Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

1

Nr 80.

*

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående turistreklarnodl
upplysningsverksamhet i utlandet; given Stockholms
slott den 1 februari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Wigforss, Möller,

Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet och
chefen för handelsdepartementet anför chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Leo:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln
(punkt 48) föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde varda riksdagen förelagd, till turistreklam- och upplysningsverksamhet
i utlandet för budgetåret 1934/1935 beräkna ett extra anslag av

110,000 kronor. Sedan beredningen av detta ärende numera fullbordats,
torde jag nu ånyo få anmäla detsamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 80.

28 31 1

2

Kungl. Majda proposition nr 80.

Såsom jag redan vid min tidigare anmälan av ärendet framhöll, har frågan
örn ett ändamålsenligt ordnande av den svenska turistreklam- och upplysningsverksamheten
i utlandet vid upprepade tillfällen varit föremål för övervägande.
Sålunda föreligger bland annat ett av särskilda inom kommunikationsdepartementet
tillkallade sakkunniga avgivet betänkande och förslag i
ämnet jämte däröver avgivna utlåtanden.

Innan jag ingår på en redogörelse för sagda betänkande, torde jag emellertid
få något behandla dels den svenska turistreklamverksamhetens tidigare
utveckling, dels de förhållanden, som föranledde tillkallandet av nämnda
sakkunniga.

I. Den svenska turistreklamverksamhetens tidigare utveckling.

Riksdagsbehandling m. m.

Svenska turistföreningen, som bildades år 1885, utövade särskilt under
sin första tid — innan ännu någon annan organisation bildats för ändamålet
— en avsevärd verksamhet för den utländska turisttrafikens hitledande. Ar
1902 bildades emellertid — under medverkan från turistföreningen och statens
järnvägar — turisttrafikförbundet. Förbundet, vars namn år 1921 ändrades
till svenska trafikförbundet, har till uppgift att i landets och sina medlemmars
intresse arbeta för utveckling av resandetrafiken inom Sverige, med
arbetet huvudsakligen inriktat på trafik från utlandet.

Vid förbundets stiftande ingick ett antal järnvägar, rederier, hotell och
andra företag som medlemmar mot årliga avgifter. Förbundet erhöll också
från och med år 1903 årliga bidrag av statens järnvägar, vilket motiverades
med att statens järnvägar genom förbundets verksamhet inbesparat kostnader
för annonsering samt att turisttrafikens utveckling i icke ringa utsträckning
kunde tillskrivas förbundets verksamhet. Enligt stadgarna skulle järnvägsstyrelsen
vara företrädd i förbundets styrelse. Bidraget av trafikmedel
fastställdes i särskilda kungl, brev till högst följande belopp: år 1903 3,000
kronor, 1904 7,000 kronor, 1905 8,000 kronor, 1906 10,000 kronor, 1907 15,000
kronor och 1908 15,000 kronor.

Närmast med anledning av tillkomsten av ångfärjeleden Trälleberg—
Sassnitz upprättade turisttrafikförbundet år 1909 i samförstånd med järnvägsstyrelsen
Schwedisches Beisebureau i Berlin, åt vilken tillika anförtroddes
arbetet i Tyskland för den nya linjen såväl i fråga örn biljettförsäljning
och sovplatsbeläggning som beträffande reklam. Vidare inrättade
förbundet agenturer i London och Paris samt anställde ett ombud i New
York. Parisagenturen omvandlades år 1913 till en resebyrå men nedlades
följande år på grund av kriget. Medel till den på angivet sätt utvidgade
verksamheten erhöllos genom ökade bidrag av statens järnvägar samt genom
turisttrafikförbundets restaurantaktiebolag.

Genom kungl, brev den 2 oktober 1908 bemyndigades sålunda järnvägsstyrelsen
att för år 1909 till turisttrafikförbundet av trafikmedel utbetala
dels det belopp järnvägsstyrelsen funne skäligt för understödjande av förbundets
reklamverksamhet, dock ej över 15,000 kronor, dels som bidrag till

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

kostnaderna för en resebyrå i Berlin högst 20,000 kronor och dels som bidrag
till inredning av resebyråns lokal högst 5,000 kronor. Under följande
år intill 1921 beviljades samma anslag, frånsett engångsbidraget till lokalinredning,
eller 35,000 kronor, men under liera år, särskilt under kriget, togs
anslaget icke eller blott delvis i anspråk för utbetalning till trafikförbundet.

För att tillgodose behovet av ytterligare medel för reklamens bedrivande
stiftades år 1909 på förbundets initiativ turisttrafikförbundets restaurantaktiebolag,
som träffade avtal om att driva vissa restaurangvagnar å statens
och enskilda järnvägar samt några järnvägshotell. Av detta bolag, vars
rörelse sedermera avsevärt utvidgats, har förbundet såsom innehavare av
samtliga stamaktier haft en väsentlig inkomst.

Krigstiden medförde ett så gott som fullständigt avbrott i den svenska
utlandsreklamen. Även turisttrafikförbundets verksamhet inskränktes till ett
minimum, frånsett resebyrån i Berlin. Efter kriget upptog emellertid förbundet
ånyo sin verksamhet. Till en början vidtogos åtgärder för en vidgad
organisation, främst bestående i att de viktigare svenska trafikföretagen, som
förut ej nämnvärt deltagit i förbundets arbete, nu mera inordnades i detsamma.
Under år 1921 återupprättades förbundets resebyrå i Paris, för
vilken lokal uppläts av Banque de Suéde et de Paris, samt inrättades
nya resebyråer i London och New York. För resebyrån i London förvärvades
år 1921 en lämplig lokal invid Piccadilly Circus. För denna rörelses
bedrivande bildades aktiebolaget Swedish Tourist Traffic Association (med
ett engelskt dotterbolag Scandinavian & Continental Tourist Agency Ltd;
namnet sedan ändrat till Swedish Tourist Agency Ltd). Till New Yorkbyrån
togs ett initiativ 1920 av svenska handelskammaren i New Y^ork, som
hänvände sig till järnvägsstyrelsen och svenska Amerikalinjen. Järnvägsstyrelsen
utverkade då bemyndigande att bidraga med 35,000 kronor, varvid
det avsågs, att svenska Amerikalinjen skulle bidraga med samma belopp
samt att byrån under järnvägsstyrelsens överinseende skulle drivas av
trafikförbundet såsom varande en självständig och neutral sammanslutning.
Byrån kom dock ej till stånd förrän mot slutet av påföljande år, och därvid
ordnades så, att svenska Amerikalinjen upplät fri lokal.

London- och New Yorkbyråernas tillkomst möjliggjordes väsentligen
genom bidrag av statens järnvägar. Genom kungl, brev den 28 januari 1921
bemyndigades sålunda järnvägsstyrelsen att under år 1921, förutom i kostnadsstaten
upptagna 35,000 kronor, till trafikförbundet utanordna dels högst

35.000 kronor såsom bidrag till en resebyrå i New York, dels ock högst

100.000 kronor såsom bidrag till en resebyrå i London, under villkor i vartdera
fallet, att en dylik byrå snarast möjligt öppnades och under år 1921
hölls i verksamhet såsom kombinerad rese-, upplysnings- och reklambyrå
med uppgift att befrämja persontrafiken från Nordamerika respektive Storbritannien
till Sverige. Av New Yorkbyråns anslag för året togos på grund
av uppskov med öppnandet blott 10,000 kronor i anspråk. — För påföljande
år, 1922, upptogos i statens järnvägars kostnadsstat 120,000 kronor för bidrag
till trafikförbundets verksamhet; beloppet avsåg dels de 35,000 kronor, som

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

förut anvisats under en följd av år, dels 35,000 kronor för resebyrån i New
York oell dels 50,000 kronor för resebyrån i London. I statförslaget för år
1923 upptogos 140,000 kronor för bidrag till trafikförbundets verksamhet;
Kungl. Maj:ts beslut i ämnet meddelades emellertid först sedan frågan varit
underställd riksdagens prövning.

Konstitutionsutskottet vid 1922 års riksdag hade nämligen funnit föredragande
departementschefens tillstyrkande till Kungl. Maj:ts nyssberörda beslut
den 28 januari 1921 anmärkningsvärt. Främst betonade utskottet, att genom
detta beslut järnvägsstyrelsen bemyndigats att av järnvägarnas trafikmedel
lämna bidrag till ett ändamål, för vilket dessa medel icke utan riksdagens
medgivande borde få användas. Utgifter för upprättande av svenska resebyråer
i utlandet syntes nämligen icke stå i sådant omedelbart sammanhang
med de svenska järnvägarnas drift, att vid denna verksamhet uppkommande
överskott kunde härför av Kungl. Majit disponeras. Frågan huruvida och i
vilken form statsanslag skulle för detta ändamål utanordnas borde därför
hava ankommit på riksdagens avgörande, detta så mycket mera som i statregleringen
det överskott, som inkomsterna av järnvägstrafiken beräknades
utvisa utöver driftkostnaderna, upptoges som tillgång. Härvid borde även
påpekas, att vid tiden för förevarande besluts fattande riksdagen varit samlad.
Utskottet fann sig alltså böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
göra anmälan mot föredragande departementschefen. Mot utskottets beslut
reserverade sig en ledamot, som ansåg skäl för anmärkning ej föreligga.

Vid behandlingen i riksdagen blev ifrågavarande punkt av utskottets utlåtande
i båda kamrarna utan debatt lagd till handlingarna.

Sedermera funno riksdagens år 1922 församlade revisorer anledning undersöka,
vilken ställning statens järnvägar intogo till svenska trafikförbundet.
Utan att vilja uttala något omdöme örn betydelsen av den av trafikförbundet
dittills bedrivna verksamheten eller örn gagnet för statens järnvägar av en
så betydande utgift som den angivna, ansågo sig revisorerna böra ifrågasätta
lämpligheten av den sammanblandning av trafikförbundets och statens
järnvägars rörelse, som syntes förekomma.

Järnvägsstyrelsen anförde i sin förklaring över statsrevisorernas uttalande
bland annat, att det arbetssätt, som praktiserades — och som i själva verket,
örn än med användande av andra personer, praktiserats i tjugu år — icke
kunde karakteriseras som en sammanblandning utan hellre som ett intimt
samarbete, vilket enligt styrelsens åsikt också medförde en fördel däri, att
kontroll över förbundets verksamhet kunde vinnas för den medelsbeviljande
myndighetens räkning.

Vad revisorerna anfört föranledde intet särskilt uttalande av statsutskottet
eller i riksdagens kamrar.

Som en följd av konstitutionsutskottets anmärkning år 1922 avläts, såsom
i det föregående antytts, till 1923 års riksdag proposition, nr 26, angående
bidrag av trafikmedel till anordnande i utlandet av upplysnings- och reklamverksamhet.

5

Kungl. Majus proposition nr 80.

Departementschefen anförde därvid bland annat, att de former, varunder
denna verksamhet för det dåvarande bedreves, nära anslöte sig till vad
i främmande länder ansetts mest ändamålsenligt och jämväl för vårt lands
del syntes vara de mest lämpliga, då, samtidigt som verksamheten besutte
erforderlig smidighet för att kunna anpassas efter de skiftande förhållandena,
möjlighet för vederbörande förefunnes att genom kontroll över
verksamheten tillse, att de svenska trafikintressena i utlandet på bästa sätt
tillvaratoges.

Med hänsyn till konstitutionsutskottets uttalande vid 1922 års riksdag
hade emellertid frågan ansetts böra i ett sammanhang underställas riksdagens
prövning. Härom anförde departementschefen:

Med den uppfattning departementschefen hyste därom att dylik reklamverksamhet,
varav bidrag till resebyråer i utlandet endast utgjorde en viss
form, intimt sammanhängde med och påkallades av en affärsmässig skötsel
av statsbaneföretaget, ansåge han övervägande skäl tala för att frågor av förevarande
art måtte kunna efter framställning av järnvägsstyrelsen avgöras av
Kungl. Maj:t. Riksdagen hade till Kungl. Majit överlämnat att fastställa
kostnadsstaten för kommunikationsverken, och det syntes näppeligen finnas
tillräckliga skäl för att just ifrågavarande slag av kostnader skulle ställas i
en klass för sig, skild från andra kostnader för järnvägsverksamhetens uppehållande.
Att riksdagen årligen skulle bestämma storleken av de belopp,
som finge användas till upplysnings- och reklamverksamheten för statsbanorna,
syntes dessutom innebära en avsevärd omgång vid ärendenas behandling. I
anledning av vad konstitutionsutskottet nästlidet år anfört ansåge departementschefen,
att ett generellt medgivande borde av riksdagen utverkas, att
av statens järnvägars trafikmedel finge till bedrivande av upplysnings- och
reklam verksamhet i utlandet i syfte att främja trafiken till Sverige utbetalas
bidrag med belopp, som det ankomme på Kungl. Majit att efter därom gjord
framställning bestämma.

I anslutning till statsutskottets utlåtande, ur 49, avslog riksdagen det
begärda generella medgivandet för Kungl. Majit. I riksdagens skrivelse, nr
109, anfördes, att det borde uppmärksammas, att ifrågavarande verksamhet
utövades inom en från statens järnvägar fullt fristående sammanslutning,
svenska trafikförbundet, med syfte att bedriva reklam- och upplysningsarbete
för att främja trafiken till Sverige i allmänhet. Denna sammanslutning
borde i flera avseenden kunna jämställas med andra företag av allmängagnande
karaktär, vilka av en eller annan anledning ansåges förtjänta av
statsbidrag. I likhet med vad som för deras del i allmänhet ägde rum, borde
det även i detta fall få anses vara en riksdagens angelägenhet att pröva,
i vilken utsträckning sådant bidrag skulle förekomma. Fastställandet av de
belopp, som årligen borde utgå, borde alltså ankomma på riksdagen. Aven
örn beloppet syntes högt, ville riksdagen icke motsätta sig den för år 1923
äskade summan av 140,000 kronor. Dock ansåge sig riksdagen böra ifrågasätta,
huruvida den gjorda utgiften till fullo kunde anses motsvara gagnet för
statens järnvägar. Enligt riksdagens mening borde det till ett kommande
år tagas under övervägande, huruvida icke den ifrågavarande propagandaverksamheten
möjligen kunde organiseras på annat och för statens järnvägars
speciella intressen mera ändamålsenligt sätt.

6

Kungl. Majus proposition nr 80.

Detta riksdagens uttalande gay jämte andra omständigheter anledning till
att resebyråerna i Berlin, Paris, London och New York lösgjordes från trafikförbundet
och övertogos av statens järnvägar — de båda förstnämnda den 1
februari och de båda sistnämnda den 1 januari 1924 — dock med garantier
från statens järnvägars sida, att reklamen även för andra trafikföretag fortfarande
skulle tillgodoses. I fråga örn New Yorkbyrån vidtogs därvid den
förändringen, att verksamheten inskränktes till att lämna upplysningar samt
att sälja svenska biljettkuponger allenast till andra resebyråer men ej direkt
till allmänheten. För byrån, som förut kostnadsfritt disponerat av svenska
Amerikalinjen upplåten lokal, förhyrdes nu särskild lokal. Under år 1924
åstadkoms även en privat, men av statens järnvägar understödd resebyrå i
Amsterdam.

I samband med att statens järnvägar övertogo resebyråerna blev trafikförbundet
delvis omorganiserat och dess verksamhet helt koncentrerad på
reklamarbetet och därmed sammanhängande uppgifter. Före omorganisationen
hade förbundet en styrelse av lägst 12 och högst 20 ledamöter.
Förbundets angelägenheter handhades närmast av ett verkställande utskott
och ett ekonomiutskott, vilka bestodo av ordföranden jämte 2 respektive 4
andra styrelseledamöter. Omorganisationen, som genomfördes från den 1 april
1924, innebar i huvudsak en ombildning av styrelsen till ett råd och tillsättande
av en styrelse, som i stort sett motsvarade det förutvarande ekonomiutskottet,
varjämte en särskild verkställande direktör tillsattes.

Av trafikmedel lämnades även efter statens järnvägars övertagande av
resebyråerna bidrag till trafikförbundet, vilka bidrag under åren 1924—1926
upptogos i kostnadsstaterna med respektive 15,000, 10,000 och 10,000 kronor.
Förbundet sökte i övrigt att genom ökad medlemsanskaffning och andra
särskilda åtgärder uppbringa erforderliga medel för reklamarbetet.

I en vid 1925 års riksdag väckt motion (II: 48) hemställdes, att riksdagen
måtte för budgetåret 1925/1926 till svenska trafikförbundet anvisa ett belopp
av 25,000 kronor. Biksdagen biföll icke motionen. I statsutskottets utlåtande,
nr 31, anfördes bland annat, att örn än icke kunde förnekas, att trafikförbundet
på grund av sitt allmänna syfte vore förtjänt av statens understöd,
utskottet dock icke ansåge sig kunna tillstyrka motionen. Frågan,
huruvida ökat bidrag av allmänna medel borde beviljas förbundet, borde
göras beroende av framställning hos Kungl. Majit, som efter vederbörande
myndigheters hörande icke torde underlåta att taga under övervägande, i vad
män och på vilket sätt en dylik framställning kunde tillmötesgås.

Uiksdagens år 1925 församlade revisorer anförde, efter att hava refererat
vad tidigare förekommit, bland annat följande:

Bevisorerna erinrade om riksdagens uttalande, att det måste vara en riksdagens
angelägenhet att pröva, i vilken utsträckning bidrag till en organisation
av svenska trafikförbundets art skulle ifrågakomma. Icke dess mindre
hade för 1924 och 1925 utgått anslag av trafikmedel till nämnda och andra
liknande företag, utan att riksdagen därtill lämnat medgivande. Bevisorerna

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ansåge det vara av betydelse, att upplysningsverksamhet för främjande av
trafiken till Sverige bedreves i utlandet. Det syntes dock vara av vikt, att
denna verksamhet bleve planmässigt ordnad. I detta avseende delade revisorerna
järnvägsstyrelsens mening, att verksamhet av sådan art borde helt
skiljas från statens järnvägar och övertagas av lämplig enskild organisation,
vilken borde tilldelas bidrag av statsmedel till belopp, som för varje gång
bestämdes efter riksdagens hörande. Vidare ansåge sig revisorerna böra
ifrågasätta, örn det kunde vara ändamålsenligt att fortfarande bibehålla statens
järnvägars resebyråer i utlandet.

I häröver avgiven förklaring anförde järnvägsstyrelsen, att de påtalade anslagen
av trafikmedel utgått enligt av Kungl. Majit fastställd kostnadsstat
och att styrelsen därför saknade anledning yttra sig örn denna del av revisorernas
anmärkning. Det belopp, som kunde sparas, örn resebyråerna indroges,
vore enligt styrelsens mening en synnerligen illa placerad besparing.
Styrelsen ansåge det nämligen icke lida tvivel, att resebyråernas existens
vore till synnerligen stor förmån för trafiken från respektive länder till
Sverige, och för reklamarbetet, varifrån det än bedreves, utgjorde de ett värdefullt
komplement.

Vad revisorerna anfört föranledde intet särskilt uttalande av statsutskottet
eller riksdagen.

Under åren 1925 och 1926 framkommo från åtskilliga håll förslag till omorganisation
av eller förändringar i den svenska utlandsreklamen, i vilket
hänseende jag här vill erinra örn följande.

Då järnvägsstyrelsen den 7 december 1925 avgav sitt förslag till driftkostnadsstat
för statens järnvägar för år 1926, upptog styrelsen väl anslag
till statens järnvägars resebyrå- och upplysningsverksamhet i utlandet men
förklarade sig emellertid anse tidpunkten vara inne att tillse, huruvida styrelsen
kunde bliva fri från berörda uppgift. Järnvägsstyrelsens tanke var härvid
i första hand, att själva reklamverksamheten för persontrafiken skulle
övertagas av svenska trafikförbundet — vartill förbundet förklarat sig vara
berett under förutsättning, att erforderliga medel ställdes till dess förfogande —
att i så fall statens järnvägars befattning med reklambyrån i New York skulle
upphöra, men att resebyråerna i Berlin, Paris och London — därest de trots
den inskränkta arbetsuppgiften bomme att bibehållas — allt fortfarande skulle
tillhandagå vid reklamarbetet i viss begränsad omfattning. Trafikförbundet
å sin sida ingav till Kungl. Majit den 19 januari 1926 ett utförligt organisations-
och kostnadsförslag samt hemställde örn årligt statsunderstöd med

225,000 kronor. Järnvägsstyrelsen, som den 1 mars 1926 avgav anbefallt
yttrande över detta förslag, hade ingen erinran mot trafikförbundets ansökan
om årligt statsanslag men ansåg, att statens järnvägar härav borde bidraga
med högst 60,000 kronor årligen, varemot den återstående delon av statsunderstödet
för den allmänna reklamverksamlieten ansågs böra utgå av andra
medel än järnvägstrafikmedel.

I häröver infordrade yttranden tillstyrktes i allmänhet reklam- och resebyråverksamhetens
ordnande på föreslaget sätt.

8

Kungl. Majus proposition nr 80.

För behandling av de sålunda föreliggande frågorna tillkallades särskilda
sakkunniga. Jag övergår nu till en redogörelse för sakkunnigutredningen.

II. 1927 års sakkunnigbetänkande.

Den 23 september 1926 bemyndigade Kungl. Majit chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan örn ett
ändamålsenligt ordnande av turistreklam- och upplysningsverksamheten i
utlandet och vad därmed ägde samband.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen, bland
annat, följande:

Frågan örn ett ändamålsenligt ordnande av turistreklam- och upplysningsverksamheten
i utlandet, vilken fråga jämväl varit föremål för framställning
av skattebetalarnas förening, syntes böra snarast möjligt upptagas till avgörande.
Emellertid syntes det förefintliga materialet icke erbjuda tillräcklig
ledning för frågans bedömande, utan borde ytterligare utredning verkställas
genom särskilt tillkallade sakkunniga. Den sålunda förordade utredningen
syntes i främsta rummet böra avse dels frågan, huruvida turistreklamverksamheten
fortfarande borde handhavas av statens järnvägars resebyråer eller
övertagas av enskild sammanslutning, dels uppdragande av riktlinjer för verksamhetens
fortsatta bedrivande, dels ock storleken av det bidrag av statsmedel,
som kunde anses erforderligt för verksamheten ifråga. I sammanhang
därmed borde även till undersökning upptagas den i föreliggande framställningar
och yttranden berörda frågan örn bibehållande av statens järnvägars
resebyråer jämväl för det fall, att reklamverksamheten överlätes på enskild
sammanslutning.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallades den 30 oktober 1926 såsom
sakkunniga landshövdingen S. N. Linnér, tillika ordförande, kabinettskammarherren
E. H. Hallin, utrikesrådet, dåvarande legationsrådet F. Henriksson,
verkställande direktören i Sveriges allmänna exportförening O. E.
Nylander samt överrevisorn vid statens järnvägar, dåvarande överingenjören
i järnkontoret A. F. Wahlberg, varjämte uppdrogs åt verkställande direktören
i svenska trafikförbundet, kommendörkaptenen E. W. Peyron och hovintendenten
G. E. Åsbrink att i egenskap av särskilda sakkunniga deltaga i behandlingen
av de delar av förevarande ämne, som de sakkunnigas ordförande
bestämde.

I oktober 1927 avlämnade de sakkunniga sitt betänkande (statens off. utredn.
1927:28), innefattande historik (s. 7—29), redogörelse för dåvarande
svenska turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet (s. 30—73), statistik
och ekonomisk beräkning rörande turisttrafiken (s. 74—99), redogörelse
för vissa främmande länders turistreklam- och upplysningsverksamhet (s. 100—
118) samt utlåtande och förslag (s. 119—145).

Beträffande turisttrafikens ekonomiska och kulturella betydelse hava de sakkunniga
anfört, bland annat, följande:

Turisttrafiken hade avsevärd ekonomisk betydelse. Enligt den förebragta
statistiken besöktes vårt land årligen, frånsett 25,000 till 30,000 utlänningar,
som komme hit för yrkesutövning, av 30,000 till 40,000 utländska turister,
häruti inberäknat även studieresande och andra, för vilka resan icke enbart

Kungl. Majus proposition nr 80.

9

tjänade till förströelse, men däremot icke inberäknat mer än en del av de
kortvariga danska turistbesöken. Enligt de, låt vara approximativa, uppskattningar,
som de sakkunniga verkställt, representerade denna turisttrafik
en årlig penningtillströmning till landet av omkring 95 miljoner kronor.
Det vore tydligt, att turisttrafiken representerade en ekonomisk faktor för
landet, som vore värd att räkna med. Likväl vore det ingalunda berättigat
att betrakta turisttrafiken enbart ur denna ekonomiska synvinkel och värdesätta
den blott med hänsyn till penningtillförseln. Det kunde icke gärna
betvivlas, att utländsk turisttrafik tillförde ett land vissa andra positiva
värden av såväl kommersiell som kulturell art. Särskilt från engelsktsvenskt
håll hade betonats turisttrafikens betydelse för uppodlandet av
kommersiella förbindelser. Enligt de sakkunnigas mening vore det berättigat
att, även frånsett den direkta penningtillströmningen, anse turisttrafiken
såsom för landet i dess helhet gagnelig ur såväl ekonomisk som kulturell
synpunkt. I detta sammanhang hava de sakkunniga vidare berört den framkomna
synpunkten, att en omfattande utländsk turistreklam medförde fara
för spolierande av omistliga nationella värden, särskilt genom de moraliska
vådorna för befolkningen i sådana trakter, där främmande turister snarast
bleve betraktade som affärsobjekt. De sakkunniga hava uttalat, att risken
av de sålunda antydda olägenheterna i vad den utländska turisttrafiken beträffade
näppeligen kunde leda till ett krav på att trafiken skulle avvisas
eller icke främjas men däremot med skärpa visade hän på att rörelsen och
speciellt reklamen eller propagandan måste handhavas på ett klokt och
ansvarskännande sätt. Skedde det, torde frågan örn åtgärder för att befordra
den utländska turisttrafiken kunna bedömas nära nog med bortseende
från nyssnämnda olägenheter.

I avseende på behovet av relclam eller propaganda för turisttrafiken hava de
sakkunniga framhållit såsom en nationell svensk angelägenhet, att tillräckliga
och vederhäftiga upplysningar utan svårighet funnes att tillgå för den avsevärda
turistström, som årligen sökte sig till vårt land. I övrigt har anförts
bland annat följande:

En sådan upplysningsverksamhet kunde icke gärna begränsas till rent
passiva former — den skulle då sannolikt bliva skäligen ineffektiv — utan
det vore rimligt, att den, såsom faktiskt skedde inom andra grenar av vårt
utåtriktade upplysningsarbete, även finge form av publicitet och måttfull
reklam. En i lämpliga former utövad propaganda borde kunna öka den
nationella nyttan av turisttrafiken såväl genom att dirigera turistströmmen
efter sunda linjer som genom att förvärva de mest önskvärda kretsarna av
resenärer och överhuvud vidmakthålla och upparbeta trafikens storlek. Det
kunde visserligen vara svårt, i synnerhet som man saknade statistik för en
längre tidsperiod, att direkt uppskatta reklamarbetets effekt för turisttrafikens
utveckling. Med hänsyn till erfarenheter såväl från andra länder som
från några svenska trafikföretag, vilka under senare år genom intensiv reklam
uppnått en påfallande stegring av turistfrekvensen, borde man dock kunna
påstå, att målmedveten reklam gåve positiva resultat även på turisttrafikens
område och att reklam icke kunde undvaras, om trafiken skulle kunna vidmakthållas.
De sakkunniga kände sig övertygade om att en lämpligt bedriven
reklam i synnerhet under nuvarande tidsskede hade stora möjligheter
att vidmakthålla och öka turisttrafiken till vårt land på ett sätt, som icke
kunde påräknas, om man underliite att sprida den för resor nödvändiga
kännedomen om landet. Turistreklamen och vad därmed sammanhängde
vore att anse som en omkostnad för turisttrafiken, och då enligt förut om -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

nämnda beräkningar turisttrafiken representerade en ekonomisk verksamhet
av avsevärd storleksordning, måste de reklamkostnader, varom nu vore fråga,
anses vara en ganska blygsam omkostnadspost.

Beträffande motiven för en statlig medverkan på här förevarande område
hava de sakkunniga anfört bland annat:

Eftersom verksamheten delvis hade privatekonomiskt syfte, kunde det
ifrågasättas, att de ekonomiska intressenterna skulle bekosta den — eventuellt
under statens tillsyn över rörelsens kvalitet. De främsta intressenterna
vore rederier och järnvägar, hotell, restauranger, badorter etc., men
därutöver flöte inkomster såväl direkt som indirekt till en mängd olika företag
och personer. Emellertid hade det ditintills icke visat sig möjligt att
av dessa intressenter — frånsett statens järnvägar — få ut tillräckliga belopp
för att uppbära det för landet i sin helhet organiserade samfällda upplysnings-
och reklamarbetet, som i viss mån måste läggas opartiskt i förhållande
till de särskilda intressenterna. Tillsammans förbrukade nog enskilda företag
för utlandsreklamen långt större belopp än här vore ifråga. Men de
stora företagen av speciell karaktär, t. ex. Amerika- och Göta kanallinjerna,
kunde ej släppa sin särskilda reklam till ett syndikat för gemensam propaganda;
de toge med tacksamhet emot det tillskott till specialreklamen, som
en allmän reklam kunde giva, använde trafikförbundet och resebyråerna som
stödjepunkter och hjälpare i arbetet samt bidroge till den allmänna reklamen
med ej föraktliga belopp. Antalet andra intressenter åter, som ej kunde fås
med på en skälig insats, därför att vinsten för dem av ett tillskott till reklamkostnaderna
ej bleve så direkt märkbar i det stora sammanhanget, vore
alltför stort för att summan av de enskilda bidragen skulle bli tillräcklig.
Yad särskilt anginge hotell, badorter och dylika företag funnes för närvarande
bland dem ingen tillräckligt stark organisation för att kunna bära
upp en sådan verksamhet på längre sikt och förenad med vissa fasta utgifter.
Oaktat deras påtagliga intresse av utländsk välsituerad turistpublik,
syntes de därför ej kunna påräknas som ett mera väsentligt stöd för reklamverksamheten.
Liknande erfarenheter syntes, så
inhämta, merendels hava gjorts även i andra länder. Aven örn hotellnäringen
och andra enskilda företag använde stora belopp för reklam, så hade dock
en gemensam utlandspropaganda för landet i dess helhet icke kunnat organiseras
utan att staten — eller statsbanorna -— på ett väsentligt sätt trätt
till som ekonomisk uppbärare av rörelsen.

De sakkunniga erinra, att den svenska resebyrå- och reklamverksamlieten
städse i avgörande grad vilat på statens järnvägars direkta och
indirekta bidrag och att hela resebyrårörelsen antagligen hade fallit samman
år 1924, örn ej statens järnvägar då övertagit den i egen regi. Man torde
sålunda, anföra de sakkunniga, få utgå från att en allmän turistreklam- och
upplysningsverksamhet åtminstone för närvarande icke kunde grundas allenast
på de privatekonomiska intressena. Örn, såsom de sakkunniga menade,
en sådan verksamhet vore för landet i sin helhet gagnelig ur ekonomisk
och kulturell synpunkt, måste den därför stödjas och organiseras med statens
hjälp, samtidigt som åtminstone för närvarande den bästa anslutningen
till den allmänna upplysningsverksamheten vunnes under statens medverkan.

De sakkunniga hava härefter övergått till frågan örn erforderliga utrikesorgan
och centralorgan och därvid inledningsvis framhållit, att intetdera av dessa

11

Kungl. Majus proposition nr 80.

båda led kunde undvaras, om en god effekt skulle uppnås. De sakkunniga hava
härvid understrukit, dels att turistreklamen icke borde bedömas isolerad
för sig utan ses i samband med den allmänna upplysningsverksamheten,
dels ock att hela upplysningsarbetet — turistreklam och annat — i varje
särskilt land måste bedrivas efter de speciella förutsättningar, som där vore
för handen.

Yad anginge frågan örn behovet av de yttre organen funne de sakkunniga
ådagalagt, att den allmänna propagandan genom artiklar och bilder i pressen,
genom annonser, affischer och föredrag med utsikt till verklig framgång
kunde bedrivas endast genom personer, som levde på platsen och bleve intimt
förtrogna med publikens smak och aktuella intressen i de särskilda länderna
och som tillika kunde skaffa sig personlig anknytning till företag och personer,
som genom publicistisk verksamhet av olika slag kunde tjäna den
svenska upplysningens sak. Från hemlandet utsänt reklammaterial kunde
enligt erfarenheter och omdömen från olika håll icke erhålla tillräcklig spridning
och beaktande enbart genom skriftlig kommunikation med resebyråfirmor
utomlands, utan det erfordrades särskilda organ å utländsk botten för att kontrollera,
att trycksaker bleve utlagda och beaktade å resebyråer, hotell och
klubbar, samt för att genom personliga besök oavlåtligen informera och intressera
resebyråerna på platsen, särskilt deras personal i upplysningstjänst,
för trafik på Sverige. Slutligen inginge såsom ett mycket viktigt led i propagandan,
vilket tillika representerade en avsevärd del av de nuvarande byråernas
arbetskvantum, att till enskilda personer samt föreningar och grupper,
som redan reflekterade på en Sverigeresa, tillhandahålla muntliga och skriftliga
råd och upplysningar av alla slag. Utan tvivel vore det ett svenskt
intresse, att den resande publiken kunde i vederhäftig och god form erhålla
dylik vägledning, vilken endast i begränsad utsträckning kunde stå till buds
utan egna utrikesorgan. Emellertid kunde det invändas, att den propagandaverksamhet,
som behövdes på vissa platser i utlandet, skulle kunna utövas
genom privata byråer under kontroll, eventuellt också med understöd av
svenska staten. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det dock icke möjligt
att på denna väg komma till ett fullgott resultat. Om för reklamverksamheten
anlitades utländska privatbyråer, hade man säkerligen att förvänta
avsevärda svårigheter. De kunde visserligen genom en intensiv bearbetning
på platsen bringas därhän, att de läte bruka sig även för den svenska trafiken,
men att tro att denna för dem skulle kunna bliva en huvudsak vore
säkerligen felaktigt. Ej heller hade man någon säkerhet för att de skulle
hålla personal med tillräcklig sakkunskap ifråga om svenska förhållanden.
Någon svensk enskild resebyråorganisation av beskaffenhet att kunna omhänderhava
den allmänna svenska turistreklamen utomlands funnes icke för
närvarande och torde väl knappast kunna åstadkommas för ett rimligt statsunderstöd.
De särskilda trafikföretag, som dreve reklam i främmande länder,
måste naturligtvis i första hand inrikta denna efter sitt eget speciella och
icke efter det allmänna intresset, ehuru de även kunde vara detta senare
till stort gagn. Svenska resebyråer i utlandet av rent privatekonomisk
karaktär skulle självfallet sträva att genom såväl biljettförsäljning som övrig
rörelse uppnå största möjliga inkomster och kunde då näppeligen undgå att
komma i verkligt konkurrent- i stället för medarbetareförhållande till de
stora utlandsbyräerna; de skulle sannolikt av dessa betraktas såsom direkta
konkurrenter och t. o. m. såsom tämligen svaga sådana, vilka icke behövde
bemötas med synnerlig hänsyn. I förhållande till de stora utländska trafikförvaltningarna
flugt'' sådana enskilda byråer i flera avseenden svagare ställning
än de nuvarande. Vidare voro det antagligt, att den allmänna propa -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

gandaverksamheten genom annonser och artiklar i pressen, genom föredrag
och personliga förbindelser med publicitetens män icke skulle tillfredsställande
skötas av en enskild byrå. I detta som i andra avseenden Hnge
nog Sverige följa de stora ländernas exempel och skaffa sig egna officiella
organ, örn det skulle upptaga tävlan på de främmande marknadsplatserna.
På en av dessa, i Berlin, torde dessutom statens järnvägars speciella affärsintresse
i sammanhang med ångfärjelinjen redan i och för sig förutsätta en
byrå, och vid denna kunde reklamverksamheten naturligt anknytas.

De sakkunniga hava alltså kommit till den uppfattningen, att varken utländska
eller svenska privata byråer kunna på tillfredsställande sätt användas
såsom organ för den svenska turistpropagandan utomlands.

I en speciell fråga angående sättet för det utländska byråarbetets bedrivande
hava de sakkunniga uttalat sig, nämligen huruvida reklam- och upplysningsverksamheten
även borde kombineras med egentlig resebyrårörelse
med biljettförsäljning till allmänheten. De sakkunniga hava kommit till den
bestämda uppfattningen, att det vore av synnerligt värde, att på några
viktigare utrikes orter genom egna svenska organ med officiell ställning
dreves en fullständig såväl reklam- och upplysnings- som resebyrårörelse.
Av kostnadsskäl kunde detta icke komma ifråga mer än på ett fåtal platser.
De där upprättade byråerna borde utgöra centraler för propagandaarbetet
inom respektive länder och eventuellt även utom dessas gränser, därvid de
för att med sitt arbete nå möjligast vida kretsar dels borde söka erhålla
samarbete och bistånd av beskickningar, konsulat, handelskammare och andra
inflytelserika svenskar och dels genom sina personligt etablerade förbindelser
med andra resebyråer borde söka nå även dessas filialer utanför huvudorten.
Verksamhetens art gjorde, att en avsevärd självständighet måste tillerkännas
personalen i initiativ och i handlande. I länder, som icke kunde nås genom
dessa propagandacentralers arbete, kunde det vara lämpligt att med enklare
medel söka sprida någon svensk propaganda genom att från Sverige söka
anknjda sådana förbindelser, vartill tillfälle kunde erbjuda sig.

Efter en utförlig redogörelse för det svenska turistreklam- och upplysningsarbetet
i Tyskland, Frankrike, England och Förenta staterna uttalade
de sakkunniga, att byråerna i Berlin, Paris, London och New Tork borde
bibehållas i dåvarande form. Med dessa byråer täcktes de länder, från vilka
Sverige enligt den förebragta statistiken erhölle den största turistströmmen
och de största inkomsterna, grannländerna möjligen undantagna. Vad Danmark
beträffade kunde enligt de sakkunnigas mening vägande skäl anföras
för att ombilda den s. k. sovplatscentralen i Köpenhamn till en fullständig
resebyrå. I fråga om Holland syntes det för det dåvarande knappast
motiverat att lämna ett mera avsevärt understöd till en enskild byrå i detta
land. I varje fall kunde de sakkunniga icke föreslå, att trafikförbundet för
sin propaganda skulle åtaga sig ett sådant understöd. Huruvida ur statens
järnvägars speciella intressen, bland annat med hänsyn till godstrafiken, en
fortsatt subvention kunde vara motiverad, kunde de sakkunniga icke bedöma
med säkerhet. Örn en sådan subvention utginge, syntes denna emellertid
innebära en så avsevärd förmån för byrån, att statens järnvägar väl kunde

Kungl. Majus proposition nr 80.

13

Tara berättigade att till gengäld fordra, att byrån tillbandaginge som reklamorgan
även med avseende å persontrafiken. I övrigt borde det enligt
de sakkunnigas förslag få bliva trafikförbundets sak att bedöma, huruvida
och på vad sätt mindre understöd till resebyråer eller andra företag på
olika orter kunde vara motiverade för att sprida svensk propaganda i länder,
där icke egna resebyråer vore inrättade. Detta bleve praktiska tillämpningsdetaljer
rörande propagandaarbetets bedrivande, för vilka det icke kunde
vara lämpligt att på förhand uppställa några regler.

Härefter hava de sakkunniga övergått till frågan örn ett centralorgan i
Sverige och därvid inledningsvis framhållit att, örn ock propagandan i avgörande
grad måste vila på relativt självständig verksamhet av de i utlandet
upprättade byråerna, ett centralorgan i hemlandet dock icke kunde undvaras.

Beträffande de uppgifter, som skulle påvila detta organ, hava de sakkunniga
anfört bland annat:

Främst kommer uppgiften att utarbeta och anskaffa allt slags reklammaterial,
som för den utrikes verksamheten är oundgängligt men icke lämpligen
kan framställas av utlandsbyråerna själva, således broschyrer av olika
slag, varav massupplagor ständigt äro behövliga, affischer, fotografier, klichéer,
skioptikonbilder, film, i viss mån även turistiskt nyhetsmaterial och
tidningsartiklar eller underlag för sådana, vidare hotellförteckningar och tidtabeller
m. m. för utländska resebyråers och utländsk publiks behov, om
möjligt även tjänliga resehandböcker, allt avfattat på olika främmande språk
och helst under medverkan av de svenska utlandsbyråerna. Vidare gäller
det att omhändertaga och vägleda främmande journalister, författare, fotografer,
föredragshållare etc., som genom resebyråernas förmedling eller annorledes
liitkomma och med sin resa förbereda utländsk publicitet av olika
slag. samt att söka medel för lämplig propaganda i länder, som icke nås av
resebyråernas verksamhet, och upprätthålla förbindelser med nationella och
internationella propagandainstitutioner i utlandet.

De förstnämnda bland dessa propagandauppgifter innebära bland annat, att
genom rationell arbetsuppdelning bereda underlag och material för utlandsbyråernas
propagandaspridning, och enligt de sakkunnigas uppfattning är
det önskvärt, att uppgiften vidgas till att, utan onödigt ingrepp i deras fria
initiativ och handlande, utgöra en överledning och sammanhållande tillsyn
över deras reklamarbete. Under inspektionsresor bör fruktbringande rådplägning
kunna äga rum och ömsesidiga impulser givas, därvid erfarenheterna
från en byrå, i den mån de äro tillämpliga, kunna utnyttjas vid en
annan. Även en direkt undervisning och utbildning av personalen dels i
avseende på reklamteknik och dels i avseende på kännedom om turistplatser
och turistförhållanden synes lämplig. Så vitt angår statens järnvägars
personal, bör denna utbildning betraktas såsom tillhörande tjänsten.

Inom landet föreligger den viktiga uppgiften att sammanföra, ena och
till ekonomiskt bistånd förmå do olika trafik-, hotell- och affärsföretag, korporationer,
turisttrafikföreningar, kommuner etc., som hava ekonomiskt eller
annat intresse av turisttrafiken. Det gäller bl. a. att tillgodogöra sig det
propagandamaterial, som finnes samlat på olika håll, att lämna sakkunnigt
råd och bistånd vid avfattning av broschyrer, affischer etc., som man från
lokalt eller enskilt håll kan vilja bekosta — och varigenom verksamheten
också erhåller ekonomiskt stöd — samt att i övrigt verka för tillfredsställande
kvalitet och örn möjligt rationell enhetlighet i enskilda företags utlandspropaganda,
så att större effektivitet kan uppnås än genom en plan -

14

Kungl. Majit* proposition nr 80.

löst splittrad sådan. I den mån en centralisering av propagandan kan vara
möjlig att uppnå, torde detta genom den ökade effekten vara till obestridlig
fördel för såväl landet i sin helhet som för de särskilda intressenterna. —
Inom landet föreligger vidare uppgiften att verka för erforderliga åtgärder
för de utländska turisternas trivsel, såsom t. ex. anskaffande av språkkunnig
personal, skapande av »hotellkultur» i olika avseenden, stödjepunkter för
motortrafiken för turister på landsbygden, liotellkupongsystem, där det är
lämpligt, guider, utflyktsmöjligheter o. s. v. Till stor del sammanfaller denna
verksamhet med arbetet för de svenska turisterna.

Av de sakkunnigas ståndpunkt, att turistpropagandan bör ses såsom ett
led i den allmänna upplysningsverksamheten örn Sverige, följer slutligen
såsom en grundläggande uppgift för centralorganet att samarbeta med
andra institutioner, såsom utrikesdepartementet, kommerskollegium, exportföreningen,
turistföreningen, automobilklubben, utställningsbestyrelser o. s. v.,
och därigenom sörja för att turistpropagandan städse står i fullgod samverkan
med andra grenar av svenskt upplysningsväsende.

Av vad sålunda anförts finna de sakkunniga, att ett särskilt för utländsk
turistpropaganda avsett centralorgan är nödvändigt. Att arbetet icke rimligen
kunde läggas såsom sidoordnad uppgift vare sig på utrikesdepartementets
pressavdelning eller exportföreningen eller något annat organ för
utrikes information finna de sakkunniga uppenbart, då dessa institutioner
i väsentliga delar hade uppgifter av annan art än det här vore fråga örn. Jämväl
ett förläggande av den centrala ledningen till svenska turistföreningen och
i samband härmed en sammanslagning av denna och trafikförbundet hava
de sakkunniga funnit stöta på avsevärda svårigheter. Däremot borde man
icke släppa tanken på ett ingående samarbete i erforderliga delar mellan
de båda organisationerna. Slutligen kunde, framhålla de sakkunniga, ifrågasättas
att förlägga centralorganisationen till järnvägsstyrelsen, vilket skulle
innebära upprättandet inom styrelsen av en särskild avdelning. Emellertid
hade järnvägsstyrelsen själv ansett sig lämpligen böra frigöras
även från sitt nuvarande, mera begränsade ansvar för den allmänna propagandan.

De sakkunniga hava uttalat sin anslutning härtill. Utlandspropagandan
berörde icke blott statens järnvägars affärsintresse utan även en mängd
andra, delvis därmed konkurrerande företag, järnvägar, rederier, luftrederier,
hotell, kurorter o. s. v. Enandet och sammanförandet av alla dessa skilda
intressen och utverkandet av frivilligt ekonomiskt stöd från så vida kretsar
som möjligt måste vara ännu mycket svårare för en statsinstitution än för
en fri sammanslutning. I viss mån torde även erfordras friare arbetsformer
än de i statens verk vanliga. Ur den allmänna synvinkel, som de sakkunniga
ville anlägga, borde turistpropagandan ses såsom ett led av den allmänna
upplysningsverksamheten och intimt samarbeta med andra grenar av denna,
och vid sådant förhållande syntes ledningen böra anförtros åt ett organ med
en mera allsidig sammansättning. Enligt de sakkunnigas mening borde alltså
trafikförbundet fortfarande utgöra centralorgan för den utländska turistpropagandan
men dess ledning omorganiseras och tillföras representanter för
andra grenar av svenskt informationsväsende samt reklamteknisk sakkunskap.

15

Kungl. Majus proposition nr 80.

Det sålunda reorganiserade trafikförbundet borde, framhålla de sakkunniga,
lämpligen övertaga jiimväl ledning oell tillsyn av det genom resebyråerna
utövade reklamarbetet. Förut hade framhållits, att propagandan borde utövas
med avsevärd självständighet av de särskilda resebyråerna, så att dessas
handlingskraft icke bundes genom ingående detaljdispositioner. Likväl torde
det icke kunna undvaras, att en viss allmän dirigering och en inspektion
och rådgivning företoges hemifrån för att giva impulser, för att övervaka
och för att i alla de fall där det vore möjligt förenkla arbetet genom central
enhetlighet. Sambandet mellan resebyråernas yttre och trafikförbundets övervägande
inre arbete vore ock av intim beskaffenhet. Onekligen hade över
arbetet hittills vilat något i viss mån splittrat, och även örn olägenheter
därav icke framträtt, syntes det dock övervägande sannolikt, att en enhetligare
ledning skulle kunna medföra ökad effekt, förhindra dubbelarbeten
och kanske även medföra besparing i kostnader.

I anslutning till vad de sålunda uttalat framlade de sakkunniga ett organisations-
och kostnadsförslag, byggt på principen att resebyråerna alltjämt
skola drivas såsom statens järnvägars egna organ men att den positiva
propagandan skall stå under ledning av och bekostas genom trafikförbundet,
som för ändamålet bör undergå viss omorganisation och erhålla visst statsbidrag.

Förslaget örn resebyråernas bibehållande under statsbanornas förvaltning
vore, framhålla de sakkunniga, förestavat av praktiska lämplighetsskäl samt
av en uppskattning av byråernas betydelse för statens järnvägar. Främst
gällde därvid, att det icke kunde vara praktiskt eller ekonomiskt att överföra
resebyråerna till trafikförbundets regi. Resebyrårörelsen anknöte sig
däremot helt naturligt till statens järnvägar. Det syntes även vara av viss
betydelse, att resebyråerna ginge under statsbanornas namn, dels därigenom
att den officiella karaktären ingåve förtroende hos klientelet, dels ock därigenom
att biljettförsäljningsrätten, rätten att affischera, att erhålla fria resor
för personalen och andra mellanhavanden med främmande förvaltningar
lättare kunde ordnas för ett statsbanornas eget organ än för byråer, hörande
till ett trafikförbund. För Berlinbyrån tillkomme det viktiga skälet, att denna
faktiskt fungerade såsom en statens järnvägars station med hänsyn till ångfärjeförbindelsen
samt måste föra sovvagnslistorna för svenska sovvagnar o.s.v.

Emellertid syntes det de sakkunniga icke vara lämpligt att organisatoriskt
och i personaluppsättning därifrån särskilja det rena reklamarbetet. Bland
annat för ställningen utåt vore det synnerligen önskvärt, att hela verksamheten
på varje särskild plats leddes av en enda och tillräckligt representativ
person.

De sakkunnigas förslag innebure alltså, att personaluppsättningen och
resebyråernas drift enhetligt skulle handhavas av statens järnvägar men att
personalen vid utövandet av propagandaarbetet skulle vara underställd ledning
och tillsyn av det omorganiserade trafikförbundet. Förutsatt att järnvägsstyrelsen
vid tillsättande av den med reklam sysslande personalen toge
vederbörlig hänsyn till trafikförbundets önskemål örn härför lämpad arbetskraft
samt att järnvägsstyrelsen och trafikförbundet även i övrigt arbetade
i samförstånd, borde enligt de sakkunnigas uppfattning icke någon svårighet
uppstå härigenom.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Det vöre enligt de sakkunnigas mening önskvärt, att vid resebyråföreståndarnas
sida till råd och stöd för dem inrättades rådgivande kommittéer av
utlandssvenskar i framskjuten ställning icke blott i London oell Berlin
— där dylika vid tidpunkten för betänkandets avlåtande redan funnos —
utan även i Paris oell New York.

Som tidigare nämnts, skulle enligt de sakkunnigas förslag det erforderliga
centralorganet utgöras av svenska trafikförbundet. Innan detta kunde övertaga
de vidgade uppgifterna och det med statsanslag förenade större ansvaret,
förutsatte emellertid de sakkunniga vissa ändringar i dess inre organisation.
Härom hava de sakkunniga anfört huvudsakligen:

Man måste söka säkerställa en aktiv medverkan av andra offentliga och
enskilda institutioner med närliggande verksamhetsfält och således sörja för
en allsidig kompetens i ledningen och för full samverkan mellan olika grenar
av svensk upplysningsverksamhet. I ledningen böra därför representeras:
järnvägsstyrelsen, med vilken såsom förvaltare av resebyråerna ett intimt
samförstånd är oundgängligt, utrikesdepartementet för att säkerställa samarbete
med dess pressavdelning, exportföreningen för samarbete med den
kommersiella propagandan och för tillvaratagande av de kommersiella intressena
i turistväsendet samt turistföreningen, vilkens erfarenheter böra tillvaratagas
bland annat för lämplig dirigering av turistströmmen samt för samarbete
i praktiska detaljer, till exempel ifråga örn fotografier och illustrationsmaterial.
De ekonomiska intressenterna och bidragsgivarna böra representeras
genom 3 av trafikförbundets råd utsedda ledamöter. Representanterna för
järnvägsstyrelsen och utrikesdepartementet torde lämpligen böra utses av
Kungl. Hajd. Men vidare synes det de sakkunniga nödvändigt, att i sty
reisen insättes en i reklamtekniskt avseende kvalificerad person. Reklamtekniken
står rinder stark utveckling, och då förbundets arbete till stor del
vilar på denna teknik, är det angeläget, att inom styrelsen, som har att leda
verksamheten, sakkunskap på detta område blir företrädd. Många misstag
kunna säkerligen förebyggas därigenom, mycket arbete, som eljest blir bortkastat,
ledas in på rätt spår. Den speciellt reklamsakkunnige ledamoten
bör lämpligen utses av trafikförbundets råd, men utan hänsyn till att representera
något visst specialintresse inom förbundet.

De sakkunniga föreslå således, att svenska trafikförbundet skall hava en
styrelse av 8 personer, nämligen: 2 utsedda av Kungl. Maj:t, vilka skola
representera utrikesdepartementet och järnvägsstyrelsen och av vilka den
ene skall vara ordförande i styrelsen, 1 utsedd av Sveriges allmänna exportförening,
1 utsedd av svenska turistföreningen, 4 utsedda av svenska trafikförbundets
råd, varav en speciellt reklamtekniskt sakkunnig, jämte en suppleant
för en var av styrelseledamöterna.

Dessutom torde järnvägsstyrelsen med hänsyn till driftsgemenskapen
böra berättigas att adjungera en i överläggningarna men ej i besluten delaktig
representant.

Revision bör verkställas av en av Kungl. Majit utsedd och en eller två
av förbundets råd utsedda revisorer.

Den på nämnda sätt utsedda styrelsen skall vara förbundets högsta beslutande
organ och således övertaga nuvarande styrelses och råds uppgifter
i dessa avseenden samt bland annat fastställa kostnadsstaten och antaga
huvudbefattningarnas innehavare bland personalen. Liksom nu torde en
verkställande direktör böra vara anställd.

Denna organisation är dock ej tillräcklig. Trafikförbundet behöver för
framtiden i minst lika hög grad som förut stå i direkt förbindelse med

17

Kungl. Majus proposition nr SO.

möjligast vida kretsar av alla de intressen, som beröras av turisttrafiken.
Med de skilda förhållandena i olika delar av vårt land är det också nödvändigt,
att de särskilda landskapens turistorganisationer samverka med det
centrala organet för att detta skall kunna få tillräcklig praktisk sakkunskap
att leda reklamverksamheten och väga de understundom stridiga intressena
mot varandra. Rådet måste således bibehållas, och det kommer enligt de
sakkunnigas förslag att få åt sig överlämnade uppgifterna att utse vissa
styrelseledamöter och revisorer samt i övrigt ha en rådgivande karaktär.
Likaledes bör åt årsmötet behållas det i sista hand avgörande inflytandet
på verksamheten, därutinnan årsmötet har att välja rådets medlemmar
och besluta, vilka andra institutioner, som skola äga att utse sådana. Årsmötet
har även att fastställa vinst- och förlust- samt balansräkning för förbundet.

I fråga örn täckningen av kostnaderna för resebyråerna hava de sakkunniga
funnit lämpligast, att dessa med undantag av sådana utgifter, som avse
den rena reklamen, stanna på statens järnvägars utgiftsstat. Hit borde
således också föras kostnaderna för det synnerligen omfattande arbetet med
att tillhandahålla upplysningar, råd och reseplanläggningar till allmänheten
och till andra resebyråer. De sakkunnigas förslag innebär alltså, att statens
järnvägar skulle svara för den totala driftkostnaden (lokal-, personal- och
expeditionskostnader), som för det dåvarande efter avdrag av inkomsterna
stego till 185,000 kronor, men att de direkta reklamutgifterna, då beräknade
till i avrundat tal 88,000 kronor, skulle övertagas av trafikförbundet. Förbundets
budget skulle alltså med dåvarande kostnader belastas med nyssnämnda
belopp, 88,000 kronor, varjämte statens järnvägars bidrag till förbundet örn

10,000 kronor skäligen borde bortfalla. Från statens järnvägar skulle alltså
avlastas ett belopp av tillhopa 98,000 kronor.

Efter en undersökning av trafikförbundets inkomster och utgifter hava
de sakkunniga under nyss angivna förutsättningar framlagt följande förslag
till budget för förbundet, vilket förslag återgives med påpekande av att de
sedan år 1927 inträffade valutaförändringarna givetvis numera påkalla andra
siffror:

Utgifter.

Reklammaterial o. d..........

kr.

70,000

Reklam vid resebyråerna ...

»

94,500

Allmänna omkostnader ......

»

21,000

Löner .............................

47,000

Resekostnader ...................

»

4,000

Representation.....................

»

2,500

Provisioner ........................

»

20,000

Räntor................................

»

3,000

Summa

kr.

262,000

Inkomster.

Bidrag och medlemsavgifter kr. 50,000
» av Stockholms stad » 10,000

Restaurantaktiebolaget ...... » 75,000

Annonser .......................... » 45,000

Statsanslag ....................... » 80,000

Diverse ............................. » 2,000

Summa kr. 262,000

Det erforderliga statsbidraget skulle således enligt de sakkunnigas beräkningar
utgöra 80,000 kronor, innebärande — då från statens järnvägar skulle
avlastas ett belopp av 98,000 kronor — en nettominskning för det allmänna
av 18,(XX) kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1034, 1 sami. Nr 80.

28 84 2

18

Kungl. Majda proposition nr 80.

Beträffande det föreslagna statsbidraget anförde de sakkunniga bland annat:

Beloppet är beräknat efter nuvarande behov och bör täckas genom anslag å
statsbudgeten. Såsom villkor för anslaget bör uppställas, att förbundets
övriga inkomster uppgå till sammanlagt minst dubbla statsbidraget. Dessutom
bör anslagets beviljande göras beroende av att trafikförbundet erhåller
den organisation, som av de sakkunniga föreslagits, i vilket syfte stadgarna
böra underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande, samt att i stadgarna
intages förbud mot ändring utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Beträffande anslagets användning synes det med förbundets starkt specialiserade
verksamhet icke erforderligt eller ens lämpligt att stadga några
detaljerade föreskrifter. De av Kungl. Majit utsedda styrelseledamöterna i
trafikförbundet böra åläggas att till Kungl. Majit göra anmälan, därest styrelsen
fattar beslut, som de finna sig icke kunna biträda. Vidare bör föreskrivas,
att i revisionsberättelse, som årligen skall ingivas till Kungl. Majit,
skall lämnas specificerad redogörelse över användningen av förbundets medel
för olika ändamål, varvid det skall åligga den av Kungl. Majit utsedde
revisorn att särskilt yttra sig, huruvida tillgängliga medel synas vara på
ändamålsenligt sätt använda.

Slutligen hava de sakkunniga framfört vissa önskemål rörande viktigare
detaljspörsmål, varå de under utredningens gång fästat sin uppmärksamhet.

Bland de direkta reklamutgifterna inginge som ett viktigt led utarbetandet
av broschyrer och dylika publikationer. I avseende härå ville de sakkunniga
framhålla, att ifrågavarande publikationer måste tekniskt väl planläggas, så
att innehållet bleve korrekt och överskådligt samt fångade intresset hos den
publik, för vilken publikationerna avsåges. En annan fråga av stor ekonomisk
betydelse vore den örn reproduktionskostnaderna. Manuskript måste vara
fullständigt utarbetade samt tryckeriernas anbud och räkningar underkastas
sakkunnig granskning. Möjligen kunde statens tryckerisakkunnige få anlitas
för detta ändamål. Yad som sagts örn kvalitetskraven på publikationerna
gällde även ifråga om affischerna. Resebyråernas utmärkta läge borde tillfullo
utnyttjas genom den bästa möjliga fönsterskyltning. Okad uppmärksamhet
borde ägnas det förträffliga och effektiva reklammedel, som vackra
fotografier utgjorde. Möjligheten av filmpropaganda förtjänade ingående prövning.
Det vore synnerligen önskvärt, att tullfrihet utverkades för reklamlitteratur
och film, som genom trafikförbundet utsändes i reklamsyfte. I
fråga örn tullvisiteringen framhölles, att det icke torde vara uteslutet att
vid denna vederbörlig hänsyn toges till de resandes karaktär av utländska
turister och osannolikheten av försök till olovlig varuinförsel från deras
sida. Beträffande tullförfattningarna vöre en sådan ändring önskvärd, att
någon höjning medgåves för utländska resande av den medgivna tullfria
kvantiteten tobaksvaror. Slutligen vore det mycket önskvärt, att trafikförbundet
alltjämt sökte samverka med hotell och restauranger för att uppnå
sådana förbättringar som en utländsk publik utan alltför stora anspråk vore
van vid och gärna fordrade för att känna trevnad.

På grundval av sin sålunda förebragta utredning hava de sakkunniga föreslagit,

att statens järnvägar bemyndigas att fortfarande i huvudsak såsom dittills
driva rese- och reklambyråerna i Berlin, Paris, London och New York
samt bestrida samtliga kostnader för byråernas drift, dock ej de direkta
reklamutgifterna;

att till råd och stöd för resebyråerna inrättas rådgivande kommittéer av
utlandssvenskar i framskjuten ställning;

Kungl. Majlis proposition nr 80.

19

att trafikförbundet omorganiseras på. angivet sätt samt, utan att frånbända
resebyråpersonalen dess erforderliga handlingsfrihet i propagandaarbetet,
övertager ledning och tillsyn av det direkta reklamarbetet vid resebyråerna; att

trafikförbundet, under förutsättning att omorganisation företagits och
att dess övriga inkomster uppgå till minst dubbla beloppet, erhåller statsbidrag
örn 80,000 kronor att jämte förbundets övriga medel användas till
turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet; samt

att nyss angivna särskilda önskemål beaktas.

lil. Utlåtanden över 1927 års sakkunnigbetänkande ni. m.

Över de sakkunnigas sålunda framlagda betänkande och förslag hava utlåtanden
avgivits den 23 december 1927 av svenska trafikförbundet, den 29
december 1927 av statskontoret, den 31 december 1927 av järnvägsstyrelsen,
samma dag av kommerskollegium, som överlämnat yttranden av Stockholms
och Skånes handelskammare, svenska handelskamrarna för Storbritannien och
Irland, i Frankrike och för Amerikas förenta stater, svenska Amerikalinjen,
ångfartygsaktiebolagen Göta kanal och Gotland, Hallands ångfartygsaktiebolag,
aktiebolaget Aerotransport och Bergslagernas järnvägsaktiebolag, den
10 januari 1928 ånyo av järnvägsstyrelsen med anledning av vad kommerskollegium
i nvssberörda utlåtande anfört, den 12 december 1927 av beskickningen
i Washington, den 31 december 1927 av beskickningen i Berlin, den
7 och den 20 januari 1928 av beskickningen i Paris, den 19 december 1927
av kungl, automobilklubben, den 9 januari 1928 av Sveriges allmänna exportförening,
den 30 januari 1928 av svenska turistföreningen, den 16 oktober
1928 ånyo av järnvägsstyrelsen, den 21 januari 1929 ånyo av trafikförbundet
samt den 13 september 1929 av riksräkenskapsverket.

Beträffande det närmare innehållet i de sålunda avgivna utlåtandena torde
jag i huvudsak få hänvisa till handlingarna i ärendet. I all synnerhet gäller
detta de ofta vidlyftiga ekonomiska kalkylerna. Den inträdda förändringen
av den svenska valutans värde i förhållande till de utländska ävensom de
förändringar beträffande den av statens järnvägar bedrivna utländska persontrafikreklamen,
vilka vidtagits under den senaste tiden, hava nämligen medfört
så väsentliga förskjutningar i de tidigare förutsättningarna för det ifrågavarande
spörsmålets bedömande ur kostnadssynpunkt, att jag anser mig
böra i det stora hela förbigå de i de olika utlåtandena anförda kostnadsberäkningarna.
Jag kommer alltså i förevarande sammanhang främst att uppehålla
mig vid de uttalanden rörande frågor av principiell och organisatorisk
art, som. framkommit i utlåtandena.

Trafik förbundet har i sitt yttrande den 23 december 1927 anfört, att
organisationsförslaget gåve förbundet anledning till betänkligheter.

Järnvägsstyrelsen hade förklarat, att den icke hyste någon önskan att
uppehålla reklamverksamheten, såsom varande en för styrelsen främmande
arbetsuppgift, vilken diirför skulle överflyttas till trafikförbundet. Stora och

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ökade krav ställdes samtidigt på personalen vid resebyråerna i kvalitativt,
representativt och reklaintekniskt avseende. Den ansåges böra utbildas och
tidvis förstärkas. Trafikförbundet ålades allt ansvar för den reklam och
upplysning, som bomme att göras eller lämnas av nämnda personal, men i
frågor rörande tillsättande och utbildning av densamma skulle förbundet
strängt taget icke tillerkännas något positivt inflytande. Ansvaret för personalens
tillsättande och utbildning skulle påvila järnvägsstyrelsen, som samtidigt
befriades från allt deltagande i den aktiva reklamverksamheten.

Den verkliga innebörden av detta förslag vilade på förutsättningen av ett
fullkomligt samförstånd mellan järnvägsstyrelsen och trafikförbundet, vilket
vore riktigt, ty meningsskiljaktigheter av sådan art, att de — enligt vad de
sakkunniga föresloge — behövde hänskjutas till Kungl. Majlis avgörande,
borde enligt förbundets förmenande icke ens få ifrågasättas. Förslaget beaktade
däremot ej den logiska ansvarsfördelningen i fråga örn reklamarbetet
mellan järnvägsstyrelsen och förbundet. Förbundet vore ense med de sakkunniga
att upplysnings- och propagandaarbetet för närvarande lämpligast
borde bedrivas från statens järnvägars i utlandet varande resebyråer. Men
örn detta arbete skulle stå under förbundets ledning och ansvar syntes det
ligga i öppen dag, att vid tillsättandet och utbildningen av den härför lämpliga
personalen ett blott hänsynstagande till förbundets önskemål ej vore
tillfyllest. Förbundet borde principiellt sett vara ansvarigt även för reklampersonalens
tillsättande. Det egendomliga fallet kunde annars inträffa, att
eventuella anmärkningar mot reklamens utförande bomme att drabba den
härför oansvariga organisationen eller järnvägsstyrelsen.

Örn reklamverksamheten skulle övertagas av trafikförbundet måste personalfrågan
lösas på ett för vederbörande parter tillfredsställande sätt. Denna
fråga borde under sådana förhållanden överlämnas åt statens järnvägar och
förbundet för gemensam utredning, detta så mycket mer som erfarenheten
bomme att giva vid handen, i vilken utsträckning personalorganisationen
krävde omläggning.

Den av de sakkunniga föreslagna styrelsen hade erhållit en representativ
sammansättning, varvid emellertid i förbundet representerade intressen icke
blivit tillgodosedda i så hög grad, som syntes önskvärt.

De statens organ, som det enligt förbundets uppfattning skulle vara ett
reellt intresse att hava representerade i dess styrelse, vore: statens järnvägar,
vilkas reklamverksamhet förbundet genom statsanslagets mottagande
närmast skulle komma att fortsätta, kommunikationsdepartementet, såsom
handläggande jämväl andra kommunikationsärenden än järnvägarnas, samt
utrikesdepartementet, med vilket förbundet med sin verksamhet riktad på
utlandet måste hava ett intimt samarbete. Det syntes därför riktigt, att
statens intressen närmast tillvaratoges av representanter i förbundets styrelse
för dessa tre statsinstitutioner. De båda departementsrepresentanterna
skulle helt naturligt utses av Kungl. Majit. Järnvägsstyrelsen syntes däremot
själv böra utse statens järnvägars representant, och därmed förfölle
behovet av att järnvägsstyrelsen »borde berättigas adjungera en i överläggningarna,
men ej i besluten delaktig representant». Äv Kungl. Majit borde
dessutom utses en tredje ledamot att fungera som förbundets ordförande;
denne borde som för närvarande vara en person, vilken med representativa
egenskaper förenade en allsidig blick för turisttrafikens betydelse utan att
aktivt tillhöra någon delina trafik berörande ekonomisk intressegrupp. Förbundets
egna representanter i styrelsen, vilka åtminstone formellt skulle
tillsättas av dess råd, föresloges till fem.

21

Kungl. Majus proposition nr 80.

Förbimclet ansåge således, att styrelsen borde utgöras av 9 personer, varav
3 (ordföranden inbegripen) utsåges av Kungl. Majit, 1 av järnvägsstyrelsen
och 5 av förbundets råd, saint att ordföranden icke skulle tillhöra någon
i förbundet representerad ekonomisk intressegrupp. För var och en av de
övriga 8 ledamöterna borde väljas en suppleant.

Av det sagda framginge, att förbundet i likhet med de sakkunniga ansåge,
att rådet borde bibehållas.

I en i och för sig berättigad strävan att filiförsäkra staten ett kontrollerande
inflytande över förbundets verksamhet hade de sakkunniga föreslagit
teoretiska kontrollåtgärder, vilka för en sammanslutning med trafikförbundets
syften syntes sakna praktisk betydelse. Förslaget att de av Kungl. Majit
utsedda styrelseledamöterna i trafikförbundet borde åläggas att till Kungl.
Majit göra anmälan, därest styrelsen fattade beslut, som de funne sig icke
kunna biträda, syntes vara av sådan art, men i denna åtgärd läge dessutom
ett visst misstroende mot förbundets övriga styrelseledamöter. Förbundet
ansåge sig därför böra avstyrka densamma, så mycket mer som den icke toge
hänsyn till solidariteten och det nödvändiga goda samarbetet inom styrelsen
och bestämmelsens tillämpande i praktiken på grund härav skulle kunna
medföra svårigheter i reklamarbetets planläggning och utförande.

De sakkunnigas utgiftssumma uppginge till 262,000 kronor; den vore lågt
beräknad och toge dessutom icke hänsyn till nyupplagd reklam i vissa
länder och behovet av ökade allmänna omkostnader. Men de sakkunniga
förutsatte trots detta, att reklamarbetet skulle vidgas. Gent emot nämnda
summa stöde inkomsterna, vilka enligt av förbundet framlagda beräkningar
borde minskas med minst 25,000 kronor. Då det för reklamen från resebyråerna
för det dåvarande anslagna beloppet, 94,500 kronor, alltjämt borde
utgå till detta ändamål^ måste minskning äga rum på annat håll för att
budgeten skulle gå ihop. Förbundet holle emellertid med visshet före, att
någon minskning ej utan allvarligt men kunde ske beträffande utgifter för annan
reklammateriel, ej heller kunde allmänna omkostnader, löner, resekostnader
eller andra konton minskas, därest verksamheten på ett rationellt sätt skulle
kunna bedrivas.

De sakkunniga hade ansett, att beloppet 80,000 kronor vore beräknat efter
dåvarande behov, och i vad mån detta framdeles kunde stegras, finge då
underkastas prövning. Förbundet vore av den åsikten, att nämnda belopp
icke motsvarade det verkliga behovet av statsmedel för att kunna såväl upprätthålla
reklamverksamheten i utlandet som även säkerställa centralorganisationens
i Sverige arbete. De 80,000 kronorna syntes fastmer vara ett utjämningstal
i en budget, där utgifterna vore för lågt beräknade och inkomsterna
för högt uppskattade och dessutom delvis av tvivelaktig natur.

Som villkor för anslaget hade de sakkunniga vidare ansett sig böra uppställa,
att förbundets övriga inkomster uppginge till sammanlagt minst dubbla
summan. Utgående från summan 80,000 kronor skulle förbundet sålunda
garantera minst 160,000 kronor årligen, men i verkligheten, för att budgeten
skulle gå ihop, anskaffa 182,000 kronor. Uppställandet av detta villkor

22

Kungl. Majus proposition nr SO.

kunde endast förklaras av bristande kännedom om reklamarbetets uppläggning
och art samt sättet för medlens anskaffande. Förbundet ville i anledning
därav betona, att örn staten skulle anse sig böra bidraga till utlandsreklamens
upprätthållande från en neutral central organisation, detta bidrag
borde vara så tillmätt, att det motsvarade kostnaderna för den del av verksamheten,
som bidraget närmast vore avsett att upprätthålla, samt för den
i samband därmed erforderliga personalökningen inom denna organisation.
Framtiden finge sedan utvisa, huruvida statsbidraget vore till sin storlek
väl avpassat samt huruvida möjligen utvägar skulle kunna finnas för verksamhetens
upprätthållande och vidgande även med eventuellt minskat statsbidrag.

Såsom sammanfattning av sin ståndpunkt till förevarande spörsmål har
förbundet slutligen uttalat, bland annat, att förbundet ej såge sig i stånd
och ej heller funne med sitt ansvar förenligt att på de angivna villkoren
mottaga det föreslagna statsanslaget, utan att förbundet för övertagande av
den enligt de sakkunnigas förslag utökade reklamverksamheten ansåge
önskvärt:

att ett statsbidrag för det dåvarande icke komme att understiga 125,000
kronor för år, varav skulle utgå: 94,500 kronor för upprätthållandet av den
reklam verksamhet, som bedreves av statens järnvägars egna organ i utlandet,

16,000 kronor för utvidgning av reklamverksamheten till vissa europeiska och
utomeuropeiska länder och 14,500 kronor för säkerställande av förbundets i
förening med övertagandet av nämnda utlandsreklam nödvändiga inre omorganisation,

att statsbidraget i fråga lämnades utan sådant villkor för dess utbetalande,
som de sakkunniga ansett sig böra uppställa,

att vid tillsättandet av styrelsemedlemmar häiisyn foges till de av förbundet
anförda önskemålen rörande styrelsens sammansättning, samt

att reklampersonalfrågan vid statens järnvägars resebyråer i utlandet
underkastades förnyad prövning, med uppdrag åt statens järnvägar och förbundet
att gemensamt söka träffa en för båda parterna tillfredsställande
lösning.

Statskontoret har i huvudsak uttalat följande:

Den nationalekonomiska betydelsen av den utländska turisttrafiken samt
önskvärdheten även ur andra synpunkter att vårt land och dess förhållanden
bleve i större utsträckning kända i utlandet syntes väl motivera, att statsverket
ekonomiskt stödde den för ändamålet erforderliga propagandan. Härigenom
bleve staten också i tillfälle att övervaka, att denna propaganda vore
måttfull och vederhäftig, och kunde jämväl i övrigt inverka på turistväsendets
utveckling i sund riktning. Mot att den centrala ledningen av den allmänna
reklamen helt omliänderhades av trafikförbundet med bidrag av statsmedel
syntes, därest förbundet omorganiserades på föreslaget sätt, ej vara något
att erinra. Att kostnaderna för turistreklamen i viss utsträckning bestredes
av egentliga statsmedel finge anses vara riktigt. Huru stor del av dessa
kostnader, som statens järnvägar i deras egenskap av trafikföretag fortfarande
borde bära, syntes i brist på exakta beräkningsgrunder i viss grad vara en
lämplighetsfråga. Givetvis hade det varit synnerligen önskvärt, att förbundet

23

Kungl. Majda proposition nr 80.

kunnat påräkna understöd av fast karaktär ock i större omfattning från dem,
som droge den direkta ekonomiska vinsten av turisttrafiken — frånsett
statens järnvägar. Man syntes emellertid få utgå ifrån att förbundets styrelse
i fortsättningen sökte att vinna bidrag i form av medlemskap eller på annat
sätt från av turisttrafiken ekonomiskt beroende sammanslutningar och enskilda.

Järnvägsstyrelsen bar i sitt utlåtande den 31 december 1927 erinrat, att
styrelsen redan tidigare hemställt att bliva befriad från sin befattning med
reklamverksamhetens ordnande i utlandet, samt i anslutning därtill anfört:

Styrelsen hade då tänkt sig, att det förefintliga samarbetet i fråga örn
lokal och personal mellan resebyråerna och reklambyråerna skulle upplösas.
De sakkunniga vore även av den meningen, att styrelsens befattning med
den allmänna reklamen skulle upphöra; de föresloge emellertid, att resebyråarbetet
och reklamarbetet skulle bedrivas i samma lokal, med samma
föreståndare och delvis även med samma personal. Givetvis kunde mycket
i denna anordning vara ägnat att väcka betänkligheter. Svenska trafikförbundet
hade också starkt framhävt sin tveksamhet på denna punkt. Förbundet
syntes bland annat önska ett bestämmande inflytande beträffande
resebyråpersonalens utbildning och antagning. Styrelsen kunde dock icke
avstå från rätten att på vanligt sätt antaga och placera statens järnvägars
befattningshavare, vilket även gällande regler för statstjänstemäns anställande
och befordring gjorde till en nödvändighet. Styrelsen ville emellertid
vid resebyråföreståndarnas och andra av saken berörda tjänstemäns tillsättande
iakttaga, att de valdes med hänsyn till behövliga kvalifikationer
även för reklamarbetets bedrivande, och skulle härvid i möjligaste mån taga
hänsyn till från förbundets sida framställda önskemål. Önskade förbundet
på en eller flera resebyråer anställa särskilda tjänstemän för reklamarbetet,
vare sig för hela året eller för viss del därav, skulle styrelsen ock, i den
mån utrymmes- och andra hänsyn gjorde detta möjligt, söka tillmötesgå sådana
önskningar rinder förutsättning givetvis, att dylika tjänstemän underordnades
vederbörande resebyråers chefer.

Styrelsen ansåge därför att, örn man byggde på ett fortbestående gott
samförstånd och det intima samarbete, som erkänt dittills varit för handen,
man kunde komma fram på den väg, som kommitterade velat anvisa. Styrelsen
ville därför ej för sin del avvisa densamma, i synnerhet som den
också utan tvivel borde avsevärt nedbringa kostnaderna såväl för lokal som
personal. Särskilt vore härvid att märka, att den huvudsakliga delen av
arbetet infölle på olika tidpunkter, i det att reklamverksamheten vore koncentrerad
till årets första månader, resebyråverksamheten åter huvudsakligen
till sommaren.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna rådgivande kommittéerna
hade styrelsen i princip intet att invända. Styrelsen ville endast framhålla,
att kommittéernas uppgift borde preciseras till att de skulle hjälpa resebyråföreståndarna
i deras egenskap av reklamchefer.

Vad beträffade förbundets organisation ville det synas styrelsen, som om
de sakkunniga i sitt förslag härom gått något för långt i fråga om att binda
förbundet. Det viktiga vore att staten, örn betydande belopp tilldelades
förbundet för att ombesörja den nya verksamheten, också tillförsäkrade sig
inflytande på och kontroll över medlens användning. Ehuru styrelsen kunde

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

ansluta sig till vad de sakkunniga föreslagit ifråga om förbundets styrelse,
föredroge styrelsen dock avgjort trafikförbundets förslag, att Kungl. Majit
skulle utse tre styrelseledamöter, av vilka en skulle vara ordförande, en
representera utrikesdepartementet och en kommunikationsdepartementet,
samt att järnvägsstyrelsen skulle utse en ledamot. Någon anledning för
Kungl. Majit att i övrigt lämna föreskrifter örn förbundets styrelse och råd
m. m. torde icke förefinnas. Mot vad de sakkunniga föresloge beträffande
revision hade styrelsen ingen erinran.

I fråga örn kostnaderna har järnvägsstyrelsen erinrat, att de sakkunniga
ansett att styrelsen borde svara för de kostnader för resebyråernas drift
(för år 1926 uppgående till 104,000 kronor och för år 1928 beräknade till

100,000 kronor), som enligt styrelsens beräkningar sammanhängde med resebyråernas
åliggande att ombesörja reklamen. Styrelsen kunde icke inse
riktigheten härav. Allra minst vore det berättigat att icke taga detta be1°PP
i betraktande, då statens bidrag uppskattades. Från denna utgångspunkt
har järnvägsstyrelsen beräknat det erforderliga statsbidraget till 155,000
kronor förutom 50,000 kronor såsom bidrag från statens järnvägar i egenskap
av affärsföretag.

De sakkunnigas förslag, att såsom förutsättning för statsbidragets utgående
skulle stadgas viss relation till trafikförbundets övriga inkomster, har järnvägsstyrelsen
i princip biträtt och tillika framhållit, att örn förbundets inkomster,
med vissa undantag, något år vore lägre än vad sålunda förutsatts,
statsbidraget för därpå följande år skulle utgå med samma belopp som denna
lägre inkomst.

Styrelsen har förutsatt, att Kungl. Majit av riksdagen erhölle ett generellt
bemyndigande att utbetala bidrag till svenska trafikförbundet enligt
angivna grunder. Med hänsyn till att reklamen måste ordnas i god tid
vore det praktiskt omöjligt att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla och
sköta utlandsreklamen, därest anslaget för varje särskilt år skulle beviljas
av riksdagen.

Med avseende på de av de sakkunniga angivna särskilda önskemålen har
styrelsen förklarat sig så mycket mera kunna ansluta sig till dem, med
undantag för ett par detaljer, som de i det stora hela icke innebure något
annat än fortgående på samma vägar och fortsatt tillämpning av samma
metoder, som redan användes.

Kommerskollegium har till en början redogjort för det huvudsakliga innehållet
i de av kollegium införskaffade yttrandena.

Kollegium har därvid meddelat, att de sammanslutningar och företag,
som uttalat sig, i huvudsak tillstyrkt de sakkunnigas förslag under framhållande
av turisttrafikens betydelse och nödvändigheten av en väl ordnad
och vederhäftig reklam- och upplysningsverksamhet. I flertalet yttranden
framhävdes uttryckligt, att resebyråerna i utlandet icke kunde undvaras för
bedrivande av arbetet på ett tillfredsställande sätt, varjämte lämpligheten
utav att den centrala ledningen av verksamheten anförtroddes åt svenska
trafikförbundet underströkes. En kraftig medverkan från statens sida för
verksamhetens finansiering syntes allmänt anses oundgängligen erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 25

Mot de i förslaget innefattade ekonomiska beräkningarna hade emellertid
från flera håll framställts anmärkningar.

För egen del har kommerskollegium •— under framhållande särskilt av
turisttrafikens värde såsom underlag för de kommersiella förbindelsernas
utveckling i allmänhet — funnit fullgoda skäl föreligga för det allmänna att
ekonomiskt medverka till reklamverksamhetens upprätthållande. Mot de
sakkunnigas förslag till verksamhetens organiserande har kollegium förklarat
sig i huvudsak icke hava något att erinra. De sakkunnigas beräkningar
med avseende å trafikförbundets ekonomi ansåge däremot kollegium vara
mindre tillfredsställande. Vad statsanslaget beträffade syntes det emellertid
kollegium, som örn redan det i förslaget upptagna anslagsbeloppet, 80,000
kronor, utgjorde ett maximum för statens direkta bidrag till verksamheten
ifråga. Någon höjning därav kunde kollegium för sin del i varje fall icke
förorda. Ifråga örn förbundets affärsrörelse syntes däremot de sakkunniga
enligt kollegii mening icke hava beaktat de olika möjligheterna till inkomster
för förbundet, som på dylik väg stöde att erhålla.

I sistnämnda hänseende har kollegium föreslagit

1) övertagande av ensamrätten till annonsering å statens järnvägars stabo -ner och tåg;

2) gottgörande av den statens järnvägar tillfallande ersättning, som turisttrafikförbundets
restaurantaktiebolag till statens järnvägar enligt gällande
kontrakt utbetalade utöver vad som kunde anses motsvara skälig hyra för
i anspråk tagna lokaler och restaurangvagnar;

3) övertagande på fördelaktiga villkor av restaurantbolagets preferensaktier,
som för närvarande innehavas av enskilda; samt

4) utgivande av andra med trafikväsendet sammanhängande, inkomstbringande
tryckalster, varvid särskilt nämnts »Sveriges kommunikationer».

Beträffande frågan, huruvida ett statsanslag borde ställas i viss relation
till förbundets övriga inkomster, har kollegium funnit mest ändamålsenligt,
att en dylik relation finge avseende endast å förbundets inkomster av avgifter
och bidrag från förbundets medlemmar.

Med tillstyrkande i huvudsak av de sakkunnigas förslag till organiserande
av turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet har kollegium hemställt
om ytterligare utredning enligt av detsamma angivna riktlinjer i fråga
örn möjligheterna till ökade inkomster för trafikförbundet.

I sitt utlåtande den 10 januari 1928 har järnvägsstyrelsen till granskning
upptagit de av kommerskollegium framförda förslagen om åvägabringande
av ökade inkomster för förbundet och därvid, såsom av handlingarna närmare
framgår, kommit till det resultatet, att ett genomförande av förslagen, i den
mån så kunde ske, icke torde kunna medföra någon nämnvärd inkomstökning.

Beskickningarna i Washington, Berlin och Bäris hava i stort sett icke haft
något att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Kungl, automobilklubben har anfört att, enär klubbens verksamhet icke berördes
av det framlagda betänkandet i annan mån än att ett samarbete förut -

26

Kungl. Majus proposition nr 80.

sattes mellan det angivna centralorganet i Sverige och klubben, vartill
klubben givetvis gärna ville medverka, klubben ansett sig icke böra i övrigt
yttra sig över förslaget.

Sveriges allmänna exportförening ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning,
att en mera konsekvent genomförd centralisering av de olika anordningarna
för turistreklam- och upplysningsverksamhet örn Sverige i utlandet
borde genomföras. Föreningen ansåge sig emellertid ej hava anledning att
närmare ingå på den av de sakkunniga föreslagna omorganisationen av trafikförbundet.
Beträffande den utländska organisationen av reklamarbetet
tillstyrkte föreningen, att till råd och stöd för de svenska rese- och reklambyråerna
i Berlin, Paris, London och New York i enlighet med de sakkunnigas
förslag inrättades rådgivande kommittéer av utlandssvenskar i
framskjuten ställning.

Svenska turistföreningen har anfört, att föreningen i likhet med de sakkunniga
ansåge, att trafikförbundet —- vilket sedan 25 år tillbaka vore den
institution som här i landet företrätt dem, som hade ett direkt ekonomiskt
intresse i den utländska turisttrafiken till Sverige, och som för ifrågavarande
intressenters räkning handhaft den huvudsakliga delen av den utländska
reklamen — vore den organisation, som fortfarande borde lia ledningen av
denna verksamhet. Förbundet besutte också otvivelaktigt goda kvalifikationer
att tillvarataga det allmännas intressen i den riktning och omfattning
de sakkunniga föreslagit.

Då trafikförbundets intressenter i första hand skördade vinsten av statens
åtgärder på förevarande område, torde det ock vara uppenbart att statens
bidrag borde ställas i ett visst förhållande till den offervillighet intressenterna
själva visade. Å andra sidan borde statsanslaget, örn det skulle
göra vederbörlig nytta, ej sättas alltför lågt, ty visade de enskilda stor offer:
villighet borde staten stödja denna genom att icke alltför hårt beskära sitt
anslag.

Uppenbart vore, att då från det allmännas sida ett betydande understöd
lämnades för en reklam i utlandet av nu ifrågavarande slag, staten måste
beredas tillfälle att pröva och gilla den organisation, som hade att nyttiggöra
de medel som staten lämnade. I detta avseende kunde turistföreningen
helt instämma i de sakkunnigas huvudprincip, att organisationen borde vara
så utformad, att den säkerställde en aktiv medverkan av offentliga och enskilda
institutioner med besläktade uppgifter och således med säkerhet möjliggjorde
en allsidig kompetens i ledningen och full samverkan mellan olika
grenar av svensk upplysningsverksamhet.

I sitt utlåtande den 16 oktober 1928 har järnvägsstyrelsen till en början
konstaterat, att så gott som alla de korporationer, som yttrat sig i saken,
i princip tillstyrkt eller förklarat sig icke hava någon invändning att göra
mot de sakkunnigas förslag, vilket även av styrelsen i dess utlåtande den
31 december 1927 i det väsentliga tillstyrkts. Yid sådant förhållande ansåge
sig styrelsen icke hava anledning att ingå på frågan utom beträffande
två punkter.

27

Kungl. Majus proposition nr 80.

Den ena av dessa vore frågan om reklamverksamlietens inre organisation
vid resebyråerna i utlandet och särskilt möjligheten och lämpligheten av
den sammankoppling av resebyråarbetet och reklamarbetet i samma lokal,
med samma föreståndare och delvis även med samma personal, som de sakkunniga
föreslagit. En sådan sammankoppling skulle medföra, att resebyråföreståndarna
komme att till en del sortera under järnvägsstyrelsen och till
en del under trafikförbundet såsom centralorgan för reklamen. Trafikförbundet
hade däremot anmält vissa betänkligheter. Styrelsen hade emellertid
förvissat sig örn att förbundet icke ansåge dessa betänkligheter vara av på
något sätt avgörande natur, utan att förbundet funne det möjligt — i betraktande
av det goda samarbete, som i stor utsträckning förefunnes mellan
styrelsen och förbundet och vilket i gemensam strävan söktes i allo upprätthållet
och utvecklat — att tillämpa den föreslagna organisationen i den
form, som styrelsen i utlåtandet den 31 december 1927 angivit. Styrelsen
hade därvid, utan att kunna avstå från rätten att på vanligt sätt antaga och
placera statens järnvägars befattningshavare, förklarat sig vilja vid resebyråföreståndares
och andra av saken berörda tjänstemäns tillsättande iakttaga,
att de valdes med hänsyn till behövliga kvalifikationer även för reklamarbetets
bedrivande och med möjligaste hänsyn till från förbundets sida framställda
önskemål.

Beträffande den andra punkten, som avsåge kostnaderna och deras bestridande,
hade styrelsen icke av de i en del yttranden framlagda beräkningarna
och förslagen funnit anledning att modifiera sina beräkningar och
förslag.

Vid sådant förhållande och då enligt styrelsens mening de inkomna utlåtandena
från många håll påtagligt gåve vid handen, att utlandsreklamen
vore betydelsefull och att i allt väsentligt enighet rådde örn den föreslagna
organisationen, ville styrelsen framhålla önskvärdheten av att denna fråga
bringades till en lösning och att detta då skedde i huvudsaklig överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag med de modifikationer, som styrelsen
i sitt meraberörda utlåtande den 31 december 1927 framhållit som erforderliga.

I sitt förnyade yttrande den 21 januari 1929 har trafikförbundet — efter
att hava erinrat örn järnvägsstyrelsens i ärendet gjorde kostnadsberäkningar
samt efter att för egen del hava framlagt utförliga kalkyler — anfört huvudsakligen
följande:

Förbundet hade i sitt tidigare yttrande sökt framhålla de svårigheter,
som skulle uppstå därest statsbidraget skulle ställas i relation till förbundets
övriga inkomster, och nödgades vidhålla denna uppfattning. Det torde kunna
ligga nära till hands, att statsmakterna uppställde något villkor i form av
ekonomisk garanti från förbundets sida, därest till exempel en ny verksamhet
efter nya riktlinjer skulle upparbetas. Så vore dock bär ej fallet. Förbundet
skulle blott övertaga det ekonomiska och moraliska ansvar, som nu påvilade
statens järnvägar för upprätthållandet av en reklam- och upplysningsverksamhet,
bedriven av dess egna i utlandet befintliga organ, vilken verksamhet
dragit en viss kostnad. För att kunna upprätthålla samma verksamhet i
dess nuvarande omfattning finge det därför anses logiskt och berättigat,
att till förbundet utanordnades motsvarande summa; och då förbundet dessutom
genom denna verksamhets övertagande skulle få ökat arbete, hade
därjämte ett visst belopp ansetts erforderligt för detta arbetes säkerställande.
Praktiskt taget bleve således endast verksamheten i periferien allt fortfa -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

rande statsunderstödd, under det att arbetet i hemlandet på sätt hittills
skett skulle upprätthållas av förbundets egna medel. I stället för att sätta
ett statsbidrag i relation till förbundets övriga inkomster borde snarare ett
villkor från statsmakternas sida för statsbidrags erhållande vara, att förbundet,
trots eventuellt inträffande minskningar i den egna budgeten, skulle upprätthålla
verksamheten i periferien i minst den omfattning, denna verksamhet
ägde vid tidpunkten för bidragets beviljande; med den föreslagna sammansättningen
av styrelsen torde statsmakterna ock äga garanti för att så
skulle ske.

Statsbidrag till förbundet i förut nämnd utsträckning, men utan några
villkor för dess lämnande, skulle visserligen icke giva förbundet ökad möjlighet
att nämnvärt kunna utvidga reklam- och upplysningsarbetet, men det
skulle innebära ett statligt erkännande av detta arbetes allmängagnande
syfte, vilket vore av största betydelse för verksamhetens bedrivande.

Mot det av järnvägsstyrelsen gjorda uttalandet, ätt driftkostnaderna för
resebyråerna såsom reklamcentraler, av styrelsen då beräknade till 100,000
kronor, rätteligen borde påvila statsverket, hade förbundet intet att erinra.
Skulle detta även av statsmakterna prövas lämpligt, måste emellertid det
av budgetmedel anvisade beloppet för reklamverksamhetens i utlandet upprätthållande,
av förbundet tidigare beräknat till 116,000 kronor, höjas med
sagda belopp till 216,000 kronor.

Med avseende å reklamverksamhetens inre organisation vid resebyråerna
i utlandet hade järnvägsstyrelsen i sitt förnyade utlåtande den 16 oktober
1928 förklarat sig vilja vid resebyråföreståndares och andra av saken berörda
tjänstemäns tillsättande iakttaga, att de valdes med hänsyn till behövliga
kvalifikationer även för reklamarbetets bedrivande och med möjligaste hänsyn
till från förbundets sida framställda önskemål. I sitt yttrande den 23
december 1927 hade förbundet anfört att ordnandet av denna fråga syntes
böra överlämnas åt statens järnvägar och förbundet för kommande gemensam
utredning, detta så mycket mer som erfarenheten komme att giva vid
handen, i vilken utsträckning personalorganisationen krävde omläggning.
Förbundet hade därför för det dåvarande intet att invända mot den av järnvägsstyrelsen
föreslagna utvägen för personalfrågans ordnande.

Beträffande organisatoriska åtgärder i övrigt, såsom styrelsens och rådets
sammansättning, hade förbundet icke funnit anledning frångå sin förut intagna
ståndpunkt.

Med stöd av vad sålunda anförts och under förutsättning, att av statens
järnvägar såsom affärsföretag en summa av 50,000 kronor årligen utanordnades
till förbundet, förklarade förbundet sig slutligen berett att övertaga
kostnaderna för den från statens järnvägars i utlandet belägna resebyråer
direkt bedrivna reklam- och upplysningsverksamheten mot ett statsbidrag
av 116,000 kronor, eventuellt 216,000 kronor, vilket belopp förbundet ansåge
böra lämnas utan sådana villkor, som de sakkunniga föreslagit.

Itiksräkenshapsverket har icke funnit något att erinra mot de sakkunnigas
förslag, med de ändringar, järnvägsstyrelsen förordat. I den mån för rörelsens
bedrivande erforderliga allmänna medel icke borde påföras statens
järnvägar i deras egenskap av affärsdrivande verk, borde desamma enligt
ämbetsverkets mening belasta den allmänna statsbudgeten, förslagsvis under
tionde huvudtiteln. De sakkunnigas förslag, att trafikförbundets styrelse och
förvaltning skulle granskas av, jämte andra, en utav Kungl. Majit utsedd
revisor, biträdde ämbetsverket för sin del.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

I detta sammanhang torde jag slutligen få erinra, att svenska beskickningen
i Köpenhamn i december 1928 föreslog, att frågan om en svensk resebyrå
i Köpenhamn skulle upptagas till förnyad prövning.

I utlåtande den 12 februari 1929 uttalade järnvägsstyrelsen, att förslaget
icke borde föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom av det följande kommer att framgå, hava emellertid förhållandena
sedermera förändrats därhän, att järnvägsstyrelsen numera inrättat en fullständig
resebyrå i Köpenhamn.

IV. Den svenska turistreklam- och upplysningsverksamheten
i utlandet under senare år.

Den av trafikförbundet och järnvägsstyrelsen bedrivna turistreklam- och
upplysningsverksamheten i utlandet har under tiden efter avgivandet av de
sakkunnigas betänkande fram till och med utgången av år 1933 fortgått i
ungefär samma omfattning och enligt samma riktlinjer som under åren 1924
—1926, för vilka redogörelse lämnats i de sakkunnigas betänkande.

Jag har under hand från järnvägsstyrelsen och trafikförbundet inhämtat
vissa uppgifter, utvisande deras utgifter för ändamålet under åren 1924—
1933 samt, vad trafikförbundet beträffar, jämväl dess inkomster ävensom
beräknad stat för år 1934. Dessa uppgifter hava sammanförts i följande tabeller:

Tab. I. Statens järnvägars kostnader för persontrafikreklam i utlandet åren 1924—1933

(exkl. kostnader för utställningar).

O

Ar

O

Ar

o

Ar

O

Ar

O

Ar

Ar

Ar

Ar

O

Ar

O

Ar

1924

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

*) 1933

K r o

n o

r

Av resebyrån i Berlin bedriven

reklam................................

Av resebyrån i Paris bedriven

20,800

52,500

47,800

42,800

46,400

62,400

58,500

55,400

63,800

75,000

reklam.................................

Av resebyrån i London bedriven

15,700

26,100

24,300

23,800

26,600

24,000

21.400

26,100

28,700

31,000

reklam.................................

Av resebyrån i New York bedriven

47,000

44,600

45,300

44,200

48,800

68,600

69,600

64,700

65,700

57,500

reklam................................

Av resebyrån i Köpenhamn be-

69,700

67,100

72,900

74,300

77,800

74,800

68,700

81,200

111,100

%5,000

driven reklam ......................

Bidrag till:

3,500

4,300

5,000

6,400

10,600

13,100

15,100

16,300

17,900

21,200

Svenska trafikförbundet............

15,000

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

Svensk-amerikanska nyhetsbyrån
Upplysningsverksamhet m. m. för

6,250

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

8,000

8,000

persontrafik i Nederländerna...

—

—

—

—

—

—

—

—

—

3,000

Resebyrå i Amsterdam.....

4.500

8,300

7,500

7,500

7,500

7,500

7.500

7,500

—

—

» » Wien .....................

1.000

2,000

2,000

3,500

5,000

5,000

—

—

—

Upplysningsbyrå för person- och

godstrafik i Rom ..................

Direkt av .järnvägsstyrelsen be-

—

—

—

1,200

3,500

4,000

5,200

7,000

driven turistreklam i utlandet

m. m..................................

7,500

5,700

4,600

6,600

10,700

16,100

23,600

30,800

22,000

15,000

Summa kronor

190,950

230,000 229,400

229,100

253,400

292,700

287,!»00

309,000

333,300

282,700

l) Enligt beräkningarna i styrelsens förslag till kostnadsstatcr för år 1934.

*) Härtill komina 49,000 kronor av lotterimodel jämlikt Kungl. Majits beslut den 7 oktober 1932.

Tab. II. Svenska traflkförbundets inkomster och utgifter åren 1924—1934.

os

o

>/4 1924-31/s 1925

‘A 1925-s7 s 1926

V« 1926-31/s 1927

V*1927-31/s 1928

V 4—3Vl2

1928

1929

1930

1931

1932

1933

Beräknat

1934

Inkomster:

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Bidrag oell medlemsavgifter ...........

65,550

50,419

47,875

54.636

43,057

74,893

60,525

55,888

54,333

51,916

50,000

» av Stockholms stad.............

—

10,000

13,250

10,000

7,500

12,500

15,000

15,000

15,000

10,000

5,000

» av statens järnvägar ............

» av turisttrafikförbundets

5,000

10,000

10,000

10,000

7,500

12,500

10,000

10,000

10,000

10,000

10,000

restaurantaktiebolag....................

20,000

35,500

35,500

57,500

52,500

82,500

67,500

97,500

67,500

67,500

67,500

Annonser .....................................

22,426

75,762

31,410

21,694

71,754

71,486

51,653

22,856

16,080

13,051

15,000

Diverse ..........................................

25,022

2,577

2,886

12,660

12,979

13,506

16.129

12.236

19,117

‘)39,461

7,000

Arets förlust .................................

1,685

—

—

—

—

436

20,613

—

—

Summa

Utgifter:

Direkta reklamutgifter:

publikationer, artiklar, foton, skiop-tikon, film, förbundets annonse-ring, utställningar, distribution,
bidrag till lokala turistorganisa-

137,998

185,943

140,921

166,490

195,290

267,385

220,807

213,916

202,643

191,928

154,500

tioner.....................................

59,798

100,973

75,757

99,104

138,521

188,087

132,029

130,723

118,166

69,332

76,100

Driftkostnader:

allmänna omkostnader..................

23,616

22,393

20,554

19,573

17,379

22,994

27,618

21,607

23,825

17,551

20,900

löner ........................................

24,625

34.838

32,553

35,352

32,212

45,881

50,937

53,194

47,699

47,900

44,700

resekostnader ..............................

6,167

2,251

2,625

934

1,390

1,200

1,230

2,047

2,503

1,145

264

| 2,000

representation.............................

2,558

156

1,063

694

1,739

1,677

774

705

397

Summa

56,659

62,414

54,197

57,378

51,485

71,844

82,279

78,078

73,374

66,112

67,600

j Provisioner, räntor, avskrivningar,

skatter .......................................

21,482

22,556

10,574

9,911

4,695

7,351

5,803

5,115

11,103

2) 45,757

10,800

Årets överskott ..............................

59

—

393

97

589

103

696

—

—

10,727

—

1 Summa

137,998

185,943

140,921

166,490

195,290

267,385

220,807

213,916

202,643

191,928

154,500

*) Inklusive arkitekturfilmen 30,713 kronor, bekostad av enskilda medel,
2) Inklusive arkitekturfilmen 32,412 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80. 31

Genom beslut (len 30 december 1932 bemyndigade Kungl. Majit — i samband
med fastställande av kostnadsstaten vid statens järnvägar för år 1933 —
järnvägsstyrelsen att tills vidare intill utgången av år 1934 i ungefärligen
samma omfattning som dittills uppehålla den av statens järnvägars resebyråer
i Berlin, London och Paris bedrivna reklam- och upplysningsverksamheten.
Yad resebyrån i New York beträffar, hade järnvägsstyrelsen redan
i skrivelse den 6 augusti 1932 på anförda skäl gjort framställning örn tillstånd
att efter utgången av år 1932 upphöra med densamma. Med anledning av vad
under ärendets utredning förekommit fann Kungl. Majit emellertid genom
beslut den 7 oktober 1932 gott anbefalla styrelsen att i lämplig utsträckning
och i den mån anvisade medel därtill försloge under år 1933 uppehålla
berörda resebyråverksamhet, varjämte medel för ändamålet av Kungl.
Majit ställdes till förfogande.

För år 1934 hava emellertid ganska betydande förändringar vidtagits beträffande
statens järnvägars utländska resebyråer, och torde jag nu få övergå
till en redogörelse härför.

Den 12 oktober 1932 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium att, efter
samråd med järnvägsstyrelsen och med beaktande av angelägenheten av att
statens kostnader för ändamålet nedbringades, verkställa utredning i fråga
örn behovet av och lämpligaste sättet för uppehållande efter 1933 års utgång
av den verksamhet, som bedreves av statens järnvägars resebyrå i New York.
Vidare anbefallde Kungl.Majit, som genom beslut den 30 december 1932 beviljat
bidrag av telegrafverkets och statens järnvägars medel till svensk-amerikanska
nyhetsbyråns verksamhet under år 1933, den 10 januari 1933 kommerskollegium
att i samband med nyssnämnda utredning jämväl verkställa utredning
rörande frågan örn statens fortsatta medverkan till uppehållande av verksamheten
vid omförmälda nyhetsbyrå.

Ungefär samtidigt — den 9 oktober 1933 — gjorde styrelsen för nämnda
nyhetsbyrå framställning örn bidrag av telegrafverkets och statens järnvägars
medel till byråns verksamhet jämväl under år 1934.

I ärendet avgåvos utlåtanden av kommerskollegium, som överlämnade
yttrande av svenska trafikförbundet, samt av telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Svenska trafikförbundet framhöll att, under förutsättning att Sverige ville
beakta betydelsen av en målmedvetet ordnad information i utlandet, tiden
syntes vara mogen för en allsidig undersökning, huru en dylik lämpligast
skulle planläggas och genomföras. Ett ordnat samarbete mellan olika svenska
officiella, halvofficiella och enskilda organ, vilka nu i större eller mindre
grad inriktade sin verksamhet på information i utlandet, saknades. Dubbelarbete
förekomme, och ofta åsidosattes en information, som kunnat vara
värdefull, på grund av bristande medel, insikt eller kraft. Här nämnda information
åsyftade turistiska, kulturella, ekonomiska och finansiella förhållanden,
vidare allmän nyhetsförmedling och i övrigt sådana faktorer, som
till fördel för vårt land kunde anses böra bringas till utlandets kännedom,
och sättet härför. Den riktiga lösningen av denna fråga syntes vara skapandet
av en statsunderstödd och statskontrollerad central organisation.

Flir egen del anförde kommerskollegium bland annat följande:

32

Kungl. Majus proposition nr 80.

Enligt vad kollegium inhämtat hade mellan järnvägsstyrelsen och aktiebolaget
svenska Amerikalinjen förda förhandlingar rörande statens järnvägars
resebyrå i New York lett till principiell enighet om en uppgörelse, enligt
vilken nämnda bolag förklarade sig villigt att från och med år 1934 övertaga
och fortsättningsvis bedriva resebyråns verksamhet under förutsättning, att
statens järnvägar erlade ett årligt bidrag av 50,0C0 kronor, avsett uteslutande
till att bekosta reklamen för resor till Sverige i allmänhet, alltså icke
speciellt för svenska Amerikalinjen, att byrån skidle stå under svenska
Amerikalinjens kontroll och vara inrymd i passande lokal i nära anslutning
till linjens kontor i New York, samt att byråu liksom dittills skulle arbeta
på att göra reklam för resor till Sverige och, då samband gåves, till andra
nordiska länder. Byrån skulle vara ordnad utan biljettförsäljning till allmänheten
i ändamål att stå dels främmande resebyråer i Amerikas förenta
stater, dels ock den trafikerande allmänheten till tjänst med upplysningar,
uppgörande av resplaner och ordnande av resor m. m. i vad beträffade resor
till Sverige och Sverige berörande resor till Skandinavien och Finland,
eventuellt andra länder. Järnvägsstyrelsen hade för sin del funnit dessa villkor
godtagbara och lämpliga, varvid förutsatts, att statens järnvägar i fortsättningen
bereddes möjlighet att kontrollera det ifrågavarande stödanslagets
användning, för vilket ändamål kvartalsrapporter rörande medelsdispositioner
m. m. borde avgivas. Den omorganiserade byrån borde erhålla en neutral
beteckning, t. ex. »Official Swedish Tourist Information Bureaus och med
avseende å såväl förläggning som verksamhet framträda såsom fristående
från svenska Amerikalinjens kontor, så att även resor med andra linjer
kunde förmedlas. Kollegium finge för sin del förorda, att slutlig uppgörelse
i enlighet med nu angivna riktlinjer komrue till stånd.

Beträffande svensk-amerikanska nyhetsbyrån förordade kollegium på anförda
skäl, att byrån erliölle fortsatt statligt stöd för sin verksamhet.

I anslutning till vad trafikförbundet anfört hemställde kommerskollegium,
att frågan örn organiserandet av informationsverksamheten i allmänhet gent
emot utlandet i syfte att vinna största möjliga effektivitet av denna verksamhet
måtte upptagas till en allsidig prövning.

Järnvägsstyrelsen tillstyrkte, att frågan om den fortsatta verksamheten
vid statens järnvägars resebyrå i New York i princip erhölle den lösning,
som kommerskollegium angivit, dock med tillägg, att byråns reklamplan för
varje år skulle underställas styrelsen för godkännande. I fråga örn nyhetsbyrån
ställde sig såväl järnvägsstyrelsen som telegrafstyrelsen avvisande mot
att deras medel toges i anspråk för byråns understödjande.

Genom beslut den 24 november 1933 bemyndigade Kungl. Majit järnvägsstyrelsen
att i huvudsaklig överensstämmelse med förenämnda, av kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen angivna riktlinjer med aktiebolaget
svenska Amerikalinjen träffa avtal örn uppehållande under en tid av ett år,
räknat från och med den 1 januari 1934, av den verksamhet, som bedreves
av statens järnvägars resebyrå i New York. Tillika föreskrevs, att i avtalet
jämväl skulle intagas bestämmelse därom, att användningen av statens järnvägars
bidrag till ifrågavarande verksamhet skulle vara underkastad den
granskning från riksdagens revisorers sida, som Kungl. Majit kunde komma
att föreskriva. Framställningen örn bidrag av telegrafverkets och statens
järnvägars medel till svensk-amerikanska nyhetsbyråns verksamhet under år
1934 fann Kungl. Majit icke föranleda åtgärd.

33

Kungl. Majus proposition nr 80.

I sin den 4 december 1933 avlåtna skrivelse med förslag till kostnadsstater
för statens järnvägar för år 1934 framlade järnvägsstyrelsen förslag
örn nedläggande av den egentliga resebyråverksamheten i Paris. Härom anförde
styrelsen:

Nämnda verksamhet hade under de senaste åren kännetecknats av en
stadig nedgång. Driftkostnadsresultaten för de olika åren gåve på grund
av valutaförhållandena icke fullt jämförbart material för bedömande av ifrågavarande
nedgång. Antalet försålda biljetter gåve däremot ett säkrare stöd
vid ställningstagande i fråga örn byråns fortsatta berättigande. För åren
1929—1932 hade antalet försålda biljetter utgjort respektive 13,350, 12,635,
12,092 och 5,238. Under första halvåret 1933 hade antalet biljetter uppgått
till endast 2,058. Enligt styrelsens uppfattning kunde det inför denna betydande
nedgång i omsättningen icke försvaras att längre bibehålla den
egentliga resebyråverksamheten. Styrelsen hade därför vidtagit förberedande
åtgärder för nämnda rörelses avveckling vid årsskiftet 1933/1934. Däremot
ansåge styrelsen, att i Paris alltfort borde finnas ett svenska statsbanornas
organ för omhänderhavande av reklamverksamheten. Kostnaderna härför,
för år 1934 beräknade till 32,000 kronor, upptoges bland övriga utgifter för
reklam.

Mot styrelsens förslag örn nedläggande av resebyråverksamheten i Paris
anfördes reservation av byråchefen N. J. Åhlberg.

Enligt järnvägsstyrelsens förslag till kostnadsstat för år 1934 skulle
bruttokostnaderna för de utländska resebyråerna, sedan reklamens till 79,000
kronor uppskattade andel i driftkostnaderna frånräknats, uppgå till 264,600
kronor mot 304,000 kronor för år 1933. Resebyråernas inkomster i form av
provision å försålda biljetter m. m., vilka inkomster gottskrivas byråernas
utgiftskonto, beräknades för år 1934 till 100,000 kronor mot 120,000 kronor
i 1933 års stat. Som beräknad nettokostnad för statens järnvägar för den
egentliga resebyråverksamheten för år 1934 framgick sålunda ett belopp av
164,600 kronor.

Det av järnvägsstyrelsen beräknade bruttobeloppets fördelning på de olika
utländska resebyråerna framgår av följande sammanställning, däri även för
jämförelses skull medtagits motsvarande kostnader för år 1933:

1934:

Personalkostnader ...............

Lokalkostnader och skatter
Expeditionskostnader och
diverse ........................

Köpenhamn

37.000

34.000

1,700

Berlin

65,300

75,100

10,200

Paris

London

52,600

60,700

7,000

Summa

154,900

169,800

18,900

Summa kronor

72,700

150,600

—

120,300

343,600

Avgår reklamens beräknade
andel i resebyråkostna-derna .........................

12,100

39,200

27,700

79,000

Återstå egentliga
resebyråkostnader,
brutto, kronor

60,600

111,400

92,600

264,600

Motsvarande kostnader för
år 1933 kronor ...............

30,000

122,500

49,500

102,000

304,000

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1

sami. Nr

80.

2H 84 3

34

Kungl. Majds proposition nr 80.

I sin ifrågavarande skrivelse den 4 december 1933 beräknade järnvägsstyrelsen
vidare, att för persontrafikreklamen i utlandet under år 1934 skulle
åtgå tillhopa 267,300 kronor (mot 282,700 kronor för motsvarande ändamål
under år 1933).

Härom anförde järnvägsstyrelsen bland annat:

Beträffande först reklamkostnaderna vid resebyråerna i Berlin, London
och Köpenhamn samt den nuvarande resebyrån i Paris, som från år 1934
är avsedd att förändras till uteslutande ett reklamorgan, ingå dessa kostnader
i 1933 års stat respektive 1934 års statförslag med följande belopp:

1933 års stat

Berlin

London

Köpenhamn

Paris

Summa

Reklamutgifter ..............................

Andel i kostnaden för personal,

32,000

27,000

12,300

16,000

87,300

lokal och expedition m. m.......

43.000

30,500

8,900

15,000

97,400

Summa kronor

75,000

57,500

21,200

31,000

184,700

B e r ä k n

ing för å

r 1934

Reklamutgifter ..............................

Andel i kostnaden för personal,

32,000

21,500

12,300

16,000

81,800

lokal och expedition m. m......

39,200

27,700

12,100

—

79,000

Kostnad för personal och expedition

—

—

—

16,000

16,000

Summa kronor

71,200

49,200

24,400

32,000

176,800

Med Kungl. Maj:ts bifall avser styrelsen att jämväl under år 1934 till
svenska trafikförbundet lämna bidrag med 10,000 kronor till bedrivande av
turistreklam i utlandet.

Jämlikt av styrelsen gjorda utfästelser har styrelsen vidare att — liksom
under de senare åren — lämna bidrag med cirka 8,000 kronor till en huvudsakligen
för persontrafik använd upplysningsbyrå i Bom. Beträffande denna
senare reklamutgift anser dock styrelsen numera tvivelaktigt, örn den är av
större värde och effekt, och torde styrelsen därför till ett följande år komma
att ifrågasätta väsentlig minskning av det nämnda beloppet.

Enligt styrelsens av Kungl. Maj:t godkända förslag och redan träffad
preliminär överenskommelse skall svenska Amerikalinjen från och med år
1934 övertaga informationsbyrån i New York, och skall styrelsen lämna ett
bidrag till nämnda byrå av 50,000 kronor, vilket belopp alltså ävenledes
upptages bland reklamkostnaderna.

För reklamen i Holland har styrelsen för år 1933 enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande anvisat ett bidrag av 3,000 kronor. Då Holland för närvarande
är ett av de länder i Europa, varifrån någon mera avsevärd turisttrafik
kan påräknas, och det år 1933 utförda propagandaarbetet visat sig
ägnat ätt väcka intresse för resor från Holland till Sverige, är det anvisade
beloppet emellertid helt otillräckligt för fullföljande av det påbörjade arbetet.
Styrelsen anser sig därför böra begära bidragets höjande till 7,500 kronor.

För direkt av styrelsen bedriven turistreklam i utlandet har styrelsen
beräknat ett belopp av 15,000 kronor. I detta belopp ingår dels 6,000 kronor
för reklam för nordiska rundturer m. m., dels 9,000 kronor för viss direkt
genom styrelsens försorg vid tillfälliga behov bedriven reklam i Norge,
Finland, Danmark, England, Tyskland. Italien och Frankrike.

Tyngdpunkten av elen i utlandet bedrivna persontrafikreklamen infaller
under våren, enär den reklam, som göres, i regel avser resor till Sverige
under sommarmånaderna.

35

Kungl. Maj is proposition nr 80.

De av järnvägsstyrelsen för den utländska persontrafikreklamen under år
1934 beräknade beloppen, tillhopa 267,300 kronor, fördelade sig alltså på
följande sätt:

reklam m. m. vid statens järnvägars resebyrå i Berlin ........ kronor

» » $ » » » » » Dondon...... »

» » » » » » » » Köpenhamn »

reklamverksamhet i Paris ....................................................... s>

bidrag till svenska Amerikalinjen för reklam i New York ...

» » svenska trafikförbundet ......................................

» » upplysningsbyrå i Bom .......................................... »

reklam verksam het i Holland.................................................

direkt av styrelsen bedriven turistreklam i utlandet ........ »

Summa kronor 267,300.

Den 15 december 1933 fastställde Kungl. Maj:t kostnadsstaten för statens
järnvägar för år 1934 i överensstämmelse, för sa vitt nu är i fråga, med
vad järnvägsstyrelsen hemställt. Därvid förklarade Kungl. Majit tillika, att
vad av Kungl. Majit genom brev den 30 december 1932 föreskrivits icke
skulle utgöra hinder för järnviigsstyrelsen att tillsvidare under år 1934 inskränka
den verksamhet, som dittills bedrivits vid statens järnvägars resebyrå
i Paris, på sätt järnvägsstyrelsen i sin skrivelse den 4 december 1933
ifrågasatt.

I detta sammanhang torde jag slutligen få anmäla en av föreningen för
skidlöpningens främjande i Sverige ingiven, den 20 januari 1934 dagtecknad
skrift, åsyftande att i förevarande sammanhang vinna särskilt beaktande av
föreningens intressen.

Föreningen har meddelat, att den efter tillkomsten av föreningens turiststationer
i Biksgränsen (år 1928) och Storlien (år 1927) haft många tillfällen
att sysselsätta sig med frågan örn ett rationellt ordnande av den svenska
turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet, särskilt i vad denna
verksamhet berörde turistlivet vintertid. Vidare har framhållits, att under
de allra senaste åren en radikal förändring inträtt i fråga örn allmänhetens
inställning till turistresor vintertid, och att vinterturisttrafiken avsevärt ökats.
Genom av föreningen på mångahanda sätt bedriven propaganda hade utlandets
uppmärksamhet alltmer börjat riktas på Sverige såsom ett lämpligt mål
för turistbesök vintertid, och det lede ej något tvivel att just nu på den
punkten mera kunde göras än på någon annan punkt i fråga örn ökat besök
av utländska turister. Då föreningen funnit, att en god kontakt med de
stora utländska skidlöpningsorganisationerna vore av utomordentligt stort
värde även för svensk skididrott och svenskt vinterturistliv, hade föreningen
inom ramen av sin ekonomi påtagit sig förhållandevis stora utgifter för
turistreklam- och upplysningsverksamhet.

Föreningen har förklarat sig dela 1927 års sakkunnigas mening, att den
svenska turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet borde handhavas
av ett centralt organ, men detta organ borde söka kontakt med andra
organisationer, vilka ägde möjlighet att för relativt liten kostnad na befolkningslager
i utlandet, som hade alldeles särskilda förutsättningar för att förlägga
sina turistbesök vintertid till Sverige. I detta hänseende har föreningen
erinrat örn de sakkunnigas uttalande (s. 137 i betänkandet), att man måste
söka säkerställa en aktiv medverkan av andra offentliga och enskilda institu -

71.200

49.200
24,400

32.000

50.000

10.000
8,000
7,500

15.000

36

Kungl. Majus proposition nr 80.

tioner med närliggande verksamhetsfält och således sörja för en allsidig
kompetens i ledningen och för full samverkan mellan olika grenar av svensk
upplysningsverksamhet.

Föreningen har vidare framlagt en beräkning rörande kostnaderna för dess
turistreklam i utlandet under de närmaste åren, slutande på 5,000 kronor
för år, varav för verksamhet i Danmark 1,800 kronor, i England 1,500 kronor,
i Holland 1,000 kronor, i Tyskland 200 kronor samt i Österrike och Schweiz
500 kronor.

Föreningen hemställer, dels att av styrelsemedlemmarna i svenska trafikförbundet
en måtte få utses av föreningen, dels ock att av det belopp, som
Kungl. Majit för budgetåret 1934/1935 beräknat för turistx-eklam- och upplysningsverksamhet
i utlandet, 5,000 kronor måtte reserveras för de av föreningen
angivna ändamålen.

T. Departementschefen.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig giva vid handen, att
ifrågavarande, sedan lång tid tillbaka av både statliga och enskilda organ
bedrivna upplysningsverksamhet i utlandet är av avsevärd betydelse för vårt
land. Betydande inkomster tillföras genom turisttrafiken näringsidkare och
affärsföretag av allmän eller enskild natur inom landet och det sätt, varpå
turistreklamen numera bedrives — bland annat genom spridande av vederhäftiga
upplysningar örn olika sidor av landets ekonomiska och andliga liv
— skapar ökade möjligheter till knytande av internationella affärsförbindelser
samt leder till vidgande och stärkande av de kulturella förbindelserna
mellan de av turistutbytet berörda folken, örn alltså denna verksamhet
måste anses vara för landet i dess helhet gagnelig, tala vägande skäl för att
den stödes och organiseras med statens hjälp.

Statlig upplysningsverksamhet i utlandet bedrives för närvarande dels
genom utrikesdepartementet — huvudsakligen genom dess pressattachéer —
dels av statens järnvägar. Måhända skulle det ur vissa synpunkter kunna
anses önskvärt, att den statliga upplysningsverksamheten helt centraliserades.
För en dylik åtgärd torde — icke minst med hänsyn till de olika målen för upplysningsverksamheten
— tiden i varje fall ännu icke vara mogen. Anledning
att nu närmare ingå på detta spörsmål lärer därför icke föreligga. Detsamma
synes gälla den av trafikförbundet och kommerskollegium framförda
tanken, att frågan örn organiserandet av informationsverksamheten i allmänhet
gentemot utlandet nu skulle upptagas till prövning. Däremot torde
vad i ärendet förekommit giva stöd för det framkomna förslaget att i vissa
hänseenden företaga en organisatorisk omläggning beträffande den utlandsreklam,
som för närvarande bedrives av statens järnvägar och på dess bekostnad.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, utgivas för närvarande av
statens järnvägar årligen betydande belopp för utländsk turistpropaganda,
främst vid deras utländska resebyråer men även genom understödjande av
agenturer och turistbyråer på vissa håll i utlandet samt genom direkta bi -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

drag. Redan i och för sig kan det synas diskutabelt, huruvida det bör ankomma
på statens järnvägar att bedriva eller bekosta dylik reklam i vidsträcktare omfattning
än vad som kan anses lämpligt och erforderligt med hänsyn till statens
järnvägars ställning som ett av landets — låt vara största — affärsföretag.
Ur ren budgetsynpunkt kan det vidare knappast anses riktigt, att kostnaderna
för denna reklamverksamhet skola i en utsträckning, vida överstigande
vad som kan betingas av statens järnvägars direkta nytta därav, bestridas
av detta affärsföretag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget innebär i princip följande.
Statens järnvägar skulle helt befrias från bestyret med utländsk turistreklam.
Yad beträffar statens järnvägars kostnader härför skulle dessa begränsas
till vad som skäligen svarade mot det värde, som denna verksamhet kunde
anses äga för statens järnvägars affärsverksamhet. Turistreklam i utlandet
skulle helt anförtros åt det för dylik verksamhet bildade och redan under
en följd av år verksamma svenska trafikförbundet, som alltså skulle hava att
från statens järnvägar liksom från andra företag, för vilka verksamheten vore
till gagn, uppbära bidrag till rörelsens bedrivande. I den mån dessa bidrag
ej vore tillräckliga för reklamverksamhetens upprätthållande i ungefärligen
samma omfattning som hittills, skulle de ytterligare erforderliga medlen med
hänsyn till verksamhetens allmänna betydelse för landet utgå i form av
statsbidrag å den allmänna budgeten. Den principiella ståndpunkt, som de
sakkunniga sålunda intagit, synes vara riktig, och jag biträder alltså den
uppfattning, vartill de sakkunniga härutinnan kommit. Från järnvägsstyrelsen
har emellertid meddelats mig, att statens järnvägar liksom varje
annan stor järnvägsförvaltning fortfarande måste i viss utsträckning göra
speciell reklam i utlandet för sitt företag, vilken reklam ej lämpligen kunde
överlåtas till trafikförbundet. En dylik mera speciell reklamverksamhet
torde statens järnvägar böra medgivas att själv utöva; örn kostnaderna
härför kommer jag att yttra mig i det följande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle trafikförbundet endast övertaga den
direkta reklamverksamheten från statens järnvägar jämte därmed förenade
kostnader, under det att statens järnvägar — som förutsatts fortfarande
skola bedriva resebyråverksamhet i utlandet — alltjämt skulle bestrida även
sådana lokal-, personal- och administrationskostnader m. m. för resebyråerna,
som föranleddes därav att dessa fortfarande skulle tjänstgöra som reklamcentraler.
Emot en sådan kostnadsfördelning har järnvägsstyrelsen ställt
sig avvisande; trafikförbundet har också i senare avgivet yttrande förklarat
sig berett att jämväl övertaga sistberörda kostnader, därest härför erforderliga
medel ställdes till förfogande. Rent budgetmässigt framstår det givetvis
såsom önskemål, såväl att man i möjligaste mån klarlägger, vilka belopp
staten utgiver för turistreklam, som ock att dessa belopp bliva hänförda till
riktiga utgiftstitlar. Dessa synpunkter hava, såsom den lämnade redogörelsen
utvisar, även framkommit vid den behandling, riksdagen tidigare ägnat
hithörande spörsmål. Järnvägsstyrelsens förslag beträffande fördelningen av
kostnaderna lärer därför böra läggas till grund för beslut i ämnet.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Kostnaderna för statens järnvägars utländska persontrafikreklam hava, såsom
av det föregående framgår, från att år 1932 — det år då förändringen
av den svenska valutans värde i förhållande till de utländska först helt
gjorde sig märkbar — hava uppgått till 333,300 kronor, minskats för år 1933
till 331,700 kronor, varav 49,000 kronor av lotterimedel för New Yorkbyrån,
och enligt den för år 1934 fastställda staten till 267,300 kronor. Kostnads
minskningen har möjliggjorts främst genom det med svenska Amerikalinjen
träffade avtalet om dennas övertagande av resebyrån i New York mot viss
ersättning. Med den betydelse, som utländsk turistpropaganda onekligen
bör tillmätas, torde det för innevarande kalenderår sålunda fastställda beloppet
böra tagas till huvudsaklig utgångspunkt, då det nu gäller att beräkna
statens bidrag till denna propaganda.

Genom den utländska turisttrafiken bliva årligen stora belopp tillförda
landet. Dessa komma, såsom naturligt är, i första hand till största delen
enskilda företag till godo. Endast en mindre del, enligt de sakkunnigas
beräkningar omkring en sjättedel, innebär en direkt inkomst för statens
järnvägar. Ehuru det allmänna givetvis har större både omedelbart och
medelbart gagn av turisttrafiken än vad detta relationstal angiver, är det
dock uppenbart, att på statsverket för närvarande vilar betydligt större
andel av reklamkostnaderna än som kan vara förenligt med en ur intressesynpunkt
verkställd fördelning. Det är min förhoppning, att det skall visa
sig möjligt att bland dem, vilka draga direkta eller indirekta fördelar av turisttrafiken,
åstadkomma ett växande intresse för ifrågavarande reklamverksamhet
och att från sådant håll skall erhållas ett mot vunna fördelar bättre
svarande bidrag till denna verksamhet än vad för närvarande är fallet. Att
kraftigt verka i sådan riktning bör bliva en av uppgifterna för ett omorganiserat
trafikförbund. Målet bör alltså vara att, samtidigt som turistpropagandan
vidmakthålles i sin nuvarande omfattning eller i mån av sig företeende
behov utvidgas, det bidrag av statsmedel, som för närvarande
måste utgå för verksamhetens behöriga uppehållande, efter hand skall kunna
minskas till att motsvara vad det allmänna ur skilda synpunkter rimligen
bör lämna till ifrågavarande ändamål.

Enligt det förslag, jag med de i det föregående angivna utgångspunkterna
skisserat, skulle ur statlig ekonomisk synpunkt en omläggning av ifrågavarande
reklamverksamhets finansiering för närvarande väsentligen innebära
vissa bokföringsmässiga överflyttningar från statens järnvägars driftkostnadsstat
till skattebudgeten. Såsom i det följande närmare utvecklas,
kommer jag härutöver att föreslå vissa förändringar i trafikförbundets
organisation.

Med denna principiella inställning kan jag alltså icke förorda den av
föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige gjorda hemställan, att ett
belopp av 5,000 kronor måtte reserveras för den av föreningen bedrivna
utländska turistpropagandan. Givetvis bör den allmänna upplysnings- och
reklamverksamheten taga sikte även på den publik, som kan förväntas vilja
besöka vårt land för de möjligheter det erbjuder till vintersport, men att

Kungl. Majus proposition nr 80. 39

på förhand stycka lipp statsunderstödet för vissa bestämda specialändamål
kan icke vara lämpligt.

Jag övergår nu till frågan örn det närmare utformandet av en efter i det
föregående angivna riktlinjer anlagd reklam verksamhet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle reklamverksamheten i utlandet främst
bedrivas genom i statens järnvägars regi bibehållna resebyråer, under det
att den centrala ledningen i hemlandet skulle omhänderhavas av svenska
trafikförbundet.

Yad då först den till utlandet förlagda verksamheten beträffar, hava genom
de av mig i det föregående omförmälda, under sista delen av år 1933 meddelade
besluten betydande förändringar skett i de förutsättningar, som förelågo
vid avlåtandet av de sakkunnigas förslag. Resebyrån i Paris har nedlagts
och ersatts med en reklamcentral. New Yorkbyrån har mot viss ersättning,
50,000 kronor för år, övertagits av svenska Amerikalinjen. Däremot
har den tidigare sovplatscentralen i Köpenhamn numera förvandlats
till resebyrå. I fortsättningen har man således att räkna med resebyråer i
Berlin, London och Köpenhamn i stället för, såsom vid avlåtandet av de
sakkunnigas förslag, i Berlin, Paris, London och New York. I anslutning
till de sakkunnigas principiella inställning förordar jag, att statens järnvägars
nu befintliga resebyråer — i Berlin, London och Köpenhamn —
bibehållas i nuvarande form, således både såsom resebyråer i egentlig bemärkelse
och som reklamcentraler. Prågan örn New Yorkbyråns fortsatta
verksamhet lärer genom Kungl. Maj:ts tidigare omförmälda beslut hava fått
en i varje fall för den närmare framtiden tillfredsställande lösning.

Beträffande resebyråernas organisation innebar de sakkunnigas förslag, att
personaluppsättningen och resebyråernas drift enhetligt skulle handhavas
av statens järnvägar men att personalen vid utövandet av propagandaarbetet
skulle vara underställd ledning och tillsyn av ett omorganiserat trafikförbund.
Mot en dylik organisationsform hava vissa betänkligheter framkommit.
Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande den 31 december 1927 uttalat, att den
icke kunde avstå från rätten att på vanligt sätt antaga och placera statens
järnvägars befattningshavare men att styrelsen vid tillsättning av resebyråföreståndare
och andra ifrågakommande tjänstemän ville iakttaga, att de
valdes med hänsyn till behövliga kvalifikationer även för reklamarbetets
bedrivande och att härvid i möjligaste mån hänsyn komme att tagas till önskemål
från förbundets sida. Mot vad järnvägsstyrelsen sålunda uttalat har
trafikförbundet i sitt yttrande den 21 januari 1929 förklarat sig icke hava
något att erinra. Den lösning, varom järnvägsstyrelsen och förbundet sålunda
enats, synes mig godtagbar, och förordar jag alltså densamma.

Det synes ligga i sakens natur, att ifråga örn utformandet av denna reklamverksamhet
i utlandet en viss rörelsefrihet bör lämnas. Utöver vad i
det föregående angivits synas därför åtminstone för närvarande närmare
riktlinjer för denna verksamhet icke behöva uppdragas. Det torde räcka med
att föreskrift meddelas därom att — såsom redan i det föregående antytts
— verksamheten bör bedrivas åtminstone i ungefär samma omfattning som

40 Kungl. Maj: ta proposition nr 80.

med motsvarande medelstillgång hittills varit fallet. Med den organisation
av trafikförbundet, som jag i det följande föreslår, torde man ock Lava
grundad anledning antaga, att verksamheten skall utövas på ett effektivt
och i övrigt tillfredsställande sätt.

Jag övergår nu till frågan örn ordnandet av det centrala organet i hemlandet,
svenska trafikförbundet.

Såsom åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna framhållit, synes de
sakkunnigas förslag härutinnan innebära, att trafikförbundet bleve väl mycket
i detalj bundet i sin verksamhet. Huvudsaken lärer vara att staten — när
nu betydande medel skola ställas till förbundets förfogande för fullgörande
av en såsom allmännyttig erkänd verksamhet, som tidigare omhänderhafts
av statens egna organ — tillförsäkras tillräckligt inflytande på och kontroll
över dessa medels användning, och härvid synes man också i avvaktan på
närmare erfarenhet böra stanna. Statens intressen i förbundets verksamhet
synas lämpligen kunna tillgodoses genom en omorganisation av förbundets
styrelse och råd, syftande till att säkerställa effektiviteten av berörda verksamhet,
ävensom genom vissa förändringar beträffande revisionen av förbundets
räkenskaper.

I fråga örn styrelsen ansluter jag mig till det av de sakkunniga framlagda
förslaget, att denna bör vara förbundets högsta beslutande organ och således
övertaga de uppgifter, som enligt nuvarande organisation tillkomma styrelse
och råd. Styrelsen skulle sålunda hava bland annat att fastställa kostnadsstaten
och tillsätta de viktigaste befattningarna i centralorganisationen. Yad
rådet beträffar skulle detta enligt de sakkunnigas förslag hava att, utöver
sin rådgivande verksamhet, utse vissa styrelseledamöter och revisorer. Häremot
synes mig icke vara något att erinra. I fråga örn styrelsens sammansättning
ansluter jag mig till det av trafikförbundet i dess yttrande den 23
december 1927 framförda och av järnvägsstyrelsen biträdda förslaget, enligt
vilket styrelsen bör utgöras av nio personer, tre utsedda av Kungl. Majit,
en av järnvägsstyrelsen och fem av förbundets råd. Av de utav Kungl.
Majit utsedda ledamöterna bör en vara ordförande samt de båda övriga
närmast representera den ene utrikesdepartementets och den andre kommunikationsdepartementets
intresseområden, och skall en av de sistnämnda
tillika vara vice ordförande. För en var av styrelsens ledamöter med undantag
av ordföranden skall en suppleant utses; då vice ordföranden fungerar i
denna egenskap, bör givetvis suppleanten intaga hans ledamotsplats. Revision
bör i enlighet med de sakkunnigas förslag verkställas av en av Kungl. Majit
utsedd och en eller två av förbundet valda revisorer. Tillika lärer böra föreskrivas,
att förbundet skall vara underkastat den granskning från riksdagens
revisorers sida rörande användningen av till förbundets förfogande ställt
statsbidrag, varom Kungl. Majit må förordna.

Föreningens för skidlöpningens främjande hemställan, att föreningen skulle
erhålla rätt att utse en av medlemmarna i förbundets styrelse, kan jag alltså
icke tillstyrka. Jag vill emellertid framhålla, att det självfallet bör ligga i
trafikförbundets eget intresse att söka sörja för en allsidig kompetens i för -

Kungl. Majlis proposition nr 80. 41

bundets ledning och för samverkan mellan olika, med turistpropaganda
sysslande organ.

Med hänsyn till att av det statsbidrag, som skulle ställas till trafikförbundets
förfogande, största delen är avsedd att uppföras å budgeten, synes
en omläggning av förbundets räkenskapsår från kalenderår till budgetår
böra ske. Av skäl, som i det följande angives, torde den nya organisationen
icke böra träda i kraft förrän den 1 januari 1935, och första halvåret 1935
synes då lämpligen kunna betraktas som övergångsperiod.

Härefter har jag att närmare yttra mig örn kostnaderna för den sålunda
ifrågasatta turistreklamverksamheten ävensom örn sättet för desammas bestridande.

Beträffande trafikförbundets egen budget, i vad den avser förbundets hittillsvarande
verksamhet, synes med här givna utgångspunkter anledning icke
föreligga att nu ifrågasätta ändring. De jämkningar härutinnan, som under
frågans beredning av de sakkunniga och i vissa yttranden ifrågasatts, torde
därför icke nu behöva komma under bedömande.

I det föregående har jag förordat, att det för innevarande kalenderår fastställda
beloppet av statens järnvägars kostnader för här ifrågavarande ändamål,
267,300 kronor, nu tages till huvudsaklig utgångspunkt vid beräknandet
av statens bidrag. I anslutning härtill synes ifrågavarande bidrag
lämpligen kunna bestämmas till ett avrundat belopp av 260,000 kronor.
Hela detta belopp torde emellertid icke böra överföras från statens järnvägars
driftkostnadsstat till skattebudgeten. I enlighet med vad i det
föregående anförts lära statens järnvägar alltjämt böra bestrida så stor del
av kostnaderna för reklamverksamheten, som kan anses svara mot de fördelar,
statens järnvägar som affärsföretag kunna beräknas få av denna verksamhet.
Storleken av denna andel kan givetvis endast approximativt uppskattas.
Med hänsyn till förhållandet mellan de inkomster, som kunna beräknas
tillföras å ena sidan landet i dess helhet och å andra sidan statens
järnvägar genom den utländska turisttrafiken, vill det förefalla skäligt, att
statens järnvägar för det närvarande bidraga till turistreklam- och upplysningsverksamheten
i utlandet med ett årligt belopp av 80,000 kronor, däri
inberäknade 15,000 kronor till bestridande av kostnaderna för den speciella
reklam i utlandet, som, på sätt förut nämnts, skulle fortfarande omhänderhavas
direkt av statens järnvägar. Återstoden av den förut angivna totalsumman,
d. v. s. (260,000 — 80,000) 180,000 kronor för helt år, skulle då uppföras
å budgeten.

Av den föregående redogörelsen framgår, att Kungl. Majit redan meddelat
beslut beträffande statens järnvägars utländska resebyråer och övriga persontrafikreklam
för hela år 1934. Vid sådant förhållande torde den nya organisationen
icke böra träda i kraft förrän den 1 januari 1935, och å budgeten
böra således nu endast upptagas medel för verksamheten för tiden 1 januari
—30 juni 1935. Järnvägsstyrelsen har meddelat, att större delen av den i
utlandet bedrivna persontrafikreklamen är koncentrerad till våren. Enligt vad
jag under hand inhämtat från styrelsen, kan man beräkna, att av det för

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 80. 28 ai 4

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

år 1934 för den utländska persontraiikreklamen till styrelsens förfogande
ställda beloppet av 267,300 kronor icke mindre än 180,300 kronor eller i
runt tal 67 procent komma att tagas i anspråk under första halvåret, under
det att återstoden, 87,000 kronor eller i runt tal 33 procent, skulle erfordras
under andra halvåret 1934. Det för ifrågavarande ändamål i förslaget till
riksstat för budgetåret 1934/1935 upptagna beloppet av 110,000 kronor,
avsett för tidsperioden 1 januari—30 juni 1935, svarar ungefärligen mot den
av järnvägsstyrelsen beräknade utgiftsfördelningen under innevarande kalenderår.

Här vill jag slutligen nämna, att jag under hand förhört mig hos trafikförbundets
ledning om dess ställning till en lösning av de föreliggande
spörsmålen på sätt jag nu angivit, och har därvid synts framgå såsom antagligt,
att förbundet skulle vara benäget att på angivna villkor åtaga sig
omförmälda vidgade uppgifter.

Eiksräkenskapsverket har i sitt utlåtande uttalat, att ett blivande riksstatsanslag
till förevarande ändamål borde uppföras under tionde huvudtiteln.
Ehuru visst fog icke saknas för denna uppfattning, synes i varje fall
tillsvidare anslaget kunna uppföras under sjätte huvudtiteln, på sätt i riksstatsförslaget
förutsatts. Anslaget torde lämpligen böra erhålla reservationsanslags
natur. På Kungl. Majit torde få ankomma att meddela de närmare
bestämmelser rörande anslagets användning, som kunna erfordras.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att till turistreklam- och upplysningsverksamhet i utlandet för
budgetåret 1934/1935 under sjätte huvudtiteln anvisa ett extra
reservationsanslag av ......................................... kronor 110,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm 1934. K. L. Beckmans Boktr.