Kungl. Majlis proposition nr 31.

Nr 31.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag angående
köttbesiktning och slakthus, m. m.; given Stockholms slott
den 3 januari 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
köttbesiktning och slakthus,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över härvid likaledes fogade förslag
till förordning angående förbud mot viss stämpling eller märkning
av kött och köttvara.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll

1 sami.

Nr III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

lag angående köttbesiktning och slakthus.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Till kött räknas i denna lag icke allenast kött i vanlig bemärkelse utan
även blod samt andra till människoföda brukliga delar av djur.

2 §.

1 mom. Köttbesiktningstvång innefattar förbud att inom visst område
till salu hålla eller utbjuda till människoföda avsett färskt kött av
nötkreatur, får, get, svin eller häst eller använda dylikt kött vid beredning
av föda för utspisning å offentligt spisningsställe eller av vara, avsedd
för försäljning till människoföda, eller förvara sådant kött å allmän
saluplats, i salubod med därmed i omedelbart samband varande lagerrum,
å offentligt spisningsställe eller i lokal för tillverkning till avsalu
av matvaror, därest köttet icke godkänts vid besiktning enligt denna lag.

Ej heller må inom område, där dylikt tvång gäller, till människoföda
avsett salt, rökt eller torkat kött av djur, som i första stycket sägs, eller
annan till människoföda avsedd vara, beredd av kött av sådant djur,
saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras, på sätt i första stycket förmäles,
med mindre köttet blivit i färskt tillstånd godkänt vid besiktning,
anställd enligt denna lag.

2 moni. Köttbesiktningstvång skall, såvida ej Konungen med hänsyn
till särskilda omständigheter annorlunda förordnar, gälla för varje stad
och annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i
tillämpliga delar gälla, med ett invånarantal av 4,000 eller däröver.

För stad eller annat samhälle, som nyss sagts, med lägre invånarantal än
4,000, för kommun, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande landet gälla,
eller för visst område av sådant samhälle eller sådan kommun må köttbesiktningstvång
på framställning av stadsfullmäktige eller däremot svarande
myndighet stadgas av Konungens befallningshavande efter hörande
av hushållningssällskapets förvaltningsutskott; börande vid framställningen
fogas förslag till besiktningens ordnande. I fråga örn ändring av
sådant stadgande iakttages enahanda förfarande. På framställning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

stadsfullmäktige eller motsvarande myndighet må jämväl föreskrift örn
upphävande av lcöttbesiktningstvånget av Konungens befallningshavande,
efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, meddelas.

3 morn. I samhälle med köttbesiktningstvång skola genom samhällets
försorg och på dess bekostnad finnas anställt nödigt antal besiktningsveterinärer
och vara vidtagna de övriga åtgärder, som erfordras för att
köttbesiktning inom samhället må kunna äga rum utan större vare sig
tidsutdräkt eller annan olägenhet, Konungen dock obetaget att, där den
för samhället erforderliga besiktningen finnes kunna utan olägenhet
verkställas inom annat eller andra samhällen eller i kontrollslakteri, varom
stadgas i 9 §, medgiva befrielse från skyldighet, som här avses. Vad
nu sagts örn samhälle skall jämväl hava avseende å kommun.

Har köttbesiktningstvång införts enligt bestämmelserna i 2 mom. andra
stycket, äger Konungens befallningshavande att, därest i denna lag eller
särskild författning meddelade föreskrifter rörande besiktningens ordnande
ej iakttagas samt rättelse, efter av Konungens befallningshavande
gjord erinran, ej inom föresatt tid visas vara vidtagen, förklara stadgandet
örn införande av köttbesiktningstvång icke vara vidare gällande.

3 §.

1 moni. Slakthustvång innefattar förbud att slakta djur av de slag,
som äro nämnda i 2 §, annorledes än i särskilt för ändamålet inrättat
och till allmänt begagnande upplåtet offentligt slakthus. Dylikt tvång
kan, under de i andra stycket angivna förutsättningar, för stad eller visst
område därav på framställning av stadsfullmäktige stadgas av Konungens
befallningshavande efter hörande av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Slakthuset kan vara beläget inom eller utom den stad eller
det område därav, som slakthustvånget omfattar.

Slakthustvång må beslutas skola gälla, sedan offentligt slakthus enligt
av medicinalstyrelsen, efter Konungens befallningshavandes hörande, gillad
plan blivit uppfört och efter av medicinalstyrelsen föranstaltad avsyning
godkänt, samt under villkor att genom stadens försorg och på
dess bekostnad anställas de besiktningsveterinärer och vidtagas de övliga
åtgärder, som för slakthusets behöriga skötsel äro nödiga. Därest
köttbesiktningstvång för stad eller det område därav, inom vilket slakthustvång
är avsett att införas, icke redan är gällande, skall köttbesiktningstvång
i samband med slakthustvång införas. Innefattar beslutet
inrättande av slakthus utom stadens område, varde beslutet i denna del
underställt Konungens prövning.

Förbud, varom i första stycket förmäles, utgör ej hinder för att djur
av de slag, som här avses, nodslaktas utom det offentliga slakthuset, örn
nedslaktandet föranledes av hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse;
skolande dock i sådant fall köttet, örn det är avsett att användas

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

till människoföda, genast efter djurets nedslagning ostyckat jämte alla
därtill hörande inälvor utom tarmar föras till det offentliga slakthuset
för att där besiktigas. Utan hinder av förbudet må jämväl person, bosatt
inom stad med slakthustvång men utanför dess planlagda område,
för förbrukning i eget hushåll slakta honom tillhöriga djur av ovannämnda
slag utom det offentliga slakthuset.

2 mom. Till människoföda avsett färskt kött av djur, som i 2 § sägs,
må icke inom område, där slakthustvång gäller, saluhållas, utbjudas, användas
eller förvaras, på sätt i nämnda paragraf förmäles, med mindre
djuret slaktats i offentligt slakthus eller i kontrollslakteri, varom stadgas
i 9 §.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning beträffande djur, som
nedslaktats till följd av hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse
och vars kött genast efter nedslaktningen ostyckat jämte alla därtill hörande
inälvor utom tarmar förts till det offentliga slakthuset för området
i fråga för att där besiktigas.

Konungen kan, örn till följd av ogynnsamma transportförhållanden
eller eljest synnerliga skäl därtill äro, medgiva ytterligare undantag
från stadgandet i första stycket i den utsträckning och på de villkor, som
med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

3 morn. Beträffande ändring i eller upphävande av stadgande örn
slakthustvång gälle i tillämpliga delar vad angående köttbesiktningstvång,
som införts enligt 2 § 2 mom. andra stycket, är bestämt.

4 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av en särskild
styrelse. Ledamöterna skola vara fem, av vilka en utses bland tre av
hushållningssällskapet föreslagna personer.

4 §.

Närmare föreskrifter angående besiktningsveterinärs tillsättande och
entledigande meddelas av Konungen.

5 §.

1 moni. Vid slakt av djur av de slag, som äro nämnda i 2 §, i offentligt
slakthus, varom stadgas i 3 §, skall besiktningsveterinär anställa undersökning
före nedslaktningen å djuret med hänsyn till dess hälsotillstånd
samt efteråt å dess kött med avseende å dettas duglighet till människoföda.

2 moni. Vid annan besiktning enligt denna lag skall undersökning
av besiktningsveterinär anställas å minst halv kropp, som dock beträffande
häst eller större nötkreatur än kalv kan vara delad i fram- och bakdelspart.

3 morn. Närmare föreskrifter örn besiktning av kött meddelas av Ko -

nungen.

Kungl. Majlis proposition nr 31. 5

6 $.

1 morn. Färskt kött, som vid besiktning enligt denna lag finnes vara
till människoföda tjänligt, skall, i den utsträckning Konungen bestämmer,
genom stämpling eller märkning av köttet eller dess emballage betecknas
såsom godkänt. Enahanda förfarande skall, likaledes i den utsträckning
Konungen bestämmer, iakttagas beträffande salt, rökt eller
torkat kött, vilket i färskt tillstånd godkänts vid besiktning som nyss
nämnts, ävensom beträffande annan vara, beredd av sålunda godkänt
kött.

2 moni. Anträffas vid besiktning enligt denna lag kött, som först efter
särskild behandling kan godkännas, skall köttet, innan stämpling eller
märkning äger rum, genom besiktningsveterinärens försorg och under
hans kontroll undergå sådan behandling.

3 mom. Färskt kött, som blivit vid besiktning, anställd enligt denna
lag, godkänt, må utan ytterligare besiktning saluhållas, utbjudas, användas
eller förvaras, såsom i 2 § omförmäles, inom annat område med köttbesiktningstvång,
allenast örn besiktningen skett vid slakt i offentligt
slakthus eller eljest med tillämpning av enahanda föreskrifter, som gälla
angående besiktning för nämnda område.

Salt, rökt eller torkat kött, vilket i färskt tillstånd godkänts vid besiktning,
anställd enligt denna lag, ävensom annan vara, beredd av sålunda
godkänt kött, må saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras, på sätt
i 2 § sägs, jämväl inom annat område med köttbesiktningstvång.

4 mom. Närmare föreskrifter angående stämpling och märkning meddelas
av Konungen.

5 mom. Finnes vid besiktning enligt denna lag kött vara till människoföda
otjänligt, skall detsamma, utan kostnad för köttets ägare, genom besiktningsveterinärens
försorg och under hans kontroll användas till tekniskt
bruk eller, där så ej kan ske, på annat sätt oskadliggöras. I förra
fallet är köttets ägare berättigad utfå ersättning, svarande mot köttets
värde vid sådant användande.

7 §.

1 morn. Därest vid besiktning, anställd enligt denna lag, köttets ägare
icke åtnöjes med besiktningsveterinärs åtgärd eller beslut, må han däri
söka ändring genom besvär, vilka böra vid talans förlust till Konungens
befallningshavande ingivas inom tio dagar efter det klaganden av åtgärden
eller beslutet erhöll del, dagen då delgivningen skedde likväl oräknad;
börande emellertid, utan hinder av besvär, det överklagade beslutet lända
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

2 mom. Besiktningsveterinär är skyldig, då framställning därom göres,
till klaganden utan lösen lämna skriftligt meddelande om klandrade
åtgärden eller beslutet och skälen därför; skolande dock, diirest klagan
avser beslut enligt G § 2 eller 5 morn., sådan framställning göras omedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

bart efter besiktningen, och må sådan behandling av köttet, som i berörda
lagrum sägs, i dylikt fall ej företagas förr än 48 timmar förflutit efter
besiktningen.

8 §.

1 morn. För köttbesiktning, anställd på grund av 2 §, för sådan behandling
av kött, som omförmäles i 6 § 2 morn., samt för begagnande av
offentligt slakthus, varom i 3 § sägs, äger samhället eller kommunen uppbära
avgifter enligt taxa, som Konungen fastställer för minst ett år i
sänder. Förslag till dylik taxa avgives, i fråga om köttbesiktning och
sådan behandling, som ovan sägs, av hälsovårdsnämnden eller särskild
myndighet, under vars inseende köttbesiktningen är ställd, efter hörande
av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, samt, i fråga örn begagnande
av offentligt slakthus, av slakthusets styrelse. Avgifterna må ej
sättas högre än som kan anses erforderligt till täckande av kostnaderna
under taxans giltighetstid för köttets besiktning jämte stämpling eller
märkning samt ovanberörda behandling och, där fråga är örn begagnande
av offentligt slakthus, till täckande jämväl av kostnaden för slakthusets
förvaltning och underhåll jämte skälig ränta å anläggningskapitalet.
Ej heller må avgifterna för besiktning och behandling, varom
ovan sägs, fastställas till högre belopp än som motsvarar de avgifter,
vilka under det närmast före taxans fastställande tilländalupna kalenderåret
i medeltal erfordrats inom samhällen och kommuner med köttbesiktningstvång
i riket; dock må beloppet beträffande samhälle eller
kommun, vars ifrågavarande å tiden för taxans giltighet belöpande kostnader
ej skulle täckas med tillämpning av sistnämnda avgifter, kunna
sålunda höjas, att täckning erhålles för, utöver de kostnader till vilkas
gäldande sagda avgifter skulle förslå, högst hälften av återstående kostnaderna.

2 morn. Där särskild marknadsplats för kreaturshandel blivit anordnad
i sammanhang med offentligt slakthus, varom i 3 § sägs, må i enahanda
ordning och efter liknande grunder som i fråga örn slakthusets
begagnande bestämmas avgifter till staden för nyttjande av marknadsplatsen
och vid densamma uppförda stallar ävensom för kreaturens utfodring,
skötsel och vägning.

9 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må Konungen meddela föreskrifter
angående kontroll av kött samt utav kött beredda varor vid införsel
till eller utförsel ur riket.

Ej heller må lagens bestämmelser utgöra hinder för Konungen att, örn
i stad med slakthustvång det offentliga slakthuset icke är tillfyllest för
ortens behov, medgiva, att nedslagning av djur av de slag, som äro
nämnda i 2 §, må i staden verkställas, förutom i det offentliga slakthuset,

Kungl, Maj:ts ''proposition nr 31.

i enskild, på av Konungen fastställda villkor under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning (kontrollslakteri).

Kött av djur, slaktat i kontrollslakteri vare sig i stad eller på landet,
skall, om det godkänts vid besiktning, som Konungen föreskriver, så anses
som örn det besiktigats och godkänts vid slakt i offentligt slakthus.

Är beredning av salt, rökt eller torkat kött eller tillverkning av annan
vara, vid vars beredning användes kött, på av Konungen fastställda villkor
ställd under offentlig kontroll, skall, örn köttet godkänts vid besiktning,
som Konungen föreskriver, så anses som örn det godkänts vid besiktning,
anställd enligt denna lag.

10 §.

Där i följd av slakthustvångs införande byggnad eller annan inrättning
för bedrivande av slakterirörelse, som i stad lovligen idkas och vars utövande
icke medgivits blott tills vidare eller till dess annorlunda bleve
föreskrivet, ej längre kan för därmed avsett ändamål användas, vare ägaren
berättigad att av staden undfå ersättning för den värdeminskning,
hans fastighet och övriga ifrågavarande inrättningar därigenom undergå.

Bryter någon mot förbud, som i 2 eller 3 § avses, bote från och med fem
till och med trehundra kronor.

12 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna
lag, fortsätter samma förseelse, skall för var gång åtal därför anliängiggöres
fällas till särskilt ansvar.

13 §.

Högsta tillsynen å denna lags efterlevnad utövas av medicinalstyrelsen,
som jämväl meddelar råd och anvisningar rörande köttbesiktning och
därmed sammanhängande frågor.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan
icke finnes, vid allmän domstol.

14 §.

Emot beslut eller åtgärd, som enligt denna lag eller på grund av i densamma
givna föreskrifter meddelats eller vidtagits av Konungens befallningshavande
eller medicinalstyrelsen, äger den, som anser sin rätt därav
förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär hos Konungen
inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är stadgad; börande dock, utan hinder av besvär, beslutet
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

15 §.

Böter, som ådömas efter denna lag, tillfalla samhällets eller kommunens
kassa.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna lag, varigenom upphäves lagen den 10 oktober 1913 (nr 239) angående
köttbesiktning och slakthus, träder i kraft den 1 januari 1935.
Beslut, vilka meddelats med stöd av bestämmelserna i lagen den 10 oktober
1913, skola efter den nya lagens trädande i kraft gälla som örn de meddelats
enligt sistnämnda lag.

I fråga örn den nya lagens tillämpning skall iakttagas följande:

1) Under tiden till den 1 januari 1936 skall, i stället för stadgandet i
första stycket av 2 § 2 morn., jämväl beträffande städer och andra samhällen,
som där avses, iakttagas vad i andra stycket av samma moment
är föreskrivet.

2) Bestämmelserna i 3 § 2 mom. skola icke äga tillämpning förrän från
och med den 1 januari 1939.

3) Har samhälles köttbesiktning före lagens ikraftträdande gått med
förlust, må belopp, motsvarande den brist, som härigenom uppkommit,
utan hinder av stadgandet i 8 §, under tio år närmast efter det lagen
trätt i kraft medräknas i de kostnader för besiktningen, varom i nämnda
paragraf förmäles, med en tiondel örn året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

förordning angående förbud mot viss stämpling eller märkning

av kött och köttvara.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst eller av sådant kött beredd
vara må icke, därest varan är avsedd för försäljning inom riket och densamma
ej enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus är av beskaffenhet
att få saluhållas inom område med köttbesiktningstvång,
förses med stämpel eller märke, som genom färg eller utseende i övrigt
föranleder, att förväxling lätt kan äga rum med sådan stämpel eller sådant
märke, som enligt av Kungl. Maj:t med stöd av bestämmelserna i
nämnda lag meddelade föreskrifter utmärker vara, beträffande vilken
dylikt saluhållande må äga rum.

Med kött avses i denna förordning icke allenast kött i vanlig bemärkelse
utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar.

2 §.

Den, som bryter mot stadgandet i 1 § eller som inom riket saluhåller
vara, vilken i strid mot nämnda stadgande stämplats eller märkts, straffes
med böter från och med fem till och med trehundra kronor, där ej
gärningen enligt allmän lag eller särskild författning eljest är belagd
med straff.

3 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna
förordning, fortsätter samma förseelse, skall för var gång åtal därför anhängiggöres
fällas till särskilt ansvar.

4 *.

Förseelse mot denna förordning ligger under allmänt åtal, som anhängiggöres
vid allmän domstol.

5 $.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 januari
1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld:

Med anledning närmast dels av en framställning den 8 november 1892
från stadsfullmäktige i Stockholm dels ock av vissa framställningar från
stadsfullmäktige i åtskilliga andra städer avlät Kungl. Maj:t till 1896
•års riksdag proposition, nr 28, med förslag till förordning angående köttbesiktnings-
och slakthustvång. Förslaget godtogs av första men avstyrktes
av andra kammaren, och frågan förföll alltså för den riksdagen. Vid
1897 års riksdag blev emellertid förslaget ordagrant upptaget av motionärer
i båda kamrarna. Efter omarbetning i vissa delar godkändes förslaget
nu av riksdagen, och lag i ämnet utfärdades den 22 december 1897.
Med ledning av vunnen erfarenhet örn lagens verkningar framlade Kungl.
Maj:t vid 1913 års riksdag proposition, nr 177, med förslag till ändrade
bestämmelser i åtskilliga hänseenden i förevarande ämne. Sedan riksdagen
förklarat sig i huvudsak biträda förslaget, utfärdades den 10 oktober
1913 lag (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus. Denna lag, varigenom
lagen den 22 december 1897 upphävdes, är alltjämt gällande med vissa
genom lagen den 1 juni 1923 (nr 156) vidtagna ändringar. Tillämpningsföreskrifter
till 1913 års lag äro givna huvudsakligen i kungörelsen den
10 oktober 1913 (nr 240) med särskilda föreskrifter örn besiktning och
stämpling av kött m. m. enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus,
vilken kungörelse i vissa delar ändrats genom kungörelserna den 23 januari
1922 (nr 30) och den 15 december 1922 (nr 573).

I sitt den 16 december 1932 avgivna betänkande angående produktionsoch
avsättningsförhållandena för slaktdjur samt kött och fläsk (stat. off.
utr. 1933:12) har jordbruksutredningen ifrågasatt ändringar i olika avseenden
i nyssnämnda nu gällande bestämmelser. Åtskilliga av de spörsmål,
jordbruksutredningen berört, hava kommit till uttryck jämväl i framställningar
från andra håll. Redan i skrivelse den 15 september 1919 har
föreningen svenska städers offentliga slakthus framfört ett flertal änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ringsförslag på området i fråga. Riksdagarna 1932, skrivelse nr 297, och
1933, skrivelse nr 116, hava hemställt örn utredningar och förslag i vissa
delar. Också flera andra framställningar i ämnet föreligga.

över framställningarna hava yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar. Sålunda hava med anledning av skrivelsen
från föreningen svenska städers offentliga slakthus yttranden avgivits
dels den 23 februari 1923 av medicinalstyrelsen, som tillika överlämnat
i ärendet infordrade utlåtanden från samtliga länsstyrelser, kommunala
myndigheter i städer och andra samhällen med köttbesiktningstvång,
vissa länsveterinärer m. fl., dels ock den 26 oktober 1923 av lantbruksstyrelsen
efter hörande av hushållningssällskapen i riket. Över jordbruksutredningens
betänkande hava avgivits yttranden av lantbruksstyrelsen,
medicinalstyrelsen, kommerskollegium efter hörande av liandelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, samtliga länsstyrelser och
hushållningssällskap, svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkliygien,
svenska exportslakteriernas förening u. p. a., Sveriges charkuteri&
slakteriidkares riksförbund, föreningen svenska städers offentliga slakthus,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, interimsstyrelsen för Sveriges
slakteriförbund, förening u. p. a., styrelserna för de offentliga slakthusen
i riket, andra kommunala myndigheter m. fl.

Ärendet har varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet.
I de överläggningar, som under hösten 1933 härvid ägt rum, hava såsom
sakkunniga deltagit statsinspektören över köttkontrollen Johan Hjalmar
Hansson, ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren Emil
August Gustafson i Vimmerby, direktören för Malmö stads offentliga
slakthus E. Osberg, föreståndaren för konsumtionsföreningen i Göteborg
direktören Verner Pehrzon, ordföranden i Sveriges charkuteri- & slakteriidkares
riksförbund fabrikören Hjalmar Andersson i Stockholm samt
organisationschefen i Sveriges slakteriförbund förre förvaltaren H.
Alexandersson likaledes i Stockholm. Sakkunniga hava sammanfattat
sina synpunkter i ett den 9 december 1933 dagtecknat utlåtande.

Jag anhåller nu att få framlägga resultatet av den utredning, som sålunda
verkställts, och torde jag härvid få anmäla de olika frågor, vilka
varit upptagna till behandling, under särskilda avdelningar.

1. Innebörden av köttbesiktningstvång.

Köttbesiktningstvång innebär, enligt § 2 mom. 1 i lagen angående köttbesiktning
och slakthus, sådant detta moment lyder efter 1923 års ändring,
förbud att inom visst område till salu hålla eller utbjuda till människoföda
avsett färskt rått kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst eller
använda dylikt kött vid beredning av föda för utspisning å offentligt spisningsställe
eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda, eller
förvara sådant kött å allmän saluplats, i salubod med därmed i omedel -

Kungl. Majlis proposition nr 31.

bart samband varande lagerrum, å offentligt spisningsställe eller i lokal
för tillverkning till avsalu av matvaror, därest köttet icke är, efter undersökning
av besiktningsman, försett med stämpel, som omförmäles i lagen.
I § 6 mom. 1 stadgas, att kött, som vid besiktning enligt lagen finnes vara
till människoföda tjänligt, genom åsättande av stämpel skall betecknas
såsom godkänt. Närmare bestämmelser angående besiktning och stämpling
äro meddelade i förut omförmälda kungörelse med särskilda föreskrifter
örn besiktning och stämpling av kött m. m. enligt lagen angående köttbesiktning
och slakthus. Enligt § 1 i lagen avses med kött dels kött i vanlig
bemärkelse dels huvud med tunga, lungor, hjärta, lever och njurar
samt, beträffande kött av kor, juver.

Jämlikt stadgande i lagens § 9 tredje stycket äger Kungl. Maj:t förordna,
att kött av kreatur, slaktat i huvudsakligen för utförsel av kött
ur riket avsedd och på av Kungl. Majit fastställda villkor under offentlig
kontroll ställd slakteriinrättning (exportslakteri), ävensom kött av kreatur,
slaktat i annan, utom stad belägen och på av Kungl. Majit fastställda
villkor under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, må efter besiktning
och stämpling, som Kungl. Majit föreskriver, till salu hållas, utbjudas,
användas eller förvaras, såsom i § 2 omförmäles, jämväl inom samhälle
med köttbesiktningstvång. Närmare bestämmelser angående dylika
under offentlig kontroll ställda slakterier hava meddelats i förordningen
den 10 oktober 1913 (nr 241) angående exportslakterier samt andra enskilda,
under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar. Exportslakterier
funnos den 31 december 1933 till ett antal av 30. Några andra enskilda
under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar finnas för närvarande
ej.

I 1897 års lag fanns någon definition å begreppet kött ej upptagen. Under
förarbetena till den nuvarande lagen påtalades detta och gjordes gällande,
att i lagen borde införas en förklaring, att med kött förstodes varje
till människoföda användbar del av djuret. Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
ansåg, att det vore välbetänkt, att en definition fastställdes,
men fann vad härutinnan föreslagits alltför vittomfattande. Han
framhöll, att vissa djurdelar, exempelvis hjärna och blod, ej kunde åsättas
stämpel. Visserligen kunde varan betecknas såsom godkänd annorledes
än genom stämpling, såsom genom dess förseende med bevis, fästade med
plomberad metalltråd, eller genom märkning av emballaget, men ett dylikt
förfarande vore tidsödande och kunde lätt föranleda missbruk. Departementschefen
ansåg därför, att man borde nöja sig med att under
ordet kött inbegripa de mest betydande av de djurdelar, som kunde åsättas
stämpel, samt föreslog den nu gällande bestämmelsen.

Såsom nyss nämnts innefattar köttbesiktningstvång förbud, bland annat»
att inom område för tvånget vid beredning av vara, avsedd för försäljning
till människoföda, använda annat än vederbörligen besiktigat och

Kungl. Marits proposition nr 31.

stämplat kött. Däremot möter enligt lagen ej hinder att i samhälle med
köttbesiktningstvång salubjuda beredda köttvaror, tillverkade utom samhället
av kött, som ej undergått besiktning. Ett visst skydd skapas dock
genom bestämmelserna i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Enligt 10 §
1 och 3 mom. samt 45 § 1 och 3 mom. nämnda stadga är sålunda i hela
riket förbjudet att vid tillverkning till avsalu av korv eller andra matvaror
använda kött av djur, som självdött, eller annat kött, som skäligen
är att anse såsom otjänligt till människoföda. Ej heller må korv eller
andra matvaror, tillverkade av sådant kött, eller eljest otjänliga födoämnen
i syfte att användas till människoföda hållas till salu eller överlämnas
till annan. Med kött jämställas inälvor, blod och andra sådana
delar av djur, som användas till människoföda. Av betydelse för kontrollen
över beredda köttvaror är vidare förordningen den 31 december 1897
slakterirörelse m. m. Enligt denna förordnings § 1, sådan den lyder
enligt kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 202), äger länsstyrelsen, örn i samhälle,
där köttbesiktningstvång är gällande, särskild fara i hälsoväg
till följd av någon utanför samhället bedriven slakterirörelse eller yrkesmässig
beredning av köttvaror uppstår, på framställning av samhällets
hälsovårdsnämnd föreskriva anordningar och vidtaga åtgärder till farans
undanröjande. I sådant avseende äger länsstyrelsen låta ställa rörelsen
under särskild tillsyn ävensom förelägga vitén samt, om rättelse på sådant
sätt ej synes stå att vinna, meddela förbud mot rörelsens drivande
till dess rättelse sker.

Under förarbetena till nuvarande lag angående köttbesiktning oell slakthus
väcktes förslag, att i lagen skulle inrymmas rätt för stadsfullmäktige
eller däremot svarande myndighet i samhälle med köttbesiktningstvång
att förbjuda införsel dit av vissa tillredda köttvaror, därest ej de djurkroppar,
från vilka varorna härstammade, vederbörligen besiktigats. Förslaget
föranledde, i enlighet med föredragande departementschefens hemställan,
ej någon Kungl. Maj:ts eller riksdagens åtgärd. Såsom skäl för
sitt ståndpunktstagande anförde departementschefen, att förbudets efterlevnad
och kontrollen därå skulle erbjuda många praktiska svårigheter.
Uppsikten över förbudets efterlevnad skulle äga rum först sedan varan
vore färdig till försäljning och således i flertalet fall först sedan stämplarna
försvunnit. För att bevis från säljarens sida, att råmaterialet besiktigats,
skulle kunna förebringas, skulle fordras en stadigvarande kontroll
å tillverkningsplatsen samt märkning av den färdiga produkten. En
sådan anordning skulle särskilt för de mindre tillverkarna utom samhällen
med besiktningstvång medföra alltför betungande kostnader.

I sin skrivelse den 15 september 1919 bar föreningen svenska städers offentliga
slakthus hemställt, att salta eller på annat Sätt beredda köttvaror,
som ej besiktigats och stämplats, icke måtte få hållas till salu i samhälle

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

med köttbesiktningstvång. Föreningen framhåller, att 1897 års förordning
angående åtgärder mot missbruk i vissa fall vid bedrivande av slakterirörelse
m. m. ej kunnat avlägsna det missförhållandet, att köttet efter
nödslaktade eller t. o. m. självdöda djur saltades ned eller användes till
korv och därefter, utan besiktning, infördes till samhälle med köttbesiktningstvång.
Det allmänna rättsbegreppet fordrade, att dylikt ofog stävjades.
Inom alla samhällen med köttbesiktningstvång funnes tillräckligt
med yrkesutövare för att tillgodose dessa platsers behov av tillredda köttvaror.
Önskade någon utanför sådant samhälle driva tillverkning och försäljning
av köttvaror, borde han förpliktas att vidkännas de ringa kostnader,
erforderlig kontroll över rörelsen kunde medföra.

I yttranden över föreningens framställning hava länsstyrelserna
i allmänhet tillstyrkt densamma eller lämnat den utan erinran. Länsstyrelsen
i Västmanlands län har ställt sig tveksam med hänsyn till svårigheterna
att utöva en effektiv kontroll å tillverkning av köttvaror. Jämväl
länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och Örebro län hava framhållit,
att betydande svårigheter förelåge att övervaka det ifrågasatta
förbudets efterlevnad. Överståthållarämbetet avstyrker bifall till framställningen.

Av de kommunala myndigheter, som yttrat sig i ärendet, har
flertalet ställt sig på samma ståndpunkt som föreningen. Härvid har
framhållits, bland annat, att nuvarande förhållanden inbjöde till illojal
konkurrens från de utom samhällen med köttbesiktningstvång boende
fabrikanternas sida. Det bär även hetonats, att hälsovårdsstadgans omförmälda
bestämmelser ej vore tillfyllest, enär man vid besiktning av redan
beredda varor huvudsakligen allenast örn varan vore skämd kunde konstatera
dess hälsofarlighet.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande den 23 februari 1923 förklarat
sig anse starka skäl tala för att frågan bragtes till en lösning.
Förordningen den 31 december 1897 vore enligt medicinalstyrelsens
mening av mycket ringa värde såsom skyddsmedel mot de av föreningen
påtalade missförhållandena. Vad anginge sättet för dessas avlägsnande
och kontrollen därvid borde huvudvikten läggas på övervakande att till
samhälle med köttbesiktningstvång ej infördes andra konserverade eller
beredda köttvaror än sådana, som härrörde från besiktigat kött, under det
tillverkningen inom vederbörande samhälle av dylika varor skulle vara
fri, bortsett från att den kontrollerades av hälsovårdsnämnden. Beträffande
det närmare anordnandet av berörda åtgärder tiar medicinalstyrelsen
hänvisat till av styrelsen upprättade förslag till ändring i lagen angående
köttbesiktning och slakthus samt en särskild kungörelse i ämnet.
Förslagen innebära följande.

Från nötkreatur, får, get, svin eller häst härrörande saltat, rökt eller
torkat kött samt från samma djurslag härrörande korv och köttkonserver
må icke i samhälle med köttbesiktningstvång försäljas, utbjudas eller an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

vändas för ändamål, som omförmäles i § 2 i lagen, med mindre varan utgöres
av sådant kött, som vid besiktning enligt lagen godkänts till människoföda.
Ej heller må kött, korv eller köttkonserver av angivet slag för
försäljning, utbjudande eller användande, som nyss sagts, införas till samhälle
med köttbesiktningstvång, örn ej å varan eller, därest den är emballerad,
å emballage! finnes anbragt stämpel eller märke, som Kungl.
Maj:t föreskriver. Stämpel, varom här är fråga, skall utgöras av någon
av de köttkontrollstämplar, vilka jämlikt gällande bestämmelser berättiga
varan till försäljning i det samhälle, dit varan införes. Märke, som
nyss nämnts, må åsättas varan eller dess emballage endast å offentligt
slakthus, i enskilt slakteri, som står under offentlig kontroll, eller i lägenhet,
som är avsedd för tillverkning av köttvaror och belägen inom samhälle
med köttbesiktningstvång, samt allenast under förutsättning att
varan ej härrör från annat kött av ifrågavarande djur än sådant, som får
säljas i samhälle med köttbesiktningstvång. Efter tillstånd av medicinalstyrelsen
må dock märket i särskilda fall anbringas jämväl å vara, som
tillverkats å fabrik, belägen utom sådant samhälle. Såsom villkor härför
skall emellertid gälla, att betryggande kontroll är anordnad däröver, att
vid tillverkning av köttvara inom fabriken ej användes annat kött än
sådant som får säljas i samhälle med köttbesiktningstvång. I övrigt skola
de villkor gälla, som medicinalstyrelsen fastställer. Övervakandet att otilllåtna
varor ej införas skall ankomma på hälsovårdsnämnderna.

Över medicinalstyrelsens förslag hava avgivits yttranden den 27 september
192S av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund och
den 19 maj 1927 av kommerskollegium. Vid sistnämnda yttrande hava
fogats utlåtanden av Sveriges köpmannaförbund och av handelskamrarna
i riket.

Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund
har tillstyrkt medicinalstyrelsens förslag under förutsättning att konserver,
eller i hermetiskt tillslutna kärl konserverade köttvaror, undantoges.
från kontrollen. Förbundet har framhållit, att fabrikationen av konserver
i och för sig förutsatte användning av uteslutande prima råvaror..
Konkurrensen mellan de olika fabrikerna utgjorde ett automatiskt skydd
för konservernas hygieniska beskaffenhet. För övrigt vore de flesta konservfabrikerna
belägna i samhällen med köttbesiktningstvång. I fråga örn
verkningarna av medicinalstyrelsens förslag har förbundet anfört, att yrkesutövare
utom samhälle med köttbesiktningstvång praktiskt taget skulle
bliva avstängda från möjligheten att avsätta varor i dylika samhällen. I
regel vore dock yrkesutövarnas verksamhet inskränkt till det egna samhället,
och det vore dessutom rättvist, att samhälle med köttbesiktningstvång
skyddade sina yrkesutövare från konkurrens med i hygieniskt avseende
ej likvärdiga varor.

1 huvudsak samma synpunkter som de nu nämnda hava framhållits av
Sveriges köp m a n n a förb u n d.

Handelskamrarna hava i allmänhet tillstyrkt medicinalstyrelsens
förslag. Endast Skånes samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
hava ställt sig avvisande. Sistnämnda handelskammare har

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ansett, att något behov av lagstiftning i förevarande hänseende ej förelåge,
enär liandelsidkarna köpte endast från fabriker, som stöde under
hälsovårdsmyndigheternas ganska noggranna kontroll. Skånes handelskammare
har anfört, att det, örn medicinalstyrelsens förslag genomfördes,
på grund av kontrollkostnaderna knappast skulle låta sig göra att utom samhälle
med köttbesiktningstvång driva slakteriverksamhet med sådant samhälle
som avsättningsort, utan slakteriidkarna skulle bliva nödsakade att
flytta sina fabriker till dylikt samhälle. I trakten av Malmö funnes flera
fabriker, som begagnade sig av offentligt slakthus och underkastade sina
varor besiktning, men dessa fabriker skulle det oaktat falla under de föreslagna
bestämmelserna, vilka syntes nödvändiggöra särskild kontrollant
för varje fabrik. Bestämmelsernas verkan vore vidare beroende på kontrollen
över införseln till samhällena. Att utöva en effektiv sådan kontroll
bleve emellertid med hänsyn till automobiltrafikens omfattning
omöjligt.

Kommerskollegium har ansett det önskvärt, att heredda köttvaror
med undantag för konserver underkastades kontroll, innan de tillfördes
konsumtionen i samhälle med köttbesiktningstvång, därest detta läte sig
göra utan alltför svåra ingrepp i tillverkningen och handeln. På grundval
av den föreliggande utredningen kunde kollegiet emellertid ej tillstyrka
medicinalstyrelsens förslag. Kostnaderna för kontroll i fabrik utom
samhälle med köttbesiktningstvång skulle nämligen enligt kollegiets mening
sannolikt bliva så stora, att de fabriker, som för sin avsättning vore
hänvisade till sådana samhällen, troligen bleve, med undantag möjligen
för några större anläggningar, nödsakade att nedlägga sin verksamhet
eller att flytta den till dylikt samhälle.

I nytt yttrande den 25 juli 1927 har medicinalstyrelsen förklarat
sig vidhålla 1923 års förslag. Medicinalstyrelsen har framhållit, att
det av styrelsen föreslagna kontrollmärket, som skulle användas vid en
varas försändande till samhälle med köttbesiktningstvång, behövde utgöras
allenast av en vanlig etikett, som av varuägaren själv påklistrades
exempelvis ett större fat saltat kött eller en låda med flera originalförpackningar.
Ett dylikt förfarande vore likartat med det som tillämpades vid
kontroll över införsel från utlandet av beredda köttvaror, vilket enligt
vunnen erfarenhet fungerat tillfredsställande. Det behövde ej bliva förenat
med avsevärd kostnad eller större besvär för varuägaren. Vad anginge
de i närheten av Malmö belägna, i yttrandet från Skånes handelskammare
omförmälda charkuterifabrikerna vore styrelsen beredd att lämna
innehavarna av dessa fabriker rätt att å sina varor anbringa föreskrivet
märke under villkor endast, att i fabrikerna ej användes annat än vederbörligen
besiktigat kött och att uppsikt över verksamheten utövades genom
inspektioner av Malmö stads hälsovårdspolis. I fråga örn konserver
läge det i sakens natur, att mindre noggranna leverantörer, därest ej kontroll
utövades även vid konservfabrikerna, skulle söka till dessa avyttra

Ku neji. Maj:ts proposition nr 31. 17

sådana varor, som de ej vågade sända till samhälle med köttbesiktningstvång.

I skrivelse den 19 januari 1925 hava vidare Stockholms stadsfullmäktige
hemställt örn åtgärder för effektivare hygienisk kontroll å till samhälle
med köttbesiktningstvång införda beredda köttvaror.

I skrivelse den 7 juli 1930 har Sveriges charkuteri- & slakter iidkares riksförbund,
under åberopande av medicinalstyrelsens uttalanden i dess skrivelse
den 23 februari 1923, hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för undanröjande
av de faror och olägenheter, som för såväl allmänheten som
charkuteri- och slakteriyrkenas utövare vore förenade därmed, att till
samhälle med köttbesiktningstvång finge införas saltade eller på annat
sätt konserverade köttvaror ävensom korv, tillverkade å ort, där dylikt
tvång ej funnes.

I infordrat och den 13 september 1930 avgivet yttrande över sistnämnda
skrivelse har medicinalstyrelsen åberopat sitt utlåtande av år
1923.

Även jordbruksutredningen har upptagit förevarande spörsmål till behandling.
I sitt omförmälda betänkande (sid. 192—194) har utredningen
framhållit såsom obestridligt, att den tillsyn, som i hygieniskt avseende utövades
å den yrkesmässiga tillverkningen av beredda köttvaror, vore alltför
ofullständig och bristfällig. Denna omständighet torde enligt utredningens
mening kraftigt hava bidragit till den återhållsamhet i fråga örn
användningen av fabriksmässigt tillredda köttvaror, som kunde iakttagas
hos betydande grupper av landets befolkning. Det syntes utredningen, att
en skärpt statlig tillsyn över den fabriksmässiga tillverkningen av köttvaror
vore nödvändig, därest det ökade förtroende för dylika varor skulle
vinnas, som utgjorde en förutsättning för en stegring av konsumtionen
därav. Till grund för ifrågavarande tillsyn borde i första hand ligga enhetliga
bestämmelser rörande tillverkning av korv och andra köttvaror,
önskvärt vore också, att för avsalu beredd köttvara städse vore åsatt ursprungsbeteckning.
För vinnande av ökad säkerhet i hygieniskt avseende
vore det vidare av vikt, att full motsvarighet rådde i fråga örn den sanitära
kontrollen över färskt kött och över beredda köttvaror.

Vad angår de närmare bestämmelserna för den sanitära kontrollens ordnande
har jordbruksutredningen föreslagit i huvudsak följande (sid. 206—
210).

Nuvarande stadgande angående förbud mot saluhållande, utbjudande, au
vändning eller förvaring i samhälle med köttbesiktningstvång av färskt
rått kött, som ej vederbörligen besiktigats och stämplats, borde kompletteras
med en liknande föreskrift beträffande annan köttvara. Sådan vara,
varmod förstodes ej endast i vanlig mening beredda varor utan ock saltat,
rökt eller torkat kött av ifrågavarande djur, borde sålunda ej få i dylikt
samhälle till salu hållas, utbjudas, användas eller förvaras, på sätt för H

i hang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr

Kungl. Marits proposition nr 31.

mäles i lagen angående köttbesiktning och slakthus, med mindre å varan
eller, örn denna vore avsedd att försäljas i emballerat skick, å emballaget
särskilt märke funnes anbragt. Dylikt märke finge åsättas allenast vara,
i vilken ej annat kött av hithörande djur inginge än sådant som undergått
besiktning och stämplats. Ur kontrollsynpunkt borde föreskrivas, att
märket finge anbringas endast inom samhälle med köttbesiktningstvång.
Därest inrättning för tillverkning av beredda köttvaror ställdes under
offentlig kontroll, syntes dock hinder ej föreligga för att i dylik inrättning
märket åsattes varan. Vid sådan inrättning skulle av särskild tillsyningsman
utövas tillsyn därå, att endast tillåtna råvaror användes. Tilisyningsmannen
borde utses av medicinalstyrelsen, och ersättning åt honom
borde bestämmas av medicinalstyrelsen, att gäldas av inrättningens innehavare.
Då syftet med förutberörda krav, att endast stämplat kött finge
ingå i märkt köttvara, vore, att otjänligt kött undvekes, men detta syfte
vunnes jämväl, örn vid inrättning som nyss nämnts ordnades betryggande
kontroll över att endast till människoföda tjänligt kött användes, torde
sagda krav ej böra gälla under alla förhållanden. Möjlighet borde sålunda
föreligga att genom förordnande av särskild besiktningsman vid inrättningen
ernå, att även icke officiellt stämplat kött finge komma till användning.
Närmare föreskrifter härutinnan borde det ankomma på medicinalstyrelsen
att meddela.

I de över jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrandena har
förevarande fråga i allmänhet ej mera ingående berörts. Tämligen enhälligt
synes dock anses, att behov av åtgärder i åsyftade riktning föreligger.
Emellertid hava vissa erinringar framkommit.

Sveriges charkuteri- & släkteriidkares riksförbund
har anfört, att rörande de föreslagna märkningbestämmelserna meningarna
bland förbundets medlemmar vore delade. Medan tillverkarna i
Stockholm och å vissa andra orter holle före, att förslaget innebure en garanti
för kvalitetsproduktion eller i varje fall ett skydd för platser med
köttbesiktningstvång, ansåge däremot tillverkarna i bland annat Göteborg,
att märkningen borde avstyrkas, enär den i praktiken torde vara
ogenomförbar beträffande en hel del artiklar. Förslaget innebure också
en orättvisa mot många, som ej vore eller bleve i tillfälle att uteslutande
använda besiktigade köttvaror. Även örn dessa skulle få anordna någon
kontroll genom av medicinalstyrelsen godkänd kontrollör, borde en sådan
kontrollör vara väl kvalificerad, varför kostnaderna i många fall skulle
bliva alltför höga. Förbundet hemställde med hänsyn härtill, att frågan
örn märkningstvång gjordes beroende av lokala myndigheters beslut. Örn
märkningstvång beträffande charkuterivaror genomfördes, borde kostnaden
för kontrollen ej åvila tillverkarna.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien
har uttalat, att, då understundom även annat kött än sådant av
nötkreatur, får, get, svin eller häst, såsom renkött och älgkött, komme till
användning vid beredning av vissa köttvaror, detta borde beaktas vid utformningen
av ifrågavarande märkningsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

I detta sammanhang må nämnas, att jordbruksutredningen jämväl i
annat hänseende än nu berörts framkommit med förslag till ändring i
gällande bestämmelser angående köttkontrollens tillämplighetsområde.
Utredningen har sålunda ansett (sid. 204), att begreppet kött borde utvidgas
att avse ej blott, såsom för närvarande är fallet, kött i vanlig bemärkelse
jämte vissa uppräknade organ utan alla till människoföda brukliga
djurdelar. En sådan utvidgning har synts utredningen befogad ej minst
med hänsyn till att enligt dess förslag även beredda köttvaror skulle inordnas
under kontrollen. Att denna bleve i möjligaste mån fullständig
har utredningen funnit vara av stor vikt. Olägenheterna av den ifrågasatta
utvidgningen skulle enligt utredningens mening i huvudsak vara
av praktisk art och kunna i allt väsentligt undanröjas genom lämpliga föreskrifter
angående kontrollens handhavande.

Frågan har i yttrandena icke avhandlats.

Ytterligare ett köttkontrollen avseende spörsmål torde i detta samband
få upptagas till behandling. I en till medicinalstyrelsen ställd skrivelse
den 30 maj 1923 framhöll sydvästra Skånes andelsslakteriförening
u. p. a., att vid uppskäruing av bacon för export till England
åtskilligt avfall uppkomme, såsom fläskliare, ryggar, ben och fötter. På
grund av den ringa storleken och beskaffenheten av sådant avfall vore en
effektiv stämpling svår att utföra och minskade i många fall varans värde.
Föreningen begärde besked, hur nödig kontroll skulle kunna anordnas utan
dylik påföljd. I till medicinalstyrelsen avlåtet yttrande över föreningens
skrivelse föreslog svenska vete rinör förening en för köttoch
mjölk hygien den 18 juni 1923, att utskuret kött och slaktavfall
skulle befrias från stämpeltvång, under villkor att det dels försändes i
plomberat emballage dels ock åtföljdes av veterinärintyg till styrkande
av att varan vederbörligen besiktigats och godkänts.

Medicinalstyrelsen har härefter i skrivelse till Kungl. Majit den 28 april
1925 anfört: Vid uppstyckande av stämplade djurkroppar kunde ej undvikas,
att en del stycken bleve utan stämpel. Strängt taget skulle dylika
ostämplade varor ej få säljas i samhällen med köttbesiktningstvång. Vid
övervakande inom sådana samhällen av föreskrifterna örn köttkontroll
plägade hälsovårdsmyndigheterna ej ingripa mot saluhållande av ostämplade
varor, örn anledning funnes antaga, att de härrörde från inom samhället
stämplade djurkroppar. Då till samhälle med köttbesiktningstvång
för försäljning infördes köttvaror, hade däremot hälsovårdsmyndigheterna
i vissa fall fordrat, att även kött i små stycken och slaktavfall skulle
vara stämplat. Emellertid vore stämpelns anbringande å sådana varor
som filéer, fötter och istrar förenade med vissa olägenheter. Kontrollen
över försändandet av dylika varor till samhälle med köttbesiktningstvång
borde därför ordnas på annat sätt. Enligt medicinalstyrelsens mening
borde spörsmålet lösas så, att kött i mindre stycken och slaktavfall från

Kungl. Majlis proposition nr 31.

vederbörligen besiktigade djurkroppar finge fritt införas i samhälle med
köttbesiktningstvång, om det emballage, vari varan försändes, vore försett
med ett av besiktningsman vid den offentliga köttkontrollen anbragt
märke, angivande att varan härrörde från i vederbörlig ordning stämplade
djurkroppar. Styrelsen hemställde, att bestämmelser i sådant hänseende
måtte utfärdas.

Över medicinalstyrelsens framställning hava under år 1928 avgivits
yttranden av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och länsstyrelserna
ävensom av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund. Fram
ställningen har i samtliga yttranden, med undantag för yttrandet från
länsstyrelsen i Blekinge län, tillstyrkts eller lämnats titan erinran. Nämnda
länsstyrelse har förklarat, att länsstyrelsen visserligen ej ansåge sig
böra avstyrka bifall till medicinalstyrelsens förslag, men att länsstyrelsen
ej ville underlåta påpeka, att de garantier, de föreslagna bestämmelserna
komme att giva, säkerligen bleve ganska små. Ett användande på illegitimt
sätt av samma kontrollmärke flera gånger vore ej uteslutet, och än
mindre kunde förhindras, att okontrollerad vara sammanfördes med och
avyttrades samtidigt med kontrollerad vara, sedan denna lämnat emballaget.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett, att även tunga, hjärta
och njurar, vilka organ endast med svårighet kunde stämplas, och vilka
kunde säljas skilda från övriga delar av djurkroppen, skulle kunna befrias
från stämpeltvånget och få säljas under de av medicinalstyrelsen
föreslagna kontrollbestämmelserna.

Omförmälda, vid ärendets beredning inom jordbruksdepartementet deltagande
särskilda sakkunniga hava biträtt jordbruksutredningens förslag,
att den nuvarande definitionen å begreppet kött enligt lagen angående
köttbesiktning och slakthus måtte så ändras, att till kött komme att räknas
alla till människoföda brukliga djurdelar. I samband därmed hava sak
kunniga tagit upp till behandling såväl frågan örn stämpling av mindre
stycken av kött och slaktavfall som även frågan örn stämplingstvångets
betydelse över huvud. Sakkunniga hava beträffande nu nämnda spörsmål
anfört följande.

Sakkunniga utginge från, att bestämmelserna i lagen angående köttbesiktning
och slakthus jämväl i fortsättningen endast skulle omfatta
kött av nötkreatur, får, get, svin och häst. För erhållande av möjligast
fullständiga kontroll borde till kött i lagens mening hänföras ej blott
kött i vanlig bemärkelse utan alla till människoföda brukliga delar av
ifrågavarande djur. Enligt sakkunnigas mening borde en dylik utvidgning
av lagens tillämpning emellertid ej föranleda, att jämväl gällande
stämplingsf öreskrifter utvidgades i motsvarande omfattning. Sakkunniga
ville i detta sammanhang föreslå ändring av det stadgande i § 2 av
lagen, enligt vilket den omständigheten, huruvida en vara vore stämplad
eller ej, tillmättes avgörande betydelse för frågan örn den skulle få
förekomma inom område med köttbesiktningstvång. Av vikt i sådant
hänseende borde i stället allenast vara, huruvida varan blivit enligt la -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

gen vederbörligen besiktigad oell godkänd. Stämplingen borde blott tillerkännas
värde såsom bevismedel härutinnan samt såsom medel att underlätta
hälsovårdsmyndigheternas kontroll, att endast besiktigad och
godkänd vara utbjödes. Ur dessa synpunkter torde, beträffande vara.
som stannade inom det område, där besiktningen ägt rum, vara tillfyllest,
att stämpling skedde i samma utsträckning som nu, oaktat örn be
greppet kött utvidgades på föreslaget sätt. härav följde, att ej alla delar
av djuret bleve stämplade eller märkta.

Därest, på sätt sakkunniga föreslagit, stämplingen ej vidare, såsom
nu vore fallet, gjordes till en ovillkorlig förutsättning för en varas tilllåtlighet
inom område med köttbesiktningstvång, bortfölle den grund,
varå vissa hälsovårdsmyndigheter nu stödde sig, då de, enligt vad som
uppgivits, stundom fordrade, att även mindre köttstycken och slaktavfall
skulle vara försedda med stämpel. Såsom sakkunniga förut anfört
borde den omständigheten, att begreppet kött utvidgades att avse alla
till människoföda brukliga delar av djuret, icke, örn varan stannade inom
det område, där besiktningen ägt rum, föranleda stämpling i större utsträckning
eller av andra delar av djuret än nu skedde. Skulle den besiktigade
varan däremot transporteras till annan ort med besiktningstvång,
syntes det sakkunniga nödvändigt, att, därest varans egenskap av
besiktigad ej framginge av stämpel, som redan enligt gällande bestämmelser
skulle anbringas, varan eller dess emballage åsattes eller vidhäftades
särskilt märke såsom tecken därå, att besiktning vederbörligen
företagits. Sådant märke underlättade kontrollen inom den ort, dit varan
fördes. Samtidigt tjänade det varuhavaren till bevis örn att varan
blivit i behörig ordning besiktigad. För att underlätta förfarandet och
begränsa kostnaderna till de minsta möjliga borde märket få anbringas
av den, vilken ombesörjde avsändandet av varan från det område, där
besiktningen skett. Möjligheter till missbruk komme härigenom visserligen
att föreligga. Risken för upptäckt torde emellertid vara så stor, att
förefintligheten av sagda möjligheter ej borde tillmätas större betydelse.
Förseelse borde för övrigt naturligtvis vara belagd med straff jämväl i
fall, där ej ansvar följde redan enligt allmänna strafflagen. Framhållas
finge, att ett förfarande enligt angivna riktlinjer redan sedan länge
tillämpats på åtskilliga håll inom landet.

Närmare bestämmelser angående märkningen borde meddelas av
Kungl. Majit i tillämpningsföreskrifter till lagen samt, enligt Kungli
Majlis förordnande, av medicinalstyrelsen.

Beträffande kontrollen å salta, eller annorledes beredda köttvaror hava
sakkunniga anfört som följer.

Köttbesiktningstvångets begränsning till att avse allenast färskt rått
kött vore utan tvivel för snäv. Till en början ville sakkunniga förorda,
att den inskränkning, som läge däri. att köttet skulle vara rått, borttoges.
Vidare tillstyrkte sakkunniga, att det förbud, köttbesiktningstvånget
innebure, utvidgades att omfatta jämväl salt, rökt oell torkat kött
samt över huvud taget charkuterivaror, vid vilkas beredning kött använts.
Något undantag för konserver borde ej göras. Sakkunniga föresloge
alltså förbud mot saluhållande, utbjudande, användande eller förvarande,
såsom i § 2 av lagen sägs, av beredda köttvaror inom område
mod köttbesiktningstvång, därest ej det vid varans beredning använda
köttet godkänts vid besiktning enligt lagen.

Departements chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Skulle den beredda varan stanna inom område, där tillverkningen
skett, torde någon märkning av varan till betecknande av att endast besiktigat
kött använts vid framställningen ej erfordras. Avsåges varan
däremot skola införas till annat område med köttbesiktningstvång.
borde, i likhet med vad som föreslagits beträffande oberett kött. varan
eller dess emballage förses med särskilt märke. Dylikt märke borde, liksom
då fråga vore örn oberett kött, kunna anbringas av avsändaren
själv. Märkningens ändamål vore naturligtvis även bär att underlätta
kontrollen vid införsel till samhällen med köttbesiktningstvång samtidigt
som märket, där annat ej styrktes, tjänade som bevis för att det i
varan ingående köttet vore besiktigat oell godkänt.

Ägde tillverkningen rum utom område, där köttbesiktningstvång gällde,
borde märkning ej få företagas med mindre tillförlitlig kontroll vore
anordnad därå, att allenast besiktigat och godkänt kött användes. Kontrollen
borde lämpligen ske i den form, att allt kött, som användes vid
vederbörande fabrik, innan det infördes i fabriken uppvisades för särskild
tillsyningsman, som kontrollerade att köttet blivit i behörig ordning
godkänt. Tillsyningsmannen, som måste intaga en i förhållande
till fabrikens ledning oberoende ställning, borde jämväl i övrigt hava
uppsikt över och kontrollera tillverkningen vid fabriken.

Örn ock med en viss tvekan ansåge sakkunniga sig böra tillstyrka, att
till område med köttbesiktningstvång jämväl finge införas vara, tillverkad
av kött, som enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser godkänts
vid besiktning å eharkuterifabriken, jämbördig med den för den offentliga
köttkontrollen gällande. Förutsättning härför borde tillika vara, att
tillverkningen vid fabriken vore ställd under offentlig kontroll.

Vid utformande av de kontrollbestämmelser som erfordrades beträffande
fabriker, varom i det föregående nämnts, borde tillses, att kostnaderna
icke bleve för fabrikanten oskäligt betungande.

Den uppfattning, som uttalats av de för ärendets beredning tillkallade
sakkunniga, att såsom villkor för tillstånd att inom område med köttbesiktningstvång
saluhålla, utbjuda, använda eller förvara viss köttvara
bör krävas ej att varan är försedd med stämpel utan allenast att den
efter vederbörlig besiktning godkänts såsom tjänlig till människoföda, finner
jag naturlig och riktig. Ur kontrollens synpunkt fordras dock, såsom
sakkunniga också förutsatt, att stämpling eller märkning i viss utsträckning
äger rum. Nuvarande stämplingsförfarandc bör därför bibehållas,
men gällande bestämmelser böra på sätt sakkunniga föreslagit ändras
därhän, att förekomsten inom område med köttbesiktningstvång av
ostämplat kött ej medför annan påföljd än att vederbörande får vara beredd
att enligt vanliga bevisregler styrka sitt påstående, att köttet blivit
besiktigat och godkänt.

Tyngdpunkten av hälsovårdsmyndigheternas kontroll synes enligt utredningen
i ärendet vara förlagd till sådant kött, som ej besiktigats vid
vederbörande samhälles egen köttbesiktningsbyrå utan som, under uppgift
att besiktning annorstädes företagits, införes till samhället. I varuhavarens
eget intresse torde ligga, att anordningar träffas för att riktigheten
av sådan uppgift lätt kan konstateras. Jag anser mig därför

Kungl. Martts proposition nr 31.

böra biträda sakkunnigas förslag om särskilda märkningsföreskrifter beträffande
vara, som skall införas till område med köttbesiktningstvång.
Ej heller i detta fall torde frånvaron av stämpel eller märke emellertid
böra medföra annan påföljd än att varuhavaren, örn så fordras, får i annan
ordning styrka varans tillåtlighet. Omförmälda särskilda föreskrifter
torde ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ väg meddela.
Sakkunnigas förslag, att avsändaren av varan själv får ombesörja märkningen,
bör härvid godtagas. Med en sådan anordning komma kostnaderna
för märkningen att bliva obetydliga. Faran för missbruk torde, såsom
sakkunniga framhållit, ej heller behöva bliva stor.

Mot jordbruksutredningens av sakkunniga understödda förslag, att till
kött i lagens mening böra räknas ej blott de delar av djuret, som nu
hänföras dit, utan varje till människoföda användbar del av detsamma,
har jag ej något att erinra. Stadgandet i lagens § 1 torde alltså böra undergå
viss jämkning. I anslutning till de synpunkter, jag nyss framhållit,
utgår jag härvid i likhet med sakkunniga från att några särskilda bestämmelser
angående stämpling eller märkning av de nya djurdelar,
som sålunda komma att inbegripas under lagen, icke erfordras, i den
mån dylika bestämmelser ej föranledas redan av det förut sagda. De
betänkligheter, som med hänsyn till stämplingssvårigheterna tidigare
rests mot ifrågavarande utvidgning av lagens tillämpningsområde, torde
alltså väsentligen bortfalla.

Enligt en i stort sett enhällig uppfattning är den nuvarande begränsningen
av begreppet köttbesiktningstvång ej tillfredsställande, utan synes
en ändring härutinnan påkallad. Meningarna bryta sig däremot
något, då det gäller att finna det lyckligaste sättet för lösningen av
spörsmålet. Sakkunniga hava i stort sett anslutit sig till jordbruksutredningen,
som i sin ordning väsentligen byggt sitt utlåtande på medicinalstyrelsens
förslag. För egen del finner jag det resultat, vartill sakkunniga
sålunda kommit, ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Jag förordar alltså, att såsom regel stadgas förbud mot saluhållande,
utbjudande, användande eller förvarande, på sätt i § 2 av lagen
sägs, inom område med köttbesiktningstvång av färskt, salt, rökt eller torkat
kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst, med mindre köttet besiktigats
och godkänts enligt lagens föreskrifter. Förbudet bör jämväl gälla
övriga charkuterivaror, däri kött ingår, varvid fordran på besiktning
och godkännande bör avse det för tillverkningen av varan använda köttet.
Den sålunda tillstyrkta utvidgningen av köttbesiktningstvångets
innebörd föranleder vissa ändringar i § 2 mom. 1 samt § 9 första stycket
av lagen. Att, såsom bland andra kommerskollegium föreslagit,
göra undantag för konserver finner jag icke tillrådligt. Ett dylikt un
dantag kunde, på sätt medicinalstyrelsen framhållit, leda till, att till konservfabriker
avyttrades sådant kött, som varuhavaren ej vågade införa
till område med köttbesiktningstvång. Anledning att i detta samman -

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

hang utsträcka förbudet att omfatta även kött av andra djur än de bär
förut nämnda har jag ej ansett föreligga.

Har vid tillverkningen av salt, rökt eller torkat kött eller annorledes
beredd vara använts kött, som besiktigats och godkänts inom område
med köttbesiktningstvång, synes, såsom sakkunniga föreslagit, den örn
ständigheten att tillverkningen ägt rum utom område med besiktningstvång
ej böra hindra, att varan införes till sådant område. Det av sakkunniga
såsom förutsättning härför uppställda kravet att tillförlitlig
kontroll anordnas därå, att endast besiktigat och godkänt kött användes
vid fabriken, torde emellertid ej kunna eftersättas. Det synes ej vara en
obillig fordran, att tillverkare, som önskar komma i åtnjutande av sådan
rätt, varom här är fråga, underkastar sig de kostnader, vilka för
dylik kontroll kunna bliva erforderliga. Kungl. Majit, som framdeles
torde hava att utfärda närmare bestämmelser angående sagda kontroll,
torde låta sig angeläget vara att tillse, att bestämmelserna ej bliva
mera tyngande än som av omständigheterna oundgängligen betingas.

Charkuterifabrik, som så önskar, torde vidare, på sätt sakkunniga angivit,
böra beredas möjlighet att få det för sin tillverkning erforderliga
köttet besiktigat och godkänt vid själva fabriken. Förutsättning för att
dylik besiktning skall medföra rätt att inom område med köttbesiktningstvång
saluföra vara, beredd av sålunda besiktigat kött, måste naturligtvis
vara, att besiktningen i alla hänseenden blir lika noggrann och
tillförlitlig som vid den offentliga köttkontrollen. Kravet på kvalifikationer
hos den veterinär, som utför besiktningen, måste sålunda i båda
fallen ställas lika högt, och samma regler för besiktningen måste tilllämpas.
Vidare torde, örn varan skall få införas till område med köttbesiktningstvång,
bliva nödvändigt fordra, att tillverkningen ställes
under kontroll till vinnande av garanti, att endast besiktigat kött därvid
kommer till användning. Utfärdandet av erforderliga besiktnings- och
kontrollbestämmelser torde ankomma på Kungl. Maj :t i administrativ
väg. Även i detta fall måste beaktas angelägenheten av att kostnaderna
i görligaste mån nedbringas. I anslutning till det anförda torde i
§ 9 av lagen böra intagas ett fjärde stycke av innehåll, att, därest beredning
av salt, rökt eller torkat kött eller av annan köttvara blivit på av
Kungl. Majit fastställda villkor ställd under offentlig kontroll, det vid
beredningen använda köttet skall, örn det godkänts vid besiktning, som
Kungl. Majit föreskriver, så anses som örn det godkänts vid besiktning
enligt lagen.

Vad angår frågan örn stämpling eller märkning av beredda köttvaror
böra även här de synpunkter, sakkunniga framhållit, vinna tillämpning.
Allenast för det fall att vara, som tillverkats å viss ort, skall därifrån
införas till annat område och köttbesiktningstvång inom detta är gällande,
torde sålunda märkning av varan eller dess emballage böra föreskrivas.
Underlåten märkning bör här lika litet som i tidigare avhand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

lade fall medföra annan påföljd än att varuhavaren riskerar att nödgas
på annat sätt än genom påvisande av märkningen styrka, att
endast besiktigat och godkänt kött använts vid beredningen av varan.
Att, såsom Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund föreslagit,
låta märkningen bliva beroende av de lokala myndigheternas beslut,
finner jag ej lämpligt. Märkningen torde liksom beträffande oberett
kött få utföras av varuhavaren själv och på hans bekostnad.

Vad jag i det föregående anfört angående stämpling och märkning såväl
beträffande kött som i fråga om beredda köttvaror förutsätter vissa
ändringar och tillägg i lagens § 2 mom. 1 samt § 6 mom. 1, 2 och 4.

2. Örn införande av köttbesiktningstvång och därmed sammanhängande
spörsmål.

Jämlikt § 2 mom. 2 i lagen angående köttbesiktning och slakthus kan
köttbesiktningstvång stadgas allenast för stad eller annat samhälle, där
hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla,
eller för visst område av stad eller sådant samhälle. Införande av dylikt
tvång ankommer på länsstyrelsen och förutsätter framställning från
stadsfullmäktige eller annan motsvarande kommunalmyndighet. Köttbesiktningstvång
införes under villkor att genom samhällets försorg och
på dess bekostnad anställes nödigt antal besiktningsmän och vidtagas de
övriga åtgärder, som erfordras för att köttbesiktning inom ifrågavarande
område må kunna äga rum utan större tidsutdräkt eller annan
olägenhet.

I kungörelsen med särskilda föreskrifter örn besiktning och stämpling
av kött m. m. enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus
stadgas bland annat, i kungörelsens § 2, att i samhälle, där köttbesiktningstvång
är infört, skall finnas för besiktning och stämpling erforderligt
antal köttbesiktningsbyråer med därtill hörande inrättningar för
särskild behandling och oskadliggörande av kött.

Den 31 december 1933 var köttbesiktningstvång infört i 113 samhällen.

I skrivelse den 15 juni 1929 har styrelsen för svenska landskommunernas
förbund anhållit, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att
rätten att erhålla köttbesiktningstvång utsträcktes till kommun, där
hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande landsbygden gällde. Till stöd
för denna framställning har anförts, att behov av köttbesiktningstvång
kunde förefinnas även i rena landskommuner, särskilt då fråga vore örn
orter, gränsande till samhällen med dylikt tvång, eller örn större tätare
bebyggda samhällen utan stads eller municipalsamhälles karaktär.
Fullt effektiva skyddsåtgärder vore med nuvarande lagstiftning ej möjliga
att vidtaga för dessa kommuner.

Kunol. Maj:ts ''proposition nr 31.

Efter hörande av svenska distriktsveterinärföreningen och svenska
veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien har medicinalstyrelsen
i utlåtande över framställningen den 2 december 1929 tillstyrkt
bifall till densamma. Särskilt har medicinalstyrelsen framhållit betydelsen
av att rätt till införande av köttbesiktningstvång erhölles för sådana
tättbebyggda samhällen på landsbygden, vilka läge invid eller i
närheten av ett större samhälle med köttbesiktningstvång, enär fara eljest
förelåge, att förstnämnda samhällen finge mottaga det sämre kött,
som yrkesidkarna insåge, att de ej skulle få godkänt vid besiktning inom
det större samhället.

Jämväl jordbruksutredningen (sid. 205) har uttalat önskvärdheten av
att möjlighet att införa köttbesiktningstvång i egentliga landskommuner
förefunnes. Med hänsyn till den betydelse, frågan örn ett ändamålsenligt
ordnande av besiktningsväsendet hade för jordbrukarna, vore det
emellertid enligt utredningens mening av vikt, att dessa genom någon
sin organisation bereddes inflytande vid hithörande frågors handläggning.
Det borde därför uttryckligen föreskrivas, att länsstyrelse, innan
beslut örn införande av köttbesiktningstvång meddelades, skulle höra förvaltningsutskottet
hos vederbörande hushållningssällskap. Jordbruksutredningen
har vidare framhållit (sid. 187), att gällande bestämmelser,
enligt vilka det i viss utsträckning överlätes å de särskilda kommunerna
att ordna sina angelägenheter i hälsovårdsavseende, haft till följd,
att de i de skilda kommunerna tillämpade föreskrifterna i alltför stor utsträckning
präglats av lokala hänsyn samt på grund därav blivit synnerligen
olikartade, vilket i hög grad vore störande för den allmänna
omsättningen av köttvaror. Så kunde t. ex. den omständigheten, att i
flera städer med ett efter svenska förhållanden högt invånarantal köttbesiktningstvång
ej funnes infört, medan dylikt tvång gällde i åtskilliga
relativt små samhällen, icke anses tillfredsställande. Utredningen
ifrågasatte, att detta missförhållande avhjälptes genom ett stadgande, att
köttbesiktningstvång skulle gälla i varje samhälle av viss storlek, förslagsvis
samhällen med minst 4,000 invånare. Vägande invändningar
mot en dylik anordning kunde enligt utredningens åsikt knappast framställas.
Vid den omständigheten, att därigenom frågan örn köttbesiktningstvång
helt undandroges kommunernas bestämmanderätt, borde ej
alltför stort avseende fästas, då denna fråga berörde ej endast invånarna
i vederbörande samhälle utan jämväl de jordbrukare, vilka dit införde
kött och fläsk, samt, med hänsyn till den livliga handeln med dessa
varor, även övriga samhällen med köttbesiktningstvång.

I de över jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrandena har
vad jordbruksutredningen anfört i allmänhet icke ur principiella synpunkter
föranlett erinran. Vad angår frågan örn obligatoriskt köttbesiktningstvång
i samhällen av viss storlek har mot införande av ett stad -

Kungl. Martts proposition nr 31.

gande i sådant hänseende allenast Stockholms handelskammare
yttrat sig avstyrkande. Nämnda handelskammare har anfört, att
utanför de av köttkontrollens utövande närmast intresserade kretsarna
den uppfattningen torde vara tämligen allmän, att den nuvarande kontroll-
och besiktningsverksamheten beredde all den garanti, som skäligen
kunde begäras. Erfarenheten hade icke givit stöd för antagandet, att i
dessa hänseenden några risker av mera framträdande art förefunnes, och
längre gående åtgärder vore ej påkallade av något hos förbrukarna
mera allmänt tillkännagivet behov. Under sådana omständigheter
skulle ett förverkligande av jordbruksutredningens förslag innebära ett
onödigt kringskärande av rörelsefriheten hos en mycket betydande grupp
av de näringsidkare, som nu ombesörjde mottagandet och avsättningen
av en stor del av slaktdjursproduktionen. Det komme jämväl att medföra
minskade försäljningspris för vissa grupper bland producenterna
eller ökad kostnad för konsumenterna.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att en utsträckt köttkontrolb
indirekt skulle komma att verka lättande på marknaden, då därigenom
antagligen icke obetydliga mängder kött komme att kasseras. Styrelsen
har emellertid framhållit, att det icke borde lämnas helt obeaktat, att
ett genomförande i praktiken av en dylik kontroll i de speciella fallen
ofta nog måste medföra ganska kännbara ekonomiska konsekvenser för
slaktdjurens ägare.

Medicinalstyrelsen har ansett gränsen för invånarantalet i de
samhällen, där obligatoriskt köttbesiktningstvång skulle gälla, kunna utan
olägenhet sänkas till 3,000 eller 2,000, under förutsättning att föreskrift
samtidigt lämnades därom, att Kungl. Maj:t ägde efter framställning av
stadsfullmäktige eller motsvarande kommunalmyndighet i särskilt fall
medgiva undantag från stadgandet i fråga. Dylikt undantag borde dock
enligt medicinalstyrelsens mening ej lämnas med mindre fullt giltiga skäl
förelåge, såsom att kostnaderna skulle bliva alltför höga eller att kompetent
besiktningsman ej vore eller kunde väntas bliva bosatt i samhället
eller dess närhet.

Jämväl från åtskilliga andra håll, såsom Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och Sveriges slakteriförbund, har föreslagits, att köttbesiktningstvång
borde göras obligatoriskt även i samhällen med lägre antal invånare
än det av jordbruksutredningen angivna. Såsom skäl härför har
ej sällan åberopats, förutom de av utredningen anförda synpunkterna,
den omständigheten, att genom sådan utsträckning av köttbesiktningstvånget
ökad betydelse och rättvisare resultat skulle tillförsäkras ett av
utredningen i dess omförmälda betänkande framlagt förslag örn upptagande
av viss avgift för åstadkommande av bättre avsättningsförhållanden
för slaktdjur och slakteriprodukter s. k. slaktdjursavgift. Jag vill
i detta sammanhang erinra därom, att nämnda förslag, i huvudsakligen
oförändrat skick, av Kungl. Maj:t förelädes 1933 års riksdag och av riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

dagen antogs. Förslaget ligger till grund för förordningen den 26 juni
1933 (nr 387.) angående slaktdjursavgift, enligt vilken förordning dylik
avgift skall upptagas för kött, som godkänts antingen vid besiktning en
ligt lagen angående köttbesiktning och slakthus eller vid besiktning å
slakteriinrättning, ställd under offentlig kontroll.

I skrivelse den 24 oktober 1924 har svenska veterinärföreningen för köttoch
mjölkhygien hemställt örn sådan ändring av § 2 mom. 2 i lagen, att
möjlighet bereddes för ett samhälle att införa köttbesiktningstvång utan
därmed förenad ovillkorlig skyldighet att vidtaga åtgärder för köttbesiktning
inom samhället. Såsom motiv anför föreningen, att i närheten
av större städer ofta bildades stadsliknande samhällen. Enligt gällande
bestämmelser kunde köttbesiktningstvång ej införas i dylikt samhälle
— som visserligen till stor del köpte sitt behov av kött i staden, men inom
vilket dock en viss handel med obesiktigat kött ägde rum — utan att köttbesiktningsbyrå
inrättades därstädes. Inrättandet av köttbesiktningsbyrå
vore ej sällan förenat med sådana kostnader, att det verkade avskräckande.
Då köttbesiktningstvång införts för en stad, borde emellertid
ofta köttbesiktningen för närliggande samhälle kunna utan olägenhet
försiggå i stadens köttbesiktningsbyrå.

Medicinalstyrelsen, som med skrivelse den 15 december 1924 överlämnat
nyssberörda framställning till Kungl. Majit, har såsom sin mening uttalat,
att intet hinder borde föreligga, att en köttbesiktningsbyrå, där så
funnes lämpligt, fungerade för två eller flera samhällen, oberoende av
huruvida något av dessa vore stad. Medicinalstyrelsen har föreslagit, att
i § 2 mom. 2 upptoges ett stadgande av innehåll, att örn flera samhällen,
där köttbesiktningstvång avsåges skola införas, vore så belägna i förhållande
till varandra, att den för samhällena erforderliga köttbesiktningen
kunde utan olägenhet äga rum inom allenast ett av dem, köttbesiktningstvång
kunde stadgas jämväl för de övriga samhällena utan hinder av att
åtgärder ej vidtagits för anordnande av köttbesiktning därstädes.

Över veterinärföreningens och medicinalstyrelsens framställningar hava
yttranden under år 1928 avgivits av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
samtliga länsstyrelser samt Sveriges charkuteri- & slakteriidkares
riksförbund.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig ur synpunkten av de intressen,
styrelsen hade att bevaka, ej hava något att erinra mot medicinalstyrelsens
förslag.

Kommerskollegium har ej heller haft något att erinra mot ändringar
i av medicinalstyrelsen angivet hänseende, därvid kollegiet
dock framhållit, att möjligheterna att för ändamålet anlita anordningar
i även flera än ett närliggande samhälle ej borde anses förhindrade
genom de nya bestämmelserna. Kollegiet har vidare förklarat sig
förutsätta, att det samhälle, vars anordningar för köttbesiktning företrä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

desvis skulle tillgodose besiktningsbehovet för köttvaror, avsedda för
konsumtion, i samhälle, där köttbesiktningstvång utan skyldighet att inrätta
egen köttbesiktningsbyrå skulle införas, bleve i tillfälle att hos den
beslutande myndigheten yttra sig, innan fråga örn sådant köttbesiktningstvång
avgjordes. Bland annat för åstadkommande av likformig behandling
av dylika frågor, där två eller flera samhällens intressen kunde kräva
beaktande, kunde det möjligen sättas i fråga att förbehålla avgörandet
av ärenden av detta slag åt Kungl. Majit.

Jämväl länsstyrelserna hava i princip godtagit vad medicinalstyrelsen
föreslagit. Vissa erinringar hava dock framförts. Sålunda har
Överståthållarämbetet ifrågasatt, huruvida ej bestämmelserna borde gigas
sådan utformning, att köttbesiktningen kunde även för samhällen, i
vilka köttbesiktningstvång redan vore infört, förläggas till allenast ett
av samhällena. Länsstyrelserna i Södermanlands och Blekinge län hava
gjort gällande, att förmånen av gemensam köttbesiktningsbyrå borde örn
fatta även det fall, att samhälle, där köttbesiktningstvång avsåges skola
införas, ville begagna sig av anordningarna inom samhälle, där sådant
tvång redan funnes infört. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit,
att köttbesiktningstvång för visst samhälle ej borde stadgas mot bestridande
av det samhälle, vars anstalter för köttbesiktning avsåges skola
i främsta rummet anlitas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län slutligen
har ansett rimligt, att, då ett samhälle anlitade ett annat samhälles anstalter
för köttbesiktning, samhällena gemensamt bekostade dessa anstalter,
samt uttalat, att det förty borde fordras, att samhällena träffade
överenskommelse angående fördelningen av kostnaderna, innan förordnande
örn köttbesiktningstvång i förevarande fall meddelades.

Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksförbund
har anslutit sig till medicinalstyrelsens förslag.

Sedermera hava i skrivelse den 4 november 1931 kommin wlnämndsordföranden
K. J. Söderberg i Norrviken och länsveterinären E. Dunge anmält,
att representanter för hälsovårdsnämnderna i städerna Sundbyberg
och Lidingö, Hässelby köping samt Sollentuna och Solna kommuner med
däri ingående municipalsamlnillena Norrviken, Hagalund, Råsunda, Huvudsta
och Lilla Alby vid sammanträde den 22 oktober 1931 beslutat hem
ställa om ändring i lagen angående köttbesiktning och slakthus i det av
medicinalstyrelsen angivna syfte, därvid lagrummet i fråga borde givas
sådan lydelse, att hinder icke mötte för införande av köttbesiktningstvång
inom hela landskommuner, där så prövades utan olägenhet kunna äga
rum, med hänvisning till en eller flera inom kommunen eller inom intill
liggande kommuner förefintliga köttbesiktningsbyråer.

Jordbruksutredningen (sid. 205) har funnit önskemålet att två eller flera
kommuner eller samhällen skulle kunna förena sig örn gemensam besiktningsbyrå
värt beaktande. Utgående från att ordnandet av köttbesiktningsväsendet
vore en kommunal förvaltningsuppgift, har utredningen

Kungl. Majlis proposition nr 31.

ansett, att det borde beredas möjlighet för flera kommuner eller samhällen
att handhava nämnda uppgift enligt bestämmelserna i lagen den 13
juni 1919 örn kommunalförbund.

Slutligen har riksdagen i skrivelse den 31 mars 1933, nr 116, med anledning
av en inom andra kammaren väckt motion, nr 275, däri hemställts,
att lagändring måtte vidtagas i enlighet med medicinalstyrelsens förslag,
anhållit, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning rörande sagda
ändring samt skyndsamt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. I riksdagsskrivelsen har åberopats
jordbruksutskottets över motionen avgivna utlåtande, nr 31, enligt vilket
utskottet funnit önskvärt, att en lagändring i det i motionen angivna syftet
komme till stånd.

Innan jag redogör för de sakkunnigas ställning till förevarande spörsmål,
vill jag nämna, att enligt Sveriges officiella statistik den 31 december
1932 inom riket funnos 82 städer samt 9 köpingar och municipalsamhällen
med över 4,000 invånare, 90 städer samt 19 köpingar och municipalsamhällen
med över 3,000 invånare, 104 städer samt 50 köpingar och
municipalsamhällen med över 2,000 invånare och 10 städer samt 212 köpingar
och municipalsamhällen med mindre än 2,000 invånare. Av de
113 samhällen, inom vilka köttbesiktningstvång gällde den 31 december
1933, hade den 31 december 1932 64 städer mer än 4,000 invånare, 70 städer
samt 4 köpingar och municipalsamhällen mer än 3,000 invånare, 80
städer samt 11 köpingar och municipalsamhällen mer än 2,000 invånare
samt en stad och 21 köpingar och municipalsamhällen mindre än 2,000
invånare.

Sakkunniga hava tillstyrkt, att köttbesiktningstvång i viss utsträckning
gjordes obligatoriskt, att möjlighet bereddes till införande av köttbesiktningstvång
jämväl i egentliga landskommuner, att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott finge yttra sig, innan köttbesiktningstvång infördes,
ändrades eller upphävdes för område, där sådant tvång ej skulle
vara obligatoriskt, samt att nuvarande bestämmelser angående skyldighet
för varje särskilt område med köttbesiktningstvång att hava egna anordningar
för besiktningens verkställande modifierades. Sakkunniga
hava i förevarande hänseenden anfört:

Sakkunniga tillstyrkte, att köttbesiktningstvång gjordes obligatoriskt
för samhällen över viss storlek. Ett dylikt påbud torde dock böra begränsas
till att avse städer och sådana samhällen, där hälsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gällde. Dess utsträckande
till att gälla även de egentliga landskommunerna kunde redan på grund
av de tekniska svårigheter, en sådan åtgärd skulle möta, ej ske. Vad
kravet på visst lägsta invånarantal beträffade, syntes gränsen böra sättas
vid 4,000 invånare. Ur enhetlighetens synpunkt vore visserligen önskvärt
att kunna nå även städer och andra samhällen med lägre invånarantal
än nu nämnts. Då sakkunniga likväl stannat vid sagda siffra, hade
detta berott därpå, att sakkunniga befarat, att längre gående bestämmel -

Kanyl. Majda proposition nr lil.

ser skulle komma att beröra samhällen med väl ringa ekonomisk bärkraft.
Tänkbart vore, att också enligt sakkunnigas förslag det i något
fall, på grund av särskilda omständigheter, t. ex. att det skulle medföra
oskäligt stora kostnader, bleve obilligt eller eljest olämpligt att ett stadgande
örn obligatoriskt köttbesiktningstvång strängt genomfördes. Med
hänsyn härtill torde Kungl. Majit böra givas befogenhet att för sådant
fall medgiva undantag från stadgandet i fråga.

För att städer och andra samhällen, vilka berördes av de föreslagna
bestämmelserna, skulle bliva i tillfälle att inrätta sig efter desamma, torde
viss, ej alltför kort, övergångstid erfordras. Under förutsättning att ändringsförslaget
godkändes av 1934 års riksdag, torde det därför i denna del
ej böra bringas i tillämpning förrän från och med den 1 januari 1937.

Hade stad eller sådant annat samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter
rörande stad i tillämpliga delar gällde, ej 4,000 invånare, borde
samhället naturligtvis ej därigenom, att, på sätt föreslagits, köttbesiktningstvång
gjordes obligatoriskt för de större samhällena, betagas den
möjlighet, som redan nu tillkomma detsamma att frivilligt införa besiktningstvång.
Sakkunniga tillstyrkte, att liknande möjlighet bereddes jämväl
samhällen och kommuner, där hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande
landet gällde. Tillika tillstyrkte sakkunniga emellertid, att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott bereddes tillfälle att yttra sig, innan
köttbesiktningstvång infördes för område, där sådant tvång ej skulle vara
obligatoriskt. Önskade vederbörande samhälle eller kommun, att meddelat
stadgande om besiktningstvång skulle ändras eller upphävas, borde
förvaltningsutskottet höras jämväl i denna fråga.

För de fall, då den köttbesiktning, som vore erforderlig för ett samhälle
med köttbesiktningstvång, kunde utan tidsutdräkt eller annan olägenhet
utföras inom ett eller flera andra samhällen, syntes intet vara att
erinra mot att förstnämnda samhälle befriades från den skyldighet att
anordna besiktning, som enligt gällande bestämmelser ålåge detsamma.
Vore ett samhälles anordningar för köttbesiktning sådana, att de utan
vidare medgåve besiktning jämväl för ett annat, torde det uteslutande
vara till förmån för samhället att få denna senare besiktning sig anförtrodd.
Redan nu verkställdes inom åtskilliga samhällen köttbesiktning
långt utöver det egna behovet. Kunde däremot ett samhälle ej utan fara
för ökade kostnader utföra besiktning jämväl för tillgodoseende av annat
samhälles behov, syntes det bliva nödvändigt, att samhällena träffade
överenskommelse angående kostnadernas fördelning sinsemellan. Uttrycklig
bestämmelse härutinnan syntes dock ej behöva intagas i lagen, liksom
det ej heller syntes lämpligt med en ovillkorlig föreskrift, att, på
sätt ifrågasatts, samhällena skulle handhava den gemensamma köttbesiktningen
i den ordning, som stadgades i lagen om kommunalförbund. Sakkunniga
förutsatte emellertid, att ett samhälle ej under hänvisning till
köttbesiktningen inom ett annat samhälle fritoges från skyldighet att
hava egna besiktningsanordningar, med mindre det senare samhället först
hörts i ärendet. För att säkra ett förutsättningslöst bedömande och en
enhetlig lagtillämpning syntes det böra ankomma på Kungl. Majit att
avgöra frågor av förevarande slag. Kommun, som ej voro samhälle, borde
i samtliga dc hänseenden, vilka här avsåges, betraktas lika med samhälle.
En landskommun och en stad borde sålunda exempelvis kunna hava gemensam
köttbesiktningsbyrå. Bestämmelserna borde vidare gälla även
sådana samhällen eller kommuner, inom vilka köttbesiktningstvång re -

Departements

chefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

dan vore infört, ela fråga om ordnande av gemensam köttbesiktning upp
stöde.

Likvärdigt därmed, att den för samhället eller kommunen erforderliga
köttbesiktningen kunde verkställas inom annat samhälle eller annan kommun,
borde anses den omständigheten, att besiktningen kunde äga rum
vid någon under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning. Även
för sådant fall borde Kungl. Maj:t följaktligen kunna meddela befrielse
från den samhället eller kommunen eljest åliggande besiktningsskyldigheten.
Utan betydelse syntes härvid vara, huruvida slakteriinrättningen
läge inom eller utom det område, som omfattades av besiktningstvånget,
blott den vore så belägen, att besiktningen utan olägenhet kunde ske vid
inrättningen.

Sakkunniga hava slutligen framhållit, att de av sakkunniga i annat
sammanhang förordade bestämmelserna angående märkning av vara, som
transporterades till annan ort med köttbesiktningstvång, icke borde hava
avseende å det fall, att transporten ägde rum allenast mellan samhällen
eller kommuner, vilka på sätt nu nämnts anordnat gemensam köttbesiktning.

Såväl av hygieniska skäl som med hänsyn till betydelsen för kötthandeln
av en enhetlig livsmedelslagstiftning vore det önskligt, att köttbesiktningstvång
kunde göras allmänt gällande. En bestämmelse örn obligatoriskt
köttbesiktningstvång för egentliga landskommuner torde dock.
såsom sakkunniga framhållit, icke kunna genomföras. Kompetenta besiktningsmän
till det antal, som härför skulle erfordras, torde ej stå att
uppbringa, i varje fall ej örn kostnaderna för besiktningen skulle stanna
inom skäliga gränser. Av kostnadsskäl torde köttbesiktningstvång ej heller
kunna göras obligatoriskt för samtliga städer och stadsliknande sam
hällen. Förslaget att en gräns här sättes vid ett invånarantal av 4,000
finner jag lämpligt avvägt. Jag tillstyrker också, att Kungl. Maj:t tillerkännes
befogenhet att i ömmande fall medgiva jämväl samhällen med
högre invånarantal befrielse från skyldighet att införa köttbesiktnings
tvång. Nyssberörda förslag innebär i praktiken, att 18 städer samt 9 köpingar
och municipalsamhällen, vilka nu ej hava köttbesiktningstvång,
skulle bliva skyldiga införa sådant. Härtill kunna komma vissa andra
tättbebyggda samhällen, där hälsovårdsstadgans föreskrifter örn stad i
tillämpliga delar gälla. Med anledning av vad i ett flertal yttranden
anförts rörande angelägenheten att med hänsyn till sättet för slaktdjursavgiftens
uppbärande köttbesiktningstvånget vunne än större utbredning,
vill jag erinra, att förordningen angående slaktdjursavgift är av allenast
tillfällig natur. Den torde därför ej böra påverka avfattningen av förevarande
lag. Däremot synes det som örn den av sakkunniga föreslagna
övergångstiden för bestämmelsernas ikraftträdande vore onödigt frikostigt
tillmätt. Bestämmelserna torde enligt mitt förmenande kunna bringas
i tillämpning redan från och med den 1 januari 1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Jag tillstyrker förslaget, att köttbesiktningstvång må, till skillnad från
vad nu är fallet, efter framställning av vederbörande kommunala myndigheter
införas även i egentliga landskommuner eller visst område av
sådan kommun. Mot vad sakkunniga anfört angående hörande av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott har jag intet att erinra.

Förslaget att område med köttbesiktningstvång i vissa fall må, om
Kungl. Majit så medgiver, befrias från skyldighet att hava egna besiktningsanordningar
synes böra genomföras. Härvid torde, under beaktande
av de synpunkter, sakkunniga framhållit, kunna tillåtas såväl att
flera än två samhällen eller kommuner förena sig örn gemensamma
dylika anordningar som även att visst område anlitar besiktningsanordningarna
inom flera samhällen eller kommuner. Bestämmelserna böra
vidare, på sätt sakkunniga föreslagit, äga tillämpning jämväl å områden,
för vilka vid ikraftträdandet av ifrågavarande bestämmelser besiktningstvång
redan är gällande. Kan besiktningen utan olägenhet ilga rum vid
enskild under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning, synes tillika, i
överensstämmelse med sakkunnigas förslag, hinder ej böra möta för tillstånd
till besiktningsfrågans lösning på dylik väg.

Genomförandet av nu tillstyrkta förslag föranleder vissa ändringar i
lagens § 2 mom. 2. Härvid synes lämpligt, att sagda moment uppdelas
på två, sålunda att det nya andra momentet kommer att innehålla föreskrifter
angående införande, ändring och upphävande av köttbesiktningstvång,
samt att i ett tredje moment intagas bestämmelser örn besiktningens
anordnande och därmed sammanhängande spörsmål. I anslutning
till att möjlighet öppnas för de egentliga landskommunerna att införa
köttbesiktningstvång synes vidare jämkning böra företagas av nuvarande
stadgande i § 15 mom. 1, enligt vilket böter, som ådömas för förseelse
mot lagen, skola tillfalla samhällets kassa.

Bland sakkunniga har uttalats såsom önskvärt, att benämningen besiktningsman
måtte utbytas mot beteckningen besiktningsveterinär. Förverkligandet
av berörda önskemål, vilket jag ansett mig kunna tillmötesgå,
föranleder ändringar i åtskilliga paragrafer i lagen.

3. Slakthustvång.

Slakthustvång innefattar enligt § 3 mom. 1 i lagen angående köttbesiktning
och slakthus förbud att slakta nötkreatur, får, get, svin eller häst
annorledes än i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande
upplåtet offentligt slakthus. Dylikt tvång kan stadgas allenast för stad
eller visst område därav. Föreskrift angående införande av slakthustvång
meddelas av länsstyrelsen i den ordning och under lie villkor, som gälla örn
köttbesiktningstvång, sedan offentligt slakthus enligt av medicinalstyrelsen,
efter länsstyrelsens hörande, gillad plan blivit uppfört och godkänt.
Ligger slakthuset utom stadens område, skall ärendet underställas Kungl.

Bihang till riksdagens protokoll 193''i. I saini. Nr 31. o

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Marits prövning. Är köttbesiktningstvång icke redan gällande för stad
eller det område därav, inom vilket slakthustvång är avsett att införas,
bör köttbesiktningstvång föreskrivas i sammanhang med slakthustvånget.

Utan hinder av slakthustvång får enligt samma moment djur nedslaktas
utom det offentliga slakthuset, örn nedslaktandet föranledes av hastigt
inträffad sjukdom eller olyckshändelse. I sådant fall skall dock köttet, örn
det är avsett att användas till människoföda, genast efter nedslaktningen
ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor utom tarmar föras till det offentliga
slakthuset för att där besiktigas. Enligt § 3 mom. 2 får vidare
person, bosatt inom stad med slakthustvång men utanför dess planlagda
område, för förbrukning i eget hushåll slakta honom tillhöriga djur utom
det offentliga slakthuset.

Jämlikt § 9 andra stycket äger Kungl. Majit utan hinder av lagens bestämmelser
medgiva, att i stad med slakthustvång nedslaktning av kreatur
må verkställas, förutom i det offentliga slakthuset, i exportslakteri,
varom tidigare nämnts.

Slakthustvång är infört i åtta städer, nämligen Stockholm, Göteborg,
Malmö, Eskilstuna, Linköping, Karlskrona, Hälsingborg och Norrköping.
Exportslakteri är ej inrättat i någon av dessa städer.

Jordbruksutredningen har föreslagit (sid. 206), att i lagen måtte upptagas
en bestämmelse, enligt vilken i stad med slakthustvång endast sådant
färskt kött, vilket härrörde av nötkreatur, får, get, svin eller häst, som
slaktats i offentligt slakthus eller enskild under offentlig kontroll ställd
slakteriinrättning, finge saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras på
sätt i § 2 stadgas. Genom en sådan bestämmelse skulle enligt utredningens
mening konsumenterna i städer med slakthustvång komma att beredas
det skydd i hygieniskt avseende, som vore avsett med slakthustvångets
införande. Vidare skulle åstadkommas en bättre ordning å avsättningsmarknaden
för kött, enär reglering av utbuden i de större konsumtionsorterna
skulle underlättas. Till utveckling av sin mening bär utredningen
anfört följande (sid. 163—165).

Enligt vad jordbruksutredningen kunnat utröna, vore fackmännen tämligen
eniga örn den uppfattningen, att köttbesiktningens huvuduppgift —-att skydda allmänheten för de faror, som kunde medfölja förtärandet av
kött från sjuka djur — fylldes bäst, örn först slaktdjuret och sedan köttet
undersöktes på slaktplatsen. Genom att i stad införa föreskrift örn slakthustvång
hade man ock sökt att så långt möjligt bereda innevånarna dylikt
skydd. För att i stad med slakthustvång säkerhet skulle föreligga,
att det med tvångets införande avsedda syftet vunnes, borde emellertid
endast kött från djur, som slaktats i under offentlig kontroll stående slakteriinrättning,
tillföras staden. Någon anledning antaga, att köttet för
konsumenterna därigenom skulle fördyras, förelåge icke. Ej heller torde
risk finnas för att knapphet i tillgången å kött i staden skulle uppstå.
Redan för närvarande överstege slakten av storboskap och svin vid offentliga
slakthus och under kontroll stående slakterier avsevärt behovet
i de åtta städer, i vilka slakthustvång vore gällande. För kalv vore vis -

Kungl. Majlis proposition nr 31.

serligen den kontrollerade slakten rätt obetydlig, roen en bestämmelse
som den förordade skulle med all sannolikhet komina att föranleda en ökning
i tillförseln av kalvar till slakthusen och de kontrollerade slakterierna.
Man torde även kunna vänta, att åtskilliga större slakterier, vilka
för närvarande ej vore underställda kontroll, komme att göra framställning
härom för att bliva i stånd att försälja sin slakt över hela landet
utan inskränkning. För att möjliggöra en dylik utveckling, vilken givetvis
ur allmän hygienisk synpunkt vore till fördel, torde i lagen böra vidtagas
den ändringen, att även slakteri i stad skulle kunna utan att vara
exportslakteri ställas under kontroll.

Även för köttproducenterna skulle ett dylikt företräde för i slakthus
eller kontrollerat slakteri uppslaktat kött innebära stora fördelar. Då de
smärre slakterierna av ekonomiska skäl i regel ej kunde ställa sig under
kontroll, skulle dessa förhindras att sälja sitt kött till de större avsättningsorter,
varest slakthustvång vöre föreskrivet. De mindre slakteriidkarnas
verksamhet komme därför att som sig borde i huvudsak inriktas
på att täcka det lokala behovet. Genom att försörjningen av de större
avsättningsorterna med kött överlätes å de vid de offentliga slakthusen
verksamma partihandlarna samt de större slakterierna, kunde man vänta,
att stabilitet i handeln med kött och priserna därå i dessa orter skulle
kunna i viss omfattning åvägabringas. Den osäkerhet, som för närvarande
vidlådde därvarande köttmarknader, komme på så sätt att delvis försvinna
och förlustriskerna inom handeln att minskas. Någon berättigad anmärkning
mot intrång i näringsfriheten syntes ej heller kunna göras, då genom
den vidtagna anordningen endast en bättre likställighet mellan olika slakteriidkare
genomfördes. Avsättningsmarknaden i riket uppdelades på visst
sätt för att därigenom i anslutning till de olika slakteriernas förutsättningar
genomförandet av en bättre ordning inom handeln skulle underlättas.
För att de i närheten av stad med slakthustvång boende jordbrukarnas
rätt att försälja egna produkter ej skulle kränkas, kunde det möjligen
ifrågasättas, att medgivande borde lämnas dem att efter i vanlig
ordning verkställd besiktning och stämpling själva försälja s. k. hemslaktat
kött. En dylik bestämmelse syntes emellertid olämplig, då den skulle
försvåra kontrollen av den föreslagna anordningen samt därjämte, till
följd av att särskild besiktningsbyrå måste inrättas, medföra extra kostnader.
Slutligen finge även framhållas, att de ifrågasatta ändringarna i
gällande lagstiftning angående köttbesiktning och slakthus komme att
underlätta för andelsrörelsen att så småningom erhålla det önskade inflytandet
på kreaturspriserna. Det torde nämligen kunna förutsättas, att
flertalet av de större slakterierna komme att ägas eller drivas av andelsföreningar.

Jordbruksutredningen har vidare — i överensstämmelse med dess förslag
rörande införande av köttbesiktningstvång — föreslagit (sid. 200), att
vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott hördes, innan beslut
om införande av slakthustvång fattades av länsstyrelsen. Då det
enligt utredningens förmenande vore till påtaglig fördel för de offentliga
slakthusens förvaltning, örn jordbruksintresset bereddes visst inflytande
därå, har utredningen ytterligare uttalat önskan (sid. 174—175, 207),
att i varje slakthusstyrelse en ledamot utsåges såsom representant för
jordbrukets intressen. Utredningen bär ansett antalet styrelseledamöter

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

böra fixeras till fem. Representanten för jordbruksnäringen borde tillsättas
av förvaltningsutskottet hos det hushållningssällskap, inom vars
område slakthuset vore beläget. Det skulle tillkomma denne ledamot samma
befogenhet som övriga ledamöter i styrelsen att deltaga i handliavandet
av slakthusets angelägenheter och åvila honom samma ansvar för styrelsens
åtgärder. För uppdragets utövande borde han åtnjuta arvode av
hushållningssällskapet.

I yttrandena över jordbruksutredningens betänkande hava olika meningar
kommit till uttryck. Jag torde till en början få uppehålla ungvid
de synpunkter, som anlagts på frågan örn utvidgning av slakthustvånget
till att avse jämväl förbud att saluhålla, utbjuda, använda eller
förvara kött av djur, som ej slaktats i offentligt slakthus eller under offentlig
kontroll ställd enskild slakteriinrättning.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att styrelsen funne den koncentration
av djurslakten, som förslaget avså ge att vinna, önskvärd och ägnad
att stärka köttmarknaden samt stabilisera priserna. Särskilt skulle de
producenter gynnas, vilka hade sin naturliga avsättning på de större avsättningsorterna.
Saken borde emellertid ses jämväl från de producenters
sida, vilkas avsättningsförhållanden genom de ifrågasatta åtgärderna
skulle försämras. Styrelsen funne framför allt den föreslagna inskränkningen
i möjligheten för producent att i samhälle med slakthustvång
salubjuda kött av hemslaktade djur betänklig. Endast tungt vägande
skäl kunde motivera ett sådant ingrepp i gällande näringsfrihet.
Ett förbud i berörda avseende bleve särskilt kännbart för småproducenterna,
som därigenom avskures från möjligheten att genom hemslakt tillförsäkra
sig för förbrukning i det egna hushållet slakteriavfall eller viss
del av slakten.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt förslaget. Enligt styrelsens
mening borde dock uppmärksammas, att ett förbud att i samhälle med
slakthustvång sälja annat kött än sådant från offentligt slakthus eller
kontrollslakteri skulle komma att åtminstone i vissa fall föranleda olägenheter
för den i samhällets närhet boende lantbefolkningen. Styrelsen har
härvid särskilt nämnt städerna Stockholm, Göteborg och Karlskrona, därvid
styrelsen erinrat örn dessa städers vidsträckta skärgårdar. Störst torde
enligt styrelsens uppfattning olägenheterna bliva för Karlskrona, vars
förbindelse med skärgården åtminstone vintertiden förmedlades med
mindre, för djurtransport olämpliga båtar. Styrelsen har därför ansett, att
till närmare prövning borde upptagas frågan huruvida ej undantag från
förbudet borde göras i någon form, exempelvis sålunda att från stadens
närmaste omgivning härrörande kött finge, under villkor att köttets ursprung
från viss närbelägen socken styrktes, undergå besiktning å det
offentliga slakthuset samt efter godkännande och förseende med viss stämpel
försäljas inom staden. För samtliga slakthussamhällen borde vidare

Kungl. Maj-.ts proposition nr 31.

göras undantag i fråga om försäljning av köttet efter s. k. nödslaktade
djur, d. v. s. djur, som måst slaktas på grund av hastigt inträffad sjukdom
eller olyckshändelse.

Stockholms handelskammare har avstyrkt jordbruksutredningens
förslag i förevarande avseende av samma skäl, vilka föranlett
handelskammarens avstyrkande uttalande gentemot förslaget örn obligatoriskt
köttbesiktningstvång i alla samhällen av viss storlek. Däremot har
Skånes handelskammare tillstyrkt förslaget, och handelskammaren
i Göteborg har förklarat sig icke hava några erinringar att
anföra mot detsamma.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har tillstyrkt förslaget.

Sveriges charkuteri- & slakter iid kar es riksförbund
har uttalat, att hinder ej borde läggas för att även andra än offentliga
slakthus och kontrollslakterier sände kött till andra orter inom riket.

Vad hushållningssällskapen beträffar har förslaget i allmänhet
ej föranlett erinran. Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har dock avstyrkt detsamma, under motivering att den i
sagda län betydelsefulla uppföduingen för försäljning till större konsumtionsorter
utanför länet av gödkalvar och slaktfår, örn förslaget genomfördes,
skulle komma att lida ett betänkligt avbräck, enär dylika djur
knappast kunde transporteras levande så långa avstånd, som här bomme
i fråga. Vidare hava förvaltningsutskotten i Kalmar läns norra och
Älvsborgs läns norra hushållningssällskap framhållit, att hänsyn borde
tagas till att förslaget innebnre försämrade avsättningsmöjligheter för
jordbrukarna å orter, där för närvarande relativt god avsättning för hemslaktade
djur funnes.

Även flertalet länsstyrelser har lämnat förslaget utan erinran.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har emellertid, under åberopande av samma
skäl som länets hushållningssällskap, intagit en från pluraliteten avvikande
ståndpunkt. Jämväl länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat sig
avstyrkande. Förslaget skulle enligt sistnämnda länsstyrelse icke lända
till fördel vare sig för avnämare eller för köpare. Länsstyrelsen i Hallands
län har funnit förslaget visserligen ägnat att medföra beaktansvärda
fördelar men å andra sidan förenat med vissa vanskligheter, varför
detsamma icke borde bifallas utan närmare övervägande och utredning.

De kommunala myndigheter, som yttrat sig över betänkandet,
hava i allmänhet ej framställt erinran. Yttranden i avstyrkande riktning
hava inkommit huvudsakligen från Jönköpings län. Även inom andra län
hava dock vissa samhällen, såsom städerna Motala, Vimmerby och Skövde,
ställt sig avvisande. Slakthusstyrelsen i Karlskrona har avstyrkt, att
i stad med slakthustvång köttbesiktningsbyrå för kött av hemslaktat
djur borttoges. Såsom motivering bär slakthusstyrelsen anfört, att, örn

38 Kungl. Majlis proposition nr 31.

förslaget genomfördes, sådan stad lomme, örn den hade en köttproducerande
skärgård, att berövas ett icke oväsentligt handelsutbyte, enär pro?
ducenterna bomme att söka sig till andra orter. Tillförseln ej blott av
kött utan även av övriga jordbruksprodukter bleve sålunda försvårad
till nackdel både för staden och för landsbygden. Slakthusstyrelsen i
Linköping har påpekat, att bifall till jordbruksutredningens förslag medförde
försvåring av omsättningen av slaktdjur å alla orter, som vöre mera
avlägset belägna från slakthus och slakterier. Från ett par andra slakthusstyrelsers
sida har framhållits, att vid s. k. nödslakt jordbrukare, boende
i närheten av stad med slakthustvång, borde äga den rätt, medicinalstyrelsen
för dylikt fall föreslagit. Slakthus- och saluhallsstyrelsen i
Stockholm har ej tagit ställning till förslaget.

Vidkommande härefter jordbruksutredningens förslag dels därom att,
innan slakthustvång infördes i ett samhälle, vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott skulle höras i ärendet, dels ock angående
slakthusstyrelsernas sammansättning har i yttrandena förslaget i förstnämnda
hänseende i allmänhet ej mött några invändningar. Vad förslagets
senare del beträffar har föreningen svenska städers offentliga
slakthus framhållit, att det redan nu i flera städers slakthusstyrelser
funnes en representant för jordbrukarna. Föreningen kar
vidare förklarat, att föreningen, i likhet med jordbruksutredningen, funne
det vara av vikt, att jordbrukarna bereddes tillfälle att göra sina synpunkter
gällande i slakthusstyrelserna. Enligt föreningens åsikt skulle
detta dock ej fordras i rena förvaltningsfrågor utan allenast i frågor,
som rörde jordbrukarnas trafik å slakthuset, såsom beträffande slakthusets
och marknadsplatsens öppethållande, tillträde till ifrågavarande
inrättningar, taxefrågor, notering och klassificering samt överhuvudtaget
beträffande frågor, som anginge handelns organisation å slakthusen
och med dem förenade marknadsplatser. Samma ståndpunkt har i allmänhet
intagits av slakthusstyrelserna. Slakthus- och saluhallsstyrelsen
i Stockholm bär tillagt, att jordbrukarrepresentantens verksamhet
borde bliva av allenast rådgivande natur, och slakthusstyrelsen, i
Eskilstuna har gjort gällande, att sagda representant borde utses av vederbörande
stadsfullmäktige och vara oavlönad i likhet med styrelsens
övriga ledamöter. Med undantag för Överståthållarämbetet, som åberopat
slakthus- och saluhallsstyrelsens i Stockholm uttalande, har från
länsstyrelserna ej framförts erinran mot jordbruksuti*edningens
förslag. Ej hellar hushållningssällskapen hava i allmänhet
haft något att erinra. Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har
emellertid avstyrkt förslaget under motivering, att en slakthusstyrelse
ej borde mot sin vilja påtvingas någon av hushållningssällskapet utsedd
ledamot. Hushållningssällskapet i Malmöhus län har anfört, att den av
hushållningssällskapet utsedde ledamoten borde bekostas av vederbörande
slakthus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

För erhållande av en bättre föreställning angående verkningarna av
bifall till jordbruksutredningens förslag om förbud att i stad med slakthustvång
saluhålla, utbjuda, använda eller förvara färskt kött av annat
djur av ifrågavarande slag än sådant som slaktats i offentligt slakthus
eller under offentlig kontroll stående enskild slakteriinrättning, har jag
låtit verkställa undersökning angående vilka vägar, tillförseln av kött
för närvarande går till Stockholm, den stad i riket som konsumerar ojämförligt
mest kött. Hela årskonsumtionen i Stockholm 1932 av inhemskt
kött av nötkreatur, får, svin och häst uppgick till 41,871.4 ton. Härav utgjordes
27,888.5 ton av kött, som redan vid ankomsten till Stockholm var
besiktigat och stämplat. Vid Stockholms köttbesiktningsbyråer besiktigades
under året 5,308 ton. Återstoden, eller 8,916.7 ton, härrörde av djur,
slaktade vid Stockholms stads offentliga slakthus. Fördelningen över landet
av de tillförselområden, från vilka nyssnämnda myckenheter 27,888.5
ton och 5,308 ton inkommit till staden, framgår av däröver upprättade
tabeller, vilka torde få fogas såsom bilagor A och B till protokollet, och
till vilka jag tillåter mig hänvisa.

Till ytterligare belysning av jordbruksutredningens sistberörda förslagvill
jag nämna, att exportslakterier äro belägna å följande 30 orter:
Askeröd, Borlänge, Eslöv, Falkenberg, Hallsberg, Halmstad, Hässleholm,
Hörby, Kalmar, Kil, Kristianstad, Kävlinge, Landskrona, Nyköping,
Sege, Skara, Stenstorp, Svenljunga, Sävsjö, Tomelilla, Trälleberg, Uddevalla,
Ulricehamn, Varberg, Visby, Värnamo, Ystad, Åstorp, Ängelholm
och Äsperöd.

Av sakkunniga har majoriteten, bestående av herrar Hansson, Osberg,
Pehrzon och Alexandersson, tillstyrkt utvidgning av begreppet
slakthustvång på sätt jordbruksutredningen föreslagit, dock först från
och med den 1 januari 1939. Nämnda sakkunniga hava härutinnan anfört:

Sakkunniga delade jordbruksutredningens uppfattning, att det såväl
med hänsyn till hygienens krav som för vinnande av bättre ordning å
köttmarknaden vore önskvärt med förbud mot saluhållande, utbjudande,
användande eller förvarande, såsom i lagens § 2 omförmäles, i stad med
slakthustvång av kött efter annat djur av ifrågavarande slag än sådant
som slaktats i offentligt slakthus eller under offentlig kontroll ställd enskild
slakteriinrättning. Sakkunniga insåge väl, att de skärpta villkor
för saluförande av kött på åtskilliga av landets största avsättningsorter,
särskilt Stockholm och Göteborg, som ett sådant förbud innebure, samt
den omläggning av kötthandeln, som därigenom kunde förorsakas, på
sina håll måste väcka betänkligheter. Enligt sakkunnigas mening lcundé
bestämmelser i förevarande riktning ej heller omedelbart genomföras. Ett
förbud av angivet slag förutsatte förefintligheten av ett tillräckligt antal
lämpligt belägna slakthus och slakterier. Redan nu funnes visserligen
exportslakterier tämligen väl spridda över de delar av landet, som av förbudet
huvudsakligen skulle beröras. Genomfördes förbudet, syntes dock
lämpligt, att offentligt slakthus eller under offentlig kontroll ställd enskild
slakteriinrättning inrättades å ytterligare en del orter. Utan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

härutinnan framlägga något förslag ville sakkunniga i sådant hänseende
erinra om städerna Uppsala, Vimmerby, Västerås och Örebro. För ett
gott resultat av förbudets genomförande torde vidare krävas, att jordbrukarnas
organisationer för avsättning av kött och slaktdjur stärktes och
utbyggdes. Slutligen ville sakkunniga understryka vikten av att transportkostnaderna
i fråga örn levande djur nedbringades. Nuvarande höga
kostnader för frakt av djur i levande tillstånd vore avgjort ägnade att
försvåra genomförandet av förbudet.

Då sakkunniga på först anförda skäl likväl ville förorda upptagande i
lagen av en förbudsbestämmelse av angiven innebörd, ansåge sakkunniga
det med hänsyn till åberopade omständigheter nödvändigt, att en
tämligen lång övergångstid beräknades. Sakkunniga föresloge därför,
att förbudet trädde i kraft först den 1 januari 1939.

I överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen föreslagit borde undantag
från förbudet göras beträffande kött av djur, som nedslaktats
till följd av hastigt inträffad sjukdom eller olyckshändelse. En förutsättning
för dylikt undantag borde dock vara, att köttet genast efter nedslaktningen,
ostyckat jämte alla därtill hörande inälvor utom tarmar, för
besiktning fördes till det offentliga slakthus, som tillhörde det område
med slakthustvång, inom vilket varan skulle saluföras. Härigenom torde,
åtminstone i viss utsträckning, undgås, att kött av nödslaktade djur infördes
till samhällen med slakthustvång, för den händelse ej vederbörande
samhälle med hänsyn till sin belägenhet vore det naturliga avsättningsområdet
för varan.

Sakkunniga tillstyrkte vidare, att Kungl. Majit erköllo befogenhet att
medgiva ytterligare undantag från förbudet, där så på grund av särskilda
omständigheter prövades skäligt. Härvid tänkte sakkunniga närmast
på sådana fall, då, såsom understundom i våra skärgårdar, transporten
av levande djur vore förenad med svårigheter av den art, att förbudets
vidhållande skulle medföra uppenbara obilligheter. I dylika fall
borde Kungl. Majit kunna, exempelvis beträffande kött från viss socken
eller vissa socknar, medgiva befrielse från eller lättnad i förbudet. Kungl.
Majit borde härvid hava möjlighet att föreskriva de särskilda villkor
för undantagets åtnjutande, som för kontrollens skull och ur hygieniska
samt andra synpunkter kunde erfordras.

Kött, som enligt vad nu sagts finge saluhållas i stad med slakthustvång,
oaktat det härrörde av djur, som ej nedslaktats i offentligt slakthus eller
under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning, torde böra åsättas
stämpel av annat utseende än den, som användes för kött av sålunda
slaktat djur.

I konsekvens med vad sakkunniga förut anfört borde rätteligen tillika
stadgas, att beredd vara icke finge införas till stad med slakthustvång,
med mindre köttet härrörde av djur slaktat i offentligt slakthus eller under
offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning. Så långt gående
bestämmelser ansåge sakkunniga sig dock ej böra förorda. Såväl tillverkningen
som kontrollen skulle därigenom i icke önskvärd grad försvåras.

Två av de sakkunniga, herrar Gustafson och Andersson, hava avstyrkt
genomförande av det av majoriteten föreslagna förbudet. Till stöd för
sin mening hava dessa sakkunniga anfört:

»Det kan icke bestridas, att det för vinnande av en bättre ordning på

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

köttmarknaden, i vissa hänseenden, vore önskvärt med ett förbud sådant
som det här föreslagna. Att vi det oaktat icke kunna biträda förslaget
beror därpå, att man i stora delar av landet icke har några kontrollslakterier.
Man kail också befara, att det icke blir möjligt åstadkomma
sådana i de län. där skogsbygden dominerar och avstånden äro
stora. Norra Kalmar län är Iliand annat ett sådant område. Det är också,
i fråga om kött- och fläskproduktion, ett typiskt överskottsområde.

Lyckas man icke inom ett sådant område få till stånd ett kontrollslakteri,
bliva jordbrukarna nödsakade att sända sin slaktboskap levande
till slakthus. Med de stora avstånden, varom det då i regel blir fråga,
och de höga frakttaxorna för transport av levande djur, bliver detta i
ekonomiskt hänseende mycket ofördelaktigt. Härtill kommer, att hemslakten,
särskilt av svin, är av stor betydelse vid det mindre jordbruket.

Genom tillvaratagande och utnyttjande av organ och slaktavfall vid
svinslakten få lanthushållen ett betydande tillskott av animaliska livsmedel,
vilket för dem är av ett icke ringa värde.»

Vad härefter angår jordbruksutredningens förslag att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott skulle höras, innan framställd begäran
örn införande av slakthustvång avgjordes, hava sakkunniga enhälligt
förklarat sig icke hava något häremot att erinra. Beträffande frågan
örn slakthusstyrelsernas sammansättning hava sakkunniga, likaledes enhälligt,
anfört följande.

Åtskilliga frågor, sammanhängande med förvaltningen av de offentliga
slakthusen, berörde ej blott slakthusens utan även jordbrukarnas
intressen. Det vore därför viktigt, att jordbrukarna hade garantier för,
att deras synpunkter bleve vederbörligen framförda och tillvaratagna
vid sagda frågors behandling. Sådana garantier vännes säkrast genom
att en representant för jordbrukarna insattes i vederbörande slakthusförvaltning.
Ehuru bestämmelse därom ej funnes införd i lagen, stöde
samtliga nuvarande offentliga slakthus under förvaltning vart och ett
av sin särskilda på kommunal väg valda styrelse. Deu praxis, som sålunda
utbildat sig, syntes lämpligen kunna stadfästas genom lagstadgande.
Styrelseledamöterna borde liksom nu tillsättas av vederbörande
kommunala myndighet, men denna borde vara skyldig iakttaga, att en
av ledamöterna utsåges bland tre av hushållningssällskapet föreslagna
personer. För att den sålunda utsedde representantens inverkan på styrelsens
beslut icke skulle kunna göras helt illusorisk, borde sammanlagda
antalet ledamöter fastställas till fem. Vad anginge frågan om rätt
till ersättning för uppdraget borde jordbrukarrepresentanten ej gentemot
samhället intaga någon särställning i förhållande till övriga ledamöter.
Önskade hushållningssällskapet gottgöra honom hans kostnader,
vore det dess ensak. Någon skyldighet härutinnan borde ej stadgas.

Dc av jordbruksutredningen föreslagna och av sakkunnigas flertal Departementslillstyrkta
skärpta bestämmelserna angående saluhållande, utbjudande,
användande och förvarande i städer med slakthustvång av kött efter
nötkreatur, får, get, svin och häst kunna naturligtvis, irman anpassning
efter de ändrade förhållandena hunnit ske, komma att i vissa fall medföra
besvärligheter. De fördelar, som torde följa av bestämmelsernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 31’.

genomförande, och vilka utförligt framhållits i jordbruksutredningems
betänkande, hava dock synts mig vara av den art, att jag i likhet med
sakkunnigas majoritet vill tillstyrka bifall till förslaget. Jag förutsätter
emellertid härvid, att en övergångsperiod medgives på sätt föreslagits
av de sakkunniga eller till den 1 januari 1939. Den allvarligaste
invändning, som kan resas mot bestämmelserna i fråga, torde vara den,
vilken anförts av de två sakkunniga, som reserverat sig mot de fyra
övrigas beslut, och vilken hänför sig till antalet och belägenheten av de
under offentlig kontroll ställda enskilda slakterierna i riket. Även sakkunnigas
majoritet har beaktat denna fråga men utgått från att under
övergångstiden skulle medhinnas att nya slakterier inrättades i den uB
sträckning, som kunde finnas nödig. Med det uppsving, som jordbrukarnas
andelsrörelse på slakterinäringens område under senare tid tagit,
torde en dylik utveckling också skäligen kunna förutsättas. Jag vill
härvid jämväl erinra om det stöd från statens sida, som enligt beslut
av 1933 års riksdag i förevarande hänseende lämnats genom inrättande
av en slakterilånefond, från vilken lån kunna utlämnas för anläggande,
inköp och ombyggnad m. m. av slakterier. Göres övergången till de nya
bestämmelserna så långsam som föreslagits, synas jordbrukarna vidare
få god tid på sig att, på sätt sakkunniga jämväl förutsatt, utbygga sina
organisationer till den fasthet, som erfordras för en verklig rationalisering
av slaktdjursmarknaden. Vad angår den tredje av sakkunniga i
detta sammanhang berörda frågan eller frakttaxorna vid transport av
levande djur må erinras, att järnvägsstyrelsen i ett under förra hälften
av 1933 avgivet yttrande över jordbruksutredningens betänkande framhållit,
att en revidering av djurtarifferna då påginge inom styrelsen.
Ifrågavarande arbete har ännu ej hunnit avslutas, men enligt vad jag
inhämtat torde förslag i ärendet inom kort vara att emotse.

Att, på sätt i vissa yttranden ifrågasatts, allmänt medgiva undantag
från förevarande bestämmelser beträffande hemslaktade djur kan jag
ej tillstyrka. Ett dylikt undantagsstadgande skulle äventyra hela anordningen,
då någon möjlighet att upprätthålla en tillfredsställande
kontroll under sådana förhållanden ej torde föreligga. Däremot biträder
jag sakkunnigas förslag, att under vissa förutsättningar undantag
från förbudsbestämmelserna må åtnjutas i fråga örn kött efter s. k. nödslaktade
djur, ävensom att åt Kungl. Majit lämnas befogenhet att i vissa
fall medgiva de ytterligare undantag, som kunna finnas påkallade.

Bestämmelserna torde såsom sakkunniga föreslagit böra begränsas
till att avse färskt kött. Vad angår saluhållande, utbjudande, användande
eller förvarande inom samhälle med slakthustvång av salt, rökt
och torkat kött samt annan beredd köttvara bliva sålunda allenast de
tidigare föreslagna bestämmelserna angående köttbesiktningstvång att
tillämpa. Jag vill i detta sammanhang förorda, att nuvarande föreskrift,
att köttbesiktningstvång, örn sådant tvång ej redan gäller, b ö r i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

band med slakthustvång införas, utbytes mot ett stadgande, att köttbesiktningstvång
alltid skall gälla inom område med slakthustvång.
Jag anser mig också bör erinra, att, örn än, sedan de skärpta bestämmelserna
angående städer med slakthustvång trätt i kraft, köttbesiktning
utan förening med nedslagning endast undantagsvis kommer att äga
rum i sådana städer, möjlighet till dylik besiktning dock med hänsyn
till berörda undantag alltjämt måste hållas öppen.

Vad sakkunniga anfört dels angående hörande av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, innan slakthustvång införes, dels ock angående
de offentliga slakthusens styrelse anser jag mig kunna biträda. Bifall
till förslaget i sistberörda hänseende torde böra föranleda, att ett i
§ 3 mom. 1 upptaget stadgande därom, att Kungl. Majit, då offentligt
slakthus förlägges utom stadens område, äger giva särskilda föreskrifter
angående vilka myndigheter, som skola utöva i lagen omförmäld befattning
med slakthuset, icke vidare skall äga tillämpning.

Bestämmelserna i § 3 torde i övrigt böra omarbetas i anslutning till
vad jag i det föregående tillstyrkt, därvid jämväl vissa redaktionella
jämkningar i anledning av ändringarna i § 2 böra vidtagas. Paragrafen
synes lämpligen kunna givas sådan avfattning, att stadgandena i nuvarande
första och andra momenten sammanföras under mom. 1 samt
att under mom. 2 upptagas de föreslagna bestämmelserna örn förbud mot
saluhållande, utbjudande, användande eller förvarande i stad med slakthustvång
av kött av djur, som ej slaktats i offentligt slakthus eller under
offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning. Nuvarande mom.
3 torde kunna bibehållas oförändrat. Föreskrifterna angående slakthusens
styrelse torde lämpligen kunna införas under ett fjärde moment.

4. Organtvång och besiktning av lösa organ.

I § 3 mom. 1. kungörelsen med särskilda föreskrifter örn besiktning
och stämpling av kött m. m. enligt lagen angående köttbesiktning oell
slakthus stadgas bland annat, att, då kött i vanlig bemärkelse förelägges
till besiktning å köttbesiktningsbyrå, till köttet hörande bröst- eller
bukhinna, njure och ben ej få vara borttagna. Vidare föreskrives, att
vid besiktning av lungor, hjärta, lever, njurar och juver, vare sig dessa
inälvor företes i förening med kött i vanlig bemärkelse eller föreläggas
till besiktning utan dylikt samband, ej någon del får vara avlägsnad.
Enligt mom. 2 av samma paragraf kan härutöver på framställning av
stadsfullmäktige eller däremot svarande kommunalmyndighet i samhälle.
där köttbesiktningstvång gäller, Kungl. Majit för samhället föreskriva
s. k. organtvång, innebärande att vid föreläggande till besiktning
av kött i vanlig bemärkelse lungor, hjärta och lever samt, beträffande
kött av kor, även juver jämte till dessa organ hörande lymfkörtlar
skola åtfölja köttet organiskt förenade med detsamma och att därjämte

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

kött av svin och häst skall åtföljas av huvud samt kött av större nötkreatur
än kalv av underkäkar med tuggmuskler.

Jag torde i detta sammanhang få meddela, att den 31 december 1933
organ tvång var gällande i 36 av rikets 113 samhällen med köttbesiktningstvång.

Jämlikt stadgande i § 6 mom. 3 av lagen får kött, som undergått besiktning
inom samhälle med köttbesiktningstvång och försetts med
föreskriven stämpel, sedermera utan förnyad besiktning och stämpling
saluhållas, utbjudas, användas eller förvaras inom annat sådant samhälle,
oberoende av huruvida den i förstnämnda samhälle verkställda besiktningen
och stämplingen skett enligt, samma föreskrifter som de
vilka gälla för det senare samhället. Sålunda kan, örn besiktning verkställts
utan tillämpning av bestämmelserna örn organtvång, köttet det
oaktat, utan ny besiktning, införas till samhälle, för vilket organtvång
är föreskrivet.

1897 års lag angående köttbesiktning och slakthus intog med avseende
å frågan om giltigheten av köttbesiktning utanför det samhälle, där
den verkställts, enahanda ståndpunkt som nuvarande lag. Vid 1913 års
riksdag väcktes i samband med behandlingen av förslaget till sistnämnda
lag i motionen 11:341 yrkande därom, att med hänsyn till de olägenheter,
organtvånget medförde för producenterna, dylikt tvång ej vidare
skulle få tillämpas. På hemställan av lagutskottet, utlåtande nr 32, avslogs
motionen av riksdagen. Vidare framfördes vid samma riksdag i
de lika lydande motionerna 1:140 och 11:327 förslag att kött, som besiktigats
å ort utan organtvång, ej skulle få säljas å annan ort, där organtvång
vore gällande. Jämväl dessa motioner avstyrktes av lagutskottet
i dess förenämnda utlåtande under motivering att bifall till desamma
skulle medföra, att beträffande orter med organtvång införseln och försäljningen
av kött från andra platser skulle underkastas mycket stora
svårigheter, ja så gott som omöjliggöras, med mindre även dessa platser
underkastades organtvång. Riksdagen avslog motionerna.

Föreningen svenska städers offentliga slakthus yrkade i skrivelsen
den 15 september 1919, att antingen organtvång måtte föreskrivas skola
gälla i alla samhällen med köttbesiktningstvång eller ock köttbesiktning,
som verkställts i samhälle utan organtvång, måtte frånkännas giltighet
i samhälle med sådant tvång. Såsom skäl för förstnämnda yrkande anförde
föreningen, bland annat, att fackmännen vore ense örn att tillförlitlig
köttbesiktning kunde äga rum endast under förutsättning, att
de till köttet hörande organen jämväl besiktigades. Till stöd för det
senare yrkandet framhöll föreningen, att ett samhälle med organtvång
borde hava rätt fordra, att allt kött, som saluhölles i samhället,, underkastades
lika god kontroll, som den samhället inom sitt eget område föranstaltat.
Föreningen påpekade jämväl, att nuvarande anordning medförde
fara för illojal konkurrens från samhällen utan organtvång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

I de över föreningens framställning avgivna yttrandena hava länsstyrelserna
samtliga tillstyrkt eller lämnat utan erinran yrkandet att
köttbesiktning, som verkställts i samhälle utan organtvång, måtte betagas
giltighet i samhälle med organtvång. Framställningen i dess helhet har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av 16 länsstyrelser. Härvid har en
länsstyrelse framhållit, att dispens från organtvånget borde kunna meddelas
i ömmande fall efter prövning av hälsovårdsnämnd eller slakthusstyrelse,
samt en annan länsstyrelse uttalat, att veterinärbesiktning avorganen
på slaktplatsen borde vara tillfyllest, även örn själva köttbesiktningen
försigginge på annat håll.

Av 43 samhällen med köttbesiktningstvång, som yttrat sig i ärendet,
har flertalet tillstyrkt föreningens hemställan. Framställningen i dess
helhet har avstyrkts av allenast 3 samhällen, medan 6 avstyrkt yrkandet
örn obligatoriskt organtvång i alla samhällen med köttbesiktningstvång
samt 4 avstyrkt det alternativa yrkandet.

Medicinalstyrelsen, som i sin skrivelse den 23 februari 1923 yttrat
sig i frågan, har vid ärendets behandling smårätt med vissa av medicinalstyrelsen
såsom sakkunniga tillkallade fackmän på köttbesiktningens
område. Nämnda sakkunniga hava enhälligt uttalat sig för införande avobligatoriskt
organtvång i alla samhällen med köttbesiktningstvång. För
att minska de olägenheter, som kunde vidlåda organtvånget i dess nuvarande
form, föreslogo de sakkunniga, att organtvånget skulle mildras på
det sätt, att djurägaren befriades från skyldighet att vid besiktning förete
följande organ, nämligen beträffande kött av häst huvud, i fråga örn kött
av ko juver med därtill hörande lymfkörtlar samt beträffande kött efter
större nötkreatur än kalv underkäkar och tuggmuskler.

Jämväl medicinalstyrelsen förordade, att organtvång gjordes obligatoriskt
i alla samhällen med köttbesiktningstvång. Såsom skäl för sin ståndpunkt
åberopade styrelsen dels betydelsen för en köttbesiktningsman att
vid besiktningen kunna undersöka även organen dels ock att organtvång
medförde möjlighet att oskadliggöra och sålunda undandraga konsumtionen
sjukligt förändrade organ, vilka vore otjänliga till människoföda.
Styrelsen förutsatte dock, att i ett eller annat fall undantag från ett stadgande
om obligatoriskt organtvång kunde bliva erforderligt. Därest sådant
undantag medgåves för vissa orter, borde emellertid föreskrivas, att
kött, som där besiktigats, skulle förses med särskild stämpel, som ej medförde
rätt att sälja köttet i samhälle med organtvång. Styrelsen anförde i
detta sammanhang, att det inträffat, att, då i samhälle med organtvång
stämpling av kött enligt gällande bestämmelser vägrats, enär organen e.j
medföljt eller ej varit naturligt förenade med köttet, ägaren sänt köttet till
närmaste samhälle utan organtvång, fått köttet där besiktigat och stämplat
samt därefter sålt det i förstnämnda samhälle. Styrelsen förklarade
ytterligare, att styrelsen ej ville motsätta sig, att organtvånget mildrades
på sätt de sakkunniga föreslagit, örn därigenom kunde vinnas, att organtvånget
allmänt genomfördes.

Kungl. Maj:ts proposition n,r 31.

Med anledning av föreningens framställning oell omförmälda, däröver
avgivna yttranden föreslogs i proposition nr 186 till 19 2 3 års riksdag
sådan ändring av stadgandet i lagens § 6 mom. 3, att köttbesiktning,
verkställd i samhälle utan organtvång, ej skulle äga giltighet i samhälle
med organtvång. Samtidigt uttalades, att en lindring i gällande organtvångsbestämmelser
borde komma till stånd i överensstämmelse med vad
de av medicinalstyrelsen tillkallade sakkunniga föreslagit.

I ett över propositionen avgivet utlåtande, nr 2, avstyrkte sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet bifall till densamma. Utskottet hänvisade
till en av de båda föreståndarna vid Stockholms stads köttbesiktningsbyråer
samt två där anställda besiktningsveterinärer den 3 april 1922 till
slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm avlåten, vid utlåtandet såsom
bilaga fogad skrivelse, däri nämnda befattningshavare anhöllo, att styrelsen
måtte taga i övervägande lämpligheten av att det sedan år 1914 fastställda
organtvånget för Stockholm upphörde att gälla. Under åberopande
av innehållet i denna skrivelse, för vilket jag senare skall redogöra, framhöll
utskottet, att värdet av organtvångets tillämpning vore omtvistat, medan
det däremot vore obestridligt, att berörda tillämpning vöre förenad
med avsevärda olägenheter för landets köttproducenter, särskilt inom
orter på längre avstånd från samhällen med organtvång. Risken vore
särskilt under den varma årstiden stor för köttproducenterna, att organen
under transporten förskämdes eller eljest på grund av svårigheten att
vinna snabb avsättning förfores till ingen nytta eller försåldes till underpris.
Härigenom förhindrades ock organens användande i producentens
eget hushåll, vilket särskilt för de mindre producenterna medförde en
kännbar olägenhet. Den lindring av organtvånget, som i propositionen
ställts i utsikt, medförde ej i någon större grad minskning i angivna olägenheter.

I en vid utlåtandet fogad reservation, som jämväl utmynnade i avstyrkande
av det genom propositionen framlagda lagförslaget, anfördes beträffande
motiveringen till utskottets hemställan, att utskottet i stället
borde uttalat, att ifrågavarande spörsmål stöde i sådant samband till andra
av medicinalstyrelsen framförda förslag till ändringar i lagen angående
köttbesiktning och slakthus, att nämnda spörsmål lämpligen icke borde till
prövning upptagas, innan ståndpunktstagande skett till de andra därmed
sammanhängande ändringsförslagen.

Vid omröstningen i riksdagen godkände första kammaren utskottets
utlåtande med 48 röster mot 41, som avgåvos för reservationen, medan andra
kammaren biföll reservationen med 74 röster mot 41 för utskottets yttrande.

Den 26 oktober 1923, eller efter det nämnda proposition sålunda av riksdagen
avslagits, avgav, med anledning av remiss, lantbruksstyrelsen utlåtande
över omförmälda skrivelse från föreningen svenska städers offentliga
slakthus. Enligt vid utlåtandet fogade yttranden från hushållningssällskapen.
anslöto sig Gotlands läns, Blekinge läns, Malmöhus

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

läns och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
till den uppfattning, som kommit till uttryck i 1923 års proposition. Däremot
uttalade sig förvaltningsutskotten i 11 hushållningssällskap i avstyrkande
riktning under framhållande av i huvudsak enahanda synpunkter,
som de vilka gjorts gällande i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande. Övriga hushållningssällskap yttrade sig ej beträffande
spörsmålet i fråga.

Lantbruksstyrelsen avstyrkte skärpning av organtvånget på huyudsakligen
samma skäl, som framförts i övriga avstyrkande utlåtanden.
Dock anförde styrelsen, att i trakter med väl ordnat kommunikationsväsende
och korta transporter samt för de större lantbrukarna, som på en
gång kunde sända ett större parti slaktboskap, olägenheterna av dylik
skärpning bleve jämförelsevis obetydliga.

I en till medicinalstyrelsen ställd skrivelse den 21 september 1923 har
svenska veterinär föreningen för kött- och mjölkhygien,
under förmälan att dess ledamöter med endast få undantag gillade
medicinalstyrelsens förslag såväl örn obligatoriskt organtvång som
örn inskränkning av samma tvång, anhållit, att medicinalstyrelsen ville
befordra dessa frågors förnyade framläggande för riksdagen. Skrivelsen
har av medicinalstyrelsen överlämnats till jordbruksdepartementet.

Till belysning av förevarande spörsmål torde jag här få redogöra för
vissa uttalanden, gjorda i samband med framställning den 19 januari 1925
av stadsfullmäktige i Stockholm örn upphävande av organtvånget därstädes.

Framställningen torde närmast vara föranledd av den tidigare omförmälda
skrivelsen den 3 april 1922 från fyra befattningshavare
vid köttbesiktningsbyråerna i Stockholm. I nämnda skrivelse
anfördes i huvudsak följande: Organtvångets fördelar framträdde
särskilt vid tuberkulos, nötkreatursdynt och blodförgiftning (septikämi).
Vad anginge tuberkulosen kunde, till följd av den ingående undersökning
av köttet, som ägde rum vid besiktning utan organ, endast ett ytterligt fåtal
tuberkulöst kött, i vilket tuberkulosen skulle upptäckts örn organen
varit med, tänkas komma att, örn organtvång ej gällde, gå vidare till konsumtion.
Å andra sidan möjliggjordes genom organtvång, att vintertiden
tuberkulösa organ och därav förorenat kött komme ut i handeln. Organtvångets
upphävande kunde därför ej innebära ökad fara för tuberkulos
smitta genom kött. Vidkommande dyntbesiktningen minskades dess värde
genom svårigheten dels att rätt sammanpara huvud och kött dels ock att
upptäcka dynt i frusna organ. Även utan organtvång torde en mera riklig
invasion av dynt upptäckas. Då tekniken vid all dyntbesiktning vore
grov, bleve uppspårandet av fådyntigt kött alltid mycket beroende på slumpen.
I fråga örn septikämin kunde aldrig någon byråbesiktning giva ett
fullt effektivt skydd utom möjligen i förening med anmälningsplikt vid
nedslaktning av sjukt djur. Att en septikämi verkligen vore för handen
avgjordes först genom bakteriologisk undersökning med kultur. Koncentrerade
veterinären sin iakttagelse på septikämitecken hos själva köttet
med tillhörande leder, njurar, lymfkörtlar och serösa hinnor, och under -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 31.

läte lian icke att göra bakteriologisk undersökning vid minsta misstanke,
torde risken för att septikämikötten skulle förbigås ej nämnvärt ökas, örn
organen saknades. Däremot bortfölle med organtvångets upphörande faran
för postmortal infektion av friskt kött genom förorening från sjuka
djur under transporten. Såsom med organtvånget förenade olägenheter
framhölles, att under de länga transporterna några organ lössletes, en del
försvunne och själva köttet sölades av smutsiga och sjukligt förändrade
organ. Vintertiden vore organen frusna, vilket försvårade Undersöknin
gen, så att den gav ett tämligen klent hygieniskt utbyte. Sommartiden
vore massor av organ skämda, och ofta tog själva köttet skada av organen.
För Stockholms vidkommande vore besiktning utan organ, kompletterad
med väl genomförd bakteriologisk köttkontroll, det lämpligaste och mest
berättigade kontrollsystemet vid sidan av slakthusbesiktningen, som dock
alltid lämnade den bästa hygieniska garantien.

I skrivelse den 4 december 1923 gjorde Stockholms stads slakthus-
och sal u hallsst yr else, under åberopande av omförmälda
skrivelse från de fyra befattningshavarna vid köttbesiktningsbyråerna, hos
stadsfullmäktige framställning örn organtvångets upphävande. Direktören
för slakthuset var skiljaktig och ansåg, att organtvånget borde bibehållas.
Samma ståndpunkt intogs av samtliga slakthusveterinärer.

Över slakthus- och saluhallsstyrelsens framställning avgavs den 13 februari
1924 yttrande av Stockholms stads hälsovårdsnämnd,
som åberopade utlåtande av förste stadsveterinären. I detta utlåtande avstyrktes
organtvångets upphävande. Däremot föreslogs modifiering av
organtvånget på sätt medicinalstyrelsen i sin skrivelse den 23 februari
1923 tillstyrkt samt dess komplettering med vissa tillämpningsföreskrifter.
Dessa föreskrifter borde omfatta dels hur kött skulle vara uppslaktat, em
ballerat och transporterat för att i tillfredsställande skick föreläggas till
besiktning, dels hur vid avsändande av kött från slakteri skulle förfaras,
örn vid uppslaktningen i något av de organ, som skulle medfölja köttet, påträffades
sjukliga förändringar, vilka kunde inverka skadligt på detsamma.

I yttrande den 4 september 1924 beträffande frågan örn eller i vad mån
köttbesiktning med eller utan organtvång kunde anses äga inflytande å
den allmänna sjukligheten i Stockholm, anförde Karolinska institutets
lärarkollegium, att de sjukdomar, som direkt läte härleda
sig från förtärande av animalisk föda, endast i mycket ringa grad vore
beroende av huruvida organ tvång gällde eller ej, oell att därför enligt
kollegiets mening ett upphävande av organtvånget i Stockholm ej i påvisbar
grad skulle inverka på hälsoförhållandena i staden. Kollegiet framhöll
beträffande tuberkulosen, att faran för tuberkulos infektion av människa
genom förtärande av kött säkerligen vore mycket ringa, beroende
därpå att tuberkelbaciller endast sällan kunde påvisas i köttet, och att
köttet genom tillagning mer eller mindre steriliserades. Vidare tilläte de
organ, som även utan organtvång skulle företes, ett säkert bedömande av
köttet. I fråga örn dynten och septikämin anförde kollegiet i huvudsak
.samma synpunkter, som de vilka kommit till uttryck i skrivelsen från förutnämnda
fyra befattningshavare vid köttbesiktningsbyråerna, varjämte
kollegiet, vad angår dynten, erinrade, att, dä nötkött endast i ringa mängd
förtärdes i rått tillstånd, risken för smitta av dynt i varje fall vore ringa.

Lärarkollegiet vid veterinär högskolan anförde den 11
september 1924 i utlåtande till medicinalstyrelsen angående det hygieniska
värdet av organtvång följande: Då vid sjukdomar de sjukliga förändring -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

arna huvudsakligen hade sitt säte i organen, franninge därav angelägenheten
av att vid köttbesiktning åtminstone de viktigare organen medföljde
köttet. Vid en del sjukdomar av septikämisk natur, såsom mjältbrand och
paratyfus, saknades ofta förändringar i köttet, och utan besiktning av organen
vore därför ej möjligt att avgöra, örn djuret varit sjukt vid slakten.
Vad anginge besiktningen av frusna organ kunde även å dylika en mångfald
patologiska anatomiska förändringar konstateras. Förskämningen
sommartid och föroreningen genom sjuka organ kunde i det närmaste undvikas
genom lämplig emballering av organen. Den bakteriologiska köttkontrollen
vore visserligen i och för sig mycket värdefull, men den kunde
ej fullt ersätta organtvånget. Det vore nämligen mestadels förefintligheten
av förändringar i organen, som gåve anledning till sådan kontroll.
Vidare komme genom organtvånget vederbörande i tillfälle att oskadliggöra
sjukliga organ, som eljest ginge till konsumtion.

I en den 22 september 1924 dagtecknad skrivelse förklarade därefter tre
av de fyra omförmälda befattningshavarna vid köttbesiktningsbyråerna,
att de frångingo sitt yrkande örn organtvångets upphävande
enligt skrivelsen den 3 april 1922 samt i stället förordade en lösning
av frågan i enlighet med de i hälsovårdsnämndens yttrande angivna
riktlinjerna. De anförde, att frågans läge sedan den tidigare framställningen
avsevärt förändrats. Svårigheterna vid besiktning vintertid kunde
i väsentlig mån avhjälpas, då möjlighet beretts att få fruset kött upptina!
Vidare hade från medicinalstyrelsens sida åtgärder igångsatts för
anordnande av upplysningsverksamhet beträffande lämpligaste sättet för
uppslagning och emballering av kött med vidhängande organ. Farhågor
hade yppats, att organtvångets borttagande i Stockholm skulle medföra
dess slopande även i övriga orter i riket, där det vore infört. Detta skulle
medföra, att till Stockholm komme att införas en stor mängd kött, besiktigat
utan vare sig organundersökning eller bakteriologisk kontroll, ett i
hygieniskt avseende synnerligen otillfredsställande förhållande. I skrivelsen
anfördes slutligen, att den fjärde undertecknaren av skrivelsen
den 3 april 1922, som av sjukdom hindrats deltaga i de senare förda överläggningarna
i frågan, före sitt insjuknande jämväl kommit till den åsikten,
att den nu förordade lösningen vore den bästa.

I utlåtande till Kungl. Majit den 25 oktober 1924 angående det hygieniska
värdet av organ tvånget anförde medicinalstyrelsen: I fråga
örn tuberkulosen vore i lungorna förekommande tuberkulösa förändringar
av utomordentlig betydelse, då det gällde att avgöra, huruvida kött skulle
anses innehålla tuberkelbaciller eller ej. Det vore mycket svårt att uppleta
någon enda auktoritet på köttkontrollens område till stöd för den
uppfattning, som uttalats av Karolinska institutets lärarkollegium, eller
att de av kollegiet angivna organen tilläte ett säkert bedömande av örn
köttet vore behäftat med tuberkulos. Vad anginge nötkreatursdynt vore
det visserligen riktigt, att verkligt höggradiga fall kunde upptäckas utan
besiktning av organen. Varje köttbesiktningsman med mera avsevärd
erfarenhet kunde emellertid vitsorda hur mycket tillförlitligare en undersökning
vore, örn ej blott köttet utan även de delar av djuret, där dynten
helst holle till, nämligen huvud och hjärta, besiktigades. Uppfattningen
att tillagningen av köttet med tämligen stor säkerhet dödade befintliga
tuberkelbaciller oell dynt vore ej heller riktig. Inom veterinära fackkretsar
vore väl känt, att vid kokning och i synnerhet vid stekning köttet myc
ket ofta steriliserades endast i dess yttre delar. Beträffande septikämi
vore att märka, att vid en del sjukdomar av septikämisk natur ofta ej

Bihang lill riksdagens protokoll UKUi. I sami. Nr 111. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

några förändringar funnes i själva köttet, under det däremot i de organ,
som skulle företes vid organtvång, särskilt levern, ofta påträffades förändringar,
som kunde giva anledning till en närmare undersökning. De
påstådda olägenheterna av organtväng hade ej sin orsak i organtvånget
i och för sig utan i det sätt, varpå organen emballerades. Då den bakteriologiska
undersökningen ej vunnit någon mera avsevärd tillämpning,
skulle, örn organtvånget i större utsträckning borttoges, köttkontrollen betydligt
försämras.

Genom beslut den 7 februari 1930 blev organtvånget för Stockholm av
Kungl. Maj:t upphävt.

Ett annat spörsmål, som med organtvånget äger vissa beröringspunkter,
torde jag i detta samband få i korthet upptaga till behandling.

Enligt stadgande i lagens § 5 mom. 2 skall vid besiktning å köttbesiktningsbyrå
av kött i vanlig bemärkelse undersökning av besiktningsman
anställas å minst halv kropp, som dock beträffande bäst eller
större nötkreatur än kalv kan vara delad i fram- och bakdelspart.

Stadgandet innebär en avvikelse från motsvarande bestämmelse i 1897
års lag, som innehöll, att vid all besiktning å köttbesiktningsbyrå undersökning
skulle anställas, när fråga var örn häst eller större nötkreatur
än kalv, å minst fjärdedels kropp, men eljest å minst halv kropp. Ändringen
tillkom efter förslag av vederbörande departementschef. Som motivering
till ändringen, i vad den avsåg begränsning av bestämmelsen i
§ 5 mom. 2 till att gälla allenast besiktning av kött i vanlig bemärkelse,
anförde departementschefen, att de i § 1 omförmälda djurdelarna huvud
med tunga, lungor, bjärta, lever, njurar och juver utan svårighet torde
kunna besiktigas utan att samtidigt andra delar av djurkroppen förelädes
till undersökning.

I sitt utlåtande den 23 februari 1923 bar medicinalstyrelsen föreslagit
återgång till 1897 års bestämmelse så tillvida, att den av ändringen föranledda
skyldigheten för besiktningsman att besiktiga lösa organ skulle
upphöra och besiktning av organ kunna påfordras allenast örn de företeddes
i naturligt samband med köttet. Medicinalstyrelsen har anfört, att
en god undersökning och bedömning av organ åtminstone i vissa fall ej
kunde verkställas utan att jämväl det till organen hörande köttet företeddes
för undersökning. Örn exempelvis köttet vore varförgiftat, syntes
detta understundom ej å organen. Bland besiktningsveterinärerna vid
den offentliga köttkontrollen hade, anför medicinalstyrelsen, alltsedan
ikraftträdandet av 1913 års lag rått ett vitt utbrett missnöje med ifrågavarande
bestämmelse. Några verkliga olägenheter av bifall till medicinalstyrelsens
förslag behövde ej befaras. Vid en mängd köttbesiktningsbyråer
bade besiktning av lösa organ antingen ej alls eller också i mycket
ringa omfattning förekommit. De orter, där dylik besiktning i något
större utsträckning ägde rum, vore orter utan organtvång.

Av de inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga har majoriteten,
herrar Hansson, Osberg, Pehrzon och Alexandersson, biträtt förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

get om förbud mot saluhållande, utbjudande, användande eller förvarande
inom område med organtvång av kött, som besiktigats utan organ. Beträffande
ifrågavarande spörsmål har från nämnda sakkunnigas sida anförts
följande.

Enligt den allmänna uppfattningen inom veterinärkretsar innebure köttbesiktning
enligt för organtvång gällande bestämmelser avsevärt störretrygghet
ur kontrollsynpunkt än besiktning utan organ. Detta gällde åtminstone
för de fall, där ej bakteriologisk undersökning företoges. Att
märka vore emellertid, att även örn möjlighet till bakteriologisk undersökning
funnes, en besiktningsman ofta nog, med mindre jämväl organen
företeddes, saknade anledning misstänka en varas hälsovådlighet och
därför underläte att undersöka den bakteriologiskt. Den bakteriologiska
kontrollen medförde vidare den olägenheten, att därigenom köttets godkännande
praktiskt taget fördröjdes ett dygn. Med hänsyn till det anlörda
ansåge sakkunniga det icke kunna anses tillfredsställande att, såsom nu
vore fallet, kött, som blivit besiktigat utan organ, finge obehindrat införas
till samhällen med organtvång. Samhälle av sistnämnda slag syntes hava
rätt kräva, att kött, som dit infördes, vore besiktigat enligt lika tillförlitliga
grunder som de, efter vilka besiktning inom samhället företoges. Sakkunniga
insåge väl de svårigheter, som kunde vara förenade med transporten
av kött med vidhängande organ. Dessa svårigheter vore dock av
beskaffenhet att kunna övervinnas, och deras betydelse finge därför ej
överskattas. Frågan torde för övrigt för jordbrukarnas vidkommande icke
få samma intresse, som den för närvarande ägde, därest förslaget örn förbud
mot saluförande i städer med slakthustvång av annat kött än elter
djur, som slaktats i offentligt slakthus eller under offentlig kontroll ställd
enskild slakteriinrättning, bifölles. Sakkunniga ville i detta sammanhang
framhålla, att kött, som godkänts efter besiktning vid sådan slakt, uppenbarligen
borde utan ytterligare besiktning få införas till samhälle, där
organtvång gällde. Sakkunniga ville också erinra, att intet hindrade, att
den, som så önskade, kunde få besiktning enligt de för organtvång gällande
bestämmelserna verkställd vid vilken köttbesiktningsbyrå som helst,
oavsett huruvida organtvång vore stadgat för det område, till vilket byrån
hörde. Sedan köttet väl besiktigats med vidhängande organ, behövde dessa
naturligtvis ej medfölja vid fortsatt transport,

I anslutning därtill att, på sätt sakkunniga sålunda tillstyrkte, förbud
meddelades mot saluhållande, utbjudande, användande eller förvarande,
såsom i § 2 av lagen förmäles, inom område, där organtvång gällde, av
kött, som ej besiktigats med organ, borde organtvånget lämpligen modifieras
i enlighet med vad inom medicinalstyrelsen föreslagits. Sakkunniga
förordade alltså sådan lättnad i nuvarande regler, att vid besiktning
med organ ej behövde företes i fråga örn häst huvud, i fråga om ko juver
samt i fråga örn nötkreatur underkäkar med tuggmuskler.

Avsåges kött, som besiktigats enligt de för organtvång gällande bestämmelserna,
skola införas till annan ort än den, där besiktningen skett, borde
vid den märkning av varan eller emballaget, som, på sätt i annat sammanhang
föreslagits, i vissa fall skulle verkställas, användas ett annat märke
än det, som brukades för att utmärka, att köttbesiktning utan organ ägt
rum.

Beträffande beredd köttvara hava sakkunniga, i överensstämmelse
med vad de, på sätt tidigare nämnts, anfört vid frågan örn utvidgad in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nebörd av slakthustvånget, framhållit, att med en konsekvent tillämpning
av nyss angivna ståndpunkt till organtvångsbestämmelserna, beredd vara
ej borde få införas till område med organtvång, utan att det vid tillverkningen
använda köttet blivit besiktigat med organ. Av fruktan att i
icke önskvärd grad försvåra såväl tillverkningen som kontrollen hava
sakkunniga likväl ansett sig ej böra förorda så långt gående bestämmelser.

Minoriteten, herrar Gustafson och Andersson, hava avstyrkt den skärpning
av begreppet organtvång, som den av övriga sakkunniga förordade
förbudsbestämmelsen innebär.

Herr Gustafson har till stöd för sin mening anfört:

»Den av sakkunniga föreslagna ändringen av bestämmelserna rörande
organtvång innebär visserligen icke formellt, att obligatoriskt organtvång
förordas. Praktiskt taget medför dock förslaget, att organtvång måste
tillämpas vid alla köttbesiktningsbyråer, där tillförseln av slaktade djurkroppar
är större än vad som konsumeras inom det samhälle, där besiktningen
äger rum. Överskottet måste nämligen avyttras till större konsumtionsplatser,
där organtvång redan är eller också sannolikt blir infört.
Med den av sakkunniga föreslagna bestämmelsen får kött icke införas där
organtvång gäller, med mindre det besiktigats med vidhängande organ.
Sakkunniga erinra, att besiktning av kött med vidhängande organ kan
ske även vid besiktningsbyrå där organtvång icke föreligger. Härigenom
undanröjas dock icke de svårigheter av betydande räckvidd, som ett fakultativt
organtvång medför.

Hemslakten av djur äger ofta rum på många mils avstånd från närmaste
besiktningsbyrå, varför det uppenbart blir förenat med stora olägenheter
att transportera kött med vidhängande organ. Även med den
mest omsorgsfulla emballering kan det icke undvikas, att i organen förefintligt
blod pressas ut under transporten och gör köttet osnyggt samt
nedsätter dess kvalitet. Organen äro också lätt utsatta för förskämning
under den tid, som förflyter mellan slakten och besiktningen. Särskilt under
sommartiden blir härigenom organens användning som födoämne omöjliggjord.
Fråga är, örn de hygieniska fördelar, som vinnas med organbesiktningen,
icke uppvägas av de olägenheter densamma för med sig.

Någon enhetlig mening rörande behovet av organbesiktning förefinnes
ej heller bland de speciellt sakkunniga på besiktningsområdet. Sålunda
har man vid Stockholms stads besiktningsbyråer borttagit organtvånget,
på framställning av vederbörande besiktningsmän. Det må också framhållas,
att under vintertiden, då organen oftast äro frusna, dessa icke
lämna någon ledning för bedömandet av örn djuret varit friskt vid nedslaktningen.
Det kan alltså med fog göras gällande, att organtvånget under
vintertiden icke fyller sitt ändamål och att olägenheterna för producenterna,
särskilt under sommartiden, bliva så betydande att förslaget ej
lämpligen bör genomföras.»

Herr Andersson bär anfört:

»Jag vill icke förneka, att köttbesiktning med organ är mera tillförlitlig,
men då i praktiken ej något sjukdomsfall kunnat härledas till förtärandet
av kött, därför att detta besiktigats utan organ, vill jag bestämt avråda,
att organtvång stipuleras i den blivande lagen.

Enligt egen erfarenhet är det förenat med stora olägenheter att införa

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

organtvång. T. ex. vid köttransporter, i synnerhet per bil, bli organen
sammanpi*essade så att det kvarvarande blodet rinner ut och sölar ner
köttet, vilket därav får ett mindre tilltalande utseende, varjämte under
den varma årstiden såväl organ som kött utsättes för förskämning.

Även ur ekonomisk synpunkt är det fördelaktigare att producenterna
tillgodogöra sig organen än att de hopas i stora mängder i städer och samhällen,
där de, speciellt den varma årstiden, komma till ringa eller ingen
nytta. Som ytterligare bevis för min ståndpunkt vill jag nämna, att 77
städer och köpingar besiktiga utan organ, då däremot endast 36 hava organtvång.
»

Vidkommande det av medicinalstyrelsen föreslagna förbudet mot besiktning
av organ, som ej företes i naturligt samband med köttet i övrigt,
hava sakkunniga enhälligt förklarat sig icke hava något däremot att erinra.
Sakkunniga hava härvid framhållit, att sådan besiktning endast
sällan förekommit.

Vid ställningstagandet till förevarande spörsmål synes största vikt böra
läggas å svaret på frågan vilket värde, som besiktning enligt de för organtvång
gällande bestämmelser kan äga framför besiktning utan organ. I
sådant hänseende torde numera — sedan förenämnda befattningshavare
vid köttbesiktningsbyråerna i Stockholm, vilkas yttrande särskilt åberopats
i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande 1923,
frångått samma yttrande — den veterinära fackkunskapen vara enig örn
att betryggande kontroll ej vinnes vid besiktning utan organ, därest ej
samtidigt bakteriologisk undersökning företages. Möjlighet till bakteriologisk
undersökning föreligger emellertid blott vid ett fåtal köttbesiktningsbyråer.
Vidare är att märka, att dylik undersökning, enligt vad som
framhållits av de i ärendets beredning deltagande sakkunniga, medför en
ganska avsevärd förlängning av besiktningsförfarandet. Vill man med
hänsyn härtill undvika bakteriologisk undersökning annat lin i misstänkta
fall, torde, på sätt framgår av bland annat lärarkollegiets vid veterinärhögskolan
utlåtande, vara erforderligt, att jämväl organen företes, då det
mestadels synes vara besiktningen av dessa, som giver anledning misstänka
förefintligheten av sjukliga förändringar.

Ett från de veterinär sakkunnigas åsikt avvikande utlåtande angående
betydelsen av organtvång har avgivits av Karolinska institutets lärarkollegium.
Enligt mitt förmenande torde dock i denna fråga avgörande vitsord
böra tillerkännas den uppfattning, som uttalats av de veterinära myndigheterna
och fackmännen, vilka under årens lopp hunnit samla ett rikt
mått av ej blott teoretisk utan även — och detta synes i förevarande fall
särskilt viktigt — praktisk erfarenhet på köttkontrollens område. Ihågkommas
må också, att medicinalstyrelsen, som underkastat utlåtandet från
sistnämnda lärarkollegium en kritisk granskning, intagit en gentemot den
åsikt, som däri framkommit, bestämt avvisande ståndpunkt.

Med hänsyn till det nu anförda torde de önskemål, vilka fram förts därom,

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

att all köttbesiktning borde vara förbunden nied organtvång, ingalunda
kunna anses oberättigade. Vill man emellertid ej gå så långt — och skäl
synas tala för att vederbörande samhälle eller kommun bör, i likhet med
vad nu är fallet, få avgöra, huruvida köttbesiktningen för dess vidkommande
bör förenas med organtvångsbestämmelser eller ej — förefaller det
dock ej rimligt, att det samhälle eller den kommun, som önskar tillförsäkra
sig den särskilda garanti för en betryggande kontroll, som köttbesiktning
med organtvång enligt vad nyss anförts torde få anses innebära, skall nödgas
finna sig i tillförsel från andra orter av ej organbesiktigat kött. Uppenbart
synes vara, att med nuvarande bestämmelser skapas en form
av illojal konkurrens mot såväl köttbesiktningsbyråerna inom områden,
där organtvång gäller, som även dem, vilka anlita sagda byråer. Det
torde ej vara förhastat att antaga, att anledningen till framställningen
örn organtvångets upphävande för Stockholms vidkommande i icke ringa
grad är att söka i sistberörda missförhållanden. Dessa synas mig också
vara av den art, att, därest man drager sig för att, på sätt sakkunniga
förordat och jag för min del vill tillstyrka, utbygga gällande organtvångsbestämmelser
med förbud mot tillförsel av icke organbesiktigat kött till
område med organtvång, det torde vara överensstämmande med konsekvens
och billighet att helt avskaffa bestämmelserna i fråga.

Att transport av kött med vidsittande organ kan vara förenad med vissa
svårigheter skall icke bestridas. Mycket torde dock härvid bero på sättet
för emballeringen. Vad särskilt angår transporterna vintertiden, framgår
vidare av utredningen, att möjlighet nu föreligger att upptina fruset
kött. Erinras må också att, på sätt sakkunniga anfört, organbesiktning,
örn så önskas, utföres på vilken köttbesiktningsbyrå som helst, samt att
organen efter besiktningen ej behöva medfölja en fortsatt transport till
den ort med organtvång, för vilken varan är avsedd. Jag vill också understryka
vad sakkunniga anfört därom, att förevarande spörsmål torde
komma att för köttproducenternas del förlora i betydelse, därest förslaget
örn förbud mot införande i städer med slakthustvång av annat kött än
efter djur, som slaktats i offentligt slakthus eller under offentlig kontroll
ställd enskild slakteriinrättning, genomföres. Härtill kommer, att en modifiering
av de i § 3 av kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen
upptagna organtvångsbestämmelserna synes böra företagas i enlighet
med vad de sakkunniga tillstyrkt. Denna fråga, vars avgörande ankommer
på Kungl. Majit i administrativ ordning, torde få ånyo anmälas, då
riksdagens beslut rörande de föreslagna lagändringarna föreligger.

På grund av vad nu anförts torde stadgandet i § 6 mom. 3 av lagen böra
sålunda ändras, att för saluhållande, utbjudande, användande eller förvarande
såsom i § 2 sägs av färskt kött inom område med köttbesiktningstvång
fordras, att köttet godkänts vid besiktning, verkställd med tillämpning
av enahanda föreskrifter, som gälla angående besiktning för området
i fråga. Besiktning, som verkställts vid slakt i offentligt slakthus, bör
dock, såsom sakkunniga framhållit, alltid godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Vad angår salt, rökt och torkat kött samt andra beredda köttvaror torde,
i anslutning till vad sakkunniga anfört, om det vid beredningen använda
köttet godkänts vid besiktning enligt lagen, sagda varor böra få utan
ytterligare besiktning införas till annat område med köttbesiktningstvång,
oavsett huruvida besiktningen ägt rum enligt de för sistnämnda område
gällande bestämmelser eller ej. Föreskrift härom torde jämväl böra upptagas
i § 6 mom. 3.

Beträffande slutligen frågan örn förbud mot besiktning av lösa organ
biträder jag medicinalstyrelsens av sakkunniga utan erinran lämnade för-*
slag härutinnan. Stadgandet i § 5 mom. 2 torde böra ändras i överensstämmelse
härmed.

5. Köttbesiktnings- och slakthustaxorna.

Enligt stadgande i 1897 års lag angående köttbesiktning och slakthus,
sådant detta stadgande ursprungligen lydde, skulle vederbörande samhälle
vidkännas kostnaden för köttbesiktning utan rätt att uppbära någon
avgift därför. För begagnande av offentligt slakthus däremot fingo avgifter
uppbäras enligt taxa, som, sedan länsstyrelsen, efter hörande av
hälsovårdsnämnd eller den särskilda myndighet, varunder slakthusets förvaltning
var ställd, uppgjort förslag därtill, skulle fastställas av Kungl.
Maj:t för minst ett år i sänder. I denna taxa skulle avgifterna ej få sättas
högre, än som kunde anses erforderligt för täckande av kostnaderna
för slakthusets förvaltning och underhåll jämte 3 procent ränta å anläggningskapitalet.

Efter förslag av Kungl. Maj:t antogs vid 1899 års riksdag sådan ändring
av nu angivna bestämmelser, att avgifter fingo upptagas jämväl för
täckande av samhällets kostnader för köttbesiktning. Vidare stadgades,
att vid bestämmande av avgifterna för begagnande av offentligt slakthus
skälig ränta å anläggningskapitalet finge beräknas, ävensom att avgifter
finge uppbäras för nyttjande av marknadsplats och vid denna uppf olda
stallar samt för kreaturens utfodring, skötsel och vägning.

I propositionen till 1913 års riksdag ifrågasattes ej någon ändring i de
år 1899 godtagna principerna för köttbesiktnings- och slakthustaxornas bestämmande.
I en vid riksdagen väckt motion, II: 340, yrkades, att i samhälle
med slakthustvång räkenskaperna för köttbesiktningen och för slakthuset
skulle särskiljas, så att köttbesiktningsavgilterna måtte kunna sättas
allenast till det belopp, som täckte själva omkostnaderna för besiktningen.
Till stöd för detta yrkande anfördes, att, såsom bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts förslag vore avfattade, köttbesiktningsavgifterna komme
att, i strid mot vad som vore avsett, användas även till täckande av kostnaderna
för anskaffande av slakthuset samt för dess förvaltning och underhåll.
I över propositionen avgivet utlåtande, nr 32, tillstyrkte emellertid
lagutskottet Kungl. Maj:ts förslag, därvid utskottet i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

motionen anförde, att de föreskrifter, som meddelades i sagda förslag, utan
något vidare tillägg vore tillfyllestgörande för vinnande av det ändamål,
som i motionen avsåges. Kungl. Maj:ts förslag antogs också av riksdagen.

Bestämmelserna i förevarande ämne, sådana de vid 1913 års riksdag antogos,
äro upptagna i § 8 av gällande lag. I proposition nr 149 till 1915
års riksdag föreslog Kungl. Maj:t den ändring i grunderna för beräkningen
av köttbesiktningsavgifterna, att dessa i samhällen med slakthustvång
finge bestämmas till belopp, som kunde anses erforderligt för täckande ej
blott av de kostnader, som köttbesiktningen och i samband härmed stående
åtgärder i och för sig betingade, utan jämväl av kostnaderna för det offentliga
slakthusets förvaltning och underhåll jämte skälig ränta å anläggningskapitalet.
Såsom stöd för förslaget anfördes bland annat, att
köttkontrollväsendets alla grenar inom samma samhälle borde betraktas
såsom en enhet och avgifternas belopp bestämmas från en dylik utgångspunkt.
Slakthusväsendets upprätthållande och utveckling skulle allvarligt
hindras och de avsedda fördelarna äventyras, därest, på grund av de
lägre kostnaderna för besiktning, avgifterna härför sattes lägre än slakthusavgifterna.
Sistnämnda avgifter kunde å andra sidan ej lämpligen
sättas till lägre belopp, än som motsvarade slakthusdriftens självkostnader,
ty ville man främja inrättande av slakthus, finge man icke ordna så,
att dessa anläggningar bleve en för vederbörande samhälle i hög grad
förlustbringande affär.

Propositionen tillstyrktes av lagutskottet i dess utlåtande, nr 47, med
den ändring, att avgifterna för svinkött skulle beräknas enligt bestämmelserna
i 1913 års lag. Första kammaren biföll utskottets hemställan,
men andra kammaren avslog densamma med 99 röster mot 96. Frågan
hade sålunda fallit.

Föreningen svenska städers offentliga slakthus anhöll i sin skrivelse
den 15 september 1919, att ny proposition måtte framläggas för riksdagen
med förslag i enahanda syfte som propositionen år 1915. Såsom stöd för
denna anhållan anfördes, att de synpunkter och skäl, vilka föranledde
sistnämnda proposition, fortfarande vore gällande och genom de senaste
årens erfarenheter kunde anses ytterligare stärkta. Särskild vikt hade
frågan för samhällen, vilka nyligen inrättat eller framdeles komma att
inrätta offentligt slakthus, enär en avsevärt lägre taxa å besiktningsavgifter
än å slakthusavgifter fördröjde den önskvärda ökningen av frekvensen
å slakthuset. För de äldre slakthusen vore frågan i allmänhet av
mindre betydelse, då det visat sig, att jordbrukare och andra slakthusens
trafikanter så småningom komme till allt större insikt örn de fördelar för
dem, som slakthusen medförde framför användande av köttbesiktningsbyråer.

I en senare skrivelse den 10 mars 1923 framhöll föreningen, under åberopande
av tablåer över resultatet av verksamheten vid de offentliga slakt -

Kungl. Majlis proposition nr 31.

husen i vederbörande städer och vid de i samma städer befintliga köttbesiktningsbyråerna,
att slakthusen i regel åsamkat städerna ej obetydliga
förluster, medan besiktningsbyråerna i många fall kunde bestrida de med
besiktningen förenade kostnaderna och även lämna ränta å nedlagt kapital.
Föreningen anförde i anslutning härtill, att vederbörande slakthusstyrelser,
till förekommande av att en för slakthusen menlig konkurrens
skulle uppstå mellan dessa och köttbesiktningsbyråerna, i sina förslag
till taxor för slakthusen ej kunde upptaga avgifterna till belopp, som
täckte utgifterna för slakthusen.

I yttrandena över föreningens framställning den 15 september 1919 blev
densamma av 18 länsstyrelser tillstyrkt eller lämnad utan erinran.
En länsstyrelse avstyrkte framställningen, medan övriga länsstyrelser ej
yttrade sig i frågan.

De kommunala myndigheter, vilka i sina yttranden över
föreningens skrivelse uttalade sig beträffande förevarande spörsmål, sammanlagt
ett tjugutal, tillstyrkte bifall till vad föreningen föreslagit.

Jämväl medicinalstyrelsen tillstyrkte föreningens förslag. Styrelsen
framhöll, att tillgodoseendet av detsamma vore nödvändigt för tryggande
av vissa av de redan befintliga slakthusens ekonomiska förhållanden
och för säkrande av tillkomsten av flera offentliga slakthus.

Lantbruksstyrelsen åter avstyrkte förslaget. Såsom skäl härför
anfördes huvudsakligen, att förslaget avsåge ej att bereda konsumenterna
ytterligare sanitär hygien utan endast att tillföra slakthusen okade inkomster.
Förslaget innebure alltså en betungande beskattning, som hårdast
drabbade de mindre jordbrukarna.

I skrivelse den 5 juni 1931 har riksförbundet landsbygdens folk hemställt,
att, enär de avgifter, vilka skulle erläggas vid slakthus och köttbesiktningsbyråer
för besiktning av slaktade djur, vore mycket olika å olika
orter, samt berörda förhållande vore ur jordbrukssynpunkt mindre önskvärt,
enhetliga avgifter för landet i dess helhet måtte fastställas och i
samband därmed de högre besiktningsavgifterna reduceras.

Med anledning av en vid 1932 års riksdag väckt motion, II: 401, har vidare
riksdagen i skrivelse den 7 juni 1932, nr 297, anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma likformighet i på olika
orter gällande köttbesiktningstaxor. Kiksdagen anför, att taxorna för
närvarande vore alltför olikformiga. Visserligen vore samhällenas utgifter
för köttbesiktningen icke alltid desamma, liksom också omfånget av
det arbete, för vilket avgiften vore avsedd att vara ersättning, kunde vara
olika. Men dessa förhållanden kunde näppeligen till fullo motivera den
väsentliga skillnad, som nu funnes mellan å olika orter gällande taxor.
Riksdagen ansåge, att större likformighet borde kunna vinnas genom sänkning
av de högre taxorna. Riksdagen vore vidare av den uppfattningen,
att även producenterna, lämpligen genom hushållningssällskapen, borde
berodas tillfälle att yttra sig örn taxornas storlek, innan de fastställdes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Sedan Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen att, efter verkställd utredning,
till Kungl. Majit inkomma med förslag till åtgärder i det av riksdagen
avsedda syftet, avgav medicinalstyrelsen med skrivelse den 10 december
1932 sådant förslag, därvid medicinalstyrelsen tillika, med anledning
av remiss, yttrade sig över förenämnda framställning från riksförbundet
landsbygdens folk. Medicinalstyrelsens anförande är av i huvudsak
följande innehåll.

Enligt nuvarande grunder för fastställande av köttbesiktningstaxorna
komme storleken av taxebeloppen att vara beroende dels av samhällets
kostnader för besiktningen dels av antalet djurkroppar, som tillfördes vederbörande
köttbesiktningsbyrå. Ju större antalet djurkroppar vore, dess
billigare bleve taxan, och ju lägre taxa en byrå kunde hålla, dess lättare
hade den att draga till sig ytterligare tillförsel av kött från andra närbelägna
byråer med högre taxa. Dessa sistnämnda finge därigenom sin tillförsel
minskad och tvingades kanske att ytterligare höja sina avgifter i
syfte att få sina kostnader för köttbesiktningen täckta. Berörda förhållanden
talade kraftigt för bifall till det av riksdagen och riksförbundet
landsbygdens folk framförda önskemålet angående större likformighet i
köttbesiktningstaxorna. Medicinalstyrelsen utginge härvid från aft i sådant
syfte vidtagna åtgärder skulle beröra endast de taxor, som hade avseende
å köttbesiktningsbyråerna, men däremot ej de offentliga slakthusens
taxor. De offentliga slakthusen hade nämligen, förutom sin huvuduppgift
att utöva god kontroll å den sanitära beskaffenheten av köttet
efter å slakthusen uppslaktade djur, tillika en hel del andra för de olika
slakthusen varierande uppgifter, som föranledde betydande olikheter i de
olika slakthusens förvaltningsförhållanden, med därav betingade avgifter
av olika slag. Detta utgjorde ett avsevärt hinder för tillämpande av lika
taxor vid samtliga slakthus, varför medicinalstyrelsen ansåge sig bora
avstyrka åtgärder för åstadkommande av sådan likformighet. Vad anginge
de åtgärder, som borde vidtagas för vinnande av likformighet i köttbesiktningstaxorna,
skulle en enbär sänkning av de högre taxorna medföra
risk, att en del samhällen, som infört köttbesiktningstvång, såge sig
nödsakade att av ekonomiska skäl avstå från de sanitära fördelar, som
dylikt tvång innebure, och att köttbesiktningstvång ej komme till stånd
i samhällen, som eljest tänkt begagna sig därav. Medicinalstyrelsen kunde
därför ej giva sin anslutning till en sådan åtgärd. I stället föresloge medicinalstyrelsen
såsom ett sätt att lösa ifrågavarande spörsmål, att, i samband
med genomförande av likformig taxa för hela riket, ett clearingsystem
anordnades sålunda, att å köttbesiktningsbyrå uppstående överskott
inlevererades till statlig myndighet (medicinalstyrelsen), medan i sådana
fall, då besiktningsavgifterna tillsamman med andra eventuella inkomster
ej vore tillräckliga för gäldande av byråns utgifter, byrån erhölle gottgörelse
för felande belopp av de till medicinalstyrelsen inlevererade överskottsmedlen.

Vad angår den närmare utformningen av nämnda clearingsystem innebär
medicinalstyrelsens förslag följande.

Det skulle åligga den köttbesiktningen förvaltande kommunala myndigheten
att varje år till länsstyrelsen insända till medicinalstyrelsen ställd
ansökan örn godkännande av statförslaget för köttbesiktningsbyrån för
det kommande året och därvid foga redovisning över den ekonomiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

verksamheten vid byrån under närmast föregående år oell de gångna månaderna
av det löpande året. Sedan statförslag oell redovisningar från
länsstyrelserna inkommit till medicinalstyrelsen och där granskats, skulle
medicinalstyrelsen tillställa varje samhälle ävensom vederbörande länsstyrelse
sitt beslut med godkännande av samhällets statförslag med eller
utan av medicinalstyrelsen vidtagna ändringar. Utgiftsbelopp, som sålunda
fastställdes, finge ej överskridas utan tillstånd av medicinalstyrelsen.
Med ledning av de fastställda statförslagen beräknade medicinalstyrelsen
storleken av de besiktningsavgifter, som erfordrades, samt föreläde
Kungl. Maj:t förslag till taxa å avgifter att tillämpas vid samtliga byråer.
För att avvärja, att ett samhälle anordnade en dyrare köttbesiktningsbyrå
oell organiserade driften vid densamma på ett kostsammare sätt än
som vore nödvändigt och sålunda bidroge att höja avgifterna enligt den
gemensamma taxan, borde medgivas befogenhet för Kungl. Majit att, örn
så vore påkallat, för visst samhälle påbjuda, att samhället ej av clearingmedlen
finge erhålla gottgörelse för å köttbesiktningsverksamheten uppkommen
brist, eller att dylik gottgörelse skulle utgå med mindre belopp
än det för täckande av hela bristen erforderliga. Medicinalstyrelsen beräknade,
att år 1931 besiktningsavgifterna i en gemensam taxa sådan som
den här föreslagna, skulle hava utgjort för kött av storboskap och häst 3
kronor, för svin 2 kronor, för större kalv och föl 1 krona samt för mindre
kalv, får, get, lamm och spädgris 50 öre. Till bemötande av de invändningar,
som mot införande av en gemensam taxa för hela riket kunde väntas
framkomma från sådana samhällen, där för närvarande tillämpades lägre
avgifter än de, som i en dylik gemensam taxa komme att fastställas, framhåller
medicinalstyrelsen, att enligt § 6 mom. 3 lagen angående köttbesiktning
och slakthus den i samhälle med köttbesiktningstvång använda kontrollstämpeln
vore en riksstämpel med giltighet över hela riket. Berörda
förhållande har synts medicinalstyrelsen utgöra ett mycket starkt skäl
för att samma taxa komme till användning vid samtliga köttbesiktningsbyråer.

Med anledning av riksförbundet landsbygdens folks omförmälda framställning
och medicinalstyrelsens förslag i frågan hava yttranden avgivits
av svenska stadsförbundets styrelse, föreningen svenska städers offentliga
slakthus, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, samtliga efter hörande av vissa kommunala
myndigheter. Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län hava vid sina
yttranden fogat infordrade utlåtanden från hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Svenska stadsförbundets styrelse Ilar, under avstyrkande
av medicinalstyrelsens förslag, bland annat anfört.

Hå besiktningsavgifternas storlek enligt bestämmelserna i gällande lag
vore beroende av vederbörande samhälles kostnader för besiktningen,
måste man uppenbarligen räkna med betydande variationer av olika anledningar.
Det vore icke möjligt att vinna en utjämning av avgifterna
utan större eller mindre avståndstagande från de grundläggande principer,

Kungl. Majlis proposition nr 31.

efter vilka systemet hittills varit utformat. En lösning av spörsmålet, enligt
vilken, där avgifter av viss begränsad storlek ej vore tillräckliga för
bekostande av besiktningsverksamheten, vederbörande samhälle skulle
vara hänvisat att genom uttaxering av kommunalskatt bestrida överskjutande
delen av kostnaden, skulle, såsom medicinalstyrelsen påpekat, medföra
köttbesiktningstvångets slopande i åtskilliga samhällen oell motverka
tillkomsten av sådant tvång å andra håll. Vad åter anginge medicinalstyrelsens
förslag, måste starka betänkligheter hysas mot detsamma. Det
läge i sakens natur, att det föreslagna clearingsystemet vore ägnat att
minska för att ej säga helt omintetgöra de enskilda samhällenas intresse
för det ekonomiska resultatet av den egna besiktningsbyråns verksamhet.
Vidkommande förslaget att köttbesiktningsbyråernas stater skulle fastställas
av medicinalstyrelsen, vore innebörden av detsamma, att köttbesiktningen
fullständigt förlorade sin karaktär av kommunal uppgift. Skulle
medicinalstyrelsen vid granskningen av statförslagen kunna nedsätta enskilda
utgiftsposter, vore nödvändigt att samtidigt gåves anvisningar angående
de åtgärder, som erfordrades för att kostnaderna skulle kunna hållas
inom den fastställda statens ram. Då de kommunala myndigheterna
ej skulle hava annat val än att ställa sig dessa anvisningar till efterrättelse,
kunde här ej vidare bliva tal örn någon kommunal självbestämmanderätt.
Det vore vidare anledning befara, att det föreslagna systemet
skulle hava till följd en höjning av avgifternas genomsnittliga storlek.
En allmän erfarenhet vore nämligen, att utbytandet av kommunal självstyrelse
mot ett centraliserat förvaltningssystem i fråga örn uppgifter, liknande
den här omförmälda, ökade kostnaderna för ändamålet. Man torde
också, örn det föreslagna clearingförfarandet genomfördes, få räkna med,
att åtskilliga samhällen, vilka hittills ej infört köttbesiktningstvång, enär
för bestridande av kostnaderna skulle krävas mycket höga besiktningsavgifter,
komme att göra anspråk på att få sådant tvång infört.

I de övriga yttrandena har allmänt framhållits, att nuvarande förhållanden
icke kunde anses tillfredsställande, samt att det vore önskligt med
större likformighet i besiktningstaxorna å olika orter i landet. Meningarna
rörande medicinalstyrelsens förslag till lösning av spörsmålet gå
dock övervägande i avstyrkande riktning.

Föreningen svenska städers offentliga slakthus avstyrker
förslaget. Föreningen anför, att det syntes otvivelaktigt, att clearingsystemet,
då därigenom all ekonomisk risk komme att bortfalla, skulle
i hög grad befordra en ökning av köttbesiktningsbyråernas antal. En sådan
ökning komme att gå ut över de offentliga slakthusens och andelsslakteriernas
verksamhet, vilket, utom andra olägenheter, skulle innebära
ett avsevärt steg tillbaka i utvecklingen ur hygienisk synpunkt. Förslaget
komme vidare att ur administrativ synpunkt medföra stora olägenheter,
framför allt därigenom att den ekonomiska kontrollen över byråverksamheten
och dess detaljer flyttades till en central myndighet, som knappast
hade möjlighet att upprätthålla den nödiga kontakten med alla över landet
kringspridda köttbesiktningsbyråer. Föreningen ansåge det kunna
ifrågasättas, huruvida ej den enklaste lösningen läge däri, att en enhetlig
taxa fastställdes för all byråbesiktning samtidigt som det bestämdes, att

Kungl, Maj:ts proposition nr 31.

byråstämpeln ej berättigade till införsel oell försäljning av kött i sådana
samhällen, som genom en effektivare — och därmed kostsammare — kontroll
velat bereda sina innevånare en större hygienisk trygghet.

Jämväl Överståthållarämbetet samt flertalet länsstyrelser
avstyrka medicinalstyrelsens förslag. Såsom skäl härför åberopas
huvudsakligen, att genom clearingförfarandet samhällenas intresse att
nedbringa sina besiktningskostnader skulle förminskas. Vidare framhålles,
att samhällen, vilka på grund av att avgifterna skulle bliva väl höga ej
velat införa köttbesiktningstvång, kunde väntas komma att, därest förslaget
genomfördes, införa dylikt tvång, då detta under sådana omständigheter
kunde ske utan ekonomisk risk för dem. Det kunde därför befaras,
att anordningen komme att föranleda en genomsnittlig höjning i stället
för sänkning av taxorna. Såsom mera ändamålsenligt har från flera håll
föreslagits allenast sänkning av de nuvarande högre taxorna genom fastställande
av en maximitaxa. Enligt detta förslag borde, örn kostnaderna
för köttbesiktningen inom visst samhälle ej täcktes av inflytande besiktningsavgifter,
vederbörande samhälle bära den förlust, som härigenom
uppstode. Onödiga kostnader, föranledda av opraktiska anordningar, för
dyra lokaler eller eljest olämplig administration borde nämligen uteslutande
drabba samhället självt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser medicinalstyrelsens förslag
tilltalande, och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker detsamma.
Även länsstyrelsen Västernorrlands län tillstyrker förslaget,
under förutsättning dock att besiktningsavgiften för storboskap av fjällras
sättes lägre än motsvarande avgift för mera storvuxna raser. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län har ej något att erinra mot förslaget, därest
tillförlitlig kontroll från statens sida över köttbesiktningsbyråernas inkomst-
och utgiftsstater kan åvägabringas.

Av de i ärendet hörda hushållningssällskapens förvaltningutskott
har allenast det i Hallands län tillstyrkt förslaget. Förvaltningsutskottet
i Göteborgs och Bohus län föreslår, att för hela landet
lika besiktningstaxor fastställas, samt att de inflytande avgifterna
oavkortade redovisas till statsverket. Kommun, som anordnat köttbesiktning,
skulle därefter enligt sistnämnda förslag äga att av statsmedel
erhålla täckning till viss procent för sina av medicinalstyrelsen godkända
besiktningskostnader; återstående delen av kostnaderna skulle
kommunen själv vidkännas. Förvaltningsutskottet i Norrbottens län
gör gällande, att samhälle, som önskade skydda sig genom köttkontroll,
själv borde bekosta denna samt att rätten att pålägga producenterna
köttbesiktningsavgifter sålunda borde upphöra.

De kommuner, uppgående till ett antal av omkring 60, vilka uttalat
sig i frågan, synas i allmänhet hava låtit sina yttranden dikteras av
hänsyn till de verkningar, genomförandet av medicinalstyrelsens förslag
skulle hava för vederbörande kommuns ekonomi. Sålunda har förslå -

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

get i regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kommuner,, vilka
kunna beräknas vid förslagets genomförande erhålla sänkning i nuvarande
besiktningsavgifter eller i varje fall ej behöva vidkännas ökning
av desamma, medan förslaget merendels avstyrkts av kommuner, där
avgifterna för närvarande utgå med förhållandevis låga belopp.

I skrivelse den 1 februari 1933 har riksförbundet landsbygdens
folk med anledning av medicinalstyrelsens förslag — under förmälan
att detsamma ej innebure någon besparing för jordbrukarna —
hemställt, dels att, enär producenterna ej erhölle någon som helst ekonomisk
fördel av den besiktning, som utfördes vid köttbesiktningsbyråerna,
besiktningen måtte förklaras vara ett rent konsumentintresse, som
skulle bekostas av vederbörande kommun, dels att en allmän revision
måtte företagas av de grunder, efter vilka arvode beräknades för veterinärerna
vid slakterier, så att arvodet komme att stå i skäligt förhållande
till det utförda arbetet, ävensom att tillfälle till större inflytande
å arvodets bestämmande lämnades dem, vilka skulle betala detsamma,
dels ock att den trikinundersökning, som för närvarande ägde rum i
samband med köttbesiktningen, måtte såsom överflödig avskrivas och
att i stället ett mera ändamålsenligt och mindre dyrbart system måtte
utarbetas.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att jordbruksutredningen
i sitt betänkande (sid. 174 och 187) utan att yttra sig angående
medicinalstyrelsens förslag uttalat sig för att förvaltningsutskottet i
vederbörande hushållningssällskap hördes över upprättade taxeförslag,
samt att i samband med genomförande av obligatoriskt köttbesiktningstvång
för samhällen av viss storlek stadgades, att besiktningsavgifterna
skulle vara lika i de olika samhällena.

Angående de offentliga slakthusens och köttbesiktningsbyråernas ekonomiska
ställning ävensom angående slakthus- och köttbesiktningstaxornas
storlek år 1932 får jag hänvisa till häröver upprättade tablåer,
vilka torde få såsom bilagor C och D fogas till protokollet.

Sakkunniga hava beträffande förevarande spörsmål anfört och föreslagit
som följer.

Sakkunniga ansåge det uppenbart, att nuvarande förhållanden i förevarande
hänseenden icke vore tillfredsställande. Genomfördes vad sakkunniga
tidigare föreslagit, särskilt förbudet mot införande i stad med
slakthustvång av kött, som ej härrörde av djur, slaktat i offentligt slakthus
eller under offentlig kontroll ställd enskild slakteriinrättning, torde
visserligen kunna förväntas, att någon utjämning av de olikheter,
som nu rådde mellan taxorna vid olika köttbesiktningsbyråer, komme
till stånd. Huruvida resultatet härutinnan bleve av större betydelse
vore dock ovisst. För att nå det mål, som borde eftersträvas, nämligen
låga och likformiga taxor över hela landet, torde särskilda åtgärder erfordras.
Ett clearingförfarande sådant som det av medicinalstyrelsen
föreslagna kunde sakkunniga dock ej biträda. Sakkunniga befarade, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ett dylikt system skulle medföra en höjning av den genomsnittliga
taxan. I stället föresloge sakkunniga, att en maximitaxa för köttbesiktningen
fastställdes. I den mån kostnaderna för besiktningen ej täcktes
genom inflytande avgifter, finge samhället eller kommunen vidkännas
sagda kostnader. Detta innebure enligt sakkunnigas mening ej någon
orättvisa, eftersom besiktningen vore till fördel för vederbörande samhälle
eller kommun. I maximitaxan borde avgifterna lämpligen bestämmas
till de belopp, som i medeltal erfordrades för att täcka besiktningskostnaderna
inom samhällen och kommuner med köttbesiktningstvång
i riket, under det vid tiden för taxans fastställande senast tilländalupna
året. Sakkunniga utginge därvid från att taxeförslagen uppgjordes
och behandlades i sådan tid, att de kunde fastställas före början
av det år, taxan skulle tillämpas. För samhälle eller kommun, vars
kostnader kunde täckas genom upptagande av vissa lägre avgifter än
de, vilka fastställdes i maximitaxan, borde nämnda lägre avgifter bestämmas,
så att liksom nu i intet fall högre avgiftsbelopp komme att
uppbäras än som beräknades motsvara utgifterna. Vid beräknande av
kostnaderna vid viss köttbesiktningsbyrå borde allenast sådana kostnader
få tagas i betraktande, som belöpte å den för taxans giltighet bestämda
tiden. Förlust, som kunde hava uppkommit under föregående
tidsperiod, finge sålunda ej medräknas. Undantag från denna regel
torde dock såtillvida böra göras beträffande förlust, som förelåge redan
vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, förslagsvis den
1 januari 1935, att beloppet finge inräknas i besiktningskostnaderna för
de närmaste tio åren med en tiondel varje år.

Vad sakkunniga nu föreslagit gällde icke avgifterna för begagnande
av de offentliga slakthusen. Förhållandena därstädes syntes vara så
olikartade i de särskilda fallen, att någon maximitaxa icke lämpligen
kunde fastställas. I fråga örn avgifter för enbart köttbesiktning skulle
naturligtvis dock gälla vad örn avgifter vid köttbesiktningsbyråer i det
föregående anförts.

Fastställandet av såväl köttbesiktnings- som slaktbustaxorna borde liksom
nu ankomma på Kungl. Majit. Däremot funne sakkunniga skäl
tala för att förslag till taxorna uppgjordes, ej, såsom för närvarande
vore föreskrivet, av länsstyrelsen, utan av den myndighet, under vars
inseende köttbesiktningen eller slakthuset stöde. Sakkunniga tillstyrkte,
att, då fråga vore örn köttbesiktningstaxa, vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hördes, innan förslag upprättades. Som,
enligt vad sakkunniga föreslagit, en representant för hushållningssällskapet
komme att vara ledamot av styrelsen för offentligt slakthus, syntes
däremot ej nödvändigt, att hushållningssällskapet hördes jämväl angående
slakthusavgifter. Sakkunniga förutsatte vidare, att nuvarande
praxis, enligt vilken Kungl. Majit alltid inhämtade medicinalstyrelsens
yttrande rörande underställda taxeförslag, komme att tillämpas även i
fortsättningen.

De avvikelser, som för närvarande förefinnas mellan köttbesiktnings- Departementstaxorna
å olika orter, äro stundom ganska betydande. Jag delar den i chefen.
ärendet allmänt uttalade uppfattningen, att ett missförhållande bär
föreligger. Jag anser också, att statsmakterna böra göra vad på dem
kan bero för vinnande av rättelse i förevarande hänseende.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

På sätt sakkunniga framhållit torde de tidigare omförmälda, av dem
föreslagna åtgärderna, innefattande bland annat skärpta bestämmelser
angående saluförande av kött i samhälle med slakthustvång, vara ägnade
att verka utjämnande på besiktningsavgifterna. Vidkommande
de åtgärder av beskaffenhet att mera direkt främja ifrågavarande syfte,
vilka därjämte kunna tagas under övervägande, synas, vad angår det
av medicinalstyrelsen föreslagna clearingförfarandet, de invändningar,
som mot detta förslag framkommit, vara av den art, att förslaget icke
lämpligen bör bringas i verkställighet. Den av sakkunniga anvisade
vägen för lösning av spörsmålet, vilken väg jämväl förordats i ett flertal
yttranden i ärendet, torde däremot få anses framkomlig. Härvid
torde likväl böra beaktas den fara, som med hänsyn till angelägenheten
av en allmänt utbredd köttkontroll kan ligga däri, att besiktningsavgifterna
bestämmas så låga, att vederbörande samhälle eller kommun ej
genom desamma kunna erhålla täckning för sina utgifter för besiktningen.
Detta förhållande kan, såsom i vissa yttranden framhållits, medföra,
att man på sina håll, hellre än att nödgas av kommunala medel
bidraga till berörda utgifter, avstår från de fördelar, köttbesiktningen
innebär. Enligt det av mig tidigare tillstyrkta förslaget blir det visserligen
för samhällen med ett invånarantal av 4,000 eller därutöver ej
möjligt att förfara på angivet sätt. Å andra sidan synes emellertid ej
tilltalande att, i samband med införande av obligatoriskt köttbesiktningstvång
för vissa samhällen, genomföra bestämmelser, enligt vilka
dylikt tvång skulle kunna för dem leda till oskäligt stora ekonomiska
uppoffringar. Det synes i betraktande av det anförda som örn, därest
sakkunnigas förslag i övrigt godtages, viss garanti borde skapas för att
de av besiktningstvånget föranledda kostnaderna för vederbörande samhälle
eller kommun ej bliva alltför betungande. Ifrågavarande syfte
har lämpligen synts mig kunna vinnas genom att till de av de sakkunniga
föreslagna reglerna för avgifternas bestämmande fogas ett stadgande
av innehåll, att beträffande sådant område, där de enligt sakkunnigas
förslag beräknade avgifterna blott förslå till täckande av vissa
med besiktningsanordningen förenade kostnader, avgifterna må kunna
höjas så att täckning ytterligare erhålles för hälften av det återstående
kostnadsbeloppet. Genom en dylik bestämmelse bibehålies intresset för
vederbörande samhälle eller kommun att nedbringa sina besiktningskostnader,
samtidigt som dock en viss trygghet vinnes för att förlusterna icke
kunna bliva alltför stora.

Med den avvikelse, som följer av det nu anförda, har jag ansett mig
böra tillstyrka bifall till sakkunnigas förslag, däri inbegripet förslaget
örn fördelning över en period av tio år av sådana utav köttbesiktningen
redan orsakade förluster, som vid ändringarnas ikraftträdande kunna
för visst samhälle föreligga. I likhet med sakkunniga finner jag någon
motsvarande maximering av avgifterna för begagnande av de offent -

Kungl. Majlis proposition Nr 31.

liga slakthusen — såvitt fråga ej är om enbart köttbesiktning — icke
lämpligen kunna vidtagas. Å andra sidan har jag, på sätt av det anförda
torde framgå, ej kunnat ansluta mig till det förslag angående
köttbesiktningsavgifternas beräknande, som framlagts av föreningen
svenska städers offentliga slakthus i dess skrivelse den 15 september 1919.
Mot vad sakkunniga föreslagit angående ordningen för köttbesiktningsoch
slakthustaxornas upprättande och fastställande har jag intet att erinra.

Med anledning av vad riksförbundet landsbygdens folk i förevarande
sammanhang anfört angående avskaffande av den trikinundersökning,
som för närvarande äger rum i samband med köttbesiktningen, må framhållas,
att medicinalstyrelsen på Kungl. Maj:ts föranstaltande den 30
augusti 1930 avgivit utlåtande med förslag till epizootilag och epizootilorordning
(stat. off. utr. 1930: 22, jmfr 1929:18), innefattande bland annat
förslag till åtgärder för trikinsjukdomens utrotande ur landet. Förslaget
har ännu ej varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. I avvaktan
på resultatet av sådan prövning torde med ändringar i gällande bestämmelser
angående trikinundersökning vid köttbesiktning skäligen
kunna anstå.

Vidkommande härefter vad förbundet anfört angående slakteriveterinärernas
arvoden, vill jag erinra, att fastställande av ersättning åt veterinärer
vid offentligt slakthus är en rent kommunal uppgift, medan
åter arvode åt veterinär vid enskild under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning
bestämmes av medicinalstyrelsen efter hörande av slakteriinrättningens
innehavare samt gäldas av den sistnämnde. Några
grunder för arvodets bestämmande äro ej stadgade. Uppenbarligen bör
emellertid noga beaktas, att högre belopp ej fastställes än som med hänsyn
till arbetets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses
skäligt. Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad på angelägenheten av att berörda synpunkter strängt tillämpas,
ävensom att styrelsen i förekommande fall vidtager den jämkning
i redan fastställda arvoden, som av förhållandena kunna betingas.

6. Under offentlig kontroll ställda enskilda slakterier.

Av vad tidigare anförts framgår, att enligt § 9 lagen angående köttbesiktning
och slakthus exportslakteri, eller således enskild under offentlig
kontroll ställd slakteriinrättning, som huvudsakligen är avsedd för utförsel
av kött ur riket, kan anläggas såväl i stad som på landet, men att
inrättande av dylikt slakteri i stad med slakthustvång förutsätter särskilt
tillstånd av Kungl. Maj:t. Annan under offentlig kontroll ställd enskild
slakteriinrättning än exportslakteri får finnas allenast utom stad. Enligt
förordningen angående exportslakterier samt andra enskilda, under offentlig
kontroll ställda slakteriinrättningar § 1 ankommer det på medicinal Bihang

till riksdagens protokoll 1936. 1 samt. Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

styrelsen att lämna medgivande till slakteriinrättnings ställande under
offentlig kontroll, som utövas närmast av besiktningsman, förordnad av
medicinalstyrelsen.

I 1897 års lag angående köttbesiktning och slakthus voro upptagna föreskrifter
rörande enskilda under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar
av i huvudsak samma innehåll som nu gällande bestämmelser i
ämnet. I propositionen nr 177 till 1913 års riksdag föreslogs visserligen
borttagande av rätten att få även andra enskilda slakteriinrättningar än
exportslakterier ställda under offentlig kontroll. Departementschefen anförde
såsom motivering till berörda förslag, att stadgandet, enligt vilket
sådan rätt förefunnes, ej syntes hava fyllt något verkligt behov, samt att
det i varje fall borde utgå av den anledning, att det icke vore lämpligt, att
de offentliga slakthusen, i vidare mån än hänsynen till exporten krävde,
utsattes för konkurrens av privata, av staten kontrollerade slakterier. I
sammanhang därmed framhöll departementschefen, bland annat, under
erinran att med exportslakteri avsåges slakteriinrättning, som vore avsedd
huvudsakligen för utförsel av kött, att lagen ej uteslöte möjligheten
för exportslakteri att i ringare omfattning arbeta även för den inhemska
marknaden.

Efter förslag av lagutskottet antog emellertid 1913 års riksdag de nuvarande
bestämmelser i ämnet, för vilka nyss redogjorts. I sitt utlåtande nr
32 anförde lagutskottet, att, då såväl exportslakterier som andra enskilda
slakterier under senare år tillkommit i rätt avsevärt antal och för köttproducenter
i de orter, där de vore belägna, erhållit en ganska stor ekonomisk
betydelse, det syntes utskottet angeläget, att möjlighet ej uteslötes
för dylika slakterier att fortfarande utöva sin verksamhet eller att nya
finge anordnas, där förhållandena gjorde sådant önskvärt och lämpligt.

I sin skrivelse den 15 september 1919 anförde föreningen svenska städers
offentliga slakthus, att exportslakterierna, vilka ursprungligen inrättats
för export av svinkött, efter upphörande av de under världskriget rådande
goda konjunkturerna på fläskmarknaden alltmera övergått till siaktning
av nötkreatur, får och kalvar för hemmamarknaden och sålunda i stor utsträckning
frångått sin egentliga uppgift för att i stället uppträda såsom
konkurrenter till de offentliga slakthusen. Härtill komme, att exportslakterierna
genom myndigheternas tillmötesgående tillerkänts rätt att
fungera såsom ett slags offentliga slakthus för de samhällen, där slakterierna
vore belägna, samt att verkställa besiktning och stämpling av kroppar
efter utanför slakteriet och samhället slaktade djur, härigenom övertagande
uppgiften som organ för samhällets obligatoriska köttbesiktning.
Denna utveckling vore i strid mot lagens anda och innebure ett oberättigat
gynnande av enskilda intressen på bekostnad av de offentliga slakthusen. I
samband härmed hade även tendenser framträtt att genom organiserad
samverkan mellan exportslakterierna skapa ett monopol på den inhemska
köttmarknaden liksom dessa slakterier faktiskt redan monopoliserat fläsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

exporten. Det enda sättet att motverka dylika strävanden vore att bereda
de offentliga slakthusen de ursprungligen avsedda möjligheterna för dessa
att existera och utvecklas.

Med anledning av förenämnda skrivelse hava exportslakterierna
i Tomelilla, Trälleberg, Kristianstad, Askeröd och
Åstorp i skrivelse till Kungl. Majit den 3 januari 1920 hemställt, att vad
föreningen svenska städers offentliga slakthus anfört ej måtte föranleda
inskränkning i exportslakteriernas rättigheter. Gentemot föreningens uppgifter
har i sistnämnda skrivelse framhållits, att exportslakterierna vore
nödvändiga för ordnad animalisk produktion och i hygieniskt hänseende
jämställda med de offentliga slakthusen.

Enahanda synpunkter hava gjorts gällande i skrivelse den 21 januari
1920 från exportslakterierna i Ängelholm, Halmstad,
Falkenberg, Varberg, Stenstorp, Landskrona, Ystad,
Uddevalla och Skara.

I yttrandena över föreningens framställning hava 11 länsstyrelser
uttalat sin anslutning till syftet med densamma eller icke haft något däremot
att erinra, varemot 8 länsstyrelser haft uttalanden i avstyrkande
riktning. Övriga länsstyrelser hava ej yttrat sig i frågan. Såsom skäl för
avslag å föreningens hemställan har särskilt framhållits, att exportslakterierna
vore till hygieniskt gagn för de samhällen, där de vore inrättade,
samt att någon kännbar konkurrens genom exportslakterierna i varje fall
ej kunde tillskyndas de offentliga slakthusen annat än då exportslakteri
vore beläget i samma stad som dylikt slakthus.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande den 23 februari 1923 med
anledning av föreningens framställning i förevarande del anfört i huvudsak
följande.

Föreningens påstående, att exportslakterierna tillerkänts rätt att fungera
såsom ett slags offentliga slakthus åsyftade det förhållandet, att i ett
par städer med exportslakteri vederbörande kommunala myndigheter överenskommit
med slakteriet, att detta skulle till uppslaktning, besiktning och
stämpling mottaga djur, tillhörande andra personer än slakteriets intressenter.
. Överenskommelsen innebure alltså ej något tvång att slakta å
slakteriet. Örn ett samhälle, som ej ansåge sig hava råd att uppföra ett
offentligt slakthus, i stället sökte vinna de med ett sådant avsedda fördelarna
utan kostnader för samhället genom dylik överenskommelse, borde
statsmakterna ej hindra detta. Vad auginge föreningens påstående, att
exportslakterier övertagit uppgiften som organ för vederbörande samhällens
obligatoriska köttbesiktning, förhölle det sig så, att hälsovårdsnämnden
i några samhällen, där exportslakteri funnes, förlagt sin köttbesiktningsbyrå
till en vid slakteriet belägen, av nämnden förhyrd lokal. Blott
lokalen fyllde de fordringar, vilka ur hygienisk synpunkt borde ställas på
densamma, vore det emellertid utan betydelse vem som vore ägare till den.
— Bestämmelsen att exportslakteri skulle vara avsett huvudsakligen för
utförsel av kött ur riket hade tillkommit i syfte att skydda de offentliga
slakthusen för konkurrens från exportslakteriernas sida. Bestämmelsen
tillkom vid en tidpunkt, då kontrollen vid dessa slakterier knappast kunde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 31.

anses tillfredsställande. Numera kunde sanitära skäl emellertid ej anföras
som stöd för att icke de under offentlig kontroll ställda enskilda slakterierna
skulle vara berättigade att konkurrera med de offentliga slakthusen
likaväl som dessa kunde konkurrera med varandra. Medicinalstyrelsen
funne det därför ej erforderligt att i fråga örn statskontrollerade enskilda
slakterier i samhällen, där det ej funnes offentligt slakthus, upprätthålla
kravet på att dylikt slakteri skulle ur riket utföra minst hälften av det
kött, som uppslaktades därstädes. Vad anginge samhällen med offentligt
slakthus däremot, torde rent ekonomiska skäl tala för att beträffande enskild
slakteriinrättning därstädes bibehölles såväl nyssnämnda krav som
även det nu stadgade villkoret, att anordnande av dylik inrättning ej
finge ske utan tillstånd av Kungl. Majit.

I anslutning till vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen föreslagit,
att exportslakterier och andra enskilda under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar
skulle sammanföras till ett enda slag av slakterier, benämnda
kontrollslakterier, samt att dessa ej skulle vara skyldiga att utföra
kött ur riket. I samhälle med offentligt slakthus skulle dock allenast
få anläggas sådant kontrollslakteri, som huvudsakligen vore avsett för
export av kött.

Över medicinalstyrelsens förslag hava, efter remiss, yttranden avgivits
dels under år 1924 av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län ävensom av de städer, där slakthustvång är infört, dels ock den 6 maj
1927 av lantbruksstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapens i riket
förvaltningsutskott.

Av länsstyrelserna har allenast länsstyrelsen i Malmöhus
län obetingat tillstyrkt medicinalstyrelsens förslag under framhållande,
att de offentliga slakthusens ställning ej skulle genom förslaget försämras,
medan däremot genom förslaget skulle vinnas, att inrättande
av slakterier under offentlig kontroll uppmuntrades, och att de samhällen,
som så önskade, kunde utan att uppföra offentligt slakthus i väsentlig
mån nå samma fördelar, som följde av slakthustvånget. Länsstyrelserna
i Södermanlands samt Göteborgs och Bobus
län hava tillstyrkt förslaget under förutsättning, huvudsakligen,
att såsom villkor för inrättande av kontrollslakteri i stad med slakthustvång
föreskreves skyldighet för slakteriet att exportera minst hälften
av avverkningen för varje kalenderår eller verksamhetsår med påföljd
för underlåtenhet härutinnan, att medicinalstyrelsen skulle äga fråntaga
slakteriet rätten att stå under offentlig kontroll. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har uttalat sig för en genomgående omarbetning
av hithörande författningar i syfte bland annat att undanröja hindren
för de offentliga slakthusens utveckling. Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Blekinge län hava avstyrkt förslaget
under hänvisning till den ofördelaktiga inverkan dess genomförande
skulle hava på de offentliga slakthusens ekonomi.

Vad angår de städer, vilka yttrat sig i frågan, hava stadsfullmäk -

Kungl. May.ts proposition Nr 31.

lige i Stockholm förklarat sig ej hava anledning att motsätta sig medicinalstyrelsens
förslag. Yttrandena från de övriga sju städerna med
slakthustvång gå däremot i avstyrkande riktning. Vid avfattandet av
sistnämnda yttranden har i allmänhet följts ett av kommitterade, utsedda
vid årsmöte med föreningen svenska städers offentliga slakthus
den 3 augusti 1923, utarbetat förslag till uttalande i ämnet. Häri framhålles
i huvudsak följande.

Det komme från sanitär synpunkt alltid att vara en betydelsefull skillnad
mellan de offentliga slakthusen, vilka tillkommit och förvaltades uteslutande
ur hygieniska synpunkter, samt de enskilda slakterierna, som
tillkommit och dreves uteslutande från affärssynpunkt. Vidare kunde genomförandet
av medicinalstyrelsens förslag medföra fara för den fria
prisbildningen å köttvaror i samhälle med dylikt enskilt slakteri, särskilt
för det fall, att de privata slaktarna i samhället utövade sin verksamhet
inom slakteriet. Därjämte skulle genom förslaget de enskilda slakteriinrättningarna
komma i åtnjutande av ökade förmåner och stegrade möjligheter
till konkurrens med de offentliga slakthusen. Behovet av skydd mot
sådan konkurrens hade ej minskats därigenom att köttkontrollen vid exportslakterierna
under årens lopp förbättrats. Städer, vilka inrättat offentliga
slakthus, kunde med fog förvänta, att statsmakterna ej gjorde
sådana ändringar i de bestämmelser, vilka möjliggjort slakthusens tillkomst,
att sagda städer sattes i ännu ogynnsammare läge än det nuvarande.
Framhållas borde också, att de enskilda slakterierna kunde, örn
rörelsen ej ginge med vinst, inskränka sin verksamhet, under det de offentliga
slakthusen även i händelse av minskad frekvens svårligen kunde
nedläggas. Det syntes därför riktigast, att den för exportslakterierna
gällande skyldigheten att exportera uppslaktat kött i stället för att såsom
regel upphävas förtydligades därhän, att ifrågavarande slakterier skulle
vara skyldiga att utföra minst hälften av sin avverkning för varje kalenderår
eller verksamhetsår vid äventyr att rätten att stå under offentlig
kontroll fråntoges vederbörande slakteri.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott har
allenast det i Stockholms län avstyrkt medicinalstyrelsens förslag. Sistnämnda
förvaltningsutskott har såsom skäl för sin ståndpunkt anfört, att
det vore mindre lämpligt att befria exportslakterierna från den föreskrivna
exportskyldigheten, enär det vore av synnerligen stor vikt för landets
exportmarknad, att en jämn utförsel ägde rum. Förvaltningsutskotten
i Kronobergs läns, Kalmar läns norra, Kristianstads, Hallands och Gävleborgs
läns hushållningssällskap hava ifrågasatt lämpligheten av det föreslagna
stadgandet, att kontrollslakteri ej skulle få anläggas i stad med
slakthustvång, med mindre vissa särskilda villkor uppfylldes. Förvaltningsutskottet
i Malmöhus län har anfört, att kontrollslakteri i stad, som
efter kontrollslakteriets inrättande anlade offentligt slakthus, borde få
fortsätta sin rörelse oberoende därav. Förvaltningsutskottet i Göteborgs
och Bohus län slutligen har gjort gällande, att samma villkor hordo vara
föreskrivna för inrättande av offentligt slakthus i stad med kontrollslakteri
som för anläggande av kontrollslakteri i stad med offentligt slakthus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Från övriga förvaltningsutskott kar någon erinran mot medicinalstyrelsens
förslag ej framförts.

Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt förslaget med den ändringen,
att kontrollslakteri, beläget i samhälle som senare införde slakthustvång,
skulle vara befriat från skyldigheten att exportera minst hälften av det
uppslaktade köttet.

Efter förnyad remiss har medicinalstyrelsen i skrivelse den 25
juli 1927 förklarat den förebragta utredningen icke giva medicinalstyrelsen
anledning att frångå sitt förslag. Till bemötande av vad från vissa
håll erinrats mot förslaget har medicinalstyrelsen anfört, att förslaget ej
lade hinder i vägen för ett kontrollslakteri att på av Kungl. Maj:t fastställda
villkor fortsätta sin rörelse även efter det slakthustvång införts
i det samhälle, där slakteriet vore beläget. Medicinalstyrelsen har dock
framhållit, att det knappast komme att inträffa, att offentligt slakthus
uppfördes i samhälle, där kontrollslakteri redan funnes.

På sätt i annat sammanhang nämnts har även jordbruksutredningen
föreslagit (sid. 164), att jämväl enskilt slakteri i stad skulle
kunna utan att vara exportslakteri ställas under offentlig kontroll. Förslaget
har framförts i samband med vad utredningen anfört därom, att
i stad med slakthustvång endast borde få saluföras, utbjudas, användas
eller förvaras kött av djur, som slaktats i offentligt slakthus eller annan
under offentlig kontroll stående slakteriinrättning. Jordbruksutredningen
har i likhet med medicinalstyrelsen ansett (sid. 207), att endast ett
slag av under offentlig kontroll ställda enskilda slakterier borde finnas,
och att dessa lämpligen kunde benämnas kontrollslakterier.

I sitt över jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrande har
medicinalstyrelsen ej haft annat att erinra mot vad utredningen
i förevarande hänseende anfört, än att till skydd för de offentliga slakthusen
uttryckligen borde föreskrivas, att kontrollslakteri ej finge anordnas
i samhälle med slakthustvång, med mindre Kungl. Maj :t efter hörande
av kommunala myndigheter därtill lämnade tillstånd på villkor, att
slakteriet utförde minst hälften av det där uppslaktade köttet. — Svenska
veternärföreningen för kött- och mjölkhygien har
framhållit, att en generell rätt att anlägga kontrollslakteri i stad med
slakthustvång sannolikt vore ägnad att hindra tillkomsten av offentliga
slakthus, samt att på grund därav en dylik rätt ej borde medgivas. —
Svenska exportslakteriernas förening har understrukit vikten
av att, innan nytt slakteri godkändes, noga undersöktes, huruvida slakteriet
finge tillräckligt stort tillförselområde för att trygga ekonomisk
drift utan att tillförseln miskades och därmed ekonomien försämrades för
intilliggande slakteriinrättning. — Föreningen svenska städers
offentliga slakthus har anfört, att jordbruksutredningen icke tillräckligt
beaktat följderna av tillstånd att inrätta kontrollslakterier även

Kungl. Maj:ts proposition nr 31. 71

i städer med offentligt slakthus. Enligt föreningens övertygelse skulle
därmed slakthusidéns utveckling kunna anses avslutad, enär all säker
ekonomisk beräkning bleve omöjliggjord. Beträffande de städer, som redan
med betydande kostnader inrättat offentligt slakthus, innebure den
ifrågasatta lagändringen ett allvarligt bot mot deras fortsatta bestånd.

Av länsstyrelserna har länsstyrelsen i Malmöhus län hemställt,
att annat slakteri än exportslakteri ej skulle få anläggas i stad med offentligt
slakthus, medan däremot övriga länsstyrelser ej framställt någon erinran
i ämnet. — Ej heller från de kommunala myndigheterna
har i allmänhet framkommit någon erinran. Slakthusstyrelserna hava
dock samtliga — med undantag av slakthusstyrelsen i Karlskrona, som ej
berört förevarande spörsmål i sitt yttrande — hävdat i huvudsak samma
synpunkter som dem, vilka kommit till uttryck i utlåtandet från föreningen
svenska städers offentliga slakthus.

Sakkunniga hava tillstyrkt, att nuvarande skillnad mellan exportslakterier
och andra enskilda under offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar
hortfölle, samt vidare anfört:

Någon fordran på viss export borde ej uppställas. Till skydd för de
offentliga slakthusen borde i stället stadgas, att i stad med slakthustvång
nedslaktning finge företagas i enskild slakteriinrättning, som nyss nämnts,
allenast örn det offentliga slakthuset ej vöre tillfyllest för ortens behov
samt under förutsättning av Kungl. Maj:ts tillstånd. Med den begränsning,
som följde av det nu sagda, borde slakteriinrättningar, varom här
vore fråga, få inrättas såväl i stad som på landet. Hade kött av djur, som
slaktats i dylikt slakteri — lämpligen betecknat såsom kontrollslakteri —
blivit vid besiktning i vederbörlig ordning godkänt, borde det utan vidare
likställas med kött, som godkänts vid slakt i offentligt slakthus. Det
borde sålunda ej möta något hinder för dess införande i stad med slakthustvång.
I övrigt borde angående kontrollslakterier i tillämpliga delar
gälla samma regler som de, vilka nu gällde angående exportslakterier.

I detta sammanhang må nämnas, att inom sakkunniga såsom ett önskemål
framförts, att stämplarna vid såväl de under kontroll ställda enskilda
slakterierna som även de offentliga slakthusen erhölle sådant utseende,
att därav lättare än vad för närvarande vore fallet kunde utläsas,
från vilket slakteri eller slakthus varan härrörde.

Örn och i den mån offentligt slakthus förmår fylla sin uppgift att tillgodose
ortens behov av nedslaktning och uppslagning, bör även enligt
min mening förhindras, att i stad med slakthustvång inrättas enskilt slakteri.
Den av sakkunniga i detta hänseende föreslagna bestämmelsen synes
väl ägnad att tjäna ifrågavarande syfte. Jag erinrar, att ett liknande
stadgande upptagits bland föreskrifterna för lån från statens slakterilånefond.

I samband med att bestämmelse av angiven innebörd kommer till stånd
torde, såsom föreslagits, den nu stadgade skyldigheten för exportslakte -

Departements chefen.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

rier att ur riket utföra viss myckenhet kött kunna bortfalla och alla enskilda
slakteriinrättningar under offentlig kontroll även i övriga avseenden
jämställas, därvid, på sätt ifrågasatts, beteckningen kontrollslakterier
synes kunna användas för dem samtliga.

Med anledning av vissa uttalanden i de i ärendet avgivna yttrandena
vill jag framhålla, att den omständigheten, att inom visst samhälle finnes
kontrollslakteri, icke synes böra utgöra hinder för samhället att, örn det
så önskar, införa slakthustvång. Sannolikheten för att i stad med kontrollslakteri
skulle anläggas offentligt slakthus förefaller dock ytterst
ringa. Erinras må emellertid, att örn slakthustvång föreskrives för stad,
där kontrollslakteri är beläget, ägaren enligt § 10 i lagen kan bliva berättigad
att av staden erhålla ersättning för värdeminskning, som hans
fastighet och övriga inrättningar därigenom undergå. Närmast till hands
synes dock i förevarande fall ligga, att, för den händelse orten ej har behov
av såväl kontrollslakteri som offentligt slakthus, kontrollslakteriet
omändras till offentligt slakthus. Kontrollslakteriet torde härvid komma
att helt förlora sin karaktär av enskilt företag och i allo underkastas de
för offentligt slakthus gällande bestämmelserna.

Meddelandet av erforderliga närmare bestämmelser angående villkoren
för enskild slakterinrättnings ställande under offentlig kontroll ävensom
angående besiktningen av därstädes nedslaktade djur torde liksom hittills
ankomma på Kungl. Maj:! Bestämmelserna torde, på sätt sakkunniga
framhållit, böra ansluta sig till de nu gällande. Jag biträder sakkunnigas
förslag, att kött av djur, som slaktats i kontrollslakteri, skall, örn
det godkänts vid besiktning, som nyss nämnts, utan att särskilt medgivande
av Kungl. Maj:t erfordras, i alla avseenden så anses, som örn det
besiktigats och godkänts vid slakt i offentligt slakthus.

I överensstämmelse med vad nu anförts torde ändringar böra vidtagas i
§ 9 andra och tredje styckena.

7. Diverse köttkontrollen och kötthanteringen berörande frågor.

I lagen angående köttbesiktning och slakthus är medicinalstyrelsens befattning
med hithörande spörsmål icke i vidare mån angiven, än att, enligt
§ 3, medicinalstyrelsen skall granska plan för offentligt slakthus samt,
sedan sådant slakthus blivit uppfört, avsyna detsamma. Enligt följdförfattningarna
till lagen, eller kungörelsen med särskilda föreskrifter örn
besiktning och stämpling av kött m. m. samt förordningen angående exportslakterier
samt andra enskilda, under offentlig kontroll ställda slakterinrättningar,
äro emellertid ett flertal viktiga uppgifter i detta ämne
anförtrodda medicinalstyrelsen. Sålunda tillkommer det medicinalstyrelsen
bland annat att förordna besiktningsmän, att meddela anvisningar
rörande besiktningens verkställande och utfärda köttbedömningsföreskrifter
samt att meddela vissa bestämmelser örn stämplingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31. 73

Jordbruksutredningen har anfört (sid. 207), att det, i likhet med vad
i hälsovårdsstadgan funnes hestämt angående högsta tillsynen över allmänna
hälsovården i riket, torde tillkomma medicinalstyrelsen att utöva
överinseende över att föreskrifterna angående kontroll å kött och andra
köttvaror iakttoges. För ernående av likformig tillämpning horde medicinalstyrelsen
meddela hälsovårdsnämnderna nödiga råd och anvisningar.

I de över jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrandena har
denna fråga ej närmare berörts.

Sakkunniga hava i anslutning till vad jordbruksutredningen anfört uttalat,
att den befattning, medicinalstyrelsen sedan gammalt utövade med
avseende å de spörsmål, vilka avhandlades i lagen angående köttbesiktning
och slakthus, horde direkt angivas genom ett stadgande i lagen. Ett
sådant stadgande har synts sakkunniga kunna vara medicinalstyrelsen
till stöd i dess arbete på köttkontrollens främjande. Sakkunniga hava
tillstyrkt införande av en bestämmelse, att högsta tillsynen över lagens
efterlevnad skulle utövas av medicinalstyrelsen, samt att medicinalstyrelsen
skulle äga meddela råd och anvisningar rörande köttbesiktning och
därmed sammanhängande frågor.

Sakkunniga hava i detta sammanhang föreslagit, att nuvarande straffstadgande
i lagens § 11, böter från och med 2 till och med 100 kronor, sålunda
skärptes, att böterna kunde bestämmas till lägst 5 och högst 300
kronor.

Mot vad sålunda tillstyrkts och föreslagits har jag intet att erinra. Den
av sakkunniga förordade bestämmelsen angående medicinalstyrelsens befattning
med lagens tillämpning torde lämpligen kunna upptagas i § 13.

Jordbruksutredningen har vidare förordat viss skärpning av gällande
bestämmelser i fråga örn rätten att idka yrkesmässig verksamhet, avseende
hantering av kött eller fläsk (sid. 188—189 och 204—205). För att garantier
skulle föreligga, att rörelsen, särskilt när den vore av mindre
omfattning, hedreves under hygieniskt fullt betryggande former, har det
synts utredningen vara av vikt, att det prövades, huruvida vederbörande
näringsutövare, även i vad rörde hans personliga egenskaper, uppfyllde
de fordringar, som i detta hänseende borde uppställas. Det vore därför
önskvärt, att föreskrift meddelades därom, att en var, som ville idka slakterirörelse
eller annan yrkesmässig verksamhet, som hade till föremål beredning
eller försäljning av köttvara, skulle vara skyldig söka tillstånd
därtill hos hälsovårdsnämnden i orten. Skyldighet att ansöka örn tillstånd
borde åvila den, som för egen räkning dreve angiven verksamhet.
Under den ifrågasatta bestämmelsen skulle sålunda ej falla yrkesutövning
av s. k. hjälpslaktare vid offentligt slakthus. Undantagna vore även jordbrukare
och andra, som ombesörjde slakt av egna djur och försäljning av

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

därvid erhållna produkter utan att verksamheten kunde anses bedrivas
yrkesmässigt. Tillstånd finge ej förvägras, såvida ej sökanden uppenbarligen
vore olämplig att utöva verksamheten eller ock näringens bedrivande
eljest kunde anses medföra sanitära olägenheter. Meddelat tillstånd
skulle gälla tills vidare och återkallas, när skäl därtill förelåge.

I sitt i anledning av jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrande
har lantbruksstyrelsen ej haft något att erinra mot vad
utredningen i förevarande hänseende föreslagit. Medicinalstyrelsen
har tillstyrkt förslaget men framhållit, att det borde utsträckas att
avse ej blott fast verksamhet inom vissa lokaler utan även kringföringshandel.
Samma ståndpunkt har intagits av svenska veternärf öreningen
för kött- och mjölkhygien samt av Sveriges charkuteri-
& slakteriidkares riksförbund.

Å andra sidan har emellertid från flera håll framförts erinran mot förslaget.
Sålunda har handelskammaren i Göteborg avstyrkt
förslagets genomförande, under förmälan att bärande skäl därtill saknades
ur hygienisk synpunkt samt att de ifrågasatta bestämmelserna skulle
möjliggöra godtycke och tillämpande av ovidkommande hänsyn vid meddelande
av tillstånd. Jämväl andra yttranden, såsom från länsstyrelserna
i Skaraborgs och Örebro län, gå i avstyrkande riktning.
Förstnämnda länsstyrelse ifrågasätter, örn ej de av jordhruksutredningen
föreslagna bestämmelserna skulle innebära ett alltför stort ingrepp i näringsfriheten
samt anför, att, därest förslaget genomfördes, motsvarande
föreskrifter borde meddelas jämväl beträffande beredning och försäljning
av vissa andra livsmedel såsom fisk, mejeriprodukter, bröd och konditorivaror.
Länsstyrelsen i Örebro län har ansett det avsedda målet bäst kunna
vinnas genom att i hälsovårdsordningarna för vederbörande samhällen intoges
lämpliga bestämmelser i ämnet. Länsstyrelserna i Södermanlands
samt Göteborgs och Bohus län hava ställt sig
mycket betänksamma mot jordbruksutredningens förslag med hänsyn till
det ingrepp i näringsfriheten, detsamma innebure. Länsstyrelsen i
Malmöhus län slutligen har anmärkt, att svårigheter skulle möta att
avgöra, huruvida en verksamhet vore yrkesmässig eller ej i den mening,
utredningen avsett.

Jordbruksutredningen har ytterligare föreslagit (sid. 188), att, innan i
anslutning till hälsovårdsstadgans bestämmelser föreskrifter i de särskilda
samhällena meddelades med avseende å kötthanteringen därstädes, även
— i olikhet med vad som för närvarande vore fallet — representanter för
andra intressen än konsumenternas bereddes tillfälle att framföra sina
synpunkter. I detta syfte borde stadgas, att länsstyrelse, innan fastställelse
å förslag till kommunala stadgar angående kötthanteringen meddelades,
skulle höra vederbörande hushållningssällskap. Därjämte borde
föreskrivas, att hälsovårdsnämnden hade att, samtidigt som förslag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nyssnämnda stadgar ingåves till länsstyrelsen, översända desamma till en
central statsmyndighet, förslagsvis medicinalstyrelsen, som ägde att, därest
förslaget i något avseende gåve anledning till erinran, därom underrätta
länsstyrelsen. Av länsstyrelsen fastställda stadgar borde i två exemplar
tillställas medicinalstyrelsen.

Vidare har jordbruksutredningen — under förmälan, att det för att
distributionen av uppslaktat kött och fläsk skulle ske med minsta möjliga
kostnader vore nödvändigt, att densamma försigginge under lugna och
stabila förhållanden samt att den ej heller vore alltför starkt splittrad på
olika företagare inom branschen — föreslagit vissa bestämmelser till reglering
av den s. k. kringföringshandeln. Utredningen har härutinnan anfört
följande (sid. 190):

I samband med motorismens utbredning hade kringföringshandeln med
kött och fläsk nått en stor omfattning och utövade för närvarande ett betydande
inflytande å prisläget för samma varor å landsbygden. Även örn
den på grund av sin stora rörlighet samt sin ännu ofta rent tillfälliga karaktär
vore ägnad att i hög grad försvåra en jämn avsättning av slakteriprodukter,
vilket vore en huvudförutsättning för en ändamålsenlig distribution
av samma varor, fyllde dock ifrågavarande handelsform otvivelaktigt
ett visst behov i stora delar av landet. Det torde ej heller kunna
bestridas, att efter densammas införande förbrukningen av kött och köttvaror
å landsbygden stigit. Ehuru därför hinder mot kringföringshandeln
såsom sådan ej borde läggas, vore det dock önskvärt, att föreskrifter meddelades,
varigenom ökade garantier för hygienisk behandling av varan vid
densamma ernåddes. Dessa föreskrifter, vilka lämpligen torde få sin plats
i hälsovårdsstadgan, borde i huvudsak innehålla, att fordon, som användes
för kringföringshandel med kött och fläsk, skulle vara täckta, väl ventilerade
och så anord.nade, att varorna vore skyddade för regn, solhetta och
förorening samt i övrigt icke rönte menlig påverkan. Därjämte kunde
lämpligen i analogi med vad som gällde i fråga örn för kötthandel avsedd
lägenhet i stad stadgas, att fordon, som mera regelbundet användes för
kringföring till avsalu av kött och fläsk, skulle godkännas av hälsovårdsnämnden
i orten.

I de över jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrandena hava,
vad först angår förslaget örn ordningen för fastställande av kommunala
stadgar beträffande kötthanteringen, huvudsakligen följande erinringar
framförts: Svenska veterinärföreningen för kött och

mjölkhygien samt Stockholms stads hälsovårdsnämnd
hava anfört, att då lokala hälsovårdsstadgar alltid måste hålla sig inom
ramen av för riket gällande författningar det vore överflödigt, att förslag
till sådana stadgar hänskötes till hushållningssällskapet för yttrande.
Hälsovårdsnämnden och magistraten i Örebro hava beträffande
samma spörsmål erinrat, att kommuns rätt att i enlighet med
hälsovårdsstadgans föreskrifter ordna sina hälsovårdsangelägenheter ej
borde kunna på något sätt beskäras av hushållningssällskapet. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har ansett det onödigt, att medicinalstyrelsen
hördes i ärenden av förevarande art; det vore tillräckligt, att

Kungl. Maj-.ts proposition nr 31.

Departements chefen.

förste provinsialläkaren i länet gåves tillfälle att yttra sig. Av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län slutligen har framhållits,
att ifrågavarande spörsmål enklast löstes genom att staten tillhandahölle
normalförslag till hälsovårdsstadgar och åt länsstyrelserna överlätes att
i mån av behov höra förste provinsialläkaren och länsveterinären.

Vad jordbruksutredningen föreslagit i fråga örn kringföringshandeln
har nära nog allmänt mötts med gillande eller lämnats utan erinran. Av
de yttranden, som beröra denna fråga, går allenast ett yttrande från
Stockholms handelskammare i avstyrkande riktning. Handelskammaren
förmenar, att, även örn det icke vore osannolikt, att utredningens
förslag kunde äga visst fog, dess genomförande utan tvivel närmast
skulle leda till ökade omkostnader för sagda handel och således till fördyrande
av varan utan motsvarande fördel för jordbrukaren.

För egen del har jag, örn än skäl kunna anses tala för åtgärder i av
jordbruksutredningen föreslagna syften, likväl ej funnit tillräcklig anledning
föreligga för vidtagande av sådana åtgärder i nu förevarande sammanhang.
Jag erinrar, att motsvarande synpunkter som dem utredningen
framhållit kunna i större eller mindre grad anläggas jämväl beträffande
andra livsmedel än kött och köttvaror.

De ändringar i lagen angående köttbesiktning och slakthus, jag i det
föregående tillstyrkt, äro av genomgripande natur såväl sakligt som rent
lagtekniskt sett. Med hänsyn härtill har det synts mig mest ändamålsenligt,
att ifrågavarande lag upphäves och att en helt ny lag i ämnet får
träda i dess ställe. Ett förslag till lag angående köttbesiktning och slakthus
har i anslutning till vad jag i det föregående anfört utarbetats inom
jordbruksdepartementet. Härvid hava, utöver vad som följer av det
förut sagda, vissa jämkningar i nuvarande bestämmelser av redaktionell
natur ansetts böra äga rum. Beslut angående införande av köttbesiktnings-
eller slakthustvång eller beträffande annan i lagen avhandlad
fråga, vilka fattats med stöd av bestämmelserna i nu gällande lag, böra
efter den nya lagens ikraftträdande så anses som örn de meddelats enligt
sistnämnda lag. Erinran härom har upptagits i övergångsbestämmelserna
till lagen. Lagändringarna föranleda, på sätt i vissa fall redan framhållits,
motsvarande ändringar i ett flertal i administrativ ordning utfärdade
författningar. Förslag till sistberörda ändringar torde få sedermera
underställas Kungl. Majit.

Lagförslaget torde böra föreläggas riksdagen för antagande. Innan jag
hemställer härom, får jag emellertid anmäla ytterligare en fråga, som i
detta sammanhang är av intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

8. Användande av icke officiella köttkontrollstämplar.

I skrivelse den 15 oktober 1923 har medicinalstyrelsen anhållit om utfärdande
av förbud mot att i samhälle, där hälsovårdsstadgans föreskrifter
rörande stad gällde, salubjuda kött, försett med annan stämpel, angivande
hygieniskt god beskaffenhet, än den officiella köttkontrollstämpeln, såvida
ej köttet även vore försett med stämpel av sistnämnda slag. Officiell
köttkontrollstämpel i medicinalstyrelsens mening är allenast sådan
stämpel, som avses i lagen angående köttbesiktning och slakthus eller dess
följdförfattningar. Till stöd för sin hemställan har medicinalstyrelsen
anfört följande.

I en del samhällen, som ej ville införa köttbesiktningstvång, förekomme,
att efter uppdrag av samhället kött underkastades viss undersökning och
till bevis därom försåges med stämpel. Sådan undersökning vore ej sällan
av mycket underhaltig beskaffenhet, även då den företoges av veterinär.
Veterinärerna vore nämligen ej alltid kompetenta att verkställa köttbesiktning.
Genom stämplingen vilseleddes allmänheten, som ytterst sällan
hade kännedom örn utseendet av de officiella köttkontrollstämplarna. Ofta
användes också stämplar, mycket lika de officiella. I samhälle med köttbesiktningstvång
vållades härigenom betydande olägenheter vid kontrollen
över salufört kött. Dylik privat köttbesiktning borde därför ej få förekomma
i samhällen, vilka hade möjlighet att ordna sin köttkontroll genom
införande av köttbesiktningstvång, d. v. s. sådana samhällen, där hälsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad gällde. Då särskilda omständigheter
förelåge, såsom att samhället ej hade råd att ordna offentlig köttkontroll,
eller att sakkunnig veterinär ej funnes att tillgå, borde dock dispens
från förbudet kunna erhållas av Kungl. Majit.

över medicinalstyrelsens framställning avgåvos under åren 1923—1924
yttranden av länsstyrelserna efter hörande av kommunala myndigheter.

Av länsstyrelserna hava 18 tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Övriga 7 länsstyrelser, nämligen de i Stockholms, Uppsala,
Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och Kopparbergs län, hava
ställt sig avvisande. Sistnämnda länsstyrelser hava anfört bland annat,
att det ej vore tillfredsställande att, på sätt bleve följden örn förslaget
godtoges, ställa samhällena inför valet att införa köttbesiktningstvång
eller avstå från varje kontrollåtgärd. Det vore bättre, att samhällena ordnade
kontroll vid sidan av den officiella, än att varje form av kontroll utebleve.
De flesta av de samhällen, som skulle betagas den dem dittills tillkommande
rätten att använda icke officiella stämplar, torde ej äga sådan
ekonomisk bärkraft, att de kunde bekosta införande av köttbesiktningstvång.
Dispensmöjligheterna vore ej tillräckligt vidsträckta för att förslaget
med hänsyn härtill skulle kunna anses antagligt. Å andra sidan
kunde den omständigheten, att den privata kontrollen i vissa samhällen
dispensvis legaliserades, motverka införande av köttbesiktningstvång därstädes.
Vissa av sistnämnda länsstyrelser hava föreslagit, att de officiella

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

köttkontrollstämplarna i stället bereddes skydd på det sättet, att förbud
utfärdades mot att vid besiktning, som ej utfördes enligt lagen angående
köttbesiktning och slakthus, använda stämpel, som icke tydligt skilde sig
från de officiella stämplarna.

Av de samhällen, sammanlagt bortåt 300, vilka genom länsstyrelserna
beretts tillfälle att yttra sig i frågan, har flertalet tillstyrkt vad medicinalstyrelsen
föreslagit eller icke haft något däremot att erinra. Ett
mycket stort antal har dock yttrat sig i avstyrkande riktning. Härvid har
åberopats i huvudsak samma skäl som de länsstyrelser anfört, vilka intagit
denna ståndpunkt. Särskilt hava kostnadssynpunkterna varit avgörande,
då på många håll genomförandet av medicinalstyrelsens förslag ansetts
liktydigt med införande av obligatoriskt köttbesiktningstvång. Utfärdande
av bestämmelser, varigenom förbjödes att vid besiktning annat
än i offentligt slakthus eller köttbesiktningsbyrå använda stämplar, lika
de officiella, har däremot från flera håll förordats såsom en lämplig åtgärd
till vinnande av det åsyftade målet.

Sedan länsstyrelsernas och de kommunala myndigheternas yttranden
remitterats till medicinalstyrelsen, avgav medicinalstyrelsen den 14 juni
1924 nytt förslag i ärendet. Enligt detta förslag skall förbud stadgas
mot att färskt rått kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst åsättes annan
stämpel eller beteckning, avsedd att utmärka, att köttet varit föremål
för sanitär kontroll, än — förutom stämpel, utvisande att köttet får säljas
inom område med köttbesiktningstvång — särskild, av medicinalstyrelsen
till form och utseende i övrigt fastställd stämpel. För användande av
sistnämnda stämpel skall dock fordras, att köttet undersökts av veterinär
enligt av medicinalstyrelsen meddelade köttbedömningsföreskrifter. Vidare
får i stad eller köping dylik stämpel ej användas utan efter tillstånd
av Kungl. Maj:t, därest varan ej samtidigt är försedd med stämpel, utvisande
att den får säljas inom område med köttbesiktningstvång. En legalisering
för städers och köpingars vidkommande av den lindrigare formen
av köttkontroll skulle nämligen, enligt vad medicinalstyrelsen befarar,
komma att motverka eller fördröja införande av köttbesiktningstvång i
sådana samhällen.

I utlåtande den 13 april 1927 har lantbruksstyrelsen förklarat
sig ej hava något att erinra mot medicinalstyrelsens sist framlagda förslag.

Sakkunniga hava förordat, att förbud utfärdades mot användande av
annan stämpel, angivande hygieniskt god beskaffenhet, än den officiella
köttkontrollstämpeln. Såsom motivering härtill hava sakkunniga anfört,
att användande av inofficiella stämplar vore ägnat att vilseleda allmänheten,
samt att en legalisering i enlighet med medicinalstyrelsens förslag
den 14 juni 1924 av den i sagda förslag omförmälda lindrigare formen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

köttkontroll stöde i strid mot lagens anda och skulle hindra den önskvärda
utbredningen av köttbesiktningstvånget.

Liksom medicinalstyrelsen anser jag, att annan stämpling av kött av Depariementsnötkreatur,
får, get, svin eller häst till utmärkande av hygieniskt god be- cAe^n''
skaffenhet än sådan, varom förmäles i lagen angående köttbesiktning och
slakthus samt i dess 1''öljdförfattningar, kan vara ägnad att vilseleda allmänheten
och försvåra köttkontrollen, även örn förfarandet enligt gällande
bestämmelser icke är straffbart. Jag anser också, att åtgärder böra
vidtagas för undanröjande av de olägenheter, som härutinnan förefinnas.

I likhet med sakkunniga håller jag emellertid före, att förverkligandet av
medicinalstyrelsens förslag den 14 juni 1924 skulle innebära fara för att
på sina håll köttkontroll enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus
komme att ersättas med den enklare form av kontroll, varom i förslaget
förmäles. Vad åter angår medicinalstyrelsens först avgivna förslag
förefaller det, såsom i vissa yttranden framhållits, ej tillfredsställande
att, på sätt skulle följa örn detta förslag förverkligades, samhällen, där
hälsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad gälla, bleve nödsakade att
välja mellan att införa köttbesiktningstvång och att ej alls ordna någon
köttkontroll. Frågan synes enligt mitt förmenande kunna vinna en lyckligare
lösning genom att, i anslutning till vad i åtskilliga yttranden föreslagits,
förbud meddelas mot användande av stämpel eller märke, som genom
sin färg eller sitt utseende i övrigt föranleder, att förväxling lätt kan äga
rum med den officiella köttkontrollens stämplar eller märken. Ett dylikt
förbud torde böra avse ej blott kött — däri inbegripet såväl färskt kött
som salt, rökt och torkad vara — i den mening detta begrepp skall äga
enligt de av mig i det föregående tillstyrkta bestämmelserna, utan varje
av kött beredd vara. Det torde dock vara tillfyllest, örn under förbudet
inbegripes allenast sådan vara, som är avsedd att försäljas inom riket,
samt förbudet begränsas att gälla det fall, att varan är av beskaffenhet
att icke få saluhållas inom område med köttbesiktningstvång. Uppenbarligen
bör förbudet avse anbringande av stämpel eller märke ej blott å
själva varan utan även å emballage till densamma.

Det med förbudet avsedda skyddet torde böra omfatta alla stämplar och
märken, vilka författningsenligt användas för att utmärka sådan besiktning,
att varan får saluföras inom område med köttbesiktningstvång. Redan
nu kan i vissa fall vilseledande stämpling eller märkning föranleda
ansvar. Förfarandet kan sålunda bliva att anse såsom bedrägeri eller
hemfalla under straffstadgandena i lagen med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens. Förutsättning härför är dock, att vederbörande handlat
i avsikt att vilseleda, överträdelse av förbud, varom här är fråga,
synes emellertid böra beläggas med straff, oavsett huruvida sådan avsikt
förelegat. Förbudet torde vidare böra kompletteras med stadgande örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

ansvarspåföljd för envar, som inom riket saluhåller vara, vilken stämplats
eller märkts i strid mot förbudet.

I anslutning till vad nu anförts har inom jordbruksdepartementet utarbetats
ett förslag till förordning angående förbud mot viss stämpling eller
märkning av kött och köttvara. Över förslaget torde riksdagens yttrande
böra inhämtas.

Föredraganden uppläser härefter förenämnda förslag till lag angående
köttbesiktning och slakthus samt till förordning angående förbud mot viss
stämpling eller märkning av kött och köttvara samt hemställer, att Kungl.
Maj:t måtte

dels föreslå riksdagen att antaga nämnda lagförslag,
dels ock besluta inhämta riksdagens yttrande över omförmälda förslag
till förordning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
* förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Rune Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31,

Bilaga A.

Under 1932 har till Stockholm från nedannämnda orter anlänt följande
antal besiktigade och stämplade djurkroppar:

	Stor- boskap	Större kalvar	Mindre kalvar \|	Får	Svin	Hästar	Samma i ton
	101	1 538		405 ''	1,061		137.8
Askeröd E. .....................	7 \|	25			65		7.7
Deje ..............................	n				15		3.8
Eksjö............................		79 ,	21	123	146		17.1
Eslöv E.........................	204 ;	201			18,681		1,381.2
Falkenberg E...................	014 \|	2,171		59	23,779	2	1,953.1
Hallsberg E. .................	388	3,134	30	586	3,024	3	492.9
Halmstad E...................	336	260 .			16,246		1,245.8
Hälsingborg 0................	1,365	199		13	4,393	5	666.9
Hässleholm E................	250	451		23	16,172	9	1,232.1
Hörby E.........................	8				795		58.1
.Jönköping .....................	2	26		3	820		59.9
Kalmar E......................	50				3,292		245.0
Karlskrona 0...................	504	234		68	681	19	195.0
Karlstad ........................		21			2		1.3
Katrineholm ..................	66	387		5	115		45.9
Kisa ..............................	167	3,814		2,882	1,735	1	420.1
Kävlinge E......................	196	35			1,755		175.2
Laholm........................	780	859		103	6,783	16	729.0
Landskrona E. ...............	106	34			7,058		526.9
Linköping O...................	7,342	19,417	10	5,774	18,359	10	4,301.2
Ljungby .......................	546	2,640	160	3,702	6,295		931.9
Långebro (Kristianstad) E. •. •	167	32			9,114		687.3
Malmö 0.........................	3,373	187		7	3,344	2	1,097.3
Norrköping 0...................	446	1,527	25	324	913		265.8
Nybro ..........................	368	1,030	40	750	2,833		362.1
Nyköping E...................	3,049	4,404	856	2,132	9,708		1,747.4
Nynäshamn.....................	17			40	790		64.1
Nässjö ..........................	6	27		63	2		4.2
Olskroken (Göteborg) 0.	1,351	75		53	5,355		723.6
Sege E............................	942	297			13,912		1,235.8
Skara E.........................	6	58			1,261		93.7
Skövde.........................	304	1,686		104	901	12	237.4
Slöinge..........................	36	115		130	3,023		230.9
Stenstorp E. ..................	223	387		33	3,286	6	311.7
Sävsjö E.........................	232	4,971		1,839	2,174		512.6
Stockaryd.......................		15		1	67		5.6
Tomelilla E. ..................	45				2,314		174.7
Tranås ..........................	569	5,748	405	7,159	6,058	3	1,012.6
Trälleberg E...................	30	5			245		25.1
Uddevalla E. ..................	9	45			236		21.4
Varberg E......................	433	455		20	3,159		357.2
Veinge ...........................	5				25	2	3.7
Vetlanda ........................	119	1,140	5	1,581	680	1	166.7
Vimmerby .....................	257	1,789	195	2,264	2,880		407.3
Värnamo E...................	567	3,900	271	3,014	10,601	8	1,151.1
Ystad E.........................	66	57			3,159		242.8
Åseda ...........................	30	100		60	1,655		130.8
Åstorp E.........................	11				210		17.6
Ängelholm E...................	694	861			12,109		1,076.6
Äsperöd E......................	435	1,594		87	6,596	2	664.0
Olme ...........................	28	27			5		8.9
Örebro ...........................	25	251			10		20.6
Summa 1932	26,886	65,170	2,083	33,407	237,897	101	1 27,888.5
mcdelvikt kg.	252.1	54.a	21.8	16.7	70. o	318.8

E . = exportslaktcri finnes. O. = offentligt slakthus finnes.

Bihang till riksdagens protokoll 193i. i sami. Nr 31. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 31

Bilaga B.

Under 1932 har till Stockholms köttbesiktningsbyråer från nedannämnda
delar av riket anlänt följande myckenhet (ton) obesiktigade djurkroppar.

		Stor- boskap	Större kalvar	Mindre kalvar	Får	Svin	Späd- grisar	Hästar	Föl	Summa
Stockholm med	omgivningar			0.2						0.2
Stockholms	län............	388.2	461.7	120.7	35.3	272.9	5.5	162.0	0.2	1,446.6
Södermanlands	* ............	70.3	528.2	13.2	4.1	84.4	2.0	15.9		718.1
Uppsala	» ............	43.4	62.e	36.0	2.9	54.4	0.7	27.1	0.1	227.2
Västmanlands	» ............	22.9	170.0	14.1	1.2	30.4	1.2	11.2		251.0
Örebro	» ............	29.2	561.1	5.3	3.8	26.3	1.2	2.9		629.3
Kopparbergs	» ............	0.3	0.7				0.4			1.4
Värmlands	» ............	32.0	142.2	4.7	6.1	10.7	0.4	6.4		202.6
Östergötlands	» ............	6.1	24.2	0.6	1.2	5.6		0.3		38.0
Skaraborgs	» ............	12.9	109.7	lO.o	5.8	26.7	2.0	3.8		170.9
Älvsborgs	» ............	0.8	21.3	0.1	1.6	7.8				31.6
Kronobergs	» ............	59.2	509.9	5.8	64.2	125.7	2.6	5.1		772.0
Jönköpings	» ............	1.0	39.8	l.l	3.1	1.7		0.6		47.8
Kalmar	» ............	19.7	49.2	1.3	22.o	17.6	0.1	4.1		114.0
Gotlands	» ............	33.0	131.s	17.0	81.5	162.6	0.7	5.4		432.0
Göteborgs och	Bohus län...		0.6		O.i					0.7
Hallands	län ...........	14.4	15.9	0.7	1.7	169.8	0.3	15.0		217.8
Gävleborgs	» ............		0.2		0.4	0.1				0.7
Blekinge	» .......	0.3	1.2		0.6					2.1
Kristianstads	» ...........		0.2			0.1				0.8
Malmöhus	» ............	0.3	0.2							0.5
Jämtlands	» ............				2.8					2.8
Norrbottens	» ............				1.2					1.2
	Summa	734.0	2,830.7	230.3	239.0	996.8	17.1	259.8	0.8	5,308.0

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Bilaga C.

Ekonomisk översikt över de offentliga slakthusens och köttbesiktningsbyråernas

ställning.

Slakthus- och		Summa	Summa		U t g i	i t e r		Överskott	Brist
	besikti-gade djur
besiktningsbyrå	Ar	in- komster	Löner	Hyra	Övriga	Summa	In- gående	Ut- gående	Ingående	Utgående
Stockholm
Slakthus ......	1926	—	702,611	255,949	316,071	263,984	836,004				133,392
K. b. byrå......	1926	—	192.304	146,680	19,234	21,335	187,249		5,054
Slakthus ......	1930	71,803	675,918	103,907	309,032	372,001	784,940			4,032,170	4,141,192
K. b. byrå......	1930	113,367	181,590	131,591	21,672	45,175	198,438			112,257	129,104
Göteborg Slakthus ......	1927	108,288	446,868	81.993	184,884	227,141	494,018			731,046	778,195
K. b. byrå......	1927	52,902	83,487	40,253	27,835	21,400	89,488			67,714	73,714
Slakthus ......	1929	110,254	446,606	83,816	192,229	240,470	516,515			829,849	899,757
K. b. byrå......	1929	59,087	85,631	41,112	28,078	25,190	94,380			54,575	63,323 1,008,920
Slakthus ......	1931	138,702	493,922	87,765	193,322	252,482	533,569			969,274
K. b. byrå......	1931	52,637	78,179	39,411	26,781	22,548	88,740			73,721	83,565
Malmö
Slakthus ......	1927	85,914	403,988	171,631	83,222	133,862	388,715		15,273
K. b. byrå......	1927	6,200	6,336	5,621	500	116	6,237		99
Slakthus ......	1929	88,452	468,227	174,745 5,804	83,218	187,932	445,895			182,338	160,006
K. b. byrå......	1929	7,598	7,804	500	169	6,473			33,558 396,900	32,227
Slakthus ......	1931	84,863	383,477	171,726	85,270	119,780	376,776			390,198
K. b. byrå......	1931	7,144	7,477	6,474	750	234	7,458			31,316	31,297
Eskilstuna
Slakthus ......	1928	24,202	113,394	45,773	21,084	27,977	94,834			83,304	63,149
K. b. byrå------	1928	2,027	4,965	—	4,965	—	4,965
Slakthus ......	1930	25,550	116,116	46,553	21,084	34,584	102,221			61,119	47,224
K. b. byrå......	1930	1,391	3,061	2.616	2,235	114	4,965			1,672	3,576
Slakthus ......	1931	28,041	121,044	44,526	25,879	36,425	106,830			47,224	33,011
K. b. byrå...... Linköping	1931	1,144	2,437	1,234	2,400	100	3,734 174,219		33,112	3,576	4,873
Slakthus ......	1927	52,942	192,745	64,730	54,030	55,459
K. b. byrå......	1927	22,144	30,743	16,911	3,160	8,054	28,125		2,617
Slakthus ......	1929	56,783	192,118	71,443	54,190	60,431	186,064	75,971	82,024
K. b. byrå......	1929	15,732	20,208	14,385	3,160	4,902	22,447	5,525	3,286
Slakthus ......	1931	79,046	207,303	92,817	56,523	62,646	211,986	74,804	70,121
K. b. byrå,1......	1931	11,281	16,452	9,921	3,160	2,809	15,890	1,480	2,041
Karlskrona
Slakthus ......	1926	—	62,721	27,431	24,450	34,452	86,341}!
K. b. byrå......	1926	—	29,989	19,176	6,392	6,250	31,818}!
Slakthus ......	1928	15,535	81,050	27,742	33,311	48,922	109,975,		316,160	345,085
K. b. byrå] .....	1928	16,489	31,545	18,715	7,521	4,275	30,511		42,334	43,367
Slakthus \......	1931	15,630	76,058	32,726	33,311	40,589	106,626			402,395	432,963
K. b. byrå......	1931	14,664	30,124	17,973	7,521	4,225	29,719	:		38,244	37,839
Hälsingborg
Slakthus ......	1927	30,660	118,343	42,702	45,350	29,955	118,007	r>,68o	6,022
K. b. byrå......	1927'' 18,612	41,941	27,108	7,166	8,380	42,654				713
Slakthus ......	1929	29,654	114,979	43,888	45,350	27,683	116,921		156,211	158,153
K. b. byrå......	1929	16,659	37,592	25,327	7,166	6,465	38,958			7,214 155,137	8,580
Slakthus ......	1931	32,514	123,401	44,661	45,350	42,048	139,059			163,794
K. b. byrå...... Norrköping	1931	16,042	35,358	22,579	7,166	9,569	39,314	17,442		15,571	19,526
Slakthus .....	1927	24,301	192,538	61,886	65,878	82,216	209,980
K. b. byrå ......	1927	7,093	12,056	6,563	447	5,046	12,056
Slakthus ......	1929	25,709	161,000	53,287	48,421	62,304	164,072	4,029	5,720		957
K. b. byrå......	1929	6,709	11,041	6,000	850	5,149	11,999
Slakthus ......	1931	30,433	157,762	58,875	49,111	50,476	158,462				699
K. b. byrå......	1931	6,339	10,784	6,100	160	4,512	10,772		11

Kungl. Maj:ts proposition nr 31

Besiktningsbyrå		Summa besikti-gade djur	Summa		Utgifter		Överskott	B r	i s t
Ål*	in- komster	Löner m, m.	Lokal- hyra	Övriga	Summa	In- gående	Ut- gående	Ingående	j Utgående
Stockholms län
Norrtälje	1929	9,255	13,028	6,432	1,200	10,746	18,378	8,059	2,708
1931	10,362	11,799	6,865	1,200	11,397	19,462	11,080	3,417
Södertälje	1927	13,313	23,826	9,740	4,000	7,247	20,987	5,333	8,172
	1929	13,119	20,993	10,991	4,000	5,981	20,972	8,782	8,802
	1931	14,875	22,642	10,515	4,000	11,689	26,204	11,578	8,015
Sundbyberg	1927	3,841	5,023	2,481	2,700	2,446	7,627			9,586	12,190
	1929	6,118	9,025	3,805	2,700	5,736	11,241			7,536	9,751
	1930	2,726	5,349	4,531	2,700	1,287	8,518			9,751	12,920
Vaxholm	1927	1,336	3,486	2,680	900	257	3,837	525	173
	1928	1,357	3,350	2,354	900	212	3,466	173	57
	1930	1,262	3,174	2,257	900	207	3,364			247	437
Uppsala län
Tierp	—	—	—			—	—	—	—	—
Uppsala	1931	37,547	56,232	22,526	15,000	9,592	47,118	0	9,144
Södermanl, län
Katrineholm	1926	6,471	11,268	6,869	1,500	1,187	9,556	990	2,702
	1928	7,303	11,017	8,767	1,500	1,327	11,594	4,373	3,796
	1931	6,938	11,185	9,658	1,500	814	11,973	1,570	782
Nyköping	1927	4,348	10,462	5,920	600	2,770	9,290	_	1,172
1928	4,561	9,506	6,345	550	2,647	9,542	1,172	1,136
	1930	6,239	11,464	7,759	600	3,105	11,464	2,308	2,308
Strängnäs	1928	4,157	9,710	5,192	1,220	2,050	8,462	376	1,624
1929	4,736	11,110	5,250	1,220	2,012	8,482	1,624	4,251
	1930	4,186	8,837	7,146	1,220	2,716	11,082	4,251	2,006
Östergötlands län
Borensberg	1927	2,265	5,481	4,700	1,200	92	5,992				511
	1929	1,493	3,634	2,984	600	259	3,843				208
Kisa	1927	16,342	14,188	8,465	4,000	1,767	14,232	7,117	7,074
	1928	17,308	13,108	8,777	4,000	1,320	14,097	7,074	6,086
	1931	19,637	16,009	8,665	4,000	1,397	14,062	5,262	7,209
Mjölby	1927	7,091	9,778	6,487	1,200	1,598	9,285	1,105	1,599
	1929	6,685	9,113	6,596	1,800	804	9,200	1,969	1,881
	1931	7,255	10,005	6,727	1,800	1,413	9,940	2,008	2,073
Motala	1926	10,851	19,430	14,864	3,000	456	18,878			4,433	3,881
	1928	8,851	16,302	14,419	3,000	1,241	18,660			1,843	1,201
	1931	10,849	18,926	14,190	3,000	1,026	18,216	5,712	6,422
Skänninge	1928	3,333	4,766	2,988	1,006	770	4,764	30	32
	1929	3,710	5,389	2,971	2,000	240	5,211	32	210
	1931	3,655	5,441	2,950	1,500	642	5,092	476	825
Söderköping	1927	5,463	7,589	5,200	1,020	371	6,591	2,196	3,194
	1929	5,681	5,010	5,266	1,345	612	7.223	3,462	1,248
	1931	4,828	7,928	4,500	2,200	838	7,538	462	852
Vadstena	1927	3,013	5,155	3,286	700	1,423	5,409	794	539
	1929	2,822	4,777	3,310	857	316	4,483	539	832
	1931	2,865	5,076	3,275	1,200	1,037	5,512	1,436	1,000
Valdemarsvik	1927	6,287	12,128	4,950	4,575	2,648	12,173			329	373
	1929	6,688	10,781	5,330	4,500	669	10,499	3	285
	1931	6,106	10,484	5,200	4,000	1,379	10,579			102	197

Kungl. Maj:ts proposition nr 31

Besiktningsbyrå	År	Summa besikti-gade djur	Summa in- komster		U t g i	f t e r	!	Överskott	B r i	s t
Löner m. m.	Lokal- hyra	Övriga	Summa	In- \| Ut-gående gående	Ingående	Utgående
Åtvidaberg	1927	4,477	9,412	3,963	993	3,225	8,081	0	1,330
1929	6,714	12,371	5,372	2,679	953	9,004		624	2,743
	193)	7,530	11,380	6,422	3,000	1,490	10,912	1,661	2,129
Ödeshög	1928	6,531	7,611	4,928	1,150	541	6,619	1,604	2,596
	1929	5,887	6,115	5,086	1,000	482	6,568	2,596	2,143
	1931	6,129	6,787	5,132	1,000	1,157	7,289	1,761	1,259
Jönköpings län
Eksjö	1927	15,398	15,376	9,488	3,000	2,377	14,865			511	0
	1929	13,615	13,370	9,312	3,000	1,293	13,605	1,041	805
	1931	12,742	13,986	8,989	3,000	1,254	13,243	785	1,528
Jönköping	1927	23,028	28,588	14,883	3,000	4,307	22,190	0	6,397
	1929	23,495	20,939	15,956	3,000	3,462	22,418	15,766	14,288
	1931	23,898	21.304	16,255	3,000	3,175	22,430	14,219	13,093
Nässjö	1927	9,234	10,869	4,899	3,600	1,651	10,050	0	819
1929	9,382	11,152	5,585	3,127	2,030	10,742	816	1,225
	1931	9,449	10,876	6,138	3,000	1,878	11,016	254	114
Sävsjö	1928	9,477	9,611	6,906	2,000	1,568	10,474	4,406	2,542
	1929	9,568	8,746	6,876	2,000	1,261	10,137	2,542	1,150
	1931	11,484	12,371	8,360	2,000	1,534	11,894	3,714	4,190
Tranås	1927	27,577	29,139	16,592	3,000	4,963	24,555	3,287	7,872
	1929	29,330	28,866	16,401	3,500	2,675	22,576	1,743	8,033
	1931	34,171	26,877	20,746	4,000	2,874	27,620	11,234	10,491
Vetlanda	1928	19,542	18,668	10,889	5,000	2,012	17,901	554	1,221
	1929	21,323	20,387	10,680	5,000	3,034	18,714	1,221	2,894
	1931	20,900	17,327	11,313	5,000	2,559	18,872	3,043	1,497
Värnamo	1927	5,265	5,728	3,531	1,503	745	5,779	0		0	50
	1929	8,862	8,973	6,100	2,000	885	8,985	1,342	1,330
	1931	8,349	8,874	6,800	2,000	744	9,544	428			242
Kronobergs län
Ljungby	1927	24,511	16,398	11,082	3,500	1,916	16,498			403	503
1929	22,179	14,784	10,560	3,500	1,444	15,504			0	720
	6931	26,757	19,133	11,620	3,500	2,282	17,402	583	2,314
Tingsryd	1931	428	768	475	218	101	794			0	26
Växjö	1929	21,617	25,9oi	14,328	5,000	6,573	25,901	0	0
	1930	21,062	26,210	13,944	5,000	7,266	26,210	0	0
	1931	20,236	23,720	14,521	6,000	2,464	22,985	0	735
Åseda	1930	12,291	11,942	7,316	1,300	1,370	9,986	568	2,523
	1931	13,221	10,438	7,722	1,300	831	9,853	2,523	3,108
Älmhult	1931	1,681	2,000	1,462	60	500	2,022			0	22
Kalmar län
Borgholm	1927	3,558	3,832	2,500	1,000	739	4,239			0	407
1929	4,619	5,025	2,800	1,200	627	4,627	0	397
	1931	5,162	5,091	3,155	1,200	779	5,135	255	211
Gamleby	1930	2,428	4,333	2,835	2,708	406	5,949			0	1,616
1931	2,345	4,535	2,210	1,500	415	4,125			1,616	1,206
Mönsterås	1927	529	1,046	450	75	430	95n	0	91
	1929	2,201	2,665	1,900	300	627	2,527	87	225
	1931	2,279	2,780	2,088	300	238	2,626	242	396
Nybro	1928	15,221	11,096	9,113	300	1,880	11,293	5,370	5,172
1929	17,173	12,796	9,664	300	2,92b	13,090	5,172	4,877
	1931	18,041	13,805	11,308	700	4,766	16,774	4,549	1,580

Kungl. Maj:ts proposition nr 31

Besiktningsbyrå	År	Summa besikti-gade djur	Summa in- komster		Utsi	f t e r		Överskott	B r	8 t
Löner m. m.	Lokal- hyra	Övriga	Summa	In- Ut- gående \|gående	Ingående	U tgående
Oskarshamn	19*8	10,454	15,984	8,000	4,500	2,394	14,894	4,357	5,447
	1929	9,576	12,243	8,075	4,500	2,560	15,135	5,447	2,555
	1931	8,900	12,710	6,750	4,500	671	11,921		569	219
Torsås	1928	1,574	2,806	2,270	440	123	2,833	50	22
	1929	1,855	3,579	2,290	450	259	2,999	168	748
	1931	2,065	4,042	2,295	450	480	3,225	928	1,745
Vimmerby	1927	26,723	18,362	11,849	3,000	1,372	16,221	3,847	5,988
	1929	26,355	13,450	11,271	1,200	3,087	15,5*8	2,493	386
	1931	21,944	14,880	11,938	3,000	1,942	16,880			665	2,000
Västervik	1928	7,895	10,788	6,«3l	1,350	526	8,707	1,446	3,427
	1929	6,827	10,665	7,813	1,700	608	10,121	3,427	3,961
	1931	8,917	11,797	8,749	1,700	3,818	14,267			2,385	4,855
Blekinge län
Karlshamn	1928	10,945	15,593	10,380	2,400	3,826	16,606	6,726	5,713
	1929	10,828	15,750	10,279	2,400	1,944	14,623	5,713	6,839
	1931	10,132	14,672	10,071	4,000	2,362	16,440	1,128			638
Ronneby	1928	6,381	9,168	5,579	1,500	759	7,838	1,083	2,412
	1929	6,400	9,424	5,504	1,500	788	7,792	2,412	4,044
	1931	9,112	11,616	5,815	1,500	1,063	8,378	6,722	9,961
Sölvesborg	1926	3,872	5,208	3,520	1,500	498	5,518				310
	1928	4,727	6,397	3,840	1,000	1,522	6,362	94	130
	1930	4,496	6,310	4,140	1,500	1,434	7,074	882	118
Kristianstads län
Båstad	1928	2,248	2,758	2,160	400	194	2,754	281	285
	1929	2,714	3,232	2,160	500	259	2,919	285	597
	1931	3,408	4,789	3,160	500	724	4,384	170	574
Hässleholm	1927	4,944	7,528	5,050	1,590	881	7,521	0	7
	1930	4,659	7,282	5,050	1,200	879	7,129	604	757
Klippan	1929	4,478	9.017	3,795	1,080	2,257	7,127	0	1,985
	1930	4,618	6,992	4,094	1,080	1,073	6,247	1,985	2,730
	1931	5,238	7,174	4,381	1,080	2,043	7,504	2,730	2,399
Kristianstad	1926	23,151	20,206	10,490	2,500	4,437	17,427		2,202	577
	1927	21,206	23,197	12,947	2,500	7,890	23,437	2,202	1,962
	1930	26,426	29,371	13,664	5,000	6,158	24,822	5,637	10,186
Osby	1930	2,516	4,107	3,920	1,000	850	5,770			0	1,662
	1931	2,624	6,395	3,860	1,200	1,250	6,310			1,662	1,577
Simrishamn	1931	1,564	3,104	1,894	750	460	3,104
Ängelholm	1926	11,332	13,940	10,000	2,000	1,189	13.189	3,585	4,346
	1931	9,642	12,897	9,392	2,500	353	12,245	574	1,224
Malmöhus län
Arlöv	1926	2,332	3,965	3,054	600	411	4,065			0	100
	1928	1,291	2,147	2,575	600	103	3,579			0	1,431
	1930	1,160	1,963	2,178	450	117	2,745			1,387	2,169
Eslöv	1928	5,810	8,514	5,004	3,200	432	8,636				122
	1932	4,472	7,840	3,923	3,000	200	7,123	570	1,287
Hörby	1926	6,096	10.732	5,409	2,500	3,059	10,968	239	0
	1928	7.407	10,950	4,802	2,500	3,353	10,655	208	503
	1930	6,366	9,395	4,620	2,500	3,083	10,203	244			56 4
Höör	1927	2,110 3,279	1,950	450	821	3,221	6	64
	1928	2,078! 3,275	1,950	450	612	3,012	64	327
	1931	1,906	\| 3,2451 1,950	450	497	2,897	78	426

Kungl. Majlis proposition nr 31

! Bcsiktningsbyrå	År	Summa besikti-gade djur	Summa in- komster		u t g	f t e r		Överskott	B r	i s t
Löner m. m.	Lokal- hyra	Övriga	Summa	In- gående	Ut- gående	Ingående	Utgående
Landskrona	1928	14,421	18,421	10,946	4,500	1,152	16,598			2,115	292
	1929	14,700	18,344	10,763	4,500	1,413	16,676		1,376	292
	1931	15,467	18,116	11,024	4,500	2,349	17,873	2,536	2,778
Lund	1928	27,490	36,225	15,244	9,235	10,533	35,012	13,006	14,219
	1929	25,517	33,655	17,000	9,235	4,833	31,068	14,219	16,806
	1931	25,782	37,314	17,000	9,535	2,918	29,45£	13,324	21,185
Löberöd	1927	624	1,075	600	250	225	1,075	0	0
	1929	1,112	1,684	600	300	269	1,169		325	189
;	1931	933	1,438	1,050	350	285	1,685	477	230
1 Sjöbo	1927	1,797	3,446	2,530	1,000	166	3,696			0	259
	1930	3,795	7,529	3,916	1,200	2,068	7,184		223	121
Trelleborg	1927	8,532	9,096	3,592	2,000	5,712	11,304	2,838	630
	1928	8,816	7,345	3,533	2,000	2,235	7,768	630	207
	1931	10,592	11,066	5,251	2,000	2,369	9,620	3,492	4,938
Veberöd	1928	3,591	5,986	3,675	1,000	606	5,281		410	234
	1931	3,745	6,436	4,095	1,000	205	5,300	531	1,666
Ystad	1926	9,446	10,642	8,180	750	1,757	10,688	0			45
	1929	10,663	16,807	8,263	3,000	5,54 4	16,807	0	0
	1931	9,122	15,014	7,928	3,000	4,209	15,137			1,377	1,501
Hallands län
I Falkenberg	1926		9,461	7,667	1,272	5,834	14,773	5,528	216
	1929		11,213	7,347	1,272	2,371	10,990			1,423	1,200
Halmstad	1921	19,765	7,400	10,500	3,700	827	15,037	7,637	0
	1931	18,319	14,750	11,050	3,700	846	15,596	139			706
Kungsbacka	1926	9,559	14,619	—	—	—	14,494	3,031	3,156
	1929	9,898	14,833	7,500	4,500	2,685	14,685	7,149	7,296
	1931	8,237	9,447	7,796	4,500	3,129	15,425	1,416			4,562
Laholm	1929	13,225	11,416	6.060	2,400	1,483	9,943	2,263	3,736
	1930	14,544	10,779	9,863	2,400	2,670	14,934	3,736			418
	1931	15,609	13,550	8,600	2,400	1,482	12,482		648	418
Varberg	1928	10,197	12,388	5,475	3,500	1,240	10,215	2,955	5,127		1
	1931	10,164	11,751	6,317	3,500	1,904	11,721	7,251	7,279		1
Götebo.Bohus län
Strömstad	1926	2,395	4,728	2,668	670	934	4,272		466
	1931	3,129	6,706	4,505	1,000	1,141	6,646	281	341
Uddevalla	1927	13,167	21,477	10,632	4,140	4,430	19,202	1,135	3,409
’	1928	15,019	20,576	10,875	4,140	3,587	18,602	3,409	5,383
	1931	15,271	26,054	15,613	4,000	4,180	23,793	1,857	4,118
Älvsborgs län
Alingsås	1927	13,168	17,308	9,529	1,600	1,758	12,887	2,822	7,243
	1929	13,794	12,242	10,235	1,600	1,924	13,759	5,280	3,763
	1931	14,587	13,872	10,260	1,675	1,795	13,73(	3,062	3,204
Mellerud	1931	1,893	2,846	2,020	549	266	2,835	0	11
Trollhättan	1928	10,344	14,213	6,059	3,825	6,154	16,038			_	1,825
	1930	11,598	16,617	11,025	3,927	1,500	16,452	2	167
	1931	12,446j	18,429	12,000	4,677	1,500	18,177	167	419
Vänersborg	1928	11,561	17,564	6,817	4,500	6,247	17,564	0	0
	1930	10,634	17,088	9,040	4,500	3,834	17,374	774	488
	1931	12,849	20,339	10,575	4,500	5,704	20,779	488	48
Amål Vio 1931—
80/o	1932	5,727	8,836	3,540	1,000	7,336	11,876			— \|	3,040

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Besiktningsbyrå	År	Summa besikti-gade djur	Summa in- komster		Utsi	f t e r		Överskott	B r	i s t
Löner m. m.	Lokal- hyra	Övriga	Summa	In- gående	Ut- gående	Ingående	Utgående
Skaraborgs län
Falköping15/» -
8l/t»	1930	8,182	12,478	6,935	4,800	1,937	13,672			0	1,194
	1931	9,904	15,016	7,459	5,132	2,053	14,644			1,194	822
Hjo maj —dec.	1930	2,011	3,225	2,166	467	648	3,281			0	121
	193 J.	3,048	5,028	3,300	700	418	4,418		488	121
Lidköping	1928	9,040	14,354	7,915	3,000	5,345	16,260	3,704	1,797
	1931	9,486	15,834	9,985	3,000	2,394	15,379	3,436	3,890
Mariestad	1929	6,907	11,069	5,114	1,760	3,323	10,197		90	780
	1930	5,608	9,021	5,286	2,640	2,514	10,440	901		1,320
	1931	6,516	10,652	5,174	2,640	2,698	10,512			1,320	1,180
Skövde''	1927	16,848	13,857	8,059	2,800	2,594	13,453			474	69
	1929	20,084	12,250	8,231	2,850	3,966	15,047	7,124	4,326
	1931	21,741	14,604	10,300	2,850	3,271	16,421	3,086	1,269
Tidaholm	1929	5,675	9,011	4,400	2,000	1,749	8,149	0	862
	1930	5,719	9,374	4,400	2,500	1,574	8,474	862	1,762
	1931	6,332	9,491	4,500	2,500	1,316	8,316	1,762	2,037
Värmlands län
Karlstad	1927	16,510	26.817	10,121	6,650	8,249	25,020		236	1,560
	1929	18,787	30,746	11,751	8,300	8,678	28,729	5,698	7,715
	1931	19,952	29,860	17,452	10,000	2,579	30,031	1,927	1,756
Örebro län
Hallsberg	1926	2,032	5,031	3,166	850	1,026	5,042				11
	1929	6,078	13,930	4,012	850	9,068	13,930	0	0	0	0
	1931	4,858	9,676	4,901	850	3.935	9,686	0	0	0	0
Kumla	1931	4,903	10,196	6,821	1,500	1,123	9,444			3,033	2,287
Vestmanls län
Arboga	1926	3,767	8,810	4,991	2,131	1,665	8,787		23
	1928	4,530	10,085	5,774	2,325	1,734	9,833	629	881
	1931	4,761	11,073	5,689	2,326	2,613	10,628	3,061	3,505
Köping	1926	4,472	9,065	5,400	2,300	959	8,659	155	561
	1928	4,684	9,763	5,400	2,000	1,396	8,796	962	1,928
	1930	4,690	8,702	5,910	2,000	1,092	9,002	3,124	2,824
Sala	1927	5,919	11,342	6,263	3,000	1,547	10,810	2,040	2,573
	1929	5,377	10,942	7,661	3,000	1,655	12,316	3,470	2,095
	1931	5,598	11,872	7,723	3,000	2,010	12,733	1,039	177
Västerås	1928	22,017	32,776	21,781	3,000	3,531	28,312	2,634	7,098
	1929	21,577	32,280	19,033	3,000	6,121	28,154	7,098	11,224
	1931	24,903	31,167	19,850	5,000	7,150	32,000	14,218	13,385
Gävleborgs län
Gävle	1931	9,134	14,315	5,110	1,750	3,459	10,319	—	3,995
Våsternorrl. län
Härnösand	1932	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Kramfors	1931	2,196	4,462	2,985	700	773	4,458	79	83
Sollefteå	1931	4,578	8,548	4,400	1,400	2,444	8,244	0	303
Sundsvall	1926	19,090	22,125	16,787	3,000	3,048	22,835	16,165	15,455
	1928	22,597	22,956	17,730	3,000	2,787	23,517	17,554	16,994
	1930	23,037	24,123	17,630	3,000	4,702	25,332	16,234	15,024
Örnsköldsvik	1930	8,497	11,671	5,472	1,600	2,508	9,580	—	2,090
	1931	8,652	9,190	5,680	1,600	1,008	8,288	2,090	2,992

Kungl. Majlis proposition nr 31

Besiktningsbyrå	År	Summa besikti-gade djur	Summa in- komster		U t g i	f t e r		Överskott	iB r	i s t
Löner m. m.	Lokal- hyra	Övriga	Summa	In- gående	Ut- gående	Ingående	Utgående
Jämtlands län
Östersund	1928	14,477	19,817	12,881	1,800	2,829	17 510	4,061	6,368
	1930	14,057	19,155	13,309	1,800	3,791	18,900	6,576	6,830
Västerbottens län
Umeå	1927	15,064	18,980	9,958	3,000	2,335	15,293	0	3,687
	1929	16,108	17,252	10,708	3,000	3,258	16,966	7,072	7,357
	1931	16,594	15,058	12,526	3,000	2,088	17,614	3,224	668
Norrbottens län
Boden	1927	4,702	7,884	7,597	1,657	2,638	11,892	2,350			1,658
	1929	5,668	10,526	8,363	1,800	863	11,026			4,220	4,720
	1931	6,196	10,864	7,500	1,500	844	9,844			4,792	. 3,772
Luleå	1931	5,049	8,170	6,262	2,500	1,479	10,241			4,860	6,931

Bihang till riksdagens protokoll 193i

t sami.

Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Slakthus- och kött Kronor

per hel kropp.

Samhälle	Stor- boskap	Häst	Större kalv	Mindre kalv	Föl	Får, get, lamm	Svin	Späd- gris
Stockholm: slakthus.........	4.50	4.50	1.50	0.75	1.50	0.7 5	2.25—0.76	0.7 5
besiktningsbyrå	4.00	4.oo	1.50	0.75	1.50	0.75	2.26—1.00	0.76
Göteborg:1 slakthus.........	4.50—3.50	4.60	1.60	0.7 5	1.50	0.75	2.oo	1.00
besiktningsbyrå	4.60	4.50	1.50	0.7 5	1.60	0.75	2.oo	1.00
Malmö:1 slakthus........	4.60	4.50	2.25	1.00	1.50	1.00	2.26	0.7 5
besiktningsbyrå	3.oo	3.oo	1.25	0.7 5	1.25	0.76	2.oo	0.7 5
Eskilstuna:1 slakthus.........	H.oo	6.oo	3.00	1.60	2.00	1.50	3.oo	1.00
besiktningsbyrå	6.oo	6.00	3.00	1.60	2.oo	1.60	3.oo	1.00
Linköping: slakthus.........	3.oo	3.oo	1.00	0.50	1.00	0.50	1.76	0.60
besiktningsbyrå	3.oo	3.oo	1.00	0.50	1.00	0.50	1.60	0.60
Karlskrona:1 slakthus.........	6.50	6.50	3.oo	1.60	2.50	1.60	3.oo	1.00
besiktningsbyrå	6.50	6.60	2.60	0.75	2.26	0.76	3.oo	1.00
Helsingborg:1 slakthus .........	B.oo	5.oo	2.oo	1.00	2.oo	1.00	2.6 0	1.00
besiktningsbyrå	4.50	4.50	2.oo	1.00	2.oo	1.00	2.25	1.00
Norrköping: slakthus.........	ö.oo	5.oo	2.50	1.00	2.oo	1.00	2.oo	1.00
besiktningsbyrå	5.oo	5.00	2.oo	0.85	2.oo	0.86	2.oo	0.85
Besiktningsbyråer:
Alingsås ...........................	1.50	1.60	0.50	0.25	0.60	0.2 5	1.40	0.35
Alvesta..............................	1.76	1.75	1.00	0.50	1.00	0.60	1.00	0.6 0
Arboga..............................	4.oo	4.oo	1.50	0.75	1.50	1.00	3.oo	0.76
Arlöv 1 ..............................	3.25	3.26	1.25	0.7 5	1.26	0.76	2.60	0.76
Askersund ........................	3.oo	3,oo	1.50	0.60	1.60	0.6 0	2.oo	0.60
Boden ..............................	3.50	3.50	2.oo	0.80	1.75	0.80	3.oo	0.80
Borensberg ........................	4.oo	4.oo	1.75	1.00	1.75	1.00	2.60	0.75
Borgholm..........................	2.oo	2.oo	1.00	0.50	1.00	0.5 0	1.50	0.50
Burträsk ...........................	2.50	2.50	1.75—1.25	0.75	1.50	0.7 5	2.50	1.00
Båstad1..............................	2.oo	2.oo	1.00	0.50	1.00	0.50	1.76	0.60
Eksjö ..............................	1.50	1.50	0.75	0.4 0	0.7 5	0.40	1.60	0.50
Eslöv 1 ..............................	3.oo	3.oo	1.60	0.7 5	1.50	0.7 5	2.60	0.7 5
Falkenberg1........................	2.oo	2.oo	1.25	0.76	1.25	0.75	1.00	0.75
Falköping 1.......................	2.60	2.50	1.25	0.7 0	1.26	0.7 0	2.oo	0.7 0
Gamleby ...........................	3.oo	3.oo	1.50	0.75	1.60	0.75	2.oo	0.7 5
Gävle ..............................	2.50	2.50	1.25	0.76	1.25	0.75	2.oo	0.50
Hallsberg..........................	3.oo	3.oo	1.50	0.75	1.50	0.76	2.oo	0.76
Halmstad1 ........................	1.50	1.60	0.7 0	0.60	0.60	0.50	l.to	0.50
Hjo .................................	2.50	2.60	1.25	0.6 5	1.26	0.6 5	2.oo	0.50
Härnösand ........................	2.60	2.60	1.50	0.60	1.00	0.50	2.50	0.7 5
Hässleholm1 .....................	3.oo	3.oo	1.50	0.75	1.00	0.75	2.oo	0.50
Hörby1..............................	3.oo	3.oo	1.25	0.6 5	1.25	0.6 6	2.2 5	0.65
Höör ..............................	2.50	2.50	1.60	0.75	1.00	0.76	2.oo	0.75
Jönköping ........................	1.00	1.00	0.60	0.85	0.60	0.35	0.76	0.35
Karlshamn ........................	2.oo	2.oo	1.00	0.60	1.00	0.50	2.oo	0.5 0
Karlstad ...........................	2.oo	2.oo	1.00	0.70	1.00	0.70	2.oo	0.70
Katrineholm .....................	3.oo	3.oo	1.10	0.60	1.10	0.6 0	1.75	0.50
Kisa .................................	1.50	1.50	0.75	0.30	0.7 5	0.30	1.25	0.50
Klippan1 ........................	2.oo	2.oo	0.9 0	0.6 0	0.90	0.60	1.25	0.50
Kramfors..................	3.oo	3.oo	2.00—1.50	0.7 0	1.50	0.6 0	2.50	0.75
Kristianstad1 ............	1.50	1.50	0.50	0.4 0	0.5 0	0.4 0	1.50	0.60
Kumla .........................	2.50	2.50	1.50	0.76	1.50	0.75	2.00	0.7 5
Kungsbacka1 ....................	2.26	2.25	1.00	0.6 0	1.00	0.6 0	1.25	0.60
Köping.....................	3.60	3.50	1.25	0.65	1.25	0.66	2.50	0.6 5
Laholm1 ..................	1.25	1.25	0.6 0	0.3 6	0.60	0.36	0.90	0.8 0
Landskrona1 ..........	1.50	1.50	0.7 5	0.40	0.60	0.4 0	1.15	0.40
Lidköping1 ............	2.60	2.60	1.00	0.50	1.00	0.75	2.oo	0.76
Ljungby ...........................	1.00	1.00	0.60	0.35	0.6 0	0.85	1.00	0.8 5
Luleå ..............................	3.50	3.50	2.oo	0.80	1.76	0.80	3.oo	0.8 0
Lund1 ...............	2.00	2.oo	1.60	0.75	1.00	0.50	1.60	0.60
Löberöd 1.........	2.oo	2.oo	1.00	0.7 0	1.00	0.7 0	2.oo	0.70

1 Organtvång. — 7 Taxan sänkt från 1 juni 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31

Bilaga D.

besiktningstaxor år 1932.

Kronor per hel kropp.

Samhälle	Stor- boskap	Häst	Större kalv	Mindre kalv	Föl	Får, get, lamm	Svin	Späd- gris
Mariestad 1 .......................	3.00	3.oo	1.50	0.7 5	1.50	0.7 5	2.oo	0.76
Mellerud ...........................	2.oo	2.oo	1.50	0.60	1.00	0.50	2.oo	0.5 0
Mjölby..............................	2.50	2.50	1.25	0.50	0.75	0.50	1.60	0.50
Motala ..............................	3.oo	3.oo	1.25	0.7 5	1.25	0.76	2.oo	0.75
Mönsterås ........................	2.oo	2.oo	1.00	0.50	1.00	0.25	1.50	0.60
Norrtälje ...........................	1.50	1.50	0.7 6	0.80	0.75	0.80	1.60	0.4 0
Nybro .............................	1.00	1.00	0.50	0.25	0.50	0.25	1.00	0.8 0
Nyköping 1 ........................	3.25	3.25	1.40	0.60	1.25	0.50	2.oo	0.50
Nässjö ..............................	1.75	1.60	0.80	0.40	0.4 0	0.4 0	1.40	0.5 0
Osby 1 ..............................	4.oo	4.00	2.oo	1.25	1.50	1.26	3.oo	0.7 6
Oskarshamn .....................	3.oo	3.oo	1.50	0.7 5	1.50	0.60	1.50	0.7 6
Ronneby ...........................	1.75	1.76	1.00	0.50	1.00	0.6 0	1.26	0.6 0
Sala .................................	3.75	3.7 5	1.50	0.75	1.00	0.7 5	2.7 5	0.60
Simrishamn 1 .....................	3.oo	3.oo	1.50	0.7 5	1.2 5	0.75	2.00	0.6 0
Sjöbo 1 .............................	3.26	3.25	1.26	0.7 5	1.26	0.75	2.50	0.75
Skara1........,.....................	3.oo	3.oo	2.oo	0.7 5	2.00	0.7 5	2.oo	0.76
Skurup 1 ..........................	3.oo	3.oo	1.26	0.76	1.25	0.75	2.oo	0.76
Skänninge .......................	2.60	2.50	1.00	0.6 0	1.00	0.6 0	1.50	0.50
Skövde.............................	1.00	1.00	0.8 0	0.2 0	0.30	0.2 0	1.00	0.26
Sollefteå ...........................	2.50	2.50	1.50	0.60	1.50	0.60	2.50	0.60
Strängnäs...........................	4.oo	4.00	2.oo	1.00	2.oo	1.00	2.76	1.00
Strömstad ........................	3.50	3.50	1.50	1-00	1.50	1.00	3.oo	1.00
Sundbyberg........................	4.oo	4.oo	1.50	0.7 6	1.60	0.76	2.26—1.00	0.75
Sundsvall.........................	1.50	1.50	0.75	0.4 0	0.7 5	0.4 0	1.60	0.6 0
Sävsjö ..............................	1.25	1.25	0.60	0-85	0.60	0.85	0.90	0.85
Söderköping .....................	2.70	2.7 0	1.85	0.75	1.35	0.76	2.25	0.75
Södertälje ........................	2.75	2.7 5	1.00	0-40	1.00	0.40	1.75	0.75
Sölvesborg ........................	2.oo	2.oo	1.00	0-50	1.00	0.50	2.oo	0.60
Tidaholm 1 ........................	2.26	2.25	1.00	0.5 0	1.00	0.60	1.76	0.50
j Tierp3 ..............................	2.50	2.50	1.25	0-7 5	1.25	0.75	2.oo	0.50
Tingsryd .........................	3.oo	3.oo	1.50	0.75	1.50	0.7 5	2.oo	0.7 5
Torsås 1..............................	3.60	3.50	2.oo	0-75	2.oo	0.7 5	2.26	0.75
Tranås ..............................	1.00	1.00	0.6 0	0-85	0.60	0.86	0.7 5	0.36
Trollhättan ........................	2.oo	2.oo	1.50	0.60	1.00	0.50	2.oo	0-6 0
Trälleberg 1........................	1.00	1.00	0.50	0-25	0.50	0.2 6	1.00	0.50
Uddevalla1 .....................••	2.75	2.75	1.26	0.7 0	1.00	0.70	1.75	0.7 0
Umeå ..............................	2.oo	2.oo	1.00	0.50	1.00	0.60	2.oo	0.50
Uppsala ...........................	2.25	2.25	1.00	0.50	1.00	0.50	2.oo	0.50
Vadstena...........................	3.00	3.oo	1.25	0-7 5	1.25	0.76	2.oo	0.75
Valdemarsvik.....................	3.50	3.50	1.25	0.50	1.00	0.5 0	2.25	1.00
Varberg 1 ..........................	1.50	1.50	0.60	0.40	0-60	0.40	1.00	0.40
Vaxholm ..........................	4.oo	4.oo	2.oo	1.50	2.oo	1.00	3.oo	1.00
Veberöd1 ..........................	3.0 0	3.oo	1.25	0.7 5	1.25	0.75	2.oo	0.76
Vetlanda ........................	1.25	1.2 5	1.00	0.4 0	1.00	0.4 0	1.00	0.50
Vimmerby .......................	1.26	1.25	1.00	0.8 5	0.75	0.86	1.25	0.60
Vänersborg........................	2.oo	2.oo	1.50	0.6 0	1.00	0.50	2.oo	0.60
Värnamo ...........................	2.oo	2.oo	0.75	0.40	0.6 0	0.40	1.60	0.60
Västervik...........................	2.60	2.50	1.50	0.7 5	1.00	0.7 5	2.2 5	0.75
Västerås ...........................	2.50	2.50	0.75	0.60	0.76	0.50	1.50	0.50
Växjö ..............................	1.75	1.75	1.00	0.50	1.00	0.6 0	1.00	0.50
Ystad 1 ..............................	3.oo	3.oo	1.50	0.75	1.00	0.7 5	2.oo	1.00
Åmål.................................	2.50	2.60	1.00	0.50	1.00	0.60	2.50	0.60
Åseda .............................	1.50	1.50	1.00	0.40	1.00	0.40	1.00	0.50
Åtvidaberg ........................	2.60	2.50	0.90	0.40	0.90	0.40	1.76	0.4 0
Älmhult ...........................	2oo	2.oo	0.90	0.50	0.9 0	0.60	1.50	0.60
Ängelholm 1........................	3.oo	2.50	1.00	0.50	0.75	0.50	2.oo	0.50
Ödeshög ...........................	2.oo	2.oo	1.00	0.60	1.00	0.60	1.26	0.60
Örnsköldsvik .....................	2.25	2.25	1.00	0.50	1.00	0.60	2.oo	0.60
Östersund ........................	2.00	2.oo	1.26	0.60	1.00	0.50	1.76	O.oo