Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
1
Nr 97.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
mått och vikt; given Stockholms slott den 9 februari 1934.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om mått och vikt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami.
Nr 97.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Förslag
till
Lag
om mått och vikt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Med mått avses i denna lag längd-, yt- och rymdmått.
Med mätning och vägning förstås varje bestämmande av längd, yta,
rymd eller vikt (massa) efter någon nu eller tidigare, inom eller utom
riket i lag fastställd eller eljest vedertagen enhet.
Såsom mätnings- och vägningsredskap anses varje redskap, som är avsett
för mätning eller vägning eller eljest för sådant ändamål användes.
2 $.
Enhet för längd är metern och enhet för vikt är kilogrammet.
Metern och kilogrammet representeras i enlighet med definitioner, fastställda
av allmänna konferenser för mått och vikt, av de internationella
prototyperna för metern och kilogrammet, vilka sanktionerats av allmänna
konferensen för mått och vikt i Paris år 1889 och förvaras av internationella
byrån för mått och vikt i Sevres.
3 §.
Kopian nr 29 av den internationella meterprototypen och kopian nr 40
av den internationella kilogramprototypen, vilka kopior överlämnats till
Sverige vid allmänna konferensen för mått och vikt i Paris år 1889, skola
här i riket såsom riksprototyper tjäna till yttersta efterrättelse för bestämning
av längd, yta, rymd och vikt.
Kiksprototypernas längd och vikt skola anses vara de i senaste certifikat
från internationella byrån för mått och vikt angivna.
4 $.
Utom riksprototyperna skola för metern och kilogrammet finnas huvudlikare,
vilka för bestämning av längd, yta, rymd och vikt skola äga högsta
vitsord, därest Konungen icke förordnar örn användande av riksprototyperna.
5 §.
Enhet för yta är kvadratmetern, utgörande ytan av en kvadrat med en
meters sida.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Enhet för rymd är, då metern lägges till grund, kubikmetern, utgörande
rymden av en kub med en meters sida, men, då kilogrammet lägges
till grund, litern, utgörande rymden av ett kilogram vatten vid temperaturen
för dess största täthet och under atmosfäriskt normaltryck, vilket
sistnämnda begrepp definierats av allmänna konferenser för mått och vikt.
6 §.
över- och underenheter av de i 2 och 5 §§ omförmälda enheterna samt
förkortade beteckningssätt äro
1 mil......................................... |
.......... = |
10 000 meter (m) |
1 kilometer (km)..................... |
.......... — |
1 000 » |
1 decimeter (dm)..................... |
.......... = |
0,1 » |
1 centimeter (cm) ................. |
.......... = |
© O v |
1 millimeter (mm) ................ |
.......... = |
0,ooi » |
1 mikron (/t) .......................... |
.......... = |
0,000001 » |
för yta: |
||
1 kvadratmil (mil2)............... |
.......... = |
100 000 000 kvadratmeter |
1 kvadratkilometer (km2) |
.......... — |
1 000 000 » |
1 hektar (ha) ......................... |
.......... = |
10 000 » |
1 ar (a) .................................... |
......... = |
100 » |
1 kvadratdecimeter (dm")..... |
.......... — |
0,oi » |
1 kvadratcentimeter (cm2)..... |
.......... = |
0,oooi » |
1 kvadratmillimeter (mm2) |
.......... — |
0,000001 » |
för rymd: |
||
1 kubikdecimeter (dm3)......... |
.......... == |
0,ooi kubikmeter (m3) |
1 kubikcentimeter (cm3) ..... |
.......... = |
0,000001 » |
1 kubikmillimeter (mm3) ..... |
.......... = |
0,000000001 » |
1 hektoliter (hl) .................... |
.......... = |
100 liter (1) |
1 deciliter (dl)......................... |
.......... = |
0,i » |
1 centiliter (cl) ..................... |
........... = |
0,oi » |
1 milliliter (ml) ................... |
.......... = |
rH O o © |
för vikt: |
||
1 ton (t) ................................. |
........... = |
1 000 kilogram (kg) |
1 deciton (dt) ......................... |
.......... = |
100 » |
1 hektogram (hg)..................... |
.......... = |
0,1 » |
1 gram (g)................................. |
.......... = |
0,ooi » |
1 decigram (dg) ..................... |
.......... = |
0,oooi » |
1 centigram (cg)..................... |
.......... = |
O.ooooi » |
1 milligram (mg) ................. |
........... — |
0,oooooi » |
(ms)
Vid handel med äkta pärlor och ädla stenar kallas 200 milligram en
metrisk karat (mk).
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
7 $.
Med justering av mätnings- och vägningsredskap förstås av vederbörlig
myndighet företagen åtgärd, varigenom redskapet undersökes och godkännes
samt stämplas med stadgade justeringstecken.
Justering är antingen nyjustering eller omjustering. Nyjustering är
justering av ojusterat redskap eller av redskap, som efter senaste justering
reparerats. Omjustering är förnyad justering av förut justerat
redskap, vilket icke efter senaste justering reparerats.
8 *.
Vid mätning eller vägning, som företages i statlig verksamhet, i yrkesmässig
handel eller rörelse eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats
och som skall ligga till grund för beräknande av ekonomiskt anspråk
efter mått eller vikt, må icke nyttjas andra mätnings- eller vägningsredskap
än sådana, som här i riket blivit vederbörligen justerade för användning,
varom fråga är.
Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning å mätning, som
sker uti förvarings- eller transportredskap, i vilket den uppmätta varan
förvaras eller levereras och som med avseende å rymden är märkt på
sätt i 14 § sägs, eller uti sedvanligt emballage, såsom kartonger, korgar,
säckar och flaskor, i vilket den uppmätta varan förvaras eller levereras.
Skola avlöningsförmåner beräknas i förhållande till storleken av arbetsprodukt,
må vid mätning eller vägning, som för detta ändamål sker,
utan hinder av vad i första stycket sägs användas ojusterade redskap,
därest erforderliga justerade redskap finnas att tillgå för nödig kontroll
av de ojusterade redskapen.
9 §.
Justerade mätnings- och vägningsredskap, som nyttjas i fall, då enligt
8 § användande av justerade redskap är föreskrivet, skola, med undantag
för vågar, omjusteras, längdmått före utgången av september månad
sjätte kalenderåret samt övriga redskap före utgången av samma månad
tredje kalenderåret efter det, varunder justering senast verkställts. Omjustering
av vågar må äga rum, då det hos vederbörlig myndighet begäres.
För särskilda mätnings- och vägningsredskap, avsedda för tillgodoseende
av särskilda behov, må Konungen eller den myndighet, som av Konungen
erhåller befogenhet därtill, bestämma annan tid för omjustering än
ovan stadgats ävensom, där fråga är örn vågar, föreskriva omjusteringsplikt
och fastställa tid, inom vilken omjusteringen skall ske.
10 §.
Mätnings- och vägningsredskap skola för att kunna justeras vara inrättade
enbart efter de i 2, 5 och 6 §§ angivna enheterna samt uppfylla de
5
Kungl. May.ts proposition nr 97.
fordringar i övrigt, vilka föreskrivas av Konungen eller den myndighet,
som av Konungen erhåller befogenhet därtill.
11 §.
Justerat mätnings- eller vägningsredskap, vilket undergått sådan förändring,
att det icke enligt vad därom särskilt stadgas må anses riktigt,
må icke nyttjas i lall, då enligt 8 § användande av justerade redskap är
föreskrivet. Har redskapet reparerats, må det i nämnda fall icke nyttjas
innan nyjustering skett eller, där redskapet icke utan olägenhet kan
insändas till justeringsmyndigheten, innan detsamma anmälts till nyjustering.
Har å mätnings- eller vägningsredskap anbragt justeringstecken blivit
borttaget, utplånat eller överkorsat, är justeringen ej längre gällande.
12 §.
Den, som å allmänt tillgänglig försäljningsplats tillhandahåller varor
efter mått eller vikt, skall tillse att erforderliga justerade mätnings- eller
vägningsredskap finnas att tillgå för varornas uppmätande eller uppvägande.
Å allmänt tillgänglig försäljningsplats, där varor avlämnas efter mått
eller vikt, må, med undantag för redskap och emballage, som avses i 8 §
andra stycket, icke finnas mätnings- eller vägningsredskap, som kan användas
vid mätning eller vägning för beräknande av ekonomiskt anspråk
efter mått eller vikt i den å platsen bedrivna rörelsen men som
lagligen icke må för detta ändamål nyttjas. Vad sålunda stadgats har icke
avseende å redskap, som yrkesmässigt hållas till salu eller som uppenbarligen
finnas å platsen för annan användning än nyss sagts.
13 §.
För bestämda slag av rörelse såväl som för handel med bestämda slag
av varor eller för mätning eller vägning med bestämda slag av redskap
må Konungen medgiva undantag från bestämmelserna i 8, 9, 10 och 12 §§.
Konungen äger ock föreskriva, att vissa slag av redskap för bestämmande
av egentlig vikt, vikt per rymdenhet eller volym- eller viktprocent
skola vara här i riket vederbörligen justerade för att få användas, då
ekonomiskt anspråk beräknas enligt någon av nämnda grunder, ävensom
meddela närmare föreskrifter örn sådana redskaps justering.
14 §.
Förvarings- och transportredskap, som tillika äro avsedda att användas
som mätningsredskap, må, därest de uppfylla de fordringar i övrigt, vilka
föreskrivas av Konungen eller den myndighet, som av Konungen erhåller
befogenhet därtill, kunna av vederbörlig myndighet uppmätas och med
angivande av redskapens rymd märkas; och må dylik märkning även avse
å redskapen förekommande indelning.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Märkning av förvarings- ock transportredskap må ock kunna avse redskapens
taravikt.
Rymden och taravikten skola angivas i någon uti 2, 5 eller 6 § omförmäld
enhet.
15 $.
Den som bryter mot föreskrift i 8, 11 eller 12 § straffes, där ej gärningen
är belagd med straff enligt allmänna strafflagen, med böter från och med
fem till och med etthundra kronor, dock att straff för innehav eller användande
av vederbörligen justerat men oriktigt redskap ådömes endast,
då gärningen skett med vetskap örn redskapets oriktiga beskaffenhet.
16 §.
Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna
lag, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas
till de böter, som äro stadgade för sådan förseelse.
17 §.
Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol.
18 §.
Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, förvandlas
de efter allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935, då förordningen den 9 oktober
1885 (nr 62 s. 1) örn mått och vikt samt kungörelsen den 18 juni 1910 (nr
73 s. 1) angående viss ny bestämmelse med avseende å vikt upphöra att
gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
7
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga angående
ny lagstiftning örn mått och vikt samt anför därvid:
Inledning.
En revision av gällande författningar rörande mått och vikt har länge
ansetts erforderlig. Angående redan tidigare i sådant syfte bedrivna
arbeten torde jag få hänvisa till den översikt, som därutinnan lämnats
i andra lagutskottets vid 1930 års riksdag avgivna utlåtande (nr 25) i
anledning av en samma år inom riksdagens andra kammare väckt motion
(nr 263). Här må endast erinras, hurusom utredningsarbetet till en
början bedrivits med tanke på att utvidga den nu gällande lagstiftningen
till att avse reglering jämväl av måttenheter för elektriska, dynamiska
och optiska mätningar ävensom kontroll över gas-, vatten- och
elektricitetsmätare m. m. men att hinder ansetts föreligga för arbetets
slutförande, sedan det visat sig, att internationell enighet icke kunnat
uppnås rörande den vetenskapliga grundval, varpå ett enhetligt system,
omfattande enheter för alla slags mätningar, borde uppbyggas.
Efter det revisionsarbetet sålunda avbruiits, hemställdes i omförmälda,
vid 1930 års riksdag väckta motion, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla örn skyndsam utredning rörande ny lagstiftning angående
mått och vikt. Motionen avstyrktes emellertid av andra lagutskottet,
som därvid uttalade, att ehuru utskottet delade motionärens uppfattning
att behov förelåge av en ny och tidsenlig lagstiftning på området, utskottet
dock icke ansåge lämpligt att hos Kungl. Maj:t begära utredning
i ämnet, då det kunde förväntas, att utredningsarbetet återupptoges utan
framställning från riksdagens sida, när klarhet vunnits om frågans internationella
läge och förutsättningarna i övrigt för dess lösning. Motionen
avslogs av riksdagen.
I skrivelse den 13 juni 1931 hemställde mynt- och justeringsverket om
utredningsarbetets återupptagande, dock till en början i den begränsa
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
de omfattning, att därifrån undantoges frågor rörande fastställande av
nya enheter och eventuell utvidgning av lagstiftningen till nya områden.
I anledning av denna skrivelse bemyndigade Kungl. Maj:t den 19 juni
1931 chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag
att i den begränsade omfattning, som av mynt- och justeringsverket
ifrågasatts, inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva
förslag till ändrad lagstiftning örn mått och vikt.
Vid ärendets föredragning i statsrådet yttrade departementschefen —
efter att hava konstaterat behovet av mera tidsenliga och efter den tekniska
utvecklingen bättre avpassade bestämmelser på ifrågavarande område
ävensom berört de svårigheter, som mött vid tidigare revisionsarbeten
— att därest arbetet begränsades till att avse en omarbetning av
gällande bestämmelser i stort sett inom den nuvarande lagstiftningens
ram, betydande fördelar syntes kunna ernås, i det att dels en ny, efter
handelns och industriens aktuella behov lämpad lagstiftning borde kunna
åstadkommas inom jämförelsevis kort tid, dels ock de områden, som
sammanhängde med vissa olösta internationella spörsmål, tillsvidare
kunde undanskjutas.
Jämlikt förenämnda bemyndigande tillkallade departementschefen sedermera
dels den 2 juli 1931 förste ingenjören i mynt- och justeringsverket
T. Swensson och direktören R. Lindell, dels ock den 29 september 1931 nu
mera hovrättsrådet K. H. Nissen att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande
utredningsarbete.
De sakkunniga avgåvo den 4 december 1931 betänkande i ämnet, innefattande
av motiv åtföljda förslag till
1) lag örn mått och vikt;
2) justeringsförordning;
3) förordning angående befrielse från justeringsplikt för vissa mätnings-
och vägningsredskap;
4) förordning angående justering av mätnings- och vägningsredskap,
inrättade efter andra än metriska enheter;
5) förordning med vissa bestämmelser angående mätning och vägning;
6)
kungörelse angående gottgörelse till mynt- och justeringsverket
för prövning och godkännande av mätnings- och vägningsredskap m. m.,
7) förordning angående bestämning av längd, yta, rymd och massa
m. m.;
8) lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen; samt
9) förordning angående bestämning av kvalitetsvikt hos spannmål.
De sakkunnigas förslag till lag örn mått och vikt torde få fogas såsom
bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A). Beträffande
de övriga förslagens innehåll hänvisas till betänkandet, vilket ingår i
serien Statens offentliga utredningar (1931: 36).
över betänkandet avgåvos yttranden av kommerskollegium, mynt- och
9
Kungl. Maj-.ts proposition nr 97.
justeringsverket, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län, varjämte vetenskapsakademien utan eget yttrande överlämnade ett
av två av akademiens ledamöter avgivet utlåtande jämte en därvid
fogad, av en utav nämnda ledamöter upprättad bilaga. Beträffande särskilda
delar av betänkandet avgåvos yttranden av medicinalstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen m. fl. Handelskamrarna
i riket ävensom åtskilliga föreningar och sammanslutningar
samt enskilda företag erböllo genom olika myndigheter tillfälle att
till dessa avgiva yttranden. I anledning härav inkommo yttranden
från samtliga handelskammare utom Västergötlands och norra Hallands
handelskammare ävensom från Sveriges industriförbund, järnkontoret,
svenska teknologföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges allmänna
exportförening, svenska trävaruexportföreningen, Sveriges kemiska
industrikontor, svenska kvarnföreningen, Sveriges juvelerare- och
guldsmedsförbund, verkställande direktören hos Sveriges färghandlares
riksförbund, kooperativa förbundet, svenska aktiebolaget Toledo, aktiebolaget
Stathmos, föreningen statens justerare av mått och vikt, apotekarsocietetens
direktion, landsorganisationen i Sverige, svenska skofabrikantföreningen,
sko- och läderbranschens fabrikant- och grossistförening
m. fl.
Sedan berörda yttranden under början av år 1932 inkommit, anbefallde
Kungl. Majit genom beslut den 8 juli 1932 kommerskollegium att avgiva
och före den 15 november 1932 inkomma med förnyat utlåtande i
ärendet samt därvid foga förslag till de författningsbestämmelser, vartill
utlåtandet kunde giva anledning. Kollegium beredde härefter de
organisationer och fabrikanter, vilka av kollegium tidigare hörts i ärendet,
tillfälle att avgiva förnyade yttranden. Därvid framhöll kollegium
i en den 4 augusti 1932 remitterad promemoria vissa punkter, som vid
den ifrågavarande utredningen förtjänade att tagas under övervägande.
Yttranden inkommo i anledning härav till kollegium från samtliga handelskammare
i riket ävensom från Sveriges industriförbund, järnkontoret,
svenska teknologföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
allmänna exportförening, svenska trävaruexportföreningen, Sveriges kemiska
industrikontor, svenska kvarnföreningen, Sveriges juvelerareoch
guldsmedsförbund, verkställande direktören bos Sveriges färghand
lares riksförbund, kooperativa förbundet, aktiebolagen Toledo och Stathmos,
svenska skofabrikantföreningen och Norrbottens köpmannaförbund
m. fl. Vid uppdragets fullgörande anlitade kollegium vidare såsom
särskilda sakkunniga representanter för vissa av de nyssnämnda
sammanslutningarna, nämligen två representanter för Stockholms handelskammare
samt en representant för vartdera av industriförbundet, Sveriges
köpmannaförbund, kemiska industrikontoret och kooperativa förbundet.
Sedan Kungl. Majit den 28 oktober 1932, med ändring av sitt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
beslut den 8 juli samma år, uppdragit åt kollegium samt mynt- och justeringsverket
att gemensamt avgiva och inkomma med utlåtande i ärendet
samt därvid foga förslag till de författningsbestämmelser, vartill utlåtandet
kunde giva anledning, avhöllo nämnda myndigheter gemensamma
sammanträden, därav ett i närvaro av förenämnda, av kommerskollegium
anlitade sakkunniga. Kollegium samt mynt- och justeringsverket
inkommo därefter vart för sig med förnyade utlåtanden jämte förslag
till omarbetning i vissa delar av den av de sakkunniga föreslagna
lagen örn mått och vikt. Kommerskollegium överlämnade därjämte de
till kollegium inkomna förnyade yttrandena ävensom protokoll m. m.,
innefattande yttranden av de av kollegium anlitade sakkunniga.
Då jag nu går att till behandling upptaga denna lagstiftningsfråga,
vill jag beträffande de särskilda författningsförslagen först anmärka,
att förslaget till lag örn mått och vikt enligt betänkandet är avsett att
antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Detta förslag och
däröver avgivna yttranden utgöra närmast föremålet för min följande
framställning. De under 2)—7) förut nämnda förslagen upptaga följdförfattningar,
som äro avsedda att utfärdas av Kungl. Majit utan riksdagens
hörande. Till dessa förslag torde jag få återkomma, därest förslag
till lag örn mått och vikt blir av Kungl. Majit och riksdagen antaget. I
den följande framställningen komma berörda sex förslag att belysas
endast i den mån så i särskilda fall anses nödigt. Det under 8)
upptagna förslaget till lag örn viss ändring i strafflagen kommer senare
i dag att anmälas av chefen för justitiedepartementet. Förslaget under
9) slutligen reglerar ett tämligen fristående spörsmål, vars behandling
torde kräva riksdagens medverkan; med hänsyn till behovet av ytterligare
utredning torde emellertid härmed få tillsvidare anstå.
Jag skall härefter till en början beröra vissa allmänna synpunkter i
förevarande fråga.
Allmänna synpunkter.
Gällande bestämmelser i förevarande ämne återfinnas huvudsakligen
i förordningen den 9 oktober 1885 örn mått och vikt med däri sedermera
gjorda ändringar. Förordningen återgav i sin ursprungliga lydelse i
stort sett innehållet i dessförinnan gällande förordning örn mått och vikt,
vilken utfärdats den 22 november 1878. I nämnda förordningar upptogos
detaljerade bestämmelser angående beskaffenhet och konstruktion
av de mätnings- och vägningsredskap, som kunde godkännas till justering.
Dessa bestämmelser voro emellertid avfattade med tanke på de
enkla redskap, exempelvis längdmått, målkärl, vikter och likarmade
vågar, vilka voro tillräckliga för dåtida behov. Den oerhörda utvecklingen
inom handel och teknik har sedermera föranlett tillskapande av
andra mera tidsbesparande redskap, vilka för att fylla sin uppgift icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
11
kunnat konstrueras efter samma enkla principer som de äldre redskapen.
För att bereda rum för dylika, i 1885 års förordning ursprungligen icke
upptagna redskap hava upprepade ändringar i förordningen vidtagits.
Genom särskilda kungörelser hava därjämte vid sidan av förordningen
utfärdats bestämmelser beträffande mätnings- och vägningsredskap.
Slutligen hava redskap, vilka icke varit upptagna i förordningen men
som likväl ansetts böra godkännas, i allmänhet till en början godkänts,
genom särskilda av Kungl. Maj:t meddelade resolutioner.
Ursprungligen krävdes riksdagens medverkan för ändringar i förordningen
på flera av de områden, där behovet av ändringar starkast gav
sig till känna. Genom bifall till propositionerna nr 175 år 1922 och nr
169 år 1923 överlät riksdagen emellertid till Kungl. Maj:t att bestämma
dels de slag av vågar, som kunde justeras såsom lagliga vägningsredskap,
dels ock de storheter, för vilka längdmått, målkärl och vikter kunde
justeras såsom lagliga redskap för mätning och vägning.
Kravet på tillbörlig anpassning efter utvecklingen tillgodosågs ytterligare
genom ändringar i 1885 års förordning, som vidtogos genom kungörelser
den 18 juni 1925 och den 14 maj 1926. Därigenom uppdrogs åt
mynt- och justeringsverket att godkänna konstruktionen av mätapparater
för torra och våta varor, automatiska vågar, kombinerade vågar,
vågar med motviktsanordning, vågar för vissa avgifters bestämmande
och pendelvågar.
De sakkunniga hava inledningsvis framhållit, hurusom det ursprungliga
kravet på uttömmande detaljbestämmelser i 1885 års förordning icke
kunnat upprätthållas ens med ett otal författningsändringar. Godkännande
av mätnings- och vägningsredskap hade sålunda jämväl måst ske
genom särskilda författningar och resolutioner, varjämte slutligen åt
mynt- och justeringsverket uppdragits att godkänna konstruktionen hos
vissa mätnings- och vägningsredskap.
De sakkunniga hava ansett, att en ytterligare utvidgning i
skilda hänseenden av mynt- och justeringsverkets bestämmanderätt
vore bäst ägnad att främja en smidig anpassning
av justeringsverksamheten efter utvecklingens gång. Sålunda borde
närmare bestämmelser angående mätnings- och vägningsredskapens
konstruktion ävensom tekniska föreskrifter i övrigt icke i den omfattning,
som hittills skett, fastlåsas i författningar på området utan i stället
utfärdas av mynt- och justeringsverket. Och vidare borde åt nämnda
myndighet anförtros att till justering godkänna vissa slag av redskap.
Härom anföra de sakkunniga följande:
Den största olägenheten vid det praktiska genomförandet av justeringsverksamheton
hade vållats därav, att 1885 års förordning ofta in i minsta
detalj fastslagit redskapens konstruktion. Vid den tidpunkt, då förordningen
kom till stånd, hade detta varit motiverat. I dåtida handel och
teknik behövdes icke den mångfald redskap och den stora variation i ut
-
12 Kungl. May.ts proposition nr 97.
förandet, som den specialiserade verksamheten på alla områden sedermera
orsakat. Därtill komme, att i och med metersystemets införande
genom 1878 och 1885 års förordningar möjligast detaljerade bestämmelser
måste fastslås för att enhetligheten vid en så stor omläggning icke
skulle äventyras. I båda dessa avseenden hade stora förändringar inträffat.
Metersystemets införande vore ett fullbordat faktum. Och beträffande
handelsutbytet hade uppköpandet av varor, vilka i handelsbodarna
uppvägdes eller uppmättes i kundens närvaro, i stor utsträckning
eflerträtts av försäljning av redan i fabrikerna uppmätta eller uppvägda
kvantiteter, vilka levererades i paketerat tillstånd. De enkla
vågar, målkärl och längdmått, som voro tillfredsställande i äldre tiders
handelsbodar, hade i nutida fabriker ersatts med automatiska, snabbt arbetande
vägnings- och mätningsmaskiner, vilka sålunda i sista hand utgjorde
de redskap, efter vilka varornas myckenhet bestämdes. Ett fastställande
i förordningen av dylika redskaps konstruktion vore ej möjligt.
ty ständigt framkomma nya behov av redskap. Men även vid det
direkta avlämnandet till allmänheten av varor, vilka uppvägdes eller
uppmättes i köparens närvaro, hade de enkla redskapen alltmera kommit
ur bruk. Särskilt tydligt framginge detta vid bensiuhandeln. där
så gott som all uppmätning skedde genom mätapparater av mer eller
mindre komplicerad konstruktion. Att under sådana omständigheter i
förordningen fastslå tekniska detaljer för samtliga redskap syntes de
sakkunniga icke lämpligt, då någon enhetlighet beträffande redskapens
konstruktion icke vore möjlig och nya redskap på grund av sin lämplighet
ändock måste godkännas vid sidan av förordningen.
De sakkunniga ville av denna anledning föreslå en uppdelning av redskapen
i två kategorier, nämligen redskap, avsedda att utan inskränkning
användas i allmän handel (allmänna mätni>gs- och vägningsredskap),
och redskap, godkända endast för särskilda ändamål (särskilda
mätnings- och väg ning sredskap).
Beträffande de enkla redskap, såsom längdmått, målkärl och vikter,
vilka vore godkända i 1885 års förordning, syntes icke någon anledning
föreligga att tillåta andra utföranden beträffande form och storlek än
de, som kunde fastslås i en författning. De sakkunniga hade därför i
sitt förslag till justeringsförordning infört bestämmelser angående
form och storlek för dylika allmänna mätnings- och vägningsredskap.
Rörande godkännande av redskap för särskilda ändamål syntes däremot
större frihet böra givas mynt- och justeringsverket. Såsom framginge
av det anförda hade det ansetts nödvändigt att för olika behov
godkänna redskap, vilka både till form och storlek avveke från de i allmän
handel behövliga redskapen, och dylika behov syntes i framtiden
bliva alltmera framträdande. Ett införande av sådana redskap i justeringsförordningen
utan inskränkning i avseende å användning skulle
äventyra enkelheten i systemet samt möjliggöra användning i allmän
handel av redskap, vilka icke vore oundgängligen nödvändiga. Ä andra
sidan skulle, örn dylika redskap icke kunde godkännas utan uppfyllande
av förordningens föreskrifter, en stark hämsko läggas på handel och industri,
då givetvis författningsändringar för varje speciellt ändamål,
även örn behovet skulle vara inskränkt endast till ett fåtal redskap,
måste innebära en tidsödande och onödig omgång. De sakkunniga hade
fördenskull i förslaget till justeringsförordning infört bestämmelser
jämväl angående särskilda mätnings- och vägningsredskap, vilka sålunda
finge justeras för användning allenast för särskilda ändamål.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Därvid hade närmare föreskrifter angående form och storlek meddelats
rörande sådana särskilda redskap, vilka redan blivit godkända genom
särskilda kungörelser, under det att till mynt- och justeringsverket överlåtits
att till justering godkänna särskilda redskap i övrigt.
Därutöver hade enligt de sakkunnigas förslag medgivits mynt- och
justeringsverket att utfärda tekniska föreskrifter i allmänhet.
Bland föreslagna viktigare ändringar i övrigt i förhållande
till nu gällande bestämmelser må nämnas nya definitioner å mätning och
vägning samt å mätnings- och vägningsredskap, förslag örn utvidgad skyldighet
att använda justerade redskap, förslag örn periodisk omjustering
av vågar ävensom nya bestämmelser örn tillåtna felangivelser beträffande
vågar.
Rörande materialets uppdelning på de skilda författningarna
hava de sakkunniga ansett erforderligt att i förslaget till lag om
mått och vikt sammanföra vissa grundläggande, av mätnings- och vägningsteknikens
utveckling mera oberoende bestämmelser, vilka synts
vara av beskaffenhet att böra antagas av Kungl. Majit och riksdagen,
under det att föreskrifter i övrigt av de sakkunniga upptagits i författningar,
avsedda att utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning.
Vid denna uppdelning hava de sakkunniga sökt följa tidigare tilllämpad
praxis. Därom må i korthet erinras följande.
Vid tillkomsten av 1878 års förordning medverkade riksdagen på det
sätt, att riksdagen, såsom framgår av dess skrivelse nr 67 den 14 maj
1876, beslutade antaga vissa bestämmelser att införas i en allmän stadga
örn mått och vikt. Dessa bestämmelser avsågo i fastställande av metern
och kilogrammet såsom enheter för mått och vikt; indelningen av mått
och vikt; rikslikare; skyldigheten att använda justerade redskap för
mätning och vägning; olika slag av längdmått, mälkärl och viktlod,
vilka kunde bliva föremål för justering; omjustering; samt justering av
förvarings- och transportkärl.
De föreskrifter, som härutöver intogos i 1878 års förordning, utfärdades
alltså i administrativ ordning. Inom det i riksdagens skrivelse utstakade
området har därefter riksdagens medverkan ansetts erforderlig
för ändringar i 1878 och 1885 års förordningar. På sätt i det föregående
omnämnts, har riksdagen emellertid under 1922 och 1923 i vissa betydelsefulla
avseenden överlåtit bestämmanderätten till Kungl. Majit.
I enlighet med vad nu angivits innehåller förslaget till lag örn mått
och vikt — jämte annat — bestämmelser angående! enheter för mått och
vikt och indelning därav; prototyper; justeringspliktens omfattning; omjustering;
samt märkning av förvarings- och transportkärl.
Till möjliggörande av den föreslagna utvidgningen av mynt- och justeringsverkets
befogenhet har i 10 § föreskrivits, att mätnings- och vägningsredskap
för att kunna justeras skola vara inrättade enbart efter de
i lagförslaget angivna metriska enheterna samt uppfylla de fordringar
b departement achefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
i övrigt, vilka föreskrivas av Konungen eller den myndighet, som av
Konungen erhåller befogenhet därtill.
I övrigt må här nämnas, att Konungen enligt 14 § i de sakkunnigas
förslag tillerkänts befogenhet dels att i vissa fall medgiva undantag
från lagens föreskrifter, dels ock att i andra fall utvidga justeringsplikten.
I de inkomna yttrandena har allmänt uttalats, att de sakkunnigas förslag
i det stora hela vore väl ägnat att läggas till grund för ifrågavarande
lagstiftning. Sålunda har mynt- och justeringsverket funnit, att
de riktlinjer, som de sakkunniga uppdragit för sitt arbete, vore klara
och ändamålsenliga samt i betraktande av den nutida tekniken jämväl
de enda möjliga. Även i ett flertal andra yttranden hava liknande synpunkter
kommit till uttryck. Mot förslaget i dess helhet hava erinringar
framställts endast såtillvida, att i några av de yttranden, som avgåvos
i anledning av den första remissen i ärendet, hemställts, att förslaget
måtte underkastas ytterligare granskning och följaktligen icke i
då befintligt skick föreläggas 1932 års riksdag. Grundprinciperna i förslaget
hava också lämnats utan erinran i de förnyade utlåtanden, som
av kommerskollegium samt mynt- och justeringsverket avgivits i anledning
av den senare remissen.
De sakkunnigas förslag torde, på sätt jämväl allmänt uttalats i de avgivna
yttrandena, vara av beskaffenhet att böra läggas till grund för en
förnyad lagstiftning i ämnet. Såsom framgår av det anförda hava de
sakkunniga i första hand sökt avhjälpa den brist på anpassning efter
förhållandena, som alltjämt måste anses utmärka den nu gällande förordningen.
De anordningar, som härutinnan föreslagits, synas vara väl
avvägda såväl med hänsyn till det föreliggande behovet som med tanke
på den kommande utvecklingen på området. Jämväl beträffande uppdelningen
av författningsmaterialet finner jag de sakkunnigas förslag
lämpligt. Rörande de ändringar i gällande bestämmelser, som upptagits
i förslaget till lag örn mått och vikt, kan jag i allmänhet ansluta mig
till de sakkunnigas förslag; för de avvikelser därifrån, som jag anser
påkallade, skall jag i det följande redogöra.
Jag övergår nu till en behandling av de särskilda paragraferna i nämnda
lagförslag.
Mått; vikt eller massa; mätning och vägning samt mätnings- och vägning
sredskap (1 §).
I enlighet med den uppgjorda planen för ifrågavarande lagstiftningsarbete
har lagens tillämplighetsområde begränsats till längd-, yt- och
rymdmått samt vikt. Detta har kommit till uttryck i 1 §. Genom den
givna definitionen å mått uteslutas mått för tid, temperatur, elektrisk
energi, ljusstyrka m. m.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Begreppet vikt kan, på sätt i d.e sakkunnigas betänkande (sid. 41) beröres,
tilläggas olika betydelser. Sålunda kan'' med vikt avses dels den
kraft, varmed en kropp attraheras av jorden, och dels mängden av materia.
I sistnämnda mening användes i vetenskaplig terminologi uttrycket
massa, som är en direkt översättning av det franske masse, det
engelska mass och det tyska Masse men som icke vunnit burskap i det allmänna
svenska språkbruket. Vid metersystemets införande avsågs, att kilogrammet
skulle vara enhet för massa. Med hänsyn härtill ävensom till betydelsen
av att internationellt sett samma språkuttryck användes för
samma begrepp hava de sakkunniga ansett, att ordet massa borde införas
i lagen. Då de sakkunniga emellertid funnit, att detta ord icke kunde
i allmänt språkbruk ersätta ordet vikt, har i lagtexten efter ordet
vikt inom parentes tillagts ordet »massa». Härigenom skulle utmärkas,
att vikt, då därmed avses viktstorhet, är liktydigt med massa.
I 1 § definieras vidare begreppen mätning och vägning samt mätnings-
och vägningsredskap.
1885 års förordning innehåller icke någon uttrycklig definition på mätning
och vägning. I förordningens § 5 mom. 2 utsäges däremot, att med
redskap för mätning och vägning i förordningen avses längdmått, målkärl,
vedmått, vikter och vågar.
De sakkunniga erinra örn ett par fall i domstolspraxis, där åtal för begagnande
av ojusterade mätapparater ogillats under motivering, att det
icke blivit ådagalagt att ifrågavarande apparater vore att hänföra till
redskap för mätning. I ena fallet hade varit fråga örn en bensinmätare
så inrättad, att vätskan mättes vid genomgång av apparaten, därvid resultatet
angåves av visare å en graderad skala, indelad i liter. Det andra
fallet hade avsett mätapparater för utskänkning av spirituosa. Apparater
av förstnämnda slag, örn ock av annan tillverkning, hade sedermera
av Kungl. Majit godkänts såsom lagliga mätningsredskap. I anslutning
härtill anföra de sakkunniga:
Att ifrågavarande redskap ansetts icke utgöra mätningsredskap i lagens
mening vore icke tillfredsställande. De sakkunniga tilltrodde sig
icke att göra något uttalande örn, huruvida utgången i nämnda mål berott
på, att diir ifrågakomna redskap icke funnes uppräknade uti § 5 mom.
2 i 1885 års förordning. Bättsfallen hade emellertid föranlett de sakkunniga
att giva en synnerligen vid definition på mätning och vägning. Det
syntes för ett konsekvent genomförande av justeringsförfarandet och för
vinnande av det därmed avsedda ändamålet vara nödvändigt, att såsom
mätnings- och vägningsredskap betecknades alla redskap, som till sin
funktion verkligen vore redskap för mätning och vägning, och detta utan
någon som helst hänsyn till, huruvida justering enligt nu gällande föreskrifter
kunde ske eller ej. Formuleringen av lagtexten erbjöde emellertid
stora svårigheter, bottnande i vad begreppen mätning och vägning avsåge.
I varuutbytet kunde förekomma, att avlämning eller mottagning
av varor skedde med angivande av myckenheter, som icke kunde betecknas
såsom mått eller vikt, exempelvis en påse konfekt, en låda apelsiner
Departements*
chefen.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
eller en burk sparris, men att varorna avlämnades i en påse, en låda eller
en burk, vilka i viss mån tjänstgjorde såsom mätningsredskap. Karaktären
av mätningsredskap framträdde tydligare i den mån allmänheten
fått den uppfattningen, att vissa slag av sådana redskap motsvarade ett
visst mått, såsom i fråga örn en flaska öl (V3 Uter), en kartong jordgubbar
(1 liter), en säck ved (1 hektoliter) eller ett mått grädde (1 deciliter).
Att anse samtliga nämnda redskap såsom mätnings- eller vägningsredskap
kunde icke ifrågakomma, ty det skulle orsaka, att ett flertal. för
handeln nödvändiga redskap, som på grund av sin konstruktion icke
kunde godkännas till justering, skulle vara olagliga i bruk. Ett avskiljande
av sådana föremål som påse, burk och låda från mätnings- och vägningsredskap
syntes böra ske genom att mätning och vägning definierades
såsom en åtgärd, som hade till ändamål att fastställa längd, yta, rymd
eller vikt efter en nu eller fordom, inom eller utom riket i lag fastställd
eller eljest allmänt vedertagen enhet. Denna formulering fastställde såsom
mätning och vägning exempelvis bestämning i skålpund eller engelska
pounds och ävenledes bestämning i enheter, vilka i folkmedvetandet
vunnit hävd såsom motsvarande visst bestämt mått eller vikt, exempelvis
mått grädde, stor och liten snaps, kartong jordgubbar.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle med mätnings- och vägningsredskap
iörstås varje redskap, som är avsett för mätning eller vägning. Genom
uttrycket »avsett för» hava de sakkunniga velat utesluta sådana redskap
som exempelvis en tändsticka eller ett mynt, vilka vore avsedda för
helt annat ändamål än mätning och vägning men som av någon tillfällighet
användes vid uppmätning eller uppvägning på grund av att deras
längd eller vikt vore kända.
De sakkunniga erinra, att enligt de föreslagna definitionerna föremål
såsom säckar, kartonger och flaskor utan gradering i vissa fall bleve att
anse såsom mätnings- och vägningsredskap. Enär justering av dylika
redskap emellertid ej kunde fordras och ofta ej vore möjlig att utföra,
hava de sakkunniga i 8 § föreslagit befrielse från justeringsplikt för redskap
av nyss angivet slag under förutsättning, att de brukades såsom emballage
och på grund av sitt utförande icke gåve intryck av att noggrann
mätning därmed företoges.
I den bilaga, som fogats vid det av vetenskapsakademien överlämnade
utlåtandet, har föreslagits, att — på sätt jämväl de sakkunniga ifrågasatt
— mått borde definieras såsom mått även för vikt, i följd varav lagens
rubrik skulle bliva lag örn mått och termen mätning skulle omfatta
även bestämmande av vikt.
Mot den föreslagna definitionen å mätnings- och vägningsredskap har
mynt- och justeringsverket anfört, att användningen av ett redskap, ej
avsikten därmed, borde vara utslagsgivande, då det gällde att avgöra,
örn redskapet vore att hänföra till mätnings- och vägningsredskap eller
ej. Även från andra håll hava liknande synpunkter gjorts gällande.
I förevarande del har jag ingen annan erinran mot de sakkunnigas förslag
än att jag, i anslutning till därom framställd anmärkning, funnit
Kungl. Maj:ts proposition nr .97.
17
någon jämkning böra vidtagas i definitionen å mätnings- och vägningsredskap.
Huru definitionen lämpligen bör avfattas torde i viss mån vara
beroende av frågan örn justeringspliktens omfattning: örn justeringsplikt
skall föreligga i stort sett endast vid yrkesmässig användning av
redskap eller även vid mera tillfällig användning i det privata livet. Därest
justeringsplikten, såsom jag vid behandlingen av 8 § kommer att förorda,
inskränkes enligt det förra alternativet, lära några allvarliga betänkligheter
ej kunna resas mot att såsom mätnings- och vägningsredskap betecknas
exempelvis även en käpp eller ett mynt, örn i något fall mätning eller vägning
verkligen skulle utföras med hjälp av dylika föremål. Dock torde ett
redskaps karaktär av mätnings- eller vägningsredskap ej böra avgöras enbart
med hänsyn till dess användning, enär sådana redskap som mätband,
litermått och vågar tydligen måste räknas till mätnings- och vägningsredskap,
oavsett örn de användas eller ej. Såsom mätnings- och vägningsredskap
torde följaktligen kunna betecknas varje redskap, som är avsett
för mätning eller vägning eller eljest för sådant ändamål användes. Det
må anmärkas, att denna definition givetvis icke innebär, att under mätnings-
och vägningsredskap må inbegripas jämväl redskap, som vid mätning
eller vägning helt hava karaktären av hjälpredskap, exempelvis en
skovel eller ett kärl, som nyttjas vid ifyllandet av ett målkärl.
Enheter och prototyper m. m. (2—6 §§).
I 2 § angivas enheter för längd och massa och definieras dessa enheter
genom hänvisning till de internationella prototyperna.
I 3 § upptagas bestämmelser örn de kopior av de internationella prototyperna,
som här i riket tjäna till yttersta efterrättelse för bestämmande
av längd, yta, rymd och vikt. Föreskrifter örn förvaring och användning
av dessa kopior återfinnas i förslaget till justeringsförordning.
Förslagets 4 § innehåller stadganden örn huvudlikare för metern och
kilogrammet, vilka äro de första rangens likare, som justeringsmyndigheten
utan särskilt tillstånd kan använda. Även härutinnan upptager
förslaget till justeringsförordning närmare bestämmelser.
I 5 § återfinnas bestämmelser örn enheter för yta och rymd. Dessa enheter
äro i 1885 års förordning icke definierade, och förordningen skiljer
icke mellan kubikdecimeter och liter. Den definition på liter, som förslaget
innehåller, överensstämmer med den av tredje allmänna konferensen
för mått och vikt år 1901 fastställda. De sakkunniga hävda, att en
verklig definition bör givas på enheterna kubikmeter och liter. Den faktiska
skillnaden mellan kubikdecimeter och liter vore emellertid, yttra
de sakkunniga, mycket liten, i det att en liter enligt nuvarande bästa bestämmelser
utgjorde 1.000027 kubikdecimeter, varför någon hänsyn därtill
icke behövde tagas vid justering eller i allmän handel.
Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 97.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Departementschefen.
I 6 § angivas över- och underenheter jämte förkortade beteckningssätt.
över- och underenheterna äro desamma som de nu förekommande med
tillägg av mikron, motsvarande O.ooi millimeter, och milliliter, utgörande
O.i centiliter, varjämte beteckningarna mil och kvadratmil införts i stället
för de nu gällande myriameter eller ny mil, respektive kvadratmyriameter
eller ny kvadratmil. Förkortade beteckningssätt äro i 1885 års
förordning endast i vissa fall angivna. Därutöver hava emellertid dylika
beteckningar upptagits i ett av justeringsstyrelsen den 10 april 1879 utfärdat
cirkulär. Betänkandet innehåller en utförlig motivering till de
föreslagna förkortningarna.
Beträffande millilitern hava de sakkunniga anfört, att dess införande
föreslagits för konsekvensens skull och då den vore lämplig vid uttryckande
av remedier och vid indelningen av hyretter, mätglas o. d. i liter
och dess underavdelningar.
I fråga örn 2, 3 och 5 §§ hava i yttrandena framställts vissa mera formella
anmärkningar, varemot 4 § lämnats utan erinran. Vad angår 6 §
har införandet av enheten mikron tillstyrkts av mynt- och justeringsverket
under motivering, att den vunnit användning inom nutida verkstadsteknik.
Nämnda myndighet har däremot avstyrkt införandet av enheten
milliliter med förmälan, att denna icke torde vara behövlig för allmän
handel och att inom vetenskapen allmänt användes endast kubikcentimetern.
Liknande synpunkter hava anförts av Stockholms handelskammare,
varemot förslaget i denna del lämnats utan erinran i det av vetenskapsakademien
överlämnade utlåtandet.
Mot föreskrifterna i 2—6 §§ har jag i stort sett intet att erinra. Enär
uttryckssättet i 1 § avser att utmärka, att ordet vikt i lagen användes
liktydigt med massa, synes emellertid lämpligast att även i 2 § första
stycket, 3 § andra stycket och 6 § använda ordet vikt i stället för massa, i
likhet med vad eljest i lagen skett. I 3 § synes böra vidtagas den ändring,
att de däri omförmälda prototyperna benämnas riksprototyper i stället
för, såsom de sakkunniga föreslagit, nationella prototyper.
Vad angår 6 § synes lämpligt att införa enheten mikron. Enheten milliliter
är antagen i lagstiftningen i de övriga nordiska länderna ävensom i
Frankrike, Schweiz och Tyskland samt användes av den internationella
byrån för mått och vikt. Det kan såsom exempel nämnas, att i det av
nämnda byrå utfärdade certifikatet rörande vår svenska kilogramprototyp
dennas rymd är angiven i milliliter och detta med så stor noggrannhet
att rymden uttryckt i kubikcentimeter skulle erhålla ett annat siffervärde.
Av nämnda orsaker synes de sakkunnigas förslag även härutinnan
böra följas. Mot de förkortade beteckningar, som av de sakkunniga föreslagits,
har jag intet att erinra.
I 1885 års förordning talas örn anskaffande av reservprototyper för
riksprototyperna. Enligt kungörelsen den 26 juni 1890 angående förva
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
ring och användande av de i nyssnämnda förordning omförmälda prototyper
och huvudlikare skulle emellertid tillsvidare anstå med anskaffande
av reservprototyper. Dylika omnämnas ej i det föreliggande förslaget.
1 det av vetenskapsakademien överlämnade utlåtandet har ifrågasatts,
örn icke möjligheten att anskaffa sådana borde fastslås i lagen. Skulle
emellertid reservprototyper anskaffas, torde erfordras ytterligare lagbestämmelser
för att angiva de omständigheter, under vilka reservprototyperna
finge träda i stället för riksprototyperna som högsta normer för
bestämning av längd, yta, rymd och vikt. Att nu upptaga sådana bestämmelser
i lagen torde icke vara lämpligt, då de synas böra anknytas
till vissa bestämda prototyper liksom i förslaget skett beträffande riksprototyperna.
Då härtill kommer, att något behov av reservprototyper
icke framträtt, har jag ansett någon ändring i förslagets ståndpunkt i
denna del icke böra göras.
Justering (7 §).
Den i 7 § upptagna definitionen på justering är i sak överensstämmande
med motsvarande definition i § 5 mom. 2 av 1885 års förordning.
Vid justering av mätnings- och vägningsredskap bär förrättningsmannen
att tillse, att eventuell avvikelse från det rätta håller sig inom de felgränser
(remedier), som för varje redskap är o angivna. Enligt gällande
bestämmelser finnas —- med några få undantag — för de olika slagen av
redskap dels strängare, dels ock lindrigare remedier. De strängare tilllämpas,
då ett redskap första gången undergår justering. Sedan justering
skett, anses redskapet däremot riktigt, så länge förefintliga felaktigheter
hålla sig inom de lindrigare remedierna. Befinnes emellertid vid
periodisk omjustering eller vid eljest företagen undersökning, att jämväl
dessa remedier överskridits, skall redskapet ändras så, att felet bringas
inom de snävare felgränserna. Den första justeringen av ett redskap benämnes
i 1885 års förordning enbart justering. Därefter vidtagen justeringsåtgärd
benämnes omjustering, oavsett örn för redskapets godkännande
erfordrats ändring därav eller ej. Förutom att olika remedier gälla,
föreligger emellertid en skillnad mellan de olika slagen av omjustering
även såtillvida, att örn redskapet godkännes först efter ändring, förnyad
stämpling skall ske, d. v. s. alla föreskrivna stämplingstecken, i regel
krona, justerardistriktets tecken och årtal, skola utsättas, under det att,
örn redskapet godkännes utan ändring, endast nytt årtal och eventuellt
nytt distriktstecken skall åsättas. •
De sakkunnigas förslag avser ej att göra någon väsentlig ändring i
detta system. I 7 § har emellertid föreslagits en terminologisk jämkning,
varigenom åt uttrycket omjustering givits en mera begränsad innebörd.
Annan justering än omjustering benämnes nyjustering.
De sakkunnigas förslag innefattar emellertid en nyhet såtillvida, att
nyjustering ej blir erforderlig efter sådan mindre ändring av redskapet,
Departements
chefen.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
som icke kan betecknas såsom reparation. De sakkunniga erinra i detta
sammanhang, att i 1885 års förordning icke talas om reparation utan blott
örn ändring av redskap samt att sådan ändring torde hava avsetts böra
utföras huvudsakligen av justerare. De sakkunniga anföra vidare:
Med de nu använda komplicerade redskapen måste reparationer ofta
utföras, vilka vore av den art, att de icke lämpligen kunde företagas av
justerare vid dennes justeringsförrättningar. Därtill komme emellertid,
att å dessa redskap stundom behövde vidtagas smärre rättelser, vilka
icke kunde hänföras under begreppet reparation, exempelvis påfyllning
av olja i en oljebroms o. d., efter vilken operation en nyjustering icke
alltid vore av nöden. Ett tvång till nyjustering även för den minsta
ändring skulle orsaka ägaren stora kostnader för kallelse av justerare
och även i många fall vara en onödig pålaga. De sakkunniga hade av
denna anledning genom användande av ordet reparation avsett, att
smärre ändringar, som ej vore hänförliga till reparation, icke skulle behöva
orsaka nyjustering. Lämpligen borde härvid utsägas vad som förstodes
med reparation. Men de sakkunniga hade ansett sig icke böra
göra detta på grund av svårigheten att på ett vid alla tillfällen tillämpbart
sätt kunna uttrycka vad med reparation avsåges. Givetvis innebure
dock detta begrepp, att en förändring av för måtts- och viktsangivelsen
väsentliga delar skulle hava åstadkommits. Däri innefattades dock naturligen
icke sådana förändringar, som enbart avsett inställning av ett
redskap medelst oplomberade och i gällande föreskrifter därför medgivna
anordningar.
De sakkunniga tillägga, att i de fall, där så ansåges erforderligt, myntoch
justeringsverket kunde genom föreskrifter angående plombering av
redskap hindra tillgång till de delar av ett redskap, som vore så viktiga,
att en ändring av dem borde hava nyjustering till följd.
Föreningen statens justerare av mått och vikt har ifrågasatt, örn icke
till förevarande paragraf borde fogas ett tillägg av innehåll, att med reparation
icke menades mindre ändring, utförd av justeringsförrättare.
Önskemål hava även i andra yttranden uttalats örn närmare angivande
av vad som skall förstås med reparation.
De sakkunnigas indelning av justering i nyjustering och omjustering
synes ägnad att befordra reda och underlätta utformandet av författningstexterna.
Jag är även ense med de sakkunniga därom, att endast
verkliga reparationer böra föranleda nyjusteringsskyldighet. Att generellt
närmare bestämma innebörden i begreppet reparation erbjuder så stora
svårigheter, att värdet av en definition bleve tvivelaktigt. Vissa tolkningssvårigheter
torde alltid uppkomma. Det av justerarföreningen föreslagna
tillägget till paragrafen skulle vara vilseledande, då ej heller en
mindre ändring, utförd av annan än justeringsförrättare, bör vara att
hänföra till reparation. Även i förevarande del kan jag således i sak
ansluta mig till förslaget.
21
Kungl. Marits proposition nr 97.
Justering spliktens omfattning (8 §).
I 8 § i de sakkunnigas förslag anges justeringspliktens omfattning.
1 mom. innehåller huvudregeln i fråga örn skyldighet att använda justerade
mätnings- och vägningsredskap. I 2 och 3 mom. upptagas vissa undantag
från huvudregeln. Ytterligare undantag skulle med stöd av 14 §
1 mom. kunna i där avsedda fall medgivas av Konungen.
Enligt § 5 mom. 1 i 1885 års förordning gäller, att vid handel eller eljest,
då varor skola avlämnas eller mottagas efter mått eller vikt, endast här i
riket i vederbörlig ordning justerade redskap må användas för mätning
och vägning. Särskilda bestämmelser gälla för s. k. avgiftsvågar, d. v. s.
vågar, som vid tull, post, järnvägsstationer och hamnar användas för avgifters
bestämmande. Dylika vågar skola enligt § 32 vara av justerare
efter undersökning godkända och stämplade såsom avgiftsvågar; detta
är dock icke att anse såsom justering i förordningens mening.
De sakkunniga hava erinrat, hurusom stadgandet i § 5 mom. 1 innebär
allenast, att om vid mätning eller vägning användas mätnings- eller vägningsredskap,
desamma skola vara justerade, såvitt de nyttjas vid handel
eller eljest, då varor skola avlämnas eller mottagas efter mått eller
vikt. Däremot utsäges ej, alt varor skola mätas eller vägas, örn de avlämnas
eller mottagas efter mått eller vikt. En utvidgning av justeringsplikten
utöver vad i detta avseende nu gäller har ej heller synts de sakkunniga
lämplig.
De sakkunniga hava emellertid i annat hänseende funnit en utvidgning
av justeringsplikten erforderlig. Sålunda borde enligt deras mening justeringsplikten
omfatta även de tillfällen, då ekonomiskt anspråk beräknades
efter mått eller vikt utan att avlämnande eller mottagande av varor
ägde rum. Så vore t. ex. förhållandet vid viss beskattning, vid förtullning
och vid fastställande av vissa fraktavgifter. Av sådan anledning
föreslå de sakkunniga, att vid köp och byte, då varor skola avlämnas eller
mottagas efter mått eller vikt, ävensom då eljest ekonomiskt anspråk
skall beräknas efter mått eller vikt, för mätning eller vägning ej må
begagnas andra mätnings- eller vägningsredskap än sådana, som här i
riket blivit vederbörligen justerade för användning, varom fråga är.
Med uttrycket »vederbörligen justerade» avses, att redskapet skall hava
undergått även omjustering, där sådan enligt 9 § i förslaget är föreskriven.
Att redskapet skall vara justerat »för användning, varom fråga är»,
syftar på, att redskap — såsom redan i det föregående berörts — enligt
de sakkunnigas förslag skulle kunna justeras allenast för viss inskränkt
användning.
De i förslagets 2 mom. angivna undantagen äro betingade av de vidsträckta
definitioner, som i 1 § givits på mätning och vägning, respektive
mätnings- och vägningsredskap.
Nämnda definitioner innebära bland annat, att förvarings- och träns -
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
portkiirl kunna bliva att anse såsom mätningsredskap. Enligt gällande
bestämmelser få sådana kärl genom justeringsmyndighetens försorg uppmätas
och stämplas, därvid rymden utsättes å kärlen. Detta förfarande
är emellertid ej att likställa med justering och dylika redskap kunna med
hänsyn till sin beskaffenhet icke lämpligen justeras såsom mätningsredskap.
De böra dock enligt de sakkunnigas uppfattning alltjämt få bliva
föremål för uppmätning och »märkning» i enlighet med vad nyss angivits.
Bestämmelser därom återfinnas i 15 § i de sakkunnigas förslag.
Såsom förut vid 1 § berörts blir enligt de sakkunnigas förslag emballage
i vissa fall att anse såsom mätnings- och vägningsredskap. I följd härav
hava de sakkunniga funnit erforderligt att under förevarande moment
medgiva undantag från stadgad justeringsplikt i fråga örn föremål
såsom kartonger, korgar, säckar och ograderade flaskor, allt under förutsättning
att de brukades som emballage samt på grund av sitt utförande
icke gåve intryck av att noggrann mätning därmed företoges. En ölflaska,
som i en affär avlämnas till kunden jämte sitt innehåll, är enligt
nu angivna grunder att betrakta som emballage och såsom sådant ej
justeringspliktig. Örn däremot en handlande medelst en literbutelj uppmäter
fotogen i av kunden medfört kärl, användes buteljen icke som emballage.
I sistnämnda fall hade det sålunda ålegat säljaren att för mätning
använda justerat redskap.
I 3 mom. hava de sakkunniga slutligen föreslagit undantag från justeringsplikt
i fråga örn redskap, avsedda för uppmätning eller uppvägning,
som verkställes för fastställande av avlöningsförmåner, där dessa stå i
förhållande till storleken av arbetsprodukten, dock under förutsättning
att justerade redskap finnas att tillgå för kontroll av de ojusterade
redskapen. De sakkunniga framhålla, att den noggrannhet, som vid här
avsedda tillfällen erfordrades, oftast icke vore så stor som den, vilken
eljest vore behövlig. Därtill komme, att redskapen ofta nyttjades under
yttre förhållanden, som gjorde dem tämligen otillförlitliga.
I de avgivna yttrandena har de sakkunnigas uppfattning, att justeringsplikten
borde omfatta jämväl avgiftsvågar, icke framkallat någon invändning.
Mot innehållet av 1 mom. i de sakkunnigas förslag har däremot
riktats anmärkningar i vissa andra hänseenden.
Mynt- och justeringsverket har sålunda — i anslutning till vad som
rörande periodisk omjustering föreslås i de sakkunnigas 9 § — föreslagit,
att justeringsplikt borde stadgas endast för redskap, som användes vid
mätning eller vägning i statlig verksamhet, vid yrkesmässig handel eller
rörelse eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats, då ekonomiskt anspråk
skulle beräknas efter mått eller vikt. Till utveckling av vad sålunda
föreslagits anförde verket i sitt först avgivna utlåtande:
Justeringsplikten i utlandet vore i allmänhet icke så vidsträckt som de
sakkunniga föreslagit. I Tyskland och Schweiz exempelvis gällde denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
23
plikt endast, då redskapen användes »ina öffentlichen Verkehr», vilket uttryck
val närmast skulle motsvara statlig verksamhet samt yrkesmässig
handel eller rörelse. Enligt verkets mening hade åtminstone den allmänna
uppfattningen av gällande svensk rätt ingalunda varit den, att lagen
skulle sträcka sina verkningar ända in på privatlivets område, in till de
minsta köp eller byten man och man emellan, så snart därvid mätning
eller vägning förekomme. I allmänhet torde man väl hava tolkat lagen
så, att för justeringspliktens inträdande fordrats en mera yrkesmässigt
bedriven verksamhet och att icke de rent tillfälliga behoven av mätningsoch
vägningsredskap drabbades av densamma. Örn en torpare ett år fått
en ovanligt stor potatisskörd och önskade försälja några kilogram därav
till en granne, förefölle det knappast rimligt, att han skulle bliva lagbrytare,
örn han verkställde uppvägningen av denna potatis på en ojusterad
våg. Det kunde väl heller icke anses vara något statens intresse att med
sin lagstiftning intränga på ett så privat område, i all synnerhet som köparen
ju alltid hade skydd mot uppsåtlig felvägning uti strafflagen 22
kap. 5 §. Och örn han bevisligen fått mindre kvantitet än han betalat för,
kunde han ju föra talan örn utfående av det resterande. Verket ansåge,
att justeringstvånget — frånsett den statliga verksamheten — borde inskränkas
till att avse redskap, som användes vid yrkesmässigt bedriven
verksamhet. Mot denna inskränkning av justeringstvånget skulle kunna
anföras, att allmänheten i större utsträckning skulle förledas att inköpa
billigare redskap, vilka icke kunde justeras. Verket trodde dock icke, att
denna farhåga hade större fog för sig. Så snart exempelvis en lantbrukare
ville försälja sina varor på torget eller han mera stadigvarande försålde
sina produkter, inträdde ju omedelbart justeringstvånget.
En inskränkning i justeringsplikten såtillvida, att densamma ej borde
gälla beträffande redskap, som användes för mätning eller vägning vid
uppgörandet av rent privata mellanhavanden, har även eljest i de inkomna
yttrandena allmänt förordats.
Beträffande frågan örn justeringsplikten bör omfatta all yrkesmässig
verksamhet hava förslag i olika riktningar framkommit. I yttranden,
som avgåvos i anledning av den första remissen i ärendet, anslöto sig
svenska teknologföreningen och aktiebolaget Toledo i huvudsak till myntoch
justeringsverkets nyss angivna uppfattning i denna fråga. Stockholms
handelskammare anförde däremot:
En lagstiftning i förevarande avseende borde tillgodose den köpande
allmänhetens rätt, varemot det icke syntes av omständigheterna påkallat
att härutöver låta det avsedda skyddet omfatta även näringsutövarna inbördes.
Åt dem borde överlämnas att själva tillvarataga sin rätt. Gällande
förordning syntes visserligen i sin 5 § i princip fastslå skyldighet
för näringsidkarna att jämväl vid inbördes transaktioner använda justerade
redskap, örn dylika komme till användning vid mätning eller vägning,
men denna bestämmelse hade merendels icke varit föremål för alltför
sträng tillämpning. Emellertid ville handelskammaren erinra, att enligt
gällande praxis tillverkare av eller handlande med mätnings- och
vägningsredskap icke torde till våra näringsidkare försälja dylika redskap,
innan de blivit vederbörligen justerade, då näringsidkarna sjiilva
i regel torde fordra dylik justering. De fall, då enstaka redskap av antydd
art för individuellt bruk importerades från utlandet, torde vara re
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
lativt sällsynta. I anslutning till det anförda förordade handelskammaren
justeringsplikt endast vid statlig verksamhet, vid yrkesmässigt bedriven
detaljhandel (utminutering) ävensom eljest, då varor vid industriell
tillverkning eller inom handeln paketerades eller eljest emballerades
med angivande å omslag eller emballage av viss viktmängd etc.
I enahanda riktning uttalade sig efter den första remissen även Sveriges
industriförbund och Sveriges allmänna exportförening.
Jämväl kommerskollegium anslöt sig i sitt första yttrande till vad
Stockholms handelskammare och industriförbundet föreslagit. I den promemoria,
som enligt vad tidigare berörts av kommerskollegium utremitterades
i anledning av den senare remissen, hade föreslagits bland annat,
att justeringsplikt skulle gälla allenast beträffande mätnings- och vägningsredskap,
som nyttjades vid detaljhandel i butiker eller å allmänt
tillgängliga försäljningsplatser, vid uppmätning eller vägning av varor,
avsedda att i förpackningar säljas till allmänheten efter mått eller vikt,
samt vid tull, post, järnvägs- och automobilstationer samt hamnar för avgifters
bestämmande.
I därefter till kommerskollegium inkomna yttranden förordades den
sålunda föreslagna begränsningen i huvudsak av Stockholms handelskammare
jämte fem andra handelskamrar ävensom av Sveriges industriförbund,
järnkontoret, Sveriges allmänna exportförening, svenska trävaruexportföreningen,
Sveriges kemiska industrikontor, svenska kvarnföreningen
och kooperativa förbundet.
Smålands och Blekinge handelskammare uttalade, att lagstiftningen
på förevarande område borde erbjuda skydd för alla samhällsmedlemmars
rätt. Felmätning och felvägning vid varuutbyte inom industrien och
grosshandeln samt de skilda affärsmännen emellan borde förekommas,
likaväl som felen i detta hänseende mellan detaljhandeln och den köpande
allmänheten. Ifrågavarande stadgande borde följaktligen formuleras så,
att justeringsplikt skulle föreligga vid vägning och mätning i statlig
verksamhet, vid yrkesmässig handel eller rörelse eller å allmänt tillgänglig
försäljningsplats, då ekonomiskt anspråk skulle beräknas efter mått
eller vikt.
Liknande synpunkter anfördes jämväl av Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare samt Norrbottens köpmannaförbund.
Sveriges köpmannaförbund anförde, att den av kommerskollegium föreslagna
lindringen kunde medföra betänkliga konsekvenser. Så skulle justeringsplikt
icke gälla beträffande redskap, som användes vid s. k. kringföringshandel,
en form av varuförmedling, som under senare tider fått
ökad omfattning. Vidare kunde, örn frihet från justeringsplikt skulle
gälla för grosshandeln, vid varuleveranser föranledas försvårade förhållanden,
i det att ena parten med skäl kunde hävda riktigheten av justerad
våg framför utslag från en ojusterad. Fråga vore, örn ej ordalydelsen i
1885 års förordning vore att föredraga.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Handelskammaren i Gävle föreslog, att justeringsplikt borde stadgas
även i fråga örn handel med varor, som kringfördes i fordon och försåldes
vid köparens hemvist, men anslöt sig i övrigt i huvudsak till kommerskollegii
förslag.
Skånes handelskammare samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län funno sig endast såvitt anginge handel mellan köpmän inbördes
kunna biträda kommerskollegii förslag, i vad därigenom från justeringsplikt
undantagits försäljningstransaktioner i tiden före den slutliga
försäljningen i detalj till allmänheten. Sålunda anfördes, att ett mejeri,
som mottoge mjölk från sina leverantörer, eller en spannmålshandlare,
som köpte spannmål från jordbrukare, måhända ej borde befrias från
att vid likvidens beräknande använda justerade redskap.
Handelskammaren i Karlstad uttalade likaledes betänkligheter mot att
exempelvis en vedförsäljare från landet ej skulle behöva använda justerade
mått vid yrkesmässig försäljning, så framt han ej sålde veden på torget.
Handelskammaren fann därjämte befrielse från justeringsplikt i
föreslagen omfattning för industrien i vissa fall kunna verka mindre lyckligt.
Aktiebolaget Stathmos förklarade sig anse, att justeringsplikt för industrien
borde bibehållas.
Av svenska kvarnföreningen, kooperativa förbundet och handelskammaren
i Gävle gjordes emellertid i yttrandena till kommerskollegium gällande,
att justeringsplikt för industrien, även örn den begränsades till
redskap för uppvägning och uppmätning av varor, avsedda att säljas i
förpackningar, i åtskilliga fall syntes bereda olägenheter. I sådant avseende
omnämndes, hurusom inom kvarnindustrien samt vid maskinell paketering
av smör, bröd, kakao, såpa, kaffe m. fl. varor användes maskiner
och redskap, vilka icke lämpligen kunde justeras. Avsevärda förluster
skulle uppkomma, därest ifrågavarande maskiner icke det oaktat finge
användas.
Slutligen framhölls av teknologföreningen, att befrielse från justeringsplikt
borde redan i själva lagtexten och ej allenast — såsom de sakkunniga
förutsatt — genom en av Kungl. Majit enligt 14 § meddelad undantagsbestämmelse
föreskrivas beträffande vågar, som inom industrien användes
i fall, då den för varans betalning giltiga vikten bestämdes på annat
ställe, t. ex. beträffande cellulosaindustrien och andra exportindustrier,
där den slutgiltiga vikten bestämdes i mottagningslandet.
I sitt slutliga yttrande har kommerskollegium — efter att, på sätt inledningsvis
berörts, hava samrått med mynt- och justeringsverket samt
särskilda sakkunniga — med ändring av sin först uttalade uppfattning
anslutit sig till mynt- och justeringsverkets förslag samt sålunda förordat
justeringsplikt beträffande redskap, som nyttjades vid mätning eller
vägning i yrkesmässig handel eller rörelse eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats
eller ock i statlig verksamhet, allt under förutsättning, att
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Departements
chefen.
ekonomiskt anspråk skulle beräknas efter mått eller vikt. Detta förslag
har enhälligt tillstyrkts av de av kollegium anlitade sakkunniga. Myntoch
justeringsverket har i sitt förnyade utlåtande vidhållit sitt tidigare
förslag på denna punkt.
Mot 2 mom. har i de avgivna yttrandena ej framställts någon anmärkning
såvitt angår förvarings- eller transportkärl.
Beträffande undantag från justeringsplikten i fråga örn emballage anförde
mynt- och justeringsverket i sitt första yttrande:
Med den formulering, som i de sakkunnigas förslag givits åt ifrågavarande
undantagsbestämmelse, kunde det faktiskt bliva tillåtet att exempelvis
i torghandel använda en kartong i stället för ett målkärl för mätning
vid försäljning av bär. Detta vore, såsom även framginge av de
sakkunnigas motivering, givetvis ej avsett. Undantagsbestämmelsen åsyftade
att möjliggöra försäljning av varor i lämpliga förpackningar och
att fastslå, att blotta förpackningen eller ifyllandet av en vara i ett emballage,
även örn detta vore tillverkat med hänsyn till att kunna lagom
rymma en viss myckenhet, icke vore att hänföra till sådan mätning, då
justerade redskap skulle användas. De sakkunniga hade emellertid gjort
den inskränkningen, att emballaget skulle vara så beskaffat, att det ej
gåve intryck av att noggrann mätning därmed företoges. Detta uttryck
vore svävande och syntes kunna giva anledning till olika tolkningar. De
sakkunniga hade gjort gällande, att flaskor, vilka försetts med gradering,
uppenbarligen gåve allmänheten föreställning örn, att noggrann mätning
därmed skedde, varför de ej borde fritagas från justeringsplikt. Verket
ville emellertid erinra om de graderade flaskor, i vilka koncentrerad ättika
plägade försäljas. Graderingen utgjorde i dylika fall ej ett mått på flaskans
innehåll utan hade huvudsakligen till uppgift att bekvämt tillåta avhällande
av en bestämd kvantitet av vätskan, som sedan skulle utspädas
med en viss kvantitet vatten. Verket funne för sin del, att generellt undantag
från justeringsplikt borde kunna medgivas för de fall, då varor
avlämnades eller mottoges i emballage.
Även i andra yttranden hava liknande synpunkter framhållits. Kommerskollegium
samt mynt- och justeringsverket hava i sina slutliga yttranden
föreslagit undantag från justeringsplikt i fråga örn mätning, som
skedde i sedvanligt emballage, såsom kartonger, korgar, säckar eller
flaskor.
Den i 3 mom. föreslagna undantagsbestämmelsen har lämnats utan erinran
av mynt- och justeringsverket, kommerskollegium, Sveriges industriförbund,
landsorganisationen i Sverige m. fl.
För egen del är jag i stort sett ense med de sakkunniga därom, att justeringsplikten
bör omfatta ej blott mätning och vägning i samband med
att varor avlämnas eller mottagas efter mått eller vikt, utan även mätning
och vägning i andra fall, då ekonomiskt anspråk skall beräknas efter
mått eller vikt. Emellertid anser jag, i likhet med vad allmänt uttalats
i de inkomna yttrandena, att från justeringsplikten bör undantagas sådan
mätning och vägning, som tillfälligtvis kan förekomma vid uppgörandet
Kungl. May.ts proposition nr 97.
27
av rent privata mellanhavanden. Att därutöver begränsa området för
justeringsplikten på sätt, som föreslagits av Stockholms handelskammare
m. fl., synes icke tillrådligt. Mot en dylik inskränkning hava befogade
invändningar framställts i vissa av de avgivna utlåtandena. Att, såsom
får antagas, kontrollmätning eller kontrollvägning inom grosshandel och
industri verkställes oftare än inom detaljhandeln, synes icke tillfyllest
motivera kravet på befrielse från justeringsplikt för grosshandel och industri.
Även vid varuutbyte näringsidkare emellan böra kontrahenterna
kunna göra anspråk på den garanti för tillförlitlig mätning och vägning,
som justeringen innebär. Justeringstvånget synes även vara ägnat att
undanröja anledningar till tvist. Då justerade redskap redan nu i regel
lära användas inom industri och grosshandel, torde justeringsplikten icke
kunna bliva betungande, i synnerhet örn — såsom jag i det följande kommer
att föreslå — periodisk omjustering av vågar icke införes. Skulle
inom någon viss bransch särskilda olägenheter yppa sig, föreligger enligt
lagförslaget möjlighet för Kungl. Majit att medgiva undantag från
justeringsplikten. Enligt den uppfattning jag nu hävdat bör ifrågavarande
stadgande, i överensstämmelse med vad såväl mynt- och justeringsverket
som kommerskollegium föreslagit, givas det innehåll att vid mätning
eller vägning, som företages i statlig verksamhet, i yrkesmässig handel
eller rörelse eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats och som skall
ligga till grund för beräknande av ekonomiskt anspråk efter mått eller
vikt, endast må begagnas vederbörligen justerade redskap. Omfattningen
av det sålunda angivna området för justeringsplikten skall i det följande
ytterligare belysas i samband med redogörelse för de sakkunnigas förslag
till 9 §.
Vad angår de föreslagna undantagen från justeringsplikten må till en
början nämnas, att märkning av förvarings- och transportkarl enligt 15 §
i förslaget torde kunna avse enbart taravikten. I anledning härav synes
i förevarande bestämmelse i 8 § böra tilläggas orden »med avseende å
rymden».
Praktiska hänsyn göra utan tvekan erforderligt, att för de fall, då mätning
sker i emballage, medgiva undantag från regeln örn användande av
justerade redskap. När exempelvis spritdrycker försäljas litervis i flaskor,
vilka ifyllas utan användande av mätningsredskap, sker i och med
själva påtappningen en örn ock ej särskilt noggrann mätning. Att av sådan
anledning uppehålla krav på justeringsplikt för dessa flaskor eller annat
liknande emballage skulle uppenbarligen av ekonomiska skäl omöjliggöra
det nu brukliga förfaringssättet och i själva verket utgöra ett tvång
för vederbörande näringsidkare att med justerade redskap uppmäta varan
före ifyllandet i emballaget. De sakkunnigas förslag att frihet från
justeringsplikten ej skulle medges för sådant emballage, som gåve intryck
av att noggrann mätning därmed företoges, grundas uppenbarligen
på den uppfattningen, att dylikt emballage i själva verket är ett målkärl,
28
Kungl. May.ts proposition nr 97.
ehuru i sådant utförande, att det tillika kan användas som emballage.
En dylik tankegång lärer visserligen icke sakna fog; är karaktären av
målkärl verkligen övervägande, synes fordran på justering ej böra eftergivas.
Tillräcklig hänsyn till sådana undantagsfall torde emellertid tagas
genom användande av det av kommerskollegium samt mynt- och justeringsverket
föreslagna uttrycket »sedvanligt emballage». Såsom också
i yttrandena erinrats, bör av formuleringen vidare tydligt framgå, att
mätningsredskap, varom nu är fråga, må obehindrat användas för mätning
endast i det fall att redskapet därvid också nyttjas som emballage för
den uppmätta varan. Med hänsyn till vad jag nu anfört torde förevarande
stadgände böra givas det innehåll, att vad örn justeringsplikt stadgats
icke skall äga tillämpning vid mätning, som sker uti sedvanligt emballage,
såsom kartonger, korgar, säckar och flaskor, i vilket den uppmätta
varan förvaras eller levereras.
Mot de sakkunnigas under 3 mom. upptagna förslag bar jag i sak ej
någon erinran. I anledning av anmärkning, som framställts i vissa av de
inkomna yttrandena, må framhållas, att då ojusterade redskap få användas
i fall, varom bär är fråga, den sålunda medgivna befrielsen från justeringsplikt
tydligen kan avse även redskap, inrättade efter enbart andra
än metriska enheter.
Periodisk omjustering (9 §).
Enligt 1885 års förordning gäller i de fall, då justerade mätnings- eller
vägningsredskap skola användas, att örn sådant redskap genom slitning
eller annorledes blivit behäftat med störrre fel än förordningen medger,
redskapet skall vara underkastat omjustering, som bör ske ofördröjligen
efter tillsägelse av justerare eller sedan kännedom eljest vunnits örn felet.
I stort sett motsvarande bestämmelser återfinnas i 11 § i de sakkunnigas
förslag.
Utöver denna allmänna föreskrift upptager gällande förordning bestämmelser
örn s. k. periodisk omjustering. För vinnande av kontroll
föreskrives sålunda att mått och vikter, som nyttjas i kronans magasin,
vid in- och utlastning å fartyg, på allmänna försäljningsplatser
eller i öppna bodar eller magasin, där bandel och rörelse idkas, skola,
oavsett örn de äro felaktiga eller ej, omjusteras, längdmått vart sjätte år
samt målkärl, vikter och vedmått vart tredje år. Vikter under ett decigram
äro dock undantagna. Beträffande vågar är periodisk omjustering
ej föreskriven.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle periodisk omjustering under vissa
förutsättningar föreskrivas beträffande alla slag av mätnings- och vägningsredskap.
Till en början upptagas här till behandling de i förslagets
9 § 1, 2 och 4 mom. upptagna bestämmelserna, huvudsakligen avseende
periodisk omjustering av andra mätnings- och vägningsredskap
än vågar.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Enligt de sakkunniga skulle sådan omjusteringsplikt gälla redskap, som
nyttjas för ändamål, då enligt 8 § användande av justerade redskap är
föreskrivet, därest nyttjandet sker i statlig verksamhet, vid yrkesmässig
handel eller rörelse eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats. De sakkunniga
utgå från, att denna omjustering, såsom nu, bör föreskrivas beträffande
platser, där redskapen kunna antagas vara utsatta för flitig användning
och således även snabb försämring. Härutinnan yttra de sakkunniga:
I
främsta rummet ifrågakomma i detta sammanhang de platser, som
motsvarade »allmänna försäljningsplatser» samt »öppna bodar eller magasin,
där handel och rörelse idkas». Under begreppet allmänna försäljningsplatser
inrymdes emellertid, såsom en jämförelse mellan 1 och 2 §§
i ordningsstadgan för rikets städer utvisade, endast vissa av myndighet
bestämda salutorg och dylika platser, under det att exempelvis en bensinpump,
uppsatt vid en gata vilken som helst, icke stöde å en allmän försäljningsplats.
De sakkunniga hade trott sig kunna sammanfatta ifrågavarande
försäljningsplatser under benämningen »allmänt tillgängliga försäljningsplatser».
Detta uttryck komme då att omfatta ett ställe som det
nyss antydda ävensom vissa lokaler, vilka kanske ej kunde betecknas
som »öppna bodar eller magasin», såsom utskänkningsställen etc. Kronans
magasin torde ur förevarande synpunkt icke hava samma betydelse
som förr, sedan skatteuppbörd in natura ej längre ägde rum. De sakkunniga
hade i förslaget utelämnat dem ävensom bestämmelsen angående
omjustering av redskap, som nyttjades vid in- och utlastning å fartyg.
Därvid vore emellertid att märka, att de sakkunniga utvidgat omjusteringsplikten
till redskap, som användes i statlig verksamhet samt vid
yrkesmässig handel eller rörelse. Av lagtextens formulering framginge,
att omjusteringsplikten ej vore avsedd att gälla för redskap, som inom
industrien användes för internt bruk.
I 2 mom. fastställas omjusteringsperioderna för längdmått samt övriga
redskap utom vågar. Enligt 4 mom. skulle dock Konungen eller den
myndighet, som av Konungen erhölle befogenhet därtill, kunna för särskilda
mätnings- och vägningsredskap fastställa den tid, inom vilken omjustering
skall ske.
Beträffande 2 mom. anföra de sakkunniga, att nu gällande omjusteringsperioder
visat sig lämpligt avvägda och sålunda kunnat upptagas i de
sakkunnigas förslag allenast med den ändring, att omjusteringen skulle
verkställas före september månads utgång i stället lör innan årets slut.
Denna ändring motiveras nied, att enligt gällande bestämmelser givcs
möjlighet att förlänga omjusteringsperioderna med ett år, därest omjusteringen
företages under de första dagarna året efter det, då omjustering
rätteligen skolat ske. Ifrågavarande bestämmelser kompletteras genom
föreskrift i förslaget till justeringsförordning om skyldighet för polismyndigheten
att varje år under sista kvartalet verkställa inspektion.
De sakkunniga hava, i likhet med vad som nu gäller, från omjustering
undantagit vikter under 1 decigram. Föreskrift härom återfinnes i 2 §
av de sakkunnigas förslag till förordning angående befrielse från juste
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
ringsplikt för vissa mätnings- ock vägningsredskap, vilken förordning
jämväl innehåller vissa andra undantag från omjusteringsplikten.
Angående föreskrifterna i 4 mom. — vilka även skulle gälla sådana vågar,
som äro att anse såsom särskilda vägningsredskap — anföra de sakkunniga,
att särskilda mätnings- och vägningsredskap kunde tänkas komma
till användning, vilka vore ekonomiskt fördelaktiga men som vore
utsatta för stark slitning eller ock på grund av komplicerad mekanism
icke erbjöde säker garanti för att de under fastställd omjusteringsperiod
skulle hålla sig inom föreskrivna remedier. Då lämplig omjusteringsperiod
i sådana fall ej kunde i förväg fixeras, syntes vara erforderligt, att
mynt- och justeringsverket kunde medgivas rätt att föreskriva den tid,
inom vilken omjustering skulle ske.
Stadgandet i 1 mom. av de sakkunnigas förslag har i de inkomna yttrandena
i allmänhet ej föranlett särskilt uttalande. Stockholms handelskammare
har emellertid, i anslutning till sin uppfattning beträffande
justeringspliktens omfattning överhuvud, gjort gällande, att omjusteringsplikt
borde stadgas endast i den mån så erfordrades för tillgodoseende av
den köpande allmänhetens rätt eller vid viss statlig verksamhet. Jämväl
Sveriges industriförbund har uttalat sig för en liknande begränsning av
omjusteringsplikten. I sina slutliga utlåtanden hava kommerskollegium
samt mynt- och justeringsverket i denna del förordat de sakkunnigas
förslag. Yad kommerskollegium härutinnan uttalat har jämväl enhälligt
tillstyrkts av de av kollegium anlitade sakkunniga.
Beträffande i 2 mom. stadgade omjusteringsperioder har från vissa håll
anmärkts, att dylika perioder ej ens för allmänna redskap borde fastslås
i lagen, utan att åt Konungen borde överlåtas att allt efter vad som funnits
lämpligt meddela föreskrifter härutinnan. Jämväl i denna del har
emellertid de sakkunnigas förslag biträtts av bland andra mynt- och justeringsverket
samt kommerskollegium och de av kollegium anlitade sakkunniga.
Mot förslaget i 4 mom. har ej framställts någon erinran.
Jag övergår härefter till frågan örn periodisk omjustering
av vågar.
Enligt 9 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag skulle sådan omjusterkrg
äga rum vid vart annat år återkommande, av vederbörande besiktningsmyndigheter
anordnade besiktningar å platser, där vågarna funnes. Innehavare
av våg, som vore underkastad omjustering, skulle vara skyldig
göra anmälan örn innehavet. Närmare föreskrifter angående anmälningsskyldighetens
fullgörande samt örn förfarandet vid omjusteringen skulle
meddelas av Konungen eller den myndighet, som av Konungen erhölle
befogenhet därtill.
Den myndighet, som därvid avses, är mynt- och justeringsverket. Av
Kungl. Majlis proposition nr 97.
31
skilda orsaker hava de sakkunniga ansett, att omjusteringen av vågar
icke borde anförtros justerarna. I stället skulle densamma under myntoch
justeringsverkets ledning handhavas av särskilda tjänstemän. Det
närmare utformandet av den sålunda erforderliga organisationen borde
enligt de sakkunniga överlåtas å mynt- och justeringsverket. Emellertid
må nämnas, att de sakkunniga tänkt sig en indelning av riket i distrikt
så stora, att varje besiktningsman under loppet av ett år skulle kunna
genomresa hälften av det distrikt, som bleve honom tilldelat. Kostnaden
för förfarandet skulle täckas genom avgifter för vågarnas omjustering.
Enligt de sakkunnigas beräkning borde dessa avgifter kunna sättas till
i medeltal högst 2 kronor 50 öre för våg.
Såsom framgår av de sakkunnigas betänkande i denna del (sid. 55—63),
vartill jag torde få hänvisa, har alltsedan förarbetena till 1878 års förordning
tid efter annan föreslagits införande av periodisk omjustering av
vågar. Dessa förslag hava emellertid icke vunnit bifall.
Beträffande de skäl, som föranlett avslag å dylika framställningar, må
särskilt hänvisas till riksdagens skrivelse nr 90 år 1900 samt det av andra
kammarens femte tillfälliga utskott avgivna utlåtandet nr 6 år 1916.
I sistnämnda utlåtande erinrades örn den risk, som vore förenad med
transport från omjusteringsstället av de ofta mycket ömtåliga visarvågar,
vilka blivit alltmera vanliga i den allmänna handeln. I övrigt anfördes
bland annat:
Den förnämsta garantin mot användande av felvisande vågar syntes
vara den omständigheten, att det läge i såväl säljarens som köparens intresse
i stort sett, att det i handeln vägdes riktigt. För kundkretsens bevarande
och förkovran torde det för köpmannen vara av mycket stor vikt,
att han av egen drift tillsåge, att de vågar han använde ej vore missvisande.
Det torde också vara mycket vanligt, att samtidigt med vikterna
vågarna frivilligt insändes för justering, och självfallet vore, att en våg,
som genom nötning blivit felaktig, lika väl kunde visa ett utslag till köparens
som till säljarens fördel. Det hade emellertid icke lorbisetts, att
även lagstiftningsåtgärder vore erforderliga för att på detta område erhålla
tillbörlig ordning ävensom garanti emot missbruk. Sålunda vore det
stadgat, dels att vågar skulle justeras innan de finge användas i handel,
dels att de skulle omjusteras örn de befunnes vara felaktiga. Kontrollen
däröver vore uppdragen åt mynt- och justeringsverket samt vederbörande
justerare och polismyndighet, vilken senare vore ålagd att verkställa undersökning,
såvitt ske kunde minst en gång varje år. Slutligen vore det
i allmänna strafflagen stadgat straff för användande i handel och rörelse
av medvetet oriktiga vågar. Att därutöver genom lag bestämma, att alla
vågar, som i allmänna handeln nyttjades, skulle omjusteras inom vissa
tider, ansåge utskottet icke skulle avhjälpa undantagsvis förekommande
missbruk men väl förorsaka avsevärda olägenheter.
De sakkunniga framhålla, att innehavaren av en våg ej hade någon
större möjlighet att avgöra, örn vågen blivit så försämrad, att gällande
remedier icke uppfylldes, försåvitt vågen ej blivit till den grad missvisande,
att uppmärksamheten nödvändigtvis måste dragas till förhållan
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
det. Erfarenheten hade jämväl visat, att den kontroll, som utövades genom
polismyndigheterna, icke på långt när vore effektiv. Polismän hade
icke den insikt i hithörande ämnen, som fordrades för undersökning av
mera komplicerade vågar. Och deras verksamhet ginge i allmänhet ut på
att konstatera, örn ett redskap vore justerat eller inom föreskriven tid
omjusterat.
De sakkunniga hänvisa till en år 192S av mynt- och justeringsverket
föranstaltad undersökning rörande tillståndet av i handeln använda vågar.
Undersökningen hade planlagts så, att i Stockholm jämte 12 andra
städer i olika delar av landet utvaldes vissa affärsgator, varefter samtliga
därstädes befintliga vågar undersöktes. Likaså undersöktes samtliga
vågar i en del saluhallar ävensom ett fåtal vågar på landsbygden. Undersökningen
omfattade 500 pendelvågar och 315 likarmade vågar. Beträffande
resultatet torde jag få hänvisa till de tabeller, som finnas intagna
å sid. 59 och 60 i de sakkunnigas betänkande.
Tabellerna giva vid handen, att av pendelvågarna 270 eller 54 procent
kasserades såsom behäftade med icke tillåtna fel, varemot 230 (46 procent)
godkändes. Av de likarmade vågarna kasserades 70, motsvarande
22 procent, och godkändes 245 (78 procent). Vidare framgår, att kassationsprocenten
var större, allteftersom det år justering företagits låg
längre tillbaka i tiden. I detta hänseende visade kassationsprocenten en
hastigare stegring beträffande pendelvågar än i fråga örn likarmade vågar.
Följande siffror må nämnas. Av 71 år 1928 justerade pendelvågar
kasserades 12 eller 17 procent. Motsvarande siffror voro för 1927 79 undersökta
och 36 eller 46 procent kasserade, för 1926 70 undersökta och 37
eller 53 procent kasserade, för 1925 62 undersökta och 40 eller 65 procent
kasserade samt för 1924 45 undersökta och 27 eller 60 procent kasserade.
Av 14 år 1928 justerade likarmade vågar kasserades 1, utgörande 7 procent.
Motsvarande siffror voro för 1927 29 undersökta och 3 eller 10 procent
kasserade, för 1926 31 undersökta och 6 eller 19 procent kasserade,
för 1925 38 undersökta och 6 eller 16 procent kasserade samt för 1924 17
undersökta och 3 eller 18 procent kasserade.
Emellertid befanns, att 72 procent av de kassabla vågarna visade fel
under det rätta, följaktligen till säljarens nackdel. Felen hos de kassabla
vågarna voro så avsevärda, att dessa vågar — såväl de, som visade fel
till säljarens nackdel, som de övriga — i medeltal visade fel, som med 237
procent översteg största tillåtna fel.
De sakkunniga erinra, att en 20 kilograms pendelvåg får hava ett fel
av 30 gram, och att felvisningen för en dylik våg sålunda i medeltal uppgått
till cirka 1 hektogram. Ett så stort fel, yttra de sakkunniga, kunde
understundom uppkomma vid vägning även av jämförelsevis små kvantiteter.
Vid vägning av 2 kilogram skulle detta fel motsvara 5 procent och
vid vägning av 5 kilogram 2 procent.
De sakkunniga hava med hänsyn till vad sålunda framkommit bestämt
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
33
förordat periodisk omjustering beträffande vågar. De anordningar, som
i sådant hänseende föreslagits, motiveras bland annat med, att en omjustering
genom justerare skulle orsaka vågägaren avsevärt besvär oell
ej ringa kostnad, vilken skulle ökas väsentligt örn, för undvikande av
skada vid transport av vågen, justeraren skulle kallas till platsen.
I yttranden, som avgåvos i anledning av den första remissen i ärendet,
förordades i allmänhet i princip införandet av periodisk omjustering av
vågar. I sådan riktning uttalade sig sålunda mynt- och justeringsverket,
justerarföreningen, sex handelskammare — en av dessa dock med tvekan
—, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges färghandlares riksförbund,
svenska teknologföreningen — örn ock med viss reservation — samt aktiebolagen
Toledo och Stathmos. Stockholms handelskammare och Sveriges
industriförbund uttalade sig för vissa inskränkningar i omjusteringsplikten,
men motsatte sig ej uttryckligen periodisk omjustering av vågar i
begränsad omfattning. Däremot avstyrktes förslaget örn periodisk omjustering
av kommerskollegium och kooperativa förbundet. Beträffande
avgiftsvågar avstyrktes omjustering av medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen
och järnvägsstyrelsen ävensom apotekarsocietetens direktion,
varemot generaltullstyrelsen lämnade de sakkunnigas förslag utan
erinran.
I den promemoria, som av kommerskollegium utsändes i anledning av
den senare remissen, hade föreslagits, att vågar skulle undantagas från
periodisk omjustering. I anslutning härtill avstyrktes i därefter till kommerskollegium
avgivna yttranden periodisk omjustering av vågar av nio
handelskammare ävensom av industriförbundet, Sveriges allmänna exportförening,
svenska trävaruexportföreningen, järnkontoret, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Sveriges färghandlares
riksförbund och kooperativa förbundet. Periodisk omjustering förordades
däremot alltjämt av Smålands och Blekinge handelskammare,
handelskammaren i Karlstad, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,
Norrbottens köpmannaförbund och aktiebolaget Toledo, varjämte
teknologföreningen vidhöll sitt tidigare yttrande.
Kommerskollegium har i sitt förnyade utlåtande förklarat sig vidbliva
sin förut uttalade mening. Förslaget örn periodisk omjustering av vågar
har därjämte bestämt avstyrkts av de av kollegium anlitade sakkunniga.
Mynt- och justeringsverket har däremot även i sitt sista yttrande förordat
dylik omjustering.
I den mån de sakkunnigas förslag i de inkomna yttrandena avstyrkts
har i allmänhet såsom skäl för avstyrkande i första hand åberopats de
avsevärda kostnader, som förmodades vara förenade med den föreslagna
organisationen. Sålunda anförde kommerskollegium i sitt först avgivna
utlåtande:
Även örn det icke kunde förnekas, att ett visst behov av kontroll över
de i bruk varande vågarna förefunnes, förefölle det dock ganska tveksamt,
om detta behov vore så stort och så oavvisligt, att näringslivet borde
Ilihang till riksdagens protokoll 1934. I sami. Nr 97.
3
34 Kungl. May.ts proposition nr 97.
betungas nied den omfattande kontrollapparat, som härför erfordrades.
Vid den av de sakkunniga omnämnda undersökningen hade visat sig, att
ej mindre än 17 procent av de nyjusterade pendelvågarna vore kassabla.
Detta kunde möjligen, enligt vad de sakkunniga förmodat, bero på, att
vågarna skadats under transporten eller att de icke blivit rätt monterade.
Huru därmed än förhölle sig, kunde en riktig väg genom lutningsförhållanden,
montering och dylikt bringas i sådant läge, att vägningen
bleve mer eller mindre felaktig. Ville man i samma omfattning som de
sakkunniga sörja för en riktig vägning, skulle sålunda behövas en fortlöpande
kontroll över vågens användning och placering m. m. För den
köpande allmänhetens del måste man ändock i sista hand lita till den kontroll
denna allmänhet själv kunde utöva. Och ville handlanden å sin sida
skydda sig mot, att vågen visade fel till hans nackdel, vore det för honom
en lätt sak att utröna detta genom kontroll med justerade vikter.
Kollegium herörde vidare det betydande arbete, som erfordrades för
uppläggande av ett centralt vågregister för hela landet, samt uttalade,
att närmare utredning syntes erforderlig örn vilka anspråk, som i samband
härmed bomme att ställas på det allmänna. Efter att hava approximativt
uppskattat antalet i bruk varande vågar inom näringslivet till
200,000 och kostnaderna för omjusteringen därav till 500,000 kronor, framhöll
kollegium, att det vore en i sin helhet betraktad ganska avsevärd
utgift, som med en viss periodicitet skulle komma att träffa det redan
hårt tyngda näringslivet. Därtill bomme, att det statliga kontrollväsendet
alltid måste för näringslivet medföra vissa olägenheter, som i görligaste
mån borde undvikas. — Kollegium framhöll vidare, att näringsidkarna
av egen drift hordo ordna med sakkunnig tillsyn över vågarna.
Ville man därjämte, att staten skulle sörja för att tillfälle funnes att anlita
sakkunniga vågreparatörer på olika platser i landet, borde mynt- och
justeringsverket kunna bemyndigas att meddela auktorisation åt reparatörer.
Kontroll över vågarna borde vidare kunna vinnas genom att polismyndigheten
vid de årligen återkommande undersökningarna utrustades
med instruktioner och eventuellt justerade vikter för provbelastning
av vågarna.
Liknande synpunkter hava jämväl berörts i övriga yttranden, som innefatta
avstyrkande av de sakkunnigas förslag i denna del. Av Sveriges
industriförbund har därjämte framhållits, att industrien i allt större
omfattning börjat själv öva kontroll över att använda vågar vore riktiga
samt att det kunde förmodas, att ytterligare behövlig kontroll komme att
utövas av industriidkarna, därest uppmärksamheten fästades på nödvän
digheten därav. I vissa yttranden har erinrats örn förekomsten av s. k.
skötselkontrakt, enligt vilka vågfirmor eller reparatörer åtoge sig att öva
regelbunden tillsyn av vågar. Enligt aktiebolaget Stathmos förekomme
numera inom industrien regelbunden kontroll antingen genom företagarens
egen försorg eller på grund av skötselkontrakt genom vågleverantören.
Härigenom bortfölle enligt nämnda bolags mening strängt taget
för industrien behovet av omjusteringsplikt.
35
Kungl. Marits proposition nr 97.
Mynt- och justeringsverket — som i huvudsak biträtt de sakkunnigas
förslag även i fråga om den föreslagna organisationen — anförde bland
annat: Med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits under de senaste
årens inspektioner, kunde verket icke annat än på det kraftigaste vitsorda
nödvändigheten av periodisk omjustering av vågar. En dylik kontroll
hade även i snart sagt alla andra länder ansetts erforderlig. Det
kunde möjligen göras gällande, att statens uppgift på detta område huvudsakligen
vore att skydda den köpande allmänheten mot erhållande av
undervikt. Denna synpunkt kunde icke godkännas. En justeringsförordning
borde icke inriktas enhart mot handlandekåren utan avse skydd
för alla samhällsmedlemmars rätt. Detta vore viktigt att fasthålla, sedan
utvecklingen lett till så komplicerade vågkonstruktioner, att det i allmänhet
måste anses uteslutet för en handlande att själv kunna utföra
erforderlig kontroll.
Verket anförde vidare, att någon avsevärd förbättring av rådande missförhållanden
på området icke torde vara att förvänta på frivillighetens
väg, samt hänvisade till en under 1932 i Stockholm företagen undersökning.
Inalles hade därvid besiktigats 730 vågar. Av dessa voro 385 pendelvågar
samt 287 taffelvågar eller andra liknande vågar. 56 vågar voro
av annan konstruktion (decimalvågar, skjutviktsvågar etc.). Av pendelvågarna
kasserades 180 eller 47 procent, av de likarmade vågarna 145 eller
51 procent samt av övriga vågar 12 eller 21 procent. Verket framhöll, att
vid 1928 års undersökning i Stockholm kasserats 49 procent av därvid undersökta
pendelvågar och 30 procent av likarmade vågar. Härav framginge
sålunda, att pendelvågarna vid båda undersökningarna uppvisat i
stort sett samma kassationsprocent. Beträffande de likarmade vågarna
hade den senast företagna undersökningen visat ökad kassationsprocent.
Detta kunde bero på, att handlandena alltmera övergått till pendelvågar,
vilket medförde, att de kvarvarande likarmade vågarna i genomsnitt blivit
äldre och sämre underhållna. Verket erinrade, att resultatet av 1928 års
undersökning bekantgjorts i pressen och delgivits respektive köpmannaorganisationer,
varför man haft skäl att förvänta, att handlandena i eget
intresse sökt ställa sina vågar tillrätta. Enligt verkets uppfattning kunde
den erforderliga kontrollen icke utan personalökning med åtföljande ökade
kostnader utföras av justerare eller polismän.
Övriga sammanslutningar m. fl., som tillstyrkt periodisk omjustering,
hava ansett sådan kontroll erforderlig bland annat med hänsyn till den
ömtåliga beskaffenheten av nu brukliga pendelvågar. Med ett undantag
— aktiebolaget Toledo, som förordat de sakkunnnigas förslag under
uttalande, att kostnaden för omjustering vart annat år vöre en mycket
liten kostnad i förhållande till värdet av den bortvägning, som nu ägde
rum — har från de håll, där omjustering sålunda tillstyrkts, förordats,
att denna måtte utföras vart tredje år av vederbörande justerare. I
anslutning härtill har erinrats, att justerarna för kontroll av mätappa
-
Departements
chefen.
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
rater redan nu gjorde planmässiga resor till snart sagt alla orter, där
handel dreves.
Mot lämpligheten av att överlåta ifrågavarande kontroll å justerarna
har mynt- och justeringsverket, utöver vad förut angivits, anfört, att
justerarna intoge en ömtålig ställning, i det att deras inkomster vore
beroende av allmänhetens avgifter. Örn en justerare kasserade en våg,
kunde han påräkna en extra inkomst genom förnyad justering efter dess
reparation. Detta förhållande vore ägnat att väcka allmänhetens misstro,
och redan av sådan anledning borde ifrågavarande besiktningar ej få
utföras av justerarna. —- Av verkets yttrande framgår, att antalet erforderliga
besiktningsmän av verket ansetts icke komma att överstiga 17.
Kommerskollegium har för utrönande av möjligheten att anförtro
kontroll över vågar åt polismyndigheterna inhämtat yttranden från
Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. I inkomna yttranden
har i allmänhet uttalats, att hinder för en dylik ordning ej förefunnes.
Dock har i ett flertal fall framhållits, att ersättning för därigenom uppkomna
resekostnader borde utgå.
Beträffande omjustering av de vid post och järnväg nyttjade avgiftsvågarna
hava generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen framhållit,
att dylika vågar redan nu underkastades periodisk kontroll samt att därutöver
påbjuden periodisk omjustering skulle förorsaka avsevärd olägenhet
och föranleda betydande kostnader. Medicinalstyrelsen och apotekarsocietetens
direktion hava, med hänsyn till bland annat de årligen
förekommande apoteksvisitationerna, funnit periodisk omjustering obehövlig
beträffande apoteksvågarna.
Beträffande de fall, då periodisk omjustering av andra mätnings- och
vägningsredskap än vågar skall föreskrivas, har jag icke anledning göra
någon erinran mot de sakkunnigas förslag, i synnerhet som jag i det
föregående — vid behandling av 8 § — förordat att området för justeringsplikten
begränsas på enahanda sätt. Jämväl i fråga örn tidpunkterna
för sådan omjustering, vilka i huvudsak överensstämma med gällan
de rätt, samt de i förslagets 9 § 4 mom. upptagna bestämmelserna kan
jag i sak ansluta mig till de sakkunniga.
Vad därefter angår frågan örn periodisk omjustering av vågar vill
jag erinra, att detta är den enda fråga av större vikt, där de närmast intresserade
myndigheterna, kommerskollegium samt mynt- och justeringsverket,
i sina slutliga yttranden över förevarande betänkande stannat i
olika meningar. Under det att mynt- och justeringsverket bestämt förordat
de sakkunnigas förslag örn införande av bestämmelser örn periodisk
örn juste ring av vågar, har kommerskollegium i likhet med flertalet
av de hörda representanterna för näringslivet avstyrkt samma förslag.
För egen del har jag i överensstämmelse med den av kommerskollegium
hävdade uppfattningen stannat vid att icke på denna punkt föreslå
Kungl. Majlis proposition nr 97.
37
någon ny ordning. Av den lämnade redogörelsen framgår, att denna
skulle föra med sig en ganska betydlig nyorganisation. Kostnaden härför,
fördelad å alla våginnehavare i landet, skulle visserligen knappast
kunna bliva så betungande, att den kunde anföras som ett avgörande
skäl mot förslaget, därest detta skulle medföra mera påtagliga fördelar
ur allmän synpunkt. Jag har emellertid icke blivit övertygad örn,
att denna förutsättning föreligger. Väl utvisa de verkställda undersökningarna,
att i allmänna handeln brukas ett stort antal vågar, vilka
äro så felaktiga att de vid vetskap örn felen icke må nyttjas utan reparation
och omjustering. Med hänsyn till vågarnas ofta ömtåliga beskaffenhet
skulle detta emellertid endast delvis kunna upphjälpas genom periodiska
omjusteringar i föreslagen omfattning. Härtill kommer, att felen
minst lika ofta äro till säljarnas nackdel som till deras fördel. Såväl på
grund av denna omständighet som med hänsyn till handlandenas intresse
av att bevara och utvidga kundkretsen torde enligt min mening behovet av
en anordning av föreslagen art icke ur allmänhetens synpunkt göra sig
alltför starkt gällande. I den mån förekommande felaktigheter innebära
olägenheter för våginnehavarna själva ligger det i dessas eget intresse att
genom sakkunnig kontroll å vågarna undanröja dessa olägenheter.
Jämväl riksdagen har vid tidigare tillfällen, då denna fråga varit under
behandling, ställt sig avvisande mot förslag örn periodisk omjustering
av vågar. Därvid har emellertid också påpekats betydelsen av, att
befintliga möjligheter till kontroll från det allmännas sida icke bliva
obegagnade. Denna kontroll ankommer, förutom å mynt- och justeringsverket
samt justerarna, närmast å vederbörande polismyndigheter,
som enligt 1885 års förordning hava att verkställa undersökning å
ifrågavarande platser, såvitt ske kan minst en gång varje år. Motsvarande
bestämmelser upptagas i de sakkunnigas förslag till justeringsförordning.
Befinnes vid sådan undersökning en våg vara behäftad med
otillåtna fel, inträder för våginnehavaren — liksom då han eljest får
vetskap därom — skyldighet att reparera och justera vågen.
Såväl av de sakkunniga som av mynt- och justeringsverket har framhållits,
att polismyndighetens kontroll, där sådan överhuvud förekommer, i
verkligheten så gott som uteslutande inskränker sig till ett konstaterande
av, att vågarna en gång blivit vederbörligen justerade, och att kontrollen
därför vore av mycket ringa värde ur förevarande synpunkt. Anledningen
till detta förhållande, vars riktighet icke torde kunna bestridas, lärer vara
att söka dels däri, att polismyndigheterna för mera brådskande göromål
hava svårt att medhinna dessa uppgifter, och dels i otillräcklig utbildning
och utrustning hos dessa myndigheter för utövande av en verklig
kontroll å vågarnas beskaffenhet. I yttranden till kommerskollegium hava
emellertid länsstyrelserna allmänt uttalat, att en förbättrad kontroll från
polismyndighetens sida skulle kunna genomföras. Genom statspolisens inrättande
torde, i synnerhet för landsbygdens del, ökade möjligheter härtill
38
Kungl. Majlis proposition nr 97.
hava inträtt, och enligt uppgift har statspolisen redan i flera län med gott
resultat utövat kontroll även å vågarnas beskaffenhet. Då jag ingalunda
vill göra gällande, att förhållandena i fråga om vågarnas tillstånd för närvarande
äro helt tillfredsställande, synes det mig önskvärt, att man i anslutning
till länsstyrelsernas berörda uttalanden samt nämnda erfarenheter
söker i administrativ väg genomföra anordningar, som äro ägnade att
giva ökad effekt åt polisens arbete på detta område. Denna fråga, varom
jag samrått med chefen för socialdepartementet, torde senare komma att
upptagas till behandling i nämnda departement. Det är enligt min mening
jämväl önskvärt, att mynt- och justeringsverket framdeles beredes tillfälle
att i större utsträckning än nu kan ske genom sina tjänstemän öva tillsyn
över i bruk varande vågar; omfattningen av den stickprovskontroll,
som på detta sätt kan anordnas, blir emellertid tydligen i första hand
beroende av de medel, som kunna bliva tillgängliga för ändamålet.
Till de i detta sammanhang i vissa yttranden framställda förslagen
angående offentlig auktorisation av vågreparatörer torde jag få återkomma
vid behandlingen av 11 § i de sakkunnigas förslag.
Då jag på nu anförda skäl ansett bestämmelser örn periodisk omjustering
av vågar icke böra upptagas i lagen, bär härav påkallats en omredigering
av förevarande paragraf. Det har synts mig lämpligt att därvid i
paragrafen införa ett stadgande örn rätt för innehavare av justerad våg
att hos vederbörlig justeringsmyndighet på begäran få vågen omjusterad.
En dylik möjlighet lärer icke vara avsedd enligt gällande förordning men
synes kunna vara ägnad att främja förbättrade förhållanden beträffande
vågarna.
Förutsättningarna för justering (10 §).
I det föregående har närmare berörts, hurusom det kanske viktigaste
syftet med ifrågavarande lagstiftning varit att beträffande formerna
för godkännande av nya mätnings- och vägningsredskap samt meddelandet
av tekniska föreskrifter ernå en bättre anpassning efter behoven
än som hittills varit möjligt. I samband därmed har i stora drag redogjorts
för de anordningar, som härutinnan föreslagits av de sakkunniga.
Sålunda har omnämnts, att i förslaget till justeringsförordning,
vilken skulle utfärdas av Kungl. Majit utan riksdagens hörande, intagits
bestämmelser rörande form och storlek för allmänna mätningsoch
vägningsredskap ävensom för särskilda redskap, som redan blivit
genom särskilda kungörelser godkända, men att utfärdandet av tekniska
föreskrifter rörande nämnda redskap ävensom godkännande av nya
särskilda mätnings- och vägningsredskap skulle ankomma på mynt- och
justeringsverket.
I enlighet härmed innehåller 10 § i förevarande lagförslag allenast
den huvudregeln, att mätnings- och vägningsredskap för att kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 97. 39
justeras skola vara inrättade enbart efter de i lagen angivna metriska
enheterna samt uppfylla de fordringar i övrigt, vilka föreskrivas av
Konungen eller den myndighet, som av Konungen erhåller befogenhet
därtill.
Beträffande arten av de föreskrifter, som skulle meddelas av Kungl.
Majit, må hänvisas till de sakkunnigas förslag till justeringsförordning.
I 3 och 28 §§ av nämnda författningsförslag återfinnas jämväl
föreskrifter angående mynt- och justeringsverkets befogenhet i nu förevarande
hänseenden.
Då praktiska hänsyn kräva, att redskap i vissa fall må vara inrättade
efter andra än metriska enheter, upptages i lagförslagets 14 § ett stadgande,
att Konungen äger medgiva undantag från bestämmelserna i
10 §.
Förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag har i åtskilliga av de
inkomna yttrandena uttryckligen förordats samt i övrigt lämnats utan
erinran. Sålunda har mynt- och justeringsverket uttalat, att enligt de
föreslagna anordningarna avgörandet av detaljfrågor rörande speciella
redskap samt tekniska bestämmelser borde kunna ske med den snabbhet,
som vore en så viktig faktor i det nutida industriella livet, samt direkt
av den sakkunniga myndigheten.
De sakkunnigas förslag i denna del vill även jag förorda.
Vissa förhållanden, sorn upphäva verkan av justering (11 §).
I 11 § i de sakkunnigas förslag beröras vissa förhållanden, som upphäva
verkan av justering.
I 1 mom. stadgas förbud att för ändamål, då justerade redskap skola
användas, nyttja dylikt redskap, örn''detsamma undergått sådan förändring,
att omjusteringsremedierna -— sålunda de vidaste felgränserna —
överskridits. Vidare stadgas, att örn redskapet reparerats, detsamma icke
må användas för nyss angivna ändamål, innan nyjustering skett.
Dessa bestämmelser må jämföras med § 7 mom. 1 i 1885 års förordning,
däri föreskrives, att justerat redskap, som överskridit omjusteringsremedierna,
skall vara underkastat omjustering. Den omjustering, som därvid
avses, är emellertid att likställa med nyjustering. Såsom redan i det föregående
berörts må dylik omjustering nämligen ej ske med mindre felet
bringats inom de snävare felgränser, som skolat gälla vid en första justering
av redskap, varom fråga är. Angående innebörden av uttrycket
»reparerats» hänvisas till vad därom i det föregående yttrats vid 7 §.
De sakkunniga säga sig hava haft under övervägande att föreslå införandet
av ett i Schweiz förekommande system, vilket skulle medföra möjlighet
att efter vederbörlig reparation få begagna ett redskap intill dess
nyjustering lämpligen kunde ske. Detta system, som i Schweiz hade till
-
Departe
chefen
40
Kungl. Majlis proposition nr 97.
D apart e me n te*
chefen.
lämpning allenast å vissa vågar, medgåve möjlighet för vågfabrikanter
jämte vissa därtill bemyndigade personer att i samband med reparation
av justerade vågar verkställa plombering av vågarna, vilka därefter
finge begagnas till dess vederbörande justerare hunne anlända. De sakkunniga
säga sig emellertid hava funnit svårigheterna alltför stora för
en tillämpning i vårt land av ett liknande system. Därest envar, som
befunnes lämplig, kunde vinna auktorisation, skulle säkerligen ansökningar
göras i mycket stor omfattning och det skulle vara förenat med betydande
svårigheter för mynt- och justeringsverket att utöva en effektiv
övervakning. En tillämpning av systemet i sådan omfattning, att av
vågfabrikanten godkända personer såsom hans ombud finge reparera
vågar av fabrikantens egen tillverkning men icke vågar av andra fabrikat,
skulle åter vara svår att genomföra i vårt land med dess stora utsträckning
och skulle dessutom innebära ett intrång på den fria konkurrensen.
Med 11 § 2 mom. må jämföras 33 § första stycket i förslaget till justeringsförordning,
vari föreskrives, att därest justerat redskap vid undersökning
finnes ej böra godkännas, de därå anbragta justeringstecknen
skola borttagas, utplånas eller överkorsas. Sistnämnda stadgande har
sin motsvarighet i § 41 i 1885 års förordning. De sakkunniga erinra,
att vid reparation av felaktigt redskap ofta förekommer, att endast
några av därå anbragta plomber behöva borttagas, varför ifrågavarande
stadgande borde innehålla en föreskrift jämväl därom, att redskapet
skulle anses ojusterat, även örn anbragta justeringstecken endast delvis
blivit förstörda eller borttagna.
Beträffande förevarande paragraf har 2 mom. lämnats utan erinran i
de avgivna yttrandena. Däremot har i fråga örn 1 mom. från åtskilliga
håll uttalats såsom önskvärt, att en våginnehavare kunde beredas
tillfälle att efter reparation av vågen taga densamma i bruk intill dess
nyjustering lämpligen kunde ske. I sådant syfte har i ett flertal yttranden
förordats auktorisation av reparatörer. Kommerskollegium, som
biträtt ifrågavarande anmärkning, har, efter samråd med mynt- och
justeringsverket samt de av kollegium anlitade sakkunniga, i sitt sist
avgivna yttrande — utan att fullfölja sitt tidigare framförda förslag angående
auktorisation av reparatörer — såsom den lämpligaste utvägen
för avhjälpande av berörda olägenhet föreslagit, att därest ett reparerat
redskap icke lämpligen kunde insändas till justeringsmyndigheten för
nyjustering, redskapet måtte få nyttjas, sedan anmälan örn reparationen
skett hos justeringsmyndigheten. Detta förslag har tillstyrkts jämväl
av mynt- och justeringsverket, förenämnda sakkunniga och Stockholms
handelskammare.
För egen del finner jag erforderligt att, på sätt i ett flertal yttranden
uttalats, söka undanröja de olägenheter, som kunde uppstå, därest en
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
näringsidkare nödgades vara avstängd från bruket av ett reparerat redskap
intill dess nyjustering kan äga rum. Den lämpligaste lösningen
härutinnan torde vara att, i enlighet med vad kommerskollegium samt
mynt- och justeringsverket föreslagit, innehavare av reparerat redskap
medgives rätt att nyttja detsamma, sedan anmälan örn reparation skett
hos vederbörlig justeringsmyndighet, allt under förutsättning att redskapet
icke utan olägenhet kan insändas till nämnda myndighet. Med
denna lösning torde tillräckliga skäl icke föreligga för genomförande av
det i detta sammanhang i åtskilliga yttranden framförda förslaget örn
ett system med auktorisation av vågreparatörer, ett system som det säkerligen
skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att effektivt
uppehålla. I enlighet med vad nu anförts torde de sakkunnigas förslag
böra jämkas.
Stadgandet i 2 mom. — som tydligen kan vinna tillämpning även i
fall, där justeringstecknen förstörts eller borttagits annorledes än genom
åtgärd av justeringsmyndighet — torde böra underkastas någon
jämkning för undvikande av att justeringen skulle kunna anses icke
längre gällande så snart justeringstecknen undergått någon, örn än alldeles
betydelselös förändring.
Ordningsföreskrifter med avseende å allmänt tillgängliga försäljningsplatser
(12 §).
Beträffande det i 12 § 1 mom. av de sakkunnigas förslag upptagna
stadgandet anföra de sakkunniga, att då förslaget till 8 § icke innefattade
föreskrift örn, att mätning eller vägning ovillkorligen skulle ske,
örn vid köp eller byte varor avlämnades eller mottoges efter mått eller
vikt, det syntes erforderligt föreskriva, att å allmänt tillgängliga försäljningsplatser,
där varor avlämnades efter mått eller vikt, justerade
redskap skulle finnas att tillgå för varornas uppmätande eller uppvägande.
Det syntes nämligen rimligt, att vid försäljning av paketerade
eller förut uppmätta eller uppvägda varor kunden bereddes tillfälle
att kontrollera, att den av säljaren uppgivna kvantiteten vore riktig.
Någon större pålaga för den säljande allmänheten komme en dylik bestämmelse
icke att innebära, då i de flesta fall justerade redskap för mätning
och vägning redan funnes, där varor försåldes efter mått eller vikt.
Enligt § 47 mom. 2 i 1885 års förordning kan ansvar ådömas, örn mätnings-
eller vägningsredskap, som icke undergått föreskriven justering
eller omjustering, anträffas å något av de ställen, vilka i § 7 mom. 2 omförmälas,
d. v. s. i kronans magasin, vid in- och utlastning å fartyg, på
allmänna försäljningsplatser eller i öppna bodar eller magasin, där handel
och rörelse idkas.
Ett motsvarande stadgande upptages i 12 § 2 mom. i de sakkunnigas
förslag. De sakkunniga anföra i motiven härtill, att anledningen till
42
Kungl. May.ts ''proposition nr 97.
Departements
chefen.
stadgandet i 1885 års förordning uppenbarligen vore att underlätta upprätthållandet
av förbud mot användning å nyss omnämnda platser av
ojusterade redskap vid handel. De sakkunniga hade funnit det redigare,
att i lagen stadgades direkt förbud mot förefintligbeten av ojnsterade
redskap å liknande platser. Uppräkningen i det äldre stadgandet hade
ersatts med det även i förslagets 9 § använda uttrycket »allmänt tillgänglig
försäljningsplats». Det torde vara tydligt, fortsatte de sakkunniga,
att de skäl, som förelåge att förbjuda förekomsten på sådana platser
av ojusterade redskap, ägde samma giltighet beträffande förekomsten
av sådana särskilda redskap, vilkas användning för sitt egentliga ändamål
där ej kunde ifrågakomma, men som kunde tänkas använda i stället
för vanliga justerade redskap.
I några av de inkomna yttrandena bär beträffande 12 § 2 mom. anmärkts,
att enligt den av de sakkunniga föreslagna lydelsen hinder
skulle möta att för försäljning tillhandahålla ojusterade redskap eller
särskilda mätnings- och vägningsredskap å platser, där användning av
justerade redskap tillika kunde ifrågakomma.
I fråga örn 12 § 1 mom. biträder jag de sakkunnigas uppfattning.
Stadgandet torde emellertid i anslutning till av mynt- och justeringsverket
framställd erinran böra något förtydligas för undvikande av sådan
tolkning, att exempelvis en torghandlande skulle kunna till sitt fredande
åberopa att justerade redskap funnes annorstädes å torget. De an
märkningar, som framställts beträffande 12 § 2 morn., har jag funnit befogade.
Stadgandet synes mig dessutom för vidsträckt såtillvida, att
därigenom skulle förbjudas jämväl själva innehavet å en allmänt tillgänglig
försäljningsplats av ett icke vederbörligen justerat redskap,
som alls icke kan nyttjas i det slags rörelse, som å platsen bedrives, t. ex.
ett ojusterat måttband å en bensinstation eller en endast för apoteksbruk
justerad våg i en lokal, där varor säljas endast efter längdmått. En
ytterligare begränsning torde slutligen vara erforderlig i syfte att från
förbudet undantaga redskap, som otvivelaktigt endast tjäna något sådant
ändamål, att justering icke erfordras, exempelvis en brevvåg eller en
graderad linjal, som användes å ett skrivbord i en affärslokal. Riktigast
synes stadgandets innebörd kunna angivas så, att å allmänt till
gänglig försäljningsplats, där varor avlämnas efter mått eller vikt, icke
må finnas mätnings- eller vägningsredskap, som kan användas vid mätning
eller vägning för beräknande av ekonomiskt anspråk efter mått
eller vikt i den å platsen bedrivna rörelsen men som lagligen icke må
för detta ändamål nyttjas, dock att detta icke skall hava avseende å redskap,
som yrkesmässigt hållas till salu eller som uppenbarligen finnas å
platsen för annan användning än nyss sagts, liksom ej heller å förvaringsoch
transportredskap samt sedvanligt emballage.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Verkan av justering vid tvist (13 §).
Under 13 § i de sakkunnigas förslag har upptagits ett stadgande angående
verkan av justering vid tvist. Enligt detta stadgande skulle
justerat redskap, till dess annat förhållande ådagalagts, anses icke visa
otillåten avvikelse från det rätta.
De sakkunniga hava anfört, att en dylik regel föreslagits, enär det
kunde vara av en viss betydelse för lagens efterlevnad, om på angivet
sätt framhölles, att justeringen innebure ej blott fullgörande av en i allmänt
intresse tillkommen skyldighet utan även en förmån för den, som
använde justerade redskap.
Ett stadgande av angivna innehåll synes mig icke hava sin plats i före- Departementsvarande
lag. De hevisregler, som allmänt tillämpas, torde för övrigt utesluta
behovet av ett dylikt stadgande.
Undantag från vissa bestämmelser i lagen (14 §).
Beträffande 14 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag'' ^nföres i betänkandet,
att däri föreslagna undantag icke avsåge att möjliggöra någon mera
betydande avvikelse från vad som nu gällde, utan huvudsakligen föranletts
därav, att begreppen mätning och vägning samt mätnings- och vägningsredskap
definierats så vidsträckt, att justeringsplikten enligt lagen
skulle komma att omfatta vissa redskap, som nu icke vore justeringspliktiga
och för vilka justeringsplikt åtminstone för närvarande icke
lämpligen kunde införas. Att i lagen införa fullständiga undantagsbestämmelser
för dylika fall torde, anföres vidare, icke vara
lämpligt, helst behov av nya undantag alltjämt kunde yppa sig, utan
torde avgörandet av dylika frågor böra ligga i Konungens hand. I
fråga örn undantag från 10 § förelåge nu möjlighet att få .redskap inrättade
efter andra än de i lagen antagna enheterna endast beträffande
längdmätningsredskap, som användes vid virkeshandel och trävarurörelse.
Dessa finge enligt en kungörelse den 31 december 1914 vara inrättade
efter den engelska eller den danska foten. Kungörelsen grundade
sig på riksdagens skrivelse den 21 augusti 1914, nr 193, däri riksdagen
medgav, att, i enlighet med vad Konungen närmare förordnade,
vid virkeshandel och trävarurörelse finge tillsvidare användas mätningsredskap,
som vore justerade efter annat måttsystem än det metriska.
Till närmare belysande av <iet ifrågavarande stadgandets innebörd
må här i korthet redogöras för vissa av de sakkunniga föreslagna författningar,
vilka skulle av Kungl. Maj:t utfärdas med tillämpning av
detta stadgande.
Enligt 1 § i förslaget till förordning angående befrielse från justeringsplikt
för vissa mätnings- och vägningsredskap skulle från den före
skrivna nyjusterings- och omjusteringsplikten tillsvidare undantagas:
gasmätare; vattenmätare; vissa lantmäteriredskap; mätband för skepps
-
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
mätning; inom trävarurörelsen använda s. k. ian; vägmätare, avsedda
för uppmätning av den utav ett fordon tillryggalagda vägsträckan; redskap,
inrättade efter enbart andra än metriska mått- och viktsenheter
för uteslutande användning vid handel till och från utlandet; samt självmätande
pumpar, vilka vederbörligen stämplats enligt föreskrifterna i
kungörelsen den 16 februari 1923 angående rätt att använda självmätande
pump såsom mätningsredskap för eldfarliga oljor.
Beträffande gas-, vatten- och vägmätare skulle enligt de sakkunniga
justeringsplikt ej kunna föreskrivas utan föregående vidlyftiga utredningar.
I fråga örn lantmäteri- och skeppsmätningsredskap står undantagsbestämmelsen
i samband med vissa nu gällande specialförfattningar.
De förenämnda rien, d. v. s. med måttindelning försedda träribbor,
vilka begagnas vid kapning och sortering av trävaror, kunna enligt
de sakkunniga icke utan stort avbräck undvaras inom trävarurörelsen
men kunna å andra sidan på grund av sin beskaffenhet ej heller justeras.
Såväl beträffande lantmäteri- och skeppsmätningsredskap som i
fråga örn mätrin förutsättes emellertid, att erforderliga justerade redskap
skola hållas tillgängliga för kontroll. Vidkommande redskap, inrättade
efter enbart andra än metriska mått- och viktsenheter samt avsedda
för uteslutande användning vid handel till och från utlandet, anföra
de sakkunniga, att det skulle vålla avsevärda olägenheter, örn användningen
av dylika redskap förhindrades. Emellertid kunde justering
här i landet icke lämpligen verkställas beträffande allehanda redskap,
inrättade efter skiftande utländska enheter. Och den legalisering,
som justeringen innebure, borde givas utländska enheter endast i tvingande
undantagsfall och blott då de komme till användning vid den inrikes
handeln såsom fallet vore med den engelska och den danska foten.
Vad slutligen angår de självmätande pumparna stadgas i 1923 års kungörelse,
att de må användas vid handel med eldfarliga oljor eller eljest,
då eldfarliga oljor skola avlämnas efter mått, såvitt de stämplats i enlighet
med kungörelsens föreskrifter.
I avgivna yttranden har framhållits, bland annat, att mätrin kommit
till användning även inom skogsbruket och även där borde vara fria
från justeringsplikt, att frihet från justeringsplikt borde medgivas även
beträffande andra inom skogs- och trävarurörelsen använda mätstänger
av trä samt att s. k. tumklavar, vilka begagnades vid uppmätning av
virke, på grund av sin konstruktion och de förhållanden, varunder de
användes, icke borde vara justeringspliktiga.
I 2 § av nyss berörda författningsförslag stadgas undantag i vissa fall
från den i 9 § av lagen örn mått och vikt föreskrivna omjusteringsplikten.
Rörande dessa undantag, som jämväl skulle gälla tillsvidare, torde
jag få hänvisa till betänkandet. Förslaget har i denna del lämnats
utan erinran i de avgivna utlåtandena.
Undantag från 10 § i lagen om mått och vikt regleras i ett förslag till
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
förordning angående justering av mätnings- och vägningsredskap, inrättade
efter andra än metriska enheter. Jämväl denna författning är
avsedd att utfärdas av Kungl. Majit med stöd av 14 § i lagen örn mått
och vikt. Här medgives, i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet
i förenämnda kungörelse av den 31 december 1914, justering av
längdmätningsredskap, inrättade efter den engelska eller danska foten.
I vissa yttranden har påyrkats, att justering måtte medgivas även
för vissa andra redskap, graderade enbart i utländska enheter eller i
dylika enheter jämte metriska enheter. Sålunda har ifrågasatts justering
av längdmätningsredskap, inrättade efter den s. k. franska meterfoten
och avsedda för användning inom virkes- och trävaruhandeln, samt
av vågar, graderade i engelska pounds och använda inom pappers- och
massaindustrierna. Vidare har anmärkts, att inom läderindustrien allmänt
användas ytmätningsmaskiner, inrättade efter engelska kvadratfot.
Enligt den utformning lagförslaget erhållit avser justeringsplikten
endast redskap, som begagnas, då ekonomiskt anspråk skall beräknas
efter längd, yta, rymd eller vikt. Däremot torde icke avses de redskap,
som komma till användning, då ekonomiskt anspråk skall beräknas efter
förhållatide mellan längd, yta, rymd eller vikt, exempelvis areometrar,
varmed utrönes egentliga (specifika) vikten hos en flytande vara, alkoholometrar
och sackarometrar, varmed utrönes volym- eller viktprocent,
samt kvalitetsprovare, avsedda för bestämning av vikten hos en på visst
sätt uppmätt rymdenhet spannmål.
Enligt stadgandet i 14 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag skulle Konungen
äga föreskriva justeringsplikt för dylika redskap.
De sakkunniga framhålla, att stadgandet icke innefattar något avsteg
från gällande praxis. Sålunda föreligger enligt en den 21 november
1913 av Konungen utan riksdagens medverkan utfärdad kungörelse
justeringsplikt för areometrar.
Förevarande paragraf, som icke från något håll föranlett någon an- Departementsmärkning,
vill även jag förorda. En lagstiftning enligt de grundlin- chefen.
jer, förslaget innehåller, torde i själva verket icke kunna genomföras
utan undantagsbestämmelser i den riktning, som här avses. För undvikande
av onödig kostnad och omgång synes, i likhet med vad tidigare
skett, bestämmanderätten böra läggas hos Kungl. Majit.
I detta sammanhang må erinras, att frågan örn virkesmätningsföreningarnas
verksamhet och därmed även frågan örn justeringsplikt för redskap,
som komma till användning vid virkesmätning, är föremål för utredning
inom jordbruksdepartementet. I den mån dylika redskap hittills
varit befriade från justeringsplikt synes därför i avhidan på slutförandet
av nämnda utredning undantag från justeringsplikt alltjämt
höra föreskrivas. Härtill lämnar förevarande paragraf möjlighet.
46 Kungl. Majus proposition nr 97.
Med anledning av vissa uttalanden, som i annat sammanhang gjorts i
några av de inkomna yttrandena, torde slutligen få påpekas, att det
föreliggande lagförslaget icke innehåller något förbud mot angivande
vid handel eller eljest av mått eller vikt i andra än metriska enheter.
Tvånget att vid mätning och vägning använda justerade redskap leder
dock i de flesta fall till ett sådant resultat. När däremot justeringsplikten
är upphävd, såsom enligt de sakkunnigas förslag skulle vara
fallet i fråga örn redskap, inrättade efter enbart andra än metriska enheter
för uteslutande användning vid handel till och från utlandet, eller
när justering av redskap, inrättade efter utländska enheter är medgiven,
blir friheten att begagna andra än metriska enheter även i praktiken
obeskuren.
Märkning av förvarings- och transportredskap (15 §).
Beträffande 15 § i betänkandet må — utöver vad under 7 § anförts —
anmärkas, att uttrycket »märkning» användes i stället för den i 1885
års förordning använda benämningen »stämpling». Sistnämnda uttryck
avser enligt 7 § i lagförslaget åsättande av justeringstecken. Enär ansökning
ofta göres örn uppmätning av förvarings- och transportredskap
för flera volymer och dylik uppmätning motsvaras av ett praktiskt behov,
medgives i förslaget, att märkningen även får avse å redskapet
förekommande indelning. Märkning torde jämväl kunna avse allenast
redskapets taravikt.
Mot vad härutinnan föreslagits har jag i sak intet att erinra.
Övriga frågor (16—19 §§ m. m.).
I 16 § i betänkandet stadgas straff för överträdelse av föreskrifterna
i 8, 11 och 12 §§. Förstnämnda paragraf lärer i fråga örn det straffbara
området icke innebära andra avvikelser i förhållande till nu gällande
straffbestämmelser än sådana som äro betingade av de förändringar i
gällande rätt, som i olika avseenden föreslagits genom de tre sistnämnda
paragraferna. Enligt de sakkunnigas förslag skulle straffet utgöra
böter från och med fem till och med etthundra kronor — således icke
dagsböter —, vilket motsvarar den straffskala, som enligt gällande rätt
är tillämplig, då förseelser av beskaffenhet, varom nu är fråga, bedömas
enligt strafflagen. Såsom redan antytts hava de sakkunniga även
framlagt förslag till viss ändring av förevarande bestämmelser i strafflagen
och kommer chefen för justitiedepartementet att senare i dag anmäla
detta förslag. Därvid kommer även straffbestämmelsernas innebörd
att närmare utvecklas.
För att öka straffhotets effektivitet hava de sakkunniga i 17 §, efter
mönster av vad i åtskilliga andra författningar förekommer, föreslagit
en bestämmelse örn särskilt straff för varje gång stämning delgivits.
47
Kungl. May.ts proposition nr 97.
1 18 ■§ upptages en sedvanlig bestämmelse örn vilken domstol, som har
att pröva åtal för förseelser, och i 19 § bestämmelser örn bötesfördelning.
Dessa senare överensstämma med vad nu i 1885 års förordning stadgas.
Mot nu anmärkta bestämmelser har jag i sak icke annat att erinra,
än att den nya lagen icke synes böra medgiva andel i böter för åklagare
och angivare. Jag vill i detta sammanhang nämna att kommerskollegium
föreslagit upptagande i lagen av en bestämmelse örn s. k.
husbondeansvar — efter mönster av vissa rusdrycksförfattningar — av
innehåll att husbonde ansvarar för förseelse, som begåtts av hans husfolk
eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången
av honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen
skett ulan hans vetskap och vilja. Jag har emellertid icke ansett
erforderligt att här upptaga en sådan bestämmelse.
De sakkunniga hava omnämnt, hurusom i 1885 års förordning upptagits
tabeller över förhållandet mellan äldre mått- och viktsenheter
samt motsvarande enheter enligt det metriska systemet. Dylika tabeller
torde emellertid, på sätt de sakkunniga jämväl anfört, icke längre behöva
upptagas i någon författning.
I fråga örn tidpunkten för den föreslagna lagens ikraftträdande hava
de sakkunniga bland annat anfört, att det ur flera synpunkter vore
lämpligt, örn detta ägde rum en icke alltför kort tidrymd efter utfärdandet.
I anslutning härtill får jag föreslå att dagen för ikraftträdandet
sättes till den 1 juli 1935. Jag vill i detta sammanhang erinra, att
i de sakkunnigas förslag till justeringsförordning hava upptagits bestämmelser,
som skulle möjliggöra justering även före lagens ikraftträdande
av vågar, som från denna tidpunkt bliva underkastade justeringsplikt.
Såsom de sakkunniga föreslagit torde lagens slutbestämmelse även
böra innehålla, att från dagen för ikraftträdandet skall upphöra att
gälla, utom 1885 års förordning, kungörelsen den 18 juni 1910 (nr 73 s. 1)
angående viss ny bestämmelse med avseende å vikt, vilken kungörelses
innehåll antagits av Kungl. Majit och riksdagen. Erinras må, att de
sakkunnigas förslag till övriga författningar förutsätta, att därigenom
skulle upphävas ett flertal i administrativ ordning utfärdade författningar.
Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört har jag låtit inom
finansdepartementet överarbeta de sakkunnigas förslag till lag om
mått och vikt, därvid även åtskilliga andra ändringar, huvudsakligen
av redaktionell natur, vidtagits. Det sålunda föreliggande förslaget till
lag om mått och vikt torde få fogas till protokollet i detta ärende såsom
inlaga B.1 Det torde böra framhållas, att jag däremot icke i detalj tagit.
1 Denna bilaga, sorn är lika lydande med det vid propositionen lögade lagförslaget, Ilar
här uteslutits.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
ståndpunkt till de av de sakkunniga framlagda författningsförslag, vilka
enligt vad jag tidigare anfört äro avsedda att såsom följdförfattningar
till nämnda lag utfärdas av Kungl. Maj:t och vilka jag i det föregående
endast i vissa punkter omnämnt.
Emellertid torde det böra anstå med fattande av slutligt beslut i ärendet,
till dess det på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beroende förslaget till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen
hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller
således att få ånyo upptaga ärendet, sedan nämnda granskning avslutats.
Slutligen hemställer jag, att utdrag av detta protokoll får tillställas
lagrådet till kännedom vid nyssnämnda granskning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.
Ur protokollet:
R. Borgström.
Kungl. Maj:t8 proposition nr 97.
49
Bilaga A.
De sakkunnigas förslag
till
Lag om mått och vikt.
1 §.
1 morn* Med mått avses i denna lag längd-, yt- och rymdmått.
2 mom. Med mätning och vägning avses varje bestämmande av längd,
yta, rymd eller vikt (massa) efter någon nu eller fordom, inom eller utom
riket i lag fastställd eller eljest vedertagen enhet.
3 mom. Med mätnings- och vägningsredskap förstås varje redskap, som
är avsett för i 2 mom. angivet ändamål.
2 *.
Enhet för längd är metern och enhet för massa är kilogrammet.
Metern och kilogrammet representeras i enlighet med definitioner, fastställda
av allmänna konferenser för mått och vikt, av de internationella
prototyperna för metern och kilogrammet, vilka förvaras av internationella
byrån för mått och vikt i Sévres och som sanktionerats av allmänna
konferensen för mått och vikt i Paris år 1889.
3 §.
Kopian nr 29 av den internationella meterprototypen och kopian nr 40
av den internationella kilogramprototypen, vilka kopior överlämnats till
Sverige vid allmänna konferensen för mått och vikt i Paris år 1889, skola
här i riket tjäna till yttersta efterrättelse för bestämning av längd, yta,
rymd och vikt.
De nämnda nationella prototypernas längd och massa skola anses vara
de i senaste certifikat från internationella byrån för mått och vikt angivna.
4 $.
Utom de nationella prototyperna skola för metern och kilogrammet finnas
huvudlikare, vilka för bestämning av längd, yta, rymd och vikt skola
äga högsta vitsord, därest Konungen icke förordnar örn användande av
de nationella prototyperna.
5 §.
Enhet för yta är kvadratmetern, utgörande ytan av en kvadrat med en
meters sida.
Enhet för rymd är, då metern lägges till grund, kubikmetern, utgörande
rymden av en kub med en meters sida, men, då kilogrammet lägges till
grund, litern, utgörande rymden av ett kilogram yatten vid temperaturen
för dess största täthet och under atmosläriskt normaltryck, vilket sistnämnda
begrepp definierats av allmänna konferenser för mått och vikt.
6 $.
över- och underenheter av de i 2 och 5 §§ omförmälda enheterna samt
förkortade beteckningssätt äro
Bihang lill riksdagens protokoll !93i. 1 sami. Nr .97.
4
50
Kungl. Maj:ta proposition nr 97.
för längd:
1 mil ....................................
1 kilometer (km) ................
1 decimeter (dm) ................
1 centimeter (cm)................
1 millimeter (mm) ...........
1 mikron («) ........................
för yta:
1 kvadratmil (mil3) ............
1 kvadratkilometer (km3)....
1 hektar (ha)........................
1 ar (a) ...............................
1 kvadratdecimeter (dm3)...
1 kvadratcentimeter (cm3)
1 kvadratmillimeter (mm3)
för rymd:
1 kubikdecimeter (dm3) ....
1 kubikcentimeter (cm3) ....
1 kubikmillimeter (mm3)....
1 hektoliter (hl)....................
1 deciliter (dl) ....................
1 centiliter (cl) ....................
1 milliliter (ml)....................
för massa:
1 ton (t) ................................
1 deciton (dt)........................
1 hektogram (hg) ................
1 gram (g) ............................
1 decigram (dg)....................
1 centigram (cg)...................
1 milligram (mg)................
10 000 meter (m)
= 1000
= 0-1
= 0''o i
= 0‘ooi
- O’000001
= 100 000 000
= 1 000 000
= 10 000
= 100
= 0-o i
— 0-oooi
= O-oooooi
2>
»
»
»
»
kvadratmeter (m J
»
»
»
»
»
»
O’000001
O''000000001
100 liter (1)
0*i »
0''oi »
0''ooi »
ÄUuiÄjJLiowr vm >
= 1000
= 100
= 0-1
= 0’ooi
= 0-oooi
= 0''ouooi
= 0’oooooi
kilogram (kg)
7>
Vid handel med äkta pärlor och ädla stenar kallas 200 mg 1 metrisk
karat (mk).
7 §.
1 mom. Med justering av mätnings- och vägningsredskap förstås redskapets
av vederbörlig myndighet iöretagna undersökning, godkännande
och stämpling med stadgade justeringstecken.
2 mom. Justering är antingen ny justering eller örn justering.
Nyjustering är justering av ojusterat redskap eller av redskap, som reparerats,
sedan det senast justerats.
Omjustering är förnyad justering av förut justerat redskap, vilket icke
undergått reparation efter senast företagen justering.
8 §.
1 mom. Vid köp och byte, då varor skola avlämnas eller mottagas efter
mått eller vikt ävensom då eljest ekonomiskt anspråk skall beräknas efter
mått eller vikt, må med här nedan nämnda undantag icke för mätning
eller vägning begagnas andra mätnings- eller vägningsredskap än sådana,,
som här i riket blivit vederbörligen justerade för användning, varom
fråga är.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
51
2 morn* Vad i 1 mom. stadgas skall icke hava avseende å sådan mätning,
som sker uti förvarings- eller transportredskap, i vilket den uppmätta
varan transporteras eller levereras och som är märkt på sätt i 15''
§ sägs, eller uti emballage, såsom kartonger, korgar, säckar och ograderade
flaskor, vilket på grund av sitt utförande icke giver intryck av att
noggrann mätning därmed företages.
3 morn. Skola arbetares eller annans avlöningsförmåner beräknas i förhållande
till storleken av arbetsprodukten, må utan hinder av vad i 1 monn
stadgas vid dennas för dylikt ändamål verkställda uppmätning eller uppvägning
användas ojusterat redskap, dock endast såvitt erforderliga justerade
redskap finnas att tillgå, så att vid anfordran nödig kontroll av de
ojusterade redskapen kan åstadkommas.
9 i
1 mom. Justerade mätnings- och vägningsredskap, som nyttjas för ändamål,
då enligt 8 § användande av justerade redskap är föreskrivet,
skola, därest nyttjandet sker i statlig verksamhet, vid yrkesmässig handel
eller rörelse eller å allmänt tillgänglig försäljningsplats, vara underkastade
omjustering på sätt här nedan stadgas.
2 mom. Längdmått skola omjusteras före utgången av september månad
det sjätte kalenderåret samt övriga redskap utom vågar före utgången
av samma månad det tredje kalenderåret efter det, varunder redskapet
senast justerats.
3 mom. Omjustering av vågar skall äga rum vid vart annat år återkommande
genom vederbörande justeringsmyndigheters försorg anordnade
besiktningar å platser, där vågarna finnas.
Innehavare av våg, som är underkastad omjustering, vare skyldig att
göra anmälan örn innehavet.
Närmare föreskrifter örn anmälningsskyldighetens fullgörande samt örn
förfarandet vid omjusteringen och vad därvid åligger våginnehavare
meddelas av Konungen eller den myndighet, som av Konungen erhåller
befogenhet därtill.
Har vid besiktning våg icke blivit omjusterad, oaktat någon försummelse
härutinnan icke ligger innehavaren till last, vare det ansett som örn
vågen vid besiktningen omjusterats. Ligger åter försummelse innehavaren
till last, åligger det denne att omedelbart låta omjustera vågen.
i mom. För särskilda mätnings- och vägningsredskap, avsedda för tillgodoseende
av särskilda behov, må utan hinder av vad ovan stadgats Konungen
eller den myndighet, som av Konungen erhåller befogenhet därtill,
fastställa den tid, inom vilken omjustering skall ske.
10 §.
Mätnings- eller vägningsredskap skola för att kunna justeras vara inrättade
enbart efter de i 2, 5 och 6 §§ angivna enheterna samt uppfylla
de fordringar i övrigt, vilka föreskrivas av Konungen eller den myndighet,
som av Konungen erhåller befogenhet därtill.
11 S.
1 mom. Justerat mätnings- eller vägningsredskap, vilket undergått sådan
förändring, att det icke enligt vad därom särskilt stadgas må anses
riktigt, må icke nyttjas för ändamål, då enligt 8 § användande av justerade
redskap är föreskrivet. Har redskapet reparerats, må det icke användas
för nyss nämnt ändamål, innan nyjustering skett.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
2 mom. Hava å mätnings- eller vägningsredskap anbragta justeringstecken
blivit helt eller delvis borttagna, utplånade eller överkorsade, är
justeringen ej längre gällande.
12 $.
1 mom. Å allmänt tillgängliga försäljningsplatser skola, örn därstädes
varor avlämnas efter mått eller vikt, erforderliga justerade redskap finnas
att tillgå för varornas uppmätande eller uppvägande.
2 mom. Med undantag för i 8 § 2 mom. nämnda redskap må å dylik
plats icke finnas mätnings- eller vägningsredskap, som icke blivit vederbörligen
nyjusterat eller omjusterat inom tid, som i 9 § 2—4 mom. sägs,
eller som undergått sådan förändring, att det icke enligt vad därom särskilt
stadgas må anses riktigt.
Ej heller må mätnings- och vägningsredskap, som blivit justerat allenast
för viss användning, finnas å sådan allmänt tillgänglig försäljningsplats,
där dylik användning ej kan ifrågakomma.
13 §.
Vid tvist har justering av mätnings- och vägningsredskap den verkan,
att redskapet, till dess annat förhållande ådagalagts, anses icke visa sådan
avvikelse från det rätta, att redskapet icke enligt vad därom särskilt
stadgas må anses riktigt.
14 §.
1 menn. Konungen äger att för vissa slag av rörelse såväl som för handel
med bestämda slag av varor eller för mätning eller vägning med bestämda
slag av redskap medgiva undantag från bestämmelserna i 8 § 1
mom. samt 9, 10 och 12 §§.
2 mom. Konungen äger ock föreskriva, att vissa slag av redskap för
bestämmande av egentlig vikt, vikt per rymdenhet eller volyms- eller viktprocent
skola vara här i riket vederbörligen justerade för att få användas,
då ekonomiskt anspråk fastställes enligt någon av nämnda grunder,
ävensom meddela närmare föreskrifter örn sådana redskaps justering.
15 §.
Förvarings- och transportredskap, som tillika äro avsedda att användas
som mätningsredskap, må, därest de uppfylla de fordringar i övrigt, vilka
föreskrivas av Konungen eller den myndighet, som av Konungen erhåller
befogenhet därtill, kunna efter uppmätning märkas med angivande av
redskapens rymd, och må dylik märkning även avse å redskapen förekommande
indelning.
Märkning av förvarings- och transportredskap må ock kunna avse redskapens
taravikt.
Rymden och taravikten skola angivas i någon uti 2, 5 eller 6 §§ omförmäld
enhet.
16 $.
Den, som överträder någon av föreskrifterna i 8, 11 och 12 §§, straffes
med böter omedelbart i penningar från och med fem till och med etthundra
kronor.
Straff för innehav eller användande av vederbörligen justerat men oriktigt
redskap ådömes endast, då kännedom ägts örn redskapets oriktiga
beskaffenhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
53
17 $.
Den, som tinder tid, då han är ställd tinder tilltal för förseelse mot denna
lag, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.
18 $.
Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid polisdomstol, där
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol.
19 $.
Av böter, som ådömas enligt denna lag, tillfaller en tredjedel kronan
och två tredjedelar åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften
av åklagarens andel. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas
de efter allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den , då förordningen den 9
oktober 1885 örn mått och vikt och kungörelsen den 18 juni 1910 angående
viss ny bestämmelse med avseende å vikt upphöra att gälla.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami.
Nr 97.
B
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 97.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 9 februari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:
Den 26 januari 1934 anmälde jag för Kungl. Majit inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om mått och vikt. Emellertid erinrade
jag, att med fattande av slutligt beslut i ärendet borde få anstå, till dess
ett på föredragning av chefen för justitiedepartementet beroende förslag
till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen hunnit
undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Denna granskning har
nu slutförts, såsom framgår av protokollsutdrag, återgivet i Kungl.
Maj:ts proposition nr 98.
Föredragande departementschefen uppläser därefter sagda, av honom
anmälda lagförslag samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Kegenten, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hjalmar Ekengren.
383144. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.