6

Kungl. Majus proposition nr 75.

TSr ?5.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående likviderandet
av vissa av vattenfallsstyrelsen utfärdade
reverser; given Stockholms slott den 26 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

Genom två kontrakt åren 1910 och 1911 jämte ett tilläggskontrakt år 1912
utarrenderade vattenfallsstyrelsen för tiden till utgången av år 1939 till Trollhättans
elektrotermiska aktiebolag 13,242 kilowatt energi för elektrokemisk
verksamhet a det sa kallade Stallbackaområdet. Den sammanlagda kraftavgiften
utgjorde 589,800 kronor för år. Den till bolaget levererade energien skulle utgöra
så kallad prima kraft, innebärande att bolaget garanterades kraft alla
tider på året och dygnet med reservation endast för force majeure och vissa
kortare avbrott på grund av reparation och liknande åtgärder.

Med bemyndigande av Kungl. Maj :t den 8 oktober 1920 träffade vattenfallsstyrelsen
med förenämnda bolag avtal, dagtecknat den 7 i samma månad, örn
annullering av nyssnämnda kontrakt, varigenom alltså de i kontrakten avsedda
kraftleveranserna blevo disponibla för andra ändamål samt de fastställda

817 34

7

Kungl. Majus proposition nr 75.

kraftavgifterna icke vidare skulle utgå. Enligt 1920 års avtal skulle vattenfallsstyrelsen
till bolaget eller dess rättsinnehavare under vart och ett av åren
1921—1939 erlägga en kontant summa av 650,000 kronor sålunda, att en fjärdedel
av beloppet betalades var och en av dagarna den 15 februari, den 15 maj,
den 15 augusti och den 15 november.

I skrivelse den 5 juli 1921 anmälde vattenfallsstyrelsen till Kungl. Majit,
att bolaget överlåtit berörda fordran till Skandinaviska kreditaktiebolaget, i
det följande kallat banken, som sedermera hos styrelsen anhållit, att styrelsen
ville till banken utfärda reverser, ställda att betalas å respektive, nyss angivna
förfallodagar och lydande å belopp av 50,000, 25,000 eller 12,500 kronor. Vattenfallsstyrelsen,
som ansett sig böra tillmötesgå denna begäran mot det att
banken förbunde sig att mottaga vederbörande likvider och till styrelsen utfärda
interimskvitto, intill dess reverserna kunde företes, ville emellertid, då
förfarandet i viss mån innebure en ändring av 1920 års avtal, göra anmälan
därom till Kungl. Majit.

Genom beslut den 22 juli 1921 lät Kungl. Majit vid denna anmälan bero.

I samma juli månad överlämnade vattenfallsstyrelsen till banken 408 till
banken eller order ställda reverser, till belopp och förfallodagar svarande mot
likviderna enligt 1920 års avtal. Reverserna löpa utan ränta. Å varje förfallodag
har vattenfallsstyrelsen att erlägga ett belopp av 162,500 kronor.

I skrivelse den 11 september 1933 har vattenfallsstyrelsen anmält, att Lifförsäkringsaktiebolaget
Nordstjernan, som år 1921 av nyssnämnda bank förvärvat
en post av ifrågavarande reverser till ett sammanlagt belopp av 1,700,000
kronor, underlåtit att före preskriptionstidens utgång den 21 juli 1931 erinra
vattenfallsstyrelsen örn dess betalningsskyldighet beträffande reverser om tillhopa
600,000 kronor, förfallande till betalning med 100,000 kronor den 15
februari ett vart av åren 1934—1939, ävensom att bolaget hos vattenfallsstyrelsen
anhållit örn bekräftelse, att dessa reverser komme att av styrelsen å
respektive förfallodagar inlösas. Därjämte hade bolaget, därest beslut i ärendet
icke komme att fattas före närmaste förfallodag, den 15 februari 1934, anhållit
om ränta å förfallet belopp till betalningsdagen. I sin skrivelse anför vattenfallsstyrelsen
bland annat följande:

Innan banken avhänt sig äganderätten till skuldebreven, hade banken å
varje efter den 21 juli 1931 till betalning förfallet skuldebrev låtit teckna följande:
»Jämlikt § 1 i kungl, förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning åligger det innehavaren av denna revers att
senast den 21 juli 1931 erinra kungl, vattenfallsstyrelsen om den på reversen
grundade fordran».

Likviden för de utfärdade skuldebreven fullgjordes från vattenfallsstyrelsens
sida på det sätt, att det å varje förfallodag till betalning förfallna beloppet
inbetalades till bankens kontor i Stockholm. Sedan inlösen av skuldebreven
skett, överlämnade banken de inlösta skuldebreven i makulerat skick till vattenfallsstyrelsen.
Samtliga dittills till betalning förfallna skuldebrev vore
inlösta.

Under tiden den 15 november 1933—15 november 1939 aterstode salunda att
inlösa ett belopp om sammanlagt 4,062,500 kronor.

Vattenfallsstyrelsen hade verkställt en undersökning för utrönande av, huruvida
innehavare av några ytterligare skuldebrev skulle hava uraktlåtit att er -

8

Kungl. Majus proposition nr 75.

irna vattenfallsstyrelsen om dess betalningsskyldighet. Så vore emellertid ej
förhållandet, ty vattenfallsstyrelsen hade kontrollerat, att ännu utelöpande
skuldebrev till ett sammanlagt belopp av 3,462,500 kronor blivit inom föreskriven
tid för vattenfallsstyrelsen uppvisade för fordringsrättens bevarande.

Vid omförmälda undersökning, fortsätter styrelsen, hade det visat sig, att Lifförsäkringsaktiebolaget
Nordstjernan den 15 februari 1932 och den 15 februari
1933 av de av vattenfallsstyrelsen till banken överlämnade medlen erhållit
likvid för skuldebrev å sammanlagt 200,000 kronor, oaktat den på dessa skuldebrev
grundade fordringsrätten icke blivit för vattenfallsstyrelsen anmäld före
preskriptionstidens utgång. I anledning av dessa utbetalningar hade två skrivelser
växlats mellan vattenfallsstyrelsen och banken rörande bankens ansvarighet
för sålunda utbetalade belopp.

Vidare framhåller vattenfallsstyrelsen, att styrelsen vid förenämnda återköp
av kraftleverans från Trollhättans elektrotermiska aktiebolag givetvis
räknat med att gälda hela den skuldsumma, varom nu vore fråga, och att styrelsen
således skulle, örn styrelsen fritoges från betalningsskyldighet för de
skuldebrev, vilkas innehavare underlåtit att före preskriptionstidens utgång''
erinra styrelsen örn dess betalningsskyldighet, göra en vinst på nämnda skuldebrevsinnehavares
bekostnad. Enligt styrelsens förmenande saknade kronan vid
sådant förhållande anledning att vägra inlösa dessa skuldebrev å respektive förfallodagar.
Vattenfallsstyrelsen ansåge sig emellertid icke kunna utan Kungl.
Maj:ts medgivande ikläda kronan det betalningsansvar, varom nu vore fråga.
Däremot hade kronan enligt styrelsens uppfattning ej skäl bifalla försäkringsbolagets
framställning örn bekommande av ränta från närmaste förfallodag till
betalningsdagen, därest beslut i ärendet icke skulle föreligga före betalningsdagen
den 15 februari 1934.

Vattenfallsstyrelsen hemställer dels örn bemyndigande för styrelsen att,
utan hinder av att fordringsrätten ej blivit bevarad, till Lifförsäkringsaktiebolaget
Nordstjernan utbetala förenämnda belopp örn 600,000 kronor å respektive
förfallodagar, dels ock örn godkännande av betalningen för de skuldförbindelser
å tillhopa 200,000 kronor, vilka inlösts den 15 februari 1932 och den
15 februari 1933.

Statskontoret har i utlåtande den 22 september 1933 anfört, att det syntes
vara uppenbart, att ifrågavarande skuldebrev, som icke blivit inom vederbörlig
tid förnyade, icke längre vore för statsverket bindande. Emellertid ville det
synas statskontoret, som borde statsverket knappast begagna sig av denna möjlighet
att undslippa gäldande av ifrågavarande skuldbelopp. Statskontoret
finge därför tillstyrka den av vattenfallsstyrelsen i ärendet gjorda hemställan;
riksdagens medgivande i ämnet syntes dock böra inhämtas.

Justitiekansler sämbetet har i utlåtande den 24 januari 1934 anfört, bland
annat, följande:

Den å ifrågavarande reverser grundade fordringsrätten kan genom borgenärens
underlåtenhet att inom tio år erinra örn densamma bliva föremål för
preskription, oaktat förfallodagen redan vid reversernas tillkomst bestämts till
tidpunkt mer än tio år efter reversernas utfärdande. Just i ett sådant säreget

Kungl. Majus proposition nr 75.

9

fall och då tillika fordringsrättens bevarande icke kunnat ske i den sedvanliga
formen av periodiskt återkommande räntebetalningar, synes det icke tillbörligt
att begagna sig av rätten till preskriptionsinvändning. Bifall till vattenfallsstyrelsens
hemställan tillstyrkes därför. Intyg därom att bolaget förvärvat
reverserna före preskriptionstidens utgång bifogas.

Det i utlåtandet omnämnda intyget är avgivet av bokföraren hos bolaget,
S. Pettersson, och innehåller i huvudsak, att förberörda reverser å tillhopa

1.700.000 kronor införts i bolagets handelsböcker den 1 februari 1922 samt att
enligt samma handelsböcker bolaget därefter icke gjort ytterligare förvärv av
dylika reverser.

Såsom av justitiekanslersämbetet i dess utlåtande närmare utvecklats, är
fordringsrätten på grund av de av Lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan
innehavda, av vattenfallsstyrelsen ännu icke inlösta reverserna å tillhopa

600.000 kronor preskriberad jämlikt förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig
preskription och om årsstämning. Samma var förhållandet beträffande de av
bolaget innehavda reverser å sammanlagt 200,000 kronor, som den 15 februari
åren 1932 och 1933 inlösts av vattenfallsstyrelsen genom Skandinaviska kreditaktiebolaget.
I likhet med myndigheterna finner jag dock, att staten med hänsyn
till föreliggande omständigheter icke bör begagna sin rätt att göra invändning
om preskription av betalningsskyldigheten för de i reverserna angivna
skuldbeloppen. Härtill torde riksdagens medgivande böra inhämtas.

Yad åter angår bolagets hos vattenfallsstyrelsen gjorda framställning att
erhålla ränta å eventuellt förfallande belopp till betalningsdagen, därest beslut
i ärendet icke skulle meddelas före nästa förfallodag, den 15 februari 1934,
synas, såsom även vattenfallsstyrelsen framhållit, skäl icke förefinnas att tillmötesgå
bolaget i sådant avseende.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen förklara,

att den omständigheten, att Lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan
icke inom laga tid erinrat vattenfallsstyrelsen örn dess
betalningsskyldighet för de i statsrådsprotokollet omförmälda,
åren 1932—1939 förfallna eller förfallande reverserna å tillhopa

800,000 kronor, icke skall utgöra hinder för gäldandet av de i
reverserna angivna skuldbeloppen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Departements chefen.