Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

1

Nr 69.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till utveckling
av ofullständiga jordbruk; given Stockholms slott
den 26 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari
1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I skrivelse den 23 maj 1930, nr 276, anhöll riksdagen, bland annat, att
Kungl. Majit ville verkställa utredning angående de ytterligare åtgärder,
som kunde anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga jordbruk.
Verkställandet av denna utredning har uppdragits åt sociala jordutredningen,
som den 27 oktober 1933 avgivit betänkande med förslag till
åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk (st. off.
utr. 1933: 33). I betänkandet hava i angivna syfte föreslagits vissa ändringar
i gällande författningar rörande den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
varjämte gjorts vissa allmänna uttalanden i avseende å
rikligare anslag för hithörande ändamål, över betänkandet har infordrat
utlåtande den 10 januari 1934 avgivits av statens egnahemsstyrelse,
som därvid tillika överlämnat yttranden av hushållningssällskapens
egnahemsnämnder och vissa arbetarsmåbrukslåneförmedlare.

Bihang till riksdagens protokoll I9.W. 1 sami. Nr 6.9.

1

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 69.

I skrivelse den 7 mars 1933, nr 82, anhöll riksdagen, att Kungl. Ma,i:t
ville låta föranstalta om utredning, huruvida och i vad man från anslaget
till nyodling, betesförbättring och stenröjning å ofullständiga
jordbruk bidrag kunde utgå jämväl för jordförbättring genom påförande
av mineraljord å myrjord (jordkörning). Efter anbefallning den 7
april 1933 har lantbruksstyrelsen den 3 januari 1934 inkommit med utredning
i denna fråga och därvid överlämnat från föreståndaren för centralanstaltens
för 1''örsöksväsendet på jordbruksområdet jordbruksavdelning
professorn G. Sundelin och svenska mosskulturföreningens föreståndare
professorn H. Osvald införskaffade yttranden. Ilen 10 januari 1934
har statens egnahemsstyrelse avgivit infordrat utlåtande i ämnet.

Sociala jordutredningens förslag i fråga om den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
i vad den avser komplettering av ofidlständiga
jordbruk.

Gällande bestämmelser örn den statsunderstödda egnahemsverksamlieten
återfinnas huvudsakligen i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
(ändrad genom kungörelsen nr 169/1933) 1 samt i kungörelsen den
8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten (ändrad genom
kungörelserna nr 249/1932 och 170/1933). Enligt dessa författningar gäller,
bland annat, följande.

Den statsunderstödda egnahemsverksamheten utövas, under överinseende
av statens egnahemsstyrelse, av hushållningssällskap, kommuner,
aktiebolag och föreningar (låneförmedlare).

Hushållningssällskaps egnahemsverksamhet utövas genom av sällskapet
inrättad egnahemsnämnd. Hushållningssällskaps egnahemsnämnd
skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för
värjo kommun inom sällskapets område, med uppgift att biträda nämnden
och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande
och utveckling inom ombudets distrikt. En var kommun äger att välja
två representanter, företrädande huvudsakligen den ene de jord- och lånesökandes
krets och den andre de jordägandes, att jämte egnahemsombudet
bilda kommunjens egna hemskommitté med uppgift att, under
egnahemsombudets ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och
verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling
inom kommunen.

Låneförmedlare kan tilldelas egnahemsstatslån och premielåneanslag.

Egnahemsstatslån är avsett att av låneförmedlare användas för utlämnande
av jordbrukslån (egnahemslån för jordbrukslägenheter) och
bostadslån (egnahemslån för bostadslägenheter). Såsom en särskild
form av jordbrukslån äro att betrakta tilläggslån, som utlämnas
för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som sökanden
redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets
omläggning till jordbrukslägenhet. Tilläggslån må beviljas
under förutsättning, bland annat, att låntagaren innehar antingen ett

1 Se ock propositionen 1934: 42.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

jordbruk eller amian mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen
på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk
kan erhålla erforderlig utkomst, eller ett jordbruk, vars åbyggnad är i
behov av örn- eller tillbyggnad, samt att han åsyftar att utvidga eller
förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende antingen
genom förvärv och tillgodogörande av lämplig jord, avsedd att tilläggas
lägenheten (tillskottsjord), eller genom företagande av erforderlig ny-,
örn- eller tillbyggnad å rägenhcten. För erhållande av tilläggslån förutsättes
icke, att sökanden tidigare erhållit annat egnahemslån.

Premielåneanslag är avsett att av låneförmedlare, som beviljas egnahemsstatslån
för utlämnande av jordbrukslån, användas för utlämnande
av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten
å jordbrukslägenheten. Premielån må icke beviljas annan
egnahemslåntagare än den, som åsyftar att genom nyodling och nybyggnad
bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt
nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån
förbättra eller utvidga den med jordbrukslånet förvärvade eller med
tilläggslånet utvidgade lägenheten och som för sådant ändamål är i behov
av understöd. Ä premielån erlägges ej ränta. Utbekommet premielån anses
guldet, då låneförmedlaren finner arbetena vara inom föreskriven tid
vederbörligen utförda.

Jordbrukslån och bostadslån samt tilläggslån utgå ur egnahemslånefonden.
I sammanhang med anvisande av erforderliga kapitalökningsanslag
för nämnda fond fastställer riksdagen utlåningsbeloppet för
varje kalenderår samt bestämmer fördelningen av detta belopp på egnahemslån
för jordbrukslägenheter och på egnahemslån för bostadslägenheter,
med rätt dock för Kungl. Maj:t att, därest förhållandena skulle
därtill giva anledning oell i den mån så utan förfång för lånerörelsen för
jordbruksändamål kan ske, för bostadslägenheter taga i anspråk större
belopp än det härför bestämda. För jordbrukslån och bostadslån gälla
olika ränte- och återbetalningsvillkor. Huru stor del av det för jordbrukslägenheter
bestämda beloppet, som må utgå till tilläggslån, är icke
på förhand bestämt. För tilläggslånen gälla samma ränte- och återbetalningsvillkor
som för jordbrukslånen i övrigt. Premielånen utlämnas från
av riksdagen under nionde huvudtiteln anvisat anslag för utlämnande
av premielån till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten.

För utlämnande av arbetarsmåbrukslån (kungörelsen nr 331/1933) finnas
inom åtskilliga kommuner i de delar av landet, där denna verksamhet bedrives,
inrättade arbetar småbruks nämn der. Där ifrågavarande
verksamhet är av mindre omfattning, handhaves den i stället av kommunalnämnden.
Arbetarsmåbruksnämnden skall bestå av tre av kommunalfullmäktige
eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämma
utsedda ledamöter, jämte lika antal suppleanter. Till ledamö
ter och suppleanter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga
personer inom kommunen, företrädande de lånesökandes och den jordbrukande
befolkningens intressen ävensom kommunala synpunkter. Där -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

jämte bör tillses, att någon av ledamöterna är förtrogen med den statsunderstödda
egnahemsverksambeten. Erinras må, att Kungl. Maj:t i
årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning, bil. 7, punkten 24,
föreslagit utsträckning av arbetarsmåbruksverksamheten till att omfatta
hela landet.

Sociala jordutredningen har i sitt betänkande lämnat en redogörelse
för den efterfrågan, som under de senaste åren förekommit beträffande
tilläggslån och premielån. Ur denna redogörelse må följande meddelas.

Tilläggslån åren 1929—1932.

Å r

Tilläggslån för

förvärv ar tillskottsjord

Tilläggslån för
ny-, örn- eller
tillbyggnad

Belånade
med jord-fa rukälån

Antal lä

Belånade

med

bostads-

lån

genheter

Ej

belånade
med egna.
hemslån

Summa

Låne-

belopp

kr.

Antal

lägen-

heter

Låne-

belopp

kr.

1929 ...........................

78

4

ii

93

204,900

1930 ...........................

94

1

13

108

326,150

—

—

1931 ..........................

89

1

21

lil

288,985

—

—

1932 ...........................

105

6

14

125

258,900

93

94,325

Sökta och beviljade premielån åren 1930—1933.

Å r

Sammanlagda lånebelopp, som sökts
av egnahemsnämnderna
kr.

Sammanlagda belopp, som tilldelats
egnahemsnämnderna
kr.

1930 ...........................

1,124,300

879,000

1931 ...........................

1,156,700

900,000

1932 ...........................

1,372,400

900,000

1933 ...........................

1,334,500

750,000

Användningen av premielån åren 1923—1932.

Ändamål

Antal premielån

Premielånebelopp

kr.

Nybyggnad av bostadshus 1..............................

4,847

1,805,693—

Nybyggnad eller större ombyggnad av uthus......

9,776

3,351,050-50

Gödselvård ...................................................

4,976

571,300—

Nyodling ....................................................

3,418

1,007,195-—

Andra ändamål .............................................

658

167,202-50

1 Från och med den 1 juli 1932 jämväl större ombyggnad av bostadshus.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Sociala jordutredningen har vidare anfört huvudsakligen följande.

I vårt land funnes enligt senaste statistik, som avsåge år 1927, ungefär
120,000 jordbrukslägenheten där åkerarealen icke överstege 2 hektar,
ungefär 117,000 lägenheter, där arealen odlad jord växlade mellan 2 och
5 hektar, samt ungefär 94,000 lägenheter med en åkerareal mellan 5 och
10 hektar. Givetvis kunde icke alla dessa lägenheter rubriceras såsom
ofullständiga jordbruk. Man kunde emellertid utgå från, att dylika jordbruk
i vårt land funnes i avsevärd omfattning.

Strävandena att befrämja de ofullständiga jordbrukens utveckling till
verklig bärkraft borde på allt sätt understödjas. Såsom 1925 års kolonisationssakkunniga
erinrat vore det ekonomiska utbytet av de alltför små
jordbruken i många fall mindre tillfredsställande i förräntningshänseende.
Åtskilliga av de olägenheter, som kunde vara förenade med alltför
små jordbruk, bortfölle vid något större och mera bärkraftiga jordbruk;
bättre proportion erhölles mellan byggnadskapitalet och jordvärdet,
dragarfrågan kunde ordnas på ett ekonomiskt lämpligare sätt och
jordbruksredskapen kunde bättre utnyttjas.

Staten hade gjort avsevärda uppoffringar för främjandet av tilläggskolonisationen.
Komplettering av ofullständiga jordbruk genom tillläggskolonisation
hade dock dittills ägt rum i mycket ringa omfattning.
Vad anginge de ofullständiga jordbruk, som utgjordes av med egnahemslån
icke belånade lägenheter och som torde bilda flertalet av sådana jordbruk,
hade under de fyra åren 1929—1932, för vilka statistik förelåge, tillläggslån
för förvärv av tillskottsjord förekommit i tillhopa allenast 59
fall eller i medeltal omkring 15 fall örn året. Något talrikare vore de
fall, tillhopa 390, då komplettering Tinder dessa år ägt rum i fråga örn
egnahemsbelånade lägenheter.

Orsaken till att tilläggskolonisation icke förekommit i större utsträckning
kunde icke med bestämdhet angivas. Med all sannolikhet hade den
nuvarande jordbrukskrisen föranlett en viss återhållsamhet hos de små
jordbrukarna i fråga örn utvidgning av deras jordbruk genom tillköp
av jord. Bristen nå kontanta medel att gälda den del av köpeskillingen,
för vilken lån icke kunde erhållas, hade naturligen också verkat hämmande.
En bidragande orsak hade emellertid säkerligen varit okunnighet
hos småbrukarna örn de möjligheter, som förelåge för dem att erhålla
lån. En viss svaghet i den lokala organisationen syntes även hava inverkat.

Av ej mindre vikt än komplettering av en ofullständig fastighet genom
tillköp av jord vore den verksamhet, som gåve lägenheten större avkastningsförmåga
genom nyodling, förbättring av åkerjord och andra ägoslag
samt av nödiga byggnader. Beträffande premiclåneanslaget samt
anslaget för nyodling, betesförbättring och stenröjning hade också en
avsevärd efterfrågan ägt rum. Såväl premielånen som anslagen till nyodling
m. m. kunde användas icke blott vid sådan komplettering, som av -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

sage att på ett mera effektivt sätt utnyttja redan inneliavd jord, utan
även vid tilläggskolonisation. För sistnämnda ändamål syntes emellertid
lånen och anslagen hava använts endast i mindre omfattning.

Då det gällde att undersöka vilka möjligheter, som förelåge för att stimulera
kompletteringsverksamheten, syntes det sociala jordutredningen
i främsta rummet böra ifrågakomma att ställa den organisation, som
ute i bygderna handhade sådan verksamhet. Enligt nu gällande bestämmelser
skulle egnaliemsombuden och egnaliemskommittéerna under egnahemsnämnderna
verka för att egnahemsrörelsen ändamålsenligt bedreves
och utvecklades. Härav följde skyldighet att jämväl handhava
verksamheten för komplettering av ofullständiga jordbruk. Vad särskilt
egnaliemsombuden anginge hade dessa av naturliga skäl sitt huvudsakliga
intresse riktat på verksamheten för nybildning av jordbruksegnahem
och bostadsegnahem samt komplettering av ofullständiga egnahemslägenheter.
Intresse för komplettering av de lägenheter, som icke
vöre bildade med egnahemslån, kunde endast påräknas i andra hand.
Tilläggskolonisation hade också under de senaste fyra åren förekommit
i vida mindre omfattning beträffande lägenhetei’, som icke tidigare valdt
egnahemsbelånade, än vid egnahemsbelånade lägenheter. Enligt sociala
jordutredningens mening skulle kompletteringsverksamheten säkerligen
i flera delar av vårt land främjas, örn verksamheten bomme att
handhavas ute i bygderna av de kommunala organ, som skulle verka för
arbetarsmåbruksrörelseu. Av dessa organ — arbetarsmåbruksnämnder
och kommunalnämnder — syntes med största sannolikhet kunna påräknas
ett levande intresse även för kompletteringsverksamheten både i
fråga örn egnahemsbelånade och ieke-egnahemsbelånade lägenheter.
Kompletteringsverksamheten måste i själva verket anses vara icke blott
ett statligt utan även ett kommunalt spörsmål av stor betydelse. Endast
i de fall, där egnahemskommitté inrättats, borde verksamheten handhavas
av denna.

I författningstexten borde enligt sociala jordutredningens mening utsägas,
att egnaliemsombuden, egnaliemskommittéerna, arbetarsmåbruksnämnderna
och kommunalnämnderna skulle vid handhavandet av egnahemsrörelsen
tillhandagå den jord- och lånesökande allmänheten med råd
och upplysningar, lämna erforderligt biträde vid uppsättande av ansökningar
och andra skrifter ävensom medverka vid förhandlingar örn inköp
av jord med mera dylikt.

Sociala jordutredningen ville härjämte i detta sammanhang föreslå en
bestämmelse av innebörd, att, därest vid den verksamhet, som utövades av
nämnda organ för egnahemsrörelsen i orterna, i något fall funnes, att behov
förelåge att komplettera ofullständigt jordbruk men att lämplig jord
icke kunde erhållas på skäliga villkor, det organ, som gjort denna erfarenhet,
borde insända meddelande därom till egnahemsnämnden, vilken borde
hava skyldighet att överlämna detsamma jämte eget yttrande till statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 69. 7

egnahemsstyrelse. Med denna åtgärd avsåge sociala jordutredningen att
för framtiden åstadkomma ett säkrare underlag för bedömandet av frågan,
huruvida en sådan åtgärd, som expropriationslagstiftning behövde
tillgripas för att skapa förutsättningarna för kompletteringsverksamheten.

Enligt sociala jordutredningens mening borde vidare egnahemslånen för
komplettering av ofullständiga jordbruk särskiljas från de egentliga jordbrukslånen
och sålunda ett särskilt årsutlåningsbelopp bestämmas för tillläggslån.
Dessa senare lån borde också lämpligen benämnas kompletteringslån.
Genom särskiljandet på angivna sätt av ifrågavarande lån
skulle skapas större reda och överskådlighet beträffande lånerörelsen. Ärsutlåningsbeloppet
för kompletteringsverksamheten syntes förslagsvis kunna
till en början beräknas till 500,000 kronor. Kungl. Majit borde emellertid
tillförsäkras rätt att, därest förhållandena skulle därtill giva anledning,
utöver det belopp, som anvisades för kompletteringsverksamhet,
taga i anspråk ytterligare medel ur det för jordbrukslån anvisade årsutlåningsbeloppet,
i den mån så kunde ske utan förfång för lånerörelsen för
jordbruksändamål.

Sociala jordutredningen bade övervägt lämpligheten att föreskriva lägre
ränta och fördelaktigare återbetalningsvillkor för kompletteringslån än
för jordbrukslån för att såmedelst ytterligare stimulera kompletteringsverksambeten
men bade ansett sig icke böra under nuvarande statsfinansiella
läge ifrågasätta sådana åtgärder. För kompletteringslån borde alltså
enligt sociala jordutredningens mening i fråga örn ränta och amortering
tillämpas samma bestämmelser, som gällde örn jordbrukslån.

I fråga örn premielånen syntes det sociala jordutredningen icke föreligga
anledning att nu föreslå ändrade grunder. Då emellertid med all
sannolikhet en ökad efterfrågan å tillskottsjord komme att föranleda
större behov av premielån än vad för närvarande vore fallet, ville sociala
jordutredningen ifrågasätta, huruvida premielåneanslaget ej borde åtminstone
för de närmaste åren höjas.

Ledamöterna av jordutredningen H. Molander och ll. Sten hava i ett
vid betänkandet fogat särskilt yttrande uttalat, att ett expropriationsförfarande
syntes böra anordnas för anskaffande av för kompletteringsverksamheten
behövlig och lämplig jord.

I de av statens egnahemsstyrelse från egnalinmsnämnderna införskaffade
yttrandena hava från flera håll anmärkningar riktats mot förslagen
att för den lokala kompletteringsverksamheten anlita de organ, som
handhade arbetarsmåbruksrörelsen, och att bestämma ett särskilt utlåningsbelopp
för denna verksamhet.

I sistnämnda hänseende har framförts följande erinringar. Förslaget
i fråga saknade positivt värde. Redan nu redovisades tilläggslån särskilt
i årsrodogörelserna över egnahemsverksamheten och kundo således
utan svårighet statistiskt bearbetas ytterligare, i den mån så erfordrades.
Förslaget syntes olämpligt, ity att det skulle föranleda onödigt arbete för

Departements chefen.

8 Kungl. Martts proposition nr 69.

såval låneförmedlare som egnahemsstyrelsen, statskontoret och Kungl.
Majit samt dessutom inskränka låneförmedlarnas nuvarande rörelsefrihet
vid användningen av jordbrukslånemedel, en omständighet som ingalunda
saknade betydelse med hänsyn till svårigheten att på förhand beräkna
lånebehovet för det ena och det andra ändamålet. Enär dessutom ingen
skiljaktighet ifråga örn förräntning och amortering 1''örelåge beträffande
tilläggslånen och jordbrukslånen och näppeligen bomme att ens för framtiden
ifrågasättas, har den föreslagna uppdelningen av årsutlåningsbeloppen
bestämt avstyrkts.

Statens egnahemsstyrelse har anfört huvudsakligen följande.

Forslaget att uppdraga handhavandet ute i bygderna av verksamheten för
komplettering av ofullständiga jordbruk åt de kommunala organen för
den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten syntes egnahemsstyrelsen
vara mindre lämpligt. Ett önskemål vore emellertid, att kommunerna
i allmänhet, tillsatte egnahemskommittéer. Möjligheten att vinna en
dylik förstärkning av egnahenisorganisationen kunde tillvaratagas genom
hänvändelse till kommunerna att välja kommittérade.

Emot förslaget att i författningstexten utsäga, att ortsorganen borde vid
handhavande av egnahemsrörelsen vara vederbörande lägenhetsägare på
allt sätt behjälpliga, hade egnahemsstyrelsen icke någon annan erinran
an att föreskrifter härom liksom hittills kunde meddelas genom instruktioner
och arbetsordningar, därvid uppmaning tillika kunde lämnas till
bedrivande av upplysningsverksamhet rörande ifrågakommande hjälpformer.
Samma uppfattning ville egnahemsstyrelsen uttala ifråga örn den
föreslagna anordningen för vinnande av ett säkrare underlag för bedömande
av frågan örn behovet av en expropriationslagstiftning för underlättande
av åtkomsten av tillskottsjord.

Det föreslagna avskiljandet från egnahemslånefondens årsutlåningsbelopp
av ett särskilt belopp för utlämnande av tilläggslån ingåve egnahemsstyrelsen
starka betänkligheter. Stora svårigheter bomme att möta mot
en dylik uppdelning på förhand. Egnahemsstyrelsen kunde ej heller finna
någon fördel vara vunnen genom ett särskiljande i riksdagens beslut jämväl
av årsutlåningsbeloppet för tilläggslån. Ej heller i övrigt kunde styrelsen
tillstyrka de föreslagna ändringarna i egnahems författningarna. *

Den av sociala jordutredningen ifrågasatta utvidgningen av den statshjälp,
som lämnades i form av premielån, förordades av egnahemsstyrelsen
med hänsyn till att anslaget härför städse varit otillräckligt.

Den av sociala jordutredningen verkställda utredningen visar, att de av
statsmakterna träffade anordningarna för komplettering av ofullständiga
jordbruk, i den mån de bestå i utlämnande av tilläggslån och premielån,
icke blivit i önskvärd omfattning kända och utnyttjade. Särskilt gäller
detta tilläggslånen, som kunna erhållas även för med egnahemslån icke
belånade lägenheter men endast i ringa omfattning tagits i anspråk härför.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Sociala jordutredningens förslag, att kompletteringsverksamheten ute i
bygderna skulle få handhavas även av de kommunala organ, som verka för
arbetarsmåbruksrörelsen, d. v. s. arbetarsmåbruksnämnder och kommunalnämnder,
synes mig ägnat att giva större effektivitet åt kompletteringsverksamheten.
Några avgörande invändningar häremot, med hänsyn till
den allmänna organisationen för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
torde icke kunna göras, örn såsom sociala jordutredningen även förutsatt
kompletteringsverksamheten, där egnahemskommitté inrättats, förbehålles
denna. Jag biträder alltså förslaget i denna del.

Emot jordutredningens förslag, att i författningstexten skulle uttryckligen
utsägas, att egnahemsombuden och egnahemskommittéerna samt, i
förekommande fall, arbetarsmåbruksnämnderna och kommunalnämnderna
skola tillhandagå den jord- och lånesökande allmänheten med råd och upplysningar
m. m., kail visserligen, såsom statens egnahemsstyrelse gjort,
erinras, att föreskrifter i detta syfte i allmänhet redan meddelats i de för
egnahemsorganen utfärdade instruktioner och arbetsordningar. För att
giva större eftertryck åt föreskrifterna i detta hänseende torde det emellertid
vara lämpligt, att dessa intagas i själva författningstexten. Även i
denna del biträder jag sålunda vad jordutredningen föreslagit.

Emellertid har från åtskilliga delar av landet ofta uttalats den meningen,
att tilläggskolonisationens ringa omfattning till väsentlig del berodde
på svårigheterna att på frivillighetens väg erhålla lämplig jord för de
små brukningsdelarnas utökning. För riktigheten av denna uppfattning
gåvos åtskilliga belägg i den proposition nr 236/1933, vari Kungl. Majit
föreslog utvidgning av rätten att påkalla expropriation av mark att jämväl
avse markanskaffning för tilläggskolonisation. Propositionen i fråga
vann emellertid ej riksdagens bifall. Ehuru enligt min mening starka
skäl alltjämt tala för behovet av rätt till dylik expropriation, synes hemställan
hos Kungl. Majit örn framläggande av berörda förslag jämväl för
årets riksdag, med hänsyn till riksdagens sålunda intagna ståndpunkt, ej
böra göras. Såsom sociala jordutredningen antyder, lärer införskaffandet
av upplysningar rörande svårigheter för anskaffande av jord för tilläggskolonisation
möjligen kunna säkrare än hittills klarlägga behovet av en
oxpropriationslagstiftning för ändamålet.

Jag ansluter mig därför till förslaget örn införande av förut berörda rapportskyldighet
för de lokala egnahemsorganen gentemot egnahemsnämnderna
och för dessa senare gentemot egnahemsstyrelsen ifråga örn yppad
bristande tillgång i den fria marknaden på jord för kompletteringsändamål.

De av mig nu tillstyrkta åtgärderna torde innefatta det väsentliga i sociala
jordutredningens förslag. Av mindre saklig vikt äro det ifrågasatta
bestämmandet av ett särskilt anslagsbelopp för tilläggslånen och den föreslagna
ändrade benämningen å tilläggslånen till kompletteringslån. I

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 09.

anslutning till vad egnahemsstyrelsen anfört finner jag vad sålunda föreslagits
åtminstone för närvarande icke böra föranleda några åtgärder.

För genomförande av de av mig tillstyrkta förslagen har, i anslutning
till vad sociala jordutredningen härutinnan föreslagit, upprättats ett såsom
bilaga till detta protokoll fogat förslag örn ändring av §§ 9 och 10 kungörelsen
den 8 juni 1928 (nr 217). Detta förslag, som torde böra föreläggas
riksdagen för godkännande, innebär dels sammanslagning av nuvarande
§§ 9 och 10 till en paragraf, benämnd § 9, vari gamla § 9 upptages som
mom. 1 och gamla § 10 upptages som mom. 2, samt införande i den nya § 9
av ett nytt mom. 3, dels införande av en ny § 10, dels ock ändring av rubriken
till §§ 9 och 10. De ändrade bestämmelserna torde böra träda i kraft
å dag, som Kungl. Majit bestämmer. Såsom en följd av berörda ändring
i kungörelsen nr 217/1928 torde viss omformulering erfordras av § 6 kungörelsen
den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska föreskrifter rörande
den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten,
i vilket hänseende det lärer ankomma å Kungl. Majit att fatta beslut.

Slutligen förutsätter jag, att egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna
genom upplysningsverksamhet verka för utbredande av kännedom örn
ifrågavaiande åtgärder för utökandet av ofullständiga jordbruk.

Förslag om utlämnande av statsbidrag för jordförbättring å ofullständiga
jordbruk genom påförande av mineraljord på myrjord.

I förenämnda riksdagsskrivelse nr 82/1933 har, på sätt redan angivits,
ifrågasatts, att fran anslaget till nyodling, betesförbättring och stenröjning
å ofullständiga jordbruk även skulle utlämnas bidrag till jordförbättring
genom påförande av mineraljord å myrjord (jordkörning).

Innan jag ingar på den med anledning av riksdagens skrivelse verkställda
utredningen, torde jag få redogöra för i ämnet gällande bestämmelser.
Dessa återfinnas i kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206) angående statsbidrag
till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk (ändrad
genom kungörelserna nr 326/1930, 58/1931 och 124/1933) samt innehålla i
huvudsak följande.

I syfte att åstadkomma förbättring oell ändamålsenlig utveckling av
sådana ofullständiga jordbruk, som på grund av ringa areal åker eller
kultiverad betesmark eller på grund därav, att den odlade marken är starkt
stenbunden, icke giva brukaren erforderlig utkomst av jordbruket, må
statsbidrag, i den mån tillgängligt anslag det medgiver, utlämnas för uppodling
till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), för
stenröjning å odlad jord (stenröjningsbidrag) eller för rationell beteskultur
å icke odlad jord (betesförbättringsbidrag), allt under förutsättning, bland
annat, att jordbrukets areal åker, inberäknat i förekommande fall den
areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes, icke överstiger
tio hektar samt att jordbruket icke brukas gemensamt med annat jordbruk
av den storlek, att de gemensamt brukade jordbrukens tillhopatagna areal
av sådan jord, som nyss nämnts, överstiger tio hektar.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Statsbidrag beviljas dea, som brukar fastigheten, evad lian är dess ägare
eller ej, och, i sistnämnda fall, oberoende av brukningstidens längd.

Bland dem, som må kunna ifrågakomma till erhållande av statsbidrag,
bör företräde givas den, som för sin bärgning är mest i behov av vidgad
areal åker eller kultiverad betesmark eller, då fråga är örn stenröjningsbidrag,
av åkers befriande från sten, sä ock den, som på grund av svag ekonomi
eller av andra orsaker har större svårigheter att upptaga lån ur
nyodlingsfonderua och med hänsyn härtill eller av andra anledningar är
i mera trängande behov av statsbidrag för ändamålet.

Nyodling sbi drag må kiruna uppgå till högst hälften av den beräknade
kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den
jord, som är avsedd att nyodlas. Vid kostnadsberäkningen upptages kostnaden
såväl för själva odlingsarbetet som ock för sådan erforderlig dikning,
vartill statsbidrag under form av lån eller anslag förut icke utgått.

Stenröjningsbidrag må kunna uppgå till högst hälften av den
beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den
areal, som är avsedd att röjas. I kostnad, som nu sagts, inräknas kostnad
för brytning och bortförande av sten ävensom, i förekommande fall,
för inköp av sprängämne och för borrning.

Betesförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst hälften
av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 125 kronor för hektar av
den för förbättring avsedda arealen. Vid kostnadsberäkningen upptages
kostnaden för sådan röjning, som sker genom upprotning av växande träd
och buskar, samt för dikning, planering, kalkning och grund gödsling av
betesmarken ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, i den mån
nämnda åtgärder erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av statsmedel
icke på annat sätt utgå till täckande av dylik kostnad.

Nyodlings-, stenröjnings- och betesförbättringsbidrag må icke på en
gång tilldelas en oell samma person med högre belopp än tillhopa 500 kronor.
Utan hinder av att bidrag redan åtnjutits för viss fastighet, må fastigheteus
brukare dock kunna ånyo beviljas bidrag, för så vitt i samband
med tidigare bidrag för fastigheten föreskriven nyodling, stenröjning eller
betesförbättring blivit, i vad på honom beror, utförd samt förut berörda
förutsättningar för bidrags erhållande fortfarande äro för handen.

Bidragsverksamheten handhaves av hushållningssällskapen under kontroll
av lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har först hänvisat till de av styrelsen införskaffade
yttrandena.

Professorn G. Sundelin har erinrat, att man sedan lång tid tillbaka sökt
åstadkomma jordförbättring genom påförande av mineraljord å myrjord.
Utförda försök laide visat, att en dylik åtgärd under vissa betingelser vore
ägnad att åstadkomma betydande skördeökningar. I nuvarande situation
kunde det emellertid betvivlas, örn en så stor arbetskostnad, som den en
lerslagning medförde, kunde vara ekonomiskt försvarlig, övre Norrland
möjligen undantaget. Det syntes därför riktigare, att ifrågavarande statsbidrag
korinne till användning i sådana fall, där en lerslagning ej finge
anses som en nödvändig förutsättning lör företaget.

Professorn II. Os raid har anfört följande:

örn jord flir tili tt ringens värde torde det icke råda mera än en mening.
De flesta torvjordar vöre nämligen i sitt naturliga tillstånd lösa och hade
en lag volymvikt. Kulturväxterna finge därför endast ett svagt fäste i

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

torv joidon. Lttorkningen i ytlagret kunde ofta bliva besvärande, även om
jorden vore relativt fuktig på djupare nivåer. Värmeutstrålningen från
ytlagret bleve också på den lösa och torra ytjorden högst avsevärd, vilket
gjorde, att kulturväxterna lätt utsattes för köldskador.

Dessa bristfälligheter hos torvjorden kunde till mycket väsentlig del
upphävas genom påförande av mineraljord, grus, sand eliel- lera. En
dylik jordförbättring med 200—500 kubikmeter per hektar åstadkomme
lämpligare fuktighetsförhållanden i torvjorden samt gjorde jorden varmare
och fastare, vilket allt medförde en väsentlig ökning av skörden.
Fleråriga försök i södra Sverige, bland annat på mosskulturföreningens
försöksgård Flahult, hade visat, att en dylik jordförbättring höjde avkastningen
från vallarna med 700—1,200 kilogram hö per hektar och år. I
andra grödor erhölles skördeökningar av motsvarande storlek. Erfarenheterna
från ett flertal av föreningen utlagda mönsterbetesvallar gåve
också vid handen, att kreaturen hellre och härdare avbetade de delar av
betesvallen, som erhållit jordförbättringsmedel, samt att mjölkavkastningen
bleve högre per djur och dag, då djuren vistas å dylikt bete, än då de
finge gå på icke jordförbättrad betesvall. Bland nyare av föreningen utförda
försök kunde nämnas ett försök, som utförts vid Hasta i Götlunda i
Örebro län på en medelmåttigt humifierad starrtorv. Här hade i genomsnitt
under en 6-årsperiod erhållits en skördeökning av 1,000 kilogram hö
per hektar och år efter en sändning med 200 kubikmeter per hektar. Vid
försöksgården Gisselås hade under åren 1925—1929 utförts ett försök med
olika stark sändning av myr jorden, i vilket bland annat 200 kubikmeter
sand per hektar hade åstadkommit en skördeökning av i runt tal 800 kilogram
hö per hektar och år.

Kostnaderna för jordförbättringen hade av mosskulturföreningen fastställts
både vid försök på de egna försöksgårdarna och vid ett stort antal
demonstrationsförsök i olika delar av landet. Kostnaderna för gruskörningen
hade i ^genomsnitt för 20 olika försöksfält i södra Sverige uppgått
till omkring 275 kronor per hektar, då den tillförda mineraljorden utgjort
050 kubikmeter per hektar, eller icke fullt 80 öre per kubikmeter. Kostnaderna
kunde naturligtvis växla rätt avsevärt beronde på mineraljordens
beskaffenhet och dess läge i förhållande till den torvmark, som skulle förbättras.
En viktig faktor utgjorde också arbetarnas större eller mindre
vana vid dylika arbeten. Vid de nämnda försöken vid Hasta och Gisselås
hade kostnaden för jordförbättringen beräknats till ungefär 1 krona per
kubikmeter. Örn man utginge från denna siffra, visade det sig. att jordförbättringen
bleve till fullo betald och förräntad redan efter 5 till 7 år, även
när man endast räknade med skördeökningens mängd och värderade höet
till 4 öre per kilogram. Jordförbättringen hade emellertid ett bestående
värde, och de skördeökningar, som erhölles under efterföljande år, kunde
följaktligen betraktas såsom ren vinst. Härtill vore ytterligare att lägga
sådana fördelar som förbättrad kvalité hos de skördade produkterna och
minskade kostnader för jordens brukning m. m.

I de södra delarna av vårt land hade särskilt under de senaste 10 å 20 åren
nyodling i stor utsträckning ägt rum på de i sig själva lätta och näringsfattiga
mossjordarna. Men jordbrukarna hade icke alltid haft möjlighet
att företaga en jordförbättring av dessa marker. Många mossodlingar
skulle därför vara i behov av jordkörning, och i flertalet fall skulle en dylik
åtgärd vara synnerligen väl motiverad ur ekonomisk synpunkt. Även
för mellersta Sverige, där dock torvjordarna i genomsnitt kunde sägas

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

13

vara av en något bättre kvalité, skulle en dylik åtgärd hava sin stora betydelse.
Det torde i de flesta fall vara kostnadsskäl, som förhindrade en
mera allmän tillämpning av .iordförbättringsmetoden på torvmarkerna i
mellersta Sverige. Särskilt kunde torvmarkerna inom Värmland och Dalarna
sägas vara i behov av jordkörning. Även i Norrland hade jordförbättringen,
såsom av försöken från Gisselås framginge, sin stora betydelse.
De vid Gisselås erhållna resultaten hade bekräftats av ett stort antal av
mosskulturföreningen utförda försök på andra håll i Norrland. Dessa försök
hade också visat, att jordkörningen i viss mån kunde ersätta kalkningen,
som på många håll i Norrland försvårades av de stora avstånden
från kalkbrott och därav betingade höga fraktkostnader. Genom att torvjordarna
bleve varmare, syntes också kväveförrådet i de norrländska torvjordarna
bliva mera lättillgängligt efter jordkörning. Likväl hade jordkörningen
i många fall fått anstå på de nyodlade torvmarkerna i Norrland.
Särskilt de småbrukare, som saknade häst, hade haft svårt att jordköra
sina odlingar, då utgifterna för lejd dragkraft ställt sig för dyra.

Statsbidrag till jordförbättring av myrodlingarna hade därför en stor
uppgift att fylla, och på många håll skulle dylika bidrag komma att medföra
ett bättre resultat av de förut vid odlingsarbetet nedlagda kostnaderna,
Genom ett lämpligt avvägt statsbidrag för jordkörning av myrjorden
skulle helt visst på många platser betesanläggningarna komma att ske på
lämpliga torvmarker istället för, såsom nu ofta skedde, på starkt stenbunna
moränjordar, vilka i regel bättre lämpade sig för skogsproduktion.
Statsbidragen för jordkörning syntes nämligen böra utgå både för åker
och betesvallar.

För att statsbidrag för här ifrågasatta arbeten skulle lämnas, borde givetvis
förutsättningarna för åtgärdens lönsamhet vara förhanden. Först
och främst borde sålunda krävas, att jorden vore väl avdikad, så att den ej
efter jordkörningen bleve vattensjuk, och för det andra borde torvjorden
ur fysikalisk och kemisk synpunkt vara sådan, att jordförbättringen åstadkomma
en märkbar förbättring i båda dessa hänseenden. Anslag till jordförbättring
syntes sålunda näppeligen böra utgå för jordar, som redan av
naturen vore tunga och mineralrika.

Sammanfattningsvis kunde anföras, att de ifrågasatta statsbidragen för
jordförbättring å myrjord kunde väntas bliva till mycket stort gagn folden
med statsmedel understödda verksamheten till höjande av det mindre
jordbruket.

Lantbruksstyrelsen har för egen del anfört följande. Av de sakkunnigas
yttranden syntes framgå, att jordförbättring genom påförande av mineraljord,
grus, sand eller lera endast under vissa förhållanden kunde anses
vara ekonomiskt försvarlig och att en noggrann undersökning av förhållandena
i varje särskilt fall borde utgöra en nödvändig förutsättning för
ett sådant arbetes utförande. Lantbruksstyrelsen ansågo sig knappast
kunna förutsätta, att de personer, som hos hushållningssällskapen skulle
planlägga åtgärder av detta slag, i allmänhet besutto för sådan undersökning
erforderlig sakkunskap. Den enda möjligheten att säkerställa, att
ifrågavarande påföring icke skulle med bidrag av statsmedel utföras, där
en sådan åtgärd vore onödig eller oekonomisk, vore därför enligt lantbruksstyrelsens
förmenande, att åtgärden i varje särskilt fall föreginges av en

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

undersökning genom kos svenska mosskulturföreningen anställda sakkunniga
på området. Då emellertid här vore fråga örn åtgärder på ofullständiga
jordbruk, där företagen vore av liten omfattning, syntes dock en
sådan undersökning icke gärna kunna komma till stånd och skulle för övrigt
enligt lantbruksstyrelsens mening för mosskulturföreningen eller den
enskilde medföra större omkostnader än som stöde i rimligt förhållande till
företagets art. Under sådana förhållanden ansäge sig lantbruksstyrelsen
icke kunna tillstyrka, att statsbidrag till förbättring av mossjord genom
åtgärder av ifrågavarande slag finge utgå av förenämnda anslag.

Statens egnahemsstyrelse har anfört följande.

Någon säker statistik över den odlade arealen torvjord (moss-, kärrtorv-
och myrjord) inom landet torde ej förekomma. Svenska mosskulturföreningen
hade för några år sedan uppskattningsvis beräknat densamma
till cirka 600,000 hektar, eller cirka 16 procent av landets hela odlade
areal, men örn dess förekomst å olika brukningsdelar förelåge inga
uppgifter. Då torvjord förekomme företrädesvis i de kargare delarna av
landet, där småbruken vore de förhärskande och där de flesta ofullständiga
jordbruk förekomme, torde man emellertid kunna antaga, att torvmarker
vore tillfinnandes i större utsträckning å de mindre än å de medelstora
och större jordbruken. Ett betydande antal egnahemsjordbruk
hade bildats med i huvudsak torvjord såsom odlad eller odlingsbar mark.

En i förhållande till arealen fastmarksåker lämpligt avvägd torvjordsareal
torde å ett jordbruk, särskilt i skogsbygden, i regel få anses såsom
önskvärd, då härigenom merendels ett bättre driftresultat möjliggjordes.
En förutsättning härför vore dock, att torvjorden vore välbelägen, av
lämplig beskaffenhet, nöjaktigt avdikad, ej för grund och ej alltför mycket
utsatt för frost samt att den brukades och sköttes på ett riktigt sätt.
Tillgång på odlad torvjord vore på grund av dess relativt lätta och billiga
brukning av stor betydelse ej minst för småbrukare, som för sitt
jordbruks skötsel i regel hade relativt svaga dragare.

Ofta vore dock den odlade torvjord, som funnes, till större eller
mindre del av sådan beskaffenhet, att påföring av mineraljord vore
nödvändig för att få den i sådant skick, att den med större fördel
kunde brukas. En sådan åtgärd vore emellertid i regel förenad
med så dryga kostnader, att en mindre bemedlad jordbrukare sällan såge
sig i stånd att utan ekonomiskt bistånd genomföra denna grundförbättring.
Ett lämpligt avvägt statsbidrag för ändamålet skulle enligt egnahemsstyrelsens
mening utan tvivel för många jordbrukare och särskilt
för småbrukare med svag ekonomi bliva av mycket stor betydelse genom
det stöd, som de därigenom kunde erhålla för att få åtminstone sina
för jordkörning mest behövande odlade torvmarker i ett för växtodling
tillfredsställande skick. Dessa jordbrukares utkomstmöjligheter på sina
jordbruk skulle säkerligen härigenom i avsevärd grad komma att upp -

Kungl. Majlis proposition nr 69.

15

hjälpas. Det borde ej heller förbises, att statsbidrag för detta ändamål
vore ägnat att i sin mån även lindra arbetslösheten, samtidigt som det
skulle bidraga till ökad varaktig utkomst genom jordbrukens förbättring.

Huruvida och i vilka fall påföring av mineraljord på torvjord kunde
vara tillrådlig och ekonomiskt försvarbar, vore beroende av flera omständigheter,
såsom torvjordens beskaffenhet och djuplek, möjligheten
för dess nöjaktiga avdikning, avståndet till för ändamålet lämplig mineraljord
och förefintliga förutsättningar för dess transport m. m. Med
den oftast mångåriga praktiska erfarenhet och härigenom vunna förmåga
att bland annat bedöma olika torvjordars odlingsvärde m. m., som
jordbrukskonsulenter och vandringsrättare i allmänhet torde hava, syntes
det egnahemsstyrelsen vara obehövligt att för erforderliga undersökningar
på platsen, huruvida en jordkörning kunde vara ekonomiskt tillrådlig
eller ej, eller för planläggning av en åtgärd av åsyftat slag, anlita
särskilda på området utbildade personer, utan torde planläggningen
och vad därmed sammanhängde med tillräcklig trygghet kunna anförtros
åt hushållningssällskapens konsulenter och vandringsrättare såsom
redan vore fallet beträffande liknande planers upprättande för nyodling,
betesförbättring och sten röjning.

Då en statlig åtgärd att medelst bidrag i lämplig omfattning jämväl
understödja ett enligt egnahemsstyrelsens mening för många jordbrukare
så betydelsefullt företag som det ifrågavarande ej ens syntes behöva
möta några svårigheter i dess praktiska genomförande, finge egnahemsstyrelsen
för sin del tillstyrka, att ifrågasatt statsbidrag finge för
ändamålet utgå.

Beträffande de villkor och grunder, efter vilka bidragen borde utgå,
ville egnahemsstyrelsen göra följande uttalande:

a) Rörande villkoren:

att jordkörningen befunnes ur ekonomisk synpunkt tillrådlig, varom vederbörande
förrättningsman borde avgiva utlåtande;

att sökanden vore i behov av bidrag och kunde förutsättas vara i stånd
att genom bidraget genomföra företaget;

att ett företag borde omfatta minst V« hektar;

att torvjord, .sorn därjämte vore i behov av torrläggning, bleve i samband
med jordkörningen tillfredsställande torrlagd; samt

att i övrigt i tillämpliga delar borde gälla samma villkor som för bidrag
till nyodling, betesförbättring och stenröjning.

b) Rörande bidragens storlek:

att högst halva den beräknade kostnaden för företaget, dock cj mer än
200 kronor per hektar, finge utgå; samt

att i beräknad kostnad finge inräknas kostnad för jordkörning intill
400 kubikmeter per hektar samt för påförda jordens utbredning men ej
för dess nedbrukning.

16

Kungl. Majlis proposition nr 69.

Departements chefen.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, att för jordkörning finge användas
visst belopp, minst 100,000 kronor, utöver vad som må beviljas till nyodling,
betesförbättring och stenröjning å ofullständiga jordbruk.

Jag förordar egnahemsstyrelsens förslag, att från ifrågavarande anslag
må från och med kalenderåret 1935 utlämnas bidrag jämväl till jordförbättring
å ofullständiga jordbruk genom påförande av mineraljord på
odlad eller för betesändamål kultiverad torvjord (jordkörning). För många
innehavare av ofullständiga jordbruk torde ett bättre utnyttjande av deras
jord genom åtgärder av angivna art vara ett angeläget önskemål.
Användningen av nu avsedda anslag för detta ändamål står helt i överensstämmelse
med dess syfte. Lika med egnahemsstyrelsen anser jag hushållningssällskapen
äga nödiga förutsättningar att genom sina tjänstemän
handhava bidragsverksamheten.

Med avseende å grunderna för bidragen torde egnahemsstyrelsens förslag
böra i huvudsak beaktas. Bidragen torde alltså böra uppgå till högst
hälften av den beräknade kostnaden, dock ej till mer än 200 kronor för
hektar av den för jordförbättring avsedda arealen.

För denna bidragsverksamhet torde för 1935 böra beräknas ett belopp av
högst 100,000 kronor. Statsanslag till sagda belopp torde böra få av Kungl.
Maj :t beviljas utöver det i årets statsverksproposition, under punkten
105 (stycket 1) av nionde huvudtiteln till bidrags beviljande under sagda
kalenderår föreslagna beloppet av 1,200,000 kronor. Härtill bör medgivande
av riksdagen inhämtas. Någon höjning av det för budgetåret
1934/1935 till uppförande å riksstaten under nionde huvudtiteln, punkten
105 (stycket 2) avsedda anslaget torde däremot icke med nödvändighet behöva
ifrågakomma. Anslaget, som föreslagits hädanefter skola erhålla
förslagsanslags natur, torde nämligen, med hänsyn till förefintlig reservation,
komma att under första året lämna tillgång till bestridande även av
de nu avsedda ytterligare bidragen. Vid bifall till vad jag tillstyrkt torde
emellertid anslagets benämning böra ändras till »Nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk».

Sedan riksdagen beslutat i frågan örn bidrags utlämnande för ifrågavarande
ändamål, torde det få ankomma på Kungl. Majit att genom omarbetning
av kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206) meddela nödiga föreskrifter
i ämnet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de ändringar i de av riksdagen antagna
allmänna grunderna för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten, vilka framgå av det såsom
bilaga till detta protokoll fogade förslag om ändrad

17

Kungl. Maj:t8 proposition nr 69.

lydelse av §§ 9 och 10 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr
217);

2) medgiva, att Kungl. Majit må under 1935 bevilja
statsanslag intill 100,000 kronor för utlämnande, i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig tillstyrkt förslag,
av statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga
jordbruk genom påförande av mineraljord på myrjord
(jordkörning); börande till följd härav det i årets
statsverksproposition under punkten 105 av nionde
huvudtiteln äskade extra förslagsanslagets benämning
ändras till »Nyodling, betesförbättring, stenröjning
och jordkörning å ofullständiga jordbruk».

Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Rune Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 19''14

I sami.

Nr 69.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

Bilaga.

Förslag

om ändrad lydelse av §§ 9 och 10 kungörelsen den 8 juni 1928 (nr
217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnaI
hemsverksamheten.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 kungörelsen den 8 juni 1928 angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
samt överskriften till nämnda paragrafer skola hava följande ändrade
lydelse:

Egnahemsombud och egnahemskominittéer i kommunerna m. m.

§ 9.

Mom. 1. Hushållningssällskaps egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud,
i regel ett ombud för varje kommun inom sällskapets område, med
uppgift att biträda nämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga
bedrivande och utveckling inom ombudets distrikt. Där särskilda
skäl sådant betinga, må ombuds distrikt omfatta två eller flera intill
varandra liggande kommuner eller ock del av kommun.

Till egnahemsombud bör utses person i orten, som har intresse för egnahemsverksamheten
samt besitter för uppdraget goda personliga förutsättningar.

Det ankommer på sällskapet att besluta, huruvida och enligt vilka grunder
egnahemsombud må för uppdraget tilldelas ersättning av sällskapet,
börande härom meddelade föreskrifter intagas i egnahemsnämndens instruktion.

Mom. 2. En var kommun äge att, genom det organ som utövar kommunens
beslutanderätt, välja två representanter, företrädande huvudsakligen
den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes,
att jämte det enligt mom. 1 för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda
kommunens egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets
ordförandeskap, biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen.
Är kommunen delad i två eller flera ombudsdistrikt, må två sådana representanter
väljas för vart och ett av kommunens ombudsdistrikt.

Kommun, som valt representanter till egnahemskommitté, har att härom
underrätta egnahemsnämnden.

Mom. 3. Kommun, inom vilken egnahemskommitté icke är inrättad, må
kunna uppdraga åt kommunens arbetarsmåbruksnämnd eller, där sådan

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 69.

nämnd ej finnes inom kommunen, ät kommunalnämnden att — jämte
egnahemsombudet — handhava i mom. 2 avsedda uppgifter i vad angår
åtgärder för utveckling av ofullständiga jordbruk.

§ 10.

Egnahemsombud och egnahemskommitté samt nämnd, som erhållit i § 9
mom. 3 omförmält uppdrag, böra tillhandagå den jord- och lånesökande
allmänheten med råd och upplysningar, lämna erforderligt biträde vid
uppsättande av ansökningar och andra skrifter ävensom medverka vid förhandlingar
örn inköp av jord med mera dylikt.

Därest behov att utveckla ofullständigt jordbruk yppas, men lämplig
jord icke kan erhållas på skäliga villkor, bör skriftligt meddelande därom
av egnahemsombud, egnahemskommitté eller nämnd, som ovan sägs, insändas
till egnahemsnämnden, vilken har att överlämna detsamma jämte
eget yttrande till egnahemsstyrelsen.

Förestående ändrade bestämmelser träda i kraft den