Kungl. Majlis proposition nr 32.
1
Nr 32.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående åtgärder mot smittsamma, sjukdomar hos bin; given
Stockholms slott den 3 januari 1934.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Majs Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari
1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
I skrivelse den 22 september 1928 har styrelsen för Sveriges biodlares
riksförbund hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att
en lag angående bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin måtte
bliva utfärdad samt hos riksdagen äska för lagens tillämpning nödiga
anslag. Vid skrivelsen har styrelsen fogat ett förslag till lag i ämnet
samt motivering till nämnda förslag. Med skrivelse den 29 september
1928 har styrelsen sedermera inkommit med vissa upplysningar i
frågan. Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
har den 11 januari 1929 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
Bihang lill riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr 32.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
därvid fogats yttrande från föreståndaren för centralanstaltens dåvarande
entomologiska avdelning professorn A. Tullgren. Sedan biodlarnas
riksförbund därefter i skrivelse den 15 maj 1929 förklarat sig vilja
— under förutsättning att en försöksanstalt för biodlingen samt en lag
angående smittsamma bisjukdomar bleve verklighet — ställa 15,000 kronor
till förfogande för uppförande av en laboratoriebyggnad åt försöksanstalten
ifråga, har Kungl. Maj:t den 14 juni 1929 uppdragit åt styrelsen
för nämnda centralanstalt att verkställa närmare utredning rörande
behovet av ingripande från statens sida i det avseende, varom i riksförbundets
skrivelse vore fråga, samt inkomma med förslag till de åtgärder
och bestämmelser, som i ämnet eventuellt kunde prövas av behovet påkallade,
varjämte styrelsen skulle i samband därmed avgiva yttrande över
omförmälda i riksförbundets skrivelse den 15 maj 1929 gjorda erbjudande.
Den sålunda begärda utredningen har av centralanstaltens styrelse i
skrivelse den 12 november 1929 avlämnats. Vid skrivelsen har styrelsen
fogat från professor Tullgren infordrat yttrande. Därefter hava infordrade
utlåtanden i ärendet avgivits dels den 18 september 1930 av lantbruksstyrelsen,
som därvid överlämnat från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt från ett stort antal styrelser för biodlarföreningar i skilda
län inkomna yttranden, och dels den 26 april 1933 av medicinalstyrelsen,
som vid sitt yttrande fogat ett av styrelsen upprättat förslag till författning
i ämnet. Slutligen har statens växtskyddsanstalt den 21 november
1933 avgivit infordrat utlåtande, därvid fogats dels en omarbetning av
medicinalstyrelsens förslag till författning och dels yttranden av professor
Tullgren och assistenten vid anstalten fil. lic. O. Ahlberg.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.
Styrelsen för biodlarnas riksförbund har i sin framställning anfört, att
de smittsamma bisjukdomarna utgjorde en av de största svårigheterna,
den svenska biodlingen hade att kämpa emot. Biodlarorganisationerna
och enskilda biodlares ansträngningar att bekämpa det onda hade visserligen
i viss mån kunnat hämma men icke förhindra sjukdomarnas fortskridande
utveckling. Detta för biodlingen ogynnsamma förhållande berodde
väsentligen därpå, att smittämnenas överförande till av smitta ej
angripna bigårdar i hög grad betingades av missförhållanden av sådan
art, att de kunde avhjälpas allenast genom en mot dem riktad effektiv
lagstiftning.
I förevarande motivering till det av styrelsen för biodlarnas riksförbund
framlagda författningsförslaget har i huvudsak upptagits följande.
De smittsamma bisjukdomarna hade under de senare åren inom vårt
land nått en så oroväckande utbredning, att ingripande åtgärder vore av
nöden, därest bistammen ej skulle betänkligt decimeras eller på sina håll
hotas med undergång. En dylik utveckling skulle icke blott medföra
kännbara direkta förluster för biodlarna och resultera i en nedgående honungsavkastning.
Den skulle indirekt i än högre grad bliva till skada för
den svenska lanthushållningen, alldenstund bina såsom blombefruktare
3
Kunut. Maj:ts proposition nr 32.
fyllde en viktig uppgift i naturen. För odlingen av fruktträd, vilka i
stor utsträckning vore självsterila, samt för en mängd trädgårds- och
åkerväxter, vilkas frukt- och frösättning bina verksamt befordrade, vore
deras närvaro och spridning synnerligen av behovet påkallade. Statliga
och kommunala myndigheter hade också nogsamt beaktat biodlingens betydelse
och utanordna! årliga anslag till dess befrämjande. Det stöd, som
sålunda lämnades, bleve dock av mindre verkan, örn genom förhärjande
sjukdomar bisamhällenas antal allvarligt reducerades.
De sjukdomar, vilka avsåges med den tilltänkta lagstiftningen, vore dels
sådana, som angrepe de utbildade bina, och dels sådana, som angrepe
ynglet. Bland de förra vore den s. k. nosemasjukan den svåraste arten,
och av de senare vore den s. k. yngelrötan, europeisk eller amerikansk,
den allvarligaste och mest förhärjande sjukdomen och för övrigt den
farsot, som svårast hotade biheståndet.
Till nämnda sjukdomars spridning och utveckling bidroge i hög grad
det förhållandet, att biägare av oförstånd eller likgiltighet underläte att
iakttaga nödig aktsamhet med sjuka bin eller de bostäder, redskap m. m.,
med vilka dessa haft beröring. Ett mycket stort antal biägare fortfore
med den sedan gamla tider brukliga seden att låta biboningar, vilkas
innevånare dött ut, stå kvar i bigården med bibehållet vaxbygge och
öppen ingång. Denna plägsed jämte det även förekommande sättet att
förvara vax och honung samt avfall av vax och honung tillgängligt för
bin utgjorde den största kända faran för smittsamma bisjukdomars spridning,
enär bina vid tider, då naturligt honungsdrag ej vore för handen,
mycket ivrigt besökte sådana bibostäder och andra ting, som nyss nämnts.
En fullt effektiv lagstiftning mot dylikt förfarande utgjorde därför den
viktigaste förutsättningen för framgång i kampen mot de smittsamma
bisjukdomarna.
Särskilda lagbestämmelser angående förflyttning av bisamhällen syntes
ock nödiga. Känt vore, att genom s. k. vandring med bigårdar, d. v. s.
bisamhällens förflyttning mellan orter, å vilka honungsdraget infölle å
olika tido- av sommaren — en åtgärd som vunne alltmera burskap —
smittsam bisjukdom gång efter annan överförts till förut smittfri ort.
S. k. vilda bisamhällen vore naturligen i än högre grad än samhällen,
som stöde under biägares uppsikt, utsatta för att i dem inkommen smitta
utvecklades och fortbestode, och de utgjorde därigenom en ännu större
fara för biodlingen än de sistnämnda. Dessa vilda bisamhällens tillintetgörande
vöre av så stor betydelse, att ett förbigående därav i den ifrågasatta
lagstiftningen ej kunde ifrågakomma.
Örn mera ingripande åtgärder mot de smittsamma bisjukdomarna
skulle kunna, eventuellt mot biägarens vilja, företagas, vore det ofrånkomligt,
att någon statens institution finge i uppdrag att verkställa nödiga
undersökningar för konstaterande av förekomsten av smittsam bisjukdom
samt att tillsyningsmän tillsattes, åt vilka övervakning av lagens
efterlevnad borde anförtros.
Då såväl i det allmänna rättsmedvetandet som ock i vår lagstiftning
den uppfattningen gjort sig gällande, att, där förintelse av egendom för
det allmännas bästa påbjödes, skälig gottgörclsc av allmänna medel till
erkändes den, som drabbades av förlusten, torde det kunna anses billigt,
att även biägarna tillförsäkrades motsvarande förmån vid förintandet av
bisamhällen.
Det kunde näppeligen förutsättas, att kompetenta tillsyningsman kunde
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
erhållas utan att ersättning tilldelades dem. Det syntes rättvist, att ersättningen
i vissa fall fördelades mellan biägarna oell allmänna medel.
Av det av riksförbundets styrelse framlagda författningstorslaget, vilket
är uppgjort i enlighet nied vad nyss anförts, framgår vidare, att styrelsen
tänkt sig, att ersättning till tillsyningsman skulle gäldas helt av
biägare, örn dennes tredska föranlett tillsyningsmannens ingripande, medan
ersättning åt tillsyningsman för vissa åtgärder, som vidtagits på
framställning av biodlare, skulle till 2,U gäldas av biodlaren oell till V»
av allmänna medel. Ersättning för tillintetgörande av vilt bisamhälle
och gottgörelse för genom tillintetgörandet uppkommen skada förutsattes
i författningsförslaget skola helt gäldas av allmänna medel.
Styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
har i sin den 12 november 1929 avgivna utredning framhållit i huvudsak
följande.
Enligt tillgängliga uppgifter torde antalet bisamhällen i landet uppgå
till omkring 100,000. Den årliga avkastningen av biskötseln i form av
honung oell vax hade av biodlarnas riksförbund uppskattats till något
över två miljoner kronor. I betraktande av att biskötseln i huvudsak
torde bedrivas av mindre jordbrukare och lägenhetsägare ävensom av
lägre tjänstemän och hantverkare på landet, syntes nyssnämnda avkast -ningsbelopp böra tillmätas icke ringa betydelse såsom tillskott till nämnda
personers i regel blygsamma inkomster. Men biskötseln hade därutöver
mera allmän betydelse, nämligen för befruktning av olika nyttiga
växters blommor. I sådant hänseende finge särskilt nämnas binas betydelse
vid fröodlingen av vissa klöverslag m. m. ävensom vid fruktodling.
Styrelsen ansåge således, att biskötseln vore en näringsgren, som vore
väl förtjänt av statsmakternas omvårdnad. — Enligt uppgift av professor
Tullgren beräknades, att antalet bisamhällen, som vöre smittade av
de svårartade bisjukdomarna nymfpest och nosemasjukan, uppginge till
10 procent av hela antalet bisamhällen. Styrelsen funne det vara uppenbart,
att biskötseln i vårt land i hög grad försvårades genom den utbredning,
vissa smittsamma sjukdomar visat sig hava, och då biodlarna icke
själva på frivillighetens väg syntes kunna effektivt bekämpa sjukdomarna,
ansåge styrelsen, att det vore motiverat, att statsmakterna genom
reglerande bestämmelser sökte skydda biodlingen mot de smittsamma
sjukdomarna.
Vidare har styrelsen i huvudsak tillstyrkt de av riksförbundets styrelse
föreslagna bestämmelserna. Beträffande ersättningsfrågan har centralanstaltens
styrelse — efter att hava hänvisat till riksförbundets styrelses
förslag, att kostnaderna för ersättandet av skada till följd av förintande
av vilt bisamhälle skulle utgå av allmänna medel — ifrågasatt,
huruvida icke i vissa fall ägaren eller innehavaren av det föremål, varest
bisamhället tagit sin bostad, själv borde vidkännas kostnaderna.
Professor Tullgren har i sitt vid centralanstaltens styrelses utredning
fogade yttrande uppgivit, att de förrättningar, som de föreslagna tillsyningsmännen
skulle hava att utföra med avseende på bisamhällen, som
vore smittade, bleve följande: undersökning av sundhetstillståndet, prov
-
Kungl. Ma]:ts proposition nr 32.
5
tagning, överförande av samhälle på s. k. ledare, s. k. efterbehandling,
siaktning (svavling) och desinfektion nied biåslampa eller formalin. För
dessa förrättningar anser professor Tullgren, att följande ersättningsbelopp
per samhälle torde kunna vara skäliga, nämligen för undersökning
50 öre, för provtagning 2 kronor 50 öre, för överföring på ledare 1 krona
50 öre, för efterbehandling likaledes 1 krona 50 öre, för siaktning 1 krona,
för desinfektion med biåslampa 1 krona 50 öre och för desinfektion med
formalin 50 öre.
Lantbruksstyrelsen Ilar i sitt utlåtande förklarat, att i kampen mot
bisjukdomarna något vidare knappast torde vara att vinna på upplysningens
väg, och anser styrelsen i likhet med biodlarnas riksförbund tiden
nu vara mogen att i tillämpliga delar använda de metoder, som till -gripits när det gällt bekämpande av smittsamma farsoter bland husdjuren.
Under framhållande, att en förordning angående smittsamma bisjukdomars
bekämpande finnes i Norge sedan år 1916 oell i Danmark sedan
år 1919, anser sig styrelsen för sin del böra tillstyrka, att bestämmelser
i föreslaget syfte utfärdas jämväl i Sverige.
Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott har allenast Gävleborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrkt den ifrågasatta
lagstiftningen. Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anför, att, då smittsamma bisjukdomar utskottet veterligen icke
uppträtt inom länet, något behov av lagstiftning på ifrågavarande område
ej förelåge, oell att det i allt fall syntes utskottet lämpligt, att den
ifrågasatta lagen gjordes fakultativ. Förvaltningsutskottet i Norrbottens
läns hushållningssällskap upplyser, att biskötseln saknar all praktisk
betydelse i länet. Samtliga övriga förvaltningsutskott äro ense därom,
att lagstiftningsåtgärder i förevarande syfte äro nödvändiga,
och många framhålla behovet därav på det kraftigaste.
Förvaltningsutskottet i Södermanlands läns hushållningssällskap uppger,
att inom länet sedan ett antal år med bidrag av allmänna medel socken
för socken genomgåtts i avsikt att bekämpa bisjukdomarna, huvudsakligast
yngelrötan. Därvid hade det konstaterats, att i vissa delar av
länet nämnda bisjukdom fått så stor utbredning, att det knappt ansetts
lönande försöka rädda de sjuka samhällena, utan hade man fått gå in för
oskadliggörande. Detta hade, uppger förvaltningsutskottet vidare, i en
del fall mött opposition från biägarna, och det hade flerfaldiga gånger
inträffat, att biägare nekat låta behandla eller oskadliggöra sjuka samhällen.
Ett enda sådant fall, anser utskottet, kunde äventyra nedlagt
arbete på en trakt, som i övrigt rensats från sjukdomen.
I huvudsak samma synpunkter anföras av styrelserna för Östergötlands
läns och Norra Kalmar läns biodlareförbund.
Jönköpings lillis hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar, att
utskottets sakkunniga i frågor, som gällde biskötseln, påpekat, att vissa
smittsamma sjukdomar hos bin. i synnerhet nymfpest oell nosemasjuka,
under de senaste åren tilltagit i sådan grad i länet, att biodlarna därigenom
åsamkats stora förluster. Då det icke vore möjligt för biodlarna
själva att effektivt bekämpa ifrågavarande sjukdomar, vore det önskvärt,
att statsmakterna i vårt land, liksom i Norge och Damnark, medverkade
därtill genom vissa reglerande bestämmelser.
Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: Frän
fi
Kungl- Maj-.ts proposition nr 32.
biodlare i Blekinge län hade länge framförts önskemål rörande bestämmelser
för bekämpandet av sjukdomar hos bill. De föreslagna åtgärderna
syntes utskottet komma att i huvudsak tillmötesgå dessa önskemål,
varför de i stort sett vore att hälsa med tillfredsställelse. Vad beträffade
frågan örn ersättning för den skadegörelse, som kunde orsakas därav att
vilt bisamhälle måste förintas, ville utskottet i likhet med riksförbundet
förorda, att ersättning måtte utgå av allmänna medel. Det riktiga vöre
utan tvivel, att ägaren till den bigård, från vilken dylik »hittesvärm» utgått,
vore ersättningsskyldig, men då det i praktiken i allmänhet visat
sig vara utomordentligt svårt att beträffande dylik svärm leda äganderätten
i bevis, torde många stridigheter och trakasserier undvikas, örn
staten övertoge betalningsansvaret för det fåtal fall, där skadegörelse
verkligen kunde vara förenad med avlägsnande eller förintande av en
dylik svärm. Att såsom centralanstaltens styrelse ville sätta i fråga, lägga
betalningsansvaret på den person, som, utan något som helst eget förvållande,
råkat få en dylik bisvärm på sina ägor, syntes vara alltför hårt.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför: Biodlingen
hade inom länet bedrivits i mindre omfattning under många år.
Under de senare åren hade emellertid anslutningen till biodlarföreningarna
ökats ganska raskt. På grund av att största antalet biodlare ej hade
någon större erfarenhet på biskötselns område och särskilt saknade kännedom
örn bisjukdomarna, botemedlen mot dem och de nödvändiga
skyddsåtgärder, som behövde vidtagas för hindrande av smitta, vore det
av största vikt, att ett effektivt upplysningsarbete bedreves och örn möjligt
åtgärder vidtoges till skydd mot dessa sjukdomar. I den mån intresset
för denna näringsgren stege, ökades givetvis risken för sjukdomars införande
och spridning genom inköp av bisamhällen från platser, där sjukdomssmitta
förefunnes. Biodlarnas länsförbund ansåge även, att hjälp och
skydd mot dessa bisjukdomar vore av sådan betydelse, att biskötselns
bestånd rent av vore beroende av att åtgärder snarast möjligt vidtoges.
Enligt meddelande från biodlarnas sammanslutningar inom länet syntes
det vara bestyrkt, att möjligheterna för en lönande biskötsel vore lika
stora i länet som i sydligare delar av landet. Sålunda vore vinterförluster
på grund av köld och andra olägenheter ej större utan snarare
mindre än i södra Sverige. Enligt förvaltningsutskottets mening torde
vissa bestämmelser för bekämpande av smittsamma sjukdomar lios bin
och anvisande av medel för åtgärder härutinnan vara ofrånkomliga, örn
biskötseln skulle kunna utvecklas på ett för näringen tillfredsställande
sätt.
Medicinalstyrelsen har förklarat, att det syntes styrelsen uppenbart, att
en lagstiftning i den riktning, som Sveriges biodlares riksförbund föresloge,
vore oundgängligen nödvändig för motarbetande av de smittsamma
sjukdomarnas spridning och skadliga verkningar. Styrelsen har
emellertid ifrågasatt, huruvida en dylik lagstiftning skall givas ovillkorlig
giltighet för hela riket, eller erhålla s. k. fakultativ karaktär, därvid
dess tillämpning för visst område skulle bero på framställning av
lokalmyndighet, exempelvis hushållningssällskap. Visserligen hade detta
senare lagstiftningsförfarande tillstyrkts endast av Gotlands läns hushållningssällskap,
men i egenskap av »försökslagstiftniug» hade detta förfaringssätt
synts styrelsen vara att förorda. Styrelsen har vidare anfört:
7
Kungl. May.ts proposition nr 32.
Enligt styrelsens mening borde det tillkomma hushållningssällskap att
utse de omnämnda tillsyningsmännen ävensom att fastställa omfattningen
av deras tillsyningsdistrikt. Utbildningen av dessa tillsyningsman
torde överlämnas åt biodlarnas riksförbund. Instruktion för tillsyningsman
borde efter förslag av statens växtskyddsanstalt utfärdas
av lantbruksstyrelsen. Sådan tillsyningsman borde förlänas befogenhet
att undersöka bisamhällen inom sitt område, varvid tillträde ej finge
förvägras honom. Vidare borde han ilga rättighet att, därest förefintlig
sjukdom ej ansåges kunna hävas, förinta sådana sjuka samhällen, varvid
han dock borde söka samarbete med inom området verkande biodlareorganisation.
Kostnader för tillsyningsmännens åtgärder m. m. syntes riksförbundet
laiva tänkt sig täckta med statsmedel. Medicinalstyrelsen ville emellertid
ifrågasätta, huruvida icke dessa borde bestridas av vederbörande biodlarorganisation
med bidrag av de medel, som funnes tillgängliga eller
kunde anslås för biodlingens främjande. Syftet med en förordning, som
förslaget avsåge, kunde givetvis ej nås utan uppoffring från den enskilde
biägarens sida samt inskränkning i hans fria disposition av sin egendom,
i vad den avsåge biskötseln. De viktigaste bestämmelserna härutinnan
i en blivande lagstiftning mot smittsamma bisjukdomar torde kunna
sammanfattas i förbud för biägare dels att förvara smittförande
bibostäder eller bigårdsmaterial, av vad slag det vara månde, åtkomliga
för bin, dels att flytta (för avsalu eller annorledes) bisamhällen, bibostäder,
redskap, material, vax eller liknande, som kunde misstänkas vara
smittförande.
Styrelsen för statens växtskyddsanstalt har förklarat sig icke kunna
biträda medicinalstyrelsens förslag, att en blivande författning angående
bekämpande av bisjukdomar gjordes fakultativ. Såsom skäl härför har
anstaltens styrelse anfört, att, då bisjukdomarna vore ungefärligen jämt
fördelade över hela landet och dessutom med största lätthet spredes från
en trakt till en annan, en sådan villkorlig lagstiftning knappast bleve till
gagn för biodlingen.
Växtskyddsanstaltens chef, professor Tullgren, upplyser i sitt vid styrelsens
utlåtande fogade yttrande, att de arbeten, som på grund av den
ifrågasatta lagstiftningens genomförande kunde komma att påvila anstalten,
tillsvidare torde kunna verkställas av den av särskilt beviljade
medel för »forskningsverksamhet på biodlingens område» avlönade, till
anstalten knutna assistenten, därvid likväl förutsattes, att anslaget, som
för närvarande helt utginge till arvode, höjdes med minst 2,000 kronor
för täckande av kostnaderna för verksamheten.
Assistenten hos anstalten Ahlberg har i avgivet yttrande uppgivit, att
enligt riksförbundets statistik (maj 1933) invintrades hösten 1932 ej
mindre än 87,592 bisamhällen. Av dessa hade under året (1932) 1,784,
d. v. s. 2 procent, varit angripna av bipest. Med all sannolikhet vore emellertid
bipestfallen avsevärt talrikare och torde, i överensstämmelse med
do år 1929 utförda beräkningarna, kunna beräknas till mellan 3 och 4
procent av antalet samhällen. Riksförbundets statistik omfattade emellertid
blott dess egna medlemmars samhällen. Man torde väl kunna beräkna,
att omkring 80 procent av landets biodlare vore anslutna till riksförbundet
och att det alltså i verkligheten torde finnas omkring 110,000
Departements
chefen.
8 Kungl. May.ts proposition nr 32.
bisamhällen i landet. Av dessa skulle alitsa lägst 2, högst 4 procent årligen
vara angripna av bipest, d. v. s. lägst 2,200 och högst 4,400.
Av utredningen i ärendet torde framgå, att biskötseln i vårt land klav
icke ringa ekonomisk betydelse. Värdet av här producerad honung
och vax uppgår årligen till omkring två miljoner kronor. Tillika måste
biskötselns stora betydelse för frukt- och klöverfröodlingen beaktas.
Fruktsättningen sker nämligen i stor utsträckning genom binas medverkan.
Biskötseln vållas emellertid avsevärt avbräck genom de smittsamma
sjukdomar, som i icke obetydlig grad härja bland bisamhällena i landet.
Ärligen tillfogas biodlarna genom sjukdomarnas härjningar ganska kännbara
förluster. De smittsamma bisjukdomar, som synas vara de mest
utbredda och förhärjande, äro yngelrötan (bipesten) samt nosemasjukan.
Av de till ett antal av omkring 100,0(10 uppgående bisamhällena i landet
torde enligt vad man kan antaga omkring 10 procent vara smittade av
bisjukdomar. Från biodlarnas och deras sammanslutningars sida hava
betydande ansträngningar gjorts för att på upplysningens väg bekämpa
sjukdomarna. Genom särskilda av biodlarorganisationerna utbildade
konsulenter hava organisationerna sökt sprida kunskap örn sjukdomarna
och sätten för deras behandling. Att man på denna väg likväl icke
nått ett tillfredsställande resultat med avseende å sjukdomarnas bekämpande
torde bero på att man icke kunnat förmå samtliga biägare i de
(rukter, där sjukdomarna finnas, att deltaga i kampen mot dem. För att
åtgärderna mot sjukdomarna i en trakt skola bliva effektiva fordras
nämligen, att åtgärderna i fråga samtidigt vidtagas av samtliga på trakten
bosatta biodlare. Därest en enda biägare, som innehar en av sjukdom
smittad bigård, motsätter sig åtgärdernas genomförande, kan nyttan av
dessa helt och hållet äventyras. Införande av vissa tvångsbestämmelser
synes därför erforderligt, därest ifrågavarande sjukdomar skola
kunna på ett effektivt sätt bekämpas. I såväl Norge som Danmark finnas
redan sedan flera år tillbaka dylika bestämmelser, vilka lära verksamt
hava bidragit till sjukdomarnas undertryckande. Jag förordar följaktligen
utfärdande av vissa författningsbestämmelser i ämnet.
Givet är emellertid, att man i förevarande hänseende bör framgå med
försiktighet. Bestämmelserna torde sålunda, på sätt medicinalstyrelsen
framhållit, icke böra göras tvingande för hela landet, utan deras tillämpning
bör allenast komma i fråga i sådana trakter, där man icke på frivillighetens
väg kan uppnå ett tillfredsställande resultat med avseende å
sjukdomarnas bekämpande. Tillika torde man böra fordra — med hänsyn
dels till det intrång, dylika tvångsbestämmelser alltid måste medföra
i de enskilda individernas handlingsfrihet, och dels till det sätt, varpå
jag tänkt mig, att kostnaderna för åtgärderna mot sjukdomarna skola
fördelas — att tvångsbestämmelsernas tillämpning uppbäres av den allmänna
meningen bland dem, som huvudsakligast beröras därav, nämligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
9
biodlarna. Tillfyllestgörande garantier i nu nämnda hänseenden torde
emellertid få anses föreligga, därest införandet av tvångsbestämmelserna
göres beroende på särskilt efter framställning av hushållningssällskap
eller större biodlarförening av länsstyrelsen meddelat förordnande.
I anslutning till vad nu anförts har jag inom jordbruksdepartementet
låtit utarbeta förslag till förordning angående åtgärder mot smittsamma
sjukdomar hos hin, vilket förslag torde såsom bilaga fogas till detta
protokoll. Förslaget — som vad dess tvångsbestämmelser angår i huvudsak
ansluter sig till det av biodlarnas riksförbund avgivna förslaget —
torde allenast i följande avseenden kräva närmare motivering.
Enligt 2 § i förslaget åligger det — sedan sådant förordnande, som i
1 § avses, meddelats — förvaltningsutskottet hos det hushållningssällskap,
vars område beröres av förordnandet, att utse erforderligt antal tillsyningsmän.
Till tillsyningsman torde få utses biodlare eller andra inom orten,
vilka kunna antagas äga tillräcklig kännedom örn de smittsamma bisjukdomarna
och sätten för deras bekämpande. Att i samarbete med biodlarföreningarna
finna kompetenta och i övrigt lämpliga tillsyningsman
torde näppeligen vålla några större svårigheter för förvaltningsutskotten.
Skulle en person, som utsetts till tillsyningsman, av en eller annan anledning
visa sig olämplig för uppdraget, tillkommer det givetvis vederbörande
förvaltningsutskott att utse annan person att i hans ställe vara
tillsyningsman. Därest den föreslagna lagstiftningen skulle komma till
stånd, lärer det vara att förvänta, att biodlarföreningarna komma att anordna
särskilda kurser för utbildning av tillsyningsmän. Förvaltningsutskotten
torde — med hänsyn till önskvärdheten av att kostnaderna för
tillsyningsmännens resor hållas nere — böra iakttaga, att tillsyningsområdena
icke bliva av för stor omfattning.
Enligt 4 § i författningsförslaget äger tillsyningsman föreskriva
innehavare av bigård, som smittats av sådan sjukdom, som avses i det
enligt 1 § meddelade förordnandet, att vidtaga de åtgärder, som äro
nödiga för sjukdomens bekämpande. De sålunda föreskrivna åtgärderna
är biodlaren därefter, jämlikt 5 §, skyldig vidtaga, dock med rätt
att, därest han icke kan det, därtill påkalla tillsyningsmännens biträde.
I senare fallet är biodlaren enligt 9 § pliktig ersätta tillsyningsmannen.
De metoder, som vanligen användas för bekämpande av de i
författningsförslaget avsedda smittsamma bisjukdomarna, äro icke kostsamma
och de äro av så enkel art, att de torde utan svårighet kunna
tillämpas av varje något så när van biodlare. För att emellertid förhindra,
att tillsyningsman föreskriver dyrbarare eller mera svårutförda
bekämpningsåtgärder eller sådana, örn vilkas tillförlitlighet ännu
icke vunnits tillräcklig erfarenhet, torde det vara lämpligt, att statens
växtskyddsanstalt med stöd av 2 § andra stycket sista punkten meddelar
tillsyningsmännen direktiv, örn vilka åtgärder till sjukdomarnas bekämpande,
som tillsyningsmännen må föreskriva.
Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 32.
2
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
Vad angår de utgifter, som föranledas av den ifrågavarande lagstiftningens
tillämpning, förutsätter biodlarnas riksförbunds styrelse enligt
vad det av densamma framlagda författningsförslaget såsom förut
nämnts giver vid handen, att staten åtminstone delvis skall bidraga tili''
bestridandet av berörda utgifter. Jag anser emellertid, att staten icke
bör ikläda sig kostnaderna för förordningens tillämpning annat än i ett
avseende, vartill jag strax återkommer. Staten kan nämligen enligt
min mening icke vid utsträckandet av sin reglerande verksamhet till
mera speciella områden i allt för hög grad ikläda sig nya ekonomiska
förpliktelser. De, som påkalla statens reglerande ingripande, torde i
dylika fall vara närmast att bära de därav föranledda kostnaderna. Kostnaderna
för ifrågavarande fakultativa specialförfattnings tillämpande
torde i enlighet härmed i huvudsak böra bestridas av hushållningssällskap
eller biodlarorganisation, åt vilka givits rätten att påkalla författningens
tillämpning. Kostnaderna, vilka till största delen torde komma
att utgöras av ersättningar till tillsyningsmännen för deras förrättningar
på grund av bestämmelserna i författningen, synas emellertid i vissa
fall rimligen böra läggas å den enskilde biodlaren. Så torde i första
hand vara fallet, därest biodlare av tredska vägrar att ställa sig givna
föreskrifter till efterrättelse och därigenom gör det nödvändigt för tillsyningsmannen
att själv vidtaga föreskrivna åtgärder. Likaledes torde biodlare,
som påkallar tillsyningsmannens biträde med utförandet av
förelagda åtgärder, böra gälda tillsyningsmännen ersättning därför.
Givetvis bör det dock stå hushållningssällskap eller biodlarförening fritt
att lämna biodlaren bidrag till dylika kostnaders bestridande. Grunderna
för bestämmandet av ersättningarna till tillsyningsmännen böra
upptagas i de föreskrifter, som Kungl. Majit torde utfärda beträffande
verkställigheten och efterlevnaden av förordningen.
Såsom förut nämnts, kan det inträffa att vid s. k. vilt bisamhälles
förintande, vilket det tillkommer tillsyningsman att verkställa, skada
kan uppstå å det föremål, vari samhället tagit sin bostad. Fråga uppstår
då vem som skall bära följderna av skadegörelsen. Att, på sätt styrelsen
för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet
ifrågasätter, låta ägaren till det skadade föremålet själv bära följderna
av skadegörelsen synes obilligt, och icke heller torde man böra låta det
hushållningssällskap eller den biodlarförening, som påkallat förordnandet
enligt 1 §, bära kostnaderna för skadans ersättande. I dylika fall anser
jag rimligt, att staten träder emellan och ersättningen således utgår
av allmänna medel. Ifrågavarande ersättningar komma med största
sannolikhet icke att uppgå till några mera avsevärda belopp. Medlen till
ersättningarnas gäldande torde lämpligen kunna utgå av ordinarie förslagsanslaget
till övriga utgifter till förekommande och hämmande av
smittsamma sjukdomar bland husdjuren.
Det av biodlarnas riksförbund ifrågasatta upprättandet av en försöksanstalt
för biodlingen torde icke nu böra föranleda någon åtgärd.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
1) antaga härvid såsom bilaga fogat förslag till
förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar
hos bin;
2) medgiva, att från nionde huvudtitelns ordinarie
förslagsanslag till övriga utgifter till förekommande
och hämmande av smittsamma sjukdomar bland
husdjuren må bestridas sådan ersättning, som omförmäles
i 8 § av nyssnämnda förordning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
Rune Thygesen.
12
Kungl. Majlis proposition nr 32,
Bilaga.
Förslag
till
förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar
hos bin.
Härigenom förordnas som följer:
1$.
Förekommer inom hushållningssällskaps område bland där befintliga
bisamhällen yngelröta (bipest) eller nosemasjuka, må länsstyrelsen, örn
skäl därtill anses föreligga, på framställning av hushållningssällskapet
eller större biodlarförening inom sällskapets område, efter hörande av statens
växtskyddsanstalt, förordna, att inom området eller viss del därav
sjukdom, som nyss nämnts, skall bekämpas enligt bestämmelserna i denna
förordning.
2 %.
Har förordnande, som i 1 § sägs, blivit meddelat, skall vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott skyndsamt, efter samråd med
styrelserna för större biodlarföreningar inom sällskapets område, utse erforderligt
antal tillsyningsmän att inom för envar av dem bestämd del av
det område, som avses i förordnandet, i enlighet med bestämmelserna i
denna förordning verka för bekämpande av sjukdom, som i förordnandet
omförmäles. Uppgift på de personer, som utsetts till tillsyningsmän,
skall lämnas statens växtskyddsanstalt samt bringas till allmänhetens
kännedom.
Tillsyningsman äger vid utövandet av sin verksamhet inhämta råd och
upplysningar av statens växtskyddsanstalt. Lämnas av anstalten föreskrifter
rörande sättet för sjukdoms bekämpande, skall tillsyningsman ställa
sig dylika föreskrifter till efterrättelse.
3 %.
Har innehavare av bigård inom område, beträffande vilket förordnande,
som i 1 § sägs, blivit meddelat, kännedom örn eller skälig anledning
misstänka förekomsten inom bigården av sådan sjukdom, som avses
i förordnandet, skall han ofördröjligen därom underrätta den tillsyningsman,
inom vilkens tillsyningsområde bigården är belägen.
Har tillsyningsman erhållit dylik underrättelse eller misstänker han
eljest förekomsten av sjukdom, som nyss nämnts, i bigård inom sitt till
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
syningsområde, skall han verkställa erforderlig undersökning. Innehavare
av bigård må icke hindra tillsyningsman att verkställa undersökning.
4 *.
Finner tillsyningsman vid undersökning, som i 3 § sägs, att bigård
smittats av sjukdom, som avses i det enligt 1 § meddelade förordnandet,
äger han föreskriva innehavaren av bigården att vidtaga den åtgärd,
tillsyningsmannen anser nödig för sjukdomens bekämpande. Föreskrift
örn bisamhälles förintande må tillsyningsman meddela först efter
inhämtande av medgivande därtill av statens växtskyddsanstalt. Sådant
medgivande erfordras dock ej i fråga örn smittat bisamhälle, som
tagit hostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, därest den skada,
som genom förintandet uppkommer, är ringa.
5 *.
Har tillsyningsman föreskrivit innehavare av bigård att vidtaga åtgärd,
som i 4 § avses, skall denne skyndsamt utföra åtgärden och därom lämna
tillsyningsmannen meddelande. Kan den, som av tillsyningsmannen förelagts
att vidtaga viss åtgärd, icke själv utföra denna, må han påkalla biträde
därtill av tillsyningsmannen.
6 *.
Underlåter den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss åtgärd,
att utföra denna, må åtgärden vidtagas av tillsyningsmannen.
7 *.
Inom område, som beröres av förordnande, som i 1 § avses, må av bin
icke bebodda bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke
förvaras på sådant sätt, att bin kunna få tillträde därtill. Från sådant
område må icke heller utan vederbörande tillsyningsmans medgivande
utföras bisamhällen, bibostäder, vax eller redskap, som användes för biskötsel.
Vad i första stycket stadgats skall dock icke hava avseende å bibostäder
eller biredskap, som icke förut använts för sitt ändamål eller eljest
bevisligen äro smittfria.
8 §.
Uppkommer skada genom förintande av bisamhälle, som i 4 § sista
punkten avses, må den, som drabbas av skadan, därest bisamhället icke
tillhörde honom, erhålla ersättning för skadan av allmänna medel med
belopp, som länsstyrelsen efter hörande av don tillsyningsman, som meddelat
föreskrift örn förintandet, bestämmer. Anspråk på sådan ersätt
Bihang
till riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 32.
3
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 32.
ning skall, vid äventyr att rätten till ersättning eljest anses förverkad,
framställas hos länsstyrelsen inom tre månader från det förintandet av
bisamhället ägde rum.
9 *.
För åtgärd, som av tillsyningsman på grund av bestämmelserna i 5 eller
6 § vidtages, vare bigårdens innehavare pliktig att ersätta tillsyningsmannen.
Annan ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det hushållningssällskap
eller den biodlarförening, som påkallat förordnandet
enligt 1 §.
10 §.
Underlåter innehavare av bigård vad på grund av bestämmelserna i
3 eller 5 § åligger honom, eller lämnar han veterligen oriktig uppgift i sådan
underrättelse, som i sistnämnda paragraf omförmäles, straffes med
böter från tio till och med tvåhundra kronor.
Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot föreskrifterna
i 7 § eller vägrar tillsyningsman tillträde till bigård inom hans tillsyningsområde
eller eljest reser hinder mot vidtagande av åtgärd, som tillsyningsman
på grund av bestämmelserna i denna förordning är berättigad
att vidtaga.
11 §.
Åtal för förseelse, varom i 10 § förmäles, anhängiggöres vid allmän
domstol och utföres av allmän åklagare.
12 $.
Böter, som adömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
13 §.
Förordnande, som meddelats jämlikt 1 §, må av länsstyrelsen återkallas
på framställning av det hushållningssällskap eller den förening, som påkallat
förordnandet, eller då skäl därtill eljest är för handen.
14 $.
Kungl. Majit må förordna, att denna förordning skall äga tillämpning
även å andra smittsamma bisjukdomar än yngelröta och nosemasjuka.
Jämväl äger Kungl. Majit meddela de närmare föreskrifter, som erfordras
rörande verkställigheten och efterlevnaden av denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.
»38094. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.