Kungl. Majlis proposition nr 4.
1
Nr 4.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande av
konvention för skydd av den industriella äganderätten samt
antagande av förslag till lag om ändring i 7, 11, 15 och 16 §§
förordningen den 16 maj 1884 angående patent m. m.; given
Stockholms slott den 15 december 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed
dels äska riksdagens godkännande av bifogade Pariskonvention den
20 mars 1883 för skydd av den industriella äganderätten, reviderad i
Bryssel den 14 december 1900, i Washington den 2 juni 1911 och i Haag
den 6 november 1925,
dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag örn ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent;
2) lag angående ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1)
örn skydd för vissa mönster och modeller;
3) lag angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29)
örn skydd för varumärken; samt
4) lag örn skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
GUSTAF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Nr 4.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Pariskonventionen den 20 mars 1883 för skydd av den industriella äganderätten,
reviderad i Bryssel den 14 december 1900, i Washington den 2
juni 1911 och i Haag den 6 november 1925.
(Översättning.)
Convention d’Union de Paris du
20 mars 1883 pour la protection
de la propriété industrielle, revisée
å, Bruxelles le 14 décembre 1900,
å Washington le 2 juin 1911 et å
La Hays le 6 novembre 1925.
Le Président du Reich Allemand;
le Président de la République d’Autriche;
Sa Majesté le Roi des Beiges;
le Président des États-Unis du
Brésil; le Président de la République
de Cuba; Sa Majesté le Roi de Danemark;
le Président de la République
Dominicaine; Sa Majesté le Roi
d’Espagne; le Président de la République
d’Esthonie; le Président des
États-Unis d’Amérique; le Président
de la République de Finlande; le
Président de la République Francaise;
Sa Majesté le Roi du RoyaumeUni
de Grande-Bretagne et delande
et des Territoires Britanniques au
dela des Mers, Empereur des Indes;
Son Altesse Sérénissime le Gouverneur
de Hongrie; Sa Majesté le Roi
d’Italie; Sa Majesté 1’Empereur du
Japon; Sa Majesté le Sultan dn
Maroc; le Président des États-Unis
du Mexique; Sa Majesté le Roi de
Norvége; Sa Majesté la Reine des
Pays-Bas; le Président de la République
Polonaise, au nom de la Pologne
et de la Ville Libre de Dantzig; le
Président de la République Portugal;
Sa Majesté le Roi des Serbes,
Croates et Slovénes; Sa Majesté le
Unionskonvention i Paris den 20
mars 1883 för skydd av den industriella
äganderätten, reviderad i
Bryssel den 14 december 1900, i
Washington den 2 juni 1911 och i
Haag den 6 november 1925.
Tyska Rikets President; Republiken
Österrikes President; Hans Majestät
Belgiernas Konung; Brasiliens
Förenta Staters President; Republiken
Cubas President; Hans Majestät
Konungen av Danmark; Dominikanska
Republikens President; Hans Majestät
Konungen av Spanien; Republiken
Estlands President; Amerikas
Förenta Staters President; Finska
Republikens President; Franska
Republikens President; Hans Majestät
Konungen av det Förenade Konungariket
Stora Britannien och Irland
samt de Brittiska besittningarna
hinsides haven, Kejsare av Indien;
Hans Höghet Riksföreståndaren i
Ungern; Hans Majestät Konungen
av Italien; Hans Majestät Kejsaren
av Japan; Hans Majestät Sultanen av
Marocco; Mexikos Förenta Staters
President; Hans Majestät Konungen
av Norge; Hennes Majestä'' Drottningen
av Nederländerna; Polska
Republikens President i Polens och
Fria staden Danzigs namn; Portugisiska
Republikens President; Hans
Majestät Serbernas, Kroaternas och
Slovenernas Konung; Hans Majestät
Konungen av Sverige; Förbundsrå
-
3
Kungl. Majlis proposition nr 4.
Roi de Suéde; le Conseil Fédéral de
la Confédération Suisse; les Stats de
Syrie et du Grand Liban; le Président
de la République Tchécoslovamlie;
Son Altesse le Bey de Tunis; le Président
de la République Turque,
Ayant jugå utile d’apporter certaines
modifications et additions å la
Convention internationale du 20 mars
1883, portant création d’une Union
internationale pour la protection de
la propriété industrielle, revisée å
Bruxelles le 14 décembre 1900 et å
Washington le 2 juin 1911, ont nommé
pour Leurs Plénipotentiaires, savoir:
det i Schweiziska Edsförbundet; Staterna
Syrien och Stora Libanon;
Tjeckoslovakiska Republikens President;
Hans Höghet Beyen av Tunis;
Turkiska Republikens President,
som funnit lämpligt att göra vissa
ändringar i och tillägg till den internationella
konventionen av den 20
mars 1883 angående stiftande av en
internationell union för skydd av den
industriella äganderätten, reviderad
i Bryssel den 14 december 1900 och i
Washington den 2 juni 1911, hava till
sina befullmäktigade ombud utsett:
Lesquels, apres s’étre communiqué
leurs pleins pouvoirs respectifs, trouvés
en bonne et due forme, sont convenus
des artides suivants;
Artide premier.
Les pays contractants sont constitués
å l’état d’Union pour la protection
de la propriété industrielle.
La protection de la propriété industrielle
a pour objet les brevets d’invention,
les modéles d’utilité, les
dessins et modéles industriels, les
marques de fabrique ou de commerce,
le nom commercial et les indications
de provenance ou appellations
d’origine, ainsi que la répression
de la concurrence déloyale.
La propriété industrielle s’entend
dans 1’aeception la plus large, et
s’applique non seulement å l’industrie
et au commerce proprement
dits, mais également au domaine des
industriös agricoles (vins, grains,
feuilles de tabac, fruits, bestiaux,
etc.) et extractives (minéraux, eaux
minérales, etc.).
Parmi les brevets d’invention sont
comprises les diverses espéces de
brevets industriels admises par les
législations des pays contractants,
telles que brevets deportation, brevets
de perfectionncment, brevets et
certificats d’addition, etc.
vilka, efter att hava meddelat varandra
sina i god och behörig ordning
funna fullmakter, överenskommit örn
följande artiklar;
Art. 1.
De fördragsslutande länderna bilda
en union för skydd av den industriella
äganderätten.
Skyddet av den industriella äganderätten
har till föremål patent, nyttighetsmodeller,
industriella mönster
och modeller, fabriks- eller handelsmärken,
firma samt ursprungsbeteckningar
ävensom undertryckande
av illojal konkurrens.
Industriell äganderätt är att fatta
i vidsträcktaste bemärkelse och avser
icke blott industri och handel i egentlig
mening utan även området för
lantbruksindustri (vin, spannmål, tobaksblad,
frukt, boskap etc.) och
extraktiv industri (mineral, mineralvatten
etc.).
Till patent räknas de olika slag av
industriella patent, som enligt de fördragsslutande
ländernas lagstiftningar
kunna förekomma, såsom importpatent,
förbättringspatent, tilläggspatent,
tilläggsbevis etc.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Art. 2.
Les ressortissants de chacun des
pays contractants jouiront dans tous
les antres pays de rumon, en ce qui
concerne la protection de la propreté
industrielle, des avantages
que les lois respectives accordent
actuellement ou accorderont par la
suite aux nationaux, le tout sans
préjudice des droits spécialement
prévus par la présente Convention.
En conséquence, ils auront la méme
protection que ceux-ci et le méme recours
légal contre toute atteinte portée
å leurs droits, sous réserve de
1’accomplissement des conditions et
formalités imposées aux nationaux.
Toutefois, aucune condition de domicile
ou d’établissement dans le
pays ou la protection est réclamée ne
peut étre exigée des ressortissants de
Filmon, pörn la jouissance d’aucun
des droits de propriété industrielle.
Sont expressément réservées les
dispositions de la législation de chacun
des pays contractants relatives
å la procédure judiciaire et administrative
et å la compétence, ainsi
qu’å 1’élection de domicile ou å la
constitution d’un mandataire, qui
seraient requises par les lois sur la
propriété industrielle.
Art. 3.
Sont assimilés aux ressortissants
des pays contractants les ressortissants
des pays ne faisant pas partie
de 1’Union, qui sont domiciliés ou
ont des établissements industriels ou
commerciaux effectifs et sérieux sur
le territoire de l’un des pays de
1’Union.
Art. 4.
a) Celui qui aura réguliérement
fait le dépöt d’une demande de brevet
d’invention, d’un modéle d’utilité,
d’un dessin ou modéle industriel,
d’une marque de fabrique ou de
Art. 2.
De, som tillhöra något av de fördragsslutande
länderna, skola i samtliga
övriga unionsländer i fråga örn
skyddet av den industriella äganderätten
åtnjuta de förmåner, som de
särskilda lagstiftningarna för närvarande
tillerkänna eller framdeles
komma att tillerkänna landets egna
medborgare, och detta utan intrång
i de rättigheter, som särskilt tillförsäkras
genom denna konvention. De
skola följaktligen äga samma skydd
som dessa och tillgång till samma
rättsmedel mot varje förekommande
rättskränkning, under förbehåll att
de uppfylla de villkor och formaliteter,
som åligga landets egna medborgare.
Av dem, som tillhöra ett unionsland,
kan dock icke fordras, att de
skola vara bosatta eller driva rörelse
inom det land, där skydd begäres,
för att få åtnjuta de rättigheter, som
inbegripas under den industriella
äganderätten.
Uttryckligt förbehåll göres för bestämmelserna
i varje fördragsslutande
lands lagstiftning örn det judiciella
och det administrativa förfarandet
samt myndigheternas kompetens
ävensom örn val av boningsort eller
förordnande av ombud, då sådant
fordras enligt lagarna örn den industriella
äganderätten.
Art. 3.
Likställda med dem, som tillhöra
de fördragsslutande länderna, äro de,
vilka tillhöra i unionen ej ingående
länder men äro bosatta eller äga
verkliga industri- eller handelsföretag
inom något unionslands område.
Art. 4.
a) Den, som i ett av de fördragsslutande
länderna i behörig ordning
gjort ansökan örn erhållande av patent
eller örn skydd för nyttighetsmodell
eller för industriellt mönster
Kungl. May.ts proposition nr 4.
5
commerce, dans l’un des pays contractants,
ou son ayant cause, jouira,
pour effectuer le dépöt dans les
autres pays, et sous réserve des
droits des Hers, d’un droit de priorité
pendant les délais déterminés
ci-aprés.
b) En conséquence, le dépöt ultérieurement
opéré dans l’un des
autres pays de 1’Union, avant l’expiration
de ees délais, ne pourra étre
invalidé par des faits accomplis dans
1’intervalle, soit, notamment, par un
autre dépöt, par la publication de
l’invention ou son exploitation, par
la mise en vente d’exemplaires du
dessin ou du modéle, par 1’emploi de
la marque.
c) Les délais de priorité mentionnés
ci-dessus seront de douze mois
pour les brevets d’invention et les
modéles d’utilité et de six mois pour
les dessins et modéles industriels et
pour les marques de fabrique ou de
commerce.
Ces délais commencent å courir de
la date du dépöt de la premiére demande
dans un pays de l’Union; le
jour du depot 11’est pas compris dans
le délai.
Si le dernier jour du délai est un
jour férié légal dans le pays oii la
protection est réclamée, le délai sera
prorogé jusqu’au premier jour
ouvrable qui suit.
d) Quiconque voudra se prévaloir
de la priorité d’un dépöt antérieur
sera tenn de faire une déclaration
indiquant la date et le pays de ce
dépöt. Chaque pays déterminera å
quel moment, au plus tard, cette déclaration
devra étre effectuée.
Ces indications seront mentionnées
dans les publications émanant de
1’Administration compétente, notamment
sur les brevets et les descriptions
y relatives.
Les pays contractants pourront
exiger de celui qui fait une déclaration
de priorité la produetion d’une
copie de la demande (description,
dessins, etc.) déposée antérieurement.
eller modell eller för fabriks- eller
kandelsmärke, eller hans rättsinnehavare
skall, under förbehåll av
tredje mans rätt, för ansökan i de
övriga länderna äga en prioritetsrätt
under tid, som här nedan bestämmes.
b) Till följd härav skall ansökan,
som sedermera före utgången av denna
tid göres i annat unionsland, icke
anses kraftlös på grund av åtgärder,
vidtagna under mellantiden, sålunda
speciellt icke genom annan ansökan,
genom uppfinningens offentliggörande
eller utövande, genom hållande
till salu av exemplar av mönstret eller
modellen, genom begagnande av
märket.
c) Tiden för ovannämnda prioritetsrätt
utgör i fråga örn patent och
nyttighetsmodeller tolv månader
samt i fråga örn industriella mönster
och modeller ävensom fabriks- eller
handelsmärken sex månader.
Dessa frister löpa från tidpunkten
för ingivande av den första ansökningen
i unionsland; dagen för ingivandet
medräknas ej i fristen.
Örn fristens sista dag är en laga
helgdag i det land, där skydd begäres,
förlänges fristen till nästföljande
söckendag.
d) Den, som vill taga i anspråk prioritetsrätt
på grund av tidigare ansökning,
åligger att lämna uppgift
rörande den tid och det land, där
denna ansökning blivit gjord. Varje
land äger bestämma den tidpunkt, då
denna uppgift senast skall lämnas.
Sådan uppgift skall angivas i de
av vederbörande myndighet utgivna
publikationer, särskilt i patenten och
därtill hörande beskrivningar.
De fördragsslutande länderna kunna
fordra, att den, som gör anmälan
örn! prioritetsrätt, ingiver en kopia
av den tidigare gjorda ansökningen
(beskrivning, ritningar etc.). Denna
6
Kungl. Martts proposition nr 4.
La copie, certifiée conforme par
FAdministration qui aura regu cette
demande, sera dispensée de toute
légalisation, et elle pourra en tous
cas étre déposée å n’importe quel
moment dans le délai de trois mois
å dater du dépöt de la demande ultérieure.
On pourra exiger quille soit
accompagnée d’un certificat de la
date du dépöt émanant de cette Administration
et d’une traduction.
D’autres formalités ne pourront
étre requises pour la déclaration de
priorité au moment du dépöt de la
demande. Chaque pays contractant
déterminera les conséquences de
1’omission des formalités prévues
par le présent article, sans que ees
conséquences puissent excéder la
perto du droit de priorité.
Ultérieurement d’autres justifications
pourront étre demandées.
e) Lorsqu’un dessin ou modéle industriel
aura été déposé dans un
pays en vertu d’un droit de priorité
basé sur le dépöt d’un modéle d’utilité,
le délai de priorité ne sera que
celin fixé pour les dessins et modéles
industriels.
En outre, il est permis de déposer
dans un pays un modéle d’utilité en
vertu d’un droit de priorité basé sur
le dépöt d’une demande de brevet et
inversement.
f) Si une demande de brevet contant
la revendication de priorités
multiples, ou si Fexamen révéle
qu’une demande est complexe, FAdministration
devra, tout au moins,
autoriser le demandeur å la diviser
dans des conditions que déterminera
la législation intérieure, en conservant
comme date de chaque demande
divisionnaire la date de la demande
initiale et, s’il y a lieu, le bénéfice
du droit de priorité.
Art. 4 bis.
Les brevets demandés dans les différents
pays contractants par des
kopia, till riktigbeten bestyrkt av
den myndighet, som mottagit ansökningen,
behöver icke vara legaliserad,
och den skall i varje fall kunna
ingivas när som helst inom tre månader
från den senare ansökningens
ingivande. Det må kunna föreskrivas,
att den skall vara åtföljd av bevis
örn tiden, då den tidigare ansökningen
gjordes, utfärdat av vederbörande
myndighet, ävensom av översättning.
Andra formaliteter kunna ej vid
den tidpunkt, då själva ansökningen
göres, fordras för anmälan örn prioritetsrätt.
Varje fördragsslutande
land äger bestämma den påföljd, som
ett försummat iakttagande av i denna
artikel omnämnda formaliteter
skall medföra, dock att denna påföljd
ej må sträcka sig längre än till
förlust av prioritetsrätten.
Senare må annan bevisning kunna
fordras.
e) Då i ett land skydd sökes för industriellt
mönster eller modell under
åberopande av rätt till prioritet på
grund av ansökan örn skydd för nyttighetsmodell,
skall prioritetstiden
vara den, som är bestämd för industriella
mönster och modeller.
Vidare är det tillåtet att i ett land
söka skydd för nyttighetsmodell med
anspråk på prioritet, grundad på en
ansökning örn patent, och omvänt.
f) Örn i en patentansökning göres
anspråk på flera olika prioritetsrätter,
eller örn prövningen giver vid
handen, att en ansökning är oenhetlig,
skall vederbörande myndighet åtminstone
tillåta sökanden att uppdela
ansökningen under villkor, som den
inhemska lagstiftningen må bestämma,
med bibehållande såsom inlämningsdag
för varje delansökning av
den ursprungliga ansökningsdagen
och i förekommande fall av prioriteten.
Art. 4 bis.
Patent, som i de olika fördragsslutande
länderna begäras av dem, som
7
Kungl. May.ts proposition nr 4.
ressortissants de milion seront indépendants
des brevets obtenus pour
la méme invention dans les autres
pays, adhérents ou non ä l’Union.
Cette disposition doit s’entendre
d’une faqon absolue, notamment en
ce sens que les brevets demandés
pendant le délai de priorité sont indépendants,
tant au point de vue des
causes de nullité et de déchéance,
qu’au point de vue de la durée normale.
Elle s’applique å tous les brevets
existant au moment de sa mise en
vigueur.
Il en sera de méme, en cas d’acession
de nouveaux pays, pour les brevets
existant de part et d’autre au
moment de 1’accession.
Art. 5.
L’introduction par le breveté, dans
le pays ou le brevet a été délivré,
d’objets fabriqués dans l’un ou
I’autre des pays de 1’Union, n’entrainera
pas la déchéance.
Toutefois chacun des pays contractants
aura la faculté de prendre les
mesures législatives nécessaires pour
prévenir les abus qui pourraient
résulter de 1’exercice du droit exclusif
conféré pär le brevet, par
exemple taute d’exploitation.
Ces mesures ne pourront prévoir la
déchéance du brevet que si la concession
de licences obligatoires ne suffisait
pas pour prévenir ces abus.
En tout cas, le brevet ne pourra
pas faire bobiet de telles mesures
avant l’expiration d’au moins trois
années å compter de la date ou il
a été accordé et si le breveté justitie
d’excuses légitimes.
La protection des dessins et modess
industriels ne peut étre atteinte
par uno déchéance queleonque
pour introduetion d’objets conformes
å ceux qui sont protégés.
Aucun signe ou mention d’enregistrement
ne sera exigé sur le produit,
pour la reconnaissance du
droit.
tillhöra unionen, skola vara oberoende
av patent, som för samma uppfinning
erhållits i andra länder, vare
sig tillhörande unionen eller icke.
Denna bestämmelse skall gälla
utan, inskränkning, särskilt så att
patent, som sökts under prioritetstiden,
äro oberoende såväl i fråga örn
skälen till ogiltighet och förverkande
som beträffande deras normala giltighetstid.
Den är tillämplig på patent, som
äga bestånd vid tidpunkten för dess
ikraftträdande.
Detsamma skall, i händelse av nya
länders anslutning, gälla för de vid
tidpunkten för anslutningen å ömse
sidor bestående patent.
Art. 5.
Patent förverkas icke därigenom,
att patenthavaren till det land, i vilket
patent erhållits, inför föremål,
som blivit tillverkade i annat unionsland.
Dock skall varje fördragsslutande
land äga rätt att vidtaga erforderliga
lagstiftningsåtgärder till förebyggande
av missbruk vid utnyttjandet
av den genom patentet förlänade uteslutanderätten,
exempelvis försummelse
att utöva uppfinningen.
Dessa åtgärder skola icke kunna gå
ut på patentets förverkande i annat
fall, än då meddelande av tvångslicenser
icke skulle vara tillräckligt
för att hindra sådana missbruk.
I varje fall skall patentet icke kunna
göras till föremål för sådana åtgärder,
förrän minst tre år förflutit
från det patentet beviljades, och icke
heller örn patenthavaren förmår visa
giltigt skäl för sin underlåtenhet.
Skydd för industriella mönster och
modeller skall icke kunna på något
sätt förverkas genom införsel av föremål,
överensstämmande med de
skyddade.
För åtnjutande av sådan skyddsrätt
må icke fordras, att föremålet är
åsatt märke eller uppgift örn registreringen.
8 Kungl. Maj:ts -proposition nr 4.
Si, dans un pays, 1 utilisation dG Därest i ett land användande av
la marque enregistrée est obliga- registrerat märke är föreskrivet,
toire, 1’enregistrement ne pourra skall registreringen icke kunna uppétre
annulé qu’aprés un délai équi- hävas förrän efter skälig tid ock entable
et si 1’intéressé ne justitie pas dast örn vederbörande icke visar skäl
des causes de son inaetion. för sin underlåtenhet.
Art. 5 bis.
Un délai de gräce, qui devra étre
au minimum de trois mois, sera accordé
pour le payement des taxes
prévues pour le maintien des droits
de propriété industrielle, moyennant
le versement d’une surtaxe, si la législation
nationale en impose une.
Pour les brevets d’invention, les
pays contractants s’engagent en
outre, soit å porter le délai de gräce
å six mois au moms, soit å prévoir
la restauration du brevet tombé en
déchéance par suite de non payement
de taxes, ees mesures restant
soumises aux conditions prévues par
la législation intérieure.
Art. 5 ter.
Dans chacun des pays contractants
ne seront pas considérés comme
portant atteinte aux droits du breveté:
1°
1’emploi, å bord des navires des
autres pays de l’Union, des moyens
faisant l’objet de son brevet dans
le corps du navire, dans les mackines,
agres, apparaux et autres accessoires,
lorsque ees navires pénétreront
temporairement ou accidentellement
dans les eaux du pays,
sous réserve que ees moyens y soient
employés exelusivement pour les besoins
du navire;
2° Femploi des moyens faisant
1’objet du brevet dans la construction
ou le fonetionnement des engins
de locomotion adrienne ou terrestre
des autres pays de 1’Union ou des
accessoires de ees engins, lorsque
ceux-ci pénétreront temporairement
ou accidentellement dans ce pays.
Art. 6.
Toute marque de fabrique ou de
commerce réguliérement enregistrée
Art. 5 bis.
En respittid örn minst tre månader
skall medgivas för betalning av föreskrivna
avgifter för upprätthållande
av rättigheter, som inbegripas under
den industriella äganderätten, mot
erläggande av en tilläggsavgift, örn
sådan är föreskriven i den inhemska
lagstiftningen.
Beträffande patent förbinda sig de
fördragsslutande länderna dessutom
att antingen utsträcka respittiden till
minst sex månader eller också medgiva
återupplivning av patent, som
förfallit på grund av underlåten avgiftsbetalning;
skolande härutinnan
gälla de villkor, som den inhemska
lagstiftningen föreskriver.
Art 5 ter.
I intet av de fördragsslutande länderna
skall såsom intrång i patenthavares
rättigheter anses:
1) användande ombord å andra unionsländers
fartyg av anordningar,
som utgöra föremål för hans patent, i
fartygsskrovet, maskinerna, tackling,
don och andra tillbehör, då dessa
fartyg tidvis eller tillfälligtvis inkomma
i det ifrågavarande landets
farvatten, under förutsättning att användandet
sker uteslutande för fartygets
behov;
2) användande av anordningar,
som utgöra föremål för patentet, i
konstruktion eller drift av andra
unionsländers luft- eller lantfordon
eller tillbehör till sådana fordon, då
dessa tidvis eller tillfälligtvis inkomma
i vederbörande land.
Art. 6.
Varje i hemlandet vederbörligen
registrerat fabriks- eller handels
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
9
dans le pays d’origine sera admise
au dépöt et protégée telle quelle
dans les autres pays de l’Union.
Toutefois, pourront étre refusées
ou invalidées:
1° les marques qui sont de nature
å porter atteinte å des droits acquis
par des tiers dans le pays ou la pretention
est réclamée;
2° les marques dépourvues de tout
caractére distinetif, ou bien composées
exelusivement de signes ou d’indications
pouvant servir, dans le
commerce, pour désigner 1’espéce, la
qualité, la quantité, la destination,
la valeur, le lieu d’origine des produits
ou 1’époque de produetion, ou
devenus usuels dans le langage courant
ou les habitudes loyales et constantes
du commerce du pays ou la
protection est réclamée.
Dans 1’appréciation du caractére
distinetif d’une marque on devra tenir
compte de toutes les circonstances
de falt, notamment de la durée
de l’usage de la marque;
3° les marques qui sont contraires
å la morale ou å l’ordre public.
Il est entendu qu’une marque ne
pourra étre considérée comme contraire
å 1’ordre public pour la seule
raison quille n’est pas conforme å
quelque disposition de la législation
sur les marques, sauf le cas ou cette
disposition elle-méme concerne
1’ordre public.
Sera considéré comme pays d’origine:
le
pays de l’IJnion ou le déposant
a un établissement industriel ou
commercial effeetif et sérieux, et,
s’il n’a pas un tel établissement, le
pays de 1’Union ou il a son domicile
et, s’il n’a pas de domicile dans
nimon, le pays de sa nationalité, au
cas ou il est ressortissant d’un pays
de rUnion.
En audin cas le renouvellement
de 1’enregistrement d’une marque
dans le pays d’origine n’entrainera
1’obligation de renouveler 1’enregistrement
dans les autres pays de
märke skall kunna registreras samt
erhålla skydd i sin ursprungliga
form (telle quelle) i övriga unionsländer.
Dock kan registrering vägras eller
förklaras ogiltig för:
1) märken, vilka äro av beskaffenhet
att göra intrång i av tredje man
förvärvad rätt i det land, där skydd
begäres;
2) märken, helt och hållet saknande
egenartad karaktär eller uteslutande
sammansatta av tecken eller
benämningar, vilka i handeln kunna
tjäna till att angiva varors art, beskaffenhet,
mängd, bestämmelse, värde,
ursprungsort eller tidpunkten för
deras framställande eller som blivit
vanliga i gängse språkbruk eller i lojalt
och konstant handelsbruk i det
land, där skydd är begärt.
Vid bedömandet av ett märkes
egenartade karaktär bör avseende fästas
vid alla faktiska omständigheter,
särskilt vid den tidslängd, under vilken
märket varit i bruk;
3) märken, som äro stridande mot
god sed eller allmän ordning.
Ett märke skall dock icke kunna
anses strida mot allmän ordning endast
därför, att det icke står i överensstämmelse
med något visst stadgande
i lagstiftningen örn varumärken,
såframt ej detta stadgande just
har avseende å allmän ordning.
Som hemland skall anses:
det unionsland, där sökanden har
ett verkligt industri- eller handelsföretag,
och, örn han icke har något
sådant företag, det unionsland, där
han är bosatt, och, örn han icke är bosatt
i något unionsland, det land, där
han är medborgare, såvida han tillhör
ett unionsland.
I intet fall skall förnyelse av ett
märkes registrering i hemlandet
medföra skyldighet att förnya registreringen
i de andra unionsländer,
där märket är registrerat.
10
Kungl. Martts proposition nr 4.
l’Union ou la marque aura été enregistrée.
Le bénéfice de la priorité reste
acquis aux dépöts de marques effectués
dans le délai de 1’article 4,
méme lorsque 1’enregistrement dans
le pays d’origine n’intervient
qu’aprés 1’expiration de ce délai.
La disposition de 1’alinéa 1 n’exclut
pas le droit d’exiger du déposant
un certificat d’enregistrement
régulier, délivré par 1’autorité compétente
du pays d’origine, mais
aucune légalisation ne sera requise
poul- ce certificat.
Art. 6 bis.
Les pays contractants s’engagent
å refuser ou å invalider soit d’office
si la législation du pays le permet,
soit å la requéte de 1’intéressé, l’enregistrement
d’une marque de fabrique
ou de commerce qui serait la
reproduction ou 1’imitation susceptible
de faire confusion, d’une marque
que 1’autorité compétente du
pays de 1’enregistrement estimera y
étre notoirement connue Gömme
étant déjå la marque d’un ressortissant
d’un autre pays contractant
et utilisée pour des produits du
méme genre ou d’un genre similaire.
Un délai minimum de trois ans
devra étre accordé pour réclamer la
radiation de ees marques. Le délai
courra de la date de l’enregistrement
de la marque.
Il ne sera pas fixé de délai pour réclamer
la radiation des marques enregistrées
de mauvaise foi.
Art. 6 ter.
Les pays contractants conviennent
de refuser ou d’invalider l’enregistrement
et d’interdire, par des mesures
appropriées, 1’utilisation, å défaut
d’autorisation des pouvoirs compétents,
soit comme marques de fabrique
ou de commerce, soit comme
éléments de ees marques, des armoiries,
drapeaux et autres emblémes
Förmånen av prioritet bibehålies
för varumärkesansökningar, som
gjorts inom den i artikel 4 bestämda
fristen, även örn registreringen i
hemlandet icke sker förrän efter utgången
av denna frist.
Bestämmelsen i första stycket utesluter
icke rätt att av sökanden fordra
ett av vederbörande myndighet i
hemlandet utfärdat bevis örn behörig
registrering, men legalisering av
detta bevis skall ej kunna krävas.
Art. 6 bis.
De fördragsslutande länderna förbinda
sig att vägra eller förklara
ogiltig, vare sig ex officio, örn landets
lagstiftning sådant tillåter, eller
på yrkande av målsägande, registrering
av ett fabriks- eller handelsmärke,
som utgör en kopia eller efterbildning,
ägnad att framkalla förväxling,
av ett märke, som vederbörande
myndighet i registreringslandet finner
därstädes vara notoriskt känt såsom
redan tillkommande någon, som
tillhör ett annat av de fördragsslutande
länderna, och använt för varor
av samma eller liknande slag.
En frist av minst tre år skall medgivas
för anhängiggörande av talan
örn dylik registrerings upphävande.
Denna frist räknas från dagen för
märkets registrering.
För fall, då registreringen erhållits
i ond tro, må icke bestämmas någon
frist, inom vilken sådan talan skall
vara anhängiggjord.
Art. 6 ter.
De fördragsslutande länderna överenskomma
att, när vederbörligt tillstånd
icke lämnats, vägra eller förklara
ogiltig registrering samt medelst
lämpliga åtgärder ingripa mot
användande såsom fabriks- eller handelsmärken
eller delar därav av de
fördragsslutande ländernas vapen,
flaggor och andra statsemblem, av
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
d’État des pays contractants, signes
et poingons officiels de contröle et
de garantie adoptés par eux, ainsi
que toute imitation au point de vue
héraldique.
L’interdiction des signes et poingons
officiels de contröle et de garantie
s’appliquera seulement dans
les cas oii les marques qui les comprendront
seront destinées å étre utilisées
sur des marchandises dii méme
genre ou d’un genre similaire.
Poul- 1’application de ees dispositions
les pays contractants conviennent
de se communiquer réciproquement,
par l’intermédiaire du Bureau
international de Berne, la Uste des
emblémes d’État, signes et poingons
officiels de contröle et de garantie,
qu’ils désirent ou désireront placer,
d’une fagon absolue ou dans certaines
limites, sous la protection du
présent article, ainsi que toutes modifications
ultérieures apportées ä
Gette Bste. Chaque pays contractant
mettra å la disposition du public, en
temps utile, les listes notifiées.
Tout pays contractant pourra, dans
un délai de douze mois å partir de
la réception de la notification, transmettre,
par 1’intermédiaire du Bureau
international de Berne, au pays
intéressé, ses objections éventuelles.
Pour les emblémes d’État notoirement
connus les mesures prévues ä
1’alinéa 1 s’appliqueront seulement
aux marques enregistrées apres la
signature du présent Aete.
Pour les emblémes d’État qui ne
seraient pas notoirement connus, et
pour les signes et poingons officiels,
ees dispositions ne seront applicables
qu’aux marques enregistrées plus de
deux mois aprés réception de la notification
prévue par 1’alinéa 3.
En cas de mauvaise foi, les pays
auront la faeulté de faire radier
méme les marques enregistrées avant
la signature du présent Aete et com
-
dessa länder antagna officiella kontroll-
och garantimärken och -stämplar
ävensom allt, som ur heraldisk
synpunkt utgör efterbildning därav.
Förbudet i fråga örn officiella kontroll-
oell garantimärken och -stämplar
är endast tillämpligt, örn de varumärken,
som innehålla sådana, äro
avsedda att användas för varor av
samma eller liknande slag.
För tillämpningen av dessa bestämmelser
överenskomma de fördragsslutande
länderna att genom förmedling
av internationella byrån i Bern ömsesidigt
tillställa varandra en lista,
upptagande de statsemblem samt
officiella kontroll- och garantimärken
och -stämplar, som de för närvarande
eller framdeles önska att,
helt och hållet eller inom vissa gränser,
ställa under skydd enligt denna
artikel, ävensom alla senare ändringar
i denna lista. Vart och ett av de
fördragsslutande länderna skall under
lämplig tid hålla de notificerade
listorna tillgängliga för allmänheten.
Varje fördragsslutande land kan
under tolv månader från notifikationens
mottagande genom förmedling
av internationella byrån i Bern till
vederbörande land överlämna sina
eventuella invändningar.
I fråga örn notoriskt kända statsemblem
äga de i första stycket avsedda
åtgärderna tillämpning endast
å varumärken, som registreras efter
undertecknandet av föreliggande akt.
I fråga örn statsemblem, som icke
äro notoriskt kända, samt officiella
märken och stämplar äro dessa bestämmelser
icke tillämpliga å andra
varumärken än sådana, som registreras
mer än två månader efter mottagandet
av den i tredje stycket avsedda
notifikationen.
I händelse av ond tro äga länderna
att låta upphäva registrering även av
sådana märken, som registrerats före
undertecknandet av förevarande akt
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
portant des emblémes d’État, signes
et poinqons.
Les nationaux de chaque pays qui
seraient autorisés å faire usage des
emblémes d’État, signes et poinqons
de leur pays, pourront les utiliser,
méme s’il y avait similitude avec
ceux d’un autre pays.
Les pays contractants s’engagent
å interdire l’usage non autorisé, dans
le commerce, des armoiries d’État
des autres pays contractants, lorsque
cet usage sera de nature å induire
en erreur sur 1’origine des produits.
Les dispositions qui précédent ne
font pas obstacle å 1’exercice, par les
pays, de la faculté de refuser ou
d’invalider, par application du numéro
3 de 1’alinéa 2 de 1’article 6,
les marques contenant, sans autorisation,
des armoiries, drapeaux, décorations
et autres emblémes d’État
ou des signes et poinqons officiels
adoptés par un pays de nimon.
Art. 7.
La nature du produit sur lequel
la marque de fabrique ou de commerce
doit étre apposée ne peut,
dans aucun cas, faire obstacle å l’enregistrement
de la marque.
Art. 7 bis.
Les pays contractants s’engagent
å admettre au dépöt et å protéger
les marques appartenant å des collectivités
dont 1’existence n’est pas
contraire å la loi du pays d’origine,
méme si ees collectivités ne possédent
pas un établissement industriel
ou commercial.
Cependant chaque pays sera juge
des conditions particuliéres sous
lesquelles une collectivité pourra
étre admise å faire protéger ses marques.
Art. 8.
Le nom commercial sera protégé
dans tous les pays de l’Union sans
obligation de dépöt ou d’enregistre
-
och innehålla statsemblem eller officiella
märken och stämplar.
De medborgare i ett land, som äro
berättigade att använda sitt eget
lands statsemblem, märken och
stämplar, äga begagna dessa, även
örn de förete likhet med ett annat
lands.
De fördragsslutande länderna förbinda
sig att förbjuda användande i
handeln, utan vederbörligt tillstånd,
av andra fördragsslutande länders
statsvapen, då detta användande är
ägnat att vilseleda angående varors
ursprung.
Förestående bestämmelser medföra
ej inskränkning i ländernas befogenhet
att, med tillämpning av artikel 6
stycket 2 nr 3, vägra eller förklara
ogiltig registrering av märken, som
utan tillstånd innehålla vapen, flaggor,
utmärkelsetecken och andra
statsemblem eller av något unionsland
antagna officiella märken och
stämplar.
Art. 7.
Beskaffenheten av det föremål,
varå fabriks- eller handelsmärke är
avsett att anbringas, må icke i något
fall utgöra hinder för registrering av
märket.
Art. 7 bis.
De fördragsslutande länderna förbinda
sig att tillåta registrering av
och förläna skydd åt märken, som
tillhöra sammanslutningar, vilkas
tillvaro icke strider mot hemlandets
lagstiftning, även örn dessa sammanslutningar
icke besitta något industri-
eller handelsföretag.
Varje land skall dock äga bestämma
de särskilda villkor, under vilka
en sammanslutning må tillåtas att
skydda sina märken.
Art. 8.
Firma skall, vare sig den ingår i
fabriks- eller handelsmärke eller
icke, utan villkor av anmälan eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
13
ment, qu’il fässe ou non partie (Tune registrering åtnjuta skydd i samtliga
marque de fabrique ou de commerce, unionsländer.
Art. 9.
Tout produit portant illicitement
une marque de fabrique ou de commerce,
ou un nom commercial, sera
saisi å 1’importation dans ceux des
pays de l’Union dans lesquels Gette
marque ou ce nom commercial ont
droit å la protection légale.
La saisie sera également effectuée
dans le pays ou 1’apposition illicite
aura eu lieu, ou dans le pays ou aura
été importé le produit.
La saisie aura lieu å la requete
soit du ministére public, soit de toute
autre autorité compétente, soit d’une
partie intéressée, personne pbysique
ou morale, conformément å la législation
intérieure de chaque pays.
Les autorités ne seront pas tenues
d’effectuer la saisie en cas de transit.
Si la législation d’un pays n’admet
pas la saisie å 1’importation, la saisie
sera remplacée par la prohibition
d’importation ou la saisie å l’intérieur.
Si la législation d’un pays n’admet
ni la saisie å 1’importation, ni la prohibition
d’importation, ni la saisie
å 1’intérieur, et en attendant que
nette législation soit modifiée en
conséquence, ees mesures seront
remplacées par les actions et moyens
que la loi de ce pays assurerait en
pareil cas aux nationaux.
Art. 10.
Les dispositions de 1’article précédent
seront applicables å tout produit
portant faussement, comme indication
de provenance, le nom d’une
localité ou d’un pays déterminé,
lorsque Gette indication sera jointe
å un nom commercial fictif ou emprunté
dans une intention frauduleuse.
Sera en tous cas reconnu comme
partie intéressée, que ce soit une personne
physique ou morale, tout pro
-
Art. 9.
Varor, å vilka olovligen finnes anbragt
fabriks- eller handelsmärke
eller firma, skola tagas i beslag vid
införseln till de unionsländer, i vilka
ifrågavarande märke eller firma äger
rätt till laga skydd.
Beslag skall likaledes verkställas
inom det land, där den olovliga beteckningen
anbragts, eller inom det
land, till vilket varan blivit införd.
Beslag skall ske på begäran vare
sig av allmän åklagare eller av annan
behörig myndighet eller av målsägande,
fysisk eller juridisk person,
i enlighet med varje lands inre lagstiftning.
Myndigheterna skola icke vara
skyldiga att verkställa beslag å transitogods.
Örn lagstiftningen i något land icke
medgiver beslag vid införseln, skall
sådant beslag ersättas med införselförbud
eller beslag inom landet.
Därest lagstiftningen i något land
icke medgiver vare sig beslag vid
införseln eller införselförbud eller beslag
inom landet, skola sådana åtgärder,
till dess att detta lands lagstiftning
ändrats i enlighet härmed,
ersättas med de rättsmedel, som det
ifrågavarande landets lagstiftning i
jämförliga fall tillförsäkrar landets
egna medborgare.
Art 10.
Föreskrifterna i föregående artikel
äro tillämpliga å varor, på vilka falskeligen
finnes såsom ursprungsbeteckning
anbragt namnet å en bestämd
ort eller ett bestämt land, då
denna beteckning är fogad till en
uppdiktad eller i bedräglig avsikt
lånad firma.
Såsom målsägande skall alltid anses
varje producent, fabrikant eller
handlande, vare sig fysisk eller juri
-
14 Kungl. Maj:ts
ducteur, fabricant ou commerQant
engagé dans la production, la fabrication
ou le commerce de ce produit
et établi soit dans la localité faussement
indiquée comme lieu de provenance,
soit dans la région ou cette
localité est située, soit dans le pays
faussement indiqué.
Art. 10 bis.
Les pays contractants sont tenus
d’assurer aux ressortissants de
nimon une protection effective
contre la concurrence déloyale.
Constitue un aete de concurrence
déloyale tout aete de concurrence
contraire aux usages honnétes en
matiére industriel^ ou commerciale.
Notamment devront étre interdits:
1° tous fälts queleonques de nature
å créer une confusion par n’importe
quel moyen avec les produits d’un
concurrent;
2° les allégations fausses, dans
1’exercice du commerce, de nature å
discréditer les produits d’un concurrent.
Art. 10 ter.
Les pays contractants s’engagent
å assurer aux ressortissants des
autres pays de l’Union des recours
légaux appropriés pörn réprimer efficacement
tous les aetes visés aux
artides 9, 10 et 10bis.
Ils s’engagent, en outre, å prévoir
des mesures pörn permettre aux syndicats
et associations représentant
l’industrie ou le commerce intéressé
et dont 1’existence dest pas contraire
aux lois de leur pays, d’agir en
justiee ou auprés des autorités administratives,
en vue de la répression
des aetes prévus par les arthies
9, 10 et 10b!s, dans la mesure
ou la loi du pays dans lequel la protection
est réclamée le permet aux
syndicats et associations de ce pays.
Art. 11.
Les pays contractants accorderont,
conformément å leur législation in
-
proposition nr 4.
disk person, som sysselsätter sig med
produktion eller fabrikation av eller
handel med varor av ifrågavarande
slag och som idkar rörelse å den såsom
ursprungsort falskeligen angivna
orten eller i den trakt, där denna
ort är belägen, eller i det falskeligen
angivna landet.
Art. 10 bis.
De fördragsslutande länderna äro
pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra
något unionsland, verksamt
skydd mot illojal konkurrens.
Varje konkurrenshandling, som
strider mot god affärssed, utgör en
handling av illojal konkurrens.
Särskilt skola förbjudas:
1) alla handlingar av beskaffenhet
att, genom vilket medel det vara må,
framkalla förväxling med en konkurrents
varor;
2) oriktiga påståenden i utövning
av liandelsverksamhet, ägnade att
misskreditera en konkurrents varor.
Art. 10 ter.
De fördragsslutande länderna förbinda
sig att tillförsäkra dem, som
tillhöra andra unionsländer, lämpliga
rättsmedel för verksamt undertryckande
av alla i artiklarna 9, 10 och
10 bis avsedda handlingar.
De förbinda sig därjämte att vidtaga
åtgärder, som tillåta korporationer
och föreningar, vilka företräda
den av saken berörda industrien eller
handeln och vilkas tillvaro icke strider
mot lagstiftningen i hemlandet,
att föra talan vid domstol eller inför
administrativ myndighet örn undertryckande
av sådana handlingar, som
avses i artiklarna 9, 10 och 10 bis, i
den mån lagstiftningen i det land,
där skydd begäres, medgiver sådant
för detta lands korporationer och föreningar.
Art 11.
De fördragsslutande länderna skola
med avseende å varor, som utställas
15
Kungl. Majlis proposition nr 4.
térieure, line protection temporaire
aux inventions brevetables, aux modéles
d’utilité, aux dessins ou modiks
industriels ainsi qu’aux marques
de fabrique ou de commerce,
pour les produits qui figurerout aux
expositions internationales officielles
ou officiellement reconnues, organisées
sur le territoire de l’un
d’eux.
Cette protection temporaire ne prolongera
pas les délais de 1’article 4.
Si plus tard le droit de priorité est
invoqué, 1’Administration de cliaque
pays pourra faire partir le délai de
la date de Pintroduction du produit
dans 1’exposition.
Cliaque pays pourra exiger, comme
preuve de 1’identité de l’objet
exposé et de la date d’introduction,
les piéces justificatives qu’il jugera
nécessaires.
Art. 12.
Chacun des pays contractants
s’engage å établir un service spécial
de la propriété industrielle et un
dépöt central pour la communication
au public des brevets d’invention,
des modéles d’utilité, des dessins ou
modéles industriels et de marques
de fabrique ou de commerce.
Ce service publiera une feuille
périodique officielle.
Art. 13.
L’Office international institué å
Berne sous le nom de Bureau international
pour la protection de la
propriété industrielle est placé sous
la haute autorité du Gouvernement
de la Confédération suisse, qui en
regie 1’organisation et en surveille
le fonctionnement.
La langue officielle du Bureau
international est la langue francaise.
Le Bureau international centralise
les renseignements de toute nature
relatifs å la protection de la propriété
industrielle, il les réunit et les
å internationella, officiella eller officiellt
erkända utställningar, anordnade
inom något av dem, i överensstämmelse
med varje lands inre lagstiftning
meddela provisoriskt skydd åt
patenterbara uppfinningar, nyttigketsmodeller,
industriella mönster
eller modeller ävensom åt fabrikseller
liandelsmärken.
Detta provisoriska skydd skall icke
förlänga de i artikel 4 angivna fristerna.
Örn prioritetsrätt senare åberopas,
skall varje lands regering kunna
låta fristen löpa från tidpunkten
för varans införande å utställningen.
Varje land skall till bevis örn det
utställda föremålets identitet och tidpunkten
för dess införande å utställningen
kunna fordra de intyg, som
det finner erforderliga.
Art. 12.
Vart och ett av de fördragsslutande
länderna förbinder sig att anordna
ett särskilt förvaltningsorgan för
ärenden rörande den industriella
äganderätten ävensom ett centralställe
med ändamål att hålla patent,
nyttighetsmodeller, industriella mönster
eller modeller och fabriks- eller
liandelsmärken tillgängliga för allmänheten.
Detta förvaltningsorgan skall publicera
en officiell periodisk tidskrift.
Art. 13.
Den under namnet »Internationella
byrån för skydd av den industriella
äganderätten» i Bern inrättade internationella
anstalten är ställd under
det höga skyddet av Schweiziska edsförbundets
regering, vilken reglerar
dess organisation och övervakar dess
verksamhet.
Det franska språket är den internationella
byråns officiella språk.
Den internationella byrån samlar
alla slags upplysningar angående
skyddet av den industriella äganderätten
samt sammanfattar och offent
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
publie. Il procéde aux études d’utilité
commune intéressant 1’Unioii et
rådige, ä l’aide de doeuments qui
sont mis å sa disposition par les diverses
Administrations, une feuille
périodique, en langue francaise, sur
les questions concernant l’objet de
rumon.
Les numéros de Gette feuille, de
méme que tous les doeuments publids
par le Bureau international, sont
répartis entre les Administrations
des pays de 1’Union dans la proportion
du nombre des unités contributives
ci-dessous mentionnées. Les
exemplaires et doeuments supplémentaires
qui seraient réclamés, soit
par lesdites Administrations, soit
par des sociétés ou des partieuliers,
seront payés å part.
Le Bureau international dolt se tenn*
en tout temps å la disposition
des pays de 1’Union, poul* leur fourir,
sur les questions relatives au
service international de la propriété
industrielle, les renseignements spéciaux
dont ils pourraient avoir besoin.
Le Directeur du Bureau international
falt sur sa gestion un rapport
annuel qui est communiqué å
tous les pays de 1’Union.
Les dépenses du Bureau international
seront supportées en commun
par les pays contractants. Jusqu’å
nouvel ordre, elles ne pourront pas
dépasser la somme de cent vingt
mille francs suisses par année. Cette
somme pourra étre augmentée, au
besoin, par décision unanime d’une
des Conférences prévues å 1’article
14.
Pour déterminer la part contributive
de chacun des pays dans cette
somme totale des frais, les pays contractants
et ceux qui adhéreront ultérieurement
å l’Union sont divisés en
six classes, contribuant chacune dans
la proportion d’un certain nombre
d’unités, savoir:
lre Glasse ........ 25 unités
2e » ........ 20 »
3e » 15 »
liggör dessa. Den företager allmännyttiga
undersökningar av intresse
för unionen samt utgiver med stöd av
de handlingar, som av de olika regeringarna
ställas till dess förfogande,
en tidskrift på franska språket
rörande de frågor, som angå unionens
föremål.
Denna tidskrifts häften ävensom
alla handlingar, som utgivas av den
internationella byrån, utdelas till
unionsländernas regeringar i förhållande
till antalet nedan omförmälda
bidragsenlieter. Begäras ytterligare
exemplar och handlingar, vare sig av
nämnda regeringar eller av sammanslutningar
eller enskilda personer,
skola de betalas särskilt.
Den internationella byrån skall alltid
stå till unionsländernas förfogande
för att skaffa dem sådana särskilda
upplysningar beträffande frågor
om det internationella handliavandet
av den industriella äganderätten, varav
de kunna hava behov. Den internationella
byråns direktör avgiver
årligen över sin verksamhet en redogörelse,
vilken skall delgivas samtliga
unionsländer.
Omkostnaderna för den internationella
byrån bestridas gemensamt av
de fördragsslutande länderna. Tills
vidare må de icke överskrida en summa
av etthundratjugutusen schweiziska
francs årligen. Denna summa
kan i händelse av behov höjas genom
enhälligt beslut vid sådan konferens,
som avses i artikel 14.
För bestämmande av varje lands
bidrag till denna totala kostnadssumma
indelas de fördragsslutande
länderna ävensom de länder, som senare
ansluta sig till unionen, i sex
klasser, av vilka var och en skall lämna
bidrag i förhållande till ett visst
antal enheter, nämligen:
l:a klassen...... 25 enheter,
2:a » 20 »
3:e » 15 »
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
4e classe ........10 unités
5e » 5 »
6e » 3 »
Ces coefficients sont multipliés par
le nombre des pays de chaque classe,
et la somme des produits amsi obtenus
fournit le nombre d’unités par
lemuel la dépense totale doit étre divisée.
Le quotient donne le montant
de 1’unité de dépense.
Chacun des pays contractants désignera,
au moment de son accession,
la classe dans laquelle il désire étre
rangé.
Le Gouvernement de la Confédération
suisse surveille les dépenses du
Bureau international, fait les avances
nécessaires et établit le compte
annuel qui sera communiqué å toutes
les autres Administrations.
Art. 14.
La présente Convention sera soumise
å des revisions périodiques, en
vue d’y introduire les améliorations
de nature å perfectionner le systéme
de TOnion.
A cet effet, des Conférences auront
lieu, successivement, dans l’un des
pays contractants entre les Délégués
desdits pays.
L’Administration du pays oii doit
siéger la Conférence préparera, avec
le concours du Bureau international,
les travaux de Gette Conférence.
Le Directeur du Bureau international
assistera aux séances des Conférences,
et prendra part aux discussions
sans voix délibérative.
4:e klassen......10 enheter
5:e » 5 »
6:e » 3 »
Dessa koefficienter multipliceras
med antalet länder i varje klass.
Summan av de sålunda erhållna produkterna
angiver antalet enheter,
varmed hela kostnaden skall delas.
Kvoten angiver storleken av det på
varje enhet belöpande bidrag.
Vart och ett av de fördragsslutande
länderna skall vid sitt inträde i unionen
tillkännagiva, till vilken klass
det önskar bliva räknat.
Schweiziska edsförbundets regering
övar tillsyn över den internationella
byråns utgifter, lämnar nödiga förskott
och uppgör de årliga räkenskaperna,
vilka skola delgivas samtliga
övriga regeringar.
Art. 14.
Denna konvention skall underkastas
periodiskt återkommande revisioner
i syfte att däri införa förbättringar
av beskaffenhet att fullkomna
unionens system.
För sådant ändamål skola successivt
hållas konferenser i något av de
fördragsslutande länderna mellan delegerade
för dessa länder.
Det åligger regeringen i det land,
där konferens skall hållas, att med
biträde av den internationella byrån
förbereda konferensens arbeten.
Direktören för den internationella
byrån skall å konferenserna närvara
vid sammankomsterna samt äger taga
del i förhandlingarna men icke i
besluten.
Art. 15.
Il est entendu que les pays contractants
se réservent respectivement
le droit de prendre séparément,
entre eux, des arrangements particuliers
pour la protection de la propreté
industrielle, en tant que ees
arrangements ne contreviendraient
point aux dispositions de la présente
Convention.
Art 15.
De fördragsslutande länderna förbehålla
sig rätt att sinsemellan träffa
särskilda överenskommelser för
skydd av den industriella äganderätten;
dock må sådana överenskommelser
icke stå i strid med föreskrifterna
i denna konvention.
Bihang till riksdagens protokoll 193''t. 1 sami. Nr 4.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Art. 16.
Les pays qui n’ont point pris part
å la présente Convention seront
admis å y adhérer sur leur demande.
Cette adhésion sera notifiée par la
voie diplomatique au Gouvernement
de la Confédération suisse et par
celui-ci å tous les autres.
Elle emportera, de plein droit, accession
å toutes les elauses et admission
å tous les avantages stipulés
par la présente Convention, et produira
ses effets un mois apres l’envoi
de la notification faite par le
Gouvernement de la Confédération
suisse aux autres pays unionistes,
å moins qu’une date postérieure n’ait
été indiquée par le pays adliérent.
Art. 16 bis.
Les pays contractants ont le droit
d’accéder en tout temps å la présente
Convention poul- leurs colonies, possessions,
dépendances et protectorats,
ou territoires administrés en vertu
a’un mandat de la Société des Nations,
ou poul- eertains d’entre eux.
Ils peuvent å cet effet soit faire
une déclaration générale par laquelle
toutes leurs colonies, possessions,
dépendances et protectorats et les
territoires visés å l’alinéa 1 sont
compris dans 1’accession, soit nommer
expressément ceux qui y sont
compris, soit se borner å indiquer
ceux qui en sont exclus.
Cette déclaration sera notifiée par
écrit au Gouvernement de la Confédération
suisse et par celui-ci å tous
les autres.
Les pays contractants pourront,
dans les mémes conditions, dénoncer
la Convention pour leurs colonies,
possessions, dépendances et protectorats,
ou pour les territoires visés å
1’alinéa 1, ou pour eertains d’entre
eux.
Art. 16.
De länder, vilka icke deltagit i denna
konvention, äga att på begäran ansluta
sig till densamma.
Sådan anslutning skall på diplomatisk
väg tillkännagivas för Schweiziska
edsförbundets regering och av
denna för samtliga övriga regeringar.
Anslutning medför utan vidare åtgärd
biträdande av alla bestämmelser
och rättighet att komma i åtnjutande
av alla förmåner, som finnas
stadgade i denna konvention, samt erhåller
gällande kraft en månad efter
det Schweiziska edsförbundets regering
avsänt meddelande därom till
övriga unionsländer, såvida icke ett
senare datum angivits av det tillträdande
landet.
Art. 16 bis.
De fördragsslutande länderna äga
rätt att när som helst biträda denna
konvention för sina kolonier, besittningar,
biländer och protektorat eller
för områden, som de förvalta på
grund av mandat av Nationernas förbund,
eller för vissa av dem.
De kunna för detta ändamål antingen
avgiva en allmän förklaring, varigenom
alla deras kolonier, besittningar,
biländer och protektorat samt
övriga i första stycket avsedda områden
inbegripas i biträdandet, eller
uttryckligen nämna dem, som äro
däri inbegripna, eller inskränka sig
till att angiva dem, som äro därifrån
uteslutna.
Denna förklaring skall skriftligen
tillkännagivas för Schweiziska edsförbundets
regering och genom denna
för samtliga övriga regeringar.
De fördragsslutande länderna kunna
på samma sätt uppsäga konventionen
för sina kolonier, besittningar,
biländer och protektorat eller för övriga
i första stycket avsedda områden
eller för vissa av dem.
Kungl. Majlis proposition nr 4.
19
Art. 17.
L’exécution des engagements réciproques
contenus dans la présente
Convention est subordonnée, en tant
que de besoin, ä raccomplissement
des formalités et régles établies par
les lois constitutionnelles de ceux des
pays contractants qui sont tenus d’en
provoquer 1’application, ce qu’ils
s’obligent å faire dans le plus bref
délai possible.
Art. 17 bis.
La Convention demeurera en vigueur
pendant un temps indéterminé,
jusqu’å 1’expiration d’ime année
å partir du jour oii la dénonciation
en sera faite.
Cette dénonciation sera adressée
au Gouvernement de la Confédération
suisse. Elle ne produira son
effet qu’ä 1’égard du pays qui l’aura
faite, la Convention restant exécutoire
pour les autres pays contractants.
Art. 18.
Le présent Aete sera ratifié et les
ratifications en seront déposées å La
Haye au plus tard le lcr mai 1928.
Il entrera en vigueur, entre les pays
qui l’auront ratifié, un mois apres
cette date. Toutefois si auparavant
il était ratifié par six pays au moms,
il entrerait en vigueur, entre ees
pays, un mois apres que le dépöt de
la sixiéme ratification leur aurait
été notifié par le Gouvernement de
la Confédération suisse et, pour les
pays qui ratifieraient ensuite, un
mois apres la notification-de chacune
de ees ratifications.
Cet Aete remplacera, dans les rapports
entre les pays qui 1’auront ratifié,
la Convention d’TJnion do Paris
de 1883 revisée å Washington le
2 juni 1911 et le Protocole de elöture,
lesquels resteront en vigueur dans
les rapports avec les pays qui lauron!
pas ratifié le présent Aete.
Art. 17.
Genomförandet av de i denna konvention
innehållna ömsesidiga förbindelserna
är, i den mån det kan vara
nödigt, beroende därav, att sådana
formaliteter och regler blivit behörigen
iakttagna, vilkas användning de
fördragsslutande länderna i och för
dylikt genomförande må vara grundlagsenligt
förpliktade att påkalla;
vilket de härmed förbinda sig att
göra så snart som möjligt.
Art. 17 bis.
Denna konvention skall förbliva i
kraft under obestämd tid, till dess ett
år förflutit från den dag, då uppsägning
därav skett.
Uppsägning skall ske hos Schweiziska
edsförbundets regering. Den gäller
endast i avseende å det land, som
verkställt densamma. För övriga
fördragsslutande länder förbliver
konventionen i kraft.
Art. 18.
Denna akt skall ratificeras och ratifikationerna
skola deponeras i Haag
senast den 1 maj 1928. Den skall mellan
de länder, som ratificerat densamma,
träda i kraft en månad efter
nämnda dag. Örn den emellertid förut
blivit ratificerad av minst sex
länder, skall den träda i kraft mellan
dessa länder en månad efter det deponeringen
av den sjätte ratifikationen
meddelats dem genom Schweiziska
edsförbundets regering och för de
länder, som sedermera ratificera, en
månad efter notilikationen örn var
och en av dessa ratifikationer.
Denna akt skall, vad angår förhållandet
mellan de länder, som ratificerat
densamma, ersätta konventionen i
Paris av år 1883, reviderad iWashington
den 2 juni 1911, jämte slutprotokoll,
vilka sistnämnda akter fortfarande
skola gälla beträffande de länder,
som icke hava ratificerat förevarande
akt.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Art. 19.
Le présent Aete sera signé en un
seul exemplaire, lemuel sera déposé
aux archives du Gouvernement des
Pays-Bas. Une copie certifiée sera
remise par ce dernier å chacun des
Gouvernements des pays contractants.
En foi de quoi, les Plénipotentiaires
respectifs ont signé le présent
Aete.
Fait å La Haye, en un seul exemplaire,
le 6 novembre 1925.
(Underskrifter.)
Art. 19.
Denna akt skall undertecknas i ett
enda exemplar, vilket skall deponeras
i nederländska regeringens arkiv.
En bestyrkt avskrift skall av nämnda
regering tillställas envar av de fördragsslutande
ländernas regeringar.
Till bekräftelse bärav bava vederbörande
befullmäktigade ombud undertecknat
denna akt.
Som skedde i Haag, i ett enda
exemplar, den 6 november 1925.
(Underskrifter.)
Kungl. Majlis proposition nr 4.
21
Förslag
till
Lag
om ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent.
Härigenom förordnas, att 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj
1884 angående patent, av vilka lagrum 7 och 11 §§ senast ändrats, den
förra genom lag den 5 juni 1931 (nr 192) och den senare genom lag den 3
maj 1929 (nr 67), samt 15 § ändrats genom lag den 9 maj 1902 (nr 45), skola
— 7, 11 och 16 §§ i nedan angivna delar — hava följande ändrade lydelse:
7 §.
Äro ansökningshandlingarna---taga kännedom.
Under två---mot patentansökningen.
Före utgången av nämnda tid skall sökanden till patentmyndigheten inbetala
en avgift (utfärdningsavgift) av femtio kronor ävensom till stämpel
å patentbrevet tio kronor. Dock må dessa avgifter, den förra förhöjd
med tjugufem kronor, erläggas inom två månader därefter. Fullgöres icke
vad sålunda föreskrivits, skall ansökningen såsom återtagen avföras. I
händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad i utfärdnings- och
stämpelavgifter må hava erlagts.
Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt de stadgade
avgifterna erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått,
företage patentmyndigheten ärendet till avgörande.
Möter ej---tryck offentliggöras.
11 §.
Förutom de---trehundra kronor.
Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas
före det årets början. Dock må avgiften, förhöjd med en femtedel,
erläggas inom de tre första manaderna av patentaret och, förhöjd med
ytterligare en femtedel dock minst tjugufem kronor, inom därpå följande
tid av tre månader.
Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid,
vare det erhållna patentet förfallet.
Patenthavare vare---beskrivningens offentliggörande.
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
15 $.
Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den paten -terade uppfinningen ej inom riket utövad i ett mot förhållandena därstädes
väsentligen svarande omfång, åge den, som vill erhålla tillstånd att
utan hinder av patentet utöva uppfinningen, därom emot patenthavaren
föra talan vid domstol. Visas ej giltig anledning till underlåtenheten
att utöva uppfinningen, föreskrive domstolen, efter ty skäligt prövas, under
vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersättning uppfinningen
må av käranden utövas.
16 §.
Patent vare---väsentliga åtgärder.
Utan hinder av patent må å fartyg eller annat transportmedel, som utan
att vara hemmahörande i riket vid regelbunden trafik eller eljest dit tillfälligt
inkommer, den patenterade uppfinningen utövas för transportmedlets
behov.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer men skall icke
tillämpas i fråga örn avgift, för vilken jämlikt äldre föreskrifter betalningstiden
dessförinnan utgått.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1) om skydd
för vissa mönster och modeller.
Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 10 juli 1899 örn skydd för vissa
mönster och modeller, vilket lagrum ändrats genom lag den 7 augusti
1914 (nr 155), skall hava följande ändrade lydelse:
20 $.
Med avseende å mönster, skyddat i stat, som för här i riket registrerat
mönster gör motsvarande medgivande, äger Konungen förordna, att, örn
någon här i riket sökt registrering av ett mönster, varå han tidigare sökt
skydd i den främmande staten, då må förstberörda ansökning i förhållande
till andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder mot
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
registrering, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt
med ansökningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen
här i riket skett före utgången av viss tid, som kan i förordnandet bestämmas
antingen till högst sex månader från det skyddet söktes i den
främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet
där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt
inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 4, 5) och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om
skydd för varumärken.
Härigenom förordnas, att 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 örn skydd
för varumärken, vilka lagrum ändrats, 4 och 16 §§ senast genom lag den
7 augusti 1914 (nr 154) samt 9 § genom lag den 25 februari 1921 (nr 50),
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
4 %.
Varumärke må ej registreras:
1) örn det---eller pris;
2) örn däri —---fasta egendom;
3) örn däri utan vederbörligt tillstånd intagits statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor
av samma eller liknande slag som de, vilka rätten till varumärket skulle
komma att omfatta, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska
staten giver märket en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen
eller ock beteckning, som lätt kan förväxlas med de nu omförmälda;
4) örn det---väcka förargelse;
5) örn det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för annans
räkning registrerat eller behörigen anmält till registrering, eller med dylikt
märke företer sådan likhet, att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar,
märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas;
6) om det är helt och hållet likt eller lätt kan förväxlas med märke,
som redan är här i riket för annan inarbetat såsom i handeln gällande
varukännetecken.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
I de under 5) och 6) angivna fall må dock registrering icke vägras, om
likheten beror av sådana beteckningar, som avses i 7 §, eller såframt ej
bägge märkena gälla varor av samma eller liknande slag.
9 *.
Varumärke registreras för en tid av tio år, räknat från registreringsdagen.
Registreringen kan förnyas, varje gång för tio år från dagen för
förnyelsen. Sker ej förnyelse, upphör skyddet vid registreringsperiodens
utgång.
Vill någon----märket styrkas.
Ansökan örn förnyelse skall hava inkommit före utgången av löpande
registreringsperiod. Dock kan sådan ansökan med laga verkan göras under
tre månader därefter, i vilket fall ansökningsavgiften utgår med trettio
kronor.
Förnyelse skall--— omförmälda intyg.
Finner registreringsmyndigheten något vara underlätet av vad här
föreskrivits, skall förnyelse vägras. Angående delgivande av beslutet
och klagan däröver gäller vad för motsvarande fall stadgas i 5 §.
16 §.
Konungen äger---som registreras:
1) ansökan örn ----åt varumärket;
2) den, för---sådant ombud;
3) varumärket skyddas---främmande staten.
Med avseende ----följande bestämmelser:
4) varumärket må---främmande staten;
5) har någon här i riket sökt registrering av ett varumärke, som han
tidigare anmält till registrering i den främmande staten, då må den ansökning
i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn till
sådant hinder mot registrering, som i 4 § 6 mom. omförmäles, betraktas
så, som vore den gjord samtidigt med anmälningen i den främmande staten,
för så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid,
som kan i förordnandet bestämmas antingen till högst sex månader från
anmälningen i den främmande staten eller till högst tre månader från det
vederbörande myndighet där kungjorde, att registreringen beviljats, samt
sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket framställt anspråk på
sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet
bestämmes;
6) vägras registrering---nämnda tid;
7) varumärke, som---sin firma.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Vad i 9 § tredje stycket sista punkten stadgas skall dock icke gälla i
fråga örn varumärken, för vilka skyddet upphört innan lagen trätt i kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
25
Ej heller må, så vitt angår varumärke som före lagens ikraftträdande
registrerats i överensstämmelse med äldre föreskrifter, bestämmelserna i
4 § 3 och 6 mom. utgöra grund för registreringens avförande eller upphävande
jämlikt 10 har varumärke, däri utan vederbörligt tillstånd intagits
statsflagga eller beteckning som lätt kan därmed förväxlas, registrerats
först efter den 6 november 1925, må emellertid förordnande örn
varumärkets avförande kunna meddelas, dock ej före utgången av år 1937.
Förslag
till
Lag
om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Den, som i utövning av näringsverksamhet
å varor, vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller å kärl eller
omslag (emballage), i vilka de förvaras, utan vederbörligt tillstånd sätter
märke, som honom veterligen utgöres av eller innehåller statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning
för varor av samma eller liknande slag som det, för vilket märket av
honom brukas, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska
staten giver märket en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen;
eller
för kännetecknande av sina varor utan vederbörligt tillstånd brukar sådant
märke å anslag, skylt eller därmed jämförlig anordning eller i annons,
cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling;
eller
inför till riket, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom
veterligen äro, enligt vad ovan sägs, olagligen märkta,
straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd
med strängare straff.
Lag samma vare örn den, som eljest utan vederbörligt tillstånd i handelsändamål
brukar märke, vilket honom veterligen utgöres av eller innehåller
statsvapen.
Vad ovan sagts örn vapen och andra officiella beteckningar gälle ock
i fråga örn beteckningar, som med de omförmälda förete sådan likhet, att
förväxling lätt kan äga rum.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
2 §.
Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse mot denna lag.
3 $.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer men är, vad
angår märke som före lagens utfärdande brukades av näringsidkare, tilllämplig
endast därest
1) i märket ingår schweiziska statsvapnet (vitt kors å röd botten) eller
därmed lätt förväxlingsbar beteckning, dock att sådant märke må, örn det
börjat användas före den 8 maj 1931, fortfarande brukas till den 1 januari
1936, eller
2) märket innehåller annat statsvapen än det schweiziska, statsflagga
eller därmed lätt förväxlingsbar beteckning och börjat användas först efter
den 6 november 1925, dock att sådant märke må fortfarande brukas till
den 1 januari 1938.
Genom denna lag upphäves 1 § andra stycket lagen den 2 juni 1911
(nr 43 sid. 1) örn skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar,
sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 8 maj 1931 (nr 87).
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
27
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 7 april 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
chefen för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Schlyter, ett av särskild inom handelsdepartementet tillkallad
sakkunnig den 23 november 1932 avgivet betänkande med förslag
till lag om vissa ändringar i förordningen angående patent m. m. (Statens
offentliga utredningar 1932:32).
Härvid anför chefen för justitiedepartementet:
»Under år 1885 tillträdde Sverige den internationella Pariskonventionen
den 20 mars 1883 för skydd av den industriella
äganderätten. Konventionen har reviderats vid konferenser i Bryssel
1897/1900, i Washington 1911 och i Haag 1925.
Enligt konventionens första artikel bilda de kontraherande länderna en
union för skydd av den industriella äganderätten, varmed förstås
rättsreglerna örn patent, nyttighetsmodeller, prydnadsmönster, varumärken,
firma samt ursprungsbeteckningar ävensom undertryckande av illojal
konkurrens. Unionen omfattar för närvarande ett fyrtiotal länder,
däribland alla europeiska stater av större industriell betydelse utom Sovjet-Ryssland
samt åtskilliga utomeuropeiska länder, bl. a. Amerikas förenta
stater och Japan. Samtliga unionsländer hava biträtt den reviderade
konventionstexten av 1911 jämte tillhörande slutprotokoll; för Sveriges
del skedde detta år 1916.
Den vid Haagkonferensen antagna reviderade konventionstexten
av den 6 november 1925 skulle enligt artikel 18 i
konventionen ratificeras senast den 1 maj 1928. Unionsländer, som icke
inom denna tid ratificerat, kunna emellertid i annan ordning tillträda den
nya konventionen. En ganska stor minoritet av unionsländerna har ännu
icke anslutit sig till Haagkonventionen. Detta gäller bl. a. Sverige samt
övriga nordiska länder. Sverige var företrätt å Haagkonferensen, och
den svenska delegationen undertecknade den nya konventionstexten.
Pariskonventionen är av mycket stor betydelse för det industriella rättsskyddet.
Dess grundregel är, att medborgare i unionsländer samt de,
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
som där äro bosatta eller äga industri- eller handelsföretag, i övriga
unionsländer skola i avseende å det industriella rättsskyddet äga samma
förmåner som landets egna undersåtar (artiklarna 2 och 3). Vid sidan
härav föreskriver konventionen (artiklarna 4—-11) ett visst mått av rättigheter,
som skall i varje unionsland tillförsäkras dem vilka tillhöra andra
unionsländer. Därigenom skapar konventionen en materiell unionsrätt
och bidrager sålunda till utjämnande av motsatser mellan olika länders
lagar på det industriella rättsskyddets område. De i konventionen stipulerade
rättigheterna bruka nämligen i regel göras tillämpliga även på
vederbörande lands egna undersåtar.
I enlighet härmed iakttogs vid tillkomsten av förordningen den 16 maj
1884 angående patent, lagen den 5 juli 1884 örn skydd för varumärken
och lagen den 10 juli 1899 örn skydd för vissa mönster och modeller, att
dessa författningar blevo i överensstämmelse med 1883 års konvention.
Före tillträdandet av Bryssel- och Washingtontexterna vidtogos även de
lagstiftningsåtgärder, som ansågos av nöden i följd av ändringarna i konventionen.
På samma sätt erfordras vissa lagändringar, innan Haagkonventionen
kan biträdas.
Sedan lång tid tillbaka har i vårt land pågått arbete för en omfattande
revision av lagstiftningen angående det industriella rättsskyddet. Sålunda
må erinras örn den 1908—1922 verksamma s. k. patentlagstiftningskommittén,
som bl. a. avgav betänkanden med förslag till lagar örn oriktiga
ursprungsbeteckningar (1911 och 1913), illojal konkurrens (1915), mönster
och modeller (1916) samt patent (1919). Kommittén färdigställde även
före sin upplösning ett icke publicerat utkast till ny lagstiftning på varumärkesrättens
område.
På grundval av kommittéförslagen örn oriktiga ursprungsbeteckningar
tillkommo lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket
av varor med oriktig ursprungsbeteckning samt lagen den 9 oktober 1914
angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av oriktigt märkta varor. Förslaget i fråga
örn illojal konkurrens realiserades delvis genom lagen den 19 juni 1919 med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, vilken lag sedermera ersatts
av den mer omfattande lagen den 29 maj 1931 med samma rubrik. Över
förslagen till nya mönster- och patentlagar infordrades yttranden från
åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, varefter uppdrogs åt särskild
sakkunnig inom justitiedepartementet att med ledning av inkomna
anmärkningar verkställa över arbetning av förslagen. Uppdraget avbröts
emellertid med utgången av 1922.
Strävandena att få till stånd en generell revision av hithörande lagstiftning
fullföljdes i och med att numera generaldirektören H. Hjertén den
4 september 1926 erhöll uppdrag att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet
biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder
på det industriella rättsskyddets område.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Sedermera hava under åren 1926 och 1927 på svenskt initiativ hållits
överläggningar mellan delegerade för de nordiska länderna — Danmark,
Finland, Norge och Sverige — rörande huvudgrunderna för ny lagstiftning
angående varumärken och mönsterskydd. Patentlagstiftningskommitténs
förutnämnda utkast och förslag i dessa ämnen lågo till grund för
förhandlingarna. Vid dessa var även frågan örn de nordiska ländernas
biträdande av Haagkonventionen föremål för särskild behandling. De
delegerade voro eniga örn att länderna borde ansluta sig till denna konvention.
Såsom ett led i fullgörandet av sitt uppdrag har den sakkunnige med
skrivelse den 23 november 1932 till chefen för handelsdepartementet överlämnat
betänkande med förslag till:
1) lag örn ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr
25) angående patent;
2) lag angående ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1) örn
skydd för vissa mönster och modeller;
3) lag angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29) örn
skydd för varumärken; och
4) lag örn skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
över den sakkunniges betänkande hava kommerskollegium, patent- och
registreringsverket samt riksheraldikerämbetet avgivit infordrade utlåtanden.
Kommerskollegium har därjämte överlämnat yttranden från
fullmäktige i järnkontoret ävensom från Sveriges industriförbund, svenska
föreningen för industriellt rättsskydd och samtliga handelskamrar
i riket med undantag av handelskammaren i Gävle. Patent- och registreringsverket
har införskaffat yttranden från svenska patentombudsföreningen
och svenska uppfinnareföreningen.
Lagförslagens huvudsyfte är att möjliggöra Sveriges biträdande av den i
Haag reviderade konventionen. De viktigaste av de i betänkandet föreslagna
lagbestämmelserna äro föranledda av de nya artiklarna 6 bis och
6 ter. Förstnämnda artikel medför förpliktelse att inskrida mot registrering
av varumärke, som redan är i registreringslandet för varor av samma
eller liknande slag inarbetat för ett till annat unionsland hörande rättssubjekt.
I anledning av denna artikel föreslås införandet i 4 § varumärkeslagen
av ett nytt mom. 6, innefattande förbud mot registrering av varumärke,
som redan är inarbetat för annan. Artikel 6 ter innebär i huvudsak
skyldighet att hindra obehörig registrering och användning såsom varumärke
av vissa officiella beteckningar i unionsländerna. Genom ändring
i 4 § 3 mom. varumärkeslagen införes enligt betänkandet förbud mot registrering
av varumärke, vari utan vederbörligt tillstånd intagits sådan
beteckning. I betänkandet föreslås vidare en ny lag om skydd för vapen
och vissa andra officiella beteckningar; lagen stadgar under vissa förutsättningar
straff för obehörigt användande av dylik beteckning såsom
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
varumärke. Betänkandet innehåller dessutom — merendels till uppfyllande
av den nya konventionen — förslag till bestämmelser, varigenom ökad
tidsfrist beredes för erläggande av vissa patent- ocb varumärkesavgifter,
prioritetstiden i fråga örn mönster och varumärken utsträckes, någon
mildring inträder i nuvarande föreskrift örn påföljd för underlåtenhet att
utöva patenterad uppfinning och viss begränsning i patentskyddet stadgas
vid uppfinnings användande för utländska transportmedel. — Tillträdande
av den reviderade konventionen kan enligt betänkandet ske utan
att hos oss vidtagas andra lagstiftningsåtgärder än de nu nämnda.
Den sakkunnige anför beträffande frågan, huruvida de lagstiftningsåtgärder,
som erfordras för att biträda Haagkonventionen,
böra genomföras utan avbidan på en
allmän revision av lagstiftningen örn det industriella
rättsskyddet, följande:
Avsikten torde tidigare hava varit, att de för ett tillträdande av den reviderade
konventionen nödiga lagändringarna skulle genomföras i samband
med åstadkommande av helt nya lagar på det industriella rättsskyddets
område. Emellertid måste man räkna med att sådana lagar näppeligen
kunde komma till stånd under de närmaste åren. Ett så långt dröjsmål
med biträdande av den reviderade konventionen syntes icke böra
komma i fråga.
Efter att hava omnämnt, att flertalet unionsländer biträtt den nya konventionen
och att förarbeten till de för ett tillträdande erforderliga lagändringarna
pågå i åtskilliga andra länder, däribland våra grannländer
Danmark, Finland och Norge, fortsätter den sakkunnige:
Å Haagkonferensen hade beslutats, att nästa revisionskonferens skulle
äga rum i London, och tiden för denna hade preliminärt utsatts till 1933,
vilket år man kunde fira 50-årsminnet av konventionens tillblivelse. Under
1932 hade offentliggjorts den engelska regeringens och unionsbyråns
i Bern gemensamma förslag till överläggningsämnen vid denna konferens.
Men det bade meddelats, att engelska regeringen tvekade att
sammankalla konferensen, innan så gott som alla unionsländerna anslutit
sig till den reviderade konventionen. Ett dröjsmål från några få unionsländers
sida med att biträda denna kunde alltså komma att fördröja konferensen.
Det offentliggjorda förslaget förordade på flera punkter ändringar,
vilka inom intresserade kretsar i Sverige vunnit gillande.
På. grund av det sålunda anförda syntes böra tillses, att Sverige snarast
möjligt kunde tillträda den i Haag reviderade konventionen. Det bleve
då nödvändigt att ur det pågående revisionsarbetet utbryta och särskilt
genomföra de lagändringar, som vore erforderliga härför. Detta syntes
ej heller giva anledning till större betänkligheter, då av de behövliga lagändringarna
endast några inom varumärkesrätten vore av mer genomgripande
betydelse och även sistnämnda ändringar kunde genomföras självständigt,
utan föregripande av revisionsarbetet i andra delar. För ett
lagstiftningsarbete under dylika förhållanden borde emellertid gälla den
regeln, att — örn ej särskilda skäl annat påkallade — endast sådana änd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
31
ringar vidtoges, som vore för ändamålet nödvändiga. Mot ett alltför långt
uppskov med Sveriges anslutning till den reviderade konventionen talade
även, att denna innehölle flera bestämmelser, vilka kunde bereda svenska
innehavare av industriella skyddsrätter ökade fördelar i utlandet.
Den sakkunnige erinrar därjämte, att konventionen enligt artiklarna 16
och 18 måste antagas i sin helhet. Det vore ej tillåtet att göra reservationer
på särskilda punkter.
De över betänkandet hörda myndigheterna och sammanslutningarna
hava allmänt ansett ett biträdande av Haagkonventionen önskvärt. I intet
av yttrandena hava framförts betänkligheter mot ett sådant biträdande
eller mot att vidtaga de härför behövliga lagändringarna utan att avvakta
det pågående revisionsarbetets slutförande.
Fullmäktige i järnkontoret framhålla de stora fördelar för Sveriges vidkommande,
som kunna vinnas genom en anslutning till Haagkonventionen,
och förklara sig därför vilja livligt tillstyrka, att sådana lagstiftningsåtgärder
snarast vidtagas, vilka äro erforderliga för en ratificering av konventionen.
Svenska patentombudsförellingen, svenska uppfinnareföreningen och styrelsen
för svenska föreningen för industriellt rättsskydd hava gjort liknande
uttalanden.
Sveriges industriförbund anför:
Alldenstund Sverige inträtt som medlem av den internationella unionen,
som varit till obestridligt gagn för vårt lands näringsliv, syntes det principiellt
riktigt att också biträda de förändringar i konventionen, som erfarenheten
under de mellanliggande åren givit vid handen lämpligen borde
vidtagas. Vissa av de föreslagna förändringarna innebure för övrigt uppenbara
fördelar för vårt land såsom tillförsäkrande svenska rättsägare
ökade förmåner i andra unionsländer.
Stockholms handelskammare förklarar sig vara av den bestämda åsikten,
att den reviderade konventionen till övervägande del erbjuder betydande
fördelar för svenska medborgare, även örn den möjligen i ett par
fall kan sägas gå längre, än som ur svensk synpunkt varit önskvärt. Handelskammaren
anser angeläget, att svenska medborgare med det snaraste
komma i åtnjutande av dessa fördelar. Smålands och Blekinge handelskammare,
Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren
i Karlstad samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
framhålla även önskvärdheten av att Sverige kan tillträda den
nya konventionen.
Kommerskollegium anför:
I likhet med de hörda korporationerna funne kollegium det angeläget,
att Sverige genom erforderliga lagändringars vidtagande snarast möjligt
sattes i stånd att biträda den reviderade konventionen. För Sveriges anslutning
till konventionen talade icke minst näringslivets behov av att
Departements
chefen.
Departementschefen.
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
den svenska lagstiftningen å förevarande rättsområde i största möjliga
utsträckning och där hinder eljest icke förelåge bringades i överensstämmelse
med den inom flertalet övriga kulturländer gällande lagstiftningen
å området. Ett beaktansvärt skäl för anslutning utgjorde även de fördelar
ur olika synpunkter, av vilka svenska innehavare av industriella
skyddsrätter därigenom skulle komma i åtnjutande i övriga unionsländer.
Av den föregående redogörelsen för Haagkonventionen och de av Sveriges
anslutning betingade lagändringarna framgår, att dessa senare icke
beröra centralare frågor inom det industriella rättsskyddets område. I
likhet med den sakkunnige anser jag det önskvärt, att vårt land biträder
den reviderade konventionen och att i sådant syfte nödiga lagändringar
vidtagas utan avvaktande av en mera allmän revision av den svenska
lagstiftningen på detta område.
Jag övergår nu till de särskilda lagförslagen och behandlar därvid först
förslaget till
Lag om ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884
angående patent.
7 $.
I tredje stycket av denna paragraf enligt dess nuvarande lydelse föreskrives,
att en sökande har att inom två månader efter kungörandet av
hans ansökning till patentmyndigheten inbetala en avgift, utfärdningsavgift,
av femtio kronor ävensom till stämpel å patentbrevet
tio kronor, vid äventyr att ansökningen eljest såsom återtagen avföres.
Den sakkunnige föreslår här en respittid för avgiftsbetalningen av ytterligare
två månader, därvid dock utfärdningsavgiften, örn den extra
respittiden begagnas, förhöjes med tjugufem kronor. Den sakkunnige
framhåller (sid. 27), att ändringen icke är betingad av Haagkonventionen.
Förslaget motiveras med att stadgandet i sin nuvarande
form, utan någon extra respittid, visat sig kunna verka obilligt.
Vidare anföres, att frågan har ett visst sammanhang med den ökning
av respittiden för betalning av årsavgifterna, som föreslås i 11 § till uppfyllande
av konventionens artikel 5 bis.
Patent- och registreringsverket anser den föreslagna ändringen synnerligen
önskvärd. Flera av de hörda korporationerna uttala även sin stora
tillfredsställelse över den ifrågasatta respittiden.
På de i betänkandet anförda skälen torde förslaget böra biträdas, dock
med viss jämkning i redaktionellt hänseende.
Kungl. Martts proposition nr 4. 33
lii
Den nya artikeln 5 bis i konventionen, varom närmare må hänvisas till
betänkandet (sid. 24), förpliktar i sitt andra stycke unionsländerna att i
fråga örn årsavgifterna för patent antingen medgiva en respittid
av sex månader för avgiftsbetalningen eller också tillåta återupplivning
av patent, som förfallit på grund av underlåten betalning.
Andra och tredje styckena av 11 § patentförordningen innehålla för
närvarande, att avgift skall för varje patentår erläggas före det årets
början, vid påföljd att avgiften för samma år eljest höjes med en femtedel.
Örn inbetalning av den förhöjda avgiften ej fullgöres inom tre månader
efter patentårets början, förfaller patentet.
Patentförordningen står sålunda nu icke i överensstämmelse med den
nya konventionsbestämmelsen. Antingen måste respittiden utsträckas
till sex månader eller också återupplivning medgivas.
Den sakkunnige redogör (sid. 24—26) närmare för frågan örn återupplivning
och kommer till det resultatet, att sådan icke nu bör införas. Det
anföres, att vissa olägenheter äro förbundna med ett återupplivningsinstitut,
samt att ett sådant, örn det dock införes, kan vara motiverat även
beträffande andra frister på det industriella rättsskyddets område. Slutlig
ställning till frågan anses därför böra tagas först i samband med den
allmänna revisionen av lagstiftningen å detta område.
I betänkandet föreslås i stället en förlängning av respittiden med tre
månader och anföres såsom skäl härför följande:
Genom förlängningen erhölles nödigt rådrum i sådana fall, då patenthavarens
uraktlåtenhet att inom den vanliga respittiden erlägga avgiften
på grund av särskilda förhållanden framstode såsom i viss mån ursäktlig.
Det kunde invändas, att efter reformens genomförande patenthavarna
mer eller mindre komme att ställa in sig på att betala årsavgifterna först
vid utgången av den förlängda respittiden och därför komme att bliva
utsatta för samma olägenheter som för närvarande, örn de särskilda omständigheterna
förelåge vid sistnämnda tidpunkt. För att såvitt möjligt
förebygga en sådan utveckling och inskärpa, att den förlängda respittiden
vore avsedd endast för undantagsfall, borde för avgiftens erläggande
under den nytillkomna tiden fordras en ytterligare tilläggsavgift. Den
nuvarande tilläggsavgiften utginge med en femtedel av den ordinarie avgiften.
För den nya respittiden syntes den ytterligare tilläggsavgiften
böra beräknas efter samma grund, dock med fastställande av visst minimum,
enär den eljest icke bleve tillräckligt hög under de första patentåren.
Ett minimibelopp av tjugufem kronor syntes vara tillräckligt men
å andra sidan för ändamålet erforderligt.
Införande av ett återupplivningsinstitut har icke förordats i något av
yttrandena över förslaget. Mot den sakkunniges förslag har däremot
från vissa håll invänts, att det ifrågasatta minimum för den ytterligare
tilläggsavgiften vore för högt.
Svenska patentombudsf föreningen hemställer sålunda örn strykning av
orden ''dock minst tjugufem kronor’ samt anför till stöd härför:
Bihang till riksdagens protokoll 193b. t sami Nr b.
H
34
Kungl. Maj-.ts proposition nr 4.
En dylik kraftig ökning av förhöjningen, som skulle komma att gälla
för de första årens avgifter, kunde enligt föreningens mening bliva mycket
betungande för patentinnehavarna, särskilt med hänsyn därtill att
två eller flera av de första årens avgifter oftast, för att ej säga i regel,
måste inbetalas på en gång. Då genom lagen den 3 maj 1929 årsavgifterna
för de första patentåren väsentligt sänktes, motiverades denna sänkning
därmed, att mindre bemedlade patentinnehavare därigenom skulle få
lättare att upprätthålla sina patent, till dess det bleve möjligt att få en
exploatering av desamma till stånd. Den nu föreslagna kraftiga förhöjningen
av de första årsavgifterna skulle till stor del kunna omintetgöra
detta syftemål.
Svenska uppfinnareföreningen gör samma hemställan och förklarar, att
den föreslagna minimiavgiften skulle i alldeles särskild grad verka betungande
för föreningens medlemmar, bland vilka många mindre bemedlade
finnas, och för dem försvåra möjligheten att under de första åren upprätthålla
sina patent.
Inom styrelsen för svenska föreningen för industriellt rättsskydd hava
framkommit olika meningar; flertalet har dock icke velat föreslå någon
ändring i förslaget på denna punkt.
Stockholms handelskammare ifrågasätter, örn icke minimiavgiften såsom
under vissa förhållanden mycket betungande för patenthavaren kunde betydligt
nedsättas, utan att syftet med densamma i nämnvärd grad äventyrades.
Smålands och Blekinge handelskammare uttalar, att höjningen i sådana
fall, då flera årsavgifter på en gång måste betalas, blir mycket oproportionerlig,
enär de första årsavgifterna utgöra tio kronor.
Kommerskollegium anför:
De i vissa yttranden framförda invändningarna mot den föreslagna minimiavgiften
och beloppet för denna syntes kollegium mindre tungt vägande.
Nämnda avgift anknöte sig till en helt ny bestämmelse örn förlängd
respittid. Bestämmelsen örn sådan ytterligare tidsfrist måste givetvis
vara i patentinnehavarens intresse och till hans förmån. Genom de
föreslagna bestämmelserna skulle denne näppeligen försättas i oförmånligare
ställning än för närvarande vore fallet.
Patent- och registreringsverket yttrar i anledning av kritiken:
Ämbetsverket ville först framhålla, att patenthavarna i jämförelsevis
ringa grad begagnade sig av den nu medgivna respittiden av tre månader.
En verkställd utredning hade givit vid handen, att under år 1931 erlagts
7,656 årsavgifter med normal avgift och 679 årsavgifter med tilläggsavgift.
Under år 1932 hade motsvarande siffror varit 7,445 respektive 652.
Av samtliga erlagda årsavgifter under dessa båda år vore det således ej
fullt 9 procent, som erlagts med förhöjda avgifter. Och det torde väl få
antagas, att patenthavarna i än mindre utsträckning komme att begagna
sig av den ytterligare respittiden, varför den föreslagna minimiavgiften
ur ekonomisk synpunkt hade en jämförelsevis ringa betydelse. A andra
sidan vore det från det allmännas synpunkt av intresse, att kännedom
utan onödig tidsutdräkt erhölles om huruvida en patenthavare komme att
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
35
upprätthålla sitt patent, eller om detsamma komme att upplåtas åt allmänhetens
fria begagnande. Med hänsyn till nu anförda omständigheter syntes
det föreslagna minimibeloppet vara väl avvägt.
Liksom den sakkunnige finner jag, att införande av ett återupplivnings- epartementsinstitut
icke livi bör komma i fråga. chefen.
De framkomna invändningarna mot förslaget örn stadgande av ett särskilt
minimum för den ytterligare tilläggsavgiften finner jag icke bärande.
Till en början må framhållas, att den förlängda respittiden innebär
uteslutande en fördel för patenthavaren, huru än tilläggsavgiften
bestämmes. Avgiften under nuvarande respittid av tre månader föreslås
ej ändrad, och bestämmelsen kan sålunda icke under några förhållanden
komma att för patenthavaren försvåra upprätthållandet av patentet.
Den förlängda respittiden erfordras icke och bör därför ej heller komma
till användning annat än i undantagsfall. Men tilläggsavgiften under
den nya respittiden får då icke sättas så låg, att patenthavaren frestas att
i normala fall utnyttja även denna respittid. Skall förlängningen av den
gällande respittiden kunna fylla sitt syfte att i viss mån ersätta ett återupplivningsinstitut,
får ej tilläggsavgiften under de första patentåren vara
alltför obetydlig.
I flera uttalanden beröras särskilt sådana fall, då patenthavaren har att
på en gång erlägga flera årsavgifter. Därmed avses följande förhållande:
Årsavgift utgår från och med andra året av patenttiden, som räknas från
den dag, då ansökningen inkom. Den första årsavgiften skulle alltså förfalla
till betalning ett år från ansökningsdagen. Den genomsnittliga behandlingstiden
för ett beviljat patent är emellertid omkring två och ett
halvt år. Nu anses det, att skyldighet att erlägga årsavgift icke inträder,
förrän patentet beviljats. Enligt ett av patent- och registreringsverket utfärdat
cirkulär skola sådana årsavgifter, vilkas normala förfallotider inträffat
under behandlingstiden, betalas före ingången av det näst efter
beviljandet följande patentåret. Respittid räknas från sistnämnda tidpunkt.
I genomsnitt har alltså patenthavaren att då erlägga tre årsavgifter,
och vid utnyttjande av respittiden beräknas tilläggsavgift för var
och en av dessa. Men det må framhållas, att de årsavgifter, som då
skola erläggas, äro mycket låga. Det kan sålunda icke för patenthavaren
vara förenat med alltför stor svårighet att i rätt tid betala dessa,
särskilt som han här från beviljandet räknat i allmänhet har en ganska
lång tid på sig. Det brukar nämligen tillses, att patent ej beviljas vid en
tidpunkt, då skyldighet att erlägga årsavgifterna är nära förestående.
Någon speciell bestämmelse för dessa fall synes därför knappast motiverad.
Ur allmänhetens synpunkt är det av ett visst intresse, att den nya respittiden
icke alltför mycket tages i anspråk. När denna användes, måste
nämligen den, som vill igångsätta utövning av ifrågavarande uppfinning,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
vänta tre månader längre än för närvarande, innan klarhet vinnes i frågan,
om patentet upprätthålles. Vidare kan på talan av patenthavaren
den, som under löpande respittid använder uppfinningen, dömas för intrång.
Detta influeras ej därav, att patentet vid respittidens utgång får
förfalla på grund av utebliven avgiftsbetalning. Patenthavaren åtnjuter
alltså under de sex respitmånaderna ett avgiftsfritt patentskydd.
15 §.
Bestämmelserna örn åtgärder vid underlåten utövning av patenterad
uppfinning i artikel 5 hava i den nya konventionen undergått åtskilliga
förändringar, vilket närmare framgår av betänkandet (sid. 21). Bland
annat föreskrives i fjärde stycket, att ingen som helst åtgärd i anledning
av bristande utövning — ej heller meddelande av s. k. tvångslicens,
d. v. s. rätt att utan hinder av patentet utöva uppfinningen — får förekomma,
örn patenthavaren visar giltigt skäl för sin underlåtenhet.
Sistnämnda ändring påkallar, såsom i betänkandet (sid. 22) framhållits,
en ändring i 15 § patentförordningen.
16 $.
Den nya artikeln 5 ter i konventionen bestämmer, att användande
av patenterad uppfinning för utländska transportmedel
i vissa fall icke skall kunna anses utgöra intrång i patenthavarens
rättigheter.
I betänkandet (sid. 28—29) redogöres utförligare för artikeln samt för
svensk rätts hittillsvarande ståndpunkt. Den sakkunnige föreslår i anledning
av denna artikel en ny bestämmelse i 16 enligt vilken patenterad
uppfinning utan hinder av patentet må å fartyg eller annat transportmedel,
som utan att vara hemmahörande i riket vid regelmässig trafik
eller eljest dit tillfälligt inkommer, utövas för transportmedlets behov.
Departements- Liksom den sakkunnige finner jag en uttrycklig bestämmelse med hänchefen.
Syn till konventionen erforderlig.
Denna lag har liksom övriga nu föreslagna lagar ansetts böra träda
i kraft den 1 juli 1933.
Den sakkunnige föreslår för tydlighets skull en särskild övergångsbestämmelse
av innehåll, att de nya respittiderna för avgiftsbetalning
icke skola gälla i fråga örn ansökningar och patent, beträffande vilka
redan före lagens ikraftträdande då gällande betalningstider utgått.
Departements- Lagförslagen torde icke kunna föreläggas årets riksdag, varför den
chefen. av (jen sakkunnige föreslagna dagen för ikraftträdandet måste förskjutas.
Då det emellertid måste anses önskvärt, att vårt land snarast möjligt
kan biträda den nya konventionen, synes det böra stadgas, att lagar
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
lia skola träda i kraft den dag Konungen bestämmer. I övergångsbestämmelsen
till nu ifrågavarande lag torde viss redaktionell jämkning
böra vidtagas.
Lag angående ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa
mönster och modeller.
I konventionens artikel 4 mom. c) har den s. k. prioritetstiden
beträffande mönster utsträckts från fyra till sex månader (betänkandet
sid. 18). Motsvarande ändring bar därför måst företagas i 20 § mönsterlagen.
Lag angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 om skydd
för varumärken.
4 § 3).
Enligt de båda första styckena i konventionens nya artikel 6 ter skola
unionsländernas vapen, flaggor och andra statsemblem samt
vad som ur heraldisk synpunkt utgör efterbildning därav icke få utan
vederbörligt tillstånd intagas i varumärke; registrering därav skall vägras
eller förklaras ogiltig samt användande, frånsett registrering, medelst
lämpliga åtgärder hindras. Detsamma gäller örn officiella kontrolloch
garantimärken och -stämplar, som av unionsländerna antagits,
såframt det ifrågavarande varumärket är avsett att användas för
varor av samma eller liknande slag som de, för vilka den officiella beteckningen
gäller. Artikeln innehåller vidare bl. a. en del tillämpningsföreskrifter
samt övergångsbestämmelser. Härom hänvisas till betänkandet
(sid. 39—40).
Den sakkunnige anför örn artikelns betydelse:
Den nya artikeln vore resultatet av ingående överläggningar vid Haagkonferensen.
Från svensk sida hade det endast varit med stor tvekan
man medverkat till denna reglering, som krävde betydande ändringar i
gällande rätt. Emellertid måste det erkännas, att starka skäl kunde anföras
för de nya reglerna. Det kunde icke vara lämpligt, att t. o. m. statsemblem
fritt finge användas för betecknande av enskilda näringsidkares
varor. Detta kunde ej sällan verka stötande; ifrågavarande statliga symboler
borde vara omgärdade med en viss helgd. Ett varumärke, som innehölle
officiella beteckningar, kunde vidare tänkas vilseleda allmänheten
genom bibringande av den uppfattningen, att särskild statlig sanktion i
fråga örn de betecknade varorna förelåge. En sådan officiell beteckning
kunde även ibland verka såsom oriktig ursprungsbeteckning. På det sättet
k emme de nya bestämmelserna att komplettera gällande föreskrifter
angående illojal reklam och oriktiga ursprungsbeteckningar; de bleve
därigenom ett led i kampen mot illojal konkurrens i vidsträckt mening.
Det kunde emellertid icke nekas, att konventionsförbuden kunde bliva ett
band även på den lojala handeln. Härtill borde man givetvis taga stor
Departements
chefen,
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
hänsyn vid övervägande av de i svensk rätt erforderliga nya och ändrade
föreskrifterna. Särskilt skyddet för främmande staters officiella beteckningar
borde ej sträckas längre än konventionen otvetydigt krävde, såframt
ej speciella skäl talade härför.
I de från fullmäktige i järnkontoret och från svenska patentombudsförellingen
inkomna yttrandena hava uttalats betänkligheter i anledning
av de långt gående bestämmelser, som den sakkunnige föreslagit på grund
av denna artikel. I betraktande av att ändringarna vore ofrånkomliga,
örn Haagkonventionen skulle biträdas, har man emellertid icke velat göra
invändningar mot desamma.
Riksheraldiker ämbetet anför örn den sakkunniges lagförslag, i vad de
avse skydd för vapen och andra officiella beteckningar:
Reformer i den riktning, lagförslagen utvisade, syntes vara av behovet
starkt påkallade, enär möjlighet därigenom bereddes myndigheter att ingripa
emot illojala förfaranden, vilka med nuvarande begränsade lagstiftning
icke kunde åtkommas. Detta bestyrktes för ämbetets vidkommande
därav, att framställningar ofta gjordes om dess medverkan till stävjande
av oberättigad användning av varumärke i form av vapen och andra officiella
beteckningar. Då emellertid ingripande i dylika fall icke funnit
stöd i gällande lagar, hade någon medverkan från ämbetets sida icke
kunnat lämnas.
Dea nya artikeln 6 ter torde måhända gå längre, än som varit önskvärt.
Emellertid måste det erkännas, att vår nuvarande lagstiftning till
förhindrande av missbruk av officiella beteckningar är otillräcklig. Och
betänkligheterna mot de lagändringar, som erfordras på grund av den
nya artikeln, synas icke så starka, att de motivera underlåtenhet från
Sveriges sida att ansluta sig till Haagkonventionen.
I detta sammanhang är närmast fråga örn betydelsen för svensk rätt
av den nya artikelns föreskrifter, såvitt angår vägran av varumärkesregistrering;
jämsides härmed bör dock lämpligen behandlas vad som
har avseende å upphävande av vunnen registrering. Vad artikeln innehåller
örn användande, frånsett registrering, av officiella beteckningar,
nödvändiggör hos oss en del nya bestämmelser, för vilka i fortsättningen
en särskild redogörelse kommer att lämnas.
Redan i gällande varumärkeslag finnas vissa stadganden rörande de
båda förstnämnda frågorna. I 4 § 3) bestämmes, att registrering ej må ske,
örn i varumärke utan vederbörligt tillstånd intagits offentliga vapen eller
stämpla!-, och i 10 § första stycket föreskrives, att örn Konungen på därom
gjord anmälan finner, att varumärke på grund av nyssnämnda bestämmelse
icke bort registreras, detsamma skall avföras ur registret. För stadgandena
i varumärkeslagen, deras tillkomst och innebörd samt framställda
ändringsförslag lämnas en ingående redogörelse i betänkandet (sid. 41—43).
I huvudsaklig överensstämmelse med vad som uttalades vid de nordiska
förhandlingarna 1926—1927 (betänkandet sid. 43) föreslår den sakkunnige
39
Kungl. May.ts proposition nr 4.
till uppfyllande av konventionen, att registreringsförbudet i 4 § 3) skall
gälla märke, däri utan vederbörligt tillstånd intagits in- eller utländskt
statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller ock statlig kontroll
eller garantibeteckning för varor av samma eller liknande slag som de.
vilka rätten till varumärket skulle komma att omfatta. Angående förhållandet
mellan den sålunda föreslagna bestämmelsen och gällande rätt må
hänvisas till betänkandet (sid. 46—47).
Registreringsförbudet är avsett att gälla även officiella beteckningar i
länder, som ej anslutit sig till den nya konventionen. För konventionsländerna
kommer emellertid att finnas en fastare grund för tillämpning
av bestämmelserna genom de listor över de skyddade beteckningarna, som
enligt konventionen skola utbytas mellan länderna (betänkandet sid. 48).
I fråga om den lista, som skall upprättas i Sverige, torde det i enlighet
med vad som uttalats vid de nordiska konferenserna vara lämpligt, att
de nordiska länderna vid utarbetandet stå i kontakt med varandra.
Den föreslagna bestämmelsen gäller utöver de nu nämnda en del svenska
beteckningar, nämligen beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska
staten giver märket en officiell karaktär, och svenskt kommunalt vapen,
såsom landskaps, läns, härads och städers vapen.
Beträffande innehållet av den sakkunniges förslag till 4 § 3) i övrigt
hänvisas till betänkandet (sid. 48). Där framhålles bl. a., att bestämmelsen
såsom förut endast gäller under förutsättning, att vederbörligt tillstånd
icke föreligger.
Riksheraldiker ämbetet yttrar:
Under uttrycket ''svenskt kommunalt vapen’ inbegrepes givetvis landskaps,
läns och kommuners vapen. Dessa vore emellertid, med undantag
av landskapsvapnen, icke samtliga av Kungl. Majit fastställda och. saknade
därför i stor utsträckning nödig precision. Länsvapnen vöre visserligen
med förslag från ämbetet ingivna till Kungl. Majit men ännu icke
fastställda. Beträffande städers vapen funnes en del, som likaledes icke
blivit av Kungl. Majit fastställda. I vissa städer användes för närvarande
t. o. m. olika vapen för olika grenar av stadsförvaltningen, utan
att det vore möjligt fastslå, vilket av alternativen som vore det riktigaste.
Av nämnda anledningar föresloge ämbetet, att uttrycket ''svenskt kommunalt
vapen’ i lagförslagen utbyttes mot ’av Kungl. Majit fastställt
svenskt kommunalt vapen’. Denna formulering vore otvivelaktigt ägnad
att skapa ytterligare fasthet åt lagbestämmelserna genom sin ökade pre
I
den sakkunniges förslag inginge orden ''utan vederbörligt tillstånd’,
men det sades icke, vilken myndighet som ägde att utfärda detta tillstånd.
Då det gällde svenska statsemblem, läge det i sakens natur, att det
erfordrades Kungl. Majits medgivande för användande av dessa, sa ock
beträffande landskapsvapnen på grund av landskapens avsaknad av administrativ
myndighet. Men även för länsvapnen, därest dessa bleve fastställda,
samt för övriga fastställda kommunala vapen syntes Kungl. Majits
tillstånd för dessas brukande böra vara erforderligt. Såsom skäl härför
kunde anföras, att det torde vara ofrånkomligt att skapa likformighet vid
40
Departements
chefen.
Kungl. Martts proposition nr 4.
bedömandet av vapenbilder, enär desamma till synes kunde i heraldiskt
avseende förete stora avvikelser från fastställda original men ändock vara
fullt korrekta, på samma sätt som vapen för icke heraldiskt kunniga personer
kunde te sig som korrekta, då de tvärtom företedde väsentliga avvikelser.
Av sist anförda skäl ansåge sig ämbetet tillika böra framhålla
nödvändigheten av att ämbetet hördes i sådana fall där det gällde att
bedöma, örn en beteckning vore lätt förväxlingsbar med skyddad officiell
beteckning.
Redan den nuvarande bestämmelsen i 4 § 3) varumärkeslagen omfattar
svenska kommunala vapen. Såsom den sakkunnige (sid. 42) erinrar, innehöll
propositionen till 1884 års riksdag ett uttalande, som synes avse en
begränsning till sådana hithörande vapen, som blivit av Kungl. Majit
stadfästa. I praxis torde dock anses, att även andra svenska kommunala
vapen, som otvetydigt vunnit hävd, äro inbegripna under registreringsförbudet
enligt gällande rätt. Vad riksheraldikerämbetet anfört synes mig
icke tillräckligt motivera en ändring härutinnan. Spörsmålet torde i fråga
örn länsvapnen sakna praktisk betydelse, då dessa undantagslöst innehålla
ett eller flera landskapsvapen. Vad åter beträffar städernas vapen, äro
dessa till större delen av Kungl. Majit stadfästa. Motsatsen gäller dock
örn icke så få städer, bl. a. flera av de äldsta, vilkas vapen använts sedan
flera hundra år tillbaka. Det skulle vara obilligt, örn sistnämnda städers
vapen skulle få fritt intagas i varumärken av den anledningen att städerna
underlåtit att söka stadfästelse å sina vapen. I så fäll skulle dessa
vapen rent av förlora det nu bestående skyddet, vilket vore föga följdriktigt,
då avsikten med den ifrågasatta lagstiftningen är en avsevärd
ökning av skyddet. Det är sant, att i några av de här ifrågavarande
städerna varierande vapentyper användas, men dessa äro i regel så lika
varandra, att de utan tvekan äro ur varumärkesrättslig synpunkt förväxlingsbara.
Patent- och registreringsverket synes dock endast böra taga
hänsyn till sådana icke fastställda vapen, örn vilka det är notoriskt eller
blir fullt utrett att de utgöra en stads rätta vapen.
Liksom riksheraldikerämbetet anser jag, att i fråga örn svenska statsemblem,
landskaps- och länsvapen Kungl. Majits tillstånd till användande
i varumärke bör vara erforderligt, Däremot synes det rimligt, att åt städerna
själva överlåtes att bestämma, örn de vilja tillåta användande av
sina vapen i varumärken. Det torde dock vara lämpligt att innan stad
träffar sådant avgörande yttrande inhämtas från riksheraldikerämbetet.
Därigenom befordras tillkomsten av en enhetlig praxis, och man vinner
vissa garantier för att de heraldiska synpunkterna bliva vederbörligen
uppmärksammade. Det synes böra tagas under övervägande att i detta
syfte utfärda en särskild föreskrift i administrativ ordning.
4 § 6).
Detta moment, som är nytt, avser s. k. inarbetade märken, varmed
enligt betänkandet förstås märke, som inom en bransch är allmänt
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
känt såsom visst rättssubjekts särskilda varukännetecken. Bestämmelsen
har tillkommit för att uppfylla den nya artikeln 6 bis i konventionen.
Artikeln avser varje varumärke, som vederbörande myndighet — registreringsmyndighet
eller domstol — i det land, där registrering sökes eller
sådan beviljats, finner vara därstädes notoriskt känt såsom redan tillkommande
annat unionslands rättssubjekt och använt för varor av samma
eller liknande slag som de, vilka omfattas av den sökta eller beviljade
registreringen. Örn denna avser samma märke eller efterbildning därav,
ägnad att framkalla förväxling, skall den vägras eller förklaras ogiltig,
vare sig ex officio, örn landets lagstiftning sådant tillåter, eller på yrkande
av målsägande.
Den sakkunnige anför örn artikeln följande:
Artikeln gåve en viss företrädesställning åt märken, vilkas begagnande
nått en sådan intensitet, att inarbetande kunde anses föreligga. Men det
räckte enligt artikeln icke, att märket inarbetats i hemlandet och eventuellt
i andra länder. På hemställan bl. a. från svensk sida hade uttryckligen
fastslagits, att märket också skulle hava blivit känt i det land, där
den konkurrerande registreringen söktes eller beviljats. Endast i så fall
inträdde unionsländernas förpliktelse enligt artikeln. Och denna förpliktelse
inskränkte sig till att vägra, respektive förklara ogiltig en obehörig
registrering av samma eller liknande märke. Det hade däremot icke pålagts
unionsländerna att inskrida mot begagnande utan vederbörligt tillstånd
av inarbetat märke, ej heller att garantera det registrering, sedan
den konkurrerande registreringen bragts ur världen. Trots dessa inskränkningar
måste nog artikel 6 bis betecknas såsom en av de viktigaste nyheterna
i den reviderade konventionen. Olika länders varumärkesrättsliga
system kunde med hänsyn till skyddsrättens uppkomst delas i två
huvudgrupper. Enligt den ena gruppen uppkomme rätten till ett märke
genom dettas begagnande, oberoende av registrering; dit hörde Frankrike
och flertalet romanska länder samt — åtminstone i viss mån — de engelskspråkiga
staterna. I de till den andra gruppen hörande länderna åter, där
Tyskland ursprungligen varit den ledande staten, uppbyggdes varumärkesskyddet
principiellt på registrering. Den här förevarande artikeln innebure
nu, att alla unionsländer förpliktades att göra ett avsteg från det
rena registreringssystemet. Detta system vore gällande i Sverige, där
man genom 1884 års varumärkeslag uppgivit de ansatser att tillägga begagnandet
varumärkesrättslig betydelse, som funnits i de under tiden närmast
dessförinnan gällande ofullständiga varumärkesbestämmelserna,
och principiellt låtit registreringen vara avgörande.
Sedan den sakkunnige redogjort för den ståndpunkt, som intagits under
förarbetena till gällande varumärkeslag (betänkandet sid. 32—33),
samt påpekat, att denna lag dock redan från början oberoende av varumärkesregistrering
givit skydd åt de s. k. naturliga varubeteckningarna
(en näringsidkares namn eller firma eller namnet å honom tillhörig fast
egendom), framhåller den sakkunnige, att 1884 års lag, som ursprungligen
endast avsett s. k. figurmärken, genom lagändring 1897 utvidgats till att
även gälla s. k. ordmärken.
Den sakkunnige anför vidare:
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Enligt 4 § 1) fordrades det emellertid för registrering av ett ordmärke,
att det ord, för vilket registrering söktes, vore en för ifrågavarande varuslag
särskilt uppfunnen benämning. I praxis hade numera — se t. ex.
N. J. A. 1929 sid. 44 — fastslagits, att örn vid den tidpunkt, då någon
erhölle registrering av ett ordmärke för vissa varuslag, detta ord redan
vöre inom handeln här i riket med sådana varor allmänt känt och an
vänt såsom annans särskilda benämning för varor av samma slag, den
förre icke kunde göra anspråk på varumärkesrätt till detta ord såsom en
för sagda varor särskilt uppfunnen benämning. Registreringen kunde
därför upphävas. Genom denna praxis foges alltså en viss hänsyn till
inarbetade oregistrerade ordmärken. Däremot vore läget ett annat i
fråga örn figurmärken, där det icke funnes någon motsvarighet till den
för ordmärken gällande undantagsbestämmelsen. Den olika behandlingen
av ord- och figurmärken vore icke sakligt motiverad. I patentlagstiftningskommitténs
utkast till ny varumärkeslag föresloges också ett generellt
och betydligt vidgat skydd för inarbetade varumärken, samtidigt som
även åt första begagnandet av varumärke givits viss, örn också mycket
begränsad rättslig betydelse.
Den sakkunnige kommer för sin del till den slutsatsen, att svensk rätt
vid en kommande fullständig revision av varumärkeslagen icke bör bibehållas
vid sin nuvarande ståndpunkt att varken åt begagnandet eller ens
åt inarbetandet av ett varumärke tillmäta större betydelse. Därvid framliålles,
att man numera knappast någonstädes utomlands helt vidhåller den
stränga registreringsgrundsatsen.
Sedan i betänkandet förordats, att de erforderliga bestämmelserna
göras tillämpliga även på märken, som inarbetats för svenska medborgare
eller för personer i länder, vilka icke biträtt den nya konventionen, anföres
vidare:
Först och främst vore att giva en föreskrift örn registreringsvägran.
Det hade visserligen varit föremål för olika meningar, örn konventionen
medförde skyldighet i detta avseende. Men enligt den tolkning av artikel
6 bis, som vid de nordiska konferenserna särskilt framförts från
svenskt håll, förelåge sådan skyldighet, örn ansökningslandets lagstiftning
gåve plats för registreringsvägran på materiella grunder, d. v. s.
örn därstädes en saklig förprövning ägde rum. I enlighet härmed föresloges
såsom ett nytt mom. 6 i 4 § en bestämmelse örn registreringsvägran.
Patent- och registreringsverket skulle ex officio till prövning och
avgörande upptaga frågan, örn varumärke, för vilket registrering söktes,
kolliderade med inarbetat varumärke, d. v. s. märke, som vore här i riket
allmänt känt och använt såsom annans särskilda varukännetecken. Det
syntes bäst att ej i lagen söka att mera ingående definiera begreppet inarbetat
märke, vars närmare klarläggande lämpligen kunde ske av dok
trin och praxis. Givetvis kunde det icke fordras, att patent- och registreringsverket
skulle anställa vidlyftiga undersökningar till utrönande sär
skilt av frågan, örn märke vore att anse som inarbetat. Emellertid hade
icke i bestämmelsen upptagits det av patentlagstiftningskommittén ifrå
gasatta ordet ''uppenbarligen’ (sid. 34), dä det nämligen icke synts lörup
ligt att uttryckligen binda registrerings vägrande vid strängare förutsättningar
än dess upphävande. Och om den bestämmelsen skulle gälla
för domstolarna, att registreringen endast finge upphävas, när inarbe
-
43
Kungl. Marits proposition nr 4.
tande uppenbarligen funnes vara för handen, skulle detta kunna leda till
en alltför snäv användning av stadgandet. Det syntes dock vara tydligt,
att patent- och registreringsverket endast jämförelsevis sällan kunde komma
att finna sådan utredning föreligga, att en ansökan borde avslås jämlikt
det förevarande stadgandet.
Örn den ståndpunkt, den sakkunnige sålunda intagit, hava i viss mån
olika uppfattningar kommit till synes i de avgivna yttrandena.
Sveriges industriförbund anför:
Nu föreliggande lagändring vore den ojämförligt viktigaste av de ifrågasatta.
I brist på lagbestämmelser hade förekommit fall, då registrering
måst meddelas för varumärke, oaktat allmän kännedom förelegat
örn att märket tidigare använts såsom beteckning för varor av samma
slag, härrörande från annan än sökanden. Inom näringskretsar hade registrering
under dylika omständigheter väckt livligt ogillande. Den ändring
i förenämnda hänseende, som nu föresloges, stöde för den skull helt
j överensstämmelse med industriens egna önskemål.
Skånes handelskammare yttrar:
Handelskammaren ansåge sig särskilt böra uttala sin tillfredsställelse
med den föreslagna ändringen i varumärkeslagens 4 § i fråga örn skydd
för inarbetade varumärken. Handelskammaren hade nämligen vid prövning
av för yttrande till handelskammaren remitterade ansökningar örn
varumärkesregistrering ofta kunnat konstatera en strävan att tillägna
sig av andra firmor inarbetade märken, vilket i saknad av det nu föreslagna
skyddet mången gång ej kunnat förhindras.
Smålands och Blekinge handelskammare uttalar:
Handelskammaren hade med tillfredsställelse anslutit sig till den nya
principen örn skydd för inarbetat varumärke. Det kunde dock ifrågasättas,
örn det borde tillkomma patentverket att pröva, huruvida ett varumärke
vore inarbetat och vem som borde hava företrädesrätt till ett sådant märke.
Lämpligen borde det tillkomma domstol att pröva frågan. En ändring
av förslaget i denna del syntes icke kunna hindra anslutning till
Haagkonventionen.
Svenska patentombudsföreningen anför:
Föreningen vore av den uppfattningen, att det i praktiken skulle hilva
mycket svårt för patentverket att avgöra, örn kollision med inarbetat
märke förelåge, då för avgörande av frågan, huruvida ett märke verkligen
vore inarbetat och av vem, ofta torde erfordras vidlyftiga utredningar
och sannolikt även vittnesförhör inför domstol. Föreningen hemställde
därför, att det föreslagna mom. (i måtte strykas och i stället i 10 §
införas en bestämmelse, som möjliggjorde att vid domstol föra klandertalan
mot registrering i förevarande fall. Införandet av en sådan bestämmelse
vore fullt tillräckligt för att möjliggöra ett biträdande av
Haagkonventionen. Enligt artikel G bis krävdes endast, att unionsländerna
skulle vägra eller förklara ogiltig registrering av varumärke, som
före ansökningen vore inom registreringslandet inarbetat för annan än
sökanden. Då en näringsidkare försummat att begagna den i lagen anvisade
möjligheten till registrering, syntes det onödigt att gå honom till
mötes så långt, att patentverket skulle vara skyldigt att företaga en i
många fall kanske vidlyftig undersökning för att hjälpa honom att reparera
hans försummelse.
44
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Inom styrelsen för svenska föreningen för industriellt rättsskydd hava
två ledamöter anslutit sig till patentombudsföreningens förslag. Styrelsens
flertal har dock avvisat den där ifrågasatta jämkningen i sakkunnigförslaget.
En ledamot bar därvid uttalat:
En föreskrift örn registreringsvägran syntes erforderlig för att uppfylla
artikel 6 bis, örn denna artikel gåves den vid Haagkonferensen avsedda
och i allmänhet omfattade innebörden. Det vore en obestridlig fördel,
att patentverket kunde vägra registrering, örn det vore klart, att
kollision med ett inarbetat märke förelåge. Därigenom undvekes i sådana
fall tidsödande rättegångar. Farhågorna för en alltför vidsträckt
tillämpning av stadgandet från patentverkets sida borde kunna motverkas
genom att under lagärendets vidare behandling från auktoritativt
håll ytterligare underströkes de mot en sådan utveckling riktade uttalandena
i betänkandets motivering.
Kommerskollegium anför:
Kollegium delade icke de betänkligheter, som från olika håll framförts
mot den åt patent- och registreringsverket anförtrodda prövningsrätten.
Med hänsyn bland annat till den sakkunskap och erfarenhet å förevarande
område, som funnes företrädd inom ämbetsverket, torde fullt betryggande
förutsättningar förefinnas för en tillfredsställande handläggning
mom ämbetsverket av ifrågavarande registreringsärenden. Sagda omständigheter
tillika med de fördelar av praktisk natur, som denna ordning
medförde, syntes kollegium avgjort motväga eventuella betänkligheter
ur rent principiell synpunkt mot att prövningen och avgörandet av frågor
av här avsedd beskaffenhet enligt densamma skulle ankomma å administrativ
myndighet.
Patent- och registreringsverket förklarar sig ej kunna biträda de mot
den sakkunniges förslag framställda invändningarna samt yttrar därvid
bl. a.:
^ vålt land, där saklig förprövning förekomma vid varumärkesregistrering,
syntes principiellt skyldighet till registreringsvägran böra finnas i
detta fall. Det torde vara tydligt, att ämbetsverket endast jämförelsevis
sällan kunde bliva i tillfälle att avslå en ansökan i enlighet med det nu
förevarande stadgandet. Men det syntes för såväl allmänheten som myndigheterna
vara en bestämd fördel, att redan under behandlingen i ämbetsverket
en varumärkesregistrering vägrades i fall av tydlig kollision
med ett inarbetat märke.
Jag konstaterar till en början, att själva principen örn ett sådant skydd
för inarbetade märken, som den nya konventionen nödvändiggör, icke
i de inkomna yttrandena mötts av motstånd. Den uppfattningen synes alltså
vara allmän, att vårt land icke bör stanna kvar på en obetingad registreringsståndpunkt.
Till detta enhälliga ställningstagande torde i viss män
hava bidiagit, att den nu föreslagna reformen, örn den än måste sägas vara
av icke ringa principiell betydelse, dock ej innebär någon fullständig nyhet.
I betraktande av den praxis beträffande ordmärken, för vilken den sakkunnige
redogjort och som ytterligare fastslagits genom Kungl. Maj:ts
dom den 23 november 1932 (refererad i Nordiskt industriellt rättsskydd
Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 45
1932 sid. 68), innebär förslaget för ordmärkenas del knappast något nämnvärt
nytt.
Kritik har däremot riktats mot förslaget att meddela en bestämmelse
örn registreringsvägran och sålunda giva patent- och registreringsverket
rätt och skyldighet att pröva en kollision mellan registreringsansökan och
inarbetat märke. Anledning torde emellertid ej föreligga att härutinnan
avvika från den sakkunniges förslag.
Artikel 6 bis synes böra tolkas på det sätt, att länder med materiell
förprövning äro pliktiga att vägra registrering. Visserligen kan
det icke förnekas, att artikelns ordalag tyckas medgiva även dessa länder
att inskränka sig till en föreskrift örn upphävande efter talan vid
domstol av registrering, som vunnits trots kollision med inarbetat märke.
Men formuleringen torde hava valts för att medgiva en anslutning från
de länder, som sakna materiell förprövning. Den här angivna tolkningen
synes också vara den vedertagna. På sätt den sakkunnige erinrar, gjorde
den sig även gällande vid de nordiska konferenserna 1926—1927, och i överensstämmelse
med den då uttalade uppfattningen innehålla i Danmark
och Norge framlagda lagförslag bestämmelser örn att registrering skall kunna
vägras av registreringsmyndigheten. Ytterligare må framhållas, att
man i föreliggande tyska lagförslag ansett sig böra med hänsyn till konventionen
införa ett stadgande örn registreringsvägran i nu förevarande
fall.
Gällande varumärkeslag överlämnar för övrigt åt registreringsmyndighetens
prövning andra frågor, som måste anses lika svårbedömliga som den
här föreliggande. Och i själva verket äger redan nu myndigheten till stor
del den prövningsrätt, örn vilken här är fråga. Sedan det nämligen fastslagits
i praxis, att registrering av ordmärke, som kolliderar med inarbetat sådant,
står i strid med 4 § 1) varumärkeslagen, har registreringsmyndigheten
att vid sin förprövning beakta detta. Enligt vad jag inhämtat, är
myndigheten också av denna uppfattning.
Beträffande stadgandets detaljer och den redaktionella avfattningen av
4 § i övrigt hänvisar jag till betänkandet (sid. 38).
Talan örn vunnen registrerings upphävande i detta fall kan utan lagändring
föras enligt 10 § andra stycket.
Konventionen medgiver unionsländerna att stadga preklusionstid för
sådan talan, örn registreringen ej bevisligen vunnits i ond tro. Liksom
den sakkunnige (betänkandet sid. 39) anser jag emellertid, att det icke
finnes tillräcklig anledning att göra bruk av detta medgivande.
9 §.
Första stycket av den nya artikeln 5 bis i konventionen stadgar, att en
respittid örn minst tre månader skall medgivas för betalning av föreskrivna
avgifter för upprätthållande av rättigheter, som falla inom det indu
-
46
Departements
chefen.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
stixelia rättsskyddets område. Detta stadgande blir bl. a. tillämpligt
å den avgift, som skall erläggas vid förnyelse av varumärkesregistrering.
Bestämmelserna i 9 § varumärkeslagen innehålla för närvarande intet
örn respittid. En sådan måste alltså införas. Den sakkunnige har föreslagit
densamma till tre månader och förordat en tilläggsavgift av tjugu
kronor vid betalning under respittiden (sid. 27). Häremot synes ej vara
något att erinra. Emellertid torde i redaktionellt avseende höra vidtagas
någon jämkning i paragrafens avfattning.
16 §.
I mom. 5 av denna paragraf föreslås två ändringar, den ena på grund
av prioritetstidens utsträckande från fyra till sex månader
i artikel 4 mom. c) av Haagkonventionen och den andra i följd av det
nya mom. 6 i 4 § varumärkeslagen (betänkandet sid. 18 och 39).
I övergångsbestämmelserna har det till en början ansetts
böra utsägas, att den nya respittiden i 9 § icke gäller sådana varumärken,
för vilka skyddet upphört redan före lagens ikraftträdande.
Sista stycket innehåller såsom huvudregel, att de nya eller utvidgade
registreringsförbuden i 4 § 3 och 6 mom. icke få föranleda upphävande
jämlikt 10 § av registreringar, som i överensstämmelse med nu gällande
lag vunnits före den nya lagens ikraftträdande.
Emellertid har i fråga örn de officiella beteckningarna ett undantag
måst göras från denna regel, vilket beror på femte stycket av artikel 6 ter
i konventionen. Där stadgas, att bestämmelserna i artikelns första stycke
skola beträffande notoriskt kända sfatsemblem äga tillämpning å alla vai
umärken, som registrerats efter undertecknandet av Haagkonventionen.
den 6 november 1925.
En viss retroaktiv verkan är alltså ofrånkomlig. Men undantagsbestämmelsen
synes höra begränsas så snävt som möjligt. Härvid har jag
funnit mig kunna biträda den sakkunniges förslag (betänkandet sid. 49),
dock med viss redaktionell jämkning. Till kategorien notoriskt kända
statsemblem hänföras alitsa endast statsvapen och statsflaggor, varigenom
— då redan det nuvarande registreringsförbudet i 4 § 3 mom. avser både
in- och utländska statsvapen — den retroaktiva regeln endast behöver omfatta
statsflaggorna. För de varumärken, som falla under denna regel,
medgives viss respittid, nämligen till utgången av år 1937. Denna tid
torde oberoende av den förskjutna tidpunkten för lagens ikraftträdande
böra bibehållas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
47
Lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
1 §.
Vid behandlingen av 4 § 3) varumärkeslagen har omnämnts, att de två
lörsta styckena av artikel 6 ter i konventionen icke blott skydda de där
omiörmälda beteckningarna — statsvapen, statsflaggor och andra statsemblem
samt statliga kontroll- och garantibeteckningar — mot kolliderande
variimärkesregistreringar utan även förbjuda användande, frånsett
registrering, av varumärken, innehållande ifrågavarande statliga beteckningar
eller sådana, som ur heraldisk synpunkt äro därmed förväxlingsbara.
Artikelns nionde stycke ålägger för övrigt unionsländerna i fråga
örn statsvapen att förbjuda allt användande därav i handeln, då detta användande
är ägnat att vilseleda angående varors ursprung.
Den sakkunnige framhåller, att dessa bestämmelser nödvändiggöra vittgående
ändringar i svensk rätt, då det för närvarande icke finns några
generella föreskrifter, direkt avsedda att träffa varumärkesanvändning
av officiella beteckningar. I betänkandet erinras, att sådant användande
dock kan vara ett led i annat straffbart förfarande, samt att det finns
en del specialbestämmelser, som kunna vara av betydelse i förevarande
avseende. Härom må vidare hänvisas till betänkandet (sid. 50—52). Den
sakkunnige påpekar där bl. a., att det enligt lagen den 2 juni 1911 örn
skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar — 1 § andra stycket
i dess lydelse enligt lag den 8 maj 1931 — är förbjudet att såsom
märke å handelsvaror eller eljest i handelsändamål bruka märke, som består
av vitt kors å röd botten, d. v. s. schweiziska statsvapnet, samt att i
förordningen den 30 mars 1901 angående förbud mot anbringande av vissa
stämplar eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av
oädel metall m. m. finnes en del bestämmelser mot användande av de
svenska kontrollstämplarna för guld-, silver- eller platinaarbeten å sådana
arbeten, som i sitt inre innehålla oädel metall.
Den sakkunnige föreslår till uppfyllande av konventionsreglerna en särskild
ny lag örn skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
De lagstiftningsåtgärder, som påkallas av nyssnämnda konventionsbe- Departementsstämmelser,
torde böra vidtagas genom utfärdandet av en särskild lag i chefenämnet,
såsom i sakkunnigbetänkandet förordats.
Den nya lagen måste först och främst omfatta de statliga beteckningar,
som konventionen avser, varmed böra jämställas motsvarande beteckningar
i Sverige och länder, som ej tillhöra konventionen.
På sätt i betänkandet framhålles, kan det däremot vara föremål för
olika meningar, örn lagen även bör avse de beteckningar, vilka blott såsom
svenska skola vara uteslutna från varumärkesregistrering, alltså de
kommunala vapnen och beteckningar, vilka såsom hänsyftande på sven
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
ska staten giva märken, vari de användas, en officiell karaktär. Den sakkunnige
anser det dock på sin plats att ställa även dessa beteckningar
under skydd i förevarande hänseende. Han framhåller ock, att uttalanden
vid olika tillfällen gjorts till förmån för en lagstiftning av denna räckvidd.
I de inkomna yttrandena hava icke gjorts några erinringar mot förslaget
i denna del, och jag finner övervägande skäl tala för detsamma.
Lagen skulle således komma att omfatta samma beteckningar som registreringsförbudet
i 4 § 8) varumärkeslagen enligt dess föreslagna nya
lydelse. Angående dessa beteckningar hänvisar jag till det vid nyssnämnda
lagrum anförda.
Det, som skall förbjudas, är användande såsom kännetecken för varor
av märke, vari skyddad beteckning intagits. För gärningens karakterisering
har använts i huvudsak samma avfattning som i 12 § varumärkeslagen
enligt dess lydelse efter 1930 års lagändring. Beträffande första
stycket i övrigt hänvisar jag till betänkandet (sid. 52—53).
Andra stycket har tillkommit i anledning av nionde stycket i artikel
6 ter av Haagkonventionen och avser endast statsvapen. Genom lagbestämmelsen
förbjudes i fråga örn dessa allt användande i handelsändamål
utan vederbörligt tillstånd. Konventionen medgiver en begränsning till
fall, då användandet är ägnat att vilseleda angående varors ursprung.
Liksom den sakkunnige (sid. 53) anser jag dock icke skäl föreligga att
upptaga denna restriktion, som icke finnes i den gällande bestämmelsen
örn schweiziska statsvapnet. Sistnämnda stadgande bör i samband med
den nya lagens ikraftträdande upphävas; i överensstämmelse härmed är
sista stycket av övergångsbestämmelserna utformat.
I övergångsbestämmelserna regleras dessutom den viktiga
frågan örn den nya lagens tillämpning på äldre märken.
Den sakkunnige anför härom:
Åtskilligt kunde tala för att här, särskilt örn vunnen registrering ej
kunde åberopas, göra de nya bestämmelserna för alla fall tillämpliga
även på äldre märken, dock under medgivande av viss respittid. Emellertid
skulle ett generellt tillämpande av den nya lagen på äldre märken
nog innebära alltför starka ingrepp i bestående förhållanden. I ändamål
att förebygga antagande i ond tro av märken, som förbjödes först
genom den nya lagen, under tiden mellan dennas utfärdande och dess
ikraftträdande föresloges dock, att lagen gjordes tillämplig å märken av
ifrågavarande slag, som börjat användas först efter lagens utfärdande.
Riksheraldikerämbetet uttalar örn lagens tillämplighet å äldre märken:
Det vore betänkligt, att ett så stort skydd gåves åt äldre innehavare
av oriktiga varumärken, att desamma kunde för all framtid använda sina
märken till skada för konkurrenter. Det vore enligt ämbetets åsikt högeligen
önskvärt, att det fastställdes en viss tidrymd, efter vilken även
äldre varumärken av här avsett slag bleve otillåtna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 49
Efter övervägande av här berörda fråga har jag stannat vid att biträda
den sakkunniges förslag. Även detta innebär en viss, ehuru begränsad,
tillämplighet å äldre märken; härför skall jag strax närmare redogöra.
Framhållas må, att fullmäktige i järnkontoret synas hava betänkligheter
redan mot denna undantagsbestämmelse i förslaget. Örn lagen
i större utsträckning komme att avse även sådana märken, som tagits i
bruk före dess utfärdande, skulle den sannolikt medföra olägenheter för
åtskilliga näringsidkare.
Från huvudregeln göras två undantag. Av dessa är det första hämtat
från övergångsbestämmelsen till den lag, varigenom skyddet för schweiziska
statsvapnet infördes i 1911 års lag örn skydd för vissa internationella
sjukvårdsbeteckningar. Det andra är i huvudsak utformat i analogi med
den sista av övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen örn ändring
i varumärkeslagen, dock att här jämte statsflaggor upptagits statsvapen.
Jag hänvisar därför till vad jag anfört rörande sistnämnda övergångsbestämmelse
samt till betänkandet (sid. 54).
I den sakkunniges förslag torde visst förtydligande tillägg böra ske.
Den sakkunnige omnämner, att en ny bestämmelse i konventionen, ehuru
den ej strider mot gällande svensk rätt, dock möjligen kan giva anledning
till betänkligheter såsom hinderlig vid en framtida lagstiftning.
Detta gäller det nya femte stycket i artikel 5, där det föreskrives, att
mönsterskydd icke skall kunna förverkas genom införsel av föremål,
överensstämmande med de skyddade.
I betänkandet anföres:
Såvitt unionsländerna anginge, hindrades härigenom införandet av den
bestämmelse örn förbud i dylika fall, som funnes i 22 § av patentlagstiftningskommitténs
år 1916 framlagda förslag till ny mönsterlag. Kommittén
hade genom denna bestämmelse bl. a. velat tillgodose det önskemål
örn fri tillgång till utländska mönster, som till den framförts av representanter
för åtskilliga industrier, främst textil-, glas- och porslinsindustrierna.
Detta omöjliggjordes av det nya konventionsstadgandet. Ett
biträdande av den nya texten kunde därför möjligen komma att förstärka
motståndet mot en sådan hela industrien omfattande mönsterlag, som
ifrågasatts att komma till genomförande. Enär det vid ett biträdande av
konventionen ej funnes möjlighet att göra reservationer på särskilda punkter,
borde dock icke avgörande vikt läggas vid dessa betänkligheter. Vid
de nordiska förhandlingarna 1926—1927 hade enighet rått därom, att konventionens
nu förevarande bestämmelse borde godkännas.
Sveriges industriförbund yttrar i denna fråga:
De förutnämnda industrierna torde icke längre resa samma starka motstånd
mot en mönsterlag som tidigare. Åtminstone torde glas- och porslinsindustrierna
numera i stor utsträckning vara oberoende av utländska
mönster.
Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 4. 4
Departements
chefen.
Departements
chefen.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Vad sålunda upplysts från industriellt håll lärer berättiga till den uppfattningen,
att det från svensk synpunkt icke är förenat med allvarligare
olägenheter att binda sig på den föreliggande punkten genom en anslutning
till den nya konventionen.»
Med förmälan att han låtit i enlighet med vad i det föregående anförts
omarbeta ovannämnda förslag till 1) lag om ändring i 7, 11, 15 och 16 §§
förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, 2) lag angående
ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1) örn skydd för vissa mönster
och modeller, 3) lag angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli
1884 (nr 29) örn skydd för varumärken samt 4) lag örn skydd för vapen
och vissa andra officiella beteckningar, uppläser härefter föredraganden
samma förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, samt
hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
Kungl. May.ts proposition nr 4.
51
Bilaga.
Förslag
till
Lag
Olli ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent.
Härigenom förordnas, att 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj
1884 angående patent, av vilka lagrum 7 och 11 §§ senast ändrats, den
förra genom lag den 5 juni 1931 (nr 192) och den senare genom lag den 3
maj 1929 (nr 67), samt 15 § ändrats genom lag den 9 maj 1902 (nr 45), skola
— 7, 11 och 16 §§ i nedan angivna delar — hava följande ändrade lydelse:
7 §.
Arn ansökningshandlingarna---taga kännedom.
Under två---mot patentansökningen.
Före utgången av nämnda tid skall sökanden till patentmyndigheten inbetala
en avgift (utfärdningsavgift) av femtio kronor ävensom till stämpel
å patentbrevet tio kronor. Dock må dessa avgifter, den förra förhöjd
med tjugufem kronor, erläggas inom två mannder därefter. Fullgöres icke
vad sålunda föreskrivits, skall ansökningen såsom återtagen avföras. I
händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad i utfärdnings- och
stämpelavgifter må hava erlagts.
Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt de stadgade
avgifterna erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått,
företage patentmyndigheten ärendet till avgörande.
Möter ej---tryck offentliggöras.
11 $.
Förutom de--— trehundra kronor.
Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentar erläggas
före det årets början. Dock må avgiften, förhöjd med en femtedel,
erläggas inom de tre första månaderna av patentåret och, förhöjd med
ytterligare en femtedel, dock minst tjugufem kronor, inom därpå följande
tid av tre månader.
Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid,
vare det erhållna patentet förfallet.
Patenthavare vare---beskrivningens offentliggörande.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
15 $.
Varder, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den patenterade
uppfinningen ej inom riket utövad i ett mot förhållandena därstädes
väsentligen svarande omfång, åge den, som vill erhålla tillstånd att
utan hinder av patentet utöva uppfinningen, därom emot patenthavaren
föra talan vid domstol. Visas ej giltig anledning till underlåtenheten
att utöva uppfinningen, föreskrive domstolen, efter ty skäligt prövas, under
vilka inskränkningar och villkor samt mot vilken ersättning uppfinningen
må av käranden utövas.
16 §.
Patent vare---väsentliga åtgärder.
Utan hinder av patent må å fartyg eller annat transportmedel, som utan
att vara hemmahörande i riket vid regelbunden trafik eller eljest dit tillfälligt
inkommer, den patenterade uppfinningen utövas för transportmedlets
behov.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer; dock skola de
i 7 och 11 §§ enligt dessa lagrums nya lydelse medgivna längre anståndstiderna
icke gälla i fråga örn avgifter, beträffande vilka redan före den
nya lagens ikraftträdande då gällande betalningstider utgått.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1) om skydd för
vissa mönster och modeller.
Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 10 juli 1899 örn skydd för vissa
mönster och modeller, vilket lagrum ändrats genom lag den 7 augusti
1914 (nr 155), skall hava följande ändrade lydelse:
20 $.
Med avseende å mönster, skyddat i stat, som för här i riket registrerat
mönster gör motsvarande medgivande, äger Konungen förordna, att, örn
någon här i riket sökt registrering av ett mönster, varå han tidigare sökt
skydd i den främmande staten, då må förstberörda ansökning i förhållande
till andra ansökningar ävensom med hänsyn till sådant hinder mot
53
Kungl. May.ts proposition nr 4.
registrering, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt
med ansökningen i den främmande staten, för så vitt ansökningen
här i riket skett före utgången av viss tid, som kan i förordnandet bestämmas
antingen till högst sex månader från det skyddet söktes i den
främmande staten eller till högst tre månader från det vederbörande myndighet
där kungjorde, att skyddet meddelats, samt sökanden hos registreringsmyndigheten
här i riket framställt anspråk på sådan företrädesrätt
inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet bestämmes.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Förslag
till
Lag
angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29) örn skydd
för varumärken.
Härigenom förordnas, att 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 örn skydd
för varumärken, vilka lagrum ändrats, 4 och 16 §§ senast genom lag den
7 augusti 1914 (nr 154) samt 9 § genom lag den 25 februari 1921 (nr 50),
skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
4 §.
Varumärke må ej registreras:
1) örn det---eller pris;
2) örn däri---fasta egendom;
3) örn däri utan vederbörligt tillstånd intagits statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor
av samma eller liknande slag som de, vilka rätten till varumärket skulle
komma att omfatta, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på
svenska staten giver märket en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen
eller ock beteckning, som lätt kan förväxlas med de nu omförmälda;
4) örn det---väcka förargelse;
5) örn det är helt och hållet likt varumärke, som redan är för annans
räkning registrerat eller behörigen anmält till registering, eller med dylikt
märke företer sådan likhet, att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar,
märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas;
6) om det är helt och hållet likt eller lätt kan förväxlas med märke,
som redan är här i riket för annan inarbetat såsom i handeln gällande
varukännetecken.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
I de under 5) och 6) angivna fall må dock registrering ej vägras, om
likheten beror av sådana beteckningar, som avses i 7 §, eller örn bägge
märkena gälla olika varuslag.
9 §.
Varumärke registreras för en tid av tio år, räknat från registreringsdagen.
Registreringen kan förnyas, varje gång för tio år från dagen för
förnyelsen. Sker ej förnyelse, upphör skyddet vid registreringsperiodens
utgång.
Vill någon —--märket styrkas.
Ansökan örn förnyelse skall hava inkommit före utgången av löpande
registreringsperiod. Dock kan sådan ansökan med laga verkan göras under
tre månader därefter, i vilket fall ansökningsavgiften utgår med trettio
kronor.
Förnyelse skall---omförmälda intyg.
Finner registreringsmyndigbeten något vara underlätet av vad här
föreskrivits, skall förnyelse vägras. Angående delgivande av beslutet
och klagan däröver gäller vad för motsvarande fall stadgas i 5 §.
16 %.
Konungen äger---som registreras:
1) ansökan örn----åt varumärket;
2) den, för---sådant ombud;
3) varumärket skyddas--- — främmande staten.
Med avseende---följande bestämmelser:
4) varumärket må---främmande staten;
5) bar någon här i riket sökt registrering av ett varumärke, som han
tidigare anmält till registrering i den främmande staten, då må den ansökning
i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn till
sådant hinder mot registrering, som i 4 § 6 mom. omförmäles, betraktas
så, som vore den gjord samtidigt med anmälningen i den främmande staten,
för så vitt ansökningen här i riket skett före utgången av viss tid,
som kan i förordnandet bestämmas antingen till högst sex månader från
anmälningen i den främmande staten eller till högst tre månader från det
vederbörande myndighet där kungjorde, att registreringen beviljats, samt
sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket framställt anspråk på
sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som av Konungen i förordnandet
bestämmes;
6) vägras registrering---nämnda tid;
7) varumärke, som---sin firma.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Vad i 9 § tredje stycket sista punkten stadgas skall dock icke gälla i
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
55
fråga om varumärken, för vilka skyddet upphört redan före den nya
lagens ikraftträdande.
Ej heller må, så vitt angår varumärke som före den nya lagens ikraftträdande
registrerats i överensstämmelse med den äldre lagens föreskrifter,
de nya bestämmelserna i 4 § 3 och 6 mom. utgöra grund för registreringens
avförande eller upphävande jämlikt 10 har varumärke, däri
utan vederbörligt tillstånd intagits statsflagga eller beteckning som lätt
kan därmed förväxlas, registrerats forst efter den 6 november 1925, må
emellertid förordnande örn varumärkets avförande kunna meddelas, dock
ej före utgången av år 1937.
Förslag
till
Lag
om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Den, som i utövning av näringsverksamhet
å varor, vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller å kärl eller
omslag (emballage), i vilka de förvaras, utan vederbörligt tillstånd sätter
märke, som honom veterligen utgöres av eller innehåller statsvapen, statsflagga
eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning
för varor av samma eller liknande slag som det, för vilket märket av
honom brukas, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska
staten giver märket en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen;
eller
för kännetecknande av sina varor utan vederbörligt tillstånd brukar sådant
märke å anslag, skylt eller därmed jämförlig anordning eller i annons,
cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning eller annan affärshandling;
eller
inför till riket, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom
veterligen äro, enligt vad ovan sägs, olagligen märkta,
straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd
med strängare straff.
Lag samma vare örn den, som eljest utan vederbörligt tillstånd i handelsändamål
brukar märke, vilket honom veterligen utgöres av eller innehåller
statsvapen.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Vad ovan sagts om vapen och andra officiella beteckningar galle ock
i fråga om beteckningar, som med de omförmälda förete sådan likhet, att
förväxling lätt kan äga rum.
2 *.
Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse mot denna lag.
3 *.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer men är, vad
angår märken som redan före lagens utfärdande brukas av näringsidkare,
tillämplig endast å:
1) märke, vari ingår schweiziska statsvapnet (vitt kors å röd botten)
eller därmed lätt förväxlingsbar beteckning, dock att sådant märke må,
örn det börjat användas före den 8 maj 1931, fortfarande brukas till den
1 januari 1936; och
2) annat märke, innehållande statsvapen, statsflagga eller därmed lätt
förväxlingsbar beteckning, vilket börjat användas först efter den 6 november
1925, dock att sådant märke må fortfarande brukas till den 1 januari
1938.
Genom denna lag uppbäves 1 § andra stycket lagen den 2 juni 1911
(nr 43 sid. 1) örn skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteekningar,
sådant nämnda lagrum lyder enligt lag den 8 maj 1931 (nr 87).
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
57
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Martts lagråd den 31 maj 1933.
Närvarande:
justitieråden Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 7 april 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till
1) lag örn ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent;
2) lag angående ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1) örn
skydd för vissa mönster och modeller;
3) lag angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli 1884 (nr 29)
örn skydd för varumärken; samt
4) lag örn skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av juris kandidaten Åke von Zweigbergk.
Lagrådet fann förslagen icke föranleda andra erinringar än följande. I
slutbestämmelsen till förslaget till lag örn ändringar i förordningen angående
patent borde det heta att denna lag träder i kraft den dag Konungen
bestämmer, men skall icke tillämpas i fråga örn avgift, för vilken jämlikt
äldre föreskrifter betalningstiden dessförinnan utgått. Motsvarande
omformulering borde äga rum i slutbestämmelserna i förslaget till lag
örn ändringar i varumärkeslagen. I sistnämnda lagförslag borde det avslutande
uttrycket i 4 § »olika varuslag» jämkas till tydligare utmärkande
av motsatsförhållandet till vad som under 3) i samma paragraf betecknas
med uttrycket »varor av samma eller liknande slag».
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Bihang till riksdagens protokoll 193''i. 1 sami. Nr i.
5
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
december 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för handelsdepartementet
dels Pariskonventionen den 20 mars 1883 för skydd av
den industriella äganderätten, reviderad i Bryssel den 14 december 1900,
i Washington den 2 juni 1911 och i Haag den 6 november 1925, dels ock
lagrådets den 31 maj 1933 avgivna utlåtande över de den 7 april 1933 till
lagrådet remitterade förslagen till 1) lag örn ändring i 7, 11, 15 och 16 §§
förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, 2) lag angående
ändring i 20 § lagen den 10 juli 1899 (nr 59 sid. 1) örn skydd för vissa mönster
och modeller, 3) lag angående ändring i 4, 9 och 16 §§ lagen den 5 juli
1884 (nr 29) örn skydd för varumärken samt 4) lag örn skydd för vapen och
vissa andra officiella beteckningar.
Föredraganden anför:
»Lagförslagen avse huvudsakligen att bringa den svenska rätten i överensstämmelse
med Pariskonventionen enligt dess i Haag år 1925 beslutade
lydelse. Redan vid remissen till lagrådet har lämnats en redogörelse för
de viktigare nyheterna i den reviderade konventionen och uttalats den
uppfattningen, att vårt land bör ansluta sig till denna.
Lagrådet har endast framställt några smärre erinringar, nämligen mot
slutbestämmelserna i förslagen till lag örn ändringar i förordningen angående
patent och till lag angående ändringar i lagen örn skydd för varumärken
samt mot sista stycket av 4 § i sistnämnda lagförslag. I anledning
av vad lagrådet anfört har jag låtit omarbeta övergångsbestämmelserna
i förstnämnda lagförslag ävensom berörda stadgande i lagförslaget
örn ändringar i varumärkeslagen, varjämte redaktionella jämkningar
vidtagits i slutbestämmelserna dels i sistnämnda lagförslag, dels ock i
förslaget till lag örn skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.
»
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Majit måtte genom proposition
dels äska riksdagens godkännande av ifrågavarande konvention, dels, jämlikt
§ 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga de fyra ovan omförmälda
delvis jämkade lagförslagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till nästkommande års riksdag skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Stefenson.