Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik; given
Stockholms slott den 15 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§
lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 193b

1 sami.

Nr !).

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312)
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik*

Härigenom förordnas att 5 och. 11 §§ lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skola erhålla följande ändrade
lydelse:

5 $.

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för
vilken ägare eller förare å olika sidor svara, åligge ansvarighet dem en för
alla och alla för en. Sinsemellan skola de olika sidorna taga del i ersättningens
gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar
skäligt. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes
att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till
den senare vidkännas hela ersättningen.

Lider i följd av trafik, varom i första stycket sägs, någondera automobilens
ägare eller förare eller honom tillhörig egendom skada, varde skadeståndet
jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår,
att varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande
medverkat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det
icke styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande
till den senare bära hela skadan.

11 $.

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka åter av den,
som vållat skadan; dock må han, såvitt ersättningen enligt 5 § skall slutligen
gäldas av hans sida, ej söka den åter av någon som å annan sida
är vållande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
september 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Möller, Levinson,
Vennerström, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga om ändring i
lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
samt anför:

»De skadeståndsregler, vilka innefattas i lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, innebära en utvidgning
av ansvarigheten utöver vad som följer av allmänna rättsgrundsatser. Den
särskilda fara som är förenad med automobiltraliken har nämligen ansetts
motivera, att den för vars räkning trafik äger rum i viss omfattning får
bära ansvaret för inträffad skada i följd av trafiken, även örn han icke
själv varit vållande till skadan. Automobilens ägare är enligt nämnda lag
i princip ansvarig för skada, som i följd av trafik med automobilen tillfogas
person eller egendom som icke befordras med densamma. Ägaren är
dock fri från ansvarighet, där av omständigheterna framgår att skadan
varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.
Den utvidgade ansvarigheten sträcker sig sålunda icke därhän, att ägaren
blir skadeståndsskyldig vid en ren olyckshändelse, d. v. s. ett skadefall där
ägaren förmår bevisa, att skadan icke är att tillskriva bristfällighet å automobilen
eller vållande av föraren. Örn ägaren ej kan prestera nyssnämnda
bevisning, blir han däremot skadeståndsskyldig, och detta jämväl örn den
skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan. För sistnämnda
fall gäller dock, att domstolen har att företaga en skälighetsprövning, örn
och i sådant fall till vilket belopp skadeståndet skall utgå. I fråga om
förarens ansvarighet för skada av ifrågavarande slag innehåller lagen den
bestämmelsen, att föraren är lika med ägaren pliktig att ersätta skadan,
där ej av omständigheterna framgår att föraren icke varit vållande till
skadan.

Den i 1916 års lag stadgade utvidgningen av ansvarigheten omfattar
principiellt icke sådan skada, som drabbar person eller egendom som befordras
med automobilen. Örn i följd av trafik med automobil, som mot
ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande för sådant
ändamål skada tillfogas någon som befordras med automobilen, är dock

4

Kungl. Majda ''proposition nr 9.

automobilens ägare ansvarig, såframt föraren överbevisats om vållande. I
överensstämmelse härmed är sålunda passageraren i en automobil, som går
i yrkesmässig trafik, berättigad att av automobilens ägare erhålla ersättning
för liden kroppsskada, under förutsättning likväl att han förmår styrka
att automobilens förare varit vållande till skadan. Passagerare i en automobil,
vilken icke går i yrkesmässig trafik, har däremot icke skadeståndsrätt
mot annan än den som varit vållande till skadan, eller således i vanliga
fall automobilens förare.

För att bereda skadelidande trygghet för utfående av skadestånd finnes
numera i vårt land obligatorisk trafikförsäkring. Enligt lagen den 10 maj
1929 örn trafikförsäkring å motorfordon är ägare av automobil som brukas
här i riket pliktig att å automobilen taga och vidmakthålla försäkring som
avses i nämnda lag. Sådan försäkring medför rätt för den, som i följd av
trafik med automobilen här i riket är enligt lag berättigad till skadestånd
av automobilens ägare och förare, att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren.
Trafikförsäkringen omfattar sålunda ej all skada i följd av
trafik med automobilen. Är det inträffade skadefallet att hänföra till vad
ovan benämnts ren olyckshändelse, har den skadelidande icke någon skadeståndsrätt
mot automobilens ägare och förare och är följaktligen ej heller
berättigad att utbekomma ersättning av försäkringsgivaren. Vidare är
enligt trafikförsäkringslagen försäkringsgivare ej utan särskilt åtagande
ansvarig för skada å automobilen eller å egendom som befordras med densamma.
Ej heller svarar försäkringsgivaren utan särskilt åtagande för
skada å person som färdas i automobilen, såframt ej försäkringstagaren
själv är ansvarig för skadan. Av sistnämnda regel följer bland annat, att
den som kommit till skada under färd med automobil, vilken icke gått i
yrkesmässig trafik, saknar rätt till ersättning av försäkringsgivaren, örn
automobilen vid olyckstillfället förts av annan person än ägaren. Slutligen
må nämnas att trafikförsäkringen allenast gäller till visst begränsat belopp.
Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse som medför skada
täcka skadestånd örn tillhopa 60,000 kronor i anledning av personskada,
med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad eller dödad person,
samt örn tillhopa 10,000 kronor i anledning av skada å egendom.

Det har från olika håll gjorts gällande, att det skydd i ekonomiskt hänseende,
som genom ovanberörda lagstiftning erbjudes allmänheten vid inträffade
skadefall i följd av automobiltrafik, icke längre kan anses tillräckligt.
Frågan härom har vid skilda tillfällen föranlett uttalanden inom
riksdagen.

Vid behandlingen av det för 1928 års riksdag framlagda förslaget till
lag örn trafikförsäkring å motorfordon uttalade första lagutskottet såsom
önskemål att även rena olyckshändelser bleve indragna under försäkringen.
I den proposition, nr 99, varigenom nytt förslag till lag örn trafikförsäkring
förelädes 1929 års riksdag, yttrade dåvarande departementschefen, att
han funne beaktansvärda skäl tala för en utsträckning av försäkringen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

5

omfatta även vissa fall av ren olyckshändelse. Emellertid ansåg han frågan
härom böra anstå och upptagas först i samband med en revision av 1916
års lag. Riksdagen, som i allt väsentligt godkände propositionen, anhöll
på första lagutskottets hemställan i skrivelse (nr 94), att Kungl. Majit ville
skyndsammast möjligt verkställa utredning, huruvida och i vad mån skyldighet
borde stadgas för trafikförsäkringsgivare att ersätta skada, som
genom trafik med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser, samt
för riksdagen framlägga de förslag vartill utredningen kunde föranleda.

I det av första lagutskottet avgivna utlåtande (nr 14), vilket föranlett
nämnda riksdagsskrivelse, hade bland annat anförts följande:

Anledningen till att utskottet icke ansett sig böra hemställa örn ändring
i lagförslaget utan allenast förordat avlåtande av en skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn skyndsam utredning och förslag i förevarande hänseende
vore i främsta rummet en önskan att vid den obligatoriska trafikförsäkringens
införande i möjligaste mån söka undvika förändringar i den
uu brukliga ansvarighetsförsäkringen av sådan art, att deras inverkan å
premierna vore svår att beräkna. Någon statistisk erfarenhet till ledning
för bedömandet av den ökning i risken, olyckshändelsernas indragande
under försäkringen skulle innebära, förelåge icke. Enligt utskottets mening
borde dylik statistik åvägabringas redan från början av den obligatoriska
trafikförsäkringens bedrivande, och sedan ett något så när tillförlitligt
material sammanbragts, torde Kungl. Majit vilja till omprövning upptaga
frågan örn försäkringspliktens utvidgning. Därest icke vid samma tid kunde
företagas den revision av 1916 års lag, varmed utvidgningen av trafikförsäkringsskyddet
enligt departementschefens mening borde förknippas, syntes
det böra tagas under förnyat övervägande, huruvida denna omständighet
kunde lägga hinder i vägen för berörda utvidgning. Vad anginge spörsmålet,
örn skyddet borde utsträckas att omfatta alla olyckshändelser, hade
utskottet väl i likhet med departementschefen närmast beaktat sådana fall,
då någon, som icke vid tillfället anlitat motorfordon för sin befordran,
bleve utsatt för skada, men det syntes utskottet kunna ifrågasättas att
under försäkringsskyddet indraga även vissa andra fall.

Med anledning av riksdagens framställning anmodade dåvarande chefen
för justitiedepartementet i skrivelse den 16 oktober 1929 försäkringsinspektionen
att inkomma med förslag till åtgärder för erhållande av nödigt
statistiskt material att ligga till grund för bedömandet av ökningen i premierna
för trafikförsäkring, därest denna utsträcktes, på sätt av riksdagen ifrågasatts,
att omfatta jämväl skada vid rena trafikolyckor, samt i övrigt avgiva
det yttrande vartill omständigheterna kunde föranleda.

I ett den 19 januari 1932 avgivet utlåtande erinrade försäkringsinspektionen
bland annat, att försäkringsbolagens uppgifter icke vore tillräckliga
för erhållande av nödigt statistiskt material, enär ifrågavarande olycksfall,
vilka icke omfattades av gällande trafikförsäkring, i stor utsträckning icke
komme till försäkringsbolagens kännedom. Försäkringsbolagens material
måste därför kompletteras från helt andra källor, varvid i första rummet
polismyndigheterna kunde tänkas komma i fråga. För att kunna åstadkomma
statistiskt material för bedömandet av den erforderliga premiehöj -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ningen vid den ifrågasatta utvidgningen av trafikförsäkringen förutsattes
emellertid ett närmare fixerande av de olycksfall, som skulle komma att
omfattas av nämnda utvidgning. I detta hänseende ansåge sig försäkringsinspektionen
icke kunna på egen hand träffa ett avgörande.

Frågan örn en revision av 1916 års lag har under innevarande år blivit
föremal för övervägande inom justitiedepartementet. Därvid har jämväl
upptagits till bedömande det i förutnämnda riksdagsskrivelse berörda spörsmålet
örn trafikförsäkringens utvidgning till att omfatta rena olyckshändelser.
Något slutgiltigt ståndpunktstagande till detta spörsmål har emellertid
icke kunnat ske, enär material saknats för bedömande av den ökade
ekonomiska belastning, som ifrågavarande utvidgning av trafikförsäkringen
är ägnad att medföra för automobilägärna. Såsom första lagutskottet förutsatt
torde det vara erforderligt att för sagda ändamål anordna en särskild
statistisk utredning.

Med hänsyn härtill har jag i skrivelse den 25 september 1933 anmodat
försäkringsinspektionen att ånyo avgiva yttrande i ärendet. I denna skrivelse
bär jag anvisat vissa riktlinjer efter vilka en utredning av frågan örn anskaffande
av statistiskt material bör bedrivas. Sedan statistiska uppgifter
erhållits i nödig omfattning, torde'' frågan om försäkringsskyddets utvidgning
böra upptagas till slutligt bedömande. Förrän så skett lärer en allmän
revision av 1916 års lag icke böra företagas.

De undersökningar som redan utförts inom området för ifrågavarande
lagstiftning lära emellertid giva vid handen, att vissa huvudsakligen i
rättstekniskt hänseende framträdande brister i 1916 års lag lämpligen kunna
avhjälpas utan avbidan på en allmän revision av lagen. Dessa brister
hänföra sig till skadeståndsreglerna angående de fall, då skada uppstått i
följd av trafik med två eller flera automobiler, och äro väsentligen beroende
därav att lagstiftningen knappast synes hava tillfredsställande reglerat förhållandet
mellan automobilägares trafikansvar och det ansvar på grund av
vållande som faller under 6 kap. strafflagen.

Örn i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada för
vilken automobilernas ägare svara enligt 1916 års lag, åligger enligt 5 §
första stycket samma lag ansvarighet ägarna en för alla och alla för en.
Därvid skola de sinsemellan taga del i ersättningens gäldande efter ty
rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt. Lider i följd av
trafik som nyss sagts någondera automobilens ägare eller honom tillhörig
egendom skada, för vilken ägaren är berättigad till ersättning enligt 1916
års lag, skall enligt 5 § andra stycket samma lag skadeståndet jämkas efter
ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår att varken bristfällighet
å automobilen eller vållande av dess förare medverkat till skadan.
Vad angår sådana fall där en eller flera av automobilägarna varit vållande
till skadan innehåller gällande lagstiftning icke något uttryckligt stadgande.
Det har därför varit föremål för tvekan, huru dessa fall rätteligen böra
bedömas. Emellertid innehåller 11 § i 1916 års lag den bestämmelsen, att

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

vad ägare eller annan utgivit enligt samma lag åge han söka åter av den
som vållat skadan. Detta stadgande har ansetts medföra regressrätt, ej
blott för ägaren av en automobil mot föraren av samma automobil, utan
jämväl för den ena automobilägaren mot den andre, när vållande visats
hava legat denne till last, liksom oek för båda ägarna mot den förare, som
visats hava gjort sig skyldig till vållande. I överensstämmelse härmed
tillämpas i rättspraxis den regeln, att örn av två automobilägare den ene
är ansvarig på grund av vållande och den andre efter 1916 års lag den
förre är i förhållande till den senare skyldig att svara för hela skadan.

Emellertid har tillämpningen av berörda skadeståndsbestämmelser i praktiken
visat sig medföra betydande svårigheter. Bestämmelserna äro i viss
mån oklara till sin innebörd och leda i de särskilda fallen till alltför varierande
lösningar. De många kombinationer som kunna förekomma, allt
efter som automobilema förts av ägaren eller särskild förare samt vållande
ligger någon eller alla de medverkande till last, erbjuda ett system av regler,
som är alltför invecklat och avvikande från följdriktigheten. I åtskilliga
fall leda skadeståndsbestämmelserna till resultat, vilka icke äro tilltalande
för rättskänslan. Sålunda är det anmärkningsvärt, att en automobilägare
som ej själv för sin bil i vissa fall utan rimlig grund gynnas i förhållande
till den automobilägare som själv för sin bil. Ur flera synpunkter synes
en lagändring i de delar, varom nu är fråga, vara av behovet påkallad.

I anledning härav har under innevarande år inom justitiedepartementet
utarbetats en promemoria med förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 och
11 §§ lagen den 30 guni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik. Detta förslag innebär, att ansvarigheten för inträffad
skada i följd av trafik med två eller flera automobiler fördelas
efter graden av varje automobilförares medverkan till skadan, utan hänsyn
till den omständigheten huruvida föraren tillika varit ägare eller
ej. Har föraren varit vållande, bedömes sålunda frågan örn ägarens skadeståndsskyldighet
och dennes rätt till ersättning för egen skada på samma
sätt, som örn ägaren själv varit vållande till olyckshändelsen. Den i viss
mån självständiga frågan, huru ansvarigheten bör bedömas i sådana fall
då vållande blivit styrkt endast beträffande föraren av den ena automobilen
medan den andra föraren icke visats vara fri fran vallande, har i förslaget
lösts sålunda,] att den vållande sidan får i förhållande till den andra sidan
bära! hela ansvaret. Beträffande särskild förares rätt till ersättning för
skada i följd av automobilsammanstötning innehåller förslaget den nyheten,
att föraren — under samma förutsättningar som redan nu gälla beträffande
ägaren — får vidkännas jämkning i sådant skadestånd, som utgår till honom
enligt 1916 års lag.

över förslaget har utlåtande infordrats från försäkringsinspektionen, varjämte
Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar lämnats
tillfälle att avgiva yttrande. Båda dessa institutioner hava inkommit med
utlåtanden. Därjämte har föreningen, som berett samtliga trafikförsäkringsanstalter
tillfälle att inkomma med yttrande över förslaget, överlämnat ett

8 Kungl. Martts proposition nr 9.

av För säkring sanstalten Göthia avgivet utlåtande, därvid föreningen tillika
anmält, att övriga försäkringsanstalter lämnat förslaget utan erinran.

Samtliga inkomna utlåtanden innefatta tillstyrkande av förslagets genomförande.

Försäkringsanstalten Gotilia anser förslaget på ett lyckligt sätt undanröja
några av de mest framträdande bristfälligheterna i 1916 års lag. Den
förmån den hittillsvarande ordningen erbjudit ägare, som ej själv fört sitt
fordon, torde i icke obetydlig utsträckning haft den föga önskvärda konsekvensen
att automobiler skrivits på bulvan. Genom den föreslagna ordningen
undginge man även de i skadeståndsmål ej sällan förekommande
tvisterna om vem som i ett visst fall vore att anse såsom ägare. Vidare upphörde
den omotiverade privilegiering som juridiska personer hittills åtnjutit.

Föreningen, som finnér sig kunna giva lagförslaget sin obetingade anslutning,
anför följande:

Gällande bestämmelser rörande rätt till ersättning för skada i följd av
trafik med två eller flera motorfordon hade i den praktiska tillämpningen
visat sig leda till resultat, vilka ofta framstått såsom mindre tillfredsställande
ur materiellträttsliga synpunkter. Efter tillkomsten av trafikförsäkringslagen
hade den praktiska betydelsen av reglernas bristande följdriktighet
avsevärt stegrats. Behovet av en revision hade i följd härav särskilt
under de senaste åren gjort sig starkt gällande. De nuvarande bestämmelserna
örn ansvarigheten och dess fördelning vid kollisioner eller vid skada
förorsakad genom flera motorfordon vore synnerligen invecklade och svårförstådda.
Avsevärda olägenheter bade härav följt såväl för domstolarna
och parter i rättegångar som för försäkringsanstalterna vid deras skaderegleringsarbete
och i övrigt i deras förhållande till allmänheten. Det föreliggande
förslaget, vilket innefattade en betydande förenkling i förhållande
till nu gällande ersättningsregler, skulle medföra betydande lättnad för
dem, som hade att syssla med ersättningsreglernas praktiska tillämpning,
och allmänheten torde utan större svårighet kunna tillägna sig kännedom
örn de nya reglernas rätta innebörd. En minskning av antalet rättegångar
rörande ersättning för skada i följd av automobiltrafik torde i följd härav
kunna vinnas.

Försäkringsinspektionen, som finner goda skäl hava förebragts för ändring
av 1916 års lag i föreslagen riktning,- uttalar sig särskilt rörande frågan
örn reformens inverkan på premiesättningen vid trafikförsäkringen. I detta
hänseende anför försäkringsinspektionen följande:

För erhållande av den för premieberäkningen erforderliga statistiken hade
försäkringsinspektionen föreskrivit, att försäkringsanstalterna skulle årligen
enligt fastställda formulär lämna en redogörelse för riskförloppet inom olika
motorfordonsklasser under det förflutna räkenskapsåret. Anstalternas uppgifter
granskades och bearbetades av inspektionen. Innan bearbetad statistik
från den obligatoriska trafikförsäkringen förelegat, hade bolagens tariffer
byggt på statistik från den tidigare bedrivna frivilliga automobilansvarighetsförsäkringen.
Dessa tariffer hade emellertid ändrats, när siffror angående
riskförloppet inom trafikförsäkringen under år 1930 förelegat utarbetade,
och de hade sedermera ytterligare justerats med ledning av statistiken
för år 1931. Det måste förutsättas att tarifferna även i fortsättningen
komme att omregleras, därest tillgänglig erfarenhet utvisade, att detta vore

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

befogat. Konstaterades det, att skaderegleringskostnader och andra omkostnader
nedginge, borde motsvarande hänsyn tagas härtill vid premiesättningen.
En dylik nedgång kunde bli följden av den nu föreslagna lagändringen,
enär den skulle leda till viss förenkling i skaderegleringsarbetet vid
kollisionsskador. Detta skulle innebära en verklig minskning av utgiftsbördan
för automobilismen, även örn densamma torde bliva relativt obetydlig,
medan däremot den ifrågasatta ändringen i själva ansvarigheten ur
kostnadssynpunkt i stort sett endast innebure, att vissa av automobilismens
utgifter för skadeersättningar till tredje man överflyttades till dess kostnader
för vagnskador.

Vidare har justitierådet E. Stenbeck som på anmodan av mig tagit del
av promemorian förklarat sig tillstyrka den däri föreslagna lösningen. Denna
skulle enligt hans uppfattning undanröja betydande olägenheter, som äro
förbundna med tillämpningen av gällande föreskrifter.

För min del kan jag i allt väsentligt instämma i de synpunkter som Departementskommit
till uttryck i promemorian. Jag anser sålunda att automobilägare, chehni
de skadefall varom här är fråga, bör i ansvarighetshänseende likställas
med vållande förare ej blott såsom nu i förhållande till skadelidande tredje
man utan även i det inbördes förhållandet mellan de olika automobilernas
ägare och förare. Härigenom skulle vinnas den avsevärda förenklingen, att
man vid skadans fördelning mellan de olika sidorna kunde betrakta vardera
automobilens ägare och förare såsom en enhet. Att en reform av
denna innebörd i de särskilda skadefallen skulle leda till mera tillfredsställande
resultat än som följa av nuvarande ordning har utförligt påvisats
i promemorian och jämväl vitsordats i avgivna yttranden. Vad särskilt
angår sådana fall då endast föraren av den ena automobilen övertygats örn
vållande medan den andra föraren icke visats vara fri från vållande, delar
jag den i promemorian uttalade meningen, att den sida som överbevisats
örn vållande bör slutligen vidkännas hela ansvaret. Vad slutligen i promemorian
föreslås angående jämkning av skadestånd, som kan tillkomma särskild
förare på grund av bestämmelserna i 1916 års lag, linner jag mig
likaledes böra biträda. På grund av vad jag sålunda anfört och då jag ej
heller funnit anledning till erinran mot det i anslutning till promemorian
upprättade lagförslaget, är jag beredd tillstyrka, att lagrådets yttrande inhämtas
över förslaget.

Promemorian torde få såsom bilaga B fogas vid detta protokoll. ''

Föredraganden uppläser härefter omförmälda förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik av den lydelse den vid detta
protokoll fogade bilagan A utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefanson.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 (nr 312)
angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas att 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skola erhålla följande ändrade
lydelse:

5 $.

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för
vilken ägare eller förare å olika sidor svara, åligge ansvarighet dem en för
alla och alla för en. Sinsemellan skola de olika sidorna taga del i ersättningens
gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar
skäligt. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes
att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till
den senare vidkännas hela ersättningen.

Lider i följd av trafik, varom i första stycket sägs, någondera automobilens
ägare eller förare eller honom tillhörig egendom skada, varde skadeståndet
jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår,
att varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande
medverkat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det
icke] styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande
till den senare bära hela skadan.

11 %.

Vad ägare eller annan utgivit enligt denna lag äge han söka åter av den,
som vållat skadan.

Har skada uppstått i följd av trafik med två eller flera automobiler, skall
i fråga örn den del av ersättningen, som slutligen skall gäldas av viss sida,
vad i första stycket sägs gälla mellan ägaren, brukaren och föraren å den
sidan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

11

Bilaga B.

P. M.

Bn revision av 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik har påyrkats från skilda håll, såväl inom som utom riksdagen.

Vid behandlingen av det för 1928 års riksdag framlagda förslaget till
lag örn trafikförsäkring å motorfordon uttalade första lagutskottet såsom
önskemål, att även rena olyckshändelser bleve indragna under försäkringen.
I den proposition, nr 99, varigenom nytt förslag till lag örn trafikförsäkring
förelädes 1929 års riksdag, yttrade dåvarande departementschefen, att han
funne beaktansvärda skäl tala för en utsträckning av försäkringen att omfatta
även vissa fall av ren olyckshändelse. Emellertid ansåg han frågan
härom böra anstå och upptagas först i samband med en revision av 1916
års lag. Riksdagen, som i allt väsentligt godkände lagförslaget, anhöll på
lagutskottets hemställan i skrivelse (nr 94), att Kungl. Maj:t ville skyndsammast
möjligt verkställa utredning, huruvida och i vad mån skyldighet
borde stadgas för trafikförsäkringsgivare att ersätta skada, som genom trafik
med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Under riksdagarna 1932 och 1933 kom frågan örn revision av 1916 års
lag i anledning av väckta motioner ånyo under första lagutskottets bedömande.
Utskottet, som avstyrkte motionerna och därvid hänvisade till den
av riksdagen begärda utredningen, förklarade sig vidhålla sin tidigare uttalade
uppfattning att åtminstone vissa fall av ren olyckshändelse borde
omfattas av trafikförsäkringen. De av utskottet avgivna utlåtandena godkändes
i kamrarna.

I skrivelser till Kungl. Maj:t eller justitiedepartementet hava ock åtskilliga
sammanslutningar framfört krav på ändringar i 1916 års lag. Sålunda
torde få nämnas att kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund
i skrivelse den 21 mars 1927 — med instämmande av ett flertal motororganisationer
— hemställt, att bevisreglerna enligt den nu gällande lagen
måtte ändras till att i det väsentliga överensstämma med de bevisregler,
som funnos i den förut gällande 1906 års lag om ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik. Enahanda yrkande har även framställts av Sveriges
trafikbilägares riksförbund i skrivelse den 26 november 1932. Skånska
automobilklubben har i skrivelse den 28 april 1932 påyrkat lagändring i
syfte att vidga rätten till skadestånd för passagerare i automobil. Slutligen

12

Kungl. May.ts proposition nr 9.

har Sveriges droskbilägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund,
Svenska transportarbetareförbundet och Sveriges omnibusägares
riksförbund i skrivelse den 3 april 1933 hemställt örn sådan ändring i 1916
års lag, att bevisskyldigheten komme att åvila den, som framställde anspråk
på skadestånd.

Av vad sålunda nämnts framgår att någon enighet ej föreligger beträffande
frågan i vilken riktning en reform på detta område bör genomföras.
Medan från ena hållet påfordras en utvidgning av automobilägarens trafikansvar,
yrkas från andra hållet en väsentlig inskränkning i denna ansvarighet.
Med tanke på de olika intressen, som äro knutna vid förevarande
lagstiftning, är det också helt naturligt, att starka meningsskiljaktigheter i
nämnda hänseenden kunna föreligga.

En väsentlig förskjutning i den allmänna intresseavvägning, som avspeglas
i 1916 års lag, torde icke kunna genomföras förrän efter en mycket
ingående utredning. Sociala och ekonomiska synpunkter måste därvid träda
i förgrunden. I rättstekniskt avseende möta vanskliga problem; den allmänna
skadeståndsrätten, som vid en sådan utredning ej kan undgå att beröras,
utgör över huvud en synnerligen omstridd del av rättsordningen.

Vad särskilt angår den utvidgning av trafikansvaret, som synes bliva en
följd av den ifrågasatta utsträckningen av trafikförsäkringsskyddet, är det
av vikt att undersöka, i vad mån motortrafiken skulle komma att ytterligare
ekonomiskt belastas genom den premieförhöjning, som med en dylik
förändring lärer bliva ofrånkomlig. För att kunna bedöma verkningarna i
detta hänseende måste särskild statistik uppläggas. Åtgärder i sådant syfte
hava ock tidigare vidtagits men hava på grund av särskilda tekniska svårigheter
icke hittills medfört resultat. Under innevarande år har frågan upptagits
till förnyat övervägande. Det är emellertid icke ännu möjligt att
exakt angiva, när detta ärende kan föras fram till slutlig lösning. Utöver
den tid som åtgår för anskaffande av nödigt statistiskt material tarvas viss
ytterligare tid för en allsidig och grundlig utredning.

Under sådana förhållanden har det synts kunna ifrågasättas, huruvida
icke, utan avbidan på en mera vittgående reform, vissa framträdande brister
i lagens utformning redan nu borde avhjälpas. Dessa brister upptäckas,
när man i detalj granskar de särskilda skadeståndsreglerna. En sådan
undersökning giver vid handen, att lagstadgandena delvis äro otydliga och
ofullständiga och att de i åtskilliga fall leda till resultat, vilka framstå
såsom inkonsekventa eller direkt orättvisa. Ur dessa synpunkter har särskilt
från domstolsjuristers och advokaters sida ofta yppats missnöje med
lagstiftningen på detta område.1

De svårigheter som gällande regler erbjuda vid rättstillämpningen beröras särskilt i tre
av justitierådet Einar Stenbeck författade uppsatser, den första i Svensk Juristtidning, årg.
1928, s. 520 ff., den andra i »Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg», s. 548 ff. och
den tredje i Svensk Juristtidning, årg. 1932, s. 56 ff. 1 dessa uppsatser framhålles också behovet
av en rationell förenkling av rättsreglerna på området.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

o

En partiell reform i de avseenden nedan kommer att föreslås synes icke
i någon mån föregripa ställningstagandet till den principiella fråga, varom
riksdagen i förutnämnda skrivelse begärt utredning. Det samband, som
kan sägas föreligga, torde uteslutande vara av den art, att genomförandet
av den partiella reformen till en viss grad underlättar möjligheterna för en
tillfredsställande lösning av den större frågan.

Vid ämnets behandling torde först böra lämnas en redogörelse för nu
gällande lagstiftning i de delar, som i detta sammanhang äro av intresse.

Gällande rätt.

Enligt den allmänna regeln i 6 kap. 1 § strafflagen skall skada, som
någon genom brott annan tillfogar, av den brottslige gäldas, evad brottet
skett med uppsåt eller av vållande. Denna regel äger tillämpning jämväl
på skada i följd av automobiltrafik. Örn det utredes att den som framfört
automobilen — vare sig det är ägaren eller särskild förare — uppsåtligen
eller genom ovarsamhet vållat skadan, är han skadeståndsskyldig jämlikt
nämnda lagrum. Enligt 1916 års lag angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik är emellertid ägaren av bilen skyldig att under
vissa förutsättningar gottgöra skada, som uppkommit utan hans eget vållande.
Örn skadan drabbat person eller egendom, som icke befordrades
med bilen, är enligt 2 § i nämnda lag bilägaren ansvarig, då ej av omständigheterna
framgår att skadan varken förorsakats av bristfällighet å
bilen eller vållats av föraren. Även föraren är skyldig ersätta dylik skada,
då ej av omständigheterna framgår att han icke varit vållande till densamma.
Enligt dessa regler inträder således skadeståndsskyldighet för ägaren
och föraren, ej blott när den sistnämnde överbevisats örn vållande, utan
även i det fall, då vållande visserligen ej blivit styrkt men det ej heller
blivit ådagalagt att föraren är fri från skuld. Har däremot skadan drabbat
person eller egendom, som befordrades med automobilen, föreligger i regel
icke någon skadeståndsskyldighet på grund av 1916 års lag. Örn i följd
av trafik med bil, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, under
dess användande för sådant ändamål skada tillfogas någon som med bilen
befordras, är dock enligt 4 § i 1916 års lag ägaren ansvarig, under förutsättning
att föraren överbevisats örn vållande. — För den händelse den
skadelidande själv medverkat till skadan, gäller såväl enligt 6 kap. 1 §
strafflagen som enligt 1916 års lag, att skadeståndet skall skäligen jämkas.

I det fall att i följd av trafik med två (eller flera) automobiler skada
tillfogats en utomstående tredje man är ansvarigheten solidarisk, vare sig
den grundas å vållande eller icke. Uttrycklig bestämmelse örn solidariskt
ansvar tinnes såväl i 6 kap. 5 § strafflagen som i 5 § första stycket av
1916 års lag. I sistnämnda lagrum föreskrives tillika, att de ansvariga
sinsemellan skola taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

hänsyn till omständigheterna prövar skäligt. Denna regel avser endast det
fall att båda bilägarna svara för skadan enligt 1916 års lag. Äro båda
bilägarna övertygade om vållande, torde dock — ehuru strafflagen icke
innehåller någon föreskrift örn regressrätt mot medansvarig — den som
utbetalar skadeståndet vara berättigad att av den andre återfå viss del av
det erlagda beloppet. Mera oklart är väl det fall, att endast den ena bilägaren
är ansvarig enligt 6 kap. 1 § strafflagen under det den andres ansvar
grundas å 1916 års lag. I gällande lagstiftning finnes icke något uttryckligt
stadgande, huruvida i en dylik situation ersättningsbördan skall
fördelas mellan de ansvariga eller ej. Vissa slutsatser rörande denna fråga
hava dock dragits av regressbestämmelsen i 11 § av 1916 års lag, såsom
längre fram torde få utvecklas.

Vad angår det fall, att i följd av trafik med två eller flera automobiler
skada tillfogats endera automobilens ägare eller honom tillhörig egendom,
så kan även här ansvarigheten grundas antingen å 6 kap. 1 § strafflagen
eller å 1916 års lag. Hava båda bilägarna varit vållande till sammanstötningen,
är den skadelidande enligt 6 kap. 1 § strafflagen skyldig att vidkännas
jämkning i honom tillkommande skadestånd. Har ingen av bilägarna
övertygats örn egen skuld till kollisionen, gäller enligt 5 § andra
stycket, att ersättning till den skadelidande jämkas efter ty prövas skäligt,
där ej av omständigheterna framgår att varken bristfällighet å hans automobil
eller vållande av dess förare medverkat till skadan. Däremot innehåller
lagen icke något uttryckligt stadgande för den händelse ansvar för
kollisionen åvilar den ena bilägaren på grund av eget vållande och den
andra bilägaren enligt 1916 års lag.

Att lagstiftningen icke närmare reglerat förhållandet mellan bilägares
trafikansvar enligt 1916 års lag och ansvar på grund av vållande enligt
6 kap. 1 § strafflagen har tidigare givit upphov till tvekan i rättstillämpningen.
Det praktiskt betydelsefulla spörsmålet, huruvida jämkning av
ersättning för skada i följd av bilkollision skall äga rum i det fall, att
ansvar för kollisionen åvilar den ena bilägaren på grund av eget vållande
och den andra bilägaren enligt 1916 års lag, har av domstolarna besvarats
olika. Sedan högsta domstolen i två särskilda utslag under åren 1927 och
1928 tagit ställning till nämnda spörsmål, torde dock rättstillämpningen
hava blivit någorlunda enhetlig. I det förra rättsfallet, vari en sammanstötning
mellan två av ägarna förda automobiler förelåg till bedömande,
förpliktade Svea hovrätt — vars utslag sedermera fastställdes av högsta
domstolen — den ena bilägaren, som övertygats örn vållande, att utgiva
fullt skadestånd till den andra bilägaren, som visserligen icke styrkt sig
vara utan skuld men dock ej överbevisats örn vållande. I det senare rättsfallet
bedömdes en kollision mellan två automobiler, A och B, av vilka
den förra fördes av särskild förare och den senare av sin ägare. Ehuru i
detta mål föraren av A-bilen ansågs övertygad att hava i lika mån som
ägaren av B-bilen varit vållande till sammanstötningen, förpliktade Stock -

Kungl. May.ts proposition nr 9.

15

holms rådstuvurätt — vars utslag sedermera fastställdes i överrätterna —
ägaren av B-bilen att till ägaren av A-bilen utgiva fullt skadestånd, varemot
föraren av A-bilen ålades att till ägaren av B-bilen utgiva allenast
jämkat skadestånd.

Den ståndpunkt praxis sålunda intagit är grundad i hänsyn till regressreglerna
i 1916 års lag. I 11 § av denna lag stadgas, att vad ägare eller
annan utgivit enligt samma lag äge ban söka åter av den som vållat skadan.
Denna bestämmelse torde ej endast avse rätt för ägaren till regress
mot föraren av bilen utan — på sätt av förarbetena till lagen synes framgå
— jämväl innebära undantag från den i 5 § första stycket upptagna fördelningsregeln.
Med tillämpning av 11 § lärer sålunda, örn skada tillfogats
tredje man i följd av trafik med två automobiler, den bilägare, som på
grund av sitt trafikansvar nödgats utbetala skadestånd, vara berättigad att
bliva helt gottgjord härför av den andra bilägaren, såframt denne överbevisats
örn vållande. När skada tillskyndats tredje man, torde alltså det
slutliga ansvaret bilägarna inbördes belt bäras av den vållande. Vid sådant
förhållande har emellertid följdriktigheten ansetts kräva, att när skadan
drabbat en av bilägarna, ansvaret härför likaledes belt lägges å den vållande.
Någon analog tillämpning av den i 5 § andra stycket upptagna
jämkningsregeln skulle ej förekomma. Principen torde följaktligen —
såsom i praxis antagits — vara den, att om av två bilägare den ene är
ansvarig enligt 6 kap. 1 § strafflagen och den andre efter 1916 års lag, den
förre är i förhållande till den senare skyldig att helt svara för skadan.

Med nu angivna utgångspunkter kommer emellertid skadeståndsreglernas
tillämpning i fråga örn skada förorsakad av två eller flera automobiler att
leda till ganska varierande resultat, allteftersom bilarna förts av ägaren
eller särskild förare samt vållande ligger någon eller några av de medverkande
till last. Huru bilägares ersättningsrätt i olika fall kan växla framgår
av följande översikt.

Det antages att bilen A skadas vid kollision med bilen B och att å båda
sidor föreligger styrkt vållande i ungefär samma grad. Örn båda bilägarna
själva fört sina bilar, har A-bilägaren i dylikt fall rätt att av B-bilägaren
utfå ersättning för hälften av skadan. Örn A-bilen förts av ägaren men
B-bilen av särskild förare, får A-bilägaren ingen ersättning av B-bilägaren
utan har endast rätt att av B-bilföraren bekomma ersättning för hälften
av skadan. Om åter A-bilen förts av särskild förare och B-bilen förts av
ägaren, får A-bilägaren fullt skadestånd av B-bilägaren. Örn slutligen båda
bilarna förts av särskilda förare, har A-bilägaren rätt att av B-bilägaren
utfå ersättning för hälften av skadan men har full skadeståndsrätt mot Bbilföraren.
Att omfattningen av A-bilägarens rätt till skadestånd av B-bilägaren
— när A-bilägaren själv fört bilen och överbevisats om vållande
samt vållande föreligger även vid B-bilens framförande — är beroende av
örn B-bilen fördes av ägaren eller av särskild förare, synes knappast rimligt.
Och lika litet rimligt synes det vara, att omfattningen av A-bilägarens

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

rätt till skadestånd av B-bilägaren — när A-bilen förts av särskild förare
— är beroende uteslutande av det vållande, som föreligger å B-bilens sida,
utan hänsyn till att vållande föreligger hos A-bilföraren.

Det förutsättes härefter att styrkt vållande föreligger å den skadade Abilens
sida, under det att B-bilen ej visats vara fri från skuld. Om båda
bilägarna själva fört sina bilar, får A-bilägaren i dylikt fall ingen ersättning.
Detsamma gäller örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild
förare. Örn åter A-bilen förts av särskild förare och B-bilen av sin ägare,
har A-bilägaren rätt till jämkat skadestånd av B-bilägaren. Härvid bör
emellertid det styrkta vållandet å A-bilens sida i allmänhet beaktas i högre
grad än det allenast presumerade vållandet å B-bilens sida t. ex. i proportionen
2 till 1. A-bilägaren får då rätt att av B-bilägaren utfå ersättning
för en tredjedel av skadan, därför dock den sistnämnde har full regressrätt
mot A-bilföraren. Motsvarande gäller örn båda bilarna förts av särskilda
förare. Även i dessa fall framstår det som irrationellt, att A-bilägarens
skadeståndsrätt mot B-bilägaren påverkas av den omständigheten, huruvida
bilarna förts av ägarna eller särskilda förare.

Slutligen antages att styrkt vållande föreligger å B-bilens sida, under det
att den skadade A-bilen ej visats vara fri från skuld. Örn båda bilägarna
själva fört sina bilar, får A-bilägaren i dylikt fall fullt skadestånd av
B-bilägaren. Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare,
har A-bilägaren rätt att av B-bilägaren utfå allenast jämkat skadestånd —
enligt ovan angivna beräkningsgrund två tredjedelar av skadan — men
har full skadeståndsrätt mot B-bilföraren. Örn åter A-bilen förts av särskild
förare och B-bilen förts av ägaren, får A-bilägaren fullt skadestånd
av B-bilägaren. Örn slutligen båda bilarna förts av särskilda förare, har
A-bilägaren rätt att av B-bilägaren utfå allenast jämkat skadestånd, två
tredjedelar av skadan, men har full skadeståndsrätt mot B-bilföraren. Även
här påverkas B-bilägarens ansvar irrationellt av den omständigheten, huruvida
bilarna förts av ägarna eller särskilda förare.

Det torde ock i detta sammanhang böra påpekas, att de växlande lösningar,
som i ovan angivna grupper av fall uppkomma, allteftersom bilarna
förts av ägaren eller särskild förare, leda till ett gynnande av den bilägare,
vars bil föres av särskild förare, i jämförelse med den bilägare, som själv
för sin bil. Detta kan understundom i viss mån framstå såsom en social
orättvisa.

Till dylika växlande resultat i fråga örn bilägares skadeståndsrätt och
skadeståndsskyldighet kommer man icke i de fall, då ansvarigheten uteslutande
grundas å 1916 års lag. Örn styrkt vållande ej föreligger å något
håll men ingendera sidan visats vara fri från skuld, har A-bilägaren alltid
rätt till jämkat skadestånd av B-bilägaren, och detta oavsett, huruvida
bilarna eller en av dem förts av särskild förare eller ej. Har B-bilen förts
av särskild förare, är denne lika med B-bilägaren ansvarig mot A-bilägaren.

De i 5 § av 1916 års lag upptagna fördelnings- och jämkningsreglerna

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

avse icke särskild förares rätt till ersättning för honom tillskyndad skada.
Då enligt uttryckligt uttalande vid lagens tillkomst ej heller någon analog
tillämpning av dessa regler varit avsedd, kommer förarens ersättningsrätt
att bedömas enligt 2 § i 1916 års lag. Örn A-bilen, som föres av särskild
förare, kolliderar med B-bilen oell å båda sidor föreligger styrkt vållande
i ungefär samma grad, bar A-bilföraren, örn skada tillfogats honom, rätt
att av B-bilägaren utfå ersättning för hälften av skadan. Föres även
B-bilen av särskild förare, är denne ansvarig i samma omfattning som
ägaren. Antages styrkt vållande föreligga å A-bilens sida, under det att
B-bilen ej visats vara fri från skuld, blir ock resultatet att A-bilföraren
kan utfå jämkat skadestånd av B-bilägaren och, örn B-bilen föres av särskild
förare, av denne. Förutsättes däremot att styrkt vållande föreligger
å B-bilens sida, under det att A-bilen ej visats vara fri från skuld, får
A-bilföraren fullt skadestånd av B-bilägaren och, örn B-bilen föres av särskild
förare, av denne. Samma rätt tillkommer A-bilföraren i de fall, att
styrkt vållande ej föreligger å något håll men ingendera sidan visats vara
fri från skuld, eller att allenast A-bilföraren framstår såsom oskyldig.

I fråga örn passagerares rätt till ersättning för liden skada i följd av
trafik med tvä (eller flera) automobiler bliva resultaten under nedannämnda
förutsättningar följande. Örn å båda sidor föreligger styrkt vållande, halden
skadade passageraren i bilen A full skadeståndsrätt mot B-bilens ägare
och förare samt mot A-bilens förare; skadeståndsrätt mot A-bilägaren finnes
endast örn denne själv förde sin bil. Till samma resultat kommer man
jämväl, örn å A-bilens sida föreligger styrkt vållande och B-bilen ej visats
vara fri från skuld. Var A-bilen en s. k. hyrbil, erhåller dock A-passageraren
i de nu nämnda fallen full skadeståndsrätt mot båda bilarnas ägare
och förare. Om åter styrkt vållande förefinnes å B-bilens sida, under det
att A-bilen ej visats vara fri från skuld, har A-passageraren ej, vare sig
A-bilen är en hyrbil eller icke, någon skadeståndsrätt mot A-bilens ägare
och förare men däremot full skadeståndsrätt mot B-bilens ägare och förare.
Detsamma gäller ock för de fall, att ingendera sidan överbevisats örn
vållande men ej heller visats vara fri från skuld, eller att A-sidan framstår
såsom oskyldig.

Den ersättningsrätt som enligt 1916 års lag föreligger mot bilägaren är
tydligen ur ekonomisk synpunkt av långt större värde än den ersättningsrätt
som finnes mot bilföraren. Denna skillnad var ock av stor betydelse,
så länge ansvarighetsförsäkringen var frivillig. Den frivilliga ansvarighetsförsäkringen
innebar allenast, att försäkringsanstalten svarade för den ersättning
sorn ålåg bilägaren. Däremot innebar försäkringen ingen garanti
för utfående av skadestånd av bilföraren. 1 detta ur flera synpunkter
mindre tillfredsställande förhållande har den lagstadgade trafikförsäkringen
medfört en betydande förändring.

Enligt lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon är ägare

Bihang till riksdagens protokoll 193''i. 1 sami. Nr i). 2

18

Kungl. Majlis proposition nr 9.

av automobil, som brukas här i riket, pliktig att å bilen taga och vidmakthålla
försäkring, som avses i nämnda lag. Trafikförsäkring å automobil
innefattar enligt 3 § trafikförsäkringslagen dels garanti försäkring i förhållande
till skadelidande (försäkringshavaren) och dels ansvarighetsförsäkring
till förmån för försäkringstagaren d. v. s. automobilens ägare. Garantiförsäkringen
medför rätt för den, som i följd av trafik med bilen här i
riket är enligt lag berättigad till skadestånd av bilens ägare eller förare,
att utbekomma skadeståndet av försäkringsanstalten. Sådan rätt föreligger,
vare sig den ägaren eller föraren åvilande skadeståndsskyldigheten är
grundad å 6 kap. strafflagen eller 1916 års lag. Såsom ansvarighetsförsäkring
gäller trafikförsäkringen, i den mån bilens ägare (försäkringstagaren)
ej enligt särskilt förbehåll åtagit sig självrisk, mot den ansvarighet för
skada, som kan för honom uppkomma i följd av trafik med automobilen.
— Enligt 11 § trafikförsäkringslagen skall försäkringsgivarens ansvarighet
för varje händelse, som medför skada, täcka skadestånd örn tillhopa 60,000
kronor i anledning av personskada med begränsning till 20,000 kronor för
varje skadad eller dödad person samt örn tillhopa 10,000 kronor i anledning
av skada å egendom. Beträffande yrkesmässig trafik kan dock Kungl.
Maj:t föreskriva högre försäkringsbelopp.

Trafikförsäkringslagen innehåller icke några särskilda bestämmelser för
de fall, då skada uppkommit till följd av trafik med två eller flera bilar.
Vid en undersökning huru ansvaret i dylika fall bör fördelas mellan de
försäkringsanstalter, där bilarna äro trafikförsäkrade, har man att sammanställa
skadeståndsreglerna enligt strafflagen och 1916 års lag med bestämmelserna
i trafikförsäkringslagen och försäkringsavtalslagen. Härigenom
torde följande regler kunna härledas.

Då skada tillskyndas en utomstående tredje man till följd av trafik med
bilarna A och B samt bilarnas ägare och förare äro ansvariga för skadan,
kan den skadelidande efter eget val uttaga skadeståndsbeloppet hos endera
av de försäkringsanstalter, där bilarna äro trafikförsäkrade. Utbetalas beloppet
av den anstalt, hos vilken A-bilen är trafikförsäkrad (A-anstalten),
torde denna anstalt jämlikt 25 § 1 stycket försäkringsavtalslagen inträda i
den skadelidandes (försäkringshavarens) rätt mot B-bilens ägare och förare,
i den mån dessa enligt gällande grundsatser rörande skadeståndets fördelning
mellan de till skadan medverkande skola slutligen vidkännas skadeståndet.
Denna regressrätt kan A-anstalten på grund av B-bilens trafikförsäkring
göra gällande mot den anstalt (B-anstalten), hos vilken B-bilen
är försäkrad. Någon fördelning av skadeståndet mellan försäkringsanstalterna
sker emellertid icke i det fall, att å ena bilens sida föreligger styrkt
vållande. Detta gäller oberoende av huruvida bilarna förts av sina ägare
eller av särskilda förare. Av skadeståndsreglerna följer nämligen, att om
exempelvis B-bilföraren övertygats örn vållande, A-bilägaren har regressrätt
ej blott mot B-bilägaren för så stor del av skadeståndet, som dem emellan
enligt 5 § 1 stycket av 1916 års lag skäligen bör belöpa å B-bilägareu,

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

19

utan jämväl för hela skadeståndsbeloppet mot B-bilföraren. Har A-anstalten
utbetalat skadeståndet till den skadelidande, inträder anstalten i dennes rätt
mot B-bilens ägare och förare. Och då B-anstalten svarar jämväl för B-bilförarens
skadeståndsskyldighet, bör följaktligen A-anstalten äga rätt att av
B-anstalten utbekomma hela skadeståndet.

Beträffande de fall då i följd av trafik med två (eller flera) automobiler
skada tillfogats endera automobilens ägare eller honom tillhörig egendom
torde, vid en genomgång av de exempel som ovan blivit uppställda för
belysning av bilägares ersättningsrätt, följande resultat framkomma.

1) Det antages att bilen A skadas vid kollision med bilen B och att å
båda sidor föreligger styrkt (ej grovt) vållande i ungefär samma grad.

a) Örn båda bilägarna själva fört sina bilar, har A-bilägaren rätt att av
B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå ersättning för hälften
av skadan. Någon regressrätt tillkommer därvid ej B-anstalten.

b) Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare, har A-bilägaren
ingen skadeståndsrätt mot B-bilägaren men rätt att utfå ersättning
för halva skadan av B-bilföraren. På grund av det ansvar trafikförsäkringen
medför jämväl för det skadestånd, som skadelidande äger utbekomma
av bilföraren, har A-bilägaren rätt att utbekomma nämnda ersättning av
B-anstalten. Huruvida B-anstalten har regressrätt mot B-bilföraren torde
kunna ifrågasättas. Eftersom någon skadeståndsskyldighet i detta fall ej
åvilar B-bilägaren, täckes ifrågavarande ersättning följaktligen icke av den
i trafikförsäkringen ingående ansvarighetsförsäkringen till förmån för B-bilägaren.
Då regressrätt mot B-bilföraren vid sådant förhållande ej är utesluten
genom bestämmelserna i 20 § 2 stycket trafikförsäkringslagen, måste
frågan örn regressrätt bedömas enligt 25 § 1 stycket försäkringsavtalslagen.
Enligt sistnämnda lagrum äger försäkringsanstalten inträda i försäkringshavarens
— i detta fall den skadelidande A-bilägarens — rätt gent emot
den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet
eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till
skadan vållande eller icke. Då ansvar enligt 1916 års lag åvilar bilförare
allenast i den mån ansvar enligt nämnda lag uppkommer för bilägaren
(jfr 2 § 3 st. och 5 § 2 st. i 1916 års lag) och följaktligen i förevarande
fall B-bilföraren icke är ansvarig enligt 1916 års lag utan endast jämlikt
6 kap. 1 § strafflagen, där ansvaret förutsätter vållande, synes den meningen
kunna hävdas, att — då uppsåt eller grov vårdslöshet ej föreligger — B-anstalten
saknar regressrätt mot B-bilföraren.

c) Örn A-bilen förts av särskild förare men B-bilen av ägaren, har A-bilägaren
rätt att av B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå full
ersättning för skadan. Då A-anstalten enligt 3 § 2 stycket trafikförsäkringslagen
icke är ansvarig för skada å A-bilen, kan B-anstalten — ehuru A-bilföraren
medverkat till skadan — icke av A-anstalten återsöka någon del av
ersättningen. Som vidare A-bilföraren ej är enligt 1916 års lag ansvarig

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 9.

för skada å A-bilen, kan någon regressrätt mot honom i detta fall — då
det förutsatts att grovt vållande ej föreligger — icke tillkomma B-anstalten.

d) Örn båda bilarna förts av särskilda förare, är A-bilägaren berättigad
att utfå ersättning av B-bilägaren för halva och av B-bil föraren för hela
skadan. A-bilägaren har således rätt att av B-anstalten utfå det fulla skadeståndet.
Enligt 20 § 2 stycket trafikförsäkringslagen saknar B-anstalten
regressrätt mot B-bilföraren för den hälft av skadeståndet som A-bilens ägare
var berättigad att utfå av B-bilens ägare. Av skäl som utvecklats under

b) har B-anstalten ej heller någon regressrätt mot B-bilföraren för den återstående
hälften av skadeståndet. Och på sätt anförts under c) saknar B-anstalten
regressrätt jämväl mot A-anstalten och A-bilföraren.

2) Det antages att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å den skadade
A-bilens sida, under det att B-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Örn båda bilägarna själva fört sina bilar, får A-bilägaren ingen ersättning
av B-bilägaren eller B-anstalten. Han får själv bära förlusten, för så
vitt han icke tagit kaskoförsäkring för sin bil.

b) Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare, har A-bilägaren
icke någon rätt till ersättning vare sig av B-bilägaren eller B-bilföraren.
Resultatet blir således detsamma som under a).

c) Örn A-bilen förts av särskild förare men B-bilen av sin ägare, är A-bilägaren
berättigad att av B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå
jämkat skadestånd, t. ex. efter vad förut utvecklats ersättning för en tredjedel
av skadan. Av skäl som angivits under 1 c) kan någon regressrätt ej
tillkomma B-anstalten gent emot A-bilföraren.

d) Örn båda bilarna förts av särskilda förare, är A-bilägaren berättigad
att av såväl B-bilägaren som B-bilföraren och således jämväl av B-anstalten
utfå jämkat skadestånd, t. ex. ersättning för en tredjedel av skadan. Regressrätt
kan ej tillkomma B-anstalten mot någon av förarna.

3) Det antages vidare att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å B-bilens
sida, under det att den skadade A-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Örn båda bilägarna själva fört sina bilar, är A-bilägaren berättigad
att av B-bilägaren och således jämväl av B-anstalten utfå full ersättning
för skadan.

b) Örn A-bilen förts av ägaren men B-bilen av särskild förare, är A-bilägaren
berättigad att utfå jämkat skadestånd, t. ex. två tredjedelar, av
B-bilägaren och fullt skadestånd av B-bilföraren. A-bilägaren har således
rätt att av B-anstalten utfå full ersättning för skadan. Av skäl som utvecklats
under 1 b) och d) har B-anstalten icke någon regressrätt mot B-bilföraren
(då det förutsatts att grovt vållande ej föreligger).

c) Örn A-bilen förts av särskild förare och B-bilen av ägaren, är A-bilägaren
berättigad att av B-bilägaren och B-anstalten utfå full ersättning
för skadan. Då A-bilföraren över huvud ej är ansvarig för skadan, kan
B-anstalten icke hava någon regressrätt mot honom.

d) Örn båda bilarna förts av särskilda förare, är A-bilägaren berättigad

21

Kungl. Maj;ts proposition nr 9.

att av B-bilägarén utfå jämkat skadestånd, t. ex. två tredjedelar, och av
B-bilföraren fullt skadestånd. A-bilägaren har således rätt att av B-anstalten
utfå full ersättning för skadan. Av skäl som anförts under c) kan B-anstalten
ieke hava någon regressrätt mot A-bilföraren. På sätt framhållits
under 1 b) och d) har B-anstalten ej heller någon regressrätt mot B-bilföraren.

4) Örn styrkt vållande ej föreligger å något håll men ingendera sidan
visats vara fri från skuld, har den skadade A-bilens ägare rätt att av B-anstalten
utbekomma ersättning för hälften av skadan, detta oavsett huruvida
bilarna eller en av dem förts av särskild förare eller ej. Någon regressrätt
tillkommer ej B-anstalten.

Den lämnade redogörelsen torde giva vid handen att skadeståndsreglerna,
för de fall då skada uppstått i följd av trafik med två eller flera automobiler,
äro synnerligen invecklade. Reglerna kunna i många fall icke omedelbart
utläsas av lagen utan måste framkonstrueras genom ganska subtila
slutledningsoperationer. Detta är till avsevärd olägenhet vid den praktiska
tillämpningen. Såväl för domstolarna, där bil målen under de senare åren
undergått en betydande ökning, som för parter och deras rättegångsombud
medför reglernas invecklade beskaffenhet ökat arbete och andra olägenheter.
Det måste ock antagas, att sagda förhållande i åtskilliga fall föranleder
oriktiga och mot varandra stridande avgöranden, vilket ytterligare ökar den
i förevarande mål betydande fullföljdsfrekvensen. En rationell förenkling
av ifrågavarande regler måste därför anses angelägen.

Beträffande skadeståndsreglernas rent praktiska verkningar måste visserligen
medgivas att den lagstadgade trafikförsäkringen på flera punkter verkat
utjämnande och att därigenom vissa i socialt hänseende orättvisa resultat
blivit borteliminerade. I dessa fall kvarstår dock en viss olägenhet därigenom
att den på trafikförsäkringen grundade uppgörelsen merendels icke
kommer till något synbart uttryck i domen; denna återgiver vanligen endast
de resultat, vartill själva skadeståndsreglerna leda, och är därför ofta missvisande
i förhållande till det faktiska läget

Den lagstadgade trafikförsäkringen har ej heller medfört sådan förändring,
att den slutliga skadeuppgörelsen i samtliga fall innebär ett logiskt och
rättvist resultat. Det synes sålunda knappast rimligt, att omfattningen av
bilägarens ersättningsrätt i följd av bilkollision, när bilen förts av särskild
förare, är beroende uteslutande av det vållande, som föreligger å den andra
bilens sida, utan hänsyn till om vållande föreligger hos föraren av förstnämnda
bil. Över huvud torde de ovan anförda exemplen utvisa att även
ur materiell synpunkt en revision av de nuvarande skadeståndsreglerna, vad
angår de fall då skada uppstått i följd av trafik med två eller flera automobiler,
måste anses önskvärd.

22

Kungl. Majlis proposition nr 9.

Om fördelnings- och jämkningsreglerna.

Vid en undersökning av möjligheterna till förenkling av de nuvarande
skadeståndsreglerna möter i främsta rummet frågan örn den rättsliga betydelsen
därav, att bil förts av särskild förare, vilken framstår som vållande
till skadan. Att bilägaren bör ersätta skada, som vid körning med bilen
vållats av föraren, lärer ursprungligen hava utgjort själva grundtanken i
den särskilda lagstiftningen örn ansvarighet för skada i följd av automobiltraflk.
Enligt 2 § i 1906 års lag skulle ägaren, örn föraren varit vållande,
utgiva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder, såsom örn han
själv vållat skadan. Enligt 1916 års lag är ägarens ansvarighet vidsträcktare;
den omfattar icke blott skada, som uppkommit genom vållande, utan
under vissa förutsättningar jämväl annan skada, som orsakats av trafik med
bilen. I detta sammanhang må emellertid fasthållas därvid, att örn föraren
visats hava vållat skada å person eller egendom, som ej befordras med bilen,
ägaren ansvarar för skadan i samma utsträckning som föraren själv. Ägaren
likställes med den vållande föraren.

När i följd av trafik med två eller flera automobiler skada tillfogas tredje
man, tillämpas denna likställighetsprincip emellertid allenast såvitt angår
ansvarigheten mot den skadelidande. I förhållande till de för annan bil
ansvariga är ägaren icke likställd med föraren. Örn skadan orsakats genom
vårdslöshet vid framförandet av såväl bilen A som bilen B, av vilka den
förstnämnda förts av särskild förare och den senare av ägaren, bedömes
förhållandet mellan bilägarna icke på samma sätt som örn A-bilägaren varit
medvållande till skadan. A-bilägaren är i nämnda fall icke skyldig att
bära någon del av skadeståndet; han har enligt 11 § i 1916 års lag — i
motsats till föraren av A-bilen — full regressrätt mot B-bilägaren. Örn båda
bilarna förts av särskilda förare, har vardera ägaren för vad han utgivit
till den skadelidande eller i regressväg till den andra bilägaren regressrätt
mot båda förarna, under det att dessa böra anses skyldiga att sinsemellan
fördela ersättningsbördan efter graden av sitt vållande. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas, örn icke ägarens likställande med den vållande föraren
jämväl i förhållande till den andra bilens ägare och förare skulle innebära
en mera rationell ståndpunkt än den som gällande rätt intager. Örn ägaren
betraktas som likställd med föraren, såvitt angår förhållandet till den skadelidande,
torde det vara följdriktigt, att ägaren likställes med föraren även
i förhållande till övriga ansvariga. Genomföres detta, skulle i fråga örn
den del av skadeståndet, som belöper å endera bilen i förhållande till de
övriga, regressrätten inskränkas till att gälla allenast mellan ägaren (brukaren)
och föraren av den bilen. En fast fördelning av skadan mellan
bilarna skulle vinnas med hänsyn till graden och arten av vardera bilens
medverkan till skadan, vilket skulle medföra en stor förenkling.

När i följd av trafik med två eller flera automobiler skada tillfogas någondera
automobilen, äro bilägarna — såväl den ersättningsskyldige som den

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

ersättningsberättigade — enligt nuvarande regler olika ställda, allteftersom
bilarna eller någon av dem förts av särskild förare, vilken varit vållande
till sammanstötningen, eller så ej varit förhållandet. Dessa olikheter skulle
kunna utjämnas, därest även här — i konsekvens med det fall, att skadan
drabbat tredje man — bilägaren i ansvarighetshänseende likställes med den
vållande föraren. Likställighetsprincipen skulle här i första hand tillämpas
i de fall, då föraren är skadeståndsskyldig till ägaren av den andra bilén.
Det torde emellertid icke vara riktigt att stanna härvid. Örn bilen A, som
föres av särskild förare, skadas vid kollision med bilen B, som föres av sin
ägare, äro A-bilföraren och B-bilägaren, under förutsättning av vållande å
båda sidor, solidariskt ansvariga för skadan. A-bilägaren kan sålunda uttaga
hela skadeståndet av B-bilägaren. Att bibehålla denna regel - vilken
genom gynnandet av den bilägare som ej själv för sin bil framstår såsom
socialt orättvis — skulle, örn likställighetsprincipen i övrigt genomfördes,
vara oegentligt. Det skulle innebära att B-bilägaren bleve sämre ställd än
örn skadan tillfogats en utomstående tredje man. Följdriktigheten synes
därför kräva att ägare likställes med förare även i fråga örn ersättning för
skada, som drabbat den egna bilen. Förarens vållande bör sålunda bedömas
på samma sätt som örn den skadelidande bilägaren själv medverkat till skadan.

En förändring i nämnda hänseenden skulle emellertid innebära en viss
skärpning av bilägarens ansvarighet gentemot annan bilägare. En bilägare
skulle icke, såsom enligt gällande rätt, komma i tryggare ansvarsposition
genom att överlåta åt annan person att föra bilen. Nära till hands ligger
nu frågan, i vad mån en dylik skärpning av ansvaret stämmer med den
utveckling som försiggått och alltjämt försiggår inom skadeståndsrätten i
allmänhet.

På detta område härskade tidigare nära nog enväldigt den princip —
culparegelii _ enligt vilken den som uppsåtligen eller genom ovarsamhet
brister i skyldig hänsyn till annans intresse och därigenom orsakar honom
skada har att ersätta denna. Ansvarighet oberoende av egen skuld förekom
- bortsett från kontraktsförhållanden — endast enligt vissa från äldre tid
härrörande stadganden av mera fristående art. Detta läge har under senare
årtionden undergått en väsentlig förskjutning. Med de omvälvningar som
förekommit bland annat inom maskintekniken, icke minst på trafikväsendets
område, har det i allt större omfattning visat sig nödvändigt att släppa
kravet på egen skuld såsom förutsättning för skadeståndsskyldighet. Denna
allmänna tendens har som bekant avsatt viktiga resultat inom speciallagstiftningen.
Men även annorledes kommer utvecklingen klart till synes,
framför allt i det ansvar för annans vållande, som i viss utsträckning statuerats
inom rättspraxis även beträffande skada utom kontraktsförhållande.
En allmän regel örn arbetsgivares ansvar för arbetsanställdas vållande kan
visserligen icke sägas hava vunnit erkännande i vårt land. Av rättsfallen
kan emellertid tydligt utläsas en benägenhet att med arbetsgivarens eget
vållande jämställa fel hos en mera självständig arbetsledning. En företa -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

gare som till annan överlämnar ledningen av driften eller av viss gren av
driften eller åt annan uppdrager en verksamhet av sådan beskaffenhet, att
ett fel eller en försummelse kan medföra särskilt betydelsefull effekt, t. ex.
skötseln av viss maskin, har ansetts ansvarig för sådan persons vållande.
I fråga örn typiskt farlig verksamhet lärer för övrigt numera — enligt vad
rättsfall från den sista tiden synas giva vid handen — under vissa betingelser
erkännas en ansvarighet, som är helt oberoende av eget eller annans
vållande. I teorien har oek med styrka framhållits, att när rättsordningen
tillåter en farlig verksamhet, emedan det därmed förbundna intresset anses
väga tyngre än faremomentet, så bör den som driver verksamheten och därav
har den ekonomiska fördelen bära risken för att skada uppkommer; vid
kalkyleringen av företaget har han att taga dylik driftsrisk med i beräkningen
såsom en produktionskostnad.

Att den till vilken ägaren av en automobil anförtrott bilens förande intager
en sådan ställning, att ägaren bör vara ansvarig för hans vållande
ar uppenbart och blev, såsom redan nämnts, uttryckligen fastslaget genom
1906 års lag. Det måste ock — i belysning av vad ovan anförts — anses
stå i god överensstämmelse med rättsutvecklingen att inom det genom 1916
års lagstiftning avgränsade området för bilägarens ansvar för den med
automobiltrafiken förbundna risken skärpa bilägarens ansvar genom att på
förut angivet sätt likställa de fall, då bilföraren överbevisats örn vållande,
med de fall, då vållande visats föreligga från bilägarens sida.

Vad särskilt angår sådan skada, som vid sammanstötning drabbat den
egna bilen, torde böra erinras örn att ett likställande i ansvarshänseende av
den skadelidande med en av de skadevållande —- i doktrinen benämnt identifikation
— icke är okänt i lagstiftning. Bestämmelserna i 220 § sjölagen
kunna i detta sammanhang bringas i åtanke. Enligt detta lagrum skall,
när fartygssammanstötning orsakats genom vållande å båda sidor, de skyldiga
deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse sidor
begångna felens beskaffenhet. Redarens ersättningsanspråk mot det främmande
fartyget nedsättes sålunda i den mån befälhavare eller besättning å
det egna fartyget medverkat till skadan. Regeln gäller för övrigt ej blott
skada å fartyget utan jämväl skada å lasten. I motiven utvecklas, hurusom
fartyg och last i förhållande till tredje man betraktas som en enhet;
lastägaren måste finna sig i att fel, begångna av den befälhavare, åt vilken
han anförtrott sitt gods, inskränka den rätt till ersättning, som eljest skolat
tillkomma honom mot det främmande fartyg, som vållat skada å hansegendom.

Det betraktelsesätt som kommit till uttryck i nyssnämnda stadgande i
sjölagen torde icke sakna betydelse för lösningen av motsvarande spörsmål
beträffande automobilsammanstötning. Föraren intager i förhållande till
ägaren sådan ställning, att han är pliktig att söka avvärja skada, som
hotar att drabba den åt honom anförtrodda bilen. Brister han i denna skyldighet,
torde hans uppdragsgivare, d. v. s. ägaren, vara närmare till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

25

bära skadan än en utomstående person. Gällande rätts ståndpunkt, att omfattningen
av bilägarens ersättningsrätt, när bilen förts av särskild förare,
är beroende uteslutande av det vållande, som föreligger å den andra bilens
sida, utan hänsyn till örn vållande föreligger hos föraren av förstnämnda
bil, kan därför icke anses tillfredsställande. Ägaren och föraren hava sådan
intressegemenskap, att de i förhållande till utomstående böra betraktas såsom
en enhet. Ägaren hör icke i avseende å rätten till ersättning bliva
förmånligare ställd enbart av den anledningen att han uppdragit bilens
förande åt annan person.

Den ifrågasatta likställighetsprincipen innebär, för det fall att vållande
visats föreligga å ömse sidor, att ansvaret delas mellan båda sidorna utan
hänsyn därtill, att endera eller båda bilarna förts av särskild förare. Denna
regel synes i de särskilda skadeståndsfallen leda till resultat, som äro för
rättskänslan mera tilltalande än dem som framgå av den nu gällande ordningen.
Örn exempelvis skada tillfogats en utomstående tredje man i följd
av vårdslöshet vid framförandet av såväl bilen A som bilen B, av vilka
den förstnämnda förts av särskild förare, torde en delning av ersättningsbördan
mellan de båda bilägarna framstå såsom mera rättvis än en delning
mellan A-bilföraren och B-bilägaren. Det är knappast tillfredsställande att,
såsom nu sker, låta B-bilägaren i dylikt fall vidkännas risken för A-bilförarens
bristande betalningsförmåga. Det är däremot naturligt och rimligt,
att det ansvar för förarens vållande, som åvilar A-bilägaren gent emot den
skadelidande, även upprättliålles gent emot B-bilägaren; dennes situation
bör icke försämras av den omständigheten att A-bilägaren anförtrott bilens
förande åt annan person. Liknande synpunkter framträda ock i de fall,
då skadan drabbat någondera automobilen. Det är en påtaglig fördel, att
bilägarens rätt till ersättning göres oberoende av den för honom ovidkommande
omständigheten, huruvida den främmande bilen förts av ägaren eller
särskild förare. Att en dylik omständighet, som ej inverkar på ersättningen
i det fall att vållande ej visats ligga någon till last, enligt gällande rätt
får spela en avgörande roll, när styrkt vållande föreligger, synes knappast
berättigat. Skillnaden mellan dessa fall är icke sådan, att förekomsten av
särskild förare bör inverka på utgången i ena men icke i andra fallet.

En i viss mån självständig fråga är huru ansvarigheten bör bedömas i
sådana fall, då vållande blivit styrkt endast i fråga örn den ena bilen medan
beträffande den andra bilen frihet från vållande ej blivit visad. Två ståndpunkter
synas här möjliga. Den ena, som gäller i tysk rätt, innebär att
ansvaret delas. Den andra, som för närvarande omfattas av svensk rättspraxis,
betyder däremot att den vållande sidan svarar för hela skadan.

Enligt det förra alternativet skulle ansvaret, örn skada orsakats genom
samverkan från två bilar, fördelas mellan bilägarna på liknande sätt som
enligt gällande rätt i det fall, att båda bilarna förts av särskilda förare.
Om exempelvis båda bilarna fiirts av ägarna och A-bilägaren överbevisats
örn vållande under det att B-bilägaren ej visats vara fri från skuld, skulle

26 Kungl. Majlis proposition nr 9.

bilägarna taga del i ersättningens gäldande efter samma grund som nu
tillämpas, när båda bilarna förts av särskilda förare och A-bilföraren överbevisats
örn vållande under det att B-bilföraren icke visats vara fri från
skuld. Ansvarsfördelningen skulle ske efter arten och graden av vardera
bilens medverkan, därvid måhända i regel grov vårdslöshet finge gälla dubbelt
mot enkelt vållande och enkelt vållande dubbelt mot presumerat vållande,
naturligen med avvikelser uppåt och nedåt med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. I nämnda exempel skulle A-bilägaren få gälda förslagsvis
två tredjedelar och B-bilägaren en tredjedel av skadeståndet. Örn
däremot grovt vållande förelåge å ena och allenast presumerat vållande å
andra sidan, skulle väl i allmänhet den förra sidan komma att svara för
hela skadeståndet.

Enligt det senare alternativet skulle däremot bilägarnas inbördes ansvarighet
regleras på samma sätt som enligt gällande rätt i det fall, att båda
bilarna förts av sina ägare. Örn sålunda vållande läge särskild förare av
A-bilen till last, medan å B-bilens sida allenast presumerat vållande förelåge,
skulle A-bilägaren i förhållande till B-bilägaren bliva ansvarig, ej
såsom nu för en del, utan för hela skadeståndet.

Att ett styrkt fel kan vägas mot ett fel, som endast presumeras, innebär
icke någon för svensk skadeståndsrätt ny princip. En sådan bedömning
kan redan nu förekomma enligt den jämkningsregel, som upptagits i 2 §
andra stycket av 1916 års lag. Har exempelvis en bil sammanstött med en
hästskjuts och ägaren av den sistnämnda genom eget vållande medverkat
till olyckshändelsen, är han berättigad till jämkad ersättning, även örn bilföraren
icke överbevisats örn vållande. Och i ett av högsta domstolen under
år 1929 avgjort rättsfall, där en sammanstötning mellan ett järnvägståg och
en bil ansågs ligga järnvägens förvaltning till last, under det att föraren
av bilen, tillika ägare av densamma, fanns ej vara övertygad örn vållande
men dock icke kunna antagas vara fri från vållande, tilldömdes järnvägen
ett jämkat skadestånd samtidigt som bilägaren fick vidkännas jämkning i
honom tillkommande ersättning.

Den omständigheten att en jämkningsregel av nämnda innebörd äger
tillämpning beträffande skada orsakad genom samverkan av bil och annat
fordon utgör emellertid icke i och för sig något avgörande skäl att, för de
fall varom nu är fråga, statuera ansvarsfördelning eller skadeståndsjämkning
beträffande skada, som uteslutande härrör från automobiltrafik. Vår
lagstiftning örn ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik vilar dock
på den uppfattningen, att automobilen som tagit det allmänna vägnätet i
anspråk är ett farligt trafikmedel, för vars särskilda risker vederbörande
bör svara i vidsträcktare omfattning än som följer av allmänna rättsgrundsatser.
Det överensstämmer med denna grunduppfattning, att en trafikant,
som ej själv färdas med bil och vilkens egen ansvarighet är mindre sträng
än det med automobilen förbundna trafikansvaret, tillerkännes ersättning
för liden skada vid bilolycka, oaktat den skadeorsakande bilens förare icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

27

överbevisats örn vållande, och detta även, ehuru med jämkning av ersättningen,
i det fall att den skadelidande genom eget vållande medverkat till
skadan. Nämnda uppfattning leder däremot icke i och för sig till uppställande
av en liknande regel beträffande det interna förhållandet mellan
sådana, vilka i egenskap av ägare eller förare av automobil stå på samma
linje i ansvarighetshänseende. En betydelsefull skillnad framträder även i
det förhållandet att skada, som orsakas av automobiltrafik, i motsats till
annan skada täckes av obligatorisk trafikförsäkring.

Att alternativet med delning av ansvaret skulle te sig fördelaktigt i vissa
hänseenden torde böra medgivas. För domstolen är det ofta svårt att bilda
sig en säker uppfattning örn händelseförloppet vid en bilkollision, och det
kan bero av en tillfällighet, att domstolen förmår konstatera ett moment av
ovarsamhet på den ena men icke på den andra hilens sida. Skillnaden
mellan styrkt och presumerat vållande är därför mången gång ej större,
än att en delning av ansvaret kan synas billig och rättvis. Emellertid
skulle detta alternativ även medföra nackdelar. Delning eller jämkning
efter skäligheten skulle komma att äga rum i åtskilliga fall, då för närvarande
ena sidan får bära hela ansvaret för skadan. Det torde kunna
förutses att antalet skadeståndsmål i följd härav bomme att undergå en
märkbar ökning och att utredningen i målen bleve vidlyftigare än vad nu
är fallet. I syfte att undgå ansvarsfördelning skulle den part, som icke
kunde överbevisas örn vållande, merendels inrikta sig på att få fastslaget,
att motpartens vållande varit av grov beskaffenhet. De tvister som sålunda
skulle uppkomma synas så mycket mindre nödvändiga, som med hänsyn
till den obligatoriska trafikförsäkringen frågan huvudsakligen angår försäkringsanstalterna
och verkningarna för dem, statistiskt sett, bliva föga
olika, örn det ena eller andra alternativet väljes.

Det torde i allmänhet för vår rättsuppfattning te sig mest tilltalande, att i
förevarande fall den vållande sidan får svara för hela skadan. Detta alternativ
uttrycker den naturliga tanken, att när vid två bilars samverkan till
skada den ene bilföraren fälles till straffansvar men den andre frikännes,
skadeståndsskyldigheten bör slutligen drabba den förre. En sådan regel
måste i allmänhet anses rättvis. Och även örn den i enstaka fall med
hänsyn till det styrkta felets beskaffenhet kan komma att framstå såsom
mindre tillfredsställande ur billighetssynpunkt, torde den dock böra godkännas.
Att, såsom enligt det motsatta alternativet, väga ett styrkt fel
mot det icke styrkta blir till en viss grad en värdering av misstanken örn
ett fel och synes därför knappast tilltalande.

På grundval av dessa överväganden torde böra förordas, att vid genomförandet
av principen örn ägarens likställande med föraren i ansvarighetshänseende
samtidigt bibehålies den i nuvarande rättspraxis antagna regeln,
att vid styrkt vållande å ena och presumerat vållande å andra sidan den
förra sidan svarar helt för skadan. En reform av nu angivna innebörd
skulle medföra den stora förenklingen vid bedömningen av skadestånds -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

frågor vid bilsammanstötningar, att örn i avseende å bilens framförande
styrkt vållande föreligger å båda sidor eller presumerat vållande å båda
sidor, delning av skadan komme att ske mellan de båda sidorna, in dubio
till hälften, samt örn vållande visas hava förelegat å ena sidan och följaktligen
i allmänhet straffansvar ådömts men vållande ej styrkts hava förelegat
å andra sidan och följaktligen i allmänhet frikännande från straffansvar
ägt rum, den sida å vilken vållande visats föreligga får ensam svara
för hela skadan.

För bedömande av de praktiska verkningar den föreslagna reformen för
olika fall skulle medföra med hänsyn till gällande trafikförsäkring, torde
följande, med utgångspunkt från nu gällande rätt uppgjorda översikt av
typfall kunna tjäna till ledning.

I. Skada, tillskyndad tredje man genom trafik med två bilar.1

1) Det ant ages att å båda sidor föreligger styrkt (ej grovt) vållande i
ungefär samma grad.

a) Bilarna A och B hava båda förts av sina ägare. Dessa äro enligt
gällande rätt solidariskt ansvariga mot den skadelidande. Denne kan vända
sig mot vilken som helst av de försäkringsanstalter, där bilarna äro trafikförsäkrade.
Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder denna enligt
25 § försäkringsavtalslagen i den skadelidandes rätt mot B-bilägaren, vilken
i förhållande till den skadelidande är ersättningsskyldig oberoende av
vållande. Då emellertid A-bilägaren såsom medverkande till skadan är i
förhållande till B-bilägaren skyldig att bära halva skadeståndet, är A-anstalten
på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig för nämnda
del av skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten icke av B-bilägaren
återkräva mer än hälften av skadeståndet. Denna hälft äger A-anstalten
på grund av B-bilens trafikförsäkring uttaga av B-anstalten.

Den tilltänkta reformen innebär icke någon ändring i vad nu angivits.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. B-bilföraren
och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.
Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes
rätt mot B-bilens ägare och förare, vilka i förhållande till den skadelidande
svara oberoende av vållande. Då emellertid A-bilägaren såsom medverkande
till skadan är skyldig att bära halva skadeståndet, är A-anstalten
på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig för nämnda del av
skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten icke söka åter mer än
hälften av skadeståndet. Denna hälft kan på grund av B-bilens trafikförsäkring
uttagas av B-anstalten. Skadeståndet delas sålunda lika mellan
försäkringsanstalterna.

Reformen medför den förändringen, att örn A-bilägaren utbetalt skadeståndet
han därmed fått regressrätt ej blott mot B-bilens förare utan även mot

I den följande framställningen bortses från det fall att bilägaren iklätt sig självrisk.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

dess ägare. Denna skillnad inverkar emellertid icke på skadeståndets fördelning
mellan försäkringsanstalterna.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilföraren
och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.
Örn denne uttager skadeståndet av A-anstalten, inträder anstalten i den skadelidandes
rätt mot B-bilägaren. Då enligt reglerna örn skadeståndets fördelning
mellan de till skadan medverkande A-bilföraren är skyldig att bära halva
skadeståndet, är A-anstalten på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig
för nämnda del av skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten
icke söka åter mer än hälften av skadeståndet. Resultatet blir därför, liksom
i föregående fall, att vardera anstalten svarar för hälften av skadeståndet.

Reformen medför den förändringen, att A-bilägaren blir liksom A-bilföraren
i förhållande till B-bilägaren ansvarig för hälften av skadeståndet.
Denna omständighet inverkar emellertid icke på skadeståndets fördelning
mellan försäkringsanstalterna. Vardera anstalten kommer liksom enligt nu
gällande rätt att bära hälften av skadeståndet.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. Bilarnas ägare oell
förare äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande. Vardera ägaren har
för vad han utgiver till den skadelidande eller i regressväg till den andra
bilägaren regressrätt mot båda förarna. Dessa äro inbördes ansvariga vardera
för halva skadeståndet. Örn den skadelidande uttager skadeståndet av
A-anstalten inträder denna i den skadelidandes rätt mot B-bilens ägare och
förare. Då emellertid A-anstalten enligt reglerna örn skadeståndets fördelning
själv svarar för halva skadeståndet, kan A-anstalten icke av B-bilens
ägare eller förare eller av B-anstalten uttaga mer än hälften av skadeståndet.

Reformen medför den förändringen, att vardera bilens ägare, i fråga örn
den del av skadeståndet som belöper å den bilen, får regressrätt allenast
mot föraren av samma bil men däremot ej såsom nu jämväl mot den andra
bilens förare. Detta inverkar emellertid icke på skadeståndets fördelning
mellan försäkringsanstalterna.

2) Det antages att styrkt vållande föreligger å A-bilens sida, under det
att B-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. Dessa äro solidariskt ansvariga
mot den skadelidande. Denne kan vända sig mot vilken som helst
av försäkringsanstalterna. Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder
denna i den skadelidandes rätt mot B-bilägaren. Då emellertid A-bilägaren
i förhållande till B-bilägaren är skyldig att bära hela skadeståndet, är Aanstalten
på grund av A-bilens trafikförsäkring själv ansvarig för hela
skadeståndet. På grund härav kan A-anstalten icke återkräva någon del
av det utbetalda beloppet vare sig av B-bilägaren eller B-anstalten. Om den
skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten, hade denna kunnat
återkräva hela beloppet av A-bilägaren och A-anstalten.

Reformen medför icke någon ändring i detta fall.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. B-bil -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

föraren och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.
Uttager denne skadeståndet av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes
rätt mot B-bilens ägare och förare. Då emellertid A-bilägaren i
förhållande till B-bilens ägare och förare är skyldig att bära hela skadeståndet,
är A-anstalten på grund av A-bilens trafikförsäkring skyldig att
svara för hela skadeståndet och kan vid sådant förhållande icke återsöka
någon del därav, vare sig av B-bilens ägare och förare eller av B-anstalten.
Örn den skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten, hade denna
kunnat återkräva hela beloppet av A-bilägaren och A-anstalten.

Reformen medför icke någon ändring i detta fall.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilföraren
och båda bilägarna äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande.
Utbetalas skadeståndet av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes
rätt mot B-bilägaren. Då emellertid A-bilens förare i förhållande till Bbilens
ägare är skyldig att bära hela skadeståndet, kan A-anstalten av skäl
som förut nämnts icke återkräva någon del av skadeståndet av B-anstalten.
Örn den skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten, hade denna
kunnat återkräva viss del av beloppet av A-bilägaren men hela beloppet av
A-bilföraren eller således hela beloppet av A-anstalten.

Reformen medför den förändringen, att B-anstalten under sistnämnda förutsättning
hade kunnat utkräva hela beloppet av antingen A-bilägaren,
A-bilföraren eller A-anstalten. Någon ändring i förhållandet mellan försäkringsanstalterna
uppkommer ej.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. Bilarnas ägare och
förare äro solidariskt ansvariga mot den skadelidande. Utbetalas skadeståndet
av A-anstalten, inträder denna i den skadelidandes rätt mot Bbilens
ägare och förare. Då emellertid A-bilens förare i förhållande till
B-bilens ägare och förare är skyldig att bära hela skadeståndet, kan A-anstälten
av skäl som förut nämnts icke återkräva någon del av skadeståndet
av B-anstalten. Örn den skadelidande i stället utfått ersättningen av B-anstalten,
hade denna kunnat återkräva viss del av beloppet av A-bilägaren
men hela beloppet av A-bilföraren eller således hela beloppet av A-anstalten.

Reformen medför den förändringen, att B-anstalten under sistnämnda förutsättning
bade kunnat utkräva hela beloppet av antingen A-bilägaren,
A-bilföraren eller A-anstalten. Någon ändring i förhållandet mellan försäkringsanstalterna
uppkommer ej.

II. Skada, tillskyndad bilen A vid kollision nied bilen B.

1) Det antages att å båda sidor föreligger styrkt (ej grovt) vållande i
ungefär samma grad.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. A-bilägaren är berättigad att av
B-bilägaren utfå ersättning för halva skadan. På grund av B-bilens trafikförsäkring
erhålles ersättningsbeloppet — liksom före trafikförsäkringslagens
tillkomst vid frivillig av B-bilägaren tagen ansvarighetsförsäkring — av Banstalten.

Kungl. May.ts proposition nr 9.

31

Den föreslagna reformen skulle icke medföra någon förändring.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. A-bilägaren
är berättigad att av B-bilföraren utfå ersättning för halva skadan.
Beloppet kan i följd av B-bilens trafikförsäkring uttagas av B-anstalten.
Denna äger icke regressrätt mot B-bilföraren.

Då i förevarande fall A-bilägaren enligt gällande rätt icke äger utfå
någon ersättning av B-bilägaren, utbetalade före trafikförsäkringslagens tillkomst
den anstalt, hos vilken B-bilägaren tagit frivillig ansvarighetsförsäkring,
icke någon ersättning till A-bilägaren. Enligt trafikförsäkringslagen
svarar B-anstalten i förhållande till A-bilägaren jämväl för det skadestånd,
som åvilar B-bilföraren, d. v. s. utbetalar ersättning för halva skadan.
Då den föreslagna reformen allenast medför den förändringen, att B-bilägaren
blir jämte B-bilföraren ansvarig för halva skadan, kommer utvidgningen
av B-anstaltens ansvar att kvarstå även efter den föreslagna
reformen.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilägaren
är berättigad att av B-bilägaren utfå full ersättning för skadan.
Ersättningen kan uttagas av B-anstalten. Då vållande utgör förutsättning
för A-bilförarens ansvar gent emot A-bilägaren, kan B-anstalten icke jämlikt
25 § försäkringsavtalslagen inträda i A-bilägarens rätt mot A-bilföraren.
B-anstalten får vidkännas hela skadeståndet.

Då enligt gällande rätt A-bilägaren trots A-bilförarens vållande har rätt
till fullt skadestånd av B-bilägaren, medförde före trafikförsäkringslagens
tillkomst även av denne tagen frivillig ansvarighetsförsäkring utbetalning
från B-anstalten av fullt skadestånd till A-bilägaren. Den föreslagna reformen
skulle medföra den förändringen, att B-bilägaren komme att svara
allenast för halva skadan och därmed jämväl B-anstaltens ansvar minskas
till hälften. Den minskning av B-anstaltens ansvar till hälften, som reformen
skulle medföra, skulle innebära en reell lättnad för anstalten.

Det torde emellertid redan här böra framhållas, att den minskning i försäkringsanstalternas
ansvar, som reformen i detta och vissa nedan angivna
fall skulle medföra och som ej endast innefattar en återgång till vad som
gällde före trafikförsäkringslagens tillkomst vid frivillig ansvarighetsförsäkring,
till fullo motsvaras av sådan till följd av trafikförsäkringslagstiftningen
inträdd ökning av försäkringsanstalternas ansvar, som skulle komma
att kvarstå efter den föreslagna reformen.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. A-bilägaren är berättigad
att av B-bilägaren utfå ersättning för halva skadan men har full skadeståndsrätt
mot B-bilföraren. På grund av B-anstaltens ansvar för det skadestånd,
som åvilar B-bilföraren, kan hela skadeståndet uttagas av B-anstalten.
Denna äger icke regressrätt mot någondera bilföraren och får sålunda definitivt
vidkännas hela skadan.

Före trafikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren av den anstalt,
hos vilken B-bilägaren tagit frivillig ansvarighetsförsäkring, allenast ersätt -

32

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 9.

ning för halva skadan. Då den föreslagna reformen skulle medföra den
förändringen, att B-bilföraren komme att liksom B-bilägaren svara för blott
halva skadan, skulle den utsträckning av A-bilägarens ersättningsrätt, som
trafikförsäkringslagen medfört, komma att bortfalla och återgång ske till
vad som gällde vid frivillig ansvarighetsförsäkring.

2) Det antages att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å A-bilens sida,
under det att B-bilen ej visats vara fri från skuld.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. A-bilägaren får ingen ersättning.

Reformen medför ingen förändring.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. A-bilägaren
får ingen ersättning.

Reformen medför ingen förändring.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilägaren
är berättigad att av B-bilägaren utfå jämkat skadestånd, t. ex. efter
vad ovan utvecklats för en tredjedel av skadan. Denna ersättning kan
uttagas av B-anstalten. Av skäl som angivits under 1 c) saknar B-anstalten
regressrätt mot A-bilföraren.

Före trafikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren på grund av
frivillig ansvarighetsförsäkring av B-bilägaren samma ersättning av B-anstalten
som för närvarande enligt trafikförsäkringslagen. Den föreslagna
reformen medför den förändringen, att A-bilägaren mister sin rätt till ersättning
av B-bilägaren. B-anstalten blir följaktligen helt fri från ansvarighet.
I fråga örn den minskning av B-anstaltens ansvar, som sålunda
inträder, gäller vad ovan anförts under 1 c).

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. A-bilägaren är berättigad
att av B-bilägaren och B-bilföraren utfå jämkat skadestånd, t. ex.
efter vad ovan utvecklats för en tredjedel av skadan. Denna ersättning
kan uttagas av B-anstalten. Av skäl som angivits under 1 c) saknar
B-anstalten regressrätt mot A-bilföraren.

Före trafikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren på grund av frivillig
ansvarighetsförsäkring av B-bilägaren samma ersättning av B-anstalten
som för närvarande enligt trafikförsäkringslagen. Den föreslagna reformen
medför den förändringen, att A-bilägaren mister sin rätt till ersättning av
B-bilens ägare och förare. B-anstalten blir följaktligen helt fri från ansvarighet.
I fråga om den minskning av B-anstaltens ansvar, som sålunda
inträder, gäller vad ovan anförts under 1 c).

3) Det antages att styrkt (ej grovt) vållande föreligger å B-bilens sida,
under det att A-bilen icke visats fri från skuld.

a) Båda bilarna hava förts av sina ägare. A-bilägaren har full ersättningsrätt
mot B-bilägaren. På grund av B-bilens trafikförsäkring erhålles
ersättningsbeloppet — liksom före trafikförsäkringslagens tillkomst vid frivillig,
av B-bilägaren tagen ansvarighetsförsäkring — av B-anstalten.

Reformen medför ingen ändring.

38

Kuno!. Mårts proposition nr 9.

b) A-bilen har förts av ägaren men B-bilen av särskild förare. Ä-bilägaren
är berättigad att av B-bilägaren utfå jämkat skadestånd, t. ex. efter
vad ovan utvecklats för två tredjedelar av skadan, men har full skadeståndsrätt
mot B-bilföraren. A-bilägaren kan vid sådant förhållande uttaga
full ersättning av B-anstalten. Denna har ej någon regressrätt.

Då enligt gällande rätt A-bilägaren äger av B-bilägaren utfå allenast
jämkat skadestånd, två tredjedelar, erhöll före tratikförsäkringslagens tillkomst
A-bilägaren av den anstalt, hos vilken B-bilägaren tagit frivillig
ansvarighetsförsäkring, allenast sålunda jämkat skadestånd. Jämlikt trafikförsäkringslagen
svarar B-anstalten i förhållande till A-bilägaren jämväl
för det skadestånd, som åvilar B-bilföraren, d. v. s. utbetalar ersättning för
fulla skadan. Denna utvidgning av försäkringsanstaltens ansvar kommer
att kvarstå även efter den föreslagna reformen.

c) A-bilen har förts av särskild förare men B-bilen av ägaren. A-bilägaren
har full ersättningsrätt mot B-bilägaren. På grund av B-bilens
trafikförsäkring erhålles ersättningsbeloppet — liksom före trafikförsäkringslagens
tillkomst vid frivillig, av B-bilägaren tagen ansvarighetsförsäkring
— av B-anstalten. Denna saknar regressrätt mot A-bilföraren.

Reformen medför ingen ändring.

d) Båda bilarna hava förts av särskilda förare. A-bilägaren är berättigad
att av B-bilägaren utfå jämkat skadestånd, t. ex. efter vad ovan utvecklats
två tredjedelar av skadan, men har full skadeståndsrätt mot B-bilföraren.
A-bilägaren kan vid sådant förhållande uttaga full ersättning av B-anstalten.
Denna saknar regressrätt.

Före tratikförsäkringslagens tillkomst erhöll A-bilägaren av den anstalt,
hos vilken B-bilägaren tagit frivillig ansvarighetsförsäkring, allenast jämkat
skadestånd, två tredjedelar. Då den föreslagna reformen medför den ändringen,
att A-bilägaren får full skadeståndsrätt jämväl mot B-bilägaren,
blir B-anstaltens ställning oförändrad. Den utsträckning av A-bilägarens
ersättningsrätt mot B-anstalten, som trafikförsäkringslagen medfört, kommer
således att kvarstå.

Av den lämnade översikten framgår, att deli tilltänkta reformen ej medför
någon ändring i försäkringsanstalternas ersättningsplikt, för så vitt
skadan drabbat en utomstående tredje man. Reformen medför i de flesta
fall ej heller någon ändring i nämnda ersättningsplikt beträffande skada,
som vid sammanstötning mellan två bilar tillfogats någondera bilen. Endast
i de fall. då den skadade bilen förts av särskild förare, vilken överbevisats
örn vällande, påverkas försäkringsanstalternas ställning genom reformen.
Deras ansvarighet blir i dessa fall lindrigare än med nuvarande regler.
örn styrkt vållande föreligger å båda sidor, får nämligen den skadade bilens
ägare ej längre såsom nu fullt skadestånd av motsidans försäkringsanstalt
utan allenast jämkat skadestånd. Och örn styrkt vållande föreligger endast
å den skadade bilens sida, får ägaren ej såsom nu jämkat skadestånd av

liihancj lill riksdagens protokoll Witt. I sand. Nr U. i!

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

motsidans försäkringsanstalt utan kommer att sakna ersättningsrätt mot
denna.

Dessa förändringar i försäkringsanstaltemas ersättningsplikt lära icke
kunna åberopas såsom skäl mot förslagets genomförande. I detta hänseende
torde ånyo få erinras därom, att försäkringsanstaltemas ansvarighet i följd
av den lagstadgade trafikförsäkringen blivit avsevärt vidgad, utan att premiesättningen
— vilken till en början måst bygga på statistik från den äldre
frivilliga ansvarighetsförsäkringen — kunnat omedelbart undergå motsvarande
förändring. Med hänsyn till önskvärdheten av att undvika en måhända
eljest påkallad premieförhöjning torde viss lindring i försäkringsanstalternas
ersättningsplikt i och för sig innebära en fördel. Av den ovan
lämnade utredningen framgår vidare, att den minskning i försäkringsanstalternas
ansvar, som reformen skulle medföra i vissa fall av skada till
följd av bilkollisioner och som ej endast innefattar en återgång till vad
som gällde före trafikförsäkringslagens tillkomst vid frivillig ansvarighetsförsäkring
till fullo motsvaras av sådan till följd av trafikförsäkringslagstiftningen
inträdd ökning av försäkringsanstaltemas ansvar, som komme
att kvarstå efter den föreslagna reformen. Vad angår de särskilda fall,
där reformen skulle medföra lindring i försäkringsanstaltemas ersättningsplikt,
torde betänkligheter häremot desto mindre behöva möta, som den
skadade bilens ägare i dessa fall genom trafikförsäkringslagen synbarligen
blivit för starkt gynnad. Att en bilägare utfår ersättning av motsidans
försäkringsanstalt jämväl för sådan andel i skadan, som är grundad å hans
egen förares vållande, synes principiellt oriktigt. Denna andel bör rätteligen

i likhet med skada som vållats av föraren utan andra personers medverkan
täckas av den skadade bilens kaskoförsäkring.

Örn särskild förares rätt till skadestånd.

Vid en revision av reglerna örn ersättning för skada i följd av trafik
med två eller flera automobiler torde uppmärksamhet böra ägnas jämväl
åt frågan örn särskild förares rätt till skadestånd. Den ståndpunkt som
rättspraxis intagit i denna fråga kännetecknas därav att föraren icke —
såsom fallet är med bilägaren — får på grund av presumera! vållande
vidkännas jämkning i sådant skadestånd, som kan utgå till honom enligt
1916 års lag. Örn två av särskilda förare framförda automobiler A och B
kollidera samt föraren av B-bilen överbevisas örn vållande, under det att
föraren av A-bilen ej kan fritagas från skuld, har sistnämnde förare, örn
han skadats vid kollisionen, full skadeståndsrätt mot såväl föraren som
ägaren av B-bilen. Däremot har i samma fall ägaren av A-bilen full skadeståndsrätt
allenast mot föraren av B-bilen; gent emot ägaren av B bilén
har han, även örn kroppsskada tillfogats honom, endast rätt till jämkat
skadestånd. De praktiska verkningarna av denna åtskillnad bortelimineras

•35

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

dock därigenom, att A-bilägaren liksom A-bilföraren kan uttaga hela skadeståndet
av den försäkringsanstalt, där B-bilen är trafikförsäkrad. Och örn
det här ovan framställda förslaget angående ägarens likställande med föraren
genomföres, skulle nu berörda skillnad helt bortfalla: A-bilägaren
finge i likhet med A-bilföraren full skadeståndsrätt mot B-bilägaren.

Annorlunda ställer sig saken örn i nämnda exempel ingendera föraren
överbevisats örn vållande men ej heller framstår såsom fri från skuld. Aven
i detta fall har A-bilföraren full skadeståndsrätt mot såväl föraren som
ägaren av B-bilen. Däremot får A-bilägaren av samma personer allenast
jämkat skadestånd och kan följaktligen ej heller av B-anstalten uttaga mer
än jämkat skadestånd. I detta förhållande skulle vad ovan föreslagits ej
medföra någon ändring.

Det synes emellertid ganska oegentligt, att föraren av A-bilen i sistnämnda
fall intager en bättre ställning än ägaren av samma bil. Den
skadeståndsjämkning ägaren får vidkännas har motiverats därmed, att fullt
skadestånd ej bör utdömas, därest den ersättuingsberättigade själv medverkat
till skadan på sådant sätt, att han jämlikt grunderna för stadgandet
i 2 § första stycket av 1916 års lag bör själv delvis vidkännas skadan.
Jämkningen är sålunda en konsekvens av bilägarens trafikansvar. Att den
genom bilarnas samverkan orsakade skadan drabbat A-bilen och icke en
utomstående tredje man borde för övrigt icke försätta B-bilens ägare i
sämre ställning. Av samma skäl som nu anförts borde emellertid även
A-bilföraren vidkännas jämkning i honom tillkommande skadestånd. Då
föraren deltager i ersättningens gäldande, när skada åsamkats annan person,
kräver följdriktigheten, att han även får bära en del av den skada, som
drabbat honom själv.

Mot en sådan ståndpunkt torde några invändningar ur billighetssynpunkt
knappast kunna göras. Den som under körning med automobil kolliderat
och lidit kroppsskada bör icke berättigas till högre ersättning enbart av det
skälet, att han icke äger den av honom framförda bilen. Och den som har att
utgiva skadeståndet bör rimligtvis icke försättas i ett sämre läge på grund
av den för honom ovidkommande omständigheten, att den skadade föraren
ej är ägare till bilen. Det synes sålunda otvivelaktigt, att med nuvarande
regler föraren blivit omotiverat gynnad i förevarande hänseende. Det stundom
framförda påståendet att trafikförsäkringen är ägnad att avtrubba försiktigheten
hos vissa bilförare, torde i detta sammanhang bringas i åtanke.

En utvidgning i antydd riktning av den i 5 § andra stycket av 1916
års lag upptagna jämkningsregeln föranleder viss minskning av försäkringsanstalternas
ansvarighet på grund av trafikförsäkringen.

t enlighet med nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats
bifogade förslag 1 till lag orri ändrad lydelse av .5 och 11 §§ lagen
den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

1 Förslaget, vilket är lika lydande med det vid statsrådsprotokollet togade laglörslaget.
tiar här uteslutits.

36

Kungl. Majlis proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 december 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 29 september
1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916
(nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn
Einar Anderberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

11 *.

Lagrådet:

Mot avfattningen av denna paragraf elimas att andra styckets egenskap
att utgöra undantagsstadgande från den i första stycket givna regeln ej
synes framträda med önsklig tydlighet.

I sakligt avseende må framhållas att regressrätten genom andra stycket
har begränsats jämväl i ett hänseende, som icke omförmälts i statsrådsprotokollet
eller den bifogade promemorian. Styckets ordalydelse lärer nämligen
medföra att en bilägare, som utgivit skadestånd utöver vad som slutligen
skall drabba hans sida, är förhindrad att i fråga örn denna överskjutande
del vända sig mot förare eller brukare å egen sida, ehuru denne
funnits vållande till skadan. Det synes tvivelaktigt om en sådan regel bör
införas i fråga örn regressrätt, då den ju icke gäller i fråga örn bilägarens
rätt till skadestånd, där skada drabbat honom själv till person eller egendom.

Slutbestämmelsen.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Grefberg:

I likhet med vad som skedde i 1916 års lag angående ansvarighet för
skada i följd av automobiltrafik bör lämpligen till bestämmelsen om lagens
ikraftträdande fogas ett tillägg av innehåll att lagen ej äger tillämpning i
fråga örn skada som inträffat före lagens ikraftträdande.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majus proposition nr 9.

3.7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den
6 december 1933 avgivna utlåtande över det den 29 september 1933 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen
den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Föredraganden anför:

»Lagrådet har i allt väsentligt lämnat förslaget utan anmärkning. Beträffande
11 § har emellertid lagrådet uttalat tvekan, huruvida en automobilägare,
som utgivit skadestånd utöver vad som slutligen skall drabba
hans sida, bör vara förhindrad att i fråga örn denna överskjutande del
vända sig mot vållande förare eller brukare å egen sida. Den av lagrådet
sålunda berörda frågan torde med hänsyn till gällande trafikförsäkring
och den normala gången i skadeståndsförhållandets avveckling vara av
jämförelsevis ringa reell betydelse. Då det emellertid torde vara lämpligt
att i förevarande hänseende samma regel får gälla för bilägares regressrätt
som för hans rätt till ersättning för skada som drabbat honom själv,
har jag ansett mig böra vidtaga sådan ändring i förslaget, att bilägares
regressrätt mot vållande förare eller brukare å egen sida icke begränsas
till den del av ersättningen som slutligen skall gäldas av sagda sida. I
samband härmed har jag även sökt beakta lagrådets i formellt avseende
uttalade önskemål örn tydligare markering av förhållandet mellan de särskilda
reglerna i 11 §.

Vad slutligen två av lagrådets ledamöter hemställt beträffande bestämmelsen
om lagens ikraftträdande synes mig icke innefatta tillräckliga skäl
att frångå den föreslagna lydelsen. Att lagen ej äger tillämpning i fråga
örn skada som inträffat före lagens ikraftträdande torde följa av allmänna
rättsgrundsatser.»

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 saini. iVr 9.

4

38 Kungl. Majda proposition nr 9.

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget med däri nu gjord ändring
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Sief enson.

832870. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.