Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
I
Nr 53.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ändring
i gällande bestämmelser rörande lokal postförsändelse;
given Stockholms slott den 12 januari 1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Leo anför:
Jämlikt kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 149) angående postavgifterna
m. m. utgå i fråga om inrikes brev befordringsavgifterna för lokalbrev med
vissa lägre belopp, motsvarande två tredjedelar av det allmänna riksportot,
varjämte beträffande inrikes korsband, innehållande affärshandling, minsta
avgiften för lokalförsändelse utgår med ett belopp, motsvarande två tredjedelar
av korsbandsportot för annan försändelse än lokalförsändelse.
Innebörden av begreppet lokalförsändelse angavs närmare i kungörelsen
den 5 juli 1884 (nr 31) angående förändringar i postavgifterna för inrikes
brev och brevkort m. m. samt Kungl. Maj:ts brev den 22 maj 1891 angående
nedsättning av postavgifterna för korsbandsförsändelser vid lokalBiliang
till riksdagens protokoll 1934. / sami. Nr 53. 12 81
2
Kungl. Marits proposition nr 53.
befordran. Enligt de i nämnda kungörelse och brev meddelade bestämmelserna
skulle mot lokalporto befordras brev eller korsband, »som å postanstalt
behandlas utan att med post eller lantbrevbärare fortskaffas».
I skrivelse den 13 februari 1917 gjorde generalpoststyrelsen framställning
i syfte att begreppet lokalförsändelse måtte få vidgad och samtidigt klarare
innebörd. Styrelsen anförde härvid huvudsakligen följande:
Den definition å lokalförsändelse, som meddelats genom nyssberörda
kungörelse den 5 juli 1884 och brev den 22 maj 1891, hade länge visat sig
otidsenlig. En sträng tillämpning av definitionens ordalag skulle innebära,
att försändelse, som befordrades mellan två postanstalter i samma stad, icke
finge taxeras såsom lokalförsändelse. På sådant sätt hade man dock icke
ansett sig kunna tolka stadgandet i fråga, utan man hade beträffande försändelse,
som befordrades mellan två postanstalter i samma stad, tillämpat
lokalportotaxan, när befordringen verkställts genom så kallad lokal transport,
det vill säga icke medelst järnvägs-, ångbåts- eller landsvägspost.
Genom denna tolkning hade emellertid svårigheterna vid stadgandets tilllämpning
icke övervunnits. Den utsträckta byggnadsverksamheten inom
städers och därmed jämförliga samhällens icke planlagda områden, uppkomsten
av förstäder i omedelbar anslutning till vissa städer men belägna
utom dessas områden, landskommuners inkorporering med städerna m. m.
hade mångenstädes medfört sådana förhållanden, att dåvarande bestämmelser
om lokalportots tillämpning lett till rena oformligheter.
Vidare hade inrättandet av brevlådor å spårvagnar, som framginge utanför
städernas områden, bidragit att bryta gränserna för lokalportots tillämpning.
Örn en försändelse nedlades i spårvagnsbrevlåda för att till adressaten
utdelas genom postanstalt å den ort, där brevlådan tömdes, och försändelsen
således icke behandlades av postanstalt å mer än en ort, ansåges försändelsen
kunna befordras mot lokalporto, även örn den nedlagts i brevlådan å
plats utom det egentliga lokalportoområdet; skulle däremot försändelsen
hava avlämnats vid postanstalt å den plats, där nedläggandet i spårvagnsbrevlåda
verkställts, hade försändelsen givetvis icke taxerats såsom lokalförsändelse.
Även kunde det ifrågakomma, att en lokalbrevbärings och en lantbrevbärings
områden i det närmaste sammanfölle, och i sådant fall syntes det
oegentligt, att befordringsavgiften för en försändelse skulle utgå efter olika
tariffer allt efter som försändelsen befordrades av loka]brevbärare eller av
lantbrevbärare.
På grund härav vore det för allmänheten synnerligen svårt att avgöra,
huruvida en försändelse finge befordras mot lokalporto eller icke, vadan
försändelsen ofta frankerades oriktigt samt obehag därigenom åsamkades
såväl avsändare som adressater. Det syntes således nödvändigt, att stadgandet
om vad som förstodes med lokalförsändelse erhölle en ändrad avfattning,
genom vilken olägenheterna vid stadgandets tillämpning så vitt
möjligt undanröjdes. Till en början syntes uppenbart, att för vinnande av
större likformighet begreppet lokalförsändelse borde erhålla en något vidsträcktare
betydelse. Det syntes emellertid på grund av de säregna förhållanden,
som rådde å vissa orter, knappast vara möjligt ett finna en definition,
som både inrymde alla fall, i vilka lokalporto borde komma till
användning, och uteslöte alla andra fall. Särskilt beträffande Stockholm,
Göteborg och Malmö samt ytterligare en eller annan ort syntes saken icke
kunna ordnas på ett praktiskt, enhetligt och för korrespondenterna rättvist
sätt med mindre särskilda lokalportoområden fastställdes. Därest alltså systemet
med särskilt fastställda lokalportoområden infördes, vore det med
3
Kungl. May.ts proposition nr 53.
hänsyn därtill, att frågor om fastställande av nya eller omreglering av redan
fastställda lokalportoområden allt emellanåt torde komma att uppstå, önskvärt,
att riksdagen icke behövde höras rörande varje särskilt fall utan att
besluten i förevarande hänseende finge meddelas av Kungl. Majit efter
generalpoststyrelsens hörande. Örn särskilda lokalportoområden fastställdes
för Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Falköping och Orebro, kunde
enligt verkställd utredning loka.lportotariffens användning inom dessa områden
beräknas medföra en årlig inkomstminskning av omkring 50,000 kronor.
Genom möjligheten att få dylika lokalportoområden fastställda skulle de
mest framträdande olägenheterna beträffande lokalportotariffens tillämpning
kunna avhjälpas. Styrelsen hade emellertid dessutom haft under övervägande,
huruvida icke åt begreppet lokalförsändelse borde givas en sådan
allmängiltig betydelse, att försändelse, som behandlades endast av inlämningspostanstalten
och, i förekommande fall, en eller flera andra postanstalter
å samma ort, borde, oavsett befordringssättet, taxeras såsom lokalförsändelse,
dock med undantag av försändelse, som inkomme ur brevlåda å järnväg eller
ångbåt. Då enligt berörda utredning en dylik ändring i fråga örn de orter,
för vilka särskilda lokalportoområden icke ifrågasatts, beräknats medföra en
inkomstminskning av 75,000 ä 80,000 kronor per år samt då förhållandena
jämväl i detta avseende kunde, där så funnes nödigt, regleras genom fastställande
av särskilda lokalportoområden, hade styrelsen för det dåvarande
ansett sig icke böra föreslå annan ändring i sak beträffande vad som skulle
anses såsom lokalförsändelse än att dit skulle hänföras jämväl försändelser,
som endast behandlades inom ett särskilt fastställt lokalportoomrade.
I enlighet med vad generalpoststyrelsen hemställt föreslog Kungl. Majit
i en den 4 april 1917 avlåten proposition, nr 180, riksdagen besluta, bland
annat, att de särskilda avgifter, som stadgats eller kunde komma att
stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, skulle gälla
beträffande försändelse, som inlämnades å fast postanstalt eller som dit
inkomme utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom
postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller lan ds vägslinje och
vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställdes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, ävensom beträffande
försändelse, som postbehandlades allenast inom särskilt lokalportoomrade,
som Kungl. Majit kunde för viss ort fastställa.
Sedan riksdagen (skrivelse nr 247) bifallit vad i propositionen sålunda
föreslagits, utfärdades ifrågavarande bestämmelser genom Kungl. Majits
brev den 29 juni 1917.
Sedermera har Kungl. Majit fastställt särskilda lokalportoområden, den
18 oktober 1918 för Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Falköping
samt den 21 november 1930 för Norrköping.
I skrivelse den 29 mars 1932 har generalpoststyrelsen åter upptagit den år
1917 framförda tanken att göra begreppet lokalförsändelse oberoende av befordringssättet
inom en viss ort. Styrelsen anför härom följande:
Lokalportoområdena för Stockholm, Göteborg och Falköping sträcka sig
utöver städernas gränser, varemot de övriga särskilt fastställda lokalportoområdena
omfatta endast respektive städers områden. Inrättandet av lokalportoområden
har i de sistnämnda fallen påkallats därav, att inom ifråga
-
4
Kungl. Majus proposition nr 53.
varande städer för posten användas sådana befordrings- eller utdelningssätt,
som enligt den allmänna definitionen å lokalförsändelse förtaga rätten till
lokalporto.
Det mäste anses såsom en självklar sak, att varje stad, köping eller liknande
samhälle skall bilda ett lokalportoområde. Med hänsyn till de förhållanden,
som voro rådande, när nu gällande bestämmelser i förevarande
ämne utfärdades, kunde man utgå ifrån, att detta skulle — på ett par tre
undantag när — följa av den allmänna definitionen på lokalförsändelse.
Sedan dess hava emellertid på många håll inträtt ändrade förhållanden.
Den allt tätare bebyggelsen i städernas och vissa andra samhällens ytterområden
har gjort det nödvändigt för generalpoststyrelsen att vidtaga åtgärder
för att dessa områdens befolkning må bliva på bästa möjliga sätt
betjänad i postalt hänseende. På grund av det ofta långa avståndet från
ortens postanstalt har i många fall inrättandet av lantbrevbäring visat sig
vara den i sådant hänseende bästa anordningen. Genom lantbrevbäraren
får korrespondent till sig utdelad icke blott den vanliga brev- och tidningsposten
utan även rekommenderade försändelser samt med viss inskränkning
assurerade försändelser ävensom postanvisnings- och giromedel.
Dessutom är korrespondent i tillfälle att till brevbäraren avlämna post.
När lantbrevbäring inrättas, gå emellertid de korrespondenter, som därav
betjänas, miste örn lokalporto i förbindelse med övriga delar av det samhälle,
till vilket de höra. Detta är varken rättvist eller lämpligt. I viss
mån likartade förhållanden inträda, när med stad, köping eller municipalsamhälle
inkorporeras närliggande områden. Vissa delar av det inkorporerade
området erhålla lokalporto med samhället, andra däremot icke, allt
efter det sätt, varpå posten befordras eller utdelas inom området.
Det är förklarligt, att sådana förhållanden som de nu nämnda föranleda
missnöje hos allmänheten. Den ekonomiska betydelsen torde visserligen i
allmänhet vara ganska ringa, men saken är ett ständigt irritationsmoment.
Vederbörande korrespondent anser sig lia rätt att i förevarande hänseende
åtnjuta samma förmån som den övriga befolkningen i det samhälle, han
tillhör och till vilket han betalar skatt. Den allmänhet, som bor inom samhällets
centrum, har också svårt att hålla reda på i vilka fall riksporto eller
lokalporto gäller. Detta ger ofta anledning till lösenbeläggning, till förargelse
för både avsändaren och mottagaren.
Postverket måste alltid följa bebyggelsen och inkorporeringarna med intresse
och vidtaga de postala anordningar, som bliva erforderliga. Därvid
får den visserligen i och för sig icke oviktiga lokalportofrågan icke stå hindrande
i vägen.
Örn det bestämmes, att viss ort på grund av särskilda postala anordningar
skall bilda, ett lokalportoområde, ian det mycket väl hända, att anledningen
därtill inom kort bortfaller på grund av ändrade förhållanden.
Man kan emellertid icke därför förklara, att orten icke längre skall utgöra
ett lokalportoområde, vilket den givetvis gör enligt den allmänna definitionen
på lokalförsändelse. De flesta städer, köpingar och liknande samhällen
utgöra lokalportoområden, ehuru detta särskilt angives endast i ett pär
tre fall. Det vore önskvärt, att särskilt lokalportoområde behövde bestämmas
endast då — såsom fallet är med Stockholm, Göteborg och Falköping
— lokalportot skulle tillämpas utanför en stads administrativa område.
Skäl kunna visserligen anföras för en allmän revision av bestämmelserna
örn när lokalporto skall tillämpas, men det möter mycket stora svårigheter
att för lokalförsändelse finna en definition, som täcker de fall, då lokalporto
bör få tillämpas, men utesluter alla övriga tänkbara fall. Definitionen borde
dessutom vara så avfattad, att postverket icke genom utsträckning av rätten
5
Kungl. Majus proposition nr 53.
att begagna lokalportot koiume att få vidkännas någon mera betydande, inkomstminskning,
men att å andra sidan de korrespondenter, som nu åtnjuta
denna rätt, icke bleve berövade densamma.
Generalpoststyrelsen är emellertid av den uppfattningen, att nuvarande
bestämmelser skulle vara i stort sett lämpliga, därest de kompletterades i
det hänseende, som här förut berörts. En sådan komplettering innebure
endast en förklaring men icke någon ändring i sak av vad som avsågs, när
de nuvarande bestämmelserna kommo till, och skulle icke heller vara av
någon nämnvärd ekonomisk betydelse för postverket. Frågan örn lokalportots
användning skulle emellertid avsevärt förenklas såväl för postfunktionärerna
som för korrespondenterna, varjämte en berättigad anledning till
missnöje från allmänhetens sida skulle avlägsnas.
På grund av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt, att
Kungl. Majit måtte förklara, att varje stad, köping eller liknande samhälle
skall, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas inom samhället,
betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde.
Såsom av den lämnade redogörelsen närmare framgår, har bland annat
den ökade bebyggelsen inom städers och därmed jämförliga samhällens ytterområden
föranlett, att i vissa fall för dylika områden sådant postbefordringssätt
måst komma till användning, som med nu gällande bestämmelser utesluter
användningen av lokalporto i förbindelsen med övriga delar av samhället.
Det synes påkallat, att de olägenheter, som härigenom uppstått för
såväl den korresponderande allmänheten som vederbörande posttjänstemän,
bliva undanröjda. Detta lärer lämpligen kunna ske genom att begreppet
lokalbefordran erhåller en något vidsträcktare innebörd än för närvarande är
fallet. I anslutning till vad generalpoststyrelsen ifrågasatt och då, enligt
vad styrelsen anfört, därigenom icke skulle vållas någon nämnvärd inkomstminskning
för postverket, vill jag föreslå, att varje stad, köping eller liknande
samhälle skall, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas
inom samhället, betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde. Därest beträffande
viss ort skulle uppkomma behov av lokalbefordran utanför ortens
administrativa område, skulle fortfarande Kungl. Majit kunna fastställa särskilt
lokalportoområde.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen besluta,
att de särskilda avgifter, som stadgats eller komma att
stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser,
skola gälla
dels beträffande försändelse, som inlämnas å fast postanstalt
oller som dit inkommer utan att hava vare sig behandlats av
lantbrevbärare eller genom postverkets försorg befordrats å
järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och vilken från nämnda
postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare;
Departements
chefen.
6
Kungl. Majlis proposition nr 53.
dels ock, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller
utdelas, beträffande försändelse, som postbehandlas allenast
inom stad, köping eller liknande samhälle eller allenast inom
särskilt, av Kungl. Majit fastställt lokalportoområde.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Stockholm 1984. K. L. Beckmans Boktr.
12 34