den som ägde förbindelser med personer i sådan förmögenhetsställning
att det för dem vore möjligt att träda emellan. För den fattige
vore merendels denna väg stängd. Den olika behandling av samma
brott som härav bleve en följd måste vara för rättskänslan stötande. I
särskild grad bleve detta fallet, då de som undginge åtal tydligen i allmänhet
tillhörde de i ekonomiskt hänseende bättre lottade samhällsklasserna
och därför merendels icke kunde såsom förmildrande omständighet
åberopa att saknaden av livets nödtorft drivit dem till brottet.

I en vid den nämnda propositionen fogad promemoria behandlades
bland annat spöi’smålet huruvida en utsträckning av åtalsrätten borde
begränsas till de grövsta fallen av förskingring. Vad beträffar frågan
örn begränsning av åtalsrätten i de fall där det förskingrade har ringa
värde anfördes därom, att en sådan anordning syntes förutsätta att en
fix värdegräns angåves i lagen. En sådan värdegräns komme emellertid
alltid att framstå såsom godtycklig. Vidare vore det tillgripnas värde
icke ensamt för sig avgörande för brottslighetsgraden, utan de omständigheter
under vilka tillgreppet skett påkallade i sin mån beaktande. Mot
det anförda kunde avgörande betydelse icke tillmätas den omständigheten,
att värdesynpunkten anlagts vid gränsdragningen mellan stöld och
snatteri. Värdegränsen hade nämligen icke undantagslöst upprätthållits
i 20 kap. strafflagen utan hade fått falla vid grov tjuvnad (4 §), vid
återfall (6 §) oell vid tillgrepp som förövats å skilda ställen eller tider
(8 §). ■ Ej ens i den mån värdegränsen upprätthållits, hade den vid tjuvnadsbrottet
tillerkänts betydelse i åtalshänseende. Dessa omständigheter
syntes tala emot att det tillgripnas värde erhölle avgörande betydelse i
fråga örn åtalsrätten vid förskingringsbrottet. — Ytterligare en begränsning
av åtalsrätten kunde ifrågasättas, där man toge hänsyn till att 22
kap. 11 § omfattade både förskingring av anförtrott gods och förskingring
av sådant gods som annorledes än genom avtal kommit i gärningsmannens
besittning. Vid fall av sistnämnda typ saknades det moment

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Departements

chefen.

av förtroendemissbruk varmed äganderättskränkningen vid de förstnämnda
vore förknippad. Så till vida skulle visst fog förefinnas att till
mildare behandling utsöndra de fall där godset annorledes än genom avtal
kommit i gärningsmannens besittning. Emellertid vore dessa fall av
den ringa praktiska betydelse att en särskild åtalsbestämmelse för deras
vidkommande knappast framstode såsom påkallad. — Viktigare praktiska
resultat skulle uppnås, där man med svensk lagstiftning införlivade
den i norsk rätt gällande regeln enligt vilken allmän åklagare vid förskingringsbrottet
ägde att oberoende av angivelse väcka åtal endast där
sådant påkallades av »allmänna hänsyn». En sådan regel vore, där den
handhades av en högt kvalificerad åklagarkår, ägnad att i vidaste utsträckning
tillgodose de olika synpunkter som i det särskilda fallet gior
de sig gällande. Den förutsatte emellertid en synnerligen vidsträckt
prövningsfrihet vilken icke syntes vara förenlig med den eljest i svensk
rätt gällande regeln att åklagaren, där sannolika skäl för brottets verklighet
förefunnes, vore berättigad och pliktig att beivra brottet. Ett avvikande
från denna grundsats syntes icke kunna ifrågakomma vid en
lagändring av så begränsad omfattning som den då föreliggande.

Den i anledning av riksdagens hemställan verkställda utredningen rörande
avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt har bestyrkt
att systemet såsom det utvecklats kommit att medföra avsevärda olägenheter.
Den allvarligaste är kanske den som framträder i de under utredningen
införskaffade — visserligen ej fullständiga men dock i sak upplysande
— uppgifterna angående förbrytelser begångna i sammanhang
med avbetalningsaffärer. Det framstår såsom en angelägenhet av särskild
vikt att söka vidtaga åtgärder till motverkande av denna brottslighet.
Härför erfordras dock att orsakerna till ifrågavarande förbrytelser
— framför allt är här fråga örn förskingringsbrott — såvitt möjligt
klarläggas. Först sedan detta skett lärer det bliva möjligt att tillfredsställande
bedöma vilka botemedel som kunna tänkas ifrågakomma.

För avbetalningsköpet är utmärkande att köpeskillingen erlägges i särskilda
poster samt att äganderätten förbehålles säljaren till dess betalningen
blivit helt eller delvis gulden. Uppdelningen av köpeskillingen
medför att ett stort antal köpare icke i tillräcklig grad förmå överblicka
de ekonomiska konsekvenserna av köpeavtalet. Många föranledas
därför att på avbetalning förvärva egendom vars värde icke står i
rimlig proportion till deras ekonomiska ställning. Då i sådant fall efter
någon tids förlopp trycket av de regelbundet återkommande avbetalningarna
varder alltmera kännbart, inträffar det icke sällan att köparen
— till återvinnande av ekonomisk jämvikt — undandrager sig
fortsatt betalning och skaffar sig gottgörelse för lidet ekonomiskt avbräck
genom godsets försäljning. Än vanligare lärer vara att köparen
försäljer godset för att erhålla medel till betalning av någon förfallen

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 88.

avbetalningspost samt därefter underlåter att erlägga ytterligare avbetalning
i en oklar och måhända icke alltid helt omotiverad känsla att han
blivit bedragen av säljaren. Men även personer som på förevarande sätt
förskaffat sig endast sådant gods som kan sägas ha motsvarat deras behov
och betalningsförmåga göra sig ej sällan skyldiga till förskingring. T
sådana fall förhåller det sig mången gång så att under betalningstiden
inträtt en icke förutsedd försämring i köparens ekonomi — han har exem
pelvis blivit arbetslös — och att hans åtgärd att avhända sig godset är
föranledd av det iråkade ekonomiska nödläget. Det kan i detta sammanhang
förtjäna framhållas att fall lära förekomma då säljaren, ehuru förhållandena
bort giva honom anledning att fästa köparens uppmärksamhet
på tillvaron — t. ex. i ett vidlyftigt tryckt kontrakt — av äganderättsförbehåll
eller att lämna köparen upplysning örn äganderättsförbehållets
innebörd, underlåter detta. Där så är händelsen, torde köparen väl, åtminstone
i vissa fall, kunna undgå ansvar för förskingring, men säljaren
har med nu gällande åtalsregel möjlighet att få till stånd polisundersökning
och måhända även åtal mot köparen.

I den förut omnämnda skrivelsen från styrelsen för Föreningen Sveriges
landsfiskaler har anförts, att det mycket ofta förekommit att samvetslösa
agenter förmått fattiga personer att på avbetalning inköpa för
dem obehövliga föremål eller konsumtionsartiklar samt, sedan köparen
förfogat över det inköpta på sådant sätt att det ej kunnat återställas och
han jämväl blivit urståndsatt att erlägga resterande betalning, under
hot örn åtal för förskingring tvingat honom att fullgöra de ej sällan
hårda kontraktsvillkoren. Det torde icke vara oberättigat antaga att den
likgiltighet, säljaren i dylika fall ansett sig kunna visa för köparens förmåga
att fullgöra betalningen, i ej ringa grad haft sin grund i gällande bestämmelser
angående förskingringsbrott. Örn köparen avhänder sig godset
—- en åtgärd som med hänsyn till köparens svaga ekonomiska ställning
måste för säljaren framstå såsom ej osannolik — får säljaren genom det då
föreliggande straffhotet i själva verket ett starkare grepp om köparen än
han tidigare haft. Genom hot om angivelse för förskingring eller, örn hotet
ej medför åsyftat resultat, genom begäran örn polisundersökning har säljaren
möjlighet att kraftigare än förut pressa köparen och eventuellt
honom närstående att fullgöra likviden. Det är att märka att, enär iörskingringsbrottet
är föremål för allmänt åtal, undersökning och eventuellt
atal utföres utan kostnad för säljaren och utan risk för honom att bliva
föremål för rekonventionstalan.

Såsom i den nyssnämnda skrivelsen anmärkes, kan det icke anses tillfredsställande
att polis- och åklagarmyndigheterna på dylikt sätt kunna
användas för kostnadsfri inkassering av enskildas fordringar, ej sällan
uppkomna genom mer eller mindre förkastliga affärsmetoder. Tydligen
är det angeläget ali gällande bestämmelser, i den man de på sätt här
förut antytts kunna antagas bidraga till att osunda avbetalningsaffärer

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

komma till stånd, utan dröjsmål underkastas erforderlig revision. Härvid
äro åtskilliga möjligheter tänkbara.

Till en början kunde ifrågasättas huruvida icke åklagarna såsom skett
i Norge borde erhålla rätt att, när det gäller förskingringsbrott, i varje
särskilt fall med hänsyn till brottets beskaffenhet pröva huruvida det
kan anses överensstämma med det allmännas intresse att åtal kommer
till stånd. En bestämmelse örn sådan prövningsrätt för åklagarna torde
emellertid näppeligen kunna begränsas att gälla allenast ett visst slags
brott, och den vittutseende frågan örn en allmän rätt till eftergift av
åtal lärer böra vinna sin lösning i annat och större sammanhang.

Kommerskollegium har i sitt förut omnämnda utlåtande ställt sig tveksamt
till behovet och möjligheterna av ett ingripande beträffande avbetalningshandeln.
Trots detta har kollegium emellertid i anledning av det
kollegium meddelade uppdraget ej velat underlåta att framlägga ett förslag
vilket, ehuru det vore behäftat med vissa svagheter, dock kunde förväntas
i någon mån leda till ett undanröjande av de olägenheter som gjorde
sig gällande. Kollegium har sålunda, efter att hava avvisat andra under
utredningen föreslagna åtgärder, ifrågasatt att äganderättsförbehåll
vid avbetalningsköp icke skulle tillerkännas giltighet, örn det försålda
utgjordes av vissa förnödenheter eller lyxvaror eller örn avbetalningspriset
icke överstege 500 kronor. Förverkligades detta uppslag,
skulle därav otvivelaktigt följa att antalet förskingringsbrott i sammanhang
med avbetalningsaffärer avsevärt minskades. Örn ett äganderättsförbehåll
icke vore gällande, skulle äganderätten till det köpta
godset övergå till köparen omedelbart vid avtalet, oavsett örn betalning
erlagts eller ej. Och den som är ägare till viss egendom kan rättsligen ej
göra sig skyldig till förskingring med avseende å densamma. Såsom i kommerskollegii
utlåtande jämväl anmärkes kunna emellertid mot förslaget
riktas vägande anmärkningar. Uppenbarligen är det ett mycket beaktansvärt
önskemål att de regler som gälla angående äganderättens övergång
i sammanhang med köp äro enkla och klara. Ur denna synpunkt måste
det anses olämpligt, örn i förevarande hänseende skulle gälla olika regler
för olika slags varor och olika regler allt efter det köpeskillingen övereller
understiger 500 kronor. Särskilt torde konsekvenserna av sådana
regler i straffrättsligt hänseende ingiva betänkligheter. Det kan knappast
anses rimligt att — för att taga ett praktiskt exempel — den som
avhänt sig en på avbetalning inköpt nyttighetsartikel skulle kunna dömas
för förskingring under det att den som avhänt sig en på liknande
sätt inköpt lyxvara alltid skulle gå fri från straff. Ej heller kan det anses
tillfredsställande, att frågan huruvida en person gjort sig skyldig till ett
brott eller ej skulle vara beroende därav, huruvida det avtalade priset
för den egendom varmed han tagit befattning överstigit 500 kronor. Det
må jämväl erinras, att av den omständigheten att priset i avbetalningskontraktet
bestämts till visst belopp icke följer att köparen, örn han av -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

händer sig godset, måste anses hava förskingrat egendom till motsvarande
värde. Förutom att priset icke alltid överensstämmer med värdet, är att
märka, att köparen, när han avhänder sig godset, kan hava betalat en
stor del av köpeskillingen, i vilket fall den säljaren tillskyndade förlusten
i själva verket icke uppgår till mera än återstoden av köpeskillingen.

Ett av de uppslag som avvisats av kommerskollegium gick ut på att
till 22 kap. 11 § strafflagen skulle fogas ett tillägg av innebörd att från
förskingringsbrotten undantoges sådana fall, då en person avhänt sig gods
som han inköpt på avbetalning; för sträf frihet i dessa fall skulle dock
kunna uppställas särskilda villkor, såsom att avbetalningspriset icke
överstege ett i lagen angivet belopp och att någon viss del av köpeskillingen
blivit gulden. Kommerskollegium har häremot anfört bland annat
att ett dylikt undantag torde stämma illa överens med strafflagens konstruktion
av förskingringsbrottet. Den som avhänt sig gods som han innehade
på grund av avbetalningsköp skulle gå fri från straff, men likartat
förfarande med t. ex. förhyrt eller lånat gods skulle alltjämt vara kriminaliserat.
Mot vad kollegium sålunda anfört torde visserligen kunna
göras den invändningen, att mellan det fall att någon förskingrar avbetalningsgods
och det att någon förskingrar exempelvis förhyrt gods föreligger
den måhända icke alldeles betydelselösa skillnaden, att i det förra
fallet icke från början förelegat någon ovillkorlig skyldighet för innehavaren
att återställa godset till ägaren — enligt avtalet har det varit avsett
att äganderätten skulle övergå till köparen — men i det senare fallet
varit klart att godset under alla förhållanden skulle återlämnas till den
som hyrt ut detsamma. I allt väsentligt torde emellertid vad kommerskollegium
anfört beträffande det ifrågasatta tillägget till den förevarande
strafflagsbestämmelsen få anses riktigt.

Av styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har väckts det förförslag,
att förskingring av avbetalningsgods icke skulle lyda under allmänt
åtal utan hänföras till målsägandebrott. Med hänsyn till det sätt
på vilket med stöd av den nu gällande åtalsregeln polis- och åklagarmyndigheterna
i stor utsträckning utnyttjas av säljarna av avbetalningsgods,
torde det få anses naturligt att från deras sida yrkande örn lagändring
i detta hänseende framställes. Enligt vad som uppgivits har
också på sina håll beträffande åtal för sådan förskingring varom nu är
fråga utbildats den praxis, att åtal icke anställes örn målsäganden förklarar
sig avstå från talan samt att åklagarna i ömmande fall dröja med
åtal för att lämna gärningsmannen tillfälle att anskaffa medel till gäldande
av resterande köpeskilling och, om hans ansträngningar i sådant
hänseende lyckas, låta frågan örn åtal förfalla. Vad sålunda förekommer
torde bottna i en känsla hos åklagarna att strafflagens nu förevarande
bestämmelser i många fall vid tillämpning å förskingring av avbetalningsgods
kunna leda till obilliga resultat.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. t sami. Nr 98.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Att beivrandet av ifrågavarande brott i de flesta fall icke kan sägas
vara av någon egentlig betydelse för det allmänna torde jämväl vara
obestridligt. Det synes då naturligt att låta frågan huruvida åtal skall
komma till stånd bliva helt beroende a,v målsäganden. Denne bär, örn
åtalet får ankomma på honom, att mot vart annat väga å ena sidan rättskränkningens
storlek och betydelse för honom och å andra sidan de kostnader
och det obehag —- bland annat faran för rekonventionstalan — som
anställande av åtal skulle medföra.

Med fog torde kunna antagas att en begränsning av åtalsrätten på sätt
föreslagits skulle högst väsentligt minska ej allenast antalet åtal för förskingring
av avbetalningsgods utan jämväl antalet förskingringar av dylikt
gods. Otvivelaktigt skulle nämligen ändringen beträffande åtalsrätten
komma att tvinga säljarna till en viss försiktighet, då det gäller att
anskaffa köpare, och därmed rikta sin udd mot ett av grundfelen i avbetalningssystemet
såsom det hos oss utvecklats. Om säljarna icke längre
kunna påräkna att polismyndigheten står till förfogande för undersökning
angående köparens förfarande med det sålda godset och de dessutom
själva få bära kostnaden och obehaget av en eventuell rättegång mot
köparen, torde det bliva nödvändigt för dem att innan köpeavtal slutes
skaffa sig kännedom örn köparens ekonomi och övriga förhållanden som
kunna vara av betydelse. Detta torde i sin tur leda till att avbetalningsköp
icke komma att avslutas med andra personer än sådana, som själva
äro solventa eller som på grund av ställd borgen eller av annan anledning
kunna med någorlunda stor säkerhet antagas komma att fullgöra sin betalningsskyldighet.
Härmed skulle vinnas att sådana försäljningar till
insolventa köpare som för närvarande i stor utsträckning giva upphov
till förskingringsbrott icke skulle komma till stånd, åtminstone icke i tillnärmelsevis
den omfattning som nu.

Naturligen förekomma fall då en köpare av avbetalningsgods gör sig
skyldig till sådant förfarande emot sin kontrahent, att det måste anses
önskvärt att i anledning av detsamma ingripande från polismyndighetens
sida kommer till stånd. Så är t. ex. händelsen örn köparen ingått avtalet,
oaktat han måste räkna med att han ej kan fullgöra det, och sedermera
avhänder sig godset. I dylika fall torde emellertid, örn icke klart bedrägeri
föreligger, förfarandet dock stå så nära sådant brott att polismyndigheten
måste anses berättigad och skyldig att upptaga saken till undersökning
för att kunna konstatera huruvida bedrägeri föreligger. Skulle
så vara fallet, ankommer det nämligen på allmän åklagare att utföra
åtal. I själva verket torde polismyndigheten, örn den föreslagna ändringen
av åtalsrätten beträffande förskingring av avbetalningsgods genomföres,
erhålla just den rörelsefrihet som måste anses önskvärd; den
kan avvisa de enkla förskingringsfallen och kan på nyss angivet skäl,
därest en köpare av avbetalningsgods gjort sig skyldig till ett förfarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

19

av mera grov beskaffenhet, upptaga saken till undersökning och därigenom
lämna säljaren den hjälp varpå han skäligen kan göra anspråk.

Mot förslaget att ändra åtalsrätten på angivet sätt kan anmärkas att
det ej stämmer väl överens med rättsutvecklingen, vilken tenderar mot en
utvidgning av den offentliga åtalsrätten. Riktigheten härav kan icke bestridas,
men anmärkningen torde ej böra tillerkännas avgörande betydelse,
då en ändring på förevarande punkt med ali sannolikhet kan förväntas
bliva till verkligt gagn. Vad angår de tidigare vidtagna ändringarna i
åtalsrätten beträffande förskingringsbrott är att märka, att vid dessa
ändringar uppmärksamheten tydligen varit riktad på andra former av
förskingring än den varom nu är fråga.

Att förfaranden hänförliga under en viss straffbestämmelse i en del fall
höra under allmänt åtal men i andra äro förbehållna målsägandens åtals-,
rätt är ingen nyhet för strafflagen. En dylik uppdelning av åtalsrätten
förekommer redan nu, bland annat i 22 kap. 21 §.

Därest åtalsrätten vid förskingring av avbetalningsgods skall inskränkas,
uppkommer fråga huruvida anledning finnes att göra skillnad mellan
»små» och »stora» avbetalningsaffärer, för vilken händelse den i lagen
örn avbetalningsköp gällande tretusenkronorsgränsen väl läge närmast
till hands. Emot införandet av en sådan gräns när det gäller åtalsrätten
tala emellertid samma skäl som kunna åberopas emot förslaget att
låta straffbarheten bero därav, huruvida det överenskomna priset för det
förskingrade avbetalningsgodset under- eller överstigit ett visst angivet
belopp.

Vad som anförts angående förslaget att åtalsrätten vid förskingring av
avbetalningsgods skulle förbehållas målsäganden torde giva vid handen
att förslaget, örn det genomföres, kan förväntas komma att medföra mycket
beaktansvärda fördelar. Det förefaller icke ens uteslutet- att de anmärkta
olägenheterna vid avbetalningshandeln härigenom skola i så avsevärd
mån avlägsnas att ytterligare åtgärder i sådant syfte skola befinnas
ej erforderliga. I varje fall synes det befogat att någon tid avvakta
verkningarna av den nu ifrågasatta lagändringen innan andra och mera
vittgående åtgärder vidtagas. Jag anser således anledning icke föreligga
att nu upptaga till behandling de av kommerskollegium och de flesta i
ärendet hörda avstyrkta förslagen att meddela särskilda bestämmelser som
reglera agentverksamheten och att låta rätten att driva försäljning på
avbetalning bliva beroende av offentlig myndighets tillstånd. Ej holler
torde finnas skäl att nu närmare än som skett beröra övriga framkomna
uppslag.

Den särskilda åtalsregeln — vilken skall införas i 22 kap. 21 § strafflagen
— synes böra givas den lydelse, att brott varom i 11 § förmäles ej
må åtalas av annan än målsägande, där gärningsmannen kommit i besitt -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

ning av godset på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå
å honom sedan för godset betingad betalning blivit helt eller delvis erlagd.
Till avtal som sålunda omförmälas skola tydligen hänföras ej allenast avtal
som av parterna själva betecknats såsom avbetalningsköp, utan jämväl
avtal som erhållit annan benämning, t. ex. hyresavtal, men i realiteten
innebära antingen köp eller ock köp i förening med annan rättshandling.
Dessutom är att märka, att det med den föreslagna lydelsen icke
blir en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet att den för det förskingrade
godset avtalade betalningen skolat erläggas i särskilda poster.
Åtalsrätten förbehålles målsäganden ensam jämväl i ett sådant fall att
avtalet — såsom ej torde vara ovanligt vid försäljning på auktion —
allenast innehållit, att betalning skolat erläggas inom viss tid samt att
äganderätten till dess betalning erlagts skulle förbliva hos säljaren. Anledning
synes icke föreligga att i det hänseende varom nu är fråga göra
skillnad mellan dylika avtal och rena avbetalningsköp. — Såsom förut
angivits skall den i lagen örn avbetalningsköp upptagna tretusenkronorsgränsen
icke äga tillämpning beträffande begränsningen av åtalsrätten.
Jämväl i fall då priset överstigit 3,000 kronor skall sålunda åtalsrätten
vara förbehållen målsäganden ensam.

Den nya åtalsregeln föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1934. Särskilt
övergångsstadgande synes ej vara erforderligt. Bestämmelsen i 14 §
strafflagens promulgationsförordning torde nämligen kunna analogiskt
tillämpas. Enligt denna bestämmelse må allmän åklagare tala å brott
av ifrågavarande slag som förövats innan den nya åtalsregeln blivit gällande
endast örn åtalet anställts före den 1 juli 1934.

Brukande av mått eller vikt, som icke behörigen justerats, m. m.

Av chefen för finansdepartementet har förut i dag anmälts fråga angående
ny lagstiftning örn mått och vikt. Såsom därvid berörts har på
grundval av ett utav särskilda sakkunniga avgivet betänkande inom finansdepartementet
utarbetats förslag till lag örn mått och vikt. Sagda
betänkande innefattar jämväl förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap.
5 och 21 §§ strafflagen.

I 1 mom. av 22 kap. 5 § strafflagen stadgas straff för den som
med uppsåt gör orätt i mätande, vägande eller räknande vid handel eller
eljest, då varor emottagas eller avlämnas, och i 2 mom. givas särskilda
straffbestämmelser för de fall att vissa offentliga funktionärer
beträdas med sådant brott som nu nämnts. Beträffande dessa moment
avser förslaget ej någon ändring. I 3 mom. av samma paragraf
stadgas: »Brukar någon vid handel, elier eljest, då varor efter

mått eller vikt skola avlämnas eller emottagas, sådant mått eller vikt,
som ej är behörigen stämplat eller märkt; straffes, ändå att han örn ont

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

uppsåt ej övertygad varder, nied böter, högst etthundra riksdaler.» Slutligen
stadgas i 4 morn.: »Var måttet eller vikten behörigen stämplat eller
markt, men ej omjusterat, där sådan åtgärd skolat äga rum; botes ock,
örn det oriktigt befinnes, efter ty nu sagt är.» — Åtalsrätt för brott jämlikt
3 mom. tillkommer enligt 22 kap. 21 § strafflagen ej annan än målsägande,
där ej brottet skett »i kronans magasiner, vid in- och utlastning å
fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas».

Nu omnämnda bestämmelser i strafflagen, vilka ej undergått någon
ändring sedan strafflagens tillkomst, överensstämma i sak helt med motsvarande
stadganden i den dessförinnan gällande förordningen den 7 september
1858 om förfalskning, så ock örn bedrägeri och annan oredlighet. Bestämmelserna
ha utformats i nära anslutning till föreskrifterna i stadgan
den 31 januari 1855 örn mått och vikt. Sistnämnda författning upptog
sålunda förbud mot att i handel, uppbörd och leverering begagna mätstockar,
målkärl eller vikter, som ej vore vederbörligen justerade och
med kronomärke försedda samt påstämplade till deras innehåll jämte
justerarens namn och årtalet då justering skett. Beträffande omjustering
föreskrevs, att längdmått, målkärl och vikter, som begagnades i
kronans magasiner eller vid in- och utlastning å fartyg eller i öppna
bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkades, skulle omjusteras
inom vissa angivna perioder. Härutöver stadgades, att längdmått,
målkärl och vikter, vilka undergått reparation eller på annat sätt veterligen
förändrats, skulle ånyo justeras, innan do finge brukas vid handel,
uppbörd eller leverering. För sistnämnda fall användes sålunda
icke benämningen örn justering. Beträffande justeringsplikt för vågar
upptog författningen allenast en föreskrift, enligt vilken justerat besman
finge under vissa förutsättningar användas. Därjämte medgavs
emellertid, att av justerare godkända bro- och decimalvågar finge under
närmare angivna villkor komma till användning. Av en samtidigt
med författningen utfärdad instruktion för justerare av mått och vikt
framgår, att jämväl sålunda godkända bro- och decimalvågar skulle
åsättas justeringstecken.

I nästföljande författning på området, förnyade stadgan den 10 november
1865 angående mått och vikt, ha föreskrifterna örn jnstcringsplikt
och omjustering givits en lydelse, som än mera än lydelsen av motsvarande
stadganden i 1855 års stadga överensstämmer med ordalagen i
nämnda lagrum i strafflagen. I fråga om påföljd för överträdelse av berörda
föreskrifter hänvisades i 1865 års stadga till vad strafflagen därntinnan
bestämde.

I senare förordningar om mått och vikt, sålunda förordningen den 22
november 1878 samt den ännu gällande förordningen av den 0 oktober
1885, ha däremot införts särskilda ansvarsbestämmelser för överträdelse
av föreskrifter örn justeringsplikt m. m„ avsedda att tillämpas i fall, där
gärningen ej är straffbar enligt allmänna strafflagen. Sålunda stadgas

22

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 98.

i 1885 års förordning § 47 mom. 1 bötesstraff, högst 50 kronor, för överträdelse
av föreskrifterna i § 5 mom. 1, enligt vilka — bortsett från viss
undantagsbestämmelse — vid handel eller eljest, då varor skola avlämnas
eller mottagas efter mått eller vikt, icke må nyttjas andra redskap för mätning
eller vägning än de, som här i riket blivit i vederbörlig ordning
justerade. Vidare sägs i § 47 mom. 2, att enahanda ansvar som i mom. 1
stadgas skall ådömas, örn mätnings- eller vägningsredskap, som icke
undergått föreskriven justering eller omjustering, anträffas å något av
de ställen, vilka omförmälas i förordningens § 7 mom. 2, d. v. s. i kronans
magasin, vid in- och utlastning å fartyg, på allmänna försäljningsplatser
eller i öppna bodar eller magasin, där handel och rörelse idkas.
Med redskap för mätning och vägning skall — enligt stadgande i § 5
mom. 2 —• i förordningen förstås längdmått, målkärl, vedmått, vikter
och vågar. Såsom omjustering betecknas i förordningen dels periodisk
omjustering, som — med visst undantag — är föreskriven beträffande
mått och vikter, vilka nyttjas i kronans magasin, vid in- och utlastning
å fartyg, på allmänna försäljningsplatser eller i öppna bodar eller magasin.
där handel och rörelse idkas (§ 7 mom. 2), dels ock förnyad justering
i vissa fall av felaktiga redskap. I sistnämnda hänseende föreskrives i
§ 7 mom. 1 i fråga örn justerade mätnings- och vägningsredskap, som
brukas vid handel eller eljest, då varor skola avlämnas eller mottagas
efter mått eller vikt, att örn dylikt redskap undergått sådan förändring,
att dess avvikelse från det rätta är större än som enligt förordningen
medgives, redskapet skall vara underkastat omjustering, som bör ske
ofördröjligen efter erhållen kännedom örn redskapets oriktiga beskaffenhet.
Härjämte må nämnas, att förseelser, som äro att bedöma enligt
1885 års förordning, höra under allmänt åtal.

Hörande det förslag till lag örn mått och vikt, som nu utarbetats inom
finansdepartementet, må här erinras, hurusom överträdelse av föreskrift
i förslagets 8, 11 eller 12 § avsetts skola jämlikt 15 § förskylla böter från
och med 5 till och med 100 kronor. Straff enligt lagen örn mått och vikt
skulle dock ej ådömas, därest gärningen vore belagd med straff enligt
allmänna strafflagen. För närmare angivande av det straffbara området
torde jag få i korthet redogöra för de bestämmelser i nyssnämnda lagförslag,
som i sådant hänseende äro av betydelse. I 8 § regleras skyldigheten
att nyttja justerade mätnings- och vägningsredskap. Sålunda föreskrives
i första stycket av nämnda paragraf, att vid mätning eller vägning,
som företages i statlig verksamhet, i yrkesmässig handel eller rörelse
eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats och som skall ligga till
grund för beräknande av ekonomiskt anspråk efter mått eller vikt, såsom
regel icke må nyttjas andra mätnings- eller vägningsredskap än sådana,
som här i riket blivit vederbörligen justerade för användning, varom
fråga är. Det må erinras, att begreppet mätnings- och vägningsredskap
i förslaget definierats synnerligen vidsträckt. Härutinnan ävensom be -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

träffande de av denna definition påkallade undantagen från justeringsplikt
torde jag få hänvisa till den framställning, som lämnats av edelén
för finansdepartementet. Med justering av mätnings- och vägningsredskap
förstås i förslaget av vederbörlig myndighet företagen åtgärd, varigenom
redskapet undersökes och godkännes samt stämplas med stadgade
justeringstecken. Uttrycket »vederbörligen justerade» i 8 § innefattar
emellertid på grund av förslagets terminologi jämväl krav på att redskapet
skall lia undergått omjustering, där så enligt förslaget skolat ske.
Härvid åsyftas dock endast periodisk omjustering. Dylik omjustering
är, med undantag för vågar, föreskriven beträffande samtliga slags justerade
redskap, som nyttjas i fall, då enligt 8 § användande av justerade
redskap är föreskrivet. Att endast sådant redskap må nyttjas, som blivit
justerat för »användning, varom fråga är», syftar på, att redskap må
kunna justeras allenast för tillgodoseende av särskilda behov. Ett dylikt
särskilt mätnings- eller vägningsredskap skulle ej få nyttjas vid mätning
eller vägning, som i 8 § första stycket avses, örn ej därvid tillgodosåges
just sådant särskilt behov, som föranlett redskapets justering. I förslagets
11 § första stycket stadgas förbud att i fall, då användande av justerade
redskap är föreskrivet, nyttja justerat redskap, som genom förändring
blivit behäftat med icke tillåtet fel. Har redskapet reparerats, må
det icke nyttjas innan nyjustering skett eller, där redskapet icke utan olägenhet
kan insändas till justeringsmyndigheten, innan detsamma anmälts
till nyjustering. Straff för användande av vederbörligen justerat men
oriktigt redskap skulle dock ådömas endast, då gärningen skett med vetskap
örn redskapets oriktiga beskaffenhet. I 12 § meddelas slutligen åtskilliga
föreskrifter beträffande allmänt tillgängliga försäljningsplatser,
där varor avlämnas efter mått eller vikt. Sålunda stadgas bland annat,
att å dylik plats ej må finnas mätnings- eller vägningsredskap, som kan
användas vid mätning eller vägning för beräknande av ekonomiskt anspråk
efter mått eller vikt i den å platsen bedrivna rörelsen men som
lagligen icke må för detta ändamål nyttjas. Såsom exempel å redskap,
som på grund härav ej må finnas å plats som i stadgandet avses, må
nämnas ojusterade redskap, redskap vilka icke omjusterats inom tid som
avses i förslagets 9 § ävensom redskap med icke tillåtna fel. Förbudet
skulle dock enligt vad i paragrafen angives icke lia avseende å redskap,
som yrkesmässigt hållas till salu eller som uppenbarligen finnas å
platsen för annan användning än nyss sagts. Ej heller skulle förbudet
gälla i fråga om vissa förvarings- och transportkärl samt sedvanligt
emballage. Straff skulle vidare ej ådömas för innehav av vederbörligen
jnstorat men oriktigt redskap med mindre förseelsen skett med
vetskap örn redskapets oriktiga beskaffenhet. Utöver vad nu framhållits
må erinras, att enligt förslaget med »stämpling» avses anbringande å ett
redskap av stadgade justeringstecken, under det att »märkning» i förslaget
användes i fråga örn de tecken, som av justeringsmyndighet kunna åsät -

24

Kungl. Majlis proposition nr D8.

tas förvarings- oell transportredskap till utmärkande av redskapets rymd
m. m. utan att därvid emellertid är fråga om redskapets justering. Slutligen
må nämnas, att förseelser mot lagens föreskrifter skulle höra under
allmänt åtaL

Nu angivna bestämmelser i det inom finansdepartementet upprättade
lagförslaget överensstämma i stort sett med vad de sakkunniga föreslagit.
Dock må nämnas, att området för justeringsplikten enligt de sakkunniga
angivits mera vidsträckt samt att de sakkunniga föreslagit periodisk
omjustering även för vågar. Enligt de sakkunnigas förslag till lag örn
ändrad lydelse av 22 kap. 5 oell 21 §§ strafflagen skulle 3 och 4 mom. av
förstnämnda paragraf upphöra att gälla samt ur den senare paragrafen
utgå vad som däri finnes upptaget angående åtalsrätt för brott enligt
5 § 3 mom.

De sakkunniga anföra härutinnan följande:

Dualismen mellan strafflagen och 1885 års förordning hade ej varit
ägnad att bringa reda och ordning i straffbestämmelserna på förevarande
område. De sakkunniga ville av sådan anledning föreslå, att straffbestämmelserna
sammanfördes på ett ställe. Som ifrågavarande förseelser
—• på sätt framginge bland annat av 1931 års lagstiftning örn dagsböter
— vore att betrakta som s. k. ordningsförseelser, syntes det lämpligaste
vara, att samtliga straffbestämmelser samlades i lagen örn mått
och vikt och att alltså hithörande stadgande!! i strafflagen utginge. Den
i 22 kap. 21 § strafflagen stadgade inskränkningen i allmän åklagares
åtalsrätt i vad anginge brott enligt 5 § 3 mom. syntes likaledes böra bortfalla,
enär i åtskilliga fall målsägande vid ifrågavarande förseelser icke
funnes, eller i allt fall sällan syntes begagna sin talerätt. De sakkunniga
ville påpeka, att i 22 kap. 21 § strafflagen icke bland de ställen, för vilka
allmän åklagares åtalsrätt gällde, upptoges »allmänna försäljningsplatser»,
ehuru dessa i 1885 års förordning beträffande omjusteringsplikten
jämställts med »kronans magasiner» jämte övriga i nyssnämnda lagrum
uppräknade platser. Det syntes de sakkunniga, att den allmänna ätalsrätten
i varje läll borde omfatta även de allmänna försäljningsplatserna.

I yttranden, som på sätt omnämnts av chefen för finansdepartementet
avgivits över de sakkunnigas betänkande, har förevarande lagförslag
icke föranlett någon erinran.

Det må anmärkas, att professorn Johan C. W. Thyrén i sitt förberedande
utkast till strafflag, speciella delen, IV, avhandlande vissa av förmögenhetsbrotten,
upptagit ett stadgande örn straff för den, som uppsåtligen
gör orätt i mätande, vägande eller räknande, då varor emottagas eller
avlämnas, varemot straffbestämmelser, motsvarande de i 22 kap. 5 § 3
och 4 mom. strafflagen upptagna, icke återfinnas i utkastet. I motiven
(sid. 134) anföres härom, att sistnämnda stadganden vore tydliga politiförseelser
och följaktligen, jämlikt den i utkastet följda principen, förbigåtts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98. 25

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att det föreliggande förslaget
till lag örn mått och vikt icke bör genomföras utan att samtidigt
vissa ändringar komma till stånd i 22 kap. 5 § strafflagen. Paragrafens 1
och 2 mom. synas härvid kunna kvarstå oförändrade. Härav följer, att
därest förutsättningarna för tillämpning av nämnda moment föreligga,
straffbestämmelsen i lagen örn mått och vikt icke blir tillämplig. Innehållet
i 3 och 4 mom. lärer däremot icke stå väl i överensstämmelse med
den föreslagna nya lagstiftningen. Då det här är fråga örn rena ordningsförseelser,
kan jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag att dessa moment
upphävas; såsom jag redan nämnt har i stället i förslaget till lag örn
mått och vikt upptagits fullständiga straffbestämmelser. Därest nämnda
moment upphävas, bör den i 22 kap. 21 § strafflagen upptagna särskilda bestämmelsen
örn åtalsrätten vid förseelse enligt 3 mom. även utgå. Eftersom
förslaget till lag örn mått och vikt — i likhet med 1885 års förordning — icke
upptager några särskilda bestämmelser örn åtalsrätten, innebär detta en
utvidgning av den allmänna åtalsrätten. Med hänsyn till det sätt på vilket
justeringsplikten i lagförslaget begränsats synes emellertid intet vara
att erinra häremot. — De nu föreslagna ändringarna torde liksom förslaget
till lag örn mått och vikt böra träda i kraft den 1 juli 1935.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändrad lydelse av
22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen av den lydelse bilaga A1 till detta protokoll
utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för
det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 98.

3

Departe mentschefen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Bilaga B

Antal ander åren 1916—1959 från statens fångvårdsanstalter frigivna och vid utgången
av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar, vilka ådömts straff för
bedrägeri eller förskingring i samband med avbetalningsaffärer.1

År då vederbörande blivit
dömda

Antal fångar straffade för

Samma ]

bedrägeri

förskingring

bedrägeri och
förskingring

män

kvinnor

män

kvinnor

män |

kvinnor

män

kvinnor 1

1914............................

i

_

_

-

_

i

_

1915.............................

i

—

2

—

_

—

3

— |

1916..............................

—

—

3

—

—

—

3

—

1917..............................

2

—

1

2

i

—

4

2

1918.............................

i

—

2

_

_

—

3

- 1

1919.............................

2

—

4

1

—

7

1920 ..............................

i

—

4

—

2

—

7

!

1921 ..............................

5

—

10

—

4

—

19

—

1922 .............................

3

—

6

—

3

—

12

— j

1923 ..............................

1

—

11

—

1

—

13

—

1924 ..............................

8

—

18

1

2

2

28

3

1925 ..............................

8

—

32

—

4

—

44

—

1926 ..............................

18

i

40

—

8

i

66

2

1927 ..............................

10

2

77

4

28

—

115

6

1928 .............................

27

2

77

2

13

i

117

5 |

1929 ..............................

11

—

97

—

20

—

128

— 1

19305..............................

8

3

77

i

12

—

97

^ 1

Summa

107

8

461

10

99

4

667

22 |

1 Uppgifter saknas angående åren 1928 — 1930 från kronohäktena i Haparanda, Hudiksvall
och Visby frigivna samt vid utgången av år 1930 å samma anstalter kvarvarande fångar
vilka dömts för brott av här ifrågavarande slag.

* I siffrorna för 1930 ingå ej de personer, som dömts nämnda år men icke före årets utgång
intagits å fångvårdsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 februari
1934.

Närvarande:

justitierådet Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tillhandakominet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
26 januari 1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§
strafflagen. I samband därmed hade till lagrådet för kännedom vid förslagets
granskning överlämnats utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet i statsrådet samma den 26 januari, angående ny lagstiftning örn
mått och vikt jämte därvid fogade två förslag till lag örn mått och vikt.

Förstnämnda förslag, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits, i den del det avser upphävande av de i 5 § 3 och 4 mom.
upptagna bestämmelserna örn straff för brukande av mått eller vikt som
icke behörigen stämplats, märkts eller omjusterats ävensom härav föranledd
ändring i 21 §, av hovrättsassessorn Erik Gustav Söderlund och i
övrigt av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet
G. A. Eriksson.

Lagrådet lämnade förslaget utåt! anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 98.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Bans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter,
lagrådets den 5 februari 1934 avgivna utlåtande över det den 26
januari 1934 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen; därvid föredraganden hemställer
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

840227. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.